Reflektioner angående Karl XII:s

Skylten påminner om vem som lät anlägga Skansarna i Mölle.

Dom har legat där i över 300 år nu. Skansarna i Mölle, byggda under ”Stora nordiska kriget” 1700 – 1721. Varför byggdes de? Hur var det att leva i Mölle under detta fasansfulla krig? Varför blev det krig?

TEXT: Lennart Bolin

Reflektioner angående Karl XII:s skansar i Mölle

Sverige var en stormakt i Nord – Europa vid den här tiden och fick in mycket pengar på avgifter från lukrativa handeln. Danmark, Ryssland och Polen tålde inte detta och förklarade krig. Tre mot en alltså. Fegt, eller hur? Nåja, Karl XI hade lyckats hålla Sverige utanför krig i 20 år och under tiden skapat en slagkraftig militär styrka. Sonen Karl XII kom till dukat bord och hans karoliner gjorde inledningsvis processen kort med danskar och ryssar, vilka fick stryk efter noter. Omvärlden häpnade. Voltaire applåderade de svenska insatserna mot efterblivna ryska riket i första delen av bestsellern ”Karl XII”. Men vi vet ju vad som sen hände. Karl XII gör bort sig genom klantiga strategier och underlåtenhet att skapa fred med brittisk och fransk hjälp. Kungen hade förlorat sig i hämndbegär mot orättfärdiga ryska krigsåtgärder, enligt Voltaire. Daniel Defoe instämmer med Voltaire i sin biografi från 1700-talet om svenske kungens totala misslyckande. Poltava

1709 innebär att Danmark går in i kriget igen för att ta tillbaka Skåne. Nu drabbas Mölle på påtagliga sätt. I oktober 1709 landsteg danskarna vid Råå. Helvetet bröt ut i Kullabygden. Bristen på mat blev gigantisk i hela landskapet. Generalguvernören över Skåne, Magnus Stenbock, klagade i brev till myndigheterna i Stockholm över att hans soldater gick hungriga och att hästarna hade brist på foder. Eftersom beslag av böndernas matförråd var ett vanligt sätt att försörja arméer på, så förstår vi av Stenbocks klagomål att vanligt folk hade brist på mat. Matbristen försämrade människors motståndskraft och soldater är ofta effektiva smittspridare av diverse sjukdomar. Fläcktyfus härjade, bland annat i Kullabygden. Nu inleddes en serie katastrofer som tillsammans, enligt en del historiker, hotade Mölles existens som fiskeläge. Men dessförinnan hade Magnus Stenbock med genial list lyckats köra ut danskarna genom slaget vid Helsingborg i februari 1710. I ett militärt perspektiv var segern lysande. Små svenska förluster men gigantiska danska dito. Efter segern delade Stenbock upp armén i mindre enheter och förlade dem på olika platser i Skåne för att minska spridningen av fläcktyfus. Men sjukdomen hade redan kopplat sitt grepp. Julafton 1710 kom nästa olycka. Julfriden stördes i Mölle av plundrare med tydliga ambitioner att stjäla fiskarnas redskap och matförråd. Lätt att förstå katastrofens vidd. Hur skulle Mölleborna tackla detta problem? Svaret är väl att Möllefiskare inte är människor som i första taget lägger sig ner och dör. Min teori är att de i sin tur plundrade andra fiskelägen, kanske på andra sidan sundet. Man tog tillbaka stulna redskap, tänker jag. Mölle överlevde i alla fall. 1711 drabbades Mölle av pesten. Spåren efter sjukdomens framfart visade sig i ökat antal ödehus. Framför allt drabbades unga människor. Så mycket som en fjärdedel av befolkningen kan ha dött av pesten. Som om inte det var nog så rymde en del unga män från Kullabygden till bland annat Danmark för att undvika utskrivning. De blev den tidens flyktingar med andra ord. Ryktet om den höga dödligheten i svenska flottan hade spridits. Flottan behövde båtsmän men unga män ville inte lösa enkel biljett. En del forskning har visat att krigets vedermödor gjorde vanligt folk runt om i svenska riket mer kritiska till myndigheterna. Folket vågade visa detta också i en del fall. Prästerna, exempel på myndighetspersoner som levde nära vanligt folk, fick veta att de levde. Konstigt nog så kämpade man på ändå. Samma år kapades en stor del av Mölles fiskeflotta av danskarna. Kapningen skedde ute till havs. Detta borde ha blivit dödsstöten för Mölles fiskeläge. Men vi har facit i hand. Byn överlevde ju. Hur är det möjligt? I brist på lokala säkra fakta så kan man dra slutsatser av generella slag. Vi vet att kvinnor stärker ställningarna i krigstider. Det är ett säkerställt mönster som visar sig i alla krig. Så Mölles fiskeflotta kan ha bemannats av kvinnor och barn, kanske ledda av få kvarvarande rutinerade manliga fiskare. Förmodligen fanns det båtar och redskap

Karl XII red aldrig uppför Barakullen. P. H. Enger ritade en karta över skansarna 1937.

i reserv som följder av att båtägare dött i pesten. Återigen visade Mölleborna att de var av rätta virket. Mot alla odds överlevde fiskeläget. Men äntligen vaknade de svenska myndigheterna. Först infördes förbud mot att ha båtarna förtöjda i fiskelägena. Båtarna skulle gömmas för fienden. Inte särskilt populärt. Svenska flottan kunde inte skydda fiskarna ute till havs så man måste därför hålla sig nära kusten. Till sist insåg svenska krigsmakten betydelsen av att soldater placerades vid strategiskt viktiga platser, inklusive Mölle. 1715 började skansarna i Mölle byggas. Skåne skulle försvaras mot danskarna. Kungen var tillbaka i Sverige och styrde landet från Lund.

SOM BARN FICK jag höra att Karl XII inspekterade skansarna och då lyckades med bedriften att rida uppför Barakullen. Visst kan han ha varit här. Men det finns inga belägg för det. Alltså har han inte varit här. Men säkert är att det finns hundratals legender eller skrönor kring Karl XII från alla hörn av det dåvarande svenska riket, berättelser som fortfarande lever kvar i människors medvetande.

De sista krigsårens vedermödor kombinerades med missväxt tre år i följd. Sen kom den efterlängtade freden 1721. Mölle kunde långsamt återhämta sig.

Varför ska vi ha kvar skansarna i Mölle? De representerar ju, vilket min redovisning tydligt visar, massor av hemska saker under 21 år av krig. Således finns en utbredd uppfattning om att vi ska glömma vår krigiska historia. Några vill till och med ta bort all nationell historieskrivning. Ska vi vara en ”moralisk stormakt” måste sådana minnen sopas bort, anser rätt många i vårt land. Jag säger tvärtemot att det är viktigt att historiska minnesmärken får bevaras. Så länge de ligger där, kan människor nu och i framtiden ställa frågorna som jag inledningsvis ställde. Vi i Mölle eller i övriga Sverige någonstans, ska inte skämmas för vår historia. Men alla ska känna till den. Är faktiskt effektivt vaccin mot förfalskad historieskrivning. Statyn över Magnus Stenbock i Helsingborg har varit än mer kontroversiell. Faktiskt ända från dess tillkomst. Arbetarkommunen i Helsingborg protesterade i ett brev till sin partiledare, Hjalmar Branting, när statyn restes för lite mer än 100 år sedan. Branting svarade sina partikamrater att man inte skulle bråka om det. Bra att Stenbock vann över danskarna eftersom danska bönder var livegna vid den tiden, menade Branting. Bör tilläggas att bönderna i Sverige, Finland och Schweiz aldrig varit livegna.

Att invånarna i Mölle i många fall hade tuffa arrendeavtal med ägarna av Krapperup är en annan historia som jag gärna återkommer till. Men livegna var de inte.

Det kom en sund reaktion på krigets fasor. Kungliga enväldet ersattes av frihetstiden 1720 – 1772. Svenskarna är det friaste folket i världen, skrev Voltaire och Rousseau instämde. Världens första tryckfrihetsförordning tillkom i Sverige 1766.

Ur säkerhetspolitisk, ekonomisk och demokratisk synpunkt visade sig nermonteringen av stormakten Sverige på sikt vara mycket lyckosam för Sverige inklusive Finland. Å andra sidan var stormaktstiden en oerhört dynamisk tid, då ett modernt Sverige växte fram. Vi låg i utvecklingens framkant helt enkelt (och vill väl gärna tro att vi fortfarande gör det). Det var inte alltid så roligt att leva i 1600-talets Sverige, men det blev bra för oss som kom efter, som en svensk historiker uttryckte det. När vi läser om Möllebornas vedermödor under stora nordiska kriget 1700 – 1721, kanske vi ska ha det i åtanke. Det vill säga om man tycker att ett självständigt och fritt Sverige är av värde och att Mölle ska ligga i landet med blågul fana. g