EN STUND SOM ENDAHUND

Text och foto: KARIN ERIKSSON WISTEN

JAG HETER RUT OCH ÄR en svart labrador som fyller 13 i maj. Matte säger att jag är väl bibehållen för min ålder och det stämmer.

Bara en gång har jag åkt till sjukhuset. Det var på julafton när jag var ett år. Min familj hade dukat upp ett fint fat med mörk choklad och jag tänkte att på julafton måste man väl ändå få äta sig mätt. Vi labradorer har ju en speciell hungergen och är omättliga. Det var tydligen inte så bra. På sjukhuset tvingade de mig att kräkas upp alla godsakerna och sedan fick jag dropp och måste äta kol några dagar. Inte särskilt gott, ens för en matglad labrador.

JAG ÄR FÖDD I MÖLLE 2008. Min mamma Olga kom till Norra Strandvägen i augusti 2006 med två valpar som matte inte hade hunnit sälja. Det var valpen Palle (som sedan också hamnade här i Mölle) och hans bror Pajas och de såg till att matte och husse lärde känna många Möllebor.

Det är härligt att vara hund här. Det finns skog, och klippor och vatten, som vi älskar. Jag har egentligen inget att klaga över utom en sak: Jag har aldrig fått vara endahund.

Min mamma Olga fanns vid min sida till dess hon somnade in när hon var nästan 13,5 år. Själv har jag haft fyra kullar valpar och i sista kullen föddes en Esther som matte behöll. Esther var en odåga och jag kom lite i kläm när alla klemade med den söta valpen som snabbt stal min plats i mattes knä.

Jag, labradoren Rut, har fått den äran att rasta ingen mindre än årets Möllebo. Jag kombinerar nytta med nöje, kan man säga.

MEN VI KUNDE SAMARBETA OCKSÅ. När husse i somras gick ut med Esther och mig hände något som inte får hända, enligt matte. Vi var på väg hem. Trippade prydligt fram nerför Bökebolsvägen. Då kom en katt. På vår promenadväg! Esther och jag visste omedelbart vad som måste göras. Katten måste jagas! Till varje pris. Och priset blev att husse föll som en knäckt mast mot gatan, spräckte knät och såg konstig ut i ansiktet i flera veckor. Katter är farliga. Det är det enda jag kan säga.

Hur som helst ledde detta till att husse inte fick gå ut med oss mer, vilket han nog tyckte var ganska skönt för nu kan han gå själv med sina pinnar och behöver inte plocka bajs eller tänka på oss.

På promenaderna med matte träffade vi nästan varje dag en stilig hundherre som vi tyckte mycket om. Vi har flera favoriter, men Kummin var bäst. Liten, raggig och cool. Han hälsade värdigt på oss och tycktes ha lika välutvecklad nos som sin husse, som är vinexpert.

EN DAG FANNS INTE KUMMIN längre och vi saknade honom. Hans husse såg så ensam ut när han kom utan Kummin. Men en dag frågade Kummins husse, som heter Kaj, om han fick låna en hund att gå med. Matte var tveksam eftersom vi nyss hade lyckats välta vår egen husse, som är över 190 cm lång och ser allmänt stadig ut. Men hon gav med sig, vilket medförde att jag fick extra promenader. Jag kan så klart inte ersätta Kummin, men det känns meningsfullt att gå ut och rasta en människa. Hälsovård kan man kalla det. Av årets Möllebo dessutom: Kaj Zaar.

DET ÄR ONEKLIGEN EN LYCKA att få en stund som endahund på ålderns höst. Ibland smiter vi hem till Kajs fru Anna och då får jag en extra godbit. Jag kan inte nog rekommendera att skaffa nya vänner, oavsett hur gammal man är.

Allt som krävs är ju att bjuda med någon på en promenad. g