Möllekuriren 2020 Nr 3

MÖLLE KURIREN BYFÖRENINGENS TIDSKRIFT • NUMMER 3 • 2020

Det vilda på Vidåsa Sommaren i hamnen Peder Severin Krøyer Var är alla kor?

Botaniskt måleri

Fritt för det vilda på Vidåsa

Å

Text Monica Bengtson Foto Christer Wallentin

ret är 1971. Telefonen skräller till och Ingemar svarar. Det är en faster från Stockholm som ringer och berättar att hon är i Skåne. »Då måste du komma till oss och se vårt nybyggda hus i Jonstorp«, säger Ingemar.

»Nej«, säger hon,»ni måste komma till Mölle och se ett fantastiskt hus«. Jag stoppar vår förstfödda, som är ett par månader gammal, i den röda manchestervagnen och vi åker till Vildrosvägen i Mölle. Det visar sig att faster Lydia är en nära vän till husets ägare, Gunnar Wallentin.

Runt vårt nya hus i Jonstorp ska vi anlägga en trädgård och har därför bett den kända trädgårdsarkitekten Ulla Molin om tips. Jag ville ha gamla arter, inget förädlat, och jag tar åt mig mycket av vad hon säger, bland annat att naturen inte har raka linjer och att man ska låta fröet tala.

När jag då står i Vidåsas trädgård ser jag vad Ulla Molin menar och blir helt förälskad i denna vilda och naturliga skogstomt på berget med alla blommor, prästkragar, blåklockor, digitalis och så vidare. Och inne i huset fascineras jag av de väggfasta möblerna, tavlorna på väggarna och porträtten på spegeldörrarna av konstnärens hustru och deras döttrar.

På 1970-talet fanns inte väg 112, utan jag kunde plocka de ljuvliga sommarblommorna i vägkanterna utmed vägen mellan Jonstorp och Höganäs. Tjugonio år senare är vi ägare av Vidåsa och lovar Märta, den dåvarande ägaren av huset, att ta hand om det och vårda trädgården och dess blåklockor, som hon älskade.

2

Det som vill får komma, allt är vilt och naturligt. Så det är »låt fröet tala« som numera råder En dag kommer jag i samspråk med en äldre dam som går förbi på Trappstigen och hon säger att vi bor i huset som är känt för sina blåklockor. »Men det är inte så mycket blåklockor«, säger jag. Då svarar hon att de inte kan konkurrera med gräset.

I den stunden börjar mitt evighetsarbete: att rycka gräs! Och det pågår fortfarande, varje dag. Ulla Molins ord lever vidare i mig. Vi har nämligen försökt att plantera rosor och clematis, som skulle klättra längs med stenpelarna i trädgården, men utan något lyckat resultat.

Vildrosor kommer det dock överallt. Jag måste ofta plocka bort dem för att de inte ska ta över. Magnolia försökte vi också med intill äppelträden, men med samma dåliga resultat.

Så det är »låt fröet tala« som numera råder. Därför ser inte trädgården likadan ut år från år. Där vi nu har prästkragar var det till exempel en rödklöveräng under några år. Det som vill får komma, allt är vilt och naturligt.

De första åren hade vi mycket paddor, vinbärssnäckor och mördarsniglar, men vartefter jag röjde och rensade bort allt skräp försvann paddorna och sniglarna.

Det blev för torrt för dem, men perfekt för ängsblommorna.

Artikeln fortsätter på nästa uppslag Möllekuriren nr 3 • 2020

Jag kan inte använda gräsklippare, utan har en liten trimmer, som endast fungerar så där en kvart åt gången. Den har jag använt en stund varje morgon under åren för att göra det möjligt att över huvud taget kunna gå bland alla blommorna.

Tursamt nog älskar jag att vistas i naturen och trädgårdsarbetet blir en slags meditation för mig. Under coronapandemin var det räddningen, jag hade ju något meningsfullt att syssla med

Först när allt är överblommat blir det ordentligt klippt. Gräs och blommor får

Efter att i nästan 30 år ha sysslat med

sedan ligga och fröa av sig några dagar

ciklidodling fick Ingemar, min man, ett

innan jag räfsar bort allt och hoppas att

nytt intresse ett par år innan vi lämnade

det kommer tillbaka nästa sommar.

Jonstorp: rododendron.

Det låter enkelt att ha en vild träd-

Han gick med i rododendronsällska-

Kottar plockar jag dagligen och slänger,

liga platser för både de flyttade buskarna

och varje gång som det har blåst borstar

och många nya. Vi ville inte att rododen-

jag bort barren som tallarna har släppt

dronen skulle göra intrång i den vilda

Ingemar anlade därför vad vi kom att kalla vår japanska trädgård i ravinen.

Han planterade massor av lågväxande azaleor, sådana som växer vilt på bergssluttningarna i Japan och Kina.

Keramikern Johanna Djerf tillverkade en kruka med öskar för reningen innan instigande i ravinen, och ingången markerades med en markplatta med de japanska bokstäverna för »Man kan flytta berg« – mycket träffande eftersom vår rododendronravin skapades på det

ifrån sig.

naturen som fanns i vår nya trädgård.

viset. 

gård, men jag lägger ned oerhört mycket

pet och lärde sig de latinska namnen,

dagligt arbete för att hålla det fint. Vi

vad de olika sorterna krävde, de vanli-

bor ju i en skog och den förökar sig. En

gaste sjukdomarna och mycket mer.

dag räknade jag hur många trädskott

Ingemars nyväckta intresse för ro-

av olika slag jag ryckte upp, och när jag

dodendron ledde till att han planterade

kom till hundra slutade jag räkna – för

en hel del buskar i Jonstorp, och dessa

att nästa dag räkna igen.

flyttade han med till Mölle. I trädgården i Vidåsa letade vi tillsammans upp lämp-

Tursamt nog älskar jag att vistas i

På gränsen mellan vår tomt och gran-

naturen och trädgårdsarbetet blir en

nens fann vi en idealisk plats där det

slags meditation för mig. Under corona-

verkade ha varit en avstjälpningsplats

pandemin var det räddningen, jag hade

under lång tid.

ju något meningsfullt att syssla med i isoleringen.

Då jag läste i tidningen att många

Ingemar började rensa upp på stället och fann en rostig skottkärra och mycket annat skräp. När det var färdigrensat

kommuner nu eftersträvar ängsmark

framkom en ravin, perfekt för rododen-

i stället för gräsmattor på allmän plats

dron. Stenar, varav den tyngsta vägde

kände jag att Vidåsas trädgård verkligen

två ton, fraktades dit för att förlänga

är en föregångare.

berget, och mellan stenblocken lade Ingemar torv.

4

Möllekuriren nr 3 • 2020

Vi hade varit i Japan och besökt fantastiska trädgårdar. Vi såg parker, stenträdgårdar och meditationsträdgårdar vid templen. Det var beundransvärt hur japanerna vårdade träd och andra växter.

När man steg in i vissa av trädgårdarna fanns det alltid en vattenurna och ett öskar, som man renade sig med innan man trädde in. Man kunde till och med rena sina pengar för att de skulle ge god utdelning!

Möllekuriren nr 3 • 2020

Illustration Gunnar Wallentin

5

UPPTAKT

INNEHÅLL • MEDVERKANDE • ANNONSÖRER 2 Fritt för det vilda på Vidåsa

Möllekuriren kommer ut med fyra nummer per år

6 Innehåll • Medverkande • Annonsörer

Redaktionskommitté│

7 Upptakt • I det här numret 8 Möllehorisont 24 Mycket har hänt i Vattenmöllan under 2020 26 En liten rosbetraktelse – nedtecknad i min trädgård 28 Peder Severin Krøyer – Skagenmålaren som hade en nära koppling till Arild och Kullen

– Alla effekter av pandemin har inte varit av ondo. Man har upptäckt att det går att träffas och umgås på en enklare nivå Christina Twengström sidan 20

Birgitta Hansson, Leif Holmberg, Gunilla Larsson, Bengt Nilsson, Ingmar Hesslefors, Ingemar Löfgren, Christina Ullenius och Christer Wallentin

Redaktör│Vakant Ansvarig utgivare│Leif Holmberg 070-571 67 15 leif.r.holmberg@gmail.com Layout och redigering

34 Möten mellan Medelhavet, Mårbacka, Mölle

Lilla Förlaget│Christer Wallentin 070-844 81 25 info@lillaforlaget.se

38 Var är alla kor?

40 Recension • Storverk om Kullabygdens landskap och färdmedel

Korrektur│Kerstin Nilsson och Bengt Nilsson Numret skickades till tryck den 1 september 2020 Nästa utgåva kommer ut den 26 november 2020 • Vi välkomnar manus, bilder och annonser senast till den 4 november.

46 Jöns – en frälsningssoldat, Andra delen 54 Debatt • Äntligen är den förfärliga sommaren över



55 Föreningssidan

Mölle By- och Kulturförening Mölle Hamnallé 2 263 77 Mölle Hemsida│molle.se E-post│info@molle.se

Peter Appelros Fiona Alvén Monica Bengtson Ann Blomberg Tomas Dreilick Hans Edenwall Christer Elfversson Ingrid Eriksson Karin Eriksson Lea Gram Jacobi Lennart Gren Åsa Gustafsson Birgitta Hansson Bo Hansson Hasse Hansson Clas Hellstrand Magnus Hellstrand Ingmar Hesslefors Leif Holmberg Cissie Jansson Mats Jönsson Peder Severin Krøyer Krister Kullenberg Gunilla Larsson

6

Ingemar Löfgren Christina Nauclér Bengt Nilsson Kerstin Nilsson Wiking Nilsson Magnus Nordstrand Petruska Rogemark Ann-Sophie »Tytan« Spinola Per Thorn Christina Twengström Christina Ullenius Christer Wallentin Gunnar Wallentin

Annonsörer Bengtssons Optik Colorama FemtioFemPlus Friskis & Svettis Get Cut • Ulrika Sandin Grand Hôtel Hotel Kullaberg Höganäs Bokhandel Höganäs Specialsnickeri Höganäs Tandläkargrupp

E

n dag i mitten av juni ringde Monica Bengtson. »Du borde komma upp och fotografera. Blomningen har exploderat, det är så underbart.« Jag tog hundratals bilder, och några av dem ser ni i Monicas artikel som inleder det här höstnumret. En skön påminnelse om sommaren som gick, eller hur?

Våren var en dyster tid för de flesta näringsidkarna i Mölle. Coronan slog hårt. Men Ingemar Löfgens rundfråga i hamnen efter sommaren ger en helt annan bild, sidan 16. Kirsten Knafve uttrycker det så här: »Det blev som jag hade hoppats på, men knappast vågat tro.«

Tryck│Exakta, Malmö 2020

42 Christina Nauclér målar växter sedan 20 år

Medverkande

I det här numret

ICA Nära Skeppet Johan Nilsson • Entreprenad Kerstin Tillberg • Konstkeramiker Kitchen House Kristoffers Byggtjänst Lilla Förlaget i Mölle Lindes Bilverkstad Länsbergs • Fastighetsmäklare Maritas blomsterglädje Mölle Krukmakeri & Café Nordstrand • Tandläkare Ost & Delibaren Pensionat Strandgården Ransvik Havsveranda Retro Spinola • Trädgård & anläggning Tapet & Färglagret

Byföreningens grupp på Facebook fick en flygande start, och antalet medlemmar fortsätter att öka. Vill du vara med?

Gå till facebook.com och sök sedan på Mölle By- och Kulturförening.

Facebook│Sök på Mölle Byoch Kulturförening Årsavgiften för 2020 är 200 kronor för enskild medlem och 300 kronor för familj.

Medlemsavgifterna inkluderar Möllekuriren, utdelad i Mölle. För övrig distribution av tidningen tillkommer inom Sverige 130 kronor per år; för utlandet 260 kronor. Betala till bankgiro 5617-3883.

Foto Åsa Gustafsson

Möllekuriren nr 3 • 2020

Från veckan efter midsommar invaderades Mölle av bilister. Ibland blev det en kilometerlång kö upp till fyren.

Alla parkeringsplatser inne i byn tog slut, så det var tur att den nya parkeringen vid kapellet fanns. Krister Kullenberg anser att en fordonstrafik på den nivån är orimlig, och vill att de som tycker detsamma gör gemensam sak. Hans debattinlägg finns på sidan 54.

I Bengt Nilssons artikel om stensättningen i hamnen på sidan 18 hajade jag till när jag läste att en gatsten har sex sidor och att varje sida har fyra olika lägen, vilket ger 6 x 4 = 24 olika möjligheter att vrida stenen när den läggs. Självklart, kanske – men det hade jag inte tänkt på. För att skapa en jämn yta krävs yrkesskicklighet. »Vi var många som beundrade stensättarna för deras arbete«, skriver Bengt. Särskilt som den största delen av jobbet gjordes under den kallaste årstiden.

Ni som har följt Möllekuriren under de senaste decennierna vet att Ingrid Eriksson brukade ha ett inslag där hon intervjuade en handfull Möllebor under

vinjetten »Möllekuriren frågar«. I det är numret gör hon comeback för att ta reda på hur pandemin har påverkat hennes intervjupersoner, sidan 20.

Mycket i numret handlar om blommor. Monicas vilda trädgård har jag redan nämnt, och på sidan 26 skriver Christina Twengström om sin passion för rosor. Christina Nauclér ger läsarna inblick i en konstform som har fascinerat henne i tjugo år: botaniskt måleri, sidan 42.

Det kan ta henne veckor, till och med månader, att bli färdig med en enda målning. Enligt den klassiska traditionen är kraven på exakta detaljer mycket höga. Men Christina låter sig inte förslavas av jakten på den perfekta kopian av en växt, utan låter sin personlighet lysa igenom i det färdiga konstverket.

Christer Wallentin som tycker att det roligaste som finns är att hålla på med ord och bild

 Byföreningens månadsbrev Mejla till info@molle.se så sätter vi upp dig på listan över mottagare.

Möllekuriren på webben Gå till molle.se och klicka på Möllekuriren / Tidigare nummer.

Där lägger vi ut tidningen med ett nummers fördröjning.

Omslagsbilden tog Bengtson Bengt Nilsson Framsidan Monica fotonär en flock storkar gästa-i graferad i sinunga trädgård på Vidåsa de Mölle. början av juni när blomningen var som vackrast. Foto Christer Wallentin Möllekuriren nr 3 • 2020

Möllekuriren nr 3 • 2020

7

MÖLLEHORISONT

MÖLLEHORISONT

Cigarettpaketmysteriet – hur gick det?

PER THORN BESTÄMDE sig redan i juni för att visa sina målningar i trädgården på Västra Bangatan.

Men han ville vänta med att spika datum, eftersom vädret under juli var ganska lynnigt. När värmen slog till i början av augusti, och prognosen såg bra ut, gick han ut med inbjudan till söndagen den 9 augusti.

Det blev ett lyckokast. Dagen kom med lätt vind och sol. I trädgården var det behagligt varmt, särskilt under markiser och parasoll.

Många kom till utställningen, men det var gott om plats på terrassen och gräsmattan, så publiken kunde njuta av konsten och mingla utan att behöva oroa sig för någon smittorisk. CeWe

Tack vare oväntad information från en anonym källa kan gruppen nu med stor säkerhet peka ut förövaren. Vi saknar teknisk bevisning, men mycket starka indicier pekar i en viss riktning. I motsats till Palmeutredningen vill vi dock

Den kritiska vägsträckan är mellan gamla skolan och det röda huset, där 111:an svänger. Den senaste räkningen gav endast fem paket, vilket tyder på att problemet är klart minskande.

inte offentligt peka ut den skyldige, men eftersom vi är intill visshet säkra har vi beslutat att lägga ned utredningen.

Men alla utredningar kan återupptas, även denna. Skulle det till exempel visa sig att den utkastade volymen ånyo ökar – eller om nya bevis dyker upp – kommer vi inte att tveka att återkalla medlemmarna i spaningsgruppen för en sista, avgörande insats.

Villa Brunnby öppnar våren 2021

Ring 042-36 76 24 eller mejla: monicaochingemar.bengtson@telia.com

TYVÄRR VAR DET för få anmälda till Funny Girl på Malmö Opera den 18 september, så jag kunde inte anlita en buss.

Det är dock några som själva tar sig ned till Malmö för att få njuta av kultur igen.

Jag vill emellertid slå ett slag för Stadsteatern i Helsingborg, som har en fin repertoar i höst. Stora drömspelet får nypremiär den 21 augusti och Vem är rädd för Virginia Woolf har premiär

Cissie Jansson

slut, och i Irland är det en grön figur, en leprechaun, som vaktar sin guldskatt vid slutet av regnbågen.

En vän berättade för mig att regnbågar inte ens har några slut, att de är stora cirklar som vi endast ser en del av.

den 26 september. Evigt ung börjar ges den 3 oktober och succén Äppelkriget kommer tillbaka den 14 november.

På grund av coronapandemin förbeställer jag inga biljetter, men kontakta mig gärna om du vill uppleva någon av föreställningarna. Jag ordnar biljetter till önskad dag och som vanligt till ett rabatterat pris.

Välkommen till teaterhösten!

OM CORONAN INTE hade kommit emellan skulle öppningen ha skett i omgångar med start i påskas. Men allt fick flyttas fram ett år.

Villa Brunnby kommer att vara öppen året om och bestå av dessa tre delar: hotellet med spa och konferenser, restaurangen och Black Barn. CeWe

Bänklyft i stationsparken

Under byvandringen med kommunföreträdare i oktober förra året framförde Lena behovet av fem, sex bänkar.

Ingenjör Karl-Magnus Andersson var med då, och han åtog sig att ordna fram bänkarna.

En dag i juni stod plötsligt sex stiliga Byarum-bänkar på parad intill fotbollsplanen.

De var efterlängtade och placerades ut snabbt: en bänk fick boulen ta hand om, tre gick till fotbollen och två ställdes intill den sandade beachwolly-planen. CeWe

TILL SLUT LYCKADES byföreningens ordförande, Lena Johanson-Thor, utverka nya bänkar till området runt stationen.

Vinprovning i höst NOTERA FÖLJANDE MÅNDAGAR i din Ill webben höstkalender: den 21 september, den 19 oktober och den 23 november. Då planerar vinprovargruppen att genomföra corona-säkra möten i stationshuset.

Frågor? Kontakta Birgitta Göransson: mirandus@telia.com; 070-779 74 38.

Möllekuriren nr 3 • 2020

Men om regnbågen har ett slut, finns det intill Mölles kapell, se bilden. Fatta spaden och gräv.

Text, foto och montage Bengt Nilsson

Tack för en fantastisk sommar!

Monicas teatertips

Tack till alla som var med på sommarens yoga i Solviken. Trots hårda vindar och svalare väder än vanligt blev det 5 760 kronor till Läkare utan gränser.

8

I FORNNORDISK MYTOLOGI kallades regnbågen för Bifrost. Den var en bro som band ihop människornas och gudarnas världar.

Bron når till guden Heimdals boning, och där står han på vakt och hindrar jättarna att komma in i Valhall. Vid Ragnarök kommer bron att rasa och jorden gå under.

I den kristna tron är regnbågen ett förbund mellan Gud och alla levande varelser på jorden.

I det antika Grekland var regnbågen den mångfärgade kappa som Iris, gudarnas budbärare, bar.

För en meteorolog är den ett optiskt fenomen, skapat av brytning och reflektion av ljus inuti vattendroppar.

En vanlig föreställning är att det ska finnas en skatt nedgrävd vid bågens

Foto Christer Wallentin

Foto Christer Wallentin

Utställning i coronatider

ARBETET MED ATT LÖSA mysteriet med cigarettpaketen längs infarten till Mölle har pågått hela sommaren utan att några konkreta bevis har kunnat säkras. En räkning den 1 augusti av slängda paket på den definierade sträckan gav endast fem paket, fördelade på två i den östra vägrenen och tre i den västra.

Det är en påtaglig nedgång från toppnoteringarna på över fyrtio påträffade paket vid ett och samma tillfälle, och det tyder på att cigarettpaketutkastningen är klart minskande. Sommarens frodiga grönska längs vägen gör det emellertid svårt att hitta alla paket, så det kan inte uteslutas att vi kan få en andra våg av paket till hösten när gräset vissnar.

Foto FastOut AB

Av Bengt Nilsson

Guldskatten är inte alls långt borta

På bouleklubbens bänk Lise Håkansson, Erika Johansson, Clas Nyberg och Dag Wisæus samlar sig inför nästa set.

Möllekuriren nr 3 • 2020

Höstens öppettider hittar ni på www.ransvik.se Varmt välkomna!

530

badade när det uppskjutna stora morgondoppet blev av den 8 augusti 9

MÖLLEHORISONT

MÖLLEHORISONT

INBJUDANDE KONST I DET FRIA

MAN KUNDE TA tåget till Mölle från 1910 och 53 år framåt. Det finns många som har tänkt att det borde finnas en tydlig påminnelse om järnvägstiden. Några har drömt om ett riktigt ånglok, uppställt utanför stationshuset, andra om åtminstone en passagerarvagn.

Gunilla Klang var med för några år sedan när bouleklubben röjde i trädgården runt banorna. Då kom en bit av den gamla rälsen fram. Den var inte så lång, men satte ändå igång tankarna.

Men ett riktigt lok fanns det inte tillräckligt med räls för, och en skulptur av ett lok fanns det inte tillräckligt med pengar till. Men en bild av ett lok skulle man väl kunna fixa.

Det lät inte så märkvärdigt, men det tog nästan två år innan skylten var på plats och kunde invigas i juli.

Byföreningen tyckte att Gunillas idé var bra, men man tyckte att det inte bara skulle vara en bild på ett lok, utan en skylt med flera bilder och texter. Lena Johanson-Thor stöttade Gunilla med tips och kontakter, och de bollade texter och bilder mellan sig. Uppgiften växte.

VARJE ONSDAG TVINGAR Bengt Nilsson ut mig en timme, bort från datorn. Jag förstår att det kan vara bra för hälsan.

Och det är inte helt förspilld tid; under rundan kan vi prata både om sånt som är på gång i Möllekuriren och annat.

En dag i somras stannade vi tvärt. Vi hade just passerat Fexgården, och på höger sida bredde rapsfältet ut sig bort mot den gamla skolan. Vi försökte begripa vad vi såg.

En tavelram satt i ståhöjd på en tunn stålstång. Ramen var tom så när som på en liten målad, gul ruta i nedre högra hörnet. Vad är detta? Det var roligt att spekulera – utan att komma på ett säkert svar. Men det skulle klarna.

Efter en stund gick vi vidare och kom in i dungen som ligger mellan fältet och banvallen. Någon hade försett ett stort cementrör med en klarblå plastbotten.

Från en hink ovanför droppade vatten ned i röret. Nya spekulationer.

Vi fick förklaringen när vi kom ut ur den lilla skogen. Intill banvallen satt en skylt som upplyste oss om att vi hade sett en installation av Ann Blomberg.

Den 11 juli invigde Gunilla Klang sitt skyltverk utanför stationshuset, assisterad av Lena Johanson-Thor, till vänster på bilden.

Fråga: Ska det bli en toalett i anslutning till infarten eller någon annan stans? Svar: Vi har diskuterat att bygga en toalett vid parkeringen, men det finns inte med i budgeten detta året. Än så länge hänvisas till de nya offentliga toaletterna i hamnen.

Fråga: Kommer den gamla vaktstugan att placeras vid infarten? Svar: Nej, det blir inte av. Den var inte handikappanpassad och det skulle bli för mycket arbete att bygga om den.

10

Anders W. Mölleryd skrev om Möllebanan i den sjunde delen av Mölle–Kullen genom tiderna. Se molle.se/Mölleryds böcker.

Text och foto Christer Wallentin

»Kullens änglar« ser framåt

Av Christer Wallentin • Illustration webben

Fråga: Har Skånetrafiken gått med på att ha ett busstopp vid refugen? Svar: Diskussioner har förts, men ännu finns inget beslut om detta.

göra vägen säkrare för boende och besökare.

Det är anledningen till att det ligger flyttbara väggupp på vägen. Det är även planerat att bygga trottoarer vid korsningen och en säkrare övergång. Tidplanen är att detta ska påbörjas i vinter och vara klart innan sommaren nästa år.

Foto Per Thorn

Därför togs beslut att avvakta med stuga i år och se om det finns möjlighet att bygga en riktig toalett till nästa år. Inget beslut är fattat i dagsläget.

Fråga: Kan vi hoppas på mer växtlighet för att rama in parkeringsplatsen? Svar: Kyrkan har planterat en ny trädallé. Vi valde att sätta relativt stora träd från början, så att det snart ska kunna vara en fin, grön kyrkallé igen. Det kommer inte att planteras mer växter kring parkeringen. Både kyrkan och kommunen vill ha det öppet så att kapellet syns från Kullabergsvägen. Parkeringen är även till för kapellets besökare.

Enkel skylt med effekt NÅGON GÅNG I JULI dök den här skylten upp på den östra sidan av Västra Bangatan. Stigen är populär för boende i Vita byn som är på väg till badet i Fågelviken.

Det visade sig vara Per Thorn på Västra Bangatan 10 som hade satt upp plakatet.

– Jag har sett många bilar som har spärrat gångstigen för badarna. Glädjande nog har skylten haft effekt. Det är inte längre lika många bilar och husvagnar som ställer sig där. CeWe

Fråga: Under topptiderna har det varit svårt för gångtrafikanterna att komma över Kullabergsvägen. När kan vi hoppas på ett eller flera övergångsställen? Svar: Trafikverket är ansvarig för Kullabergsvägen. De arbetar i ett projekt tillsammans med kommunen för att Möllekuriren nr 3 • 2020

Webbtips: annblomberg.se

Möllekuriren nr 3 • 2020

HÖSTEN 2019 UPPSTOD frågan »Hur kan vi som lokalbefolkning bidra till ett mer hållbart Mölle och Kullaberg?« Sommaren 2020 fick vi vårt svar!

När Mölle drunknade under en tsunami av sommarbesökare samlades hastigt ett lag av lokala, frivilliga »änglar« som kollade, plockade, svettades – men också fikade, skrattade och planerade.

E-postmeddelanden och texter virvlade iväg till alla våra myndigheter: kommunen, räddningstjänsten, brandmyndigheten, polisen, länsstyrelsen och politikerna. Ett stort tack till var och en av er i gruppen för varje upplockad cigarettfimp och för varje skrivet ord.

Och vad händer nu, när tsunamin är över och Mölle tar de första, svala höstandetagen? Åtgärd naturligtvis! En handlingsplan. En plan som kommer att ägas av invånarna, naturreservatet, de lokala och regionala myndigheterna samt de

Av Fiona Alvén

företag som ställer upp. En handlingsplan som tar upp sopor, trafikflöde, parkering, promenader och cykelvägar, obehindrad tillgänglighet för räddningstjänsten, brandsäkerhet och naturligtvis cigarettfimpar!

En plan som stöder Mölle, en unik, historisk by med ett av Sveriges finaste skogs- och kustlandskap. En by som kan visa upp det bästa av hållbara strategier för ekoturism. Nu kör vi! fionad43@gmail.com Foto Björn Alvén

MÅNGA MÖLLEBOR HAR vittnat om att det aldrig har varit så många bilar i byn som i sommar. Parkeringen i hamnen fylldes snabbt. Längs Södra och Norra strandvägen, Gyllenstiernas allé och Västra bangatan stod bilarna tätt parkerade, liksom på många andra håll och kanter.

Den nya infartsparkeringen vid kapellet kom väl till pass. Från veckan efter midsommar till och med en vecka in i augusti har den varit nästan fullbelagd.

Jag mejlade till Anette Nilsson på stadsmiljöavdelningen för att få svar på några frågor om vad som sker framöver.

I Henrik Ranbys Åkdon, blick och landskap finns mycket om järnvägen, se sidan 40.

Tillsammans med tio andra konstnärer blev hon i våras inbjuden av kommunen och Höganäs museum att »använda naturen som galleri« under några sommarmånader. När jag når Ann på telefon säger hon så här: – Det var roligt att göra offentlig konst som var menad att vara tillfällig.

Ingenting för evigheten precis! Jag ville ställa minnet av det blommande rapsfältet mot hur det såg ut sedan, under tiden fram till skörden.

– Droppandet i cementröret kan tolkas på flera vis. Jag öppnade för att betraktarna skulle kunna anknyta till coronapandemin och droppsmitta.

– Eftersom jag bor i Mölle på somrarna, har jag kunnat se till min installation varje dag. Det har behövts!

Jag har fyllt på vatten i hinken ovanför cementröret, justerat droppfrekvensen och rättat till småsaker vid tavelramen.

Det har till exempel hänt att någon har vridit på ramen, och då fått in nya motiv.

Det var inte meningen, så jag har vridit tillbaka ramen i rätt läge.

Foto Christer Wallentin

Infartsparkeringen fick en flygande start

när hon var barn, och en annan hade som ung fått lära sig att hon var i Skåne när dom svartvita korna dök upp. 

Av Christer Wallentin

Foto Bengt Nilsson

Gunilla fick tips på bilder från flera personer, och hon hittade fakta om Möllebanan på många håll.

Ett fyrtiotal deltagare fick höra Gunilla berätta om skylten, se Lena klämta i klockan och följa Gunilla när hon klippte det blågula bandet. Solen värmde och alla verkade trivas.

Efter själva invigningsceremonin tog sig Gunilla god tid att gå runt bland publiken och samspråka, framför allt med den mognare delen.

– Det var många som ville berätta om sina minnen av när dom var unga och hade åkt med Mölletågen. En hade fått sitta framme hos föraren en gång

Foto Bengt Nilsson

Loket tillbaka i Mölle – äntligen!

11

MÖLLEHORISONT

MÖLLEHORISONT Foto Christer Wallentin

Foto Christer Wallentin

BOKKLUBBEN MED DE BÄSTA, NYASTE, HETASTE BÖCKERNA – som du inte behöver missa!

Ny skulptur i hamnen MYCKET FOLK HADE samlats till avtäckningen lördagen den 27 juni. Invigningen hade föregåtts av en del hysch-hysch, så det fanns spänning i luften när Jonas Högström klev fram och tackade för att han hade fått uppdraget att göra det nya konstverket i nära samarbete med donatorn Anette Gustafsson, till vänster på bilden.

Skulpturen är gjuten i brons och placerad på mellanpiren. Den föreställer en fiskargumma som håller en krabba i handen. Framför henne ligger ett fiskenät, och två katter leker vid hennes fötter. Mölle Hamnförening är den formelle mottagaren av statyn.

Nytillskottet kompletterar ruffagubben från 2015 av samme konstnär.

Tillsammans påminner skulpturerna Möllebor och turister om en tid som bara ligger några generationer bort.

CeWe

Maria Adolfsson Mellan djävulen och havet Karin Alfredsson Roger och Rebecka Linwood Barclay 23 Sebastian Barry Dagar utan slut Carl Bildt Den nya oredans tid Cilla/Rolf Börjlind Fruset guld Ann Cleeves Albatross Edwidge Danticat Att skörda ben Eva Dolan Till det bittra slutet Emma Donoghue Fränder Kerstin Ekman Tullias värld Peter Englund Söndagsvägen Camilla Grebe Skuggjägaren Jan Guillou Slutet på historien Jane Harper En förlorad man Robert Harris Den andra sömnen Dick Harrison Folkvandringstid Helle Helle de Moa Herngren Svärmodern Vigdis Hjorth Lärarinnans sång Nora Ikstena Modersmjölken Stina Jackson Ödesmark Ragnar Jonasson Dimma Sadie Jones Ormarna

...

och minst 30 till

Sextio böcker • Byte i stationshuset varje torsdag året runt klockan 16–18 • Pris endast 250 kronor • Nytt i höst: bokcafé för bokprat

Oasen på Paradisvägen

En purung bergsklättrare i Kullaberg Text och foto Magnus Hellstrand IBLAND HAR MAN TUR när man vandrar i Kullaberg. Vid ett stopp i närheten av Åkersberget fick jag och min bror se en liten flicka klättra uppför berget, troligen bara omkring tre år gammal.

Det var inte utan att vi kände en viss spänning, hur skulle detta företag sluta? Visserligen var den lilla väl säkrad med linor, men höjden var i våra ögon skrämmande. Vi förmodade att det var hennes mamma och pappa som stod för

säkerheten under klättringen, så att den lilla skulle komma upp utan missöden.

Stundtals när hon klättrade hade hon inget grepp över huvud taget, utan hängde fritt i luften – dock utan att hon reagerade särskilt eller verkade ledsen. Hon fick uppmuntrande tillrop och klättrade ända upp till platån utan missöden.

Väl uppe verkade hon vara nöjd med vad hon hade uträttat. Då sa den förmodade pappan, alltså den blåklädde

mannen med hjälm, att hon skulle klättra tillbaka samma väg som hon kom, och det gjorde hon.

Allt slutade lyckligt.  Jag tog bilderna från stranden, och alla såg oss och var medvetna om att vi fotograferade. Jag har med avsikt sett till att inte visa flickans ansikte. En kvinna som gick förbi på stranden, troligen en vän eller släkting, sa till oss oss: »Det är inte dåligt att en liten tjej vågar klättra så högt.« Det höll vi med om.

MÖLLEBON OCH HUNDÄGAREN Öjan Rinnert

tipsade mig på något fantastiskt som hade hänt honom. Han var på väg från Lerhamn till Mölle och kom gående på Paradisvägen. Det var en av de riktigt heta dagarna i mitten av augugsti.

– Strax innan fälten börjar såg jag en skylt om Ramlösa för tio kronor, berättade Örjan. I skuggan under en släpvagn stod en kylväska. Det var bara att öppna den, ta en flaska och swisha beloppet.

Eller lägga »en peng i burken«.

– Intill stod en skål med vatten för hunden. Det här var precis vad vi båda behövde i den 30-gradiga värmen! Örjan hade sparat telefonnumret som han hade swishat till. Jag ringde upp och talade med Barbro Hallin, som bor i huset på andra sidan vägen.

– Jag kom på att göra så här 2018 när det var så väldigt varmt. Folk kom in och ville få ett glas vatten. Flaskorna gick åt och jag fick uppskattande kommentarer. Nu är jag inne på tredje året.

– Från början tog jag bara fem kronor för Ramlösan, men det gick inte ihop, så jag höjde till tio.

– Det har visat sig att folk är ärliga.

Hittills har bara en enda person tagit en flaska utan att betala. Å andra sidan har det hänt ett par gånger att jag har fått femton kronor för en flaska. CeWe Foto webben

12

Möllekuriren nr 3 • 2020

Möllekuriren nr 3 • 2020

13

MÖLLEHORISONT • SOLVIKEN

EN CORONASOMMAR MED UTMANINGAR Av Christina Ullenius VI KAN SE TILLBAKA på en lång sommar.

Den började tidigt för oss som har förmånen att bo i Mölle. I april och maj njöt vi av mycket sol, och vi började bada. I juni var det så varmt att gräsmattorna gulnade, men baden var härliga.

I juli blev vädret lynnigare, men det var ändå stora skaror som kom till Mölle.

Pulsen i badlivet ökade. När jag skriver detta i mitten av augusti har månaden bjudit på härlig värme.

Antalet besökare i Mölle har exploderat i sommar. Coronaviruset har gjort hemester till verklighet. Många söker sig till Solviken, en av kommunens prioriterade badplatser. Den ligger vackert och barnbassängen lockar.

Jag gläder mig åt att så många – stora och små – uppskattar vår natur och söker sig hit. Men det har baksidor, som har gjort många av oss oroliga och upprörda.

Efter den långa torkan är det snustorrt i Solviken. Det finns mycket som är brännbart – även om man tycker att Solviken är en stenstrand. Engångsgrillar på bänkar och bord, vedeldning i solgrottorna, hundratals cigarettfimpar omkring poolen, kol från vattenpipor

och gasburkar för eldning visar att det har varit mycket stor risk för brand under en period med absolut eldningsförbud. Polis har varit tillkallad flera gånger.

Bilen är självklar för färd till Mölle.

Norra Strandvägen och Ransviksvägen har haft parkerade bilar på båda sidor.

Man parkerar ända fram till entrén till badet. Solviksvägen och vändplanen har varit blockerade av bilar. Det finns ingen möjlighet för utryckningsfordon att ta sig fram om något skulle hända.

Alla härliga aktiviteter under dagar, kvällar och nätter lämnar spår. Byföreningen har ungdomar anställda som sköter bassängen och städar upp området däromkring. De kör också ut soptunnorna till vägen två gånger i veckan. I sommar har det varit absolut otillräckligt.

Otroliga mängder skräp har legat kvar.

Engångsmaterial, använda blöjor, fyllda hundbajspåsar, pizzakartonger, kläder, handdukar, petflaskor, aluminiumburkar, matrester (som lockar djur) och annat skräp utöver de brandfarliga resterna. Det uppskattade utbudet av

Tack för en sommar vi aldrig glömmer Välkomna i höst

take-away-mat generar massor av sopor som blir liggande.

Tack och lov finns det Möllebor som bryr sig om Solviken. De morgonvandrar och fyller påse efter påse med skräp. En promenad fram och tillbaka till Ransvik gav fyra fulla påsar med skräp. Städning en lördagsmorgon av den frivilliga städpatrullen i Solviken gav tre fulla soptunnor och ett antal säckar.

Varför beter sig människor som vill njuta av naturen så här? Lev med devisen: Det du tog med hit bär du sedan med dig till en soptunna eller hem! Det är alltid eldningsförbud i Solviken. Elda inte. Kommunen behöver satsa på skyltning, renhållning och soptömning.

Vi som badar i Solviken kan vara innerligt tacksamma för att vi har fördelen att komma till morgonbadet när dessa änglar (se sidan 11) har städat – och vi finner en fräsch strand.

I sommar har städpatrullen diskuterat vad som kan göras akut och inför nästa år. Skrivelser har gått till länsstyrelsen, kommunen och till räddningstjänsten.

Frivilliga insatser är ovärderliga, men de fritar inte kommunen från ansvaret att ställa upp med tillräckliga resurser vid hög belastning som denna sköna sommar.

Vi kan inte ha det så här!  Foto Lea Gram Jacobi Foto Christina Ullenius

Foto Petruska Rogemark

Foto Lennart Gren

Skeppet • Nyhamnsläge Öppet alla dagar 08–21 året runt

Foto Christina Ullenius

14

Beatrice och Johannes Samuelsson med hela personalen

Möllekuriren nr 3 • 2020

MÖLLEHORISONT

MÖLLEHORISONT

Hur var sommaren i hamnen?

FRÅGAN I RUBRIKEN är särskilt intressant i år med tanke på coronapandemin.

Verksamheterna i hamnen öppnade i olika takt. Kirsten Knafve drog igång till Pingst – efter att ha tvekat.

Vilka risker skulle hennes anställda utsätts för i mötet med många nya människor? Plexiglas framför luckan, ordning och reda i kön, och prylbutiken stängd blev hennes anpassning till situationen.

Det blev ett framgångsrikt grepp, i synnerhet när detta skrivs i mitten av augusti. Kön till glasskiosken har ringlat lång dagarna i ända, om än inte i juli, som till stor del blåste bort.

– Logistiken i de nya lokalerna har fungerat bra, säger Kirsten.

Men hon tycker att det hade varit bra med ytterligare lagerutrymme. Glassen levereras tre gånger per vecka och ibland har vissa smaker tagit slut. En intressant nyhet i utbudet är saltkaramell som även veganer kan gilla, eftersom den är gjord på cocosmjölk och inte ko-grädde. Laktosfri glass finns också i sortimentet.

Kunderna då? Ja, självklart har en överväldigande andel varit svenskar, men också en del danskar och en och annan tysk. Kirsten har också noterat besöken från nyanlända svenskar, som på begriplig svenska har tillfredsställt hela familjens glassönskemål.

Arbetsdagarna i glassförsäljningen är långa, mellan tolv och fjorton timmar.

Kirsten själv står i luckan på morgnar och kvällar. Tiderna däremellan täcks av hårt arbetande, serviceinriktade ungdomar.

– Det blev som jag hade hoppats på, men knappast vågat tro, sammanfattar Kirsten.

Text Ingemar Löfgren • Foto Christer Wallentin

Det blev som jag hade hoppats på, men knappast vågat tro Kirsten Knafve

Från hamnkaptenens perspektiv har det varit en intensiv sommar. Thomas Olofsson tror att det till och med var en rekorddag en bit in i augusti. Han kan säkert ha rätt – det var ett myller av master under ett par dagar.

Thomas är på plats i hamnkontoretnågra timmar per dag, men efterfrågan på honom är mycket större. Folk ringer «både bittida och sent», och frågar om allt mellan himmel och jord. Även om betalningen av hamnavgiften är automatiserad, har gästerna behov av prata med någon om lämplig kajplats, utflyktsmål, matställen och mycket mer.

När jag träffar Thomas blänker svettpärlorna i pannan. Toaletterna ska städas regelbundet, papperskorgar tömmas och både kommunen och återvinningsföretaget behöver påminnas om att sopcontainrarna är fulla. Apropå toaletterna, skulle det behövs ett par toaletter på infartsparkeringen, anser han.

– Dom som går direkt därifrån upp på berget ska inte behöva passera hamnen för sina behov.

Som en kuriositet berättar Thomas att han en dag fick 26 fulla säckar från de fem papperskorgarna. Det är glädjande att folk inte kastar sitt skräp någon annan stans, tycker han.

– En mycket bra sommar när allt kommer till allt, säger en lite stressad, men framför allt positiv, hamnkapten.

Unn Carlsson på Knafves Café har också haft en mycket bra sommar. Hon öppnade först veckan efter midsommar. Unn hade dragit ned på antalet sittplatser och satt upp plakat som uppmanade gästerna att invänta personalen för att bli placerade.

Trots blåsten var även juli en bra månad för Unn. Den inglasade altanen kom väl till pass. En intressant iakttagelse som hon har gjort är att många av hennes stamgäster från närområdet, och som är över 70, i år har avstått sina sedvanliga besök.

Till glädjeämnena i år hör ett par nya medarbetare i köket.

Inspirerad av sommaren så här långt funderar Unn på att efter högsäsongen arrangera After Summer på torsdagskvällar. Jag tänker att det vore något för oss fastboende när vi har återerövrat Mölle, när våra egna besökare har återgått till arbete och skola, när vi har behov av ett par mysiga timmar på lokal när mörkret faller.

Systrarna på Piren bekräftar bilden – massor av gäster, full rulle i köket och i baren, klirr i kassan. På min fråga om det är något som sticker ut i år, svarar Helena Larsson att hon har noterat många förstagångsbesökare.

Mölle och berget har tydligen upptäckts som ett attraktivt besöksmål för människor som tidigare år har stannat i stan. Många barnfamiljer är också ett nytt mönster.

Aldrig förr har Systrarna serverat så många räkmackor. Den har blivit en riktig storsäljare, trots konkurrensen från Hotel Kullabergs räkmacka i kolossalformat.

Foto Systrarna på Piren

ÅRETS GRÖNGÖLING Emma Zetterberg svarade i ett utförligt mejl.

Hon skrev bland annat: • Vi var otroligt måna om att alla skulle kunna komma till oss och känna sig säkra. Hela vårt koncept har från början varit take-out och det visade sig vara väldigt passande just denna sommar.

• Responsen på vårt koncept har varit otroligt positivt. Kändes som att Mölleborna, och många andra turister, var glada för att det fanns ett nytt alternativ med något som inte riktigt fanns innan i vår fina hamn.

• Många åt sig igenom hela menyn för att poängsätta och för att hitta sin egen favorit.

Räkan Karlsson och Detroit 313 var med hästlängder de mest populära baguetterna.

Jag träffar Eva Dahlberg på hennes kontor uppe på Grand Hôtel. Hon funderar på hur julbordet i år kan anpassas till myndigheternas corona-rekommendationer, som sannolikt finns kvar även under december. Vi backar bandet och lägger fokus på sommaren.

– Helt galet, säger Eva och bekräftar den bild som de andra krögarna har gett.

– Det låg ganska tidigt i luften att det kunde bli en kanonsommar, om bara vädret blev bra. Och på det stora hela blev det en fin svensk sommar.

Eva lyfter fram ett intressant perspektiv, nämligen det breda utbud som numera erbjuds i hamnen. Dukat bord eller take away, en korv på stående fot eller en baguette på gradängerna. Det finns kött, fisk, skaldjur, vegetariskt …

Tillsammans erbjuder ställena i hamnen något för alla.

Möllekuriren nr 3 • 2020

• Vi planerar att ha öppet på helger hela september ut. Eftersom vi är ett nytt koncept, får man helt enkelt prova sig fram och se vad som funkar.

• I oktober kommer vi att sätta oss för att gå igenom inför nästa sommar. Kan bli att vi får bygga om vårt kök och göra det större. Har ju snittat långt över det antal baguetter som vi i vår vildaste fantasi trodde att vi skulle göra.

Vår bagare på Sjöholms i Ängelholm fick gå upp extra tidigt hela juli.

• Det som har varit extra roligt denna sommar är att jag och min man Henrik har fått lära känna massor av härliga Möllebor.

– En karusell gör inget tivoli, säger Eva. Bortom årets julbord ligger nästa sommar.

– Jag undrar om förstagångsbesökarna i år kommer tillbaka, att de har upptäckt Mölle.

Svaret på hennes fråga får vi först efter nästa sommar. 

Thomas Olofsson, hamnkapten: »En mycket bra sommar när allt kommer till allt.«

Efter den bästa sommaren ever laddar vi om för en annorlunda höst Tomas Dreilick • HK

Att ta reda på mer om sin släkt Birgitta Hansson DET VERKAR SOM vi måste se fram mot en höst med fortsatt många inställda aktiviteter – och mer utrymme för egna initiativ.

Skulle släktforskning kunna vara av något intresse? Var har du dina rötter?

Själv har jag hittat en adelsman, som hette Herman af Lostbom och var justitieråd. Han var med och dömde Jacob Johan Anckarström till döden efter mordet på Gustaf III. Jag har också funnit en räcka brukspatroner i Värmland som ägde järngruvor. Dock verkar inga gruv0r finnas kvar hos mina nu levande släktingar, tyvärr.

I våras var det meningen att vi skulle ta ett DNA-test i samband med en släktforskningskurs som Bosse, min man, gick på. Men kursen avbröts hastigt när pandemin tog fart.

Det är sådana tester som läggs i en gigantisk databas och som förutom att vara till hjälp för att hitta nya släktingar också kan vara till hjälp att spåra upp brottslingar.

På försommaren kunde vi läsa i tidningarna att DNA-metoden löste de gamla, ouppklarade och obegripliga morden i Linköping på en äldre kvinna och en liten pojke. Jag håller tummarna för att vi bara har rekorderligt folk i mina närstående led.

I Höganäs håller Kullabygdens släktforskare till i en lokal strax bortom Storgatan. Där ställdes mycket in i våras, men hösten bjuder på några kurser som kan vara början på din karriär som släktforskare. Adressen till föreningens hemsida är kullabygdens.se.

17

MÖLLEHORISONT

MÖLLEHORISONT

Vackrare hamnplan efter stensättning Text och foto Bengt Nilsson MÖLLES HAMN HAR genomgått en omfattande upprustning. Hamnplanen och en del omgivande ytor har belagts med gatsten, som är en traditionell och vacker beläggning.

Det är NCC som utfört arbetet med inhyrd personal från underleverantörer.

Arbetet påbörjades i oktober 2018 och de stora ytorna var klara i februari 2019.

Arbetet utfördes alltså under den kallare delen av året, och vi var många som beundrade stensättarna för deras arbete under ganska svåra omständigheter.

Stenläggning är ett arbete som kräver stor yrkeskunskap, eftersom det gäller att få fram en plan, jämn yta. Stenarna kan sättas i olika mönster, och på parkeringsytorna i hamnen har man använt radsättning, ett enkelt symmetriskt mönster.

Bågsättning är ett annat traditionellt mönster som sätts på bland annat trottoarer. I hamnen har ytorna utanför parkeringen satts i ett nytt vågmönster.

Detta gör att man får ett unikt utseende för Mölle; i till exempel Vikens hamn är stenarna satta i ett annat mönster, vilket gör att hamnarna får olika karaktär.

Alla stenar kommer från Sverige, och det finns både nya stenar och gamla stenar som har tagits upp på andra platser i kommunen. Förutom de vanliga gatstenarna kommer till exempel kantsten från ombyggnaden av Storgatan i Höganäs, och dessa har lagts framför toaletterna.

På alla ytor som är avsedda för gångtrafik har man lagt stenar där en yta flammats för att ge ett jämnare och behagligare underlag att gå på, och på alla körytor har man lagt stenar med en grovhuggen yta som är ojämnare och får bilförare att köra försiktigare.

Med de olika kvaliteterna kan man styra biltrafiken till parkeringsområdena, och gångytorna visualiseras av den jämnare ytan och andra mönster i beläggningen.

Ungefär 3 000 kvadrat i hamnen har belagts med smågatsten, 200 kvadrat med storgatsten och 100 löpmeter med kantsten. Hela arbetet är upphandlat till en kostnad av 1 200 kronor per kvadratmeter för material och arbete. Det kan jämföras med 600 kronor per kvadratmeter för asfaltbeläggning.

Det är alltså en betydande skillnad i kostnad; skillnaden är minst lika stor i hållbarhet. För lokalgator räknar man med att en asfaltyta håller i 30 år, vilket kan jämföras med att det finns stenlagda gator i Höganäs där inget underhållsarbete har utförts på 60 år.

Den gatsten som har hämtats från Storgatan i Höganäs är som ny trots att tung trafik har kört på den i decennier.

Hamnen har alltså fått en hållbar beläggning, och kommunens förhopp-

Unikt mönster På ytan mellan parkeringen och kajen har stenarna satts i ett nytt vågmönster som bara finns i Mölle hamn.

18

Den stora hamnplanen stensattes från oktober 2018 till februari 2019, alltså under den kallare delen av året. Alla gatstenar är från Sverige.

ning är att den ska ligga där i många år utan några stora underhållskostnader.

En sak som många har funderat på är hur väl gatstenen klarar översvämning och stormar. Enligt de sakkunniga bör det inte bli några problem, eftersom gatstenarna är lagda i stenkross som gör att de kilas fast i underlaget. Ju mer man kör eller går på stenarna, desto bättre sitter de fast.

En översvämning kan urlaka fogarna en del, men inte så mycket att stenarna lossnar. Ytorna kommer att kontrolleras regelbundet – speciellt efter storm. 

Faktaruta Flammad granit är sågad och efter sågningen hettas en yta upp kraftigt så att stenkristallerna spjälkas till en småvågig, sträv och elegant yta. Flammad granit ger ett bra halkskydd och passar bra för ytor med gångtrafik.

De olika kvaliteterna på gatsten ställer stenläggaren inför olika utmaningar. På en vanlig grovhuggen sten är alla ytor lika, och det finns 6 x 4 = 24 olika möjligheter att vrida stenen när den läggs. En flammad sten kan endast ha en sida upp och stenläggaren har endast fyra möjligheter att vrida stenen.

Möllekuriren nr 3 • 2020

Restaurang ● Hotel ● Konferens Telefon 042-34 70 00 ● info@hotelkullaberg.se ● www.hotelkullaberg.se Möllekuriren nr 3 • 2020

19

MÖLLEHORISONT

MÖLLEHORISONT Familjen af Ekenstam: Anja, Magnus, Bianca och Beatrice

Möllekuriren frågar:

Hur har pandemin påverkat dig?

Text och foto Ingrid Eriksson

Anja och Magnus har båda varit hemma sedan i mars. Anja är anställd på SAS och har varit permitterad.

– Man har ju inte vetat hur det skulle bli, säger Anja. Men i augusti hade jag min första flygning, som gick till New York. Den var annorlunda. Att jobba med ansiktsmask är jobbigt, men nödvändigt. Det värsta är att man inte ser varandras leenden eller ansiktsuttryck.

Men vi försöker att le med ögonen.

Chrickan Svensson – Nästan ingenting! Fast det var oroligt i början.

Stänga eller inte stänga, det var olika varje dag, säger Chrickan som arbetar som förskollärare i Viken.

– Jag är stolt över att Sverige inte stängde skolorna. Det tror jag kommer att visa sig vara viktigt i längden.

– Det har varit otroligt jobbigt med all bevakning av pandemin i medierna. Jag valde tidigt att lyssna till Agnes Wold. I början var allt så negativt i pressen, men hon hade en mer positiv syn. Jag upplever att hon har ålder och erfarenhet. Hon gjorde mig trygg.

Magnus har arbetat hemifrån.

– Jag jobbar för ett danskt bolag, där det är danska regler som gäller. Affärsmässigt har pandemin inte påverkat någonting.

– Företaget har stängt sina kontor över hela världen. Jag tror att pandemin får företag att se över sina resvanor,

Tillsammans med maken Lennart driver Chrickan också Villa Välkommen Bed & Breakfast på Västra Bangatan. Här

och att en hel del arbete kommer att skötas från hemmakontoret. Vi har lärt oss att det går att arbeta digitalt.

Både Bianca och Beatrice ägnar sig mycket åt hästar. De tycker inte att det har känts oroligt med covid-19.

– Vi har kunnat rida som vanligt, säger Bianca. Men det har inte varit några tävlingar. Jag tycker kanske att det varit lite jobbigt att ha mamma och pappa hemma hela tiden.

– Det mesta har varit som det brukar, säger Beatrice. Det är bra att jag har fått vara i stallet.

Familjen har umgåtts med ett litet antal vänner. Magnus och Anja har hjälpt sina föräldrar och några andra äldre Möllebor med inköp och diverse ärenden.

råder strikta corona-regler.

Maria Vieglins Björn och Christina Twengström Paret Twengström var i mitten av mars på besök hos sin dotter utanför Lyon i Frankrike. De hade hört talas om viruset, men inte känt någon direkt oro. Plötsligt blev det »skarpt läge« när Danmark meddelade att man skulle stänga sina gränser från klockan 12 den 14 mars.

– Vi packade och gav oss iväg mot Sverige vid sextiden på morgonen. I Puttgarden möttes vi av långa köer och beslöt att övernatta på närmaste hotell.

– När vi hade kommit hem till Mölle tog vi tempen varje morgon. Under hela mars träffade vi inte någon.

Björn och Christina har gått långa promenader i sommar.

Båda uppskattar orienteringen på berget som IS Kullen ordnar.

– Genom att söka efter alla fyrtio kontrollerna har vi kommit till delar av berget som vi inte kände till innan, väldigt trevligt säger Björn.

Björn och Christina umgås med den närmaste familjen och en liten krets vänner som alla är lika försiktiga.

– Alla effekter av pandemin har inte varit av ondo, säger Christina. Man har upptäckt att det går att träffas och umgås på en enklare nivå.

20

Möllekuriren nr 3 • 2020

Möllekuriren nr 3 • 2020

– Inte så mycket! Vi har kunnat träffa barn och barnbarn utomhus. Man får visa respekt, och barnbarnet Linnéa är en god hjälp, hon påminner hela tiden: ›Corona mormor!‹ – Vi har kunnat spela golf och har umgåtts med vänner utomhus. När jag åker och handlar har jag handsprit och våtservetter redo och använder dem innan jag sätter mig i bilen.

– Min pappa bor på ett vårdhem i Grekland. Där stängde man helt och hållet. Inga besök tilläts. Det dröjde länge innan någon insjuknade, men nu finns smittan på vårdhemmet.

– Pappa testas varannan dag, och hittills har han klarat sig. Min syster, som testats och har antikroppar, nekas av ansvarig läkare att besöka pappa. Läkaren menar att man vet alltför lite om hur viruset sprids.

21

MÖLLEHORISONT

MÖLLEHORISONT

Magnus Nordstrand – mobiler, stabiler, vaser och reliefer Av Christina Ullenius JAG HAR GÅTT till stationen i Mölle för att se en av sommarens utställare, Magnus Nordstrand. Magnus har funnit en egen form och skapar i metall.

Plåtar och sträckmetall, som är ett nät av metall, och popnitar. Överraskande och fantasieggande former möter besökaren.

– Hej Magnus! Så roligt att se dig tillbaka i Mölle. Vi sågs förra året när du ställde ut i Möllegården. Det blev ett fascinerande möte med dig och dina skulpturer. Nu gläder vi oss åt din stora skulptur som hänger hemma hos oss och sakta vrider sig i ett svagt vinddrag. Du har satsat djärvt i år med två veckor i stationshuset.

Magnus låter sig glatt intervjuas. Det blir ett livligt samtal i vår trädgård.

Jag undrar hur han kommer fram till sina skulpturala uttryck i metall? Han berättar att han alltid har varit road av att konstruera och utnyttja sin kreaFoto Christina Ullenius

tivitet. Under Magnus uppväxt ledde det till många kluriga konstruktioner.

Att omvandla idéer till något fysiskt är en stark drivkraft. Intresset för konst påverkade konstruerandet och Alexander Calders* mobiler inspirerade honom tidigt. En önskan att konstruktionerna också skulle ha ett estetiskt uttryck ledde så småningom till mobiler. Magnus kallar dem Nebula.

Jag undrar hur processen ser ut?

Magnus skissblock visar hur idéerna utvecklas och en form växer fram.

Sedan fortsätter han att arbeta på skissblocket för att med hjälp av 2-gradsekvationer beräkna vad som krävs av konstruktionen och till sist slutberäkning i Excel.

Sedan går Magnus till sin studio i Göteborg och översätter beräkningarna i sammanfogningen av delarna, som är spraymålade, och ger helheten en harmonisk form. I år har Magnus visat mobiler, stabiler, vaser och reliefer.

Jag blir nyfiken och vill veta mer om Magnus bakgrund.

Det visar sig att Magnus är civilingenjör. Magnus medger att han har haft en viss nytta av att ha orienterat sig i hållfasthetslära och materialvetenskap, klassiska inslag i utbildningen.

Så Magnus är en civilingenjör som älskar opera, gillar att skapa saker med

Magnus Nordstrand

22

händerna och ska gifta sig med en sicilianska i september. Hur började ditt liv? frågar jag Magnus.

Magnus berättar om sin bakgrund i Göteborg men framförallt i Mölle. Om morfar författaren Hans Peterson som fört in honom i den klassiska musikens värld och far tandläkaren vars händighet har gått i arv till Magnus.

Familjen flyttade till Mölle när Magnus var femton år. Han gick på Kullagymnasiet i Höganäs på naturvetenskapligt program.

I Mölle hade Magnus alla tänkbara sommarjobb, seglade och spelade mycket golf. Morfar, författaren, har betytt mycket och är nu en fast punkt i Mölle när det finns tid. Intresset för kultur och klassisk musik knyter dem samman.

Magnus ser sig som en idérik och kreativ person som gillar att konstruera och ge utrymme för sin kreativitet så han lärde sig också att väva, knyppla och sticka. Han betonar hur mycket den klassiska musiken betyder med favoriter som Donizetti, Rossini och Bellini. På frågan vilken som är hans favoritopera blir svaret: Den jag senast sett.

Efter gymnasiet blev det 2008 civilingenjörsstudier på Chalmers i Göteborg med inriktning industriell ekonomi. Det gav honom utrymme att ta del av Göteborgsoperans repertoar. I dag sitter Magnus i styrelsen för Göteborgsoperans vänförening.

av ett stort internationellt företag baserat i Oslo.

Magnus berättar om en stark önskan att lära sig italienska för att tränga längre in i operalitteraturen. Det blev ett år i Rom för att läsa italienska.

I Rom mötte Magnus kärleken, sicilianskan Elena. Nu blir det bröllop i september. Det visar sig att Elena är tandläkare liksom Magnus far.

I höst återvänder Magnus tillsammans med Elena till Göteborg, där han nu arbetar som verksamhetsutvecklare i vårdföretaget GHP. I sin studio förverkligar han sina idéer.

Jag undrar hur Magnus balanserar mellan att vara konstnär eller civilingenjör? Han pekar på glädjen att få arbeta i utvecklingsprojekt, som är en väsentlig del av hans arbete. Men det finns också massor av idéer för fortsatt utveckling av konstprojekten.

Nu lockar större projekt för utomhusmiljöer. Något stort i en trädgård eller kanske en fyra meter hög skulptur i en rondell! 

Chalmers öppnade möjligheter till studier utomlands och Magnus tog chansen att läsa ett år av utbildningen i Milano. Efter examen 2013 anställdes han som »management consultant« * Alexander Calder (1898–1976) är en amerikansk konstnär som är vida känd för sina mobiler. Representerad i Sverige på Moderna museet och flera andra museer.

Möllekuriren nr 3 • 2020

Alla bilder på sidan av Magnus Nordstrand

Möllekuriren nr 3 • 2020

23

Mycket har hänt i Vattenmöllan under 2020

i berättade i decembernumret 2019 att vattenfrågan var på väg att få en lösning. I våras restaurerade vi en mindre del av den gamla kvarndammen, närmare bestämt den del som ligger söder om bäcken. Grävningen drog igång i mars 2020 efter klarsignal från Länsstyrelsen, och den tog bara någon vecka.

Restaurering av kvarndammens vattenyta med tillhörande stenmurar – om än partiellt – underlättar för besökare att sätta sig in i hur det såg ut omkring vattenmöllan en gång i tiden. Vänföreningen har också fått värdefull kunskap om hur den gamla dammen var uppbyggd. Bilden nedan visar hur det blev.

En komplikation var att några gamla pålar upptäcktes, vilket krävde kontakt med Länsstyrelsens arkeologiskt ansva-

rige tjänsteman innan grävningen fick fortsätta.

I nästa etapp gäller det att återskapa resten av den gamla kvarndammen.

Men för att det ska kunna ske krävs till att börja med en utredning och sedan en omsorgsfull planering.

Därtill måste Länsstyrelsen eller mark- och miljödomstolen pröva ärendet och ge tillstånd till restaureringen och att ta vatten ur dammen för att kunna visa hur kvarnen fungerade.

Sist men inte minst ska den andra grävningen finansieras. Förhoppningsvis kan det ske på samma vis som den första, det vill säga genom Naturvårdsverkets våtmarkssatsning. Vi kommer också att söka bidrag från Riksantikvarieämbetets kulturarvssatsning och från Stiftelsen Konung Gustav VI Adolfs fond för svensk kultur.

En del av kvarndammen grävdes fram i mars. Arbetet tog inte mycket mer än en vecka och bekostades av Naturvårdsverkets våtmarksanslag. I nästa etapp ska förhoppningsvis resten av damman kunna återskapas. Foto Bo Hansson

24

Möllekuriren nr 3 • 2020

Antalet besökare har ökat kraftigt under projektet. Totalt har vi haft drygt 1 300 besökare från juli 2016 till december 2019. Glädjande nog har våra visningar också mött ett internationellt intresse. Vi har haft besökare från Australien, Canada, Syrien, Tyskland, Holland, Frankrike, Danmark, Norge och Finland.

Coronapandemin medförde att vi var tvungna att ställa in våra allmänna visningar under första halvåret 2020.

Men nästa år hoppas vi kunna återgå till

ett tiotal allmänna visningar från maj till september.

 Gå gärna in på vår hemsida vattenmollan.se. Där finns information om återuppbyggnaden, länkar till rapporter och artiklar, bilder och ritningar, rapporter från andra vattenmöllor, uppgifter om kommande visningar med mera.

Den lägesrapport som nämns i artikeln kan läsas på hemsidan, och i höst publicerar vi en sammanfattande redovisning av vårt Leader-projekt.

En nyhet är att vi har fått kommunens hjälp att sätta upp en stor skylt om vattenmöllan på banvallen.

Leverans och montering av vattenhjulet mars/april 2020

Vattenhjulet levererades som byggsats. Varje yttersida var uppdelad på två halvor, vilket var nödvändigt för att få in hjulet. Det krävdes fyra personer för operationen.

Väl inne i möllan fixerades sidorna i förhållande till kvarnaxeln. Sidorna skruvades ihop och kompletterades med ekrar och skovlar. Sedan tjärades hela hjulet.

Simsalabim! Vattenjulet är ihopsatt och sitter där det ska. Efter intrimning konstaterade hjulbyggarna att jobbet gått bra, och en kort tid därefter monterade de kronhjul och drev.

Leverans av två kvarnstenar från Tyskland augusti 2020 Foto Bo Hansson

I början av augusti levererades det första paret kvarnstenar. Det andra paret, tillsammans med långjärn, segel och skruvar, levereras tidigt i höst. Kvarnstenarna har tillverkats i Tyskland och gjutits i livsmedelsbetong efter Bert Burgers konstruktionsritningar.

Vi räknar med att i höst kunna testa att de nya delarna fungerar ihop, så att möllan klarar att mala mjöl. För en provkörning krävs vatten, men ingen stor mängd, vilket bör kunna ordnas med ett provisoriskt arrangemang.

Föreningens medlemmar kommer att tillverka mjölkar och mjöltudor på en arbetsdag i höst eller vinter.

Den gamla vattenmöllan hade två vattenhjul med tillhörande maskineri.

Ytterligare ett vattenhjul ska alltså byggas för att kvarnen ska bli komplett.

Finansieringen av den andra linjen blev klar i maj i år när Riksantikvarieämbetet beslöt att föreningen får ett kulturarvsbidrag på 250 000 kronor.

Tillsammans med ett bidrag från Sparbanken Gripen på 300 000 kronor kan den andra linjen med vattenhjul, kronhjul och drev byggas.

Vi har skrivit en rapport om läget i restaureringsarbetet och satt upp en skylt om vattenmöllan på den gamla banvallen.

Vårt EU/Leaderprojekt med rubriken Restaurering av Krapperups gamla vattenmölla avslutas i höst, och vi kan konstatera att projektet har varit avgörande för föreningens möjligheter att kunna genomföra de stora investeringar som har krävts. Med Leader i ryggen har det varit lättare för föreningen att få kompletterande bidrag från andra myndigheter och organisationer.

Men det är inte enkelt att arbeta med ett EU-projekt. Beslutsfattarna på Jordbruksverket har långa handläggningstider, och byråkratin är omfattande.

Foto bild 1–2: Christer Wallentin, bild 3: Hasse Hansson

V

Av Bo Hansson

Vintern och våren 2020 var en intensiv tid i vänföreningen. Under 2018 hade vi upphandlat produktionen av ett vattenhjul med tillhörande kronhjul och drev. Valet föll på Domstens Kulturbyggnadsfirma, och arbetet utfördes av Pelle Nilsson i samarbete med Magnus Börjesson, Vasstak Kullabygden.

De startade tillverkningen i december 2019, och några månader senare kunde de sätta vattenhjulet på plats.

Efter intrimning och smärre justeringar snurrade hjulet som det skulle. Produktionen fortsatte, och under april och maj blev även kronhjulet och drevet klara; de sattes in i möllan.

Kvarnstenarna är gjutna i betong av ett tyskt, specialiserat företag i Brockel. Udal Wiederhold (i en ljusgrön T-shirt) levererade personligen kvarnstenarna, och såg till att de lyftes in varsamt.

Möllekuriren nr 3 • 2020

En kvarnsten väger 250 kilo. Den baxades in genom loftporten på östra sidan. Från vänster: Jan Sjöberg, Bert Burger, Pelle Nilsson och Magnus Börjesson.

Med block och talja sänktes kvarnstenen från loftgolvet ned en våning till kvarnstolen. På bilden sköter Bert Burger och Pelle Nilsson detta kritiska moment.

25

En liten rosbetraktelse – nedtecknad i min trädgård

M

orfar älskade rosor och jag älskade morfar. Eller åtminstone hans trädgård. När jag gick den långa rosengången till dammen, Idyllen, svävade Dorothy Perkins över mitt huvud. Madame Plantier höll vakt vid ingången till kaffegrottan och den enkla Rödhätte lyste i solrundeln, anspråkslös trots sin färg.

Min rosenträdgård kan inte jämföras med morfars. Men jag älskar ändå mina rosor. Särskilt dem med poetiska namn: Honorine de Brabant, Ghislaine de Féligonde, Maiden’s Blush.

Den italienska skönheten Tuscany blänger på mig. Nej, säger jag, du passar inte in här. Om jag hade skrivit om Umberto Ecos deckare Rosens namn, som utspelar sig i medeltida klostermiljö, hade du fått vara med.

Men det är en annan historia.

Text och foto Christina Twengström

Jag brukar få just röda rosor av min man för han tycker de är vackrast.

Ja, mycket har förändrats sedan den schlagern skrevs, tack och lov. Och man kan ju bli trött på ihålig uppvaktning. »Behåll dina rosor, duka av bordet istället«, skrev Märta Tikkanen till sin man Henrik i Århundradets kärlekssaga.

Jag går omkring i trädgården och betraktar förödelsen efter den senaste stormen (eller om det var styv kuling). Madame Plantier har rasat ihop och hennes rosor ligger utströdda över gräsmattan.

Det finns ganska många madamer bland rosorna, ibland med hela mannens namn för säkerhets skull.

Jag har också en Madame Alfred Carrière i min trädgård, förädlad av en rosodlare i Lyon.

Kvinnan existerade tydligen inte i egen rätt. Om hon inte var förmögen, självständig och okonventionell som Gertrude Stein som flyttade till Paris med sin Alice B. Toklas. »En ros är en ros är en ros«, skrev Gertrude helt enkelt.

Jag tittar på rosorna och hoppas att de blommar om. Det är ju inte alla som gör det, tänker jag. Men »rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor«, eller hur?

Rosen, mannens hyllning till kvinnan. »My love is like a red, red rose«, skrev Robert Burns. Och Evert Taube ville inte vara sämre. »Min älskling du är som en ros« blev det i hans tolkning. Rosor är det självklara valet när en man ska uppvakta en kvinna.

Men det ska vara don efter person tyckte Anders Börje i den gamla schlagern med sitt mossiga innehåll: Är den sköna oskuldsfull Ge då hela famnen full Utav de vitaste rosor som här finns att få

Men sen kom det: Men om hon är sisådär [Man tar sig för pannan!]

Ge då rätt och slätt En charmant bukett Utav röda rosor

26

Honorine de Brabant

»Den italienska skönheten Tuscany blänger på mig.« Möllekuriren nr 3 • 2020

Möllekuriren nr 3 • 2020

27

Peder Severin Krøyer Skagenmålaren som hade en nära koppling till Arild och Kullen

Text och foto Magnus Hellstrand Översättning från danskan av brev med mera av Clas Hellstrand

Cecila Andersson, mer känd som Mor Cilla, öppnade 1856 det första pensionatet i Arild. Där bodde många konstnärer.

P

»Det strålade av sol om honom, hans rödblonda hår, de ljusa ögonen, den klara och transparenta huden, den ungdomliga gestalten. Han var överhuvudtaget helt utan snobbighet, impulsiv, försynt, som endast de riktigt betydelsefulla är. /…/ Han var en vän av ljus och blå himmel, rosor och sköna kvinnor.« Uttalande av Svendh Leopold, citerat i Peter Michael Hornungs biografi om Krøyer, se sidan 32.

eder Severin Krøyer föddes 1851 i Stavanger av norska föräldrar, men upptogs som fosterson av sin moster och hennes man, Henrik Nikolai Krøyer, och fick deras efternamn. När hans fosterfar fick en zoologiprofessorur i Köpenhamn flyttade familjen dit.

Eftersom Peder Severin tidigt visade anlag för teckning, antogs han som mycket ung till Konstakademin i Köpenhamn. Under studieåren besökte han på somrarna både Arild och Hornbæck, och där utvecklade han sin målarteknik.

Det är nästan 150 år sedan Krøyer och flera andra unga konstnärer samlades i den lilla fiskebyn Arild. Att det blev just Arild berodde sannolikt på byns vackra läge vid Skälderviken med Kullaberg i ryggen.

En annan anledning var kanske det sköna ljuset över land och hav, men troligen också ett intresse för fiskarbefolkningen i den traditionella byn. Att man dessutom på så nära håll kunde nå Kullens omväxlande natur spelade nog också in, särskilt för dem som valde att stanna en längre tid.

Flertalet konstnärer kom från Sverige och Danmark, men några kom också från andra länder.

De umgicks och hade trevligt. Många hörde hemma i någon storstad, och de fann avkoppling och harmoni i den stilla miljön.

Allt sammantaget lade grunden för en kommande konstnärskoloni.

Några av konstnärerna hyrde in sig hos en fiskarfamilj, men de flesta tog

28

En vän av ljus och blå himmel

in på byns enda pensionat. Det hade startats 1856 av Cecilia Andersson, byfogdens hustru.

Snart nog kom pensionatet att kallas för Mor Cillas, och både stället och namnet lever kvar än i dag.

Fiskare och hantverkare i Arild, liksom deras familjer, var vanliga motiv för konstnärerna. De tecknade och målade också bilder av byns hus och gränder, naturen i Kullaberg, havet och de lantliga omgivningarna.

Den begynnande konstnärskolonin i Arild kom att introducera nya ideal och former i den skandinaviska konsten. Med inspiration från både Düsseldorf och Paris började flera konstnärer från omkring 1870 att utveckla en mer realistisk stil i sina verk, vilket passade den unge Krøyer.

Tillsammans med målarkollegan Frants Henningsen tillbringade Krøyer två sommarmånader 1872 i byn. Det var ingen slump att de reste till just Arild. Andra konstnärer hade besökt trakten långt tidigare, och ungdomarna hade kunnat se deras verk från Arild och Kullaberg på utställningarna på Charlottenborg i Köpenhamn.

I mitten av 1800-talet gick sillen till, och fångsterna var stora. Uppköpare kom långväga ifrån till Arild och de andra fiskelägena runt Kullaberg. Men tiden gick och fångsterna minskade, och därmed inkomsterna. Många bybor var tvungna att se sig om efter andra

Måningarna till höger 1. Vid frukosten. Konstnären och hans hustru med författaren Otto Benzon. Den Hirschsprungske Samling.

2. Hip hip hurra! Konstnärsfest på Skagen. Göteborgs konstmuseum.

3. P.S. Kröyer, självporträtt. Den Hirschsprungske Samling.

4. Sommarkväll vid Skagens södra strand med Anna Ancher och Marie Krøyer. Skagens museum.

Möllekuriren nr 3 • 2020

Möllekuriren nr 3 • 2020

29

förvärvskällor. Snart blev Arild mer känt för sitt sköna läge och sin gästfrihet än för fisket.

Mor Cillas påminde lite om Brøndum Hotel i Skagen, men med ett par skillnader. Konstnärernas besök i Arild var av mer individuell karaktär, och Mor Cillas accepterade inte konst som betalning för mat och logi. Detta kan ha varit en felbedömning, eftersom priserna på några av Arildskonstnärernas verk kom att stiga snabbt.

Redan i slutet av 1860-talet kom flera danska konstnärer till Arild, som hade deltagit i de årliga utställningarna på Charlottenborg, bland annat C.F. Sörensen. Flera verk var hämtade från Kullen, och Arild var väl representerat.

Sörensen var marinmålare, men han hade inte varit elev på konstakademin i Köpenhamn. Han stod därför för en mer romantisk stil än den som lärdes ut på akademin. Detta gjorde honom särskilt intressant bland de unga konstnärerna.

Krøyer var en av dem som blev inspirerad av honom.

Krøyers och Henningsens tid i Arild resulterade i bilder av människor. Krøyer tecknade bland annat en skomakare som arbetade med att skära läder. Andra motiv var fiskare och deras fruar och, förstås, unga flickor.

Vid återkomsten till Danmark hade Krøyer med sig ett dussin målningar och ett flertal teckningar. Men enligt en konsthistoriker (Hornung 1987) resulterade besöket i Arild inte i något större verk, vilket väl inte heller var Krøyers mål med resan. Det var nog snarare att förfina sin målarteknik och arbeta med människor som motiv.

När Krøyer året därpå inte åkte tillbaka till Arild var kanske förklaringen den allvarliga koleraepidemi som härjade i Sverige. En bidragande orsak kan också ha varit att han hellre ville debutera med ett motiv från Danmark – eller var det kanske så enkelt att han inte längre hade någon att ha sällskap med.

Om detta kan jag bara spekulera.

Men Krøyer var en social person som tyckte om att arbeta tillsammans med andra, precis som han hade kunnat

En skomakare i Arildsläge målade Krøyer 1871. Skagens museum.

göra på konstakademin.

Sommaren 1873 valde därför Krøyer, i sällskap med några andra unga konstnärer, att semestra i Hornbaek. Det var förutom han själv, bland annat Bernhard Middelboe, Carl Locher och Holger Drachmann.

I katalogen* som gavs ut 2019 i samband med konstutställningen på Mor Cillas, fanns ett utdrag från boken Skönhetsglädjen, skriven av Einar Middelboe, son till Bernhard Middelboe.

Där berättar han lyriskt om en utflykt till Arild som Krøyer och kompani företog: En skön sommarmorgon år 1873 satte en fiskebåt från Hornbæk kurs mot Kullen. Förutom skepparen satt de fyra unga målarna P.S. Krøyer, Christian Zahrtmann, Viggo Johansen och Bernhard U. Middelboe i båten. Året innan hade Krøyer varit i Arild och hade inför sina vänner prisat dess skönhet i höga toner varför deras mål nu var Arildsläge. /.../ Kullen är vackert när man närmar sig från syd sjövägen, men ännu vackrare är den under seglatsen längs med de kolossala klippformationerna mot norr, innan man kommer fram till Arilds hamn. Även om förväntningarna var stora hos Krøyers tre vänner, blev de inte besvikna. Bekantskapen med Arild blev en upplevelse, och för min far så stor att han två år senare reste över dit för att måla.

Här träffade far min mor, Hilda Horndahl, ödet hade spelat sitt spel, min mors stora skönhet och naturliga charm hade besegrat far, han fick mors ja och år 1880 firade de bröllop och bosatte sig på min mors föräldrahem, Flundrarp 1 [i dag Rusthållaregården].

Sol över bränning. Krøyer målade den här tavlan 1871 i Kullaberg. Privat ägo.

Efter en för oss fem barn lycklig barndom i Arild, där förhållandena var idealiska för barn, flyttade hela familjen till Köpenhamn år 1891, men vår kärlek till Arild kunde inte rubbas. Vi sökte oss tillbaka, varje gång det gavs tid och möjlighet.

I utställningen på Mor Cillas fanns det en kopia på ett av Krøyers verk, med titeln Sol över bränning, som var målad och signerad i Arild 1871, vilket visar att Krøyer även året före besökt Arild. Se bilden på nästa sida.

Till sin vän Middelboe hade Krøyer sagt: »Du behöver inte fara hela vägen till Skagen för att finna ett unikt ljus, det ser du också här i Arild«. Det var något som Middelboe verkligen tog fasta på.

Efter att Krøyer avslutat sin utbildning i Köpenhamn, arbetade han med porträttmålning. Sin första längre utlandsresa företog han 1875. Han reste via Berlin till Schweiz och Tyrolen, såg på konst i Dresden och München och målade bergslandskap. År 1877 reste han till Paris för att studera för konstnären Leon Bonnat.

Det var förmodligen här han skapade sitt eget färg- och formspråk.

Året därpå reste Krøyer till Spanien där han tog intryck av Velázques realistiska teknik, vilket senare kom att synas i hans målningar.

Från hösten 1879 fram till vintern 1880 var Krøyer i Italien. I Florens mötte han helt oväntat sin gode vän konstnären Laurits Tuxen, och under några månader målade de tillsammans och studerade samtidigt renässanskonst.

Vistelsen i Italien blev för Krøyers del mer långvarigt, och det var först i april 1881 som han via Venedig och Paris återvände till Danmark.

Kära Middelboe!

Denna gång är det min Tur att vara förnärmad. Det har tydligen hållits Bröllop för en tid sedan utan att till mig säga ett ord därom och det långa brev, som jag skrev till Dig för över ett halvår sedan – ja mycket längre – har Du inte besvarat. Har Du icke fått det eller är Du ännu ”det svarte Sigrid” för mig.

Snart reser jag till Norditalien och därifrån till Paris där jag vill vara framme senast den 1 maj.

Innan vår pågående utställning stänger, hoppas jag komma till Köpenhamn. Jag hoppas dock innan dess att höra lite från Dig. Hälsa Johanna

Krøyer kom flera gånger tillbaka till fiskeläget vid Kullen för att besöka paret Middelboe på samma sätt som Middelboe reste till Köpenhamn, dels för att träffa Krøyer, men också för att måla. I Krøyers målning Musik i Atelieret fra Bredgade är Middelboe en av berömdheterna som är med på tavlan.

De två vännerna höll också kontakt brevledes. Flera av dessa brev är bevarade, bland annat i Den Hirschsprungske Samling i Köpenhamn.

Jag vill citera det brev som Krøyer skrev till Bernhard Middelboe när han fick veta att hans vän hade gift sig med Hilda Horndahl. Det är daterat Napoli den 3 juli 1880:

många gånger från mig.

Mari har ju åter igen blivit gift.

Allesammans gifter sig, ”ensam står jag nu tillbaka” Hälsa Din familj och våra vänner framförallt. Mina allra lyckligaste hälsningar till din hustru.

Din vän P.S. Krøyer

Flera av de målare som vistades i Skagen på somrarna reste under vintermånaderna runt i Europa för att delta i storstädernas konstnärsliv. De möttes i Paris, där de målade, studerade och umgicks. Genom dessa resor uppstod nätverk och vänskapsband som bidrog till att kännedomen om Skagen blev alltmer utbredd.

Friluftsmåleriets realism och impressionism lockade Krøyer; det var inriktningar som han ville utforska även på hemmaplan. I Paris umgicks han med Skagenkonstnärerna Carl Locher och Holger Drachmann, och de väckte hans intresse för konstnärskolonin på Nordjylland.

Krøyer var redan i början av 1880talet en hyllad målare. Han hade fått flera tunga medaljer på salongen i Paris och insåg att han var en efterfrågad konstnär, vilket gjorde att han satte priser därefter (Knud Voss 1987). Han tog exempelvis 3 000 kronor för ett porträtt i helfigur. Tre tusen kronor 1882 motsvarar i dagens penningvärde cirka 180 000 kronor.

Trots den höga prisnivån var efterfrågan stor på Krøyers konst; han behövde aldrig snåla med utgifterna. När han kom till Skagen sommaren 1882 blev han direkt bekant med den norske målaren Christian Krogh, tongivande i kolonin.

Därutöver fanns det många andra danska och svenska målare. En del har jag redan nämnt, men därtill fick han möta Anna och Michael Ancher, Karl Madsen, och de svenska målarna Oscar Björk och Johan Krouthén.

Skagen var platsen där Krøyer kunde finna motiv som överensstämde med de grundläggande behoven för skaparanda och arbete.

Hip hip hurra! Konstnärsfest på Skagen kom till i detta skede.

Målningen är i dag ett av hans mest kända grupporträtt.

* Se sidan 32.

30

Möllekuriren nr 3 • 2020

En skomakare i Arild som arbetar med att skära läder.

Möllekuriren nr 3 • 2020

31

I juli 1889 gifte sig Krøyer med den sexton år yngre Marie Triepke. Efter en lång bröllopsresa genom Europa bosatte de sig i Hornbaek. Längtan tillbaka till Skagen blev dock för stor, och sommaren 1891 flyttade paret tillbaka dit.

Nu var Krøyers inspiration på topp, och det resulterade i tre av hans mest omtyckta verk: Sommarkväll vid Skagens södra strand, där Marie Krøyer och Anna Ancher är modeller; Rosor, trädgårdsparti från Skagen med konstnärens hustru och Vid frukosten, konstnären och hans hustru med författaren Otto Benzon.

Marie Krøyer födde i januari 1895 dottern Vibeke. Ännu i slutet av 1890-talet var Marie huvudperson i flera av Krøyers målningar, men stämningen svänger snart otyglat. Ett haveri var dem tätt i hälarna. Marie hade alltid lidit av dåliga nerver och migrän, och just i det läget drabbades Krøyer av manodepressivitet med ständiga hallucinationer.

Under en rekreationsresa till Sicilien och Paris hade Marie förälskat sig i den svenske kompositören Hugo Alfvén.

Detta blev för mycket för Krøyer; de skildes 1905. Krøyer tillerkändes vårdnaden av dottern och 1912 gifte Marie om sig med Alfvén.

Krøyer avled efter en svår sjukdom 1909. I en nekrolog skrev ungdomsvännen och litteraturforskaren Georg Brandes: De, som har kommit i samma livbåt, hör samman på ett hemlighetsfullt sätt, även om de inte är jämnåriga, och även om de är ytterst olika. Att ha varit på samma seglats i över 42 år, det betyder något alldeles särskilt. De män, som har varit kamrater med Krøyer, de har älskat honom, med undantag för de, som var honom missunnsamma, men de andra var i majoritet /…/ Som ung var han en av dessa, som kvinnorna faller för. Allt ordnade sig för honom, han var allas gunstling. Och ändå hade han från sin födelse stått i det svåraste, mest

tragiska förhållanden /…/ Uppsluppenhetens och nedslagsenhetens perioder växlade hos honom. Nu när han är död, står hans gestalt fram i förgänglig ungdom och glans för hans vänner.



Källor och referenser Glemt kunstnerkoloni i Arild frem i lyset.

Katalog till konstutställning hos Mor Cillas, Arild 2019.

Peter Michael Hornung: Peder Severin Krøyer, Förlaget Palle Fogtdal, Klampenborg 1987.

Konstnärerna hos Mor Cilla – Nordiska målare i Arildsläge 1856–1913, Krapperups museum, Nyhamnsläge 2019.

Erik Magnusson och Frederic Täckström: »Här ha vi det ljufveligt« – Hotell och pensionat i Mölle och Arild genom tiderna, Stilbildarna i Mölle, 2012.

*

Vår stora butik är välfylld med snittblommor, krukväxter, krukor, ljuslyktor och mycket annat.

Knud Voss: Skagenmålarna, Bonnier Fakta, Stockholm 1987.

Bästa planteringstiden är nu sofia@spinola.se • 073-367 79 97

Rosor, trädgårdsparti från Skagen med Marie Krøyer, konstnärens hustru.

32

Möllekuriren nr 3 • 2020

Möllekuriren nr 3 • 2020

33

Möten mellan Medelhavet, Mårbacka, Mölle

S Text och foto Ingmar Hesslefors

elma Lagerlöf sitter i pergolan på Garngränd i Mölle. Tillsammans med henne befinner sig Magister Mathias Lincopensis, han som var en av Heliga Birgittas själasörjare.

Ingen helt omöjlig tanke för den som känner Maria och Håkan Ulfgard. Alla fyra skulle, så att säga, detta år i april farit till Villa San Michele på Capri. Men så blev det nu inte.

Maria och Håkan hade glatt sig åt att förverkliga det forskarstipendium som Maria hade sökt och fått. En åtråvärd chans, en dröm för många att få sitta på denna vackra kulturomslutna plats vid Medelhavet och skriva.

– Inga gäster, arbete ska det vara, säger Maria. Men sin make kan man ta med.

Biljetter bokade, allt ordnat, men så kom corona, en högst negativ kröning.

Det är en resa i sig att tänka om. Kanske finns där nya möjligheter. Sådana reseberättelser har flockats som flyttfågelskaror denna vår och sommar.

Maria och Håkan är bofasta i Mölle sedan två år, i det hus i Gylleröd som de köpte 2004. Båda arbetar vidare med olika forskningsprojekt, Maria som docent i litteraturvetenskap och Håkan som professor emeritus i religionsvetenskap.

Maria har intresserat sig för Selma Lagerlöfs samlade brev från barn, föräldrar och lärare. Brev inte bara från Europa utan faktiskt från alla världsdelar. Berättelsen om Nils Holgerssons underbara resa har översatts och givits ut på många ställen i världen.

34

– Det finns fyra tusen brev på Kungliga biblioteket att försiktigt bläddra i om man är godkänd som forskare, säger Maria. När det handlar om teckningar och annat skört material får det ske med vita bomullsvantar.

– Bland travar med brev som uppenbarligen var avskrifter av vad lärare först präntat på svarta tavlan dyker det upp guldkorn, berättar Maria. Till exempel pressade blommor från Palestina, från Karmels sluttningar, skickade tillsammans med några tacksamma rader av en flicka som flytt med sin familj från Nazityskland.

– När man upptäcker sådant står tiden still. Anemoner, liknande de som Lagerlöf berättar om i Jerusalemböckerna, skriver flickan.

Av sådant material kan det bli ytterligare bidrag till en bok om den väl beforskade Selma Lagerlöf. Maria har intresserat sig för henne som jordbruksföretagare. Om denna sida av henne kommer boken också att handla. En bok som nu har blivit försenad, men ska komma ut.

– Jag behöver besöka arkiv i Berlin, säger Maria. När ett sådant nu kan bli av.

Studiens syfte är få en bild av hur Selma Lagerlöfs verk togs emot och de kontakter och föreställningar som detta skapade.

Brevsamlingen berättar. Lagerlöf var en filantrop. Hon hjälpte behövande, skickade havrevälling till barn i utlandet.

– Vi körde i somras till Värmland och besökte Sunne och Mårbacka. Jag hade tillåtelse att röra mig fritt på Mårbacka och bland annat gå upp på Selmas »lekvind«.

Möllekuriren nr 3 • 2020

Maria och Håkan Ulfgard forskar vidare med Mölle som bas.

Jag kunde ordna med att en fotograf tog bilder som jag kommer att använda i boken.

– Fantastiskt.

Maria hade med sig hem till Mölle ett paket Mårbacka Havre-kraft, lanserat 1925. Förpackningens baksida har en Selma Lagerlöf-text: I Värmland har man sedan uråldriga tider förstått konsten att av havre tillverka ett fint mjöl, befriat från sådor och kli, s.k. skrädmjöl. Därav kokas en välling, som ätes av hög som låg och kan kallas värmlänningens nationalrätt.

Den hålles högt i ära, och med all skäl, ty den utgör inte bara den sundaste näring för varje strängt arbetande människa utan man har otaliga gånger sett, att den har gjort underverk med klena och blodfattiga barn, och att den hos åldringar och sjuka långa tider uppehållit den flämtande livslågan.

Möllekuriren nr 3 • 2020

Nu, sent på sommaren 2020, lockas man dra till med begreppet influencer även vad gäller Selma Lagerlöf.

För Håkan skulle Villa San Michele under några dagar ha bytts till ett symposium i Paris. Det som kallade honom dit var ett bokprojekt som han medverkar i om svenska unga män som tog sig ned i Europa för att studera under medeltiden. Närmare bestämt vid universitetet i Paris som grundades i början av 1200-talet.

Det var en tid som innehöll långt fler kulturmöten och möjligheter till internationella utbyten och kontakter än den tror som tänker på medeltiden som mörk och trång. Andra lärosäten dit svenska studenter reste under medeltiden var bland annat Wien, Leipzig, Oxford och Cambridge. Men Paris var länge det mest framstående av dem alla.

Mycket tyder på att Magister Mathias av Linköping hade utbildat sig i Paris, och det är med sin kvalificeerade akademiska utbildning han får stor betydelse för Heliga Birgitta (1303–1373).

Håkan har i sin forskning intresserat sig för hur Mathias tolkade Bibeln, särskilt Uppenbarelseboken – precis innan världens mest kända pandemi, Digerdöden, slog till.

Olle Ferm, professor emeritus i medeltidshistoria vid Stockholms universitet, är den samlande kraften bakom flera volymer om dessa medeltida föregångare till vår tids Erasmus-studenter.

– Vi får väl försöka träffas nån annan gång, säger Håkan.

Men han har också ett annat projekt på gång.

– Detta handlar om Uppenbarelseboken i Nya Testamentet (Johannes Uppenbarelse). Vi skulle ha träffats i Artikeln fortsätter på nästa sida

35

För oss som forskare i humaniora går det utmärkt att arbeta vidare och bo i Mölle Åbo, en grupp internationella forskare, för att diskutera nya rön.

Uppenbarelseboken berättar att dess författare, Johannes, befinner sig på ön Patmos i Egeiska havet, förmodligen strax före år 100 e.Kr. Dess budskap

har alltid varit en utmaning att tolka.

– Jag håller särskilt på att undersöka hur författaren använder sig av Gamla

Testamentets berättelser om Israels uttåg, Exodus, ur Egypten som det berättas om i 2 Mosebok.

Men så kom covid-19 till Åbo Akademi bara några dagar innan mötet ...

– Kanske kommer mitt arbete att bli en del av en festskrift till en kollega i Uppsala, säger Håkan.

– Vi som skulle ha setts i Åbo får väl försöka träffas nån annan gång.

Håkan är utbildad kantor, sedan gick han vidare till religionsvetenskapen. Han har i sommar kunnat vikariera på orgelpallar i Brunnby kyrka och Mölle kapell.

Maria har glatt sig åt att kvinnogympan i stationshusets annex har upprätthållits genom att flytta utomhus. Hela skaran kvinnor har kunnat fortsätta röra

på sig och umgås. Fysisk distans, men social närhet. Viktiga möten inte minst för en nyinflyttad.

– Det var tack vare Lena Johanson-Thor, en entusiastisk ledare, säger Maria.

– För oss som forskare i humaniora går det utmärkt att arbeta vidare och bo i Mölle, säger Håkan.

– Bibliotekarierna på Höganäs bibliotek är mycket hjälpsamma med våra lite smala behov av stöttning. Dessutom har vi kvar vår uppkoppling till universitetens bibliotek.

Så på något sätt bär de med sig både Selma Lagerlöfs aura och Magister Mathias era vart än de tar sig. Vänligt inbjudna till pergolan möts Medelhavet, Mårbacka och Mölle. 

Storstadspuls mitt i

ÖDEMARKEN! Öppet från 10 till sent måndag–söndag Vareviga dag från tidig morgon till sena kvällen stretar vi på med stekpannor och drejskivor, i med och motvind.

För att bevisa att man kan existera här vid vägs ände satsar vi oss återigen ur höstmörkret med hjälp av ännu högre stämning, ny meny varje vecka och besök av allsköns löst folk!

Visste du förresten att du kan luncha 365 dagar om året på krukan? Att vi har ett litet hotell med två lägenheter och ett rum? Att vi är det muntraste stället på norra hemisfären? Att man kan få en hejdundrandes frukost varje dag? Att vi ordnar födelsedagskalas och bröllop och att vi sedan urminnes tider har en 100 procent nöjdgaranti? Inte?

Men kom förbi och kolla, hjälp oss att mota det heeeeemska

PERFEKTA PRESENTEN!

SVÅRMODET!

Klipp ut och lämna in denna annons så får du 1 veckas fri träning på Friskis&Svettis i Höganäs!

mollekrukmakeri.se 042-34 79 91

Våra vanliga åldersrestriktioner gäller. Erbjudandet giltigt till och med den 31 oktober 2020.

Kolla in vårt träningsutbud på friskissvettis.se/hoganas

krukmakeri • fester • bröllop • dop catering • à la carte • café • pizza Napoletana djävlar anamma

36

Möllekuriren nr 3 • 2020

Möllekuriren nr 3 • 2020

37

Foto webben

Var är alla kor?

Av Karin Eriksson

OMKRING 60 PROCENT av korna finns i besättningar med 100–200 kor, och vi har även fått gårdar med över 1 000 kor. Dessa stora gårdar använder mjölkningsrobot, och då betar korna nära stallarna för att kunna gå in för mjölkning när de vill, vilket brukar bli tre gånger per dygn.

Vilka kor som man brukade se beta vid vägarna var också delvis geografiskt.

Svartvita i södra Sverige, bruna i mellersta, 38

medan Norrland dominerades av de vita, hornlösa fjällraserna. Men i dag är den svartvita Holstein-kon vanligast över hela Sverige.

Rasen heter SLB, för svensk låglandsboskap, men kallas även svensk Holstein på grund av att den har avlats fram mellan svensk låglandsboskap och Holstein-Frisisk nötboskap.

Den näst vanligaste rasen i Sverige är SRB, svensk rödbrokig boskap. Lantbrukare som har SRB vill oftast inte veta av Holstein och vice versa. Eftersom jag arbetar som kreaturshandlare och förmedlar båda sorterna håller jag mig neutral – i alla fall nästan.

Den svartvita Holstein-kon har bättre exteriör och mjölkar mer, vilket har bidragit till dess ökade popularitet. Den bruna SRBkon mjölkar lite mindre, men har högre fettoch proteinhalt i mjölken.

DET MEST EXTREMA exempel som jag har sett på diskriminering mellan SLB och SRB var under en av mina första exporter till Turkiet. Tio SRB-kvigor var med i beställningen. För att få komma in i landet var vi tvungna att registrera dem som »röd Holstein« (det finns även SLB som är rödbrokiga). Men när det visade sig att de första SRB-kvigorna faktiskt mjölkade mest blev det snart legalt att importera även SRB till Turkiet.

Här i Kullabygden har vi fortfarande lyxen att se en del kor vid vägarna. I Brunnby betar boskap av köttrasen Limousin, som producerar ett mycket bra fintrådigt kött.

På fäladen går utmärkta buskröjare, en köttraskorsning mellan Charolais, Angus och Highland Cattle. Uppe på Kullaberg kan man

MIN FÖRSTA EXPORT av SRB gick till en gård utanför Milano, där en parmesanproducent ville åt just denna kvalitet. Korna användes sedan i marknadsföringen, vilket tydligen skapade folkvandringar för att få se de Möllekuriren nr 3 • 2020

hitta Belted Galloway, som är en tålig köttras från Skottland.

JAG FÖRSTÅR ATT människor bekymras av att inte längre se kor längs vägarna. Det är lite samma känsla som när fågelsången tystnar: Känslan av att något inte är som det ska. Och det är det ju inte.

Kor vårdar ett unikt kulturarv i form av naturbetesmarker. Deras betande gör så att örter och blommor trivs och förökas och är viktig för den biologiska mångfalden under markytan.

Korna behövs förstås också för att upprätthålla en inhemsk livsmedelsproduktion, en fråga som blivit högaktuell under året. I dag produceras 60 procent av Sveriges mjölkprodukter inom landet. Resten, som importeras, produceras inte enligt samma krav på till exempel antibiotikaanvändning som svenska mejeriprodukter.

Kon är viktig för både människa och natur.

Vi skulle kunna ha många fler kor i Sverige.

Men för att få se fler av dessa vackra varelser när man är ute och kör krävs att vi väljer svensk mjölk och svenskt kött. 

Den svartvita Holstein-kon har bättre exteriör och mjölkar mer, vilket har bidragit till dess ökade popularitet

Foto Christer Wallentin

S

ommar är jordgubbar med mjölk, hallon med vispgrädde, rabarberpaj med gräddglass. Men var kommer mjölken ifrån?

Jag har jobbat med kor i över sextio år. Nyligen fick jag frågan varför man inte längre ser några kor längs vägarna, särskilt inga bruna kor.

En del av förklaringen är att de stora vägarna ligger långt ifrån mjölkgårdarna.

Trenden för mjölkgårdar är att de blir färre och större. De senaste 30 åren har 9 av 10 gårdar i Sverige lagt ned mjölkproduktionen. I dag finns drygt 300 000 kor fördelade på cirka 3 000 mjölkföretag.

exotiska röda korna från landet i norr. Sedan tre år tillbaka har även engelska bönder efterfrågat svenska SRB-kor.

I England lever många kor ute året om.

Mjölken till britternas heliga afternoon tea produceras under den långa betesperioden, men under vintern minskar mjölkproduktionen när korna stödutfodras. SRB-kon är bättre lämpad för denna livsstil. Den är mer robust och fungerar bättre på denna magra diet än den mer krävande Holstein-rasen.

På fäladen går utmärkta buskröjare, en köttraskorsning mellan Charolais, Angus och Highland Cattle.

Möllekuriren nr 3 • 2020

39

RECENSION Henrik Ranby Åkdon, blick och landskap – Om relationer mellan kommunikationer, kulturmiljö och landskapssyn med huvudexempel från Kullahalvön, Skåne, Makadam Förlag, Göteborg 2020, 676 sidor, 499 kr hos Adlibris.

STORVERK OM KULLABYGDENS LANDSKAP OCH FÄRDMEDEL Recensent Peter Appelros

F

ör den som är intresserad av Kullabygdens landskap, miljö och historia, och dessutom har ett intresse för människors sätt att färdas, är Henrik Ranbys nya bok, Åkdon, blick och landskap, ett mycket välkommet tillskott till bokmarknaden. Bokens titel är allmänt hållen, men underrubriken antyder att det till stora delar är just Kullahalvön som boken handlar om.

40

RECENSION Författaren berättar i förordet att detta är en bok som han, med avbrott för andra projekt och arbetsuppgifter, arbetat med i sexton år. Arbetet har mynnat ut i en bok av stora dimensioner, 676 sidor i dubbelspaltformat, för att vara exakt. Antalet sidor är respektingivande, men det ska genast sägas att texten är lättillgänglig, även för en lekman på området.

Boken är efter ett inledande avsnitt, indelad i fem huvudkapitel. Därtill kommer ett avslutande kapitel med slutsatser och diskussion.

Det första kapitlets rubrik är Åkdon, blick och landskap från forntid till renässans och handlar om tiden fram till 1400- och 1500-talen. Av naturliga skäl är källorna mer knapphändiga när det gäller denna än senare epoker. Kullabygden var på den tiden en avkrok, dit inga stora vägar ledde.

I text och i bild får vi veta varför och hur vägnätet växte fram, där den »Gamla Kullavägen« över Allerum, Jonstorp och fram till Brunnby, intog en central plats.

Den gamla Väsbyvägen, som till stor del är försvunnen, behandlas också.

Särskilt spännande blir det när författaren försöker beskriva medeltidens vägmiljö och landskapssyn. I dessa avsnitt kan man göra sig en föreställning om de svåra förhållanden som det innebar att leva i Kullabygden vid denna tid. Avsnittet illustreras bland annat av Gerhard Buhrmans Skånekarta från 1684, där tidens förmodade vägnät på Kullahalvön finns inritat.

Nästa kapitel behandlar om tiden fram till industrialismens genombrott, cirka 1885.

Bebyggelsen utvecklades markant under denna tid och det ställde ökade krav på vägnätet. Nya vägar tillkom, bland annat Prästavägen mellan Viken och Väsby och »Oceanen«, vägen mellan Höganäs och Gamla Kullavägen.

Kapitlet behandlar de olika åkdon, i huvudsak vagnar, som användes. Intressant ur ett Kullaperspektiv är att det finns en hel del lokal dokumentation från von Kochens och Stawfords dagböcker, liksom från Krapperups inventarieförteckningar.

Det finns även ett antal bevarade vagnar från Kullabygden som ger en lokal bild av tidens sätt att färdas. Kapitlet avslutas med »blicken« av landskapet. Denna belyses utifrån reseberättelser och konstnärers verk, och avslutas med en sammanfattning av landskapsupplevelsen.

Det tredje kapitlet handlar om järnvägens inträde, specifikt Skåne-Hallands järnväg (SHJ), som invigdes 1885. Banan sträcker sig mellan Helsingborg och Halmstad, en längd på 92 kilometer. Dessutom ingick en 27 kilometer lång tvärbana mellan Åstorp och Höganäs, som korsade huvudlinjen i Kattarp; sträckan mellan Kattarp och Höganäs lades ned 1992.

Kapitlet ger en bakgrund till järnvägsprojektet och lyfter fram konsul Petter Olssons betydelse, allmänt kallad för »Nordvästskånes järnvägskung«.

Kapitlet fortsätter med en intressant genomgång av de olika småbanor som har funnits i Kullabygden, framför allt i Höganäs. Därefter följer en utförlig berättelse om SHJ:s tillkomst, där jag särskilt fäste mig vid delen om Höganäs bägge stationer.

I konsul Olssons planer ingick inte att banan skulle sträcka sig ned till Höganäs hamn, utan sluta uppe i Ryd, det vill säga vid stationen som sedermera kom att heta Höganäs Övre. Först efter många turer kom banan att dras ned till hamnen, och Höganäs Nedre byggdes.

Den ganska korta tid som SHJ drevs i privat regi (1885–1896) beskriver Henrik Ranby separat. Vi får en redogörelse för de olika stationerna och de fordon som användes på linjen. Fokus ligger på bandelen Kattarp–Höganäs. Kapitlet avslutas med en genomgång av järnvägens betydelse för det genomgående temat – Åkdon, blick och landskap – med avsnitt ägnade åt Kullaberg och Mölle, speciellt när det gäller turism och konstbilder.

för kulturlandskapet och tillkomsten av AB Kullabergs Natur är exempel på avsnitt i detta kapitel.

Kapitel nummer fem behandlar landsvägen och dess moderna åkdon från 1885 till 1972: bilar, bussar, cyklar och motorcyklar – .

Vägnätet genomgick stora förbättringar i början av 1900-talet. Detta var helt enkelt nödvändigt utifrån tidens krav.

Kustvägen från Helsingborg till Höganäs fullbordades, och under seklets första decennier permanentbelades alla de större vägarna. Den ökande turismen påverkade i hög grad landskapet. Ny bebyggelse tillkom, förutom i Strandbaden även i Svanebäck och på många andra håll.

De nya åkdonen får en utförlig presentation. Inte minst det stora uppsvinget för cyklar och motorcyklar under epoken ägnas ett generöst utrymme. Bilarna får också stor plats, liksom behovet av garage och bensinmackar. Flera tidstypiska garage avbildas, bland annat Bilgaraget Perfekt från Åseda Träindustri, en skapelse som påminde om en husvagn.

Det är speciellt roligt att busstrafiken har fått ett eget avsnitt. Det är annars ett färdmedel som vanligen har stått i skuggan av tåg och bilar. Ett avsnitt om bilresan som kulturform och landskapsupplevelse avslutar kapitlet om landsvägen. Här

Järnvägen Höganäs–Mölle, populärt kal�lad Möllebanan, är ämnet för det fjärde kapitlet. Om Möllebanan har det skrivits tidigare, bland annat av Henrik Ranby själv, men även av Anders W. Mölleryd som i Mölle-Kullen genom tiderna, del 7 (1988), skrev om Möllebanan under rubriken »Järnvägsäventyret«.

Men aldrig har järnvägen fått en så uttömmande genomlysning som här. Vi får ta del av hela dess historia, från den mycket intressanta förhistorien, med alternativa förslag om banans framdragning, till det sista tåget 1963. Författaren berättar även om vilken inverkan banan har haft på det omgivande samhället, till exempel i Strandbaden där ett nytt samhälle växte fram, och i Nyhamnsläge där nya företag etablerades. Möllebanans roll Möllekuriren nr 3 • 2020

Det är speciellt roligt att busstrafiken har fått ett eget avsnitt påminns läsarna om hotet mot landskapet till följd av massbilismen.

Det sjätte kapitlet utgör en avslutande diskussion, och det innehåller även författarens slutsatser av sitt arbete. Åkdon, blick och landskap är starkt sammanvävda, så att landskapet till stora delar har blivit ett »åkdonens landskap«.

Kapitlet mynnar ut i sju »kreativa förslag«, varav jag särskilt har fastnat för de två sista, nämligen en ökad kulturhistorisk kompetens i Naturvårdsverket, och en möjlighet att skydda centrala och ikoniska vyer. Det finns många exempel från Kullabygden på miljöer och vyer värda att bevara. Ett exempel på en sådan vy är den härliga utsikten över fyren och Kullabergs spets sedd från betesmarken sydost om fyren. Boken kan enligt Henrik Ranby läsas med olika glasögon, till exempel: • Som en kulturhistorisk översikt. Detta är bokens vetenskapliga syfte, och förklarar behovet av ett rikt källmaterial, en omfattande notapparat och att verket mynnar ut i hållbara vetenskapliga slutsatser.

• Som en kulturarvsdiskussion. Invävd i bokens innehåll finns en lågmäld diskussion om hur vi förvaltar vårt kulturarv, och att detta faktiskt behöver bli bättre.

• Som en »hembygdsbok för intellektuella«. I boken finns mycket av intresse för lokalhistorikern. Men man behöver inte vara så överdrivet »intellektuell« för att ta till sig innehållet.

• Som en »pojkbok för transportnostalgiker«. Här kan vi nog känna oss träffade lite till mans, vi överåriga pojkar …

En blivande klassiker är inget överord om detta spännande verk. Hugade läsare behöver inte rädas omfånget. Man behöver inte läsa boken från pärm till pärm, även om det är fullt möjligt. Man kan i stället välja att hoppa in i ett avsnitt som intresserar en för tillfället – och få stor behållning.

 Henrik Ranby är att gratulera till detta magnum opus som på sitt sätt kan ses som en hyllning till den fantastiska bygd vi lever i. 

Campinglandskapet. Paret Nilsson från Malmö semestrar med sin Saab och sitt brandgula tält på Möllehässle camping, 1962. Vid campingbordet Ellagreta Nilsson. I bakgrunden Möllehässle bilverkstad med Essos bensinstation. Foto: Wiking Nilsson.

Bild och bildtext ur boken, sidan 468.

Möllekuriren nr 3 • 2020

41

Christina Nauclér, målar växter sedan 20 år

Vill lägga in något av sig själv och vara trogen motivet – en balansakt

M

Text och foto Christer Wallentin

ånga barn gillar att rita och måla när de är små.

Men när de blir äldre lägger de flesta av. Ett fritt skapande tycks inte få plats i en tillvaro som rutas in och riktar sig mot livet som vuxen. Men det finns undantag.

Christina Nauclér började tidigt att måla, har fortsatt i alla år, och vill nog aldrig sluta. Det fanns personer i hennes närhet som uppmuntrade henne när hon var ung, och det är särskilt en lärare som hon aldrig glömmer.

– Jag gick i läroverket i Karlskrona och hade honom i teckning. Han var konstnär samtidigt som han undervisade oss. Han sa aldrig mycket.

När han strosade runt i teckningssalen kunde han stanna till bakom mig, se vad jag gjorde, trycka till min axel lite lätt, nicka gillande och säga ett eller annat ord. Små ord av bekräftelse.

Mer än en gång fick Christina gå fram på skolavslutningen och hämta ett premium i teckning.

Hon började tänka sig en framtid som konstnär och ville börja på Konstfack i Stockholm.

– Men det ville inte pappa! Han tyckte att jag skulle skaffa mig en "riktig" utbildning.

– Många av mina kamrater skulle börja i Lund efter studenten. Jag släppte tankarna på Konstfack och skrev in mig i Lund i stället. Fort nog träffade jag Per, som skulle bli min man, och jag hade ett fantastiskt första år. Som vi festade, och så roligt det var!

Christina njöt av studentlivet, men inför det andra året sa hon till sig själv att dra ner på kårlivet, att se till att få något gjort i sina studier i engelska och franska. Och examen blev det, och gymnasielärare blev hon.

42

Botaniskt måleri handlar om samma sak som all akvarellmålning: att lägga lager på lager

När Christina skulle presentera sig i programbladet till Amatörsalongen, som hölls i stationshuset i Mölle 2015 skrev hon: »Jag är språklärare, men teckning och målning har alltid varit ett stort intresse för mig. Ibland har jag kopplat av med en konstkurs.« Och så räknade hon upp: batikmåning i Lund, teckning, målning och skulptur vid Santa Monica College i Kalifornien, temperamålning vid Gerlesborg och botanisk illustration i Kew Garden i London.

Jag vet att kursen i London 2000 fick stor betydelse för Christina. Min första kontakt med hennes botaniska måleri var på utställningen 2015, och en påminnelse fick jag hos akvarellmålarna i stationshuset i våras.* Tredje gången gillt, tänkte jag. Nu ska jag sätta mig in i vad botaniskt måleri är och ta reda på hur Christina arbetar med det. Vi bestämde träff, och jag knackade på en varm eftermiddag i mitten av augusti. Från stora huset visade hon mig till en mindre byggnad strax intill. På dörren stod det Verkstad.

Det visade sig vara ett bra ord på ett före detta garage som sedan länge är Christinas tillhåll. Hon har verkligen inte bara ägnat sig åt måleri, utan också annat. Hon gick till exempel en lång utbildning för att bli tapetsör och kompletterade med att arbeta tllsammans med Ingvar Blomkvist, Mölles uppskattade tapetsör och legendariske hamnkapten. I ett hörn står det en specialsymaskin och här och var ser jag * Reportage i sommarnumret, Möllekuriren 2020 nummer 2.

Möllekuriren nr 3 • 2020

Möllekuriren nr 3 • 2020

43

möbeltyger och stolar som Christina har klätt om från sadelgjord till stoppning, sittyg och kantband. Batik och kviltning har hon också prövat på. Mångsidig är ett ord som passar på henne.

Jag tycker aldrig att jag är helt klar.

Jag låter gärna en målning ligga ett tag, och när jag tar fram den ser jag flera förbättringar som jag kan göra

Men det här skulle handla om botaniskt måleri, så tillbaka till den där sommarkursen för tjugo år sedan.

– Upprinnelsen var ett besök på Millesgården vintern 1999. Tjugo konstnärer från hela världen ställde ut målningar med växter som motiv. En av dem var från Sverige, Annika Silander Hökerberg. Hon tipsade mig om Kew Gardens kurser.

– Efter skolavslutningen körde jag och Per till London. Vi installerade oss i en lägenhet i Richmond Hill, som vi hade hyrt för sex veckor, och vårt nya vardagsliv kunde börja. På dagarna paddlade Per i sin medförda kajak på Themsen, och jag gick på kurs.

– Det var en stark känsla att befinna sig i den världsberömda trädgården, bland 50 000 växter, tillsammans med en liten skara entusiastiska kursdeltagare från hela globen. Ann Farrer var vår lärare, en otroligt kompetent person och den mest kända botaniska målaren i England.

När kursen var slut sammanfattande Ann Farrer sitt omdöme om Christinas målningar så här: »I like your way of painting, but it’s not real botanique.« Var det beröm eller sågning? När jag ber Christina om en förklaring börjar det gå upp för mig vad botaniskt måleri rör sig om. Å ena sidan är det ett exakt, vetenskapligt korrekt sätt att avbilda en växt. Å andra sidan handlar det om att som konstnär lägga in sin själ, sin personlighet, i bilden.

– Man får tänka på att fotografitekniken utvecklades först i slutet av artonhundratalet. Dessförinnan var det målning och teckning som stod till buds när något skulle avbildas.

– Jag är bara i viss mån trogen traditionen. Jag tvekar inte att blunda för något i mitt motiv eller lägga till något. Men det handlar aldrig om några stora avvikelser. Jag är trogen motivet samtidigt som jag vill visa mig själv i konstverket.

När jag ser Christinas färdiga konstverk tänker jag på de vackra färgplanscherna som läraren visade klassen för att förklara en blåsippas beståndsdelar – eller på bilderna i Floran i färg, som jag någon gång bläddrade i för att hitta en blomma som jag hade sett.

– Ann Farrer var otroligt noga med att vi skulle lära oss att så exakt som möjligt återge den växt vi arbetade med.

Ja, den skulle avbildas in i minsta detalj.

När Christina arbetar med en bild ligger det en massa färgpennor framför henne, en plåtask med vattenfärger, några trasor med mera. Är det verkligen målning som hon sysslar med? Attiraljerna pekar mer åt teckning, tänker jag.

– Visst är det målning! När jag till exempel håller på med ett blad (jag älskar blad) lägger jag på en ljus, mycket ljus, grön färg med en av mina pennor.

Sen tar jag kanske en smal pensel, dop-

44

par den i vatten och rör lite i pennfärgen för att få den att flyta ut en aning.

– Botaniskt måleri handlar om samma sak som all akvarellmålning: att lägga lager på lager. Det kan bli tio lager eller mer på en del av bilden. Jag går från ljust till mörkare och kan på det viset bygga upp målningen så att motivet får ›volym‹ och ger ett tredimensionellt intryck.

Jag förstår utan vidare att det är både svårt och tidskrävande, och att en enda bild kan ta lång tid.

– Ann Farrer berättade att hon behövde omkring åttio timmar för att bli färdig med en enda målning. Färdig, förresten, jag tycker aldrig att jag är helt klar. Jag låter gärna en målning ligga ett tag, och när jag tar fram den ser jag flera förbättringar som jag kan göra.

När Christina ställde ut på Amatörsalongen måste hon bestämma sig för att bilderna som hon skulle visa upp var klara. Hon ställde ut originalen, men sålde bara kopior.

– Originalen ska mina barn och barnbarn ärva. För kopiorna anlitar jag en firma i Höganäs, och sanningen att säga får jag ibland för mig att kopiorna är bättre än originalet. Ja, det är en mycket skicklig tryckare.

Innan jag avrundar mitt besök i Christinas verkstad frågar jag om hon målar jämt.

– Nej, ibland kan det gå ett tag, annat kommer emellan. Men jag känner mig onyttig när jag inte målar. Jag tycker att målandet är meningsfullt, jag blir mer nöjd då.

– Det botaniska måleriet ger mig både ro och hamroni invärtes.  Möllekuriren nr 3 • 2020

»Vacker utsikt från fäladen mot Fågelviken« Hans Edenwall på Facebook den 17 juni 2020, Bilden något beskuren.

Möllekuriren nr 3 • 2020

45

Jöns – en frälsningsoldat • Andra delen

Andra delen

Varje liv är till en del ett mysterium och jag låtsas inte ha nyckeln till dessa oåtkomliga skikt.

Per Wästberg, Förlupna ord (2020)

Av Christer Elfversson

G

I

Underkastelse (2015)

Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det.

Efesierbrevet 2:8

Grindslanten av August Malmström. En förfalskning i författarens ägo.

Sista paret ut av August Malmström. Målningen finns på Nationalmuseum.

Foto Christer Wallentin

ngen av mina tidigare berättelser har rönt så stor uppskattning av läsarna som just historien om Jöns. Vilken lysande idé att låta en gravsten bli utgångspunkten för skildringen av ett människoöde! Men äras den som äras bör. Idén är inte min.

Anette Leire, som jobbar på Brunnby kyrkogård, hade noterat att jag tvättat och målat gravstenarna på Isaac Svenssons familjegrav. »Så fint det blev«, tyckte hon. »Kan du inte skriva i Möllekuriren om människorna bakom namnen på stenarna? Vem var den där Jöns, till exempel?« Jag invände att jag visste för lite om honom. »Okunskap har väl aldrig hindrat dig från att berätta!« genmälde Anette.

Minns du att jag beskrev hur jag från kyrkogården forslade hem fem tunga gravstenar som behövde renoveras? Och att komminister Marianne Kronholm hjälpte mig med att lasta in dem i bilen?

Just detta senare gjorde mig efteråt lite osäker. Det lät osannolikt. Ibland händer det att jag minns sådant som aldrig inträffat.

Därför oroades jag av tanken att denna prästerliga assistans kanske bara var något som jag hade hittat på. Men jag blev lugnad av ett SMS som plingade till i min telefon dagen efter att Marianne hade läst Möllekuriren. Jag kan inte låta bli att citera hennes inledning:

E

Michel Houllebecq, ur romanen

Foto webben

46

Flickan i den röda klänningen torde vara Bertha Lundh (1887–1983), pojken med väst och skärmmössa Otto Edvin Pyk (1890–1978), den lille pojken snett bakom honom Theodor Blomqvist (1888–1940). Och med största sannolikhet är det Auke Lindström (1890–1962) som sträcker ut armarna mot flickan i täten. »Den gesten går inte att ta fel på«, säger min sageskvinna.

Foto webben

rindslanten är konstnären August Malmströms (1829–1901) mest kända målning. Du har säkert sett den. Den finns i otaliga reproduktioner och kopior, till och med förfalskningar.

För sju år sedan köpte jag på Blocket, dyrt och med lånade pengar, vad jag trodde var originalet. Men du såg kanske i våras på TV att Antikrundans Andreas Rydén snabbt konstaterade att det var en förfalskning, därtill en »slarvig« sådan. Han värderade den till 350 kronor, med ram. Utan ram till en femtiolapp.

I första delen av min berättelse om Jöns (Möllekuriren 2020 nr 2) kunde du läsa om Malmström, men också om de oerhört påkostade gravmonument, hustruns och mitt, som tills vidare förvaras – och visas – hos Shurgard Self-storage i Helsingborg: Två manshöga, brutna marmorkolonner i dorisk stil med graverad text i guld på socklarna.

Shurgard rapporterar att ett tjugotal besökare varit där och beundrat dem.

Från fyra av besökarna har jag via mitt swish-nummer 070-310 93 46 fått in sammanlagt 84 kronor som tack för titten. Fler bidrag välkomnas. Kronofogden har föga förståelse för mina vidlyftiga investeringar i gravmonument och förfalskad konst.

Jag berättade att Malmström under ett besök i Mölle 1901 målade Sista paret ut, som skulle bli hans sista stora verk. Och jag efterlyste uppgifter om vilka barn som kunde finnas på denna målning, utöver de av mig kända Karin Kock, som bodde med sin mor i Mölle den sommaren, och Isaac Svenssons tvillingsöner Jöns och Frank.

Gensvaret från mina läsare blev enormt. Fyra av de övriga är nu identifierade. Jag har till och med hittat deras gravar på Brunnby kyrkogård.

Det är bara litteraturen som gör det möjligt att få kontakt med de dödas andar, en mer direkt, fullständig och djupgående kontakt än man kan få ens när man samtalar med en vän.

Anette Leire arbetar på Brunnby kyrkogård.

Möllekuriren nr 3 • 2020

Foto Privat

Jöns – en frälsningssoldat

Allra bästa Christer! Självklart kommer jag ihåg de där supertunga stenarna som vi kånkade på den där supervarma sommardagen. Du vet ju vad som står i vår heliga Skrift, att hjälpsamhet är en dygd. »Ge åt dem som ber dig«. Jag tyckte nog att fem stenar var i mesta laget, men jag höll god min. »Skam den som ger sig« är min devis i livet.

n annan läsarreaktion både gladde och förvånade mig.

Jag anade inte att traditionen med havande kvinnor som sjöng och nakenbadade i graviditetens trettionionde vecka fortfarande är levande.

Men tre unga mammor hörde av sig.

De intygade, oberoende av varandra, att de hade praktiserat detta i syfte att barnet skulle bli harmoniskt. En av dem badade likt Jöns mor Johanna i Mölle mosse.

För de två övriga var det Görslövsån nära Jonstorp, respektive Skälebäcken i Nyhamnsläge som gällde. I den senare gick vattnet blott till knäna, men det räckte. Om hon satte sig ner. »Det viktiga är att skötet kommer i kontakt med vattnet«, förklarade hon. Sötvatten måste det i varje fall vara, enligt dessa mammor. Havsvatten har motsatt effekt.

Vilka sånger lämpar sig att sjunga under badandet? Vad som helst duger.

Mamman väljer helt enkelt något som hon tycker om. Och kan. Det är nämligen vitalt att hon sjunger sången i dess fulla längd.

För de mammor som hörde av sig till mig blev det i Mölle mosse Bohemian Rhapsody (6 minuter), i Görslövsån Like a Virgin (5 min uter) och i Skälebäcken Je ne regrette rien (4 minuter).

En av mammorna berättade förresten om en väninna som i Onamossen bara hade hunnit börja på Helan går, när vattnet gick och sjungandet fick avbrytas. »Så blev också den ungen väldigt besvärlig«, kommenterade min sageskvinna, inte utan viss skadeglädje.

För att höra vad en folklivsforskare säger om fenomenet kontaktade jag Fredrik Egerman, professor emeritus i etnologi. Han trodde mig inte. »Du fabulerar, som vanligt«, sa han. Och

Möllekuriren nr 3 • 2020

Från höger till vänster Pappa Isaac, mamma Johanna, storasystrarna Meli och Ellen, Jöns och katten Thérèse Raquin med Frank framför kökstrappan hos Isaac Svensson i maj 1902.

berättade att traditionen med dylikt badande har sina rötter i medeltiden och levde kvar till mitten av förra seklet.

Egermans senast kända exempel är från midsommaren 1969, då en viss höggravid Blenda Rosencrantz, känd som Fröken Sverige 1965, två dagar före ett planerat kejsarsnitt för trillingar, iklädd endast en »frälsarkrans« runt magen med sju sorters blommor (röllika, rödklöver, ängsklocka, prästkrage, midsommarblomster, käringtand och kråkvicker) och i närvaro av fotograf och reporter från FIB-Aktuellt kastade sig i Riddarfjärden i Stockholm, sjungande Siw Malmkvists svensktoppsetta Mamma är lik sin mamma.

Det var dödsstöten åt den traditionen, hävdade Egerman. Och strök under sin uppfattning genom att sjunga några strofer ur Stikkan Anderssons odödliga slagdänga:

Mamma är lik sin mamma Ja, kvinnans lott i livet är densamma Det sa farmors mormors mor Till sin farmors morbrors bror Att livet är ett enda damma damma Mamma är lik sin mamma Har samma gamla sysslor som ska skötas Vi har samma röda knän Samma präktiga migrän Och samma gamla skjortor som ska blötas Har en karl, lik sin far upp i dagen Lika rädd, han är i bädd för ont i magen Ingen lön, alltid grönt, samma kläder Regn och sol, samma kjol i alla väder

Men mig övertygade han inte. Jag har ju mina tre mammor som bevis för att denna vackra tradition lever kvar, åtminstone i våra trakter. För Kullens hembygdsförenings årsskrift Kullabygd 2021 är jag redan i färd med att skriva Berättelsen fortsätter på nästa sida

47

Jöns – en frälsningsoldat • Andra delen

N

ågra få fotografier är bevarade från Franks och Jöns barndom. På ett av dem, taget vid kökstrappan hos Isaac Svensson 1902 – se föregående sida – är tvillingarna tolv år på det trettonde. Frank dominerar bilden. Han står som en solitär framför de andra.

Självständig och självmedveten. Händerna i fickan. Hållningen nonchalant.

Blicken fast. Men hur är det med Jöns?

Han tittar under lugg. Osäker. Skygg.

Tafatt.

Och vad i Herrans namn är det som Jöns har i famnen? Det ser ut som en katt med fågelstjärt. Och det är just precis vad det är! En »Hahnkatze«, »tuppkatt«, ett gosedjur skulle man väl kalla det i dag, från nallefabrikanten Margarete Steiff i Brenz i Tyskland.

Jöns och Frank fick var sin av sin tyska ingifta faster Brünnhilde när de fyllde två år 1891. Fastern var den utomäktenskapliga och hemliga frukten av Richard Wagners och Mathilde Wesendoncks kärleksförbindelse 1857 i Zürich.

Hon var besatt av Wagner. »Ich bin von Kopf bis Fuss aus Wagner hergestellt«, brukade hon presentera sig.

Hennes tolv barn var alla uppkallade efter gestalter i Wagners operor. Tristan, Isolde, Lohengrin und so weiter.

Tuppkatternas namn, Siegmund och Sieglinde, hade hon hämtat från det incestuösa kärleks- och syskonparet i operan Valkyrian.

Franks Siegmund försvann spårlöst redan efter några veckor. Jöns ville aldrig skiljas från sin Sieglinde. Den gav tröst i svåra stunder. Han bar den alltid med sig. Ända tills han skulle konfirmeras. Då brände hans far upp den.

Vad pappa Isaac har på huvudet är väl uppenbart? En tropikhjälm. Den var hans ständiga huvudbonad sedan han under ett halvår 1897 hade flytt från hustru, barn och butik för att jaga elefanter i Bechuanaland. Hjälmen påminde honom själv och hans omgivning om denna afrikanska utflykt.

Tjugotvå elefanter hade han nedlagt.

Sa han. Trettionio elfenbensbetar hade 48

Foto webben

en artikel om saken. Med kulturhistorisk översikt, foton av havande kvinnor som badar nakna, texter och noter till lämpliga sånger samt karta över tillgängliga vattendrag.

Jöns gjorde inte mycket väsen av sig i skolan. Varken hos Fröken Marianne i småskolan eller hos Magister Elofsson i mellanskolan. Han trivdes inte.

Läsa lärde han sig snabbt. Skriva och räkna egentligen aldrig blivit hans hemförda byte. De såldes 1932, när familjen hade drabbats hårt av Kreugerkraschen. »Bland svartingarna i Afrika levde jag livet!« sammanfattade Isaac dagligen inför familjen ända till sin död 1921 sin tid som storviltjägare.

När Jöns var barn fanns två skolor i byn. Båda hette Gylleröds skola.

Småskolan revs 1974 och lämnade plats för sex gula tegelvillor vid infarten till Mölle. Längre ut längs vägen ligger mellanskolan fortfarande kvar. Den är nu privatvilla.

Jöns gjorde inte mycket väsen av sig i skolan. Varken hos Fröken Marianne i småskolan eller hos Magister Elofsson i mellanskolan. Han trivdes inte. Läsa lärde han sig snabbt. Skriva och räkna egentligen aldrig.

En tradition i familjen Isaac Svensson var att barnen skulle rista in sina namn i en fönsterruta den dag de fyllde sju år.

Dessa inristningar är fortfarande bevarade. Franks namn finns där, liksom Anettes, Emmas, Charles, Ellens och Melis. Men inte Jöns. Kunde han inte?

Ville han inte? Fick han inte?

H

enry Blomberg (1889– 1950) var en av Jöns klasskamrater i Gylleröds småskola från 1896 till 1898.

Han blev författare, och i boken När vi sutto i vår bänk (red. Tor Andrae, 1941) berättar Henry skolminnen från den tiden. Han återger bland mycket annat en episod som inträffade när han och Jöns gick i tvåan. Ämnet var geometri. Barnen hade fått i uppdrag att med hjälp av linjal rita hus och beräkna storleken på dem. Jöns hade svårigheter med finmotoriken.

Linjalen slant när han försökte dra raka streck. »Du har inte använt linjalen!« sa Fröken Marianne strängt och smällde honom på fingrarna med den.

Han blandade också ihop rymdmått och längdmått. »Nej, lille Jöns, deciliter

Gatuskylt i Paris till minne av Thérèse Raquin.

använder man om vatten och mjölk, det borde du väl förstå!« Skalor var något obegripligt för de flesta barnen. Särskilt för Jöns. Hur kunde ett hus på ett litet papper samtidigt »i verkligheten« vara en riktig byggnad? Det slutade med att han i förtvivlan skrek: »Centiliter och decimeter – krokiga streck och stora hus – jag vill gå hem!« Och han sprang gråtande ut ur klassrummet.

Men han sprang inte hem. Han var försvunnen i tre dagar och två nätter.

Och han ville inte ens därhemma och under hot om stryk tala om var han hade varit. Tuppkatten Sieglinde och huskatten Thérèse Raquin hade han haft med sig, men ingen av dem kunde rapportera om var de hållit hus.

Huskatten var uppkallad efter hjältinnan i Zolas roman, mamma Johannas hemliga favoritbok. Hon hade ett undangömt exemplar av den första svenska utgåvan från 1884, översatt och delvis censurerad av Tom Wilson.

Jag undrar vad det kan ha varit i denna brygd av passion, otrohet, mord, kärlek, hat och självmord som attraherade Johanna. Och varför hon på bokens sista sida strukit under en mening, där Thérèse och hennes älskare Laurent »mindes det förgångna och kände sig så trötta och så äcklade af sig sjelfva att de nu erforo ett oändligt behof af hvila, af det tomma intet.« Jag måste också nämna något om katten Thérèse Raquin (1889–1927).

Hon blev 38 år gammal och är därmed den äldsta kända katten i världen. I första upplagan av Guinness Book of Records (1955) fick hon en egen sida.

Hon fick aldrig några ungar, eftersom Möllekuriren nr 3 • 2020

hon anföll och bet ihjäl alla hankatter som försökte närma sig. Hon var en riktig skeppskatt och brukade följa med Jöns bröder Charles och Frank när de begav sig ut på sjön med sin snipa Måsen.

Thérèse Raquin kunde nosa sig fram till var fisken fanns. Hon jamade högljutt när hon tyckte det var dags att börja pilka. Tre mjau för makrill och fyra för torsk.

Den ungersk-franska författarinnan Jolán Földes (1901–1963), som hyrde in sig ett par sommarveckor 1921 hos Isaac Svenssons, blev så fascinerad av Thérèse Raquin att hon stal henne med sig hem till Paris. Där skrev hon till och med en roman om henne, Le chat qui pêche [Fiskande katten, svensk översättning 1928] med handlingen förlagd till Paris.

Romanen gav i sin tur namn åt Paris smalaste gata, där författarinnan bodde med sin stulna katt.

M

en åter till Jöns skolgång.

I ett enda skolämne var Jöns en hejare. Kristendomskunskapen var hans gebit. Exempelvis kunde han redan som sjuåring rabbla namnen på Jakobs tolv söner i sömnen. »Ruben, Simon, Levi, Juda, Dan, Naftali, Gad, Aser, Isaskar, Sebulon, Josef och Benjamin« kom som ett rinnande vatten. De tio budorden, Jesu lärjungar och Bibelns sextiosex böcker likaså.

Han visste att allt kött är hö och att Gud är oss en väldig borg. Samt att man ska förlåta sju gånger sjuttio gånger.

Om det skulle behövas. Själv hade han genom hela livet osedvanligt lätt för att förlåta. Om Jöns kunde man säga vad som sägs om Jesus i Första Petrusbrevet 2:23: »När han blev hånad svarade han inte med hån, när han fick lida svarade han inte med hot, utan han överlämnade sin sak åt Honom som dömer rättvist.« Denna inställning gjorde emellertid att han betraktades som mjäkig och till och med möttes med förakt. »Ingen riktig karl«, enligt pappa Isaac.

Jag har rannsakat mig själv och funnit att även jag är den förlåtande typen.

Visserligen har jag inte glömt någon enda av de många oförrätter som har begåtts mot mig, men jag har förlåtit dem som begick dem. För säkerhets skull har jag dock upprättat en lista med namnen Möllekuriren nr 3 • 2020

Franks och Jöns exemplar av Hvad en Ung Man bör veta och Den flygande Holländaren. Foto Privat

på alla som gjort mig illa. Listan fylls på efter hand och innehåller i dag tjugonio namn.

Till skillnad från sin tvillingbror Frank var Jöns flitig i söndagsskolan. I Mölle fanns på den tiden två konkurrerande sådana, som Jöns växlade mellan, eftersom han inte kunde förklara var han trivdes bäst.

Varannan söndag gynnade han Evangeliska Fosterlandsstiftelsen i det nybyggda missionshuset vid Kullabergsvägen, varannan Svenska Missionsförbundet i korsvirkeshuset på Gyllenstiernas allé. Det senare fungerade som både värdshus i väster och missionshus i öster. »Och aldrig mötas de två«, som det sades om värdshusvärden Jöran Bohlin och pastorn Elias Pålsson. Men det stämde inte riktigt. På lördagskvällarna drack båda sig fulla i det så kallade »mellanrummet« som låg mitt i huset.

Delar av Luthers katekes och Gottfrid Billings skolupplaga av Svebilius katekesförklaring kunde Jöns deklamera utantill. Så här kunde det låta: »En bonde skall inte vara en bonde för att få stora skördar, utan för att Gud har kallat honom till det. En dräng skall inte bara vara dräng för att få lön, utan för att det är hans kallelse.« Efter halva femman, mitt i läsåret, tog dock skolgången hastigt slut för Jöns. Oklart varför. Kanske hade hans rabblande gått honom på hjärnan och han behövde tänka på annat. Hans bror Frank fick fortsätta i realskolan efter sexan. »Frank får vi kosta på«, tyckte Isaac. Jöns fick i stället hjälpa till i butiken med att plocka fram varor och springa ärenden. Att vara springsjas blev hans »kallelse«.

A

nders Malmberg var kyrkoherde i Brunnby från 1896 till 1937. I hela Brunnbys »series pastorum« har han den längsta ämbetstiden. »Älskad, vördad, saknad« står det på den sten som församlingen reste på hans grav.

Samma inskription hade jag först tänkt för min egen gravvård, marmorkolonnen, men som du kanske minns blev det slutligen det mer originella »Vissi d’arte« [»Jag levde för konsten«].

Sammanlagt 1 358 ungdomar fördelade på 48 kullar blev Malmbergs konfirmander. Frank och Jöns ingick i åttonde kullen. Där kunde Jöns briljera.

Om han ville. Men han ville inte. Han vågade inte öppna munnen i närvaro av 34 andra konfirmander.

Hvad en Ung Man bör veta var i början av förra seklet obligatorisk konfirmationspresent till pojkar. Det är en bok om »ungdomslifvets etik och hygien«, skriven av Sylvanus Stall och i »bemyndigad översättning« av provinsialläkaren Gustaf Geete.

Frank och Jöns fick ett exemplar att dela på. Frank plöjde igenom de 318 sidorna på några timmar. »Inget nytt för mig«, sammanfattade han läsningen.

Men Jöns fastnade redan i företalets andra mening: Hvarje skrift, som söker att till medmänniskors gagn behandla de ämnen som utgöra föremål för detta arbete, framställer den fordran på författaren att han skall vara besjälad af en varm kärlek till sin nästa och att han är villig att, om så behöves, med tålamod underkasta sig klander från personer, Berättelsen fortsätter på nästa sida

49

Jöns – en frälsningsoldat • Andra delen som visserligen icke rodna för de grova synder de i sin okunnighet begå, men som alltid äro redo att på det lifligaste uttrycka sin sedliga harm, så snart man söker att rikta deras uppmärksamhet på de heliga lagar, som skaparen inristat i djupet af människans fysiska varelse.

Det finns ett skepp, som går och går, men aldrig, aldrig går i kvav.

Kaptenen många hundra år har drivit kring på hav.

Jag undrar ständigt hur han mår, och om det djupa havet blir hans grav.

50

J

öns ville varken flyga eller segla.

En enda gång lämnade han den nordvästskånska landbacken.

Då var han 31 år gammal. Några månader efter beskedet om broder Franks död reste han 1921 till Amerika för att söka upp sin syster Anette, som bodde i Boston och som då inte hade hört av sig på två år. »Jag kunde inte ta vara på min broder. Nu får jag försöka ta vara på min syster!« motiverade han sin resa.

Biljetten i tredje klass enkel resa kostade 431 kronor. Mor Johanna betalade.

Men efter elva dygn ombord på Svenska Amerikalinjens S/S Stockholm blev han stoppad i hamnen i New York och fick återvända hem med samma båt. Reskassan räckte precis till returbiljetten.

Därhemma ville han aldrig tala om saken. Men det är känt att de amerikanska myndigheterna på 1920-talet sållade bland immigranterna. Fysiskt eller mentalt handikappade människor kunde avvisas redan vid gränsen. De var utlämnade åt en enskild gränspolis godtycke. »Disabled« stämplades i passet.

Men åter till ungdomstiden. När Jöns blev sexton år bytte han karriär.

Han fick en ny »kallelse«. Kullagården behövde en dräng. Där bedrev familjen Lundberg lantbruk på de marker som nu är golfbana.

Pappa Isaac tyckte att det skulle vara något för Jöns. Mamma Johanna var tveksam. »Det blir hans död«, siade hon. Men hon fick fel.

Kirsten Knafve har förmedlat minnen från sin svärmor, Lisa Knafve, som växte upp på Kullagården medan Jöns var dräng där. Jöns var världens snällaste människa. Han kunde inte säga nej. Men han klarade inte av de enklaste sysslor.

Mjölka kor? Inget för Jöns. Rensa rovor? Inget för Jöns. Kupa potatis? Inget för Jöns. Han insåg själv sina tillkortakommanden. Ofullkomligheten gjorde honom tyst och inbunden. Katekesrabblandet upphörde. Ändå verkade han trivas bättre på Kullagården än hemma.

Lisa berättade om en julafton som han hellre ville fira med familjen Lundberg. »Din mor blir nog ledsen om hon inte får se sin påg på julafton«, sa Lisa.

Det fick honom att gå hem. Men han kom tillbaka till läggdags. »Nå, blev mor glad?« frågade Lisa. »Jag vet inte«, svarade Jöns.

Efter tio år på Kullagården flyttade Jöns hem igen. Ett litet rum ovanpå köket blev från hösten 1915 hans sovrum för resten av livet. En stege fälldes ner varje kväll. Jöns klättrade upp. På morgonen fälldes stegen ner igen. Och Jöns fick klättra ner.

1908 var året för tvillingarnas mönstring. Jöns fick frisedel. Frank också. Jag har försökt få fram anledningarna, men jag hittar inte mycket i inskrivningsprotokollen, som finns i Landsarkivet i Lund. Om Frank sägs det bara att han var »olämplig«, om Jöns att han var »oduglig«. Frank, som annars alltid var språksam, ville inte prata om det. Och Jöns var förtegen om det mesta.

D

en 28 juni 1914 hände något stort. Ja, att Gavrilo Princip sköt ihjäl den österrikiske tronföljaren Franz Ferdinand och hans hustru Sophie på öppen gata i Sarajevo, det vet vi ju. Men sådana världshändelser betydde ingenting för Jöns, då 25 år gammal.

Just den dagen blev han frälst. Det skedde också »på öppen gata«. Dock inte på Franz Joseph-gatan i Sarajevo utan på Prins Carlsgatan i Höganäs, där märkligt nog Frälsningsarmén trettio år senare fick sina lokaler. En människa som inte är frälst kan nog inte förstå vad frälsning är. Än mindre förklara det.

Wikipedia gör ett försök: »Frälsningen innebär att människan till kropp, själ och ande räddas till evigt liv i harmoni med Gud.« För min del trodde jag att inte ens en balsamerad kropp kunde få »evigt liv«. Och att själ och ande var ungefär samma sak. Så är det i varje fall hos mig. Men Wikipedia vet förstås bäst.

Då har jag lättare att ta till mig Lapp-Lisas beskrivning av frälsningen i Guldgrävarsången. Att bli »himmelsk miljonär« lockar mig särskilt. Några jordiska miljoner har jag ju inte lyckats skrapa ihop. Och slutklämmens »Jag mår så gott!« ger mig hopp. Om livet.

Och om döden.

Möllekuriren nr 3 • 2020

Jöns upptäckte att Lapp-Lisa var född på samma dag som han, alltså den 18 september 1889. Min tvillingsyster, kallade han henne

Han reste två gånger till Helsingborg för att höra henne sjunga hos Frälsningsarmén på Prästgatan 1. Båda gångerna fick han hennes autograf. Han köpte alla hennes skivor och spelade dem gång på gång på den gamla vevgrammofon som fanns i huset.

P

å Jöns tid fanns inga bloggar, inga hemsidor, inga appar, Lapp-Lisa hette egentligen Anna-Lisa Öst. Skivbolaget Cupol gjorde henne till same. »Lapp« sådant som vi inte klarar oss lät exotiskt. Säljande. I dag är hon möjligen ihågkommen för att hon på 1960-talet fick ge utan i dag. När jag googlade namn åt de första parkeringsvakterna. Foto Privat på »frälsning« fick jag 971 träffar. En av dem ledde mig via Svenska kyrkans En gång i fjärran väst i vattnet under jorden. Du skall icke bloggportal till en sajt där jag kunde läsa vid Stilla havets kust tillbedja sådana, ej heller tjäna dem.« Så hur man bär sig åt för att bli frälst: jag fann mig själv en sommardag. heter det som du vet i Femte Mosebo»Rent praktiskt är det inte svårt«.

Mitt hjärta slog av lust, kens femte kapitel. Det visste även Jöns.

Man kan be en enkel bön, exempelvis och snart med mod Ändå blev Lapp-Lisa något av en »Jesus, jag vill nu ta emot dig som min på strand jag stod. avgud för honom från den dagen han Herre och Frälsare. Förlåt mig alla mina Jag tänkte gräva guld, första gången hörde henne sjunga Barsynder. Tack för frälsningen, gåvan som bli rik och få betjänt, natro i radio, det var den 15 april 1949. du har gett mig, genom att ge ditt liv för men mina planer gick omkull Och han förblev henne trogen till sin och jag fick ej en cent, min skull.« död, tre och ett halvt år senare. Men han men aldrig förr mig bättre hänt.

Det verkar enkelt, och jag har följt kallade henne alltid Anna-Lisa. »Någon bruksanvisningen, dock utan märkbart Jag reste hit och dit lapp är hon inte!« resultat. Hos mig saknas förmodligen att söka guld och glans. det rätta sinnelaget. Vilket det nu skulle Jag strävade, allt med all flit u kommer kanske ihåg att att vinna ärans krans. vara. Å andra sidan beror ju frälsningen Jag ville opp till högsta topp. han ville ha henne som officienligt Efesierbrevet 2:8 enbart av Guds Jag tänkte ej uppå ant på sin nåd. Frälsning är att när min famn var full, begraven gåva, inget som jag måste bort ifrån den gå ning. Men det gick man kan »skaffa och lämna mitt jartull, inte an, tyckte syssig«. Eller ens göra på denna jord och själv bli mull. konen. Lapp-Lisas sig förtjänt av.

Att vinna ära här trosvisshet gick rakt Den tanken har det aktar jag ej stort. in i hjärtat på Jöns. jag svårt att förlika Mitt namn i himlen skrivet är »Barnatro, barnatro, mig med. Spelar och genom himlens port, till himmelen den det ingen roll hur en gång jag går och kronan får. bär en gyllene bro«. jag lever mitt liv?

Betyder minus här om kassan ej är full.

Jöns var helt Så dags att ställa Att vara himmelsk miljonär På väggen utanför Frälsningsarmén i Höganäs. övertygad om att den frågan när man är mera värt än gull, Lapp-Lisa sjöng om sina egna erfarenär 74 år, tycker hustrun. Och tillägger: ty banken där går ej omkull. heter i Guldgrävarsången. Hon hade »Loppet är kört!« Ty jag blev frälst, ja härligt frälst, verkligen grävt guld »vid Stilla havets Visste du förresten att ordet »frälst« och jordens skatter får vem som helst. kust«. Men något »jartull som skulle kommer från det medeltida ordet »friJag byter ej bort den skatt jag fått, avlämnas när det var dags »att bli mull« halsad«? Som inte syftar på sprit som för millioner, jag mår så gott. kunde han inte hitta bland sina få ägohalsas gratis direkt ur flaska. delar. Jöns upptäckte att Lapp-Lisa var »Frälst« har att göra med något som »Du skall inga andra gudar hava jämte född på samma dag som han, alltså den jag lärde mig av Göran Skytte, en av mig. Du skall icke göra dig något beläte, 18 september 1889. »Min tvillingsyssom är en bild vare sig av det som är Berättelsen fortsätter på nästa sida ter«, kallade han henne. uppe i himmelen, eller av det som är

D

Möllekuriren nr 3 • 2020

Foto Privat

Avsnitten i Hvad en Ung Man bör veta om »absolut kyskhet«, »mannens ställning i förhållande till kvinnan« och »nödvändigheten av stor försiktighet« kom Jöns aldrig fram till. Hade hans liv blivit annorlunda om han förkovrat sig inom dessa områden?

Att mitt liv hade blivit ett helt annat om jag som konfirmand hade läst Hvad en Ung Man bör veta råder det ingen tvekan om. Bättre eller sämre, vill jag dock låta vara osagt. Två kapitel i boken handlar om »Ett samhällsondt, som måste undvikas, och svåra följder, som måste verka avskräckande«.

Hemliga och syndiga laster som »själfbefläckelse« brännmärks där, men den värsta faran är »könsutsvävningar som strider mot sedlighet och samhällsordning och ofelbart leder till syfilis«.

Frank läste boken. Men drabbades. Jöns läste inte boken. Och skonades.

En populärare bok för både Jöns och Frank var Frederick Marryats Den flygande Holländaren, »fritt bearbetad för den mognare ungdomen«, som det står på försättsbladet till deras svenska utgåva från 1899. Det var faster Brünnhildes konfirmationspresent.

Hon trodde att det var en detaljerad redogörelse för handlingen i Wagners opera Der Fliegende Holländer. Marryats bok blev själva anledningen till att Frank gick till sjöss. Han ville bli en »flygande sjöfarare«. Sa han. Och blev sjökapten.

Frank var rikt begåvad på många områden. Han hade också en poetisk ådra och skrev som nittonåring, inspirerad av Marryats bok, den välkända dikten Holländaren, som publicerades postumt 1928 i samlingen Svallar och brusar. Den föregriper på ett kusligt sätt hans eget öde. Första strofen av tjugotvå lyder:

Den grav han längtat till i alla år, där han blir fri från världens krav.

Till sist han vid sitt roder ensam står när allt hans manskap hoppat av.

Sitt fjärran mål han aldrig når och rodret är hans levnads nav.

Vem fäller då sin bittra tår och minns med vemod vad han gav?

51

Foto webben

När slaven blev fri tog man bort järnbandet, han eller hon blev frihalsad. Ordet lever kvar i vårt ord frälst.

de tre offentliga besserwissrar som jag annars hade föresatt mig att aldrig lyssna till. I en artikel i Svenska Dagbladet 2009 skriver han: Enda orsaken till att jag röstar i kyrkovalet är att jag vill stödja dem som vill befria kyrkan från politikerna. Frihalsa som man sa förr, då slavar hade ett järn om halsen. När slaven blev fri tog man bort järnbandet, han eller hon blev frihalsad.

Ordet lever kvar i vårt ord frälst.

Undrar du vilka mina två andra besserwissrar var? Ja, det är ingen hemlighet: Jan Guillou och Göran Persson. Jag har skrivit om alla tre – Skytte, Guillou och Persson – i boken Styvast i korken, som jag gav ut på eget förlag 2008. »Tre djuplodande karaktärsporträtt« var rubriken på Pippilotta Rasks recension i Falköpings tidning den 30 november 2008. Men Göran Persson stämde mig för förtal, och jag fick punga ut med 150 000 kronor i skadestånd.

S

52

Tänk om den envingade ängeln med drag av Lapp-Lisa och »Blod & Eld« broderat på bröstet skulle uppenbara sig även för mig! ur EMD-låten Ängel passa som anrop?

Om jag sjunger med min vackraste barytonstämma: Ge mig din stillhet, ta mig långt härifrån Låt mig glömma och starta på nytt Jag vill vara viktlös och sårbar Och hjälplöst falla i din famn

D

enna andra del av historien om Jöns skulle bli den sista.

Men mitt skrivande är som livet. Det går inte att styra.

Berättandet tog kommandot. Läsarreaktioner på första delen krävde rättmätigt utrymme, grubblerier om nåd och frälsning bredde ut sig, stickspår om fiskande katter och flygande holländare behövde följas. »Utan sidospår blir huvudleden en tråkig raksträcka«, skriver Per Wästberg i Förlupna ord (2020). Jag kan bara instämma.

En tredje del blir därför nödvändig.

Jöns trettioåtta år mellan frälsning och begravning är värda att berätta om. Han skulle komma att överraska med annat än Shakespeare-citat.

Under arbetet med andra delen har jag dessutom fått fram uppseendeväckande uppgifter om tvillingbrodern Franks död. Tvivel har väckts. Var det verkligen Frank som dödades av en brusten wire när hans fartyg skulle lämna hamnen i Hull?

För att undersöka den saken närmare har jag bestämt mig för att resa till Hull.

Och återkommer i nästa nummer av Möllekuriren. 

Öppet från 10 till sent måndag–söndag mollekrukmakeri.se 042-34 79 91

Foto webben

ent i livet kunde Jöns berätta hur frälsningen hade gått till för honom: »En Herrens ängel stod framför mig på trottoaren.

Hon var klädd i fotsida vita kläder. Hon var skadad på något sätt och hade bara en vinge. Frälsningsarméns emblem med texten ›Blod & Eld‹ var broderat på bröstet. Ängeln vinkade vänligt och viskade mitt namn. Det räckte. För plötsligt såg jag allting klart!« sa han till min far Emil, när denne ville veta i detalj. »Ängeln hade förresten drag av Lapp-Lisa«, tillade han. Och varför blev det just Frälsningsarmén som han valde att ägna sitt liv åt, undrade min far. »Jag lydde ängelns order«, blev svaret.

Direkt därpå överraskade Jöns min far med att på engelska, om än en mycket skånsk och bokstavstrogen sådan, citera ur Shakespeares Richard II: »A glorious angel: then, if angels fight, weak men must fall, for heaven still guards the right.« Min far förstummades. Ingen hade någonsin hört annat än skånska komma ur Jöns mun. Men han samlade sig och frågade: »Are you one of those weak men, Jöns?« »Ja, de e ja nock«, svarade Jöns. »Men de’ gör inte nå’d i himlen.« Min far blev så häpen att han fortsatte på engelska: »And this angel is your great love?« »Ja, de’ e hon nock«, avslutade Jöns samtalet.

Min far skulle aldrig glömma detta ögonblick. Han var avundsjuk på Jöns, den frälste. Att »se allting klart« måste vara underbart! Han tog hjälp av alkoholen för att uppnå en sådan klarsyn.

Och lyckades ibland. Men bara för korta stunder. »Spriten är ingen frälsare«, blev hans återkommande kommentar. Vilket inte hindrade honom att försöka igen. »Sinnesro ger kroppen liv, avund är röta i benen«, säger Ordspråksboken 14:30. Där har jag kanske den förklaring till mina »restless legs« som läkarna hittills saknat. Även jag plågas nämligen av avund på dem som är frälsta. Livet verkar vara enklare för dem. De klagar aldrig på vädret. De retar sig aldrig på grannarna. De grälar aldrig med hustrun. Sådan vill jag också vara.

I Höganäs går jag därför gärna en omväg för att passera Frälsningsarmén.

Till häromåret stannade jag alltid till en stund utanför Prins Carlsgatan 6 A, där de då hade sina lokaler. Numera är adressen Odengatan 6. Tänk om den envingade ängeln med drag av Lapp-Lisa och »Blod & Eld« broderat på bröstet skulle uppenbara sig även för mig!

Jag längtar efter ett sådant änglamöte. Min beredskap är god. Men hur fångar jag hennes uppmärksamhet? Ifall hon inte lägger märke till mig? »Hallå där«, »Här är jag«, »Trevligt att råkas« eller andra banaliteter bör nog undvikas när man äntligen står öga mot öga med en ängel. Kanske skulle en strof

Möllekuriren nr 3 • 2020

Möllekuriren nr 3 • 2020

53

FÖRENINGSSIDAN

DEBATT

Höganäs kommun I planprogrammet för Mölle från 2012/2014 (det finns på kommunens hemsida) framgår det klart att kommunen vill marknadsföra sig med hjälp av Mölle och reservatet. Så här skriver man: Framtida planering måste främja och stärka Mölle som turist- och besöksort.

En hänsynslös exploatering av Mölle, och Möllebor som ska agera statister och åskådare i eländet! Jag har inte hört någon Möllebo som har blivit tillfrågad.

Trafikverket För drygt 10 år sedan var vi 48 fastighetsägare i nedre delen av Kullabergsvägen som försökte få Trafikverket att införa fartdämpande åtgärder. Det var en mycket seg förhandling som slutade i intet.

Naturum vill naturligtvis ha ännu fler besökare. Det uppges att man har drygt 500 000 per år, koncentrat till en kort tid. Man har under juni och juli (oklart vilket år) uppmätt 125 000 fordonspassager i reservatet. Det motsvarar drygt 2 000 passager med stora variationen under dygnet och mellan dygnen. Dessutom är det fordonstrafik i byn. Under sommarmånaderna har Skånetrafiken en ganska frekvent buss från stationshuset till fyren. Förra året hade bussen blott 8 000 påstigare. De flesta hade troligen biljett i båda riktningarna.

Länsstyrelsen ansvarar för naturreservatet Kullaberg.

I höstas avsåg man att införa restriktioner för Kullaberg.

Remissen besvarades positivt av kommunens ekolog. Men en storm bröt ut.

Entreprenörerna i reservatet, Svenska Klätterförbundet och kommunalrådet i Höganäs reagerade skarpt.

Bild tagen den 25 juli klockan 17.10 i Mölle på Kullabergsvägen.

54

Kommunens näringslivsutskott fick sedan i uppdrag att skriva ett nytt och negativt remissvar. Ett kanske oväntat val, men väl så betecknande. Planerna ligger nu på is.

I april i år skrev jag brev på papper till kommunalrådet i Höganäs, Trafikverket och Länsstyrelsen. Hittills obesvarade.

I slutet av juli skickade jag till Helsingborgs Dagblad en insändare, som tydligen har refuserats. Några dagar senare mejlade jag till journalisten som flitigt har följt turerna sedan förra sommaren kring striktare regler i reservatet och intervuat entreprenörerna och kommunalrådet. Jag inbjöd henne till Mölle för att hon skulle få en bild av verkligheten. Inget svar.

Denna fordonstrafik är orimlig inte bara för oss i Mölle, utan också för boende utmed vägen från Höganäs och Brunnby. När det är som värst lär utryckningsfordon få stora problem.

Förslag En enskild person nonchaleras i många sammanhang. Det gäller att skapa en kraftfull opinion. Skicka mig ett mejl med personliga synpunkter och namn på alla i hushållet med samma åsikt samt adress.

Jag har levt ett långt yrkesliv där tystnadsplikten är helig. Mejl med information från mig kommer att gå som massutskick. Det innebär att endast jag vet vem som deltar. När ni svarar mig ska det gå endast till mig. I mitt mejlprogram ges endast alternativet »svar« och inte »svara alla« vid svar på massutskick.

Om, eller när, vi är tillräckligt överens, vill jag ha en bekräftelse på att jag kan använda det sista mejlet som en »underskrift«. Min mejladress är förnamn, sedan det konstiga tecknet och efternamn.org. Jag uttrycker mig så här för att jag inte vill att någon robot ska hitta min adress.  Möllekuriren nr 3 • 2020

MÖLLE BOULEKLUBB molleboule.se

Ändringar kan ske i programmet – så håll er gärna uppdaterade på vår hemsida

snfkullabygden.n.nu

Den 5 september│Svampexkursion i hemmatrakter. Vart vi åker, beror på svamptillgången.

Den 10 september│Partävling, fritt val, klockan 13.

Samling klockan 9 på parkeringen nordost om Gruvtorget i Höganäs.

Exkursionsledare: Kerstin Persson, 076276 66 20.

Den 24 september│Partävling mixed, fritt val, klockan 13.

Den 19 september│Kulturnatten i Höganäs. Föreningen ger Läderlappen – den riktiga föreställningen. Vi kollar fladdermössens flykt mellan de stora träden på kyrkogården i Höganäs.

Den 8 oktober│Singeltävling, klockan 13.

Den 6 oktober│Ärtsoppa i stationshuset, klockan 18.

Den 27 november│Julträff och fest – om corona medger det.

SPF SENIORERNA KULLABERG MÖLLE

spfseniorerna.se/kullabergmolle På grund av coronapandemin kommer höstens program att genomföras i mindre grupper för att vi ska kunna följa Folkhälsomyndighetens rekommendationer.

Träffarna hålls i stationshuset och det blir två tillfällen per medlemsmöte. Vår förhoppning är att det ska gå bra, men vi får vara beredda på att ändringar kan komma beroende på om vi inte kan hålla avstånd på våra möten och om Folkhälsomyndigheten ändrar sina rekommendationer.



Samling klockan 19.30 på parkeringen vid kyrkogården. Exkursionsledare: Ulrik Alm, 070-465 43 54 och Göran Paulson, 073-588 47 40.

KAPELLFÖRENINGEN

i samarbete med brunnby församling

Den 17 oktober│En bit av kusten, en bit av staden. Vi går från hamnplan norrut mot Margreteberg, där vi vänder och går tillbaka genom bebyggelsen på Sandflyget.

De planerade söndagskonserterna i höst i kapellet måste tyvärr ställas in.

Samling klockan 10 vid Gamla lotsutkiken på hamnplan i Höganäs. Exkursionsledare: Ulrik Alm, 070-465 43 54.

Den 15 september│Medlemsmöte klockan 13 och klockan 15. Medan tid är, Cathrine Nyander, Familjens jurist, informerar om framtidsfullmakt, testamente med mera.

Den 7 oktober│Lunch på restaurangskolan i Ängelholm klockan 12. Vi äter en två- alternativt trerätters lunch tillagad och serverad av skolans elever.

Den 13 oktober│Frédéric Chopin, musikserie med Per Nyrén, del 1, start klockan 14.

Den 6 december│Adventsvandring på Kullaberg. Samling klockan 10 på nedre parkeringen vid Himmelstorp. Upplysningar: Ulrik Alm, 070-465 43 54 och Henrik Nilsson, 073-097 22 35.

Den 20 oktober│Medlemsmöte klockan 13 och 15. Vardagshälsa, Linda Franzon ger tips och råd om vad vi kan göra för att må bra både fysiskt och psykiskt.

Den 17 november│Medlemsmöte klockan 13 och 15. Höstens böcker, Christoffer Palmer från Höganäs bokhandel ger lästips.

Foto webben

RUBRIKEN OVAN ÄR ett citat från en insändare i Helsingborgs Dagblad den 27 augusti 2020 av signaturen Kerstin. Jag håller till fullo med henne och hoppas att de närmsta helgerna blir regniga.

Det är några omständigheter som måste lyftas fram:

NATURSKYDDSFÖRENINGEN I KULLABYGDEN

Detta är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentes egna.

Foto webben

Äntligen är den förfärliga sommaren över Text och foto Krister Kullenberg

Den 24 november│Ludwig van Beethoven, musikserie med Per Nyrén, del 2, start klockan 14.

Den 11 december│Medlemsmöte klockan 11.30 och 14. Jultallrik.

• Följ vår hemsida för aktuell information och ring gärna om du undrar över något. Anmälan till de olika aktiviteterna görs till spf.kullaberg@gmail.com Britt Gudmundson ordförande • 070-868 14 81

Möllekuriren nr 3 • 2020

55