__MAIN_TEXT__

Page 1

MÖLLE KURIREN BYFÖRENINGENS TIDSKRIFT • NUMMER 1 • 2016

En Stigar kulturskatt och genvägar Skogen Stora tackvalsen på Kullaberg

På skördevandring Konfirmation Inget vanligt hus Blåsippan hipp


Det lokala hennes motiv i Namibia och Kullabygden

Text och foto Christer Wallentin

2

E

n dröm går i uppfyllelse när Nina Svensson ställer ut i stationshuset i sommar. Det berättar hon när vi ses hos henne på Brovägen i Nyhamnsläge. Nina riktade tidigt in sig på att arbeta med konst. Ett steg på vägen var det estetiska programmet på gymnasiet i Helsingborg. I slutet av utbildningen ordnade Nicolaiskolan så att hon fick ställa ut på prestigefulla Wanås Konstpark tillsammans med några andra elever.

En av tavlorna som Nina kommer att visa på utställningen är bilden från Fågelviken här ovan. När jag såg den tänkte jag att det vore roligt att ta med bilden i vårnumret; att ge en föraning om allt härligt som väntar oss i sommar. –  Jag är born and raised i Mölle, säger Nina. Vi bodde i huset på hörnet av Tvärvägen och Södra Strandvägen, och där bor mina föräldrar kvar. Möllekuriren nr 1 • 2016


Som ni ser blandar Nina in lite engelska när hon talar. Förklaringen är att hon bodde i Afrika under åtta år. –  Efter gymnasiet pluggade jag på en resande folkhögskola. Ett inslag i studierna var att besöka Namibia. Jag tyckte om landet och vände tillbaka för att gå på universitetet i Windhoek, huvudstan. Konst och textil var mina ämnen. Nina har fyra barn,  två flickor och två pojkar. De är mellan två och tio år, och de minsta går i förskolan. Utan att verka stressad tar hon hand om sina barn, målar och jobbar dessutom på Kullagårdens Wärdshus med att servera och vara frukostvärdinna. Ninas målargrejer tornar upp sig på ett litet runt bord i matrummet. Hon tycker inte att hon behöver något staffli utan sätter helt sonika upp en duk på väggen och börjar måla. Barnen är runt omkring henne och går in för sitt: att måla och rita, göra pärlhalsband, leka. –  Dom blir uppslukade långa stunder, så jag får tid att måla. Jag använder akrylfärger, bland annat med hänsyn till barnen. Det är betydligt lättare att tvätta bort akrylfläckar än olja. Och akryl har sina fördelar. Det är lätt att måla över när jag vill ändra någonting i bilden, eftersom färgen torkar så snabbt. Men det finns en glans i oljefärgen som lockar mig.

Nina Svensson  är en av sommarens utställare i stationshuset. Hennes tavlor har starka färger, och hon väljer ofta motiv i sin närmaste omgivning. Nina växte upp i Mölle strax ovanför Fågelviken. Som barn var hon ofta inne hos Gerd Killman och har tagit starkt intryck av hennes konst.

Under åren i Afrika  blev Nina inspirerad av allt runt omkring. –  Det finns en enorm färgglädje. Många människor är fattiga och lever enkelt, men dom är väldigt påhittiga. En gammal skraltig stol kan innehavaren till exempel måla om i skarpt blått så att den lyser upp ett helt rum. Och se bara på alla fantastiska tyger som afrikanska kvinnor syr sina klänningar i. –  Jag har alltid tyckt om färg, men efter Namibia-åren syns det säkert ännu mer i min konst.

När Nina växte upp  var hon ofta inne hos Gerd Killman, konstnären i huset i Fågelviksbacken. –  Gerd ropade in oss barn och bjöd på Rollo-kola. Hon var alltid så rar och vi fick titta på det hon höll på med. Dom andra barnen gick efter en stund, men jag kunde stanna kvar timmavis. Inget har påverkat mig mer än Gerds batik och måleri. Vi var soul-sisters! m

UTSTÄLLNINGAR 2016 Varje utställning pågår under en vecka, från lördag till fredag. Datum nedan avser den första dagen.

Stationshuset

Den 25 mars  Mimi Belfrage Molin; Hans Alve Larsson

Annexet

Den 25 mars  Lillemor Löfgren Den 18 juni  Torsten Nilsson Den 25 juni  Gritt Madsen; Kjeld Madsen Den 2 juli  Barbara Månsson

Den 25 juni  Mölle Fotografiska

Den 9 juli  Inger Hodgson

Den 2 juli  Ingrid Rundlöf; Gunnel Strandlund; Helene Wachtmeister

Den 16 juli  Tamara Waltermark

Den 9 juli  Erik Magnusson och Frederic Täckström; Birgitta Tholander Werne Den 16 juli  Mats Müller Den 23 juli  Anders Julin; Tommy Sjöstrand Den 30 juli  Björn Malm Den 6 augusti  Nina Svensson Möllekuriren nr 1 • 2016

Den 23 juli  Susanne Gerthel; Nina Martinez; Eva Maria Ovin Den 30 juli  Jan Fagerholm Den 6 augusti  Eva Ekelund Olsson; Kajsa Jeppsson; Eva Karlqvist; Pia Margareta Nelson Ett utförligt program finns på molle.se; klicka på Galleri.

En krok på väggen  får ersätta staffliet. »En dag kanske jag får en egen ateljé, men till dess klarar jag mig bra så här.«

3


MEDVERKANDE Foto My Hellqvist Foto Christer Wallentin

Foto Christer Wallentin

Möllekuriren nr 1 • 2016 Möllekuriren kommer ut med fyra nummer per år Redaktör│Bengt Nilsson Ansvarig utgivare│Birgitta Hansson E-post│redaktion@molle.se Layout och redigering Lilla Förlaget│Christer Wallentin

Christina Ståhl Hallengren

Örjan Rinnert

Annica Hellqvist

I mitten av mars for Christina Ståhl Hallengren, Cinna kallad, till Kenya för ett nytt uppdrag i Läkarbankens regi. Det har blivit sex gånger sedan 2000. Cinna har arbetat som överläkare med reumatologi som specialitet, bland annat i Lund. Sedan i höstas är hon ämnesansvarig på läkarutbildningen i Helsingborg för reumatologi. Numera bor Cinna i Mölle året om. Hon är med i byföreningens styrelse. Läs hennes artikel på sidan 45 om Mölles första kulturdag, som blev succé.

I så gott som varje nummer sedan hösten 2013 har Örjan Rinnert illustrerat artiklar, och lyft dem till oanade höjder. Han beskriver sig själv som en gammal reklambyrådirektör från Malmö. Han har tecknat och målat sedan pensioneringen 2005, och leder också kurser. Sedan 1989 bor han i »Gröna Huset« intill tennisbanorna, men av och till också i Menton i Frankrike. Örjan har god hand med hundar. Nancy heter hans nuvarande springer spaniel. Bilar, båtar, matlagning är några andra av hans intressen.

Lyckliga tillfälligheter gjorde att redaktionen fick kontakt med Annica Hellqvist. Hon ville bidra med foton till tidningen! I förra numret stod hon för omslagsbilden och flera bilder inne i tidningen. Bilden på sidan 50 är ett exempel på vad Annica kan. Hon har fått fram den smått kusliga stämningen genom att kombinera flera av sina foton från Kullaberg. Annica bor med man och barn i Höganäs. Hon arbetar med bildretusch till veckotidningar och månadstidningar.

Alla medverkande Peter Appelros Gunnar Ask Leif Aspelin Monica Bengtson Christer Elfversson Karin Eriksson Birgitta Hansson Annica Hellqvist My Hellqvist Mats Hylén Mia Jetsén Fredrik Johansson Douglas Joyce Mats Jönsson Gunilla Larsson Ingemar Löfgren Lillemor Löfgren Fredrik Marklund Bengt Nilsson Kerstin Nilsson Hans Peterson Björn Rasmussen Örjan Rinnert Christina Ståhl Hallengren

Bertil »Bobs« Svensson Lena Svensson Tomas Svensson Christina Twengström Christina Ullenius Christer Wallentin

Kristoffers Byggtjänst Kullabygdens Byggnadsvård Kullagårdens Wärdshus Kullapraktiken Kullasparris Kyl- och Värmepumpservice Länsbergs Lär & Se Maritas blomsterglädje Mölle Målarna naturum Nordstrand • Tandläkare Oldsbergs Ost Plisséexperten Retro Sportfiskebutiken Stilbildarna i Mölle Tapet & Färglagret

4

Annonsörer Bengtssons Optik Colorama Expedition Edman Floral Decor For You • Frisersalong Get Cut • Ulrika Sandin Grand Hôtel Höganäs Bokhandel Höganäs Energi Höganäs Specialsnickeri Höganäs Tandläkargrupp ICA Kvantum Höganäs ICA Nära Skeppet Janssondata Johan Nilsson • Entreprenad Kerstin Tillberg • Konstkeramiker Kitchen House

Korrektur│Bengt Nilsson och Kerstin Nilsson Tryckning│Exakta, Malmö 2016 Presslagt den 14 mars 2016 Nästa nummer kommer ut den 10 juni 2016 • Vi välkomnar manus, bilder och annonser, helst senast den 15 maj.

Mölle By- och Kulturförening Postadress Mölle Hamnallé 2 263 77 Mölle Hemsida│molle.se E-post│info@molle.se Medlemsavgiften i byföreningen är 200 kronor, vilket inkluderar Möllekuriren, utdelad i Mölle. För övrig distribution av tidningen tillkommer inom Sverige 125 kronor per år; för utlandet 225 kronor per år. Betala till bankgiro 5617-3883

Framsidan  Oslobåten på väg tilllbaka. Foto Christer Wallentin Möllekuriren nr 1 • 2016


INNEHÅLL

VÄLKOMMEN

Nu är det dags! 2 Det lokala hennes motiv – i Namibia och Kullabygden

Lika säkert som våren kommer årets första nummer av Möllekuriren. Den här gången finns det en del gammalt och välkänt, men också en del nytt. De första sidorna har till exempel en lite annorlunda utformning, och jag har fått uppdraget att vara redaktör. Jag känner mig hedrad och ska göra mitt bästa för att det ska bli en bra tidning.

4 Medverkande 5 Nu är det dags! 6 På gång i Mölle 10 Hans Peterson • Krönikan 13 Alla dessa stigar och genvägar i Mölle 14 Leif Aspelin • Stora tackvalsen 16 Tomas Svensson • Essän 19 Christina Twengström • I repris 20 Färghandlaren som gör affärer på andra sidan jordklotet 22 Agneta Jetséns mantra: Det ska vara roligt! 26 Bengt Samuelsson – världsberömd forskare inom medicinsk kemi 28 Karin Eriksson • Signerat 30 Ett kapitel i Gösta Nystroems bok 32 Kristinegrund del 3: Konfirmationens artefakter 40 Sommarens Pyk-utställning: Italienska vägen 42 Flög rakt på Kullaberg – piloterna chanslösa 45 Premiär för Mölles kulturdag: Festligt Folkligt Fullsatt 46 Ett underbart förebud om våren 48 Nyfiken på: Mölle Mat Med Mera 50 Vi spanar på ugglor 53 Gunilla Larsson • Bildspelet 54 Föreningssidan

Måndagen den 18 april Vårens sista vinprovning med Kaj Zaar Möllekuriren nr 1 • 2016

En ko kommer också ovanligt nog till tals i spalterna. Är hon och hennes släktingar ett vackert inslag på fäladen eller ska de snarare ses som miljöförstörare? Något att fundera på när ni avnjuter påskbordet. Vackra Kullaberg  har alltid en plats i tidningen, och här kan ni läsa om ugglorna i närheten av Josefinelust, liksom om blåsippan som kan vara ett samlarobjekt som betingar tusentals kronor. Våra pålitliga krönikörer är tillbaka, förstås. Var får de allt ifrån? Och så en sista fråga: Vad är det egentligen som händer på den gamla bensinmacken vid Möllehässle?

Lördagen den 30 april Valborgsmässofirande på fäladen. Brasan tänds cirka klockan 20 Fredagen den 10 juni Möllekurirens sommarnummer kommer ut

Foto Christer Wallentin

Lördagen den 9 april Strandstädning. Samling vid Ruffen klockan 10

Missa inte

Fredagen den 25 mars Konstrundan startar. Pågår till och med den 3 april

Detta nummer är  på femtiosex sidor, vilket är mer än vanligt. Det beror i grund och botten på att det finns så många i Mölle som bidrar med material till tidningen. Titta i listan på föregående sida, så ser ni att det är inte mindre än trettio personer som står bakom ord och bild den här gången – och det borgar för mångfald. I numret finns den tredje och sista delen om Kristinegrund. Allt är kanske inte helt sant i den skildringen, men vilken berättelse! Vi ger ett porträtt  av Mölles egen gympaledare

och av nobelpristagaren som bor en bit upp på berget med utsikt mot Sundet.

5


Bild Lillemor Löfgren

PÅ GÅNG I MÖLLE

Gallerisäsongen Årets utställningsverksamhet inleds med Konstrundan. Den startar långfredagen den 25 mars och pågår till och med den 3 april.

Mimi Belfrage Mohlin och Hans Alve Larsson visar målningar, grafik och teckningar i stationshuset. I annexet ställer Lillemor Löfgren ut sin konst, se ett exempel ovan. Under påskdagarna och den sista helgen är det öppet klockan 10–18; på vardagarna klockan 16–19. Efter Konstrundan är det paus fram till den 18 juni. Sedan följer utställningarna på varandra ända fram till mitten av augusti. Ett utförligt program för hela säsongen finns på molle.se; klicka på Galleri.

Byföreningens styrelse står för innehållet på sidan 6–9 om inget annat anges.

Monicas teatertips

Ring 042-36 76 24 eller mejla: monicaochingemar.bengtson@telia.com

Musikalen Billy Elliot • Fredagen den 20 maj på Malmö Opera. Buss och biljett kostar 600 kronor. Föreställningen har fått fantastiska recensioner! GENOM MIG  kan ni beställa biljetter till Helsingborgs Stadsteater och få en rejäl rabatt. Gå in på nätet och välj vilken föreställning och kväll som ni vill ha biljetter till, så skaffar jag dem. Det finns också en katalog från stadsteatern på bordet i stationshusets hall.

Aktuellt i vår på Storan är bland annat My Fair Lady, Cirkus Cirkör och en musikalisk fest med gäster från Göteborgsoperan. Lillan visar bland annat Scener ur ett äktenskap och Mannen som blev ensam – en monolog med Michael Segerström. I maj och juni ger stadsteatern Som ni vill ha det av Shakespeare. Spelplatsen är Sofiero. Välkomna! Monica Bengtson

Ören blev högre och bredare – men kortare

6

Örens nya mått var noga preciserade. En utsättare från kommunen var på plats och angav gränserna för vad som fick göras. Underst lade man sprängsten som rullar mindre. Ören täcktes sedan med natursten. När jobbet var klart var ören en dryg meter över den högsta nivån jämfört med när man började. Men den hade samtidigt kortats med tio meter, eftersom den vid föregående reparation gjordes längre än avsett.

Foto Christer Wallentin

HAMNEN BEHÖVER REPARERAS GRUNDLIGT. Den underkändes ju 2014 av dykare på inte mindre än 48 punkter. Som steg ett har kommunen låtit en entreprenör bredda och höja ören. Den har till uppgift att bryta vågorna som rullar in mot hamnen. Den här första etappen kostade kommunen cirka 800 000 kronor. Johanssons Grus började arbetet den 25 januari. Det var klart en månad senare, trots att vattenståndet var så högt vid något tillfälle att man vara tvungen att göra ett uppehåll.

Läs mer: molle.se/hamnen-26232176 Möllekuriren nr 1 • 2016


PÅ GÅNG I MÖLLE

TROPISKT FYRVERKERI I VINTERTRÄDGÅRDEN

Foto Christer Wallentin

Clerodendrum quadriloculare  har sitt ursprung i Filippinerna. Mitt exemplar är sex år gammalt och det enda i Skandinavien. I februari började växten blomma för första gången. Trädet kallas också för Winter Fireworks på grund av de spektakulära blommorna. Trädet har grågröna blad med lila undersidor med en fin lyster. Under blomningen fälls ungefär hälften av bladverket, men det kompenseras gott och väl av de prunkande blommorna. Det är ett magnifikt träd året om. Det är inte helt säkert att växten blommar varje år. Men det kan också hända att den blommar två gånger på ett år. Oregelbunden blomning är något typiskt för den tropiska växtvärlden, till skillnad från vårt eget klimats tempererade växter med utpräglad regelbundenhet. Detta ger den tropiska odlingen en spänning; allt kan hända. Överraskningarna är många. En annan positiv sak med att odla ovanligare tropiska växter

Av Tomas Svensson

är att dessa oftast inte kommer från växtfabriker som med hjälp av kemikalier driver krukväxter i blom. De träd och buskar som jag odlar har drivits upp i liten skala och är inte förstörda.

Min Fireworks beställde jag från en firma i Tyskland, som i sin tur skickade en order till sin leverantör i Thailand. Att odla tropiskt är inte bara ett nöje, utan en kulturangelägenhet. Men drar ett tropiskt växthus inte massor av energi, och alltså är en miljöbov? Jag erkänner att det ligger något i det. Mitt växthus påverkar klimatet lika mycket som en årlig flygresa till varmare länder – en resa som jag inte gör. Och varför skulle jag göra det? På dagarna har jag 25 grader hela vintern och kan lägga mig och känna dofterna och lyssna till ett porlande vattenfall. Luften är syremättad och helt ren från främmande gaser och annat som finns i vanliga bostäder. Amatördendrologen Tomas Svensson har själv byggt sitt helglasade specialväxthus. Vinterträdgården har fönster av 3-glastyp och mellan glasen är det en luftspalt på 17 centimeter.

Foto Martin Wingren

Rotary ryckte in Många skänker kläder till flyktingarna i Brunnby. Men församlingens lokaler har inte räckt till för att ta hand om allt och ordna med en vettig utlämning. Mölle-Arild Rotaryklubb har löst problemet genom att köpa en arbetsbod som rotarianer och asylsökande har rustat upp. Den 4 februari invigdes den nya butiken. Läs mer: molle.se/boden-30535182

Möllekuriren nr 1 • 2016

7


PÅ GÅNG I MÖLLE Av Mats Jönsson • Byföreningens ordförande

Då är det äntligen  slut på vintern och våren börjar kännas i luften. Det är dags att komma ur vinterdvalan och njuta av varmare dagar. Det gör gott i kropp och själ. Tycker inte ni också att vintrarna nuförtiden är rätt gråa och trista? Jag minns vintrarna på femtio- och sextiotalet i Mellanskåne. Det var kallt, mycket snö och fina skridskoisar. Men minnena från uppväxtåren kan lura en. Kanske varade de härliga vinterdagarna inte mer än ett par veckor ändå. Jag trivs med sol och värme. Livet blir enklare då, tycker jag. Det är skönt att slippa en massa kläder och tunga skor så fort jag ska gå ut. Konstigt nog tycker jag ändå att den bästa semestern är på vintern i de värsta skidbackarna. Möllekuriren har fått en ny redaktör efter Birgitta Hansson. Jag tackar

8

Foto Christer Wallentin

OM VI HJÄLPS ÅT

henne för ett gott arbete under fyra år, och jag hälsar Bengt Nilsson välkommen. Tidningen är en viktig del av det som byföreningen erbjuder medlemmarna. I styrelsen har vi börjat att planera för de arrangemang som är tradition. Det börjar med strandstädningen den 9 april. Kom och hjälp till; det arbetet höjer trevnaden i byn. Sedan följer Valborgsmässofirandet på fäladen – och året rullar på. Vår ambition är att också lägga till någon ny punkt på programmet. Många har upptäckt att det är både roligt och givande att vara med och genomföra byföreningens utåtriktade aktiviteter. Det är inte betungande att ingå i en grupp som har hand om till exempel midsommarfesten. Intresserad? Då behöver du bara kontakta mig eller någon annan i styrelsen. På

byföreningens hemsida finns mejladresser och telefonnummer. Om vi hjälps åt blir året trevligare i Mölle. Stationshuset, annexet och trädgården är en stor tillgång för Mölle. I februari hade vi en lyckad kulturdag för deltagare i alla åldrar för första gången. Jag skulle vilja att vi gör något liknande i stationsparken i sommar. Jag önskar alla en fin vår och sommar. Vi kommer säkert att ses och byta några ord. PS  Så mycket enklare livet blir med en butik i Mölle. Lycka till, säger jag till Grand Hôtel.  DS

Möllekuriren nr 1 • 2016


PÅ GÅNG I MÖLLE Foto Christer Wallentin

Butiken öppnar i juni I februari beslöt kommunen att sälja brandstationen till Grand Hôtel. Eva Dahlberg och David Mill planerar för butik och servering året runt. När vi träffar dem har de just kommit hem från en långresa, och de är klart taggade inför uppgiften. Av Bengt Nilsson och Christer Wallentin –  När kom ni på att ni ville göra det här? –  Vi visste att byföreningen under något år hade jobbat för att få en handlare att starta en butik, men ingen vågade. I samma veva blev det klart att brandstationen skulle läggas ned. –  Redan i oktober tog vi ett första möte med kommunen för att visa att vi var intresserade. Vi har lärt oss att det tar ganska lång tid för kommunen att komma till ett beslut. –  Men varför riktade ni in er på just brandstationen? –  Det är inte vilket hus som helst. Det ligger i hjärtat av hamnen och mycket har hänt där under årens lopp. –  Vi kommer att gå försiktigt fram när det gäller att göra om inne och ute. Vi är rädda om atmosfären. Dessutom är byggnaden Q-märkt och det innebär begränsningar. –  Vad kan Mölleborna vänta sig till sommaren? Blir ni färdiga att öppna? –  Ja, absolut! I mitten av juni ska vi vara igång. Först och främst blir det med butiken. Serveringsdelen dröjer däremot till nästa år, och det beror på att myndigheternas handläggning tar tid. Möllekuriren nr 1 • 2016

–  Ni kan väl berätta om butiken. Hur ska den bli? –  Vi ska ha en bas av dagligvaror, men det blir inte massor med olika märken av varje sak. –  Utöver detta kommer det att finnas en del roligare och ovanligare varor, sånt som man inte hittar överallt. –  Det ska också gå att beställa så gott som allting. Färsk fisk, ostron, italienska korvar, ostar. Men då får man säga till någon dag innan. Vi vill att kunderna ska styra mycket. –  Jaha, och serveringen då, hur tänker ni där? –  I år disponerar vi minimalt med mark utanför brandstationen. Men kommunen har beslutat att sälja mark till oss och andra näringsidkare. Det blir inte klart förrän i höst eller början av 2017. –  Kommer ni att kunna servera lagad mat? –  Vi vet inte hur det kommer att bli med det. Kraven på hantering av färska varor och tillagning är höga. Så ett varmkök blir knappast aktuellt. Men vi räknar med att det mesta kan lagas på Grand och i Saluhallens kök.

–  Är det turistsäsongen som ni hoppas på för att få ekonomi? –  Nej, absolut inte! Säsongen blir bara kortare och kortare. För oss är det hela året som räknas. –  Vi vill nå Mölleborna och prövar oss fram. Vi frågar oss till exempel om det finns äldre människor i byn som skulle vilja boka sig för att köpa lagad mat några gånger i veckan. –  Många undrar: Hur hinner Eva och David med? Verksamheten växer ju hela tiden? –  Det är här som helheten, maskineriet, kommer in. Varje del i vår verksamhet stödjer dom andra. Vi kan till exempel ta vara på råvarorna så att svinnet blir litet. –  Och den större volymen gör att vi får bättre inköpspriser. – En annan viktig förklaring till att vi hinner med är vår helt underbara personal. –  En sista fråga: Vad har ni tänkt kalla ert nya ställe? –  Brandstationen, så klart! Först funderade vi i lite olika banor, och var till och med inne på att utlysa en namntävling. Men sen slog det oss att det vore väl dumt att ändra ett inarbetat namn – som till och med står på huset. m 9


HANS PETERSON KRÖNIKAN

Mölle transsubstansierat

V

ad är det som är Mölle? Egentligen. Unikt, naturligtvis; där det lite kontinentalt breder ut sig utför bergets sluttning ned mot fäladen. Men det måste finnas en själ, en mänsklig anknytning bortom kungabesök, randiga baddräkter, direktlinje per tåg till Berlin och annat krams. En bagatell i ett långt tidsförlopp, betydelsefullt då och det har kanske satt sina spår i en behagfull självkänsla och priset på hus. Framför allt skogen beskrevs så doftande, så inkännande och ljuvligt av Martin Werner i förra Möllekuriren att där kan inte tillfogas ett ord. Men berget med sina stup och sina, med ett undantag, av havet utskrapade grottor? En gång tillhåll för isbjörnar och sedermera stenåldersfolk. Hederligt folk som förmodligen säkerligen hade skickliga yrkesmän och gjorde byttor och ätverktyg av det mer lätthanterliga träet. Även om bara föremål av sten överlevt jordens syra eller surhet. Berget var ju det ursprungliga.  Håkull, då namnlös, var väl det första som dök upp av det blivande Sverige när den stora isen smälte undan. Men om detta berättar Jenny Nord sakkunnigt i den oumbärliga Kullahalvön mellan istid och kommunreformer. Där berättas om när bergets topp var helig och dyrkades liksom fruktbarhetsgudinnan av bronsåldersfolket. Då kallades berget »Utgård« och var jättarnas tillhåll. Medan de som bodde där nedanför var åtskilda från de andra genom Görsslövssänkans svallande vatten, oskyddade, men fredade och självklara. Och kåserna som fanns före hamnen, hur många gånger har de förbättrats, byggts på efter stormen från väst? I tusen år eller sju tusen? När sillen gick till eller när fartyg gick på grund utanför bergets lurande tunga kunde de äta sig mätta. Men sedan kom kristendomen och störde alltsammans. Fyrens eld var ju trevlig men förstörde folkets bonus på plank och livsmedel och varjehanda från de förlista skeppen som kunde komma från okända och obegripliga land. 10

Och herrar kom,  danska eller svenska, som av någon okänd anledning kallades grevar eller baroner, hade anor och makt och alltså bestämde över de som bott här mycket längre. Herrar som bestämde, beskattade obarmhärtigt till svält eller flykt. Plötsligt och oförklarligt, egentligen, ägde de både mark, berg och hav. Jesu budskap om kärlek och jämlikhet tycktes stanna inför den Eller ligg på den kryddoftande nya kyrkans murar, om ens där. fäladen medan triften täcker Mölle har en betesmark som ännu lever. krängt av sig den Eller plocka kantarellerna ena tidsåldern efter den anbortanför stenraset vid Håkull dra. Stolta är de mot Bjäresidan bofasta som har anor från kanske 1304. Men Mölle har ett förflutet. En historia fylld med livsöden, våld och överlevnad, internationell tvivelaktig berömmelse. En vintersovande sommarby  för de som har råd. För visst är det synd om de som inte kan bo i Mölle. Och som inte kan se några tiotusen år bakåt när byn grundades i lä av ett heligt berg. Havet – sundet gör Mölle. Lyssna bara på stenarna i vattenbrynet borta vid familjebadet. Hur de höjs någon millimeter när vågen kommer för att sedan med ett rasslande falla tillbaka och genom århundraden slipas runda. Eller ligg på den kryddoftande fäladen medan triften täcker en betesmark som ännu lever. Eller plocka kantarellerna bortanför stenraset vid Håkull mot Bjäresidan. Nej, det går inte att sammanfatta det som nu är Mölle, lika lite som man kan skildra en individ som har bott här, bor här eller kommer att bo här. I ett annat Mölle om 1 000 år. m

Möllekuriren nr 1 • 2016


Mรถllekuriren nr 1 โ€ข 2016

11


12

Mรถllekuriren nr 1 โ€ข 2016


Alla dessa stigar och genvägar i Mölle Text och foto Gunilla Larsson

D

et finns ett ganska stort antal stigar och genvägar för den som vill förflytta sig snabbt i byn utan att behöva gå på asfalt. Stigarna har funnits väldigt länge, långt före dagens bilvägar. En del har namn, andra inte. Några är igenvuxna och håller på att försvinna, andra används dagligen. Via dessa stigar kan man i stor utsträckning undvika bilar och bussar. Här och där korsar man en gata, men det är inte med många meter. Jag börjar min vandring vid stättan till fäladen och går längs Södra Strandvägen. Jag behöver inte gå långt innan jag kommer till den första stigen. Den leder från gatan ned mot lilla Fågelviksbryggan, och den är delvis igenvuxen. Jag fortsätter och passerar Badvägen, en vägstump som gör skäl för sitt namn; den ändar i Fågelviksbadet. Min nästa stig börjar som en förlängning av Värngatan. Via denna stig kommer man också till Fågelviksbadet. Stigen börjar bred mellan två tomter och försvinner sedan avsmalnande in bland slånbuskarna. Den är dock fullt gångbar. När jag har passerat  hamnen kommer jag först till Kulla Jöns Stig. Den övergår i trappor mellan husen för att sedan breda ut sig innan den

Möllekuriren nr 1 • 2016

når Harastolsvägen. Om jag korsar vägen kan jag fortsätta på ännu en stig bredvid det stora mullbärsträdet upp till Bökebolsvägen. Vid Sjöhem kan jag gå uppför Petter Fiskas lid till Harastolsvägen.

denna gör en 90-graderssväng fortsätter jag rakt fram utmed tomtgränserna och efter en kort promenad är jag uppe vid Vakten, entrén till naturreservatet.

Nästa stig är Fredrikssons trappa. Här bor förvisso en familj Fredriksson, men det är inte den som har gett namn åt trappan, utan den familj som bodde i ett annat hus som en gång låg på den här tomten. Jag fortsätter längs Norra Strandvägen. Vid Strandgården går Badhusgången upp till Harastolsvägen. Badhuset som namnet syftar på var varmbadhuset där man tog tångbad, precis som i Varberg. När jag väl är uppe  på Harastolsvägen är det inte långt till Harastigen och på den kommer jag fram till Grand Hôtels parkering. Jag fortsätter min promenad längs Norra Strandvägen ända bort till entrén till Solviksbadet. Närmast badet går en namnlös stig till Solviksvägen. Jag fortsätter längs Solviksvägen och där

Nu är jag högst upp i byn. Om jag korsar Kullabergsvägen och går mot vattentornet, kommer jag strax till en stig till höger som tar mig ned till Högkullsvägen. Jag går över vägen och är nere på Bella Vistas parkering. Till vänster om parkeringen finns det många stigar att välja på. Och precis som vägarna som bär till Rom, leder alla stigarna till Åsvägen.

Från Åsvägen viker jag  in på Trappstigen. Här finns två vägar som bär nedåt. Den ena är Wallentins trappor, namngivna efter konstnären Gunnar Wallentin, som bodde på Vidåsa, huset intill. Brantelid är den andra, och båda leder till Kullabergsvägen. Högre upp i byn, mittemot entrén till Bella Vista, går Elfersstigen. En felstavning liksom flera andra vägar i byn. Det ska förstås vara Elfversstigen med fv. Namngiven efter Gustaf Elfver Elfverson på Elfversborg. Vad han skulle sagt om denna felstavning kan vi bara gissa. Nu har jag bara två stigar kvar. Gyllerödsstigen från Sergeantens väg till Kullabergsvägen. Flera skolbarn går där när de ska till bussen. På Kullabergsvägen saknas det ett övergångsställe. Ett måste som jag ser det, men trots flera påstötningar har Trafikverket sagt nej. Än så länge. Den sista stigen är Fäladsstigen som går från Sillgränd till banvallen och vidare ned på fäladen.

 Min inventering  av stigar och genvägar i Mölle gav mig en del att fundera på. Borde till exempel inte alla stigar ha ett namn? Vem var den Kulla Jöns som fick en stig uppkallad efter sig? Och vad vet man om Petter Fiskas? Kära läsare, hör gärna av dig med upplysningar och synpunkter. m 13


Stora tackvalsen Av Leif Aspelin

N

u är tacksägelsegalorna äntligen över i TV. För den här gången är bäst att tillägga. Kommer ni ihåg vilket förfärligt tackande det var till höger och vänster när någon fått en guldbagge? Det var förstås fantastiskt att få den. Och så utbröt stora tackvalsen till alla som varit med, mer eller mindre, och utfört detta fantastiska. Det var tack riktade till medspelare och regissörer, till fotografer och attributörer, till sminkare och scriptor, till klippare och redigerare och så förstås till föräldrar och naturligtvis – till alla barnen. Ja, till alla som man över huvud taget kan tänka sig. Det är inte utan att man vill erinra sig vad kåsören och den gamle SvD-medarbetaren Kar de Mumma sade vid ett liknande tillfälle: »Så vill jag tacka mina föräldrar som gjort det möjligt för mig att stå här i dag och mina barn som gjort det nödvändigt.«

Själv skulle jag vilja tacka  den som kokade ihop arméns hudsalva. Finns den med i packningen är man väl rustad för att möta alla de svårigheter som man kan tänkas råka ut för. Salvan kan användas till att steka mat med, den läker skoskav, magknip och lättare tarmsjukdomar, och den fungerar som huvudvärksbotare. Den är utmärkt att behandla småsår med och den tar sig med friskt mod an fotvårtor och dylikt. Ja, den är användbar till allt. Jag är också tacksam för att jag slipper gå omkring i kalla TV-studios eller sitta vid matbordet i kalla kök eller utkylda skolsalar där det uppenbarligen behövs en mössa på huvudet för att hålla det varmt. För kallt måste det rimligen vara eftersom så många har någonting på huvudet när de spelar, sjunger eller äter eller sitter av tiden i skolan. Så vill jag tacka det här bolaget som bygger nya bostäder på gamla Råsundas fotbollsplan. För den extra upplysning av vår lägenhet som vi aldrig bett om. Varje natt lyser tre kraftiga strålkastare upp vårt enkla tjäll här i Solna. 14

Själv skulle jag vilja tacka den som kokade ihop arméns hudsalva. Finns den med i packningen är man väl rustad för att möta alla de svårigheter som man kan tänkas råka ut för

Vi är givetvis tacksamma för denna hjälpsamhet med ljuset. (Märker ni hur den här texten dryper av ironi?) En söndag var strålkastarna igång hela dagen. För att ge sken av att man arbetade även denna dag, kan tänka. Som om någon skulle inbilla sig att svenska arbetare skulle jobba en helgdag! Tja. Dyrt blir det och inte är det särskilt miljövänligt heller. Har dagens viktiga fråga, hur vi ska klara miljön, gått företagsledningen helt förbi? Tack också till landets alla duktiga lastbilschaufförer som trots att de är nästan lika många som privatbilisterna aldrig ställer till med olyckor eller annat farligt i trafiken med sina tunga mordredskap. (Det här är också ironi men det har ni nog redan räknat ut.) Tänk att också veta precis hur högt eller hur brett ens fordon är så man undviker att fastna med bilen i trånga tunnlar eller under broar med risk att det uppstår långa köer i trafiken. Heder åt dessa vägens riddare som de kallades förr. Så vitt jag kan se snöar det inte.  Det betyder att vi kan styra »det svarta spjutet« mot Mölle och tillbringa en tid vid havet. Slippa bygg- och trafikbuller, strålkastare som lyser upp rummen på natten och lyftkranar som väsnas. Det ska bli skönt. Se upp Mölle, här kommer vi!

Leif Aspelin  har varit nattchef, editionschef och ekonomireporter på Svenska Dagbladet Möllekuriren nr 1 • 2016


SOMMARBOENDE 1 AV VECKORNA 28–31 Mormor och morfar + 2 barnfamiljer, totalt 6 vuxna och 4 barn, önskar 1 vecka på Kullaberg, helst i Mölle eller Arild. Cissie Jansson, 073-314 00 07 cissiej@hotmail.com

Möllekuriren nr 1 • 2016

15


TOMAS SVENSSON ESSÄN

Att lyssna på klassisk musik I mitten av februari ordnade SPF Mölle ett möte i stationshuset på temat »Framförandets betydelse och lyssnarrollen«. Tomas Svensson delade med sig av sitt musikkunnande och publiken fick lyssna på ett tiotal inspelningar

V

ilken konstform är den främsta? Det

helt liv i hundratusenkronorsklassen är i dag

kan diskuteras, men inget annat än

tillgängligt för gemene man. Tillgängligheten

musik kan framkalla tårar och rysning-

har revolutionerat lyssnandet, inte minst ge-

ar på sekunden! Det är däremot långt

nom de historiska musikupptagningarna. Med

ifrån all klassisk musik som har förmågan att

en knapptryckning kan man få höra tonsättare

beröra människor. Vem tonsättaren är, eller

som Grieg eller Debussy som för 100–120 år

vilket musikstycke det gäller, är inte det viktiga.

sedan spelade egen musik.

Allt hänger på framförandet och lyssnarna. Musikvetenskapen definierar musik i vidaste bemärkelse: »Musik är det som lyssnaren säger

vad som står i noterna, eller är det vad vi hör? Ett musikstycke nedtecknat i noter är

att den är vid det tillfälle och sammanhang

egentligen inte mer än ramen eller regelverket.

den framförs.« Det är ett intressant perspektiv

Inget av musikens emotionella kvaliteter finns

som visar lyssnarrollens stora betydelse. Varje

i notbilden. Först i den stund musiken framförs

lyssnares uppfattning väger lika tungt. Ingen

levandegörs den.

åtskillnad görs mellan experter och lekmän.

A

Så har det inte alltid varit. Tolkningsrätten över musiken har, historiskt sett, alltid legat hos musikvetare och musikkritiker eller särskilt

tt ta emot musik skiljer sig påtagligt från alla andra konstformer. Jämför man tonkonst och bildkonst så slås

»bildade« personer. Först under individualis-

man av skillnaderna. Det minne vi har av en

mens tidsålder har en utjämning inletts.

målning eller en skulptur – dess linjer, färger,

Nästan all levande musik som människor

proportioner och perspektiv – återspeglar

lyssnar på nu för tiden är reproducerad i en

konstverkets realitet. När vi återvänder, finner

kedja av förmedlande personer och olika slags

vi det i oförändrad form och struktur. Helt obe-

ljudteknik. Risken är stor att det man hör inte

roende av tolkar behåller det gestaltad form.

är vad kompositören avsåg eller vad kompositionen gav möjligheter till.

16

Men vad består ett musikstycke av? Är det

Det är tvärtom med musiken. Genom ett musikframförande väcks kompositioner till liv

Lyssningen från internet har bara på några

under några minuter eller någon timme för att

år gjort musik tillgänglig på ett fantastiskt vis.

sedan återgå till att vara papper i ett arkiv. Om

Musikens tidigare exklusivitet har försvunnit.

verket uppförs ännu en gång blir det på ett nytt

Innehållet i skivsamlingar uppbyggda under ett

sätt; även lyssnarna kommer att uppleva det så. Möllekuriren nr 1 • 2016


Foto från webben

Varje lyssnares uppfattning väger lika tungt. Ingen åtskillnad görs mellan experter och lekmän

E

fter några decennier tillkommer nya uttolkare, nya lyssnare. Musikstyck-

et får en ny skepnad; synen på kompositionens värde förändras med tiden. En komposition är inte statisk utan lever sitt eget liv och ställs mot förändrade samhällsstrukturer. Den

ser som vi inte bevittnat, platser och föremål

uppvärderas, nedvärderas och kanske upp-

vi inte sett, så kan musik hos lyssnaren skapa

värderas igen – mest beroende på det aktuella

stämningar som vi inte känt, passioner som vi

framförandets kvalitet.

inte visste något om förut.«

Musik utövas med tid som förutsättning,

hastigt uppenbaras, försvinner och återkom-

I

mer i ny skepnad kan tyckas fragmentarisk och

verket en fördel som får oss att längta efter att

svåröverskådlig.

hitta mer hos musiken.

till skillnad från annan konst; dans, film och dramatik delvis undantagna. Den klassiska musikens abstrakta natur av händelser som

mande och ändå så välbekant. Att musiken är så nära, men också så långt borta

kan tyckas vara en nackdel, men är i själva

Utan tvekan krävs att lyssnaren utnyttjar

Musik kan förmedla något som är annor-

verkets utfyllnadsmöjligheter, överbryggar och

lunda än allt annat vi möter i det dagliga livet

skapar en egen tolkning av det hon eller han

– olika för alla.

hör, eller förväntas höra. Medskapandet är cen-

Personliga musikupplevelser är knappast

tralt för musikförståelsen. Det handlar om att

möjliga att dela. Förståelsen handlar mycket

läsa mellan raderna; den ena eller andra bilden

om insikter och kunskap om livet – som alltid

av musiken behöver inte vara mer värdefull än

är olika för olika människor.

någon annan. Det som betyder mest är att musiken

Beethoven skrev nio symfonier. Att höra en av dessa genom lika många uttolkare kan säga

berättar; att den »talar« bortom det som kan

mer om Beethoven än att lyssna på samtliga

beskrivas i ord. Musiken är ingen ordspråks-

symfonier från samma dirigent och orkester.

bok även om artikulationen kan vara påtaglig:

Jämförelsen av olika tolkningar ger insikter

Uttrycksfullhet, men inte uttryck, menar den

som man inte kan få på annat sätt.

amerikanska filosofiprofessorn Susanne P. Langer: »Precis som ord kan beskriva händelMöllekuriren nr 1 • 2016

nget annat än musik tycks vara så främ-

Vid mötet i stationshuset lade jag tyngdpunkten på jämförande lyssning ur ett 17


Musik kan förmedla något som är annorlunda än allt annat vi möter i det dagliga livet – olika för alla historiskt perspektiv. Först spelade jag inledningen av Bachs Juloratorium med Eric Ericson och radiokören från 1993. Musiken fördes över direkt från Youtube genom en mobiltelefon, en 40 år gammal förstärkare och två högtalare av golvmodell. Ljudet blev bra trots den ganska enkla utrustningen. En hörlur för eget bruk är ännu enklare. Hela musikvärlden ligger öppen för alla!

U

nder den följande knappa timmen gav jag flera exempel på hur olika framföran-

den av samma verk kan låta. Deltagarna fick lyssna på Schuberts stora C-dur symfoni, utdrag ur Brahms pianokvartett nr. 2 op. 26, Schumanns cellokonsert, Bachs H-mollmässa och slutligen »Nachtmusik«, andra satsen i Mahlers sjunde symfoni. Lyssnande är att reflektera, utforska, utvecklas. Musik är utvecklande sägs det, åtminstone är lyssnande utvecklande. Sökandet, mer än svaren, är kanske det mest värdefulla. Svar kan ge kunskap, men inte lyhördhet. Stationshuset visade sig vara en helt över förväntan passande lokal, allt fanns med. Från viskande glasklara tonansatser till Mahlersymfonins kraftfullt sjungande djupa basar och kontrafagott som fyllde hela salen. Kanske får vi i Mölle möjlighet att återkomma med fler liknande lyssningar? m 18

Möllekuriren nr 1 • 2016


CHRISTINA TWENGSTRÖM   REPRIS

Vi vill få igång en diskussion om Mölles framtid Av Christina Twengström I MÖLLEKURIREN 2013 NR 2  skrev Bodil Bennheden Veige om befolkningsutvecklingen i Mölle där hon visade att antalet pensionärer ökar medan antalet yngre vuxna och barn minskar. Möllekurirens redaktion efterlyste synpunkter från läsarna, eftersom vi gärna vill få igång en diskussion om Mölles framtid. Vi har inte fått några sådana synpunkter ännu, men gör ett nytt försök. Är denna situation unik för Mölle? Är det en naturlig effekt av samhällsutvecklingen? Är det något som vi ska försöka motverka? Och i så fall hur? Vi vet att urbaniseringen i världen fortsätter. Sverige är det land i Europa där detta märks tydligast, och Stockholm är den

europeiska storstad som har snabbast befolkningstillväxt. Landsbygden blir mer och mer en plats för fritidsliv och turism. Mölles geografiska placering gör att det finns lite utrymme för expansion och de utrymmen som finns har ännu inte utnyttjas. Planarbetet går långsamt och några nya bostadsområden av typen Gylleröd finns inte i sikte. Det finns få arbetstillfällen och det är heller inte så lätt att pendla härifrån. Att det inte finns någon samhällsservice och ingen affär är ytterligare hinder för förvärvsarbetande barnfamiljer att bosätta sig i Mölle. Men ändå finns det barnfamiljer som flyttar hit. Vad lockar dem? Stannar de kvar eller

flyttar de efter några år? Skulle nya bostadsområden, ännu bättre kommunikationer och till exempel bättre bredband locka hit fler yrkesarbetande? Trots allt vill fler pensionärer bo här och äldre Möllebor vill gärna stanna i byn även sedan de inte längre kan bo kvar i sina stora hus. Men behövs det då någon form av seniorboende? Mölle har sin unika karaktär, sin natur med skog, berg och hav och ett blomstrande föreningsliv. Ska Mölle bli ett paradis för pensionärer och turister?

•  Vad tycker ni? Hör av er till oss i redaktionen med era synpunkter.

Artikeln ovan publicerades i Möllekuriren hösten 2013. Bilden av Mölle är i stort sett densamma i dag. Antalet pensionärer ökar medan antalet yngre vuxna och barn minskar. Och några nya bostäder har inte byggts. Men det kanske händer något på ängen framför Vita byn. Ett byggföretag i Ängelholm har fått kommunens uppdrag att ge ett förslag. Det mest positiva är att Grand Hôtel till sommaren öppnar en butik i brandstationen, som sedan kompletteras med servering. Då, för snart tre år sedan, uppmanade vi läsarna att skriva inlägg om utvecklingen i Möllen. Men diskussionen uteblev. Nu återkommer vi med samma apell. Tveka inte, skriv kort eller långt – och skicka inlägget till: redaktion@molle.se

Möllekuriren nr 1 • 2016

Gårdsförsäljning Sparrissafari • Boende Hässlebovägen 12–22, Jonstorp 070-617 46 38 www.kullasparris.se 19


Färghandlaren som gör affärer på andra sidan jordklotet Text och foto Christer Wallentin FÄRGHANDELN PÅ STORGATAN  annonserar i varje nummer av Möllekuriren. Ibland tittar jag in för att byta några ord med Lennart Larsson, chefen. Vid ett sådant tillfälle var han inte på plats, och jag fick höra att han var i Kina. Han skulle komma hem veckan därpå, så då var jag tillbaka. Jag frågade förstås Lennart hur han hade haft det på sin semester. –  Nä du, det var ingen semester! Jag har affärer med Kina och jag är där minst en gång om året. JAG BLEV FÖRSTÅS NYFIKEN  och bokade in en tid för att få veta mer om saken. Det är tisdag förmiddag, en dag i slutet av februari: Vi slår oss ned vid ett bord i butikens inre regioner och läppjar på var sin kaffe. –  Du kan väl först berätta lite om dig själv och hur du kom in i färgbranschen. –  Jag växte upp i Höganäs, och som 13-åring började jag som springpojke i den här affären. Sedan gick jag handelslinjen i Helsingborg och jobbade i butiken på helgerna. –  När jag var klar med skolan blev jag anställd. Jag trivdes, åren gick och jag fick ökad inblick i affärerna. Så en dag blev jag erbjuden ett annat jobb, och jag sade upp mig. Men det slutade med att ägaren erbjöd mig att ta över, och jag tackade ja. Det var 1989. MEN HERREGUD, TÄNKER JAG.  Då har Lennart alltså varit i samma företag i 43 år. Vem som helst skulle väl kunna tillåta sig att vara tillbakalutad i det läget. Men det intrycket får jag inte av Lennart. Tvärtom, han spritter av idéer och har synpunkter på allt. –  Är butiker som den här kvar om tio år? Eller blir konkurrensen för svår? –  Vår styrka är produktkännedomen. Tio liter färg kostar två, tre tusen, och då vill kunden att det verkligen blir ett bra resultat. Bauhaus, Hornbach, K-Rauta med 20

Lennart Larsson  äger Tapet & Färglagret i Höganäs. Butikens stora märken på färgsidan är Jotun, Gjøco och Tjäralin, alla tre från Norge. Sedan fyra år importerar han varor från Kina som säljs i butiker i hela Sverige.

flera har inte personal med den kompetens som krävs för att ge kvalificerade råd om färgval och användning. Men om dom skulle ändra sin personalpolitik får vi se upp. –  Många butiker i färghandeln har knutit upp sig till en viss kedja, men det tror jag inte på. Ledningen i kedjorna styr butikerna alldeles för hårt till vissa produkter. Det gäller i stället att vara lyhörd för vad kunderna efterfrågar. –  Nu får vi komma in på dina affärer med Kina. –  Ja, men du behöver en bakgrund. Tänk tillbaka på hur det såg ut när man gick in i en färghandel för tjugo år sedan. Möllekuriren nr 1 • 2016


Man kunde köpa vaxdukar, badrumsmattor, duschdraperier ... allt möjligt som försvann när kedjorna propagerade för att färghandlarna skulle fokusera på sin kärnverksamhet: färg. –  Jag och Anette, min fru, besökte Kina första gången 2011. Vi såg vilka enorma möjligheter det fanns och började importera allt det där som vi hade saknat i den traditionella färghandeln. Till det lade vi insynsskydd, alltså plastskikt som lätt går att sätt upp och ta av på glasrutor. –  Vi har sex leverantörer i Kina. Alla varor kommer till vårt lager i Tjörröd, och därifrån säljs dom till färghandlare över hela Sverige. Vi anlitar fyra säljare som besöker fackhandeln och har med sig våra produkter. En gång om året har vi ett uppstartsmöte med säljarna.

–  Hur har det gått? –  Fantastiskt bra, svarar Lennart, och visar med armen hur brant importkurvan stiger. –  Kineserna är duktiga, och våra leverantörer är pålitliga och enkla att ha att göra med. Vi kommunicerar på engelska, inget problem alls. Jag får mejl och sms från dom dagligen, när som helst på dygnet. –  Jag säger till alla som inte har varit i Kina: Åk dit! Det är ett otroligt land. m

Har alltid gillat att sälja Ett år hade försäljningen av julgranar gått ovanligt dåligt på Gruvtorget. Många granar var kvar när försäljarna skulle avsluta kommersen på Lillejulafton. Men Lennart var där och köpte upp alla överblivna granar billigt. Han körde hem dem på kvällen och på julaftons morgon ställde han upp granarna på Sundstorget – och sålde allihop med god förtjänst. Då var Lennart tretton år.

SPELA FOTBOLL I PÅSK Byföreningen och några föräldrar har tryckt på kommunen i flera år för att få nya mål till fotbollsplanerna i stationsparken – och det lyckades till slut. Alla fyra målen kommer att vara monterade och klara för spel lagom till påsk.

Nya fotbollsmål  Håkan Ström och Henrik Cosmo monterar fotbollsmålen. Foto Gunilla Larsson

FRÅN VARDAG TILL FEST med kvalitet och omtanke

CATERING Smörgåstårtor Buféer Tapasfat Landgångar Sallader m.m.

Ring oss gärna på 042-36 22 61 Möllekuriren nr 1 • 2016

Höganäs 21


Det ska vara roligt!

L Text och foto Christer Wallentin

eenden och skratt är vanliga inslag när Agneta Jetsén leder sina gympapass. Träningen ska vara lustfylld. Det har hon gått in för under alla år. Det började med vattengymnastik i Mölle 1977. På den tiden hade Mölleborna tillgång till SCA:s simhall intill Sergeantens äng. Efter bara en termin hade Agneta fått med 45 kvinnor i två grupper som tränade på kvällstid. Dessutom hade hon ett dagspass för några äldre kvinnor som hade svårt att motionerna på land; för dem var vattengymnastiken en bra form. –  Kroppen får arbeta på ett helt annat sätt i vattnet än vid vanlig gymnastik, vilket innebär att kroppen blir mer genomtränad, sade Agneta

till en reporter från Helsingborgs Dagblad. Dessutom syns man inte så väl i vattnet. Skulle man göra en rörelse fel är det ingen som ser det, ingen som kommer med en kommentar. Man kan slappna av helt i vattnet. Som tonåring bodde  Agneta i Helsingborg där hon tog studenten. Hon ville bli sjukgymnast och började läsa i Lund, men fullföljde inte sina planer. Hon hade träffat Lars-Erik »Jocke« Jetsén. Han var flera år äldre och hade kommit en bit i sin flygarkarriär. Agneta och Jocke gifte sig och fick tre barn mellan 1964 och 1969: Pia, Mia och Tina. De flyttade upp till Linköping där maken var provflygare med uppgift att testa alla Saabs nya flygplan. Under flera somrar hyrde familjen i Mölle innan de 1973 köpte ett hus på Gyllenstiernas allé. Jocke var stationerad på olika platser i landet. Från 1976 blev huset i Mölle familjens fasta punkt. Där bodde Agneta och flickorna permanent medan Jocke fick långpendla. – På den tiden hade piloterna förmånen att få använda ett flygplan för att åka hem. När Jocke jobbade i Stockholm kunde han ta sig ut till Tullinge på fredag eftermiddag, låna ett plan och flyga ner till Ängelholm. En halvårsvistelse i USA  fick stor betydelse för Agneta. Hela familjen hade hängt med på en ny stationering för Jocke. –  Jag kom i kontakt med ett nytt sätt att leda motionsgymnas-

22

Möllekuriren nr 1 • 2016

Illustration Mia Jetsén

Agneta Jetséns mantra


Agneta drog igång  sommarträningen i Solviken 1989. Klippet är från ett reportage i Helsingborgs Dagblad 2003, alltså sexton år efter starten.

tik. Det var fart och fläkt, häftig musik och färgstarka kläder. Ledaren stod på ett podium och använde mikrofon. Tillbaka i Sverige introducerade Agneta jazzercise i Höganäs. Det var en slags jazzdans, och någonting helt annat än den traditionella husmorsgymnastiken. Under våren 1981 började Agneta lite försiktigt med en grupp, och så här beskrev hon motionsformen i ett dåtida tidningsklipp: –  Jazzercisen är både lättare och roligare än jazzdans. Det är lätt att följa med i rörelserna och man behöver inte anstränga sig för att lära sig de olika dansstegen. Jag går hela tiden igenom rörelserna framför gruppen. Intresset för Agnetas kurser växte och redan terminen därpå var två grupper igång. Hon måste hyra in sig i både simhallen och sporthallen för att alla skulle få plats. Tillsammans med Friluftsfrämjandet i Nyhamnsläge blev Möllekuriren nr 1 • 2016

Numera vill jag att träningen ska vara skonsam. Tempot behöver inte var så högt för att ändå ge god effekt

det senare också en särskild satsning på gla’ jazz för gubbar. –  Det var häftiga år 1980 till 1984. Men när min verksamhet stod på topp flyttade hela familjen till Stockholm för att Jocke hade fått en ny tjänst där uppe. –  Tråkigt på ett vis, men jag blev inte sysslolös så länge. En kille i idrottsföreningen i kanslihuset hade

fått tips om mig och undrade om jag ville träna tjänstemän i Rosenbad. Det blev roliga år. Pierre Schori var en av dom som jag fick kontakt med. Han manade på sina medarbetare att dom skulle delta i mina gympapass. Under tiden i Stockholm utbildade sig Agneta till massör på Axelssons institut. Hon hade ett tag varit inne på att bli tapetsör och gått i lära hos Ingvar Blomqvist i Mölle. Steget över till massage var inte så långt som det kan verka. Båda yrkena kräver starka händer och armar. Efter tre år återvände  familjen till Mölle, och Agneta hade räknat med att hon skulle kunna ta vid där hon hade lämnat. Men så lätt var det inte. –  Flera andra hade startat liknande träning, bland annat Friskis&Svettis i Höganäs, så jag var tvungen att bygga upp min verksamhet på nytt. 23


Varje vecka i annexet  har Agneta tre gympapass, två på måndagar och ett på torsdagar. Ann-Britt Læstadius är en av deltagarna på måndagar, och hon tycker så här: »En skön start på veckan att få smörja upp hela kroppen.«

Agneta inrättade ett rum  i huset där hon började ta emot personer som ville få massage, och det blev med tiden en etablerad del av hennes friskvårdsarbete. Kom till stationshuset på lördag halv två! Den uppmaningen riktade Agneta till Mölles kvinnor. Birgit Itzigehl ville vara med – och många med henne. Gruppen gick i rask takt, men inte fortare än att deltagarna kunde prata om kost och motion. Blåsiga dagar förlades promenaderna till skogen; lugna dagar gick turerna söderut mot Krapperup och Lerhamn. Sommaren 1989  introducerade Agneta morgongympa i Solviken i samarbete med byföreningen. Varje måndag och torsdag ledde hon träningen framför bassängen. Miljön var oslagbar och många gillade att kunna gymnastisera i friska luften i stället för i en kvav idrottshall. Sommargympan blev populär och återkom år efter år. Lokalpressen skrev om den med rubriker som »Naturskön gymping för pigga Möllebor«, »Morgongympa till rockmusik«, »Rekordår för morgongympa vid havet«. 24

I en artikel i Helsingborgs Dagblad 2003, sexton år efter starten, uttalade sig en av deltagarna, Solveig Johansson, så här: –  Det är sådan härlig miljö, man kan se över havet och sedan ta ett dopp efteråt. Agneta har tagit initiativ  till mycket annat under årens lopp, bland annat styrketräning i sporthallen i Höganäs och Qi Gong med sopplunch. Parallellt med nya grepp har hon arbetat vidare med sina motionsgrupper, både i Höganäs och på hemmaplan. Agnetas gympa i annexet har utvecklats till en institution sedan starten 1995. Under innevarande termin är det två pass på måndagar – ett medelhårt och ett lite lättare – och ett pass på torsdagar. –  Under några säsonger har jag också haft träning en gång i veckan med Pilatesboll. Det har varit väldigt roligt, men när jag planerade våren kände jag att det skulle bli ett pass för mycket för mig. Jag kan inte blunda för att jag blir äldre.

Illustration Mia Jetsén

Innan jag bryter upp  från samtalet med Agneta ber jag henne nämna några av sina lärdomar som gympaledare. –  Jag var länge överdrivet mån om att deltagarna skulle ta ut sig under träningen. Ju mer dom svettades, desto bättre. I gympan i regeringskansliet var det många karlar som ville ha det så, och jag föll in i det. Det låg nog i tiden också. –  Numera vill jag att träningen ska vara skonsam. Tempot behöver inte var så högt för att ändå ge god effekt. Jag lägger inte in några hopp i mina program, eftersom jag vet att det kan skada höfterna. m

Agnetas råd •  Ta en promenad varje dag. Det räcker med en halvtimme. Ingen utrustning behövs, men med stavar får fler muskler arbeta. •  Ät blandad kost. Vintertid är det mer näring i svenska rotfrukter än importerade grönsaker.

Tidningen har skrivit  ett par gånger om Agnetas gympa i annexet, senast i 2014 nummer 4 och 2013 nummer 1. Artiklarna finns att läsa på webben. Gå till issuu.com och skriv Möllekuriren i sökrutan. Möllekuriren nr 1 • 2016


Beatrice och Johannes Samuelsson är det nya handlarparet på Skeppet. De tog över i november förra året och i samma veva flyttade de ned till Nyhamnsläge med familjen. Beatrice och Johannes är vana att arbeta tillsammans. Det gjorde de hos ICA Kvantum i Skellefteå, där Johannes var butikschef.

Följ oss på Facebook ICA Nära Skeppet Foto Carina Brandt

»Det mesta ska finnas på Skeppet« Beatrice Samuelsson:

Johannes Samuelsson:

Med en mun:

– Vi har blivit otroligt väl mottagna här nere. Av alla. Och dagligen glädjer jag mig åt att vår personal är så drivande. – Nu när vi både bor och arbetar i Nyhamnsläge vill jag kunna köpa all mat som vi behöver på Skeppet. – Det vill nog många kunder också, så vi har gått in för att bredda sortimentet väldigt mycket.

– Vi har successivt tagit in nya artiklar. Bara i dag packade jag upp 34 varor som vi inte har haft förut. – Sammanlagt rör det sig om flera hundra nya artiklar i butiken. – Det känns roligt att gå till jobbet varje morgon. Visst, mina arbetsdagar blir ganska långa, men det var jag inställd på.

– Det är två saker som vi verkligen vill gå in för: ekologiskt och närproducerat. – Vi ser så tydligt att det är det som våra kunder vill ha. Båda inriktningarna finns ju sedan tidigare på Skeppet, men vi vill gör dom ännu starkare. Från den 4 april öppnar vi klockan 8 alla dagar

Skeppet • Nyhamnsläge Öppet alla dagar 9–20 Möllekuriren nr 1 • 2016

25


Sune Bergström och Bengt Samuelsson fick 1982, tillsammans med John Vane från Storbritannien, nobelpriset i fysiologi eller medicin för »deras upptäckter rörande prostaglandiner och därmed besläktade biologiskt aktiva substanser«

Tredagarssymposium  I augusti 2014 samlades forskare från hela världen på Karolinska Institutet för att hylla Bengt Samuelsson. Foto Gunnar Ask

Bengt Samuelsson – världsberömd forskare inom medicinsk kemi Av Birgitta Hansson UNDER SOMMARHALVÅRET  finns det en familj i Mölle som tack vare sina upptäckter inom medicinsk forskning har medverkat till att hjälpa miljontals människor över hela världen. Jag tänker på Bengt och Karin Samuelsson som har ett hus i Mölle sedan början på 1980-talet. Bengt föddes i Halmstad 1934 och Karin ett år tidigare i Helsingborg. De möttes under sina medicinstudier i Lund på 1950-talet, gifte sig och fick två barn, en flicka och en pojke. Och nu har de fyra barnbarn. Karin blev neurolog och ägnade sig åt bland annat strokeforskning. Bengt blev biokemist och blev en världsberömd forskare inom medicinsk kemi. I Lund kom Bengt i kontakt med Sune Bergström som blev hans mentor. När Bergström fick en professur på Karolinska Institutet följde Bengt med så att de kunde fortsätta sin gemensamma forskning. En annan svensk forskare, Ulf von Euler, hade på 1930-talet hittat ett ämne som han kallade prostaglandiner. Det dröjde nästan 30 år innan Sune Bergström och Bengt, tillsammans med övriga medarbetare i forskargruppen, lyckades komma fram till den kemiska uppbyggnaden av prostaglandinerna. De kunde också kartlägga och isolera nya prostaglandinliknande ämnen som tromboxan och leukotriener. Prostaglandiner är en hel familj av ämnen som bildas i kroppens celler och som påverkar deras funktioner. –  När vi väl visste kemin för dessa ämnen kunde vi få fram substanserna i större mängd på laboratorier och göra dem 26

mer allmänt tillgängliga. Vi kunde storskaligt undersöka de medicinska effekterna och upptäckte mängder av olika biologiska funktioner och deras påverkan på kroppen, berättar Bengt. –  De har dels positiva effekter som att sätta igång värkarbetet vid förlossningar, skydda magslemhinnan eller reglera trycket i ögonen. Detta använder man i mediciner som består av prostaglandinderivat. Men ämnena kan också ge upphov till feber, eller som vid till exempel reumatoid artrit och artros ge inflammation, svullnad och smärta. Då blockerar man deras bildning med mediciner som Aspirin, Diklofenak eller Naproxen. Dessa var kända sedan tidigare, men man visste inte hur de egentligen fungerade. –  När det gäller tromboxan som bildas i blodplättarna medverkar ämnet till att stoppa blödningar, men det kan också bidra till blodproppar som kan ge stroke eller hjärtinfarkt. –  Leukotriener, som är en del av vårt immunförsvar, bildas i vita blodkroppar och kan utlösa livsfarliga allergichocker vid till exempel allergi mot jordnötter eller bistick genom mycket kraftiga sammandragningar av musklerna i bland annat luftstrupen.

Forskningen ledde till mediciner Dessa upptäckter har lett till utveckling av mediciner av stor betydelse. Miljoner människor över hela världen använder dem och har nytta av dem. Det gäller bland annat mediciner mot hjärtinfarkt och stroke, astma och allergier. De flesta har nog använt en eller flera av dessa läkemedel. De kunde utvecklas när man väl hade knäckt koden för prostaglandinerna och närbesläktade ämnen. Sune Bergström och Bengt Samuelsson fick 1982, tillsammans med John Vane från Storbritannien, nobelpriset i fysiologi eller medicin för »deras upptäckter rörande prostaglandiner och därmed besläktade biologiskt aktiva substanser«. Både Bengt och Karin har i sin forskning medverkat till en viktig upptäckt för att motverka stroke och Möllekuriren nr 1 • 2016


På terrassen i Mölle Karin och Bengt blir lyriska när de berättar varför de trivs så bra i Mölle. Foto Privat

OM BENGT SAMUELSSON •  Rektor för Karolinska Institutet i tolv år och ordförande i Nobelstiftelsen lika länge; lämnade stiftelsen 2005. Den som brukar titta på nobelfesten har säkert sett Bengt som värd för middagen med drottningen till bordet. •  Ledamot av den svenska vetenskapsakademin, de amerikanska och franska motsvarigheterna samt Royal Society i London.

hjärtinfarkt. De kom fram till att en låg dos av aspirin motverkar blodproppar hos riskgruppen – genom att blockera bildningen av tromboxan – medan en hög dos inte har någon effekt. Det ledde till utvecklingen av lågdosvarianter av Aspirin, till exempel Trombyl som används av människor över hela världen.

Forskar även i Kina Bengt forskar fortfarande. Han har ett laboratorium på Karolinska Institutet, men han har också etablerat sig som forskare i Kina på senare år. –  Grundforskning är spännande. Emellanåt hittar man något intressant. Men det kan sedan ta lång tid för att komma på hur det ska kunna komma till användning. Ibland händer det dock att det går väldigt snabbt mellan upptäckt och praktisk tillämpning. –  På en läkarkongress i Washington 1979 berättade jag om den nya upptäckten av leukotrienerna och deras möjliga koppling till astma. Läkemedelsindustrin insåg omedelbart de stora möjligheterna och började på bara några månader utveckla astmamedicin. Vem hittar på namn, som till exempel prostaglandiner eller leukotriener och på alla andra substanser som upptäcks? undrar jag. –  Det är ofta forskarna själva, säger Bengt. Det var Ulf von Euler som döpte prostaglandinerna. Han fick för sig att de bildades i prostatan. Han hade gjort extrakt av prostatakörteln och funnit detta ämne. Men senare visade det sig att det var i själva sädesblåsorna som det fanns. Så namnet blev alltså fel. Möllekuriren nr 1 • 2016

–  Leukotriener har jag döpt. För det ämnet finns i vita blodkroppar som heter leukocyter på grekiska, och därmed blev det ganska lätt att kläcka namnet. Tromboxan bildas i blodplättar, alltså trombocyter, och fick därigenom sitt namn. Bengt blir entusiastisk när han berättar om sina pågående kontakter med Kina. I en provins utanför Shanghai finns numera ett forskningsinstitut som invigdes i april 2015. Det har fått namnet Bengt Samuelsson Institute of Life Science och ligger i staden Jiangyin.

Medel mot brännskador I området finns många bioteknik- och läkemedelsföretag samlade, och det lockar till sig duktiga forskare från hela världen. Där finns också det kinesiska läkemedelsföretaget USUN där Bengt sitter i ledningen. Företaget utvecklar medel mot svåra brännskador; även mot den svåra smärta och klåda som följer med brännskador. –  Vi har kommit långt i utvecklingen, säger Bengt. Det första preparatet har godkänts för försäljning i Kina. Två gånger om året åker Bengt och Karin till Kina och besöker USUN, och två gånger om året kommer delar av företagsledningen till Sverige. Resten av kontakterna sker på nätet.

Föll pladask för huset Nå, hur hamnade familjen egentligen i Mölle? frågar jag. –  Vi letade sommarställe efter kusten, inte speciellt i Mölle, berättar Karin. Bengt hade redan på 1950-talet besökt Sune Bergström i hans hyrda hus

•  Hedersdoktor vid en rad universitet runt om i världen. •  Styrelsemedlem i flea läkemedels- och bioteknikföretag, bland annat Pharmacia, Schering, Nicox, Orexo och Biotage.

uppe på berget. Våra nära vänner Lena Danielsson och hennes man Henry, som också ingick i forskargruppen på KI hade hus på Harastolsvägen. –  Men så såg vi en annons för ett hus i Mölle som vi tittade på en helg, och vi föll pladask. Läget var fantastiskt, och på måndagen köpte vi huset av apotekare Artin. –  Vi känner till att det byggdes runt 1915 av en grosshandlare från Malmö, men vi vet ingenting annat om husets historia. Vad namnet Tomtekulla kommer ifrån vet vi inte.

Upplever ingen trängsel Både Bengt och Karin blir lyriska när de beskriver varför de trivs så bra. Mölle har allt, tycker de. Naturen är fantastisk med berget, skogen, fäladen och havet. Flera bad och restauranger finns ju också. De började tidigt spela golf, och har fortsatt med det. De promenerar också mycket. –  Trots att Kullaberg besöks av så många turister på sommaren, upplever vi inte någon trängsel. Turisterna rör sig mest efter vägen till fyren och ute runt fyren, säger Karin. Två av barnbarnen älskar att spela golf och kommer gärna till Mölle och hälsar på. m

27


KARIN ERIKSSON SIGNERAT

Svart, vit och klok

J

Foto Arla

ag brukar vakna ganska tidigt. Äta lite ensilage, idissla och fundera över livet och den senaste tidens anklagelser. Jag är en ko, om du inte redan har anat det. En mjölkko. Och just nu befinner jag mig inne i kostallet, som det heter här i Skåne. Jag trodde att stall bara var för hästar. Längre upp i landet heter det ju ladugård. Men det är kanske bra att det heter stall. Kanske blir det enklare så, eftersom det nu finns fler hästar än kor i Sverige. Jag upprepar: Hästar. Man undrar ju om de tänker ta över helt. Och då kan man verkligen fråga sig: Vad gör hästarna för nytta? Man kan rida på dem, visst. Och de roar en massa tävlingsinriktade personer som får satsa pengar eftersom hästarna kan springa så fort. Men vem vill egentligen springa fort? Jag skulle vilja hävda att vi kor kan göra nytta utan att slösa energi på att springa hit och dit.

28

Ja ja. Vi är farliga också. Det var de här anklagelserna jag nämnde: Det är tydligen ett förfärligt liv om att vi släpper ut gaser som förstör världen. Så nu experimenteras det med vårt foder (äta vitlök?) och pratas om hur vi ska bo. Det är väl ändå inte meningen att vi ska pluggas igen? Man blir ju lite orolig. Jag kan känna att just här, i Sverige, är argumentet om våra, låt oss kalla dem utsläpp, lätt överdrivna. Vi är faktiskt väldigt få på en så stor yta. Och jag skulle vilja påpeka att vi gör en del nytta också. Jag tror att människor har kommit för långt ifrån lantbruket och produktionen av mat. Förr i tiden var nästan alla släkt med någon som hade kor. Många människor höll sig med en eller två kor även om de hade något annat yrke. Familjerna var ofta större än nu och kon var viktig för att ge mat på bordet: mjölk, smör och ost. I gengäld fick korna hushållets så kallade avfall. Man hällde varmt vatten på potatisskal, grönsaksblast och kanske lite mjöl för att få fram sörpa, vilket drygade ut vår diet av hö. I dag får vi högklassigt foder som består av välskördat ensilage och kraftfoder som beräknas efter vår förmåga att mjölka. Vi är välskötta. Jag kan inte säga att det för vår del var bättre förr. Går man riktigt långt tillbaka finns hemska historier om hur mina förfäder fick bäras ut på våren för de var så magra och svaga av alla bristsjukdomar. Nuförtiden rusar, skuttar och bockar vi ut ur stallarna när det blir dags för kosläpp. Det är tydligen så vackert att folk reser långt för att titta på vår balett. Jag längtar! Våren sägs vara på väg nu till Skåne. Men våren är en definitionsfråga. För oss kor kommer den inte förrän gräset duger för att göra oss mätta. Så vi får allt stanna inne ett tag till. Jag har hört att det försvinner fem mjölkgårdar om dagen. Fortsätter det i den takten har vi Möllekuriren nr 1 • 2016


En tjur bland kor kan se en människa som rival till sitt harem, och då får ni se upp. Jag träffar inte tjurar så ofta, så jag vet ju inte säkert, men det verkar dumt att lita på en sådan Casanova

inga kor kvar i Sverige 2050. Då lever inte jag, men för alla er som gör det: Är det inte ganska viktigt för ett land att kunna producera egen mat? Människor med minnen av krig brukar tycka det. I länder där det är oroligt är människorna mycket måna om sin egen produktion. Här i Mölle finns det ju inga mjölkkor numera. Däremot ett antal kor av köttras. Det här med kött är kanske inte så roligt för vår del. Men livet ska ju avslutas på något sätt. Hur som helst så spelar köttdjuren en stor roll i ekosystemet härute. Kan ni tänka er hur fäladen skulle se ut utan betande djur?

Genom att mina flitiga köttdjurskollegor betar och gnager på marken, behålls den karaktäristiska floran på strandängarna. Floran föder ett insektsliv som annars skulle försvinna. Insekterna blir i sin tur mat åt fåglarna. Precis som skogen är naturbetena fulla av växter som absorberar växthusgaserna. Dessutom är mina kollegor på fäladen trevliga att titta på när de går där med sina kalvar. Men jag får varna er. Mina köttsläktingar är inte alltid lika väluppfostrade som jag. Framför allt om någon skulle få för sig att gå emellan ko och kalv. Mina kollegor har ju i regel också horn, som de kan ta till för att försvara sin avkomma. En tjur bland kor kan se en människa som rival till sitt harem, och då får ni se upp. Jag träffar inte tjurar så ofta, så jag vet ju inte säkert, men det verkar dumt att lita på en sådan Casanova. Jag håller mig till tjurar på burk. Det är bekvämare och så får jag en med kontrollerade anlag så att mina kalvar blir perfekta. Det känns mycket tryggare än någon slumpartad Ferdinand på grönbete. Så. Jag önskar i alla fall mina vänner på fäladen en trevlig betessläppning och en härlig sommar. Och jag hoppas att ni alla uppskattar oss kor fullt ut för vad vi tillför samhället och inte bara oroar er för vad vi, om man nu absolut inte vill vara finkänslig — släpper ut. Nu ska jag mjölkas och äta lite. Sedan ska jag lägga mig ned och idissla, vänta på våren och ta mig ännu en funderare på mitt liv som ko. Människor – och hästar! – borde göra detsamma. Inte bara springa runt och stressa så mycket. m Stora kosläppet  Foto Fredrik Marklund

Möllekuriren nr 1 • 2016

29


Ett kapitel i Gösta Nystroems bok »Allt jag minns är lust och ljus« Utgiven på Bonniers 1968

Jöns i Backa Arild, högst uppe i backarna vid Himmelstorp, var ett idealiskt sommartillhåll under Köpenhamnsåren. Det fanns ingen ful granskog där uppe på toppen på den tiden; det var ett kuperat hedlandskap med en blomprakt, där vallmon var den rikast förekommande och bjärtast lysande. Innan jag tog in hos mina danska vänner, som hyrde ett torp där uppe, bodde jag hos Jöns i Backa, låg och läste Shakespeares »Twelfth-night« och »The famous History of the Life of King Henry VIII« i en hängmatta, som Jöns hade konstruerat av ett gammalt hästtäcke. Den visade sig sedan vara en bit av en gobeläng, som han en gång hade fått tag på vid en auktion på ett gammalt skåneslott. Att gobelängen hade sett sina bästa dagar någon gång på 16oo-talet var ett faktum, men dessvärre var den nu omöjlig som prydnadsföremål. Därtill hade hästsvett, smuts och ovarsam behandling bidragit. Jag befann mig emellertid i horisontalläge på ett hyende, som i ålder kunde jämföras med Shakespeares egna hängmattor. Jöns i Backa var en märklig man med ett märkligt skägg. Han hade hår över hela ansiktet. Ur öron och näsborrar stack det ut stora, vita penslar som darrade när han satte i med sitt frustande vardagsskratt. Han var renlig och petnoga i allt utom när det gällde att hålla snyggt i lillstugan, där han oftast bodde för 61

sig själv. Gumman hans levde på själva gården eller torpet och skötte allt på fälten och i fähuset. Jöns var den borne bohemen och optimisten, glad och förtröstansfull, alltid med ett skratt i fickan. En dag, när jag stod på sluttningen ner mot Skälderviken och målade ett landskap blått i blått, kom han gående emot mig och sade på sin bredaste skånska: »Min hustru har skadat båda bena och räven har tatt mina hyns, ha ha ha!« Han hade skrattet också till hands när vi kokt vår potatisgryta och satt till bords. Potatisskalen makades åt sidan på vaxduken och så doppade man den varma potatisen i mjölk på tallriken, ibland med en salt sillbit som sovel. På vaxduken vandrade ett otal flugor som snyltgäster och det retade Jöns till vansinne. Han satt med sin stora, vassa kniv, höll sig lugn som vid en andjakt och så med ett blixtsnabbt hugg måttade han efter en fluga. I de flesta fall misslyckades han väl, men när han äntligen hade lyckats dela en fluga i två hälfter, skrek han i himlens höjd: »Jo du din sating!« Och så drämde han i med det förlösande skrattet så hela flugsvärmen försvann på några ögonblick. Det var den alltid återkommande sporten vid Jöns i Backas frukostbord. Klockan fem på morgnarna stack han in sitt lurviga katthuvud genom mitt öppna fönster och väckte mig med ett gapskratt. Vi skulle ut och fiska tillsam62

30

Möllekuriren nr 1 • 2016


mans. Ett fiske, som bestod i dragandet av några krabbätna nät, men där det alltid fanns ett par krabbor och eljest mat till katten. Och när vi vandrade hemåt över de branta bergstupen, var alltid katten oss till mötes på halva vägen och fick sin ranson med det vänliga tillropet: »Djävla goder mad din sating!« Ja, vi hade mycket för oss, Jöns och jag. Vi planterade, dessvärre, granplantor på hedområdet. Order från den gamle Gyllenstierna på Krapperup, en ur natursynpunkt illa övertänkt order. Granen passar inte in i det landskapet, lika litet som här på västkusten, där den planteras in som ekonomi men förstör det karaktäristiska bohuslandskapet och hindrar den storslagna utsikten mot västlig horisont. Ur naturskyddssynpunkt höll vi också upp med planterandet som sedermera övertogs av en skolklass. Vi gjorde snaror för att fånga mård och vessla, som tog sig in i kycklingburen och sög blodet ur de stackars fjäderfäna. En dag låg hela buren full med döda kycklingar. Men Jöns bara skrattade och snöt sig i näven. Vi lade halmtak på en av ladorna och det var han expert på. Ett finare halmtak fanns inte i trakten. Han var en tjusig och förlösande rolig gubbe, Jöns

våra blåsor, när Jöns sneglar åt sidan på min friska stråle och säger: »Jo du, en har blivit gammel, nu rinner det rätt ner. Men när jag var så unger som du, så pissa jag rätt över taket här.« Och det på den bredaste, lödigaste skånska, som någonsin kommit ur ett skånskt torpargap.

i Backa. Mitt sista minne av honom är ganska dråpligt. Vi stod bakom ladugårdsväggen och lättade 63

GÖSTA NYSTROEM 1890–1966  föddes i tiden mitt mellan nationalromantikerna Wilhelm Stenhammar och Lars-Erik Larsson. Nystroems stil har dock inget med dessa att göra. Den hämtades inte inom landet, utan från Mellan-Europa, främst impressionismen.

de sig inledningsvis på måleriet. Även om Nystroem var stationerad i Paris rörde han sig i stora delar av Europa, resande och arbetande. Det underlättades av att Nystroem hade enkla vanor och lätt för att få kontakt med ortsbefolkningen.

Den unge Gösta Nystroem avbröt sin musikutbildning, frustrerad över brist på förståelse av inskränkta lärare. Hans avståndstagande från det högromantiska idealet, som då rådde i Sverige, bidrog till Nystroems beslut att bosätta sig först i Danmark och sedan i Paris.

Under en av sina vistelser i Danmark kom Nystroem att vistas under en tid på Kullaberg. Berättelsen om Jöns i Backa är därifrån.

Nystroem var även en skicklig bildkonstnär, en av de första svenska kubisterna, och försörjMöllekuriren nr 1 • 2016

Efter sina utlandsår riktade Nystroem på 1930-talet åter sitt intresse mot Sverige. Nya vindar hade börjat blåsa ut de sista resterna av den »unkna« romantiken. Genom modernismens genombrott i Sverige med unga tonsätta-

re som Hilding Rosenberg och Karl-Birger Blomdahl öppnades äntligen också dörren för Nystroem som vid denna tid hade tjänst som musikkritiker i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Det dröjde alltså ända in på 1940-talet innan tiden kom i fatt Nystroem och han fick sitt genombrott.

31


Kristinegrund del 3

Konfirmationens artefakter Text Christer Elfversson • Illustrationer Örjan Rinnert

D

öda ting kan berätta mer än levande människor. I den här tredje och sista delen av min berättelse om Kristinegrund ägnar jag därför utrymmet åt en fruktkniv, ett par manschettknappar och en tropikhjälm. Som bekant vill jag gärna låta lite märkvärdigare än jag är. De föremål som jag låter komma till tals kallar jag för den skull artefakter. För att du ska slippa behöva slå upp ordet kan jag tala om att artefakt betyder konstgjort föremål. Fruktkniven, manschettknapparna och tropikhjälmen väcker minnen från ett enda dygn på Kristinegrund i mitten av juli 1960. Det var det dygnet då jag konfirmerades. Vi var 56 konfirmander i Brunnby den sommaren, uppdelade i två grupper. Vi »gick och läste«, som det hette, i fem veckor, varje vardag utom lördag, och med obligatorisk gudstjänst på söndagen. Jag cyklade de sex kilometerna från Mölle till Brunnby. Alltid ensam, eftersom jag skämdes för min cykel. Min far Emil hade plockat ihop den från sju skrotcyklar. Ramen var en damcykel. Ensam på tramporna i uppförsbacken vid Möllehässle och genom Bränneslyckan kunde jag lättare koncentrera mig inför de trosfrågor som vankades i församlingshemmet. Det fanns mycket att grubbla över 1960: Albert Camus omkom i en bilolycka, Caryl Chessman avrättades, Sputnik 4 lämnade jorden, Floyd Patterson återtog VM-titeln från Ingemar Johansson. På pakethållaren var Bibel och psalmbok fastspända. Där satt också Erik Gustaf Geijer och deklamerade outtröttligt sin dunkla dikt: Ensam i bräcklig farkost vågar seglaren sig på det vida hav, stjärnvalvet över honom lågar, nedanför brusar hemskt hans grav. Framåt! – så är hans ödes bud; och i djupet bor, som uti himlen, Gud. Den bräckliga farkosten var min skraltiga cykel, seglaren var jag, det vida havet var landsvägen. Och så vidare.

32

För att vara ensam även på hemvägen dröjde jag mig oftast kvar en stund och dryftade existentiella frågor med kyrkoherden. Han hade svar på allt. Hans vänligt tålmodiga klokskap gjorde mig upplyft och befriad. Upprymd. I ensamheten på cykel mot Mölle kunde jag sjunga utantillärda psalmer för full hals. När jag mötte någon annan cyklist vrålade jag ut: »O du som ser, o du som vet, vart stackars väsens hemlighet, som också vet långt mer än jag, mitt väsens natt och dag.« Alltså psalm 527 i 1937 års psalmbok. Jag minns det som en rolig tid. En av de bästa i livet. Hittills. Men vad gjorde vi egentligen där i församlingshemmet? Ingen aning. Och vad lärde vi oss? Psalmverser, förstås, men annars? Ingen aning. Två saker gjorde emellertid bestående intryck på mig.

F

örst att kyrkoherden Gösta Witzell ett par veckor före konfirmationen gjorde hembesök hos konfirmandernas föräldrar. Aldrig såg jag min mor Anna mer nervös än inför det besöket. Som barn hade hon upplevt husförhör. Vad skulle det bjudas på? Kaffe med cognac och jordgubbstårta eller öl och bredda smörgåsar? Vad skulle det talas om? Himmel eller helvete? Hur skulle kyrkoherden tilltalas? Nådig prosten eller herr Witzell? Hon konsulterade både katekes och Bibel för att få sin oro stillad. Sådana futiliteter bekymrade inte pappa Emil. Han såg fram emot besöket med tillförsikt. »Allt ligger i Guds händer!« kunde han säga. Fast han nog inte var troende. Kyrkoherden anlände på cykel en vacker sommardag när juni var som ljusast. Kaffet serverades i en berså av överblommade lila syrener. Under visiten var det mest Emil som höll låda. Det märktes att han trivdes som fisken i vattnet, som en prins i en bagarbod, som hand i handske, som pricken över i, som kronan på verket, som ler och långhalm, som kaka söker maka. Ja, du fattar: Att konversera kyrkoherdar på hembesök var Emils specialitet. Allehanda ämnen berördes, från den obefläckade avelsen till tillgången på sill i Öresund, från treenigMöllekuriren nr 1 • 2016


Den bräckliga farkosten var min skraltiga cykel, seglaren var jag, det vida havet var landsvägen.

hetens mystik till sprickande puts i fasaden på Kristinegrund, från Kants kategoriska imperativ till medel mot bakfylla. Emil påstod efteråt att kyrkoherden antecknat receptet: En rå äggula uppvispad med två matskedar Koskenkorva och en pressad blodgrape, samt en tesked pottaska. Inget var Emil främmande. Och uppenbarligen inte heller kyrkoherde Witzell. Jag förvånades över hur bibelsprängd min far var. Han gick ju sällan i kyrkan. Ibland blev det förstås fel: »Jag sätter mitt ljus under skäppan Herranom till varnagel!« kunde han till exempel häva ur sig. Kyrkoherden höll god min. Och nickade stundom bifall. Efteråt fick jag höra att kyrkoherden alls icke besökte alla de 56 konfirmandernas föräldrar. Det hade förstås varit en omöjlighet. Bara några få voro utvalda, förmodligen sådana som misstänktes vara tvivlare eller sökare. Hos Elfverssons på Kristinegrund verkade han nöjd med husförhöret. Samt med den cognac som serverades till kaffet. Rémy Martin, om jag inte minns fel. Det andra som jag erinrar mig mycket tydligt från konfirmationen var hur många som efteråt gav mig beröm för att jag var en av de få som hördes i kyrkan. Vad jag sade kommenterade ingen, bara hur jag sade det. »Du borde bli präst, med en sådan röststyrka!« Möllekuriren nr 1 • 2016

Men åter till ämnet: Fruktkniven, manschettknapparna och tropikhjälmen. När Kristinegrund var knappt tre år gammalt bröt första världskriget ut. Sommargästerna minskade i antal. Det blev bistrare tider för Emma och hennes familj. På tjugotalet blev det åter lite mer fart på uthyrningen, men samtidigt ökade förstås slitaget.

P

å trettiotalet växte kraven på standard och bekvämlighet. Gästerna ville ha toalett och rinnande vatten på rummet. Det kunde inte min farmor Emma erbjuda på Kristinegrund. Där fanns bara lavoarer, kannor, pottor och kloakspannar. Andra världskriget gjorde att de utländska gästerna svek. Direktvagnarna från Berlin slutade rulla. Efter kriget blev Kristinegrund mer och mer personalbostad för de anställda på Grand Hôtel. Även trädgården förföll. 1956 blev det under en kort tid flyktingförläggning för ungrare. En av dem blev senare ägare till hela huset. Tidvis blandades gäster med personal, men i slutet av femtiotalet tog personalen över helt och hållet. Då kunde det gå livat till. Bråk och fylla hörde till vardagen. Det mördades till och med. Sent på kvällen före konfirmationsdagen behövde jag besöka husets enda toalett på översta våningen. 33


Dörren slogs upp och ut rusade en naken kallskänka. Hon följdes av en rasande hovmästare, endast iförd en liten fruktkniv.

Det var fredagen den 13 juli 1960. Vilda och gälla skrik hördes inifrån ett av rummen, närmare bestämt tolvan. Dörren slogs upp och ut rusade en naken kallskänka. Inte ens 1960 års Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polka Dot Bikini skylde hennes kropp. Hon hette förresten Vita. Min far Emil kallade henne av okänd anledning »Vita Nova«. Vita var danska och som du vet kallas en kallskänka i Danmark »kold jomfru«. Just denna kallskänka var dock varken »kold« eller »jomfru«. Hon följdes av en rasande hovmästare, endast iförd en liten fruktkniv. Han sprang efter henne. Men hon hann in i ett annat rum, nämligen nian, och låste om sig. Hovmästaren fick lomma tillbaka. Vredgad slängde han, med den grövsta svordom som jag dittills hade hört, fruktkniven ifrån sig i ett hörn. Jag noterade att han hade en tatuerad ros på högra skinkan. Vad han hade på den vänstra är jag väluppfostrad nog att inte avslöja. De två verkade inte ha sett att de hade en fjortonårig åskådare. Jag rapporterade det inträffade till min mor, men hon ryckte på axlarna och mumlade något om att sådant var ett normalt beteende hos hotellpersonal. 34

»Men du kan gå tillbaka och plocka upp fruktkniven!« Den hörde ju till husets inventarier. »Och skaftet är i elfenben!« Apropå fruktknivar kan det nämnas att Tunna skivor med Siw Malmkvist var den mest spelade slagdängan 1960. Och apropå hovmästaren och kallskänkan kan jag inte låta bli att påminna om det engelska originalets titel: Everybody’s Somebody’s Fool.

F

ruktkniven finns fortfarande bevarad bland minnena i ett vitrinskåp. Föremålen där är ordnade i bokstavsordning. Fruktkniven ligger således mellan ett cigarettetui i alpacka som Greta Garbo glömde kvar 1923, när hon besökte Kristinegrund tillsammans med Mauritz Stiller, och en guldtand med obekräftad proveniens från Selma Lagerlöf, som hyrde på Kristinegrund 1913. Dagen efter uppträdet – då var konfirmationsdagen inne – träffade jag hovmästaren. Han såg generad ut. Han försökte förklara gårdagens incident med att han hade varit i färd med att skala en banan med fruktkniven när kallskänkan tagit miste på rum efter ett toalettMöllekuriren nr 1 • 2016


besök. Hon hade tappat ett örhänge och det var därför hovmästaren sprang efter henne. Jag var redan som fjortonåring klarsynt nog att inte tro på förklaringen. För att skala en banan behövs ingen kniv! Och eftersom kallskänkan inte syntes till och inte svarade på mina knackningar på hennes sovrumsdörr, så tänkte jag att jag kanske trots allt skulle kontakta polis Bruno Johansson för en brottsplatsundersökning. Jag hade ju läst om Kalle Blomkvist. Men inte heller polis Bruno lyckades reda ut vilket öde som hade vederfarits kallskänkan. Låset bröts förstås upp. Då fick jag inte vara med. Till min besvikelse låg inte Vitas kropp styckad i varken hennes rum eller hovmästarens. Sängen hos henne var bäddad. Inga spår fanns efter en dansk kallskänka. Inte efter några andra kallskänkor heller, för den delen. Vita var inte ens anmäld försvunnen. Ingen verkade sakna henne. Femtio år senare, en försommardag 2010, tog jag en öl på puben O’Learys på Malmö Central i väntan på tåget. En man i 50-årsåldern bredvid mig gjorde likaledes. När han skulle betala upptäckte han att han hade tappat sin plånbok. En pinsam situation höll på att uppstå. Trodde jag. Men han sköt som en självklarhet tillbaka det halvtomma glaset över disken och meddelade bartendern att han inte hade pengar. En sådan världsvana har jag alltid beundrat. Och avundats. Jag inträdde emellertid som räddare i nöden. Jag betalade för två öl, min Pripps blå och hans Kronenbourg 1664. Vi började snacka. Han hette Patrik. Han talade göteborgska med dansk brytning och med inslag av italienska. Det visade sig att han var sommelier på en Michelin-krog i Köpenhamn! Här hade vi alltså en sommelier från den restaurang som hade utnämnts till en av världens bästa, en stjärnsommelier som inte hade pengar till en öl på Centralens pub i Malmö.

N

är Patrik hörde talas om Mölle sken han upp och berättade att han och hans mor sedan 45 år tillbaka begav sig till Mölle varje år den 13 juli, för att återuppliva gamla minnen. De bodde alltid på Grand Hôtel i ett rum med utsikt över Kristinegrund. Vilka minnen var det som mamman ville återuppliva? Patrik visste inte. Vid ett tillfälle, sommaren 1971, när Patrik var bara tio år, hade mamman fått för sig att de skulle knacka på dörren i Kristinegrund. De hade blivit insläppta av en vänlig men bestämd gammal dam. Hon bjöd dem på sherry och citronvand i sin enorma våning. Där doftade det nykokt jordgubbssylt. En tystlåten ungersk yngling passade upp. Patrik kom inte ihåg vad de hade talat om. När de gick därifrån hade mamman börjat gråta. »Det var en skuffelse«, hade hon sagt. Vad var det hon hade blivit besviken över? Patrik visste inte.

Möllekuriren nr 1 • 2016

I maj 2013 besökte hustru Gunvor och jag den här finkrogen i Köpenhamn. Sommelieren kände först inte igen mig. När det gick upp för honom att jag hade varit hans välgörare på puben i Malmö bjöd han oss på champagne. Billecart Salmon Nicolas 1961. Bästa årgången, enligt Patrik. Odrickbart, tyckte vi. Efter menyns åtta rätter och lika många olika viner belönades vi med tårta till kaffet och calvados. Le Père Jules, förstås. Patrik berättade då att mamman var död. »Vita è morta«, sa han.

V

ad var det bästa med konfirmationen? Vilken fråga! Presenterna förstås! Jag gjorde en lista med alla presenter, från den bästa till den sämsta. Blommor fick inte vara med på listan. Ändå upptog förteckningen hela 44 poster. Toppade gjorde 480 kronor i sedlar från morbror Sven. Han hade lånat pengarna från sin moster. Själv hade han aldrig några kontanter. Han hade inget jobb och bodde omväxlande hos sin moster och en kvinna som han söp ikapp med. Men hans konfirmationsgåva var svårslagen. Bottenplaceringen på listan innehades av en bok från min farmors bror, frälsningssoldaten Jöns. Han dog 1955, men han hade i sitt testamente föranstaltat att just jag skulle ha den här boken på min konfirmationsdag. Gläd Dig i ungdomen åt Din Skapare hette den. Näst sämsta presenten var ett par manschettknappar som jag fick av pappa Emils kusin Ingegerd och hennes man Hilding Thylander. Manschettknapparna var i äkta silver. Monogrammet CE var inristat. Både min mor och jag tyckte att de var fula. Kantiga och enkla. Ingen elegans alls. Och inte guld! Vi imponerades inte heller av namnet på silversmeden som hade gjort dem, Wiven Nilsson. Som jag länge trodde var en kvinna. En riktig karl kunde inte ha ett så fjantigt namn. Och inte heller smida något så opraktiskt. Givarna hade redan fem år tidigare förgäves försökt bilda mig och utveckla min smak genom att släpa med mig på H55-utställningen i Helsingborg. Hertha Bengtsson och Stig Lindberg! Samt Vivianna Torun Bülow-Hübe. Blotta namnen tröttade ut en nioåring. 1955 mutades jag med att vi efteråt skulle åka över till Helsingør och äta Brostræde-is. Men med manschettknapparna följde ingen sådan bonus. Skjortor med manschetter saknades dessutom i min garderob. Jag kunde inte ens stava till ordet, vilket påpekades av givarna när jag skriftligen hade tackat för presenten. Inför studentexamen 1965 fick jag dock en vit skjorta med manschetter. Jag knäppte på mig Wiven. Inte alldeles lätt för en ovan manschettknäppare. Snabbare än jag anat blev det läge för att hastigt ta av mig 35


skjortan igen. Knäppupp! En vacker diplomatdotter vid namn Ingrid var beredd att hjälpa mig. »Varför har du sådana här handklovar?« frågade hon när hon fumlade med silvret på manschetterna. Själv hade jag annat att fumla med. Och inget bra svar på hennes fråga. Nästa dag försökte jag därför sälja dem, hos Wranges Guld i Göteborg, men mina initialer drog ned värdet så rejält att det var meningslöst. Wiven Nilsson fick ligga kvar och inte ens skramla i en låda. Ingrid återsåg jag aldrig.

F

örst 35 år senare upptäckte jag Wiven igen. Inför millennieskiftet var även jag beredd att ompröva mina principer och mitt levnadssätt. För den händelse domens dag var nära. Manschettknapparna skulle vara det yttre tecknet på mitt nya liv. De kunde då bli samtalsämne i flera timmar vid någon bjudning med de designmedvetna människor som jag hade börjat frottera mig med. »Vilken enkelhet!« »Vilken självklar minimalism!« »Vilken genial stramhet!« På senare tid har jag kommit att använda dem allt mer. Jag har mognat. Jag har förstått att det är manschettknapparna som gör mannen. På Antikmässan i Helsingborg brukar jag lite nonchalant låta dem skymta fram ur kavajärmarna. Så att Bo Knutsson inser vem han har att göra med. Nu tycker även jag att de är vackra. »Vilken genial stramhet!« Är det jag eller manschettknapparna som har förändrats? Se där en filosofisk fråga som tål att tänka på. Om du har svaret kan du skicka lösningen direkt till mig: christer. elfverson@telia.com. Observera ett s i elfverson. Först öppnade rätta lösningen kan komma att belönas. Kyrkoherde Witzell hedrade mitt konfirmationskalas med sin närvaro. Varför kom han hem just till mig? Det fanns ju 55 andra ställen att välja på. Den saken har jag förgäves grubblat på sedan dess. Bland de övriga gästerna fanns två författare. Kjell Hjern och Gösta Knutsson. Båda oförtjänt försedda med de vackraste och vänaste fruar. Elsa respektive Erna. Kjell Hjern var bekant med min mor och far. Han bodde i Göteborg, men på somrarna hyrde han och hustrun ett litet hus i Hornbæk. Därifrån kom han till min konfirmation. Hans sommargranne i Hornbæk var Gösta Knutsson. Kjell Hjern var en utanför Göteborg ganska okänd poet och flanör. Brödfödan tjänade han som konstkritiker och teaterrecensent i Göteborgs-Posten. Gösta Knutsson var rikskänd barnboksförfattare och frågeledare i radio. Man såg direkt att båda var skriftställare. De bar baskrar. Annars var de mycket olika. De trätte ofta med varandra. Poeten föraktade alla konventioner. Han var folkskygg och bohemisk. Han kunde vara kolerisk och sarkastisk, men också ömsint och varm.

36

Sorgsen och uppsluppen på samma gång. Var han måhända bipolär långt innan det hade blivit modernt? Elsa och Kjell Hjern hade inga egna barn. Sin kärlek slösade de på varandra. Och på mig. Att de kom till min konfirmation var ändå oväntat. Att de tog med sig Erna och Gösta Knutsson var ännu mer otippat. Om du undrar, kan jag förresten avslöja att paret Hjerns present hade en tredjeplacering på presentlistan, paret Knutssons låg nära botten. Gösta Knutsson ville följa med till Mölle, eftersom han hade hört talas om att mina sommarkamrater och jag brukade spela teater i Kristinegrunds trädgård. Sådana barnsligheter hade vi dock sedan länge slutat med när det var dags för konfirmationen. Men han ville ändå se ett smakprov på vår scenkonst. Motvilligt men raskt kallade jag samman några av mina medspelare från teatertiden. Björn I på Blåsbo, Jan H på Procida och Pelle R på Lillgården fanns i grannskapet och verkade pigga på en comeback. Som avslutning på konfirmationskalaset framförde vi vad vi mindes av en föreställning som hette Cirkus Vanudå. Den hade vi spelat under vår sista ordinarie säsong, två år tidigare. Vår scen var den trappa som leder ut i trädgården från Kristinegrunds baksida. Stolar bars ut till den fyrtiohövdade publiken. Större publik hade vi aldrig haft.

D

et var inte mycket vi mindes av Cirkus Vanudå. Vi fick improvisera. Två stående nummer i alla våra föreställningar hade vi dock spelat upp så många gånger att de gick ganska bra även den här gången. Det första var en sketch med en begagnad bilförsäljare och en misslyckad konstnär. Bilförsäljaren försökte pracka på konstnären en gammal skrotbil. En rullebör kreerade den rollen. Konstnären ville göra en skulptur av den. Som alla hans verk skulle den heta Lekande barn, uttalat med fransk brytning. Sketchen slutade med att de båda sjöng: »Uppå våran gård, står en gammal Ford, utan hjul och utan däck, och motorn den är väck! Den går på terpentin, och gammalt margarin. Och tittar man där förar’n satt, så finns där ingen ratt.« När sången var slut efter åtta delvis hemgjorda verser, sågs flackande blickar i publiken. Konfirmationskalasgästerna blev osäkra. De försökte tolka kyrkoherdens och de båda författarnas reaktioner innan de vågade applådera. Sedan blev det succé! »Da capo!« ropade Gösta Knutsson. »Encore!« skrek Kjell Hjern. »Gud ske pris!« gastade kyrkoherden. Vill jag åtminstone minnas. Men minnet är en förrädisk följeslagare. Även det andra numret i vår föreställning var en dialog, denna gång mellan en skrytsam svenskamerikan, Möllekuriren nr 1 • 2016


försedd med tropikhjälm, och en skånsktalande bonde med en Edvard Persson-hatt. Båda huvudbonaderna hade vi hittat på Kristinegrunds vind. Ingen visste var de kom ifrån. Detta – och rullebören – var den enda rekvisita vi lyckades få fram till extraföreställningen två år efter att ensemblen hade splittrats. Svenskamerikanen bröt på amerikanska. Han lät som Anita Ekberg när hon kom hem till Sverige efter tre månader »over there«. Svenskamerikanen hade varit på storviltjakt i Afrika. Under jagandet hade han också hunnit med att hamna i grytan hos kannibaler och åka i en tunna utför Victoriafallen. Han hade slitit en ung babianhona ur käftarna på en krokodil och därefter erbjudits giftermål med henne. Han hade nedlagt hundratals lejon, elefanter och gorillor. Bonden imponerades: »Sä’r han ded, sä’r han ded? De va som hondan!« Avslutningsvis sjöng amerikan och skåning duett à capella i Cacka Israelssons schlager Zambesi från 1956. Texten är odödlig: Uppåt Zambezifloden finns en negerby, där stammens hövding Fula Bula Bula bor. Och för sin vackra dotter fick han huvudbry, när friarskaran småningom blev allt för stor. En stilig zulusnobb kom på besök en kväll, för att med Zuzie knyta kärleksfulla band. Hos Elfverssons på Kristinegrund verkade kyrkoherden nöjd med Han sa: »Kung Bula Bula var nu riktigt snäll, husförhöret. Samt med den cognac som serverades till kaffet. så får du fyrti oxar för din dotters hand!«

O

ckså detta nummer gick hem hos de båda författarna och hos kyrkoherden. Övriga publiken förstod av deras reaktioner att detta var konst av högsta kaliber. Stående ovationer! Och föreställningen lämnade spår. Kjell Hjern utgav några år senare en samling aforismer, Neros ansikte. Nummer 127 i samlingen syftar direkt på den här tillställningen: »Det är obegripligt att folk flinar utan orsak när det finns så många anledningar.« Även Gösta Knutsson hämtade inspiration från sitt konfirmationskalasbesök i Kristinegrunds trädgård. Läs till exempel hans Tomas och Trassel från 1967. Den doftar plagiat. Kyrkoherden använde föreställningen som utgångspunkt i sin predikan på Trettonde söndagen efter Trefaldighet. Som du vet är temat då Medmänniskan. Kyrkoherden exemplifierade med den kärlek till nästan som han tyckte sig finna hos alla fyra karaktärerna. Bilhandlaren prutade ju själv ned priset på den bil han sålde, konstnären lovordade bilhandlaren för hans generositet, storviltjägaren sköt aldrig människor, inte ens kannibaler, endast oskäliga djur, och bonden uppmuntrade storviltjägarens självkänsla.

Möllekuriren nr 1 • 2016

Rémy Martin, om jag inte minns fel.

Det finns församlingsbor som aldrig glömmer denna predikan. Gösta Knutsson och Kjell Hjern var inte de enda författarna i Mölle den 14 juli 1960. Även Gabriel Jönsson, Ivar Lo-Johansson, Fritiof Nilsson Piraten, Olle Länsberg och Jean-Paul Sartre råkade befinna sig i byn. Min far Emil fick därför en idé. Han ordnade ett författarmöte på Grand Hôtel framåt natten. Eftersom det var den franska nationaldagen skulle alla tala franska. Franska var det dock bara Sartre som behärskade. Vilka språk som användes är därför osäkert, liksom vilka ämnen som avhandlades. Alla de närvarande förband sig att inte yppa vad som förevarit. Sartre nämnde dock saken när han fyra år senare tilldelades men avsade sig Nobelpriset. Han trodde att det var gräddan av Svenska Akademien som hade samlats på Grand Hôtel i Mölle den natten. Hans Kritik av det dialektiska förnuftet som kom på hösten samma år kan möjligen läsas som en kommentar till Emils sommarnattliga författarseans. Storviltjägarens tropikhjälm dök upp i mitt medvetande igen i somras. En av skådespelarna, Jan H, 37


Foto Privat

hörde av sig. Via internet. Vi hade inte träffats sedan konfirmationen i juli 1960. Jan bodde nu i USA och kallade sig »Svenskamerikanen utan tropikhjälm«. Han kommer snart till Mölle. Då ska vi ge vår allra sista föreställning. Tropikhjälmen dammas av. Succén är given.

 Efter de två första delarna av berättelsen om Kristinegrund har otaliga reaktioner nått mig. Särskilt sluten har engagerat läsarna. Några tycker att sluten är för lyckliga, andra att de är för olyckliga. En anonym brevskrivare tycker att sluten är obegripliga. Själv tror jag inte att det finns några slut, varken lyckliga eller olyckliga. Och rakt inte begripliga. Människor går ur tiden. Artefakter förtärs av tidens tand. Men tiden har inget slut. Tiden sätter aldrig punkt. Men det gör jag. Nu. m

Inspireras!

Kom och inspireras i vår nya golvavdelning! Vi har byggt om – och firar det med extra bra priser. Vad sägs till exempel om 3-stavs ekparkett för otroliga:

Priset gäller så länge lagret räcker!

F Ö RVERK L I GA D I N A D RÖ M M A R VÄLKOMMEN TILL COLORAMA HÖGANÄS, BRÄNNERIGATAN 19 / TEL. 042-34 10 20 / JONAS.HOGANAS@COLORAMA.SE / VARDAGAR 8–18, LÖRDAGAR 10–14.

38

Möllekuriren nr 1 • 2016


Mรถllekuriren nr 1 โ€ข 2016

39


Bild ur Caroline Ranbys bok »Kongl. hoffotograf Peter P. Lundh«, Höganäs 2013

Sommarens Pyk-utställning

Italienska vägen

D

Av Peter Appelros

40

et är något oklart när vägen upp till fyren började att kallas för Italienska vägen, men det var troligen omkring sekelskiftet 1900. Valet av namn var säkert ingen slump. Öresund och Kullaberg har stora likheter med Medelhavet, Rivieran och norra Italien. Man kan vara rätt säker på att fotograf Peter P. Lundh – bygdens marknadsförare – tyckte att det var ett bra namn. Det dyker upp på hans vykort omkring sekelskiftet och blir därmed snart etablerat. I mitten av 1800-talet lät Gustaf Elfverson bredda vägsträckan förbi utsiktsplatsen vid Barakullen. Tidigare hade denna del av

vägen bara varit en smal stig. Den som körde med häst och vagn från Mölle till Kullagården fick ta en väg bakom den så kallade Salsbacken, norr om utsiktsplatsen. Man kan fortfarande se var den gamla vägen ansluter till dagens väg, nämligen mitt emot milstenen, högst upp i backen. Den nya delen av vägen  har, efter Elfversons tid, förbättrats flera gånger. På 1930-talet jämnades vägen från vakten till utsiktsplatsen, så att den blev mindre brant. Så sent som 1968 breddades vägen. Som många Möllebor kommer ihåg kostade det att komma in i naturreservatet. Entréavgiften

togs bort 1974 för fotgängare, men för bilar skulle det dröja ända till 2009. Vi kommer att berätta  mycket mer på utställningen, bland annat om Knutssons hus, om Hjorthagen och om Josefinelust. Vi ägnar en särskild skärm åt entreprenören, idégivaren och värdhusägaren Gustaf Elfverson och hans hustru Henrietta. Kullagården, det vill säga Italienska vägens »Metropol«, får stort utrymme. För tredje året  ger vi utställningsbesökarna möjlighet att gå en förberedd vandring. Promenadvägen i år är given: Man följer helt enkelt Italienska vägen Möllekuriren nr 1 • 2016


1. Vakten vid Aldal 2. Utsikten intill Barakullen 3. Milstolpen 4. Hjorthagen 5. Knutssons hus 6. Josefinelust 7. Ransvik 8. Ransgården 9. Golfbanan 10. Kullagården 11. Ablahamn 12. Kullens fyr Den blåa linjen visar var den gamla vägen gick.

från vakten vid Aldal till Kullens fyr, en sträcka på ungefär fyra kilometer. Det kommer att finnas kartor att hämta bland annat på hamnplanen. Nytt för i år är  informationstavlor på stolpar längs med vandringsvägen. För dem som inte vill gå tillbaka till Mölle, finns även i år möjlighet att ta bussen.

Möllekuriren nr 1 • 2016

Utställningen kommer att innehålla många bilder. Vi har bland annat fått några foton från Hans-Otto Pyk som sällan har visats. Vår plan är att årets utställning, åtminstone skärmarna i hamnen, ska vara på plats redan till påsk. Den kommer sedan att vara kvar under hela sommaren och en bit in på hösten.

Italienska vägen blir den femte utställningen i rad som byföreningen ordnar; denna gång sker det i samarbete med naturum. Både innehållet och utformningen har liksom tidigare år inspirerats av Hans-Otto Pyks samlingar. Dessa fick byföreningen som donation 2011. Materialet är numera deponerat hos Folklivsarkivet i Lund. m Årets utställningskommitté  består av Peter Appelros, Christina Carlsson, Chatarina Lindgren, Christina Ullenius och Daniel Åberg. Fotograf Peter P. Lundh  började producera vykort omkring förra sekelskiftet. Många motiv är från Italienska vägen och andra delar av Kullaberg. Tidningen har fått låna vykorten nedan av Björn Rasmussen. De ingår i hans stora samling.

41


FLÖG RAKT PÅ KULLABERG PILOTERNA CHANSLÖSA Av Bengt Nilsson FÖR SEXTIO ÅR SEDAN inträffade en allvarlig olycka på Kullaberg. Fyra flygplan slog in i berget vid Gregers backar och alla piloterna omkom.

Stor manöver Den första veckan i mars 1956 pågick en stor manöver i Skåne. De flesta förband i

södra Sverige var med och flygplan från bland annat F14 i Halmstad svarade för flygunderstöd. På morgonen söndagen den 4 mars gjorde tre grupper om fyra Vampire-plan sig beredda att flyga till Revingehed där de skulle anfalla stridsvagnar.

Klart för start Den första gruppen om fyra flygplan – Blå 1 – är klar för start. Klockan är 07:23. Gruppchef är Nils Ahlqvist, en mycket erfaren flygare. Han hade börjat sin karriär på F6 i Karlsborg, men sedan kommit till Halmstad. Ahlqvist flyger ett plan med beteckningen Vit D och på sin vänstra sida har han fältflygare Karl Axel Persson i Blå G. Denne lämnade hemmet tidigt på morgonen och tog sig till flottiljen på moped. Eftersom det var söndag var matsalen stängd, och Karl Axel fick sätta sig i planet utan frukost. Till höger om chefen flyger fänrik Ulf Armtoft i Blå N; han hade gått ut kadettskolan som kursetta.

En pilot sjuk före Längst ut till höger skulle fältflygare Kjell Persson flyga Blå K, men han var sjuk och hade ersatts av fältflygare Tage Gustavsson.

Försämrad sikt

Foto Helsingborgs Dagblad den 5 mars 1956

På utsatt tid startar Blå 1. Kvar på flygplatsen står två grupper, Blå 5 och Blå 9. Efter en rapport från Revingehed om kraftigt försämrad sikt får de besked om att det inte blir fler starter; övningen kommer att avblåsas när den första gruppen har återvänt och landat. Blå 1 är i luften och följer som beräknat kusten och når Båstad efter fyra minuter. 42

Gruppen stiger upp i moln och flyger vinkelrätt över Hallandsåsen. När åsen har passerats, och dess södra strand siktas, ska kursen ändras mot P7:s övningsfält på Revingehed. Under morgonen har F 10 i Ängelholm observerat en väderförsämring med fläckvis dimma, men denna information når inte planen som är på väg till Revingehed.

Tror sig se marken Efter en och en halv minuts instrumentflygning från Båstad meddelar Ahlqvist att han ser marken. Men det är förmodligen råkar i Skäldervikens is som han ser. Gruppen har kommit längre än beräknat.

På dödlig kurs Dimman över Skälderviken överraskar piloterna. De observerar inte strandlinjen när de passerar den, och de gör inte den planerade kursändringen mot Revingehed. Planen ligger kvar på den dödliga kursen 230° och med en hastighet på 650 kilometer i timmen närmar de sig snabbt Kullaberg.

Anar faran Flygplanen flyger rakt in i Kullaberg vid Gregers backar på ungefär 100 meters höjd. Ahlqvist slår i berget i en högersväng under uppstigning; han har tydligen insett faran, men för sent. Flygplanet splittras helt och sprids Möllekuriren nr 1 • 2016


Foto ur boken Vampire – reaepoken, Widfeldt & Hall 1998

över ett område som är nästan en kilometer långt och en halv kilometer brett.

Försöker stiga

Foto Privat

De två planen till höger om chefen försöker också stiga i en högersväng, men misslyckas. Planen kraschar och vrakdelarna sprids över berget. Flygplanet till vänster om chefen har en horisontell

Möllekuriren nr 1 • 2016

bana in i berget, vilket tyder på att piloten aldrig hann upptäcka faran. Efter nedslaget sprids flygbränsle och allt brännbart brinner upp.

Höga smällar hörs Strax efter klockan 08:00 meddelar tullen i Mölle att man har hört motorljud och höga smällar på Kullaberg. Upprepade radioanrop från

F14 Halmstad till planen

förblir utan svar och folk från Mölle skickas ut för att leta. De konstaterar att en svår flygolycka har skett.

En haverikommission Efteråt genomfördes en haveriutredning som kom fram till några troliga orsaker till olyckan. Först ifrågasattes rutten att gå över

Foto Höganäs Bildarkiv

Hallandsåsen i täta moln. Piloter i de grupper som inte startade påpekade senare att man inte tidigare hade flugit över Hallandsåsen på kursen 230o utan sikt, och en gruppchef hade föreslagit före start att kursen skulle läggas västerut runt åsen, men detta hade avvisats.

Förväxlade kartor? I haverirapporten diskuteras en eventuell förväxling av kartor med olika skalor, vilket skulle ha lett till att passeringen av Bjärehalvön gick snabbare än beräknat. När kapten Ahlqvist efter en och en halv minut från Båstad meddelar att han ser marken är det i stället råkar i isen som han ser. Han lämnade kustlinjen för en minut sedan och är ute över Skälderviken. 43


Dimman gjorde att piloterna inte kunde se Bjärehalvöns kustlinje, och den felberäknade flygtiden korrigerades inte. Kursen lades aldrig om och flygningen slutade i katastrof.

Han har inte glömt flygkraschen Ur Helsingborgs Dagblad den 4 mars 2006. Text Mats Hylén och foto Fredrik Johansson

 För den här artikeln har jag fått ta del av en omfattande dokumentation av olyckan, sammanställd av Kaj Nilsson i Strandbaden. Kaj har ett förflutet i Flygvapnet under 1960-talet. Han vet mycket om flygplan i allmänhet och militär flygverksamhet i synnerhet. Kaj har intresserat sig för olyckan på Kullaberg och samlat mycket kunskap om den; en del bygger till och med på samtal som han har haft med personer som arbetade i flyget det år då olyckan inträffade, och det är han som har satt upp skylten som visar nedslagsplatsen.

J28 Vampire Under slutskedet av andra världskriget började engelska flygplanstillverkare att experimentera med turbojetmotorer. Ett plan som kom att få stor spridning i västvärlden var Vampire. Planet hade ett karakteristiskt utseende med två stjärtbommar och raka vingar. Sverige importerade totalt 425 plan med början 1946. Vampire fanns under en tioårsperiod på många flottiljer i det svenska flygvapnet. Planen togs ur bruk 1957 på F14 i Halmstad, men dessförinnan hade flera plan havererat och en del plan hade exporterats till Schweiz och Mellanamerika. m

44

Arne Jönsson var bara 18 år  när han som medlem i Mölle brandkår fick rycka ut till den fasansfulla flygolyckan på Kullaberg. Han kommer aldrig att glömma söndagen den 4 mars 1956. –  Vi skulle ha en övning just den söndagen och 8–10 man var på plats på brandstationen när larmet gick. Vi åkte genast till Björkeröd men det var oklart var vi skulle söka. Därför delade vi upp oss i grupper om två och två. Jag gick tillsammans med Bore Bodelsson men det var ett par andra kolleger som hittade de första vrakdelarna cirka 700 meter nordväst om den nuvarande parkeringen vid Björkeröd, berättar Arne Jönsson. Brandmännen från Mölle fick tidigt understöd från andra brandkårer, personal från F10 och F14 samt frivilliga från Röda korset och hemvärnet. Inom någon timme var ett par hundra personer engagerade i räddningsarbetet.

Flygläkaren Ove Löfberg, Ängelholm, samordnade insatserna från vakten vid Kullaberg. Med i den staben var också Höganäs-läkaren Hakon Widding, hemvärnschefen Yngve Norén, Strandbaden, Mölle-polisen Bruno Johansson samt Arne Jönssons pappa Erik, som då var förvaltare vid Kullabergs Natur och den som kände till området bäst. När Arne Jönsson och hans kolleger kom till platsen möttes de av fullständig förödelse. –  Det var en hemsk syn. Flygplansdelar och kroppsdelar låg utspridda över ett stort område, cirka 300 gånger 500 meter. Alla insåg att det var uteslutet att någon skulle ha överlevt kraschen. För anhöriga till de fyra piloterna har det blivit ett livslångt trauma. Hustrun till kaptenen Nils Ahlqvist lämnades ensam med två små flickor som först efter hand förstod att deras far aldrig skulle komma hem igen. I vuxen ålder har de båda syskonen ofta grubblat över tragedin som drabbade familjen. Arne Jönsson dog i februari. Kuriren har skrivit om honom flera gånger, senast i 2012:3. Numret finns att läsa på webben: issuu.com. Skriv Möllekuriren i sökrutan.

Möllekuriren nr 1 • 2016


Premiär för Mölles kulturdag

Festligt Folkligt Fullsatt Text Christina Ståhl Hallengren • Foto Christer Wallentin

V

Flera bilder finns på: molle.se/kulturdagen-2016-30536073

Kulturdagen planerades och genomfördes av en grupp som förutom artikelförfattaren bestod av Hasse Hansson, Gunilla Larsson, Ingemar Löfgren och Christina Ullenius

ilken dag kunde vara lämpligare för en kulturdag i Mölle än fastlagssöndagen den 7 februari? Kulturgruppen ville ha in programpunkter som lockade såväl barn som vuxna, och dagen började därför med ansiktsmålning för barn. En professionell ansiktsmålare grep sig snabbt an verket och efter en kort stund kunde man se barn och även enstaka vuxna målade som fjärilar, blommor eller Spiderman. Sedan följde att  »Slå katten ur tunnan«. Mindre hemskt än vad namnet antyder. En tunna för de stora och en för de små var upphängda bakom stationsbyggnaden. Strax innan tre-årige Rufus Spinola slog första slaget mot den lilla tunnan passerade en yvig brun- och vitrandig katt mycket lägligt under tunnorna. Hade katten redan sluppit ut? Rufus lyckades med hjälp av sin kusin Wilma Irvinger forcera tunnan och ut rann härliga godispåsar. Wilma spräckte sedan den stora tunnan och blev kattadrottning 2016 och kröntes med ett gulddiadem.

Under tiden började människor fylkas inne på stationen där det bjöds på hembakade fastlagsbullar och kaffe. Så hälsade Mats Jönsson alla välkomna och miniföreläsningarna startade. Först ut var en inspirerande beskrivning av charmen med släktforskning med utgångspunkt från Kullasläkten. Släktforskarnas ordförande Birgitta Svantesson visade ett bildspel om arbetet. Nils Trulsson, född 1656 i Svinebeck, Väsby församling, gifte sig med Maria och de fick tre flickor. När Maria dog gifte Nils om sig och fick sex flickor och fyra pojkar. Han hade alltså tretton barn. Släktforskarna har utgått från dessa och särskilt följt fem av dem. De har nu 47 000 ättlingar i sitt register och har publicerat fem böcker; en släkt större än antalet invånare i dagens Höganäs. Tre Mölleungdomar från Erik Ruuths kulturskola i Höganäs musicerade. Julia Ragnarsdotter spelade trumpet, liksom kusinen Vide Forsgren, och Mira Wohlfart spelade violin. De skickliga unga musikanterna framträdde med den äran i två omgångar mellan föredragen.

Lena Strandmark presenterade Mölles bibliotek som drivs ideellt. Verksamheten är för liten för att servas av den kommunala bibliotekstjänsten. Lena berättade om de tre senaste årens nobelpristagare i litteratur och tipsade om deras verk. Per Sjögren från fyren berättade livfullt om hur det verkligen gick till när danska MS Prinsesse Margrethe gick på grund nedanför Kullens fyr den 31 januari 1971, och Kristoffer Håkansson beskrev vad de senaste årens stormar har ställt till med i Ransvik. Medan de sista fastlagsbullarna åts såg vi så Frederic Täckströms film om sonen Fabian som cyklar ut till Vattenmöllan för att köpa grönsaker hos bonden som har vuxit upp där och under hela sitt vuxna liv odlat jorden på den lilla gården. Nils-Erik Nilsson är död sedan några år och byggnaderna förfallna, men ändå levande tack vare Frederics fina film. Så var dagens program slut  och endast ett fåtal fastlagsbullar fanns kvar att fördela bland arrangörerna som alla var mycket nöjda med dagen. m


Ett underbart förebud om våren Av Douglas Joyce

V

arje år söker sig många människor till Mölle för att se den vackra mattan av blåsippor i slänten bakom kapellet. Denna oansenliga blå blomma kan ses på många ställen i Sverige, men det är inte många som är medvetna om att blomman har nått högsta modestatus bland växtfinsmakare i Europa och Japan. Jag blev uppmärksammad på blomman när jag för första gången besökte Öland för tjugo år sedan med vänner från Naturskyddsföreningen i Svalöv. Jag kom från de brittiska öarna med sin relativt fattiga flora och var särskilt angelägen att se orkidéer och de tre närbesläktade medlemmarna i ranunkelfamiljen: anemoner, backsippor och blåsippor.

Den typiska svenska blåsippan kallades under många år för Anemone hepatica efter Linné, och backsippan hette Anemone pulsatilla. På senare tid har en namnändring gjorts och blommorna har nu tilldelats egna släkten, och döpts till Hepatica nobilis respektive Pulsatilla vulgaris. Inom släktet Hepatica, finns det ungefär tolv arter, som alla förekommer på norra halvklotet: från Nordamerika, genom Europa till centrala och östra Asien. Sverige har en art, eller möjligen tre, och Hepatica nobilis är den överlägset vanligaste. Den kännetecknas av intensivt blåa blommor och rundade, mörkgröna treflikiga blad. Arten är utbredd i stora delar av Europa, från Pyrenéerna till Polcirkeln, men den finns inte i Storbritannien.

Under de senaste tjugo till trettio åren har intresset för blåsippa och förädling av blåsippa ökat lavinartat

I Centraleuropa  förekommer en annan art, Hepatica transsilvanica, i ett litet begränsat område i Rumänien; arten har även observerats i Mellansverige. Blåsipporna i Sverige föredrar skogsmiljöer och helst jordar med ett högt ph-värde. Vanligast är plantor med blå blommor och ganska oansenliga mörkgröna blad utan markeringar. Detta i stark kontrast till plantor som jag har sett i Pyrenéerna. Där är blommorna för det mesta vita eller rosa med starkt marmorerade blad i rött, grönt och elfenben. Jag minns endast en  lokal på Öland, inom synhåll från Borgholms slottsruin, där jag träffade på en liten population med liknande marmorerade blad. Jag har ingen uppfattning om variationer i blomfärg eller övrig blomning i Sverige, eftersom mina besök ofta sker sent på våren mot slutet av blomningen och då är bladen mycket framträdande medan blomningen är i slutstadiet, speciellt i skuggiga miljöer. Foto Bengt Nilsson


Foto Douglas Joyce

Blåsippans fröer är nakna  och släpps från en tät samling vid blombasen då de fortfarande är omogna, saftiga och gulgröna. I likhet med många arter inom Ranunkelfamiljen försämras grobarheten kraftigt vid torkning. Men det är lätt att dra upp plantor från frön om man ger dem rätt miljö. Färska frön ska sås omedelbart i jord som liknar skogsjord. Småplantorna ska därefter lämnas orörda i minst två år så att de ostört kan utveckla rötter. Därefter omplanteras plantorna grunt i jord med sina vilknoppar vid markytan. Under de senaste tjugo  till trettio åren har intresset för blåsippa och förädling av blåsippa ökat lavinartat. I dag har blåsippa/Hepatica uppnått en ren kultstatus hos många trädgårdskonnässörer i Europa och speciellt i Japan där passionen nått samma höjder som förädling av koi-karpar och odling och trimning av Bonsaiträd. Man arrangerar ofta Hepaticautställningar där plantorna växer i skräddarsydda lerkrukor med små ben för att underlätta dräneringen. De mest eftertraktade plantorna som kan vara värda flera tusen kronor är för det mesta resultatet av naturliga mutationer i populationer av Hepatica japonica eller Hepatica nobilis var. japonica. Det är emellertid oklart varför dessa mutationer förekommer i Japan och inte i Sverige. [Om de skulle uppträda i Sverige får vi tyvärr inte plocka dem, eftersom blåsippan är fridlyst, övers. anm.] En åsikt som har framförts är att atomsprängningarna över Japan under Möllekuriren nr 1 • 2016

andra världskriget kan ha gett strålning som framkallat mutationerna. Men det är mycket osäkert om detta är orsaken eller bara en myt, men oavsett orsak är uppkomsten av alla dessa avvikande varianter häpnadsväckande. Det kan emellertid vara lämpligt med en liten varning till alla er som tänker investera i någon av dessa lyxblommor till er trädgård. Tänk på att dessa blommande mästerverk inte är anpassade till den kalla och våta vintern i Nordvästeuropa. På hemmaplan har  europeiska förädlare blygsammare ambitioner. Främst bland förädlarna har vi den otrolige Severin Schlyter, som fram till sin död 2006 bodde en kort promenad från Lunds Botaniska trädgård. Severin var en ivrig samlare av vilda arter och av avvikande former av blåsippor och han var också en framstående förädlare och odlare. I sitt förädlingsarbete har han skapat en hel rad sorter som tillhör en spännande arthybrid. Den heter Hepatica x schlyteri och är en korsning mellan Hepatica maxima

DOUGLAS JOYCE  är engelsman. Han var anställd av Svalöf AB som växtförädlare under 1980-talet, med placering i England. Han är en mycket kunnig botaniker och har varit sekreterare i Mid-Anglia Group of the Alpine Garden Society. Klubben har vunnit flera guldmedaljer i den prestigefyllda blomsterutställningen Chelsea Flower Show i London. Han är en av de ytterst få som har fått tillträde till Severin Schlyters förädlingsträdgård i Lund.

och Hepatica nobilis. Dessa hybrider är nu tillgängliga på marknaden och säljs i många olika färger. Schlyters arv lever vidare, särskilt i Storbritannien, där en stor del av hans unika material finns tillgängligt. Var och en kan beundra blåsippan oförfalskad i naturen eller se den medvetet förändrad av växtförädlare. Hur som helst är blommorna ett underbart förebud om våren. m

47


Nyfiken på

Mölle Mat Med Mera

V Av Gunilla Larsson och Lena Svensson

ad döljer sig bakom skylten i korsningen i Möllehässle? Vi bestämmer oss för att ta reda på det och gör upp om att träffa ägarna Annika och Jonas Karp. Det som en gång var Sjöstrands smedja, en bilverkstad, Valles plåtslageri och en bensinmack har bytt inriktning. Nu är det mat som gäller. Annika och Jonas hade – liksom alla vi andra som ska mot Mölle – passerat stället åtskilliga gånger, tittat och funderat och slutligen bestämt sig för att slå till. På ett tidigt stadium funderade de på vad lokalerna skulle kunna användas till. När sedan köpet väl blev av var det bara att sätta igång och börja realisera planerna. Jonas har bott i Mölle länge.  Han har två barn, är gymnasielärare och undervisar i företagsekonomi och handel i Helsingborg. Annika är från Lund, egen företagare och skräddarmästare med ateljé i Lund. Annika har tre barn, varav två är utflugna. Annikas och Jonas ordinarie jobb ger begränsningar i hur verksamheten i Möllehässle kan utformas. De började förra året i mindre skala. Deras idé är att servera mat som passar alla: vegetarianer såväl som köttätare, liksom de som inte kan äta vad som helst av hälsoskäl. Alla ska känna sig välkomna. Ekologiskt och närproducerat och mycket från växtriket är några av deras bärande tankar. Annika bakar själv  och har ett särskilt bröd som hon har döpt till Möllebullen. Det brödet använder hon till sina smörgåsar. Första året serverades korv från Alex charkuteri. I år ska besökarna också kunna köpa Alex övriga produkter, både för att äta på plats och att ta med sig. Picknick-korgar med smörgåsar och annat kommer att finnas. Alla som stannar till vid Mat Med Mera ska få en stunds avkoppling och kunna njuta av både miljö och förtäring. I år kommer det att vara öppet under

48

Annika och Jonas vill att det ska kännas som att komma till ett hem. Både menyn och inredningen ska ge den känslan påskveckan med samma datum som gäller för Konstrundan. Konstnären Marie Louise Kold ställer ut sina verk. Senare i april blir det en musikkväll. Ett lokalt band som heter The Chills kommer att ha sin premiärspelning här den 22 april. Heltidsöppet blir det först när sommarlovet kommer. I den gamla macken med texten Pratts bensin serveras italiensk glass och läsk som är både ekologisk och rättvisemärkt. Förra sommarens Quizkvällar  återkommer, och då serveras det något att äta och dricka till tävlingsfrågorna. Annika och Jonas vill att det ska kännas som att komma till ett hem. Både menyn och inredningen ska ge den känslan. Rummet är möblerat med stolar och stora vackra bord, sådana som man hittar i äldre hem. De tror på hållbar utveckling och återanvändning. På baksidan av stora huset  sträcker sig serveringen ut i trädgården. Att sitta där ger också en känsla av att hälsa på hemma hos någon. Utsikten är vidunderlig mot Kullaberg och Håkull. Med lite tur kan man se hjortarna beta i skogskanten. I trädgården ligger bronsåldershögen Hässle som kan kittla besökarnas fantasi. Gravkullen har gett namnet till Möllehässle. Mölle Mat Med Mera  kommer att fungera som en infopoint för turister. Det är något som kommunen satsar på och som ska finnas på flera ställen. Annika och Jonas kommer att ge tips till turister utifrån sin kännedom om Kullabygden. De vill vara både informatörer och inspiratörer. m Möllekuriren nr 1 • 2016


Annika och Jonas Karp köpte stället mitt emot campingen förra året. I år öppnar de redan till Konstrundan i påsk. De som kommer för att titta på Marie Louise Kolds utställning kan samtidigt få sig något till livs. Ekologiskt och närproducerat och mycket från växtriket är några av de nya ägarnas bärande tankar. Foto Gunilla Larsson

Möllekuriren nr 1 • 2016

49


Vi spanar på ugglor Text Birgitta Hansson • Bild Annica Hellqvist

50

Möllekuriren nr 1 • 2016


V

i var ett tjugotal personer som hade hörsammat naturums inbjudan till en ugglekväll på Kullaberg. Ett lagom stort gäng.

När vi kom upp till fyren klockan åtta på kvällen lyste en praktfull måne och på himlen tindrade stjärnorna. Det är här man ska vara om man vill studera stjärnhimlen, tänkte jag. Vilken skillnad mot nere i byn!

Elva olika arter

Räknades till trollen I gammal folktro finns det mycket som är förknippat med ugglor. Man satt i stugorna och berättade historier för varandra. Där ute fanns ett mörker som var fyllt av mystiska ljud. Oförklarliga fenomen blev väsen som jättar, skogsrån, tomtar, troll och vättar. Folktron blev ett sätt att förklara sådant som människorna inte förstod. Pärlugglan till exempel kallades förr för vättehund. Den räknades till trollen och ansågs vara i tjänst hos Den Onde. Möllekuriren nr 1 • 2016

Foto från webben: kvf.fo

Inne i naturum tog Ulrik Alm, hängiven fågelskådare, emot med ett engagerande föredrag om Sveriges alla ugglor. Det är elva arter om man räknar med tornugglan som förr häckade i Skåne. Arten finns i Danmark, så Ulrik hoppas på att tornugglan en dag ska hitta tillbaka till Skåne. Vilka är då de andra tio? I storleksordning från störst till minst är det berguv, lappuggla, fjälluggla, slaguggla, kattuggla, jorduggla, hökuggla, hornuggla, pärluggla och sparvuggla. Sparvugglan är mindre än en koltrast, bara 17 centimeter. De flesta ugglor stannar i sitt revir, men tillgången på mat och boplatser kan göra att de flyttar på sig. Bara jordugglan och hornugglan flyttar normalt till varmare trakter på vintern, antingen till södra Sverige eller längre ned i Europa.

Bra hörsel och syn Eftersom ugglorna oftast jagar på natten är deras hörsel och syn starkt utvecklade. Ugglorna är utmärkt utrustade för att kunna jaga möss och andra gnagare i mörker. Genom att ögonen sitter brett isär i det platta ansiktet kan de bedöma avstånd på ett säkert sätt. Ugglornas hörselgångar sitter på sidan av huvudet som de kan röra upp och ned och vrida nästan ett halvt varv. På det viset kan de också utnyttja hörseln för att lokalisera sitt byte. Ugglorna är ju nattdjur och har därför inte behövt utveckla någon särskilt ståtlig fjäderdräkt till skillnad från de dagaktiva fåglarna.

Fjädrarna är väldigt mjuka och vingpennorna är fransade i kanten, så de flyger helt ljudlöst

kläckta ungen som får ett försprång framför sina syskon, medan födan under ett gott gnagarår räcker till hela kullen. På Kullaberg är det i första hand kattugglan som man har möjlighet att se – och framför allt att höra. Dess läte hörs på flera kilometers håll. I Skåne kan man också träffa på flera andra arter, som hornuggla, pärluggla och sparvuggla, men antalet är helt beroende på tillgången på gnagare.

Kan vara farliga

Ugglearterna har olika brunspräckliga fjäderdräkter. Det är ingen skillnad på hanar och honor. Fjädrarna är väldigt mjuka och vingpennorna är fransade i kanten, så de flyger helt ljudlöst. Många ugglor bygger sitt bo i håligheter, till exempel i ett gammalt träd som kattugglan på bilden. Men andra ugglor, bland annat hornugglan, utnyttjar övergivna kråk- eller skatbon, och jordugglan bygger sitt bo på marken. Ugglor lägger sina ägg ett i taget med några dagars mellanrum och börjar ruva direkt. Det gör att ungarna är olika stora. Det är en över årtusendena utvecklad överlevnadsstrategi. Under ett dåligt gnagarår överlever kanske bara den först

Den som ska spana på ugglor bör vara lite försiktig. De flyger ju helt tyst och har stora klor. Om man kommer för nära ett bo med ungar, finns det en risk för att bli attackerad. Ugglorna kan också bli uppretade av en hoande inkräktare. Ulrik berättade om en fågelskådare som blev angripen och miste ett öga. Han gav senare ut en biografi med den dubbelbottnade titeln An Eye for a Bird. Efter all information tog vi bilarna tillbaka till parkeringen vid Josefinelust för att om möjligt höra kattugglan. Förhållandena var nästan idealiska, sade Ulrik. Möjligen blåste det lite för mycket.

Hoar för att locka Klockan hade blivit nio på kvällen. När vi klev ur bilarna tände vi våra fick- eller pannlampor, men Ulrik bad oss att släcka dem igen och i 51


stället vänja oss vid mörkret. Månen hjälpte också till – även om den nu var molnbeslöjad. Efter fem minuter började Ulrik härma en kattuggla genom att blåsa i sina kupade händer. Lätet brukar skrivas ho … (fyra sekunders tystnad) … ho … hooooo. Det är ett spöklikt ljud som förr ofta användes i filmer för att få fram en skräckfylld stämning i en mörk skog. Även om Ulriks ho-ande lät väldigt verkligt, och vi lyssnade intensivt efter svar, hände ingenting. Vi stod säkert 30 minuter och lyssnade där det enda som hördes var vinden i trädtopparna och Ulriks försök att med jämna mellanrum locka på en uggla.

Äntligen fick vi svar Vi beslöt att byta plats och gick nu obehindrat i mörkret utan lampor ett par hundra meter på vägen mot Ransvik. Efter ytterligare några försök från Ulrik – och när vi nästan hade gett upp – hörde vi äntligen ett mycket svagt svar i riktning mot Barakullen. Svarsropen kom sedan tätare och tätare, och också närmare. Vi stirrade allihop intensivt mot skyn för att eventuellt få syn på ugglan. För vi hade ju lärt oss att den flyger ljudlöst. Rätt som det var kom svaret i stället från golfbanesidan. Och nu var det också en hona 52

som svarade med klävitt, det andra ljud som kattugglan har. Båda ugglorna kom närmare och närmare, men ingen visade sig för oss.

Tre ugglor igång Till slut tystnade de och vi gick tillbaka till bilarna vid Josefinelust. Men då kom ropen mellan ugglorna igång igen. Nu var det minst tre fåglar, och vi behövde inte locka fram dem längre. Men trots att alla i gruppen spanade intensivt fick vi inte syn på någon av dem, och så småningom åkte vi hem. Nöjda och glada efter en lyckad kväll.

TORNUGGLAN FANNS HOS OSS Det är intressant med tornugglan. Den som skulle vilja se en kan titta förbi oss för det hänger en uppstoppad tornuggla vid dörren. Ugglan kommer från Österlen där det fanns en del tornugglor på 1950talet. Det visade sig att många gårdar hade ugglor på logen. På min föräldragård fanns ett ugglepar som bodde högt uppe under taket på logen. Det var trevliga djur, men vi såg dem mycket sällan. Om man gick in i logen på natten kunde man ibland höra de mjuka

I Mölle finns åtminstone  tre revir med  kattugglor. Ett runt kapellet, ett vid Vakten och Djupadalsvägen och ett vid Josefinelust/Ransvik. Kattugglan vid kapellet hindrade för två år sedan den traditionella trumpetkonserten från tornet på Påskdagens morgon. Den hade sitt bo i tornet i stället för som den brukar i skogen bakom kapellet. Konserten genomfördes ändå, men från kyrkbacken. Vi får se hur det går i år. m

vingslagen – och vi hade aldrig några problem med möss eller råttor under de åren som ugglorna bodde där. Vi vet inte vad som hände, men mot slutet av 1950-talet försvann alla ugglorna, och jag hittade en morgon våra två ugglor döda på golvet. Den ena var i så gott skick att det gick att stoppa upp den, och efter en del förklaringar lyckades jag få ugglan uppstoppad. Och nu hänger den hos oss.

Bengt Nilsson

Möllekuriren nr 1 • 2016


GUNILLA LARSSON BILDSPELET På promenad i byn

Var är det?

Jag gick runt i Mölle med kameran. Plåtade intressanta ställen och roliga detaljer. Jag vet, en del är inte så lätt att känna igen. Men om ni är några stycken löser det sig nog. I nästa nummer kan ni se hur ni klarade er. Lycka till/Gunilla

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

11

12

13

14

15

Möllekuriren nr 1 • 2016

53


FÖRENINGSSIDAN KAPELLFÖRENINGEN Konserter • klockan 18 Den 17 april│Simon Danell, piano, spelar Chopin, Mozart och Ravel Den 22 maj│Hela kyrkan sjunger med församlingens körer Den 12 juni│Mölle sjunger och spelar: Helga och Hillevi Rasmusson samt Andreas Itzigehl Gudstjänster i kapellet Den 27 mars│Påskotta klockan 8, Michael Hoff. Obs! klockan 07.40 trumpet från tornet Den 28 mars│Eammausvandring, start klockan 14 från Möllehässle camping Den 28 mars│Emmausmässa klockan 15, Marianne Kronholm Den 1 maj│Gudstjänst klockan 14, Marianne Kronholm

NATURSKYDDSFÖRENINGEN I KULLABYGDEN snfkullabygden.n.nu

SPF SENIORERNA KULLABERG MÖLLE  │  spf.se/kullabergmolle Alla medlemmar och andra intresserade är välkomna att delta i de aktiviteter som kvarstår för våren. Den 19 april│Varför är det så många storasyskon i regeringen, men mest småsyskon som ställer upp i idol? Beteendevetaren Elisabeth Schönbeck berättar varför din plats i syskonskaran betyder mer än du tror. Klockan 14 i stationshuset. Anmälan senast den 15 april.

Den 3 april│Transkådning vid Pulken, Kristianstads Vattenrikes våtmarker. Samling klockan 08.30 på parkeringsplatsen nordost om Gruvtorget i Höganäs.

Den 18 maj│Studiebesök på Tomarps kungsgård. Guidad visning av borgen och besök på den aktuella utställningen. Pris 110 kronor. Samåkning från Mölle stationshus klockan 13. Anmälan senast den 11 maj.

Den 9 april│Grod- och paddexkursion. Samling klockan 20 på parkeringsplatsen nordost om Gruvtorget i Höganäs.

Anmäl dig till oss – eller hör gärna av dig om du har några frågor:

Den 23 april│Praktisk naturvård på Hörjelgården. Gården brukas på ett ålderdomligt sätt. Den här dagen gör deltagarna en gemensam arbetsinsats av något slag. Samling klockan 9 på parkeringsplatsen nordost om Gruvtorget i Höganäs. Den 15 maj│Gökotta i Kristinelunds bäckravin. Samling klockan 06.30 på parkeringsplatsen vid Jollen i Viken. Den 25 maj│Vårkväll i Prästaskogen. Samling klockan 18 på parkeringsplatsen vid pastorsexpeditionen i Brunnby. Den 5 juni│Naturnatten. Vi hoppas möta grodor, trastar, fladdermöss och kanske få höra ugglor. Samling klockan 20 på parkeringsplatsen (båtuppläggningsplatsen) i Lerhamn. 54

Britt Gudmundson  070-868 14 81 brittgu@gmail.com Birgitta Gille  073-312 11 07 biobe.gille@telia.com

MÖLLE BOULEKLUBB  │  molle.se Nu är våren här och bouleklubbens verksamhet drar i gång. Vi tränar tisdagar och onsdagar från klockan 10 samt torsdagar från klockan 16. Träningspassen brukar pågå under cirka 1½ timme. På tisdagarna bjuder vi in asylboende från Brunnby gård. Vår första tävling blir Påskaslaget den 24 mars, alltså på Skärtorsdagen. Den som inte har prövat att spela boule tidigare kan göra det den 24–26 maj. Denna vecka arrangerar kommunen »Senior i fokus«. Syftet är att inspirera till aktivitet och sprida kunskap som främjar hälsa och livskvalitet. Bouleklubben medverkar i temaveckan och bjuder in intresserade till våra träningar tisdagen den 24 maj och onsdagen den 25 maj samt torsdagen den 26 maj, tider enligt ovan. Vi samlas vid bouleplanerna bakom stationshuset i Mölle en kvart före utsatt tid för lottning med mera.

FÖRENINGEN VATTENMÖLLANS VÄNNER  │  vattenmollan.se Vattenmöllans Vänner är en ideell förening med kulturhistorisk inriktning. Föreningens ändamål är främst att initiera forskning som kan ligga till grund för att återuppbygga kvarnen, att vårda och bevara möllan och att presentera den och dess betydelse i det dåtida samhället för alla intresserade.

Den 17 april│Arbetsdag för medlemmarna klockan 10–16. Uppgiften är att bygga en dammkista som ska ledan in vatten till kvarnhjulen.

Om du vill vara med och stödja vårt arbete, är du välkommen som medlem. Årsavgiften är 200 kronor; betala till bankgiro 693-6520. Möllekuriren nr 1 • 2016


Profile for Mölle By- och Kulturförening

Möllekuriren 2016 nummer 1  

Möllekuriren 2016 nummer 1  

Profile for dhrille
Advertisement