8 minute read
FRÅN SJÄLEN TILL SJÄLEN
from Brf Auktionskammaren
Ombyggnation av Auktionskammaren
Strax norr om Varbergs innerstad ligger kvarteret Malmen. Fram till slutet av 1800-talet hade de här delarna av staden mest lockat betande kreatur, kringresande knivslipare och färgstarka danserskor.
Men nu var det nya tider. På bara några år byggdes en textilfabrik, ett brännvinsbränneri och flera exklusiva bostadshus. Och 1928 stod en ny gul, långsmal fabriksbyggnad klar. På många sätt var den typisk för tidens populära tjugotalsklassicism då arkitekten valde att placera entrén på husets gavel och ett dekorativt oxöga ovanför entrédörren. Under den här tiden inspirerades man av antikens grekiska tempel och det tidiga 1800-talets arkitektur. Putsade fasader, symmetri och enhetlighet var ledord, och utsmyckningarna skulle vara enkla.
Samtidigt som kvarteret Malmen byggdes upp, var en kvinna som hette Sofia Knutson upptagen med att koka marmelad. Hon hade startat Knutsons marmeladfabrik på Drottninggatan redan 1892. Fabriken hämtade sina råvaror från traktens bär- och fruktodlingar och tillverkade snart även sylt, saft, gelé och konfekt. Det gick bra för Knutsons marmeladfabrik. Med åren vann de flera priser för sin ”mycket goda marmelad och saft”. Samtidigt som den nya fabriksbyggnaden i Malmen stod klar flyttade marmeladfabriken in. De stora blanka kopparkärlen, de många anställda och den omfattande produktionen behövde mer plats.
Marmeladfabriken hade sin verksamhet här till 1949. När bären och frukten flyttade ut, flyttade Varbergs kommun in. I nära två decennier drev de yrkesskola här innan Jan och Anita Fredriksson bestämde sig för att det här var rätt lokal för deras auktionskammare. De hade tidigare haft sin verksamhet i ett skjul i hamnen och letade efter en plats att fylla med spännande konst, antikviteter och samlarföremål.
I februari 1976 flyttade auktionskammaren in och under 25 år hölls det auktion här varje lördag klockan tio. Det blev en spektakulär marknadsplats där vackra oljemålningar och mässingsdurkslag fick nya ägare, vecka efter vecka. Stammisar fanns det gott om. En av dem var Astrid på Skäret. Hon hade egentligen inget ärende för egen del, men eftersom hon såg det som sin plikt att förse mer eller mindre utslagna män i trakten med sovplats, fanns det alltid behov av en madrass, en bordslampa eller mer porslin. Ofta lät de andra bli att buda när Astrid behövde något, vilket innebar att hon fick köpa prylarna för några futtiga kronor.
Nu är det dags för den gamla fabriksbyggnaden att genomgå nästa förändring. Med stor varsamhet och respekt för kulturhistoriska värden ska vi på Derome skapa nya hem här. Mycket av den befintliga arkitekturen och äldre detaljer ska bevaras och invändigt ska vi återskapa originalkänslan i de 18 lägenheter som ska ta form i byggnaden.
Vi ser det som vårt jobb att låta själen från både Knutsons marmeladfabrik och Auktionskammaren leva vidare. Och bli en del av ditt framtida hemmaliv.
Brf. Auktionskammaren
Antal bostäder: 18
Storlek 1-3 rum & kök Boyta: 29-71 kvm Ägandeform: Bostadsrätter Bostadsform: Lägenheter Preliminär inflyttning: Mars 2023
Lokalhistoriker Peter Börjesson
Trots att det har gått snart 40 år sedan jag för första gången klev över tröskeln till Auktionskammaren i Varberg så kan jag fortfarande väldigt starkt förnimma just den speciella lördagen 1982.
Adressen för mitt mål denna lördag var Norra Vägen 31 här i Varberg. Jag cyklade Kungsgatan ned, passerade de båda Tvillinghusen och det ståtliga Ternellska huset för att därefter korsa Magasinsgatan och direkt komma in på Norra Vägen. Väl inkommen på Norra Vägen uppmärksammade jag omedelbart de stora mängder av människor vilka samlats på den öppna ytan framför Auktionskammaren. På denna gårdsplan växte det stora gamla almar och en hög mur omgärdade stora delar av fastigheten. Under de resliga träden hade det samlats stora mängder folk, både sådana som var ditkomna för att verkligen köpa något på auktionen men minst lika många som bara kommit för att umgås och prata. Auktionerna på ”gamla marmeladen” var alltid ett stort folknöje. Auktionerna gick av stapeln på lördagar kl 10.00 och visningarna var på fredagen innan mellan 17 och 19 samt en timme före auktionens start på lördagen.
När man klev över tröskeln i lokalen kom man direkt in i den yttre auktionslokalen. Här visades det enklare auktionsgodset såsom cyklar, sängar, målade kistor, trälårar, mangelkorgar, större skåp och andra skrymmande möbler. Redan i detta skede minns jag sorlet som kom ifrån den stora auktionslokalen och auktionsklubban som efter avslutat budgivning hårt slogs i bordet. Allt detta tillsammans med auktionsförrättarens höga och starka röst som lyckades trissa budgivningen till allt högre nivåer.
Auktionsförrättaren vid denna tidpunkt var Jan Fredriksson ifrån Kinna som, tillsammans med sin hustru Anita, tagit över verksamheten av Oscar Björnsson några år tidigare. Jan Fredriksson kom lite senare att för mig bli något av en mentor vilken ”förbarmade” sig över den vetgirige och kunskapstörstande yngling jag var. Han delade generöst med sig av sina stora kunskaper om glas, porslin, konst och möbler etc.
Ytterligare personal fanns på auktionskammaren och även de satt inne med väldigt mycket kunskap om föremålens historia och gångna tider och när jag hade någon liten stund över ifrån skolan förpassade jag, mer än gärna, min unga person till lokalerna på Norra Vägen. Här fanns bland annat Egon Svensson som annars hade sin anställning på Varbergs Museum och det som han inte visste om svenskt porslin var inte värt att veta. Jag minns att han själv samlade på kaffekannor, gräddkannor och porslinstallrikar. Egon Svenssons privata samling var synnerligen omfattande och bestod av flera tusen objekt. Bland personalen fanns även den synnerligen sympatiske och tystlåtne Ivan Johansson. Ivan var mycket kunnig när det gällde ur och urverk samt andra mekaniska antikviteter. Han berättade bland annat ingående om hur urverken fungerade i de olika klockorna och hur de så vanliga fickuren på sin tid var viktiga statusmarkörer för att påvisa vilken position man besatt i samhället. Utöver dessa personer fanns även i personalen andra varma, generösa och trevliga gestalter som Helge Andersson, Torgny Lundberg samt den alltid så glada, färgstarka och förtjusande Grace Borgström ifrån Björketorp.
En person som jag minns med väldigt stor värme ur personalen på Auktionskammaren är Charlie Rosenqvist. Charlie, som egentligen hette Karl Ivar, var född 1926 och var uppväxt i Tvååker där hans far drev en handelsbod. Visserligen var han påtagligt lik Charlie Chaplin, både till utseendet och på gångstilen, men smeknamnet ”Charlie” hade han faktiskt erhållit under sina år som flygmekaniker i Afrika. Charlie Rosenqvist fungerade som fastighetsskötare och lite av en alltiallo på Auktionskammaren. Han bodde dessutom, kuriöst nog, bredvid i en lägenhet på ”Charleshill”. En lägenhet som var fylld till bredden med klassiska ”Afrika minnen”. Charlie Rosenqvist var, även som så många andra på denna tid, en hängiven storrökare och han hade nästan jämt en cigarett i mungipan. Cigaretterna var oftast av franskt fabrikat,
fruktansvärt starka men jag minns att de luktade gott. Den mycket trivsamme Charlie var en fantastisk berättare och kunde verkligen konsten att fånga sina lyssnares uppmärksamhet med sina otroligt spännande historier ifrån sin tid i Afrika. Bland annat arbetade han som mekaniker åt flygaren och greven Carl Gustaf von Rosen vilken bland annat grundade det Etiopiska flygvapnet. Detta uppdrag gjorde att Charlie både fick träffa och hälsa på Etiopiens kejsare Haile Selassie.
Men så åter till den tidigare nämnda och så välbesökta auktionen 1982. Anledningen till att just denna auktion var extra välbesökt var det faktum att den innehöll dödsboet efter den i Varbergs så kända Ester Nordblom. Fru Nordblom, som gått bort i december året innan, var änka efter grosshandlaren Oscar Nordblom och det både vackra och värdefulla lösöret som auktionerades ut kom direkt ur den ståliga Nordblomska villan på Platsarna i Varberg.
Jag minns att jag botaniserade bland kartongerna med diversegods och fastnade för en låda som jag ämnade bjuda på.
När lådan väl kom upp till auktionistens bord och skulle ropas ut tog jag mod till mig och ropade allt vad jag kunde ”10 kr”. Detta föranledde ett stort skratt ibland de övriga i publiken församlade, Jan Fredriksson log och lät klubban falla omedelbart. Överlycklig över mitt inköp sträckte jag fram min tiokronorssedel, emottog lådan och lämnade auktionslokalen med mitt inköp. Föremålet vilket jag hade fastnat för i lådan var ett litet 1800-tals fat av porslin ifrån Gustafsbergs Porslinsfabrik. Väl hemkommen till mitt pojkrum fattade jag beslutet att behålla det lilla fatet och packade därefter således ned resten av innehållet ur lådan i en papperskasse och begav mig direkt på måndagen efter, till antikvitetshandlare Arne Jarnung som drev ”Antikhuset Östertull”. Jarnung visade sig vara intresserad och erbjöd sig att betala 30 kr för innehållet i min kasse. Lyckan var total då jag inte bara hade lyckats tredubblat mina insatta pengar utan dessutom även behållit det lilla fatet jag så gärna ville ha. För att man skall förstå min lätt euforiska lyckokänsla beträffande de ovan nämnda summorna så kan jag i förtroende berätta för er att min veckopeng på denna tid var just 10 kr. Med andra ord riktiga storfinanser!
Efter denna upplevelse återkom jag naturligtvis till Auktionskammaren redan direkt lördagen därpå och efter drygt ett år av idoga besök fick jag möjlighet att börja hjälpa till i verksamheten med uppackning och iordningställande inför auktionerna. Något som senare skulle utvecklas till en anställning som blev ett både lärorikt och lukrativt extraknäck för en kunskapstörstande skolyngling i Varberg på 1980-talet. En tidsepok i mitt liv med härliga möten av människor vilka jag ser tillbaka på med värme, glädje och stor tacksamhet. Och jag väljer att avsluta denna berättelse med den finländske författaren Johan Ludvig Runebergs ord ”Till flydda tider återgår min tanke än så gärna”!
»Bo med alla nutidens bekvämligheter och med detaljer och glimtar från dåtiden«
