Vi alla byggde landet

1

Till minne av Ernst Nevéus 1890 –1949 Greta Nevéus, f. Herlander 1892 –1979

Vi alla byggde landet Svenska kvinnor och män 1890–1910 © 2008 Författaren och Uppsala Publishing House AB Adress: Uppsala Publishing House, Box 2070, 750 02 Uppsala Tel 018-55 50 80, Fax 018-55 50 81 e-post: info@uppsala-publishing.se, www.uppsala-publishing.se Omslag: Daniel Åberg Omslagsbild: Erik Reis/Stockxpert Redaktör: Maggie Andersson Upplaga: 1:1 ISBN: 978-91-7005-374-0 Tryckeri: Bulls Graphics, Halmstad 2008 Detta verk är skyddat av lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.

2­

Innehåll Förord ..................................................................................... 7 Inledning . .............................................................................. 9 Sverige i världen 1890 –1910 ........................................... 13 1. Adelsfröken Amelie Posse ......................................... 27 2. Barnboksförfattaren Anna Wahlenberg-Kjerrman

.................................. 48

3. Folkskolläraren August Herlander

. ...................... 58

4. Folkskollärarhustrun Anna Herlander, f. Glad....... 71 5. Godsägaren Ernst Bager.............................................. 77 6. Hushållsekonomen Ida Norrby .............................. 90 7. Husmodern Hedvig (Hedda) Ekman, f. Richert ..102 8. Idrottsmannen Clarence von Rosen .......................119 9. Juristen Harald Lettström..........................................129 10. Konstnären Ingeborg Uddén.....................................152 11. Konstpedagogen Carl G. Laurin ..........................163 12. Kåsören Erik Bergman, ”Dan” .................................182 13. Läkaren Ada Nilsson . ..............................................1943

14. Muraren Per Nilsson...................................................203 15. Pigan Emma Berg, f. Hamlin.....................................215 16. Prästen Hans Emil Hallberg.....................................224 17. Renägaren Nils Thomasson.......................................241 18. Restauratrisen Wilhelmina Skogh, f. Wahlgren . 255 19. Sjukgymnasten Alma Häckner . ...........................267 20. Språkforskaren Adolf Noreen

..............................274

21. Sångerskan Anna Norrie, f. Pettersson ...............287 22. Timmermannen Eric Olofsson, ”Trösk-Erk” ....299 Referenser och kommentarer .........................................315 Förkortningar ....................................................................334 Bildkällor ............................................................................335 Personregister ...................................................................338

4­

Förord

I

Hemmabyarna, som kom ut 1916, skriver författaren och filosofen Hans Larsson: ”Det finns inga frågor, bara människor.” Med den här boken vill jag i tjugotvå kapitel fästa uppmärksamheten på några människor som verkade i Sverige under tiden 1890–1910. Jag förnekar inte att de styrdes av tidens frågor, eftersom deras tillvaro påverkades av ideologierna och dessas konkreta följder i form av politiska beslut. Men här har jag strävat efter att komma kvinnorna och männen själva samt deras gärningar så nära det nu har varit möjligt. Jag har valt människor ur olika samhällsskikt i det dåtida Sverige. De flesta är säkert okända för våra dagars historieintresserade. Mera om detta i Inledningen (s. 9).

Här har jag endast använt en karakteristik av varje ”huvudperson”, väl medveten om att hon eller han hade flera roller. Amelie Posse kallas adelsfröken, men hon var också författare och i sinom tid aktiv antinazist.

Carl G. Laurin verkade som konstpedagog men även som teaterrecensent.

Min rubricering har legat till grund för den alfabetiska ordning i vilken huvudpersonerna presenteras i var sitt kapitel.

Denna bok är inte en akademisk avhandling och jag har inte försett den med noter. Den vilar dock på vetenskaplig grund. Min avsikt har därför varit att läsaren skall kunna ta reda på varifrån jag fått mina uppgifter och ur vilka skrifter jag hämtat mina citat. Jag hänvisar sålunda till Referenser och kommentarer (s. 315), vari ingår bibliografisk information om källor och litteratur. Där presenteras även, till vissa kapitel, några personliga reflexioner. Stavningen av citaten har i hela boken normaliserats. Ett undantag från denna princip är, av skäl som kommer att framgå, kapitel 22.

Ett arbete som detta kan man naturligtvis inte utföra ensam. Jag nämner först mina bästa hjälpare. De är livskamraten och historikern Clara 5

Nevéus, vår svärdotter Hanna Enefalk, också hon historiker, samt litteraturforskarna Sonja och Conny Svensson. Ni fyra har läst praktiskt taget allt i manus. Jag uppskattar er kritiska granskning, de många värdefulla uppslag ni har försett mig med och ert alltid lika stora engagemang för det jag skriver. TACK! Det är en förmån att få samarbeta med hemstadens förlag Uppsala Publishing House. Alla i företaget har ställt upp för mig på bästa sätt. Jag skulle vilja räkna upp samtliga men får nöja mig med att här tacka tre i kretsen.

Dessa är min gamle vän Lars-Olof Næssén, som tidigt trott på mig, Daniel Åberg, som har haft stort tålamod med mig när det gäller illustrationerna och sist men inte minst Maggie Andersson, som med sina goda råd gjort boken mera läsbar.

I ett författarskap, där man ständigt arbetar med datorn, irriteras man då den krånglar. Det är nästan som om man drabbades av sjukdom. I sådana situationer har min tidigare arbetskamrat Pelle Lindé varit min ”husläkare”, som ställt upp nära nog natt som dag.

En rad vänliga och kunniga människor har under mitt arbete med ”personavsnitten” försett mig med information och material samt givit mig goda råd. Detta har betytt mycket för mig och jag tackar dem i kommentaren till berört kapitel. Jag vill dock understryka att dessa hjälpare inte har beretts tillfälle att läsa respektive avsnitt i manus. De är helt oskyldiga till det som står i boken och ansvaret för felaktiga uppgifter eller diskutabla bedömningar vilar helt på mig själv.

Jag har tacksamt mottagit ekonomiskt stöd från följande stiftelser och fonder: Stiftelsen Konung Gustaf VI Adolfs fond för svensk kultur, Kungl.

Gustaf Adolfs Akademien, Sven och Dagmar Saléns stiftelse, Kjell och Märta Beijers stiftelse, Vilhelm Ekmans universitetsfond och Kungl. Patriotiska Sällskapet. Axel Munthes stiftelse har vid två olika tillfällen berett mig arbetsro och trivsel på San Michele.

Följande uppsalaföretag har generöst lämnat bidrag till bokens förverkligande: Ögontröst AB, Advokatfirman Wigert & Placht, Daun Project AB, Sallén Elektriska AB och Vårdsätra Akademigård AB. Uppsala i juli 2008 Torgny Nevéus 6­

Inledning

Den svenska identiteten byggs upp Den här boken handlar om ett antal svenska kvinnor och män som levde och verkade under tiden 1890–1910. En vän, själv historiker, sade en gång till mig att han såg dessa decennier som de mest händelserika och avgörande i svensk historia sedan epoken kring 1809. Var det kanske först kring sekelskiftet 1900 – för att uttrycka sig tillspetsat – som 1700-talet riktigt slutade? Självklart kan en sådan bedömning diskuteras. Naturligtvis är varje skede, ja, snart sagt varje år, en ”brytningstid”. Man måste därför, som ofta har påpekats, vara försiktig, när man använder det uttrycket.

Men eftersom vårt land onekligen under åren 1890–1910 byggde upp så mycket av sin nationella identitet, finns det goda skäl att än en gång lyfta fram denna period av svensk historia. Samtidigt måste man hålla i minnet att varje årtal, varje historisk period, är en konstruktion, som vi på rent pedagogiska grunder behöver när vi skall blicka tillbaka mot det förflutna. Visst finns det enstaka händelser som redan av samtiden har uppfattats som epokgörande. Men det är – vilket var och en lätt inser – en absurd tanke att någon på nyårsafton 1499 skulle ha sagt: ”Så spännande, i morgon börjar Nya tiden!”

Vilka var svenskarna?

Människorna är centrala i all historieskrivning. Självklart har klimatförändringar, naturkatastrofer, farsoter – allt sådant som de under årtusendena drabbats av och sökt bemästra – varit betydelsefulla. Men, utan 7

människor ingen historia. Jag har velat berätta, inte om svenskarnas utan om ett antal svenskars historia.

Jag har kallat boken Vi alla byggde landet. Till titeln har jag inspirerats av arbetarsången Vi bygger landet, som blev populär på 1930-talet. Ännu förekommer sångens ord ibland på valaffischerna. Men jag har här ändrat formuleringen något, eftersom den, synes det mig, uteslutande uppmärksammar arbetarna i fabrikerna och på fälten.

De strävade hårt men de var inte ensamma om samhällsbyggandet.

Lika litet var det enbart politikerna eller överhuvudtaget män och kvinnor i framskjutna positioner som formade Sverige. Om dem har för övrigt vetenskapliga och populära biografier redan skrivits. Därför har politiker som Hjalmar Branting, Karl Staaff, Christian Lundeberg, E.G. Boström och Oscar II inte utsetts till mina ”huvudpersoner”. Detsamma gäller tidens dominerande kulturpersonligheter, författare och konstnärer som Selma Lagerlöf, Ellen Key, Gustaf Fröding, Verner von Heidenstam, Prins Eugen, Carl Larsson och Anders Zorn. Centralgestalter i kapitlen är inte forskare – med undantag för Adolf Noreen – eller religiösa tänkare och ledare. Här saknas exempelvis Svante Arrhenius, Harald Hjärne, Nathan Söderblom, Paul Peter Waldenström. Jag hoppas dock läsaren inser att dessa svenska mäns och kvinnors inflytande över utvecklingen inte förringas. Många av dem nämns också i de kommande kapitlen.

Jag har här emellertid särskilt valt ut och lyft fram ett antal svenskar, nämligen elva kvinnor och lika många män. Alla utom den äldste – bortgången 1905 – var verksamma under hela perioden 1890–1910. Av dessa tjugotvå var sexton födda på 1850- eller 1860-talen, men två tidigare och fyra senare. Några av dem tillhörde arbetarklassen men ingen av dem rikspolitikernas krets, även om samtliga förmodligen hade sina politiska åsikter och i några fall var politiskt verksamma på lokalplanet. De tillhörde, menar jag, fast de numera oftast är bortglömda, också samhällsbyggarna. Därför min formulering Vi alla byggde landet.

Frågan har varit vilka jag skulle välja. Den amerikanska historikern Barbara W. Tuchman (1912–1989) skrev i början av 1960-talet en bok om åren 1890–1914, The Proud Tower, i svensk översättning Det stolta tornet. I denna fascinerande och skickligt utförda framställning sätter hon också 8­

Kapitel 3

Folkskolläraren August Herlander (1860 –1944)

A

ugust Herlander var en bondpojke från Västergötland, som fick sin utbildning vid Folkskoleseminariet i Göteborg. Som folkskollärare och organist verkade han många år i Frösthult, en liten socken i närheten av Enköping. Han var gift med Anna Herlander, vilkens liv före äktenskapet särskilt skildras i kapitel 4.

Från Skattegården till Folkskoleseminariet August föddes den 14 februari 1860 i Skattegården, Hällestads socken i Älvsborgs län. Föräldrarna hette Johannes Svensson och Anna Larsdotter.

Anna kom från en annan västgötasocken men Johannes släkt var sedan sekler fast rotad i Hällestad, Floby och andra socknar nära Falköping. Lille August fick, liksom alla bröderna och systrarna, bära namnet Johansson efter fadern. Han var nummer tio i en barnaskara av tolv. Av dessa hade sex dött som späda, vilket visar barnadödlighetens omfattning vid 1800-talets mitt.

Mycket tyder på att den bondemiljö som August växte upp i var välbärgad. Han gick som övriga syskon i folkskolan hemma i Hällestad och verkar ha gjort det med framgång.

Läraren, som han mycket uppskattade, var endast tolv år äldre än denne sin elev. Det var en inte ovanlig situation i den svenska folkskoBild 13: August Herlander. lans inledningsskede, då lärarutbildningen 9

ännu inte var helt utvecklad och lärarna därför mycket unga. Augusts yngre syster Lovisa sade senare om brodern att ”den pojken satt helst och hängde över böckerna”. Uppenbarligen ansåg föräldrarna att yngste sonen skulle ”kostas på”. Att fader Johannes dog den 15 februari 1877, dagen efter det att August fyllt sjutton år, hindrade inte ynglingens studieambitioner. Han fick välja den utbildningsväg som låg närmast till hands för begåvade bondpojkar och kunde, huvudsakligen efter förberedelser i hemmet, skrivas in vid Folkskoleseminariet i Göteborg den 28 augusti 1877.

När han blivit seminarist i Göteborg kallade han sig Herlander, ett namn som han menade hade anknytning till hemsocknen Hällestad. Han utexaminerades till folkskollärare efter en treårig utbildningstid den 29 maj 1880, då han var tjugo år gammal. Examensporträttet visar tjugo enhetligt och snyggt klädda ynglingar allvarsamt blickande mot kameran. I bakersta raden ser man August Herlander, som var en ganska lång ung man. Vilken position han hade haft i kamratkretsen under utbildningen är det naturligtvis svårt att uttala sig om. Men en sak är säker, nämligen att han hela sitt liv talade om dessa studieår som särskilt lyckliga.

Bild 14: De utexaminerade unga männen vid Göteborgs folkskoleseminarium våren 1880.

August Herlander nr tre fr.v. i bakersta raden.

1 0­

Kapitel 5

Godsägaren Ernst Bager (1858–1920)

E

rnst Bager var köpmansson från Malmö. Som ung köpte han en herrgård i Sörmland där han sedan resten av sitt liv bodde med sin familj som en verksam godsägare.

Släkten Bager Den förste i släkten som omnämns av pålitliga källor (1634) var bagargesällen Börje Joensson Bager i Malmö. Hans ättlingar blev främst köpmän i staden och var framgångsrika som sådana. Mest känd är Haqvin Bager (1711–1782). Han var betydande som affärsman och framsynt som nationalekonomisk tänkare. Olyckligtvis publicerade han ibland sina tankar i bunden form. Hans dikter låg pekoralet ganska nära och Johan Henrik Kellgren hade lanserat uttrycket ”bagersk vers”, som hölls levande ända fram till slutet av 1800-talet. En av hans efterkommande hette Johan Peter (1818–1888). Han blev ledamot av borgarståndet och invaldes sedan i första kammaren. Johan Peter var gift med Amalia Quensel. I äktenskapet föddes sonen Ernst den 26 januari 1858. Han tog mogenhetsexamen och var en tid student i Lund. Därefter fick han lantbruksutbildning i Tyskland och England. Familjen ansåg nu att det bästa vore att han skaffade sig en lämplig gård.

Patron Bager på Torsberga Ernst Bager var ju skåning och som sådan skulle han känna sig hela livet.

Men han hade ingenting emot att bosätta sig i Mellansverige. År 1885 11

Bild 22: Ernst Bager. Teckning 1912, av brorsonen Einar Bager.

köpte han Torsberga i Stenkvista socken, nordvästra Sörmland. Det var en mindre herrgård med tre utgårdar och ett tiotal torp. Han gifte sig året därpå med Jeanette Hjort från hemstaden och i äktenskapet föddes fyra söner och en dotter. Ernst brevväxlade flitigt med sin mor i Malmö, så länge hon levde. Därför har vi goda upplysningar om livet på Torsberga.

Men han hade ordentligt måst skuldsätta sig när han förvärvade egendomen. Räntor och amorteringar var därför ett ständigt bekymmer. Modern Amalia och brodern Harald, båda tämligen förmögna, var emellertid förstående och bistod honom på olika sätt. Det behövdes lån för inköp av konstgödsel och mycket annat. Ibland var läget särskilt besvärligt och handlingar visar att han 1895 tänkte sälja Torsberga för att i stället engagera sig som arrendator. Men han behöll gården under hela sin livstid.

Ernst Bager tycks ha varit en optimistisk person och under en kris skriver han, att visserligen har kontanterna sprungit sin kos, men det är ju ”en stor tröst att ej hoppet gått samma väg”.

1 2­

Bild 23: S om Eskilstuna Stenkvista k:a, längre Ö-ut därifr. Hällberga med Torsberga. Karta 1930-tal.

Även om gården inte var särskilt stor hade man många anställda, bland annat rättare, lagårdsförman, så kallad fodermarsk, (det vill säga stallförman), smed, kusk, trädgårdsmästare, mejerska samt ett antal statare och deras hustrur. Slutligen fanns där torpare som gjorde dagsverken. Naturligtvis engagerades också folk i hushållet; under matmoderns ledning arbetade en husmamsell, en husjungfru och en köksjungfru. Patrons närmaste man var inspektorn, som till sin hjälp hade bokhållare. Ibland tog man lantbrukselever och när barnen började växa upp anställdes en guvernant eller en informator. I oktober 1899 längtar Ernst efter att den så kallade flyttveckan skall vara överstånden. Man har bytt inspektor, bokhållare och guvernant och fått tre nya anställda i köket. Med ett leende i mungipan skriver han till modern: ”Vår bokhållare nästa år är en ung greve Cronhielm från Stockholm. Fint skall det vara! En Cronhielm på kontoret och en Cederström i köket göra huset så gott som högadligt, – till ett riddarhus en miniatyr.”

I regel fann sig Bagers väl till rätta med tjänstefolket i huset och de anställda på gården, men någon gång kunde det skära sig. Den trumpne bokhållaren Brandt trivdes man inte med. En gång kom husbondfolket 13

Kapitel 6

Hushållsekonomen Ida Norrby (1869 –1934)

I

da Norrby var en ledande kraft, då utbildningen av skolkökslärarinnor (senare kallade hushållslärare) startade på 1890-talet. Hon förestod till början av 1930-talet denna verksamhet vid Fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala.

Barndom och uppväxt Ida Norrby föddes i Kalmar den 27 februari 1869. Föräldrar var urfabrikören Wilhelm Norrby och hans fru Lina. Ida var det åttonde i raden av sammanlagt tretton barn. Det var svårt att försörja alla dessa och därför tog Wilhelms bror Carl och hans hustru Jane hand om Ida när hon var två år gammal och uppfostrade henne som sin egen dotter; själva var de barnlösa. Carl Norrby var av gotländsk släkt och hade prästvigts för Visby stift. Från 1872 var han kyrkoherde i socknen När på ön och här tillbringade alltså fosterdottern stora delar av sin barndom. (I fortsättningen av denna framställning kommer jag inte att använda termerna ”fosterföräldrar” och ”fosterdotter”.)

I slutet av 1870-talet flyttade familjen Norrby till Uppsala, eftersom Carl fått möjlighet att tjänstgöra vid teologiska fakulteten. Han blev i början på 1880-talet extra ordinarie professor i det ämne som kallades ”praktisk teologi” och han stannade i Uppsala resten av sitt liv. Carl var en pliktmänniska och i den andan växte också Ida upp. Hennes mor Jane hade före äktenskapet med Carl varit föreståndarinna vid Högre Lärarinneseminariet i Stockholm. Hon hade tidigare varit gift men blivit änka. Till börden var hon skotska, mycket viljestark, initiativrik och drivande. Ida stod närmare 1 4­

fadern än modern känslomässigt, men Jane kom att spela en viktig roll för dotterns yrkesval.

Ida Norrby hade några goda skolår i Uppsala, där föräldrarna upprätthöll förbindelser med stadens mest verksamma pedagoger. En tid på 1880-talet gick hon också i skola i Kalmar, eftersom Carl och Jane tyckte att hon inte borde förlora kontakten med sina biologiska föräldrar. Då drabbades dessa av vad som författaren Gunilla Lindberg med skäl kallat ”en svår kris”. Den 4 januari 1884 försåldes ”handlanden W. Norrbys konkursmassas lösegendom, bestående av guld, silver, nysilver, möbler, linne och sängkläder ävensom kontorsmöbler med mera”.

På väg mot ett yrke Ida, som ännu inte fyllt femton år, återvände då till Uppsala för att genomgå småskollärarinneutbildning, anordnad av landstinget. Hon utexaminerades den 3 juni 1889 med goda betyg, utom i sång och handarbete.

Det som felade ifråga om det sistnämnda avhjälpte hon genom att nästa sommar genomgå en kurs i ”kvinnligt handarbete”. Vad gällde sången och musiken skulle hon hela livet känna sina brister. Vid 1890-talets början var alltså Ida Norrby utbildad småskollärarinna. Men varken föräldrarna eller hon själv nöjde sig med detta. I september 1890 sökte hon in på Högre Lärarinneseminariet i Stockholm. Inträdesproven gick inte särskilt bra, varför hon avbröt dem i förtid och for hem till Uppsala. Det var det första misslyckandet i hennes liv.

Nu ingrep Jane, som hade ett starkt intresse för huslig utbildning. I slutet av september 1890 reste hon och Ida till det bayerska Neuendettelsau, en lantlig ort med diakonissanstalt. Meningen var dock aldrig att Ida skulle bli diakonissa. Syftet var dels att hon skulle förkovra sig i tyska språket, dels att hon som auskultant i Die Blaue Schule (den blå skolan) skulle undervisas i husligt-praktiska aktiviteter men också lära något om sjukvård i hemmet. Jane reste snart hem till Sverige men på återvägen passade hon på att kontakta förgrundsfigurerna inom den gryende hushållsekonomiska rörelsen i Tyskland. Ida däremot började utbildningen i Die Blaue Schule.

Följande år råkade Ida in i en kris. Det hade som sagt aldrig varit meningen att hon skulle bli diakonissa, men nyåret 1891 meddelade hon 15

föräldrarna brevledes att hon nu hade börjat undra om detta ändå inte var hennes rätta kallelse. Samtidigt var hon osäker på om hon verkligen skulle klara av en så krävande uppgift. Hon förstod att modern skulle bli högeligen besviken men bad ändå föräldrarna att få sadla om. Deras omedelbara reaktion känner vi inte till, men undersökningar av pedagogikhistorikerna Nordin och Barkfeldt har visat att föräldrarna var minst sagt bekymrade: ”Av ett brev från Ida i augusti 1891 framgår, att fostermodern beskyllt henne för att vara hysterisk – en beskyllning som hon med rätta tillbakavisat som grundlös och kränkande.” Någon öppen konfrontation blev det emellertid inte och Ida tänkte om under sommaren. Hon for till en skola i Cassel för att utbilda sig till ”lärarinna i huslig ekonomi vid folkskolor”.

Men hon ansåg sig ändå inte färdigutbildad utan reste 1892 till Glasgow och gick igenom en kurs om sex veckor för blivande folkskollärarinnor.

Därifrån for hon till Edinburgh, till en skola som enligt henne själv ”först av alla liknande inrättningar i Storbritannien förmått att utvidga begreppet huslig ekonomi till att omfatta även andra ämnen än matlagning”. Härifrån utexaminerades hon den 12 juli 1893 som en av de bästa eleverna.

Idas föräldrar hade i början av 1890-talet verkat för att utbildning inom huslig ekonomi skulle få fast fot i Sverige. Jane hade på 1850-talet lärt känna Gunnar Wennerberg. Han var nu ecklesiastikminister och man vet att hon sökte upp honom på hans departement, troligen för att påverka honom.

Han var personligen engagerad i dylika frågor och vintern 1892 begärde han ett anslag om 5 000 kronor för att undervisning inom huslig ekonomi skulle kunna äga rum vid Högre Lärarinneseminariet i Stockholm.

Jane Norrbys roll för etablerandet av huslig ekonomi som en självständig skoldisciplin i Sverige har diskuterats av forskningen. Numera torde det dock vara accepterat att hon var en vägröjare i detta avseende. Nordin och Barkfeldt skriver att när Ida Norrby framträder vid rätt tidpunkt, ”just i den husliga ekonomins gryning i vårt land” hade hon i sin mor haft ett verksamt stöd, ett stöd, som skulle fortsätta att verka. Men historikern Herbert Lundh har en uppenbart kritisk inställning till Jane Norrby: ”Intelligent och kunnig, men despotisk och anspråksfull planlade hon i detalj hela utbildningen och tog icke ett ögonblick sin hand från densammas fortsatta utformande, ens då dottern befannn sig utomlands.” Jane 1 6­

ansträngde sig, enligt Lundh, att hålla Ida i ”andlig osjälvständighet” och forma henne ”till en avbild av sig själv”.

Uppsala Enskilda Läroverk och Fackskolan för huslig ekonomi På sensommaren 1893, då Ida var välutbildad både i utlandet och Sverige, sökte hon olika svenska tjänster. I september anställdes hon – säkerligen efter att Jane påverkat de bestämmande – som lärarinna vid det splitternya Uppsala Enskilda Läroverk. Det blev en vändpunkt i hennes liv. Den skola där hon skulle tjänstgöra existerar fortfarande men nu under namnet Lundellska skolan. I Uppsala talar man i regel om den som ”Skrapan”.

På 1890-talet hade framför allt två språkprofessorer i Uppsala låtit tala om sig, inte minst för att de var aktivt verksamma också utanför sina tjänsteåligganden. Den ene var Adolf Noreen och den andre J.A. Lundell.

(Om Noreen se kapitel 20.) Lundell var professor i slaviska språk men har också blivit känd för att han utarbetade landsmålsalfabetet, ett väl

Bild 28: Lärarna vid Fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala 1899. Ida Norrby stående längst t.h. med blicken något nedåtvänd.

17

Kapitel 7

Husmodern Hedvig (Hedda) Ekman, f. Richert (1860 –1929)

H

edda Ekman tillhörde den välaktade göteborgsfamiljen Richert.

Hon gifte sig ung med Johan Ekman, också han av en ledande släkt i staden. Under många år dokumenterade hon i skrift och foton skickligt ett familjeliv, inte minst barnens uppväxt.

Barnaåren och ungdomen Hedvig (Hedda) Ekman, som föddes den 3 juli 1860, var dotter till översten och chefen för Väg- och vattenbyggnadskåren Josef Richert och hans hustru Hedvig Magdalena Netzel. När hon föddes tjänstgjorde fadern i Göteborg och här växte hon upp. Till umgänget hörde familjen Ekman av den kända köpmanssläkten i staden. Tycke uppstod mellan Hedda och den unge Johan Ekman. Innan flickan hade fyllt tjugo år förlovade de sig.

Johan hade som ung inträtt i familjeföretaget Ekman & Co. (Senare blev han firmans chef.) De gifte sig den 4 juni 1881 och bosatte sig i hörnhuset av Karl Gustafsgatan och Storgatan.

En skrivande och fotograferande husmor med sex barn Vi är sällsynt väl underrättade om familjelivet och umgänget, eftersom vi har Heddas Anteckningar av H. E. att tillgå. De bygger på hennes dagboksnotiser och brev. Större delen av hennes detaljerade skildring är rikt 1 8­

illustrerad; hon var nämligen en skicklig amatörfotograf. Enligt vad dottern Birgit berättat startade hon denna verksamhet 1894. Särskilt road var hon av att fotografera folklivet vid den bohuslänska kusten, utmed vilken familjen brukade segla på sommaren: ”Min mors stora klumpiga stativkamera på spretande ben roade dem [de bofasta], och de hjälpte henne på allt sätt med hennes fotografering.” Heddas skrifter handlar i stor utsträckning om de sex barnen, nämligen Hedvig, f. 1882, Carl, f.

1883, Albert, f. 1885, Agnes, f. 1888, Sigrid (Tuttu), f. 1895 och Birgit, f. 1903.

I detta kapitel har jag inte använt benämningen hemmafru, eftersom den inte existerade på den här tiden, utan skrivit ”husmodern”.

Bild 31: Hedda Ekman med dottern Birgit.

19

2 0足