Iskall död

BERNARD MINIER ISKALL

DÖD

ISKALL DÖD 1

THRILLER

2

ISKALL

DÖD B E R NARD MINI ER ÖVERSÄTTNING: MARIA BODNER GRÖÖN

3

Copyright © XO Éditions, 2011 Copyright © 2023 för den svenska utgåvan Akademius förlag Originalets titel: GLACÉ ISBN 978-91-9876-838-1 Originallayout omslag: Aschehoug Svensk inlaga och omslag: Daniel Åberg/Åbergs stilus et forma Översättning: Maria Bodner Gröön Tryckt: Bulls Graphics, Halmstad 2023 Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen.

Intrång i upphovsmannens rättigheter enligt upphovsrättslagen kan medföra straff (böter eller fängelse), skadestånd och beslag/förstöring av olovligt framställt material.

4

Till minnet av min far.

Till min hustru, min dotter och min son.

Till Jean-Pierre Schamber och Dominique Matos Ventura, som förändrade allt.

5

6

FRÅN: DIANE BERG GENÈVE TILL: DR WARGNIER WARGNIERINSTITUTET FÖR PSYKIATRISK VÅRD SAINT-MARTIN-DE-COMMINGES

CV Diane Berg Psykolog, medlem i schweiziska psykologförbundet Specialist i rättspsykologi, medlem i schweiziska rättspsykologförbundet Födelsedatum: 16 juli 1976 Nationalitet: schweizisk UTBILDNING: 2002: Masterexamen i klinisk psykologi, universitetet i Genève.

Uppsats: ”Energi och impulser i den ekonomiska modellen: nekrofili och styckning hos tvångsmässiga mördare” 1999: Kandidatexamen i psykologi, universitetet i Genève. Uppsats: ”Aspekter av rädsla hos barn 8–12 år” 1995: Slutbetyg klassiska gymnasieprogrammet (latin) 1994: First Certificate of English

7

ARBETSLIVSERFARENHET: 2003 – Privat mottagning, psykoterapi och rättspsykologi, Genève 2001 – Assistent hos P. Spitzner vid Institutionen för psykologi och utbildningsvetenskap, universitetet i Genève 1999-2001 – Praktik vid rättsmedicinska institutet, universitetet i Genève Praktik som psykolog på sjukvårdsavdelningen, kriminalvårdsanstalten Champ-Dollon YRKESFÖRBUND: International Academy of Law and Mental Health Förbundet för psykologer och psykoterapeuter i Genève Schweiziska psykologförbundet Organisationen för rättspsykologer i Schweiz INTRESSEN: Klassisk musik (har spelat fiol i tio år), jazz, litteratur Idrott: simning, löpning, dykning, grottforskning, fallskärmshoppning

8

PROLOG Dgdgdgdgdgd – toktoktok – ddgdgdgdgdg – toktoktok Det regelbundna ljudet från kabeln, och då och då från hjulen på bockarna när linbanans kabelsko gled över och skakningarna vidarebefordrades till kabinen. Dessutom hördes vindens klagande vinande, överallt, som förtvivlade barnröster. Samt rösterna från dem i kabinen, som skrek för att göra sig hörda över oväsendet. De var fem, inklusive Huysmans.

Dgdgdgdgdgd – toktoktok – ddgdgdgdgdg – toktoktok – Fy fan! Jag gillar inte att åka upp i det här vädret! sa en av dem.

Huysmans stod tyst och spanade efter att sjön där under skulle dyka upp, tusen meter ner, genom snöbyarna som omgav kabinen.

Kablarna verkade märkligt slappa, dubbla bågar som lojt plöjde fram i det grå diset.

Det sprack upp mellan skyarna. Sjön blev synlig. Helt kort. För en stund liknade den en pöl under himlen, bara ett vattenhål mellan bergstopparna och raden av skyar som splittrades där de steg upp.

– Vad fan spelar det för roll vad det är för väder? sa en annan.

Vi kommer i alla fall att sitta fast en vecka under det här jävla berget!

9

Vattenkraftverket i Arruns: en rad salar och gångar som grävts ut sjuttio meter under marken, på tvåtusen meters höjd. Den längsta var elva kilometer lång. Den ledde vattnet från den övre dammen till tilloppstuberna, rör med en och en halv meters diameter som störtade nedför berget och fick vattnet att forsa från den övre dammen till de törstande turbinerna vid generatorerna nere i dalen. För att ta sig till anläggningen som låg inne i berget fanns det bara en väg: ett schakt med ingången nästan uppe vid toppen, för vidare befordran med hisskorg till huvudgången som man sedan följde i tvåsitsiga dragvagnar medan luckorna var stängda. En timmes resa genom mörkret längs åtta kilometer gångar.

Annars kunde man ta helikopter – men det var bara i nödfall.

En landningsplatta hade anlagts intill den övre dammen, som man kunde nå när vädret tillät.

– Joachim har rätt, sa den äldste. I det här vädret skulle helikoptern inte ens kunna landa.

De visste alla vad det betydde: när luckorna väl öppnades igen skulle tusentals kubikmeter vatten från den övre dammen med ett vrål störta fram i gången som de strax skulle ta sig fram i. Vid en olycka skulle det ta två timmar att tömma den igen, ytterligare en i dragvagn för att komma tillbaka till schaktingången, femton minuter att komma upp i friska luften, tio minuter i linbanan för att ta sig till den nedre anläggningen och sedan trettio minuter i bil till Saint-Martin-de-Comminges – under förutsättning att vägen inte var blockerad.

Om det skedde en olycka skulle de inte vara på sjukhuset förrän fyra timmar senare. Och kraftverket blev bara äldre … Det var i bruk sedan 1929. Varje vinter innan snön smälte tillbringade de fyra veckor där uppe, isolerade från omvärlden, för att underhålla och renovera maskinerna från en svunnen tid. Ett tungt arbete, och farligt.

Huysmans följde med blicken en örn som bars av vinden ungefär hundra meter från linbanan.

Under tystnad.

10

Han vände blicken mot det isiga, svindlande djupet som bredde ut sig under kabingolvet.

De tre jättelika tilloppstuberna störtdök nedåt, fastklamrade vid bergväggen. Dalgången var för länge sedan borta ur deras synfält.

Den senaste bocken syntes trehundra meter längre ner, den stod där bergssidan bildade en kam som ensam avtecknade sig mitt i dimman. Nu klättrade kabinen rakt upp mot schaktingången. Om kabeln gick sönder skulle det bli ett fall på flera tiotals meter innan den splittrades som en nöt mot klippväggen. Den gungade i stormen som en matkorg på en husmors arm.

– Hördu kocken, vad blir det för käk den här gången?

– Inget kravodlat i alla fall.

Det var bara Huysmans som inte skrattade. Han följde med blicken en gul minibuss på vägen till kraftverket. Direktörens. Sedan försvann också minibussen ur hans synfält, slukad av molnstrimmorna, som en diligens där indianerna kommer i kapp.

Varje gång han tog sig hit upp fick han känslan av att få grepp om en grundläggande sanning om sin egen existens. Men han var oförmögen att säga vad den gällde.

Huysmans såg upp mot toppen.

Slutstationen på linbanan – en metallkonstruktion monterad i betongfundamentet vid schaktingången – kom närmare. När kabinen väl hade stannat skulle männen ta sig nedför ett antal spångar och trappor till blockhuset i betong.

Vinden ven våldsamt. Det måste vara minst tio minusgrader ute.

Huysmans kisade.

Det var något märkligt med metallkonstruktionens form.

Det var något som lagts till …

Som en skugga mellan stagen och stålbalkarna som stormbyarna slet i.

En örn, tänkte han, en örn har fastnat mellan kablar och taljor.

Nej, det var absurt. Men det var faktiskt just det: en stor fågel med utfällda vingar. Kanske en gam, fångad i den stora ställningen, snärjd mellan galler och stänger.

11

– Men titta där!

Joachims röst. Han hade också fått syn på det. De andra vände sig mot plattformen.

– Men himmel! Vad är det för något?

Det är i alla fall ingen fågel, tänkte Huysmans.

En vag oro steg inom honom. Det hängde ovanför plattformen, precis under kablar och taljor, som om det hängde fritt i luften. Det såg ut som en jättelik fjäril, en mörk och olycksbådande fjäril som stod ut mot den vita snön och den vita himlen.

– Men för fasiken! Vad är det för en grej?

Kabinen stannade upp. De var framme. Formen blev större.

– Gud i himlen!

Det var ingen fjäril – och ingen fågel.

Kabinen stannade, dörrarna öppnades automatiskt.

En iskall vindstöt full av snöflingor slog dem i ansiktet. Men ingen klev av. De stannade där, betraktade verket av galenskap och död.

De visste redan att de aldrig skulle glömma den här synen.

Vinden skrek runt plattformen. Det var inte längre barnskrik Huysmans hörde utan en annan klagan, fasansfulla skrik dränkta i den tjutande vinden. De backade ett steg inåt.

Skräcken drabbade dem som ett framrusande tåg. Huysmans kastade sig över headsetet och satte det på huvudet.

– Hallå, centralen? Huysmans här. Ring gendarmerna! Fort! Säg åt dem att sno sig hit! Vi har ett kadaver här! Helt sjukt!

12

I MANNEN SOM ÄLSKADE HÄSTAR

13

14

1 Pyrenéerna. Diane Berg såg dem resa sig framför henne i samma stund som hon kom över krönet på en kulle.

En vit vall på avstånd, längs med hela horisonten, bruten av bergskammarnas krusning. En rovfågel rörde sig i cirklar på himlen.

09.00 morgonen den 10:e december.

Om man skulle tro vägkartan på instrumentpanelen borde hon ta nästa avfart söderut, mot Spanien. Hon hade varken gps eller bildator i sin urmodiga Lancia. Hon fick syn på en skylt ovanför motorvägen: Avfart 17, Montréjeau/Spanien, 1 000 m.

Diane hade tillbringat natten i Toulouse. Ett billigt hotell, ett minimalt rum med duschkabin i plast och en liten teve. Mitt i natten hade hon väckts av en rad skrik. Med bankande hjärta hade hon satt sig vid huvudgärden och lyssnat spänt – men det var knäpptyst i hotellet och först trodde hon att hon hade drömt, tills skriken hördes på nytt, ännu högre. Det vände sig i magen på henne, sedan förstod hon att det var katter som slogs under fönstret. Efteråt hade hon svårt att somna om. Kvällen innan hade hon varit i Genève och firat för att ta avsked av kolleger och vänner.

Hon hade betraktat sitt arbetsrum på institutionen och undrat hur nästa skulle se ut.

På hotellets parkeringsplats låste hon upp sin Lancia medan snön smälte ner över den, och insåg plötsligt att hon hade lämnat sin ung15

dom bakom sig. Hon visste det: om en vecka eller två skulle hon ha glömt sitt tidigare liv. Och om några månader skulle hon ha förändrats i grunden. Med tanke på platsen där hon skulle vistas och leva under de kommande tolv månaderna kunde det inte bli på något annat sätt. ”Fortsätt att vara den du är”, var rådet hennes pappa hade gett henne. Hon lämnade parkeringen för att ge sig ut på motorvägen som redan var alltför trafikerad och undrade om förändringarna skulle bli positiva. Någon hade sagt att vissa anpassningar är som amputationer, hon kunde bara hoppas att det inte skulle bli fallet för henne.

Hon kunde inte sluta tänka på institutet.

På dem som satt inlåsta där …

Under hela den föregående dagen hade Diane inte kunnat släppa tanken: Jag kommer inte att klara det. Jag kommer inte att räcka till. Även om jag har förberett mig och även om jag är den mest kvalificerade för den här tjänsten vet jag verkligen inte vad som väntar. De där människorna kommer att läsa mig som en öppen bok.

Hon tänkte på dem som människor, mänskliga varelser – inte som … monster.

Det var ändå precis vad de var: helt fruktansvärda individer, lika långt ifrån henne, hennes föräldrar och allt det hon kände till som en tiger är långt ifrån en katt.

Tigrar …

Det var så man måste se dem: oberäkneliga, farliga, kapabla till en ofattbar grymhet. Tigrar inlåsta bland bergen …

När hon kom till vägtullen insåg hon att hon varit så upptagen av sina tankar att hon glömt var hon lagt biljetten. Kontrollanten såg strängt på henne medan hon febrilt grävde först i handskfacket och sedan i handväskan. Ändå var det ingen brådska: det fanns inte en människa inom synhåll.

I rondellen efter tog hon av mot Spanien och bergen. Efter några kilometer tog slättlandet plötsligt slut. De första utlöparna från Pyrenéerna sköt upp ur marken och vägen kantades av böljande, trädbevuxna höjder som ändå inte hade något gemensamt med de 16

taggiga bergskammar hon skymtade i fjärran. Vädret förändrades också: snöflingorna blev fler.

Efter en kurva kunde hon plötsligt från vägen se ut över ett landskap med vita fält, åar och skogar. Diane fick syn på en gotisk katedral högst upp på en kulle, omgiven av stadsbebyggelse. Genom vindrutetorkarnas drag fram och tillbaka började landskapet likna en gammal etsning. ”Pyrenéerna är inte som Schweiz”, hade Spitzner varnat henne.

Längs vägkanten blev snödrivorna allt större.

Hon kunde urskilja det roterande ljuset genom snöflingorna innan hon såg vägspärren. De föll allt tätare, över gendarmerna som stod där och svängde med sina ljusstavar. Diane noterade att de var beväpnade. En skåpbil och två motorcyklar stod parkerade i den smutsiga snön vid vägrenen, vid foten av de stora granarna. Hon vevade ner bilrutan och stora, mjuka snöflingor blötte omedelbart ner sätet.

– Får vi se era papper är ni snäll, mademoiselle.

Hon böjde sig framåt för att ta dem i handskfacket. Hon hörde en rad knastrande meddelanden på deras kommunikationsradio som blandades med vindrutetorkarnas snabba slag och det anklagande ljudet från avgasröret. Kall fukt runt hela ansiktet.

– Är ni journalist?

– Psykolog. Jag är på väg till Wargnierinstitutet.

Gendarmen granskade henne, nedböjd mot hennes öppna ruta.

En stor ljushårig karl som måste vara närmare 190 cm lång. Bakom ljudmattan från radiokommunikationen kunde hon höra forsen brusa i skogen.

– Vad gör ni i de här trakterna? Schweiz är ju inte nästgårds.

– Institutet är ett psykiatriskt sjukhus och jag är psykolog – ser ni en koppling där?

Han gav tillbaka hennes papper.

– Det är bra. Ni kan fortsätta.

Hon åkte vidare och undrade om franska polisen alltid kontrollerade bilister på det här viset eller om det hade hänt något.

17

Vägen svängde flera gånger där den följde forsens meandrar (”gave” kallades forsen här i Pyrenéerna, enligt hennes guidebok) mellan träden. Sedan försvann skogen och lämnade plats åt ett slättland som säkert var fem kilometer brett. Ett långt, rakt stråk kantat av övergivna campingplatser med flaggor som dystert fladdrade i vinden, bensinstationer, vackra hus som såg ut som alpstugor, en lång rad reklamskyltar som höjde de närliggande skidorterna till skyarna …

Längst bort låg Saint-Martin-de-Comminges med 20 863 invånare, om man skulle tro skylten i klara färger. Ovanför staden skymdes bergstopparna av grå moln, här och där sprack de upp och släppte igenom ett ljus som tecknade en bergstopp eller profilen på ett pass lika skarpt som ljusknippet från en strålkastare. Vid första rondellen lät Diane avfarten mot centrum vara och tog en liten väg åt höger, bakom en byggnad med ett stort skyltfönster som skrek ut Sport och Natur med stora neonbokstäver. Det var rätt gott om fotgängare på gatorna och många bilar stod parkerade längs dem. ”Det är inget särskilt lustigt ställe för en ung kvinna.” Hon mindes Spitzners ord medan hon körde gatan fram i välkänt och lugnande samspråk med vindrutetorkarna.

Vägen ledde uppåt. Hon såg helt kort taken tätt intill varandra nedanför sluttningen. På marken omvandlades snön till svart slam som piskade mot bilens underrede. ”Är du säker på att du vill åka dit, Diane? Det är inte särskilt likt Champ-Dollon.” Champ-Dollon var det schweiziska fängelset där hon hade haft uppdrag som rättspsykolog och behandlat sexualbrottslingar efter att hon blivit färdig med sin utbildning. Där hade hon träffat på serievåldtäktsmän, pedofiler och fall av sexuell misshandel inom familjen – en administrativ förskönande omskrivning för incestuösa våldtäkter. Hon hade dessutom fått vara med och göra trovärdighetsutredningar av minderåriga som sa sig vara offer för sexuella övergrepp – och hon hade förfärad upptäckt hur den sortens verksamhet kan vinklas av en experts förutfattade meningar, ideologiska och moraliska, vilket gjorde att objektiviteten ofta blev lidande.

18

– Man får höra en hel del märkliga saker om Wargnierinstitutet, hade Spitzner sagt.

– Jag pratade med doktor Wargnier i telefon. Han gjorde ett väldigt gott intryck på mig.

– Wargnier är bra, hade Spitzner medgivit.

Hon visste ändå att det inte skulle vara han utan hans efterträdare som tog emot henne på institutet: en doktor Xavier från Québec som arbetat på Pinelinstitutet i Montréal. Wargnier hade gått i pension ett halvår tidigare. Det var han som hade gått igenom hennes ansökan och antagit henne innan han lämnade sin tjänst, och även han hade under deras många telefonsamtal varnat henne för att uppgiften var svår.

– Det är inget lätt ställe för en ung kvinna, doktor Berg. Jag pratar inte bara om institutet utan också om omgivningarna. Den här dalen … Saint-Martin … Det är Pyrenéerna, det är Comminges.

Vintrarna är långa och det finns inte många förströelser. Om ni inte tycker om att vintersporta, så klart.

– Glöm inte att jag är schweizare, hade hon skämtsamt svarat.

– I så fall, om jag ska ge ett råd, är det att ni inte blir alltför uppslukad av arbetet utan ser till att vara ledig då och då – och att tillbringa den tiden utomhus. Det är ett ställe som i längden lätt kan … väcka oro.

– Jag ska försöka komma ihåg det.

– En annan sak: det blir inte jag som får nöjet att ta emot er. Det blir min efterträdare, doktor Xavier från Montréal, som gör det. En praktiserande läkare med mycket gott rykte. Han ska komma hit nästa vecka. Han är väldigt entusiastisk. Som ni vet ligger de ju lite före oss där borta när det gäller aggressiva patienter. Jag tror att det kan bli intressant för er att utbyta synpunkter.

– Det tror jag också.

– Det har länge funnits behov av en biträdande chef här på institutet, hur som helst. Jag har inte delegerat tillräckligt. Återigen rullade Diane fram i skydd av träd. Vägen hade lett ständigt uppåt för att slutligen dyka ner i en trång och skogig dal 19

som DJUPDYKNING verkade osunt instängd.

Diane hade gläntat på rutan och en EN I VÅRA INNERSTA RÄDSLOR

genomträngande doft av löv, mossa, barr och blötsnö kittlade henne i näsan. Ljudet av forsen alldeles intill överröstade nästan motorn.

Det första offret är en häst: dess huvudlösa kropp hittas upphängd – En enslig plats, sa hon högt för att känna sig lite modigare. från en klippa på 2 000 meters höjd. Samma dag börjar en ung Hon körde försiktigt i den dystra vintermorgonen. Billyktorna psykolog sitt arbete på en rättspsykiatrisk anstalt för särskilt farliga skavde mot stammarna på granar och bokar. En elledning löpte brottslingar. längs vägen: grenar lutade sig emot den som om de inte kunde hålla sig uppe själva. Ibland öppnades skogen upp och där stod lador med Kriminalkommissarie Servaz kan inte förstå varför han har blivit tillkallad skiffertak täckta av mossa – stängda och övergivna. för ett dött djur men det är något oroande med brottet som han En bit bort såg hon några byggnader bakom en kurva. De dök inte DNA-spår på kadavret visaroch sigträ tillhöra av de upp kan igen ignorera. efter svängen.

Flera byggnader i betong alldelesenintill farligaste patienterna på anstalten och några dagar senare skogen, med stora fönster på bottenvåningen.

En avfart frånhittas vägendet först den Pyrenéerna utspelar sigfält snart leddemordoffret. över forsen Ivia enlilla brobergsstaden i metall ochi vidare över ett snötäckt fram till husen. berättelse De var uppenbarligen tomma och såg förfallna ut. är en mardrömslik om galenskap och hämnd.

Stämningen Utan att hon visste varför fick de ödsliga byggnaderna i dalen henne tryckande och intrigen fängslande. att rysa. Enligt skylten intill var det en sommarkoloni: Detta är den första boken i serien omISARDS kriminalkommissarien Martin COLONIE DE VACANCES DES Servaz.

Skylten vid infarten var rostig. Fortfarande inte ett spår av institutet. Och inteläsning.” minsta anslag.

Wagnerinstitutet var uppenbarligen inte ”Gripande THE TIMES angeläget om att göra reklam för sig. Diane började undra om hon ”Den smygande av rädsla är ondskefullt inte hade tagit fel.känslan Den officiella vägkartan med skalaskarp 1/25 000 låg och smärtsam.”

THE DAILY MAIL utvecklad på passagerarsätet intill henne. En kilometer och ett tiotal kurvor bort fick hon syn på en parkeringsplats omgärdad av en ”Kungen av franska thrillers, Bernard Minier.” EL MUNDO stenmur. Hon saktade in och vred på ratten. Lancian skumpade fram över vattenpölarna och fick leran att spruta upp. Hon tog kartan och klev ur bilen. Fukten omslöt henne genast som ett rått, iskallt lakan.

Trots snöflingorna vecklade hon ut kartan. Byggnaderna i kolonin som hon nyss kört förbi fanns utmärkta med tre små rektanglar. Med blicken försökte hon avgöra den distans hon hade avverkat längs den slingriga landsvägen. Det fanns två andra rektanglar lite längre fram: de formade ett T och trots att det inte fanns någon som helst indikation beträffande byggnaderna kunde det inte gärna röra 20