Fasaden - en trivseldeckare

FASADEN

1

”Det är någonting mystiskt med dom här människorna, sa hon klagande. Jag vet inte om det är så allvarligt att det är kriminellt, men det är så många saker som inte stämmer.”

Maria Lang, Camilla vid skiljevägen, 1978

2

FASADEN En svensk trivseldeckare av Karin Ersson Ekstam och Lotta Malkar

3

Stockholm 2013

Fasaden – en svensk trivseldeckare ISBN 978-91-981080-0-2 © 2013 Författarna/ SHF Consulting Grafisk form & sättning: Daniel Åberg Omslag: Sarmite Roske Upplaga: 1:1 Tryck: Bulls Graphics, Halmstad 2013 Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen.

Intrång i upphovsmannens rättigheter enligt upphovsrättslagen kan medföra straff (böter eller fängelse), skadestånd och beslag/förstöring av olovligt framställt material.

Kontaktuppgifter: SHF Consulting – hemsida www.shfconsulting.se

4

1

– Välkommen till SHF. Anna-Karin Blomgren hade den där rätta, svalt proffsiga rösten, som utan att säga just något alls fick folk att känna att de kommit till ett kvalificerat företag som erbjöd rätt kompetens till den som kunde och ville betala.

– Nej, tyvärr, Albin Fromm är bortrest hela denna vecka.

Zara Stolt? Jo så visst, hon finns här. Ett ögonblick ska jag se om hon är ledig.

Zara tittade roat på byråns bästa maskhållare. Genom den svagt rökfärgade glasväggen såg Anna-Karin mycket väl att Zara satt och stirrade ut genom fönstret som om något spännande hände på fasaden mitt emot. Inte för att hon saknade arbetsuppgifter utan för att det var lite för mycket som snurrade runt i huvudet på henne. Två dagar kvar till midsommarafton då mamma förväntade sig att hon skulle dyka upp ute på Ingarö. Inte för att hon egentligen hade något emot vare sig mamma eller barndomens lantställe trots att det senare snart låg i en förort. Det var någon annan orsak som hon inte hade riktig kläm på som fick henne att känna sig rastlös. Kanske var det vädret. Så här mycket hade hon inte frusit i juni sedan hon som barn tillbringade delar av sommarlovet hos morföräldrarna i England. Hon sköt grubblerierna åt sidan och lyfte luren så fort internsignalen ljöd.

– Du har Peter Ceson på tråden. Han frågade först efter Albin, men jag fick för mig att det ändå var dig han ville prata med.

Det var inte alltid Zara kunde följa med i Anna-Karins lätt 5

konspiratoriska tankar, men ibland hade människan en nästan kuslig förmåga att läsa ut vad folk ville. Trots att de bara sa någon enstaka mening i telefon.

– Ja, Zara Stolt SHF Consulting. Hon betonade orden så att det nästan kändes som om hon – artigt – frågat vad gäller det?

När hon drygt tio minuter senare lade på luren kände hon sig plötsligt full av energi. Nu gällde det att sätta fart. Ett litet stygn av skuld kände hon, men bara ett litet. Mamma skulle ha fullt upp med att fira midsommar med hennes systers familj. Det var ändå barnbarnen som var viktigast. Om Zara var där eller inte spelade inte riktigt samma roll. Mamma skulle förstås ändå påpeka det märkliga i Zaras förmåga att ”bli tvungen” att arbeta när det drog ihop sig till storhelg. Oftast innebar det bara att hon låste in sig med en dator några timmar per dag. Inte att hon uteblev helt och hållet. Och mamma hade för länge sedan genomskådat Zara och visste att det handlade om hennes behov av att vara ensam en stund. Men denna gång var det på riktigt. Nåväl, skulle hon göra detta behövde hon ringa en rad samtal, be om ursäkt ett antal gånger och gå hem och köra en extra tvättmaskin.

Anna-Karin gjorde sitt bästa för att inte se nyfiken ut, men hon var helt utan framgång. Hela hon var ett frågetecken. Ännu en sak som tydde på att det börjar bli sommarstiljte, tänkte Zara. En normal dag skulle Anna-Karin både ha för mycket att göra och vara alldeles för professionell för att lägga sig i vad delägarna höll på med. I alla fall öppet. Zara skrattade åt henne.

––Du skulle se din egen min. Men jag håller med dig. Det är så himla långtråkigt den här veckan. Eller var till alldeles nyss. Ja, du hörde att det var Peter Ceson på Ceson Fastigheter som ringde. Han är gammal studiekamrat till Albin och om de känner varandra det allra minsta så visste han att Albin 6

är och glor på fotboll. Ja, i alla fall ska jag till Dalarna över helgen och säkert en stor del av nästa vecka. Cesons har ett akut ledningsproblem och de vill ha hjälp med en tillfällig lösning. Ja, eller det är väl kanske en långsiktig lösning de letar efter, egentligen. Men jag måste göra en insats omgående. Skit också, jag som inte har någon bil längre. Det lär bli kärvt att hitta en alldeles före helgen. Är du en ängel och trollar fram en hyrbil så där som bara du kan? Vilken bil som helst får duga, bara den går att visa upp för en kund.

––Men vad ska du till Dalarna för? Det här är ju en Cesonkåk och de sitter väl själva i kvarteret?

––Ja och nej. Huvudkontoret ligger formellt fortfarande i Mora och där har ägarfamiljen tydligen också sin högborg. De ska samlas där över midsommar.

Medan Zara plockade ihop sin dator, ”padda” och telefon och lade alltsammans i favoritväskan började hon fundera på vad hon just fått veta. Exakt vad som förväntades av henne själv skulle hon bli helt informerad om först imorgon kväll.

Men att det var ett uppdrag som passade bättre för hennes specialistkompetens än för Albins mer ekonomiskt analytiska var redan klart. Det här skulle komma att handla mycket mer om människor än om siffror och även om hon var bra på de senare var hon betydligt bättre än någon annan på byrån när det gällde att bedöma personliga egenskaper. Det var för att de kompletterade varandra så bra, hon, Albin och den lite tuffare, mer säljande, Magnus Hård, som de en gång brutit sig ut från den stora konsultbyrån. Ett beslut de alla tre var mycket nöjda med nästan tio år efteråt.

7

2

J

ust i denna sekund kändes det i alla fall otroligt bra. Kanske upplevde han inte riktigt ”years of freedom” som Harley Davidson skrev på sin hemsida, men nog var det en obeskrivlig frihetskänsla i att få dra iväg några dagar. 360 dagar om året, minst, var Janne Hansson en ansvarskännande familjefar, begåvad ekonom och sedan snart ett år också VD för ett välrenommerat fastighetsbolag. Men några dagar om året älskade han att bara få sitta på bågen, träffa kompisarna och känna sig hyfsat, om inte ansvarslös, så i alla fall ansvarsbefriad. Nu var det bara någon knapp timme kvar innan han skulle stråla samman med familjen och helhjärtat engagera sig i förberedelserna för midsommarhelgen.

Det hade varit ett spännande och lärorikt år på Ceson, inte minst med tanke på vad han fått veta alldeles innan han gav sig ut på sin utflykt. Undrar vad de andra kommer att säga, tänkte han och började göra en liten summering i huvudet av de människor han för ett år sedan aldrig hört talas om, men som nu var en stor del av hans värld. Han log lite inombords när han tänkte på första gången han varit inne på gamle Ivars kontor.

Han hade blivit lämnad ensam en rätt lång stund bland de mörka mahognymöblerna, som säkert stått där sedan fyrtiotalet. Så länge att han valt att resa sig och sträcka på benen. Då hade han fått syn på en stor tjock bok med ljusbruna pärmar som var präglade så de såg ut som en tegelvägg. Mitt på framsidan tronade ett maffigt guldemblem som Janne inte kände igen även om han såg att det måste ha med byggverksamhet att göra. Den såg inte ett dugg hemlig eller privat ut så han 8

öppnade den nyfiket och upptäckte att det var ”Sveriges Byggmästare” utgiven i Stockholm redan 1950 och tryckt i numrerad upplaga. Janne bläddrade försiktigt fram till bokstaven C och läste: Carlsson, Oscar Laurentius, född 1874, 28/10 i Mora. Bosatt i Mora. Självstudier och praktik på ritkontor i Gävle och Stockholm. Egen verksamhet och ansv. byggm. sedan 1915. Byggprod. omf. bostads-, industri- och fabriksbyggnader. Ledamot av byggnads- och företagsnämnderna.

Så det var självaste ”urgubben”, tänkte Janne. Oscar Carlsson, han som varit så noga med att både för- och efternamn stavades med c att sonen tagit släktnamnet Ceson. Boken kom ut kort före Oscar Carlssons bortgång men symbolvärdet i att han varit med var fortfarande kännbart. Säkert ingen lätt person att tas med. Men drivkraft hade han onekligen haft. Det Janne sett av den åldrade men fortfarande kraftfulle sonen Ivar gav ungefär samma intryck. Faktiskt lite ovanligt, för så dominanta fäder brukar oftast få mer fogliga barn. Men undantaget bekräftade väl regeln. Ivar hade dessutom haft mer än ett halvsekel på sig att öva upp sig som släktens och firmans överhuvud.

Hela familjen i tre generationer var verksamma i firman idag. Främst var det sönerna födda i början av femtiotalet som var tongivande och som också, tillsammans med sin syster, var delägare. Men det fanns även ett gäng barnbarn med ganska skiftande egenskaper och personligheter. Det kan nog hända spännande saker den dag den gode Ivar inte längre drar i trådarna, konstaterade Janne för sig själv. Formellt hade han ju lämnat ifrån sig det mesta, men hans ande svävade fortfarande över vartenda större beslut. Den som inte förstod det hade nog inte mycket att hämta. Nej, nu skulle han strunta i jobbet en stund och istället koncentrera sig på de lediga dagarna med familjen.

9

Allt skulle följa traditionen, det vill säga hans frus familjs tradition, men Janne hade inga problem med det. Tvärtom.

Han var glad att hans fru hade en så stabil bakgrund, precis som han önskat att barnen skulle få, för hans egen bakgrund bjöd ju inte på så många roliga traditioner. Fast det var klart, var man bara tre och praktiskt taget utan släkt var det kanske inte så lätt att åstadkomma heller. Brittas familj var mer som att flytta in i ”Mitt stora feta grekiska bröllop”. Först hade de nästan skrämt honom, men rätt snart blev han en helt naturlig del av den bullriga gemenskapen. Och det kändes bra, väldigt bra. I alla fall så länge han fick ha sina små ”mellanrum” med kompisarna. Det var så skönt att Britta förstod det.

Tankarna fick flöda fritt i huvudet. De snurrade verkligen från det ena till det andra på det mest ologiska sätt. Det var lite märkligt det där han fått ögonen på precis innan han drog iväg från jobbet i torsdags morse, men Jonas skulle säkert ha en rapport till honom när han kom tillbaka. I alla fall ett underlag så de sedan kunde gå på djupet tillsammans. Men det fick bli nästa vecka, nu skulle han snart fira riktig öländsk midsommar med allt från små grodor till svärmors inlagda sill. Antagligen skulle han måla något eller byta några plankor innan dess också. Man det var avkopplande och skönt att använda händerna emellanåt. Det blev lite väl mycket stillasittande sifferdribblande de allra flesta dagar, trots att han löptränade ganska systematiskt. Han påstod sig göra det för att må bra och hålla igång kroppen, fast då brukade Britta höja ett diskret ögonbryn.

––Jag tävlar bara med mig själv, hävdade han envist.

––Självklart älskling, sa alltid Britta, det är ju för att ni allihop ska kunna tävla var och en med sig själv som ni lägger upp alla tider och resultat på webben. Eller hur?

––Ja, men just det är faktiskt inte mitt påhitt och nu när alla är med kan jag väl inte plötsligt vägra?

10

Hon kände honom nästan bättre än han kände sig själv och det var både obehagligt och härligt. Uppenbarligen gjorde hon sig inga illusioner i alla fall.

Janne hade trott att han skulle kunna köra direkt till Djupvik men naturen tvingade honom att göra ett nödstopp och då kunde han lika gärna ta en kopp kaffe och en korv på en gång. Han ville ju inte tappa koncentrationen, på en båge är det livsfarligt.

Han lät HD:n glida upp vid Shellmacken i Oskarshamn.

Här var det ingen tvekan om att han kommit till Småland och att det inte var så lång väg kvar. Den omisskännliga dialekten fullkomligt slog emot honom när expediten undrade om han ville ha ketchup och senap till sin ”korrv mä brrrö”? Större delen av svenska folket uppfattade nog att Håkan Juholt pratade småländska, men om det var så här han låtit i sin ungdom så måste han ha slipat bort nästan alltihop.

Skönt att vägarna i alla fall var torra idag. Än så länge var det några timmar kvar innan viltet på allvar skulle börja röra på sig. Småland är lite mer älgrikt än vad som är kul ur trafiksynpunkt, men i gengäld var man inte så hårt drabbade av vildsvin som andra delar av landet. De senare var så lagom lustiga att stöta på ute på asfalten. De hade inte mycket gemensamt med de där tecknade djuren som Obelix glatt tog under armen. Det påstods att det var som att köra rakt in i ett cementblock att krocka med en fullstor galt. Det var en upplevelse Janne mer än gärna avstod från att få veta om den var riktigt beskriven.

OK, upp på hojen igen. Janne kände hur han började stelna efter de många timmarna i samma ställning och så fort man stannade blev det ju väldigt varmt innanför de svarta skinnkläderna. Detta trots att det var en ovanligt sval sommardag. Han var väl medveten om att det var alla tillbehören, inklusive kläderna, som lockade många halvgubbs som han själv att köpa båge. De kunde känna sig lite lagom farliga och 11