Bukowskis | Modernism before Moderna Museet

MODERNT FÖRE MODERNA BUKOWSKIS 2013

MODERNT FÖRE MODERNA BUKOWSKIS 2013

1

MODERNT FÖRE MODERNA BUKOWSKIS ÖNSKEUTSTÄLLNING 27 SEPTEMBER - 1 OKTOBER 2013 BERZELII PARK 1, STOCKHOLM

2

5 7 16 22 26 30 36 37 40 41 44 164 172

förord av michael storåkers, vd modernt före moderna (museet) av pedro westerdahl kom upp och ta en draja! av anna-stina malmborg pionjärerna av anders wahlgren östermalmsvandrarna - samlare minns intervju med ulf linde av paulina sokolow pontus bonnier minns gerard bonnier galerie aronowitsch lena josefsson om moderna museets vänner olle granath katalog modern before moderna (museet) by pedro westerdahl verk ur moderna museets samling med proveniens från gallerierna

3

CHRISTO PÅ GALERIE ARONOWITSCH, STRANDVÄGEN, 1974.

4

FÖRORD MICHAEL STORÅKERS, VD

Modernt före Moderna är Bukowskis Önskeutställning 2013. Att den förverkligats är fantastiskt och en dröm som går i uppfyllelse. I några dagar får publiken ta del av närmare ett femtiotal av de verk som en gång premiärvisades för en svensk publik på något av spjutspetsgallerierna som fanns i Stockholm och som tjänstgjorde som fönster mot den tidens europeiska samtidskonst. Gallerier, ledda av passionerade människor som kom att fostra flera generationer in i ett konstintresse, som därefter kom att utgöra ett fundament för samtidskonstens existens och vitalitet.

Moderna Museet invigdes 1958 och har sedan dess utgjort ett flaggskepp i svenskt kulturliv. Att där hänger verk i världsklass, som gör vilken museichef som helst i världen grön av avund, av Dalí, Picasso, Braque, Dubuffet, Kandinsky och Matisse, är ingen självklarhet eller slump. Det som gör Moderna Museet så enastående är just dess dynamiskt utvecklade samling. Många av nyckelverken i samlingen är inköpta i Paris eller New York av extremt framsynta personer, som till exempel Pontus Hultén. Men, man blir också förvånad när man inser hur många av de mest kända verken, de som nästan alltid hänger framme och utgör tio procent av de främsta, som har proveniens Galerie Burén, Svensk-Franska Konstgalleriet eller Galerie Bleue. Antingen inköpta via anslag eller inkluderade i samlingen tack vare donationer från samlare.

Sambandet mellan å ena sidan dessa tidiga gallerier, den hängivna publiken med modiga konstsamlare och Moderna Museet å den andra, är starkt, spännande och ytterst talande. Med utställningen Modernt före Moderna vill Bukowskis berätta den historien.

Jag vill börja med att tacka utställningens curator Anna-Stina Malmborg, som tillsammans med sin man Gunnar Höglund, varit några av Sveriges mest passionerade och pådrivande samtidskonstälskare i drygt ett halvt sekel. Oförtrutet dyker de alltjämt upp och ”minglar” på vernissager och tar till sig ny konst samt även konkret stött betydande konstprojekt genom åren på ett totalt osjälviskt sätt. I arbetet med utställningen har Anna-Stina bidragit till att leta upp de verk som för länge sedan inköptes på något av de gallerier som Modernt före Moderna belyser. En grannlaga uppgift som kräver skärpa och minne som få av oss har.

Ett stort tack också till curator Anders Wahlgren, som gång efter gång visar att han inte bara är en kunnig utställningskommissarie och konsthistoriker, utan också en fantastisk berättare och livgivare åt historier som annars endast skulle damma bort.

Tack också till Kulturrådet på Bukowskis - en grupp som inspirerat oss med kunskap och visionen om utställningar av detta slag. Jag vill förstås också framföra Bukowskis varma tack till alla våra generösa utlånare som möjliggjort denna utställning av sällan skådat slag i Sverige. Ett tack även till doktorand Mimmi Brandberg som bidragit med värdefull information. Slutligen vill jag tacka mina medarbetare, där i princip alla blir delaktiga då det gäller projekt av den här storleken. De som arbetat närmast projektet är dock Anna-Karin Pusic, Pedro Westerdahl, Marcus Kinge och Paulina Sokolow.

Särskilt tack till vår fotograf Marcus Bengtsson.

5

KATALOGER FRÅN LEGENDARISKA UTSTÄLLNING UTSTÄLLNINGAR I STOCKHOLM 1922 - 1968.

6

MODERNT FÖRE MODERNA (MUSEET) PEDRO WESTERDAHL

WASSILY KANDINSKY OHNE TITEL - BAGATELLEN III SID 44

När Moderna Museet invigdes, i Exercishuset på Skeppsholmen, den 9 maj 1958, invigningstalade dåvarande överintendenten för Nationalmuseum, Otte Sköld. Sköld påminde i sitt tal om att man redan 1908 på allvar tagit upp problemet om den dagsaktuella konstens lokalfråga i Nationalmuseum. Ett halvt sekel senare hade tanken på en nybyggnad för dessa ”samlingar” äntligen kommit att realiseras. Skölds engagemang för att skapa det nya museet hade varit avgörande och tillsammans med bland annat Moderna Museets Vänner, som bildats 1953, gav han Nationalmuseums samling av 1900-talskonst ett eget hem.

Nu när ytterligare ett halvt sekel (och lite mer) förflutit har lokaler utökats samt omdanats till vilket även kommer att samlingarna vuxit i omfång samt kvalité och Moderna Museet i Stockholm (med filial i Malmö) anses numer som ett av de främsta i sitt slag i världen. Förutom den betydelsefulla roll som Moderna Museets Vänner ännu spelar för museet, får stor betydelse tillmätas det drivna ledarskap som utövats av tidigare chefer, bland vilka kan nämnas exempelvis Philip von Schantz, Karin Lindegren och Björn Springfeldt. Moderna Museets i synnerhet mycket drivande och engagerade överintendenter Pontus Hultén och Olle Granath, kom med sina kontakter och initiativ att fullfölja dessa intentioner under sina långa ledarskap (1960-73 resp. 1980-89). 1994 flyttade Moderna Museet sin verksamhet till Spårvagnshallarna på Birger Jarlsgatan, medan man uppförde en ny byggnad på Skeppsholmen. Den nya byggnaden, som ritades av den spanske arkitekten Rafael Moneo, invigdes 1998 och utgör idag den huvudsakliga basen för en synnerligen betydande samling modern och samtida konst.

Den moderna konsten hade emellertid en mer eller mindre etablerad plattform i Sverige redan innan Moderna Museet slog upp portarna för den konstälskande publiken. Vid 1900-talets mitt var det internationella konstnärliga avantgardet väl företrätt på den svenska konstscenen. I Stockholm fanns Svensk-Franska Konstgalleriet, Galerie Bleue, Blanch’s Konstgalleri, Galerie Pierre, Galerie Burén samt Agnes Widlunds Konstsalong Samlaren. Gemensamt för dessa gallerier var den täta kontakten med samtida utländska konstnärer. Flera hade dessutom ett nära samarbete med svenska museer.

En av de verkliga pionjärerna var Gummesons Konsthall i Stockholm. Galleriet på Strandvägen 17 hade grundats av bokhandlaren Carl Gummeson år 1912 och ställde tidigt ut modernistisk konst av upphovsmän som Paul Klee och Max Ernst. Den kanske mest omtalade utställningen torde emellertid ha varit 1916 års presentation av Kandinskys konst (till vilken ingen mindre än Gösta Adrian-Nilsson skrev ett berömt företal, vilket trycktes som separat bilaga till katalogen).

I stort sett samtida med Gummesons var Svensk-Franska Konstgalleriet, det kanske mest legendariska av de internationellt orienterade gallerierna i Stockholm. När galleriet öppnade år 1918 på Sturegatan 26 inleddes en föga överträffad utställningsverksamhet i svenskt konstliv. Galleriets grundare Gösta Olson hade nyligen återvänt från Paris med storslagna planer i bagaget. Den viktigaste kontakten i Paris var Daniel-Henry Kahnweiler vilken skickade såväl enstaka konstverk som hela

7

UTSTÄLLNINGSKATALOG FERNAND LÉGER SVENSK-FRANSKA KONSTGALLERIET 1948.

8

HENRI LAURENS LA FEMME SE COIFFANT SID 56

utställningar till Stockholm. Dessutom förmedlade Kahnweiler kunskap om samt tillgång till de ledande konstnärerna och gallerierna i Paris.

Dessa förmånliga ”ingångsvärden” möjliggjorde för Svensk-Franska att på ett tidigt stadium ställa ut konstnärer som Georges Braque, Fernand Léger och Pablo Picasso.

Bland Svensk-Franskas betydande utställningar märks Fernand Légers retrospektiv 1948, då konstnären representerades med ett sjuttiotal nummer från 1911 och framåt.

Att utställningen var efterlängtad framgår med tydlighet av Folke Holmérs inledande text i utställningskatalogen: Utan överdrift torde denna utställning kunna betecknas som en konsthändelse av verkligt betydande slag. Möjligheten till förnyad kontakt med en av samtidens förgrundsgestalter inom måleriet och tillika en konstnär som just i Sverige har särskilt många vänner och beundrare – även åtskilliga direkta lärjungar – måste hälsas med stor glädje. […] Än en gång får vi i en samlad manifestation i Stockholm uppleva dess pregnanta klarhet och styrka.

Att glädjen var ömsesidig framgår av Légers tidigare besök i Sverige, vilket skedde i samband med en utställning på Galerie Moderne, hösten 1934. Galerie Moderne hade samlat 28 oljemålningar samt ett tjugotal gouacher från perioden 1913-1934 och konstnärens närvaro väckte stor uppståndelse. Den forne Léger-eleven Otto G. Carlsund skrev artiklar i dagspressen och höll föredrag om den franske mästaren varefter utställningen diskuterades flitigt. Léger imponerades av klimatet och uttalade sig i Svenska Dagbladet om den ”pärlemorskimrande klarhet” som vilade över det svenska landskapet och om ”en härlig, lätt luft i ett flödande ljus, vars make jag aldrig känt”.

Svensk-Franska fortsatte under 1950-talet att oförtrutet ställa ut internationella modernister av högsta dignitet. Våren 1952 visades ett fyrtiotal av Henri Laurens skulpturer. Priset för ett verk i terrakotta låg då omkring ett par tusen, medan skulpturerna i brons eller sten betingade ett pris mellan 5 000 och 10 000 kronor per styck.

1953 hade turen kommit till Marino Marini vars skulpturer visades på Göteborgs Konstmuseum. I förordet skrev Christian Faerber att trots att få skandinaver sett Marinis arbeten var han ingalunda okänd och endast ett par veckor tidigare hade han kallats till hedersledamot av Kungliga Akademien för de fria konsterna i Stockholm.

Utställningen blev en veritabel succé och samtliga av de trettiotre skulpturerna såldes till priser som, enligt dåvarande direktören Gösta Olson, var låga redan då och som i mitten av 1960-talet tedde sig rent otroliga. Svensk-Franska arrangerade även utställningar med Picasso såväl 1948 som 1959, där konstnären var rikt företrädd med oljemålningar, teckningar och bronser.

Trots den försvårade importsituationen slog två nya gallerier med internationell inriktning upp portarna i Stockholm under 1940-talet. Konstsalongen Samlaren på Birger Jarlsgatan 1 inledde sin verksamhet 1943. Galleriets ambitiösa ägarinna, den ungerskfödda Agnes Widlund, talade inte mindre än sju språk och var väl orienterad i den internationella konstvärlden. Framförallt fransk konst kom att bli något av en

9

GALERIE BLANCHE ”EXPOSITION 100” (KATALOG NR 100!), 1957.

10

PABLO PICASSO LE DÉJEUNER SUR L´HERBE SID 112

LE CORBUSIER UTAN TITEL SID 84

KURT SCHWITTERS SCENERY SID 68

specialitet för Widlund. En stor del av den utställda konsten hämtades därför direkt från Paris där Widlund kom att utveckla personliga kontakter med såväl Léger, Matisse och Chagall som Picasso och Le Corbusier.

Affärsmannen och konstsamlaren Theodor Ahrenberg, vilken ibland medföljde på Widlunds inköpsresor till Paris, mindes henne enligt följande i sina postumt publicerade memoarer: Agnes Widlund, Konstsalongen Samlaren i Stockholm, var en eldsjäl som med sitt lilla galleri på Birger Jarlsgatan 1 gjort mer än de flesta för att väcka intresset för nyskapande konst i Sverige. […] Widlund introducerade mig i Paris hos de stora mästarna Matisse, Chagall, Picasso och Le Corbusier, som jag säkerligen inte kommit in på livet annars. […] Utan hennes medverkan skulle jag säkerligen inte ha kunnat nå de resultat som samlare som jag gjorde.

Widlunds goda renommé samt känsla för kvalitet möjliggjorde de, även med tidens mått mätt, storslagna inköpen. Samlarens utställningar ansågs också generellt hålla en enastående hög och jämn kvalitet. När Samlaren, i februari 1951, ställde ut tjugotvå skulpturer av Matisse uttryckte Lars Erik Åström (kritiker på Expressen samt anställd av Riksförbundet för Bildande konst) sin entusiasm: De verkligt stora evenemangen följer slag i slag på Samlaren. Den entusiastiska innehavarinnan har många gånger fått höra sig själv, sin lokal och sin verksamhet rubriceras som ambitiösa, men efter att just nu ha sett Rouaults målningar avlösas av en samling skulpturer av Henri Matisse, vars like aldrig tidigare skådats i vårt land, är man snart böjd för att fordra allt det bästa ur hela världens konst av denna kvinnliga tusenkonstnär.

När den tionde vårutställningen öppnade i februari 1952 utställdes verk av Marc Chagall, Henri Laurens, Georges Braque, Fernand Léger, Aristide Maillol, Henri Matisse, Henry Moore och Pablo Picasso. Senare samma år bjöd man in till en utställning med ett fyrtiotal av Henry Moores bronsskulpturer och 1965 genomfördes en omfattande utställning av Kurt Schwitters.

Konstsalongen Samlaren samarbetade även med svenska museer – 1952 ställdes Henri Matisses målningar, teckningar och bronsskulpturer ut på såväl Samlaren som Skånska konstmuseet i Lund. När ett trettiotal skulpturer av Henri Laurens visades på Malmö Museum i maj 1965 tackade intendent Nils Lindhagen Konstsalongen Samlaren och Svensk-Franska Konstgalleriet ”för att museet på generösa villkor fått disponera denna märkliga utställning”. På sextiotalet ansågs Henri Laurens skulpturer vara främst företrädda i svenska privatsamlingar om man bortsåg från samlingarna i Frankrike.

I september 1947 öppnade Galerie Blanche, under ledning av Gustaf Engwall och Pierre Lundholm, med en utställning av Aristide Maillol. Galleriet på Västra Trädgårdsgatan 10, fick även det snabbt ett rykte om sig att hålla hög internationell kvalitet på sina utställningar. 1948 utställdes inte mindre än 73 av Edgar Degas bronsskulpturer med motiv hämtade från såväl kapplöpningsbanan som balettakademien. Under de

11

kommande åren tog man sig an konstnärskap som Miró, Braque, Picasso, Dubuffet, Léger och Vasarely. Galerie Blanche kom även att introducera Alexander Calder för den svenska publiken, vilket skedde år 1951 med en bejublad separatutställning.

Under 1900-talets första hälft var det just Svensk-Franska, Samlaren och Blanche som i störst utsträckning tillfredsställde den svenska publikens längtan efter internationell konst av hög kvalitet. Fokus låg under dessa år framförallt på fransk konst och storslagna utställningar med verk av Léger, Matisse, Braque, Picasso, Chagall, Gris, Miró, Rouault, Rodin, Maillol, Bourdelle och Laurens, för att nämna några, drog stora skaror till gallerierna. Efterhand vidgades perspektivet till att omfatta andra konstnärer som Kandinsky, Klee, Brancusi, Schwitters, Mataré och Marini vilka ägnades separatutställningar på Stockholmsgallerierna under femtio- och sextiotalen.

Utvecklingen drevs till viss del på genom etableringen av nya gallerier vid den här tiden. I slutet av 1950-talet utökade t.ex. Pierre Lundholm Stockholms konstscen med sitt Galerie Pierre på Nybrogatan 1 och 1962 öppnade Galerie Burén på Sturegatan 24 under Eva af Buréns ledning. Gallerierna i fråga ställde framför allt ut en ny generation internationella storheter och att utställningar med verk av Fontana, Klein, Warhol, Rauschenberg, Dubuffet, César, Pomodoro, Tinguely och Niki de Saint Phalle var ett återkommande inslag i Stockholm, måste betraktas som sensationellt. Inte minst Duchamp-utställningen med repliker av Ulf Linde på Galleri Burén år 1963, kom att bli omtalad under en lång tid. Lucio Fontana företräddes flitigt på den svenska konstscenen under sextiotalet. Våren 1964 ställdes 14 stycken Concetto spaziale ut på Galerie Pierre. På katalogens omslag avbildades en guldfärgad Concetto spaziale med tio snitt med de monumentala måtten 97 x 130 cm!

Den starka internationella trenden inom Stockholms gallerivärld förstärktes ytterligare 1966 när Galerie Aronowitsch slog upp portarna på Karlavägen 69. Premiärutställningen som gick under namnet Konstruktiv idé presenterade Jean Arp, Sonia Delaunay, Victor Vasarely med flera. Galleriets upphovsman William Aronowitsch bedrev sin verksamhet på tre olika Stockholmsadresser under inte mindre än totalt 45 år innan galleriet stängde 2011. Höjdpunkterna kom att bli många. Utställningen med ryskt avantgarde, när det s.k. ”kalla kriget” pågick som värst, år 1976 blev en sensation. Christo visades för första gången i Sverige genom Aronowitschs försorg, liksom Sol Lewitt och Tom Wesselman. Christo-utställningen i galleriets lokaler på Strandvägen år 1974 genomfördes så konsekvent att Christo, som ett helhetsgrepp, täckte över galleriets fönster, varvid ett flertal kunder lät bli att komma in då de trodde att galleriet genomgick en renovering.

Påfallande ofta föregick de svenska gallerierna Moderna Museet vid utställandet av internationella storheter. Moderna Museet hamnade i blickfånget år 1968 när man arrangerade Andy Warhols första retrospektiva utställning utanför USA. Warhols konst var dock på intet sätt okänd för Stockholmspubliken. Redan 1965 ställde Galerie Burén ut hans berömda Flowers. Två år senare, i april 1967, arrangerade Galerie Pierre och Galerie Bleue på Sturegatan 28 en Fontana-utställning tillsammans – samma

12

JEAN TINGUELY MÉTA-MATIC N 0 5 SID 78

LIUBOV SERGEEVNA POPOVA ACTOR N 0 2 SID 48

ANDY WARHOL FLOWERS SID 130

LUCIO FONTANA CONCETTO SPAZIALE SID 146

år som Moderna Museet visade utställningen Lucio Fontana. Idéer om rymden.

En intressant parentes som pekar på de svenska galleriernas vitalitet samt känsla för vad som låg i tiden är att Gummesons (som redan år 1916 ställde ut Kandinsky) år 1972 visade verk av Andy Warhol. Gummesons drevs vid den här tiden av Harry Lund (tidigare intendent på Svensk-Franska). Listan över framsynta samt framstående gallerister i Sverige under denna period kan i princip göras hur lång som helst och det vore nästan tjänstefel i sammanhanget att inte nämna Galerie Löwenadler vid Karlaplan vilket drevs framgångsrikt av Jan Eric Löwenadler och Göran Engström.

Det inledningsvis primärt franska men sedermera internationella inflytandet på den svenska konstmarknaden var ett välkänt fenomen som återkommande diskuterades i dagspressen. Enligt konstkritikern Gustaf Näsström var det Sveriges förmånliga valutasituation som ursprungligen attraherat de franska konsthandlarna, men intresset var fortsatt starkt även sedan valutan försämrats. Kritikerna vittnade också om att den internationella konst som ställdes ut och såldes i Stockholm efter andra världskriget, i flertalet fall kunde köpas till lägre priser än den samtida svenska konsten samt i vissa fall till och med lägre, än vad den såldes för i Paris. Med facit i hand har det dessutom visat sig att inköpen i de flesta fall var välplacerade investeringar med mångfaldiga värdeökningar redan under sin samtid.

Det är således tack vare dessa framsynta och ambitiösa konsthandlare som den svenska konstscenen under en makalös epok kunde erbjuda samlare och institutioner ett utbud av internationell konst av hög kvalitet endast jämförbar med de stora konstmetropolernas, företrädesvis Paris. Otaliga är de utställningar som med såväl personliga kontakter som ekonomiska ansträngningar kombinerat med ett genuint intresse för konst tillhandahölls på den förhållandevis begränsade konstmarknaden i Stockholm, vilket även ur ett större perspektiv måste betraktas som något särdeles unikt.

13

GÖSTA OLSON KONVERSERAR KONSTNÄREN VERA NILSSON. SVENSK-FRANSKA KONSTGALLERIETS 40-ÅRSJUBILEUM 1958.

14

15

KOM UPP OCH TA EN DRAJA! ANNA-STINA MALMBORG, KONSTSAMLARE

Kring 1960-talet fanns i Stockholm ett förbluffande stort antal gallerier som visade samtida internationell konst. Galleristerna var kunniga och hade viktiga internationella kontakter. Därför vågade de satsa på den då nutida konsten. De flesta har idag lämnat konstscenen. Här är några personligt färgade ögonblicksbilder från 1960- och 70-talen i mötet med färgstarka gallerister och om livet kring vernissagerna. ”Kom upp och ta en draja! Vi ska hänga om”. Så kunde det låta en vanlig lördageftermiddag på 60-talet när våra vänner på Kungsholmen spanade in oss från sin balkong. Lördagar var vernissagedagar på den tiden. Då liksom idag stötte man alltid ihop med konstvänner, kritiker och konstnärer. Vernissagerna var mycket seriösa tillställningar: inte att jämföra med dagens där alla trängs runt ett bord uppdukat med öl eller vin. En som alltid dök upp var Gerard Bonnier, ofta osäker om han valt rätt konstverk och ville höra vad man tyckte. Vanligen var verken sådana som idag världens ledande museer skulle vilja ha. Vernissagen blev särskilt spännande om någon internationell storhet ställde ut och kanske själv var närvarande. Under ett enda veckoslut på hösten 1972 hade Galerie Bleue vernissage med James Rosenquist, Svensk-Franska galleriet med Tàpies och Galerie Pierre med Niki de Saint Phalle, ett exempel på det intensiva konstlivet. Ofta gick vi hem till varandra på en cocktail efter gallerironden, kanske tillsammans med galleristen och konstnären. Agnes Widlund på konstsalongen Samlaren som låg i början av Birger Jarlsgatan, var en stilig, välklädd och blåhårig dam, reserverad men med ett hetsigt temperament. Hos henne kunde man bli mycket vänligt bemött, men också utskälld. På slutet av 1950-talet kunde man hos henne köpa oljemålningar av bl a Picasso, Miró och Léger och skulpturer av Laurens.

Hon höll sig till dessa ”Jeunes Maîtres” som också var hennes vänner. Av någon anledning var hon mycket förtjust i medicinare. För konstsamlande medicine kandidater gav hon generösa rabatter. Hon var vänligheten själv på tu man hand. Vi var några konstvänner som tillbringade en dag i Paris med henne. Först besökte vi Galerie Louise Leiris, som Daniel-Henry Kahnweiler hade grundat 1920. Det hette först galerie Simon efter Kahnweilers kompanjon. År 1940 gick galleriet över till Louise Leiris som var Kahnweilers svärdotter. Här sålde Picasso sina verk, så det var klart att Agnes ville visa oss det. Hon tog oss också med till konsthandlaren monsieur Peutier, som ägde flera serier av Picassos Vollard-svit. På hans kontor låg högar av Vollard-blad överallt, på stolar, bänkar och bord. Man fick bläddra igenom dem hur som helst. Det var klart att det var ett frestande köpläge. Fast, det i dag otroligt låga, priset kändes högt.

Gösta Olson, som var grundare av Svensk-Franska Konstgalleriet, blev den främste förmedlaren i Sverige av fransk konst. För den som var ung på 1950-talet var han en respektingivande person. Vid ett besök på galleriet, då på Drottninggatan, var det tomt och Gösta lite sysslolös. Då vågade jag fråga om han hade någon konst att sälja som inte var så dyr. Han tog fram ett fint självporträtt av Ragnar Sandberg. Köp den här, sade Gösta myndigt. Du får den till halva priset och sedan är du fast. Så blev det och vi blev vänner. Medarbetaren Harry Runnqvist var mer tillbakadragen än Gösta men

16

16

NIKI DE SAINT PHALLE NANA SID 80

HENRI LAURENS LA DORMEUSE SID 116

YVES KLEIN MONOCHROME SID 108

LUCIO FONTANA CONCETTO SPAZIALE ATTESE SID 128

gjorde betydande insatser för galleriet i bakgrunden. Hans hustru Ann-Marie var en förtjusande person, vänlig mot alla. Harry hann endast en kort tid vara galleriets chef innan han dog och efterträddes av sin son Jan. Far och son hade då redan börjat följa med sin tid. De visade t ex Yves Klein, Arman och Cy Twombly.

Jan Runnqvist bodde tillsammans med hustrun Dagny på Boo gård utanför Stockholm. Där ordnade han och Dagny flera vernissagefester för gästande utställare.

En av dessa var den glada och trevliga festen för hedersgästerna Rotraut Klein och Pierre Restany hitresta för Moderna Museets stora Kleinutställning år 1966.

När Fontana kom till Stockholm och ställde ut på Galerie Bleue och Galerie Pierre år 1967 blev det fest på Boo gård. Det uppmärksammades i en liten notis i en veckotidning med följande beskrivning av några av damerna: ”Värdinnan gnistrade i stanniolpappersklänning med hål. Skönt urklippta här och var av Fontanas egna händer.

Konstnärinnan Thyra Lundgrens fl amröda crêpe hade dramatiskt släp och Jeanette Dahlin hade brandgul pyjamas med strassknapp i naveltrakten - Och inte en rad i dagspressen om hans besök här i landet suckade konstkritikern Ulf Linde. Medan såldlapparna lyste röda efter vernissagen”.

Att åtskilliga målningar av Lucio Fontana såldes till svenska samlare är till stor del Pierre Lundholms förtjänst. Hans specialitet var italiensk konst, som man kunde se i hans galleri på Nybrogatan 1. Galerie Bleue låg på Sturegatan och ägdes av Lars Gynning. Namnet förpliktigade och här visades Yves Klein flera gånger. Till skillnad mot sina kollegor var Lars Gynning själv konstnär med egna målningar och textilier som han dock mycket sällan visade på galleriet.

Med utställningen ”Svensk konst”, Svensk-Franskas trehundrasjuttionde och sista utställning försvann paret Runnqvist ur Stockholmsbilden och flyttade först till Lausanne och senare till Genève och sitt galleri där. Hela konstetablissemanget syntes på avskedscocktail i november 1972. Jan lugnade oss med att galleri Aronowitsch hädanefter skulle separatutställa utländska konstnärer som tidigare hört till SvenskFranska. Ett år senare öppnade William Aronowitsch galleriet på Strandvägen. Den första utställaren var amerikanen Alan Shield. William hade sedan 1966 haft galleri på Karlavägen där första utställningen hette Konstruktiv idé med verk av Arp, Delaunay, Vasarely, Herbin och Olle Baertling. Här ställdes också ut minimalistisk konst såsom Donald Judd och Sol Lewitt. På Strandvägen täckte Christo över galleriet när han ställde ut. Året var 1974.

Spännande vernissage-lördagar blev det också när Eva af Burén år 1962 öppnade sitt galleri på Sturegatan. Här debuterade flera av våra mest kända svenska konstnärer t ex Ulrik Samuelsson, Sivert Lindblom, Torsten Andersson m fl. Men Eva hade ett vidsträckt internationellt kontaktnät såväl i Europa som i New York vilket ledde till många utställningar med bl a popkonstnärerna. Redan 1964 ställde hon ut Combine drawings av Robert Rauschenberg, åren därefter Warhol, Tinguely och Niki de Saint Phalle. Spanjoren Tàpies var också ett av hennes lyckokast. Eva var inte någon riktigt säljande typ. Hon kunde gå runt på sin utställning rökande en cigarett. Stannande man

17

17

framför något av konstverken kunde hon komma fram och med sin hesa röst väsa ”är den inte skitbra?”. Ytterligare kommentarer var onödiga. Så gott som alltid hade hon rätt. Ständigt fanns på galleriet konstverk som idag skulle ses som dyrgripar på vilket modernt museum som helst.

I början av 70-talet dök en ny gallerist upp på stadens konsthimmel. Jan-Eric Löwenadler återkom till Stockholm efter att ha sålt sin ferieskola i Frankrike. Han öppnade galleri på Karlaplan år 1971 och visade Victor Vasarely. Från början kunde han inte så mycket om konst. Klokt nog allierade han sig med Göran Engström och Karlaplan blev ett intressant mål för lördagsvernissager. Med Jan-Erics förmåga till public relations blev vernissagerna också sociala händelser och föremål för veckotidningarnas intresse.

Galleristerna blev våra vänner och öppnade gärna kontakter för oss till sina internationella galleristvänner. Genom Gösta Olsons vänskap med galleristen Louis Carré i Paris var vi några lyckliga som blev bjudna på lunch till hans vackra hem i Bazoches-sur-Guyonne några mil utanför Paris. Louis Carré hade låtit Alvar Aalto bygga en villa och även inreda och möblera den. Chauffören George hämtade vid hotellet och körde oss ut i en Bentley. Mme Olga Carré tog emot och serverade cocktails och slevade rysk kaviar på rostat bröd medan vi beundrade konsten runtom: Picasso, Laurens, Dufy, Calder, Bonnard. En utsökt lunch serverades av en vithandskad servitör på ett vackert dukat bord med en glasskulptur av Gilioli i mitten. Runt väggarna hängde Lanskoy och Villon. Sedan blev det rundvandring i hela huset där vi kunde beundra såväl utsökt konst som Alvar Aaltos inredning. Efter 3 timmars upplevelse körde George oss åter till Paris. Året var 1970.

Vi var djärva på den tiden och tvekade inte att ringa upp konstnärer vi beundrade, hälsa från någon gallerist och be om ett besök. På resa i Rom ringde vi till Cy Twombly, som på den tiden var ganska okänd i Sverige men på väg att introduceras genom Svensk-Franska konstgalleriet. Vi blev hjärtligt välkomnade i hans magnifika palatsliknande våning i centrala Rom. De flesta rum var fyllda av hans konstnärsvänners alster, alla välkända namn. Längst in i våningen bodde han själv. Hans påbörjade alster låg utspridda på golven. Vi förvärvade ett av verken som nu hänger på Moderna Museet. En annan oförglömlig upplevelse var besöket hos Andy Warhol i hans Factory i New York år 1981. Han erbjöd sig att göra ett porträtt av mig. Priset, 25 000 dollar, var dock på tok för högt.

Bekantskapen med Eva af Burén öppnade många dörrar. I Paris hade hon vänner såsom Iris Clert, Denis René och Ileana Sonnabend. På dessa gallerier blev man alltid vänligt mottagen och visad det innersta lagret om man hälsade från Eva. I New York blev Leo Castelli så glad över hälsningen från Eva att han bjöd hem oss till sin privata våning. Där fanns det, inte oväntat, en enastående samling.

Moderna Museets Vänner gjorde flera resor under 60- och 70-talen på vilka vi lärde oss mycket om konst, fick träffa konstnärer och besöka många privatsamlingar. En oförglömlig resa var den till USA år 1963. Popkonsten var då ny och hade inte nått

18

18

HENRI LAURENS FEMME NUE COUCHÉE SID 70

ANDY WARHOL CAMPBELL´S TOMATO SOUP BANNER SID 140

Sverige. Men i USA var konstsamlarna på bettet och kämpade för att stödja de nya konstnärerna. Vi blev väl mottagna av privatsamlarna eftersom vi kom från Pontus Hulténs museum. Honom kände man till som en popkonstens vän. Många av oss blev också drabbade av den nya häftiga konstriktningen. Året därpå 1964 öppnade Hultén en utställning av popkonst på Moderna Museet. Vännerna inbjöds till en pop-fest med dans och en supé som bestod av öl, korv och vodka à 20 kronor. Festen gick av stapeln mitt bland konsten. Idag går detta inte för sig.

På hösten samma år gjorde Moderna Museets Vänner en resa till Italien. Förutom Biennalen besökte vi några privatsamlingar i sällskap med Olle Granath. I staden Varese fanns ett litet slott fyllt av amerikansk konst. Det ägdes av greve Panza, kallad pop-greven pga hans smak för popkonst. Han var en stilig mycket vänlig man, som själv visade sin konst medan vitbehandskade betjänter serverade te med scones. Trots att vi vid denna tid hade sett mycket av den moderna amerikanska konsten blev vi helt imponerade av de stora magnifika tavlorna av Rothko, Klein, Rauschenberg, Rosenqvist m fl i den utsökta barockmiljön.

Den politiska vänstervågen under de sista åren av 1960-talet fortsatte en bit in på 1970-talet. En stor del av den internationella konsten blev politiskt inkorrekt.

Galleribesökarna blev färre och mindre köpbenägna och galleristerna började känna av motvinden. Pierre Lundholm och Jan Runnqvist slutade i Sverige. Konstsalongen Samlaren avvecklades eftersom Agnes Widlund blev sjuk. Lars Gynning återgick till konstnärlig verksamhet. Enstaka gallerister som William Aronowitsch och Göran Engström fortsatte i årtionden. Många av konstvännerna lever inte längre men vi som finns kvar träffas fortfarande på vernissager i Stockholms nya gallerier och på Moderna Museet.

19

19

ANNA-STINA MALMBORG MED LUCIO FONTANA OCH LARS GYNNING, GALERIE BLEUE. 20

21

PIONJÄRERNA ANDERS WAHLGREN CURATOR/KONSTHISTORIKER/FILMARE

Det var inte bara svenska konstnärer som sökte sig till Paris efter första världskriget utan också en gymnastikdirektör, Gösta Olson. Han hade kommit till Paris för att arbeta som massör och sjukgymnast, välsituerade kunder fattades inte. På gallerier fick han upp ögonen för den moderna konsten. När Gösta Olson kom hem till Stockholm bestämde han sig för öppna ett eget galleri 1918. Startskottet blev att försöka sälja en stor Matissemålning till Nationalmuseum vilket inte gick så bra. Men Gösta Olson gav sig inte utan fortsatte med sin inriktning på fransk konst. Förutom Matisse blev det Gauguin, Pissaro, Renoir, Rodin och många fler. Därför kom galleriet att kallas SvenskFranska och adressen blev Sturegatan 2 mitt i Stockholms nya mötesplats där spårvagnslinjerna korsade varandra.

Galleriet blev en samlingspunkt för de som var intresserade av Frankrike och den nya konsten. På Parisiskt vis togs, inne på galleriet, en stilla aperitif på eftermiddagen.

Nu när gränserna var stängda och kriget fortfarande pågick blev Svensk-Franska ett ställe där konstdiskussionerna gick höga. Det hände inte sällan att fortsättning följde på en restaurang i närheten, exempelvis Sturehof den kända fiskrestaurangen vid Stureplan.

Galleriet gick bra och Olson skaffade sig större lokaler på Drottninggatan 30. När jag kom upp i tonåren gick jag ofta dit. Uppväxt med en morfar som var konstnär blev lördags-vernissagerna en tradition. Galleriet låg utmed gatan och en trappa ledde ner till en stor sal som jag tror låg under gården. Ett vackert 1700-talshus som försvann i den stora rivningsvågen på 1960-talet då galleriet ännu en gång fick flytta och då till Strandvägen.

Stockholm började bli en internationell konststad. Redan 1914 hade Carl Gummeson öppnat ett galleri på Strandvägen 17 med inriktning på internationell konst.

Han hade arbetat i bokhandel i Tyskland och fick tidigt kontakt med det kända avantgardegalleriet Der Sturm i Berlin.

Han kände nämligen Nell Roslund som gift sig med ägaren Herwarth Walden.

Det blev ett långvarigt samarbete dem emellan, så när den ryske konstnären Vasily Kandinsky ställde ut i Malmö på den Baltiska utställningen fick Gummeson upp ögonen för denna modernist. Ett år senare kom Kandinskys sambo Gabriele Münter till Stockholm. Hon tog in på ett pensionat vid Stureplan förmedlat av svenske konstnären Carl Palme. Kandinsky, Münter och Palme kände varandra genom att de gått på samma konstskola i München. Vänskapsbanden löper samman. 1916 ställer både Münter och Kandinsky ut hos Gummeson. Svenska samlare som psykiatern Poul Bjerre köpte verk av de båda. Samma år ställde flera av de tyska expressionisterna ut på galleriet som Franz Marc. Den kände storsamlaren Klas Fåhraeus visade stort intresse för Marc och införlivade flera målningar i sin samling.

Under åren såldes många verk av Kandinsky i Sverige. Han kom att samarbeta med Gummeson ända fram till 1934. Galleriet höll en mycket hög internationell klass fram till Gummesons död 1941, därefter blev det mest svensk konst som ställdes ut.

Det sägs att Carl Gummeson var en originell profil i staden. Det var säkert inte lätt att

22

22

AUGUSTE RODIN L’ENFANT PRODIGUE SID 148

WASSILY KANDINSKY LINKS VON DER TÜR RECHTS VON DER TÜR SID 46

AUGUSTE HERBIN NUE SID 122

LE CORBUSIER MODULAR SID 52

sälja modern konst. Han försökte få kunderna att välja en Kandinsky istället för något mer föreställande och snällt. Och han hade en liten egenhet. Nedanför trappan, vid ingången till galleriet, satt han alltid vid ett bord och tog entré till sina utställningar. I Stockholm öppnade flera nya gallerier efter dessa två pionjärer. Ett galleri som fick stor uppmärksamhet var Galleri Modern vid Dramaten. Där ställde svensken Otto G Carlsund ut 1928 och det var säkert genom honom som galleriet under årens lopp kom att ställa ut internationell konst. Carlsund, som var elev till Fernand Léger, hade själv försökt sig på att introducera icke-föreställande konst på Stockholmsutställningen 1930, med klent resultat.

Svenskarna var inte mogna för denna post-kubistiska konst av den internationella eliten och få verk såldes. Men 1934 så fick han i alla fall sin gamle lärare att komma till Sverige och ställa ut tjugoåtta stora målningar på Galleri Modern. Carlsund skriver ett entusiastiskt förord till katalogen och till Légers glädje såldes många av målningarna.

Med tiden kom han att bli rikt representerad i svenska samlingar. Själv påstod Léger att i inget annat land utanför Frankrike fanns det så många bra målningar av honom som i Sverige.

Under åren blev Léger en återkommande gäst på olika gallerier i Stockholm, ett av dessa var Galleri Blanche. Då låg det i det så kallade Blanchehuset, hörnet Västra Trädgårdsgatan och Hamngatan. I detta stora ateljéhus hade det ställts ut konst sedan 1860-talet. En fantastisk vacker byggnad med stora skulpturer i fasaden. Ja, riktigt franskt i sin framtoning. Där huserade också det kända Blanche Café som mycket väl kunde legat i Paris. Men Hamngatan skulle breddas för trafiken så allt revs i mitten av 1960-talet. Galleri Blanche som hade gjort en fin minnesutställning av Fernand Légers konst vid hans död 1955, fick flytta till Mynttorget i Gamla Stan.

När jag gick mina gallerirundor var Samlaren på Birger Jarlsgatan 1 ett måste.

Agnes Widlund som var född i Ungern drev galleriet och gjorde en pionjärinsats för att ta in det nonfigurativa måleriet i Sverige. Hon ställde ut Picasso, danskarna Richard Mortensen, Robert Jacobsen, men också Matisse, Léger, Miró, Chagall och Moore.

Hon samarbetade med galleristen Denise René i Paris som ville göra utställningar här i Stockholm, särskilt med ungraren Victor Vasarely. René hade ställt ut svensken Olle Baertling tidigt och genom henne hade Baertling träffat sin konstnärliga fadder Auguste Herbin. På Galleri Brinken i Gamla Stan ställde Herbin ut tillsammans med Baertling 1951. Ett annat galleri jag ofta besökte på 1960-talet och som tog hit intressant internationell konst var Galleri Bleue på Sturegatan. Jag minns fortfarande mitt första möte med arkitekten och konstnären Le Corbusiers bilder.

Särskilt hans teckningar och gouacher från Chandigarh i Indien som ställdes ut 1964. Skisser till hans måttsystem Modulor och den öppna handen, som också kunde vara en fågel.

23

23

AGNES WIDLUND. FOTO: LENNART OLSON, HALLANDS KONSTMUSEUM. 24

25

ÖSTERMALMSVANDRARNA PAULINA SOKOLOW

De gick på vernissage på lördagar. De umgicks och konsten blev en livsstil.

Med kunskapen om den nya konsten kom också nya bekantskaper som växte till livslång vänskap. Konstintresset utgjorde också ett sammanhållande kitt mellan makar långt upp i åren. Och är det alltjämt. Här några röster:

samlarpar 1 - Vi var en liten grupp som sysslade med det här, att gå på vernissager på lördagar ihop. Vi har sparat alla kataloger från Blanche, Pierre och Svensk-Franska.

Gösta Olson var en imposant gallerist som vi hade stor respekt för. Vi var mycket yngre. Konsten har betytt så mycket för oss två, som båda kom från väldigt borgerliga miljöer. 1946 var vi på rymmen och förälskade. I Nice träffade vi den unge Asger Jorn som nyss avlagt visit hos Picasso. Vi bodde på samma danska pensionat i Nice. Jorn behövde pengar till en tågbiljett till Paris. Vi bistod honom med glädje – 56 kronor plus två paket cigaretter – och fick välja en målning. Den försvann i en taxi några år senare och när vi nästa gång återsåg den, efter femtio år, var det i samband med en försäljning på Sotheby’s där den såldes för en miljon kronor!

Vi har alltid varit intresserade av konst. När vi gifte oss köpte vi en målning av Sigrid Hjertén på Samlaren. Möjligtvis kunde hon ibland framstå som lite tvär, men köpa fick vi i alla fall. Sedan fortsatte vi att handla hos Pierre på Galerie Blanche, det blev Miró och Léger. Vi blev helt tagna, nästan besatta kan man säga.

I vår bekantskapskrets fanns det en hel del som tyckte att vår konst var ful, det finns det fortfarande! De som vill sitta med ryggen mot något verk för att slippa se.

Sinsemellan har vi emellertid alltid varit samstämda.

Pierre Lundholm betydde mycket för oss. Vi umgicks och reste ihop. Han var den som introducerade de italienska modernisterna: Pomodoro, Baj, Fontana. Vilken humor han hade! Slagfärdig som få. En episod som lever starkt i minnet involverar Pierre och hans hustru. 1950 trodde man i Paris att Henri Laurens skulle erhålla Biennalens skulpturpris i Venedig. Laurens vänner ordnade då en stor fest för honom. Paris hela konstvärld slöt upp vilket inkluderade Pierre och hustrun Ann-Margret. Under en uppslupen dans höll Alexander Calder Ann-Margrets bägge händer i ett järngrepp. Allt var väl frid och fröjd tills att Ann-Margret kände att hennes kjol började glida ner. Fångad i Calders järngrepp fann hon desperat ingen annan råd än att bita Calder i händerna!

Han släppte greppet…

samlarpar 2 - Min mamma var elev till Isaac Grünewald, då när han var som roligast och störst – under kriget. Sedan dog han ju i flygolyckan 1946.

På lördagarna gick vi Ronden. Då mötte man Gunnar och Anna-Stina och Gerard Bonnier som gick med sina barn. Vi var goda vänner med dem på Svensk-Franska genom mamma, vi umgicks med ”unge Jan” (Runnqvist) som var gift med en riktig partypingla, Dagny. Det blev väldigt roliga fester i deras hus i Saltsjö Duvnäs. Tinguely

26

GÖSTA OLSON 1883 - 1966

EVA AF BURÉN 1912 - 1978

AGNES WIDLUND 1910 - 2005

WILLIAM ARONOWITSCH 1934

var där, Marie Louise Ekman, the naughty girl. Fontana var där och skar hål i värdinnans klänning, jag tror att det var innan han började skära i dukarna.

Pierre träffade vi privat och hos Eva Burén var det också roliga vernissager. Man fick en drink i handen och umgicks. Ulf Linde betydde mycket för oss i förståelsen av konsten. Ulf Linde och Jan Runnqvist var barndomskamrater. Det tror jag kom att få betydelse. Linde var musiker på skoldanserna på fyrtiotalet.

Vi? Vi köpte det nya! Man kan säga att vi blev kära, förälskade i konstverken.

Då tänkte man inte på värdestegring eller investering, det fanns inte i våra huvuden.

Det var bara vild förälskelse. Fautrier - det var så vackert, som poesi. Som frigörelse.

Eller Klein: bara tanken på att konsten blott var en idé!

Förening för nutida konst grundades 1938 med en utställning med fransk konst: Braque, Laurens och Matisse. Det var Gösta Olsons initiativ. Det var grunden för Moderna Museets Vänner. Sedan när Moderna öppnade började de ha fester. Roliga fester. Allt flyter ihop.

Vi såg allt och följde med allt. Vi är är nyfikna och vill följa vår tid. Det är en livsstil. samlarpar 3 - Farfar hade en samling i Göteborg så det var naturligt för oss i familjen att titta på konst och till viss del köpte vi även konst. Men det var det där med att vi träffade likasinnade. Vi pratade med varandra, minglade runt i Stockholm. Sturegatan, Birger Jarlsgatan, Drottninggatan, Nybrogatan. Konstpriserna var nästan gratis när man tänker på det nu. Men ändå lite dyrt för oss.

Vårt första inköp var ett verk på Samlaren. Agnes Widlund, som drev galleriet, var en ganska besvärlig person och det var inte nådigt att bli upptagen i hennes köpkrets.

Ben Nicholson hette konstnären vars verk vi köpte någon gång 1955 – 56. Vi var några och tjugo. Det var en stor sak för oss då. Vår introduktion till samlandet. På Galerie Pierre köpte vi en Fontana.

Vi köpte en litografi av Poliakoff i julklapp till vår dotter när hon var liten. Det blev en lustig familjehistoria. En bekant till oss, en äldre dam, frågade vad den lilla hade fått i julklapp: ”En Poliakoff!” svarade hon kavat. Som om det vore en självklarhet.

Vi köpte den på Svensk-Franska och hon har kvar den fortfarande.

Sen köpte vi en Fontana. Inte en med snitt utan med ett hål. Våra kompisar tyckte att vi var konstiga. Det var inne att gå på galleri. Man kunde ju inte vara stockkonservativ och gå på galleri.

När mina föräldrar gick bort kom vi i besittning av en samling äldre konst. Den sålde vi på Bukowskis och så köpte vi en stol av Donald Judd hos Aronowitsch. Det är sådana köp som jag är riktigt nöjd med. Min egen smak. Det var fint att vi kunde omsätta konsten så.

Gallerierna var en förutsättning att vi kom iväg. Vi var sammansvetsade efter våra gallerirundor och redo för Moderna Museets framfart några decennier senare.

27

VERNISSAGEMIDDAG PÅ SVENSK-FRANSKA KONSTGALLERIETS PICASSOUTSTÄLLNING CA 1959. RUNT BORDET BL. A. ANN RUNNQVIST, HARRY RUNNQVIST, ANN-MARIE RUNNQVIST, GÖSTA OLSON, SUSANN OLSON, JAN RUNNQVIST OCH GERARD BONNIER. I BAKGRUNDEN SYNS ”FEMME A LA COLLERETTE BLEUE” (1941), NU I SAMLINGARNA PÅ MODERNA MUSEET I STOCKHOLM. 28

29

VATTENHÅLEN VAR FÅ, MEN INGEN KUNDE KLAGA PÅ VATTNET INTERVJU MED ULF LINDE. PAULINA SOKOLOW

På stol nummer elva sitter han som efterträdare till Eyvind Johnson i Svenska Akademien. För konstälskare är han betydligt mer känd för sina djupt empatiska och drabbande texter om nittonhundratalets konst. Texter som följt måleriets oegennyttiga väg genom 1900-talets komplicerade irrfärder. Ulf Lindes betydelse för svensk konst kan inte överskattas. Oavsett om det gäller hans hängivenhet för det europeiska avantgardet, som han introducerar som kritiker på Dagens Nyheter, eller hans roll som skapare av utställningar och tillskyndare av Moderna Museet. Till detta kan även läggas det konstruktiva och varsamma ledarskapet av Thielska galleriet. Med detta sagt har jag bara snuddat fjäderlätt vid hans gärning.

Alla heroiska historier har en ödmjuk början. En av dessa trådändar börjar i Stockholms galleriliv på femtiotalet, karakteriserat på detta typiska vis av Ulf Linde: ”Vattenhålen var få, men ingen kunde klaga på vattnet”.

- Jag hängde där jämt, berättar han om Svensk-Franska. Gösta Olson introducerade modern konst innan det kallades modern konst. Han började 1918 och hade underbara utställningar. Han gjorde en stor Klee-utställning innan någon visste vem det var.

Och sedan Bonnard, Matisse, Picasso, Gris och Braque. I Paris, dit han åkte för att arbeta som sjukgymnast, träffade han Kahnweiler, kubisternas konsthandlare. Precis som denne hade han i högsta grad öga för konsten. Han talade med förakt om människor som köpte med öronen och inte med ögonen. Gösta var rå och hänsynslös, men oerhört hygglig.

- Konstnären Otte Sköld, som var den som drev på idén om ett museum för modern konst i Stockholm, mötte Gösta Olson i Paris. Vänskapen blev nära, säkert genom att Ottes fru Arna var sjukgymnast till yrket, liksom Gösta.

På galleriet arbetade även kompanjonen Harry Runnqvist.

- Harry var förfinad och slipad och han stod inte ut med Göstas bufflighet.

Gösta Olsons och Ulf Lindes vänskap inleddes med ett konstköp i början av femtiotalet. En liten målning av Ragnar Sandberg. Motivet ett prismatiskt äpple. Egentligen var det för dyrt.

- Varje gång jag betalade femtio kronor hade vi en fin pratstund.

Liknande relationer växte fram med de andra galleristerna. Både genom att Ulf bevakade alla utställningar för tidningens räkning och givetvis för det egna intresset.

Det blev fler köp.

-Jag köpte senare även Chagall-etsningar av fru Widlund. Blanche blev det också efter en tid. Av dem köpte jag en liten gouache av Miró, den har kommit bort. Väldigt irriterande.

30

30

JOAN MIRÓ STRIP-TEASE SID 114

Ulf Linde har blivit ombedd att erinra sig galleristerna, deras personligheter, egenheter och styrkor och kretsen kring dem. Det är fascinerande att då inse hur skarpt han minns människor och händelser nästan sextio år tillbaka i tiden. Mest av allt minns han konsten, som tycks helt synlig och närvarande inför hans inre bild. Med tvärsäkerhet kan han återberätta vem som köpte vad. Ungefär så här: - Varje gång Gösta öppnade en utställning så kom det ju folk, likadant på Blanche och de andra gallerierna. Rikt folk. Fru NN var en hängiven samlare. Hon hade en underbar Bonnard och Derain - Den finaste jag sett. Fyra, fem Klee på säckväv hade hon också. Hon köpte allt av Gösta och Eva. Fru NN följde inga trender och var självständig. Gammal var hon redan då och hon köpte även av unga svenskar som Karl Axel Pehrson. Underbara Dubuffet och Giacometti.

-Det var så annorlunda. Du fattar inte. Parties och sådana larvigheter som konstlivet har blivit. Folk som inte kan se, men som älskar att umgås och vill verka fina, det ligger mig så totalt främmande. Jag är en produkt av tiden innan dålig konst började säljas dyrt.

Publiken bestod av yngre och medelålders konstälskare av vilka han var bekant med de allra mest hängivna. Denna grupp uppskattar han till tio, femton personer som samlade på ett högst seriöst och uppriktigt sätt.

-De köpte verken för att de var vackra att se på, inte för att de var moderna eller att det fick dem att känna sig moderna, betonar han med skärpa.

En av dessa för konsten hungrande besökare var Gerard Bonnier. Sina konstinköp diskuterade han passionerat med Ulf under årens lopp. Han prickade in många ikoniska verk och tack vare en donation ingår många av dem sedan 1989 i Moderna Museets samling.

Individerna, dessa egensinniga entreprenörer bakom gallerierna minns han väl.

-Svensk-Franska och Samlaren hade brutala innehavare som kastade ut folk de inte gillade. Blanche, däremot, var väldigt tillmötesgående. Och det berodde inte på köpkraften hos kunderna.

På middagarna hos Harry Runnqvist gick diskussionerna höga. Ulf umgicks med hans son Jan, även han senare ryktbar gallerist. Bland annat begrundades Picassos obegriplighet. Man kunde inte förstå hans storhet, insikten kom senare.

Ett intressant faktum som är väl värt att belysa då man uppmärksammar denna dynamiska period bestående av starka individer vars lust och energi så småningom ledde till Moderna Museet och dess utomordentliga samling är de starka kvinnliga galleristerna. Idag är yrket närmast könsneutralt med övervikt på kvinnor och när den moderna konsten senare institutionaliserades var det idel män som Ulf, Pontus Hultén,

31

31

Carlo Derkert och Olle Granath. En liknande tendens med betydande, av kvinnor ledda, gallerier märks också i Paris med till exempel Iris Clert och Denise René.

I Sverige vid denna tid hette de Eva af Burén och Agnes Widlund.

-Fru Widlund var en sådan där person som var drabbad av konst. Det var allt för henne. Hon hade varit gift med någon, en Doktor Widlund, som ägde Karl Isakson och Aguéli. Så blev det skilsmässa, vilket jag kan förstå. För att leva med fru Widlund, det krävde sin man. Hon hade norra Europas sämsta andedräkt och en morsa som var hundra år och det var också ett hår av hin. Fru Widlund kunde vara så fräck så fräck.

Avskyvärd, värre än Gösta. Jag skulle se på en utställning som hon gjort. Året var 1956 och jag bevakade för tidningen. Men som kritiker fick jag inte komma in om jag inte betalade tio kronor i en bössa. Om jag skrivit en bra recension nyligen brydde hon sig inte om att ta betalt.

En annan historia om fru Widlund handlar om Matisse. Hon ville göra affärer med honom, men han sa nej. Då flyttade hon ner till Frankrike och tog in på ett hotell alldeles i närheten av Matisses ateljé. När han väl besökte henne hade hon bombarderat honom med stora rosenbuketter och blommor.

-Så fort hon fick syn på honom exploderade hon av hycklad medkänsla. Men hon hade denna passion för bra konst.

Samma påflugna metod hade hon använt med Chagall och på det sättet hade hon fått en hel del goda etsningar, Gogols Revisorn, som han hade illustrerat.

-Hon gav sig inte förrän hon fi ck sin vilja igenom. Samlaren var ett bolag och det visade sig att hon inte kunde sköta bolaget. Det var skulder och räkningar, en enda stor geggamoja. Hon hade en enorm energi. Hon hade lila hår som såg mycket besynnerligt ut. Som drog uppmärksamheten från hennes andedräkt.

Till Eva af Burén hade Ulf en närmare relation. Det framgår inte minst av tonfallet, som blir mer mjukt och intimt när han omtalar henne.

-Eva Burén kände jag mycket väl, vi umgicks familjevis. Hennes man var inte road av konst alls. Han var militär. Jag ordnade utställningar åt henne. Både hon och jag åkte till Paris för att anordna utställningar i hennes galleri. Jag åkte ner för egna pengar.

I Paris träffade hon Robert Rauschenberg och Jasper Johns som hon tyckte om och som lät henne sälja deras saker. Det gick ganska bra.

Ulf beskriver Eva som en orolig själ och de talades ofta vid per telefon nattetid, då hennes oro tilltog.

-Jag ordnade en Duchamp-utställning åt henne 1963 som gjorde stor succé. Bland de verk som kom av Duchamps hand var Boîte en valise, ett verk som Eva Burén själv köpte och som Ulf sedan fick ärva.

Duchamp hade Ulf blivit vän med i samband med utställningen Rörelse i konsten på Moderna Museet 1961. En ofattbart fruktbar vänskapshistoria som är ordentligt omskriven, inte bara av Ulf Linde själv.

32

32

JASPER JOHNS ALPHABET SID 138

Pierre Lundholm, galleristen på Nybrogatan, beskriver Ulf Linde så här: -Det var en liten blekfet skåning som aldrig gick upp före klockan tolv. Han spelade kort på nätterna med jazzmusikern Simon Brehm och Bukowskis dåvarande direktör Gregor Aronowitsch. Utan att ha någon större bildning hade han en fin näsa för konst och hade skaffat sig förbindelser, inte minst med Tristan Tzara, som hade en fin samling modern konst. Han hade en liten fluga runt halsen och när han skrattade så guppade hela buken på honom. Eva Burén, som annars alltid misstrodde folk, hade fullt förtroende för honom.

Ulf Linde är, definitivt mot sin vilja, en levande legend och att få möjligheten att glänta på dörren till hans universumliknande minne är både spännande och skrämmande. Men mot slutet av samtalet bjuder han på en historia, som placerar honom bland oss som någon gång känt oss dumma och fumliga i bättre sällskap.

-Pierre Hugo, han var petnoga. En gång bjöd han hem mig och Eva och några till på en middag på Söder, på Wollmar Yxkullsgatan. Där hängde idel mästerverk på väggarna.

Han han hade en underbar liten Giacometti, Bror Hjorths bästa grejer och han hade underliga märkvärdigt bra Ragnar Sandberg och så hade han en liten låda med en relief av Picasso. Han hade valt med största möjliga omsorg. Snacka om estetisk sensibilitet! Jag rörde mig lite dåligt och han hade en stor sådan där mexikansk indiansk skulptur som jag råkade slå av en flisa på. Han blev alldeles blek. Han sa inget, men jag såg att han skadades i nerverna.

33

33

SVENSK-FRANSKA KONSTGALLERIET, DROTTNINGGATAN 30, STOCKHOLM. 34

35

JAG SAMLAR PÅ BÖCKER, KONST, SKJORTOR - OCH PENGAR PONTUS BONNIER MINNS GERARD BONNIER

Gerard Bonnier (1917 – 1987) såg sig först och främst som bokförläggare och som storägare av familjeföretaget Bonnier. Författare som Eyvind Johnson, Lars Gyllensten, Sara Lidman fick inte bara sina genombrott genom förlagets försorg utan var även frekventa gäster vid hans bord. Vid sidan av detta var han också en av de mest betydande konstsamlarna i Sverige. 1989 övergick en stor del av Gerard Bonniers samling till Moderna Museet. Inköpsställena var de främsta gallerierna i Stockholm, men även det välrenommerade Galerie Beyeler i Basel.

Jag är uppvuxen med konsten omkring mig, från det jag var väldigt liten. Hade inte alla en Picasso hemma? Galleri och utställning gick vi ofta på. Pappa och vi söner åt alltid lunch på Operabaren och sedan var det gallerirunda. Det var Sturegatan med Burén och Aronowitsch, ja runt på Östermalm, ibland också Hornsgatspuckeln. Åkte han inte taxi runt så promenerade han. Ganska ofta besökte pappa galleriet före öppningarna och pratade med galleristen och kanske reserverade han ibland ett konstverk han blev intresserad av.

Efter en grundlig titt reserverade han ett verk och i slutänden blev det oftast just det.

Han fattade aldrig ett slutgiltigt beslut på en gång, utan tog råd av vänner och familj.

Avgörande blev mamma Peggy och den nära vännen Ulf Linde, som han pratade mycket med om konst. Han visste väldigt väl själv och hade ett gott öga och genuint intresse, men var alltid mycket intresserad av deras åsikter.

Att Moderna Museet blev verklighet är mycket beroende av det personliga engagemanget hos ett gäng stockholmare, de flitiga galleribesökarna. Gerard Bonnier stod inte bara bakom en av de mest betydande donationerna till Moderna Museet, utan investerade även sin tid i detta altruistiska projekt. 1948 – 1951 var han ordförande i Föreningen Nutida Svensk Konst, som 1953 övergick till att bli Moderna Museets Vänner, som i sin tur utgjorde en avgörande påtryckargrupp som drev igenom Moderna Museet, invigt på Skeppsholmen 1958.

En dag, när jag var sådär 10-12 år, fick jag frågan vilket verk jag skulle vilja välja av det vi hade hemma. Jag visste inte så noga, men pekade på ett verk som jag tyckte var fint, en Mondrian. Många år senare sa pappa att jag inte kunde få den för att den skulle till Moderna. Bli inte ledsen, sa pappa. Nu tänker jag på den händelsen när jag går på Moderna och berättar om historien för mina barn.

Pontus Bonnier skolades in både i konsten och i företagssfären av sin far. Pontus minns honom som glad och humoristisk och allt mindre blyg och reserverad med åren.

Jag samlar böcker, jag samlar konst, jag samlar pengar och jag samlar skjortor, brukade han säga. Sedan skrattade han.

36

36

ULF LINDE 1929

GALERIE ARONOWITSCH PAULINA SOKOLOW

ANDY WARHOL CAMPBELL´S TOMATO SOUP BANNER SID 140

Galerie Aronowitsch utgjorde under inte mindre än 45 år ett av de absoluta fundamenten i svenskt konstliv. Utifrån sina tre olika adresser i Stockholm, under åren 19662011, introducerade Aronowitsch betydande internationell konst för den svenska publiken. Genom åren kunde konstpubliken där ta del av den abstrakta franska konsten (med August Herbin och Serge Poliakoff), det ryska avantgardet (i en sensationell utställning med bland andra Malevitj), minimalister och konceptuella konstnärer (Donald Judd, Sol Lewitt, Joseph Kosuth och Christo) samt inte minst Andy Warhol.

Premiärutställningen 1966 hette ”Konstruktiv idé” och presenterade Jean Arp, Sonia Delaunay, Victor Vasarely, Olle Baertling, Eric H Olson och August Herbin bland andra.

Det var genom Olle Baertling som William sedermera kom att bekanta sig med dennes legendariska franska gallerist, Denise René. William besökte Galerie Denise René i Paris och försökte komma i kontakt med henne, i början utan framgång. Så småningom insåg han att den rätta (franska) metoden var att ignorera henne. Strategin fungerade, Denise Renés nyfikenhet väcktes och de träffades. Tillsammans med Denise besökte han Sonia Delaunays ateljé och resten är, som man brukar säga, historia.

Utställningen med det ryska avantgardet 1976 (när det s.k. ”kalla kriget” nått absolut fryspunkt och avantgardets konst var förbjuden i Sovjet) blev en sensation. Christo visades här för första gången i Sverige, liksom Sol Lewitt och Tom Wesselman.

2011 visades en mycket uppmärksammad utställning på Konstakademien med ett urval av de konstnärer som under åren ställt ut på galleriet. Samtliga kritiker underströk de internationella utställningarna med betydande konstnärer som introducerats i Sverige genom William Aronowitsch. För närvarande produceras på Bukowskis även en bok om denna sista utställning. Boken publiceras under hösten på Arena förlag.

37

37

VERNISSAGEMINGEL. I VIMLET SYNS BL.A. PIERRE LUNDHOLM, JAN RUNNQVIST, BARBRO RÖNN (NORDENSON), GREGOR OCH INGEGERD ARONOWITSCH.

38

39

EN STARK LOBBYGRUPP MODERNA MUSEETS VÄNNERS ORDFÖRANDE LENA JOSEFSSON

Vänföreningen bildades 1953 och är därmed fem år äldre än själva museet. Redan tidigare fanns Föreningen för fransk konst samt även Föreningen Nutida konst. Det var ett gäng med eldsjälar som slogs samman och bildade Moderna Museets Vänner (MMV). Tillsammans enades de kring idén om att modern och samtida konst skulle ha ett eget museum på en egen plats. De ansåg helt enkelt att det var dags att skilja ut ett eget museum från Nationalmuseum och det skedde 1958.

MMV utgjorde en stark lobbygrupp med ett utomordentligt tydligt kall. De visste exakt vad de ville ha. Det var ett effektivt opinionsarbete och man föreställer sig att de även hade mycket roligt. Mycket av den fantastiska samlingen kommer ifrån föreningarna.

Medlemmar i MMV är utan tvekan överrepresenterade som donatorer till museet.

I dubbel bemärkelse. Vi är den enskilt största donatorn och bidrar kontinuerligt i snitt med ungefär en miljon kronor som går till inköp. Sätt det i relation till att museet gör inköp på mellan 3 och 5 miljoner kronor om året. Så vi påverkar samlingens tillväxt helt klart. Men även enskilda privata donationer kommer i princip ur kretsen kring MMV. Vännernas uppgift är än idag att stödja museet ekonomiskt och publikmässigt.

Vännerna är museets kärnpublik. De som vet lite mer än de andra och fungerar som ambassadörer för museet. Är man är intresserad av samtidkonst är det självklart att man ska vara med i MMV - det är en öppen mötesplats för alla. Vi har ett fantastiskt museum av högsta internationella klass, ett museum som relativt sett är större än vad som borde vara möjligt i Stockholm och Sverige. Man kan inte bortse från att museet är navet i konsten. Man är med och stöttar museet och samlingen och får en massa tillbaka. Som MMV:are är man med och får, så att säga, vara med om att bygga navet. Vi fattar inte alltid hur fantastisk vårt museum är. Och att vi alla varit med om att bygga det. Det är en riktig win-win-deal.

De tidiga gallerierna i Stockholm hade en oerhörd betydelse. Det är ju allmänt känt att vi har en fantastisk fransk samling. Den har sitt ursprung i Gösta Olsons Svensk-Franska konstgalleri. Så såg det ju ut då, konstvärlden var tajtare och förutom det svenska och nordiska så dominerar det franska i 1900-talssamlingen. Där var en liten krets starka gallerister. Samlarna kom dit och blev informerade och inspirerade.

De köpte in och i sinom tid blev verken en del av Moderna Museet genom donationer.

All heder och tack till samlare och gallerister på den tiden!

40

FÖRENINGEN FÖR NUTIDA KONST 1937 - 1953

OLLE GRANATH TIDIGARE CHEF FÖR STATENS KONSTMUSEER OCH MODERNA MUSEET

HENRI MATISSE APOLLON, 1953

På Svensk-Franska konstgalleriet såg jag konst av Picasso för första gången.

Galleristen Gösta Olson hade ett gott samarbete med den i sammanhanget betydelsefulle Daniel-Henry Kahnweiler, Picassos främste gallerist.

Gösta Olson var delaktig i att en av världens mest berömda målningar, Guernica, visades i Sverige 1938, bara ett år efter dess tillkomst. Den råa och upprörande målningen, som på ett chockerande sätt berättade om de fasansfulla handlingar riktade mot den spanska befolkningen, visades i en utställning med fransk konst i Liljevalchs konsthall.

Det har gått rykten om att Sverige kunde ha köpt Guernica redan då, men att chansen missades. Men så var det inte. Ulf Linde har berättat att han en gång frågade Kahnweiler om detta kunde vara sant, Kahnweilers svar var att inte ens han hade kunnat köpa målningen av Picasso. När de spanska arkiven öppnades efter Francos död fann man kvittot som Picasso signerat när han fick betalt av den spanska folkfrontsregeringen som alltså ägde målningen redan då den hängdes upp i den spanska paviljongen på världsutställningen i Paris 1937.

Ett enastående verk som, efter en del turer, hamnade i museets samling är däremot Matisses ”Apollon” som tack vare Agnes Widlund kom till Sverige.

Den gallerist han minns bäst är Eva Burén, en bildad person med träffsäker känsla för konst. Lördagens konstrond avslutades ofta hos henne där dagens utställningar diskuterades över en whisky. Eva Burén var en flitig besökare i konstnärernas ateljéer och på elevutställningarna, något som nog är vanligare i dag bland gallerister med självrespekt. Hon ville veta vad som rörde sig bland de unga konstnärerna.

En viktig insats Gösta Olson gjorde, förutom att han visade den svenska publiken mycket av det bästa som gjordes ute i Europa, var enligt Olle Granath, att han målmedvetet skapade en informerad kundkrets. Ett verktyg som han kreerade var Konstrevy som, med sina artiklar, fördjupade kunskaperna om de konstnärer han introducerade.

Chefredaktör var första Gösta Olson själv och sedan Ingrid Rydbeck Zuhr.

Gösta Olson var en av initiativtagarna till Föreningen för konst, så småningom namnändrad till Föreningen för nutida konst som 1953 blev Moderna Museets vänner.

Utan denna opinionsskapande verksamhet skulle Moderna Museet haft en trögare start. Detta är också en styrka för museet, det har vuxit fram organiskt genom människors vilja och nätverkande.

41

DÅVARANDE CHEFEN FÖR MODERNA MUSEET OLLE GRANATH FRAMFÖR HENRI MATISSES MONUMENTALA ”APOLLON” VID MUSEETS 25-ÅRSJUBILEUM 1983.

KONSTVERKET HAMNADE I SVERIGE GENOM AGNES WIDLUNDS FÖRSORG. 42

43

WASSILY KANDINSKY. Ohne titel - Bagatellen III. Ryssland 1866-1944.

Signerad Kandinsky och daterad 16. Utförd i januari 1916.

Akvarell och tusch på papper 45,5 x 61 cm.

Proveniens: Gummesons Konsthandel, Stockholm.

Grosshandlare Uno Bildmark, Stockholm (inköpt från ovanstående för 400 kronor 1916).

Därefter i arv.

Christies’s, London, 25 mars 1980, kat nr 83.

Christies’s, London, 1 december 1981, kat nr 362.

Christie’s, New York, 16 maj 1985, kat nr 134.

Acquavella Galleries, New York.

Privatsamling, New York (inköpt från ovanstående 22 mars 1991).

Sotheby’s, London, 3 december 1996, kat nr 40.

Christie’s, London, 10 december 1998, kat nr 503.

Galerie Michael Haas, Berlin.

Mrs Karin Emery, London (inköpt från ovanstående 24 februari 1999).

Därefter i arv.

Utställd: Gummesons Konsthandel, Stockholm, ”Kandinsky: Oljemålningar och Grafik”, februari 1916, kat nr 13.

C.W. Blomquists Kunsthandel, Christiania (Oslo), ”Zweite Austellung Christiania: Kandinsky und Gabriele Münter”, sommaren 1916, kat nr 13 (utställningen genomfördes med stöd av Herwarth Waldens galleri Der Sturm i Berlin och gick vidare som vandringsutställning till Helsingfors och Petrograd [Sankt Petersburg] ).

Malmö Konsthall, ”Kandinsky och Sverige”, 21 oktober - 10 december 1989, kat nr 23.

Moderna Museet, Stockholm, ”Kandinsky och Sverige”, 26 december 1989 - 18 februari 1990, kat nr 23.

Royal Academy of Arts, London, ”Kandinsky: Watercolours and other works on paper”, 14 april - 4 juli 1999, kat nr 44 (avbildad i färg sid 126 i katalogen).

Courtauld Gallery, London, ”Modernist Art from the Emery Collection”, 7 juli - 30 augusti 1999, kat nr 12 (avbildad i färg i katalogen).

Graves Art Gallery, Sheffield, ”Modernist Art from the Emery Collection”, 7 september - 13 november 1999, kat nr 12 (avbildad i färg i katalogen).

Kunsthalle Bielefeld, ”Der Blaue Reiter - Avantgarde und Volkskunst”, 5 oktober 2003 - 11 januari 2004, (avbildad i färg i katalogen).

Tate Modern, London, ”Kandinsky: The path to abstraction”, 22 juni - 1 oktober 2006, kat nr 62 (avbildad i färg sid 163 i katalogen).

Litteratur: Upptagen i konstnärens egenhändiga privatkatalog över ”bagateller”, påbörjad av Kandinsky och avslutad av Gabriele Münter (numer i samlingarna på Musée National d’Art Moderne, Centre Georges Pompidou, Paris).

Vivian Endicott Barnett, ”Kandinsky och Sverige”, 1989, omnämnd sid 29, 32, 34 och 56 samt avbildad helsida i färg sid 159, ill. 23.

Vivian Endicott Barnett, ’Fairy Tales and Abstraction. Stylistic Conflicts in Kandinsky’s Art 1915-1921’, artikel i ”New Perspectives on Kandinsky” (redaktör Björn Springfeldt), 1990, sid 101.

Vivian Endicott Barnett, ”Kandinsky Watercolours, Catalogue Raisonné 1900-1921, Vol. 1”, 1992, upptagen som nr 431, sid 377, avbildad (med felaktiga uppgifter om mått [46 x 66,3 cm] ).

Frank Whitford, ”Kandinsky: Watercolours and other works on paper”, 1999, kat nr 44, sid 126 och 205, avbildad i färg.

44

WASSILY KANDINSKY ”Rechts von der Tür” / ”Till höger om dörren” Ryssland 1866-1944.

Utförd 1922. Gouache 37,5 x 61 cm.

Proveniens: Gummesons Konsthandel, Stockholm.

Galerie Linssen, Köln.

Base Gallery, Tokyo.

Rafaela och Kaj Forsbloms samling, Helsingfors.

Utställd: Gummesons Konsthandel, Stockholm, ”Kandinsky”, slutet av september - 15 oktober 1922.

Litteratur: Vivian Endicott Barnett, ”Kandinsky och Sverige”, 1989, omnämnd sid 104-105 samt avbildad halvsida, sid 106 (Fig. 29).

WASSILY KANDINSKY ”Links von der Tür” / ”Till vänster om dörren” Ryssland 1866-1944.

Utförd 1922. Gouache 35 x 61 cm.

Proveniens: Gummesons Konsthandel, Stockholm.

Galerie Linssen, Köln.

Base Gallery, Tokyo.

Rafaela och Kaj Forsbloms samling, Helsingfors.

Utställd: Gummesons Konsthandel, Stockholm, ”Kandinsky”, slutet av september - 15 oktober 1922.

Litteratur: Vivian Endicott Barnett, ”Kandinsky och Sverige”, 1989, omnämnd sid 104-105 samt avbildad halvsida, sid 106 (Fig. 28).

Skylt för utställningen på Gummesons Konsthandel i Stockholm hösten 1922.

Dessa två verk var ursprungligen framställda av Kandinsky för att tjäna som utställningsskyltar till Gummesons Kandinsky-utställning 1922. Gummeson hade brevledes den 9 mars samma år bjudit in Kandinsky som utställare på galleriet. I sin bok från 1989 ger Vivian Endicott Barnett bakgrunden till utställningsskyltarnas tillkomst: ”Kandinsky accepterade erbjudandet och skrev inte bara en kort katalogtext utan gjorde dessutom två gouacher för skyltar som skulle placeras på vardera sidan om ingången till galleriet. Han skrev bakpå ett av verken som annonserade utställningen, ’Links von der Tür’ (Till vänster om dörren) och på det andra, ’Rechts von der Tür’ (Till höger om dörren).

46

LIUBOV SERGEEVNA POPOVA ”Actor No 2” Ryssland 1889-1924.

Signerad med kyrilliska bokstäver och daterad 1921. Gouache, tusch och collage 33 x 23 cm.

Proveniens: Sotheby’s, London 1976.

Galerie Aronowitsch, Stockholm.

Utställd: Galerie Aronowitsch, Stockholm, ”Ryskt Avant-garde”, februari - mars 1976.

Konstakademien, Stockholm, ”Galerie Aronowitsch - En subjektiv historia 1966-2011”, 23 augusti - 23 september 2012.

Litteratur: Christina Lodder, ”Russian Constructivism”, 1983, avbildad i färg sid 141, omnämnd sid 140. ”Raumkonzepte: konstruktivistische Tendenzen in Bühnen- und Bildkunst, 1910-1930”, 1986, avbildad sid 61, bild nr 2.

Dmitri V. Sarabianov och Natalia L. Adaskina, ”Popova”, 1989, avbildad sid 224.

Christine Hamon-Siréjols, ”Le Constructivisme au Théâtre”, 1992, avbildad på omslag samt sid 282.

Dräktskiss till Fernand Crommelyncks pjäs ”The Magnanimous Cuckold”.

48

LE CORBUSIER OCH TETO AHRENBERG OMBORD PÅ BEATRICE AURORE, STOCKHOLM 1961.

50

51

LE CORBUSIER ”Modular” Frankrike 1887-1965 Färglitografi 70,5 x 52,7 cm.

Proveniens: Galerie Bleue, Stockholm.

Privatsamling, Sverige (inköpt från ovanstående 1964).

Utställd: Galerie Bleue, Stockholm, 1964.

52

53

FERNAND LÉGER ”La Forme Bleue et les Quatre Fleurs” Frankrike 1881-1955.

Signerad F. Léger och daterad -38. Duk 92 x 73 cm.

Proveniens: Galerie Louise Leiris, Paris (inv. 08258/30165).

Svensk-Franska Konstgalleriet, Stockholm.

Privatsamling, Sverige (inköpt från ovanstående 1961).

Utställd: Galerie Louise Leiris, Paris.

Svensk-Franska Konstgalleriet, Stockholm, ”Fernand Léger”, 11 - 29 mars 1961, kat nr 4.

Moderna Museet, Stockholm, 23 oktober - 29 november 1964, kat nr 60.

Litteratur: Christian Zervos, ”Fernand Léger, oeuvres de 1905 à 1952”, Editions Cahiers d’art, Paris, 1952, avbildad sid 67. ”Propos et Présence - Fernand Léger”, Editions d’art Gonthier-Seghers, Paris, 1957, avbildad i färg sid 27.

Georges Bauquier, ”Fernand Léger - Catalogue raisonné, 1938 - 1998, nr 1027, sid 86.

54

HENRI LAURENS ”La femme se coiffant” Frankrike 1885-1954 Signerad HL. Vit marmor. Utförd 1946. Höjd 36 cm (inklusive sockel 41 cm).

Proveniens: Galerie Louis Carré, Paris.

Svensk-Franska Konstgalleriet, Stockholm.

Privatsamling, Sverige (inköpt från ovanstående 13 maj 1952).

Christie’s, London, 29 september 1982, kat nr 56.

Dr Eric Emery, London (inköpt från ovanstående).

Därefter i arv.

Utställd: Svensk-Franska Konstgalleriet, Stockholm, februari - mars 1952, kat nr 40.

Konstsalongen Samlaren och Svensk-Franska Konstgalleriet, Stockholm, ”Henri Laurens”, 30 januari - 21 februari 1965, kat nr 24 (enligt utställningskatalog då i ”Privat ägo”).

Courtauld Gallery, London, ”Modernist Art from the Emery Collection”, 8 juli - 30 augusti 1999, kat nr 28 (avbildad i färg i katalogen samt helsidesbild på omslag).

Graves Art Gallery, Sheffield, ”Modernist Art from the Emery Collection”, 11 september 13 november 1999, kat nr 28 (avbildad i färg i katalogen samt helsidesbild på omslag).

Litteratur: ”The 20th Century at the Courtauld Institute Gallery”, 2002, avbildad i färg sid 87.

56

DEN FRANSKA GALLERISTEN LOUIS CARRÉ I SAMSPRÅK MED BETTY THRONE-HOLST OCH DAGNY RUNNQVIST. 58

59

ANDRÉ LHOTE ”La Brodeuse” Frankrike 1885-1962 Signerad A. Lhote. Utförd 1912. Duk 46 x 38 cm.

Proveniens: Svensk-Franska Konstgalleriet, Stockholm.

Konsul Carl Erik Schlyter, Stocksund (inköpt från ovanstående).

Gerschmans Konsthandel, Stockholm (inköpt från ovanstående).

Privatsamling, Sverige.

Utställd: Svensk-Franska Konstgalleriet, Stockholm, ”Den unga kubismen”, 25 oktober - 16 november 1952, kat nr 30.

Liljevalchs Konsthall, Stockholm, ”Från Cezanne till Picasso. Utställning av modern fransk konst i svensk ägo”, utställning anordnad av Moderna Museets Vänner, 3 september - 10 oktober 1954, kat nr 215.

60

61

MAXIMILIEN LUCE ”Le Pont” Frankrike 1858-1941 Signerad Luce och daterad -90(?). Duk 49,5 x 65,5 cm.

Proveniens: Svensk-Franska Konstgalleriet, Stockholm, ”Konstauktion”, 20 maj 1943, kat nr 203 (avbildad halvsida i planschdelen).

Privatsamling, Sverige (inköpt på auktionen ovan).

Utställd: Nationalmuseum, Stockholm, utställning anordnad av Föreningen Fransk Konst, ”Frankrike genom konstnärsögon”, 9 maj – 2 juni 1941, kat nr 357 (under titeln ”Bron”, då tillhörande Svensk-Franska Konstgalleriet, Stockholm).

Liljevalchs Konsthall, Stockholm, utställning anordnad av Moderna Museets Vänner, ”Cézanne till Picasso. Fransk konst i svensk ägo”, september 1954, kat nr 216 (under titeln ”Le pont – Bron”).

Litteratur: Jean Bonin-Luce och Denise Bazetoux, ”Maximilien Luce. Catalogue de l’oeuvre peint - tome I”, 1986, upptagen i katalog över utställningar, ”Expositions-posthumes (1941-1985)”, sid 219: ”1941.

Stockholm. Musée National, ’Frankrike Genom Konstnärs, Ögon’ 9 mai - 2 juin n:o 357 Bron” samt sid 224: ”1954. Stockholm. Liljevalchs Konsthall, ’Cezanne till Picasso’ Septembre n:o 216 Le Pont”.

62

MAURICE DE VLAMINCK ”Landskap” Frankrike 1876-1958 Signerad Vlaminck. Utförd cirka 1912. Duk 59 x 73 cm.

Proveniens: (Troligtvis) Hovintendent Gösta Stenman.

Konstsalongen Bäcksbacka, Helsingfors, Finland.

Gerschmans Konsthandel, Stockholm (inköpt från ovanstående).

Privatsamling, Sverige.

Utställd: Riksförbundet för bildande konst, Stockholm, utställning nr 32, ”Yngre franskt måleri ur finska samlingar”, 1945.

64

65

GÖSTA OLSON (T.V.) HÄLSAR DEN VÄRLDSBERÖMDA GALLERISTEN LOUISE LEIRIS VÄLKOMMEN TILL SVENSK-FRANSKA KONSTGALLERIET. 66

67

KURT SCHWITTERS ”Scenery” Tyskland 1887-1948 Signerad Kurt Schwitters och daterad 1947. Collage, papper monterat på papper, bildstorlek 18 x 16,5 cm, underliggande bladstorlek 32,2 x 26,3 cm.

Proveniens: Kurt Schwitters.

Ernst Schwitters, Lysaker, Oslo, 1948.

Konstsalongen Samlaren, Stockholm, 1968.

Thomas T. Solley, Minneapolis, 1968 (inköpt från ovanstående).

Konstsalongen Samlaren, Stockholm.

Charles Nilssons samling, Stockholm (inköpt från ovanstående vid slutet av 1960-talet).

Därefter i arv.

Litteratur: Isabelle Ewig, ”Father of the fathers of pop: Kurt Schwitters”, artikel i ”Aller Anfang ist Merz.

Von Kurt Schwitters bis heute”, 2000, avbildad sid 293.

Hatje Cantz, ”Kurt Schwitters. Catalogue raisonné 1937 - 1948”, 2006, upptagen under nummer 3625 samt avbildad sid 655.

68

HENRI LAURENS ”Femme nue couchée” Frankrike 1885-1954 Signerad HL och daterad 1927. Numrerad 1/6. Gjutarstämpel Valsuani Cire Perdue.

Mörkpatinerad brons. Längd 84 cm, höjd 28 cm.

Proveniens: Galerie Louise Leiris, Paris (inv. 05848/Photo No 76-6).

Konstsalongen Samlaren, Stockholm.

Privatsamling, Sverige (inköpt från ovanstående 1959).

Utställd: Kunsthalle, Basel.

70

71

PABLO PICASSO ”Scene villageoise” Spanien 1881-1973 Signerad och daterad 11.6.60 I. Picasso. Tuschlavering 57 x 76,5 cm.

Proveniens: Konstsalongen Samlaren, Stockholm.

Privatsamling, Sverige (inköpt från ovanstående på 1960-talet).

Litteratur: Christian Zervos, ”Pablo Picasso, vol. 19 Oeuvres de 1959-1961”, upptagen kat nr 338, avbildad sid 104.

72

ANN-MARGRET LUNDHOLM OCH ANDERS DAHLÉN. 74

75

JEAN-PAUL RIOPELLE. Utan titel Kanada 1923-2002 Signerad Riopelle och daterad -57. Duk 50 x 65 cm.

Proveniens: Svensk-Franska Konstgalleriet, Stockholm.

Privatsamling, Sverige (inköpt från ovanstående omkring 1960).

Utställd: Kestner-Gesellschaft, Hannover, ”Jean-Paul Riopelle”, 13 september - 19 oktober 1958, kat nr 47.

76

77

JEAN TINGUELY ”Méta-matic No. 5” Schweiz 1925-1991 Signerad Tinguely. Utförd 1959. Skulptur: trä, metalldelar, gummi, motor. Höjd 75 cm, bredd 110 cm, djup 40 cm.

Proveniens: Galerie Burén, Stockholm.

Svensk privatsamling (inköpt från ovanstående).

Bukowski auktioner, Stockholm, auktion 537, 2 november 2005, kat nr 593.

Privatsamling, Sverige (inköpt från ovanstående).

Litteratur: K. G. Pontus Hultén, ”Jean Tinguely - Méta”, 1972, avbildad sid 88.

Galerie Bruno Bischofberger, ”Jean Tinguely - catalogue raisonné, sculptures and reliefs, 1953 - 1968”, 1982, ref nr 114.

78

NIKI DE SAINT PHALLE ”Nana moyenne danseuse” Frankrike 1930-2002 Signerad Niki de Saint Phalle. Utförd på 1960-talet. Bemålad polyester på metallbas utförd av Jean Tinguely. Höjd 60 cm.

Proveniens: Galerie Bonnier, Genève.

Privatsamling, Sverige (inköpt från ovanstående).

80

81

PIERRE LUNDHOLM, SEDVANLIGT ELEGANT I FLUGA TJUSAR DAMERNA. 82

83

LE CORBUSIER. Utan titel Frankrike 1887-1965 Signerad L-C och daterad -51. Tuschlavering 33,5 x 25,5 cm.

Proveniens: Konstsalongen Samlaren, Stockholm.

Ahrenberg Collection, Schweiz (inköpt från ovanstående på 1950-talet).

Förstudie till ”Santana IV”.

84

JEAN TINGUELY ”Santana” Schweiz 1925-1991 Signerad Jean Tinguely och daterad 67. Blandteknik på papper 28,5 x 40,5 cm.

Proveniens: Galerie Burén, Stockholm.

Privatsamling, Sverige (inköpt från ovanstående 1967).

Utställd: Galerie Burén, Stockholm, utställning nr 36, september 1967.

Förstudie till ”Santana IV”.

86

JEAN TINGUELY ”SANTANA IV”.

JEAN TINGUELY ”SYN” Schweiz 1925-1991 Singerad Tinguely och daterad 55-58. Objekt: bemålat trä, metall och motor 57,5 x 52 x 10 cm.

Proveniens: Privatsamling, Sverige (inköpt 1979 på inrådan av Jan Runnqvist, Galerie Bonnier, Genève).

Utställd: Galerie Denise René, Paris, ”Le Mouvement”, 6 april - 15 maj 1955.

Stedelijk Museum, Amsterdam, ”Bewogen - Bewigen”, 10 mars - 17 april 1961 (gick vidare som vandringsutställning till Moderna Museet, Stockholm ”Rörelse i Konsten” och Louisiana Museum, Humlebaek).

Galerie Denise René, ”Le Mouvement”, 1975.

Litteratur: Galerie Bruno Bischofberger, ”Jean Tinguely - catalogue raisonné, sculptures and reliefs, 1953 - 1968”, 1982, ref nr 69, sid 59, avbildad.

90

91

92

DEN BAKOMLIGGANDE MEKANISMEN PÅ TINGUELYS VERK FRÅN FÖREGÅENDE UPPSLAG.

JEAN TINGUELY PÅ MODERNA MUSEET I STOCKHOLM. FOTO: LENNART OLSON., HALLANDS KONSTMUSEUM.

94

95

JEAN TINGUELY ”Meta Harmonie Irrwahnsinnig” Schweiz 1925-1991 Signerad J. Tinguely och daterad 1989. Akryl och collage på kartong 38 x 58 cm.

Proveniens: Galerie Aronowitsch, Stockholm.

Privatsamling, Stockholm (inköpt från ovanstående 1990).

96

97

NIKI DE SAINT PHALLE ”Angel Vase (Bleu)” Frankrike 1930-2002 Utförd 1993 av Resines d’Haligon. Edition 50 samt 10. Bemålad polyester. Höjd 97 cm.

Proveniens: Galerie Bonnier, Genève.

Privatsamling, Sverige (inköpt från ovanstående omkring 1993).

98

CHRISTO USA ”Orange Store Front” Född 1935 Signerad Christo och daterad 1965. Trä, plexiglas, tyg, belysning och blandteknik på pannå 91,5 x 122 cm.

Proveniens: Konsthandlare Jan-Erik Löwenadler, Stockholm.

Privatsamling, Sverige (inköpt från ovanstående på 1960-talet).

100

101

CHRISTO HAR SLAGIT IN GALERIE ARONOWITSCH PÅ STRANDVÄGEN 1974. ÅTSKILLIGA AVSTOD FRÅN ATT KOMMA IN DÅ DE TRODDE ATT GALLERIET GENOMGICK RENOVERING.

102

103

JASPER JOHNS USA ”Targets” Född 1930 Signerad och daterad Jasper Johns 67-68 samt numrerad 9/42. Färglitografi 87 x 64 cm.

Utgiven av ULAE. Tryckt av Zigmunds.

Proveniens: Galerie Bleue, Stockholm.

Privatsamling, Sverige (inköpt från ovanstående).

Litteratur: Carlo Huber, ”Jasper Johns Graphik”, upptagen som kat nr 69.

104

SAM FRANCIS. Utan titel USA 1923-1994 Signerad Sam Francis och daterad Tokyo 1965 a tergo. Gouache 76 x 55 cm.

Proveniens: André Emmerich Gallery, New York.

Pierre Matisse Gallery, New York.

Galerie Burén, Stockholm.

Privatsamling, Sverige (inköpt från ovanstående 1971).

106

107

YVES KLEIN ”Monochrome” Frankrike 1928-1962 Duk monterad på pannå 30 x 65 cm.

Proveniens: Svensk-Franska Konstgalleriet, Stockholm.

Privatsamling, Sverige (inköpt från ovanstående vid början av 1960-talet).

Utställd: Svensk-Franska Konstgalleriet, Stockholm, maj 1963, kat nr 5.

Moderna Museet, Stockholm, kat nr 174.

108

109

ANNA-LISA OLSON, CARLO DERKERT OCH KERSTIN DERKERT PÅ SVENSK-FRANSKA KONSTGALLERIETS 40-ÅRSJUBILEUM 1958.

110

111

PABLO PICASSO ”Le Déjeuner sur l’Herbe” Spanien 1881-1973 Signerad Picasso och numrerad 28/50. Utförd 1962. Färglinoleumsnitt 53,5 x 64,5 cm.

Proveniens: Konstsalongen Samlaren, Stockholm.

Privatsamling, Sverige (inköpt från ovanstående på 1960-talet).

Litteratur: Georges Bloch, ”Pablo Picasso - Catalogue of the printed graphic work 1904-1967”, upptagen som nr 1027, sid 221, avbildad helsida i färg 227.

112

JOAN MIRÓ ”Strip-tease” Spanien 1893-1983 Signerad Miró och numrerad 23/75. Utförd 1959. Etsning och färgakvatint 20 x 29,5 cm.

Tryckt av Crommelynck et Dutrou, Paris. Utgiven av Maeght, Paris.

Proveniens: Konstsalongen Samlaren, Stockholm.

Privatsamling, Sverige (inköpt från ovanstående vid början av 1960-talet).

Litteratur: Jacques Dupin, ”Miró Graveur I. 1928 - 1960”, upptagen som kat nr 272, sid 168.

114

HENRI LAURENS ”La Dormeuse” Frankrike 1885-1954 Signerad HL och numrerad 1/6. Utförd 1943. Gjutarstämpel Cire Perdue C Valsuani.

Mörkpatinerad brons. Längd 34, höjd 14 cm.

Proveniens: Konstsalongen Samlaren, Stockholm.

Privatsamling, Sverige (inköpt 1952 från ovanstående).

Bukowski auktioner, Stockholm, auktion 557, 26 oktober 2010, kat nr 283.

Privatsamling, Sverige (inköpt från ovanstående).

Litteratur: Werner Hofmann, ”The Sculpture of Henri Laurens”, 1970, kat nr 190, avbildad helsida.

116

SKÅDESPELERSKAN MONICA NIELSEN, NILS ÅMAN, HANDELSBANKEN OCH BÖRJE LINDELL.

118

119

FERNAND LÉGER ”Étude pour les discques sur fond jaune” Frankrike 1881-1955 Signerad FL och daterad 50. Gouache 26,5 x 24 cm.

Proveniens: Galerie Louise Leiris, Paris.

Konstsalongen Samlaren, Stockholm (omkring 1956).

Charles Nilssons samling, Stockholm (inköpt från ovanstående).

Därefter i arv.

Utställd: Galerie Louise Leiris, Paris, 1955.

Moderna Museet, Stockholm, ”Fernand Léger”, 23 oktober - 29 november 1964, kat nr 117.

120

121

AUGUSTE HERBIN ”Nue” Frankrike 1882-1960 Signerad Herbin och daterad 1960. Duk 92 x 73 cm.

Proveniens: Galerie Denise René, Paris.

Galerie Aronowitsch, Stockholm.

Utställd: Konstakademien, Stockholm, ”Galerie Aronowitsch - En subjektiv historia 1966-2011”, 23 augusti - 23 september 2012.

122

AUGUSTE HERBIN ”Lune” Frankrike 1882-1960.

Signerad A. Herbin och daterad 1945. Gouache 27 x 22 cm.

Proveniens: Galerie Burén, Stockholm.

Privatsamling, Sverige (inköpt från ovanstående 1979).

AUGUSTE HERBIN. Utan titel Frankrike 1882-1960 Signerad Herbin och daterad novembre 1951, med dedikation ”au Docteur Henri Camail hommage très reconnaissant”. Gouache 33 x 26 cm.

Proveniens: Galerie Burén, Stockholm.

Privatsamling, Sverige (inköpt från ovanstående 1979).

124

125

CARLA PANICALI, MARLBOROUGH GALLERY, ROM OCH ARNALDO POMODORO.

126

127

LUCIO FONTANA ”Concetto Spaziale, Attese” Italien 1899-1968 . Signerad med inskription a tergo: ”L. Fontana ’Concetto Spaziale’ ATTESE. Il vuoto può dire molto”. Utförd 1964-65. Akvarell på duk 81 x 65 cm.

Proveniens: Galerie Pierre, Stockholm.

Privatsamling, Sverige (inköpt från ovanstående 1967).

Utställd: Galerie Pierre, Stockholm, ”Lucio Fontana”, april 1967.

Litteratur: Enrico Crispolti, ”Lucio Fontana - Catalogo Ragionato di sculpture, dipinti, ambientazioni Tomo II”, 64-65 - T80, sid 744.

128

129

ANDY WARHOL ”Flowers” USA 1928-1987 Signerad Andy Warhol och daterad -64 a tergo. Akryl och silkscreen på duk 56 x 56 cm.

Proveniens: Galerie Burén, Stockholm.

Privatsamling, Sverige (inköpt från ovanstående 1965).

Utställd: Galerie Burén, Stockholm, ”Andy Warhol. Flowers”, oktober, 1965.

130

131

HENRI MICHAUX. Utan titel Belgien 1899-1984 Signerad HM. Utförd 1959. Bläck på papper 75 x 105 cm.

Proveniens: Galerie Blanche, Stockholm.

Galerie Daniel Cordier, Paris.

Galerie Burén, Stockholm.

Jan Hellners samling, Stockholm (inköpt från ovanstående).

Därefter i arv.

Utställd: Galerie Blanche, Stockholm, 1960, kat nr 10.

Galerie Bel´Art, Stockholm.

132

133

UTSTÄLLNING AV FERNAND LÉGER FÖRBEREDS, KONSTSALONGEN SAMLAREN 1967.

134

135

FERNAND LÉGER ”Le linge qui sèche” Frankrike 1881-1955. Signerad F. Léger och daterad -47. Även signerad och daterad a tergo.

Duk 92 x 73 cm.

Proveniens: Atelier Fernand Léger, nr 48.

Galerie Louise Leiris (Galerie Simon), Paris (Inv. No. 04429 / Photo No. 6815).

Svensk-Franska Konstgalleriet, Stockholm.

Privatsamling, Sverige (inköpt från ovanstående på 1960-talet).

Litteratur: Georges Bauquier, ”Fernand Léger - Catalogue raisonné, 1944 - 1948”, 2000, nr 1257, sid 165.

Utställd: Svensk-Franska Konstgalleriet, Stockholm, ”Fernand Léger 1918-1953”, 1953, kat nr 103.

Galerie Artek, Helsingfors, ”Hommage à Léger”, 1955, kat nr 13.

Charlottenburg, Köpenhamn, ”Fernand Léger - malerier, tegninger og grafik”, 1959, kat nr 38.

Moderna Museet, Stockholm, ”Fernand Léger”, 23 oktober - 29 november 1964, kat nr 78.

Städtische Kunsthalle, Düsseldorf, ”Fernand Léger”, 16 december 1969 - 8 februari 1970, kat nr 86.

Galerie Bonnier, ”Henri Laurens, pierres, bronzes et terres cuites de 1919 à 1944. Fernand Léger, peintures de 1920 à 1947”, 1974, kat nr 23, avbildad i utställningskatalogen.

136

JASPER JOHNS USA ”Alphabet” Född 1930 Signerad och daterad Jasper Johns -69 samt numrerad 54/70.

Litografi 73,3 x 86,3 cm.

Proveniens: Galerie Burén, Stockholm.

Privatsamling, Sverige (inköpt från ovanstående).

Litteratur: Carlo Huber, ”Jasper Johns Graphik”, upptagen som kat nr 115.

138

ANDY WARHOL ”Campbell’s Tomato Soup Banner” USA 1928-1987 Stämpelsignerad Andy Warhol a tergo. Utförd 1966 av Betsy Ross flag and banner co., inc.

Edition 20. Textil 244 x 147 cm.

Proveniens: Multiple Incorporated, New York.

Galerie Aronowitsch, Stockholm.

Utställd: Konstakademien, Stockholm, ”Galerie Aronowitsch - En subjektiv historia 1966-2011”, 23 augusti - 23 september 2012.

140

EVA BURÉN I SAMTAL MED CÉSAR. 142

143

DANIEL SPOERRI ”La Palette de Hansli, no. II” (II ième Version) Schweiz Född 1930 Signerad Daniel Spoerri och daterad Dec 1960 a tergo. Assemblage på pannå 86 x 34 cm.

Proveniens: Galerie Bonnier, Genève.

Privatsamling, Sverige (inköpt från ovanstående omkring 1980).

Utställd: Galleria Schwarz, Milano, mars, 1961.

Galleria Schwarz, Milano, ”Mouvement DADA”, februari 1966.

Stedelijk Museum, Amsterdam, ”Daniel Spoerri”, 17 april - 6 juni 1971.

Centre National d’Art Contemporain, Paris, 6 januari - 6 mars 1972.

Galerie Bonnier, Genève, ”Daniel Spoerri - Catalogue anecdoté de seize oeuvres de l’artiste de 1960 à 1964”, 17 september - 30 oktober 1981, kat nr 2, avbildad i utställningskatalogen sid 10.

144

145

LUCIO FONTANA ”Concetto Spaziale” Italien 1899-1968 Signerad L. Fontana a tergo. Utförd 1964-65. Duk 46 x 38 cm.

Proveniens: Galerie Pierre, Stockholm.

Privatsamling, Sverige (inköpt från ovanstående på 1960-talet).

Litteratur: Enrico Crispolti, ”Lucio Fontana - Catalogo Ragionato di sculpture, dipinti, ambientazioni Tomo II”, 64-65 - O 8, sid 679.

146

147

AUGUSTE RODIN ”L’enfant prodigue” Frankrike 1840-1917 Signerad A. Rodin. Gjutarstämpel Alexis Rudier, Fondeur, Paris. Motivet koncipierat 1884.

Denna gjutning utförd 1927. Grönpatinerad brons. Höjd 140 cm, total höjd med stenbas 170 cm.

Proveniens: Musée Rodin, Paris.

Eugène Rudier, le Vésinet (förvärvad av ovanstående 1941).

M. Friedrich Weltz , Salzburg Landesgalerie, Österrike (förvärvad av ovanstående 1942).

Musée Rodin, Paris.

Svensk-Franska Konstgalleriet, Stockholm (förvärvad från ovanstående 15 juni 1960).

Marabousamlingen, Sundbyberg/Upplands-Väsby (förvärvad från ovanstående 1960).

Kraft Foods Sverige AB, Upplands-Väsby.

Bukowski auktioner, auktion 571, december 2012, kat nr 283.

Privatsamling, Sverige (inköpt från ovanstående).

Utställd: Stiftelsen Modums Blaafarvevaerk, Norge, ”Erotikk og galenskap. Ernst Josephson och Auguste Rodin”, 19 maj - 23 september 2001, kat nr 74 (upptagen i förteckningen sid 169 samt avbildad i färg sid 127 i utställningskatalogen).

Litteratur: Ragnar von Holten, ”Art at Marabou -a short guide”, 1974, omnämnd sid. 39.

Ragnar von Holten, ”Art at Marabou”, 1990, omnämnd samt avbildad sid. 36.

Tone Sinding Steinsvik m.fl, ”Erotikk og galenskap. Ernst Josephson och Auguste Rodin”, 2001, omnämnd och avbildad i färg sid 127 samt upptagen i förteckningen sid 169 (kat nr 74).

148

149

AGNES WIDLUND. 150

151

ANTONIO SAURA ”Autoretrato” / ”Retrato 209” Spanien Född 1930 Signerad A. Saura och daterad 1962 på spännram a tergo. Duk 60 x 73 cm.

Proveniens: Galerie Stadler, Paris.

Galerie Blanche, Stockholm.

Privatsamling, Sverige (inköpt från ovanstående 1975).

Utställd: Galerie Blanche, Stockholm, ”Antonio Saura”, 6 september - 1 oktober 1975, kat nr 5 (under titel ”Autoportrait”).

Litteratur: Antonio Saura, ”Livre de raison”, omnämnd som ”1962/ Stadler/Retrato 209 – 20 f”.

152

153

LE CORBUSIER. Utan titel Frankrike 1887-1965 Signerad L-C och daterad -62. Collage 22 x 34,5 cm.

Proveniens: Konstsalongen Samlaren, Stockholm.

Ahrenberg Collection, Schweiz (inköpt från ovanstående på 1960-talet).

154

TETO AHRENBERG MED DOTTERN ANETTE, PICASSO, ULLA AHRENBERG, AGNES WIDLUND OCH JAQUELINE ROQUET, LA CALIFORNIE, CANNES 1959. FOTO: AHRENBERG COLLECTION, SCHWEIZ, C EDWARD QUINN. 156

157

VICTOR VASARELY. Utan titel Frankrike 1908-1997 Signerad Vasarely och daterad -46 - XI. Pannå 41 x 33 cm.

Proveniens: Samlaren, Stockholm.

Privatsamling, Sverige (inköpt från ovanstående 1952).

Bukowski auktioner, Stockholm, auktion 533, 2 november 2004, kat nr 293.

Privatsamling, Sverige (inköpt från ovanstående).

Utställd: Konstsalongen Samlaren, 1952.

158

159

JOEL SHAPIRO. Utan titel USA Född 1941 Bemålat trä. Höjd 15 cm, bredd 12,5 cm, djup 8 cm.

Proveniens: Galerie Aronowitsch, Stockholm.

Privatsamling, Sverige (inköpt från ovanstående på 1970-talet).

160

161

GÖSTA OLSON MED HARRY RUNNQVIST OCH DANIEL-HENRY KAHNWEILER, PICASSOS BERÖMDE GALLERIST. SVENSK-FRANSKA KONSTGALLERIET. 162

163

MODERN BEFORE MODERNA (MUSEET) PEDRO WESTERDAHL

When Moderna Museet was opened, in the drill hall on Skeppsholmen on 9 May, 1958, the inaugural speech was held by the then director of the Nationalmuseum, Otte Sköld. The director reminded the audience that the problem of where to keep new art had already been discussed in earnest by the Nationalmuseum in 1908. Half a century later, the idea of building a place for these works had finally been realised. Sköld’s commitment to creating this new museum had been decisive, and together with others, including the Friends of Moderna Museet, founded in 1953, he was now giving the Nationalmuseum’s collection of 20th century art a home.

Now that another half-century (and more) has passed, the premises have been rebuilt and extended, and the collection has also improved in size and quality. Moderna Museet in Stockholm (and Malmö) is now regarded as one of the finest museums of its kind internationally. In addition to the Friends, who continue to play a prominent part, the Museum has benefited from the skilful leadership of its former directors, including Philip von Schantz, Karin Lindegren and Björn Springfeldt. The exceedingly energetic and dedicated directors Pontus Hultén and Olle Granath, with their great initiatives and private contacts, were able to fulfil these intentions during their many years of service (1960-73 and 1980-89 respectively). In 1994, Moderna Museet moved to the old tramway hall (Spårvagnshallarna) on Birger Jarlsgatan while the new museum was under construction on Skeppsholmen. The new building, designed by the Spanish architect Rafael Moneo, opened in 1998 and is now the primary home for an exceedingly fine collection of modern and contemporary art.

But Sweden already had a fairly well-established platform for modern art, long before Moderna Museet opened its doors to the art-loving public. In the mid-1900s, the artistic avant-garde was relatively well-represented on the Swedish art market. Stockholm had Svensk-Franska Konstgalleriet, Galerie Bleue, Blanchs Konstsalong, Galerie Pierre, Galerie Burén and Agnes Widlund’s art salon Samlaren. All these galleries had good connections with contemporary international artists. Several of them also worked closely with Swedish museums.

One of the true pioneers was Gummesons Konsthall in Stockholm. This gallery on Strandvägen 17 was started by the bookseller Carl Gummeson in 1912 and showed modernist works by artists such as Paul Klee and Max Ernst. Perhaps the most famous of its exhibitions, however, was the presentation in 1916 of Kandinsky (for which none other than Gösta Adrian-Nilsson wrote an acclaimed introduction, which was printed as a separate appendix to the catalogue).

At around the same time, Svensk-Franska Konstgalleriet was perhaps the most legendary of Stockholm’s internationally-oriented galleries. When it opened in 1918 on Sturegatan 26, this marked the start of an era on the Swedish art scene that has rarely been surpassed. Its founder, Gösta Olson, had recently returned from Paris with grandiose plans. His most important contact in Paris was Daniel-Henry Kahnweiler, who dispatched both individual works of art and entire exhibitions to Stockholm, in addition to providing expertise and access to the leading artists and galleries in Paris.

164

WASSILY KANDINSKY UNTITLED - BAGATELLEN III PAGE 44

HENRI LAURENS LA FEMME SE COIFFANT PAGE 56

PABLO PICASSO LE DÉJEUNER SUR L´HERBE PAGE 112

These invaluable assets made it possible for Svensk-Franska to show artists such as Georges Braque, Fernand Léger and Pablo Picasso early in their careers. Svensk-Franska’s most prominent exhibitions included a retrospective on Fernand Léger in 1948, featuring some 70 works from 1911 and onwards. The success is obvious in Folke Holmér’s introduction to the catalogue: Without exaggeration, the exhibition can be deemed a truly seminal art event. The opportunity to reacquaint ourselves with one of the contemporary pioneers of painting, an artist who has especially many friends and admirers in Sweden – in addition to numerous followers – can only be welcomed with great pleasure. [...] Once again, a united effort in Stockholm allows us to experience its poignant clarity and strength.

That this pleasure was mutual transpires from Léger’s previous visit to Sweden, in connection with the exhibition at Galerie Moderne in autumn 1934. Galerie Moderne had compiled an exhibition of 28 oil paintings and some 20 gouaches from the period 1913-1934, and the presence of the artist himself caused great commotion. The former Léger student Otto G. Carlsund wrote articles in the press, and his lectures on the French master were followed by lively discussions about the exhibition. Léger enjoyed the Swedish climate and in the daily Svenska Dagbladet he spoke of the Swedish landscape bathed in “pearlescent clarity” and of “the pleasant, thin air in flowing light, unlike anything I have ever experienced”.

Throughout the 1950s, Svensk-Franska continued to regularly exhibit prominent international modernists. In spring 1952, some 40 sculptures by Henri Laurens were shown. The price of a terracotta work was then around two thousand kronor, while the bronze or stone sculptures went for 5,000-10,000 kronor each. In 1953, Marino Marini’s sculptures were exhibited at Göteborgs Konstmuseum. In the catalogue, Christian Faerber writes that although few Scandinavians had seen Marini’s works, he was far from unknown and had been elected an honorary member of the Royal Academy of Fine Arts in Stockholm a couple of weeks earlier. The exhibition was a veritable success, and all 33 sculptures were sold at prices that were low even then, according to director Gösta Olson, and seemed unbelievable by the mid-1960s. Svensk-Franska also organised exhibitions of Picasso in 1948 and 1959, with oils, drawings and bronzes by the artist.

Despite the difficult import situation during the Second World War, two new galleries with an international focus opened in Stockholm in the 1940s. Konstsalongen Samlaren on Birger Jarlsgatan 1 was launched in 1943. Its ambitious owner, Hungarian-born Agnes Widlund, spoke no less than seven languages and knew her way about the international art scene. French art, above all, became Widlund’s speciality. A large portion of the works exhibited was therefore brought straight from Paris, where Widlund developed personal connections with Léger, Matisse, Chagall, Picasso and Le Corbusier.

The businessman and art collector Theodor Ahrenberg, who occasionally accompanied Widlund on her purchasing trips to Paris, recalls her in his posthumously published memoirs:

165

Agnes Widlund, Konstsalongen Samlaren in Stockholm, was a passionate soul who has done more than most people, through her small gallery on Birger Jarlsgatan 1, to awaken Swedish interest in innovative art. [...] Widlund introduced me to the great masters Matisse, Chagall, Picasso and Le Corbusier in Paris, whom I would otherwise surely never have met personally. [...] Without her assistance I would definitely not have managed to achieve the same results as a collector.

Widlund’s reputation and her eye for excellence were also vital to her acquisitions, which were extraordinary even in those days. The exhibitions at Samlaren were also generally considered to be of a consistently high quality. In February 1951, when Samlaren showed 22 sculptures by Matisse, Lars Erik Åström (critic for the tabloid Expressen and a curator at the Riksförbundet för bildande konst – an association of art organisations and institutions) was excited: Truly great events follow one upon the other at Samlaren. The enthusiastic proprietor, her establishment and her activities have been called ambitious many times, but after just having seen Rouault’s paintings succeeded by a collection of sculptures by Henri Matisse, the likes of which have never before been shown in our country, I am inclined to expect only the best of all the world’s art from this multi-talented woman.

When the tenth spring exhibition opened in February 1952, it featured works by Marc Chagall, Henri Laurens, Georges Braque, Fernand Léger, Aristide Maillol, Henri Matisse, Henry Moore and Pablo Picasso. Later that year, the gallery hosted some 40 bronze sculptures by Henry Moore, and in 1965 it presented an extensive show of Kurt Schwitters.

Konstsalongen Samlaren also collaborated with Swedish museums: in 1952, paintings, drawings and bronze sculptures by Matisse were presented at both Samlaren and Skånes Konstmuseer in Lund. When some 30 sculptures by Henri Laurens were shown at Malmö Museum in May 1965, the director Nils Lindhagen thanked Samlaren and Svensk-Franska Konstgalleriet ”for putting this remarkable exhibition at the disposal of the Museum on such generous terms”. In the 1960s, Henri Laurens’ sculptures were believed to be primarily represented in Swedish private collections, apart from the collections in France.

In September 1947, under the leadership of Gustaf Engwall and Pierre Lundholm, Galerie Blanche opened with an exhibition of works by Aristide Maillol. This gallery, on Västra Trädgårdsgatan 10 in Stockholm, soon earned a reputation for its high international quality. In 1948, it featured no less than 73 bronzes by Edgar Degas, with motifs from the racecourse and the ballet academy. Over the ensuing years, it also exhibited artists such as Miró, Braque, Picasso, Dubuffet, Léger and Vasarely. Galerie Blanche also introduced Alexander Calder to the Swedish public, with an acclaimed solo exhibition in 1951.

In the first half of the 20th century, Svensk-Franska, Samlaren and Blanche were the principal galleries that satisfied the Swedish public’s longing for the finest international art. The focus during this period was primarily on French art and the magnificent

166

LE CORBUSIER UNTITLED PAGE 84

KURT SCHWITTERS SCENERY PAGE 68

JEAN TINGUELY MÉTA-MATIC N 0 5 PAGE 78

LIUBOV SERGEEVNA POPOVA ACTOR N 0 2 PAGE 48

ANDY WARHOL FLOWERS PAGE 130

exhibitions of works by Léger, Matisse, Braque, Picasso, Chagall, Gris, Miró, Rouault, Rodin, Maillol, Bourdelle and Laurens, to name a few, attracted huge audiences to the galleries. Eventually, the perspective broadened to include other artists, such as Kandinsky, Klee, Brancusi, Schwitters, Mataré and Marini, who were featured in solo shows at the Stockholm galleries in the 1950s and 1960s.

These developments were partly driven by the establishment of new galleries. In the late 1950s, for instance, Pierre Lundholm added Galerie Pierre on Nybrogatan 1 to the Stockholm art scene, and in 1962, Galerie Burén opened on Sturegatan 24, under the leadership of Eva af Burén. Above all, these galleries promoted a new generation of major international artists, and it is undeniably spectacular that Stockholm was regularly blessed with exhibitions of works by Fontana, Klein, Warhol, Rauschenberg, Dubuffet, César, Pomodoro, Tinguely and de Saint Phalle at the time. The Duchamp exhibition, for example, with replicas made by Ulf Linde at Galerie Burén in 1963, was the talk of the town for many years. Lucio Fontana was prolifically represented on the Swedish art scene in the 1960s. In spring 1964, 14 of his Concetto spaziale were shown at Galerie Pierre. On the catalogue cover is a depiction of a gold Concetto spaziale with ten slashes and the monumental dimensions 97 x 130 cm!

The strong international trend among Stockholm galleries was further enhanced in 1966, when Galerie Aronowitsch opened on Karlavägen 69. The first exhibition, titled Konstruktiv idé (Constructive Idea), featured Jean Arp, Sonia Delaunay, Victor Vasarely and others. The gallery’s originator, William Aronowitsch, operated from three different addresses in Stockholm for a total of 45 years before closing forever in 2011. There were many highlights. The Russian Avant-Garde exhibition in 1976, when the Cold War was at its most intense, for instance, was sensational. Christo was shown for the first time in Sweden thanks to Aronowitsch, along with Sol Lewitt and Tom Wesselman. The enactment of the Christo exhibition in the gallery’s premises on Strandvägen in 1974 was so thorough that Christo even covered the gallery windows, causing several clients to refrain from entering since they thought the gallery was being refurbished.

Surprisingly often, the Swedish galleries were ahead of Moderna Museet when it came to presenting famous international artists. Moderna Museet made it into the limelight in 1968 by holding Andy Warhol’s first retrospective outside the USA. But the Stockholm audience was by no means unaware of Warhol’s art; Galerie Burén had shown his famous Flowers already in 1965! Two years later, in April 1967, Galerie Pierre and Galerie Bleue jointly organised a Fontana exhibition on Sturegatan 28 – the same year Moderna Museet offered Lucio Fontana. Idéer om rymden (Lucio Fontana.

Ideas on Space).

Interestingly, the vitality of Swedish galleries and their feeling for new tendencies in art was demonstrated by Gummesons (who had shown Kandinsky as early as 1916) in their exhibition of Andy Warhol’s works in 1972. Gummesons was headed by Harry Lund (former curator at Svensk-Franska). The list of foresighted and prominent

167

galleries in Sweden during that period is almost endless, but it would be unforgivable not to mention Galerie Löwenadler at Karlaplan, a successful operation under the leadership of Jan Eric Löwenadler and Göran Engström.

The initial French, and subsequent international, influence on the Swedish art market was a well-known phenomenon that was repeatedly discussed in the press. According to the art critic Gustaf Näsström, it was Sweden’s favourable currency situation that had originally attracted the French art dealers, but interest remained strong even after the krona had weakened. Critics also noted that the international works that were exhibited and sold in Stockholm after the Second World War were usually less expensive than contemporary Swedish art and occasionally cheaper than in Paris. In hindsight, it appears that most of the purchases were sound investments, and that they increased in value many times over already in their own day.

Thus, thanks to these foresighted, ambitious art dealers in this peerless époque, the Swedish art scene could provide collectors and institutions with outstanding international art comparable only to that which was offered in major art metropolises such as Paris. Countless exhibitions, created with personal contacts and financial efforts, and a genuine interest in art, were presented on the relatively limited art market in Stockholm, a situation that can only be regarded as entirely unique, from a broader perspective.

168

170

PÅ FÖRSTA PARKETT: ANN-MARIE RUNNQVIST, ANN RUNNQVIST, DAGNY RUNNQVIST OCH JAN RUNNQVIST. SVENSK-FRANSKA GALLERIETS AUKTIONER HÖLLS DE SISTA ÅREN I OPERAKÄLLAREN FESTVÅNING.

171

VERK UR MODERNA MUSEETS SAMLING MED PROVENIENS GALERIE SAMLAREN SVENSK-FRANSKA KONSTGALLERIET GUMMESONS KONSTHANDEL GALERIE PIERRE GALERIE BURÉN MED FLERA

172

josef albers arman enrico baj bram bogart pierre bonnard salvador dali eugène de kermadec robert delaunay marcel duchamp jean fautrier emile gilioli juan gris raymond hains wassily kandinsky wassily kandinsky ilhan koman andré lanskoy henri laurens fernand léger rené magritte rené magritte aristide maillol albert marquet henri matisse henri matisse henri matisse henri michaux joan miró joan miró henry moore pablo picasso pablo picasso pablo picasso serge poliakoff jean-paul riopelle kurt schwitters jean tinguely

Study for Hommage to the Square. Evident, 1960 Nuit dans les Western, 1961 Il Generale, 1961 Steef, 1962 Naket mot rosa stoff, ca 1910 Argus, 1963 Personnage aux taches rose et verte, 1938 No 5, époque du St Séverin, 1909-10 Boîte-en-Valise, 1941 Tête multiple, 1944-45 Ravenna, 1956 Paysage à Céret, 1913 Allumettes blanches, 1965 Improvisation Nr 2, Trauermarsch, 1908 Komposition med figurer, 1916 Enigme anatolienne, 1964 Skingrad dimma, 1950 L’espagnole, 1939 Femme au miroir, 1920 Le 16 Septembre La prêtre Marie Kvinna som kammar sig, ca 1930 Utsikt mot Djurgårdsbron, 1938 Arabesque, 1924 Odalisque à la culotte rayée reflétée dans la glace, 1923 Manlig modell Parcours, 1965 Makemono, 1956 Lithographie en noir, 1930 Studies for Rocking Chairs, 1947-48 La Femme à la collerette bleue, 1941 Minotaure caressant une dormouse, 1933 Jeunesse, 1950 Komposition, 1958 Neige dorée, 1956 Komposition, 1936 Probabilité blanche, 1955

173

SVENSK-FRANSKA KONSTGALLERIETS 35-ÅRSJUBILEUM. 174

175

modernt före moderna utställning: 27 september – 1 oktober 2013, Berzelii Park 1, Stockholm curators: Anna-Stina Malmborg och Anders Wahlgren grafisk form: Patrick Waters original: Christine Ohlander redaktörer: Paulina Sokolow och Anna-Stina Malmborg katalogisering: Marcus Kinge fotografer: Marcus Bengtsson och Lars Gustafsson arkivbilder från svensk-franska: Bertil Höder tack till auktionsverket för bilden med eva burén och césar tryck: Elanders Fälth & Hässler, Mölnlycke papper: Galerie Art Silk upplaga: 2000 för mer information kontakta: Anna-Karin Pusic, 08-614 08 32, anna-karin.pusic@bukowskis.com Pedro Westerdahl, 08-614 08 05, pedro.westerdahl@bukowskis.com Marcus Kinge, 08-32 43 62, marcus.kinge@bukowskis.com © Copyright 2013 Bukowskis

MODERNT FÖRE MODERNA BUKOWSKIS 2013

MODERNT FÖRE MODERNA BUKOWSKIS 2013