594. Karl Nordström (Sverige, 1855–1923) ”Vesterhavet”.
Signerad KN och daterad 1906. Olja på duk 100 x 138 cm.
Proveniens: Grosshandlare Arend Nikolaus Versteegh (1849-1931). Bukowski Auktioner, Internationella höstauktionen 526, 3–6 december 2002, kat. nr 94.
Utställningar: Liljevalchs konsthall, Stockholm, ”Minnesutställning. Karl Nordström”, 6–28 februari 1926, kat. nr 100. Liljevalchs konsthall, Stockholm, ”Karl Nordström - minnesutställning”, 21 oktober - 20 november 1955, kat. nr 102. Prins Eugens Waldemarsudde, Stockholm, ”Karl Nordström - Konstnärernas konstnär”, 15 februari - 25 maj 2014, kat. nr 33.
Litteratur: Torsten Svedfelt, ”Karl Nordströms konst”, 1939, avbildad helsida i katalogdelen. Anna Meister och Karin Siden (red.), ”Karl Nordström - Konstnärernas konstnär”, 2014, avbildad s. 161. Utropspris: SEK 80 000 – 100 000 / EUR 7 550 – 9 440
595. Oskar Bergman (Sverige, 1879–1963) Utsikt vid Grasse.
Signerad Oskar Bergman och daterad 1950–1951. Akvarell på papper 36,5 x 55 cm.
Proveniens: Stockholms Auktionsverk, 14 maj 1997, kat. nr 1107.
596. Robert Thegerström (Sverige, 1857–1919) I ekan. Signerad R Thegerström. Olja på pannå 23,5 x 31 cm. Utropspris: SEK 20 000 – 25 000 / EUR 1 890 – 2 360
597. Anna Palm de Rosa (Sverige, 1859–1924)
Fersenska terrassens vinterträdgård, Stockholm.
Signerad Anna Palm. Akvarell och täckvitt på papper lagt på papp-pannå 61 x 39 cm.
Gustaf och Maja Fjæstad möttes första gången vid Stockholmsutställningen 1897, där Gustaf visade målningen ”Herrgårdseken” och Maja ställde ut sina textila arbeten. Året därpå gifte de sig i Väsby, Majas hemförsamling. Det nygifta paret längtade efter att bo på landet, och valet föll på Värmland efter att Gustaf blivit förtjust i landskapets skönhet under en tidigare resa. På inrådan av Christian Eriksson flyttade de till trakten kring Arvika, där de kom att stanna under större delen av sina liv.
Efter en period som hyresgäster i området köpte de sitt första egna hem i Rackstad. Huset låg naturskönt på udden Kampudden vid sjön Rackens södra sida, några kilometer nordost om Arvika. Där byggde de upp både sitt familjeliv och sin konstnärliga verksamhet. Tillsammans fick de fyra barn: Monica, Agneta, Bo och Lars.
Tillvaron på Kampudden präglades av gemenskap och kreativitet. De umgicks flitigt med andra konstnärer och hantverkare i området, och Rackstadkolonin blev en samlingsplats för vänner och kollegor. Hemmet var ofta öppet för gäster, och Maja ansvarade i stor utsträckning för hushållets arbete. Under somrarna tillbringade barnen mycket tid vid vattnet med lek och bad. Agneta Fjaestad Nordmark i ”Fjæstad konst”, 1999, skriver att konstnären studerade ”vattnets rörelser i vikarna på båda sidor om sitt nybyggda hem, Kampudden, vid sjön Racken. Retsamt tycktes det porlande vattnet utmana konstnären att fånga dess rörelser och reflexer med sin pensel på duk.” Hon skriver också att han med hjälp av sin kamera som han köpt i Oslo 1903 kunde fånga och studera det rörliga vattnets formationer. På vintern fylldes landskapet av snö, och familjen ägnade sig åt skid- och skridskoåkning i den stilla naturen.
Gustaf Fjæstad är idag särskilt känd för sina storslagna vintermotiv. I auktionens ”Skvalpigt vatten i en vik” ser vi en skymningsbild i hösttid. Agneta Fjæstad Nordmark benämner målningen just ”Höst”. Solens sista strålar reflekteras på den krusade vattenytan, björkens brandgula löv rör sig i vinden och som en eldröd accent lyser blomsterprakten i den vid strandkanten placerade gjutjärnsurnan. Fjæstad lyckas med konststycket att avbilda sin vackra omgivning, oavsett årstid, med en finkänslighet och vördnad inför naturens kraft och slående skönhet.
602. Gustaf Fjæstad (Sverige, 1868–1948) ”Skvalpigt vatten i en vik”. Signerad G. Fjæstad och daterad 1906–1918. Olja på duk 130 x 160 cm.
Litteratur: Agneta Fjæstad Nordmark, ”Fjæstad konst”, 1999, s. 193 och 342, avbildad s. 202, kallad ”Höst”.
Monogramsignerad och daterad 1901 Björnsbo. Olja på duk 82 x 64 cm. Anthonore Christensen, née Tscherning, även känd som Anthonie Eleonore Christensen, föddes 1849 i Köpenhamn. Den danska blomstermålaren kom från en konstnärsfamilj, där både hennes mor och syster också var målare. Christensens blomstermåleri karaktäriseras av växtlighet och blommor i sin naturliga miljö, i kontrast till samtidens mer arrangerade blomsterstilleben. Betraktaren placeras i blomsterpraktens nivå och bjuds in till naturens skönhet i en detaljrik observation.
Proveniens: Beijers Auktioner, Stockholm, Höstauktion nr 14, 19–21 november 1986, kat. nr 258.
607. Carl Larsson (Sverige, 1853–1919) ”Jultomten”.
Signerad CL. Utförd 1896. Förlaga till omslag för jultidningen ”Jultomten” utgiven av Svensk Läraretidning 1896. Akvarell, tusch och kol på papper, tondo 39 cm.
Proveniens: Svensk lärartidnings förlag. Privatsamling, Sverige. Därefter i arv inom familjen. Utställningar: Liljevalchs konsthall, Stockholm, ”Carl Larsson. Minnesutställning”, 1953, kat. nr 183.
Litteratur: Ulwa Neergaard, ”Carl Larsson. Signerat med pensel och penna”, 1999, upptagen i katalogsupplementet under år 1896, s. 64, kat. nr 711.
Auktionens målning ”Dam med flor” är en förstudie till Anders Zorns kända verk ”I sorg”, en akvarellmålning som blev hans genombrott på Konstakademins elevutställning 1880. ”Dam med flor” visar tydliga drag av Zorns tidiga, känslosamma porträttstil, där han utforskar sorgens uttryck genom subtila detaljer och en sparsam, men effektfull färgpalett. Som i ”I sorg” ser vi här en ung kvinna vars nedslagna blick och ansikte, delvis dolt av ett skirt flor, förmedlar en känsla av vemod och inre stillhet. Det är en introspektiv skildring, där sorgen snarare antyds än uttrycks explicit.
I denna målning använder Zorn färg och ljus för att lyfta fram kvinnans uttryck och skapa kontrast mot bakgrunden. De färggranna detaljerna i hennes hatt, tillsammans med modellens ljusa hy, skapar en tydlig växelverkan mellan ljus och skugga. Mot den varma bakgrundsfärgen framhävs kvinnans ansikte och flor, vilket drar betraktarens blick mot motivets mitt och ger ett djup åt bilden.
Enligt uppgift föreställer kvinnan på auktionens målning Emma Zorn, Anders Zorns framtida hustru, som då hette Emma Lamm. Anders och
Emma gifte sig i hemlighet i oktober 1885 efter att ha träffats fyra år tidigare, när Zorn skulle måla ett porträtt av Emmas systerson.
Auktionens verk är troligen utfört omkring 1880 och är ett strålande exempel på Zorns tekniska skicklighet som akvarellist och hans förmåga att fånga känslor och närvaro med subtil precision. Med ett mästerligt handlag och ett skarpt sinne för människans inre liv har Zorn här skapat en bild som inte bara är en studie i teknik, utan även en intim skildring av sorg och stillhet, där betraktaren inbjuds att dela modellens känslolandskap.
608. Anders Zorn (Sverige, 1860–1920) ”Dam med flor (förstudie till ”Sorg”)”.
Utförd omkring 1880. Akvarell på papper 30 x 22 cm.
Litteratur: Troligtvis identisk med ”Konst i svenska hem II” band 2, upptagen s. 92 under samling 74: ”Doktorinnan Anna Hwass, Östermalmsgatan 45, Stockholm”.
609. Karl Nordström (Sverige, 1855–1923) ”Konstnärsförbundets samlingsrum. Mästersamuelsgatan 59”. Utförd omkring 1912–13. Olja på duk 110 x 102 cm.
Proveniens: Direktör Sven Heide. Bukowski Auktioner, Internationella Vårauktionen 504, 28–30 maj 1997, kat. nr 144.
Utställningar: Liljevalchs konsthall, Stockholm, ”Konstnärsförbundet”, majjuni 1916, kat. nr 363. Liljevalchs konsthall, Stockholm, ”Minnesutställning Karl Nordström”, 6–28 februari, 1928, kat. nr 120. Liljevalchs konsthall, Stockholm, ”Minnesutställning Karl Nordström”, 1955, kat. nr 138.
610. Nils Kreuger (Sverige, 1858–1930) ”Sto och föl”.
Signerad N. Kreuger och daterad 27 juli 1903. Olja och tusch på pannå 24 x 32 cm.
Proveniens: Axel Hirsch (1879-1967), Stockholm. Beijers auktioner, höstauktionen, 7 november 1989, kat. nr 140. Privatsamling, Stockholm, förvärvad vid ovanstående auktion.
Litteratur: Kjell Boström, ”Nils Kreuger”, 1948, upptagen i katalogdelen s. 261, kat. nr 365.
616. Carl Peter Mazér (Sverige, 1807–1884) Porträtt troligen föreställande ”Katarina Zakharovna” (1795–1849).
Signerad C. P. Mazér och daterad 1837. Olja på duk 67 x 56 cm. Troligen utförd under Mazers resa till St Petersburg 1837. Katarina Zakharovna var dotter till friherrinnan Elisabeth Posse af Säby i sitt andra äktenskap med det ryska statsrådet Zakhari Matveevitj Mouriaiev (1759-1832). Katarina var gift med greve Igor Franzevitj Kankrin (1774-1845).
617. Johan Gustaf Sandberg (Sverige, 1782–1854) ”Hovmarskalk Gustaf Ridderstolpe” (1785–1845).
Signerad J. G. Sandberg och daterad 1825. Olja på duk 41 x 32,5 cm. Samtida förgylld ram.
Proveniens: Tidigare i Friherre A. Ridderstolpes samling, Stockholm.
Litteratur: Mauritz Beijerstein, ”Johan Gustaf Sandberg”, 1928, upptagen i katalogen, kat. nr 50, s. 181. Sixten Strömbom, ”Index över svenska porträtt”, 1935/43, band II, s. 674. (SPA 1922:923).
Vår svenska 1700-talsgigant Johan Tobias Sergel prisade vänskap som något av det mest givande och inspirerande för hans konstnärskap. Några personer i hans närhet kan särskilt framhållas och de förenas här i de laveringar som presenteras i auktionen.
Vid tiden för föreliggande teckningars tillkomst hade Sergel nyligen förlorat sin hustru Anna Rella. Baron Jean Jacques De Geer (1737-1809) och Sergel delade en kärlek till konsten, och Sergel hyste också tacksamhet gentemot baronen som förutom att vara en generös mecenat och konstdilettant hade varit ett stöd när Sergel sörjde sin bortgångna fru. Efter att ha samlat kraft hos vännen De Geer på Finspångs slott, reste de tillsammans till generalamiral greve Carl August Ehrensvärd (1745-1800) på Dömestorp på Hallandsåsen senhösten 1796. Inför vännen Sergels snara besök inleddes en brevväxling - det som Ulf Cederlöf kallat deras ”pingpong-tecknande, där de två vännerna likt bordtennisspelare vinklade och returnerade varandras alster” (Carl August Ehrensvärd. Tecknaren och arkitekten, Nationalmuseum 1997, s. 155).
Sergel rapporterar till Elias Martin: ”Vi ritade i kapp. Jag tillstår att jag blev mycket efter, men jag pustade och ritade. Vi hava bytt ritningar och greven arbetar dagligen upp sig i executionen – geniet har han haft och har så länge han andas”.
Den danske konstnären Nicolai Abraham Abildgaard (1743–1809) och Sergel lärde känna varandra under studieåren i Rom. De utvecklade en nära vänskap och stod i livlig förbindelse med varandra genom åren. I december 1796 reste Sergel och De Geer vidare från Dömestorp över sundet till Köpenhamn och umgicks där med Abildgaard. Sergel tecknade ivrigt och resan kan följas genom hans bilder. De Geer blev bedragen av sin hustru och Sergel framställer honom i narraktiga framställningar. Abildgaard tycks ha lidit av tungsinne och Sergel avbildar sin melankoliske vän i ett antal svårmodiga scener. Sergel tycks ha upplevt en period av stor kreativitet, och tecknade redan i arla morgonstund, något som Magnus Olausson i sin nyligen utkomna monografi beskriver som en ”konstnärlig morgongymnastik”. Ehrensvärd och Sergel utbytte teckningar brevledes över sundet och sporrade varandras målarlusta. Sergels beundran för Ehrensvärd tycks ha varit ömsesidig. Sergel hade knappt rest från Dömestorp förrän den övergivne Ehrensvärd tog fram gåspennan och akvarellådan och framställde Sergel som en himlakropp vid horisonten. Han faller på knä inför denna nya kultbild, och tillber sin ”bästa Vän på andra sidan havet”.
Auktionens ena teckning visar hur baronen De Geer hjälps upp i en vagn av Abildgaard och Sergel, sannolikt när de avreser från den danska huvudstaden våren 1797. Sergel kallar den ”Den dygdiga Hem Resan” och hans påskrift på baksidan lyder: ”Nous etions convennues, Monsieur le Comte Ehrensvärd et moi de donner au Baron J.J de Geer le nom du vertueux” (Greve Ehrensvärd och jag hade kommit överens om att kalla baron J.J de Geer för den dygdige). Denna beteckning som vännerna använde syftade på baronens brist på passioner, hans lugn och hans flegma.
Auktionens andra teckning är en karikatyr där Ehrensvärds fru Sofia har fastnat i den dyiga marken på Dömestorp (Dymelstorp), ”Caricature Fru Grevinnan Ehrensvärd Insjunker i en sank Eng på Dymelstorp”. Även den torde dateras till 1797, och båda är fina exempel på Sergels flödiga sätt att teckna och lavera under den aktuella tiden.
I en omfattande utställning på Nationalmuseum i Stockholm uppmärksammas Johan Tobias Sergel våren 2026. I den blir det tydligt att Sergel inte bara var en skulptör av absoluta världsklass, utan också en tecknare av sällan skådat slag. Auktionens ypperliga laveringar, tidigare ej publicerade, ställer sig i raden av konstnärens uttrycksfulla produktion som ytterligare komplement till tidigare kända bilder från våren 1797 då Sergel återfann sin inspiration i umgänget med och uppmuntrad av sina vänner.
621. Johan Tobias Sergel (Sverige, 1740–1814) ”Caricature Fru Grevinnan Ehrensvärd Insjunker i en sank Eng på Dymelstorp”.
Påskrift Sergell i blyerts. Tuschlavering på papper, bladstorlek 20,5 x 32,5 cm.
Proveniens: Tidigare i samlingarna på Tosterup, Skåne, familjen Ehrensvärd. Därefter i arv till nuvarande ägare.
622. Johan Tobias Sergel (Sverige, 1740–1814) ”Den dygdiga Hem Resan”.
Påskrift Sergell i blyerts. Tuschlavering på papper, bladstorlek 20,5 x 32,6 cm. Påskrift verso: ”Nous etions convennues, Monsieur le Comte Ehrensvärd et moi de donner au Baron J.J de Geer le nom du vertueux”.
Proveniens: Familjen Ehrensvärd. Därefter i arv till nuvarande ägare.
625. Claude Michel Clodion (Tillskriven) (Frankrike, 1738–1814) Relief föreställande en nereid ridandes på en delfin bredvid en triton blåsandes i en snäcka.
Patinerad gips 20 x 38 cm. Samtida ram. Inskriberad ”Floragatan 3” och ”Collection Paul Axel H Wedendal” på ramens baksida.
Proveniens: (Troligen) Johan Tobias Sergel (1740–1814), i sånt fall given till honom av Clodion under Sergels vistelse i Paris 1778–1779. Professor Carl Curman (1833–1913), Curmanska villan, Floragatan 3, Stockholm. Arkeolog Paul Axel H Wedendal. Privatsamling, Sverige.
Litteratur: Jämför A. Poulet, G. Scherf, Clodion 1738–1814, exh. cat. Musée du Louvre, Paris, 1992, ss. 181–187, kat. 29, fig. 100.
Vid sekelskiftet 1900 befann sig Anders Zorn på höjden av sin internationella karriär. Efter genombrottsåren i Paris och omfattande resor i Europa och USA hade han etablerat sig som en av sin tids mest efterfrågade porträttmålare, uppskattad för sin förmåga att med teknisk bravur och psykologisk skärpa fånga sin modell.
Målningen “Marie Cohn”, utförd i Berlin hösten 1900, tillhör denna kosmopolitiska fas i konstnärskapet – en period då Zorn rörde sig obehindrat mellan Europas kulturella metropoler och porträtterade en internationell borgerlighet präglad av självsäker modernitet och social ambition.
I nära 100 år har målningen kallats ”Fröken Cohen” eller ”Fraulein Cohen”, och den unga tonårsflickans identitet hade fallit i glömska. Men så i början av 2000-talet hade hennes fyra barn känt igen deras mors porträtt på en reproduktion av målningen och kunnat identifiera henne. Deras mor hette som flicka Marie Cohn (1887-1967) och hon var dotter till innehavaren av en privatbank i Berlin. Hon kom senare att studera historia och doktorerade i Heidelberg 1913 och gifte sig året därpå med riksdagsmannen Dr. August Weber.
Den trettonåriga Marie Cohn framträder i målningen med en påfallande närvaro och intelligent blick. Zorn undviker varje form av överlastad attributik och låter istället modellens hållning, blick och kroppsspråk bära porträttets uttryck. Den återhållna elegansen i framställningen – där dräkt, ljus och bakgrund samspelar utan att dominera – är typisk för konstnärens porträttkonst. Zorns styrka låg i hans förmåga att förena representation och intimitet. Beställningsporträttet förvandlas i hans händer till en studie i individens karaktär, så även i “Marie Cohn”. Tor Hedberg menar att ”porträttet av fröken Cohen, utfört 1900 under en genomresa i Berlin, tydligen är att räkna bland hans bästa barnporträtt.”
När målningen utfördes i Berlin var staden ett centrum för finans, industri och kultur, och en mötesplats för en växande judisk och internationell borgerlighet – den krets där många av Zorns uppdragsgivare återfanns liksom hans konsthandlare Paul Cassirer. Här mötte hans nordiska sensibilitet en urban och kosmopolitisk miljö, vilket bidrog till en förfining av hans porträttstil. Zorns internationella framgång vilade i hög grad på hans sociala förmåga och hans skicklighet att navigera i dessa miljöer. Hans klientel omfattade såväl aristokrati som finanselit och politiska makthavare, och hans porträtt kom att fungera som visuella markörer för en global elit vid sekelskiftet.
I ”Marie Cohn” uppvisar Zorn sin tekniska virtuositet i oljemåleriet. Hans berömda, begränsade palett – ofta reducerad till några få kulörer – möjliggör en rikedom i ton och valör som ger huden dess livfullhet och stoffligheten dess trovärdighet. Hennes vita klänning och den vita gardinen står i kontrast till det mörka håret som han kröner med en färgstark röd rosett på karaktäristiskt Zornskt manér. Han leker med ljusdunkeleffekten och får fram hennes ansiktsdrag med hjälp av sidoljus.
Penselföringen är både precis och expressiv. På nära håll framträder målningen som ett spel av fria, självsäkra penseldrag; på avstånd sammanfogas dessa till en illusion av omedelbar närvaro. Ljuset modellerar ansiktet med en nästan fotografisk precision, samtidigt som det bevarar en målerisk vitalitet.
Zorn intar en särställning: hans konst är varken fullt ut akademisk eller modernistisk, utan präglas av en pragmatisk virtuositet där hantverksskicklighet och omedelbar visuell effekt står i centrum. Det är denna syntes som gjorde honom till en av sin tids mest framgångsrika porträttörer. Verket förenar teknisk briljans med psykologisk skärpa och vittnar om konstnärens förmåga att i en och samma bild förena social representation och individuell närvaro. Med en gedigen utställningshistorik som tar avstamp redan 1901 då den visades i Berlin, och så sent som denna vår i Madrid, visar Zorns ljuvliga ”Marie Cohn” upp vår svenska virtuosa målare när han briljant fångat den henne hösten 1900 på sin duk.
627. Anders Zorn (Sverige, 1860–1920) ”Marie Cohn”. Signerad Zorn och daterad 1900. Olja på duk 66 x 52 cm.
Proveniens: Familjen Cohn. Överingenjör Tore Husberg (1877–1953), Malmö/Arboga, förvärvad vid Bukowskis Konsthandel, Stockholm, 1938. Därefter i arv.
Utställningar: Berlin, ”Kunstausstellung der Berliner Secession”, maj-oktober 1901, kat. nr 299 ”Kinderporträt”. Arboga, Konstföreningen, november 1943. Blaafarvevaerket, Modum, Norge, ”Anders Zorn 1860-1920”, 12 maj - 30 september 1990, kat. nr 85. Prins Eugens Waldemarsudde, Stockholm, ”Anders Zorn”, 15 september - 11 december 1994, kat. nr 80. Göteborgs Konstmuseum, ”Anders Zorn”, 26 december 1994 - 26 mars 1995, kat. nr 80. Bröhan Museum, Berlin, ”Schönheit für alle - Jugendstil in Schweden”, 30 september 2005 - 29 januari 2006. Zornmuseet, Mora, ”Zorns Mästerverk, Zorn 150 år”, 13 maj - 14 september 2010. Blaafarvevaerket, Modum, Norge, ”Malerkongene: Anders Zorn och Odd Nerdrum”, 21 maj - 25 september 2011, kat. nr 23. Fine Arts Museum of San Fransisco, ”Anders Zorn: Sweden’s Master Painter”, 9 november 2013-2 februari 2014. National Academy Museum, New York, ”Anders Zorn: Sweden’s Master Painter”, 27 februari-18 maj 2014. Hamburger Kunsthalle, Hamburg, ”Anders Zorn - Sweden’s superstar”, 26 september 2025 - 25 januari 2026, kat. nr 74. Fundación Mapfre, Madrid, ”Anders Zorn, Traveling the work, remembering the land”, 19 februari - 17 maj 2026, kat. nr 74.
Litteratur: Friederich Pecht (red.), ”Die Kunst für Alle; Malerei, Plastik, Graphik, Architektur”, 16, 1900-1901, avbildad s. 470. Tor Hedberg, ”Anders Zorn - 1894-1920”, 1924, s. 52, avbildad s. 51. Christian Faerber (red.), Konst i svenska hem I: målningar och skulpturer från 1800 till våra dagar2, 1942, upptagen i Överingeniör Tore Husbergs samling, nr 278, s. 196. Gerda Boëthius, ”ZORN. Tecknaren. Målaren. Etsaren. Skulptören”, 1949, s. 399, samt upptagen i katalogdelen under år 1900. Gerda Boëtius, ”Anders Zorn, An international Swedish artist - His life and work”, 1954, s. 55. Gerda Boëtius, ”Zorn - Människan och konstnären”, 1960, s. 167. Anders Zorn/Hans Henrik Brummer, ”Självbiografiska anteckningar - utgivna och kommenterade av Hans Henrik Brummer”, 1982, s. 112 och 215. Kjell Rasmus Steinsvik (red.), ”Anders Zorn”, Stiftelsen Modums Blaafarvevaerk, 1990, avbildad på omslaget samt s. 128. Hans Henrik Brummer, ”Till ögats fröjd och nationens förgyllning - Anders Zorn”, 1994, upptagen i katalogen nr 80. Cecilia Lengefeld, ”Zorn - Resor, konst och kommers i Tyskland”, 2000, s. 163, 241, avbildad färgplansch XV. Birgitta Sandström, ”Zornsjälvbiografiska anteckningar”, 2004, s. 171, avbildad s. 172. Johan Cederlund, ”Zorns Mästerverk”, 2010, s. 138, avbildad s. 139. Tone Sinding Steinsvik (et al.), ”Malerkongene: Anders Zorn och Odd Nerdrum”, Stiftelsen Modums Blaafarvevaerk, 2011, avbildad s. 25. Johan Cederlund (et al.), ”Anders Zorn - Sweden’s Master Painter”, 2013, avbildad plansch 71. Markus Bertsch & Casilda Ybarra Satrústegui (red.), ”Anders Zorn”, 2025, avbildad s. 176.
Stefan Johanssons uppväxt i Värmland betydde mycket för hans livsorientering. Naturen fick ett starkt grepp om hans själ vilket yttrade sig i hans konst såväl som i de nationalromantiska dikter han skrev under hela livet. ”Höstkväll vid älven” är utförd under konstnärens senare år då landskapsstudierna och molnstudierna blir allt vanligare. I verket har han använt sig av svartkrita för att med små streck arbeta fram motivet. Tekniken återfinns i flera verk av Johansson, bland annat ett självporträtt utfört 1944 (Värmlands museum). Himlafenomen fängslade honom och dess mystik genomsyrar även Johanssons mest realistiska verk. Spelet mellan ljus och mörker fungerar som en metafor för konstnärens ibland turbulenta inre själslandskap. Johanssons verk går bortom det rent visuella och når betraktarens känslomässiga innersta.
Stefan Johanssons sparsmakade produktion kan i huvudsak delas in i fyra motivkretsar: interiöreroch stadslandskap i ljussken, porträtt och skogslandskap. Gatuljus reflekterande i vatten var ett motiv som tidigt fångade Johanssons intresse och som han regelbundet återkom till under återstoden av sitt konstnärskap.
Stefan Hammenbeck skriver i ”Stefan Johansson. Bara tiden och livet förslog”, 2007: ”Det går att belägga att Johansson med noggrant intresse tog del av de konstutställningar som visades i Stockholm under hans tid där. För Strömbom har han berättat, hur han och andra akademipojkar såg Eugène Janssons och Nils Kreugers utställning i Blanchs konstsalong hösten 1898. ’Akademipojkarna - flockades som fräsande kråkor kring den [med ’den’ menar han sig själv], som var omdömeslös nog att ställa sig förstående till Janssons konst - som genom år under kvälls- och nattvandringar levat sig in i dessa lufter och därför omedelbart förnam hur sann och personlig han var’ ”.
634. Stefan Johansson (Sverige, 1876–1955) ”Höstkväll vid älven”.
Signerad Stefan och daterad -46. Svartkrita på duk 61,5 x 51 cm. Originalram i rödbok.
Proveniens: Landsfiskal Edward Lidén (1893-), Filipstad.
Utställningar: Värmlands museum, Karlstad, ”Stefan Johansson - Minnesutställning”, 15 februari - 5 mars 1958, kat. nr 100.
Litteratur: Stefan Hammenbeck, ”Stefan Johansson. Bara tiden och livet förslog”, 2007, avbildad s. 198.
635. Ulrica Fredrica Pasch (Sverige, 1735–1796) ”Eleonora Margareta Wachtmeister af Mälsåker” (1684–1748) (gift von Fersen).
Olja på duk 66 x 66 cm.
Målningen, som är utförd efter ett äldre porträtt av David von Krafft, ingick ursprungligen i det porträttgalleri av von Fersenska släktporträtt som var infällda i stora salen på Ljung i Östergötland. Både exteriör och Inredningen ritades av Jean Eric Rehn på 1770-talet. Uppenbarligen fick Rehn utgå från redan existerande porträtt och auktionens målning är synlig på en bevarad ritning till salens innervägg.
Proveniens: Tidigare i de von Fersenska samlingarna på Ljung, Östergötland.
Tidigare i de Klinckowströmska samlingarna på Stavsund, Uppland.
Litteratur: Sixten Strömbom, ”Index över svenska porträtt”, 1935/43, band II, s. 893. (SPA 1919:1066).
Signerad B Nordenberg och daterad 92. Olja på duk 50 x 61 cm.
Proveniens: Stockholms Auktionsverk, Stora Kvalitén, 24 november 1998, kat. nr 1127. Bukowski Auktioner, Internationella Vårauktionen 520, 29–31 maj 2001, kat. nr 143.
642. Marcus Larsson (Sverige, 1825–1864) ”Norskt landskap”.
Signerad Marcus Larson och daterad 1862. Olja på duk 114 x 157 cm.
Litteratur: Axel Gauffin, ”Simon Marcus Larsson 1825–1864”, 1908, förteckning över konstnärens arbeten, under år 1862, möjligen kat. nr 334, s. 12. (No 1391 på Världsutställningen i London 1862).
Alfred Wierusz-Kowalski var en framstående polsk målare under 1800-talet och en viktig representant för den så kallade Münchenskolan. Han föddes 1849 i ett område av Polen som då stod under ryskt styre. Hans konstnärliga utbildning tog honom från Warszawa vidare till Dresden och Prag, innan han slutligen slog sig ner i München år 1873.
I München studerade han vid konstakademin och kom snart att arbeta i ateljén hos sin landsman och lärare Józef Brandt. Där utvecklade han sin stil och sitt motivval, vilket kom att prägla hans konstnärskap och bidra till hans framgång. Genom Brandt blev han också en del av den polska konstnärskretsen i München och etablerade sig som en av de ledande konstnärerna inom Münchenskolan.
Denna konstnärsgrupp var särskilt inriktad på landskaps- och porträttmåleri och hade starkt stöd från Bayerns kung Ludwig I, bland annat genom särskilda utställningsmöjligheter. Wierusz-Kowalski blev med tiden en av de mest uppskattade målarna inom denna krets, och år 1890 utnämndes han till professor vid konstakademin i München.
647. Alfred von Wierusz-Kowalski (Polen, 1849–1915) ”Postboten in Polen” (Brevbärare i Polen).
Signerad A. Wierusz-Kowalski. Utförd 1880-tal. Olja på duk 36 x 48 cm. Eliza Ptaszyńska har bekräftat äktheten utifrån fotografier.
Proveniens: Disponent Emil Malmsten (1875–1940) och Elna Malmsten (1880–1958). Därefter i arv till nuvarande ägare.
Signerad Hanna Pauli. Utförd 1892. Olja på pannå 31 x 29,5 cm.
Porträttet föreställer bröderna Charles och Harry Friedländer, två av Herman Friedländers barn. Konstsamlaren och mecenaten Friedländer lät Hanna Hirsch Pauli avbilda alla de fem barnen 1892, och dessa porträtt placerades ursprungligen samramade i familjens hem.
Proveniens: Familjen Friedländer, därefter i arv till nuvarande ägare.
Utställningar: Prins Eugens Waldemarsudde, Stockholm, ”Konstnärsparet Hanna och Georg Pauli”, 9 oktober 1997–1 mars 1998, kat. nr 17. Jönköpings läns museum, ”Konstnärsparet Hanna och Georg Pauli”, 17 januari - 1 mars 1998, kat. nr 17. Nationalmuseum, Stockholm, ”Hanna Hirsch-Pauli - Konsten att vara fri”, 2025, kat. nr 35.
Litteratur: Carina Rech (red.), ”Hanna Hirsch Pauli - konsten att vara fri”, 2025, s. 203, avbildad s. 202.
649. Carl Wilhelmson (Sverige, 1866–1928) Porträtt av Emma Bååth (1864-1964).
Signerad C. Wilhelmson och daterad 1899. Dedikerad ”Till A. U. Bååth”. Olja på duk 40 x 32,5 cm.
Proveniens: Albert Ulrik Bååth (1852–1912), svensk poet och museiman. Därefter i arv till sonen Hilding Bååth (1900–1980). Därefter i arv till dottern Birgitta Bååth (1935–2025). Därefter i arv till nuvarande ägare.
653. Axel Borg (Sverige, 1847–1916) Porträtt av Ernst Josephson.
Signerad A Borg med dedikation: ”Till vännen Ernst Josephson, syraks väldiga talman”. Skrift: ”Vein, Veiber und Gesang” (översättning: ”Vin, kvinnor och sång”). Olja på duk 30 x 22 cm.
Proveniens: Arkitekt Cyril Marcus (1906–1980), Stockholm.
Litteratur: Erik Blomberg, ”Ernst Josephson - hans liv”, 1951, s. 319, avbildad s. 318.
När Helene Schjerfbeck spenderar sin sista tid i livet på Saltsjöbadens Grand Hotell utanför Stockholm, kan hon blicka tillbaka till ett liv som genomsyrats av en längtan och dedikation till måleriet. Hela hennes liv var det drivkraften, och tack vare mötet med den finlandsvenske konsthandlaren Gösta Stenman, kunde hon också fokusera på sitt konstnärskap, medan han hjälpte henne att försörja sig på det. Det han också bidrog till var att sprida och uppmärksamma hennes konst så att hon än idag måste framhållas som en av våra främsta nordiska konstnärer. Hon räknas till Finlands mest betydande modernister då hon utvecklade ett helt eget modernt uttryck genom att i sina målningar successivt skala bort allt överflödigt. Helt nyligen lyftes hon på nytt och hyllades på en stor utställning vid det anrika The Metropolitan Museum of Art i New York.
När Gösta Stenman först upptäckte Schjerfbeck på 1910-talet var hon relativt okänd, levde isolerat och hade länge stått utanför den offentliga konstscenen. Stenman såg i henne en unik konstnär med exceptionell modernistisk potential och blev snabbt hennes viktigaste förmedlare. Förhållandet mellan Helene Schjerfbeck och konsthandlaren Gösta Stenman är ett av de mest betydelsefulla konstnär–gallerist-samarbetena i nordisk konsthistoria – professionellt, komplext och djupt präglat av ömsesidigt beroende.
Stenman tog aktivt ansvar för hennes försörjning genom att köpa och beställa verk, ordna utställningar i Helsingfors, Stockholm och internationellt, samt introducera henne för en ny samlarpublik. Det var också han som övertalade henne att börja arbeta grafiskt. Med tiden blev han hennes främsta ekonomiska stöd, och deras samarbete utvecklades till ett nästan exklusivt arbetsförhållande som kom att forma slutskedet av Schjerfbecks långa karriär.
Med Stenmans försorg evakuerades Schjerfbeck under andra världskriget till den lilla staden Loviisa 1941. Året därpå förflyttades hon till Sverige. Som alltid sökte Schjerfbeck sina modeller i närområdet, gärna personer med spännande och karaktärsfulla drag. Krigets mörker låg tungt över var persons medvetande och sinne vid den här tiden. Auktionens ”Flickprofil, lockar”, en titel som bilden fått hos Stenman som inventerade och tog tillvara på allt material från sin gunstling, visar en ung mörkhårig kvinna i profil. Målningen tilldelades numret 6052, vilket tydligt antecknades i Stenmans register som fanns i konsthandeln på Storgatan i Stockholm, liksom på målningens spännram – några siffror som alltid inringades. Auktionens intagande oljemålning, visar prov på Schjerfbecks sena och mogna alldeles egna modernism. De djärva penseldragen har medvetet placerats, parallellt tillåts duken effektfullt lysa igenom bitvis. Den djupröda munnen blir en accent.
Helene Schjerfbeck gick ur tiden den 23 januari 1946, och året därpå avled Gösta Stenman. Hans hustru, Bertha Stenman, drev Stenmans konstsalong vidare och fortsatte att ställa ut Schjerfbecks verk i Stockholm och internationellt.
660. Helene Schjerfbeck (Finland, 1862–1946) ”Flickprofil, lockar”. Olja på uppfodrad duk 25,5 x 29,5 cm.
Proveniens: Hovintendent Gösta Stenmans samling, Stockhom, inv. nr 6052. Därefter i arv. Bukowski Auktioner, Internationella Höstauktionen 550, 25–28 november 2008, kat. nr 356. Privatsamling, Stockholm.
664. Julius Le Blanc Stewart (Frankrike, 1855–1919)
Anders Zorn
När Anders Zorn går ur tiden, gör han det som en av Sveriges främsta konstnärer genom alla tider. Vilket medium han än gav sig hän, gjorde han det med en sällan skådad skicklighet och elegans, till synes okomplicerat och spontant, men ofta noga studerat och förberett. Likaså rörde han sig obehindrat mellan aristokratin och allmogen, påklätt, tillknäppt liksom naket och fritt.
Redan i unga år drogs Anders Zorn till världen utanför hembygden och företog många resor till olika spännande platser. Hans sällsamt skickliga teknik som akvarellist väckte internationell uppmärksamhet, inte minst genom porträtt och genrebilder som visades på utställningar runt om i Europa. Zorns genombrott kom under hans resor i London och Paris, där han anpassade sig till en internationell publik och utvecklade sitt karakteristiska måleri. Under denna period övergick han i allt högre grad till olja, vilket gav honom större möjligheter att utforska ljus, hudtoner och reflektioner – särskilt i sina berömda badmotiv. Hans konstnärliga talang var enastående, och oavsett uttrycksform – från tidiga akvareller till noggrant utformade bronsskulpturer och kraftfulla oljemålningar – präglas hans verk av en imponerande kvalitet och stor teknisk skicklighet. Trots internationella influenser och framgångar höll han alltid sin hembygd i Dalarna högt. Mora förblev den självklara platsen för högtider som jul och midsommar, och det var i det enkla vardagslivet där han kände sig som mest hemma. Efter nästan tio år med Paris som bas valde Anders och hustrun Emma därför sommaren 1896 att återvända till Sverige och slå sig ner i Mora, där konstnären fördjupade sitt intresse för det svenska landskapet och folklivet. Här utvecklade han en mer nationellt präglad motivvärld, med skildringar av allmoge, traditioner och natur, ofta i form av nakna eller halvnakna figurer i fria utomhusmiljöer.
År 1904 köpte Zorn mark vid Österdalälven, några mil utanför Mora, med målet att leva ett liv som påminde om tidigare generationers – enkelt och nära naturen. Till platsen, Gopsmor, flyttade han flera byggnader från trakten och använde den som en tillflyktsort dit han reste ett par gånger om året. Där kunde han arbeta ostört och fördjupa sig i sitt konstnärskap utan yttre störningar. Den avskilda miljön gav utrymme för koncentration och skaparglädje, och här tillkom flera av hans mest betydelsefulla verk. Det dubbla boendet var inte främmande för Zorn som redan var väl förtrogen med allmogens fäbodkultur. Där fördes en enklare livsföring, av vissa kanske uppfattat som allt för primitivt för det beskrivs hur Erik Axel Karlfeldt vid ett besök generades över enkelheten.
Anders Zorn blev vid sidan av sitt stora konstnärskap en av landets stora kulturfrämjare. Framför allt strävade han mot ett historiskt bevarande av bland annat allmogekulturen. I Gopsmor sysselsatte sig Zorn och hans gårdsfolk med traditionsenliga sysslor och roade sig med danslekar inomhus och om vintrarna åktes det skidor flitigt. Flera av Zorns mest folkkära motiv tillkom i Gopsmor, där ”I Eldhuset”, ”Improviserat bad” och ”Dans i Gopsmorstuga” kan nämnas som exempel. De modeller som följde med till Gopsmor deltog ofta i hushållsarbetet, och det är i skildringarna av dessa vardagliga ögonblick som hans konst når särskild intensitet och uttryckskraft. Hans Henrik Brummer beskriver Zorns bilder från Gopsmor så som ”sensualismen hos en okonstlad livsform. Att han [Zorn] skildrade ett arkadiskt lyckorike var helt i enighet med hans konstnärliga program”.
Frans Estenberg, som skötte om Gopsmorsstugan åt Zorn, skrev i sina dagboksanteckningar i januari 1907 att ”Zorn målar Kesti som bär vatten” och syftade på auktionens målning ”Hämta vatten”. Kesti var ingen mindre än Hållams-Kesti, som tillhörde favoriterna bland Zorns modeller. Den vackra kullan Hållams-Kesti stod även modell för Zorn i ”En flykting” där han till en början tänkt sig två kullor skidandes i snölandskapet. Men han ändrade sig och tog bort den ena flickan och Hållams-Kesti målades om till självaste Gustav Vasa, bland annat genom tillägg av det karakteristiska skägget! Bland vintermålningarna från början på året 1907, till exempel ”Moraflicka på skidor”, ”Rättvikskulla i snö” och ”En flykting”, hör ”Hämta vatten” till de allra främsta. Hållams-Kesti har avbildats i den vackra vinterdräkten för Morakullor där det röda hårbandet avslöjade för de som var intresserade att kvinnan ännu var ogift. I bakgrunden syns de långa skidorna - en nödvändighet för att vintertid kunna ta sig ut till Gopsmor och dessutom en populär fritidsaktivitet - samt en annan flitigt arbetande kulla som är sysselsatt med att bära in ved till stugan. Om målningen ”Hämta vatten” skrev Tor Hedberg att ”koloriten här är mera smältande, med den elfenbensgula skinnpälsen så utsökt insatt mot den vita snön och det bruna trävirket. Zorns kärleksfullt målade pälsar kunde förtjäna ett kapitel för sig; man ser hur han njutit av deras åldriga patina.”
Med sin karakteristiska virtuositet i penselföringen och en enastående känsla för ljus och rörelse förvandlar Zorn denna enkla handling till ett poetiskt ögonblick, laddat med närvaro och intimitet.
Målningens första ägare, konsul Erik Brodin, var en god vän till konstnären och i hans stora konstsamling fanns några av konstnärens allra främsta verk i privat ägo, så som ”Kaikroddare”, ”Väninnor”, ”Reflexer”, ”Söndagsmorgon” för att bara nämna några, liksom auktionens utsökta ”Hämta vatten”.
665. Anders Zorn (Sverige, 1860–1920) ”Hämta vatten”.
Signerad Zorn och daterad 1907. Olja på duk 120 x 91 cm.
Proveniens: Konstnärernas pensionslotteri, 1912 (värderad till 18 000 kr).
Konsul Erik Brodins (1872-1931) samling, Stockholm, förvärvad via Fritzes från USA. Beijers Auktioner, Stockholm, höstauktionen 37, 7 november 1989, kat. nr 484B. Privatsamling, Sverige.
Bukowski Auktioner, Internationella höstauktionen 530, 2-5 december 2003, kat. nr 173. Nordisk privatsamling.
Utställningar: Mora Tingshus, ”Arbeten af Prins Eugen, Carl Larsson och Anders Zorn”, 16 juni - 1 september 1907. USA, ”The Swedish exhibition” (vandringsutställning), 1916, kat. nr 155. Blaafarvevaerket, Modum, Norge, ”Anders Zorn 1860-1920”, 12 maj - 30 september 1990, kat. nr 90.
Litteratur: Johan Nordling (red.), ”Några nya taflor af Zorn” ur ”Idun”, 3 oktober 1907, omnämnd och avbildad s. 494. Christian Brinton, ”The Swedish art exhibition”, 1916, avbildad. Tor Hedberg, ”Anders Zorn 1894-1920”, 1924, s. 85, 87, avbildad s. 73, bild 50. Ernst Malmberg, ”Brodinska hemmet. Villagatan 6, Stockholm” ur ”Svenska hem i ord och bilder”, 1935, s. 229. Gerda Boëthius, ”Zorn - tecknaren, målaren, etsaren, skulptören”, 1949, s. 467, samt i katalogen s. 551. ”Självbiografiska anteckningar”, 1982, utgivna och kommenterade av Hans Henrik Brummer, omnämnd s. 230. Kjell Rasmus Steinsvik (red.), ”Anders Zorn”, Stiftelsen Modums Blaafarvevaerk, 1990, avbildad s. 139. Anders Zorn, ”Självbiografiska anteckningar”, 2004, utgivna av Birgitta Sandström, avbildad s. 244.
Pelle Swedlund hör till de svenska konstnärer kring sekelskiftet 1900 som tog starkast intryck av symbolismens stämningsmättade och andliga bildvärld. Hans måleri rör sig ofta i gränslandet mellan verklighet och vision: landskap, stadsmotiv och skymningsscener blir hos honom bärare av känslor, minnen och melankoliska stämningar snarare än rena naturiakttagelser. I hans konst finns ett tydligt intresse för det drömmande och gåtfulla, något som förbinder honom med den europeiska symbolism som växte fram i Paris och Belgien under slutet av 1800-talet.
Efter att ha studerat på Konstakademien i Stockholm mellan 1889-1892 reste Swedlund till Frankrike, där han vistades i både Paris och Bretagne. Där kom han i kontakt med de syntetistiska och symbolistiska idéer som utvecklades kring Paul Gauguin och konstnärsgruppen Nabis. Dessa influenser märks i Swedlunds förenklade former, tydliga konturer och användning av stora färgfält, där färgen inte bara beskriver naturen utan också uttrycker ett inre känslotillstånd. Han inspirerades även av symbolister som Gustave Moreau, vars konst präglades av mystik och allegoriska undertoner.
En särskilt viktig plats för Swedlund blev Brygge, som han började besöka kring sekelskiftet 1900. Den medeltida staden hade då blivit något av symbolismens kultplats efter Georges Rodenbachs roman Bruges-la-Morte, där staden framställs som ett drömlikt och nästan övernaturligt rum fyllt av tystnad, dimma och minnen. För Swedlund blev Brygge en idealisk miljö för hans poetiska måleri. Han målade kanalbilder, kyrkor och kvällsstämningar där det arkitektoniska landskapet nästan upplöses i ett vemodigt ljus. Här utvecklade han sitt mest karakteristiska uttryck: ett lyriskt och suggestivt måleri där staden framstår som en symbol för ensamhet, stillhet och inre kontemplation.
Swedlund vistades också under långa perioder i Italien mellan 1903 och 1912. Där fascinerades han av kvällsljus, historiska stadsmiljöer och sydländska färgskalor. De italienska målningarna skiljer sig delvis från Brygge-motiven genom att de ofta är varmare och mer glödande i tonen, men även här dominerar den symbolistiska stämningen: skymning, stillhet och ett nästan meditativt förhållande till platsen. Hans solnedgångar och aftonbilder från italienska städer visar hur ljuset hos honom blev ett känslomässigt och andligt uttrycksmedel snarare än ett realistiskt fenomen.
Även i Sverige sökte Swedlund miljöer med historisk och mystisk laddning. Han målade på Gotland, särskilt i Visby, vars medeltida ruiner och havsnära kvällsljus påminde honom om Brygges poetiska atmosfär. Han vistades också i Jämtland, i Stockholm och kring den svenska västkusten. Oavsett motiv återkommer samma symbolistiska grundidé: naturen och staden är inte bara avbildade platser utan speglingar av människans inre liv. Swedlunds konst präglas därför av ett lågmält men intensivt känsloregister där ensamhet, dröm och stilla melankoli får visuell form genom färg och ljus.
Signerad PS. Olja på duk lagd på papp-pannå 49,5 x 35 cm.
Konstnären Carl Larsson har för alltid skrivit in sig i vår svenska konsthistoria mest känd som sekelskiftets uttolkare av familjen och hemmet genom sina akvareller utförda i Sundborn, liksom för de friska friluftsmålningarna från hans tid vid konstnärskolonin i Grèz-sur-Loing samt de många porträtten av familjemedlemmar, vänner och barn. Mindre känt är det intressanta och sökande måleri som förebådade denna vändning i stil och konstnärlig utveckling.
Starkt präglad av undervisningen vid Konstakademien i Stockholm samt det franska salongsmåleriet arbetade den unge konstnären i en traditionell och ofta symbolrik och litterär stil. Efter sin första vistelse till Paris 1877 där den målmedvetne aspiranten satsade på det akademiska måleriet för att erövra Salongen fick han försörja sig hemma i Stockholm på olika illustrationsuppdrag. I november 1879 återvände Larsson till Paris i sällskap med Ernst Josephson. Brydd av motgångar och ett mörkt sinnelag vände hans sig till sin gamla akademiprofessor Fredrik Wilhelm Scholander för att be om råd. Scholander rådde honom att orientera sig i en mer realistisk riktning, men Carl Larsson gick sin egen väg och fortsatte med målningar med historiskt eller anekdotiskt innehåll och kostymstycken. Ett exempel på detta är ”Häxans dotter” – en för Larsson typisk bild vid denna tidpunkt, fylld med symboler, som han påbörjade i Stockholm.
Häxans dotter syns sittande med en uppslagen bok i knät, i handen en penna och vid sin sida en kisande vit katt. På axeln sitter en uggla och nedan henne en skalle samt några möss. Detta vanitastema syns också i målningen ”Résignation, c’est la dernière religion”. Auktionens stora duk utförd i en slags egen sfumato-teknik är en synnerligen ovanlig, intressant och omskriven målning.
Axel L. Romdahl i Ord och Bild 1921 skriver i en artikel om ”Romantiken i Carl Larssons konst”. Han benämner ”Häxans dotter” som en slags anklagelse mot samhällets orättvisor. ”Carl Larsson omskapar den till något romantiskt äventyrligt, gör den vedervärdiga verkligheten till dikt, utan att dock vinna en äkta befrielse från den. Grändernas dunster sitta i för mycket och låta sig icke förjagas av poesiens renande fläktar”.
Återigen refuserades hans verk av Salongens jury, men med hans egna ord i ett brev till Albert Bonnier beskriver han hur juryn ”gett mig en hälsosam knuff för mina bisarra idéer”. Här tar hans inflikade konstnärliga väg slut och i stället ska han hädanefter vandra en annan fram. Han skänker målningen till sin färghandlare Monsieur Aprin och senare hänger den hos gymnastikdirektör Berg på Champs Élysées i Paris. Det är en nedstämd Carl Larsson som tack vare vännen Karl Nordströms inrådan sätter sig på ett tåg söderut mot Grèz där hans mörker ska lätta när han finner ny målarglädje och hittar hem hos sitt hjärtas Karin på den franska landsbygden.
671. Carl Larsson (Sverige, 1853–1919) ”Häxans dotter”.
Signerad Carl Larsson Paris och daterad 1881. Olja på uppfodrad duk 144 x 80 cm.
Proveniens: Monsieur Aprin, Paris, konstnärens färghandlare, given i gåva. Gymnastikdirektör Edvard Berg, Paris, efter 1912. Fritzes kungliga hovbokhandel, Stockholm. Christie’s, London, 21 mars 1997, kat. nr 42. Kunsthallen, Köpenhamn, 4 december 1997, kat. nr 238.
Litteratur: Georg Nordensvan, ”Carl Larsson I”, 1920, s. 69, avbildad s. 70. Georg Nordensvan, ”Carl Larsson II”, 1921, s. 222. Axel L. Romdahl, ”Romantiken i Carl Larssons konst”, ur ”Ord och Bild”, 1921, s. 563–564, avbildad s. 561. Carl Larsson, ”Jag”, 1931, s. 168. Carl Larsson, Harriet och Sven Alfons, ”Carl Larsson - skildrad av honom själv i text och bilder”, 1952, s. 57-58, avbildad s. 56. Torsten Gunnarsson (red.), ”Carl Larsson”, 1992, s. 37. Carl Larsson, ”I Myself”, (engelsk översättning av A. B. Weissman, 1992, s. 93. Ulwa Neergaard, ”Carl Larsson. Signerat med pensel och penna”, 1999, avbildad s. 36, upptagen i katalogdelen under år 1881, s. 16 som nr 75.
672. Prins Eugen (Sverige, 1865–1947) ”Studie från Söder” (Kvastmakarbacken, Stockholm).
Signerad Eugen och daterad 1890. Även signerad och daterad a tergo. Olja på papp-pannå 45,5 x 35 cm.
Proveniens: Bukowski Auktioner, Julauktionen 436, 10–12 december 1985, kat. nr 35. Bruun Rasmussen, Stockholm, Konst och antikviteter, 12 juni 1995, kat. nr 20.
674. Herman Norrman (Sverige, 1864–1906) ”Landskap från Göteborgstrakten”.
Utförd 1887. Olja på duk 46 x 55 cm.
Proveniens: Beijers Auktioner, Stockholm, Vårauktion 11, 28–29 april 1986, kat. nr 130. Bukowski Auktioner, Internationella höstauktionen 469, 31 oktober - 3 november 1989, kat. nr 186.
Litteratur: Ulf Hård af Segerstad, ”Herman Norrman”, 1948, omnämnd s. 72, avbildad s. 73.
676. Alfred Bergström (Sverige, 1869–1930) Vinterdag, Dalarö.
Signerad Alfr. B-m och daterad 90. Olja på duk 49,5 x 60,5 cm.
Proveniens: Bukowski Auktioner, September auktion 443, 24–25 september 1986, kat. nr 8. Beijers Auktioner, Stockholm, Höstauktionen, 7 november 1989, kat. nr 18.
Carl Larsson utförde ”Tyst protest / Carl Larsson som Napoleon” under sin vistelse i Paris 1881 och om verket berättar Ulwa Neergaard följande: ”Om denna pastell berättas det, att doktor Axel Munthe och en av hans vänner, en ambassadör, uppsökte Carl Larsson i hans ateljé i Paris, när han höll på med att fullborda denna målning. Båda blev förtjusta i tavlan och ville förvärva densamma. Detta hade Carl Larsson inget emot. För att avgöra vem av dessa två, som skulle bli den lycklige ägaren, singlade man krona och klave om saken. Ambassadören vann och tavlan följde med på ambassadörens olika tjänstgöringar runt om i världen”.
Konstnärens vistelse i den franska huvudstaden var turbulent. Han var fattig och bodde i en billig ateljébostad i Montmartre som under vintermånaderna, enligt ett brev som han skrev till August Strindberg, var förfärligt kallt. Han blev också refuserad på Salongen 1881 vilket slog hårt på hans självförtroende. I ”Tyst protest / Carl Larsson som Napoleon” porträtterar han sig själv som Napoleon med ett sammanbitet ansiktsuttryck.
Vad protesterar Carl Larsson mot i verket? Man kan tänka sig att han protesterar mot det franska konstetablissemangen efter att de refuserat hans verk på Salongen. I ett bredare perspektiv kan man också tolka verket som ett motstånd mot Konstakademin, en institution som bland många unga konstnärer vid tiden ansågs vara förlegad och konservativ. Från och med 1870-talet började de unga konstnärerna i allt större utsträckning att förlägga sina utlandsstudier i Frankrike till skillnad från sina äldre kollegor vars skolning skett i Tyskland. I centrum för den nya stilen var friluftsmåleriet, även kallad plein air, där konstnärerna lämnade sina verkstäder och började måla utomhus. Nya produkter som exempelvis färdigblandad färg på tub möjliggjorde det för konstnärerna att lämna sina ateljéer och röra sig fritt i staden och naturen med sina redskap.
I Frankrike mobiliserade svenska unga konstnärer sig under 1880-talet i ett gemensamt motstånd mot Konstakademin i Sverige vars konstsyn och praktiker ansågs vara stagnerade och omoderna. De kom att kallas för opponenter och bland de centrala figurerna hittar vi Carl Larsson. I denna revolutionära tidsanda kan man förstå hur Napoleon blev en passande symbol.
678. Carl Larsson (Sverige, 1853–1919) ”Tyst protest / Carl Larsson som Napoleon”. Signerad C.L. och daterad Paris 1881. Pastell på papper 63 x 48 cm.
Proveniens: Ambassadör De Geer, förvärvad direkt av konstnären. Gunnar Hagelroth, Stockholm. Privatsamling. Inköpt 1990-talet.
Utställningar: Victoria and Albert Museum, London, ”Carl and Karin Larsson: Creators of the Swedish Style”, 23 oktober 1997–18 januari 1998.
Litteratur: Ulwa Neergaard, ”Carl Larsson. Signerat med pensel och penna”, 1999, upptagen i katalogdelen under år 1881, kat. nr 81.
681. Ruth Milles (Sverige, 1873–1941) ”Flitiga Kajsa”.
Signerad Ruth Milles och daterad 1911. Gjutarstämpel H Bergman Fud. Guldpatinerad brons, höjd 20 cm.
Proveniens: Bukowski Auktioner, Stockholm, Important Winter Sale, auktion 621, 11 december 2019, kat. nr 532.
Litteratur: Herman Bergmans priskurant, ”Katalog öfver bronser från Herman Bergmans Konstgjuteri A.B. Stockholm”, modellen upptagen samt avbildad som nr 92.
683. Johan Peter Molin (Sverige, 1814-1873) efter, ”Bältesspännarna”. Gjutarmärkt Hugo Elmquist och daterad 1893. Koncipierad omkring 1858. Patinerad brons, höjd 64,5 cm, längd 46 cm.
696. Anders Zorn (Sverige, 1860–1920) Porträttskiss samt karikatyrer.
Signerad L. Zorn. Blyerts på papper 26 x 20. Recto porträttskiss av flicka med hätta samt fem mindre porträtt/karikatyrer. Påskrift ”London” och ”Buckhurst Hill 30 aug 81”. A tergo fem figurstudier.
I ”Norrström med Bondeska palatset, Stockholm” av Elias Martin ser vi den pampiga fasaden på det Bondeska palatset så som det såg ut 1799. Byggnaden, som stod klar året innan, uppfördes av riksrådet och riksmarskalken greve Carl Bonde af Björnö (1741–1791) och var tänkt som hans stadsresidens. Bondeska palatset upptog större delen av kvarteret Rosenbads södra del.
Auktionens målning för tankarna till Venedig och italienska vedutamålare. Likt en Canaletto placerar Elias Martin vattenytan i centrum. Den mäktiga palatsbyggnaden speglar sig i vattnet från sidan och Martin utnyttjar centralperspektivet för att styra vår blick mot den lilla ön Strömsborg i Norrström. Här fanns restaurang, badhus och kägelbanor, men ingen broförbindelse. I stället glider roddarmadammernas båtar fram och tillbaka över vattnet likt Venedigs gondoler. Ett festklätt sällskap från palatset är på väg ner i slupen som ska föra dem över vattnet inför kvällens begivenheter. Kors och tvärs färdas handelsmän med sina varor, och vid palatsets kaj arbetar tvätterskorna med dagens byk. Det är full aktivitet, men de enda ljud som frammanas i betraktarens fantasi är vågornas skvalp, klappret från hästhovar samt samtal och rop. Det skulle dröja många år innan Vasabron och Centralbron kom att omge Strömsborg med dundrande trafik och kvarteret Rosenbad förändras.
I slutet av oktober 1898 inleddes rivningen av Bondeska palatset för att ge plats åt Rosenbad, uppfört för Nordiska Kreditbanken efter ritningar av Ferdinand Boberg. Idag utgör Rosenbad säte för Sveriges regering. Bondeska palatset är ihågkommet genom en minnesplakett på Rosenbad, i hörnet mot Riksbron.
Carl Bonde af Björnö (1741–1791) var svensk greve, riksråd och riksmarskalk. Han instiftade 1783 Vibyholms fideikommiss och lät 1787 påbörja bygget av det nya Bondeska palatset i kvarteret Rosenbad i Stockholm. Palatset var tänkt att fungera som hans stadsresidens efter att det tidigare Bondeska palatset på andra sidan Norrström hade sålts till Stockholms stad och blivit rådhus (idag säte för Högsta domstolen). Först 1798 stod det nya palatset färdigt.
Bondeska palatset gick i arv till hans son Gustaf Trolle-Bonde d.ä. (1773-1855), ”den blinde excellensen”. Han var en av sin tids mest belästa och bildade män och utnämndes till kammarherre, hovmarskalk och överstekammarjunkare. År 1826 utsågs han till en av rikets herrar med titeln excellens, en utmärkelse instiftad av Gustav III.
Gustaf Trolle-Bonde hade ett stort intresse för konst och litteratur, vilket återspeglades i den glansperiod som rådde under hans tid på Säfstaholms slott. Han byggde om och förnyade slottet och den omgivande parken enligt nyklassicismens och romantikens ideal. Säfstaholm blev hans huvudresidens och ett centrum för konst, musik och litteratur under 1800-talets första hälft. I umgängeskretsen ingick många av tidens framstående personligheter.
Sommaren 1797 besökte Elias Martin Säfstaholm. Han stod då på höjden av sin karriär och hade varit professor vid Konstakademien i tio år. Han delade många intressen med sin värd, bland annat för engelsk kultur och arkitektur. Under denna sommar köpte Trolle-Bonde två verk av Martin, vilket blev början på ett privat konstsamlande utan motstycke i svensk historia. Året därpå utförde Martin den aktuella målningen ”Norrström med Bondeska palatset, Stockholm”.
Excellensen gjorde ett stort antal förvärv till den växande konstsamlingen – genom beställningar, auktioner och förmedlare. Han var också en generös mecenat, och många av samtidens konstnärer stod i nära kontakt med honom. Vid 58 års ålder blev han blind. Trots att han sökte hjälp hos Europas mest framstående ögonläkare var alla försök förgäves, och han anpassade sitt liv därefter.
Vid Gustaf Trolle-Bondes död 1855 uppgick konstsamlingen till nära 200 verk, ungefär jämnt fördelade mellan svenskt och utländskt måleri. Eftersom det inte fanns några barn övergick Sävstaholm, Katrineholm, Herrestad, Bordsjö, Askeryd och Trolleholm till hans brorson Gustaf Trolle-Bonde d.y. (1802-1884). Även Trolle-Bonde d.y. var mycket konstintresserad och fortsatte i sin farbrors anda som mecenat och konstsamlare. Han var bland annat hedersledamot i Konstakademien från 1871 och ordförande i Stockholms konstförening. Genom arvskiften och försäljningar har den ursprungliga Säfstaholmssamlingen, inklusive verken från Bondeska palatset, senare skingrats.
697. Elias Martin (Sverige, 1739–1818) ”Norrström med Bondeska palatset, Stockholm”.
Utförd 1799. Olja på uppfodrad duk 81 x 113 cm. Samtida gustaviansk ram.
Proveniens: Gustaf Trolle-Bonde (1773-1855) ”Den blinde excellensen” samlingar på Säfstaholm, Södermanland, därefter i arv.
Utställningar: Kungl. Akademien för de fria Konsterna (Konstakademien), ”Elias Martin”, 24 mars - 19 april 1931, kat. nr 70. (Tillhörande Christer Bonde, Hässelby Slott, Uppland).
Liljevalchs konsthall, Stockholm, ”Elias Martin och hans krets”, 31 mars - 11 juni 1950, kat. nr 385. (Tillhörande Christer Bonde, Theleborg, Småland).
Litteratur: Ludvig Looström, ”Konstsamlingarna på Säfstaholm: deras historia och beskrifning samt Trolle-Bondeska tavelgalleriet i Stockholm”, 1882, kat. nr 83.
Ragnar Hoppe, ”Elias Martin”, SAK 1933, kat. nr 176, s. 291. (Tillhörande Christer Bonde, Theleborg, Småland). Slott och herresäten i Sverige, Uppland 1, 1967, Katrinedal, avbildad i salongen, s. 320 (Tillhörande Carl Gustaf (Gösta) Bonde af Björnö).
Marianne Nyström, ”Trehundra år i Rosenbad”, Stockholm 1999, avbildad s. 42.
700. Louis Belanger (Frankrike/Sverige, 1756–1816) Franskt landskap med figurer vid flod.
Signerad Louis Belanger och daterad 1808. Akvarell på papper 25,5 x 30 cm. Samtida förgylld ram.
Utropspris: SEK 10 000 – 15 000 / EUR 944 – 1 420
Marcus Larsson
Marcus Larsson var en svensk konstnär under 1800-talet som blev känd för sina dramatiska landskapsmålningar. Han målade ofta stormiga hav, mörka skogar och kraftfulla vattenfall där naturens styrka står i centrum. Hans konst präglas av romantiken, en stil där känslor, natur och dramatik var viktiga uttryck.
I flera av hans målningar med vattenfall använder Marcus Larsson starka kontraster mellan ljus och mörker för att skapa rörelse och spänning. Det forsande vattnet och de mörka klipporna ger en känsla av naturens kraft och människans litenhet inför den. Penseldragen är livfulla och färgerna ofta mörka och intensiva, vilket gör att målningarna känns levande och dramatiska.
Marcus Larsson studerade vid Kungliga Akademien för de fria konsterna och inspirerades bland annat av tysk landskapskonst. Hans verk räknas idag som viktiga inom svensk konsthistoria
701. Marcus Larsson (Sverige, 1825–1864) ”Svenskt landskap med vattenfall”.
Signerad M Larson och daterad 1854. Olja på duk 122 x 93 cm. Samtida förgylld ram.
Litteratur: Axel Gauffin, ”Simon Marcus Larsson 1825–1864”, 1908, förteckning över konstnärens arbeten, under år 1854, möjligen kat. nr 165, s. 6 (Såld till England för 2000 kr våren 1854).
705. Tobias Verhaecht (Holland, 1561–1631) Vidsträckt landskap med Herse och hennes tjänsteflickor upptäckes av Merkurius på väg till Minervatemplet. Monogramsignerad på den stående stenen nere till vänster. Olja på pannå 43,5 x 81 cm.
Proveniens: Tidigare i Gösta Stenmans samling, Stockholm/Helsingfors.
Joachim Beuckelaer var en flamländsk målare verksam under 1500-talet, främst känd för sina detaljrika marknads- och köksscener. Han föddes omkring år 1535 i Antwerpen och tillhörde den nederländska renässansens konstnärer. Beuckelaer var systerson och elev till målaren Pieter Aertsen (1508-1575), som hade stort inflytande på hans stil och motivval.
Beuckelaers målningar kännetecknas av stora mängder matvaror, köksredskap och människor i vardagliga miljöer. Ofta placerade han religiösa motiv i bakgrunden medan de vardagliga scenerna dominerade förgrunden. Detta var ovanligt för tiden och gjorde hans verk både realistiska och symboliska. Genom att visa överflöd av mat och handel kunde han samtidigt kommentera människors liv, moral och rikedom.
Hans mest kända verk föreställer marknader, fiskstånd och kök fyllda med frukt, grönsaker, kött och hushållsartiklar målade med stor noggrannhet. Beuckelaer bidrog starkt till utvecklingen av stillebenmåleriet och genremåleriet i Nederländerna. Hans sätt att kombinera vardagsscener med religiösa teman inspirerade senare konstnärer under både barocken och den nederländska guldåldern.
Trots att han dog relativt ung, omkring år 1575, har Joachim Beuckelaer fått en viktig plats i konsthistorien som en pionjär inom realistiskt vardagsmåleri. Han finns representerad i Nationalmuseum, Stockholm, liksom i National Gallery, London, i Mauritshuis, Haag och The Metropolitan Museum of Art, New York bland annat.
706. Joachim Beuckelaer (Flandern, ca 1535–1575)
En fiskmarknad vid Antwerpens stadsport.
Signerad på bordsskivans kant JMb och daterad 1569 ovanför valvbågen.
Olja på parketterad pannå 174 x 232 cm.
Proveniens: (Troligen) Privatsamling, Belgien, som nämns i J. Sievers (se under litteratur). Belgisk konsthandel, 1916. Bankir Ragnar Olander (1880-1955), Stockholm, förvärvad vid ovanstående. Därefter i arv.
Utställningar: Malmö museum, ”Utställning av en samling äldre målningar”, 1926, kat. nr 7.
Litteratur: (Troligen) J. Sievers, ”Joachim Bueckeleer” i ”Jahrbuch der königlichen Preuszischen Kunstsammlungen”, XXXII, 1911, s. 209 (som Fishmarkt, grosses Breitbild; ob signiert oder datiert konnte Ich nicht feststellen. In Grösse, Gegenstand und eizelnen Personen wie z.b. dem Händlerl mit Fischbeil, eng verwandt mit dem vorstehend besprochener Antwerpener Stuck von 1574). Andreas Lindblom, ”Bueckeleer Studier” i Konsthistoriska sällskapets publikation 1917, s. 51-54. Görel Cavalli-Björkman, ”A Fishmarket by Joachim Beuckelaer” i ”Konsthistorisk tidskrift”, årgång LV, 1986, s. 115-121, avbildad s. 115. Lorne Campbell, ”The sixteenth century Netherlandish Paintings with French Paintings before 1600”, 2014, I, s. 107, fig. 7, som fri kopia. Utropspris: SEK 2 500 000 – 3 500 000 / EUR 228 000 - 319 000
Joachim Beuckelaer
This impressive painting, which has remained in the same family for over a century and was only once on public display in Malmö in 1926, has so far been little studied. Over the years it has only been seen by Görel CavalliBjörkman who published it in 1986 following the exhibition Brueghels Tid Nederländsk Konst 1540-1620 in the Nationalmuseum in Stockholm in 1984/5. Lorne Campbell cautiously published it on the basis of the old 1926 photograph, as ‘free copy’ of the painting of the element of Water now as part of the series of the Four Elements in the National Gallery, London.
The recent reappearance of the painting allows to reestablish the status of the painting as a fully autograph and independent work by Joachim Beuckelaer to assign it its rightful and important place within the oeuvre and anticipating the London series. It not only shows Beuckelaer’s characteristic carefree and rapid economic painterly style in details such as the shiny appearance of the fishes, the fine modeling of the faces, hands and costumes as much as in the masterful rendering of light and shade and its warm colors, but also confirms in its characteristic sketchy and free style of under-drawing and paint contours, recently visualized by infrared reflectography (see images), also visible with the naked eye in passages such as the beard of the fish-seller on the right and in the hands, as much as in the pentimenti in the eyes of the woman with the black veil upper right, the salmon steak and the bag of the fish-seller on the right among others, to be the result of a throughout creative process.
Dated 1569, the painting is an addition to the series of hitherto known fish markets, of which the earliest interpretations date from 1568 (private collection; J. Muylle, “Joachim Beuckelaer: het markt- en keukenstuk in de Nederlanden: 1550-1650”, 1986, cat. no. 6) and the last from 1574 (KMSKA, Antwerp; Muylle, op.cit, cat. no. 13) and fits seamlessly into the chronological sequence by its format and use of large figures in close up and the realism of the fishes. The composition shows close affinity with that of the painting of the element of Water, also from 1569, in the National Gallery in London. It uses the same arrangement of barrels, plates and slabs of which the fishes tumble onto the spectator, but other than that there are various notable differences in the grouping of the figures and the number of the fishes: for example in the present painting the elderly woman in a red hat on the left is accompanied by the young fish-seller with curly hair who in the London painting finds himself on the right and looks onto the spectator. Instead on the right in the present painting a somewhat elderly fish-seller wearing a hat is about to clean for the customer beyond the large codfish which he grasps with his left hand, as he bends forward. The most notable difference between the two however is in the background, as the present painting depicts a view of apparently contemporary Antwerp, with the Rodepoort visible on the far left, whereas in the London painting the Miraculous Draught of Fishes is seen through the gate in the center.
The changes visualize Beuckelaer’s artistic dedication to the subject of the market scene which, with other secular subjects, had been introduced by Pieter Aertsen in the 1550’s. Especially after Aertsen’s final departure
to Amsterdam in 1563, Beuckelaer appears to have embarked on the ambition to develop the new genres into high end products for the free market. He thereby over the years gradually enlarged the formats, strived to further sophistication by high quality of execution and variation and contributed to the genre by introducing the new theme of the fish market.
Probably working with a large collection of drawings at hand, Beuckelaer appears not to have relied on specialized assistants nor on the use of cartoons for the execution of his paintings. Technical research of Beuckelaer paintings, carried out by Margreet Wolters of the RKD and published in her unpublished dissertation of 2011: “Met kool en crijt’: de functie van de ondertekening in de schilderijen van Joachim Beuckelaer”, have confirmed Beuckelaer’s free and creative approach to his art. Her research confirmed that preliminary drawing becomes less important over the years to give way to the spontaneous and free style which was Beuckelaer’s hallmark, already confirmed by Carel van Mander’s when he stated: ‘Aertsen made him [Beuckelaer] develop the habit of painting everything after life; vegetables, fruit, meat, fowl, fish, and such like thing; by repeatedly doing this he became so sure in mixing colors that in that respect he became one of the most excellent masters executing his works with great skill, as it were without effort, so that they have a very fine appearance’.
The changes between the London painting and the present one appear foremost to have been intended to give the composition more perspective clarity. Indeed, in the London painting and also in that of the fish market with Ecce Homo of 1570 in the Nationalmuseum in Stockholm the transition between for- and backgrounds is more gradual, while in the present painting the market does not spaciously connect with the background view. From this feature and as the execution of the London painting as part of a series stretches over the years 1569/70, the current painting must anticipate the London painting rather than that it follows it. A simultaneous execution of both paintings such as has also been suggested for the market scenes of 1563/4 in the Musée des Beaux-Arts, Valenciennes and Gemäldegalerie Kassel (J. Muylle, op. cit., p. 116, cat. no. 2 and fig 1), may not be ruled out either as here too the paintings are executed on different supports, the London painting being on canvas and for export to Italy and the present painting on the more common oak panel for a collector at home.
Beuckelaer’s compositions have been subject to debate on whether they contain a hidden meaning, whereby the fish markets in particular were suspected to contain hidden sensual messages. Here the two ostentatious salmon steaks in combination with the fish-seller grasping the cod may perhaps have been pins for an underlying erotic narrative. Alternatively, the scene might as well have just been intended to display the richness of nature in the variation of the fishes and to give pleasure to the spectator to identify the species by their accurate rendering.
Marina Aarts, May 2026.
Detalj, med infraröd reflektografi (IRR).
Detalj, med infraröd reflektografi (IRR).
706. Joachim Beuckelaer, En fiskmarknad vid Antwerpens stadsport.
707. Carl Fredrik Hill (Sverige, 1849–1911) Figurer vid brunn.
Tusch och krita på papper 23,5 x 31 cm
Proveniens: Swen Elfverson (1889 -1957), Kalmar, svärson till konstnärens syster.
”Aldrig förr hafva vi sett de norrländska elfdalarna återgifna på detta sätt, aldrig ha lappmarkernas och fjällviddernas ödsliga storhet tolkats så, som af Helmer Osslund”
Så skrev kritikern Gustaf Upmark efter att ha sett konstnärens utställning på Konstnärshuset hösten 1909 i Stockholm. Utställningen skulle bli Osslund genombrott och det var hans skildringar av de norrländska landskapen som uppmärksammades mest hos. Fortfarande idag är det dessa landskap som Osslund är mest älskad för.
1894 flyttade den då 27-åriga Osslund till Paris. Han studerade på omväxlande på Académie Colarossi där många av hans skandinaviska
konstnärskollegor tidigare studerat. Via skolan kom Osslund i kontakt med den då fortfarande relativt okända konstnären Paul Gauguin och svensken hade honom som lärare i sex-åtta veckor under februari-april 1894. Trots den korta perioden hos Gauguin gjorde fransmannens syntetism ett stort intryck på Osslund.
Tillbaka i Sverige bosätter sig Osslund 1898 i Fränsta i Medelpad. Från och med den flytten skulle Osslund ägna sig åt det norrländska landskapsmåleriet fram till sin död 1938. Man brukar säga att Osslund föredrog att måla på hösten på grund av den färgprakt som naturen erbjöd. Dock är det tydligt i de otaliga sommar-, höst- och vinterbilder att han behärskade alla säsonger.
715. Helmer Osslund (Sverige, 1866–1938) Norrländskt landskap. Signerad Helmer Osslund. Olja på papp-pannå 43 x 113 cm.
Proveniens: Bukowski Auktioner, Moderna 459, 18–20 maj 1988, kat. nr 502. Utropspris: SEK 300 000 – 400 000 / EUR 28 300 – 37 800
August Malmström
Barnmotiv utgör en viktig del i August Malmströms produktion, speciellt inom hans genremåleri. Vi känner idag till ungefär 40 oljemålningar av konstnären med barnmotiv och utöver det tillkommer ett flertal skisser, repliker och litografier. ”Vill frun köpa?” är en av de mest kända barnmotiven från Malmströms sena period. Han återupptog kring 1800-talets mitt att skilda barn men nu målade han dem i större format vilket möjliggjorde en friare penselföring en nya kompositionsmönster. Tomas Björk skriver om motivet: ”I samspelet mellan de rikligt varierade blå, röda och bruna nyanserna är målningen en av de koloristiskt mest raffinerade bland de senare barnmotiven.”
Auktionens målning är en replik av den ursprungliga målningen. Det var vanligt förekommande för Malmström att göra repliker av sina mest populära motiv. Den första versionen visades oftast på en större utställning och om motivet uppskattades av publiken fick konstnären vanligtvis beställningar på ytterligare versioner. Om auktionens aktuella replik skriver Björk: ”I kvarlåtenskapen fanns en sådan version av ’Vill frun köpa?’, som av allt att döma tillkommit efter den utställda versionen. Den är osignerad men äger den finish som man förknippar med andra utförda verk. Malmström har också infört några små förändringar som uppfattas av betraktaren först vid en noggrann granskning. Så gott som hela motivet har kopierats från ursprungsversionen men leksakshästen har flyttats till förgrunden och den sittande flickans sjalett kring axlarna har uteslutits. I repliker tycks Malmström ha undvikit att åstadkomma en direkt kopia av den ursprungliga versionen. Detta förfaringssätt kan indikera att han ansåg att förbättringar hela tiden var möjliga eller också ville han på detta sätt förläna sina repliker status som ’original’”
716. August Malmström (Sverige, 1829–1901) ”Vill frun köpa?”.
Olja på duk 119 x 91 cm.
Proveniens: Advokat Emil Heijnes samling. Privatsamling, Sverige. Bukowski Auktioner, Internationella Vårauktionen 466, 25–28 april 1989, kat. nr 168. Privatsamling, Sverige.
Utställningar: Nordiska Museet, Stockholm, ”Barnet i konsten”, 1941, kat. nr 188.
Litteratur: Tomas Björk, ”August Malmström - Grindslantens målare och 1800-talets bildvärld”, 1997, omnämnd s. 226 samt avbildad s. 227.
Proveniens: Bukowski Auktioner, Höstens internationella auktion 486, 26–27 november 1992, kat. nr 20.
Utställningar: Le Centre Culturel Suèdois, Paris, ”Le peintre du soleil”, 1990. Millesgården, Stockholm, ”Per Ekström August Strindberg. Yttre och inre landskap”, 16 februari - 21 maj 2000. Ölands Museum, Himmelsberga, ”Per Ekström”, 2003.
720. Anders Zorn (Sverige, 1860–1920) ”Hemulån, Mora”.
Signerad Zorn och daterad 90. Olja på pannå 10 x 16,5 cm.
Proveniens: Kompositören Jean-Baptiste Faure (1830–1914), Paris. Svensk-Franska konstgalleriet, Stockholm, 1926. Ingenjör Ivar Kreuger (1880–1932), Stockholm. Svensk-Franska konstgalleriet, Stockholm, ”Collection Ivar Kreuger”, 14–16 september 1932, kat. nr 18.
Litteratur: Tor Hedberg, ”Anders Zorn - 20 målningar från J. B. Faures samling”, 1926, avbildad s. 13. Gerda Boëthius, ”ZORN. Tecknaren. Målaren. Etsaren. Skulptören”, 1949, upptagen i katalogdelen under år 1890.
Våren 1886 gifte sig Nils Kreuger med Bertha von Essen flyttade till en våning i Bourg-la-Reine som låg, som konstnären själv skrev i ett brev, på två timmars rask promenad rakt söderut från Paris södra stadsport. Våningen låg på Grand-Rue som var den huvudsakliga landsvägen mellan Paris och Orléans. I denna trivsamma och lugna miljö bodde paret i över ett år och Kreuger spenderade mycket tid utomhus och målade av gatorna och hästekipage som passerade.
Om ”Boulevard i Bourg-la-Reine” skriver Kjell Boström i sin bok om konstnären: ”Det blev nog ganska ensamt vid juletid i Bourg-la-Reine, även om Kreuger nu inte längre företog sina aftonpromenader alldeles solo. Boulevard i Bourg-la-Reine med den tomma bänken i förgrunden och de sömniga ljusglimtarna från husfasaden i fonden erinrar starkt om ett likartat motiv, som Kreuger målade vi nittiotalets slut, och som skulle upprepas av Eugène Jansson. De tre målningarna representera länkar i samma serie, med Boulevardbilden som startpunkt för utvecklingen.”
720A. Nils Kreuger (Sverige, 1858–1930)”Boulevard i Bourg-la-Reine”. Signerad N. Kreuger och daterad 1887. Olja på duk 108 x 99 cm.
Proveniens: Bankrevisor Hugo Lindell, Umeå. Svensk privatsamling.
Utställningar: Liljevalchs konsthall, Stockholm, ”Christian Eriksson och Nils Kreuger”, 7-25 mars 1928, kat. nr 113.
Litteratur: Kjell Boström, ”Nils Kreuger”, 1948, upptagen i katalogdelen som kat. nr 120, omnämnd s. 72 samt avbildad s. 74.
723. Johann Philipp Bach (Tillskrivna) (Tyskland, 1752–1846) ”Fredrik av Sachen-Altenburg” (1763–1834) & ”Charlotte Georgina av Mecklenburg-Strelitz” (1785–1818).
Pastell, vardera 33 x 26 cm. Samtida förgyllda ramar.
Få konstnärer har likt Gustaf Fjæstad lyckats skildra den vinterskrudade svenska naturens skönhet. I sina målningar gav konstnären uttryck för en näst intill översinnlig tolkning av den orörda svenska naturens estetiska kvalitéer och skönhetsvärden. En av Fjæstads levnadstecknare, Agneta Fjæstad Nordmark talar om ”en intimitetskänsla”, ”som om just denna plats vore ’ens eget’ privata ställe”. Det är lätt att instämma i påståendet när man betraktar auktionens aktuella målning. Någonstans i skärningspunkten mellan naturlyrik och symbolism avbildas det värmländska skogslandskapet med konstnärlig skärpa och detaljrikedom. Efter Fjæstads död 1948 skrev signaturen ”Felix” i Arvika Nyheter: ”Med sina utsökta mästerverk hade han under sin långa levnad skänkt glädje. Han upptäckte vinterns skönhet och hela hans av äkta stämning fyllda konst har tjusat oss..”. Citatet sammanfattar på ett bra sätt de inneboende kvalitéerna i Fjæstads konstnärskap. Gustaf Fjæstad målade sin och sina landsmäns kärlek till kylan för den övriga världen, och han kunde göra det som ingen annan. I ett brev till hustrun Maja beskriver han sin djupa inspiration en vinterdag: ”snön ligger så vackert på marken och Herre Gud så vacker skogen är”. I L’Art Decoratif beskrev en kritiker Fjæstads vintermotiv på följande sätt: ”Här har vi den återkommande svenska vintern på ett mycket begränsat område, vintern som man uthärdar dagligen och inte bara ser från en släde. Den vintern som är lika passionerat omtyckt som solen är omtyckt av sydlänningen och som härdar kropp och själ så som Fjæstad själv har härdats. Är inte detta kärnan av Sverige?”
735. Gustaf Fjæstad (Sverige, 1868–1948) ”Vägen”.
Signerad G Fjæstad och daterad 28. Olja på duk 113 x 161 cm.
Proveniens: Byggmästare Olle Engkvists (1889-1969) samling, Stockholm.
Utställningar: Storbritannien, ”Collection arranged by The Art Exhibition Bureau, 7 Garrick St, London”, föremålsnr. 17 (under titeln ”At Eastertime on the Mountain”).
735A. Carl Fredrik Hill (Sverige, 1849–1911) Gloria.
Färg- och svartkrita på papper 18 x 23,5 cm.
Proveniens: Tidigare i Fil. dr Adolf Anderbergs (1885-1968) samling. Lilla Galleriet, Malmö. Direktör Jackie Neuman, Stockholm. Bertil Neumans (1921-2011) samling.
Utställningar: Malmö konsthall, ”C.F. Hill Exhibition”, 1976, kat. nr 326. Liljevalchs konsthall, Stockholm, ”Hill-Munch”, 1987, kat. nr 120. Magasin 3 Stockholm Konsthall, 1995.
Litteratur: Sten-Åke Nilsson, ”Carl Fredrik Hill. Ur Bertil Neumans samlingar”, Uppsala 2012, omnämnd s. 38 samt avbildad s. 39.
Proveniens: Fil. dr Uno Otterstedts samling, Lund. Direktör Jackie Neumans samling, Stockholm.
Utställningar: Galleri Färg och Form, Stockholm, ”Carl Fredrik Hill (1849-1911). Akvareller, färgkritor och teckningar från sjukdomstiden”, april-maj 1943, kat. nr 26(?), baserat på märkning samt numrering på bakstycke.
Otto Hesselbom har kommit att kallas Dalslands målare och han berättade själv att Dalsland: ”med sina väldiga bergvågor och med sina många vida vatten verkar genom linjernas underbara enkla renhet på sina ställen nästan stiliserat monumental”. Och när Hesselbom målade Dalslands natur berättade han, kändes det, mot bakgrund av alla intryck han fått från andra landsdelar, för honom som om det inte bara var Dalslands natur han försökte återge utan även Sveriges.
Hesselboms monumentala och berömda målning ”Vårt land. Motiv från Dalsland” från 1902 i Nationalmuseums samling, kan sägas vara en av de centrala målningarna i vårt konsthistoriska kulturarv. Motivet är en storslagen utsikt över sjön Ånimmen i Dalsland sett från Vingnäsbergen. Målningen är den mest centrala i Hesselboms konstnärskap och han återkom till motivet flera gånger och i flera olika versioner fram till sin död. Auktionens målning visar samma landskap från Dalsland i skymningsljus. Daterad redan 1900 är det kanske en av de första varianterna han gör av denna vidsträckta och vidunderligt vackra avbilden av vårt land.
746. Otto Hesselbom (Sverige, 1848–1913) Skymning över Dalsland. Signerad O. Hesselbom och daterad 1900. Olja på duk 98 x 168 cm.
747. Georg von Rosen (Sverige, 1843–1923) ”Blomstermarknad i Brabant 1500-talet”.
Signerad G von Rosen och daterad 1869. Akvarell på papper 40 x 50 cm.
Proveniens: Friherre Oscar Dickson (1823–1897), Göteborg. Därefter i arv. Fabrikör Sven Johansson, Horred. Bukowskis, Internationella Vårauktionen 512, 26–28 maj 1999, kat. nr 194. Stockholms Auktionsverk, Stora Kvalitén, 16 maj 2000, kat. nr 1194.
Litteratur: Erik Wettergren, ”Georg von Rosens konst”, SAK, avbildad s. 55, kat. nr 68.
747A. Pehr Emanuel Limnell (Sverige 1766-1861) ”Scen ur Italienaren eller Ruinerne vid Paluzzi”.
Akvarell på papper 45,5 x 59,5 cm.
Proveniens: Tidigare i Christoffer Eichhorns (1837-1889) samling, Stockholm. Tidigare i Rudolf Gagges (1834 -1912) s amling, Västerås. Försåld genom: Bukowski Auktioner, auktion 195, 13-14 december 1912, kat. nr. 672. Svensk privatsamling.
Utställningar: Konstakademien, Stockholm, 1806, kat. nr 47. Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm, Teater- och musikexpositionen, 1897 (enligt stämpel a tergo).
Litteratur: Emil Hultmark, ”Kungl. Akademiens för de Fria Konsterna utställningar 1794 -1887”, 1935, omnämnd och beskriven i utställningsförteckningen, kat. nr 47, s. 174. Utropspris: SEK 15 000 – 20 000 / EUR 1 420 – 1 890
748. Eero Järnefelt (Finland, 1863–1937) Solnedgång över havet. Signerad Eero Järnefelt. Gouache på papper 23 x 31 cm.
750. Bruno Liljefors (Sverige, 1860–1939) Rävar jagandes en katt.
Påskrift på pappannå: ”Tillhör Bruno Liljefors efterlämnade arbete betygar S. Liljefors” (Signe Liljefors). Akvarell och täckvitt på papper lagt på pappannå 39,5 x 31,5 cm.
August Hagborg kom till Paris 1875 och trädde in i en konststad som vid den tiden var Europas självklara centrum. För unga svenska konstnärer innebar Paris både en frigörelse från Konstakademiens traditioner och en chans att nå en internationell publik.
Hagborgs första år i staden ägnades i hög grad åt motiv från själva Parislivet. Han målade genrebilder och gatubilder där han fångade stadens folkliv, ofta med berättande motiv och tydliga figurer från den parisiska vardagen. Ett tidigt genombrott kom med ”Gavroche” (1876), en scen från Paris gator som fick uppmärksamhet på Salongen och etablerade honom i den franska konstvärlden.
Först efter dessa år i Paris började han mer konsekvent söka sig utanför staden, men fram till omkring 1880 var det just Parismotiven och Salongsframgångarna som gav honom hans position. Genom återkommande medverkan på Salongen byggde han upp ett rykte som en skicklig och publikvänlig genremålare.
751C. August Hagborg (Sverige 1852-1921) I Tuilerieträdgården.
Signerad Hagborg och daterad Paris 1882. Olja på pannå 67,5 x 96 cm.
Proveniens: Konsthandeln Kurt E. Schon, Ltd., Wien och New Orleans. Tidigare i samlingarna vid Ritz-Carlton Hotel, Boston.
I Nationalmuseums utställningskatalog ”Strindberg –Målaren och fotografen” (2001) tecknar Per Hedström följande bild av August Strindbergs måleri under 1890-talet:
”Strindbergs 1890-tal kom att präglas av hans livs dittills djupaste kris, den så kallade Infernokrisen, som nådde sin kulmen i Paris 1896. Under nästan sju år var Strindberg i stort sett improduktiv som skönlitterär författare. I stället ägnade han sig åt naturvetenskapliga experiment, och under några perioder målade han. Det är nu hans måleri plötsligt blir något mer än amatörens försiktiga försök att avbilda naturen. De första recensionerna av Strindbergs produktion som målare kunde man läsa sommaren 1892. Strindberg hade ställt ut ett litet antal nya målningar i en lokal i Stockholm som kallades Birger Jarls Bazar, och utställningen uppmärksammades av flera tidningar. I några fall var reaktionerna försiktigt positiva. Men man kunde också läsa en typ av ironiskt raljerande recensioner som ofta, både förr och senare, drabbat den moderna konsten”.
Under våren och sommaren 1892 tycks alltså August Strindbergs litterära skapande ha fastnat i en återvändsgränd. Hans gode vän Per Hasselberg kom då med det goda rådet att återuppta måleriet. I maj 1892 skrev Strindberg till Richard Bergh för att bjuda ut honom till Dalarö över pingsten: ”Jag har en del målarstudier, efter fantasien, att visa dig. En ’ny rigtning’ som jag uppfunnit sjelf och vill kalla skogssnufvismen (fråga Bob!)”.
Strindbergs gode vän Robert Thegerström, ”Bob”, som han lärt känna i Frankrike, hade ett sommarhus på Dalarö. Han hjälpte Strindberg att hyra en stuga på ön sensommaren 1891 och våren året därpå återvänder Strindberg till Dalarö och återupptar då målandet och umgänget med Thegerström.
Per Hedström skriver vidare om perioden: ”Han hade haft svårt att få sina pjäser spelade och skilsmässan med Siri von Essen höll på att fullbordas. För första gången på närmare 20 år börjar han åter måla i olja. […] Målningarna från Dalarö 1892 kan närmast karakteriseras som bilder av minnen från ytterskärgården och havsbandet. Strindberg renodlade och utvecklade nu det motivförråd han skapat under 1870-talet. Det är det öppna havet, den raka horisonten och de vida himlarna som dominerar bilderna”.
Isolerad i en liten stuga ute på Dalarö udde inleder han ett intensivt skapande med färg och palettkniv. Tekniken passar Strindbergs rastlösa temperament; den oblandade oljefärgen stryks direkt på pannåer av trä, metall eller hård papp. Den struktur som uppstår genom palettknivens rörelser blir ofta lika betydelsefull som själva färgerna och motiven. Målningarna från denna period är påfallande fria från litterära inslag. I stället domineras de av skärgårdens kärva natur – stormigt hav, dramatisk himmel och den sparsamma växtlighet som präglar det karga landskapet.
”Skogsnufvismen”, efter skogsnuva som är ett dialektord för skogsrå, som Strindberg skriver om till Richard Bergh var hans teori om den ”automatiska” konsten. Göran Söderström skriver: ”Strindbergs arbetssätt var utpräglat spontant även i det litterära och vetenskapliga arbetet. […] Samtliga målningar från 1892 är däremot rena fantasikompositioner, även om motiven har en upplevelsebakgrund från skärgården. […] Från början innebar ’skogsnufvismen’ sannolikt ännu inte någon medveten strävan mot abstraktion, utan endast en metod att låta målningens detaljer byggas upp av färgfläckarnas egen inneboende formvilja.”
”Enslingen” är ett ypperligt exempel på detta egensinniga landskap i det yttersta havsbandet, potentiellt en symbol för den okuvliga naturen och det motsträviga livet själv. Den ensamma granen står på en klippudde med det vitblå havet som skymtar tre gråbruna skär och närmare, i förgrunden, den knappa växtligheten. Strindberg har arbetat fram den regntunga himlen på det spontana vis han senare skulle beskriva i sitt konstnärliga manifest, ”Om slumpen i det konstnärliga skapandet”, skrivet i
Dornach 1894: ”Efterbilda naturen på ett ungefär, efterlikna framför allt naturens sätt att skapa.”
Hugo Fröding beskrev 1912 auktionens målning som han och hans maka Märta, August Strindbergs systerdotter, då hade i sin ägo: ”Han kallade den för ’Enslingen’. Han tänkte därvid på sig själv.”
752. August Strindberg (Sverige, 1849–1912) ”Enslingen”.
Utförd 1892. Olja på papp lagd på pannå 19 x 30 cm.
Proveniens: Strindbergs ungdomsvän Hugo von Philp (1844-1906), sedermera make till konstnärens syster Anna, Stockholm. Deras dotter Märta von Philp (1882-1970), gift Fröding, Stockholm. Margareta Wierth, Stockholm. Privatsamling, Sverige. Stockholms Auktionsverk, Stora Kvalitén, 27 maj 2004, kat. nr 2127. Privatsamling, Sverige.
Utställningar: Gummessons Konsthall, Stockholm, 1924, kat. nr 9. Nationalmuseum, Stockholm, ”Strindberg som målare och modell”, januari-februari 1949, kat. nr 17. Örebro Centralbibliotek, Rådhuset Örebro, ”Strindberg som målare och modell”, 24 februari-mars 1949, kat. nr 17. Lunds universitets konstmuseum, ”Strindberg som målare och modell”, 20 mars-april 1949, kat. nr 17. Malmö konsthall, ”August Strindberg - Underlandet”, 26 december 1989-4 februari 1990. Tate Modern, London, “August Strindberg. Painter, photographer, writer”, 17 februari-15 maj 2005, kat. nr 54.
Litteratur: Göran Söderström, ”Strindbergs måleri”, 1972, upptagen i katalogen s. 337, kat. nr 33, avbildad helsida pl. 20. Björn Springfeldt och Göran Söderström (red.), ”August Strindberg - Underlandet”, Malmö konsthall, 1989, s. 100, avbildad helsida i färg s. 101. Olle Granath (red.), ”August Strindberg. Painter, photographer, writer”, 2005, avbildad s. 79. Göran Söderström, ”Strindbergs måleri”, 2017, upptagen i katalogen s. 424, kat. nr 33, avbildad helsida s. 124.
775. Bruno Liljefors (Sverige, 1860–1939) Vårnatt med lyftande änder.
Signerad Bruno Liljefors och daterad -91. Olja på uppfodrad duk 70 x 105 cm.
Proveniens: Fabrikör A.V. Sjöstrand, Stockholm. Bukowski Auktioner, Stockholm, Julauktionen 11–13 december 1935, kat. nr 23. Inköpt hos Konstsalongen, Storgatan 39, Nässjö, under 1990-talet.
Anders Zorn intar en särställning i nordisk konsthistoria – inte bara som internationellt firad porträttmålare, utan som förnyare av det moderna friluftsmåleriet. I synnerhet hans nakenstudier vid vatten och i svensk natur utgör några av de mest karakteristiska och konstnärligt avancerade inslagen i hans produktion. Det var vid 1880-talets slut, under sommarbesöken på Dalarö, som Zorn började skildra den nakna kvinnokroppen i den soliga skärgårdsnaturen. Detta tema, ibland kallat ”naket i det fria”, återkom han till under resten av sin karriär och den bringade honom stor framgång och berömmelse.
Världsmedborgaren Zorn rörde sig långt bortom landets gränser och var ingalunda begränsad till att vistas i varken Mora eller skärgården. Detta kom dock att ändras i samband med första världskrigets utbrott. Det nya läget i världen innebar avbräck i konstnärens internationella relationer vilket präglade hans liv i stort då han blev alltmer bofast i Mora. Året delades nu med en större lagbundenhet mellan Dalarna, Stockholm och skärgården. Zorns motivkrets domineras under den här perioden av friluftsmåleri och naturen - den stora ”friluftsateljén” gav oanade möjligheter och det var där hans skaparkraft frodades.
På 1910-talet menar Zorns levnadstecknare Gerda Boëthius att man kan se en pånyttfödelse i Zorns måleri. Hon påpekar att man då ser ”ett nytt skede, där både motiv och målning ha något nytt och färgen fått en särskild ton med dragning till skärt. I skärgårdsmålningarna återvände han med förkärlek till sin ungdoms motivkrets, där vatten och klippor äro miljön. [...] Han fyllde duken med finfördelade toner, plan, valörer och form, så att man kan ’läsa hans tavlor’ såsom en musiker läser ett partitur. Hans färgskala är ibland om möjligt mera puritansk än i ungdomen. Han gör ofta ljuseffekter med skrapning eller oerhört tunn färg.”
Den friska modellakten ”Småländska” torde vara utförd i samband med en av Anders Zorns sommarseglingar i Stockholms skärgård. Kvinnan avbildas på en av Sandhamns stränder, och stenfyren på Korsö skymtas i fonden –samma bakgrund som syns i den vida spridda och omtyckta etsningen ”Svanen” från samma år. I den svenska skärgården fann Zorn en miljö som erbjöd både isolering och en särskild typ av nordiskt ljus. Betraktaren möter här den mogne Zorns tolkning av temat ”naket i det fria”. Hans Henrik Brummer, vilken kallar konstnärens sista måleriska fas för ”ultima maniera”, har påtalat hur perioden präglas av förenkling och en mer återhållen kolorit. De breda penseldragen och den reducerade skärpan i konturerna visar att konstnären själv har bytt blick på sitt måleri och sina motiv. Koncentrationen på motivets essens är i fokus för konstnären och precis som i andra verk i samma motivsfär har Zorn skapat en syntes mellan natur- och modellmåleriet.
I auktionens ”Småländska” framstår nakenmotivet mindre som en akademisk studie och mer som en sinnlig och existentiell bild av människan i naturen. Figuren är inte idealiserad i klassisk mening, utan närvarande, kroppslig och förankrad i ett specifikt ögonblick. Det varma skymningsljuset reflekteras i kvinnans sommarhy och himlen färgas i ett spektrum av kulörer.
Trots att den ”moderna” konsten hade börjat bryta igenom vid den här tiden och kritiken stundtals var avvaktande kunde Zorn glädjas åt att han inför den stora publiken framstod som en nationalmålare. Zorns motiv var fortsatt eftertraktade och samlare och köpare stod alltjämt på kö. När Liljevalchs konsthall i Stockholm stod färdig våren 1916 fick de tre förgrundsgestalterna för sekelskiftets måleri Anders Zorn, Carl Larsson och Bruno Liljefors äran att inviga utställningslokalerna. Auktionens målning ”Småländska” fick en självklar placering bland Zorns utvalda verk vid denna omtalade utställning.
777. Anders Zorn (Sverige, 1860–1920) ”Småländska”. Signerad Zorn och daterad 1916. Olja på duk 101 x 65 cm.
Proveniens: Direktör C. Frunck. Nordén Auktioner, Stockholm, auktion 1, 11 maj 1992, kat. nr 42. Sotheby’s, London, 14 juni 2005, kat. nr 173.
Utställningar: Liljevalchs konsthall, Stockholm, ”Invigningsutställning. Larsson-Liljefors-Zorn”, mars - april 1916, kat. nr 117.
Litteratur: Ernst Malmberg, ”Larsson - Liljefors - Zorn: en återblick”, 1919, s. 123, avbildad. Gerda Boëthius, ”ZORN. Tecknaren. Målaren. Etsaren. Skulptören”, 1949, upptagen i katalogdelen under år 1915.
780. Carl Johansson (Sverige, 1863–1944) ”Strandparti i middagsbelysning”.
Signerad Carl Johansson och daterad 85. Olja på duk 60 x 100 cm.
Proveniens: Nelly Hammarqvist, Stockholm.
Utställningar: Blanchs salong, Stockholm, ”Opponenternas utställning”, september-oktober 1885, kat. nr 63. Nationalmuseum, Stockholm, ”Opponenterna av 1885”, 16 mars - 16 maj 1945, kat. nr 201.
Signerad C. Flodman och daterad 85. Olja på duk 26 x 41 cm.
Proveniens: Snickarmästare Albert Svensson, Helsingborg. Bukowski auktioner, Internationella Höstauktionen 514, 24–26 november 1999, kat. nr 45.
Litteratur: Christian Faerber (red.), ”Konst i Svenska Hem I”, 1942, upptagen i Snickarmästare Albert Svenssons samling, Helsingborg, nr 477, s. 297. Viggo Loos, ”Friluftsmåleriets genombrott i svensk konst”, 1945, avbildad s. 307.
I följande sex katalognummer presenteras tre viktiga namn i Rackstadkolonin: Bror Lindh, Björn Ahlgrensson och Fritz Lindström. Verken kommer ur en svensk privatsamling och inkluderar såväl porträtt såsom landskap och även en studie till altartavlan i Trefaldighetskyrkan i Arvika. Konstnärerna är högst aktuella i och med Prins Eugens Waldemarsuddes utställning ”Rackstadkolonin – Stämningsmåleri, konsthantverk & design” september 2025 – februari 2026, vari samtliga sex verk visades. Under senare år har fascinationen för kolonin spridit sig internationellt både i Europa och USA.
Lindh, Ahlgrensson och Lindström verkade i kretsen kring konstnärsparet Gustaf och Maja Fjæstad som året 1898 flyttade till byn Rackstad i Värmland. Vid den här tiden låg där Bröderna Erikssons Möbelverkstad vars produktion under 1890-talet hade lett till berömmelse. Ena brodern Christian byggde 1896 en ateljébostad och när han två år senare flyttade till Stockholm hyrde han ut ateljén och det var här som paret Fjæstad bodde när de anlände. Ateljén blev bostad till flera unga konstnärer som följde Fjæstad och med åren växte en koloni fram som vi idag kallar Rackstadkolonin.
Kolonins konstnärer tillhörde under 1890-talet den nya generationen konstnärer och de var starkt präglade av det revolutionära Konstnärsförbundet som hade bildats av generationen innan på 1880-talet. Lindh, Ahlgrensson och Lindström gick alla i Konstnärsförbundets skola och hade Carl Larsson som lärare. Gustaf Fjæstad var den som kanske hade starkast anknytning till förbundet då han inte bara var elev utan även assistent till dess medlemmar. Måleriet i Rackstadkolonin definierades av det stämningsfyllda landskapsmåleriet med starka inslag av både teosofi och japonism. Utöver konstnärer ingick även många konsthantverkare i kolonin. En central person var Maja Fjæstad som arbetade för att stärka traktens konsthantverkare. Hon var med och grundade kooperativet Arvika Konsthantverk 1922 för att stödja konstnärernas försäljning och göra vackra bruksföremål mer tillgängliga för allmänheten.
784. Bror Lindh (Sverige, 1877–1941) Snölandskap i månsken.
Signerad Bror Lindh. Olja på duk 143 x 120 cm.
Utställningar: Prins Eugens Waldemarsudde, Stockholm, ”Rackstadkolonin – Stämningsmåleri, konsthantverk & design”, 6 september 2025–15 februari 2026, kat. nr 60.
Litteratur: Karin Sidén, m.fl., ”Rackstadkolonin – Stämningsmåleri, konsthantverk & design”, 2025, kat. nr 60, s. 276, avbildad s. 41.
Björn Ahlgrensson utförde ett flertal självporträtt, däribland auktionens aktuella ”Studie vid lampsken” som gestaltar konstnären och hans fru i sitt hem i Perserud vid Rackensjön. Karin Sidén skriver följande om verket i utställningskatalogen ”Rackstadkolonin – Stämningsmåleri, konsthantverk & design”: ”Han skildrade [...] sig själv inplacerad med en mörk uppsyn i en interiör i sitt enkla hem, med hustrun framställd i bakgrunden som en skugglik gestalt i det dämpade rumsljuset”.
Tre år tidigare bodde konstnären och hans fru fortfarande i Stockholm. En dag stötte de på konstnärskollegan Gustaf Fjæstad på Drottninggatan som ska ha uppmanat dem med dessa ord: ”Res på momangen! Jag har upptäckt världens härligaste plats. Utanför Arvika vid en sjö som heter Racken. Va ä Italien mot det!” Detta blev en vändpunkt för det nygifta paret vars livssituation just då var kantat med svårigheter.
Ahlgrensson hade varit bosatt i Stockholm sedan 1890 då han flyttade tillbaka till Sverige efter att ha bott i Paris stora delar av livet. Genom hans pappa, som själv var en erkänd dekorationsmålare, fick Björn anställning som lärling i Carl Grabows verkstad. Här träffade han en annan lärling Fritz Lindström som kom att bli en nära vän och kollega.
Både Ahlgrensson och Lindström lyckades sedan komma i kontakt med Konstnärsförbundet och antogs som elever i dess skola. Ahlgrensson målade flitigt in på nätterna och sysslade ständigt med färgexperiment. Konstnärsförbundet såg lovande på honom och erbjöd honom stipendium för åka på utbildningsresa till Paris. Resan blev inte lång men han hann lära känna konstnärerna Ivan Aguéli och Olof Sager-Nelson som introducerade honom till syntetismen. När han kom tillbaka till Stockholm började han, präglad närmast av Karl Nordström, utforska nordisk naturmystik och hans färgpalett blev dunklare och mattare. Han blev uppmärksammad av kritiker och blev invald av Konstnärsförbundet men samtidigt var hans ekonomiska situation allvarlig.
1900 gifte sig Ahlgrensson med Fritz Lindströms syster Elsa och deras första tid tillsammans präglades av fattigdom och en avsaknad av framtidsutsikter. De hade inte ens ett stadigt boende vid den här tiden. Det var vid detta skede som det nygifta paret stötte på Gustaf Fjæstad på Drottninggatan. Han hade två år tidigare bosatt sig vid Racken utanför Arvika i Värmland med sin fru Maja och när han nu hörde om det nygifta parets svårigheter erbjöd han dem att flytta in i skulptören Christian Erikssons ateljébostad Oppstuhage.
Björn och Elsa tog vara på Fjæstads erbjudande och flyttade in i ateljébostaden. Väl där började Björn utforska det värmländska landskapet med det symbolistiska och stämningsfulla bildspråk. Snart flyttade de ut från ateljébostaden och flyttade istället till Perserud och det är här som han under 1900-talets första decennium skulle måla några av sina mest berömda verk.
785. Björn Ahlgrensson (Sverige, 1872–1918) ”Studie vid lampsken” (Självporträtt).
Signerad Björn Ah-n och daterad 1903. Olja på duk 40 x 64,5 cm.
Utställningar: Prins Eugens Waldemarsudde, Stockholm, ”Rackstadkolonin – Stämningsmåleri, konsthantverk & design”, 6 september 2025–15 februari 2026, kat. nr 18.
Litteratur: Karin Sidén, m.fl., ”Rackstadkolonin – Stämningsmåleri, konsthantverk & design”, 2025, kat. nr 18, s. 274, avbildad s. 95.
787. Bror Lindh (Sverige, 1877–1941) Landskap med tall. Signerad Bror Lindh. Olja på duk 82 x 92 cm.
Utställningar: Prins Eugens Waldemarsudde, Stockholm, ”Rackstadkolonin – Stämningsmåleri, konsthantverk & design”, 6 september 2025–15 februari 2026, kat. nr 58.
Litteratur: Karin Sidén, m.fl., ”Rackstadkolonin – Stämningsmåleri, konsthantverk & design”, 2025, kat. nr 58, s. 276, avbildad s. 65.
788. Fritz Lindström (Sverige, 1874–1962) Vintermånsken.
Signerad F. Lindström och daterad 1908. Olja på duk 118 x 151 cm.
Proveniens: Bukowski Auktioner, Internationella vårauktionen 458, 19 -22 april 1988, kat. nr 58. Stockholms Auktionsverk, 29 maj 1991, kat. nr 4653. Uppsala Auktionskammare, Internationell kvalitetsauktion 10–13 december 2019, kat. nr 896.
Utställningar: Prins Eugens Waldemarsudde, Stockholm, ”Rackstadkolonin – Stämningsmåleri, konsthantverk & design”, 6 september 2025–15 februari 2026.
789. Björn Ahlgrensson (Sverige, 1872–1918) Skiss till altartavla i Trefaldighetskyrkan i Arvika.
Signerad Björn Ahlgrensson a tergo. Olja på pannå 29 x 35,5 cm.
Med påskrift a tergo: ”Förberedande färgskizz till altartafla i Arvika” samt ”Proff. Tengbom”.
Trefaldighetskyrkan i Arvika, ritad av arkitekterna Ivar Tengbom och Ernst Torulf uppfördes 1909-1911 med inspiration av från nationalromantiken och jugend. Det blev ett projekt som engagerade många av rackstadkolonins konstnärer. Många av kyrkans inventarier ritades av Tengbom och altartavlan utfördes av Björn Ahlgrensson. Auktionens skiss ska enligt påskrift a tergo varit i Tengboms ägo. Skissen till altartavlan visar konstnärens väg till den slutgiltiga kompositionen föreställande Jesus på väg mot Golgata.
Proveniens: Arkitekt Ivar Tengbom (1878–1968), Stockholm, troligen. Privatsamling.
Utställningar: Prins Eugens Waldemarsudde, Stockholm, ”Rackstadkolonin – Stämningsmåleri, konsthantverk & design”, 6 september 2025–15 februari 2026, kat. nr 11.
Litteratur: Karin Sidén, m.fl., ”Rackstadkolonin – Stämningsmåleri, konsthantverk & design”, 2025, kat. nr 11, s. 277, avbildad s. 115.
Sommarsolen breder ut sitt varma ljus över det uppländska landskapet. Mitt bland blommande prästkragar vilar katten efter en lyckad jakt – en scen som påminner om att livet i naturen ytterst handlar om överlevnad. Detta synsätt blev centralt i Bruno Liljefors konstnärskap under 1880- och 1890-talen, en tid då Darwins utvecklingslära och tankarna om kampen för tillvaron präglade samtidens idévärld. För Liljefors var naturen inte endast vacker och harmonisk, utan också en plats där liv och död ständigt samexisterade.
Auktionens målning ”Katt och sädesärla” utfördes sommaren 1893, under en av Liljefors mest framgångsrika perioder. Efter studieresor i Europa hade han slagit sig ner i Kvarnbo utanför Uppsala och utvecklats till en av sin tids mest lovande och nyskapande svenska konstnärer. Han kom att bli en central gestalt inom friluftsmåleriet och ägnade sitt liv åt att skildra den svenska naturen och dess fauna med en ovanlig närvaro och precision. Genom sitt direkta möte med djurlivet kunde han återge rörelse, ljus och stämning med snabb och säker penselföring.
Katten blev ett av Liljefors mest betydelsefulla motiv och ett djur han kände en särskild samhörighet med. Som ung hade han tillbringat mycket tid med att teckna och studera djurens anatomi och rörelser. Han fascinerades särskilt av kattens smidighet, styrka och balans – egenskaper som han själv eftersträvade och som inspirerade honom till ett aktivt liv ute i naturen. En katt som låg honom särskilt nära hjärtat var Jeppe. Han blev hans bästa vän, en trogen följeslagare som ofta blev modell i några av konstnärens allra mest enastående och älskade verk. För att kunna avbilda djuren trovärdigt sökte han närma sig dem på deras egna villkor. Han rörde sig genom skogar och marker ur djurens perspektiv och lät detta synsätt prägla sina kompositioner, som ofta upplevs som spontana utsnitt ur naturen själv. Även japanska träsnitt och den samtida japonismen påverkade hans bildspråk och sätt att komponera sina motiv.
Liljefors skildrade dock aldrig djurlivet som idylliskt eller romantiserat. För honom var jakten och kampen mellan djuren en självklar del av naturens ordning, inte något grymt eller moraliskt laddat. Till skillnad från många andra konstnärer under samma tid förmänskligade han inte sina djurmotiv. I stället lät han betraktaren själv uppleva dramatiken, stillheten eller spänningen i scenerna.
I målningen ”Katt och sädesärla” framträder katten både som rovdjur och livsnjutare. Den ligger avslappnat i sommarvärmen men är samtidigt vaksam och redo att reagera på ett ögonblick. Den blommande maskrosen med sköra fröställningar som när som helst kan föras bort av vinden kan tolkas som symbol för livets förgänglighet. Här finns ingen sentimentalitet och inget tillrättalagt –endast naturens egen rytm och dess obevekliga villkor. Genom sin närvaro i motivet och sin djupa förståelse för djurens värld lyckades Bruno Liljefors skapa naturskildringar som än idag saknar motsvarighet inom svensk konst.
789A. Bruno Liljefors (Sverige, 1860-1939) Katt och sädesärla. Olja på duk, 71 x 106 cm, signerad och daterad Bruno Liljefors 1893.
Proveniens: Redaktör Knut Heje (1852-1942), Oslo. Direktör S. Sjöström, Stockholm. Direktör Erik Sjöström, Stockholm. Bukowski konsthandel, Stockholm 1959. Privatsamling, Sverige.
Litteratur: Dr K. E. Russow, Bruno Liljefors. En studie, Stockholm 1929, avbildad på helsida i färg, s 81; Catharina Lundegårdh, Naturens språk. Bruno Liljefors och hans värld, Stockholm 2022, avbildad i svartvitt, s 101, med titeln Katten Jeppe med byte, en sädesärla.
Adriaen Hanneman (1604–1671), var en nederländsk porträttmålare under barocken. Han föddes och verkade huvudsakligen i Haag och blev särskilt känd som porträttör åt den holländska och engelska aristokratin.
Hanneman utbildades troligen hos porträttmålaren Jan van Ravesteyn och utvecklade tidigt en elegant och internationellt präglad stil. Under 1620- och 1630-talen vistades han i London där han påverkades starkt av den berömde hovmålaren Anthony van Dyck. Van Dycks sofistikerade porträttkonst satte tydliga spår i Hannemans måleri, särskilt i de mjuka färgövergångarna, de eleganta poser n a och den förfinade återgivningen av kläder och ansiktsuttryck.
Efter återkomsten till Haag blev Hanneman en efterfrågad porträttmålare bland diplomater, adelsmän och medlemmar av huset Oranien. Han målade både helfigursporträtt och mindre representationsporträtt där modellerna framställdes med stor värdighet och rik detaljrikedom. Hans verk ger idag en viktig bild av 1600-talets mode och hovliv i Nederländerna.
Adriaen Hanneman var verksam under den nederländska guldåldern, en period då konsten blomstrade i republiken. Till skillnad från många nederländska konstnärer som specialiserade sig på landskap eller stilleben fokuserade Hanneman nästan helt på porträttkonst. Hans målningar kännetecknas av balans, realism och en aristokratisk elegans som gjorde honom till en av sin tids främsta porträttmålare i Haag.
794. Adriaen Hanneman (Holland, 1604–1671) Helfigursporträtt av kvinna med hundar (Portret van een dame).
Signerad Adr. Hanneman F och daterad Ano 1668. Olja på uppfodrad duk 191 x 127 cm.
Proveniens: Carl Fredrik von Bredas (1759–1818) samling, Stockholm. Försåld på hans sterbhusauktion 1822, kat. nr 32. Greve Carl von Platen (1833–1888), Stora Sundby, Södermanland, hans änka; Grevinnan Stéphanie von Wedel (född Hamilton) (1852–1937), Stora Sundby, Södermanland. Claes Tamms (1867–1940) samling, Tammsvik, Uppland. Hoving & Winborg Konstauktionshus, Stockholm, oktober 1931, kat. nr 78. Bukowski Auktioner, auktion 536, våren 2005, kat. nr 392. Nordisk privatsamling.
Litteratur: Olof Granberg, ”Trésors d’art en Suède”, vol 1, 1911, upptagen kat. nr 38, s. 10. Olof Granberg, ”Svenska konstsamlingarnas historia”, del III, 1931, s. Onno ter Kuile, ”Adriaen Hanneman (1604-1671), een haags portretschilder”, 1976, upptagen i katalogen, kat. nr 89, s. 121, avbildad helsida plansch 19.
798A. Thomas de Keyser (Tillskriven) (Holland, 1596-1665) Familjebild i en park. Olja på uppfodrad duk 95 x 108 cm.
Proveniens: Koser, Berlin, 1 mars 1906, kat. nr 87. Bukowski Auktioner, 19-21 april 1961, kat. nr 136, avbildad pl 20. (som signerad Bol och daterad 1666).
Litteratur: Albert Blankert, ”Ferdinand Bol - Rembrandt’s pupil”, 1982, kat nr R275.
Helena av Troja är en av de mest kända kvinnorna i den grekiska mytologin och spelar en central roll i berättelsen om det trojanska kriget. Enligt myten var hon dotter till guden Zeus och drottning Leda. Helena beskrevs som den vackraste kvinnan i världen, och hennes skönhet blev både en gåva och en förbannelse.
Helena var gift med kungen Menelaos av Sparta när prins Paris från Troja kom på besök. Paris hade tidigare fått löftet av kärleksgudinnan Afrodite att han skulle få världens vackraste kvinna om han utsåg henne till den skönaste gudinnan. Därför förälskade sig Paris i Helena och tog henne med sig till Troja. I vissa versioner av myten följde Helena frivilligt, medan andra berättelser säger att hon blev bortrövad.
När Helena fördes till Troja blev Menelaos rasande. Han samlade de grekiska kungarna och hjältarna för att hämta tillbaka henne. Detta ledde till det trojanska kriget, som enligt legenden varade i tio år.
800. Gottfried Kneller (Hans krets)(Tyskland/England 1646-1723)
Mansporträtt, knäbild, möjligen föreställande ”John Hutton of Marske” (1659-1731).
806. Edvard Munch (Norge, 1863–1944) ”Ingse Vibe”. Torrnål, 1902, signerad med blyerts, tryckt av Otto Felsing samt med hans signatur. 87 x 63,8 cm, 49,7 x 46,8 cm.
Proveniens: Bukowski Auktioner, Stockholm, auktion 580, Vårens Klassiska, 2 juni 2014, kat. nr 663.
Driven av sin starka reslust sökte Paul Gauguin lämna det han uppfattade som Europas konstlade liv för ett mer naturligt och fritt liv. År 1891 reste han till Tahiti i jakten på ett enklare och mer autentiskt sätt att leva. Ön visade sig inte vara det orörda paradis han föreställt sig, men mötet med människorna, kulturen och naturen blev en djup inspirationskälla som starkt påverkade hans konst.
Efter sin återkomst till Europa 1893 började han arbeta på Noa Noa (”doft” på tahitiska), en bok om sina upplevelser, illustrerad med träsnitt. Dessa verk visar varför Gauguin drogs till grafiken: träsnittet gav honom en direkt kontakt med materialet och möjligheten att förena skulpturens form med måleriets färg. Han experimenterade med färger, papper och tryckteknik för att skapa drömlika bilder. Noa Noa-träsnitten trycktes både av honom själv, av tryckaren Louis Roy under hans livstid och senare av hans son Pola.
808. Paul Gauguin (Frankrike, 1848–1903) Manao Tupapau (Watched by the Spirits of the Dead), ur: Noa Noa.
Träsnitt i svart, mörkorange och gult, 1894. État IV, tryckt av Louis Roy, Paris i cirka 25–30 exemplar på tjockt Japan papper. 20,5 x 35,5 cm, bladstorlek 25 x 39,5 cm.
Proveniens: Jan Gottfarb, förvärvad i Paris på 1990-talet. Förvärvad från ovanstående i slutet av 1990-talet.
Just hemkommen från Sankt Petersburg målade Helene Schjerfbeck i Ekenäs sin mormors syster sittande vid en spinnrock. Auktionens oljemålning föreställande Ulrika Baarman vid spinnrocken är den första versionen av ett antal repriser av samma motiv, varav en finns i Åbo konstmuseum och en annan såldes vid Bukowskis i Helsingfors hösten 1997. Schjerfbecks levnadstecknare Einar Reuter (H. Athela) beskriver hur konstnären trodde att hon med detta motiv äntligen skulle få fram en stämning av hemtrevnad som publiken skulle uppskatta.
Med det nordiska ljusets skimmer över interiören fokuseras blicken mot kvinnans koncentrerade arbete. På samma sätt som hos exempelvis Anna Ancher, fångas en kvinna i hemmets trygga miljö. I en stilla och lugn vardaglig handling, i ett ögonblick som står stilla, finns rörelse i garnets spinnande och vindens mjuka pust i gardinens tyg. Schjerfbecks verk från denna period, genremotiv och interiörbilder med människor, skildrades med värme och precision. Ett annat verk från 1893 är ”Vid vaggan” utförd i Kangasala under sommaren dit hon rest med sina vänner Maria Wiik och Ada Thilén.
Runt tiden för tillkomsten av ”Dam vid spinnrocken” befann sig Helene Schjerfbeck i en avgörande fas av sitt konstnärskap. Efter flera år av studier och arbete utomlands – inte minst i Paris och Bretagne – började hennes stil genomgå en märkbar förändring. Hon rörde sig bort från det strikt realistiska och historiska måleriet Wsom präglat hennes tidiga produktion, och mot ett mer förenklat, personligt och stämningsburet uttryck.
Under 1880-talet hade Schjerfbeck varit starkt influerad av den franska realismen och friluftsmåleriet. Verk som ”Konvalescenten” (1888) visar hennes tekniska skicklighet och känsla för ljus och vardagliga motiv. Men kring början av 1890-talet började något skifta. Hennes penselföring blev friare, formerna mer reducerade och färgskalan mer dämpad. Det var som om hon sökte en djupare essens snarare än en exakt återgivning av verkligheten. Med ett sparsmakat bildspråk som nästan antyder modernismens genombrott, markerar denna period början på den utveckling som senare skulle göra henne till en av Nordens mest betydelsefulla konstnärer.
809. Helene Schjerfbeck (Finland, 1862–1946) ”Dam vid spinnrocken” (Porträtt av fru Ulrika Baarman).
Signerad H Schjerfbeck. Utförd 1893. Olja på duk 29 x 38 cm.
Proveniens: Konsthandlaren Gösta Stenmans (1888 -1947) samling, Stockholm, inv. nr 865. Fru Ellen Husberg, Sverige. Därefter i arv till nuvarande ägare.
Litteratur: Gotthard Johansson, ”Helene Schjerfbecks konst”, 1943, avbildad. H. Ahtela, ”Helena Schjerfbeck”, 1953, s. 359, nr 241.
Bukowskis har glädjen att presentera förlagan till boken ”Mors lilla Olle och andra visor av Alice Tegnér med bilder av Elsa Beskow” som utkom första gången 1903. Motivet med Olle som sitter på en sten i björkhagen är utfört i akvarell och täckvitt. Ett hav av vitsippor omger Olle där han sitter med sin ännu tomma korg och en maskros i handen. Motivet inramas elegant på jugend-manér med en slinga björkhängen i bildens övre kant.
Elsa Beskows och Alice Tegnérs samarbete var långvarigt och mycket lyckat. Före de gemensamma framgångarna hade de båda, på olika håll, skapat ett namn var för sig. Alice Tegnér hade ute i Djursholm vunnit en publik för sina omtyckta barnvisor och de fick snabbt fäste i de borgerliga hemmen. I Djursholm kom även teologen och konstnären Nathanael Beskow att slå sig ned tillsammans med sin hustru Elsa. År 1889 blev Elsa mycket uppmärksammad för sin första bok ”Sagan om den lilla, lilla gumman” varefter följde en rad sagor och illustrationer. Elsa Beskow behärskade svensk barnboksutgivning i över 50 år.
De två kvinnorna möttes första gången 1895 i Djursholm då Tegnérs bjöd hem Beskows. Enligt Alices dagboksanteckningar bjöds det på: ”svamplåda, grönkålssoppa, kalvstek, sockerärter, gurka, äppelkompott. Kaffe i almbersån”. Det hela blev en stor succé och de två kom därefter att umgås och ur vänskapen växte ett professionellt samarbete fram. ”Mors lilla Olle
och andra visor av Alice Tegnér” gavs ut 1903 och kom att bli det första samarbetet mellan Tegnér och Beskow.
I visboken ingick bl. a. de folkkära sångerna ”Blåsippan”, ”Ekorren”, ”Mors lilla Olle”, Bä bä vita lamm”, ”Sov du lilla videung” och ”Sockerbagaren”. Det som gjorde sångerna till en framgång var att både Elsa och Alice, vid sidan av sitt skapande, skötte hem och barn varvid visorna bygger på historier ur vardagen samtidigt som barnen i illustrationerna, till stor del, hämtades från de egna hushållen.
Deras verk möter än idag, mer än 120 år senare, ständig efterfrågan och ny publik. Våren 2026 uppmärksammas Beskow i en utställning på Thielska Galleriet i Stockholm.
”Han såg den heliga jungfrun böja sig ned och taga av sig den ena skon, som hon med ett hult leende räckte honom.” Så lyder strofen ur Emil Linders saga ”Spelmannen som fick Madonnans guldsko” från sagoserien ”Bland Tomtar och Troll”, publicerad 1915, som auktionens vackra akvarell illustrerar. Sagan försågs med med två stycken akvareller, varav det aktuella katalognumret är den första av dessa. John Bauer hade framgångsrikt tecknat till den sagosamling som Åhlén och Åkerlund gett ut sedan 1907. Tack vare det lyckade samarbetet, där Bauers fantasifulla illustrationer ackompanjerade berättelser av tidens främsta sagoförfattare samlade i ”Bland Tomtar och Troll”, har sagorna fått liv och älskats i generationer. Med djupaste respekt för naturen, för sagoberättandet och det mänskliga väsendets innersta känslor har Bauer i sina bilder lyckats förtrolla oss till en alldeles särskild resa i tid och rum, till fantasiernas fjärran länder. Ingen annan konstnär förknippas så till den grad med tomtar, troll och andra sagoväsen så som John Bauer.
”Spelmannen som fick Madonnans guldsko” skriven av Emil Linder, handlar om en fattig spelman vid namn Friedel. Sagan utspelar sig i en liten stad i Tyrolen. När Friedel en dag går förbi en liten kyrka med en vacker skulptur av jungfru Maria blir han så begeistrad av henne att han bestämmer sig för att spela en vacker melodi för henne. Madonnan väcks till liv av hans musik och som tack ger hon sin ena guldsko till Friedel. När Friedel sedan berättar hur han fått skon är det ingen som tror honom. I stället betraktas han som en brottsling och döms till döden. När han på nytt får spela igen för jungfru Maria, med en vackrare melodi än någonsin, ger hon åter sin sko till honom, varpå alla tror honom och han kan leva vidare lycklig och spela sin musik.
Efter studier vid Konstakademien reste John Bauer till Italien med sin hustru Esther. Det var en resa som kom att bli betydelsefull för konstnärens utveckling, och en icke sinande källa till inspiration. Särskilt renässansens mästare gjorde stora intryck. Efter en dag spenderandes på olika museer i Florens kunde John utbrista: ”Huvudet är fullt av änglar, madonnor och glorior”. I ett brev hem till familjen skriver John Bauer den 10 juni 1908 om sina intryck av Florens och Sienna: ”Så det gamla 13-hundratalsmåleriet! Jag har helt enkelt aldrig förr sett något så vackert. Där har jag sannerligen att lära. Trots sin primitiva, stiliserade enkelhet är det förundransvärt vilken karakteristik de kunna inlägga i sina figurer. Deras tavlor verka som smycken. Det har aldrig varit deras mening att måla den realistiska verklighet(-en). De har grävt i en helt annan skönhetsvärld. Det är ju också huvudsakligen helgon och madonnor de framställt, och man förstår så väl, vilken rikedom av religion och skönhet dessa tavlor ha skänkt de människor, för vilka de målats. Jag märker numera allt tydligare, att det är av de äldsta och mest primitiva konstnärerna man har att lära sig till konstnär.”
I auktionens ”Madonnan ger spelmannen sin ena sko” syns inspirationen från de äldre mästarna han mötte i Italien. I allt i från Madonnans avbild i profil, renässansdräkt och skirhet, till kyrkointeriörens enkelhet och avskalade elegans visar John Bauer hur han bemästrar ett formspråk ärvt från äldre tider. Bauer utvecklade ett originellt och personligt uttryck fyllt av värme som, när han vid den här perioden står på höjden av sin karriär, syns i denna närmast förtrollande komposition.
813A. John Bauer (Sverige, 1882–1918) ”Madonnan ger spelmannen sin ena sko” (ur sagan ”Spelmannen som fick madonnans guldsko”)
Signerad John Bauer och daterad 1915. Akvarell, blyerts och täckvitt på papper 27 x 28,5 cm.
Proveniens: Skeppsredare Lennart Parkfelt, Göteborg (vid 1968). Bukowski Auktioner, Stockholm, Internationella Höstauktionen, 30 november 2004, kat. nr 13. Privatsamling, Sverige.
Utställningar: Jönköpings Läns Museum, ”John Bauer, Minnesutställning”, 1968, kat. nr 350 (med titeln ”Spelmannen mottager madonnans gyllene sko”). Prins Eugens Waldemarsudde, ”Trollbunden. John Bauer och den magiska naturen”, september 2020-januari 2021, kat. nr 54.
Litteratur: Cyrus Granér (red.), ”Bland tomtar och troll. En samling sagor med teckningar av John Bauer”, 1915, avbildad som färgplansch s. 67. Hasse W. Tullberg, ”Trettio bilder i mezzotypi till ett urval sagor ur Bland tomtar och troll åren 1907-1915”, 1918, reproducerad som svartvit mezzotypi s. 86. Harald Schiller, ”John Bauer, sagotecknaren”, 1935, illustrationerna till sagan omnämns i texten på s. 146. Gunnar Lindqvist, ”John Bauer”, utställningskatalog producerad av Jönköpings Läns Museum 1968, akvarellen listad i verkförteckningen, s 53, som kat. nr 350. Carina Rech och Karin Sidén (red.), ”Trollbunden. John Bauer och den magiska naturen”, 2020, avbildad på helsida i färg, s. 102, samt upptagen i verkförteckningen på s. 291 som kat. nr 54.
Från 1960 och fram till sin död 2019 porträtterade Terry O’Neill otaliga filmstjärnor och Hollywoodkändisar. Hans karriär som fotograf började på den engelska nyhetstidningen Daily Sketch. Efter ett par år gick han vidare och arbetade sedan som frilansande fotograf för magasin som Vogue, Rolling Stone, Time Magazine och Vanity Fair. Med sitt naturliga och spontana manér bröt Terry O’Neill mot den tidsenliga 1950-talsstilen och blev snabbt populär. Under 1960- och 70-talet var han en av världens mest publicerade fotografer.
O’Neill har porträtterat allt från rockstjärnor och politiker till kungligheter. Med sin personliga och mänskliga karaktär skiljer sig O’Neills porträtt från hur de avporträtterade vanligtvis återges. Hans inställning till publikationsuppdragen har alltid varit: ”I want my pictures to tell a story - not sell a story”.
O’Neill fotograferade Rolling Stones och Beatles redan 1963 då de var unga musiker på gränsen till genombrott. Senare följde han både Elton John och David Bowie backstage. Under det sena 1970-talet började han fotografera mer och mer i Hollywood. Han arbetade och umgicks privat med såväl skådespelare som musiker och kulturkändisar. Han var bland annat nära vän med Frank Sinatra och följde honom genom karriären, såväl offentligt som privat.
O’Neill var gift med skådespelaren Faye Dunaway 1983-1987. Dagen efter hon vann en Oscar (Academy Award) för bästa kvinnliga huvudroll i filmen ”Network” 1977 tog O’Neill den berömda bilden som på många sätt blivit sinnebilden för livet i Hollywood. Bilden visar Dunaway i en dekadent pose framför poolen på The Beverly Hills Hotel. O’Neill lyckas här fånga både den glamour och den ensamhet som finns i kändisskapet. Motivet återfinns i The National Portrait Gallerys prominenta samling där hela 80 stycken av O’Neills bilder ingår.
Terry O’Neill tilldelades The Royal Photographic Society hedersmedalj 2011 och dubbades till Commander of the British Empire (CBE) för sin fotografiska gärning så sent som 2019. 2022 hade O’Neill en separatutställning, ”Stars”, på Fotografiska i Stockholm.
814. Terry O’Neill (Storbritannien, 1938–2019) ”Faye Dunaway, Hollywood, 1977”.
Signerad Terry O’Neill och numrerad 26/50. Framtagen cirka 2014. Certifikat medföljer.
C-print, bildyta 142 x 142 cm. Inklusive ram 160 x 160 cm.
Proveniens: The PhotoGallery, Halmstad.
Litteratur: Terry O’Neill, ”Terry O’Neill: The A-Z of Fame”, 2013, avbildad s. 104 samt helsida s. 105
Ivon Hitchens (1893–1979) var en av Storbritanniens mest särpräglade modernistiska målare, hyllad för sina poetiska landskap och sin mycket intuitiva användning av färg och ljus. Efter att ha börjat ställa ut på 1920-talet blev han en viktig figur i Londons progressiva konstscen under 1930-talet genom sitt engagemang i The London Group.
1930-talet markerade en avgörande och djupt kreativ period i Hitchens konstnärliga utveckling. Under dessa år hittade han en ateljé på Adelaide Road i Hampstead, London, komplett med en trädgård som blev både en fristad och en ständig inspirationskälla. Det var här han förfinade det lyriska visuella språk som skulle komma att definiera hans verk – en utsökt balans mellan interiör, stilleben och natur. Den livfulla, mikroskopiska ateljémiljön beskrevs av Peter Kharoche: ”De vitkalkade väggarna reflekterade varje skarp ljusstrimma på kannorna och burkarna och de mönstrade dukarna som dyker upp och återkommer i bilderna från de närmaste åren, och det fanns alltid växter: växter och blommor och två små kastanjeträd i krukor.” Atmosfären på Adelaide Road formade djupt Hitchens målningar under hela årtiondet. Ljus rörde sig över de vitkalkade väggarna och lyste upp bekanta föremål, tyger, blommor och lövverk, som alla återkom rytmiskt i hans kompositioner. Under dessa år utvecklades också de avlånga, panoramastrukturer som han senare blev internationellt erkänd för. Hans målningar från 1930-talet har en extraordinär känsla av intimitet och harmoni, som fångar både den tysta poesin i hemmet och naturens levande energi. Auktionens målning ”Figure Reading, Adelaide Road” utfördes 1935 och är ett utmärkt exempel på Hitchens måleri från denna period. En kvinna avbildas bekvämt tillbakalutad i en fåtölj. En bok vilar på armstödet och verkar, trots titeln, vara stängd. Kvinnans ögon är slutna och hon verkar slumra till efter en stunds tyst läsning.
En dramatisk vändpunkt kom med utbrottet av andra världskriget. Efter att hans hem i London förstördes under blitzen 1940 lämnade Hitchens och hans familj staden för landsbygden i Sussex nära Petworth. Där, på en skogstomt vid Lavington Common, bodde han inledningsvis i en husvagn som gradvis utvecklades till ett hem och en ateljé omgiven av träd och öppet landskap. Denna fördjupning i naturen fördjupade hans livslånga fascination för skogsmotiv, vilket förblev centralt i hans arbete fram till hans död 1979.
Hitchens är särskilt beundrad för sina svepande landskap byggda av böljande band och färgblock, verk som förmedlar både lugn och rörelse med anmärkningsvärd känslighet. Bland hans mest berömda offentliga verk finns den stora väggmålningen på Cecil Sharp House. Hans internationella rykte bekräftades ytterligare när hans målningar ställdes ut i den brittiska paviljongen på Venedigbiennalen 1956.
822. Ivon Hitchens (Storbritannien, 1893–1979) ”Figure reading, Adelaide Road”. Utförd 1935. Olja på duk 64 x 90 cm. Med sterbhusstämpel a tergo.
Proveniens: Konstnärens kvarlåtenskap. Jonathan Clark Fine Art, London. Privatsamling, förvärvad från ovanstående.
Utställningar: Pallant House Gallery, Chichester, ”Ivon Hitchens: Space through Colour”, 29 juni-13 oktober 2019. Djanogly Gallery, Nottingham, ”Ivon Hitchens: Space through Colour”, 2 november 2019–23 februari 2020.
Litteratur: Pallant House Gallery, ”Ivon Hitchens: Space through Colour”, 2019, avbildad s. 35.
Ursprungligen inspirerad av traditionella mästare som Leonardo da Vinci, Jean-Auguste-Dominique Ingres och Eugène Delacroix mötte den franske konstnären André Lhote sin största inspirationskälla under sitt första besök i Paris år 1907. På Salon d’Automne hade Paul Cézannes livfulla verk just presenterats för allmänheten, och den unge André Lhote blev omedelbart fängslad av de färgstarka och nästan lysande kompositionerna. Idag betraktas Cézanne som en av de mest inflytelserika postimpressionistiska målarna, och han fungerade som en brygga mellan 1800-talets sena impressionism och 1900-talets tidiga kubism. André Lhote lyckades förena dessa rörelser genom att kombinera kubismens kantiga former med postimpressionismens klara färger. Både som konstnär och betydande konstkritiker beskrev André Lhote sitt eget måleri som ”ambiant kubism” och förklarade: ”Att använda färg väl är lika svårt som för en fisk att gå från vatten till luft på land.” Det aktuella verket från 1908–09 tillhörde tidigare den svenska konstnären Georg Pauli som 1912 lärde känna Lhote och blev nära vän till André Lhote. Pauli var den som introducerade Prins Eugen för Lhote. Lhote och Pauli målade mycket tillsammans, och det var Pauli som organiserade de första Lhoteutställningarna i Sverige.
Född 1885 i Bordeaux i Frankrike lärde sig André Lhote träsnideri från 12 års ålder och utbildade sig till skulptör innan han började vid École des
Beaux-Arts i Bordeaux. Han målade på sin fritid, påverkad av Paul Gauguin och Cézanne, och flyttade så småningom till Paris. I början av 1900-talet blomstrade Paris av liv och lockade konstnärer från hela världen som ville utbilda sig och hämta inspiration från stadens många framstående gallerier och museer. Lhotes konstnärliga utforskning ledde honom så småningom till kubismen, en stil som han tolkade på sitt eget sätt, inspirerad av romersk och primitiv konst. Till skillnad från samtida konstnärer som Pablo Picasso och Georges Braque, vilka helt ägnade sig åt kubismens uppbrutna former, behöll Lhote inslag av föreställande konst och klassicism i sina målningar och fortsatte att göra det även i sina senare verk.
823. André Lhote (Frankrike, 1885–1962) Paysage champêtre. Signerad A.Lhote. Utförd ca 1908-1909. Olja på papper lagd på pappannå 48 x 60 cm. Bukowskis tackar Madame Dominique Bermann Martin för verifiering och information om det aktuella katalognumret, verket kommer att inkluderas i Catalogue Raisonné.
Proveniens: Enligt påskrift a tergo tillhört konstnären Georg Pauli (1855-1935), 1911, därefter köpt av författaren Ove Ekenlund (1894-1961) 16 maj, 1950. Privat samling, Sverige. Bukowski Auktioner, Internationella Höstauktionen 482, 28 november 1991, kat. nr. 100. Privat samling, Sverige.
Under somrarna 1906 och 1907 vistades Nils Kreuger i Båstad, lockad av det storslagna landskapet. I brev till vännen Karl Nordström juli 1907 skrev han: ”Hallandsås är storartad och bjuder på en oräknelig mängd motiver - man blir mest vill af det myckna goda - och öfver åsen ligger ofta de mest skiftande toner, djupa och tunga med släpande mörka moln eller med ljust lätt dis ...”
825. Nils Nilsson Skum (Sverige, 1872–1951) Rendrivning. Signerad N N Skum och otydligt daterad. Olja på papp-pannå 49 x 80 cm.
Gustaf Fjæstad räknas som en av den svenska konsthistoriens främsta uttolkare av vinterlandskap och har ofta kallats ”rimfrostens mästare”. Det som särskilt utmärker hans konst är förmågan att fylla de kalla och snötäckta miljöerna med både liv och stillsam värme. Trots vinterns karga uttryck lyckas han skapa landskap som känns inbjudande, något som gjort honom till en särpräglad skildrare av den nordiska naturen. Fjæstads verk finns idag representerade, både genom hans måleri och konsthantverk, på flera av Sveriges främsta institutioner, däribland Nationalmuseum, Värmlands museum och Thielska Galleriet.
I Fjaestads vintermotiv märks en stark tillgivenhet till snön och det nordiska vinterlandskapet – en känsla som många skandinaver intuitivt känner igen sig i. Han beskrev själv vintern inte som något hotfullt eller hårt, utan som bärare av ett stilla och rent lugn. Fjæstad närmar sig naturen med vördnad. I auktionens målning syns den just frusna sjön kantad av en snömjuk vass i bakgrunden liksom snötäckta spindelben av uppstickande vasstrån i förgrunden som skapar en kontrast till isens hårda men bräckliga yta. En virvlande snödans har lämnat böjda spår på isen.
I målningen finns även drag av de idéer som återfinns inom den teosofiska tankevärlden, där snön kunde uppfattas som ett finare och mer andligt skikt ovanpå den materiella verkligheten. Till skillnad från många av sina andra verk har Fjæstad här mjukat upp de skarpa konturerna kring de frostbitna träden. Den mer upplösta och känsliga behandlingen av formerna ger snön ett nästan drömlikt uttryck och förstärker målningens stillhet och andliga karaktär.
Genom sitt ödmjuka naturskildrande lyckas Fjæstad skapa ett landskap som vibrerar av ljus och stämning. Resultatet blir en poetisk och närmast meditativ hyllning till den nordiska vintern – ett motiv där snön inte bara skildras som naturfenomen utan som bärare av känsla, mystik och skönhet.
835. Gustaf Fjæstad (Sverige, 1868–1948) Rimfrost över frusen sjö. Signerad G Fjæstad. Olja på pannå 82 x 122 cm.
Proveniens: Disponent Emil Malmsten (1875–1940) och Elna Malmsten (1880–1958), förvärvad direkt av konstnären i hans hem vid sjön Racken 1932. Därefter i arv till nuvarande ägare.
843. Rembrandt Harmensz van Rijn (Holland, 1606–1669)
”Virgin and child in the clouds”.
Etsning, 1642. Plåtstorlek 16,7 x 10,5 cm. Bladstorlek 17,3 x 11,5 cm.
Proveniens: Ivar Kreuger (1880–1932). Svensk-Franska Konstgalleriet, Stockholm, Collection Ivar Kreuger, del II, 26–28 oktober 1932, kat. nr 107. Privatsamling, förvärvad på ovanstående auktion. Bukowski Auktioner, Stockholm, Lilla Bukowskis, G009, 6 juni 1994, kat. nr 38.
Litteratur: Bartsch-Hollstein 61; Hind 186; New Hollstein 188.
848B. Veneteo-Cretian School, 16/17th Century, Konungarnas tillbedjan. Olja på förstärkt pannå
849. Ikon, ”Alla heligas sabbat”, Novgorodskolan ca 1500.
Tempera på pannå 70 x 53 cm.
Proveniens: Tidigare i Tretjakovgalleriet, Moskva. Bankiren och donatorn Olof Aschbergs (1877–1960) samling troligen inköpt omkring 1933. Därefter i arv.
Litteratur: Helge Kjellin, ”Ryska Ikoner i svensk och norsk ägo”, 1956, nr XXXIV, s. 104–105 samt 260.
850. Jean Briand de Crèvecoeur (Tyskland/Danmark, 1707–1756) Sängkammarinteriör med figurer, hund och målningar av Jan Siberechts. Otydligt signerad och daterad 1750 i nedre högra hörnet. Gouache på pergament 28 x 27,5 cm.
Proveniens: Bukowski Auktioner, auktion 360, 16-18 oktober 1957, kat nr 233.
851. Johan Tobias Sergel (Sverige, 1740–1814) Sittande yngling efter Carracci.
Rödkrita, bildyta 55 x 37 cm. Efter Annibale Carracci målade i fresk i taket till Palazzo Farnese i Rom. Utropspris: SEK 15 000 – 20 000 / EUR 1 420 – 1 890
852. Gillis (Aegidius) Neyts (Flandern, 1623–1687) Ruinlandskap med resande sällskap. Signerad/inskriperad AE. Neuyts. Lavering på papper 20 x 25 cm.
Proveniens: Ketterer Kunst, Hamburg, 5 april, 2008, kat. nr 1313.
853. Johan Way (Sverige, 1792–1873) ”Karl XIV Johan” (1763–1844). Miniatyr. Daterad 8/2 1822. Gouache på elfenben 8 x 6,5 cm. Samtida ram.
Utropspris: SEK 5 000 – 6 000 / EUR 472 – 567
854. Jacob Axel Gillberg (Sverige, 1769–1845) Porträtt av en ung man. Miniatyr. Signerad Gillberg Pinxit och daterad 1802. Gouache på elfenben 6,4 x 6,4 cm. Ram i guld stämplad CG Hallberg; Stockholm 1916. Utropspris: SEK 5 000 – 6 000 / EUR 472 – 567
Claude Alexandre de Bonneval (1675–1747), även känd som Achmet Pacha, var en fransk militär och äventyrare som gjorde karriär i flera olika länder under sin livstid. Han föddes i Frankrike och tjänade först som officer i den franska armén under Ludvig XIV. Efter konflikter med sina överordnade lämnade han dock landet och gick istället i tjänst hos Österrike, där han deltog i krig mot Osmanska riket.
Efter ytterligare konflikter tvingades Bonneval lämna även den österrikiska armén. Han flydde då till Osmanska riket, där han konverterade till islam och tog namnet Achmet Pacha. Där fick han en viktig roll som militär rådgivare och arbetade med att modernisera armén, särskilt inom artilleriet. Han bidrog till att införa europeiska metoder och utbildning i den osmanska militären. Achmet Pacha blev en inflytelserik person i försöken att stärka Osmanska rikets militära kapacitet under 1700-talet. Hans liv visar hur en individ kunde röra sig mellan olika kulturer och maktsystem under denna tid och få betydande inflytande i mer än ett land.
Jean Étienne Liotard reste 1738 till Konstantinopel. 1741 utför han där porträttet av Bonneval, det beskrivs också i hans självbiografi: ”il y fit aussi le portrait du Comte de Bonneval appelé en Turquie Acmet Pacha”.
859. Jean Étienne Liotard (Frankrike, 1702–1789)
”Claude Alexandre de Bonneval” (”Achmet Pacha”) (1675–1747). Miniatyr. Akvarell och gouache på elfenben 7,4 x 5,5 cm. Märkt ”Bonnevall” a tergo. Utförd 1741.
Jämför med Liotards pastell med samma motiv hos Hertigen av Ruthland, Belvoir Castle, Grantham, kat. nr 83 i Rœthlisberger & Loche, 2008, samt den spegelvända teckningen i Louvrens samling RF 1387, under samma nummer.
Proveniens: Svensk privatsamling.
Litteratur: Marcel Rœthlisberger & Renée Loche, ”Liotard”, 2008, kat. nr 84, avbildad fig 116. (”Comte De Bonneval, dit Achmet Pacha”, 1741).
860. Edgar Degas (Frankrike, 1834–1917) ”Deux Cavaliers” (Två ryttare).
Stämpelsignerad Degas. Svartkrita på papper 23 x 30 cm. Certifikat daterat november 2025 från Galerie Brame et Lorenceau, Paris, medföljer verket som kommer att inkluderas i Brame et Lorenceau’s arkiv över konstnären.
Proveniens: Konstnärens kvarlåtenskap. Galerie Georges Petit, Paris, ”Vente Edgar Degas, 4me et dernière”, 2–4 juli 1919, kat. nr 201. (Den sista av fyra auktioner över konstnärens kvarlåtenskap.)
Svensk Franska Konstgalleriet, Stockholm, med titel ”Två ryttare”, no 1008.
Utställningar: Liljevalchs konsthall, Stockholm, ”Från Cézanne till Picasso”, 1954, med titel ”Cavaliers”, kat. nr 89.
Signerad Helm Osslund. Olja på smörpapper lagt på pannå 61 x 89 cm. Med påskrift a tergo: ”Ångermanälven mot Sollefteå från Hanssons nipa i Österås målad början av 1920”.
Proveniens: Överläkare Helge Dahlstedt, Österås. Beijers Auktioner, Stockholm, Vårauktion nr 41, 21–23 maj 1990, kat. nr 562. Åmells konsthandel, Stockholm.
Utställningar: Nationalmuseum, Stockholm, ”Helmer Osslund - Norrlands målare”, 4 mars - 20 maj 1971, kat. nr 215.
Carl Holsøe är känd för sina intima interiörmålningar av borgliga miljöer i dämpade toner av grått, vitt, och mjuka toner av brunt. I detta verk har konstnären framställt ett frukost-rum präglat av sparsmakad skandinavisk estetik – en balans mellan det vardagliga och det stilfulla. Variationer av motivet är ofta förkommande i konstnärens oeuvre. Rummet, med sina noggrant utvalda möbler och ljuset som spelar över föremålen, blir en scen som andas både lugn och harmoni. Den meditativa stämningen förstärks av ljuset som faller in genom ett osynligt fönster. Trots avsaknaden av mänsklig närvaro upplever betraktaren sig som en tyst åskådare till ett privat ögonblick.
Holsøe, som utbildade sig vid Kunstakademiet i Köpenhamn och senare hos Peder Severin Krøyer, delade sin konstnärliga vision med vännerna
Vilhelm Hammershøi och Peter Ilsted. Tillsammans fördjupade de sig i ljusets intrikata spel och skapade en ny estetik inom skandinavisk konst, inspirerad av holländska mästare som Vermeer och de Hooch. Till skillnad från Hammershøi saknar Holsøes verk symboliska undertoner och fokuserar istället på den narrativa skönheten i ögonblickets stillhet.
870. Carl Holsøe (Danmark, 1863–1935) ”Interiör”. Signerad C Holsoe. Olja på duk 49 x 54 cm.
Proveniens: Kleis Kunsthandel, Köpenhamn, inköpt tidigt 1980-tal. Privatsamling, Sverige.
873. Arman (Armand Pierre Fernandez) (Frankrike/USA, 1928–2005) ”Placato”.
Signerad Arman och numrerad 7/8. Brons och violin med båge, höjd ca 68 cm. Utförd 1987. Detta verk är registrerat i The Arman Studio Archives med arkivnummer: APA# 8310.87.007.
Bram Bogart kom genom sin vänskap med den svenske konstnären Bengt Lindström i kontakt med den svenska konstmarknaden redan på 1960talet. Han ställde bland annat ut på konstföreningen i Östersund, Gävle Museum, Konsthallen i Göteborg och Lunds konsthall.
Bengt Lindström kom också att bli den gemensamma länken mellan Bogart och den svenske läraren, sedermera galleristen Kjell Wikner i Östersund. När Wikner, under en tid, studerade franska i Paris arbetade han extra med att rengöra penslar i Lindströms ateljé. Där väcktes ett starkt och bestående konstintresse, vilket senare ledde till att han tillsammans med sin hustru Astrid grundade Galleri 92.
Under mer än 25 år visade galleriet måleri och skulptur av såväl svenska som internationella konstnärer. Lokalen låg på Byvägen 92 – en adress som också gav galleriet dess namn. Att vara gallerist blev för Wikner lika mycket en livsstil som ett yrke. Genom verksamheten öppnades en ny värld av resor och möten runt om i Europa. Astrid och Kjell Wikner knöt kontakter med både etablerade och unga, lovande konstnärer, varav flera kom till Frösön för att ställa ut och bodde hos familjen under sina vistelser i Sverige.
Vid invigningsutställningen 1975 på Frösön var Bogart representerad med ett tiotal verk, vilket blev början på ett långvarigt samarbete.
Östersunds-Posten recenserade utställningen den 15 januari 1975:
”Färg och form har blivit ett i den tjockt påsmetade färgmaterien, som ger intryck av spontan rörelse, samtidigt som minsta modellering verkar
meningsfull. Slutintrycket är dualistiskt: hans tungt skulpterade, intensivt färglysande tavlor ger både en känsla av rofylld balans och en inbyggd dynamik av nervig rörelse. Det pulserar som av livets vågor i kraftfullt skulpterade tavlor med chockerande färgackord.”
För Bram Bogart var materialet den centrala beståndsdelen i konsten, till skillnad från konstnärer som enbart ser materialvalet som ett medel. I början av 1960-talet utvecklade han det uttryck som skulle prägla hela hans oeuvre: monumentala, kraftfulla färgformationer uppbyggda av tjocka lager pigment, vatten, fernissa och pulveriserad krita. Resultatet blev mycket tunga verk, vilket ledde till att han konstruerade egna metallramar för att bära vikten.
Denna teknik och detta uttryck följde honom genom hela livet och resulterade i ett unikt konstnärskap som nådde internationell berömmelse. Bogarts verk finns i många privata europeiska samlingar och har visats på välkända institutioner som Guggenheim i New York, Louvren och Centre Pompidou i Paris.
I norra Sverige var det Astrid och Kjell Wikner vid Galleri 92 på Frösön som under många år introducerade och presenterade Bram Bogart för den svenska publiken.
874. Bram Bogart (Holland, 1921–2012) ”BLANCCARRE ”. Signerad Bogart och daterad -73 samt a tergo signerad och daterad Oct 1973. Bemålad relief i blandteknik på pannå 53 x 57 cm.
Proveniens: Galleri 92, Frösön, Östersund. Inköpt från ovanstående.
Kring sekelskiftet 2000 så utförde Ola Billgren flera motiv från restauranger och caféer, stilleben med dukningar men även interiörer, både som målningar och grafiska verk. Inspiration fann han på resor till Paris och Venedig. ”Restauranginteriör, Paris” är utförd under Billgrens sista levnadsår, samma år som han visade tre målningar på konstmässan i Basel. Målningen är ett exempel på Billgrens omtalade måleriteknik, där han först skapar ett realistiskt motiv för att sedan gå över den med en raka som ställvis suddar ut motivet och efterlämnar ett, i det närmaste abstrakt, slutresultat. Tekniken krävde att bilden måste påbörjas och slutföras i en enda session, och att bättra på i efterhand såg han i stort sett omöjligt. Det var således en mycket krävande process som utgick från de fotografier som Billgren själv tog under sina resor. Målningarna med motiv från länder som Frankrike, Italien och Spanien vittnade om hur han värdesatte resan och betydelsen av de intryck han bar med sig tillbaka till Sverige.
De sobert grå nyanserna i ”Restauranginteriör, Paris” återfinns bland annat i hans tidigare verk ”Caféfönster, Venedig” och målningarna i serien ”Pompejansk interiör”. Samtliga utförda under sent 1990-tal, en period då Billgren färgmässigt tycks pendla mellan två motpoler - den lugna grå färgen och de skarpa karmosinröda nyanserna.
Bakom de beslöjande färglagren återfinns ofta intima vardagliga motiv eller romantiska övertoner. I auktionens målning urskiljer vi en typisk fransk kypare på väg in mellan restaurangborden, en av de många ögonblicksbilder som fastnade hos Billgren och som utgör berättelsen om hans liv och konstnärskap.
875. Ola Billgren (Sverige 1940–2001) ”Restauranginteriör, Paris”. Signerad Ola Billgren och daterad 2001 a tergo. Olja på duk 126 x 146 cm.
Proveniens: Privatsamling, förvärvad vid Galerie Leger, 2001.
906. Roy Lichtenstein (USA, 1923–1997) ”Modern Print”. Signerad med blyerts och daterad. Numrerad 170/200. Färglitografi och serigrafi, 1971. Utgiven av Gemini, G.E.L., Los Angeles. Bildyta 61 x 61 cm.
906A. Roy Lichtenstein (USA, 1923–1997) ”Painting in Gold Frame”. Signerad med blyerts och numrerad 2/60. Träsnitt, litografi och serigrafi tryckt i färg och med kollage, 1984. Tryckt och utgiven av Gemini G.E.L., Los Angeles. Bildyta 109,7 x 83,7 cm. Bladstorlek 117,4 x 91,3 cm.
907. Pablo Picasso (Spanien, 1881–1973) ”Tête de roi (Carnaval de Nice)”. Signerad med röd penna (blekt). Även signerad och daterad i trycket. Färglitografi, 1951. Tryckt av Imprimerie de la Victoire, Nice. 49 x 38,5 cm.
Katalogpriserna anges i svenska kronor SEK och Euro €. Bukowskis allmänna villkor för köpare och säljare, budgivningsinstruktioner, blanketter för inropsuppdrag och telefonbud samt avvikande villkor för specifika objekt hittar du på www.bukowskis.com. Vi reserverar oss även för eventuella skriv- och tryckfel.
Bukowskis Stockholm
Arsenalsgatan 2 Box 1754
111 87 Stockholm, Sweden
T +46 8 614 08 00
F +46 8 611 46 74 www.bukowskis.com
All lots are searched against the Art Loss Register database.
