668. Lennart Rodhe (Sverige, 1916–2005) Komposition mot svart. Monogramsignerad LR. Med dedikation ”[...].till Harry på 25 års-fortsättning”. Olja på pannå 24 x 15 cm.
Proveniens: Ur konstsamlaren och entreprenören Kent Löwenbergs (1943-2022) samling.
Konstnären Sven Alfons var som målare autodidakt, men fördjupade sina teoretiska kunskaper genom studier i konsthistoria för Ragnar Josephson vid Lunds universitet. Efter avslutade studier företog han omfattande resor i Europa, där han hämtade inspiration från konstnärer som Giorgio de Chirico, Paul Klee, Wassily Kandinsky och Kurt Schwitters.
Redan tidigt kom fantasins och berättelsens bildvärld att prägla Alfons konstnärskap, och hans måleri kännetecknas av ett drömskt, ofta symbolmättat uttryck. Auktionens målningar utgör inga undantag. De båda verken framträder i monumentala format med tydligt surrealistiska drag målade med knivskarp skärpa och stor detaljrikedom. Här sammanflätas föremål och djur i en gåtfull helhet –konstnären gestaltar starka kontraster mellan liv och död, ljus och mörker, fantasi och verklighet.
”De poetiska titlar med vilka Alfons förser sina målningar är snarare kommentar än anvisning, ett förslag till ett känsloläge inte ett diktat för upplevelsen. Varje dominans är ett hot mot tankens obundenhet och känslans fria strövtåg. Även ofriheten kan skildras fritt, det plågsamma ge lättnad, bundenheten andas, dessa insnörda gestalter bevarar ett
paradoxalt reservat för frihetens möjlighet, sprickan i ett slutet universum. Friheten kämpar med ofriheten så som hänförelsen kämpar med döden.
Detta skapar både dramatik och vila. Betraktaren pendlar mellan spänning och avspänning, mellan oro och ro. De döda tingen är fulla av erfarenheter. Tystnaden blåser genom landskapet. Tiden står på en gång stilla och rör sig, så snabbt att ekot hinner före ropet […] Det är som om Alfons tavlor inte skulle ’tolkas’. Men de kan alltid beskrivas. Man behöver aldrig sväva i tvivelsmål om vad som ’finns’ på duken. Det man börjar undra över är vad som finns i världen.
Denna undran och förundran är en stark och positiv upplevelse. Plötsligt blir åskådaren medveten om seendets och betraktandets glädje. Även inför de dystraste och mörkaste motiven. Endast den som ser kan uthärda”. (Erland Josephson, i inledningen till Sven Alfons, ”Om vistelsen i trädens kronor”, 1990).
Vid sidan av sitt måleri var Sven Alfons även en högt ansedd poet, konstkritiker och konsthistoriker.
Utställningar: ”5 skolkamrater från Djursholm” (Björn Berg, Tore Hultcrantz, Torsten Renqvist, Per Olof Hultvedt, Hans Wigert), H-form, Täby, 1–18 februari 1992, kat. nr 45.
678. Eric Grate (Sverige, 1896–1983) ”Esox Rex”. Signerad Eric Grate och numrerad EA I/IV. Utförd 1967. Gjutarstämpel E. Godard Cire Perdue. Guldpatinerad brons, höjd 35 cm.
Litteratur: Pontus Grate, Ragnar von Holten, ”Eric Grate”, SAK, 1978, omskriven s. 132 ff, jämför med illustration s. 137.
678A. Eric Grate (Sverige, 1896–1983) ”Vulvaria”. Signerad med monogram EG och numrerad 3/6. Utförd omkring 1966. Gjutarstämplad H Bergman Cire Perdue. Brunpatinerad brons, höjd 18 cm.
Uppvuxen på en bondgård i Skåne fick Asmund Arle starka intryck av djuren på gården. Intryck som sedan kom att prägla en stor del av hans konstnärskap. Efter avslutade studier vid Konstakademien i Stockholm, då han bland annat studerade för Eric Grate, flyttade Arle till Frankrike 1949, där familjen bosatte sig utanför Paris i Villier-le-Bel. Han gjorde otaliga teckningar av djuren som transporterades till det närliggande slakteriet. Dessa teckningar blev sedan skisser för Arles första skulpturer, i början framför allt föreställande kalvar. Flera mindre bronsskulpturer föreställande sonen Staffan som också tillkom under den här perioden. Dessa skulpturer utstrålade både en sårbar utsatthet och på samma gång en inre styrka, vilket har varit genomgående i Arles konst sedan dess.
Under tiden i Frankrike kom Arle i nära kontakt med verk av såväl August
Rodin som Alberto Giacometti. Det är tydligt att Arle tagit i sina egna verk tagit stora intryck av ensamheten och den eviga strävan i Giacomettis konst. Arle hade sin första soloutställning på Galleri Färg och Form 1959 efter
flytten tillbaka till Sverige. Ett par år senare, 1961, dog hans fru oväntat vilket gjorde Arle oförmögen att arbeta för en längre period. Samma år blev han professor i skulptur vid Kungliga konsthögskolan i Stockholm. Först när han mötte Lizzie Olsson, som blev hans andra fru, återkom så småningom lusten och inspirationen att fortsätta skapa.
Arles motivvärld av spädbarn, kattungar, grisar, fåglar, kalvar och hästar är inte ståtliga, klassiska skulpturer utan är ömsinta porträtt av livet när det är som mest skört och sårbart men också när livskraften är som starkast och tydligast.
679. Asmund Arle (Sverige, 1918–1990) ”Springande häst”. Signerad A. Arle. Gjutarstämpel H. Bergman. Fud. Mörkpatinerad brons, höjd med sockel 57 cm, längd 77 cm.
Vincent van Gogh lär ha sagt att konst är ett sätt att trösta de som brutits ner av livet. Och när det kommer till Nils von Dardels konst från 1919 samt några år framåt verkar det finnas en viss sanning i det. Efter uppbrottet från Nita Wallenberg arbetar Dardel furiöst och skapar några av sina allra mest ikoniska motiv. Anmärkningsvärt för de tre stora verken från dessa år ”Den döende Dandyn” (1918), ”Crime Passionnel” (1921) och ”Vist hos excentrisk dam” (1921) är att samtliga har självständiga förstudier i akvarell/gouache vilka skiljer sig på spännande sätt från den slutgiltiga kompositionen i olja. I förlagan till ”Den döende dandyn” är alla i kompositionen män medan versionen i olja har kvinnor som sörjer den döende mannen. I ”Dam i grön pyjamas, mördande herre i svarta” är det tydligt att det är en man som dör av pistolens skott medan oljemålningens drama utspelar sig mellan två mycket mer androgyna personer. Auktionens studie till ”Visit hos Excentrisk dam” ter sig mer som ett självständigt arbete och innehåller flera personliga nycklar och återkommande symboler som berättar om Dardels konst.
Platsen för auktionens akvarell har yttre tecken av att vara ett orangeri eller växthus med det kupolformade taket och palmbladen vilka dominerar bakgrunden. De nästan gömmer ett av målningens mer makabra inslag – den hängande mannen, vilken av flera Dardel-kännare tolkar som konstnären själv. Dock är det i den föreliggande akvarellen intressant att konstnären placerat ett annat alter ego, dandyn, i samtal med den excentriska damen vilket visar hur konstnären här har skapat en intressant dynamik mellan dessa två symboler. Runt om motivets tre huvudkaraktärer återfinner vi flera av de djur som Dardel återkommande för in i sin produktion efter resan till Japan. Inom den japanska konsten får djuren ofta mänskliga och moraliska egenskaper, något som kan vara en konstnär väl hands. Hos Dardel möter vi ofta djur och i akvarellen ”Visit hos excentrisk dam” finns apan, påfågeln och hjorten vilka alla är starka symboler inom den japanska konsten. Den melankoliska hjorten är flitigt förekommande och spelar en stor roll i akvarellen ”Ynglingen och flickan” (1919) och sägs anspela på oskuldsfullhet och renhet. Apan kan ofta ha erotiska konnotationer och anspela på fräckhet. I Paris under 1910- och 1920-talet var apan något av ett modedjur och en väldigt chic accessoar. Dardel gav själv en apa till Jeanne Legér, hustru till konstnären och Dardels gode vän Fernand, vilken hon lär ha döpt till ”Nils”. I oljeversionen av ”Visit hos excentrisk dam” har alla element skruvats upp av konstnären – den hängande mannen är mycket mer framträdande och den excentriska damen ännu mer sådan med en apa och en vas balanserande på huvudet. Stegen återfinns i båda versionerna – i auktionens version används den av utklädda apor och i oljeversionen sitter Dardels gode vän, konstnären Philip Fromén och fiskar i något som ser ut som en pagekostym. Det är överlag en mycket mer översållad bildyta i oljeversionen där djur och besökande personer tar plats. Bakgrunden har helt tappat sin växthusframställning och i stället känns det hela mycket mer som en ateljé. Auktionens föreliggande verk bör ses mer som en självständig komposition där konstnärens framställning av det sårade/delade/nya jaget mer tydligt framgår. Som betraktare känns framställningen här lättare att följa med i då narrativet är mer avskalat och ärligt.
680. Nils von Dardel (Sverige, 1888–1943) ”Visit hos excentrisk dam”.
Utförd 1921. Blandteknik på papper 35,5 x 25 cm. Auktionens verk är en förlaga till den större versionen i olja ”Visit hos excentrisk dam” som ingår i Moderna Museets samlingar, Stockholm, inv. nr NM 5059.
Proveniens: Teknologie doktor Carl Kempe (1884–1967), industriman och konstsamlare. Veronica Björling f. Kempe (1946–2016) , Stockholm. Privatsamling.
Utställningar: Liljevalchs konsthall, Stockholm, Sveriges Allmänna Konstförening, Minnesutställning ”Nils Dardel”, 25 mars - 1 maj, 1955, kat. nr 171 (tillhörande Carl Kempe). Moderna Museet, Stockholm, 30 januari - 3 april, 1988. Musée des Arts Décoratifs, Paris, ”Nils Dardel”, 17 maj-14 augusti 1988, kat. nr 128.
Litteratur: Karl Asplund, ”Nils Dardel II. De senare åren”, 1958, listad under arbeten 1921, s. 260. Erik Näslund, ”Dardel”, 1988, jämför med avbildad målning ”Visit hos excentrisk dam s. 198.
Isaac Grünewald är en ikon inom svensk konsthistoria. Hans verk äger den sortens inneboende energi som aldrig tycks lägga sig till rätta. Den ofattbara bredden i hans produktion, den liv och lust som de otaliga projekten föddes ur, lever och vibrerar än idag, utan att tappa i styrka.
Historien om den unge, fräcke och begåvade pojken som drog till Paris (1908–1911) för att gå i lära hos livsnjutaren Henri Matisse, tillhör en av 1900-talets svenska favorithistorier inom konstens sfär. Det första mötet med Matisses måleri beskrev Isaac som en färgexplosion: ”Plötsligt stod jag framför en vägg som sjöng, nej, vrålade av färg och strålande ljus. Här stod jag inför något helt nytt och hänsynslöst i sin ohämmade frihet”. Denna frihet tilltalade Grünewald och han anmälde sig snabbt till Matisses framstående målarskola vars radikala inriktning många av tidens främsta konstnärer drogs till. Med Matisse som ledsagare genomgick Grünewalds måleri en betydelsefull utveckling under 1910-talet. Denna period anses som höjdpunkten i hans konstnärliga produktion.
Hos Matisse lämnar Grünewald och de andra svenska eleverna den nordiska koloriten och den återhållna penselföringen och övergår till en expressiv färgskala och dramatiska former. Isaac Grünewald och Sigrid Hjertén, hans blivande fru, kom att bli frontfigurerna för den banbrytande expressionismen som kom att förändra den svenska konsthistorien i grunden.
681. Isaac Grünewald (Sverige, 1889–1946) Blomsterstilleben.
Signerad Grünewald. Olja på duk 92,5 x 73,5 cm.
Proveniens: Byggnadsingenjören och författaren Nils Erik Wååg (1921-1998), Kristianstad. Svensk privatsamling, förvärvad från ovanstående.
Bukowskis har nöjet att presentera en privatsamling med tonvikt på svensk modern konst. Samlingen, som rymmer färgstarka motiv och livfulla kompositioner är förvärvad åren kring millenieskiftet 2000. Katalognummer 682 – 694.
Peter Dahl
Peter Dahl (1934–2019) intar en särställning i svensk konsthistoria genom sin förmåga att förena berättarglädje med skarp iakttagelse av samtidens sociala rum. Efter studier vid Konsthögskolan i Stockholm och en tidig genombrottsperiod under 1960-talet utvecklade han ett bildspråk där litterära referenser, konsthistoriska lån och en levande realism möts i dynamiska och ofta myllrande kompositioner.
Ett återkommande motiv i Dahls produktion är restauranginteriören—en scen där människor, roller och relationer träder fram i ett koncentrerat utsnitt av det urbana livet. Mat och vin, i förening med samtal och umgänge, har varit lidelsefulla inslag i Peter Dahls liv utanför ateljén. I sitt måleri skildrar han inte bara miljöns fysiska karaktär, utan också dess sociala dramaturgi: blickar som möts, kroppar i rörelse, samtal som antyds snarare än uttalas. Restaurangen blir hos Dahl en plats där det offentliga och det privata flyter samman, där vardag och fest samexisterar.
Med sin expressiva stil och sin sinnliga kolorism berättande fångar Dahl dessa miljöer med både värme och precision. Hans restaurangscener bär spår av såväl konsthistoriska förebilder som samtida populärkultur, men förblir djupt förankrade i en svensk verklighet. Resultatet är verk som inte bara dokumenterar en tid och en plats, utan också gestaltar de mänskliga erfarenheter som utspelar sig där—med humor, närvaro och en subtil känsla för det teatrala.
Peter Dahl finns representerad vid bland annat Nationalmuseum i Stockholm, Malmö konstmuseum, porträttsamlingen på Gripsholms slott samt Göteborgs konstmuseum. Han har genom åren haft ett stort antal separatutställningar i Sverige och hans verk har fått betydande uppmärksamhet vid både utställningar och försäljningar. Han betraktas idag som en av de mest framstående ge stalterna inom svensk samtidskonst.
682. Peter Dahl (Sverige, 1934–2019) ”Litet kalas”.
En av de mest färgstarka och uppmärksammade konstnärerna inom svensk efterkrigskonst är Peter Dahl, född i Oslo och uppvuxen i Bromma dit han flyttade med sin familj som femåring. Efter avslutade studier kom han att arbeta som huvudlärare vid Valands konsthögskola i Göteborg och utsågs senare även till professor vid Konsthögskolan i Stockholm.
Redan tidigt etablerade han sig som en konstnär med både stor begåvning och en provokativ ådra. Som ung var han starkt politiskt engagerad och uttryckte en ambition att med sin konst ”slå världen med häpnad”. År 1970 väckte han stor uppmärksamhet när en målning föreställande en blottande prinsessan Sibylla beslagtogs av polisen. Efter ett halvår tvingades verket dock återlämnas till konstnären.
D ahls konst präglas av ett starkt intresse för samhällsfrågor och mänskligt beteende. Han skildrar ofta intima scener ur överklassens liv, trots att han själv inte tillhörde denna miljö. I hans bildvärld återkommer ofta eleganta sällskap i festliga miljöer som restauranger, teatrar, operahus samt nattklubbar och barer. Särskilt krogmiljöns lockelse, men också dess baksida i form av dekadens och tragik, återkommer i flera verk, framför allt under 1980-talet. Med stor psykologisk känslighet och teknisk frihet rör han sig mellan olika historiska epoker i sitt måleri.
Bland hans konstnärliga förebilder finns bland andra Edvard Munch, Francisco Goya, Nicolas Poussin och François Boucher, med vilka han ofta för en visuell dialog i sina verk. Hans uttryck kännetecknas av en expressionistisk men samtidigt realistisk stil, där klara färger och flytande p enseldrag skapar sensuella figurkompositioner där formerna ibland tycks smälta samman.
Peter Dahls stora genombrott kom några år innan målningen ”Scenen”, som ingår i denna auktion. Genombrottet följde efter en uppmärksammad vandringsutställning där hans verk visades på flera platser i Sverige, Norge och Finland och möttes av stor uppskattning från både kritiker och publik.
I ”Scenen” skildrar Dahl ett folkhav som intensivt följer ett pågående skådespel. Bildens centrum är den upplysta scenen där en kvinna i fotsid blå k länning leds av en entusiastisk dirigent som dramatiskt höjer armarna. Målningen präglas av djupa, mättade färger och expressiva penseldrag som förstärker känslan av rörelse och närvaro. Som så ofta i Dahls konst står kvinnan i centrum, och de blå och cerisefärgade klänningarna bidrar till att dra in betraktaren i scenens förlopp.
Peter Dahl finns representerad vid bland annat Nationalmuseum i Stockholm, Malmö konstmuseum, porträttsamlingen på Gripsholms slott samt Göteborgs konstmuseum. Han har genom åren haft ett stort antal separatutställningar i Sverige och hans verk har fått betydande uppmärksamhet vid både utställningar och försäljningar. Han betraktas idag s om en av de mest framstående gestalterna inom svensk samtidskonst.
683. Peter Dahl (Sverige, 1934–2019) ”Scenen”.
Signerad Peter Dahl, a tergo signerad och daterad 1989.
Olja på duk 100,5 x 130 cm.
Proveniens: Bukowski Auktioner, Stockholm, Höstens Moderna auktion 1997, kat. nr 134. Uppsala Auktionskammare, Internationell kvalitetsauktion, 6–9 december 2016, kat. nr 1291. Svensk privatsamling, Skåne.
Signerad Inge Schiöler. Troligen utförd på 1930-talet. Olja på duk 64 x 74 cm.
Proveniens: AB AGA:s konstsamling.
Bukowski Auktioner, auktion 519, Moderna Vårauktionen, 2–4 maj 2001, kat. nr 37.
Utställningar: Svensk-Franska Konstgalleriet, Stockholm, ”Utställning Inge Schiöler”, september - oktober 1938, kat. nr 38. Göteborgs Konstmuseum, ”Inge Schiöler-utställningen”, 1972, kat. nr 48.
Litteratur: Nils Ryndel, ”Inge Schiöler”, 1972, jämför med ”Havsvik” illustrerad s. 42.
691. Carl Kylberg (Sverige, 1878–1952) Självporträtt med palett. Monogramsignerad CK. Olja på duk 77 x 63 cm. Intygad a tergo av Ruth Kylberg. Ramen utförd av konstnärens hustru Ruth Kylberg.
Proveniens: Konstnärens familj. Bukowski Auktioner, Stockholm, Moderna Vårauktionen, 4 maj 2001, kat. nr 89. Svensk privatsamling, Skåne.
693. Lennart Jirlow (Sverige, 1936–2020) På balkongen, Provence. Signerad L. Jirlow. Olja på duk 130 x 97 cm.
Proveniens: Svensk privatsamling, Skåne.
Lennart Jirlow
Lennart Jirlow föddes och växte upp i Stockholm. Det ovanliga efternamnet kan härledas till farfadern, Oscar Andersson, som var flaggunderofficer i flottan med bostad på Skeppsholmen. Han ville skilja sig från mängden och tog sig namnet Jirlow efter sjötermerna gir och lov. Som 9-åring utförde Lennart Jirlow sin första oljemålning, vilken han lyckades sälja för 5 kr. Därefter satsade han varje vecka sin veckopeng på penslar och pannåer. Det var konstnär han ville bli, och så blev det. 1952 antogs han –16 år gammal och som yngste elev det året – till Konstfack.
Två år senare gav sig Jirlow ut på sin första stora Europaresa. Han besökte Holland för att studera Rembrandt och reste sedan vidare till Paris, Neapel och Florens. I den sistnämnda staden kom han att stanna i fyra hela år för att studera vid Accademia di Belle Arti - den florentinska Konstakademin. 1958 kom han tillbaka till Stockholm för att senare samma år göra sin debututställning hos galleri Modern konst i hemmiljö på Strandvägen.
U nder 1960-talet fortsatte Jirlow att ställa ut regelbundet, bland annat i Göteborg och Stockholm. Men än viktigare var hans första utställning på Galerie des Beaux-Arts i Paris 1965, vilken kom att bli hans egentliga genombrott. Hans stil hade vid det här laget tagit sig det detaljerade, färgrika och till synes naiva uttryck vi vant oss vid idag, och motivkretsen
kretsade kring det franska vardagslivet: interiörer från familjeägda bistroer, idylliska landsortshotell med blomsterbalkonger, bagaren med sina baguetter, kocken i sitt kök, gendarmen i sin uniform. Kombinationen tilltalade f ransmännen och utställningen uppmärksammades i såväl franska som svenska medier. I en lokal tidskrift omnämndes han som ”den svenske konstnären som visar fransmännen Frankrike” och Expressen hade ett helsidesuppslag, vilket gav stor genklang hemmavid.
Vid tiden för genombrottet i Frankrike var Lennart Jirlow sedan ett år bosatt i Provence, men framgången i Paris ledde till flera utställningar i den franska huvudstaden under 70-talet, och det dröjde inte länge förrän Jirlow skaffade sig bostad och ateljé även där. Motiven handlade främst om de små trevligheterna i vardagen: besöket på restaurangen, bistron eller vinkällaren, kaffestunden i pergolan, utflykten med skärgårdsbåten, promenaden i parken eller längs den palmkantade strandpromenaden.
694. Lennart Jirlow (Sverige, 1936–2020) Vid blomsterodlingarna. Signerad L. Jirlow. Olja på duk 68 x 80 cm.
Proveniens: Bukowski Auktioner, Stockholm, Moderna Vårauktionen 2001, kat. nr 246. Svensk privatsamling, Skåne.
Den monumentala och färgsprakande oljemålningen ”Torghandel på Hötorget” utgör en sammanfattning av Pelle Åbergs konstnärskap. Kompositionen sjuder av liv och rörelse och rymmer stora delar av hans karakteristiska persongalleri: kraftfulla torgmadamer, fryntliga kunder, en till synes lätt överförfriskad herre, ett nyfiket barn samt en ung mondän kvinna i halmhatt och med korg från Mallorca. Det är den karakteristiska unga kvinnan som först fångar vår blick – ljuset faller över hennes ansikte och den röda handsken lyser som ett utropstecken i bildens centrum.
Blomsterprakten och de dignande frukt- och grönsakslådorna tävlar i lyskraft med torgbesökarnas färggranna kläder. De brokigt mönstrade presenningarna fladdrar i vinden mot en klarblå himmel. Stämningen är varm och gemytlig, men trots det myllrande folklivet verkar det inte råda någon brådska. I sann naivistisk anda betonar Åberg berättarglädjen framför perspektivisk korrekthet och akademisk färglära – det är människorna och deras inbördes relationer som bär motivet.
Förebilderna till sitt typgalleri hämtade Pelle Åberg företrädesvis från Klarakvarteren i Stockholms city, men även från resor utomlands. I hans breda repertoar ingår berättande scener från caféer och barer i Paris samt spanska bodegor. Som uppskattad dekorationsmålare hade han uppdragsgivare över hela Sverige och utförde i hemstaden bland annat fantasifulla dekorationer för Södra Teatern och Scalateatern samt målningar för restaurangerna i Konstnärshuset och på Strand Hotel.
V id utförandet av ”Torghandel på Hötorget” samarbetade Pelle Åberg med den autodidakte konstnären Tore Wideryd (1908–1992) som han också ställde ut tillsammans med. Deras färgstarka verk var placerat i restaurangen på Strand Hotel i Stockholm under åren 1983 - 2002.
695. Pelle Åberg (Sverige, 1909–1964) ”Torghandel på Hötorget”. Signerad ”Fimpen” Pelle Åberg och Tore Wideryd. Olja på duk 198 x 509 cm.
Proveniens: Bukowskis Auktioner, Moderna Vårauktionen 547, 22–25 april 2008, kat. nr 160. Utropspris: SEK 80 000 – 100 000 / EUR 7 580 – 9 470 (d)
Tove Jansson
Övergången mellan 1930- och 1940-talet var en tid då Tove Jansson hittade sin plats och blev självständig som konstnär. 1933 påbörjade Tove studier vid Finska Konstföreningens ritskola i Helsingfors, som vanligtvis kallas Ateneum. Där skulle hon vara kvar fram till våren 1937, med återkommande avhopp från studierna. Efter fyra år hade hon ändå etablerat sig som konstnär. Under denna period hände det mycket inom den finländska konstvärlden, man riktade sig utåt, mot europeisk modernism, och ordnade internationella utställningar.
År 1938 gjorde hon sin första studieresa utomlands och inspirerades av kulturen i Tyskland men framförallt av de konstnärliga strömningarna i Paris och Bretagne. Hon skaffade sig en vid hemkomsten en egen ateljé och målarkarriären fick full fart efter en första separatutställning mitt under kriget, 1943.
Kring decennieskiftet bröt Vinterkriget ut, vilket kastade en skugga över Toves liv både som konstnär och privatperson. Det var svårt att få tag på konstnärsmaterial, vänner skickades till fronten och stämningen präglades av en allmän osäkerhet. Trots oroligheterna, var krigstiden en produktiv t id för Tove och hon etablerade sig på den konstnärliga scenen. Den berättande rösten och skönhet är en del av hörnstenarna i Tove Janssons p roduktion och enligt Erik Kruskopf gav Jansson en idyllisk, rentav harmonisk bild av livet under de tunga krigsåren i sin konst, i vilken det knappt
696. Tove Jansson (Finland, 1914–2001) Innan föreställningen.
Signerad Tove Jansson och daterad -43. Olja på duk lagd på masonit, 41,5 x 33,5 cm.
Jämför med ”Teaterateljén” från 1943 såld på Bukowski Auktioner, Helsingfors, 28 november 1998, kat. nr 72.
Proveniens: Konstnären Olle Nordbergs (1905–1986) samling, inköpt i Helsingfors. Därefter i arv till nuvarande ägare.
f inns några direkta referenser till kriget. Det är med andra ord föga förvånande att verken tilltalade den samtida betraktaren då de gav en motvikt t ill och flykt från krigets vardag.
Tove framstod från första början som en sällsynt fågel som oförskräckt följde sin egen väg. Före och under kriget stod hon för kritisk satir i den politiska tidskriften Garm och protesterade modigt mot Finlands samarbete med Nazityskland. Även i hennes privatliv var Toves väg okonventionell. Kvinnors ställning, självständighet, kreativitet och jämställdhet var särskilt viktiga för henne, och hon ifrågasatte invanda tankemönster och fördomar – inte som en högljudd agitator, utan som en tystlåten revolutionär vars hela existens var i linje med hennes tro.
I auktionens målning kan man ana spåren av modernismens förgrundsgestalter - Matisse och Cézanne – både i de levande formerna och i koloriten dä r hon med en utsökt känsla för valörer ställer varma och kalla färger emot varandra. Motivet är både samtida och klassiskt där betraktaren får ta del av två kvinnor som gör sig i ordning inför vad man kan tänka sig är en föreställning. Som ofta i Janssons värld, såväl i hennes målningar som i hennes illustrationer, finns det en dualism av ljus och mörker, både bokstavligt och bildligt. Det aktuella verket förvärvades av konstnären Olle Nordberg via sin gallerist i Helsingfors och har aldrig varit ute på konstmarknaden.
697. Tove Jansson (Finland, 1914–2001) Flicka vid fönster.
Monogramsignerad T.J. Olja på duk lagd på pannå 33,5 x 41 cm.
Proveniens: I gåva av konstnären till nuvarande ägares far, 1940/50-tal. I arv inom familjen.
Litteratur: Jämför med motivet ”Blåst”, 1941 såld av Bukowskis, Helsingfors, 25 april 1999, kat. nr 80.
699. Eric H Olson (Sverige, 1907–1995) Utan titel.
Signerad Eric H. Olson och daterad 1955 a tergo. Även signerad och daterad på sidan. Trärelief 37 x 49 cm.
Proveniens: Bukowski Auktioner, Moderna Vårauktionen, 27–30 april 2009, kat. nr 223. Ur konstsamlaren och entreprenören Kent Löwenbergs (1943-2022) samling.
705. Hilding Linnqvist (Sverige, 1891–1984) ”Vårutsikt över Stockholm”.
Monogramsignerad HL samt signerad i blyerts a tergo. Olja på duk 62 x 101 cm.
Proveniens: Färg och Form, Stockholm. Konstsamlaren Carl-Eric Björkegrens (1920–2005) samling. Svensk privatsamling. Bukowski Auktioner, Stockholm, Modern Art + Design 620, 26 november 2019, kat. nr 379.
Utställningar: Svenska konstutställningen i Helsingfors, 1945.
Signerad Hald i blyerts och daterad 1921. Blandteknik på pannå 97 x 68 cm.
Utställningar: Prins Eugens Waldemarsudde, ”Inspiration Matisse”, 13 september 2014–15 februari 2015, utanför katalogen. Mjellby konstmuseum, ”Moderna män”, 2016, avbildad helsida i färg, s. 37 i utställningskatalogen.
710. Leander Engström (Sverige, 1886–1927) Bro i Arno.
Signerad Leander Engström. Utförd omkring 1920. Olja på pannå 41 x 33 cm. Efter första världskriget öppnades gränserna igen och Leander Engström reste, tillsammans med Einar Jolin samt Ragnar Hoppe och Gregor Paulsson, till Italien via London och Paris.
Det italienska landskapet med cypresser, fält och stenhus gjorde djupt intryck och Engström började måla med en intensiv och färgstark palett, långt från hans tidigare ljusare stil. Särskilt floden Arno i Florens blev en favoritplats, där han skildrade vardagslivet och skapade några av sina mest uttrycksfulla verk. Auktionens målning från omkring 1920 speglar denna nyfunna skaparglädje och konstnärens starka intryck av Italien.
Litteratur: Nils Palmgren, Leander Engström, 1947, jämför med ”Arno, Florens”, 1920, omnämnd s. 115, avbildad s. 49.
713. Karl Isakson (Sverige, 1878–1922) Stilleben med grön vattenkanna. Olja på duk 53 x 65 cm.
Proveniens: Konstnären Eijnar Nielsen (1872–1956), Danmark, förvärvad 1940 enligt påskrift a tergo. Bruun Rasmussen Kunstauktioner, Stockholm. Samling Håkan Larsson, Tranemo.
Utställningar: Göteborg, Oslo, Odense, Köpenhamn, ”Karl IsakssonUdstillingen”, februari - maj, 1962, kat. nr 66.
Det är något märkligt med Åke Göranssons konstnärskap, det blir ständigt nyupptäckt! Så var det när Riksutställningar genomförde en omfattande utställning 1978, på Millesgården 1992, Göteborgs Konstmuseum och P rins Eugens Waldemarsudde 2003 i samband med att det var 100 år sedan han föddes och 60 år sedan han dog och nu senast när Göranssons märkvärdiga konstnärskap aktualiserades med en utställning på Liljevalchs konsthall i Stockholm med titeln ”Färgens tröst” 2022-2023 och en film av Pontus Hjortén som heter ”Livet är kort konsten lång”. Såväl Göranssons tragiska och korta levnad som hans säregna måleri har skapat en myt som fortsätter att fascinera.
Efter att ha slitit som lärling på en raksalong redan som 13-åring och tvålat in hakor från åtta på morgonen till nio på kvällen, blev han till sist utlärd barberare i hemstaden Göteborg. 1923 tillbringar han ett år i Dals-Ed hos turistortens ende frisör, Gustafsson, som också blir hans vän och modell. I det lilla samhället lär Åke känna sitt livs enda kärlek och mor till hans barn, Inga Andersson. Vid sidan av sitt slitsamma arbete studerar han korrespondenskurser i teckning och målning. 1924 blir han deltidselev på Valands och sällar sig till de unga konstnärerna som slöt upp r unt sin lärare Tor Bjurström. Efter en kort period av glädje och tillhörighet med andra konstnärer börjar tendenserna till mental ohälsa att visa sig. Från 1932 går han knappt ut och tar skydd i moderns etta i Landala och det är också där som de allra märkligaste och intensivaste konstverken tillkommer. 1937 tas han in på Lillhagen, Göteborgs nya mentalsjukhus. Han är i uselt skick, både psykiskt och fysiskt med en vikt på endast 48 kilo och har tuberkulos i lungorna och fullt utvecklad schizofreni. Åke Göransson blir kvar på Lillhagen i fem år innan tuberkulosen tar hans liv.
Göranssons konstnärskap hade sannolikt försjunkit i glömska om inte Arne Stubelius gjort ett spontant besök hos Göranssons mor Hanna en sommardag 1940. Stubelius arbetade på en monografi om Ivan Ivarson och ville kontrollera en del fakta. Av en händelse frågade han om det fanns några verk av Göransson kvar i hemmet. Efter några förvecklingar bad modern honom att resa sig ur kökssoffan och de lyfte på locket. Där låg det tätt med målningar, hoprullade, somliga övermålade och hopklibbade. Detta blev början till att Åke Göranssons konstnärskap till slut l yftes fram i ljuset. Genom inköp möjliggjorde Gösta Stenman räddningen av verken. De renoverades, klistrades på pannå och ramades. Utställningen på Modern Konst i Hemmiljö på Strandvägen i Stockholm 1941 m ottogs mycket positivt och blev början till stor uppmärksamhet om Göranssons konstnärskap.
Om Göteborgskoloristerna förknippas med färgexplosioner så utgör Åke Göransson undantaget i den sammanslutningen av konstnärer. Hans närvaro på Valands målarskola var tidvis mycket sporadisk, eftersom hans knappa ekonomiska situation tvingade honom att arbeta halvtid som frisörbiträde och han var även något av en enstöring. Göranssons tidiga, små landskapsmålningar i dämpade färgskalor anses främst inspirerade av Cézanne och i viss mån Aguéli. Snart fann han dock en
m ycket personlig stil där färgerna grönt och violett sett i ett blont färgdis kom att spela en stor roll. Erling Ärlingsson berättar om hur kamraten lade upp färgerna på paletten utifrån noga teoretiska spekulationer: ”Han hade endast ljust cadmiumgult, cinnober, smaragdgrönt, ultramarinblått och zinkvitt på sin palett. Någon gång troligen utökat med guldocker. Tre av de fyra första plus vitt, blandade i olika proportioner, gingo alltid igen i alla de färgytor, som tillsammans byggde upp modellen. Han utgick ifrån att gult var högsta värmen och blått största kylan. Jag minns att Schiöler och i synnerhet Magnusson och jag beundrade hans konsekventa teknik vid uppläggningen av modellen.” (Arne Stubelius, ”Åke Göransson”, s. 32).
Auktionens målning ”Gatan, blått hus, gult hus” har tillkommit under åren 1932-33 då Göransson målade en svit av Göteborgsgator. Där möter vi färgdiset och den dämpade färgskalan som i sina delar skiner upp med cinnober och ockra ställt mot de ultramarina huskropparna – en kärleksförklaring till hans egen färgpoesi och till hans hemstad Göteborg. A llt blir till rämnande, glidande och samtidigt perfekt balanserade färgblock, översköljda och inifrån genomstrålade av det ljus som bara Göransson kunde frammana.
717. Åke Göransson (Sverige, 1902–1942) ”Gatan, blått hus, gult hus”. Stämpelsignerad Åke G. Utförd 1932/33. A tergo intygad av Hanna Göransson och Arne Stubelius. Olja på duk uppklistrad på pannå, 26 x 38,5 cm.
Proveniens: Inköpt på 1970-talet av nuvarande ägare.
Utställningar: Modern konst i hemmiljö, Stockholm, 1941, kat. nr 109. Konsthallen, Göteborg, 1942, kat. nr 123. Göteborgs Konstmuseum, Varbergs museum, Norrköpings konstmuseum, 1977, kat. nr 64. Liljevalchs konsthall, Stockholm, ”Åke Göransson”, 25 nov 1977 - 8 jan 1978, kat. nr 70.
Litteratur: Björn Axlund, ”Färgformen - Åke Göranssons liv och konst”, 2002, omskriven s. 128, avbildad s. 118, upptagen i oeuvreförteckningen som nr 162.
718. Åke Göransson (Sverige, 1902–1942) ”Inga och damejeannen”.
Signerad Åke Göransson och daterad 1933. Olja på duk uppklistrad på pannå 48,5 x 72 cm.
Proveniens: Arne Stubelius, Göteborg. Privatsamling.
Utställningar: Modern konst i hemmiljö, Stockholm, 1941, kat. nr 121. Konsthallen, Göteborg, 1942, kat. nr 134. Stenmans dotter, Stockholm, kat. nr 69. Göteborgs Konstmuseum, Varbergs museum, Norrköpings konstmuseum, 1977, kat. nr 83. Liljevalchs konsthall, Stockholm, 1977-78, kat. nr 89. Liljevalchs konsthall, Stockholm, ”Skimrande västkust”, 1986-87, kat. nr 70. Göteborgs konstmuseum, ”Skimrande västkust”, 1987, kat. nr 149. Göteborgs konstmuseum, ””Åke Göransson”, 2 november 2002 - 26 januari 2003. Prins Eugens Waldemarsudde, Stockholm, ”Åke Göransson - Färgformens mästare”, 8 februari - 16 mars, 2003. Liljevalchs konsthall, Stockholm, ”Färgens tröst”, 14 oktober 2022 – 8 januari 2023, kat. nr 41.
Litteratur: Nils Ryndel, ”Ivan Ivarson, Ragnar Sandberg, Åke Göransson, Inge Schiöler”, 1984, omnämnd s. 148. Björn Axlund, ”Färgformen - Åke Göranssons liv och konst”, 2002, omskriven s. 128, avbildad s. 131, upptagen i oeuvreförteckningen som nr 165.
1924 blev Åke Göransson deltidselev på Valands målarskola, hans närvaro var tidvis mycket sporadisk, eftersom hans knappa ekonomiska situation tvingade honom att arbeta halvtid som frisörbiträde och han var även något av en enstöring. Men på skolan sällade han sig till de unga konstnärer som slöt upp runt läraren Tor Bjurström.
Efter en kort period av glädje och tillhörighet med andra konstnärer började tendenserna till mental ohälsa att visa sig. Från 1932 tog sig Göransson knappt ut och belägrade sig i sin mors etta i Landala och det är också där som de allra märkligaste och intensivaste konstverken tillkommer.
Om Göteborgskoloristerna förknippas med färgexplosioner utgör Göransson undantaget i den sammanslutningen av konstnärer. Kamraterna på Valand intresserade sig dock för hans dunkla målningar och vännen Ivan Ivarson förmådde honom att lämna in tre verk till samlingsutställningen 1933 på Paletten i Göteborg.
Konstnären och författaren Arne Stubelius återger journalisten Erik Petterssons artikel i Göteborgsposten i sin bok ”Åke Göransson”, 1952 ; ”Den ende nye är Åke Göransson, som förresten är en ganska intressant bekantskap att göra. Det ruvar en intensiv och mycket suggestiv stämning över det lilla gatumotivet och den ateljéinteriör som han låter se. Hans kolorit anslår en förbluffande personlig ton, mycket mystiskt dunkel, men nästan giftigt lockande.”
1937 togs Göransson in på Lillhagen, Göteborgs nya mentalsjukhus. Han var i uselt skick, både psykiskt och fysiskt med en vikt på endast 48 kilo och tuberkulos i lungorna och fullt utvecklad schizofreni. I västfickan låg journalisten Petterssons välvilliga recension.
Åke Göranssons konstnärskap hade sannolikt försjunkit i dunkel glömska om inte Arne Stubelius gjort ett spontant besök hos Göranssons mamma en sommardag 1940. Stubelius arbetade på en monografi om Ivan Ivarson och ville kontrollera en del fakta. Av en händelse frågade han om det fanns några verk av Göransson kvar i hemmet. Efter några förvecklingar bad modern honom att resa sig ur kökssoffan och de lyfte på locket. Där låg det tätt m ed målningar, hoprullade, somliga övermålade och hopklibbade. Detta blev början till att Åke Göranssons konstnärskap tillslut lyftes fram i ljuset. Åke Göransson blev kvar på Lillhagen de återstående fem åren av sitt liv innan tuberkulosen tog hans liv.
Björn Axlund skriver om det aktuella verket: ”Inga och damejeannen är signerad med årtalet 1933. Målningen är en lågmäld efterkland från Göranssons glansnummer 1930-32 och står som en märklig kontrast till några av de furiöst målade gatubilderna han gjorde vid denna tid. I målningen med damejeannen kommer litet av Göranssons gamla jag tillbaka. I det lättaste handlag skapar han ett nyanserat ljusdunkel. Målningen är så rikt sammanvävd i färg och upplöst i konturerna att blicken har svårt att få fäste. Man får lyssna in den, o ch så är det med många av Göranssons målningar”.
Eric Grate
Sommaren 1945 fick Eric Grate i uppdrag av regissören Alf Sjöberg att utföra scenbilder och kostymer till Dramatens uppsättning av Jean-Paul Sartres ”Flugorna”. Pjäsen är en modern, existentialistisk tolkning av den grekiska myten om Orestes, som återvänder till sin hemstad Argos för att hämnas mordet på sin far, Agamemnon.
Uppdraget passade Grate särskilt väl med tanke på hans förtrogenhet med den grekiska antika konsten och, efter långvarig vistelse i Frankrike, den franska kulturen. Dessa erfarenheter kunde han använda sig av när han skapade pj äsens universum med scenografi och kostym. Idéen med förvandlingsformen mellan människa och de fabelväsens-aktiga flugorna och insekterna fick stor betydelse för Grates fantasi efter 1945. Efter dräktskisserna till ”Flugorna” arbetade Grate fram skulpturer i brons, däribland ”Flugornas försångare” (1945) och ”Fågeldemonen” (1946).
719. Eric Grate (Sverige, 1896–1983) ”Fågeldemonen”. Monogramsignerad EG och numrerad 3/3. Motivet ursprungligen koncipierat 1946. Mörkpatinerad brons, höjd 89,5 cm. Gjuten år 2001 av Skånska Konstgjuteriet, Hannas.
Litteratur: Gunnar Eklöf m.fl. ”En bok om Eric Grate”, 1963, jämför ss. 39 - 40, 45. Ragnar von Holten m.fl, ”Eric Grate. Skulptur”, 1990, jämför s. 19. Ragnar von Holten, ”Surrealismen i svensk konst,” SAK, 1969, jämför s. 49.
Inom skulptur kan Lars-Gunnar Nordströms produktion indelas i två perioder. Verken från den tidiga perioden på 1950-talet bestod av hopsvetsade stycken av järnskrot. De från målningarna bekanta geometriska formmotiven och rytmiska kompositionerna går igen i skulpturerna. Färggranna var verken dock inte i och med att Nordström lämnade ytan antingen obehandlad eller, mer sällan, målade dem enfärgade. Det industriella tillverkningssättet var en medveten distansering från skulpturkonstens akademiska konventioner. Under den senare perioden med början från 1970-talet byttes skulpturernas material till blanka stålskivor. Samtidigt växte verken i storlek och formspråket blev stramare – repetition blev ett starkare inslag i kompositionerna. Som material till skisser dög butikskvitton likaväl som minneslappar. Form- och rörelsestudier i form av abstrakt o rigami fick sin slutliga skepnad i metall. (L-G Nordströms stiftelse)
720. Lars-Gunnar Nordström (Finland, 1924–2014) Utan titel. Monumentalskulptur i polerat stål. Utförd 1976. Höjd 260 cm, bredd 90 cm. Bottenplatta 56 x 56 cm.
Utställningar: Hanaholmens Kulturcentrum, Esbo, ”Lars Gunnar Nordström”, 1977.
Litteratur: Hanaholmens Kulturcentrum, Esbo, ”Lars Gunnar Nordström”, 1977, katalog avbildad i svartvitt s. 61.
Lars-Gunnar Nordström kom till Paris 1949 och kom där i kontakt med måleri av Magnelli, Jean Dewasne och Vasarely. Genom den upptäckten fann han också de nordiska samtida konstnärerna från Skandinavien; Robert Jacobsen, Richard Mortensen och Olle Baertling. Inspirerad av deras icke föreställande måleri började han måla geometriskt med konturer som vars linjer var raka, som skarpa eggar, med vinklar, bågformer, kurvor, cirkelformer, kvadrater, rektanglar, trianglar.
Sin första separatutställning hade han i Helsingfors 1949 där hans konkreta, konstruktiva måleri med slätmålade ytor väckte intresse. Ripolinfärg gav hans ytor en glans med reflexer.
Under en resa till USA fick han kontakt med Josef Albers färgbehandling och hans teoretiska verk ”Interaction of color” som sedermera påverkade till att OP konsten blev avgörande för den konkreta konsten. I USA upptäckte han även Alexander Calders och Stuart Davis måleri vars beroende av
färgens påverkan på omgivningen intresserade honom. Inom den nordiska konkreta konsten blev Nordström viktig som pionjär och påverkande för sin omgivning.
Liksom Baertling lyfter han fram de tredimensionella formerna och ser det dynamiska i färgen som påverkar betraktaren. Tillsammans med Auguste Herbin, Robert Jacobsen, Richard Mortensen, Olle Baertling, Gorin Magnelli, Josef Albers och Jean Dewasne tillhör han den konkreta konstens verkliga pionjärer och förnyare av konsten på 1950- och -60-talen.
720A. Lars-Gunnar Nordström (Finland, 1924–2014) Utan titel. Utförd 1950-52. Numrerad a tergo 471. Olja på pannå 130 x 81 cm.
Proveniens: L-G Nordströms Stiftelse, genom Galleri Forsblom, Helsingfors. Privatsamling, Sverige.
Monogramsignerad EL samt signerad Evert Lundquist a tergo. Utförd 1974. Olja på duk 27 x 20 cm.
Utställningar: Moderna Museet, Stockholm, ”Evert Lundquist-utställningen”, 1974.
Litteratur: Moderna Museet, Evert Lundquist, utställningskatalog nr. 121, 1974, verk nr. 212 (Yxan I). Eugen Wretholm, Evert Lundquist, SAK:s katalog nr. LXXXVI, 1977, jämför s. 153. Ulf Linde, Evert Lundquist - Ur ett målarliv, 1996, jämför s. 190. Moderna Museet/Norstedts, Evert Lundquist, Utställningskatalog nr. 353, 2010, jämför bokens framsida samt s. 147 (Yxan).
724. Evert Lundquist (Sverige, 1904–1994) Trädet. Monogramsignerad E.L samt a tergo signerad Evert Lundquist. Olja på duk 55 x 33 cm.
Litteratur: Rolf Söderberg, ”Evert Lundquist”, 1962, jämför med kat. nr 25. Eugen Wretholm, ”Evert Lundquist”, 1977, jämför s. 129 och 132. Evert Lundquist, ”Ur ett målarliv”, 1996, jämför med verk s. 170 och s. 206, samt ateljéfoto s. 176-177, (parallell version av Trädet). Moderna Museet, ”Evert Lundquist”, 2010, jämför med bild s. 150.
Einar Jolins storslagna ”Cirkus” – där elegans möter lekfull dramatik
Bukowskis har nöjet att presentera Einar Jolins magnifika målning ”Cirkus”, utförd 1917. ”Cirkus” har tidigare ingått i flera framstående svenska samlingar, däribland Direktör Herman Gotthardts samling och den välkände regissören Hasse Ekmans samling. Motivet ”Cirkus” tillkom något år efter att Jolin återvänt från Paris till hemlandet. I sin egen tolkning av expressionismen, charmigt naiv och med en raffinerad färgpalett har Jolin skapat ett motiv fyllt av livsglädje i en orolig tid.
”Cirkus” är en närmast högtidligt strängt sammansatt komposition. Den för konstnären ovanligt stora duken förstärker med sin höjd de vertikala linjerna i motivet. Mellan höga pelare sitter publiken rakryggad i bänkraderna. I förgrunden dominerar en långdragen siluett av en ensam herre i hög hatt. Som motvikt mot de lite stela figurerna fyller den ovala manegen duken, och dess svängda form fortplantar sig i publikhavet och i takets välvda bågar. Med varma toner av sandgult och återkommande röda detaljer i inredningen skapar konstnären en avskärmad scen där ett divertissemang pågår. I centrum en clown med en lysande röd boll, en liten häst, en pudel, en domptör med oklart uppdrag, en stilig ryttare på en vit häst samt några figurer som tycks vänta på sin tur. Utgången till den bakomliggande verkligheten vaktas av en samling herrar i frack. Som betraktare följer vi skådespelet från bakersta raden.
Jolin iscensätter ett drama där de agerande aktörerna träder tillbaka till förmån för en visuellt orkestrerad helhet; de fungerar snarare som staffage än som huvudpersoner. Bildrummet domineras i stället av strålkastarljuset som frammanar föreställningen som ett autonomt skådespel, präglat av eskapism och optisk intensitet.
Denna problematik vidareutvecklas i målningen Tjurfäktningen (1924), tillkommen efter en vistelse i Spanien, där konstnären förskjuter fokus bort från motivets dramatiska och våldsamma innebörd. Intresset riktas mot ljusspelet och de visuella fenomen som uppstår i arenarummet, snarare än mot själva händelseförloppet.
När Jolin återvänder till ”Cirkus” 1926 och omarbetar kompositionen, framträder ett tydligt släktskap mellan verken, både i fråga om disposition och i behandlingen av ljus som strukturerande element. Enligt Ragnar Hoppe utgör ”Cirkus” ett av konstnärens mest helgjutna och typiska verk.
Nils Palmgren skriver: ”Under våren 1917, då Einar Jolin flyttat till en ateljé vid Kungsbroplan, hände något ganska enastående. Ragnar Hoppe knackade på dörren, och när Jolin öppnade, presenterade vännen honom för en mycket livlig malmöitisk herre, som hette Herman Gotthardt och som nyligen slagit sig på konstsamlande för att ha en hobby att lugna sina nerver med.” Grosshandlare Herman Gotthardt köpte hela sexton dukar av den häpne Jolin och så även auktionens makalösa ”Cirkus” från samma år 1917.
Mycket av den svenska konst som Gotthardt förvärvade hade sitt ursprung i ”1909 års män” som i hög grad var påverkade av Matisse och Fauvisterna. Måleriet skulle vara en ”fest för ögat”, som Isaac Grünewald uttryckte det. I samlingen fanns verk av Tor Bjurström, Nils Dardel, Isaac Grünewald, Sigrid Hjertén, Einar Jolin, Per Leander Engström och Gösta Sandels. ”Cirkus” skulle så småningom hamna i Hasse Ekmans samling medan 760 verk av nordisk modernistisk konst, insamlade av Gotthardt själv mellan 1914 och 1943, donerades till Malmö Museum år 1944.
Hasse Ekman (1915 – 2004)
Hasse Ekman var svensk regissör, manusförfattare, skådespelare, producent och sångtextförfattare. Redan som 25-åring gjorde han sin första film o ch räknades tidigt som ett underbarn i nöjesbranschen. Han var oerhört produktiv och förutom att regissera och agera, i film och på scen, skrev han också schlagers, bland annat ”Swing it magistern” och ”Regntunga skyar”, böcker, kåserier, artiklar och revynummer. Hasse Ekman var dessutom en hängiven konstsamlare. Innan Hasse Ekman drog sig tillbaka från Sverige och yrkeslivet såldes 40 nummer ur hans betydande konstsamling på Svensk-Franska Konstgalleriet 1965. I samlingen ingick bland andra framstående verk av Nils Dardel, Sven X:et Erixson, Isaac Grünewald och Sigrid Hjertén, Bror Hjorth och inte mindre än fyra verk av Einar Jolin, däribland auktionens mästerliga målning”Cirkus”.
725. Einar Jolin (Sverige, 1890–1976) ”Cirkus”. Signerad och daterad Jolin 1917 ändrad 1926. Olja på duk 148 x 99 cm.
Proveniens: Direktör Herman Gotthardts (1873–1949) samling, Malmö. Regissör, skådespelare och manusförfattare Hasse Ekmans (1915–2004) samling, Stockholm. Svensk-Franska konstauktioner, Stockholm, ”Hasse Ekmans samling”, 1964, kat. nr 23. Beijers Auktioner, Moderna vårauktionen 1989, kat. nr 167. Svensk privatsamling, förvärvad vid ovanstående auktion.
Utställningar: Svensk-Franska Konstgalleriet, Stockholm, ”Einar Jolin”, februari-mars 1928, kat. nr 4. Liljevalchs konsthall, Stockholm, ”Samlarnas utställning”, 5–27 mars 1949, kat. nr 239 (ur regissör Hasse Ekmans samling). Liljevalchs konsthall, Stockholm, Einar Jolin”, 1957, avbildad helsida s. 11, kat. nr 19.
Litteratur: Ragnar Hoppe, ”Einar Jolin”, Bonniers konstböcker, Stockholm, 1934, omnämnd s. 17 f., avbildad plansch 8, upptagen i förteckningen under år 1917 som tillhörande Direktör Herman Gotthardt. Christian Faerber (red.), Konst i svenska hem I: målningar och skulpturer från 1800 till våra dagar, 1942, upptagen samt avbildad i regissör Hasse Ekmans samling, Stockholm, nr 597, s. 358. Stig M. H:son Björkman (red.), Svenska hem i ord och bilder, Hemma hos Hasse och Agneta Ekman, 1942, omnämnd samt avbildad i interiörfotografi s. 253. Nils Palmgren, ”Einar Jolin”, Wahlström & Widstrand, Stockholm, 1947, avbildad s. 94.
Hasse Ekman i ”En Natt på Smygeholm”. Okänd fotograf, 1933.
”Cirkus” hemma hos Agneta och Hasse Ekman, Svenska Hem i Ord och Bilder, 1942.
726. Nell Walden (Tyskland, 1887–1975) ”Estate”.
Monogramsignerad NW och daterad 66. Signerad, daterad och numrerad 652 a tergo. Blandteknik på papper 70 x 50 cm. Verket finns upptaget i Nell Waldens oeuvrekatalog från 1957. Bukowskis tackar Jessica Sjöholm Skrubbe för värdefull information om detta verk.
Proveniens: Alexander and Mady Bovet Collection, Bern, Schweiz. Privatsamling, Sverige.
727. Lenke Rothman (Ungern/Sverige, 1929–2008) Ruskprick. Signerad Lenke Rothman och daterad 65. Även signerad och daterad 1965 a tergo. Olja på duk 66 x 54 cm.
733. Carl Fredrik Reuterswärd (Sverige, 1934–2016) ”Indisk biljard”.
Signerad CF Reuterswärd samt daterad 1962 a tergo.
Lackvarell på duk 89 x 116 cm.
Proveniens: Bukowski Auktioner, Stockholm, Moderna 428, 28 november 1984, kat. nr 566. Bukowski Auktioner, Modern Art + Design 636, 17 november 2021, kat. nr 511.
Gösta Adrian-Nilsson (GAN) var en av få svenska konstnärer som studerade i Berlin före första världskrigets utbrott. I det kosmopolitiska Berlin mötte han för första gången italiensk futurism, fransk kubism och rysk expressionism. GAN fick möjlighet att studera den europeiska samtidskonsten på plats och han anammade snabbt kubismens formlära. Efter en vistelse i Köln i samband med Werkbund-utställningen kom han hem till Lund igen i augusti 1914. Konstnärligt förnyad inledde han nu det målmedvetna arbetet med att utveckla sitt eget konstnärskap. Mot slutet av decenniet övergick GAN:s kalejdoskopiska kubism i mer samlade former och sedan han i Paris hade kommit i kontakt med Fernand Léger förstärktes hans inriktning mot den syntetiska kubismen. Bland sina generationskamrater i Sverige saknade GAN likasinnade och anses därav som pionjär för den moderna svenska konsten.
Under 1930-talet, när auktionens monumentala verk är utfört, bodde Gösta AdrianNilsson periodvis i Stockholm, Köpenhamn och Lund och arbetade intensivt med måleri, teckning och skrivande. Konstnärligt rörde han sig mot ett mer poetiskt formspråk där han förenade kubismens och futurismens impulser med en allt friare färgbehandling.
Auktionens målning är ett fint exempel på hur GAN ständigt fortsatte att utveckla sitt konstnärskap. GAN använder sig av överlappande former och simultana perspektiv – ett tema som knyter an till både filmens språk och tidens fascination för modern teknik och rörelse. Den monumentala bilden erbjuder många perspektiv och som betraktare finner du nya element och detaljer som fascinerar ju längre du betraktar målningen.
”De berömmande recensionerna från utställningarna i Stockholm och Göteborg medförde, att GAN sent omsider nådde en uppskattning, som sträckte sig även utöver den trängre kretsen av beundrare. Han kunde sörja bättre för de sina, och han kunde tillhandla sig nya obegagnade dukar hos ramhandlaren och slapp att mödosamt rengöra och preparera sådana, som tidigare använts av andra. Efter Art concretutställningen 1930 flyttade han till Stockholm för att komma närmare händelsernas cen trum. Uppe på Söders höjder vid Bastugatan skapade han sig ett eget hem, där han sedan dess har bott. Utsikten över hela Stockholm är magnifik, men han har aldrig målat den, om man undantar några rökhuvar utanför fönstret, som ett tag starkt fångade hans intresse.” (Nils Lundgren, det aktuella verket avbildat s. 183 i svartvitt från konstnärens ateljé på Bastugatan 25.)
I dag framstår GANs konstnärskap tydligt som något som undandrar sig konventionella kategoriseringar och endast låter sig förstås på sina egna villkor. Museichefen Jan-Torsten Ahlstrand har med rätta kallat honom ”modernistpionjären från Lund”.
GAN:s framtidstro, trots återkommande motgångar, kommer till uttryck i slutstycket av hans företal: ”Ty kan en ny skönhet vinnas genom att en nedärvd fördom brytes, då skall denna fördom brytas, ty sådan är lagen, som den motsträviga mänskligheten i alla tider måst tvingas att lyssna till och – slutligen – med tacksamhet erkänna som gåva.”
i sin ateljé framför auktionens målning.
Interiör från ateljén vid Bastugatan 25, Stockholm.
GAN
738. Gösta Adrian-Nilsson (Sverige, 1884–1965) Komposition. Monogramsignerad GAN. Utförd omkring 1938. Olja på duk 178 x 204 cm.
Proveniens: Bukowski Auktioner, Stockholm, Internationella Vårauktionen, 14 maj 1991, Internationella Vårauktionen 1991, kat. nr. 85. Per Ekström Museet, Mörbylånga. Stockholms Auktionsverk, Moderna kvalitén, 22 november 1999, kat. nr 602.
Utställningar: Liljevalchs konsthall, Stockholm, ”GAN - Retrospektivt”, 1958, kat. nr 168. Liljevalchs konsthall, Stockholm, ”GAN Gösta Adrian-Nilsson 1884–1965”, 6 april - 20 maj följt av Malmö Konsthall, 29 juni - 26 augusti, 1984, kat. nr 309.
Litteratur: Nils Lundgren, Gösta Adrian-Nilsson, Halmstad 1949, avbildad på fotografi från konstnärens ateljé s. 183.
Liljevalchs konsthall, ”Gan Gösta Adrian-Nilsson Retrospektivt”, 1958, avbildad i svartvitt med konstnären från ateljén s. 4.
Erik Olson föddes rakt in i det moderna tidevarvets århundrade. Industrialism, socialism och modernism var några av de strömningar som höll på att skapa ett annat samhälle än det hans föräldrars generation upplevt. Trots att han växte upp i ett arbetarhem var Erik, och även hans bror Axel, tidigt på det klara med att de ville bli konstnärer. Tillsammans med kusinen Waldemar Lorentzon bildar de tre konstnärsgruppen Gnistan 1915.
En avgörande händelse för de tre unga konstnärerna sker 1919, då gruppen Gnistan på en amatörutställning i Halmstad uppmärksammas av ingenjören Egon Östlund, som introducerar dem för sin skyddsling Gösta Adrian-Nilsson. GAN är redan etablerad internationellt och blir den som visar de unga Halmstad-konstnärerna vägen till den europeiska avantgardismen. Det är också GAN som blir inträdesbiljetten till Légers Académie Moderne i Paris, dit Erik Olson reser tillsammans med Waldemar Lorentzon i början av 1924. De båda kusinerna lyckas hyra en lägenhet mitt i på 86, rue Notre-Dame-des-Champs där de blir grannar med såväl GAN som Grünewald. I bottenvåningen ligger Légers akademi som med Erik och Waldemar fått två nya elever.
Hos Léger lär Erik Olson känna Otto G. Carlsund, som tar med de två unga svenskarna till Paris nattliv och platser där dåtidens avantgarde träffades, som Dôme, Rotonde och senare även La Coupole. Erik känner sig som i paradiset och insuper de nya vindar som blåser i Paris, den avantgardistiska konstens Mecka. Trots att han lever på ruinens brant lyckas han inte bara gå i lära hos mästaren Léger utan beger sig så fort tillfälle ges ut på studieresor runtom i Europa där han ivrigt studerar alltifrån Giotto och Cimabue monumentala konst till Kandinskys abstrakta målningar.
I slutet på 1924 lyckas Erik Olson av sin mecenat Doktorinnan Oelrich förhandla till sig ett tillskott i kassan för att fortsätta sin Parisvistelse. Med pengarna i hand ändrar han planer och far till Italien. Där lever han ytterligt spartanskt men samtidigt lika produktivt. Detta skildras av Egon Östlund i boken Halmstadgruppen:
”Italienvistelsen innebar för Erik Olson en tid med bekymmer för mat och husrum. Oelrich anser att han handlat lättsinnigt och emot tidigare träffad överenskommelse, varför de vägrar att lämna fler bidrag. De små summor, som på annat sätt skrapas ihop, förslår inte långt. Men Erik stannar och svälter. Han arbetar som i feber på egna kompositioner och med kopior. Till slut går det dock inte längre, och han far hem!” (Egon Östlund m.fl, ”Halmstadgruppen”, 1970, s. 17).
I auktionens målning finner man tydligt inspiration från de italienska mästarna han kom i kontakt med i Florens där han bland annat besökte Uffizierna. Han beskriver själv upplevelserna i ett brev till brodern Axel 12/12 1924; ”…Fram emot eftermiddagen såg jag Uffizi-galleriet, först en massa barocka oljetavlor – förskräckliga monster och holländska dito, såsiga o ch tråkiga. Jag störtade genom evighetslånga korridorer av porträtt, så olycklig som jag aldrig väntat att bli – ända tills jag nådde några salar, från vars väggar himmelriket strålade: Cimabue, Giotto, Monaco; de primitiva italienarna […] Livet är i de flesta fall hårt, men det kan smälta till guld och sol och blåa himlar inför blott några små bilder ur Museo di S Marco. Jag har varit där idag och vandrat genom Fra Angelicos sköna drömvärld, vilken säkerligen är en bland de mest obefläckade som existerat.” (Viveka Bosson, ”Erik Olson – En sökares vandring del I”, 2001, s. 82-83).
Dessa resor och möten lade grunden för Erik Olsons position som en av de viktigaste svenska konstnärerna av sin tid och hans raffinerade målningar från 1920-talet hör till hans allra mest hyllade. Verk från denna tid är sällan förekommande på auktionsmarknaden och auktionens målning är inköpt direkt av konstnären i Halmstad och har förblivit i samma familjs ägo sedan dess.
740. Einar Lynge-Ahlberg (Sverige, 1913–1980) Utan titel.
Signerad Lynge-Ahlberg/MA a tergo. Olja på duk 50 x 71 cm.
”Jag ser 1970-talet och de första åren av 1980-talet som sammanfattningens tid i min konst. Efter min avslutade lärarverksamhet kunde jag fortsätta mitt arbete i ateljén med ökad intensitet och koncentration, samtidigt som de yttre händelserna i min levnad minskade i omfattning och betydelse.” Så skriver Evert Lundquist i sina anteckningar om den period i hans målarliv då den aktuella målningen, ”Krukan”, tillkom.
Lundquist debuterade 1934 på Konstnärshuset, men det tog flera utställningar och mer än 20 år tills han fick det riktiga stora genombrottet med en utställning på Konstakademien 1957 och i pressen bl a omnämndes som ”svensk mästare i målning”. Han hade under dessa år ställt ut flitigt i Sverige och vid 1950-talets slut öppnades även dörrarna för en internationell karriär då han ställde ut i Paris. Därpå följde utställningar i London, Milano och New York och 1964 bjöds Lundquist in till att delta i den omfattande utställningen ”54-64, Paintings & Sculptures of a Decade” anordnad av Tate Gallery i London. Trots fin repsons hos kritikerna och ett genuint intresse från utländskt håll valde Lundquist att återgå till arbetet med måleriet i Sverige, med ateljén i Kanton på Drottningholm som bas. 1960 utnämndes han till professor i måleri vid Konsthögskolan. Hans roll var då något av en målarnestors och han var en mycket uppskattad lärare. Lundquist själv satte stort värde på denna tid och han skriver också att kontakten med eleverna och diskussionerna de förde var för honom mycket betydelsefulla.
Lundquists måleri omtalas ofta som stående på en klassisk bas, där färgen och formen odelbart är de viktigaste komponenterna. Hans nästan våldsamma penselskrift och pastosa färgbehandling gjorde honom till en säregen och självständig målare. Hans måleri har omskrivits som ömsom expressivt, ömsom sökande och ”jordiskt”. Kanske ligger Lundquists styrka i den alldeles personliga syntesen av motsatser. Hans ”monolitiska” målningar, där de enstaka objekten bär hela verken, utstrålar både styrka och skörhet och språnget är inte långt till att se målningarna som en spegling av den djupt sökande och känsliga själ som Lundquist var. I detta möte av återhållsamhet och expressivitet, av ljus och mörker, av jordiskhet och besjälning skapade Lundquist målningar s om vibrerar av målerisk nervighet.
”Krukan” målade Lundquist 1978. 1970 hade han avslutat sin lärartjänst på Konsthögskolan och som beskrivet i citatet ovan kunde han i och med detta blicka inåt och koncentrera sig på det egna arbetet i ateljén. Konstnären har arbetat med så gott som palettens alla färger för att få fram den levande ytan av ljus och vibration. Ljuset flödar in från sidan och det ensliga kärlet tycks upplyst av ett varmt sken. Tingets centralisering till trots har Lundquist inte skapat ett renodlat stilleben, målningens särart ligger i den blandning av kärvhet och lyrisk poesi som Lundquist var helt ensam om att sammanföra. ”Krukan” är en monumental målning av en av 1900-talets mest särpräglade och egensinniga målare.
År 1918 har Nils von Dardel återvänt till Stockholm efter en lång och lycklig resa till Japan. Han har i hemlighet förlovat sig med Nita Wallenberg, den svenske ambassadörens dotter. Resan hem blir dramatisk. Bara någon dag innan Oktoberrevolutionen bryter ut i Ryssland stiger Nita och hennes mamma, fru Annie Wallenberg, eskorterade av Dardel, på tåget i Vladivostok. Två veckor senare är de framme i Petrograd och tvingas snabbt ta sig vidare till Sverige för att undkomma de våldsamma stridigheterna.
S tockholm erbjöd en fristad, trots att Sverige indirekt drogs in i krigshändelserna när krig bröt ut i Finland samma år. I Stockholm levde de p rivilegierade i sin egen värld. Trots krig, livsmedelsbrist och spanska sjukan dansade man på Royal och träffades på Operabaren och Fenix, där Ernst Rolfs kabaré gjorde succé. Ingemar Lindahl beskriver, i sin bok om konstnären, hur Dardels umgänge var allt annat än konventionellt. Han hyrde en ateljé vid Arsenalsgatan, och en söndagsmorgon kunde förbipasserande påträffa konstnären sovandes iklädd frack i skyltfönstret till den butikslokal han inrett till ateljé.
Samtidigt skulle 1918 bli ett av konstnärens mest produktiva år. Dardel arbetade hårt med att förbereda sin första separatutställning på Ciacellis galleri på Strandvägen. Utställningen blev en succé, och han hoppades kunna göra ett gott intryck på Nitas far. Dardel hade nått det stadium då
753. Nils von Dardel (Sverige, 1888–1943) ”Den diskrete gossen”. Signerad och daterad Dardel 1918. Akvarell, gouache och blyerts på papper 45 x 35 cm.
Proveniens: Industrimannen och konstsamlaren Oscar Stern (1882-1961), Stockholm. Advokat S. Norman. Skeppsredare Anders Jahre (1891–1982), Sandefjord. Därefter genom arv till dennes änka Bess Jahre (1921-2006), Sandefjord.
Utställningar: Skånska Konstmuseum, Akademiska Föreningen, Lund, ”Nils Dardel”, 2 - 13 april 1939, kat nr 22. Föreningen för Nutida Konst, katalog No 2, ”Nils Dardel”, Liljevalchs konsthall, Stockholm, september - oktober 1939, kat. nr 97, då del av Samling Oscar Stern. Kunstnernes Hus, Oslo, ”Den svenske maler Nils Dardel”, 1 - 23 december, 1939, kat. nr 54.
Litteratur: Gustaf Hellström och Karl Asplund, ”Nils von Dardel - Målningar och teckningar”, Albert Bonniers Förlag, Stockholm, 1940, avbildad Bild 11. Karl Asplund, ”Nils Dardel. I. Ungdomstiden”, 1957, omnämnd s. 199 och upptagen i förteckningen under år 1918 (tillhörande Advokat S. Norman). Ingemar Lindahl, ”Visit hos en excentrisk herre”, Bonniers, 1980, motivet omnämnt s. 73. Erik Näslund, ”Dardel”, 1988, motivet behandlas i kapitel 14, ”Den diskrete gossen”, s. 356 ff.
han ville gifta sig. Efter år av kringirrande, sökande och personlig oro sökte han nu tryggheten hos en familjeflicka från en familj som inte var så olik hans egen. Thora Dardel har framfört teorin att Dardels måleri från denna tid, särskilt Den döende dandyn och även Den diskrete gossen, utgör ett slags avsked till hans tidigare utsvävningar.
Motivet ”Den diskrete gossen” finns i två versioner. I denna auktion presenterar Bukowskis akvarellen från 1918. Samma komposition utfördes p å duk året därpå i ett större format (98 × 131 cm). I auktionen målning möter vi den diskrete gossen svävandes fram i ett skimmer av rosa och violett. Omgiven av badande nymfer trippar han fram i sina lackskor med g röna rosetter som matchar hans fluga. Solfjädern, som ursprungligen lyste klarröd, håller han som en skygglapp för att skydda sig mot skönheternas trånande blickar. Från höger, in i bilden, kommer en liten svart mops farande. Det är fru Wallenbergs hund som springer emot honom.
Bilden är både roande och oroande. Dardel ser på sig själv med en viss ironisk glimt – Karl Asplund har ställt frågan om han skämtar med sin dygdighet – men samtidigt avslöjar Dardel mer om sig själv än han kanske anar. ”Oftast är det så här männen ser ut i Dardels bildvärld: utpräglat effeminerade eleganter, välskräddade, välborstade, vanligen försedda med små pumps. Oftast är det också Dardel själv som stått modell för dem.”
Einar Jolin
På våren 1914 reste Einar Jolin hem från Paris för att deltaga i Baltiska utställningen i Malmö, en exposition med konstnärer från länderna kring Ö stersjön. I Paris hade han gått i lära hos Henri Matisse och utfört rader av modellstudier och skaffat sig en spontan och naturlig snabbhet i penselarbetet. Hans plan var att återvända till Paris efter sommaren, men någon återfärd blev det förstås inte eftersom 1:a världskriget bröt ut mitt i sommaren, den 28 juli. När nu vägen till Frankrike var stängd beslöt Einar Jolin s ig för att stanna i Stockholm och lyckades få tag i en egen liten ateljé på Söders höjder, Fiskargatan 9, i det sk ”Skandalhuset” i närheten av Katarina Kyrka.
Jolins tidiga konstnärsår fylldes bland annat av ett livligt människostudium, ett intresse som under åren i Paris förbyttes från en ambition att skildra modellernas karaktär till att inordna dem nästan som dockor i ett raffinerat färg- och formspel. Läroåren hos Matisse gav hans måleri en ny dekorativ inriktning med ett spännande förhållande mellan modell och miljö, med en mästerlig kolorit och en förmåga att låta unga, söta familjeflickor eller dan -
dyaktiga unga män posera på ett både naivt och trohjärtat sätt. Porträt tten skildrar en tid, en tidsanda, senaste mode och början på en ny epok. N är Jolin 1916 målar den eleganta unga modellen är han en konstnär, som redan under några år uppmärksammats för sina målningar, som inbjudits att delta i Baltiska utställningen i Malmö och som etablerat sig i egen ateljé i Stockholm.
Jolin kom att bli en populär porträttmålare. Den inre porträttlikheten fick stå tillbaka för en yttre elegans som passade tidens anda och de avbildade perfekt. Återigen var det hans förmåga att koncentrera sig på det enkla och sköna hos den avbildade som gjorde hans verk populära.
754. Einar Jolin (Sverige, 1890–1976) Sittande modell. Signerad Einar Jolin och daterad 1916. Olja på duk 104 x 84 cm.
Utställningar: Gummesons konstgalleri, Stockholm, ”Naket i svenskt modernt måleri”, november-december 1947.
Olle Olsson Hagalund har genom sin konstnärliga gärning framför allt kommit att förknippas med den plats där han föddes, levde och verkade – stadsdelen Hagalund i Solna. I sina målningar ville han visa en annan bild av Hagalund än den som ofta framställdes i dåtidens tidningar och medier, där området skildrades som en kåkstad. Samtidigt begränsade sig Olsson inte enbart till sitt älskade Hagalund. Med jämna mellanrum gav han sig ut i Stockholms innerstad som en av många flanörer i den livliga huvudstaden. Han tyckte om att ströva på Djurgården, längs Strandvägen och vid stadens kajer. Diskret skissande på ett papper dolt i handflatan förberedde han de målningar som senare utfördes i större format, i den sedvanliga färgprakten.
I auktionens målning har Olle Olsson Hagalund fångat fotgängare som hastar fram en regnig höstdag på Hamngatan. Till höger i bild syns de kala träden vid Kungsträdgården, och i fonden skymtar Dramatiska teaterns siluett. Framför den svänger en spårvagn runt Nybroplan. Människorna hukar under sina paraplyer när de trängs fram på trottoarerna. Scenen är dunkel och kulen, men som den kolorist han var har Olsson låtit klara inslag av gult, rött och blått tränga undan novemberdagens dystra mörker. Knallgul lyser varningsskylten som en sol på refugen mitt i gatan, och
röda accenter framträder i den regnvåta asfaltens speglingar. Betraktarens blick dras särskilt till damen under det röda paraplyet, vars hela gestalt färgats i rött. Resultatet blir en ögonblicksbild präglad av storstadens puls och stress, där konstnären mästerligt låter små detaljer få stor betydelse.
Målningen Hamngatan i regn ställdes ut i samband med konstnärens första framträdande på Konstgalleriet i Göteborg 1942. Den omnämns i konstkritikern, professor Sten Karlings, recension av utställningen. Olle Olsson H agalund visade där ett 50-tal målningar, varav de flesta var stadsbilder fyllda av atmosfär och liv. Motiven från kåkbebyggelsen i Hagalund dominerade alltså inte denna gång. Under 1940-talet deltog Olsson i en rad utställningar, och den stora succén ko m 1945 på Svensk-Franska Konstgalleriet i Stockholm.
755. Olle Olsson-Hagalund (Sverige, 1904–1972) ”Hamngatan i regnväder”.
Signerad Olle Olsson Hagalund. Olja på duk 46 x 55 cm.
Mårten Andersson föddes 1934 i Freluga, strax utanför Bollnäs i Hälsingland. Hans far var en frihetslängtande själ som försörjde sig som snickare, plankstrykare och målare. Han avbildade gärna älgar på myrar och solnedgångar, men eftersom älgarna var svåra att få till fick sonen tidigt rycka in o ch hjälpa till. I Sörängs skola upptäckte lärarna Mårtens begåvning och såg till att han fick gå i målarkurs hos Bollnäskonstnärerna Per Englund och Fritiof Strandberg. Som 18-åring flyttade han till Stockholm och började på Konstfacks linje för dekorativ konst, där han stannade i två år. Under somrarna arbetade han hos Jerk Werkmäster i Rättvik, en viktig inspiratör som visade honom vägen till ett seriöst måleri.
Tillsammans med vännen Lennart Jirlow reste Mårten därefter till Italien och skrev in sig på den Fria Akademien i Florens. I Toscana mötte han hela västerlandets konsthistoria och insåg att den hälsingska provinsialismen, arvet från bonadsmålarna, Lim-Johan och Haaken Gulleson, var Sveriges svar på italienarnas Botticelli och Donatello. Italien blev en avgörande upplevelse som följde honom hem till Hälsingland. Väl tillbaka i Freluga fann han att hans motivvärld gick utmärkt att förena med det italienska arvet.
Mårten Anderssons konst kännetecknas av berättelser där varje målning bär sin egen historia. Han leker med tolkningar och perspektiv som gör
betraktaren rådvill, samtidigt som mystiken och det rituella samspelet mellan människa och natur ständigt finns närvarande. Hans färgpalett bygger på starka röda, blåa och gula toner, där även den existentiella ensamheten skymtar bakom färgernas lyster. Gränsen mellan sagans värld o ch verkligheten suddas ofta ut, och i hans motiv ryms både romantisk ljuvlighet och en drömsk surrealism.
Även om influenser från kolorister som Bror Hjorth, Sven Erixson och Vera Nilsson går att spåra, har Mårten Andersson gått sin egen väg. Liksom Bror Hjorth återkommer han gärna till motiv som dans, musik och framför allt hembygden. Han förstod tidigt att det var den hälsingska allmogekonsten, människorna och skrönorna i hans närhet som var hans främsta inspirationskällor och som samtidigt bar något universellt och exotiskt.
Det sjuder av liv i matsalen på det anrika turisthotellet i Rättvik. Golvtiljorna knakar när dansande par sveper över rummet till glada toner, färggranna band dinglar från taket och den sprudlande stämningen går inte att ta miste på. Bror Hjorths monumentala skildring av påskaftonsbalen i Rättvik 1946 låg honom själv varmt om hjärtat och han behöll målningen i sin ägo livet ut. Nu erbjuds ett sällsynt tillfälle att förvärva ett av Bror Hjorths mest centrala verk, tillkommen när konstnären stod på höjden av sin karriär och strålande i sin gränslösa färgprakt.
Turisthotellet i Rättvik, stora matsalen.
Bror Hjorths betydelse för den gryende modernismen i Sverige tog verklig fart under hans tid i Paris på 1920-talet. Det var där, på avstånd från Sverige, som han inte bara utvecklade sitt konstnärskap utan också fann en djupare förankring i sig själv. ”Mitt egentliga liv, det med konsten, började vid ankomsten till Paris 1921”, skriver Bror Hjorth i ”Mitt liv med konsten”. I Paris blev han elev hos Antoine Bourdelle vid skulpturskolan på rue de la Grande Chaumière, samtidigt som han skaffade en egen ateljé i Clamart. Där arbetade han intensivt, prövade kubismens robusta formspråk och sökte fånga det som låg bortom det synliga – formens inre kärna. Mötet med Auguste Rodin gjorde starkt intryck genom dess kraftfulla uttryck, medan Vincent van Gogh, Paul Cézanne och Paul Gauguin öppnade hans blick för färgens möjligheter. Särskilt Gauguins målningar från Tahiti kom att bli avgörande, de satte igång en inre rörelse som förändrade hans sätt att se på sitt eget skapande men väckte framförallt en hemlängtan. Det exotiska blev en spegel som riktade hans blick hemåt, mot barndomens landskap och den svenska naturen han bar inom sig. ”Genom Gauguin fann jag också helt anspråkslöst ett exotiskt land för mig själv utan att det minsta anstränga mig. […] Mitt land, mitt hem, mina föräldrar, den klarblå himlen, de mörka granarna och tallarna, sjöarna och backarna, de ljusa nätterna. Alltsammans slog ut i blom för mitt inre. […] Jag behövde inte söka mina motiv någon annanstans.”
Så kom det sig att Bror Hjorth riktade sin blick mot Sverige och platserna där han kände sig hemma. Under början av 1940-talet förbättrades familjen Hjorths ekonomi avsevärt efter lyckade försäljningar, vilket möjliggjorde uppförandet av en rymlig villa och ateljé i Kåbo i Uppsalas sydvästra utkant. Sommaren 1943 flyttade Bror, hustrun Tove och sonen Ole in i den lummiga villastaden. Motiven hämtades nu nästan uteslutande från hemmet, omgivningarna kring Uppsala och familjens semesterresor till Rättvik, Leksand, Varberg, Öland och Arild. Det vackra turisthotellet i Rättvik, som lät uppföras av Wilhelmina Skogh, stod färdigt 1894 och byggdes i anslutning till järnvägsspåret. Under påsken 1946 arrangerades en storslagen bal i hotellets matsal och upplevelsen förevigades av Bror Hjorth i auktionens makalösa färgprakt. Till vänster syns konstnärens hustru Tove Hjorth dansandes i blå kjol och vit blus. Sonen Ole, iklädd brun kostym och svart fluga, för sitt sällskap mellan de färggranna banden från taket. Turisthotellet revs under 1960-talet men på svartvita fotografier från matsalen syns den karaktäristiska dekoren på väggarna och hyllan med tallrikar och stop, som även känns igen i Bror Hjorths målning.
Motivet utfördes först i en mindre skiss innan den överfördes till en betydligt större och mer detaljerad slutversion. Året efter dess tillkomst ställde Bror Hjorth ut på Svensk-Franska Konstgalleriet i Stockholm och auktionens verk visades som första katalognummer i utställningen. Bror Hjorth behöll målningen i sin privata samling och under 1960-talet återvände han till målningen med e n pånyttfödd energi. De sista åren av hans liv präglades av en enorm skaparlust och förkärlek till uppdrivna färger och skarpa kontraster. Många av hans tidigare alster omarbetades nu och fick nytt liv, däribland ”Påskafton på turisthotellet” som efter 1966 framträdde i en om möjligt ännu större färgprakt. I ett fotografi från Bror Hjorths ateljé vid denna tid syns auktionens målning stående på ett staffli, sannolikt är den just färdigställd på nytt. Bror och Margaretha, konstnärens andra hustru, omfamnar varandra kärleksfullt mitt bland Bror Hjorths färgstarka målningar och skulpturer.
B ror Hjorths konstnärskap bär på en särskild lyskraft. I ”Påskafton på turisthotellet” briljerar han och målningen blir en hyllning till det som stod honom närmast – musik, människor och en aldrig sinande livsglädje.
Bror Hjorths ateljé med ”Påskafton på turisthotellet” hängande på väggen.
763. Bror Hjorth (Sverige, 1894–1968) ”Påskafton på turisthotellet”. Signerad Bror Hjorth på spännramen. Utförd 1946–1966. Olja på duk 140 x 200 cm. I ram utförd av konstnären.
Proveniens: I konstnärens ägo. Förvärvad av nuvarande ägare under tidigt 1980-tal (deponerad till Dalarnas museum under åren 1990–2000).
Utställningar: Svensk-Franska Konstgalleriet, Stockholm, ”Bror Hjorth”, mars 1947, kat. nr 1.
Litteratur: Bror Hjorth, ”Mitt liv i konsten”, 1967, avbildad på fotografi från konstnärens ateljé s. 92, upptagen under år 1946 i ”Förteckning över viktigare konstverk av Bror Hjorth” (under titeln ”Påskbal på turisthotellet”). Ulf Linde m.fl, ”Möte med Bror Hjorth”, 1986, avbildad på fotografi från konstnärens ateljé s. 145. Hans-Olof Boström, ”Bror Hjorth 1894-1968”, 1994, avbildad på fotografi från konstnärens ateljé s. 129. Synnöve Gahrén Annersten, Johanna Sydstrand och Hans Hammarskiöld, ”Jag kan bara måla det jag älskar: en bok om Bror Hjorth och hans konst”, 1994, avbildad på fotografi från ateljén i Bror Hjorths hus s. 2 samt s. 38.
Akvarellen ”Turisten på Teneriffa” tillkom under en av de resor som Nils Dardel genomförde tillsammans med sin nära vän Rolf de Maré. Efter en vistelse i Madrid fortsatte de till Teneriffa, där de vistades i ett solmättat landskap som erbjöd både nya intryck och konstnärlig stimulans. Trots det pågående kriget tycktes deras rörelsefrihet vara stor, inte minst tack vare de Marés ekonomiska förutsättningar och generösa livsstil. För Dardel blev resan en viktig inspirationskälla, och han arbetade intensivt med att omsätta sina upplevelser i bild.
Motivet utfördes i flera versioner – två i olja och en i akvarell – och det är sannolikt denna akvarell som konstnären själv syftar på i ett brev. Kompositionen präglas av en livfull och lekfull ton. Rolf de Maré framställs s om en elegant turist, klädd i ljus kostym och hatt, lutad mot en rosatonad cabriolet. I bakgrunden breder en stad ut sig som en uppslagen karta, med färgrika byggnader som klättrar upp längs sluttningarna nedanför vulkanen Teide. Scenen förmedlar en känsla av rörelse, lätthet och förfinad livsglädje.
N är de Maré återvände till Sverige den 28 mars 1916, efter att ha fått ett diplomatiskt uppdrag från legationen i Madrid, skrev Dardel redan dagen därpå till honom från Paris. I brevet uttryckte han både lättnad och arbetsiver: ”Jag fick telegrammet igår kväll, att du lyckligen kommit fram till Sverige. Jag blev verkligen glad över det. Först idag har jag kunnat börja måla… Hela dagen har jag arbetat och jag har nästan fått färdigt skissen till Turisten på Teneriffa. Jag tror att den kommer att bli mycket bra och jag arbetar oerhört.”
764. Nils von Dardel (Sverige, 1888–1943) ”Turisten på Teneriffa”. Signerad Dardel och daterad -14. Akvarell 29,5 x 22 cm.
Påskrift a tergo: ”Till Einar Jolin från Thora Dardel april 1944”.
Auktionens verk är en studie till två större versioner av ”Turisten på Teneriffa” i olja.
Proveniens: Konstnärens hustru Thora Dardel (1899-1995), Stockholm. Konstnären Einar Jolin (1890-1976), Stockholm (i gåva från ovan 1944). Privatsamling, Sverige.
Utställningar: Liljevalchs konsthall, Stockholm, ”Nils Dardel – Minnesutställning”, utställning arrangerad av Sveriges Allmänna Konstförening, 25 mars – 1 maj 1955, kat. nr 68.
Litteratur: Karl Asplund, Nils Dardel I. Ungdomstiden 1888-1921, SAK, 1958, jämför bild s. 127. Karl Asplund, Nils Dardel II. De senare åren, SAK, 1958, upptagen under år 1914 s. 257. Erik Näslund, Rolf de Maré: konstsamlare, balettledare, museiskapare, 2008, jämför bild s. 111. Erik Näslund, Dardel, 2014, jämför bild s. 89. Erik Näslund, Rolf de Maré: konstsamlare, balettledare, museiskapare, 2008, jämför bild s. 111. Erik Näslund, Dardel, 2014, jämför bild s. 89.
R elationen mellan Dardel och de Maré tog sin början under en av konstnärens vistelser i Sverige. De var jämnåriga och delade ett djupt konstintresse, men också en personlig förtrolighet som kom att bli avgörande. För Dardel blev de Maré en vän inför vilken han kunde uttrycka sina innersta tankar utan återhållsamhet.
Under åren 1912–1915 tillbringade de mycket tid tillsammans, och när Dardel reste mellan Paris och Sverige bodde han ofta hos sin vän. På godset Hildesborg vid Öresund – som ägdes av de Marés morföräldrar, greven och grevinnan von Hallwyl, men förvaltades av Rolf – fann Dardel en miljö som stimulerade både vila och skapande. Den omgivande naturen och den moderna konstsamlingen, med verk av såväl kubister som spanska konstnärer och Dardel själv, bidrog till att forma hans konstnärliga uttryck.
R olf de Maré uppfattades av många samtida som en excentrisk och visionär gestalt, en person som genom sin ekonomiska frihet kunde förverkliga si na idéer. Tillsammans reste de genom ett krigsdrabbat Europa och även bortom dess gränser, erfarenheter som kom att prägla Dardels konst under en av hans mest produktiva perioder.
Väl tillbaka i Paris skrev Dardel återigen till sin nära vän och förtrogne, denna gång med ett stärkt självförtroende kring sina nya verk: ”Jag tror att jag har lyckats mycket bra med både ’Turisten’ och ’Hamnen’. Det har varit många och sett på dem. De tycker mycket bra om dem och säger att de är mycket originella och har stor charm…”
765. Nils von Dardel (Sverige, 1888–1943) David och Goliat. Utförd 1916. Akvarell 31 x 48 cm.
Proveniens: Konstnärens dotter Ingrid Ekwall (1922-1962).
Därefter i arv. Bukowski Auktioner, Stockholm, 31 augusti 1998, kat. nr 407.
Litteratur: Karl Asplund, ”Nils Dardel”, 1957, upptagen i förteckningen över konstnärens arbeten under 1916, s. 258, del II.
Olle Baertlings unika konstnärskap tilltalar varje år nya konstsamlare som finner hans ”öppna form” tilltalande och suggestiv. Liksom många andra konstnärer upplevde Baertling ett motstånd under sin samtid, länge var han i Sverige ”den ständigt omstridde bankmannen som försökte måla”, trots att han till skillnad från många samtida konstnärer nådde långt utanför sitt hemlands gränser under sin livstid.
Baertlings måleri utvecklade sig från 1940-talet från det figurativa, steg för steg mot det nonfigurativa. När gränserna efter andra världskriget öppnades sökte sig Baertling, som många andra, till den nya konstens jaktmarker – Frankrike. 1950-talet var hans viktigaste decennium. Under de första åren på 50-talet tog han längre och längre ledigheter från sitt bankarbete på Skandinaviska Banken och reste till Paris. Där i konstens Mekka kom han i kontakt med de nya konstnärliga vindarna på Salon des Réalités Nouvelles och sökte upp konstnärer som André Lhote, Fernand Léger, Victor Vasarely, Richard Mortensen och Auguste Herbin. Den senare blev helt avgörande för hans fortsätta utveckling som konstnär. Herbin presenterade Baertling för den framsynta galleristen Denise René som omedelbart installerade honom i sitt ”stall” av konstruktivister”.
B aertling övergav OP-konsten som inspirerat honom en tid och började skapa en alldeles egen stil där trianglar och diagonaler blev huvudtemat. Från geometriska grundelement byggde han upp en ny bildvärld av måttförhållanden, proportioner och syntetiska, programmerade färgklanger. Allt metodiskt genomfört, den geometriska instinkten tar vid och ”den öppna formen” föds. I begreppet ”den öppna formen” strävade Baertling efter att avbilda rymd och rörelse genom sina geometriska former som fortsätter utanför bildens yta.
Linjer och stora färgfält i svart karaktäriserar hans tavlor, kontrasterat mot ”baertlingvitt”, en alldeles egen bruten vit nyans. Baertling föredrog artificiella färgnyanser som inte gav naturassociationer och menade att svart var en magisk färg, både lätt, glad och vacker.
769. Olle Bærtling (Sverige, 1911–1981) ”NULY”.
Signerad Baertling och daterad 1955 a tergo. Olja på duk 130 x 81,5 cm.
Proveniens: Lorenzelli Arte, Milano. Konstruktiv Tendens, Stockholm, förvärvad 1987. Olle Emanuelsson Collection. Bukowski Auktioner, Stockholm, 6 oktober 2021, kat. nr 163. Utropspris: SEK 800 000 – 1 000 000 / EUR 75 800 – 94 700 (d)
Esaias Thorén
Efter att i början av 1920-talet svarat på en annons i Hallandsposten kom Esaias Thorén i kontakt med Sven Jonson, resultatet blev konstföreningen ”De unga” där Axel Olson fick rollen som lärare. Thorén och Jonson sparade därefter ihop tillräckligt med pengar för att börja på Wilhelmsons målarskola i Stockholm 1925. Mest av allt lockade emellertid Paris och hösten 1926 kunde Jonson och Thorén genomföra deras resa dit. Där bosatte sig vännerna på hotell Primavera i konstnärskvarteren kring Montparnasse och studerade modellteckning vid Maison Watteau där Otte Sköld var lärare. Trots de bådas sparsamhet räckte dock reskassan bara fyra månader innan det var dags att vända åter till Sverige. Innan dess hann emellertid Jonson och Thorén delta i en utställning på ”Maison Watteau” i januari 1927. Den positiva kritiken från utställningen konstaterade: ”Temperament sakna de inte, den tekniska färdigheten är förvånansvärt långt driven. Jag tror löftets stjärna lyser över de båda ungdomarna…”.
Åter i Halmstad utan några besparingar bestämde sig Esaias och Sven att starta en kombinerad reklamateljé och målarskola: ”Ett vindsrum hyrdes och våren 1927 etablerades ’ Modern reklam’ där även Axel (Olson) deltog. […] Det festades friskt och humorn strålade från ställets värdar. Lorentzon var nu hemma i Halmstad och deltog i aktiviteterna” (Viveka Bosson, ”Halmstadgruppen. Ett kraftfält i svensk 1900-talskonst”, 2009).
Tillsammans med Sven Jonson, Waldemar Lorentzon, Stellan Mörner och bröderna Axel och Erik Olson bildas den s.k. Halmstadgruppen hemma hos kamraten Egon Östlund i augusti 1929. Trots att gruppen i allmänhet har blivit ett begrepp synonymt med surrealism var det ursprungligen kring ett plangeometrisk och kubistisk program konstnärerna samlades. Auktionens ”Gul och lila bladform” av Esaias Thorén är utförd två år efter det att Halmstadgruppen bildades, samma år som Thorén tillsammans med vännen Sven Jonson flyttade upp till Stockholm. De ingick där i ett matlag med Gösta Adrian Nilsson och kom att arbeta intensivt. I ett brev daterad 10 oktober 1931 skriver Esaias Thorén från Stockholm: ”I torsdags voro vi hos Stellan (Mörner) på ärtor och fläsk och varm punsch. Han har väldigt trevligt och är kolossalt lycklig som gift, det kan Du vara lugn för. Han har målat mycket. Det är något nytt han har kommit till, en del saker verka ofullgångna, en del bra, vi får se vad tiden lider. Själv skall jag börja måla på måndag. Jag har gått in för två saker, som jag hopas ska ge goda resultat: supa ytterst lite och arbeta kolossalt. Arbeta! – det ordet upprepar jag otaliga gånger om dagen för mig själv”.
Thoréns konst ligger vid 1930-talets början i brytningspunkten mellan hans plangeometriska uttryck med influenser från purismen och surrealismens estetik. Thorén beskrev senare sin kreativa process: ”Skapandet är en följd av olika intryck. Den ena minuten vet man inte vad den andra skall föda för färg och form. Jag kan börja med att göra en röd tavla – rätt vad det är blir den grön… Ena dagen längtar jag efter det klara måleriet med rena ytor –nästa dag efter surrealismens fantastiska världar, ena dagen gör jag plangeometri – andra dagen längtar jag efter naturen”.
770. Esaias Thorén (Sverige, 1901–1981) ”Huvud och blad (plan)”. Signerad E.Thorén och daterad 1931. Olja på duk 50 x 68,5 cm.
Gösta Adrian-Nilsson (GAN) intar en central position inom den svenska modernismen och framstår som en av dess tidiga pionjärgestalter.
Hans konstnärskap präglas av en anmärkningsvärd mångsidighet, såväl i uttryck som i teknisk och stilistisk utveckling.
Debuten ägde rum 1907 med en egenillustrerad diktsamling, vars vinjetter vittnar om en redan utvecklad känsla för den då rådande jugendestetiken. Under det följande decenniet kom Adrian-Nilsson emellertid att helt övergå till måleriet. Efter inledande studier i Köpenhamn reste han 1913 till Berlin, där mötet med kretsen kring Herwarth Walden och galleriet Der Sturm blev avgörande. Här exponerades han för samtida avantgardeströmningar, inte minst Wassily Kandinskys abstraktion och den i talienska futurismens dynamiska bildspråk, vilka båda kom att utöva ett bestående inflytande.
Torkel Knutssonsgatan norrut från Hornsgatan, 1896.
I likhet med futuristerna omfattade GAN en fascination för modernitetens teknologiska landvinningar. Hans måleri från denna period kännetecknas av en strävan att artikulera rörelse, energi och rytm, vilket resulterade i kraftfullt expressiva kompositioner med en närmast k alejdoskopisk struktur. Motivkretsen omfattar såväl urbana och mekaniska element – byggnader, fordon och maskiner – som mänskliga gestalter, där särskilt unga, vitala män framträder som återkommande motiv.
År 1920 etablerade sig GAN i Paris, där han under en femårsperiod deltog i det internationella avantgardets diskurs. Under denna tid publicerade han den Kandinsky-influerade programskriften Den gudomliga geometrin, vari han med emfas argumenterade för en icke-föreställande konst. Parallellt genomgick hans eget måleri en förskjutning mot ett mer renodlat geometriskt-abstrakt idiom, präglat av statiska, starkt reducerade former och en ikonografisk stramhet som delvis kan härledas till medeltida bildtraditioner.
D enna reduktion kulminerade kring 1930 i ett konsekvent konkret och plangeometriskt uttryck. Under Paris-åren kom Adrian-Nilsson även i kontakt med medlemmarna i Halmstadgruppen, vars tidiga utveckling inom det geometriska måleriet han kom att påverka i betydande grad. Relationen blev sedermera ömsesidig; under 1930-talets senare del kan även surrealistiska inslag spåras i hans eget arbete.
I auktionens ”Viadukt” tar GAN med oss till fantasifull och scenisk skildring av Torkel Knutssonsgatan på Södermalm i Stockholm. Målningen är med sin brända palett sammanhållen av kompositionens geometri, skarpa vinklar möter spända kurvor. I centrum syns Lundabron, en gångbro som leder från Gamla Lundagatan över Torkel Knutssonsgatan. En motorcyklist i full fart susar ned för backen, en figur försvinner hemlighetsfullt in bakom en knut och en annan figur klädd i monokromt gul dräkt och hatt flanerar uppe till höger på Bastugatan, GANs hemadress från 1932 fram till sin död 1965.
771. Gösta Adrian-Nilsson (Sverige, 1884–1965) ”Viadukt”. Monogramsignerad GAN. Temperaakvarell på papp-pannå bildyta 45,5 x 29 cm.
Proveniens: Schackspelaren Folke Ekström (1906–2000), erhållen som andrapris i schacktävling i början på 1930-talet. Därefter i arv till nuvarande ägare. Utropspris: SEK 300 000 – 400 000 / EUR 28 400 – 37 900 (d)
772. Gösta Adrian-Nilsson (Sverige, 1884–1965) ”Byggt på Hälleberget”.
Monogramsignerad GAN. Olja på pannå 24 x 33 cm.
Proveniens: Wilhelm Grönvalls Läderfabrik AB, Ängelholm. I gåva av ovanstående. Därefter i arv.
776. Otto G Carlsund (Sverige, 1897–1948) Utan titel.
Monogramsignerad O.G.C. Troligen utförd 1947. Halvfet vaxkrita på papper, 19 x 19 cm. Påskrift på baksidan i blyerts Oscar Reutersvärd.
Proveniens: Konstnären och professorn Oscar Reutersvärds (1915-2002) samling, Stockholm. Stockholms Auktionsverk. Modern + contemporary art & design, 20 november, 2018, kat. nr 210.
Ragnar Sandberg växte upp i Stenungsund i Bohuslän. Han valde länge mellan att bli författare eller målare men sökte sig till slut in till Valands konstskola, där han studerade för Tor Bjurström under åren 1920-25. Sedan ägnade han sig åt att skriva i några år. 1929 började han åter måla, stimulerad av Ivan Ivarson, och fick tio år senare sitt genombrott som konstnär med separatutställningar på bland annat Svensk-Franska Konstgalleriet i Stockholm. Han fortsatte dock att skriva och anses vara den skarpsinnigaste teoretikern bland Göteborgskoloristerna.
Från 1930-talets mitt utvecklar Ragnar Sandberg sitt intresse för rörelse och rytm. Åren 1936-37 reste han till Frankrike varvid han lärde känna Bonnards poetiska måleri, dennes sensuella färger och tidskrävande lasyrer. På samma resa såg Sandberg även ”några djäkligt bra saker” av spanjoren Francisco Borès, vars svärta.
Full med nya intryck återvänder han till Göteborg och låter dukarna fyllas med Göteborgsmotiv, stilleben, badande västkustbor med stark kolorit. Han ägnar sig åt oändliga variationer och upprepningar av vardagsmotiv såsom cyklister, krocket- och fotbollsspelare i rörelse.
Kännetecknande för Sandbergs måleri under denna period är ljusa, lyriska pastellfärger i huvudmotivet, ofta ställda i kontrast till en stringent, dramatisk svärta i detaljerna. Han bygger sina bilder som pussel, där olika delar liksom överlappar varandra, och skapar gärna mönster av ljus och mörker. Den gemensamma nämnaren är, liksom för flera av Göteborgskoloristerna, en upplösning av formen och en expressiv färgbehandling. Sandberg var en djupsinnig konstnär och arbetade mycket metodiskt med sina bildkompositioner, ibland med nästan matematisk noggrannhet.
Målningen ”Krocketspelare” är utförd under denna period och framstår i en jordig palett. Tre barn är parallellt uppställda helt uppslukade av det pågående spelet.
777. Ragnar Sandberg (Sverige, 1902–1972) ”Krocketspelarna”. Monogramsignerad RS. Olja på duk 46 x 75,5 cm.
Proveniens: Bukowski Auktioner, Stockholm, Vårens Moderna auktion, 25 april 1997, kat. nr 30. En betydande svensk privatsamling.
Utställningar: Sveriges Allmänna Konstförening, Konstakademien, Stockholm, ”Ragnar Sandberg”, 1972, troligen utställd som Krocketspelare 1941, kat. nr 52. Utropspris: SEK 400 000 – 600 000 / EUR 37 900 – 56 800 (d)
Carl Kylberg
–
”Sitta i sin mammas knä”
Carl Kylberg räknas som en av de mest framstående svenska konstnärerna från det tidiga 1900-talet, känd för sitt skimrande måleri och s ina uttrycksfulla färgkompositioner. När hans intensiva och färgstarka verk visades offentligt i mitten av 1930-talet väckte de stor uppmärksamhet och bidrog till att bana väg för den konstnärsgrupp som senare kom att kallas “Göteborgskolorister”.
Hans målningar präglas av stark närvaro och en färgskala som ofta domineras av djupa nyanser av gult, rött, grönt och blått. Motiven rör sig nära det abstrakta, och de fria, energiska penseldragen låg långt före sin tid, vilket gjorde starkt intryck på publiken. Uppmuntrad av positiva omdömen fortsatte Kylberg att arbeta intensivt och skapade under de följande åren flera betydande koloristiska verk. I tidskriften Konstrevy skrev konstnären Henri Héraut år 1936: “Han trollar med materien och framdrager på ett subtilt sätt de inneboende realiteterna. Men att måla utan hjälp av synliga och påtagliga massor, att avstå från föremålens runda form, att avstå från effekten av skugga som omger volymerna, att kategoriskt förneka det klaraste (eller det dunklaste) av vad man lär i alla officiella konstakademier i hela världen – vilket mod.”
Lisbeth i sin mammas knä, teckning från 1933.
”Sitta i sin mammas knä” utgör ett tydligt exempel på Kylbergs säregna förmåga att förena varma och kalla färgtoner till en harmonisk helhet. Motivet föreställer hans hustru Ruth, som kom att bli ett av hans mest återkommande och uppskattade motiv, sittande med parets dotter i famnen. Deras relation tog sin början i Göteborg 1919, där de först blev nära vänner – en vänskap som så småningom fördjupades till en livslång kärlek. De gifte sig 1921, och tio år senare föddes dottern Lisbeth. Genom en älskande makes och faders pensel har Carl Kylberg i auktionens målning skildrat de två som stod honom närmast i livet. Ruth Kylberg spelade en central roll i konstnärens liv, både som ständigt stöd och inspirationskälla till flera av hans mest betydande målningar. Hon medverkade även praktiskt i hans konstnärskap genom att skapa s nidade ramar till flera av hans verk, däribland ramen till den aktuella målningen ”Sitta i sin mammas knä”.
Natur och landskap är återkommande teman i Kylbergs konst. Hans verk hämtar ofta motiv från den svenska landsbygden, men också från Danmark där han och Ruth tillbringade många somrar. Skildringarna präglas av intensitet och en färgskala dominerad av djupa nyanser av gult, rött, grönt och blått. I denna målning förmedlar Kylberg en känsla av stilla sommardagar och uttrycker en varm och varaktig kärlek till både naturen och människan.
I m ålningen ”Sitta i sin mammas knä”, lyser färgerna i ett typiskt kylbergskt uttryck. Han hade en särskild förmåga att bygga upp kompositioner som samtidigt känns både konkreta och upplösta. Ofta tog han avstamp i verklighetens färger men förstärkte dem och drev dem mot en mer intensiv skala. Förändringar i ljus och årstider fascinerade honom, och genom sitt måleri lyckades han förmedla de känslor dessa väckte.
778. Carl Kylberg (Sverige, 1878–1952) ”Sitta i sin mammas knä”. Monogramsignerad CK. Olja på duk 110 x 92 cm. Utförd 1934. Ramen utförd av konstnärens hustru Ruth Kylberg.
Proveniens: Tidigare i konstnärens hustru Ruth Kylbergs samling. Privatsamling.
Utställningar: Galerie Billiet, Paris, 1935, kat. nr 5. Liljevalchs konsthall, Stockholm, ”Carl Kylberg”, 20 april - 11 maj 1946, kat. nr 29. Liljevalchs konsthall, Stockholm, ”Carl Kylberg - Minnesutställning”, 1954, kat. nr 85. SAK, Konstakademien, Stockholm, ”Carl Kylberg”, 2 - 25 november 1962, kat. nr 59. Moderna Museet, Stockholm, 1976, utställning nr 140, kat. nr 29. Malmö Konsthall, 17 december 1977 - 26 februari 1978, kat. nr 62. Nordjyllands Kunstmuseum 1978, kat. nr 14. Galerie Bleue, Stockholm, ”Från hällristningar till Bror Hjorth”, 8 - 30 september 1979.
Litteratur: Brita Knyphausen, ”Carl Kylberg”, Malmö, 1965, avbildad helsida s. 104, upptagen i katalogdelen som nr 173. Gustav Näsström, ”Carl Kylberg”, Stockholm, 1952, avbildad s. 59. Carl Kylberg, Malmö Konsthall, utställningskatalog, Malmö, 1977, avbildad på helsida i färg s. 36. Carl Kylberg, Nordjyllands Kunstmuseum, utställningskatalog, 1978, avbildad s. 7. Utropspris: SEK 500 000 – 700 000 / EUR 47 300 – 66 300
779. Carl Fredrik Reuterswärd (Sverige, 1934–2016) ”Dalarö Cigarr”.
Signerad Carl Fredrik Reuterswärd och daterad 1961. Lackvarell på duk 34 x 85 cm.
Proveniens: Stockholms Auktionsverk, 18 maj 1998, kat. nr 413.
780. Carl Fredrik Reuterswärd (Sverige, 1934–2016) ”Non-Violence”.
Signerad Carl Fredrik Reuterswärd och numrerad 53/99 på plakett. Patinerad brons monterad på granitsockel, längd 23 cm, sockelns längd 26,5 cm, höjd inklusive sockel 18 cm.
781. Robert Jacobsen (Danmark, 1912–1993) Utan titel. Monogramsignerad RJ och numrerad 52/75. Svartpatinerad brons, höjd 15,5 cm.
Proveniens: Bukowski Auktioner, Stockholm, Vårens Moderna Auktion, 2013, kat. nr 320. Ur konstsamlaren och entreprenören Kent Löwenbergs (1943-2022) samling.
”Samtidigt med dessa lössläppta backanaler, sinnliga frestelser och oblyga mutförsök hämtade från antikens hedonistiska drömvärld gör Peter en serie målningar av borgerliga interiörer som ligger hans egen verklighet närmre, exempelvis ”Aftonlampans sken” och ”Galleribesök”. Också här rör det sog om kvinnor men kvinnor som förvandlats till transparenta väsen, tyngdlösa, svävande och nästan utan kropp, Som hägringar som i nästa ögonblick kan upplösas oxh försvinna, måna om sin värdighet, vaksamma och förfinade på gränsen till självutlåning, i någon mening tragiskt substanslösa. Allt vilar, luften står stilla, tiden har upphört och ingenting överraskande kan hända”. (Folke Edwards ”Peter Dahl”, s-126-127.)
782. Peter Dahl (Sverige, 1934–2019) ”Aftonlampans sken”. Signerad Peter Dahl och daterad 1987. Olja på duk 200 x 150 cm.
Litteratur: Utställningskatalogen, Prins Eugens Waldemarsudde, ”Peter Dahl”, Stockholm, 26 december 1987–6 mars 1988, avbildad på helsida i färg s. 43. Folke Edwards, ”Peter Dahl”, Stockholm 1996, avbildad s. 127.
Leander Engström intar en särställning i den svenska konsthistorien som en av de mest färgstarka och temperamentsfulla expressionisterna under det tidiga 1900-talet.
Född i Ytterhogdal i Härjedalen, och uppvuxen i det norrländska landskapet, bar Engström med sig en stark känsla för naturens storhet och dramatik – något som skulle bli ett grundmotiv i hans konstnärskap. Han utbildade sig vid Konstnärsförbundets skola i Stockholm och sökte sig därefter till Paris, där han 1911 kom i kontakt med den svenska konstnärskretsen kring Matisse. Det var också där han mötte färgens möjligheter som uttrycksmedel – en upptäckt som kom att prägla honom djupt.
T illbaka i Sverige blev Engström en av nyckelfigurerna i den unga generation som ställde ut på den legendariska De Unga-utställningen 1909 och s enare på Expressionistutställningen 1918.
Särskilt kända är hans motiv från Tornedalen, där han fann en outsinlig källa till inspiration. De norrländska fjällen, samer, renskötsel och det
skiftande arktiska ljuset gestaltas i verk som pulserar av liv och närvaro.
Samtidigt reste Engström ofta – till Italien, Frankrike och Spanien – och dessa resor förde in nya dimensioner i hans konst: ljusets skiftningar, stadsmotiv, arkitektur och nya kulturella intryck.
Hans verk från 1921, målat i Rom, Två flickor vid en fontän, är ett tydligt exempel på hans förmåga att förena nordiskt temperament med sydeuropeiskt ljus och stämning.
Ivan Ivarsons målningar är aldrig direkta avbildningar, snarare är de fyllda av hans varma känslor för naturen. Måleriet är expressivt och ofta intensivt skälvande i sin koloristiska styrka. Han målar himlen, havet, jorden, kvinnan och barnet, de element som för Ivarson stod för drömmen om naturens lustfyllda härligheter. Professor Torgny Segerstedt, tillika huvudredaktör på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, stödde Ivarson och tack vare denne fick han möjlighet att göra studieresor under det sena 1920-talet. Resorna gick till Italien och Frankrike, det var viktiga år för Ivan Ivarson, han utvecklade sitt måleri i en mer klangfull koloristisk riktning.
Ivarson var en oerhört hårt arbetande konstnär, kanske den av de så kallade göteborgskoloristerna som mest metodiskt och noggrant omarbetade och omprövade sin konst. Ivarson lämnade få upplysningar om sin konst och sitt sätt att arbeta men klart är att han ständigt förändrade sina målningar. Den ständigt pågående arbetsprocessen och den måleriska strävan
resulterar i ett starkt expressionistiskt måleri som skiljer sig drastiskt från valandskamraternas och den svenska 30-talskonsten över lag. Ivarson besatt ett alldeles unikt målarsinne. Hans dukar är utåtriktade och uppfodrande i sitt anslag. Talande är citatet som Arne Stubelius, Ivarsons mentor, ofta nämnde;
”Ja nu är den kanske vacker, men det är inte det den ska vara. Nu ska jag grisa ner den ett slag. Den ska ner först – ända ner i helvetet-innan den kommer upp igen. Annars står den sig inte.”
784. Ivan Ivarson (Sverige, 1900–1939) Apelsinplockning. Signerad I Ivarson. Olja på duk uppklistrad på pannå 46,5 x 51 cm.
Proveniens: Fabrikör Sven Johansson, Horred. Bukowski Auktioner, Stockholm, Vårens Moderna, 27–29 april 1999, kat. nr 77. Privatsamling.
Vid första världskrigets utbrott 1915 återvände familjen Grünewald–Hjertén till Sverige från Paris. Med i bagaget fanns kunskaperna om färgerna, fauvismen och expressionismen – influenser som paret hade tillägnat sig av Matisse och de tyska expressionisterna de mött i Berlin.
År 1917 blev det år då Isaac Grünewald fick sitt egentliga genombrott med separatutställningar i Stockholm, Köpenhamn och Bergen. Porträttet av Grünewalds syster Anna utfördes under denna viktiga tid, som var både ytterst produktiv och turbulent för konstnären. Det är ett inkännande och personligt porträtt, samtidigt präglat av ”förenkling, storhet, uttrycksfullhet och klarhet” – ledorden för den nya konsten enligt Isaac Grünewald.
Porträttet av Anna visades på Expressionistutställningen 1918 på Liljevalchs konsthall i Stockholm. Utställningen blev en betydande manifestation för modernismen och expressionismen, men också för konstnärerna Leander Engström, Isaac Grünewald och Sigrid Hjertén. Familjerna Grünewald och Engström hade länge umgåtts, ställt ut tillsammans och följt varandra sedan tiden vid Matisseakademien i Paris.
Utställningssalarna på Liljevalchs fylldes av tätt hängande målningar, flödande av djärva färger i oväntade kombinationer. De tre unga konstnärerna, som av konstskribenter utmålades som radikaler och bolsjeviker, ville bryta sig loss från det naturalistiska måleriet och finna sitt eget uttryck. Samtidigt kämpade de för rätten att uttrycka sig på sina egna villkor.
Anders Wahlgren förklarar i sin text i Liljevalchs katalog från 2008 hur denna tid präglades av revolutionen i Ryssland 1917, och att det inte var ovanligt att man i kulturkretsar jämställde konst med politik. Kritiken mot de tre expressionisterna lät inte vänta på sig, men trots kritikerstormen strömmade en nyfiken publik till – och modernismens genombrott i Sverige var ett faktum. Engström, Grünewald och Hjertén fortsatte att måla på sitt personliga och radikala sätt och nådde ut till en allt större publik.
Anna Grünewald (1890–1977) var en blivande operasångerska vid Kungliga Operan och en stark, självmedveten kvinna. Grünewald har porträtterat sin syster i en färgsprakande framställning där hon stolt poserar aftonklädd, med vit rävboa och solfjäder i handen. Hon framträder lika kontroversiellt modernistisk i sin hållning som Isaac i sitt måleri. Pälsboan lyser vit i det starka elektriska ljuset som suddar ut skuggorna i hennes ansikte. Under luggens dramatiska svarta hårlock betraktar hon med stadig blick något utanför bildens ram. Den djärva rosaröda färgen i klänningens överdel återkommer i det broderade draperiet som teatraliskt faller bakom henne. Motivet blir en scenbild där de varma och kalla färgerna tar plats som s kådespelare. De varma röda ljusfälten framkallar kalla blågröna skuggor, och denna ”optiska problematik” sysselsätter konstnären i målningen. Det är ett inkännande porträtt som speglar systern Annas styrka, uttrycksfulla elegans och klara syn på sin samtid.
På väg till en konsert på Tivoli i Köpenhamn träffade Anna sin blivande make och flyttade till Malmö 1919. Anna GrünewaldGoldman blev en viktig del av stadens judiska församlingsliv. Under krigsåren deltog hon aktivt i flyktinghjälpen och tilldelades den danska frihetsmedaljen för sina insatser.
791. Isaac Grünewald (Sverige, 1889–1946) ”Anna”.
Signerad Isaac. Utförd 1917–18. Olja på duk 130 x 84 cm.
Proveniens: Stockholms Auktionsverk, ”Moderna”, 25–26 april 2012, kat. nr 850. Privatsamling. Utställningar: Liljevalchs konsthall, Stockholm, ”Expressionistutställningen”, maj 1918, kat. nr 100. Liljevalchs konsthall, Stockholm, ”Det sjungande trädet”, 8 september - 5 november 1989, kat. nr 63. Norrköpings Konstmuseum, ”Det sjungande trädet”, 19 november 1989 - 28 januari 1990, kat. nr 63. Borås Konstmuseum, ”Det sjungande trädet”, 11 februari - 8 april 1990, kat. nr 63. Liljevalchs konsthall, Stockholm, ”Sigrid Hjertén”, 17 mars - 28 maj 1995.
Litteratur: Per I. Gedin, ”Isaac Grünewald - Modernist och människa”, 2015, omnämnd och avbildad helsida s. 238.
Evert Lundquist fick betydande framgångar utanför Sverige och rosades ofta av kritikerna, men han insåg snart att en internationell karriär som konstnär inte var värt sitt pris och bestämde sig för att stanna i Sverige. Hans ateljé i Kanton i Drottningholm blev hans plats på jorden. När Lundquist 1960 blev utnämnd till professor och antagen som lärare i måleri vid Konsthögskolan var han 56 år. Den tioårsperiod som han hade framför sig blev av största betydelse, hans arbetslust var på topp och kulturklimatet i Sverige började förändras. Publiken och kritikerna hade länge fokuserat på det konstruktivistiska, men nu återupptäcktes det expressiva. Hans roll var då något av en målarnestors och han var en mycket uppskattad lärare. Lundquist själv satte stort värde på denna tid och han skriver också att kontakten med eleverna och diskussionerna de förde var för honom mycket betydelsefulla.
Evert Lundquists kraftfulla penselföring och pastosa färg fick honom också att framstå som en säregen och självständig abstrakt expressionist. Hans måleri omtalas ofta som stående på en klassisk bas, där färgen och formen ä r de viktigaste komponenterna. Figurerna eller tingen som avbildas är tillfälliga och anonyma uppenbarelser. Man läser av målningen som en omedelbar helhet och långsamt tar något form inför vår syn. Så har också målningen vuxit fram i skikt på skikt av pastos, sinnligt skön färg pålagd i relief.
Lundquists måleri har omskrivits som en serie motsatser; ömsom expressivt, ömsom sökande och ”jordiskt”. Hans ”monolitiska” målningar, där de enstaka objekten bär hela verken, utstrålar både styrka och skörhet och språnget är inte långt till att se målningarna som en spegling av den djupt sökande och känsliga själ som Lundquist var. I detta möte av återhållsamhet och expressivitet, av ljus och mörker, av jordiskhet och besjälning skapade han målningar som vibrerar av målerisk nervighet.
Som en av de främsta efterkrigskonstnärerna jämförs ofta Lundquist med de brittiska konstnärerna Frank Auerbach och Leon Kossoff. Hans idag mest eftertraktade pastosa målningar, där teckningen varken ligger under eller ovanpå färgen utan i själva färgen eftersom färg och form utgör en integrerad helhet, började nå sin mognad under tidigt 1950-tal. Auktionens virtuosa målning från 1956, utförd i studion i Drottningholm, är ett utmärkt exempel på släktskapet med dessa idag så berömda britter. Dock var Lundquist före dessa med sitt experimenterande med ett pastost neoexpressionistiskt måleri.
Genom sitt visionära och samtidigt utmanande enkla måleri blev Lundquist en av de allra mest betydande konstnärerna i sin generation. Han representerade Sverige på Sao Paolo-biennalen, där han vann pris, och blev utvald a tt delta i Guggenheim International Award i New York 1964 för världens 100 bästa konstnärer, samt på Dunn International på Beaverbrook Art Gallery i Kanada och på Tate Gallery i London.
Internationella museer köpte verk av Evert Lundquist och betydelsefulla internationella gallerier ville ställa ut honom, men han bestämde sig efter några år att dra sig tillbaka från den internationella konstmarknaden. Från 1953 bodde och arbetade han i en vitputsad byggnad vid Drottningholms Slott.
Några år före sin död blev han totalt blind, men fortsatte ändå måla in i det sista. Huset är bevarat som Evert Lundquists ateljémuseum.
792. Evert Lundquist (Sverige, 1904–1994) ”Stegen”. Signerad Evert Lundquist och daterad Drottningholm, 1956 a tergo. Olja på duk 100 x 65 cm.
Signerad Evert Lundquist a tergo. Utförd 1958. Olja på duk 81 x 65 cm.
Proveniens: Bukowski Auktioner, Stockholm, Moderna Vårauktionen 547, 22–25 april 2008, kat. nr 167. Ur konstsamlaren och entreprenören Kent Löwenbergs (1943-2022) samling.
Utställningar: Moderna Museet, Stockholm, ”Evert Lundquist”, 7 september - 13 oktober 1974, kat. nr 94.
795. Evert Lundquist (Sverige, 1904–1994) ”Kvinnohuvud i profil”. Monogramsignerad E.L samt a tergo signerad Evert Lundquist och daterad 1980. Olja på duk 73 x 92 cm.
Proveniens: Inköpt direkt av konstnären i hans ateljé.
797. Evert Lundquist (Sverige, 1904–1994) Porträtt i blått.
Signerad Evert Lundquist. Även signerad a tergo. Olja på duk 39 x 32 cm.
Proveniens: Riksprofilören Björn och Brita Peterssons samling, förvärvad på auktion år 2000. Uppsala Auktionskammare, Internationell kvalitetsauktion, 18–19 november 2020, kat. nr 453.
798. Staffan Hallström (Sverige, 1914–1976) ”Isjakt”. Monogramsignerad SH och daterad 61. Olja på duk 88 x 118 cm.
Utställningar: Svenska Institutet, Paris, ”Utställningar av Nutida Svensk Konst”, 1963. The American Federation of Arts, New York, ”Twelve Swedish Painters”, oktober 1962 - oktober 1963, kat. nr 22.
Stadsgårdskajen, Stockholm, bild tagen på 1920-talet.
Sigrid Hjertén, ”Lastångare i Stadsgården”, såld på Bukowskis för 4 468 000 kr.
Sigrid Hjertén
På 1930-talet återvände Sigrid Hjertén till motivsfären med utsikt över Stadsgården och lyftkranarna som fascinerade henne. I sitt måleri går hon tillbaka bland sina minnen och upplevelser, hon öppnar upp sitt inre och plockar fram det bästa. Med hjälp av sina penslar och sin kärlek till måleriet får hon tillbaka skaparglädjen som exploderar av färg. En svit med lyftkranar målas i olika ljus, från tidig morgon till sen kväll, på samma sätt som Claude Monet avbildade sina favoritmotiv under dagens alla skiftningar. Hon fascineras ständigt av vyn över Stadsgården med kajer och tågvagnar och vidare bort till Gamla Stan där torn och tinnar sticker upp bland molnen. Himlen i den aktuella målningen är skimrande rosa och ger konstverket en monumental effekt, penselföringen är distinkt och kompositionen rörelseladdad. Sigrids måleri på 1930-tal är upplöst, nästan impressionistiskt. Den stora svarta lyftkranen i förgrunden sträcker sig högt över vattnet, upp i himlen.
Konstnärsvännen från Matisse-akademien Carl Palme betecknade målningarna från tiden runt första hälften av 1930-talet som tillhöriga Hjerténs ”fullödiga period”, då hon hittat fram till något ”eget”. Med en bestämd och säker penselföring och en konsekvent undermålning preparerade Sigrid duken till en villig resonansbotten. Carl Palme pekade särskilt på stadsgårdsmotiven där hennes teknik att använda breda penseldrag och sedan applicera färgfläckar i olika kulör ”skapade bländande och virilt mäktiga konstverk”.
798A. Sigrid Hjertén (Sverige, 1885-1948) ”Mot aftonen, Stadsgården”. Signerad Hjertén. Olja på duk 73,5 x 100,5 cm.
Proveniens: Svensk-Franska Konstauktioner, Stockholm, auktion 93, 4 november 1969, kat. nr 45. Enligt notering a tergo Civilingenjör B. Erik Lundberg (1891 -1980), Malmö. Bukowski Auktioner, Stockholm, Modern Art + Design 640, 17 maj, 2022, kat. nr 717. Privatsamling, Stockholm.
Utställningar: Konstakademien, Stockholm, 1936, ”Sigrid Hjertén”, kat. nr 249.
800. Isaac Grünewald (Sverige, 1889–1946) ”Modellstudie, Paris, stående mot tavelhylla”. Utförd 1909. Olja på duk 73 x 50 cm.
Utställningar: Liljevalchs konsthall, Stockholm, ”Isaac Grünewald - Målningar”, oktober 1944, kat. nr 31.
Litteratur: J.P. Hodin, Isaac Grünewald, 1949, jämför med avbildad målning nr 51 “Lilla italienska flickan. Modellstudie, Paris 1909”. Utropspris: SEK 100 000 – 125 000 / EUR 9 470 – 11 800
799. Einar Jolin (Sverige, 1890–1976) Vy mot Riddarholmen. Signerad Jolin och daterad 1965. Olja på duk 60 x 92 cm. Utropspris: SEK 125 000 – 150 000 / EUR 11 800 – 14 200 (d)
801. John Jon-And (Sverige, 1889–1941) ”Stilleben i gråbeige”. Signerad Jon-And. Utförd 1918. Olja på duk 59,5 x 46 cm.
Proveniens: Familjen Anderssons Samling.
Utställningar: Norrköpings Konstmuseum, ”Svenskt avantgarde ”, 1 juni - 9 september, 1979, kat. nr 15, avbildad i katalogen s. 18. Bohusläns Museum, Uddevalla, ”Agnes Cleve & John Jon-And - två modernistiska pionjärer”, 17 april - 11 juni 1995. Per Ekström Museet, Mörbylånga, Nordiskt Avantgarde”, 4 augusti - 1 september 1996. Mjellby Konstmuseum, ”Färg-Form-Framtidstro”, 2 juni - 16 september, 2018.
803. Olle Olsson-Hagalund (Sverige, 1904–1972) ”Sångare i Haga”.
Signerad Olle Olsson Hagalund. Utförd 1938. Olja på pannå 45 x 53 cm.
Utställningar: Färg och Form, Stockholm, ”Olle Olsson”, debututställning 1938, kat. nr 59. Riksförbundet för bildande konst, utställning nr 75. Liljevalchs konsthall, Stockholm, ”Olle Olsson Hagalund - Minnesutställning”, 1973, kat. nr 15. Lunds Konsthall, ”Olle Olsson Hagalund”, 15 juni - 25 augusti 1974, kat. nr 62.
Nils von Dardel växte upp tillsammans med sina syskon Elsa och Fredrik på den lilla herrgården Svarthåll, belägen mellan Arboga och Kungsör. Uppväxtmiljön var trygg och idyllisk, och under hela sitt vuxna liv kom han att minnas den som ett slags förlorat paradis.
Denna barndomsidyll kunde dock ibland brytas av tragiska händelser vid Arbogaåns leriga stränder. Det inträffade nämligen att barn som badade halkade i leran, hamnade på djupt vatten och drunknade. Konstnärens äldre bror Fredrik berättade vid ett tillfälle att de nästan varje år fick uppleva hur en vacker sommardag plötsligt förvandlades till en sorglig tragedi. Redan i unga år kom de därför nära döden och dess realitet. Dessa upplevelser gjorde ett starkt intryck på den unge Dardel och väckte både rädsla och fascination inför döden.
Även Dardel själv upplevde en nära-döden-situation när han i de sena tonåren drabbades av en svår scharlakansfeber. Sjukdomen ledde till ett hjärtfel som han fick leva med resten av sitt liv. Ett annat djupt präglat barndomsminne var när kuskens lilla dotter föll i vattnet och drunknade. Minnet av flickan i Arbogaån stannade kvar hos konstnären långt upp i vuxen ålder. Våren 1919 skildrade han händelsen i två gouachemålningar, där den målning som nu går på auktion är den första versionen.
I motivet ser man två män lyfta upp den livlösa flickans kropp ur vattnet, medan två grupper av sörjande människor närmar sig strandkanten. De lutar sig lätt framåt och tycks nästan sväva fram, som om de vore övernaturliga gestalter. Kvinnorna, klädda i lysande vitt, o ch männen i mörkt svart framträder nästan som silhuetter mot en sval smaragdgrön bakgrund. I förgrunden har konstnären avbildat sig själv som en eterisk figur, avskild från händelsen och med blicken riktad ut mot betraktaren. Genom den plana och rena l injeföringen i kompositionen förmedlar Dardel en känslomässig underton av sårbarhet och oro inför livets tragik – en elegant maskerad bild av grymhet och medkänsla.
”Den drunknade flickan I” ingick ursprungligen ång i samlingen hos konstälskaren Jean O. Erikson, vars hem låg på Erik Dahlbergsgatan i Göteborg. Erikson var norsk generalkonsul och gift med den färgstarka norska konstnärinnan Signe Hvistendahl. Tillsammans tillhörde de Göteborgs välbärgade borgerskap, i samma kretsar som familjerna Mannheimer family och Pineus family. Dessa familjer stödde flera unga modernistiska konstnärer, däribland Gösta Sandels, Birger Simonsson och Nils Dardel.
Utöver auktionens målning ägde familjen Erikson–Hvistendahl även den första versionen av Dardels verk ”Den döende dandyn” – en gouache där enbart sörjande män avbildas. Den tros senare ha sålts i samband med konsulns död 1950.
I nedre högra hörnet av ”Den drunknade flickan I” finns en dedikation: ”med hjärtlig och innerlig tacksamhet”. Tyvärr är orsaken till denna tacksamhet okänd i dag. Vad hade egentligen Signe Hvistendahl gjort för att förtjäna denna erkänsla?
805. Nils von Dardel (Sverige, 1888–1943) ”Den drunknade flickan I”.
Signerad och daterad Dardel 1919. Gouache på papper 36 x 50 cm. Med dedikation ”Till fru Signe med hjärtlig och innerlig tacksamhet. Nils Dardel”. Prins Eugens Waldemarsudde önskar låna in verket till kommande utställning om konstnären 20 mars - 12 september 2027.
Proveniens: Gåva från konstnären till Konsul Jean O. Erikson (1872-1950) och hans hustru konstnären Signe Hvistendahl (1881-1943), därefter i arv inom familjen.
Utställningar: Kunstnerforbundet, Kristiania (Oslo) , ”Nils Dardel Utstilling”, 1919, kat. nr 27 (med titeln: ”Flickan som drunknat”). Liljevalchs konsthall, Stockholm , ”Nils Dardel - minnesutställning”, SAK, 1955, kat. nr 154. Moderna Museet, Stockholm, ”Nils Dardel”, 1988, kat. nr 104. Musée des Arts Décoratifs, Paris, ”Nils Dardel”, 1988, kat. nr 104 (med titeln: ”La Noyée I”). Moderna Museet, Stockholm, ”Nils Dardel och den moderna tiden”, 2014.
Litteratur: Karl Asplund, ”Nils Dardel”, Bonniers Konst-böcker, Stockholm 1933, omnämnd s. 21, (med titeln: ”Flickan som drunknat I”). Konst i svenska hem - målningar och skulpturer från 1800 till våra dagar, första delen, Göteborg 1942, omnämnd s. 532, samling 929. Karl Asplund, ”Nils Dardel”, SAK LXVI, Stockholm 1957, del I. Ungdomstiden, omnämnd s. 149, avbildad s. 192. Karl Asplund, ”Nils Dardel”, SAK LXVII, Stockholm 1958, del II. De senare åren, katalogiserad under år 1919, s. 260. Erik Näslund, ”Dardel”, Stockholm 1988, omnämnd s. 271-272, avbildad s. 271. Moderna Museet, ”Nils Dardel och den moderna tiden”, Stockholm 2014, avbildad s. 113. Erik Näslund, ”Dardel”, Stockholm, 2014, omskriven och jämför bild av ”Drunknade flickan II” s. 346-347.
Det norsk-svenska hemmet på Erik Dahlbergsgatan i Göteborg. Till vänster Dardels första version av Den döende dandyn, till höger Den drunknade flickan I.
Nils von Dardel, ”Den drunknade flickan I”.
806. Gerhard Nordström (Sverige, 1925–2019) ”Ute blåser sommarvind”.
Signerad G Nordström. Olja på duk 118 x 92 cm.
Proveniens: Förvärvad 1972–73 direkt av konstnären. Därefter i arv till nuvarande ägare.
810. Carl Fredrik Reuterswärd (Sverige, 1934–2016) ”Rött spel”.
Signerad Carl Fredrik Reuterswärd samt signerad och titulerad a tergo. Utförd 1962. Lack och tempera på duk 54 x 65 cm.
Proveniens: Privatsamling, Stockholm. Galerie Bel’Art, Stockholm. Privatsamling, Stockholm. Bukowski Auktioner, Stockholm, Modern Art + Design 636, 17 november, kat. nr 441.
Olle Baertling var en särling men också en nyskapare inom såväl den svenska som den internationella konsten. Det stora antal utställningar runt om i världen som Baertling deltagit i under årens lopp, vittnar om att han redan under sin livstid lyckades göra sig ett namn även utomlands. Först på 1960-talet kom Baertling på allvar att uppmärksammas i sitt hemland Sverige. Då samarbetade han även i stora projekt tillsammans med dåtidens ledade arkitekter, exempelvis med Peter Celsing i Kulturhuset och David Helldén i Hötorgscity och Frescati.
Efter att ha börjat måla i en figurativ stil på 1930-talet, parallellt med sitt arbete som banktjänsteman, kom han till Paris 1948 och studerade där hos André Lhote och Fernand Léger. Baertling upprätthöll goda kontakter med Paris och kom snart med i gruppen kring galleristen Denise René. Efter 1950 kom Baertling helt att överge det föreställande måleriet för att istället ägna sig åt den konkreta konsten. Det var också under 1950-talet som han fann sin stil, som han kom att arbeta med och utveckla under resten av sitt liv. Efter hand kom Baertling att kalla sitt kompositionssystem för öppen form.
Definitionen av öppen form är att varje del av kompositionen går ut i ramkanten. De svarta diagonalerna skapar på så sätt fria färgfält, som med betraktarens hjälp kan fortsätta utanför målningens bildyta och skapa en illusion av rörelse. Helst ansåg Baertling att verken skulle hänga utan ram, eller med en genomskinlig plastlist, så att effekten blev än tydligare. Ytorna kan ses som bakgrund eller förgrund allt efter betraktarens fria val. Det icke-föreställande i målningen förstärktes genom hans färgval. Medvetet blandande han färgerna så att de inte skulle kunna associeras till något föreställande. Blått fick inte likna vatten eller himmel, grönt fick inte likna gräs och så vidare. Linjerna är alltid svarta, enligt Baertling var svart den mest abstrakta färgen på vilken hela hans konst var uppbyggd. Kraften från de olika färgfälten går aldrig över den svarta linjen, istället studsar den tillbaka.
812. Olle Bærtling (Sverige, 1911–1981) ”XAYR”.
Signerad Baertling och daterad 1967 a tergo. Olja på duk 195 x 97 cm.
Proveniens: Galerie Nordenhake, Stockholm.
Utställningar: Kunsthalle Düsseldorf, Kunstverein für die Rheinlande und Westfalen, Olle Baertling retrospektiv 1977. Malmö Konsthall, ”Baertling - den öppna formens skapare”, 4 september - 18 oktober 1981, kat. nr 66.
Folke Edwards skriver poetiskt om Peter Dahls målningar från Aspudden (sid 141-143): ”Nu målar han också vedutor av sin magnifika ateljéutsikt över Aspudden söder om Söder. Redan när han flyttade in 1976 lockades han av det storslagna motivet, men det är först i början av 90-talet som han griper sig an det på allvar och tar i med stora format för full orkester. Hans sätt att närma sig motivet är nu snarare impressionistens än expressionistens. Det är som om han på nytt ville träna ögat och sin förmåga att sakligt registrera observationer. Den romantiska fantasin får vila (det enda romantiska landskap jag sett av honom är intressant nog från Caribanien), nu gäller det att skärpa sinnena. Som en Monet studerar han tålmodigt samma motiv vid olika tidpunkter på året och dygnet. Koloriten är nordiskt syrlig och har ingen fransk bouquet, men hållningen till motivet, förhållningssättet till landskapet, är likartat. Med den skillnaden att Peter egentligen bara målar impressionistiskt när det snöar eller regnar. När luften är stilla och klar klarnar också landskapet och får en närmast klassisk hållning. Någon gång - när uttrycket närmar sig det heroiska eller sublima - går tanken till nationalromantiker som Richard Bergh eller Karl Nordström, men som regel är Peter nyktrare och kyligare än nationalromantikerna. Han besjälar eller mystifierar inte naturen som vi nordbor g ärna gör, han ser på den med latinerns sakligt distanta blick. Nu är det inte kvinnans temperament utan luftens och ljusets som intresserar honom. Naturen väcker inga sentimentala eller mystiska känslor. Den är som den är. Landskapet transformeras inte till symbol för konstnärens eller nationens själstillstånd utan fungerar som en modell eller ett studieobjekt. Det är förbluffande hur säkert denne kroppens närgångne sensualist också behärskar det stora perspektivet, den vida utblicken och den ändlösa rymden med sina ständigt skiftande temperament och uttryck. En målning som Vinterutsikt från Aspudden mot nordost (1993) hör till de verkligt betydande landskapsskildringarna i svensk 1900-talskonst. Men kanske finns det ändå en dimension i dessa avklarnande vedutor som knyter an till syndaflods- och undergångsstämningarna. Det vi ser är en väldig himmel, en stor natur och en liten stad. Människan står inte längre i centrum, och hennes stolta skapelser som reser sig mot skyn ser i detta nästan kosmiska perspektiv fragila ut medan molnen tornar upp sig till ett ödesdigert utbrott. Det humanistiska eller antropocentriska synsätt som varit dominant i P eters konstnärskap har givit vika för ett nytt, som ger vår egen roll i världen helt andra proportioner. Kejsaren av Caribanien ser Tellus ur samma perspektiv som Cellus”.
813. Peter Dahl (Sverige, 1934–2019) ”Stockholm från Aspudden”. Signerad Peter Dahl och daterad 1998. Olja på duk 126 x 174 cm.
Utställningar: Prins Eugens Waldemarsudde, ”Peter Dahl - Se tillbaka och blicka framåt”, 20 mars - 20 maj 1999, kat. nr 105.
Litteratur: Folke Edwards, ”Peter Dahl”, Stockholm, 1996, Aspudden-motivet omnämt s. 142 f., jämför med illustrationer. Peter Dahl och Göran Söderlund, ”Peter Dahl - Se tillbaka och blicka framåt”, utställningskatalog, Prins Eugens Waldemarsudde, 1999, illustrerad på omslaget, s. 108-109, samt upptagen i katalogen med nr 105.
818. Sven X:et Erixson (Sverige, 1899–1970) ”Flykten över fjället”.
Signerad Sven Erixson och daterad -44. Olja på duk 65 x 81 cm.
Proveniens: Beijers Moderna Vårauktion, 21 - 23 maj 1990, kat. nr 138.
Utställningar: Riksutställningar, ”Pour Ostende”, kat. nr 63. Liljevalchs konsthall, Stockholm, ”Sven Erixson”, 12 oktober - 12 november 1961, katalog nr 246, kat. nr 187, avbildad s. 47.
Litteratur: Upptagen i ”X:et-sällskapets verkskatalog”, under 1944. Lars-Erik Åström m.fl., ”Sven Erixson”, Sveriges Allmänna Konstförening, publikation lxxxv, 1967, omnämnd s. 144.
Under sitt långa och produktiva liv målade Lotte Laserstein upprepade gånger självporträtt. Några av hennes mest betydelsefulla självporträtt skapades under åren i Berlin, vilka idag betraktas som höjdpunkten i hennes konstnärskap. Under de känslomässigt och materiellt svåra förhållandena i exilen hade konstnären dock inte alltid möjlighet att fortsätta s itt arbete med samma intensitet i Sweden.
Den aktuella studien kan dateras till åren före Lotte Lasersteins emigration 1937. Detta framgår inte bara av inskriptionen ”(Berlin)” som hon placerade under sin signatur, utan också av konstnärens utseende, vilket överensstämmer med hur hon såg ut under 1930-talet. Det som är särskilt slående i denna studie är den ”dualism” som Laserstein fångade på papper: medan den nedre skissen visar konstnären med ett allvarligt och uppmärksamt uttryck, framstår det övre en face-porträttet som feminint och sensuellt, nästan något drömskt – ett uttryck som är ganska ovanligt i hennes självporträtt från Berlin, där hon oftast framställer sig själv som en seriös, arbetande målare.
Dr. Anna-Carola Krausse
832. Lotte Laserstein (Tyskland/Sverige, 1898–1993) Två självporträttstudier.
Signerad Lotte Laserstein (Berlin). Utförd ca 1933/35. Blyerts på papper 56,7 x 36,4 cm.
Utställningar: Kalmar Slott, ”Lotte Laserstein. Hedersutställning”, 25 maj - 1 september, 1991. Museum Ephraim-Palais, Berlin, ”Lotte Laserstein. Meine einzige Wirklichkeit”, november 2003 - januari 2004. Agnews, London, ”Lotte Laserstein’s Women”, 2018 (avbildad i färg i katalogen s. 23. Berlinische Galerie, Berlin, Kunsthalle Kiel, ”Lotte Laserstein. Von Angesicht zu Angesicht/ Face to Face”, 5 april - 12 augusti 2019. Kalmar Slott, ”Jag, konstnärinnan Lotte Laserstein”, 2025.
Litteratur: Peter Fors, ”Min vän Lotte”, 2023, avbildad på framsidan. Verket är upptaget i katalog raisonné (Krausse 2006) som nummer Z 1931/2 under titeln
Porträttet Pojke i profil är en av de minimalistiska målningar som Lotte Laserstein själv beskrev som ”penselteckningar”. Dessa penselteckningar är oljestudier på papper, begränsade i färg till en eller högst två toner. Den komplicerade tekniken att måla med oljefärg på papper utvecklades av Laserstein av nödvändighet: i mitten av 1930-talet förbjöds konstnären att arbeta av nazisterna på grund av sitt judiska ursprung. Det var varken möjligt för henne att ställa ut eller sälja målningar, och till och med att få tag på duk och färg blev omöjligt. Under denna tid började Lotte Laserstein i allt större utsträckning använda denna materialsnåla teknik med olja på papper och utvecklade, som det aktuella verket visar, en förbluffande virtuositet i den.
Pojkens ansikte är modellerat med en mjuk pensel och några få känsliga linjer. Den finstämda återgivningen av ljus och den exakta linjeföringen, utförd med säker hand, avslöjar den gedigna tekniska utbildning som Lotte Laserstein fick som en av de första kvinnliga studenterna vid konstakademin i Berlin.
Även under sina tidiga år i Sverige – dit hon anlände som emigrant 1937 – använde konstnären upprepade gånger denna teknik. Trots detta kan man, utifrån nuvarande kunskap, anta att auktionens målning skapades i
Tyskland. Detta antyds inte minst av pojkens något melankoliska uttryck, vilket präglar många porträtt från åren i Berlin. Verket var under många år utlånat av konstnären till Walter Lindenthal. Efter hans död 1975 återlämnades det till konstnären.
Dr. Anna-Carola Krausse.
833. Lotte Laserstein (Tyskland/Sverige, 1898–1993) Pojke i profil. Signerad Lotte Laserstein. Utförd i Berlin ca 1936. Olja på papper 36 x 27,5 cm.
Proveniens: Gåva direkt av konstnären.
Utställningar: Skäldby gård, Kalmar, ”Mitt liv - Lotte Laserstein”, 29 oktober - 13 november 1983. Kalmar Slott, ”Lotte Laserstein. Hedersutställning”, 25 maj - 1 september, 1991. Museum Ephraim-Palais. Berlin, ”Lotte Laserstein. Meine einzige Wirklichkeit”, november 2003 - januari 2004. Berlinische Galerie, Berlin, Kunsthalle Kiel, ”Lotte Laserstein. Von Angesicht zu Angesicht/Face to Face”, 5 april - 12 augusti 2019. Moderna Museet, Stockholm och Malmö, ”Lotte Laserstein - Ett delat liv”, Malmö: 6 maj - 1 oktober, Stockholm: 11 november, 2023 – 14 april, 2024, kat. nr 29. Kalmar Slott, ”Jag, konstnärinnan Lotte Laserstein”, 11 december 2025 - 22 februari 2026.
Litteratur: Anna-Carola Krausse, ”Lotte Laserstein - Meine einzige wirklichkeit”. 2003, avbildad i färg s. 204, omnämnd s. 205. Verket är upptaget i katalog raisonné (Krausse 2006) som nummer M 1936/18 under titeln Knabe im Profil. Moderna Museet, Stockholm och Malmö, ”Lotte Laserstein - Ett delat liv”, 2024, avbildad i utställningskatalogen s. 86. Anna-Carola Krausse, ”Lotte Laserstein - Meine einzige Wirklichkeit”, 2022, avbildad s. 136. Utropspris: SEK 200 000 – 250 000 / EUR 18 900 – 23 700 (d)
Lotte Laserstein
Här avbildas Anna Birnbaum (1869–1961), syster till Lotte Lasersteins mor Meta, som var två år yngre än hon. Anna förblev ogift under hela sitt liv och arbetade som sjuksköterska vid ett protestantiskt sjukhus.
Efter Meta Lasersteins fängslande i januari 1943 (Meta arresterades av Gestapo 1942 och deporterades några veckor senare till Ravensbrück, där hon avled i januari 1943 vid 76 års ålder) bedrev Anna med stort mod en kampanj för sin systers frigivning.
Att Anna var en bestämd och viljestark kvinna framgår inte enbart av de minnen som Lotte och hennes syster Käte förmedlar i sin brevväxling. Även det porträtt som Lotte Laserstein målade av henne vittnar om såväl Anna Birnbaums omsorgsfulla natur som hennes beslutsamhet. Särskilt iögonfallande i målningen är återgivningen av de glittrande glasögonen med sina tunna silverinfattningar.
Tyvärr daterade Lotte Laserstein inte denna studie. Med hänsyn till modellens ålder och måleriets stil kan det, utifrån nuvarande kunskapsläge, antas
a tt porträttet tillkom i Berlin under det tidiga 1930-talet. I den katalog raisonné (Krausse 2006) är det upptaget under nummer M 1933/23 med titeln Head Study of Anna Birnbaum.
Målningen visades i en monter vid utställningen Lotte Laserstein. Hedersutställning på Kalmar slott 1991 [ej upptagen i katalogen].
Verket räddades till svensk exil. Efter 1945 befann det sig fortfarande i konstnärens ägo, varifrån det senare kom att ingå i en privat svensk samling.
Dr. Anna-Carola Krausse
834. Lotte Laserstein (Tyskland/Sverige, 1898–1993) ”Tante Anna”. Signerad Lotte Laserstein. Olja på papper 30,5 x 26 cm.
Proveniens: Gåva direkt av konstnären.
Utställningar: Kalmar Slott, ”Jag, konstnärinnan Lotte Laserstein”, 11 december 2025–22 februari 2026.
Vu Cao Dam var en vietnamesisk-fransk konstnär vars särpräglade stil utvecklades i mötet mellan östasiatisk tradition och västerländsk modernism. Född i Hanoi 1908 utbildades han vid École des Beaux-Arts de l’Indochine, han var en av alumnerna till Victor Tardieu som tillsammans med Mai Trung Th ứ, Lê Ph ổ och Lê Th ị L ự u, reste till Paris för att göra karriär 1931. Vu Cao Dam kom att tillhöra den parisiska konstscenen under större delen av 1900-talet även om han senare flyttade från Paris till Södra Frankrike. Under sin tid i södra Frankrike bekantade han sig med Marc Chagall som påverkade hans arbete. Vid denna tidpunkt blev hans arbete också influerat av impressionister som Matisse och Bonnard.
Auktionens verk ”Divinité jaune” vittnar om Vu Cao Dams återkommande fascination för andlighet och traditionella religiösa motiv. Här förenas influenser från buddhistisk ikonografi med en lyrisk färgpalett och ett drömlikt uttryck som är typiskt för konstnärens mogna period. Figuren i målningen – svävande, fridfull och tidlös – erinrar om både vietnamesiska andebilder och västerländska madonnaskildringar. Den raffinerade användningen av färg skapar en känsla av stillsam transcendens.
Vu Cao Dams konst kännetecknas av en harmonisk balans mellan linje och färg, mellan öst och väst, mellan det jordiska och det andliga, en mycket distinkt stil som blandade både västerländska och asiatiska tekniker. ”Divinité jaune” är ett representativt exempel på hans förmåga att översätta spirituella teman till en modern bildvärld, och framstår som ett uttryck för konstnärens egen kulturella dubbeltillhörighet.
På 1960-talet inledde Vu Cao Dam ett samarbete med Wally Findlay Galleries, som auktionens verk köptes ifrån av nuvarande ägare. Under sitt samarbete med Findlay Galleries ställde Vu Cao Dam ut på flera av deras gallerier, inklusive i New York, Chicago, Palm Beach och Los Angeles. Sammanfattningsvis markerar Vu Cao Dams samarbete med Wally Findlay Galleries en viktig period i hans karriär, där hans konst fick större internationell uppmärksamhet och hans stil utvecklades ytterligare.
845. Vu Cao Dam (Vietnam, 1908–2000) ”Divinité jaune”.
Signerad Vu Cao Dam och daterad 1970 samt a tergo signerad och daterad. Olja på duk 105,5 x 82 cm. Ett certifikat signerat av Simone Karoff, Wally F Findlay Galleries, daterat 1971 medföljer verket.
Proveniens: Wally F Findlay Galleries Inc., Chicago. Svensk privatsamling, inköpt från ovanstående juni 1971.
Signerad Vu Cao Dam och daterad Vence -54. Olja på pannå 45,5 x 38 cm. Ett äkthetsintyg utfärdat 11 mars 2026 av Findlay Institute, New York medföljer verket.
Signerad Vu Cao Dam och daterad Vence 1954. Olja på pannå 41 x 33 cm. Ett äkthetsintyg utfärdat 14 mars 2026 av Findlay Institute, New York medföljer verket.
Proveniens: Galerie Hervieu, Malmö. Svensk privatsamling, förvärvad från ovanstående 1954.
Den spanske skulptören och illustratören Baltasar Lobos skulpturer är känd för sina eleganta, abstrakta skulpturer som graciöst förenar modernistisk enkelhet med klassiska teman. Lobo flyttade till Paris under spanska i nbördeskriget, där han anslöt sig till stadens växande konstnärskrets. Inspirerad av kubismen och influerad av konstnärer som Picasso och Brâncuși, utvecklades Lobos verk från figurativa representationer till alltmer abstrakta former, ofta centrerade kring moderliga teman och harmoniska, organiska former. Hans distinkta skulpturer, som kännetecknas av flytande linjer och släta ytor, återspeglar en tidlös elegans s om cementerar hans plats i den moderna konsthistorien.
I Paris blev Lobo även vän med den svenske skulptören Liss Eriksson och dennes hustru, målaren Britta Reich Eriksson. Detta ledde till att Lobo 1948 deltog i en samlingsutställning i Stockholm och Oslo som de norska och svenska Spanienkommittéerna ordnade för spanska konstnärer i exil. I samband med utställningen lärde Lobo känna familjen Ingrid
o ch Conny Andersson i Björkhagen. Conny Andersson hade deltagit som frivillig i de internationella brigaderna under spanska inbördeskriget. På Galerie Blanche i Stockholm hade Lobo tre år senare, 1951, sin första soloutställning i Sverige. 1977 närvarade Lobo vid invigningen av La Mano, Liss Erikssons skulptur till minne av de Spanienfrivilliga, som återfinns på Katarinavägen. I en nyanlagd park mellan Björkhagens tunnelbanestation och Markuskyrkan finns sedan 2016 Lobos skulptur Moderskap, en donation av Liss Erikssons vänförening.
854. Baltasar Lobo (Spanien, 1910–1993) Sittande kvinna. Signerad Lobo. Unik. Carrera marmor, monterad på stensockel.
Höjd 20 cm, bredd 16 cm. Sockelns mått 18 x 14 x 5 cm.
Proveniens: Tommy Grönlund, konstsamlare och grundare av Malmö Kvalitetsauktioner.
Victor Vasarelys konstnärskap är idag mer aktuellt än någonsin. De visuella effekter som han skapade med sitt måleri vid mitten av 1900-talet föregrep estetiken i dagens datorspel och digitala konst. De starka färgerna, de böljande geometriska kompositionerna liksom hans kontrastrika målningar upplevs idag tidlösa.
Vasarely räknas som en av 1900-talets mest inflytelserika konstnärer och betraktas allmänt som opkonstens fader. Född i Ungern 1906 och verksam i Frankrike utvecklade han ett konstnärskap som förenar vetenskap, perception och estetik. Undervisad av Láslo Moholy-Nagy kom han i kontakt m ed Kandinsky, Gropius, Le Corbusier och Mondrians verk samt funktionalismen vid Bauhaus, som även den gjorde starkt intryck på honom.
Vasarely utvecklade sin egen form av geometrisk abstraktion som han varierade i oändlighet därmed skapande olika optiska mönster med kinetisk effekt. Färg och form ansåg han vara oskiljaktiga och geometriska former arrangerades i fluorescerande färger på ett sådant sätt att ögat uppfattade en fluktuerande rörelse. Själv sammanfattade Vasarely detta förhållningssätt med orden: ”Varje form är grund för en färg, varje färg är attribut för e n form”. På detta sätt överfördes former från naturen till rent abstrakta element i hans målningar.
Målningen Teer från 1972 är ett karakteristiskt exempel på Vasarelys känsla för balans och rytm, där hans visuella språk nått en hög grad av klarhet och precision. Under denna tid arbetade han systematiskt med
modulära enheter – ofta geometriska former som kvadrater eller romber – organiserade i rigorösa rutnät. Genom subtila variationer i färg och form skapas en illusion av djup, vibration och rörelse, trots verkets tvådimensionella yta. Hans verk utmanar betraktarens synsinne genom optiska illusioner, rytmiska mönster och en konsekvent undersökning av form och färg.
I Teer framträder ett pulserande fält där färgskiftningar och geometriska förskjutningar ger upphov till en dynamisk optisk effekt. Vasarely använder här sin välkända metod att manipulera perspektiv och volym genom färgkontraster snarare än traditionell modellering. Resultatet är en bild som tycks expandera och dra sig samman inför betraktarens ögon – en visuell upplevelse som förändras beroende på avstånd och vinkel. Teer erbjuder således inte bara en representativ inblick i opkonstens centrala idéer, utan också en tidlös visuell erfarenhet där betraktaren blir en aktiv deltagare i verkets ständigt föränderliga uttryck. Teer illustrerar på ett övertygande sätt Vasarelys livslånga utforskande av seendets mekanismer och konstens potential att överskrida det statiska bildplanet.
855. Victor Vasarely (Frankrike, 1906–1997) ”Teer”.
Signerad Vasarely samt a tergo signerad och daterad 1972. Numrerad 2469. Akryl på pannå 56 x 56 cm. Vi tackar Pierre Vasarely för information om detta verk.
Ambassadör Hans Andersson (1933 – 2000) började sin UD-karriär 1956 och tjänstgjorde fram till sin pension 1998. Första utlandsposten var Prag, och därefter följde Bonn, Tel Aviv, Moskva, Haag, London och New York. Mellan 1992 och 1997 var Hans Andersson ambassadör i Iran. Under åren i Moskva, 1967 – 1970, kom Hans och hans hustru Eva i nära kontakt med författare och konstnärer och skapade sig en samling av i huvudsak icke-konformistisk eller oppositionell rysk konst.
Icke-konformisterna verkade från 1953 till ca 1986 (dvs från Joseph Stalins död fram tills Michail Gorbatjov öppnade upp Sovjetunionen). Det var konstnärer som arbetade i ett motsatsförhållande till staten och påbudet om socialrealism i konsten. De uttryckte sin kritiska hållning, sin frihetssträvande ideologi och sin individualism genom bildkonst och skulptur. Inte sällan fann de allierade inom andra kulturyttringar såsom musik och litteratur. Icke-konformisterna utsattes för övervakning, censur och tvingades i vissa fall i exil. Eftersom de var förhindrade att ställa ut offentligt visade de sina verk i hemmen eller i andra informella sammanhang.
Bukowskis har fått förtroendet att sälja tio verk ur Eva och Hans Anderssons samling. Verken är inköpta direkt av konstnärerna under åren 1967 – 1970 i Moskva. I samlingen ingår verk av framstående ryska konstnärer som Oskar Rabin, hans hustru Valentina Kropivnitskaya, Vladimir Weisberg, Dimitri Krasnopevtsev och Valentin Vorobiov.
Dimitri Mikhailovich Krasnopevtsev
Dmitry Krasnopevtsev (1925–1995) var en av Sovjetunionens mest begåvade metafysiska målare. Hans konstnärliga vision låg i linje med den hos G iorgio Morandi och Giorgio de Chirico, pionjärerna inom den metafysiska konströrelsen. Krasnopevtsev arbetade till stor del i isolering och utvecklade ett djupt personligt bildspråk centrerat kring enkla föremål – kärl, s näckor, stenar, torkade växter, gamla rör – arrangerade i sparsamma, ofta strama kompositioner. Hans verk väcker en känsla av tidlöshet, som om de vore fria från det sovjetiska livets ideologiska påtryckningar och materiella realiteter.
Faina Balakhovskaya, konstkritiker och curator, skriver:
”Till skillnad från de flesta av sina landsmän idealiserar han inte det förflutna. Hans förflutna präglas inte av ideologi, det rymmer varken sorg, s tolthet eller hopp – endast en ihärdig bekräftelse av förändringens oåterkalleliga natur och slutet som oundvikligt. I målningarnas rum, berövade luft, ljus och tyngd, stannar tiden, färgerna bleknar, blommorna förvrids och torkar ut. Rädslan, tidens ständiga följeslagare, kyler ner det surrealistiska
mörkret som flyger in från okända håll. Som arvtagare till Morandis och de Chiricos metafysiska verk är Krasnopevtsev en principfast antimodernist.
Han anser sig fortsätta de klassiska traditionerna inom den höga konsten och avvisar alla kategorier av det fashionabla och trendiga. Det enda han verkligen upptäckte i sina västerländska samtida konstnärers verk var intresset för onödiga, vardagliga saker. Men rör, järnplåt och kärl är inte bara skräp i hans verk, och de blev inte heller vanliga huvudpersoner i popkonsten. Tvärtom, genom att övervinna sin egen fattiga natur fick de en symbolisk betydelse och förkroppsligade på många sätt känslan av den oersättliga förlusten av evig skönhet.”
856. Dimitri Mikhailovich Krasnopevtsev (Ryssland, 1925–1995) Stilleben med vaser.
Signerad och daterad 69. Olja på pannå 59 x 80,5 cm.
Proveniens: Eva och Hans Anderssons samling, inköpt direkt av konstnären i hans hem i Moskva 1970, då Hans Andersson var stationerad i Moskva.
Vladimir Weisberg föddes 1924, bara några år efter den ryska revolutionen, och dog 1985, strax före Sovjetunionens kollaps; han levde hela sitt liv inom det sovjetiska systemet. Trots detta stod hans konstnärliga produktion långt ifrån den statligt sanktionerade socialistiska realismen. Hans tidiga verk, präglade av färgstarka porträtt, och hans senare, nästan monokroma stilleben och nakenbilder avvek tydligt från den officiella konstideologin. Även om han 1962 anklagades för formalism och till och med pornografi, undvek han allvarliga konsekvenser och förblev medlem i Sovjetunionens konstnärsförbund från 1961 fram till sin död. Under sin livstid ställde han ut, både i Sovjetunionen och internationellt, bl.a. i Israel, Tyskland och USA.
En avgörande vändpunkt i Weisbergs konstnärliga utveckling inträffade under slutet av 1950-talet. Influerad av Paul Cézannes berömda princip om att betrakta naturen genom de geometriska formerna cylindern, sfären och konen – började Weisberg skapa sina säregna rstilleben. Han har också jämförts med den italienske Giorgio Morandi, en konstnär starkt förknippad med stillebenmåleri. För alla tre var stilleben inte enbart en avbildning av föremål, utan ett sätt att utforska djupare filosofiska frågor om perception, form och existens.
Under 1970-talet återvände Weisberg, likt Morandi, gång på gång till ljusa närmast disiga motiv med ett begränsat antal objekt. Han övergav de starka och kontrasterande färger som hade präglat hans tidiga verk och började istället fokusera på subtila nyanser av vitt på gråvitt som nästan omärkligt skiftade mot purpur eller svagt grönt.
Weisberg tog avstånd från abstrakt konst och utvecklade istället detta stramt realistiska men samtidigt mycket poetiska uttryck, där ”vitt på vitt” inte handlar om tomhet, utan om variationer i ljus, form och närvaro inom en ytterst begränsad färgskala.
857. Vladimir Grigorievic Weisberg (Ryssland, 1924–1985) Komposition med sju cylindrar.
Signerad V Weisberg med kyrillisk skrift och daterad -70. Olja på duk 48 x 50 cm.
Proveniens: Eva och Hans Anderssons samling, inköpt direkt av konstnären i hans hem i Moskva 1970, då Hans Andersson var stationerad i Moskva som diplomat.
Oskar Rabin (1928–2018) målade stilleben och landskap, ofta präglade av en dold kritik av det sovjetiska styrelseskicket. Genom sina dystra stadslandskap och röriga interiörer, fyllda med symboler för vardagens tillvaro, förmedlade Rabin en känsla av alienation och stillsam motståndskraft. Han var också initiativtagare till oberoende utställningar, m est känd blev han i samband med den s.k. Bulldozer-utställningen 1974, där myndigheterna med våld förstörde konstverk i ett försök att kväsa konstnärlig frihet. Händelsen blev en stark symbol för motstånd mot censur och Rabin blev en ledande röst inom den icke-konformistiska konströrelsen i Sovjetunionen.
Konstnärligt följde Rabin i spåren av Chaïm Soutine och Marc Chagall och utvecklade i sin skildring av stadslivet i en stil som balanserarde mellan expressionism och realism. Med inspiration från vardagen omfattar hans oeuvre både landskap – såsom barackerna i Moskvaförorten Lianozovo – samt stilleben med Marlboro-cigaretter, vodkaflaskor och sillar inslagna i tidningspapper. Dessa till synes enkla motiv rymmer en lågmäld men tydlig kritik av det sovjetiska systemet.
Auktionens målning, utförd 1970, är ett verk laddat med ovanligt starka symboler. Förutom de återkommande elementen fisken, flaskan och tidningspappret, finns en kyrka i bakgrunden och provocerande nog är det grishuvud som pryder centralbankens rubel-sedel.
Rabins utmanande verk, i kombination med hans frispråkighet, gjorde honom till en framträdande gestalt bland de icke-konformistiska konst-
närerna. Hans måleri, ofta expressionistiskt och tydligt anti-heroiskt, s tod i skarp kontrast till den officiella sovjetiska konstens ideal. År 1978 uppmuntrade myndigheterna honom att resa till Paris; medan han befann sig där fråntogs han sitt sovjetiska medborgarskap. Rabin kom att leva resten av sitt liv i Paris, även om han senare blev uppmärksammad i Ryssland efter Sovjetunionens fall.
Tillsammans med sin hustru, konstnären Valentina Kropivnitskaja, bidrog Rabin till en kulturell rörelse som värderade personligt uttryck högre än ideologisk anpassning. Trots censur, trakasserier och slutligen exil lever deras arv vidare som vittnesbörd om konstnärligt mod.
År 1990 återställde Mikhail Gorbachev Rabins medborgarskap. Sedan dess har hans verk ställts ut flitigt både i Ryssland och internationellt. I dag finns hans målningar i många museisamlingar och säljs på ledande auktionshus, vilket befäster hans ställning som en central gestalt inom den icke-konformistiska sovjetiska konstens historia.
858. Oskar Rabin (Ryssland, 1928) Stilleben med fisk, vodkaflaska, sedel och tidning.
Signerad med kyrillisk skrift och daterad -70. Olja på duk 69,5 x 89 cm.
Proveniens: Eva och Hans Anderssons samling, inköpt direkt av konstnären i hans hem i Moskva 1970, då Hans Andersson var stationerad i Moskva som diplomat.
Monogramsignerad VKR med kyrillisk skrift och daterad -64. Blyerts på papper 42 x 59 cm.
Proveniens: Eva och Hans Anderssons samling, inköpt direkt av konstnären i hennes hem i Moskva 1970, då Hans Andersson var stationerad i Moskva som diplomat.
860. Valentina Kropivnitskaya (Ryssland, 1924–2009) ”Två vilda djur och ett träd”.
Monogramsignerad VKR med kyrillisk skrift och daterad -68. Blyerts på papper 30 x 42 cm.
Proveniens: Eva och Hans Anderssons samling, inköpt direkt av konstnären i hennes hem i Moskva 1970, då Hans Andersson var stationerad i Moskva som diplomat.
Signerad Vorobieff och daterad -70. Olja på duk 55 x 100 cm.
Proveniens: Eva och Hans Anderssons samling, inköpt direkt av konstnären i hans hem i Moskva 1970, då Hans Andersson var stationerad i Moskva som diplomat.
865. Vasily Yakovlevich Sitnikov (Ryssland, 1915–1987) ”Stäpp”. Signerad på kyrilliska och daterad juli-augusti 1969. Med påskrift på kyrilliska. Krita på papper 60,5 x 83,5 cm.
Proveniens: Eva och Hans Anderssons samling, inköpt direkt av konstnären i hans hem i Moskva 1970, då Hans Andersson var stationerad i Moskva som diplomat.
Utropspris: 10 000 - 12 000 SEK – / 950 – 1 140
866. Eduard (Edik) Steinberg (Ryssland, 1937–2012) ”Komposition”, diptyk. Monogramsignerad ES med kyrillisk skrift och daterad 1979. Olja på duk 60 x 80 cm vardera.
Signerad S. Charchoune och daterad 19 V 26. Olja på duk 49 x 70 cm. Verket kommer att inkluderas i kommande supplement vol. 6 till Catalogue raisonné - Oeuvre peint de Serge Charchoune. Vi tackar M. Pierre Guénégan för verifiering av detta verk. Ett certifikat nr 841/2026 medföljer verket.
Proveniens: Tommy Grönlund, konstsamlare och grundare av Malmö Kvalitetsauktioner, förvärvad 1980. Malmö Kvalitetsauktioner, Internationell Kvalitetsauktion, 4–9 maj 1988, kat. nr 47. Privatsamling, förvärvad vid ovanstående auktion. Därefter i arv till nuvarande ägare.
868. Georges Papazoff (Bulgarien, 1894–1972) Utan titel. Olja på duk 43 x 40,5 cm.
Proveniens: Konstsamlaren Rolf de Maré (1888-1964), Stockholm. Svensk privatsamling, förvärvad från ovanstående 1953. Därefter genom arv. Bukowski Auktioner, Stockholm, Modern Art + Design 612, 21 november 2018, kat. nr 392. Svensk privatsamling, förvärvad vid ovanstående auktion.
Fernand Léger rörde sig under hela sitt konstnärskap mellan det abstrakta och figurativa. I de främsta av hans verk uppnådde han en syntes mellan de två motpolerna, vilket auktionens målning ”Composition à L’oiseau” är ett raffinerat exempel på.
Målningen utfördes 1947 då Léger nyligen hade återvänt till Paris efter att ha tillbringat fem år i exil i Amerika under andra världskriget. Landet i väst hade gjort ett starkt intryck på honom, både det pulserande och livfulla New York med dess otaliga reklam- och ljusskyltar men även landsbygden hade inspirerat honom - särskilt den lilla byn Rouses Point intill den kanadensiska gränsen vilken Legér ofta besökte. Trots detta resulterade återkomsten till Frankrike i en pånyttfödd kärlek till hans hemland och Léger fylldes av en entusiastisk framtidstro. 1946 beskrev han sina känslor i en artikel i Arts de France: ”I want to tell what I felt in returning to France, the joy I have had in rediscovering my country... I assure you that the people have made a great advance in France. I assure you that a magnificent evolution has come about... I have faith in France”.
Fernand Léger ville genom sin konst bidra till återuppbyggnaden av sitt hemland efter andra världskriget och de kommande åren skulle bli mycket produktiva för honom. Vid sidan av sitt måleri arbetade han vid denna tid inom ett antal olika tekniker, däribland keramik, skulpturer, glas- och muralmålningar. Han öppnade även på nytt sin egen konstskola Atelier Fernand Léger dit många unga amerikanska konstnärer sökte sig på grund av det rykte som han hade skapat sig i landet. Bland eleverna fanns bland annat Kenneth Nolan, Sam Francis och Richard Stankiewicz.
Trots de många projekten fortsatte Léger intensivt med sitt måleri som under dessa år karaktäriseras av ett friare och mer organiskt uttryck. De geometriska formerna får nu stå bakåt åt mer föreställande element, ofta hämtade från naturen och dess omgivning. 1950 förklarade han sin konst med följande ord ’The plastic life, the picture, is made up of harmonious relationships among volumes, lines, and colors. These are the three forces that must govern works of art. If, in organizing these three elements harmoniously, one finds that objects, elements of reality, can enter into the composition, it may be better and may give the work more richness’
Det var under denna tid som Léger i motsats till perioden efter första världskriget, insåg att människan hade förlorat kontakten med naturen och blivit en fånge under maskinens makt. Detta ledde till att han under slutet av 1940-talet sökte sig från den moderna staden och hämtade allt mer motiv från landsbygden, vilket auktionens ”Composition à L’oiseau” speglar. Målningen är fylld av ljusa och livliga färger som förstärks mot dess svala och neutrala bakgrund. Konstnären har här kombinerat rent abstrakta och svävande former med trädets utsträckta grenar vilket resulterar i att gränserna mellan verklighet och fantasi löses upp. Léger utförde ofta sina motiv i flera versioner vilket gav honom möjligheten att genom små variationer utforska förhållandet mellan färg och form. Den aktuella målningens motiv återkommer i två målningar, båda utförda 1947, ”Composition s ur fond Jaune” samt den till formatet större ”Composition aux deux Oiseaux”. I den senare, som ingår i Johannesburg Art Gallerys samlingar i Sydafrika, har Léger placerat två flygande duvor, symbolen för fred, vilka har gett kompositionen dess titel.
”Composition à L´oiseau” är ett utsökt exempel på den närhet och kärlek till naturen som genomsyrade Fernand Légers konst vid slutet av 1940-talet och visar hur konstnären fick färg, form och linje att harmonisera till en levande och organisk helhet.
871. Fernand Léger (Frankrike, 1881–1955) ”Composition à l’oiseau, esquisse”.
Signerad F. Leger och daterad -47. Olja på duk 33 x 46 cm.
Proveniens: Konsul Carl Erik Schlyters (1899-1970) samling, Stocksund., Stocksund. Direktör Bo (1909 - 1982) och Margareta Lindhs (1915-2013) samling, Stockholm. Bukowski Auktioner, Stockholm, Vårens Moderna, 28 april 2014, kat. nr 368. Svensk privatsamling, förvärvad vid ovanstående auktion.
Litteratur: Georges Bauquier, ”Fernand Léger - Catalogue raisonné, 1944–1948”, 2000, upptagen som kat. nr 1271, avbildad helsida i färg s. 183.
872. Maurice Estève (Frankrike, 1904–2001) ”Paysage aux Chardons” (Dessin no 3).
Signerad Estève och daterad -54. Kol och blå krita på papper, 23 x 30,8 cm.
Proveniens: Troligen inköpt på Galerie Pierre, Stockholm på 1960-talet. Bukowski Auktioner, Stockholm, Modern Art + Design 598, 25 april, 2017, kat. nr 320.
Signerad F. Gilot och daterad 1951 med dedikation ”Pour Marianne”. Blyerts på papper 28 x 22,5 cm. Original till litografiskt blad i en onumrerad upplaga av 350.
Proveniens: Marianne Greenwood (1916–2006), svensk fotograf, äventyrare och författare. Därefter i arv.
Litteratur: André Verdet, ”Pages d’amour”, Raison d’être, Paris, 1951. 1951, motivet avbildat som litografi. Yoakum 8.
Signerad A. Lhote och daterad 1911. Akvarell på papper, 31,5 x 49 cm. Bukowskis tackar Madame Dominique Bermann Martin för verifiering och information om det aktuella katalognumret.
I Paris, under 1900-talets första decennier, fann ”la vie de bohème” sin mest färgstarka företrädare i målaren Moïse Kisling, en man vars livsglädje endast överträffades av hans passion för måleriet.
Kisling såg Frankrike som det enda land där en målare kunde leva, arbeta och utvecklas; han lämnade sitt hemland Polen 1910 och tillbringade de följande fyrtio åren mellan Paris och staden Sanary-sur-Mer nära Medelhavet. Amedeo Modigliani, Jules Pascin, Georges Braque och Chaïm Soutine hörde till hans närmaste vänner, men hans värme och otyglade livsglädje sträckte sig långt bortom denna krets och blev legendarisk i Montmartre och Montparnasse. För Kisling räckte det inte med att bara delta i livet; han njöt av det och inspirerade andra att delta i hans hyllning till livets och skapandets glädjeämnen.
Kislings målningar speglar denna otyglade vitalitet. De är färgstarka skildringar av hans värld – landskap, porträtt, stilleben, blommor och framför allt kvinnor – återgivna med en särskild klarhet och sensualitet. Han arbetade i mättade, outspädda nyanser, medveten om att han målade för eftervärlden och om tidens oundvikliga blekning av färgerna. De lysande blomsterkompositionerna, de sensuella nakenstudierna mot bakgrund av rikt mönstrade textilier och de raffinerade porträtten vittnar alla om en djupt personlig och omedelbart igenkännbar vision.
Som författaren och kritikern Joseph Kessel har påpekat, framstår Kislings verk som en strålande memoar över ett intensivt levt liv.
Under åren efter andra världskriget, efter en period i exil i USA långt från sin familj, återvände konstnären till Frankrike och bosatte sig permanent i Sanary-sur-Mer, i den villa han hade byggt i slutet av 1930-talet. Där, omgiven av Medelhavets ljus och lugn, tillbringade Kisling sina sista år och fortsatte att måla med oförminskad intensitet fram till sin död 1953.
878. Moïse Kisling (Frankrike, 1891–1953) Nature morte à la coupe de fruits (Stilleben med fruktfat).
Signerad Kisling. Med påskrift a tergo: ”m. Kisling 3. rue Bara Paris (VIe)”. Utförd ca 1917. Olja på duk 73 x 54 cm. Certifikat utfärdat av Marc Ottavi, Paris, 2026 medföljer. Detta verk kommer att inkluderas i ”Volume IV and Additions to Volumes I, II and III, Catalogue Raisonné of the Work of Moïse Kisling” under förberedande av Marc Ottavi.
Proveniens: Affärsmannen Joseph Gruss (1903-1993), New York, förvärvad direkt av konstnären. Svensk privatsamling, i gåva från ovanstående.
Béla Kádár var en ungersk målare och en av de mest framstående medlemmarna av den ungerska avantgardekonsten under det tidiga 1900-talet. Han hämtade inspiration från en rad olika konstnärliga rörelser, däribland konstruktivism, kubism och tysk expressionism, samtidigt som han förankrade sitt bildspråk i traditionell ungersk folklore. Kádár har också kallats Ungerns Chagall.
Verket som presenteras på denna auktion är en magnifik komposition med en ballerina på sin vita häst, fångad i det kalla ljuset av en strålkastare. Ryttarinnan, hästen i sällskap av en hund och en katt, är inneslutna i en uppåtgående spiralrörelse. Scenens surrealistiska laddning, förstärks av tre lutande shackbräden som markerar gränsen mellan det kalla ljuset och världen ut anför, framställd som en fond i en varm ton av ockra. Oavsett om Kádár avbildar abstrakta figurer, föremål, landskap eller interiörer kännetecknas hans verk av en ljus, gnistrande palett och ett fragmenterat förhållningssätt till det bildmässiga rummet.
Kádár föddes 1877 i en fattig judisk familj i Budapest och nådde tidigt framgång. En lukrativ beställning gjorde det möjligt för honom att etablera sig i staden. År 1919 tvingades han dock lämna U ngern för Wien och Berlin, vilket skulle leda till erkännade för hans konstnärliga gärning.
I Berlin introducerades Kádár för Herwarth Walden, som aktivt stödde och uppmuntrade unga ungerska konstnärer. Han inbjöds att delta i två separatutställningar på Waldens berömda Galerie Der Sturm där han ställde ut sida vid sida med konstnärer som Marc Chagall, Wassily Kandinsky och Paul Klee. Genombrottet kom i New York på Brooklyn Museum 1926. Den amerikanska konstsamlaren och suffragetten Katherine Dreier hade upptäckt honom. Kádár bjöds in att delta i två utställningar organiserade av Société Anonyme – en experimentell konstorganisation som Dreier grundat 1920 av tillsammans med Man Ray och Marcel Duchamp. Dessa utställningar spelade en avgörande roll i introduktionen av europeisk avantgardek i New York och stärkte ytterligare Kádárs internationella anseende.
År 1937 återgavs ett av Kádárs verk, som tidigare visats i tidskriften *Der Sturm*, på omslaget till katalogen till ”Entartete Kunst”, utställningen av s.k. degenererad konst som anordnades av nazisterna. Under andra världskriget levde Kádár i Budapestghettot och han förlorade både sin hustru och sina två söner. Kádár hamnade gradvis i glömska och dog i stort sett okänd i januari 1956. Det var först 1977 som konstnären fick en retrospektiv utställning på Nationalgalleriet i Budapest.
I dag finns Béla Kádárs verk representerade i många betydande museisamlingar, däribland Ungerska nationalgalleriet i Budapest, Museo Thyssen-Bornemisza i Madrid och Philadelphia Museum of Art.
879. Béla Kádár (Ungern, 1877–1956) Ballerina på vit häst. Signerad Kádár Béla. Olja på duk lagd på pannå 84 x 103 cm. Bukowskis tackar Jacob Gildor för bekräftelse av äktheten av detta verk.
Proveniens: Förvärvad i slutet av 1990-talet av Tommy Grönlund, konstsamlare, auktionist och grundare av Malmö Kvalitetsauktioner.
Detta intressanta, stilleben är utfört för närmre 70 år sedan. Ett mycket traditionellt motiv men samtidigt modernt utfört av André Lhote med sitt kubistiska och uppbrutna uttryck i en eldig orange färgskala. Målningen är skapad under en period när Lhote bröt med ett tidigare impressionistiskt och fauvistiskt uttryck, inspirerad av bland andra Paul Gaugain och Paul Cezanné, för att ägna sig åt ett mer kubistiskt skapande. Uttrycket är stiliserat och har ett omväxlande formspel men som ändå ger ett harmoniskt helhetsintryck.
André Lhote föddes i Bordeaux, Frankrike, 1885. Vid 12 års ålder började han att gå som lärling hos den lokala möbelsnickaren och lärde sig träsnideri och skulptering i trä. Senare studerade han vid École des Beaux-Arts i Bordeaux och målade flitigt även på sin fritid. Efter ett besök i världsmetropolen Paris 1907 där Paul Cezannes målningar på Salon d’Automne inspirerade den unge konstnären flyttade han dit. Staden var överfylld av konstnärer från världens alla hörn och var en inspirerande plats för en konstnär att bo. Lhote gick med i den inflytelserika konstnärssammanslutningen Section d’Or där konstnärer som Marcel Duchamp, Jean M etzinger Fernand Legér med flera ingick. År 1910 hade Lhote sin första enmansutställning på Galerie Druet och 1912 fick han ställa ut på Section d’Ors salong med stor framgång.
Till skillnad från samtida kubister som Picasso och Braque som arbetade med en mer fullbordad kubism med helt uppbrutna former behöll Lhote föreställande och klassicistiska element i sina målningar och formade sin egen typ av kubism.
Lhote undervisade på flera olika konsthögskolor i Paris innan han 1922 grundlade sin egen framstående Acedemie André Lhote i Montparnasse. Målarskolan har påverkat flera generationer konstnärer som reste till Paris under tidigt 1900-tal. Konstnärer som Georg Pauli, Prins Eugen, Olle Bærtling, Greta Knutson-Tzara, Philip von Schantz och Tora Vega Holmström är bara några av de svenska konstnärer som gått i hans skola.
879A. André Lhote (Frankrike, 1885-1962.)
”Nature morte à la clef et la cafetière”.
Signerad A. Lhote. Utförd 1958. Olja på duk 55 x 46 cm. Bukowskis tackar Madame Dominique Bermann Martin för verifiering och information om det aktuella katalognumret.
Proveniens: Bukowski Auktioner, Stockholm, Höstens Moderna Auktion 557, 26 oktober, 2010, kat. nr 306.
Utställningar: Prins Eugens Waldemarsudde, Stockholm, ”Form och färg - André Lhote och svensk kubism”, 16 september 2017 - 21 januari 2018, kat. nr 747, avbildad i katalogen s. 32.
César Manrique (1919–1992) föddes i Arrecife på Lanzarote, en ö vars landskap och identitet han kom att prägla på ett unikt och bestående sätt. Efter studier vid konstakademin San Fernando i Madrid, där han var verksam mellan 1945 och 1964, etablerade han sig som konstnär med återkommande utställningar både i Spanien och internationellt. Under 1950-talet rörde han sig mot ett icke-föreställande uttryck och fördjupade sig i materialens egenskaper, vilket förde honom nära den spanska informella rörelsen.
År 1964 flyttade Manrique till New York, där han höll tre separatutställningar på Catherine Viviano Gallery. Mötet med amerikansk abstrakt expressionism, popkonst och kinetisk konst blev avgörande för hans fortsatta konstnärliga utveckling och bidrog till att vidga hans visuella språk.
Vid återkomsten till Lanzarote i mitten av 1960-talet inledde han en rad banbrytande projekt i gränslandet mellan konst, arkitektur och landskap. Dessa projekt, lika estetiska som etiska, syftade till att lyfta fram öns vackra natur och skapa en ny internationell bild av Lanzarote.
“I am a painter. I paint because I need to do so. All the people I love and ever loved are often found on my canvases – matter of fact, every experience I have is recorded and may flow on to my pictures.”
– Herbert Gentry
Herbert Gentrys fascinerande konstnärskap och expressionistiska stil har på senare tid fått internationell uppmärksamhet. Med rötter i 1920-talets Harlem och dess kulturella dynamik präglades hans tidiga liv av musik, scenkonst och sociala nätverk inom den konstnärliga sfären. Dessa influenser kom att genomsyra hans visuella uttryck, särskilt i form av rytm, rörelse och färgintensitet.
Efter studier i juridik och militärtjänst under andra världskriget fortsatte Gentry sin konstnärliga utbildning i Paris vid Sorbonne och Académie de la Grande Chaumière. Där integrerades han i efterkrigstidens internationella konstmiljö. Tillsammans med sin hustru, jazzsångerskan Honey J ohnson, etablerade han en kulturell mötesplats där musik och bildkonst samverkade.
U nder senare delen av 1950-talet flyttade Gentry till Skandinavien, där han blev verksam i både Köpenhamn och Sverige. Trots att Gentry hade lämnat USA för Europa behöll han en livslång stark koppling till New Yorks konst- och jazzscener och levde ett transatlantiskt liv där han ständigt reste mellan sitt hem i Sverige och det legendariska Chelsea Hotel i New York. Det var Pontus Hultén, den välkände chefen för Moderna Museet i Stockholm, som rekommenderade familjen Gentry att ta en lägenhet på Chelsea Hotel som en idealisk bostad under en vistelse i New York. Det var också på Hulténs initiativ som Gentry fick en retrospektiv utställning på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm 1975.
880. Herbert Gentry (USA/Sverige, 1919–2003) Figurkomposition. Olja på duk 116,5 x 104,5 cm. Målningen är intygad a tergo av konstnärens dotter Elsa Gentry Kant.
Bram Bogart kom genom sin vänskap med den svenske konstnären
Bengt Lindström i kontakt med den svenska konstmarknaden redan på 1960-talet. Han ställde bland annat ut på konstföreningen i Östersund, Gävle Museum, Konsthallen i Göteborg och Lunds konsthall.
Bengt Lindström kom också att bli den gemensamma länken mellan Bogart och den svenske läraren, sedermera galleristen Kjell Wikner i Östersund. När Wikner, under en tid, studerade franska i Paris arbetade han extra med att rengöra penslar i Lindströms ateljé. Där väcktes ett starkt och bestående konstintresse, vilket senare ledde till att han tillsammans med sin hustru Astrid grundade Galleri 92.
Under mer än 25 år visade galleriet måleri och skulptur av såväl svenska som internationella konstnärer. Lokalen låg på Byvägen 92 – en adress som också gav galleriet dess namn. Att vara gallerist blev för Wikner lika mycket en livsstil som ett yrke. Genom verksamheten öppnades en ny värld av resor och möten runt om i Europa. Astrid och Kjell Wikner knöt kontakter med både etablerade och unga, lovande konstnärer, varav flera kom till Frösön för att ställa ut och bodde hos familjen under sina vistelser i Sverige.
Vid invigningsutställningen 1975 på Frösön var Bogart representerad med ett tiotal verk, vilket blev början på ett långvarigt samarbete.
Östersunds-Posten recenserade utställningen den 15 januari 1975:
”Färg och form har blivit ett i den tjockt påsmetade färgmaterien, som ger intryck av spontan rörelse, samtidigt som minsta modellering verkar meningsfull. Slutintrycket är dualistiskt: hans tungt skulpterade, intensivt
färglysande tavlor ger både en känsla av rofylld balans och en inbyggd dynamik av nervig rörelse. Det pulserar som av livets vågor i kraftfullt skulpterade tavlor med chockerande färgackord.”
För Bram Bogart var materialet den centrala beståndsdelen i konsten, till skillnad från konstnärer som enbart ser materialvalet som ett medel. I början av 1960-talet utvecklade han det uttryck som skulle prägla hela hans oeuvre: monumentala, kraftfulla färgformationer uppbyggda av tjocka lager pigment, vatten, fernissa och pulveriserad krita. Resultatet blev mycket tunga verk, vilket ledde till att han konstruerade egna metallramar för att bära vikten.
Denna teknik och detta uttryck följde honom genom hela livet och resulterade i ett unikt konstnärskap som nådde internationell berömmelse. B ogarts verk finns i många privata europeiska samlingar och har visats på välkända institutioner som Guggenheim i New York, Louvren och Centre Pompidou i Paris.
I norra Sverige var det Astrid och Kjell Wikner vid Galleri 92 på Frösön som under många år introducerade och presenterade Bram Bogart för den svenska publiken.
880A. Bram Bogart (Holland, 1921-2012) ”VERTETJAUNE ”. Signerad Bogart och daterad -73 samt a tergo signerad och daterad Mai 1973. Bemålad relief i blandteknik på pannå 51 x 55 cm
Proveniens: Galleri 92, Frösön, Östersund. Inköpt från ovanstående.
883. Louis Toffoli (Frankrike, 1907–1999) ”Raccomodeuses de filets”.
Signerad Toffoli. Olja på duk 145 x 114 cm.
Proveniens: Enligt uppgift såld på Svensk-Franska auktionen till förmån för Agadirkatastrofens offer. Bukowski Auktioner, Stockholm, Moderna vårauktionen, 1990, kat. nr 345.
Litteratur: Henri Gineste, ”Vision sur Louis Toffoli”, 1970, avbildad.
“Through play, we renew contact with childhood – My art is childlike”. Karel Appel
Karel Appel examinerades från konstakademien i Amsterdam år 1943 men fick vänta hela 4 år på sin första utställning i Groningen. Hans första stora projekt, utsmyckningar i stadshuset i Amsterdam, kritiserades hårt och väggmålningen täcktes över i tio års tid. Efter denna motgång sökte han sig till Paris och började umgås med flera av de konstnärer som senare skulle bli tongivande på 1900-talets konstscen. I november 1948 bildades CoBrA-gruppen av Appel och några andra unga konstnärer på Café Notre Dame i Paris. Namnet är ett anagram på medlemmarnas respektive hemstad - Köpenhamn, Bryssel och Amsterdam. Övriga ursprungsmedlemmar var danske Asger Jorn, Christian Dotremont och J oseph Noiret från Belgien samt Constant och Beverloo Corneille från Nederländerna.
CoBrA-gruppen, var ett forum för experimentellt samarbete mellan konstnärer som förespråkade och arbetade med spontan expressionism vars abstrakta drag representerade en brytpunkt med det mer formella, geometriskt abstrakta måleriet som var typiskt för tiden. CoBrAs med -
lemmar arbetade utifrån teorin att konsten stod i direkt relation till det m änskliga psyket och konstnärens sinnesstämning.
I det aktuella katalognumret möter vi en för konstnären typisk figur. Som ofta i Appels konst är färgen pastos så att målningen nästan blir till en relief. Med sitt ganska brutala uttryck ger målningen intryck av lätthet och rörelse där dynamiska former och starka färger bidrar till en känsloladdad stämning. Kompositionen är djärv och samtidigt lekfull. Det är det naiva formspråket, de färgsprakande kraftfulla formerna och den levande texturen s om är signifikativt för hans semi-figurativa målningar. Appel hade ett vilt och ibland aggressivt sätt att måla där han använde både pensel, händer och palettkniv för att lägga på färg som ibland sprutades direkt från tuben och ut på duken. Han lär ha sagt ”My tube is like a rocket, which describes its own space”.
886. Karel Appel (Holland, 1921–2006) Utan titel.
Signerad Appel. Olja på duk 66 x 50 cm.
Proveniens: Konstgården, Getinge. Privatsamling, Sverige.
Henry Moore ”Reclining Figure Curved: Smooth” (1976) är ett verk ur Henry Moores senare produktion och ett tydligt exempel på hans fortsatta arbete med den vilande figuren, ett motiv han återkom till under hela sin karriär. Under 1970-talet arbetade Moore nästan uteslutande genom modeller i gips eller lera som sedan göts i brons och patinerades individuellt, vilket gör att varje exemplar får små variationer i yta, ljus och ton.
Den vilande figuren var central för Moore. Han beskrev själv positionen som den mest fria av kroppens grundställningar, eftersom den inte är beroende av vertikal balans eller ett fast underlag på samma sätt som den stående figuren. I detta verk har motivet drivits långt mot abstraktion. Kroppen är inte längre uppbyggd som anatomi, utan som ett system av sammanhängande volymer där proportion, tyngd och riktning styr formen.
Skulpturen bygger på ett tydligt spel mellan massa och hålrum. De genomgående öppningarna är inte sekundära detaljer utan bärande delar av kompositionen. De bryter upp helheten och låter ljuset passera genom verket, vilket gör att skulpturen förändras beroende på varifrån den betraktas. Från vissa vinklar framstår den som tät och sammanhållen, från andra som mer upplöst och öppen.
Detta sätt att arbeta med form har rötter i Moores tidiga utbildning vid Royal College of Art, men också i hans intresse för modernism och äldre skulpturtraditioner. Han hämtade influenser från konstnärer som Pablo Picasso och Constantin Brancusi, särskilt deras sätt att förenkla och reducera form. Samtidigt var han starkt påverkad av precolumbiansk skulptur, inte minst Chac Mool-figuren, där den liggande kroppen fungerar som en stabil men symboliskt laddad form. Naturen var också en återkommande referens - särskilt stenar, ben och landskapets mjuka former.
Från 1950-talet blev brons Moores huvudsakliga material. Det gav honom möjlighet att arbeta i större skala och att låta verk produceras i upplagor, vilket gjorde hans skulpturer spridda i offentliga miljöer över hela världen. Hans internationella genombrott kom efter utställningen på Museum of Modern Art 1946, och han belönades m ed skulpturpriset vid Venedigbiennalen 1948. Idag finns hans verk i centrala samlingar som Tate, Guggenheim Museum och Art Gallery of Ontario.
”Reclining Figure Curved: Smooth” kan ses som en koncentration av hela detta konstnärskap. Formen är reducerad till några få grundläggande principer: balans mellan tyngd och tomrum, mellan öppet och slutet, mellan kropp och rum. Skulpturen föreställer inte en kropp i traditionell mening, utan undersöker hur en figur kan omvandlas till en självständig form i rummet - en form som hela tiden förändras i mötet m ed ljuset, omgivningen och betraktaren.
889. Henry Moore (England, 1898–1986) ”Reclining Figure Curved: Smooth”. Signerad Moore och numrerad 2/9. Koncipierad 1976. Brons. Mått inklusive metallsockel: höjd 12 cm, längd 21 cm. Undertill märkt: R.F. (R) 76. Verket är registrerat hos Henry Moore Foundation, kat. nr LH 688 cast 2.
Proveniens: Förvärvad från Birger Wågberg i Örnsköldsvik 1978. Därefter i arv till nuvarande ägare.
Litteratur: Alan Bowness (ed.),Henry Moore Complete Sculpture Volume 5. 1974–1980, 1994, avbildad.
Lynn Chadwicks karaktäristiska gestalter känns omedelbart igen. De har ett alldeles eget tilltal, och deras distinkta formspråk liknar ingen annans. Majestätiska främlingar, gåtfulla, knappast vilande - snarare vaksamma. Med sina geometriskt förenklade former och med kantigt draperade mantlar väcker de associationer och fascination.
Chadwick debuterade på den brittiska konstscenen strax efter andra världskriget, tillsammans med en ny generation konstnärer. Europa låg i ruiner, världen var i chock efter att ha bevittnat krigets fasor, folkmord och atombombens verkningar. C hadwick själv tjänstgjorde under kriget som pilot i R.A.F. Han hade redan som ung haft en önskan om att få ägna sitt liv åt konsten. Hans föräldrars misstycke fick honom att kompromissa med sin yrkesbana och han utbildade sig därför inom arkitekturen. I nnan kriget arbetade han som ritare på arkitektkontor. Någon egentlig konstnärlig skolning hade Chadwick inte och kanske kan man skönja arkitektritningens strama geometri i hans konstnärskap. Efter kriget var han fylld av en längtan att skapa, att åstadkomma något nytt.
Det dröjde dock innan han vågade ta steget fullt ut och bli konstnär, så han arbetade under några år framgångsrikt som formgivare och inredningsarkitekt. Under det sena 1940-talet försörjde Chadwick sig på att designa bland annat exponeringsställ, möbler och tapetmönster samtidigt som han arbetade med sin konst.
D et var genom Venedigbiennalerna 1952 och 1956 som Chadwick fick sitt internationella genombrott och han har sedan dess betraktats som ett av de viktigaste konstnärskapen inom den engelska efterkrigskonsten. Uttrycket i Lynn Chadwicks skulpturer är i högsta grad sammanlänkat med hans arbetsmetoder. I stort sett självlärd uppfann han sin egen teknik. Metoden har beskrivits som ett tredimensionellt tecknande med metallstänger, där Chadwick först böjde och formade stängerna till önskad form vilka därefter svetsades samman. Sedan fyllde han de delar som skulle vara solida. För vissa skulpturer använde han sig av metallplåtar, vilka gav intryck av ”metallhud”. Först i slutet av 1950-talet började han även gjuta i brons. Chadwick lade stor vikt vid patineringen av sina skulpturer och arbetade mycket med ytans struktur och färgnyanser.
Triangeln i olika utföranden är den grundläggande geometriska formen i Chadwicks konst, ibland sammansatt till rektanglar. Denna form, placerad lodrätt eller diagonalt, sällan horisontalt, utgör stommen i skulpturerna och skapar den formmässiga spänningen. Konstnären själv menade att triangeln var att betrakta som det enklaste utkastet av en människo- eller djurfigur och ur denna form skapades kroppen. Själv betonade han att han alltid utgick från människogestalten i sin konst.
De aktuella skulpturerna är från konstnärens 1970-talsproduktion vilken känns igen genom dess ikoniska och mogna uttryck där formerna har renodlats och skalats ned. Som betraktare möter vi två arketypiska och tidlösa former där det är svårt att säga om Chadwick hämtat sin inspiration från den neolitiska civilisationen eller om Jungs lära om arketypen och det kollektiva undermedvetna. Figurerna som befolkar konstnärens idévärld är hybrider som lånar drag av människor, fåglar, reptiler och insekter vilket gör att vi delvis identifierar oss med dem men samtidigt räds dem. I denna grupp är det egentligen bara figurernas ansikten som säger något om dem: kvadraten symboliserar mannen och triangeln kvinna (vilket är återkommande i hela hans produktion).
Chadwick beskrev själv konsten som en mörk inre kraft vilken manifesterade sig för konstnären och översattes genom dennes förmåga och skicklighet. Det som vi betraktare fått översatt av konstnären är vi även fria att tolka.
890. Lynn Chadwick (England, 1914–2003) ”Pair of standing figures”.
Signerad C i triangel och daterad -75. Numrerad 2/8 och E/3. Svartpatinerad brons, höjd 31 cm.
Litteratur: Dennis Farr & Eva Chadwick, ”Lynn Chadwick Sculpture: With a Complete Illustrated Catalogue 1947–2003”, 2014, kat. nr 707, ett annat exemplar avbildat i svartvitt s. 316.
891. Lynn Chadwick (England, 1914–2003) ”Maquette VI Sitting Woman”. Stämplad C38, numrerad 9/9 och daterad 1986. Svartpatinerad brons, höjd 14 cm. Proveniens: Fabian Carlsson Gallery, London, inköpt i slutet av 1980-talet.
Litteratur: Dennis Farr & Eva Chadwick, ”Lynn Chadwick Sculpture: With a Complete Illustrated Catalogue 1947–2003”, 2014, kat. nr C38, ett annat exemplar avbildat i svartvitt s. 364.
Adrian Heath (1920–1992) hör till de mest betydelsefulla gestalterna inom den brittiska efterkrigstidens abstraktion, och hans tidiga verk från början av 1950-talet markerar en avgörande fas i utvecklingen av ett nytt, konstruktivt målerispråk i Storbritannien. Utbildad vid Slade School of Art och formad av erfarenheterna från andra världskriget, där han var krigsfånge, kom Heath att efter kriget söka ett bildspråk som kunde förena intellektuell struktur med måleriets materiella och perceptuella möjligheter.
Det är under det tidiga 1950-talet som Heath fullt ut formulerar sitt abstrakta uttryck. I nära dialog med samtida konstnärer som Victor Pasmore och Anthony Hill intar han en central position i det som kom att bli den konstruktiva abstraktionens genombrott i Storbritannien. Samtidigt behåller hans måleri en distinkt känslighet för färg och yta, vilket skiljer honom från en mer strikt geometrisk tradition.
Målningen ”Composition: Yellow, Black and Pink” från 1952, som ingår i auktionen, är ett utmärkt exempel på denna avgörande period. Här organiseras bildytan genom tydligt avgränsade färgfält där gult, svart och rosa samspelar i en noggrant avvägd komposition. Istället för att skapa illusionistiskt djup bygger Heath upp en rumslighet som uppstår i mötet mellan färgernas intensitet, proportioner och inbördes relationer. Resultatet är en bild där varje element är bärande för helhetens balans och rytm. Jane Rye skriver i sin bok om Adrian Heath: ”Tekniken att låta en färg tränga in i en annan övertog Heath från den ryske konstnären Serge Poliakoff, men medan den hos Poliakoff ofta leder till en genomskinlig lätthet, så att formerna tycks sväva över duken, används den i Heaths händer för att skapa en känsla av tyngd och substans som inte uppnåddes av någon av hans abstrakta kollegor.” Målningen tillhör Heaths mest betydande produktion och pryder även omslaget till Jane Ryes bok som utkom 2012.
Heaths arbetssätt under denna tid präglas av en intuitiv men kontrollerad process, där kompositionen växer fram genom successiva justeringar snarare än genom förutbestämda system. Han betonade själv att formerna måste ”växa fram ur måleriets handling”, en tanke som tydligt manifesteras i verkets organiska struktur. Trots den geometriska tydligheten upplevs målningen som levande och föränderlig, där färgfälten tycks ha funnit sin plats genom en naturlig, visuell logik.
Färgen spelar en avgörande roll i Heaths tidiga 1950-talsmåleri. I föreliggande verk fungerar det gula som en lysande, sammanhållande kraft, det svarta tillför struktur och tyngd, medan det rosa introducerar en mjukare ton som skapar balans och visuell resonans. Denna noggrant avvägda palett understryker verkets dualitet mellan stram konstruktion och sensibel färgupplevelse.
”Composition: Yellow, Black and Pink” sammanfattar på ett tydligt sätt Adrian Heaths bidrag till den brittiska modernismen under denna period. Det förenar konstruktiv klarhet med målerisk närvaro och vittnar om en konstnär som, i början av 1950-talet, formulerade ett av de mest övertygande svaren på efterkrigstidens sökande efter nya abstrakta uttryck. Samtidigt är detta ett måleri som lever bortom sin historiska kontext. I sin direkta närvaro, sin lysande färgklang och sin precisa men öppna struktur bär verket en ovanlig kombination av stillhet och energi. Det är en bild som inte bara byggs upp framför betraktaren, utan som fortsätter att utvecklas i mötet med blicken – där färgfälten tycks vibrera i subtil rörelse och kompositionen framstår som både fulländad och i ständig förvandling.
891A. Adrian Heath (Storbritannien 1920–1992) ”Composition: Yellow, Black and Pink”. Signerad Adrian Heath och betitlad på etikett på spännramen. Daterad 1952 a tergo. Olja på duk 122 x 91,5 cm.
Proveniens: I konstnärens ägo. Redfern Gallery, London. Mr David Dallas. Privatsamling. Jonathan Clark Fine Art, London. Privatsamling, förvärvad från ovanstående.
Utställningar: Arts Council of Great Britain, London, ”Recalling the Fifties”, 1985.
Litteratur: Jane Rye, Adrian Heath, 2012, avbildad på omslaget samt helsida s. 85.
892. Arman (Armand Pierre Fernandez) (Frankrike/USA, 1928–2005) ”Accumulation #S 0002”. Signerad Arman a tergo. Utförd 1989. Akrylfärg och färgtuber på duk 100 x 81 cm. Detta verk är registrerat i Arman Studio Archives, New York, med nummer: APA nr 8025–89.011. Utropspris: SEK 200 000 – 225 000 / EUR 18 900 – 21 300 (d)
893. Auguste Herbin (Frankrike, 1882–1960) ”Glossaire”. Signerad Herbin och daterad 1948. Gouache på papper 50 x 33 cm.
Proveniens: Galerie Melki, Paris. Modarco S.A. Collection, Geneva. Knoedler Gallery, New York. Privatsamling, Stockholm.
Utställningar: Museo de Arte Contemporáneo de Caracas, Venezuela.
896. Henri Sert (Frankrike/Sverige, 1938–1964) Huvud i profil, gul fond. Signerad H. Sert och daterad 1959. Olja på duk 24 x 33 cm. Utropspris: SEK 30 000 – 40 000 / EUR 2 840 – 3 790 (d)
897. Henri Sert (Frankrike/Sverige, 1938–1964) Komposition.
Signerad H Sert och daterad 1964. Olja på duk 81 x 60 cm.
Blandteknik på papper, 21 x 13,5 cm. Utförd omkring 1930. Intyg gällande proveniensen utfärdat av Aube Elléouët, dotter till André Breton, medföljer verket.
Proveniens: Poeten och författaren André Bretons (1896-1966) kvarlåtenskap, Paris. Galerie 1900–2000, Paris. Inköpt från ovanstående galleri 7 mars 2016 av nuvarande ägare.
Enrico Baj (född 1924 i Milano) intar en central position inom efterkrigstidens europeiska avantgarde. Som målare, grafiker, skulptör och författare utvecklade han ett konstnärskap präglat av experimentlusta och materialmässig mångfald. Efter studier vid Breraakademin etablerade han sig tidigt som en d rivande kraft i den italienska konstscenen och var 1951 medgrundare till rörelsen Arte Nucleare tillsammans med Sergio Dangelo. Denna rörelse uppstod i skuggan av kärnvapenhotet och artikulerade e n estetik som bröt med traditionella normer till förmån för ett mer fragmenterat och samtidskritiskt bildspråk.
Under 1950-talet utvecklade Baj ett arbetssätt där måleriet successivt utvidgades genom införlivandet av okonventionella material. Denna utveckling, som är tydligt manifesterad i målningen J’étais là sur ces montagnes (1958), speglar en bredare tendens inom den informella konsten, där konstnärer sökte överskrida det klassiska måleriets begränsningar. Från en inledningsvis relativt traditionell användning av olja och tusch kom Baj att integrera textilier, snören, metallfragment och andra funna objekt i s ina verk. Resultatet blev en hybrid form där gränsen mellan måleri och objekt upplöses.
Bajs konst från denna period kännetecknas vidare av en säregen ikonografi, där groteska och absurda figurer intar en framträdande roll. Dessa gestalter, ofta utformade som karikatyrer eller fantasivarelser med överdrivna attribut, bär på en tydlig ironisk laddning. I detta avseende ansluter hans praktik till arvet från Dadaism, med dess antiauktoritära och lekfulla hållning, liksom till Surrealism i dess utforskning av det irrationella och undermedvetna.
Mot mitten av decenniet framträder collaget och assemblaget som centrala uttrycksformer i Bajs produktion. Som en virtuos inom collaget – en teknik han själv förankrade i litterära principer – utvecklade han komplexa bildytor där disparata material såsom sybehör, stoppningsmaterial, madrassöverdrag, medaljer, speglar och färgat glas fogas samman till visuellt och semantiskt laddade helheter. I dessa verk återkommer motivkretsar som senare skulle bli ikoniska, inte minst serierna Damerna och Generalerna, där fiktiva figurer fungerar som bärare av en ofta skarpt formulerad, om än ibland maskerad, politisk kritik. Denna tematik utvecklas ytterligare i senare kompositioner med militära parader och ceremonier, där maktens representationer utsätts för satirisk dekonstruktion.
Parallellt med denna konstnärliga utveckling etablerade sig Baj på den internationella scenen. Från 1950-talet och framåt ställde han regelbundet ut, särskilt i Paris, och 1953 inledde han ett betydelsefullt samarbete med Asger Jorn, vilket resulterade i bildandet av “International Movement for an Imaginist B auhaus” – en rörelse som motsatte sig samtidens rationalistiska och geometriska dogmer. Hans internationella genombrott befästes genom deltagande i utställningar som Surrealist Intrusion in the Enchanters’ Domain (New York, 1960), organiserad av Marcel Duchamp och André Breton, samt den inflytelserika Art of Assemblage (1961) vid Museum of Modern Art i New York.
Breton kom även att uppmärksamma Baj i en essä 1963, och året därpå tilldelades konstnären ett eget rum vid Venedigbiennalen, vilket ytterligare befäste hans position inom den internationella avantgardescenen. Under de följande decennierna fortsatte Baj att ställa ut regelbundet, med betydande retrospektiver i bland annat Milano, Rotterdam och Bryssel.
S ammantaget framstår Enrico Baj som en konstnär vars praktik under 1950-talet inte enbart utmanade måleriets materiella och formella gränser, utan även artikulerade en skarp och ofta ironiskt förklädd kritik av samtidens politiska och kulturella strukturer. Hans verk från denna period utgör därmed en betydelsefull länk mellan efterkrigstidens avantgardistiska experiment och en mer explicit samhällskommenterande konst.
899A. Enrico Baj (Italien, 1924-2003) ”J’etais la sur ces montagnes”. Signerad Baj, daterad -58. Blandteknik på duk 130 x 162 cm.
Proveniens: Galerie Rive Gauche, Paris. Inköpt från Björn Bengtsson, Varberg. Privatsamling, Stockholm.
Litteratur: Enrico Baj och Enrico Crispolti, ”Catalogo Generale Bolaffi dell’opera di Enrico Baj”, 1973, registrerad med nummer 392, s. 63, med titeln ”Ultracorpo”.
”As a witness of my society, I have always been very much involved in the cycle of production, consumption, and destruction.” - Arman
Arman är internationellt erkänd som en av de mest betydelsefulla konstnärerna under 1900-talets senare hälft och betraktas som en central gestalt inom den franska rörelsen Nouveau Réalisme, vilken utvecklades parallellt med popkonst i USA under 1960-talet. Hans verk återfinns idag i framstående museer samt i såväl offentliga som privata samlingar världen över.
Arman föddes 1928 i Nice, Frankrike. Hans far, som var antikhandlare och samlare, ägnade sig även åt måleri, fotografi och poesi samt spelade cello, vilket bidrog till att forma Armans tidiga konstnärliga miljö. År 1946 avlade Arman en kandidatexamen i filosofi och matematik, varefter han påbörjade konststudier.
Armans konstnärskap kan förstås som en brygga mellan europeisk och amerikansk efterkrigskonst. I reaktion mot samtidens massproduktionskultur började han integrera kasserade föremål och avfall i sina verk, vilket kom att bli ett signum för hans praktik. År 1960 realiserade han utställningen Le Plein (”Full”) vid Iris Clert Gallery i Paris. Utställningen baserades på en arkitektonisk och konceptuell princip som svar på Le Vide (”Tomrummet”), presenterad två år tidigare i samma galleri av Yves Klein.
Genom ”Le Plein” eftersträvade Arman att omdefiniera betraktarens relation till det konstnärliga rummet. Hans metod kan beskrivas som konceptuell och supramateriell, då den syftade till att radikalt förändra den fenomenologiska och beteendemässiga upplevelsen av rummet genom en extrem materiell mättnad—i kontrast till Kleins undersökning av immaterialitet och tomhet. Galleriet fylldes till brädden med kasserade objekt, i sådan utsträckning att utställningen endast kunde betraktas utifrån.
Detta konstnärliga förhållningssätt utvecklades senare till serien ”Poubelles” (”Skräp”), där Arman bland annat inkapslade kasserade föremål i resin. Genom denna process transformerades vardagliga och bortkastade objekt till permanenta konstverk likt auktionens spännande ”Poubelle”.
899B. Arman (Armand Pierre Fernandez)(Frankrike/USA 1928-2005) ”Poubelle d’Atelier”.
Ackumulation av skräp ingjutet i resin, i en trälåda 81 x 61 cm. Unik. Utförd 1965. Verket är registrerat hos Arman Studio Archives med arkivnummer: APA# 8017.65.001.
Proveniens: Inköpt från Galleri Björn Bengtsson, Varberg, före 1966. Privatsamling, Stockholm.
900. Roberto Grippa (Italien, 1921–1972) ”La Mia Foresta”.
Signerad R. Grippa och daterad 1962 a tergo. Kork, pergament, trä och collage på pannå 145 x 113 cm.
Proveniens: Alexander Iolas Gallery, New York. Privatsamling, förvärvad av ovanstående ca 1970. Christies, London, Post-War and Contemporary Art, 20 oktober 2004, kat. nr 46. Privatsamling, förvärvad på ovanstående auktion.
901. Lucio Fontana (Italien, 1899–1968) Utan titel.
Signerad l. Fontana och daterad -56. Akvarell och stansade hål på papper, 31 x 23 cm. Ett certifikat utfärdat av Fondazione Lucio Fontana, Milano medföljer.
Proveniens: Inköpt i Halmstad, 1960-tal.
Litteratur: Catalogue Raisonné of Works on Paper (L. M. Barbero, Skira, 2013) med nummer 56 DSP 52.
902. Enrico Prampolini (Italien, 1894–1956) Utan titel.
Signerad E Prampolini Futurista Roma. Sannolikt utförd omkring 1923 i samband med kostymskisser och dekor för uppsättningen ”Psicologia delle macchine”.
Tempera och penna på kartong, bildyta 22 x 19,5 cm, dagmått 32 x 25 cm.
903. Fortunato Depero (Italien, 1892–1960) ”Composizione di tre pesci”.
Signerad F. Depero Rovereto. Gouache på färgat papper, 39 x 32.4 cm. Ett digitalt certifikat utfärdat av Maurizio Scudiero medföljer verket. Verket är upptagen i Catalogue raisonné med nummer FD-636-DIP.
Kanadensaren Jean-Paul Riopelle är utan tvekan en av de främsta företrädarna för spontanismen. Lager på lager läggs färgerna på varandra i s tora sjok och ovanpå på det ljusare färgsträngar som skapar starka kontraster.
Riopelle föddes i Montreal där han på 1930-talet tog teckningslektioner vid sidan om sina studier i arkitektur, fotografi och konsrtuktionsteknik. På 1940-talet fortsatte han sina studier på Ecolé des Beaux-Arts och blev medlem i rörelsen ”Les Automatistes”. Efter att ha läst André Breton’s Le Surréalisme et la Peinture började han experimentera med ”icke-objektiva” målningar. Riopelle flyttade sen till Paris där han som enda kanadensare ställde ut tillsammans med surrealisterna och blev känd som den ”vilde kanadensaren”. Sin första separatutställning hade han på Galerie La Dragonne I Paris där han också mötte sin själsfrände i den amerikanska konstnären Joan Mitchell. Deras relation blev fruktsamt såväl intellektuellt som konstnärligt, men tyvärr också mycket stormig med inslag av stora alkoholproblem. 1979 dog Joan Mitchell, en tragedi som Jean-Paul Riopelle tog mycket hårt, så sent som 1992 målade han det verk som idag räknas som hans främsta i hans konstnärskap; Hommage à Rosa Luxemburg, en hyllning till kärleken och Joan Mitchell.
Riopelle skapade sina konstverk i ett svep, innan han påbörjade en målning förberedde han all färg som han ansåg sig behöva för att kunna koncentrera sig på duken totalt; han beskrev själv processen så här; ”I would e ven go as far to say—obviously I don’t use a palette, but the idea of a
palette or a selection of colors that is not mine makes me uncomfortable, because when I work, I can’t waste my time searching for them. It has to work right away.”
”Bonne Senite” inköptes på Svensk-Franska Konstgalleriet 1959. Galleriet hade gjort sig känt för att introducera betydande internationella konstnärer som Pablo Picasso, Paul Cézanne, Henri Matisse m fl för den s venska publiken under 1900-talet i Stockholm. Riopelle ställde ut på Svensk-Franska Konstgalleriet 1959, en utställning som tillsammans med en utställning på Pierre Matisse Gallery i New York bidrog till att skapa stor efterfrågan på Riopelles verk i världen på 1960-talet.
Jean-Paul Riopelle räknas utan tvekan till en av Kanadas viktigaste konstnärer under 1900-talet. Berömd blev han under efterkrigsscenen i Paris där han verkade tillsammans med sina konstnärsvänner och kollegor André Breton, Sam Francis och Samuel Beckett.
906. Jean-Paul Riopelle (Canada, 1923–2002) ”Bonne Senite”. Signerad Riopelle. Blandteknik på papper 33 x 41 cm. Äktheten är bekräftad av Yseult Riopelle och ett certifikat kan utfärdas till köparen mot en kostnad.
Proveniens: Kestner-Gesellschaft Hannover. Svensk-franska konstgalleriet, Stockholm. Svensk privatsamling.
Utställningar: Kestner-Gesellschaft Hannover, 1958, kat. nr 76. Svensk-franska konstgalleriet, Stockholm, ”Jean-Paul Riopelle”, 1959.
Utförd 1988. Ackummulation av akrylfärg ocg färgtuber på duk 92 x 73 cm. Unik. Verket är registrerat hos the Arman Studio Archives New York med nummer: APA# 8009.88.033.
Proveniens: Vrej Baghoomian Gallery, New York. Privatsamling, Stockholm.
908. Arman (Armand Pierre Fernandez) (Frankrike/USA, 1928–2005) ”Jazzy jaguar”. Signerad Arman. Numrerad 30/99. Utförd 1979-2004. Gjutarstämpel Fusions, France. Brons, längd 71 cm, höjd 51 cm. Monterad på träsockel 60 x 20 x 5 cm. Utgiven av: Art Multi, Paris. Utförd av: Fusions, Charbonnières les Vieilles, Frankrike.
Galleri Black & White Art, Halmstad. Inköpt från ovanstående ca 2004. SEK 50 000 – 60 000 / EUR 4 740 – 5 680 (d)
909. Carl Fredrik Reuterswärd (Sverige, 1934–2016) ”Non Violence Knotted Gun”. Stämpelsignerad CFR. Numrerad 24/75. Utgiven 2018. Polerad brons, längd 32 cm. Certifikat och originalbox medföljer.
911. Antoni Tàpies (Spanien, 1923–2012) ”Signe gris”.
Signerad Tàpies a tergo. Utförd 1981. Målning på lava 26,5 x 36 cm.
Proveniens: Galerie Maeght, Paris. Galerie Lelong, Paris. Bukowski Auktioner, Stockholm, Modern Art & Design 656, 21 maj 2021, kat. nr 728. Privatsamling.
Litteratur: Anna Agustí, ”Tàpies. Obra Completa. Volumen 4, 1976–1981”, s. 415, kat. nr. 4119.
912. Salvador Dalí (Spanien, 1904–1989) ”Le cabinet anthropomorphique”.
Signerad och numrerad 201/330. Patinerad brons. Längd 22 cm. På lös stensockel. Gjutarstämpel Foneria Mibrosa, Barcelona. Ett certifikat från Art Now Gallery, Göteborg medföljer verket.
915. Marguerite Matisse (Frankrike, 1894–1982) Stilleben med frukter.
Signerad Marguerite Matisse. Olja på duk 90 x 115 cm.
Proveniens: Konstnären Richard Bergh (1858–1919), inköpt 1916 i Paris genom den norske konsthandlaren och konstnären Walther Halvorsen (1887-1972). Halvorsen studerade för Henri Matisse i Paris 1909-1910. Därefter i arv till nuvarande ägare.
Litteratur: Gunhild Osterman, ”Richard Bergh och Nationalmuseum”, Nationalmusei Skriftserie nr 4, Lund, 1958, onämnd och avbildad s. 107.
Signerad med dedikation ”Pour Maurice amicalement Miro”, Pastellkrita och blyerts på försättsblad utgivet av Aime Maeght, 1967, 38 x 28 cm. Certifikat medföljer från A.D.O.M., Paris.
Proveniens: Galerie Pierre, Stockholm. Galleri Scandinavia, Göteborg.
917. Philippe Dereux (Frankrike, 1918–2001) ”Les bulles d’air sur l’eau”.
Monogramsignerad DPH och daterad 80.24. Även signerad Ph. Dereux och daterad Villeurbanne octobre 1980 a tergo. Gouache och collage på papper 50 x 38,5 cm.
Proveniens: Uppsala Auktionskammare, Internationell Kvalitetsauktion, 9–10 november 2022, kat. nr 531.
919. Jean Degottex (Frankrike, 1918–1988) Utan titel. Signerad Degottex och daterad 3.59. Bläck och akvarell på Arches papper 56,5 x 76,5 cm. Med påskrift a tergo.
Proveniens: Bukowski Auktioner, Stockholm, Auktion 451, 12–15 maj 1987, kat. nr 449. Privatsamling.
Signerad på japanska samt signerad Foujita och daterad 1926. Bläck på papper 27 x 22 cm (Arches). Ett äkthetsintyg utfärdat av Mme Sylvie Buisson 2026 medföljer verket.
Signerad Rolf Glasmeier på etikett a tergo. Assemblage på vit laminat 80 x 80 cm.
Proveniens: Göteborgs Konstmuseum, ”40 tyskar under 40”, 1969, kat. nr 28, inköpt på utställningen (kvitto daterat 6.4.70 medföljer).
Utställningar: Kunstnernes Hus, Oslo, ”40 tyskar under 40”, 31 maj - 22 juni 1969, kat. nr 28. Göteborgs Konstmuseum, ”40 tyskar under 40”, 1970, kat. nr 28.
Litteratur: ”40 saksalaista alle 40”, Tammerfors, Helsingfors, Åbo, 1969, utställningskatalog, avbildad.
928A. Hamish Mackie (Storbritannien, 1973.) ”Standing otter”. Signerad HAM, numrerad 2/9 och daterad 2006. Patinerad brons monterad på stensockel, total höjd 79 cm.
Proveniens: Ainscough Contemporary Art, London. Privatsamling, förvärvad från ovanstående.
930. Amos Ferguson (Bahamas, 1920–2009) Utan titel. Signerad och daterad ”Paint by Mr Amos Ferguson 1999”. Akryl på papper 46,5 x 37 cm.
Proveniens: Ambassadör Jan Ståhl (1936 - 2026), inköpt direkt av konstnären 1984 - 87 då Jan Ståhl var svensk ambassadör på Kuba och Jamaica. Därefter i arv.
Fahrelnissa Zeid (1901–1991) var en banbrytande konstnär inom den turkiska modernismen, känd för en unik stil där islamiska och bysantinska bildtraditioner möter västerländsk modernism. Hennes verk speglar inte bara energin och rikedomen i hennes konstnärliga bana utan också den dramatiska berättelsen om hennes kosmopolitiska liv.
Fahrelnissa föddes i Istanbul 1901 i en intellektuell och diplomatisk familj och var en av de första kvinnorna som studerade vid stadens konstakademi. Hennes far, Shakir Pasha, bror till storvisiren Cevat Pasha, var historiker, lärare och diplomat. 1928 flyttade hon till Paris för vidare studier vid Académie Ranson.
Efter sitt första äktenskap gifte hon sig med prins Zeid och levde ett internationellt liv präglat av diplomatiska uppdrag. Paret bodde i Ankara, B erlin (1934–1938), Budapest (1939–1940) och Istanbul, där hon 1941 beslutade att fullt ut satsa på sin konstnärliga karriär. När prins Zeid utnämndes till ambassadör i London 1946 blev hennes ateljé där en viktig m ötesplats. Fahrelsissa anordnade salonger som lockade konstnärer och intellektuella som Henry Moore, Marc Chagall, Lee Miller och Roland Penrose. Hon inrättade även en ateljé i Paris och fördjupade sig i den franska konstscenen, där hon blev vän med Gertrude Stein, Serge Poliakoff och Sonia Delaunay.
Statskuppen i Irak 1958 innebar ett abrupt slut på prins Zeids ambassadörstjänst. Så småningom flyttade paret till Paris, där prins Zeid avled 1970. D ärefter återupptog Fahrelnissa sitt konstnärskap och fann tröst i storskaliga porträtt av vänner och familj.
Verket som presenteras i denna auktion, ”Maternelle”, målades i Paris 1973. Även om hon återvände till figurativt måleri i sina porträtt från denna period, är detta ett mer andligt motiv av moderskap där den centrala figuren är höljd i ett dis av gyllene ljus. Konstnären har bearbetat den tjocka färgen med en palettkniv eller ett trubbigt verktyg för att skapa ett intrikat mönster på ytan.
Något år senare skulle Fahrelnissa slutligen besluta sig för att lämna Paris och ansluta sig till sin son prins Raad och hans svenska hustru Majda i Amman, Jordanien. Hon fortsatte att arbeta och undervisa i Jordanien fram till sin död 1991.
Fahrelnissa Zeids verk ingår idag i samlingarna hos Barjeel Foundation, Bradford Museum, Elgiz Museum, de franska statliga samlingarna, Guggenheim Abu Dhabi, Huma Kabakci-samlingen, Institut du Monde Arabe, Istanbul Modern, Jordaniens nationella konstgalleri, Khalid Shoman Foundation-Darat al Funun, Mathaf Museum of Modern Art, Musée d’Art Moderne de la Ville de Paris, Museum Ludwig, Papko Art Collection, Sharjah Art Foundation, Tate Modern och Wright Museum of Art.
Monogramsignerad FZ samt a tergo monogramsignerad F.Z Paris och daterad -73. Olja på duk 130 x 81 cm.
Bukowskis tackar Nissa Raad, The Estate of Fahrelnissa Zeid, för bekräftelse av äktheten av detta verk. Ett äkthetsintyg kan utfärdas på förfrågan, kontakta konstavdelningen för mer information.
Proveniens: Ambassadör Harald Edelstam (1913 – 1989), svensk diplomat.
Prinsessan Fahrelnissa med hennes barn Shirin och Raad, Berlin 1937.
Samling Harald Edelstam Katalognummer 931 – 934
Ambassadör Harald Edelstam (1913–1989) var en svensk diplomat och ambassadör. 1939 rekryterades han till Utrikesdepartementet vilket blev starten på ett händelserikt diplomatliv präglat av starkt engagemang, mod och civilkurage i kampen för de mänskliga rättigheterna.
Under andra världskriget tjänstgjorde Edelstam i Italien, Tyskland och Norge. I det naziockuperade Norge gjorde han sig känd inom motståndsrörelsen under namnet ”Svarta nejlikan”, och bidrog till att rädda hundratals norska motståndsmän och judar. Edelstam var ambassadör i Santiago de Chile när general Augusto Pinochet tog makten genom en militärkupp och störtade den folkvalde presidenten Salvador Allende. Han uttryckte öppet sin sympati för Allende och agerade snabbt efter kuppen. När Kubas ambassad belägrades av militären använde Edelstam sin diplomatiska immunitet för att ta sig in på området, stoppa beskjutningen och inleda förhandlingar. Detta ledde till att ambassadpersonalen kunde evakueras. Edelstam öppnade den svenska ambassaden för människor som sökte skydd och räddade livet på över tusen personer genom att ge dem fristad och möjlighet att ta sig till Sverige. Harald Edelstam gick bort 1989 i Stockholm, 76 år gammal.
Ambassadör Harald Edelstam (1913 - 1979)
Kubanska Modernister från Havanna till New York
Utvecklingen av det moderna kubanska måleriet är nära kopplad till New Yorks framväxt som ett globalt konstnärligt centrum under 1940-talet. När andra världskriget tvingade europeiska konstnärer, konsthandlare och intellektuella på flykt b lev staden inte bara en tillflyktsort utan en smältdegel där begreppet modern konst omdefinierades. Nya gallerier, startade av konsthandlare som hade emigrerat till USA, introducerade europeisk modernism samtidigt som de var öppna för nya i nfluenser, framförallt från Latinamerika. Muséer och gallerier tog till sig den nya trenden och vände blicken söderut.
1942 reste Edgar Kaufmann Jr., curator på Museum of Modern Art i New York (MoMA), tillsammans med museidirektören
Alfred H. Barr Jr. till Havanna. Med stöd från Nelson Rockefeller var målet att förvärva verk av unga kubanska konstnärer till museet. Våren 1944 öppnade utställningen ”Modern Cuban Painters” på MoMA med ett 80-tal verk av ett dussin unga konstnärer. Deras verk – djärva, poetiska och samhällsmedvetna – avslöjade ett självsäkert konstnärligt språk som placerade latinamerikansk modernism på kartan.
I mars 2026 återvände auktionshuset Bonhams till denna historiska händelse i samband med invigningen av företagets nya huvudkontor Steinway Hall i New York. I utställningen ”Modern Cuban Painters from Havana to New York”, ett samarbete mellan Bonhams och Fundación Mariano Rodríguez, återförenades verk från den ursprungliga MoMA-utställningen från 1944.
Bukowskis Stockholm har nu glädjen att presentera konstnärerna Mario Carreño (1913–1999) och Mariano Rodríguez (1912–1990), som båda var representerade med verk i den banbrytande utställningen 1944 och i återblicken 2026. Dessa verk har ingått i den svenske diplomaten Harald Edelstams (1913-1989) samling. Harald Edelstam var svensk ambassadör i Chile under statskuppen 1973. Den färgstarke svenske diplomaten blev en hjälte då han som okonventionell och orädd svensk ambassadör erbjöd beskydd och fristad för personer som förföljdes av militärjuntan.
Latinamerikansk konst har lockat internationella samlare, ända sedan 1940-talet då kubanska modernister för första gången ställdes ut i New York. Nu, åttio år senare, är efterfrågan fortsatt stark, både bland latinamerikanska samlare och nya internationella köpare.
932. Mario Carreño (Chile, 1913–1999) Utan titel. Signerad Carreño och daterad -60. Olja på duk 56 x 86 cm.
Proveniens: Ambassadör Harald Edelstam (1913 – 1989), svensk diplomat, i gåva från president Salvador Allende 1972-73. Därefter i arv.
Mario Carreño var var en ledande kubansk-chilensk konstnär och en central figur inom den modernistiska konströrelsen på Kuba under 1900-talet. Hans omfattande och stilistiskt mångsidiga konstnärskap sträckte sig från nyklassicistisk figuration till abstraktion. Hans tilltagande internationella erkännande — markerat av deltagande i betydande utställningar vid Museum of Modern Art i New York under 1940-talet samt v id São Paulo- och Venedigbiennalerna — bekräftade hans roll på den globala konstscenen.
År 1957 flyttade Carreño till Chile på uppmaning av sin vän, den chilenske poeten Pablo Neruda. Han erbjöds ett tvåårigt kontrakt för att undervisa i samtida konst vid Universidad de Chile. Han återvände aldrig till Kuba, och blev chilensk medborgare 1969.
De två verk av Mario Carreño som presenteras på denna auktion (katalognummer 932 och 933) härrör från konstnärens geometriska period (1952–1962) och har en särskilt intressant proveniens. De har ingått i ambassadör Harald Edelstams (1913–1989) samling. Den färgstarke Edelstam tjänstgjorde som Sveriges ambassadör i Chile 1972–1973 och var starkt engagerad både politiskt och kulturellt. I syfte att främja ett konstnärligt utbyte mellan Sverige och Chile planerades en utställning av svensk konst i Santiago 1973. Initiativet kom från president Salvador Allende, och Edelstam samarbetade med Nemesio Antúnez, dåvarande chef för Museo Nacional de Bellas Artes i Santiago, för att låna in verk och fullfölja projektet.
I samband med detta arbete överlämnade Antúnez en målning i gåva till Edelstam från president Allende. Antúnez antydde att det fanns en dold överraskning, men omständigheterna gjorde att denna inte upptäcktes förrän flera år senare. I september 1973 störtades Allendes regering i en militärkupp ledd av general Augusto Pinochet. President Allende dog i presidentpalatset. Ambassadör Edelstam förklarades persona non grata av den nya regimen på grund av sina insatser för att skydda den kubanska ambassaden i Santiago och för att organisera asyl för tusentals människor som flydde förföljelse.
Konstnären Mario Carreño, som var född på Kuba, hamnade också i onåd och anklagades för att ha gömt vapen i sitt hem, vilket ledde till att han tvingades gå i tillfällig exil. Tack vare ingripanden från advokater, kollegor och vänner upphävdes beslutet senare, och han kunde stanna kvar i Chile.
Ambassadör Edelstam har redogjort för dessa händelser i en skrivelse daterad september 1986 (en kopia medföljer målningen). Vid återkomsten till Stockholm avslöjades äntligen gåvans sanna natur: den innehöll inte en, utan två målningar av Mario Carreño, infattade i en och samma ram.
År 1982 tilldelades Carreño det prestigefyllda priset Premio Nacional de Arte av den chilenska regeringen. I dag ingår hans verk i framstående institutionella samlingar, däribland Museum of Modern Art i New York, Smithsonian American Art Museum i Washington, D.C., samt Museo de Bellas Artes i Santiago, Chile.
934. Mariano Rodriguez (Kuba, 1912–1990) Kvinna och tupp. Signerad Mariano och daterad -72 med dedikation till Harald Edelstam a tergo. Olja på duk 129 x 100 cm. Detta verk kommer att inkluderas i kommande catalogue raisonné volym III under utarbetande av Fundación Mariano Rodríguez.
Proveniens: Ambassadör Harald Edelstam (1913 – 1989), svensk diplomat, i gåva från Fidel Castro, överlämnades i januari 1974 i Havanna. Därefter i arv. Utropspris: SEK 80 000 – 100 000 / EUR 7 580 – 9 470
Mariano Rodríguez
Mariano Rodríguez (1912–1990) var en centralfigur inom den moderna kubanska konsten, allmänt känd för sin expressiva färghantering och sina återkommande symboliska motiv. Han var i huvudsak självlärd och reste 1936 tillsammans med skulptören Alfredo Lozano till Mexico City, där han kom i kontakt med Diego Riveras krets och studerade under målaren Manuel Rodríguez Lozano. Hans eget konstnärskap utvecklades och han höll sin första utställning 1943. Mariano var del av Kubas framväxande avantgarde tillsammans med konstnärer som Mario Carreño, Cundo Bermúdez och René Portocarrero.
Han deltog i viktiga utställningar under den tiden, däribland den banbrytande ”Modern Cuban Painters” på MoMA i New York 1944, där hans målning Guajiro con gallo visades. Liksom Carreño och många andra kubanska konstnärer reste Mariano ofta mellan Havanna och New York under 1940-talet, och han höll separatutställningar på Feigl Gallery på Madison Avenue 1945, 1946 och 1951.
I centrum för hans ikonografi står tuppen – ett av hans mest bestående symboler. Djärv och livfull förkroppsligar den vitalitet, stolthet och maskulin auktoritet. Tuppen tar plats på duken med en imponerande närvaro.
Under 1970-talet utvecklades Rodríguez verk till mer mångfacetterade interiörscener där frukt och växter fick en framträdande roll. I verket från 1972 som presenteras i denna auktion symboliserad frukten överflöd och sensualitet, medan det gröna bladverket tillför en rytmisk, organisk struktur. Dessa element samexisterar med en passiv kvinnlig närvaro – avbildad som en bild i bilden – medan tuppen dominerar förgrunden. Resultatet är en rikt orkestrerad komposition som suddar ut gränsen mellan stilleben och berättelse, och förenar symbolik med vardagliga upplevelser.
Målningen som bjuds ut på denna auktion har ingått i ambassadör Harald Edelstams (1913–1989) samling. Målningen överlämnades personligen till honom 1974 av Fidel Castro, Kubas premiärminister, som ett tecken på tacksamhet för Edelstams aktiva roll i skyddet av den kubanska ambassaden i Santiago under militärkuppen 1973. Ambassadör Edelstam återgav senare dessa händelser i en skrivelse (en kopia medföljer detta verk).
Ambassadör Harald Edelstam, hans son Hans, och Fidel Castro, Havanna, 1974.
935. Max Beckmann (Tyskland, 1884–1950) ”Frauenbad”.
Signerad och numrerad VIII/XX. Etsning, 1922. Plåtstorlek 43,5 x 28,5 cm.
941. Karel Appel (Holland, 1921–2006) ”Kijk leef speel met Karel Appel”. Signerad Appel och daterad 77. Numrerad 35/300. Multipel (trälåda med serigrafi på locket, försättsblad, fotobok Het gezicht van Appel, relief i bemålat trä och sju färgserigrafier. Mått 54.2 x 54.2 x 14.5 cm.
Proveniens: Art Investment Noordeinde 14, Haag. Konstgården, Getinge. Privatsamling, Sverige.
”L’Arlequin et sa Compagne (Les deux Saltimbanques)”.
Signerad och numrerad 87/125. Färgljustryck, cirka 1960, utgiven av Guy Spitzer och med hans blindstämpel samt stämpel a tergo. P. 72,5 x 59 cm. S. 102,5 x 73,5 cm.
946D. Pablo Picasso (Spanien, 1881–1973) efter, ”Harlequin”. Signerad i blyerts och numrerad 27/60. Färgoffset, 1966 efter Pablo Picasso. Utgiven av Museo Picasso, Barcelona. Bildyta 57,7 x 43,8 cm, bladstorlek 75,5 x 55,3 cm.
952. Joan Miró (Spanien, 1893–1983) ”Le Jardin de Mousse”.
Signerad med blyerts Miró och numrerad 69/75, 1969. Utgiven av Maeght, Paris. Akvatint och carborundum. Plåtstorlek 34,5 x 47 cm. Bladstorlek 59 x 76 cm.
954. Joan Miró (Spanien, 1893–1983) ”Joan Miró Grand Pailais, Paris”.
Signerad i blyerts och numrerad 82/100. Färglitografi, 1974. Tryckt av Arte Adrien Maeght, Paris, utgiven av Réunion des Musées nationaux, Paris. Bladstorlek 65 x 52 cm.
961. Pablo Picasso (Spanien, 1881–1973) ”Tête de roi (Carnaval de Nice)”.
Signerad med blyerts med dedikation och numrerad No 614. Även signerad och daterad i trycket. Färglitografi, 1951. Tryckt av Imprimerie de la Victoire, Nice. 49 x 38,5 cm. Bladmått 55 x 44,5 cm.
Proveniens: Förvärvad direkt av konstnären i Antibes på 1960-talet av Dagmar Gimstedt (1921–2025), syster till fotografen Marianne Greenwood (1916–2006). Därefter i arv.
Signerad med blyerts och numrerad 233/350. Färgljustryck och pochoir, 1960. Utgiven av Guy Spitzer, Paris. Bildyta 63 x 52 cm. Bladstorlek 84 x 63,5 cm (Arches).
Proveniens: Inköpt direkt av konstnären i Antibes på 1960-talet av Dagmar Gimstedt (1921–2025), syster till fotografen Marianne Greenwood (1916–2006).
Signerad Picasso i blyerts och numrerad E.A. Utgiven av Aldo Crommelynck and published by Atelier Lacourière, Paris in 1956. Plåtstorlek 48,3 x 65 cm. Bladstorlek 57 x 76 cm (Arches).
969. Pablo Picasso (Spanien, 1881–1973) ”Scène bacchique au Minotaure”. Signerad i blyerts. Etsning, 1933. Vattenstämplad Vollard. Bladstorlek 34 x 45 cm. Plåt 29,5 x 36 cm. Ett brev från den legendariska galleristen Agnes Widlund, Konstsalongen Samlaren, daterat 14 juli 1962, medföljer detta verk.
Proveniens: Konstsalongen Samlaren, Birger Jarlsgatan, Stockholm, inköpt 1962 (kvitto medföljer).
Utställningar: ”Samlare”, Katalog, okt - nov 1961, nr. 113 Spårvagnshallarna, Birger Jarlsgatan, Stockholm. Litteratur: Bloch 192.
971. Ed Ruscha (USA, 1937) ”Red ants”, ur: ”Insects”. Färgserigrafi, 1972, signerad med blyerts 21/100, tryckt av Styria Studio, utgiven av Multiples Inc. 50,8 x 68,5 cm.
Signerad med bläckpenna och numrerad 92/250 a tergo. Färgserigrafi, 1969. Tryckt av Salvatore Silkscreen Co. Inc. New York. Utgiven av Factory Additions, New York. Bladstorlek 88,9 x 58,4 cm.
973. Andy Warhol (USA, 1928–1987) ”Flowers (Hand-Colored)”.
Signerad med blyerts, även signerad a tergo och numrerad 91/250 och daterad. Serigrafi med handkolorering, 1974. Utgiven av Peter M. Brant, Castelli Graphics and Multiples Inc., New York. Bladstorlek 103 x 70 cm.
974. Andy Warhol (USA, 1928–1987) ”With Hat”, ur: ”Ingrid Bergman”. Signerad med blyerts och numrerad 35/250. Färgserigrafi, 1983. Tryckt av Rupert Jasen Smith, New York, utgiven av Galerie Börjeson, Malmö. Bladstorlek 96 x 96,3 cm.
Eduard Wiiralt räknas till en av de mest framstående grafikerna i Estland under 1900-talets första hälft. Han föddes i Goubanitzy, en ort som vid tiden tillhörde
S:t Petersburg. Vid elva års ålder flyttade han tillsammans med sin familj till Estland, varvid han vid sjutton års ålder påbörjade studier under konstnären Nikolai Triik vid en konstskola i Tallinn. Dessa studier avbröts emellertid till följd av den tyska ockupationen under Första världskriget samt de omvälvningar som följde i spåren av Ryska revolutionen.
Under perioden 1925–1938 var Wiiralt verksam i Paris, där han utvecklade sitt konstnärskap och skapade flera av sina mest betydelsefulla verk, däribland etsningen ” Pörgu” (Helvetet) där Wiiralts absurda figurkompositioner och karakteristiskt, expressionistiska stil är lätt att känna igen.
Wiiralts internationella erkännande kulminerade när han vid den internationella grafikutställningen i Wien 1937 tilldelades en guldmedalj och betraktades som en av Europas ledande grafiker.
Efter sin tid i Paris vistades han under en period i Marrakech i Marocko, vilket kom att påverka hans motivval. Från denna fas i hans konstnärskap återfinns skildringar av kameler samt stadens lokalbefolkning.
I samband med utbrottet av Andra världskriget återvände Wiiralt till Estland. Efter ett misslyckat försök att ta sig tillbaka till Paris 1944 kom han istället att vistas i Tyskland, för att därefter vidarebosätta sig i Sverige.
Wiiralts konst kännetecknas ofta av motiv föreställande människor och djur, men omfattar även landskapsbilder. År 1946 återvände han till Paris, där han förblev verksam fram till sin död 1954.
974A. Eduard Wiiralt (Estland, 1898-1954) ”Põrgu” (Hell). Signerad Eduard Wiiralt och daterad 1930. Etsning och kopparstick, plåtstorlek 39 x 47 cm.
Katalogpriserna anges i svenska kronor SEK och Euro €. Bukowskis allmänna villkor för köpare och säljare, budgivningsinstruktioner, blanketter för inropsuppdrag och telefonbud samt avvikande villkor för specifika objekt hittar du på www.bukowskis.com. Vi reserverar oss även för eventuella skriv- och tryckfel.
Bukowskis Stockholm
Arsenalsgatan 2
Box 1754
111 87 Stockholm, Sweden
T +46 8 614 08 00
F +46 8 611 46 74 www.bukowskis.com All lots are searched against the Art Loss Register database.
