Dagen är kommen- läsprov

Dagen är kommen_till tryck.indd 2

2021-03-30 08:28

Onsdagen den 22 december

Dagen är kommen_till tryck.indd 5

2021-03-30 08:28

1

”När ska vi stanna och äta?”

Ellas höga stämma från baksätet. ”Om en halvtimme ungefär”, sa Heidi utan att ta blicken från landsvägen.

Snöfallet hade tilltagit sedan de lämnade Gävle och det gick knappt att se vägbanan. Kent var en van förare som klarade av långa sträckor i alla möjliga väder, men det var trots allt skillnad på att köra en lastbil med extraljus och god sikt och deras lilla kombi. ”Va?” sa Ella. ”Om en halvtimme”, sa Heidi högre och tydligare. Kanske onödigt högt och tydligt. Hon försökte låta mjukare när hon lade till: ”Förhoppningsvis.”

Heidi kastade en snabb blick mot baksätet där båda barnen redan satt böjda över sina paddor igen, med hörlurar på huvudet. Mellan dem reste sig en mur av papperskassar där glittriga julklappssnören rann ner över kanterna.

En Adidas-tröja till Emanuel, brorsan, och parfym till hans fru Claudia. Lego till småkillarna. Det hade varit svårt att hitta på något till mamma, men till slut hade Claudia och hon enats om att familjerna skulle gå ihop och köpa ett tyngdtäcke som skulle vara bra mot oro och sömnstörningar. Det hade kostat över tusen kronor. Till pappa hade hon inte köpt något än, men hon skulle säkert hinna hitta något i Hagfors. Det var ändå några dagar kvar till julafton.

7

Dagen är kommen_till tryck.indd 7

2021-03-30 08:28

Kent skulle få en svindyr jacka från Naturkompaniet som hon visste att han suktat efter i flera år. Det var hennes sätt att visa att hon verkligen försökte förlåta honom, även om det var svårt och tog tid. Kent och hon hörde trots allt ihop.

En gång är ingen gång, försökte hon tänka. Ett snedsteg efter sjutton år behöver inte vara en katastrof. Det kan också leda till något bra. Hon hade i alla fall läst att det kunde vara så, om man hanterade det på rätt sätt. ”Jag är jättehungrig”, gnällde Ella. ”Jag förstår det, gumman.”

Det hade blivit en familjetradition att äta lunch på McDonald’s i Ludvika varje gång de var på väg hem till mormor och morfar, men i dag hade Heidi ingen lust att stanna.

Otåligheten bökade i henne. Mobilen, som hon hållit i handen hela vägen för att inte missa några samtal, hade blivit klibbig av svett.

Heidi ville ringa hem till mamma och pappa igen, men hon insåg att det inte skulle vara någon mening. Hon hade redan gjort det så många gånger att hon tappat räkningen. Första gången var vid sjutiden när hon vaknat i villan hemma i Gävle.

Hon hade bara tänkt fråga om det var något särskilt de skulle ta med sig, förutom det som redan var bestämt. När hon inte fick svar hade hon tänkt att pappa förmodligen var ute och skottade snö och funderade inte så mycket på det.

Andra gången hon ringde var när de började packa ut i bilen. Då hade klockan varit närmare halv tio. När hon inte fick svar då heller började hon bli bekymrad. Hon tyckte också att det var konstigt att pappa inte ringt upp henne när han sett hennes missade samtal på mobilen, vilket han numera brukade vara noga med.

När Sam efter många om och men hittat sin laddsladd och alla äntligen satt fastspända på sina platser hade hon prövat en gång till, men fortfarande utan resultat. Hade mamma ramlat igen? Var de på väg till sjukhus i ambulans? Men i så fall borde pappa ha ringt.

8

Dagen är kommen_till tryck.indd 8

2021-03-30 08:28

För över en timme sedan hade hon hört av sig till både Emanuel och Claudia, som bodde inne i Hagfors, för att fråga om någon av dem hört något uppifrån Blomsteråsen under dagen.

Det var det ingen av dem som hade. Claudia hade precis satt en saffransdeg, men Emanuel hade lovat att åka upp direkt när han slutat jobbet om ingen hört något innan dess. ”Vi kanske kan ta drive-in i dag?” sa Heidi. ”Äta i bilen?” ”Jag skulle allt behöva sträcka på mig en stund”, sa Kent och rullade på axlarna. ”Har du ont i ryggen?” frågade Heidi. ”Det är ingen fara”, sa han. ”Men jag behöver en liten paus.” ”Okej.” ”Försök att inte oroa dig”, sa han.

Heidi trevade efter mineralvattenflaskan mellan sätena, skruvade av kapsylen och tog några klunkar. ”Jag begriper inte vad som händer”, sa hon. ”Varför ringer dom inte tillbaka?”

Kent svängde in framför McDonald’s och parkerade. Det var trots allt en lättnad att komma ut från den instängda kupén i friska luften. Barnen lämnade sina jackor i bilen och småsprang i stövlar och mjukisbyxor genom nysnön. Sam hade som vanligt luvan på sin hoodie uppdragen över huvudet.

De blev stående en stund vid beställningsapparaterna. Ella ville ha chicken nuggets som vanligt, Kent sin Big Mac. Sam velade hit och dit och Kent suckade högt när han i sista stund var tvungen att gå tillbaka för att ändra från QP till McFeast. ”Vad vill du ha då?” frågade Kent och slängde en blick bakåt. ”Jag är inte så hungrig”, sa Heidi. ”En cheeseburgare och en kaffe räcker.”

De hittade ett ledigt fönsterbord och ålade sig in på bänkarna. Heidi betraktade sin lilla familj medan de packade upp maten ur pappersförpackningarna och tänkte tillbaka på julen innan, hur allt fortfarande hade varit nästan som vanligt.

Mamma hade visserligen blivit mer glömsk, men hon hade 9

Dagen är kommen_till tryck.indd 9

2021-03-30 08:28

ännu inte fått någon alzheimerdiagnos. Hon hade klarat av att både laga frestelse och rulla köttbullar och känt igen såväl sina tre barn som alla barnbarn. Ylva, familjens sladdis – nio år yngre än Heidi och sju år yngre än Emanuel – hade kommit från Stockholm med sin lilla son Ruben i hyrd bil kvällen före julafton och sovit i sitt gamla rum som fortfarande stod orört.

Det hade varit väldigt fina dagar.

Men under året som gått hade allt förändrats snabbt. Mamma hade stadigt blivit sämre, en biståndsutredare från kommunen kopplats in och hemtjänst beviljats framåt vårkanten.

Nu var det larm och medicindosetter och matlådeleveranser en gång i veckan. Dessutom hade Kent och hon haft sin största kris någonsin.

Heidi tittade på klockan. Halv ett. Om Emanuel åkt direkt när han slutade på järnverket borde han vara framme i Gustav Adolf vid det här laget.

Heidi tog en klunk av kaffet som äntligen blivit svalt nog, och tryckte fram sin brors nummer. På andra sidan bordet petade Kent i sina pommes. Halva hamburgaren låg kvar i papplådan.

Signal efter signal gick fram, men inget svar. ”Skulle Ylva också komma i dag?” frågade Kent. ”Ingen aning”, sa Heidi. ”Med henne vet man ju aldrig nånting.”

Och så hade det alltid varit. Ylva, som var och förblev lillasyster i alla bemärkelser, tänkte bara på sig själv. Alltid var det något alla andra tvingades ta hänsyn till. Sedan Ruben fötts var det honom, eller framför allt Rubens pappa. Två dagar före julafton var det fortfarande osäkert om och när hon skulle komma och om hon skulle ha sin treåring med sig. Och om hon i så fall skulle lyckas låna en bil eller behöva bli hämtad vid stationen i Karlstad.

Ella gnagde på en nugget med framtänderna på sitt omständliga vis. Två bitar återstod fortfarande. ”Vi har lite bråttom, gumman”, sa Heidi.

10

Dagen är kommen_till tryck.indd 10

2021-03-30 08:28

För att försöka hantera frustrationen kollade Heidi vädret i Gustav Adolf. Arton millimeter nederbörd och minus sju grader. Bara inte mamma irrat ut och gått vilse igen. Var pappa kanske ute och letade efter henne? Hur länge kunde man överleva tunnklädd i sådant väder? Mamma skulle säkert glömma både mössa och vantar. Äntligen var Ella klar och efter obligatoriska toabesök kunde de fortsätta färden.

För varje minut som gick utan att Heidi hörde något fick hon svårare att sitta stilla. Oron hade satt sig som en hård knut i magen.

När de körde igenom Fredriksberg skrev Heidi ett sms till Emanuel. ”Hur går det? Är du på väg? Ring mig så fort du är där. Jag blir så orolig.”

Hon stirrade på displayen, väntade på att meddelandet skulle registreras som läst, men ingenting hände.

Efter tre kvart började de äntligen närma sig Gumhöjden och grusvägen mot Gustav Adolf. När Kent lät farten sjunka tittade både Ella och Sam upp. Här visste de att det inte var långt kvar. Några få svängar bara. ”Räknar ni nu då?” sa Kent och växlade ner. ”Ett.” Sams målbrottsröst hördes knappt genom motorljudet, men Ella engagerade sig lika mycket som vanligt.

Heidi försökte väta läpparna som klistrade sig mot tänderna.

Hos Larssons lyste adventsljusstakar i alla fönster och i ett av äppelträden ormade sig en ljusslinga. ”Två”, fortsatte Ella i nästa korsning.

De nyinflyttade holländarna verkade fira jul hemma i Amsterdam. Det lilla torpet låg nersläckt och översnöat på andra sidan åkern. ”Oooch …”, sa Kent när de passerat familjen Knutssons hus.

Han fick köra riktigt långsamt nu. Framför dem syntes bara ett par hjulspår i nysnön. De höga granarna på båda sidor om 11

Dagen är kommen_till tryck.indd 11

2021-03-30 08:28

vägen gjorde eftermiddagsskymningen ännu mörkare. ”TRE!” ropade Ella och höjde armarna i en liten segergest.

Gården framträdde långsamt i snöyran, men Heidi såg omedelbart att något var fel. Det lyste starkt från alla fönster, varenda taklampa i hela huset såg ut att vara tänd. Utelampan var också tänd och spred ett kallt ljus över gården. ”Vad är det frågan om?” sa Heidi. ”Vadå?” sa Sam och lutade sig fram. ”Det ser så konstigt ut.”

När de kom närmare upptäckte Heidi Emanuels Volvo halvt skymd bredvid pappas snötäckta Subaru och skospåren som ledde upp till trappan. Och sedan tillbaka.

Kent stannade mitt på gårdsplanen.

Det syntes ingen rörelse inifrån huset, ingen vinkade från köksfönstret, ingen kom ut på trappan och tog emot som de alltid brukade göra. Ingen väntade på dem.

Heidi hade fullt fokus på huset och eventuella rörelser där inne och upptäckte inte Emanuel förrän han stod precis utanför bildörren med rödsprängda, uppspärrade ögon.

Heidi fumlade med säkerhetsbältet och bildörren, fingrarna ville inte riktigt lyda, men hon lyckades till slut ta sig ut. ”Varför svarar du inte i telefon?” fräste hon. ”Jag har ringt och messat som en galning.” ”Gå inte in”, sa han. ”Du vill inte se det där. Och håll barnen kvar i bilen.”

Heidi trängde sig förbi honom. ”Jag menar det, Heidi. Du kommer att ångra dig.”

Emanuel ställde sig framför henne och nu såg hon att han grät. ”Jag har ringt polisen. Dom är på väg.”

Heidi såg Kent i ögonvrån när hon skyndade mot trappan.

I farstun såg allt ut som vanligt. Pappas kängor och stövlar i prydliga rader, ficklampan på kroken bredvid dörren, näverkorgen med vantar och mössor.

12

Dagen är kommen_till tryck.indd 12

2021-03-30 08:28

Men så såg hon spåren av blodiga små trampdynor kors och tvärs över trägolvet.

När hon kom in i köket stannade allt.

Det första hon såg var blodet. Svart blod hade flutit ut nästan ända till tröskeln. Och mitt i den intorkade pölen låg hennes pappa på rygg med vidöppen mun och armarna utsträckta.

Hans rutiga skjorta hade en stor mörk fläck mitt på bröstet.

Glasögonfodralet hade glidit ur bröstfickan och låg fastkletat bredvid huvudet.

Mitt på köksbordet satt Kurre och slickade sig om tassarna.

Heidi frös fast i bilden. Ljuden runt omkring upphörde.

När hon till slut vred på huvudet och upptäckte sin mamma i andra änden av köket försvann ljuset också. Benen vek sig under henne och hon segnade ner.

13

Dagen är kommen_till tryck.indd 13

2021-03-30 08:28

2

Petra Wilander försökte att inte låtsas om Urban Bratts rastlösa trummande med fingrarna mot knäet medan hon körde.

Vägen mot Gustav Adolf var nog krokig och besvärlig i vanliga fall, och i det här vädret var den riktigt obehaglig. Det hade visserligen slutat snöa, men vägbanan var slirig och oplogad.

Dessutom var det den tiden på dygnet när helljus inte hjälpte, en grå skymning bara som åt upp strålkastarskenet. ”Ja, det är väl ingen brådska ändå”, sa Urban och gjorde ett kort uppehåll i trummandet. ”Nej, det är väl inte det”, sa Petra.

Ett äldre par som hittats döda i sitt hem. Sannolikt mördade i samband med ett rån.

Dödligt våld mot barn och utsatta kvinnor hade hon aldrig lärt sig handskas med på ett professionellt sätt, trots tjugo år som polis. Nästan lika illa var det när det drabbade totalt värnlösa människor.

När de började närma sig Gustav Adolf kastade Petra en extra blick på gps:en och insåg att hon skulle hitta till huset utan digital hjälp. ”Jag tror jag vet vilken gård det är”, sa hon. ”Den var ute till försäljning i höstas och jag var där och tittade.”

Det gamla paret hade varit hemma, men hållit sig på avstånd när mäklaren visade henne runt. Hon mindes sjuksängen som sett så malplacerad ut i det annars så vackra vardagsrummet, medicinburkarna på ett rullbord bredvid. Ladugården som 14

Dagen är kommen_till tryck.indd 14

2021-03-30 08:28

fortfarande doftade ko och den stora ladan där gamla bilar stod i prydliga rader. Riktiga rariteter vissa av dem, om man skulle tro mäklaren. ”Men det föll dig inte i smaken?” frågade Urban. ”Huset var jättefint, men jag tyckte det var för stort och låg lite för avsides.” ”Jag trodde att det var nåt sånt du var ute efter.” ”Jo, men jag vill gärna kunna höra eller se grannar på håll i alla fall.”

Speciellt eftersom jag ska bo där ensam, tänkte hon.

Hon hade fortsatt hyra huset i Ekshärad under hösten, trots att villan på Tjernevägen var såld och hon hade lite pengar på banken. Men hon längtade efter något mer permanent, en plats där hon skulle kunna starta om livet på riktigt. Just nu stod allt på paus.

Lasse hade helt otippat hamnat i en trerummare i höghuset närmast Blinkenbergsparken. Själv skulle hon inte stå ut en vecka där, men han hade visst andra prioriteringar nu för tiden.

Andra planer som hon inte visste något om.

Petra saktade ner, svängde in på grusvägen och letade sig vidare in i skogen.

Tre bilar stod redan parkerade utanför det röda huset när de kom fram. På trappan stod två gestalter, en man och en kvinna.

När Petra slog av motorn trängde ljudliga kvidanden in i bilen och mannen, som var klädd i en grön parkas med stora fickor, kom emot dem. ”Det var jag som larmade”, sa han. ”Emanuel Tynning.”

Tårar rann ner längs näsan och hans läppar såg alldeles vita ut. ”Våra föräldrar ligger där inne i köket”, sa han och torkade sig över kinden med vanten.

Han tog ett djupt andetag. ”Jag borde ha skyndat mig hit direkt efter jobbet, men jag kunde inte föreställa mig det här, jag menar, dom har ju hemtjänst och 15

Dagen är kommen_till tryck.indd 15

2021-03-30 08:28

larm och allt så jag trodde inte att nåt sånt här skulle kunna hända …”

Petra lade en hand på hans arm. ”Vi tar allt om en stund i lugn och ro.”

Urban hade redan försvunnit in i huset. När hon kom i kapp honom stod han på tröskeln till köket och såg sig omkring. ”Men fy fan”, sa han. ”Här får Soda en del att jobba med.”

Två kroppar låg i var sin ända av köket. Att de var döda rådde det inget tvivel om.

Mannen låg i en pöl av blod, uppenbarligen skjuten i bröstet. Kvinnan, som var klädd i en mjuk plyschdress och tjocka sockor, hade inga synliga skador, men hela hennes ansikte var invirat i en stickad halsduk. En vit katt hade rullat ihop sig tätt intill hennes livlösa kropp och vilade huvudet mot hennes mage.

Heidi drog filten tätare omkring sig, men det hjälpte inte.

Tänderna skallrade, trots att den kvinnliga polisen vridit upp värmen i polisbilen så mycket det gick. Iskylan kom inifrån hennes egen kropp, från själva benmärgen. ”Jag kom hit för ungefär en timme sen”, sa Emanuel från baksätet. ”Dörren var olåst, men det är den ofta nu för tiden, så det reagerade jag inte på. Hemtjänsten lämnar ofta öppet för matleveranser och sånt.”

Hans röst lät alldeles förvrängd, som om han pratade någonstans långt under vattenytan.

Den kvinnliga polisen hade plockat fram ett block som hon gjorde anteckningar i. Hon hade presenterat sig, men Heidi kunde inte minnas vad hon hette. Hennes skinnhandskar låg i en prydlig hög på instrumentbrädan.

Den manliga polisen hade pulsat iväg genom snön med en plastbandsrulle för att spärra av tomten. ”Var det nåt som var annorlunda när du kom hit?” frågade polisen. ”Som du lade märke till?”

16

Dagen är kommen_till tryck.indd 16

2021-03-30 08:28

”Jag kände att det luktade äckligt redan i hallen, som instängd avföring, men det var det enda jag tänkte på, tror jag.” ”Inget tecken på oordning? Våldsamheter?” ”Nej”, sa Emanuel. ”Inte då. Inte precis när jag kom. Sen såg jag ju att det var en jävla röra i vardagsrummet, men det var först sen när jag kollade igenom huset. Jag tycker fortfarande att det är konstigt att dom inte har några mattor. Vi plockade bort alla trasmattor på hela nedervåningen när mamma bröt foten i höstas. Sen dess har det inte riktigt känts som hemma.

Det tänkte jag på, men det hör ju inte hit.” ”Jag förstår”, sa polisen.

Heidi kikade ut genom rutan för att se efter så att Kent och barnen fortfarande satt kvar i bilen. Jo, där var de. Barnen fick absolut inte gå in i huset nu. ”Förlåt om jag babblar”, sa Emanuel. ”Det går runt i skallen på mig.” ”Det är ingen fara”, sa polisen. ”Sen då, efter att du kommit in i hallen. Vad gjorde du då? Vart gick du?”

Emanuel tystnade. ”Jag gick ut i köket”, sa han till slut. ”Det var bara där det lyste så jag tänkte att det var där dom var.”

Polisen väntade på att han skulle fortsätta. ”Alltså, det …”

Emanuels röst gick upp i falsett, nästan på samma vis som den gjort när han var i målbrottet. Han harklade sig några gånger innan han kunde fortsätta. ”Det första jag såg var mammas ben. Jag trodde att hon hade ramlat så jag skyndade in i köket för att hjälpa henne. Då upptäckte jag pappa. Det var så mycket blod.”

Det sprakade lite i polisradion. ”Jag gick fram och kände på dom”, fortsatte Emanuel. ”Men det var ju ingen idé. Det var redan alldeles för sent. Dom var iskalla båda två.”

Emanuel lutade sig fram och stödde pannan mot Heidis 17

Dagen är kommen_till tryck.indd 17

2021-03-30 08:28

nackstöd. Hon kände sätet skjutas fram en aning. ”Vet ni om era föräldrar hade nån konflikt med nån?” frågade polisen.

Det sprakade i polisradion igen.

Heidi skakade på huvudet. Hur gärna hon än skulle vilja hjälpa till var det alldeles blankt. ”Det enda jag kan komma på är i så fall grannarna”, sa Emanuel. ”Dom som bor några hundra meter längre ner åt Gustav Adolf.” ”Vad handlade det om?” ”Dom är rätt knepiga. Fastigheterna har gemensam brunn och dom är hysteriskt rädda för nån bakterie. Jag har aldrig fattat problemet riktigt, om jag ska vara ärlig.” ”Nitrit”, sa Heidi, glad att äntligen kunna bidra med något. ”Det är nåt med syreupptagningsförmågan i blodet som kan försämras. Dom har köpt nåt filter för en massa tusenlappar som dom ville att pappa skulle stå för, men han vägrade.” ”Dom är rättshaverister, mer eller mindre”, sa Emanuel. ”Hypokondriker.” ”Vad heter grannarna?” frågade polisen. ”Jon och Tove Olofsson”, sa Emanuel. ”Men jag har svårt att tro att dom skulle klara av att skapa ett sånt här blodbad. Det såg väl egentligen mer ut som ett inbrott.” ”Det är tekniker på väg”, sa polisen och vände sig till Heidi. ”Vi kommer att behöva prata mer med er sen, så jag hoppas att du och din familj har möjlighet att stanna här i närheten några dagar.”

Ja, så klart, tänkte Heidi. Vi är ju här för att fira jul.

Sedan insåg hon att det inte alls skulle bli någon jul i år. ”Absolut”, svarade hon. ”Vi får nog bo hos Emanuel.”

Emanuel nickade.

Den kvinnliga polisen tog deras mobilnummer och förvissade sig om att de kunde ta vara på varandra. ”Här har ni mitt visitkort”, sa hon. ”Hör av er om det är nåt 18

Dagen är kommen_till tryck.indd 18

2021-03-30 08:28

ni undrar över eller kommer på som ni tror kan vara viktigt.

Jag beklagar verkligen.”

Heidi förstod att det inte fanns så mycket annat att säga i den här situationen. Ändå var beklagar ett så futtigt ord i förhållande till skriket som växte inom henne att hon fick behärska sig för att inte smälla igen bildörren det hårdaste hon kunde.

19

Dagen är kommen_till tryck.indd 19

2021-03-30 08:28