I oxögat av Ida Andersen

KÄRLEK, KAMP OCH FÖRÄNDRING I GLASBRUKENS GRYNINGSTID En kvinnlig Vilhelm Moberg skildrar det hårda livet i 1700-talets Småland.

Fotograf: Anders Roos.

Tack till Kulturen i Lund för att vi fick vara hos er och fotografera.

Illustrationer: Shutterstock.

I OXÖGAT AV IDA ANDERSEN FORMGIVARE: LUKAS MÖLLERSTEN UTKOMMER I MAJ 2019 INBUNDEN: 978-91-7795-152-0 E-BOK: 978-91-7795-153-7 LJUDBOK: 978-91-7795-171-1

www.bokforlagetpolaris.se

EN MIDSOMMARNATT STÄLLS ALLT PÅ ÄNDA. SUGGESTIV ATMOSFÄR FRÅN 1700-TALETS SMÅLAND. DRÄNGEN OCH PIGAN DRÖMMER OM ETT ANNAT LIV.

M

ossen var svår att tas med för den oinvigda. Man måste veta vad som var fast mark, vad som var gångbara tuvor och sank mosse. Under sommaren hade den blivit hennes hemtrakter, det var här hon plockade sin vitmossa och ängsullen till huvudputorna. Blåbär hade hon plockat och stoppat i både sin och Bengtas mun.

Men nu var marken vattensjuk och hon hittade nätt och jämnt den lilla stig som ringlade tätt intill Tuve göl och ledde rakt upp mot Tuvetorpet. Det var denna väg som tingsnotarien tagit för en dryg månad sedan, hur han nu hade råkat på den.

Sissel mindes med ens hans brunfläckiga strumpor och hjärtat stannade närapå.

– Herre min dar så dum ja ä. Va tänkte ja på i denna blötan?

I nästa steg gav marken vika under ena benet som for långt ner i en vattenfylld håla. Hon hann inte reagera men höll instinktivt hårt tag om Bengta för att inte tappa henne. Det regnade oupphörligt och hon satt ohjälpligt fast i det dyiga mossvattnet, våt ända upp till skrevet.

Det andra benet hade hamnat åt sidan i en konstig vinkel. När hon försökte rucka på något av benen svartnade det för ögonen på henne av smärta. Hon kunde inte röra sig en tum.

– Å herre min Jesus, va gjorde ja nu. Hjärtebarnet, va har du för tossig mor?

Hon försökte ta spjärn med handen kring sig men den genomdränkta marken gav efter, om något sögs hon djupare ner i hålet. Hon såg sig omkring efter annat fäste, men den enda taniga björken och porsbuskarna var utom räckhåll. Stenen bakom henne likaså.

Hon såg sig omkring, vred sig, men det enda som hände var att det gjorde mycket ont. Och att benet skruvades djupare ner i hålan.

Inte vågade hon lägga ifrån sig Bengta i vätan. Hon fick inte bli blöt och kall. Inte mista en däka till. Aldrig det. Hjärtebarnet, stjärnebarnet. Istället tjöt hon. Ylade.

Bengta vaknade av hennes skrik och bistod henne i att kalla på undsättning.

– Hjälpe oss! Hjälpe oss!

Och sedan bara: – HJÄÄÄLLP!!!

Oavbrutet genom det piskande regnet.

Hon hämtade andan ibland, vilade rösten och försökte lyssna. Men vem var ute i skogen i detta väder, vid denna tidpunkt? Mjölkningstid, kvällsvardstid. Om inte ystet dragit ut så på tiden skulle hon själv ha varit hemma vid det här laget.

Hon skakade i hela kroppen och hackade tänder men lyckades lirka fram bröstet så att Bengta kunde äta någorlunda skyld under sjalen. Fingrarna började domna av kylan och foten nere i hålet kände hon inte längre.

Hur länge kunde hon sitta här utan att någon hittade henne, hur lång tid tog det att svälta ihjäl? Eller skulle hon frysa ihjäl? Och Bengta? Hur länge skulle barnet klara sig om hon själv dog? Hon tog åter till att skrika på hjälp, full av förtvivlan. Hon tog i så mycket hon orkade och ropen på räddning skallade genom skogen, om och om igen.

Regnet gjorde himlen dov och mörk och det var omöjligt att avgöra hur långt liden kvällen var. Eskil hade säkert varit hemma ett bra tag men det var väl omöjligt att höra något genom regnet på detta avstånd, i synnerhet om han var inom stugan.

– Eskil, Eskil, grät hon. Hjälpe mej!

Och rösten stockade sig. Hes var hon och krampade av köld. Ingen råd stod mer att finna.

– Eskiiiil. Du måste … komma …

Hon gjorde en sista kraftansträngning. Med Bengta tryckt mot sig försökte hon vränga sig loss och upp i en och samma rörelse …

Hon måste ha förlorat sansen för hon förnam att hon vaknade upp igen, upp till maran som red henne inpå bara köttet. Iskylans mara. Smärtans mara. Det sprängde i huvudet och slet i ljumskarna som om någon höll på att dra isär henne. Hon riste av köld och skräck. Det rungade och sjöng i öronen, ljuden kom i vågor. Hon kunde inte längre se, bara förnimma smärtan och larmet hon var innesluten i. Någon skrek med vanvettets röst. Hennes far som fick sina anfall.

Mellan träden ljungade svordomar och vidrigheter. Rösten skrek att hon var en satmara, en häxa. Nu ska du straffas. Nu ska du steglas, din sköka. Nu ska du hem till ditt rätta rike. Du och ditt horbarn. Jag ska äta henne levande.

Hon försökte hitta ut ur mardrömmen, försökte hålla tappt, hålla i barnet som nu också hon skakade av köld. Skydde å bevare mej, Gud. Men mellan träden fortsatte skriken och nu närmade sig kliven. Nu var gasten intill. Den klampade och tjöt. Sissel! Sissel! Nu kommer jag! Nej, han fick inte ta Bengta. Hon skrek.

Skrek medan hjärtat hamrade sönder bröstet på henne. Slet i henne, slet henne itu och sedan brast något i huvudet.

Det sista hon uppfattade var att barnet drogs ur famnen på henne.

.....

Året är 1741 och förändringens vindar blåser över Dåvedshult i Ekeberga socken i och med beslutet att uppföra ett glasbruk, som ska komma att bära namnet Kosta. I den småländska bygden lever drängen Eskil, med särskilt handlag för timrande, och pigan Sissel, som drömmer om en annan tillvaro. Deras vägar korsas en midsommarnatt och livet ställs på ända, men kanske kan glasbruket innebära början på något nytt, något bättre?

I oxögat är en berättelse om att vara född fattig, om att sträva efter ett självständigt och bättre liv, om en dramatisk förlossning, om konflikten mellan kyrka och folktro, mellan manligt och kvinnligt, mellan bondebefolkning och obesuttna – och om hur en glasmanufaktur bryter upp gamla strukturer. Det är framförallt en historia om två individer, om deras kärlek och bekymmer, hopp och förtvivlan, och kamp för att få behålla sitt hem.

IDA ANDERSEN är författare, översättare från italienska samt kulturskribent. Hon har tidigare givit ut flera diktsamlingar. Fackverket Stenminnen. De småländska stenmurarna – ett kulturarv fick Smålands akademis Linnépris 2009 och 2016 kom romanen Här slutar allmän väg som skildrar en ung flickas liv i hippiemiljö på småländska landsbygden.

Ida Andersen är bosatt i Malmö.