Historieläraren

Historieläraren MATT HAIG

Översättning av Karin Andrae

Citatet på sida 188 ur William Shakespeares Som ni behagar är i översättning av Carl August Hagberg från Shakespeares dramatiska arbeten 15:e bandet, reviderad av Nils Molin (Gleerups förlag, 1928)

Originalets titel : How to Stop Time Bokförlaget Polaris, Stockholm © Matt Haig, 2017 Published by agreement with Canongate Books Ltd, 14 High Street, Edinburgh EH1 1TE Omslag av Anastasia Omslagsbild Arcangel Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB Printed in Sweden 2018 ISBN : 978-91-88647-86-3 www.bokforlagetpolaris.se

Fรถr Andrea

Jag tänker ofta på vad Hendrich sa till mig för mer än hundra år sedan i sin lägenhet i New York. ”Den första regeln är att inte förälska sig”, sa han. ”Det finns andra regler också, men det är den viktigaste. Inte förälska sig. Inte förbli förälskad. Inget dagdrömmande om kärlek. Om du håller dig till det kommer du att vara okej, på det stora hela.” Genom den vindlande röken från hans cigarr såg jag ut över Central Park, där orkanen hade slitit upp flera träd med rötterna. ”Jag tvivlar på att jag någonsin mer kommer att älska”, sa jag. Hendrich log, som den djävul han kunde vara. ”Bra. Du har självklart tillåtelse att älska mat och musik och champagne och sällsynta soliga eftermiddagar i oktober. Du får älska åsynen av vattenfall och doften av gamla böcker, men kärleken till människor är inte tillåten. Förstår du vad jag säger ? Fäst dig inte vid människor och försök känna så lite som möjligt för dem du möter. För annars kommer du sakta men säkert att förlora förståndet …”

del ett Liv bland dagsländorna

Jag är gammal. Det är det första jag måste tala om för dig. Och det är det sista du skulle gissa på. Om du såg mig skulle du tro att jag var runt fyrtio, men du skulle ha väldigt fel. Jag är gammal – gammal på samma sätt som ett träd eller en islandsmussla eller en renässansmålning är gammal. För att ge dig en uppfattning : Jag föddes för gott och väl fyra hundra år sedan, den 3 mars 1581, i mina föräldrars rum på tredje våningen i ett litet franskt château som var mitt hem. Tydligen var det en varm dag för årstiden och min mamma hade bett sköterskan att öppna alla fönster. ”Gud log mot dig”, sa min mamma. Fast jag borde tilllägga att hans leende – om Han nu existerar – varit bistert sedan dess. Min mamma dog för mycket länge sedan. Det gjorde däremot inte jag. Du förstår, jag har en åkomma ; ett tillstånd kan man också kalla det. Ganska länge tänkte jag på det som ohälsa, men ohälsa är inte riktigt rätt ord. Ohälsa, då föreställer man sig en sjukdom, att man tynar bort. Det är bättre att säga att jag har ett tillstånd, eller en åkomma. En sällsynt åkomma, men inte unik. En som man inte känner till förrän man får den. Den finns inte upptagen i några officiella läkartidningar. Den har inte heller något officiellt namn. Den första 11

välrenommerade läkaren som gav den ett namn, det var på 1890-talet, kallade den ”anageria” med mjukt ”g”, men av anledningar som kommer att framgå senare, kom detta aldrig till allmänhetens kännedom. Tillståndet utvecklas runt puberteten. Vad som händer efter det är … ja, inte mycket. Till en början märker inte de som ”lider” av åkomman att de har den. Trots allt vaknar människor varenda dag och ser samma ansikte i spegeln som de såg dagen innan. Dag efter dag, vecka efter vecka, till och med månad efter månad, förändras inte människor på något märkbart sätt. Men undan för undan, på födelsedagar och andra årliga bemärkelsedagar, börjar folk lägga märke till att du inte blir äldre. Sanningen är emellertid den att individen inte har slutat åldras. Individen åldras fortfarande på exakt samma sätt som andra. Bara oändligt mycket långsammare. De som har anageria åldras olika fort, men generellt är det med förhållandet 1 :15. Ibland är det ett år för vart trettonde eller fjortonde år, men hos mig ligger det närmare femton. Alltså är vi inte odödliga. Våra sinnen och kroppar varar inte för evigt. Det är bara så att den molekylära degenerationen av den kemiska bindningen mellan cellerna i vår vävnad, de cellulära och molekylära mutationerna, råkar ske inom en annan tidsram än den gör hos andra. Detta enligt de senaste, konstant växlande, vetenskapliga rönen. Mitt hår kommer att bli grått. Jag kanske blir skallig. Jag kommer sannolikt att drabbas av artrit och nedsatt hörsel. Likaså är det troligt att min syn försvagas. Jag kommer så småningom att tappa muskelmassa och rörlighet. 12

En egenhet hos anageria är att de drabbade ofta får förhöjt immunförsvar, så att de skyddas från många (inte alla) virus och bakteriesjukdomar, även om detta också är något som slutligen avtar. Inte för att jag vill tråka ut dig med vetenskap, men det verkar som om benmärgen producerar ett överflöd av hematopoetiska stamceller – de som ger upphov till både röda och vita blodkroppar – under våra bästa år, fast där är det viktigt att hålla i minnet att detta inte skyddar oss från skador eller undernäring, och att det inte heller varar. Så tänk inte på mig som en sexig vampyr, för alltid fast i sin krafts dagar. Men jag måste säga att det kan kännas som att vara fast för evigt, när det bara har gått tio år mellan Napoleons död och den förste mannen på månen, åtminstone om jag ska gå efter mitt utseende. En anledning till att folk inte känner till den här åkomman är att de flesta vägrar tro på den. Mänskliga varelser har som regel svårt att acceptera sådant som inte passar in i deras världsbild. Så visst kan jag säga : ”Jag är fyrahundratrettionio år gammal”, men svaret blir i allmänhet : ”Du kan inte vara riktigt klok”, alternativt : ”Ja, men då är du ju död.” Ett annat skäl till att folk i allmänhet inte känner till oss är att vi har beskydd. Genom ett slags organisation. Var och en som faktiskt kommer på vår hemlighet, och tror på den, upptäcker snart att deras redan korta liv blir ännu kortare. Så faran kommer inte bara från vanliga människor. Den kommer också inifrån vår grupp.

13

Sri Lanka, för tre veckor sedan

Chandrika Seneviratne låg i skuggan under ett träd omkring hundra meter bakom ett tempel. Myror kröp över hennes rynkiga ansikte. Hennes ögon var slutna. Jag hörde ett prassel i bladen ovanför och tittade upp och såg en apa som granskade mig med värderande blick. Jag hade bett tuk-tuk-föraren att köra mig till templet för att jag ville se aporna där. Han hade berättat att den här rödbruna typen med nästan naket ansikte var en Ceylonmakak, också kallad rilewa. ”Mycket utrotningshotade”, hade chauffören sagt. ”Det finns inte många kvar. Det här är deras ställe.” Apan skuttade iväg. Försvann i lövverket. Jag kände på kvinnans hand. Den var kall. Jag föreställde mig att hon hade legat där oupptäckt i en dag ungefär. Jag tog handen, jag höll den och märkte att jag grät. Känslorna var svåra att tolka. En stigande våg av ånger, lättnad, sorg och rädsla. Jag var ledsen för att Chandrika inte var här och kunde svara på mina frågor. Men jag var också lättad över att jag inte skulle tvingas döda henne. Jag visste att hon måste dö. Lättnaden övergick i något annat. Det kan ha varit stressen eller solen eller det kan ha varit frukosten på ”egg hoppas” med rå äggula, men jag kräktes inte. Det var i det ögonblicket som det stod klart för mig : Jag kan inte göra det här mer.

14

Det fanns ingen mottagning vid templet så jag väntade tills jag var tillbaka på hotellrummet i den gamla garnisonsstaden Galle innan jag ringde Hendrich, hopkurad under mitt moskitnät, kladdig av hetta, blickande upp mot den meningslöst snurrande långsamma takfläkten. ”Gjorde du det som måste göras ?” ”Ja”, sa jag vilket var någonstans mittemellan lögn och sanning. Trots allt var resultatet det han hade begärt. ”Hon är död.” Sedan ställde jag samma fråga som alltid. ”Har ni hittat henne ?” ”Nej”, sa han, som alltid. ”Vi har inte hittat henne. Inte ännu.” Ännu. Det ordet kunde hålla en fången i årtionden. Men den här gången var jag fylld av nytt självförtroende. ”Hendrich, snälla, du lovade. Jag vill ha ett vanligt liv. Jag vill inte göra det här.” Han suckade trött. ”Jag måste träffa dig. Det är alldeles för länge sedan.”

15

Los Angeles för två veckor sedan

Hendrich var tillbaka i Los Angeles. Han hade inte bott där sedan 1920-talet, så han antog att det var ganska säkert och att ingen som kunde tänkas känna igen honom fortfarande var i livet. Hans stora hus i Brentwood fungerade som högkvarter för Albatross-samfundet. Brentwood var perfekt för honom. Ett geraniumdoftande område med stora hus undanstoppade bakom höga stängsel och murar och häckar, där gatorna var fria från gångtrafikanter och där allting, till och med träden, var perfekta på gränsen till sterila. Jag fick en mindre chock när jag såg Hendrich med sin laptop i knäet i en vilstol vid poolkanten. Annars såg Hendrich på det hela taget likadan ut, men nu var han förändrad. Han såg yngre ut. Fortfarande gammal och artritisk, jodå, men han såg bättre ut än han gjort på ett århundrade. ”Hej, Hendrich”, sa jag, ”du ser ut att vara i god form.” Han nickade som om det var självklart. ”Botox. Och ett pannlyft.” Han skämtade inte. I det här livet var han före detta plastikkirurg. Bakgrundshistorien var att han hade flyttat från Miami till Los Angeles efter att ha gått i pension. På så sätt kunde han undvika problemet med gamla klienter. Här hette han Harry Silverman. (”Silverman. Vad säger du om det ? Det låter som en åldrande superhjälte. Vilket jag på sätt och vis är.”) Jag slog mig ner i den andra vilstolen. Hans hushållerska, 16

Rosella, kom över med två smoothies i samma färg som solnedgången. Jag lade märke till hans händer. De såg gamla ut. Leverfläckar och skrynklig hud och blålila vener. Ansikten var bättre på att ljuga än händer. ”Havtorn. Det är galet. Smakar skit. Prova.” Det fantastiska med Hendrich var att han levde i takt med tiden. Det hade han alltid gjort, tror jag. I alla fall sedan 1890-talet. För många århundraden sedan, när han sålde tulpaner, hade han säkerligen varit likadan. Det var märkligt. Han var äldre än någon av oss andra, men han höll sig alltid à jour med den tidsanda som just då råkade sväva omkring. ”Saken är den”, sa han, ”att enda sättet att se ut som om du blir äldre i Kalifornien är att se ut som om du blir yngre. Om du fortfarande kan rynka pannan när du har fyllt fyrtio så blir alla väldigt misstänksamma.” Han sa att han hade varit några år i Santa Barbara men att han blivit uttråkad. ”Santa Barbara är behagligt. Det är som i himlen med lite mer trafik. Men i himlen händer det aldrig något. Jag hade ett ställe uppe i bergen. Drack det lokala vinet varje kväll. Höll på att bli tokig. Fick panikattacker. Jag har levt i över sju sekel och jag har aldrig förut haft en enda panikattack. Jag har bevittnat krig och revolutioner. Inga problem. Men så jag kommer till Santa Barbara och där vaknar jag i min bekväma villa med ett hjärta som slår vilt och känner mig som om jag var fångad inne i mig själv. Los Angeles, emellertid, det är något helt annat. Los Angeles gjorde mig lugn direkt …” ”Att känna sig lugn. Det måste vara skönt.” Han iakttog mig en stund, som om jag var ett konstverk 17

med en dold mening. ”Vad är det med dig, Tom ? Har du saknat mig ?” ”Något i den stilen.” ”Vad är det ? Var Island så hemskt ?” Jag hade bott på Island i åtta år innan jag skickades ut på mitt korta uppdrag i Sri Lanka. ”Det var ensamt.” ”Men jag trodde att du ville vara ensam efter tiden i Toronto. Du sa att riktigt enslig känner man sig när man är omgiven av människor. Och dessutom så är det vad vi är, Tom. Vi är enslingar.” Jag drog djupt efter andan som om nästa mening var något jag måste simma igenom. ”Jag vill inte längre vara ensam. Jag vill ut.” Det gav inte upphov till någon större reaktion. Han rörde inte en min. Jag såg på hans knotiga händer och svullna knogar. ”Det finns inget ut, Tom. Det vet du. Du är en albatross. Du är ingen dagslända. Du är en albatross.” Tanken bakom namnen var enkel – i gamla tider ansågs albatrosser vara mycket långlivade. I själva verket lever de inte mer än runt sextio år, inte alls lika länge som, säg, håkäringen som kan bli upp till 400 år, eller den där islandsmusslan som forskarna kallade Ming eftersom den föddes vid samma tid som Mingdynastin, för över 500 år sedan. Men hursomhelst så var vi albatrosser. Eller albor, om man vill förkorta det. Och alla andra människor på jorden avfärdades som dagsländor. De var uppkallade efter de kortlivade vattenlevande insekterna som genomgår hela sin livscykel på en dag eller – som vissa underarter – på fem minuter. Hendrich talade aldrig om vanliga mänskliga varelser som 18

något annat än dagsländor. Jag hade börjat tycka att hans terminologi, samma terminologi som jag hade tvångsmatats med var skrattretande. Albatrosser. Dagsländor. Så dumt. Sin ålder och intelligens till trots var Hendrich i grunden omogen. Han var ett barn. Ett ofantligt gammalt barn. Det var det som var så deprimerande med att träffa andra albor, man förstod att man inte var något särskilt. Vi var inte superhjältar. Vi var bara gamla. Och att det – som i fallet Hendrich – egentligen inte spelade någon roll hur många år eller decennier eller sekler som hade förflutit – vi levde alltid inom gränserna för våra personligheter. Ingen tidsrymd och ingen plats kunde ändra på det. Man kunde aldrig komma undan sig själv. ”Ärligt talat tycker jag att det är respektlöst”, sa han. ”Efter allt jag har gjort för dig.” ”Jag uppskattar vad du har gjort för mig …” Jag tvekade. Vad hade han gjort för mig, närmare bestämt ? Det han hade lovat att göra hade inte skett. ”Inser du hur den moderna världen är, Tom ? Den är inte som förr i tiden. Du kan inte bara flytta och anmäla flytten till församlingen. Vet du hur mycket jag måste betala för din och de andra medlemmarnas trygghet ?” ”Ja, men då kan jag ju spara pengar åt dig.” ”Jag har alltid talat klarspråk : det här är en enkelriktad väg …” ”En enkelriktad väg som jag aldrig har bett om att bli utskickad på.” Han sög på sitt sugrör, ryggade för smaken på sin smoothie. ”Vilket är som livet självt, eller hur ? Hör på mig, grabben …” 19

”Någon grabb är jag knappast.” ”Du tog ett beslut. Det var ditt beslut att träffa doktor Hutchinson …” ”Och det skulle jag aldrig ha gjort om jag hade vetat vad som skulle hända honom.” Han gjorde cirklar med sugröret, ställde glaset på det lilla bordet bredvid sig för att ta ett glukostillskott för sin artrit. ”Då skulle jag ha blivit tvungen att låta döda dig.” Han upphävde sitt kraxade skratt för att visa att det var ett skämt. Men det var det inte. Självklart var det inte ett skämt. ”Jag har ett förslag, en kompromiss. Jag ger dig exakt det liv du vill leva – vilket liv som helst – men vart åttonde år, som vanligt, får du ett samtal och innan du väljer nästa identitet ger jag dig en uppgift att genomföra.” Jag hade hört allt det här förut, såklart. Även om ”vilket liv som helst” aldrig verkligen betydde det. Han skulle ge mig en handfull förslag och jag skulle välja ett av dem. Och mitt svar var också mer än välbekant för hans öron. ”Har du några nyheter om henne ?” Det var en fråga som jag hade ställt hundra gånger tidigare, men den hade aldrig låtit lika patetisk, lika hopplös som den gjorde nu. Han såg på sin drink. ”Nej.” Jag lade märke till att han sa det lite snabbare än han brukade. ”Hendrich ?” ”Nej. Nej. Det har jag inte. Men vi hittar nya människor med en rent otrolig hastighet. Över sjuttio förra året. Minns du när vi började ? Ett bra år var det fem. Om du fortfarande vill hitta henne så skulle det vara vansinne att lämna nu.” Jag hörde ett plaskande ljud från poolen. Jag reste mig och 20

gick fram till kanten, såg en liten mus som hopplöst simmade fram och tillbaka framför ett vattenfilter. Jag ställde mig på knä och skopade upp den lilla varelsen. Musen skuttade iväg mot det perfekt klippta gräset. Han hade mig och han visste det. Det fanns inget sätt att ta sig ur det här med livet i behåll. Och även om det hade gjort det så var det enklare att stanna. Det fanns en trygghet i det. Som en försäkring. ”Vilket liv som helst ?” ”Vilket liv som helst.” Jag är säker på att Hendrich, eftersom han var den han var, antog att jag skulle vilja ha något extravagant och dyrt. Att jag ville leva på en lustjakt utanför Amalfis kust, eller i en takvåning i Dubai. Men jag hade tänkt på det här och jag visste vad jag ville : ”Jag vill tillbaka till London …” ”London ? Men där finns hon helt säkert inte, det vet du.” ”Jag vet. Jag vill bara tillbaka dit. Jag vill känna att jag är hemma igen. Och jag vill bli lärare. Historielärare.” Han skrattade. ”Historielärare. Vadå, du menar undervisa odrägliga ungar i historia ?” ”Jo, ja, jag vill jobba som lärare på högstadiet. Jag tror att jag skulle trivas med det.” Hendrich log och såg på mig, lite förbryllat, som om jag hade beställt kyckling istället för hummer. ”Det är perfekt. Ja. Nu måste vi bara få ordning på några saker och …” Och medan Hendrich pratade på, såg jag musen försvinna under häcken och in i de mörka skuggorna, ut i friheten.

21

London, nu

London. Första veckan i mitt nya liv. Rektorsexpeditionen i Oakfield-skolan. Jag försöker verka normal. Det blir allt svårare. Det förflutna vill tränga ut. Nej. Det har redan trängt ut. Det förflutna är alltid här. I rummet luktar det snabbkaffe, rengöringsmedel och nålfiltsmatta, men på väggen sitter en affisch som föreställer Shakespeare. Det är samma porträtt som man alltid ser av honom. Flyende hårfäste, blek hud, tom blick som hos en knarkare. En bild som inte riktigt ser ut som Shakespeare. Jag vänder uppmärksamheten mot rektorn, Daphne Bello. Hon har orangea ringar i öronen. Hon har några vita hårstrån i det svarta. Hon ler mot mig. Det är ett vemodigt leende. Det slags leende som ingen under fyrtio kan åstadkomma. Det slags leende som förmedlar sorgsenhet och trots och munterhet på samma gång. ”Jag har varit här länge.” ”Jaså ?” säger jag. Utanför avtar ljudet av en polissiren och försvinner. ”Tiden”, säger hon. ”Är en konstig sak, eller hur ?” Hon håller försiktigt om kanten på sin kaffemugg av papp och ställer den bredvid datorn. ”Det konstigaste som finns”, instämmer jag. Jag gillar Daphne. Jag gillar hela den här intervjun. Jag 22