Vitt ljus

Vitt ljus av Kerstin Wixe

Polaris

Bokförlaget Polaris, Stockholm © 2018, Kerstin Wixe Omslag av Anders Timrén Omslagsbild: © Artepics/Alamy Stock Photo Sättning av RPform, Richard Persson Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB Printed in Sweden 2018 isbn 978-91-7795-069-1 www.bokforlagetpolaris.se

Till Karla och Fabian

1 stine var ytterst nära att trampa på katten som väntade på sin mat på nedersta trappsteget. När hon lite senare stötte till kaffefiltret så att kaffet spreds över större delen av det lilla köksgolvet svor hon högt.

Drömmen satt fortfarande kvar i kroppen. Så fort hon slagit upp ögonen hade känslan av triumf omedelbart förbytts i djup skam.

Var det verkligen hon som med iskallt lugn sparkat mot den liggande kroppen tills där inte längre fanns några tecken på liv?

Hon såg fortfarande framför sig hur regndropparna blänkte i kullerstenens skarvar, hon såg hur blodet rann mot den grå stenen, hon hörde kvidandet som blev allt svagare i takt med hennes angrepp för att till slut inte höras alls.

På en undanskymd gata hade hon helt oväntat stött ihop med den värsta av dem. Hans hånflin hade räckt för att hon skulle gå till attack. Snart låg han på gatan i regnet, hon fick ner honom i rännstenen

7

och fortsatte med att slå mot huvudet. Målmedvetet.

Ihärdigt. Nästan lyckligt.

Stine hade vant sig vid att hennes hämndfantasier emellanåt tog sig groteska uttryck. Hon hade i alla år tackat nej till inbjudningar om klassåterträffar och de förbjudna tankarna på hämnd var en bidragande orsak till det. Men det här?

För en gångs skull vill jag bara att allt ska vara som vanligt, tänkte hon när hon lite klumpigt försökte sopa upp kaffefiltrets rester som spridit sig över halva köket. Hon började om, mätte upp kaffet, slog på vattenkokaren, drog en mössa över det långa mörka håret, klev i stövlarna och hakade ner sin favoritjacka från kroken i hallen. Det kraftiga dånet från höststormen slog emot henne när hon öppnade ytterdörren. Än så länge var tillvaron sig lik. Stine försökte intala sig själv att allt egentligen var som vanligt eller i alla fall nästan som vanligt när hon gick den välbekanta vägen ner mot brevlådan. Det var tidig höst och månen gjorde sig ännu påmind i morgonljuset. Med tidningen i handen betraktade hon sitt hus. Hon ville inte lämna det. Inte just nu.

Att allting inte längre var helt som vanligt berodde på brevet som låg i hennes ficka. I detta nu hade Stine fortfarande ingen aning om vad som dolde sig bakom Kajas uppmaning att ”inte glömma att läsa anteckningarna i de röda pärmarna”.

8

Vad kunde vara så viktigt för Kaja att hon kunde kräva att Stine skulle göra den resa hon undvikit i hela sitt vuxna liv?

Det hade gått tre dagar sedan Stine funnit det märkliga meddelandet i brevlådan och hon kände sig närmast besvärad över den beslutsångest som drabbat henne. Hon brukade inte ha några problem med att snabbt fatta beslut, men den här gången kunde hon inte bestämma sig vilket berodde på att det förmodligen inte fanns någon valmöjlighet. Beslutet bara väntade in henne. Hon måste resa trots det drömmen berättat för henne, trots att hela hennes inre skrek nej.

Brevet inkräktade på hennes liv. Det tog hennes engagemang för självklart och tillät sig dessutom att vara kryptiskt. Stine stod knappt ut med att höra det svaga prasslandet från det tummade papperet i jackfickan.

– Typiskt Kaja, hörde hon sig säga med hög och för henne själv överraskande upprörd röst.

Hon visste inte om det var Kajas försvinnande eller möjliga död som gjorde henne mest upprörd, eller om det var själva brevet. Hon hade hur som helst fortfarande svårt att verkligen förstå att någotdera var på riktigt.

Det kändes också som en ovälkommen hälsning från en annan värld, en annan tid. Kaja och hon hade inte haft kontakt på snart trettio år med undantag av några spridda julkort som för länge sedan slutat komma.

9

Det hela var overkligt.

Hon hade inte haft någon möjlighet att ens ana att brevet var från Kaja eftersom avsändaren var en advokatfirma vars namn hon tidigare aldrig hört talas om. Förutom Kajas brev fanns där ett officiellt meddelande på firmans sigillstämplade papper. Advokaten skrev att det inte fanns några släktingar kvar i livet, att Kajas önskan var att hon skulle ta det hon ville ha i hennes hus och sedan ordna med försäljning och behålla pengarna. Det var formulerat som ett gåvobrev men var i själva verket ett testamente.

Han hade också gjort en kort notering om att polisens uppfattning var att Kaja Sörensson troligen var död.

Stine hade först tagit reda på att det inte rörde sig om ett makabert skämt. Hon hade genast kontrollerat advokatfirman på nätet där den framstått som mycket respektabel, och senare också talat med advokaten på telefon som varit formell men vänlig.

Hon hade även läst igenom allt som skrivits i de lokala tidningarna om Kaja Sörenssons försvinnande.

Det var hennes kollegor på skolan där hon arbetat som bildlärare, som hade rapporterat henne saknad när hon inte dök upp på jobbet och inte heller svarade i telefon. Polisen hade gått in i hennes hus som enligt pressklippen var välstädat och prydligt, och där hittat brevet som sedan blivit liggande hos advokatfirman medan sökandet pågick.

10

Ingen kropp hade påträffats. Ingen Kaja Sörensson fanns heller att finna vare sig hos buss, tåg eller flygbolag. Däremot fann man hennes två katter ute på gården som under årets kyliga perioder vanligtvis brukade vistas inomhus.

Av tidningarnas rapporter att döma hade Kaja Sörensson inte varit deprimerad, inte drabbats av någon svår sjukdom och inte heller aviserat att hon tänkt flytta eller genomföra några stora förändringar i sitt liv. Polisen hade gått igenom hennes dator men inte hittat några spår av någon ny kontakt eller något sökande på nätets många ”hittadin-partner-sidor”. Kaja Sörensson hade använt sin dator för att betala räkningar, läsa tidningar, boka biobiljetter och beställa böcker. Man hade heller inte funnit någon aktivitet på hennes bankkonto sedan försvinnandet. Ingen i hennes närmaste omgivning, som framförallt bestod av hennes arbetskamrater, hade noterat någon förändring i hennes beteende.

Hon var som vanligt, uttalade sig en kollega i en av artiklarna.

– Vi hade ju vant oss vid att hon inte pratade så mycket.

Hennes försvinnande var ett mysterium, man kunde inte dra någon annan slutsats än att det trots allt rörde sig om ett självmord om än med mycket oklart motiv. Vatten nämndes i brevet, därför hade man koncentrerat sökandet till Vänerns kust efter11

som staden låg där, men utan resultat. När nästan ett år förflutit hade advokaten skickat brevet till Stine.

Att på detta sätt få veta att hennes allra bästa vän under ungdomsåren troligen var död var chockartat, lika kuslig var känslan av att tiden gjort ett språng. Kajas ord kastade henne tillbaka till en period i hennes liv som hon trodde sig ha glömt, till en vänskap som varit mycket krävande men som då betytt allt för henne. Det var tillsammans med Kaja hon hade upptäckt världen, musiken, litteraturen.

Det var med Kaja hon diskuterat livet och döden, det var Kaja som ständigt bjudit henne motstånd, ständigt överraskat henne, ständigt tvingat henne tänka i andra banor. Hon hade läst brevet om och om igen vilket inte betydde att hon förstod allt som stod där. Kajas röst var tydlig, här fanns en ton hon kände igen men här fanns också något främmande för att komma från Kaja; en vädjan om hjälp. Det både störde och överraskade henne. Stine kunde inte minnas att Kaja någonsin hade bett henne eller någon annan om hjälp. Det blev inte bättre av att det inte gick att utläsa vad det var som var så viktigt att Kaja mer eller mindre tvingade henne att göra den här resan.

12

2 Hej Stine, det var ett tag sen men jag vet inte vem jag annars ska skriva till. Du är den enda person jag kan tänka mig som kommer att förstå något av det här, och eftersom det möjligen är viktigt skulle jag vilja att just du gjorde den bedömningen. Det blir en del jobb förstås, men det har du ju aldrig varit rädd för.

Du kommer förmodligen att bli förbannad när du får det här brevet och tänka att ”nu passar det efter alla dessa år”.

Hoppas du kan sätta dig över den känslan och också det som hände mellan oss. Du ska veta att jag aldrig har glömt dig och förstår dig bättre än du tror, trots att vi kom att leva helt skilda liv. Du är en av de mest pålitliga människor jag känt, även om just det irriterade mig alla de gånger jag minst av allt önskade vistas i närheten av någon som var förnuftig.

Det där vet du ju allt om, men jag var mycket barnslig på den tiden och oerhört upptagen av mig själv vilket inte alltid blev så lätt för dig. Jag kan bara säga att saker och ting har förändrats, och nu behöver jag ditt förnuft.

Jag har följt ditt arbete under alla dessa år på avstånd och känt mig stolt över dina filmer. Naturligtvis kan man

13

tycka att det var snålt av mig att inte låta dig veta det, men sanningen är väl den att jag inte ville besvära dig med tanke på hur vårt allra sista möte förlöpte. Hoppas du kan förlåta mig min idioti.

Jag erbjuder dig alltså mitt livs erfarenhet som till det yttre är trivialt men som möjligen, jag säger möjligen, i någon mån kanske kan bidra till en vidgad förståelse av vad det är att vara människa.

Själv har jag ingen lust att vara det längre, det är inget mer med det.

Kom bara ihåg detta, att det som är jag, eller en gång var jag, inte längre har någon betydelse i det här sammanhanget. Du kommer i sinom tid förstå vad jag menar.

Jag skulle alltså önska att du kom hit och gick igenom det jag lämnat efter mig för att sedan göra dig av med det du inte vill ha eller det du inte tycker kan användas till något väsentligt. Jag litar helt på din bedömning.

Det viktigaste är att du läser mina anteckningar.

Du hittar dem i de röda pärmarna i arbetsrummet.

Jag tror att du kommer finna det intressant att vistas i mitt lilla hus. Jag skickar dig all min kärlek. Nu går jag ner till vattnet med lätt hjärta.

Kaja

det var ingen tvekan om att det verkligen var Kaja som hade skrivit brevet. Hennes handstil hade alltid varit svår att härma. Stine hade försökt när de båda gick i gymnasiet och ständigt stod i kontakt

14

med varandra genom att skriva lappar som smusslades fram och tillbaka i klassrummet. Hon hade tyckt så mycket om Kajas personliga handstil och försökt sig på något liknande utan att lyckas.

Det hade funnits mycket annat hos Kaja som hon också hade försökt efterlikna utan större framgång.

Hennes intelligens var förstås meningslös att försöka kopiera men hennes attityd till livet hade påverkat Stine mycket.

Hon hade aldrig stött på en människa av hennes sort förut.

Hon verkade vara så beundransvärt fri. Stine visste att andra snarare skulle beskriva henne som taktlös, ja ibland rent av oförskämd. Hänsynslös.

Utan att blinka gjorde hon alltid precis det hon ville utan en tanke på att hon möjligen bröt mot regler, möjligen sårade människor eller möjligen ställde till problem för andra. Det var som om hon aldrig hade något att förlora men heller aldrig något att vinna.

Ordet ”anpassning” fanns inte i Kajas värld.

Stine hade själv närmast våldsamt längtat bort från denna ”anpassning” som tycktes finnas överallt med sina osynliga regler. Hon ville inte ha de där reglerna, hon ville inte känna till alla koder för hur man borde uppföra sig, hur man borde klä sig, hur man borde tänka och tycka men hade haft svårt att värja sig. Därför älskade hon att befinna sig i Kajas 15

närhet även om hon oftast blev orolig och chockerad över hennes beteenden som låg så långt från Stines eget sätt att fungera.

Kaja hade så många begåvningar. Främmande språk tycktes inte vara något problem. Hon skrev komplicerade uppsatser om hon kände för det, och läste böcker som ingen annan läste. Hon tecknade och målade med en lätthet som närmast liknade distraktion och hade ett estetiskt sinne som Stine på den tiden helt saknade. Hennes musikkunskaper var omfattande utan att Stine någonsin förstod varifrån de kom. Det var sedan en helt annan sak hur Kaja använde all denna begåvning. Oftast till ingenting.

Ibland kom hon till skolan, ibland inte.

Hon kunde riva sönder en uppsats som engagerat henne en hel månad med en axelryckning och ett skratt, eller en teckning för den delen. Om hon behagade infinna sig på skrivningarna fick hon alltid högsta betyg, men oftast uteblev hon.

När de någon gång diskuterat nyttan av att ha bra betyg, var Kaja helt oförstående. Av vilken anledning skulle hon behöva bra betyg? Hon föredrog att gå på lektioner med de lärare som hade något att lära ut som intresserade henne, och det var inte många.

Varför skulle hon annars vara där?

Hon godkände helt enkelt inte att någon annan skulle sätta betyg på vad hon kunde och inte kunde.

Eller som hon brukade uttrycka det; jag har inte till16

delat någon ett mandat att bedöma mig eller mina prestationer.

Inför Stines strategi att skaffa sig så höga betyg som möjligt för att sedan kunna vara så fri som möjligt i sina framtida val hyste hon bara förakt.

Duktig flicka, brukade hon skratta och dolde aldrig att hon egentligen menade duktig idiot.

Stine blev lika sårad varje gång men bet ihop.

Hon förstod aldrig vad det var som var så uppenbart komiskt för Kaja. Det kändes som om hon blev avslöjad och därför skämdes hon. Vad var det med henne som Kaja tyckte var så fel? Stine hade inte vågat fråga.

Ja, brevet var skrivet av Kaja. Ingen annan skulle ta sitt eget liv med en sådan lätthet. Axelryckningen.

Stine hade inte fort nog kunnat lämna staden där hon vuxit upp, och hon hade aldrig återvänt eftersom det inte fanns något att återvända till. Men nu måste hon resa, det fanns ingen annan väg ut ur det här. Finansieringen av det filmprojekt som skulle genomföras i Afrika dröjde, så det fanns tid. Just nu fanns det tid.

Hon började packa.

17

3 olusten kom redan när hon på tåget blickade ut över landskapet då det närmat sig hemstaden. Det var ett vackert landskap men det vackra var också bärare av de minnen hon gjort sitt bästa för att gömma undan. Hon värjde sig så gott hon kunde men hennes tankar blev allt otydligare, en obestämbar leda grep henne och bakom ledan anade hon något som liknade skräck. Var hon verkligen rädd?

Känslan drabbade henne med full kraft när hon klev av tåget. Hon var nära att falla när hon tog det sista höga steget för att kliva ner på perrongen.

All kraft i kroppen tycktes ha försvunnit, kroppen visste det hon inte ville tänka. Hon mådde illa. Det var tur att hon hade något konkret att företa sig, ett uppdrag som skulle genomföras. Hon hade ringt advokaten och förvarnat honom om sin ankomst. Det var inte långt från stationen till torget där kontoret var beläget.

Allt hon såg var stillastående välbekant även om där fanns ett och annat hus hon inte kände igen.

18

Centrum fylldes av andra affärer än dem hon mindes, vägarna var bredare och trottoarerna hade ny stenläggning, men det som dominerade stadsbilden – kyrkan, bron över den lilla ån, Stadshotellet och kommunhuset – var sig likt. Hon tyckte att människorna hon mötte tittade nyfiket på henne. Staden var tillräckligt liten för att man skulle kunna stirra på en främling. Om det nu var det hon var. Ännu värre vore det om någon kände igen henne.

Hon drog huvan på jackan över huvudet, undvek allas blickar och intalade sig att hon bara var paranoid. I kraft med att hon så småningom mådde lite bättre ökade hon på stegen. Snart klev hon in på ett litet advokatkontor som varit lätt att hitta med sin blankpolerade mässingsskylt på utsidan av en gul husfasad vid kullerstenstorget. Hon bytte några inledande ord med den korrekta advokaten och när hon sa sitt namn var det som om han plötsligt vaknade till liv. Hon anade en viss nyfikenhet i den blick han gav henne.

– En olycklig historia det här, sade han och överlämnade adress och nyckel.

Hon tackade och gick.

Advokaten hade inte haft några nyheter om vad som hänt Kaja. Polisen hade sedan länge avbrutit det aktiva sökandet efter hennes kropp. De tycktes också mena att det inte var helt uteslutet att hon valt att lämna landet och bytt liv så att säga. Det var 19

trots allt flera hundra personer som försvann varje år även om det var ovanligt att de efterlämnade brev av detta slag.

Brevet skavde i fickan med sina mystiska formuleringar. Det irriterande frasandet som uppstod där hon gick gatan fram pockade på uppmärksamhet och ville inte lämna henne ifred.

Vad var det Kaja menade att hon skulle fatta beslut om och vad var det hon skulle bedöma? Hon hade säkert ställt sig den frågan hundra gånger vid det här laget utan att ha kommit nära något som ens liknade ett svar.

Stine motstod med mycket liten marginal impulsen att vända och ta första bästa tåg hem igen.

Motvilligt granskade hon adressen advokaten givit henne: Blåhakevägen 3.

Hon visste precis var det var. Det låg i stadens äldsta område där Kaja och hon tjuvrökt många gånger och tillbringat åtskilliga timmar när de skolkat från skolan. Det var Kaja som lärt henne att skolka och Stine hade blivit bra på det, nästan för bra.

– Här skulle jag vilja ha ett litet hus, brukade Kaja säga, då skulle livet vara perfekt. Det ska ha en glasveranda där man kan dricka hallonsaft, och en liten trädgård där man kan odla solrosor och lupiner.

Stine stirrade snart på exakt ett sådant hus.

Där var glasverandan och där var trädgården som 20

hon kunde se hade varit översållad av lupiner, om än de nu i hösttider var vissna. Två svarta katter satt utanför dörren och sprang vant in när hon öppnade.

Det luktade lite som i en sommarstuga man öppnar första gången på året. Hon klev in i glasverandan vars golv bestod av grå sten som med åren slitits blanka, och öppnade den likaledes glasade dörren in till ett stort, ljust kök. En vedspis stod tätt intill en modern spishäll. Ovanpå ett avlutat köksskåp lyste torkade smörblommor. I fönstren hängde vita spetsgardiner som Stine visste att Kaja alltid hade älskat. Innanför köket låg ett mindre vardagsrum och bakom en sneddad vägg fanns ytterligare ett rum där hon skymtade en sänggavel. Stine antog att arbetsrummet Kaja nämnt i brevet dolde sig bakom den halvt stängda dörr som fanns i den motsatta änden av köket. De gamla trägolven med sina ojämnt breda plankor var lackerade men hade med åren mist sin glans. Stine tyckte sig kunna se hur Kaja rört sig i huset genom att betrakta de ytor i lacken som var ännu något mattare.

Kajas hus var fint. Precis som det stått i polisrapporten var allting mycket rent och prydligt. På golven låg slitna trasmattor och väggarna gick i vitt och ljus ockra. Stine kände hur lugnet sakta återvände till hennes kropp och hon andades snart fritt igen.

Hon sjönk ner i en rottingstol som var placerad intill dörröppningen mellan köket och vardagsrummet.

21

Det knarrade hemtrevligt. Sånär som på en svart skinnfåtölj med blanka mässingsben mitt i vardagsrummet var Kajas möbler väl använda men skötta med omsorg. Hon vilade blicken på en fåtölj med påfågelsmotiv. Tyget såg nästan nytt ut. Pinnstolarna i köket var målade i olika färger och tycktes alla ha sin egen personlighet. Kökssoffan, med sin stoppade dyna i ljust grönt, såg inbjudande ut.

Det är vackert, tänkte Stine, allting här är anspråkslöst och vackert. Lite som i förbifarten. Utan någon större ansträngning.

Några av bilderna på väggen bar Kajas signatur.

Hon hade inte behövt se den nästan bakåtlutande namnteckningen för att veta det. Hon kände igen Kajas bilder trots att hon aldrig sett just de här.

Två större målningar dominerade rummet. Den ena föreställde en halvt bortvänd manskropp som var långt ifrån rådande mansideal. Lite kutryggig, magen aningen putande, muskler som lyste med sin frånvaro men målad med en ömhet som lyste om bilden. Vad var det han tittade på? Hon gick närmare. Där fanns ingenting, endast en färgskala som gradvis övergick i ett starkt sken. Inget mer.

Målningen hade en sensuell kraft som nästan gjorde henne förlägen.

Den andra bilden var en teckning av två unga kvinnor i intensiv kontakt med varandra. Nedböjda huvuden, en hand på en arm, samstämmighet i 22