Biblis 111 (Hösten 2025)

Biblis 111

Biblis 111 kvartalstidskrift för bokvänner Hösten 2025 sek 125

isbn 978-91-7000-499-5

9 789170 004995

funnet Medeltida skrivverktyg,

i Lund (se s. 6)

Biblis

nummer 111 hösten 2025 redaktör gunnel furuland

2 Medeltida skriftkultur i Lund David Dunér 32

Clas Frietzckys bibliotek från Säbylund återskapat i Roggebiblioteket Elin Andersson 38 Pelle Svanslös transmediala värld Jana Ruegg 50 Jacob Berzelius blyertspennor Per Cullhed 57 ”Bevarandefrågan måste alltid komma i andra hand” Zack Fritzon 69 Mäster Sigfrids felande länk Martin Kjellgren 72

Nyheter & Noterat

80

Föreningen Biblis

Omslag: Såpbubblor, målning från 1730-talet av Jean Siméon Chardin som fångar förgängelsen och livets flyktighet. Baksida: Nicolas-Jacques Conté, den moderna blyertspennans uppfinnare, avbildad i en etsning av Nicolas Delaunay, ca 1780–1800. Till vänster: En blå bok i centrum av tiden. Kalendariet i Lunds domkyrkas medeltida horologium mäter livets och tidens flyktighet. Endast Guds ord är evigt.

2

DAVID DUNÉR

Medeltida skriftkultur i Lund

I

Lunds domkyrka avbildas åtskilliga böcker, i reliefer, skulpturer och epitafier, uppslagna texter som hålls fram mot betraktaren ­eller läsande, gudfruktiga människor med boken ömt i handen. Bokhistorikern Kristina Lundblad note­ rar, i en essä om boktryckets introduktion i Lund, inte mindre än ett tjugotal bilder av böcker i detta kyrkorum från 1100-talet.1 I en träskulptur från 1400-talets första hälft sitter den heliga jung­ frun med Jesusbarnet i famnen. Han har i sin tur en uppslagen bok, en kodex, i sitt knä, ser på betraktaren för att uppmärksamma oss om den heliga skriftens gudomliga sanning.2 På en relief i södra transeptet förvarar dom­ kyrkans skyddshelgon Sankt Laurentius den ­heliga boken i en bokpåse för att skydda den mot väta och smuts. Bokpåsen introducerades dock först på 1200-talet, alltså tusen år efter det att Laurentius led martyrdöden. Reliefen som visar Sankt Laurentius tillsammans med jungfru Maria och Knut den helige, utförd av Adam van Düren 1513, har en gång suttit på en strävpelare mot tvärskeppets sydöstra hörn.3 I norra skeppet befinner sig boken i tidens ­epicentrum, i evigheten. Centralt placerad i dom­ kyrkourets kalendarium från början av 1420T.v.: Barnet med boken. Lunds domkyrkas tronande madonna från 1400-talets första del, detalj.

T.h: Lunds domkyrkas skyddshelgon Sankt Laurentius med bokpåse i handen. I sin högra hand håller han sitt pinoredskap, halstret, nedtill kung Hans vapensköld. Detalj av Adam van Dürens relief från 1513.

3

talet, håller Laurentius en himmelsblå bok i ­famnen, kring vilken den jordiska tiden kretsar, kyrkoårets dagar, veckor och månaderna.

Den som steg in i detta kyrkorum, såg bilderna av böcker, hörde mässan, psaltartexten, psalmer­ na och böner stiga upp ur de uppslagna böckerna vid altaret kunde inte undgå textens, skriftens, centrala plats i kristendomen. Bibeln, den heliga boken, var tidens och evighetens mittpunkt, den eviga sanningen.

Skriftkultur Boken, handskriften, innebar en omvälvande för­ ändring i tänkandets historia. Den var ett nytt redskap att tänka med. Om man öppnade den fann man sida upp och sida ner tecken i långa rader, ibland bilder, som fanns kvar även om man slog igen den. Man kunde bläddra sig fram och tillbaka för att återfinna det ställe som man en gång hade tagit del av. Man kunde ta med sig den varthän man reste. Böckernas informations­ täta sidor kunde kopieras och spridas vidare till andra människor. I dem kunde man förvara en stor mängd tankar utanför sin egen kropp, kun­ skaper, erfarenheter, förklaringar och minnen som inte behövde trängas i hjärnans vindlingar.

Men de inte bara avlastade minnet, de påstod också något fastslaget och oföränderligt om världen, de kunde skapa gemensam uppmärk­ samhet och framkalla återupprepbara handling­ ar och tankar. Med texter kunde människor ut­ byta kunskaper och erfarenheter, förmedla sina uppfattningar om verkligheten, föra fram sin vilja och ge order över betydande avstånd i rum och tid. Det var i denna värld av skriftkultur som den medeltida människan trädde in.

Vikingatidens Lund ingick närmast i en munt­ lig kultur. Visserligen fanns runorna, men de lämpade sig föga för längre texter. Det finns inga belägg för att de någonsin skrevs ner på perga­ ment under vikingatiden. De saknade siffror, ver­ kar inte ha använts i administrativa samman­ hang eller för att bevara kunskap i större omfatt­ ning. Runorna hade en annan social, kulturell funktion. De ristades i sten, på ben och näver, som kärnfulla epigrafiska markeringar för min­ ne, ­besvärjelser och det hemliga. I Lund har hit­ tats runor bland annat på ett revben av en ko från 1000-talet, som tycks ha haft syftet att påverka ett

4

Lundagårdsstenen från omkring år 1000, uppställd i Lunds universitetsbiblioteks foajé. Inskriften som följer den yngre runraden bevarar minnet över Torgisls bröder Olof och Ottar.

mål vid tinget och skrämma motståndaren: ”bonde ristade målrunor – örnens åror äro fjädrar”.4 I kvarteret Apotekaren har grävts fram ett r­ evben av en hjort från 1100-talet på vars konvexa sida ristats ”futhorkhniastbmly”, inledningen på run­ raden, och på den konkava mansnamnet ”æfker”, som troligen haft en magisk funktion.5 Lunda­ gårdsstenen, som med sina ca 4,6 meter är den högsta av danska runstenar, har en inskrift enligt den yngre runraden från omkring år 1000. I den beständiga stenen ristades en åminnelse över de döda, som ger prov på den vikingatida runskriftens

minnesfunktion: ”Torgisl, son av Esge Björnsson, reste dessa stenar efter sina båda bröder, Olof och Ottar, goda landsmän”.6 Under 1000-talet började de människor som ­levde i Lund att övergå till vad som kan b ­ etecknas som en skriftkultur, det vill säga en kultur där alltmer av tänkandet och minnena skedde och förvarades i texter, i långa serier av teckenkombi­ nationer utanför den mänskliga hjärnan. S ­ kriften hade en kommunikativ effektivitet, varaktig­het och tillförlitlighet som det talade språket sakna­ de. Den hade en hitintills oöverträffad ­förmåga att på ett litet utrymme lagra stora mängder in­ formation, fakta och preciserade kunskaper, och kunde förmedla dessa i mer eller mindre oför­ ändrad form till ett större antal människor. Över­ gången till skriftkultur innebar inte endast att man börja­de använda sig av skrivna texter för uppgifter som man tidigare alltid hade gjort med det tala­ de språket. Den begynnande skriftliga kulturen kom på sikt även att förändra själva tän­ kandet, hur människor mindes och kommuni­ cerade. Om den muntliga kulturen var konkret, situationsbunden och partisk snarare än objektiv, skulle den skriftliga i stället komma att utveckla tanken om det objektiva och universella, och för­ mågan att tänka abstrakt och analytiskt. I högre grad än det talade språket, ledde skriftspråket till djupare reflektion, skarpare tolkningar och ett vidare s­ ökande efter mening.

Den medeltida skriftkulturen innebar därmed, tillsammans med den nya religionens tanke om en universell, oföränderlig värld bortom männi­ skan, en förstärkt förmåga att uttrycka abstrakta idéer, som gick bortom det konkreta här och nu, som sökte sig mot det allmängiltiga, objektiva, universella och eviga. I den skrivna texten kunde en tänkande människa djupt försjunken i idéer­ nas värld bearbeta komplexa, detaljerade tankar som inte direkt var baserade på sinneserfaren­ heter. Böckerna och skrifterna kunde därtill ­bevara och vidmakthålla tankemödans svåröver­ skådliga och komplicerade resonemang, abstrak­ ta begrepp och invecklade tankestrukturer, vilka skulle vara övermäktiga att försöka hålla i min­ net. Dessa sofistikerade tankar i skriftlig form skulle dessutom kunna överleva, mer eller mind­ re oförändrade, i århundranden, i årtusenden, och därmed understödja ett gemensamt, kultu­ rellt minne – som exempelvis Bibelns berättelser,

antika filosofiska dialoger eller medeltida kröni­ kor. På det konkreta planet innebar övergången mellan muntligt och skriftligt att Lund knöts allt starkare till de sedan länge etablerade kultur­ länderna i söder och integrerades i en europeisk kultur som till stor del vilade på en kraftfull ­ideologi, kristendomen, på ett gemensamt språk, latinet, och på ett effektivt redskap för tänkan­ det, skriften.

Liturgiska handskrifter De äldsta beläggen för latinsk skrift i Lund ut­ görs av de latinska omskrifter som återfunnits på mynt från kung Sven Tveskäggs tid, det vill säga omkring 995, men är snarare att betrakta som epigrafiska symbolhandlingar än som betydelse­ bärande skriftkommunikation. Under 1000-talet etablerades emellertid en lokal diplomkultur, som finns belagd genom en bevarad avskrift av Knut den heliges gåvobrev från den 21 maj 1085.7 Det medeltida arkeologiska materialet uppvisar därtill fynd av styli i järn, brons, ben och trä, vaxtavlor i trä (idegran och al) och elfenben, och andra redskap som använts vid skrivande, såsom vaxglättare av brons.8 För tillfälliga anteckningar och skrivövningar användes skrivtavlor med ett ristat rutnät varpå vaxet kunde fästa. Vaxet har sedan länge försvunnit, men själva träramen har överlevt. Några sådana har återfunnits i Lund. En vaxtavla av elfenben från 1300-talets första hälft (se bild s. 6) visar en profan scen, en man som un­ der ett gotiskt valv knäböjer inför en kvinna och ber om hennes hand. I den mjuka, släta vaxytan ristades bokstäverna med ett skarpt stift, stylus, som ofta hade en trubbig ända med vilken man kunde radera det skrivna. En stylus av järn, date­ rad 1020–1050, har ett stiliserat hästhuvud vars tillplattade panna ­användes för glättning.9 Av de åtta vaxtavlor som påträffats från det dåvarande Danmark härrör inte mindre än sju från Lund, likaledes har, av de 38 säkra fynden av styli, 30 på­ träffats i Lund.10 Vad gäller beständigare skrift på pergament, har pergamentprickare (punctorium) bevarats från Lund, vilka användes vid linjering­ en av pergamentbladen.11 Lund framstår tidigt som ett centrum för skriftkultur i Danmark. Läs- och skrivkunnighet var en förutsättning för domkapitlets åligganden och ärkebiskopens ämbete, att läsa och författa

5

Medeltida skrivverktyg, styli och vaxtavlor funna i Lund. Grifflarna är gjorda av brons, järn och ben, vaxtavlorna av trä och elfenben.

skrivelser, framställa böcker för gudstjänsten, följa konciliebeslut och påvestadgar, tillämpa den kanoniska rätten, men också för ekonomi och förvaltning. Vid stadens domkapitel kan det an­ tas redan på 1000-talet ha funnits ett scriptorium, det vill säga en skrivarverkstad, och på 1120-talet både bibliotek och arkiv. I dess skriptorium fram­ ställdes under 1100-talets lopp mässböcker, anna­ ler och lagsamlingar, vilka speglar förändringen från karolingisk minuskel till förgotisk skrift.12 För den dagliga gudstjänsten behövdes en mängd böcker: gradualet för mässans sångtexter, sakra­ mentariet med böner som lästes av celebranten, epistolariet som innehöll profet- och epistelläs­ ningarna, evangeliariet med de fyra evangelier­ na, och capitulare vilken förtecknade kyrkoårets evangelietexter.13 Dessa kom att sammanföras i en volym, missalet, för mässan. Därtill behöv­ des antifonalet med musiken och sångtexterna, psalteriet med psaltarpsalmerna, kollektariet för prästens böner, och lectionariet med läsningarna ur Skriften, som samlades i tidegärdsboken, bre­ viariet, för bönerna under dagens olika timmar.

Martyrologiet utgjorde en kalender med notiser som upptecknade de datum då särskilda marty­

6

rer och helgon skulle ihågkommas i bönen. Samt­ liga bevarade handskrifter som framställts vid domkyrkans skriptorium under 1100-talets förra hälft var just liturgiska böcker, för kapitel­officiet, mässan och tidegärden. I något fall känner vi till namnen på de skrivare som var verksamma vid domkyrkans skriptorium. I den äldre gåvoboken, Liber daticus vetustior, finns under den 11 mars en dödsnotis från 1100-talet sista tredjedel som om­ nämner en skrivare vid namn Markus, Marcus scriptor.14 Den äldsta handskriften som framställts av ka­ niker i Lund är kapitelboken, Liber capitularius, som upplades inför invigningen av högaltaret i Necrologium Lundense har prytts med initialer, här bokstaven Q, med bandslingor och djur- och växtmotiv, akantusliknande bladmotiv, vinrankor och druvor. En örn och ett lejon i öglorna biter i bladverket. Bokstavens svans rör sig likt en orm med utsträckt tunga, och kroppen, dekorerad med röda och bruna stjärnor, slår en knut på sig själv. LUB, Mh 6, fol. 58v.

7

kryptan, helgad Johannes döparen, den 30 juni 1123. Då den innehåller förteckningar av avlidna kapitelmedlemmar och andra välgörare har den senare kommit att få namnet Necrologium Lun­ dense (Den lundensiska dödsboken).15 Kapitel­ boken innehåller de texter som lästes vid det dagliga kapitelofficiet, men också andra texter som den äldsta bevarade avskriften av Knut den heliges gåvobrev 1085, kaniksamfundets stiftel­ seurkund, därtill Aachenregeln och kanikernas levnadsregler, Consuetudines canonice,16 samt brö­ dernas minnesbok, Memoriale fratrum, som är det egentliga nekrologiet, det vill säga en kalender med dödsdagen för kaniker och andra som skulle ihågkommas vid kapitelofficiet.

Under ärkebiskop Eskils tid framställdes Lunds domkyrkas martyrologium, Liber daticus vetus­ tior (Den äldre gåvoboken), troligen inför invig­ ningen av högkoret, helgat åt jungfru Maria och Sankt Laurentius, den 1 september 1145.17 Själva helgonkalendern är sannolikt gjord i nordöstra Frankrike, medan gåvonotiserna uppenbarligen är införda i Lund.18 Gåvoboken kom att användas bortåt 300 år (de yngsta anniversarienotiserna är från 1410-talet). Den var först och främst ett martyrologium, en evighetskalender med kort­ fattade helgonberättelser för var dag på året.

Bland de olika dagarnas helgontexter, i margi­ nalen och mellanrummen, hade man dessutom vartefter infört namnen på avlidna bröder och systrar eller andra välgörare. Således fungerade den som en dödsbok (ett nekrologium eller obi­ tuarium), som skulle användas vid dagens för­ sta korbön, prim, då de som avlidit samma dag skulle omnämnas i bönen. I boken antecknades även de gåvor som skänkts till domkyrkan och vilka förböner, dödsofficier och mässor som skulle tillägnas dessa donatorer.19 Därtill innehåller den några notblad från slutet av 1100-talet, de äldsta kända från dansk medeltid. Det är nästan gripan­ de att se hur minnena av de avlidna skrevs in i tiden sida vid sida bland de heliga martyrerna i väntan på den yttersta domen. Namnen fick till en början ensamma konfrontera Gud, men vartefter blir beskrivningarna av gåvorna och själa­mässorna allt utförligare, som konstvetaren Thomas Rydén anför, ”man kan nästan läsa in en viss ­ängslighet mellan raderna av redovisningar av goda gärning­ ar, vilket antyder att frälsningsprocessen hade blivit längre och att skärseldstanken hade fått

8

större genomslag.”20 En tredje kapitelbok tillkom omkring 1268, under ärkebiskop Jakob Erland­ sens tid, kallad Liber daticus recentior (Den yngre gåvoboken).21 Likt den äldre gåvoboken är den en anniversariebok, en kalendariskt upplagd liggare med namn över avlidna donatorer.

Lundakapitlet ingick omkring 1140 förböns­ gemenskap (societas et fraternitas) med benedik­ tinklostret Helmarshausen vid floden Weser i stiftet Paderborn.22 En lundakanik Findor, troli­ gen av skånsk härkomst omnämnd i Memoriale fratrum, uppges ha inträtt som munk i Helmars­ hausen och därigenom kan ha gett anledning till brödraskapsförbindelsen. Klostret är känt för sina konstnärligt skickliga illuminerade hand­ skrifter. Ett sällsynt praktfullt evangeliarium har bevarats, framställd vid Helmarshausen­klostrets skriptorium i början av 1140-talet för Sankt Lau­ rentius domkyrka i Lund, förmodligen inför hög­ korets invigning 1145.23 På dedikationsbilden ses den senantike kyrko­ fadern Hieronymus över­ lämna sin latinska översättning av evangelierna till påven Damasus I, som givit honom detta i uppdrag år 382. Ovanför dem tronar Sankt Lau­ rentius med segerpalm i handen i det himmelska Jerusalem (men som också kan vara en stiliserad bild av domkyrkan i Lund). Laurentius, som led martyrdöden i Rom år 258, är den egentliga mot­ tagaren av handskriften. Donatorn av handskrif­ ten, med en givande öppen hand, ses i den nedre halvcirkeln. Han är klerk av tonsuren att döma, kanske är det Findor själv, som i bönen vänder sig mot Laurentius: ”Martyr Laurenti, precibus suc­ curre petenti” (O helige martyr Laurentius, bistå med dina förböner den som ber dig om det).24 Den som sedan öppnar boken, som universitets­ bibliotekarien Per Ekström uttrycker det, ”träder liksom in i en pelarhall bildad av de arton vackert utsirade kanontavlornas arkader” för att till slut komma fram till Maria som Theotokos, Guds mo­ der i ­inkarnationens mysterium.25 Det finns ytterligare två bevarade evangelarier från 1100-talets Lund, varav den ena (Thott 21) förmodligen är tillkommen i Lund med i­ nfluenser Evangeliarium för Lunds domkyrka, framställt i benediktinklostret i Helmarshausen, Hessen, i början av 1140-talet. UUB, C83, fol. 1v.

Lukas med pennan och kniven i händerna skriver sitt evangelium. Evangeliarium från omkring 1145 som tillhört Lunds domkyrka. KBK, Thott 21, fol. 72v.

Kristus Majestas. Epistolarium från mitten av 1100-talet som tillhört Lunds domkyrka. Bilden har lagts till på 1200-talet.

LUB, Mh 5, fol. 77v.).

från bokmålarskolan i Helmarshausen.26 Från mit­ ten av 1100-talet härrör också ett epistolarium för epistelläsningen i mässan, ordnad efter kyrko­ årets dagar.27 På påskdagen skulle ­läsas Första Korinthierbrevet 5:7–8: ”Rensa bort den gamla surdegen så att ni blir en ny deg. Ni är ju osyrade, för vårt påsklamm, Kristus, är slaktat. Låt oss därför fira högtid, inte med ­gammal surdeg, inte med ondskans och fördärvets surdeg, utan med renhetens och sanningens osyrade bröd.” Vid denna text finns en illumination med Herren på sin tron, Maiestas Domini. Högra handen gör ­välsignelsetecknet, den vänstra vilar på en upp­ slagen bok i knät. Kristus blick är undvikande, utförandet tämligen enkelt, vilket kan tyda på en inhemsk bokmålare. Ett tidigare okänt missale från 1200-talet som tillhört Lunds domkapitel, numera förvarat i Bratislava, identifierades så sent som 2020.28

Från medeltidens slut härstammar en altarstif­tel­ se, Sanctuarium Birgerianum från 1519, till formen ett diplom, som skulle tillförsäkra finan­sie­ringen av gudstjänstlivet och reglera ­firandet av jungfru Marie tideböner, genom vigilior (natt­liga guds­ tjänster), själamässor och årtider (anniversarium, minnesmässa på årsdagen av en persons död).29 Altarstiftelsen speglar senmedeltidens fromhetsliv med kulten av Maria i centrum, den främsta bland helgon, den barmhärtiga modern, för­ bindelselänken mellan Gud och den syndfulla människan.30 Sanctuarium Birgerianum samman­ ställdes huvudsakligen 1512 och är undertecknad av ärkebiskop Birger Gunnersen och den påvlige legaten Giovanni Angelo Arcimboldo, utsänd av påve Leo X. Med hela sin andliga makt varnade ärkebiskop Birger den som kränkte hans vilja:

10

Ut ur I-initialens flätverk i olika färger mot en stjärnbeprydd bakgrund söker sig blomsterstänglar, med blad, knoppar och utslagna blommor. Nedtill syns tre hål efter de en gång vidhängande sigillen. Birger Gunnersens altarstiftelse, Sanctuarium Birgerianum, från 1519. AM 292, s. 3.

Evig fördömelse riktas mot dem som förnärmar, krän­ker eller bryter stiftelsens föreskrifter. Dessa kom­mer att få Guds moder Maria, Johannes döparen, martyrerna S:t Laurentius och kung Knut den helige, alla mariatidernas patroner samt alla helgon till sina motståndare i detta och det tillkommande livet och skall förbrännas i den djupaste avgrunden tillsam­ mans med djävulen och hela hans anhang. Amen.31

Lärda skrifter Den äldsta bevarade handskriften som tillhört Lunds domkapitel är ett verk i aritmetik av den senromerske filosofen och matematikern ­Boethius, som förmodas ha sitt ursprung i 900-talets Frank­ rike.32 Lärda skrifter i metafysik, matematik, astro­

no­mi, naturfilosofi, medicin, geografi, historia och juridik var också av intresse för domkapitlet, som stöd för gudstjänstliv och predikan, för domkyrkans och stiftets förvaltning. Inte minst för att hålla reda på tidens gång och kyrkoårets högtider var skrifter i tideräkning och historiska förteckningar nödvändiga. Annal­skrivningen i Lund kan härledas till Eskils första år som ärke­ biskop, då en årbok av engelsk-normandiskt ur­ sprung låg till grund för de äldsta kända anna­ lerna från Danmark, kallad Annales Colbazenses.33 Kolbatz­ annalerna användes i Lund 1130–1170 och kom sedermera överföras till cistercienser­ klostret Kol­batz i Pommern (Kołbacz i nuvaran­ de västra ­Polen). Första delen omfattar tiden från världens skapelse till 1127, medan den andra delen, som skrivits i Lund, sträcker sig fram till 1170. Den innehåller också skapelsescener, en be­ skrivning av den geocentriska-ptolemaiska världs­ ­bilden samt en T-karta, som för övrigt är den äldsta i Norden utförda världskartan.34 Något yngre är Annales Lundenses, som går fram till 1265, innehållande ett omfångsrikt världshisto­ riskt avsnitt som bygger på ett engelsk-norman­ diskt annalverk.35 Astronomiska verk var oumbärliga för uträk­ nandet av kyrkoårets rörliga högtider, månens faser och planeternas rörelse, och för allmän be­ skrivning av den kosmiska ordningen. En domi­ nikanlektor i Lund, Nicolaus de Dacia, med dok­ torsgrad i teologi förvärvad i ­Paris, skrev i Lund omkring 1470 det mest om­fattande enskilda astro­ nomiska verket i Norden under medeltiden.36 Verket, Libri tres anaglypharum (Tre böcker med reliefer), som fick viss spridning i det bildade ­Europa, upptar både astronomiska förklaringar över stjärnornas rörelse och mer specifikt astrolo­ gisk medicin.

Det var ett barmhärtighetsverk, i enlighet med nytestamentlig morallära, att ta hand om fattiga och sjuka. Denna tanke omsattes i praktiken i klostrens sjukstugor, i Lunds hospital och hel­ gandshus. I Lundakanikernas levnadsregler om­ nämns bland ämbetena en sjukvårdare (infirma­ rius) som ansvarade för vården av de sjuka och förestod domkapitlets sjukstuga.37 Medicinska verk förekom därför inte oväntat i kanikernas boksamlingar. I domprosten Assers testamente från 1131 anges en gåva till domkapitlet bestående av åtskilliga medicinska böcker.38 Ärkebiskopen

11

Den äldsta bevarade handskriften som tillhört Lunds domkapitels bibliotek, Boethius Institutio arithmetica, är ett fransk arbete från början av från 900-talet. Aritmetiken var en av quadriviumämnena i de fria konsterna, artes liberales. LUB, Mh 1, fol. 11r.

I Annales Colbazenses, som användes i Lund mellan åren 1130 och 1170, finns den äldsta kända världskartan som framställts i Norden, en så kallad T-karta med Jerusalem i mitten. I Europa (nedtill, till vänster) finns provinsen Dacia utsatt – den kyrkoprovins som Lund låg i – men också ”Suithia”, som torde vara första gången Sverige namngivits på en karta. Den övre bilden visar den astronomiska världsbildens koncentriska sfärer med jorden i mitten, himlakropparna och djurkretsen.

Sankt Kristoffer bär Jesusbarnet på sina axlar över en flod. Nedanför bilden spatserar ett monster med kvinnoansikte och krona på huvudet, med bevingad kropp, drakfötter och ormstjärt. Ur Liber decretalium maior (ca 1285). LUB, Mh 10, fol. 402v, detalj.

Jens Grand ägde flera medicinska verk, däribland Hippokrates Aphorismoi, läroboken Questiones medicine, samt de salernitanska hälsoreglerna, De regimine sanitatis. Kaniken Niels Bunkeflo testa­ menterade år 1346 till kaniken Peder Svendsen, Thesaurus pauperum, ett medicinskt verk samman­ ställt omkring 1270 av Petrus Hispanus. Humoral­ patologins store grekiske förgrundsgestalt Hippo­ krates ingick även i kantorn vid domkapitlet i Lund Bennike Henriksens bibliotek. Enligt testa­ mentet från 1358 donerade han dennes Physio­ nomia till magister Magnus. Det finns också upp­ gifter om att åtminstone en kanik i Lund, som ägt åtskilliga medicinska böcker, också erhållit examen i medicin, Peder Albertsen, som studerat medicin i Köln och utnämnts till licentiatus medicinae 1474.39 För domkyrkan som rättslig instans och för förvaltningen av dess egendomar var romersk och kanonisk rätt av nödvändighet. Kanikerna som studerade vid universitet utomlands valde i många fall att fördjupa sig i just juridik. Litte­ ratur inom den kanoniska rätten är rikligt före­ kommande i testamenten och boklistor från Lunds medeltid.40 Två fullständiga handskrifter från 1200-talet av Liber extra finns bevarade i Lunds universitetsbibliotek, därtill ett exemplar av den italienske juristen Goffredo da Tranis Summa s­uper titulis decretalium från ca 1250, samt glossor till dekretalerna och ett antal mindre fragment.41 Skånelagen förekommer i många av­ skrifter, varav minst en från 1200-talet kan knytas till Lunds domkapitel.42 Skolböcker Det var främst kyrkans behov av en utbildning av präster som låg bakom bildandet av Nordens äldsta lärosäte, katedralskolan i Lund år 1085. I Knut den heliges gåvobrev reglerades den dona­ tion som skulle ligga till grund för underhållet av en skola under domkapitlet.43 Det katedralskolan tillhandahöll var dock i egentligen mening inte en teologisk utbildning, snarare en allmän, huma­nistisk bildning i enlighet med septem artes liberales (de sju fria konsterna), som förberedde de studerande på ett liv – och karriär – i kyrkans tjänst eller i den världsliga samhällshierarkin.

Vid katedralskolan låg tyngdvikten särskilt vid de grundläggande triviumämnena, att nöta in

den latinska grammatiken och genom att studera antika, romerska författares verk öva sig i att tala, läsa och skriva latin. Av bevarade donationshand­ lingar framgår vilka läroböcker som användes, i grammatik och retorik, samt sångböcker, men även böcker som gav eleverna kunskaper om ­världen och historien. Ärkebiskop Niels Jensen, exempelvis, skänkte till skolan 1379 ett samlings­ verk i geo­ grafi, Solinus De mirabilibus mundi.

Grundbok i den senlatinska grammatiken var vanligen den så kallade donaten, Ars minor, upp­ ställd i frågor och svar, författad av den romerske retorikern Aelius Donatus. Därpå följde fördju­ pade studier i grammatik med hjälp av läroböck­ erna Doctrinale och Graecismus. Dessa två sist­ nämnda skänkte ­kaniken Tyge Turesen år 1352 till en, förhoppnings­vis tacksam, skolelev. Efter re­ formationen ansvarade domkapitlet alltjämt för katedralskolan och utbildningen av blivande präster. Den skolordning som nu gällde var den som fastställdes i den danska kyrkoordinansen från 1537. Från sex på morgonen till fyra på efter­ middagen, de flesta dagar året igenom, skulle eleverna vara i skolan. Den föreskrev vidare att inget annat språk än l­atin skulle läsas i skolan, således varken grekiska eller hebreiska. Något an­ nat än latin fick heller inte talas under skoltid.

Donaten liksom Aisopos fabler och Catos Dis­ ticha behölls, medan den medeltida Doctrinalen utrangerades och ersattes med Melanchthons nya­ re latinska grammatik.44 Vid sidan av katedralskolan hade de enskilda klostren sina skolor och högre utbildningar. ­Under 1200-talet utvecklade tiggarordnarna ett ­välorganiserat utbildningssystem. Varje konvent skulle ha en egen skola, studium particulare, där alla, från prior till novis, var förpliktigade att ­följa undervisningen som leddes av särskilt ut­ bildade lektorer.45 Något av den litteratur som kan ha använts i undervisningen framgår av testa­menterade böcker, bland annat en bok för teologiska studier, Augustinus Enchiridion, som kantorn vid domkyrkan Bennike Henriksen skänkte lektorn och gardianen (föreståndaren) Niels Holmbo 1358.46 Två decennier senare, 1379, fick den vid den här tiden garvade klosterbro­ dern Niels Holmbo sig till skänks av ärkebiskop Niels Jensen den asketiska skriften Suffragium ­monachorum, som för undervisningen av noviser gav praktisk vägledning – och förmaningar – om

15

hur man bör leva klosterliv. Varje ordensprovins skulle i princip också kunna erbjuda högre ut­ bildning, så kallat studium generale. Med tiden skulle det också ske i den skandinaviska provin­ sen Dacia, till vilken dominikanerna och francis­ kanerna i Lund hörde. Franciskanernas studium generale i Lund, som inrättades 1438, blev Nordens första högskola, jämförbar med motsvarande högskolor och universitet nere på kontinenten.

De teologiska studierna stod i centrum. En vid alla teologiska skolor över hela Europa väl an­ vänd handbok i dogmatik var Petrus Lombardus Libri quattuor sententiarum, vilken också går att belägga i donationshandlingar från Lund.

Lärda författare Eskils efterträdare som ärkebiskop, Absalon, hade studerat en längre tid i Paris.47 Under hans sista år, kring år 1200, skrevs två verk med få motsva­ righeter i dansk medeltid vad gäller lärdom och språklig elegans, lundakaniken Saxo Gramma­ti­ cus krönika över danskarnas bedrifter, Gesta Dano­ rum,48 och ärkebiskop Anders Sunesens (Andreas Sunonis) teologiska lärodikt Hexaemeron. Saxo kan sägas företräda tidens humanistiska strävan efter det retoriskt-poetiskt välformulerade, att skildra en dramatisk historia på elegant romerskt latin, medan ärkebiskop Anders Sunesen – som Saxo för övrigt dedicerade sitt verk till – är en god representant för det skolastiska bildningsidealet, att med förnuftet till hjälp och med detaljerade begreppsanalyser försöka förena den antika filo­ sofin med den kristna dogmatiken.49 Anders Sunesen hade skrivit, menade Saxo, ett förbluffande verk om den kristna läran. Läro­ dikten Hexaemeron, som består av 8 040 verser på hexameter, ger en god uppfattning om hans teo­ logiska bildning.50 Men den är inte endast, som titeln anger, en exeges av de sex skapelsedagarna, utan återger hela den systematiska teologin i an­ slutning till Lombardus Sententiae. Hexaemeron bär också spår av läsningen av Petrus Comestors exegetiska huvudverk, Historia scholastica.51 Skrif­ ter av både Lombardus och Comestor tog Anders Sunesen med sig till Lund och testamenterade se­ nare (1228), tillsammans med sin egen Hexaeme­ ron, till domkapitlet. Ett inte orimligt antagande är att Hexaemeron skrevs för hans undervisning i Paris i början av 1190-talet. Men en del lutar åt att

16

Om zodiakens tecken i Anders Sunesens lärodikt ­Hexaemeron, avskrift från senare delen av 1200-talet.

KBK, E don. var. 155 4°, fol. 25v.

den i själva verket skrevs i Lund mellan åren 1196 och 1206.52 Saxo skriver nämligen uttryckligen i sitt förord att Hexaemeron utgjorde en del av hans gärning som ärkebiskop, inte hans lärargärning i Paris. Även om den säkerligen skulle ha kunnat passa för en kurs i teologi för Parisstudenter, kan den snarare betraktas som en i Lund godkänd kodifiering av de teologiska lärosatserna, som Anders såsom ärkebiskop kunde skicka ut till danska b ­ iskopar och kloster. Grunden var dock lagd ­under åren i Paris, och den teologiska lär­ dom som detta verk uttrycker gav Anders Sune­ sen högsta auktoritet hemmavid, i sitt ärkestift.

De enda ärkebiskopar som vann titeln magister eller doktor var Anders Sunesen och Tue Nielsen (Thuo de Vibergia). De är också de enda två ärke­ biskopar i Lund under medeltiden som lämnat efter sig lärda skrifter. Tue Nielsen från Viborg var en aristoteliker och skolastiker ut i fingerspet­ sarna, en metafysiker som grunnade på verklig­

hetens grundläggande natur. Han hade studerat i Erfurt, där han immatrikulerades 1426.53 Två år senare, i augusti 1428, upphöjdes han till magis­ ter artibus, och kom sedan att föreläsa över bland annat Lombardus sentenser. Den akademiska karriären kröntes med doktorstiteln, doctor in sacra theologia, den 18 oktober 1439. Följande vin­ ter 1439–1440 var han universitetets rektor. Efter hemkomsten var han verksam som kanik i Lund och valdes till ärkebiskop 1443.54 Under sin tid som ärkebiskop såg han till att slutföra ett historiskt arbete över Lunds ärke­ biskopar, Chronica Archiepiscoporum Lundensium.55 Tue har lämnat efter sig två egna lärda verk, vilka båda skrevs under senare delen av hans tid i ­Erfurt i anknytning till den undervisning han gav yngre studerande vid kollegiet Porta Celi (Collegium Amplonianum), som redan då inne­ höll Amplonius Rating de Berkas enastående samling av manuskript.56 Disputata metaphysicae är en kommentar till Aristoteles Metafysik, beståen­ de av ett antal frågor som väckts vid läsningen av verket.57 Här visar sig Tue som aristotelisk skolas­ tiker, som dragit stor nytta av den nederländske nominalisten Marsilius van Inghens utläggning­ ar över Aristoteles.58 Metafysiken, skriver Tue, är förnämare än andra vetenskaper, ”för mänsklig lycka består i förverkligande av visdom, och vis­ dom är vad metafysik är.”59 Alltså, genom meta­ fysiken vinner vi visdomen, och därmed lyckan.

Det andra filosofiska verket, Quaestio de pluritate formarum, handlar om identitetsproblemet, såsom människans identitet, vad som gör en människa till människa.60 Vardagsskrift Ett unikt senmedeltida skriftmaterial – något lik­ nande fynd har inte gjorts vid någon annan dom­ kyrka – återfanns sensommaren 1833 när kor­ stolarna i domkyrkan skulle flyttas i samband med rivningen av högkoret.61 Under dem fann man ett tjugotal lappar av papper och pergament och andra föremål som fallit ned mellan stolarna under långdragna mässor och körövningar under sent 1400-tal och under 1500-talet.62 Arkeologen Nils Johan Ekdahl, som var i Lund för att avlägga pastoralexamen, genomförde då, på uppdrag av Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, en omfattande inventering och doku­

mentation av fynden. Korstolarna hade stått på samma plats i kyrkans kor sedan de sattes upp på 1360-talet. De flesta fynden gjordes under de bakre upphöjda sätena där kanikerna satt, i det damm som hade ansamlats där under århundra­ den, som Ekdahl närmare bestämt uppmätte till uppemot 30 centimeter.63 Fynden kan alltså, som antikvarien och arkeologen Andreas Manhag ­visar, snarare knytas till domkapitlets medlem­ mar, inte korsångarna som satt i de ­främre säte­ na.64 Om det stämmer är det inte vanartiga ­skolgossar, utan lärda och värdiga prelater som skickat dessa inte sällan fräcka och komiska med­ delanden.

De till synes obetydliga små lapparna ger en unik inblick i en förgången tids tankeliv, männi­ skors tankar, önskningar, förströelse och vardags­ bekymmer, likt ögonblicksbilder ur det förflut­ na. De visar också, till skillnad från de hög­tidliga mässböckerna, på en vardaglig användning av skriftens kommunikativa funktion, såsom bröl­ lops­inbjudningar, skrivelser, översättningsövning­ ar, kärleksdikter, uppbyggliga historier, predik­ ningar, besvärjelser, noter, ordspråk, tankedikter och visdomsord. De vittnar också om kanikernas ­interaktion med den sekulära världen utanför kyrkomurarna, med föräldrar, tjänstefolk, borga­ re och handelsmän. Sommaren 1516 hade någon skrivit: ”Nils Pålsson! Köp mig för två vitten lager­ olja och för en skilling kvicksilver av Erland”.65 Lappskrivaren var tydligen i brådskande behov av medicin – kvicksilver blandat med olja använ­ des mot skabb, även syfilis. En man sitter i korsto­ larna och skriver en kärleksdikt som utspelar sig på en äng, som tillhör Jakob, mellan byn Torn och Lund: ”Jag fann en ros så ljuvlig i sin första blomning, / hennes kinder rodnar lätt, / och mitt hjärta blir hett i hennes närhet.”66 En pergament­ lapp, daterad av Ekdahl till omkring 1350, som utgjort omslag till en relik, innehåller en besvär­ jelse på latin mot ”ikth” (gikt), närmare bestämt värk i ögonen hos en kvinna vid namn Cecilia ­eller Cilla på skånska. Den onda makten skulle utdrivas genom att tillkalla ”Gud, jungfru Maria, änglarna, solen och alla himlaljus, de tolv apost­ larna, de tjugo­fyra äldste i Uppenbarelseboken och alla helgon.”67 Mycket har av misstag ramlat mellan springor­ na, medan vissa lappar säkerligen har rituellt de­ ponerats där, som de två funna besvärjelserna,

17

18

Besvärjelse mot gikt, från omkring 1350, funnen under korstolarna i Lunds domkyrka.

När korstolarna framför högkoret i Lunds domkyrka skulle flyttas 1833 återfanns en mängd lappar med anteckningar, som skrivelser, skrivövningar och ordspråk, som visar på skriftens vardagliga användning.

19

men också de avsiktligen sönderskurna spelkor­ ten.68 En del lappar kan ha utgjort bokmärken, som fallit ur skolpojkarnas sångböcker eller gram­ matikor, med visdomsord som ”Lyckan växlar alldeles som ­månens faser: / den ene blir upp­ höjd, den andre sparkas ner.”69 Eller med lärarens förmaning: ”Varför har naturen gett dig två öron och en mun? / Du ska lyssna dubbelt så mycket som du pratar.”70 I en versövning har en domsko­ leelev skrivit ned vad läraren dikterade: ”Den som sparar på riset är ingen barnvän. / Ofta har den bittra rottingen gjort folk av gossar.”71 En an­ nan varnas för kvinnan: ”Begåvning, moral, själ, förmögenhet, kropp, ära: / alla dessa värden för­ lorar klerken genom kvinnan.”72 Eller: ”Varje sköka kan kallas en verklig chimaera: / upptill le­ jon, på mitten en bock och nedtill en orm.”73 Bland fynden finns också en bannbulla från 1200talet.

De 23 återfunna breven, de flesta på danska, ger mer personliga inblickar kanikernas vardags­ liv. Två brev kan knytas till en namngiven per­ son, kantorn Adser Pedersen, som var ärkebisko­ pens kaplan i slutet av 1400-talet, medlem av Kantorn Adser Pedersen tappade två brev som återfunnits under korstolarna. Här avbildad som ”Her Aszer cantor af Lund”, i Jep Nielsens Een liden disputatz (Malmö, 1530).

Dekorerat bläckhorn, av svart horn, med kork från korstolarna, samt ett fragment och fyra korkar till bläckhorn.

20

av gåsfjäder, samt knivar för att vässa pennor. ­Under korstolarna återfanns också ett pilgrims­ märke från Vadstena (med den heliga Birgitta vid sin skrivpulpet), ett nothäfte från 1613, en sigill­ stamp, 20 spelkort, bokspännen och en medel­tida bokpärm. Utöver det som hittats under sto­lar­na, finns otaliga inskriptioner inristade på ­själva kor­ stolarnas träpaneler. Ett intressant fynd är de fyra slipade bergkristallerna, som Ekdahl antog vara kristaller som varit infattade i något smycke.

Manhag, som i en artikel gjort en omvärdering av fynden, lägger fram tolkningen att de i själva ver­ ket är läsestenar, det vill säga kristaller som an­ vänts som förstoringsglas för läsningen av text.77 Domkyrkans bibliotek och arkiv

Läsestenar, slipade bergkristaller som använts som förstoringsglas vid läsning. Fynd under korstolarna i Lunds domkyrka.

domkapitlet från 1505 och utnämnd till kantor 1517.74 Ett brev, ställt till honom 1516, rör bönder­ nas leverans av brännved till Lundagård. Kvinnor utnyttjade också det skrivna ordet, i stället för det muntliga. En kvinnlig brevskrivare finns före­ trädd, Dorothea i Malmö, som skickade en bröl­ lopsinbjudan till prästen Atzer. Lapparna speglar vidare religiösa strider och sociala konflikter. På en lapp från medeltiden står det, som ett utfall mot benediktinerna: ”Ni svarta munkar, ni gitter inte göra någonting. Ni är ett pack, ni ska stryka med i pesten.”75 En annan lyder, och då är vi inne i reformationstidevarvets religiösa meningsmot­ sättningar: ”Det är inte konstigt om du fortsätter att hata Luther, den störste i hela denna vida värld.”76 En ljudlös kommunikation som skriften kom väl till pass under mässan. Sannolikt skicka­ de de som satt i korstolarna lappar mellan var­ andra för att inte störa den sakrala gudstjänsten och den finstämda körsången.

På Historiska museet vid Lunds universitet, där fynden förvaras, anges i en inventariekatalog upp­ rättad 1855, att man också hade hittat olika person­ liga skrivverktyg, såsom 16 styli, varav sex i elfen­ ben och flera av trä, ett dekorerat bläckhorn av svart horn och andra fragment av bläckhorn, en penna

Med medeltidens bibliotek, som byggdes upp, utökades och systematiserades, fick människan ett nytt intellektuellt redskap för att förvara, ord­ na och sätta samman sina skingrade tankar. Gav man sig in i biblioteket påbörjade man en vand­ ring in på minnets stigar och i sitt eget tänkande.

Bibliotekens bevarade boklistor ger en bild av vad människor läste eller ville läsa, eller kanske bättre uttryckt vad som var viktigt för dem, vilken bild­ ning de sökte och satte värde på. Vid domkapitel och kloster byggdes det upp samlingar som först och främst skulle tjäna gudstjänstverksamheten.

Som historikern Lauritz Weibull uttryckte det, biblioteket var likt en ”rustkammare, ur vilken vapnen hämtades i kampen för bildning och framåtskridande.”78 Den äldsta kända boksamlingen i dåvarande Danmark fanns i Lund, med säkerhet senast på 1120-talet. Det framgår av några notiser i Necrolo­ gium Lundense, upplagd 1123. En särskild utsedd kapitelbroder, armarius, skulle ha översikt över domkapitlets bibliotek. I statuterna, Consuetu­di­nes canonice, nedskrivna före 1136, stadgas att ”bok­ kistan skall vara i kantorns vård; han bör alltså hålla reda på böckernas namn och anteckna, vilka böcker, som tagas ur kistan, på det att de icke ­genom vårdslöshet gå förlorade”.79 Detta är sanno­ likt det äldsta omnämnandet av ett bibliotek, och en bibliotekaries arbetsuppgifter, i Norden. Större delen av samlingen hade dock säkerligen inte sitt ursprung ur domkyrkans skriptorium, utan hade i stället förvärvats utomlands, genom bokinköp eller genom donationer.

21

Domkyrkobiblioteket flyttades i slutet av 1400-talet till en byggnad sydöst om katedralen (till höger), som kom att kallas Liberiet. En spännbåge (där reliefen med Laurentius med bokpåsen en gång satt) låter katedralen stödja sig mot en strävpelare vid Liberiet. Tusch­ lavering av den norske konstnären Johan Christian Dahl från 1817.

Äldsta kända bokdonationen gjordes av diako­ nen Ulf som dog 1124 och då donerade till kyrkan ”böcker och andra prydnader”.80 Domprosten ­Asser, som avled 1131, skänkte vidare kyrkan ”de flesta af det gamla och nya testamentets skrifter, alla försedda med glossor och därjämte många arbeten i naturkunnighet”.81 Även dekanerna ­ Bernhardus och Helbodo, presbytern ­Amundus och subdiakonen Bero skänkte böcker. På 1200talet bidrog ärkebiskoparna Absalon och Anders Sunesen till det växande domkyrkobiblioteket.82 Absalon gav kyrkan ”åtskilliga böcker” och Anders Sunesen donerade till domkapitlet ”en kostbar skattkammare” bestående av inte mindre än 30 bokband, huvudsakligen inom teologi och juri­ dik.83 Förteckningen av dessa finns ännu i behåll, där man exakt kan se vilka verk som sattes in i domkyrkobiblioteket.84 Det var gamla och nya testamentets böcker, Lombardus sentenser och Comestors Historia scholastica, verk av Étienne de

22

Tournai och Huguccio, och sist men inte minst Anders Sunesens egen Hexaemeron. Sammantaget, enligt en förteckning över de handskrifter som kan knytas till Lunds domkyrka, sammanställd av Thomas Rydén, finns det i dag minst 35 hand­ skrifter bevarade, varav 14 förvaras vid univer­ sitetsbiblioteket i Lund, samt ytterligare 422 en gång existerande handskrifter som kan beläg­ gas genom testamenten och andra handlingar.85 Böckerna var naturligtvis nästan uteslutande på latin. Utöver teologiska och liturgiska skrifter handlade det om grundböcker hörande till den medeltida skolastiska lärdomskulturen, antikens klassiker, böcker i grammatik och retorik, episka diktare, skrifter i kanonisk rätt, historiska och filo­sofiska verk, och emellanåt naturvetenskap­ liga och medicinska skrifter.

Bokkistan, biblioteket, förvarades under med­ eltiden i sakristian mellan koret och tvärskeppets södra kapell. I Liber daticus recentior sägs under

1293, att gåvoboken alltid skulle ha sin plats ”in sacristigia”, där också kapitlets arkiv och kyrkans reliker och andra värdefulla klenoder förvara­ des.86 Men inte bara där, varje altare skulle ha sina egna boksamlingar. I slutet av medeltiden fanns det omkring 60 altare, vilket säger att det hand­ lade om väldigt många böcker lite varstans i kate­ dralen, om varje altare skulle ha en fullständig uppsättning av böcker för gudstjänsten. Vid ves­ per, tidebönen på kvällen, och under mässan skulle några dessutom ligga framme på pulpeten mitt i koret, som antifonariet och gradualet för körsången. Dessutom lär det ha funnits ett bib­ liotek inom biskopsresidenset, Curia Lundensis från 1060-talet, beläget i Lundagård norr om dom­kyrkan, men som plundrades i slutet av 1200talet.87 Bland annat stal hertig Kristofer (seder­ mera Kristofer II av Danmark), under sin plund­ ring av Lundagård 1294, en bok i svartkonst, vilken ärkebiskopen Jens Grand sades ha flitigt stude­ rat.88 Några offentliga bibliotek handlade det ald­ rig om. Endast domkyrkans kaniker hade till­ gång till biblioteket i sakristian och kunde göra hemlån.

Under medeltidens gång växte domkyrkans innehav av böcker och arkivalier. På 1420-talet gjordes ansatser att få bukt med det alltmer kao­ tiska arkivet i sakristian. Ordning bland pappren och dokument, var också ordning i tanken, att hitta det man sökte och gömma det som helst skulle glömmas. Själva kyrkans fortbestånd och ekonomiska förvaltning hängde på att man kun­ de hitta och belägga sina privilegier. Man gick därför igenom de arkiverade diplomen, ordnade dem alfabetiskt och numrerade, för att sedan l­ ägga dem i 25 skrin för framtiden.89 Domkapitlets kan­ tor Bo Jensen (Jenssön/Johansson, lat. Boethius Johannis) gick senare, 1494, igenom domkapitlets urkundssamling, kopierade de viktigare breven, som privilegiebrev, jordebrev, statuter med mera, närmare bestämt 428 stycken, och förde samman avskrifterna till en kopiebok kallad Lundaboken eller Registrum ecclesie Lundensis.90 Under senare delen av 1400-talet flyttades dom­ kyrkobiblioteket från sakristian inne i katedralen till en fristående byggnad strax sydöst om kyrkan.91 Byggnaden, som kom att kallas Liberiet, om­ nämns första gången 1499 och uppfördes troligen just för att tjäna som biblioteksbyggnad.92 Där samlades handskrifter, och under 1500-talets lopp

En kedjebok som tidigare fjättrats fast inne i Liberiet för att undvika att den togs ur biblioteket. Ringen som kedjan har fästs vid finns fortfarande kvar på detta exemplar i Lunds universitetsbiblioteks samling Biblio­ theca antiqua, Bartolus de Saxoferratos Super prima Digesti novi (Venedig, 1499).

också allt fler tryckta verk. Där fanns skrivsal, pulpeter eller bokställ, där böcker satt fastkedja­ de vid en järnstång. Några sådana kedjeböcker från Lund finns fortfarande bevarade.

Beslagtagande av kyrkans egendom under re­ formationen blev ett reellt hot mot domkyrko­ biblioteket.93 Den danske kungen Kristian III var fast beslutad om att överföra det av värde till Köpenhamns universitetsbibliotek. År 1539 gav han den tyske magistern Jørgen Thormann full­ makt att resa till alla kyrkor och kloster runtom i Danmark för att insamla handskrifter.94 I dom­ kapitlets arkiv finns ännu i dag det kungliga brev han visade upp när han kom till Lund. Även om domkapitlet satte sig emot, avlägsnades då ett inte obetydligt antal handskrifter ur samlingen.

Det som fanns kvar i Liberiet efter reformationen

23

var bara en spillra av det som en gång måste ha funnits under Birger Gunnersens tid. Det tidiga­ re nämnda gåvobrevet, Liber daticus recentior, som i dag förvaras i Köpenhamn, kan förmodas vara en av de handskrifter som Thormann tog med sig. Men de allra flesta gick, i vilket fall, upp i rök vid Köpenhamns universitetsbiblioteks brand 1728.

Katedralskolans rektor, sedermera superinten­ denten Mogens Madsen ger 1587 en närmare be­ skrivning av biblioteket i Liberiet: Till domkyrkan sluter sig i sydost biblioteket, i hög grad fyllt med alla de bästa författare, hebreiska, grekiska och latinska, och till detta ha alla studeran­ de fritt tillträde. Här kan man finna kyrkofädernas teologiska skrifter och kommentarer, den heliga och profana historiens samtliga skriftställare, poeter, filo­ sofer, läkare, jurister, kort sagt ungefär allt vad som finns av äldre och nyare författare.95

Domkyrkans hela boksamling i Liberiet över­ fördes 1671 till det nygrundade universitet i Lund. En förteckning av bokbeståndet från 1687 upptar 13 handskrifter och 386 böcker (varav 25 inkunabler).96 Inte oväntat dominerades det av teologisk och juridisk litteratur.

Klosterbibliotek Av liknande skäl hade också varje kloster sina egna boksamlingar, till grund för gudstjänsten, för teologiska studier och förkovran i den sko­las­ tiska lärdomen. Dominikansk och franciskansk litteratur – predikosamlingar, teologiska och pas­ torala skrifter – användes även inom domkapit­ let.97 Lundakaniken Tyge Turesen testamenterade 1352 en under medeltiden flitigt använd prediko­ samling, Sermones Guidonis, författad av den franske dominikanen Guy d’Évreux (Bernardus Guidonis) i slutet av 1200-talet. Mottagaren var Bennike Henriksen, som i sin tur testamenterade den vidare 1358 till Johannes Nielsen vid dom­ kyrkan. Johannes skänkte eller sålde den sedan till en sockenpräst i Lund, Niels Frændesen, som slutligen i sin tur testamenterade samlingen 1360 till en franciskan i Lund, Johannes Øndersen.98 På åtta år hade alltså Guidos predikningar bytt ägare fem gånger. Ett annat exempel är lunda­ kaniken Svend Saxtrup som testamenterade två dominikanska verk. Kaniken Peder Due fick ett

24

Bok tillhörande mindrebrödernas (franciskanernas) konvent i Lund. Under François Fradins boktryckarmärke står antecknat för hand: ”Liber fratrum minorum conventus Lundensis”. Påve Bonifatius VIII:s dekretaler, Sexti libris decretalium (Lyon, 1515).

Compendium theologie, författad av Hugo Ripe­ lin från dominikankonventet i Strasbourg, och kaniken Mikkel Turesen ett verk av den sydfran­ ske dominikanen Guillaume Perrault, Summa de virtutibus et vitiis.

I franciskanernas bibliotek i Lund fanns en bibel, vilken tillförts konventet genom dekanen Benedikts testamente 1285, och som därmed är den första dokumenterade bibeln i de nordiska franciskanernas ägo.99 Vid konventet verkade också en flitig skrivare, den själländske brodern Johannes Påske, som gjorde flera avskrifter. Minst två gånger skrev han av bibeln och på uppdrag av provincialminister Trugot skrev han 1303 ett Legendarium de tempore et sanctis, innehållande de liturgiska läsningarna till kyrkoårets fest- och helgondagar. På universitetsbiblioteket i Lund finns tre tryckta böcker som en gång stått i fran­ ciskanernas bibliotek, en utgåva av Thomas av Aquinos Summa theologica, tryckt i Hagenau 1512,

Bokband av kalvskinn från unionstiden, dekorerad med de nordiska ländernas riksvapen i blindtryck. Boken stod fram till reformationen i franciskanernas bibliotek i Lund. Gregorius IX:s dekretaler från 1515.

samt två kyrkorättsliga verk tryckta 1515 i Lyon, påve Bonifatius VIII:s Sexti libris decretalium och påve Gregorius IX:s Compilatio decretalium.

Privata boksamlingar Den största kända privata boksamlingen från nordisk medeltid ägdes av den tidigare ärkebisko­ pen i Lund, Jens Grand.100 I sitt hus i Avignon, där han fördrev sina sista dagar, stod ett rikt bibliotek bestående av över hundra volymer. En förteckning över biblioteket upprättades av bok­ handlaren Nerius vid den romerska kurian, strax efter Jens Grands död 1327.101 Merparten av dessa böcker har troligen aldrig stått på någon hylla i Lund, utan hade förvärvats efter det att han av­ trädde ärkebiskopsstolen 1303. Mestadels handla­ de det om teologiska och juridiska verk, men där fanns även ett tjugotal filosofiska och vetenskap­ liga arbeten, däribland Boethius De consolatione

Påve Gregorius IX ger dekretalerna, det vill säga påbud inom kyrkorätten, till en rättslärd kanik. Ur dekretalerna leder en ranka till olika kyrkorättsliga områden, rörande domare, rättegångar, präster, giftermål och brott. Exakt samma bild finns i Bonifatius VIII:s dekretaler, men där är det således denne som utfärdar dekretalerna. Ur påve Gregorius IX:s dekretaler, Decretalium Gregorii pape. IX. compilatio (Lyon, 1515).

philosophiae (Filosofins tröst) och Palladius De agricultura (Om jordbruket), medicinska skrifter som de salernitanska hälsoreglerna De regimine sanitatis och Hippokrates aforismer, till och med en liten bok i alkemi.

Från 1300-talet finns ett par andra kända priva­ ta samlingar. Niels Bunkeflo testamenterade ett tjugotal böcker 1346. Kaniken Tyge Turesen done­ rade 1352 Ovidius erotiska manual i kärlekskon­ sten, Ars amandi, till vännen Johannes Hinrici. Ärkebiskop Niels Jensen skänkte katedralskolan och dess lärare ett större antal böcker 1379. Den största kända privata boksamlingen i Lund på 1300-talet, bestående av över 80 arbeten, ägdes av kantorn i Lund, Bennike Henriksen, som han testamenterade 1358. Från sin studietid i Paris på 1320- eller 1330-talet hade han en bok med pre­ dikningar ”som är nerskrivna av mig i Paris”, där­ till sex böcker med anteckningar och kommen­ tarer till den kanoniska rätten som han hade

25

Kaniken och boksamlaren Bennike Henriksen knäböjer inför domkyrkans skyddshelgon, Sankt Laurentius och Jungfru Maria med Jesusbarnet. Bennike Henriksens sigill, från mitten av 1300-talet.

samlat ”i Paris och på andra platser”.102 Teologisk litteratur ingick självfallet, juridisk litteratur lika­ så, i romersk rätt, Skånelagen på danska och en handbok för advokater. Som kantor hade han ­ansvar för korsången och textläsningen i dom­ kyrkan, därför är en sångbok för två- och tre­ stämmig sång inte oväntad. Till kantorns uppgif­ ter hörde också vården av domkyrkans bibliotek, och säkerligen kom hans vittomfamnande bild­ ningsintressen väl till pass. Hans eget privata bib­ liotek omfattade vitterhet, filosofi och medicin, med verk av Aristoteles, etiken och om själen (De anima), Hippokratos och Seneca, därtill en manual till kalenderberäkningar och en lärobok i matematik.

Mogens Madsen bringade i sin lundabeskriv­ ning stor heder åt kaniken Bendt Arvidsen (Bene­ dictus Arvidus Hallandus), magister i de fria kon­ sterna, död 1583, som berikat biblioteket i Liberiet på sin tid och i hög grad hade ivrat för studiet av den vittra litteraturen, särskilt det grekiska språ­ ket. Han hade, framhöll Mogens, infört de högre vetenskaperna och språken i Skåne ”medan bar­ bariet ännu behärskade riket”. Bendt Arvidsen donerade sitt bibliotek, ”Bibliotheca Benedictina” – en av de allra förnämsta privata boksamlingar­ na i Skåne under 1500-talet – till domkapitlet 1578, fem år före sin död. Genom denna donation fick biblioteket ett aktningsvärt tillskott av humanis­

26

tisk och samtida litteratur. Som prudentlig bok­ samlare hade han i varje bok, på sista textsidan, med kraftig penna antecknat bokens pris och ­andra uppgifter rörande förvärvet. Därigenom går det att identifiera omkring 120 volymer, tryckta under 1500-talet, vilka härrör från det ­benediktinska biblioteket.103 En större samling teo­logisk litteratur ingick, däribland renässans­ huma­­nisten Erasmus av Rotterdams ­översättning av Nya testamentet samt reformatorerna Martin Luthers och Philipp Melanchthons samlade skrif­ ter. Blott få böcker i juridik och medicin före­ kommer, bland annat Girolamo Cardanos kom­ mentarer till Hippokrates. Den humanistiska lit­ teraturen är dock väl företrädd, med den grekiska och romerska antikens klassiker som Homeros och Pindaros, Strabons geografi, Lukianos, Cicero, Ver­ gilius, Ovidius…, så gott som alla de kända nam­ nen. Av den nyare litteraturen återfinns Petrarca, renässanshumanisterna och historiska verk; i matematik Pierre de la Ramées aritmetik och Euklides geometri, Agricolas bok om jordens ­ inre, De ortu et causis subterraneorum från 1546, samt särskilt att notera, Copernicus revolutione­ rade verk om himlakropparnas kretsrörelse, De revolutionibus orbium caelestium från 1543. Listan avslutas med böcker om kyskheten och de amo­ rösa affekterna.

Boktryck Den första tryckta boken i Danmark trycktes 1482, i Sverige 1483. Boktryckarkonsten innebar ett nytt redskap för tänkandet med vilket männi­skor kunde mångfaldiga ordet. Med tryckta böcker kunde hävdvunna tankar bevaras för framtiden och nya tankar och idéer mer effektivt spridas för att förändra människors sätt att tänka. Skripto­ riernas kopister befriades från det mödosamma arbetet att kopiera texter för hand, ett skrivarbete som kom att mekaniseras genom tryckpressen.

Böcker blev enklare och billigare att framställa, dessutom kunde man låta trycka hundratals, ­tusentals, i stort sett identiska kopior. Fram till år 1500 hade i Europa omkring 40 000 enskilda titlar lämnat tryckpressarna, uppskattningsvis sammanlagt uppåt 20 miljoner exemplar. Något av denna svallvåg skvalpade in över Lund.

Något boktryckeri sattes dock aldrig upp i Lund under senmedeltiden, inte heller under

Fadern, Sonen och den Helige Ande som tre ansikten. I ett diagram beskrivs förhållandet mellan de tre hypostaserna som förenas i centrum, i Deus, Gud. Den Heliga Treenigheten i Christiern Pedersens tryckta utgåva av Lunds stifts mässbok, Missale Lundense (Paris, 1514).

Titelbladet till Saxos Danmarkskrönika Gesta Danorum, författad omkring 1200, som Christiern Pedersen lät trycka i Paris 1514. Överst på titelbladet ses en lagerkrönt Saxo vid sin skrivpulpet.

1500-talet, utan först 1663, vilket är något anmärk­ ningsvärt med tanke på Lund som ett centrum för lärdom, andakt och kyrklig makt.104 Lunds domkapitel fick tillgodose sitt behov av boktryck på annat sätt. På uppdrag av ärkebiskop Birger Gunnersen lät lundakaniken Christiern Peder­ sen i Paris 1514 trycka en mässbok för Lunds stift, Missale Lundense och en andaktsbok, Breviarium Lundense (1517).105 Denne Christiern Pedersen, ur­ sprungligen från Själland och som vunnit bacca­ lareusgraden i Greifswald och magistergraden i Paris, inledde under sin sjuåriga vistelse i Paris sin bana som författare och utgivare. Han lät vidare trycka en latinsk-dansk ordbok 1510 och ombesörjde den första tryckta utgåvan av Saxos Gesta Danorum (1514).106 Ärkebiskop Birger var personligen engagerad i utgivningen av Dan­

markskrönikan, och såg till att leta fram ett an­ vändbart manuskript i ett kloster i Skåne.107 År 1515 gav Christiern Pedersen ut en folklig upp­ byggelsebok, den så kallade Jærtegnspostillen, som bestod av predikningar med de epistlar och evangelier som skulle läsas under kyrkoåret. Efter varje söndagskapitel hade han tillfogat ett avsnitt om ett järtecken eller mirakel som knöt an till dagens tema, därav namnet. För Matteusevang­ eliets kameler och nålsöga – om hur svårt det är för den rike att komma till himlen – hade han för den som aldrig hade sett en kamel ändrat till ”kabeltov” (ett tjockt ankarrep), vilket alla visste vad det var.108 Christiern Pedersen övergav emellertid den ­katolska tron och blev anhängare av den luther­ ska protestantismen, bannlystes 1527 av den nye

27

sen ut den så kallade Malmø-salmebogen 1533, baserad på Malmöreformatorn Claus Morten­ sens psalmsamlingar. Däri ingick också en evig­ hetskalender med gyllental och söndagsbokstäver utifrån vilka månens faser och påsken kunde be­ räknas. Christiern Pedersen gav även ut ett par egenhändigt författade medicinsk-botaniska hand­ ­böcker, den första tryckta läkarboken på danska, En nøttelig legebog faar fattige och rige vnge och gamle (1533), samt Om Urte Vand (1534).111 I dessa ger han sig till känna som ”Christiern Pedersen, som waar Cannick i Lund”.

En tankevärld

Christiern Pedersen valde som boktryckarmärke en personifikation av lyckan eller ödet, med devisen ”Occasio”, det vill säga ”tillfället”. En naken Fortuna, med fladdrade hår framför ansiktet och ett skarpt blad i högerhanden, står med bevingade fötter på obeständighetens rullande hjul. I andra handen håller hon ett band med en grekisk maxim tillskriven Pittakos från Mytilene, en av Greklands sju vise, ”Gnōthi kairon”, det vill säga ”känn tiden”, eller ”känn det rätta tillfället”. Christiern Pedersen, En nøttelig legebog faar fattige och rige vnge och gamle (1533).

ärkebiskopen Aage Sparre och tvingades överge sitt ämbete som kanik i Lund. I evangelisk anda att tillgängliggöra Bibelns ord översatte han Nya testamentet till danska, vilket trycktes i Antwer­ pen 1529. I förordet bekänner han sin tidigare ­katolska förvillelse: ”Jeg bekender her oc selff min store vildfarelse som jeg vaar før udi, den tid jeg lod sette de Jertegen och fabel i de andre bøger i Paris (som menniskene haffue opdictet oc drømet).”109 Christiern Pedersen inköpte tryckeri­ utrustning och slog sig i stället ned i Malmö.

Från 1529 fanns i Malmö Oluf Ulricksøns trycke­ ri, där Nordens äldsta bevarade evangeliska mäss­ ordning trycktes, den så kallade Malmömässan, Thet cristelighe messze enbedhe paa dansche (1528/29).

Lunds förste evangeliske superintendent, Frans Vormordsen, lät hos Ulricksøn för övrigt trycka Den lille danske Catechismus (1537), den äldsta lutherska katekesutgåvan på danska.110 På sitt eget tryckeri i Malmö, som drevs i samarbete med den nederländske boktryckaren Johan Hochstraten under några år på 1530-talet, gav Christiern Peder­

28

Medeltidens människor i Lund levde i en tanke­ värld som hade sin förutsättning i det skrivna ­ordet, tankar som var förborgade i skriften, i tecken, där minnen och erfarenheter kunde be­ fästas, som kunde förmedlas, tolkas och analyse­ ras. Vid senmedeltidens slut fanns där skriptorier, bibliotek och arkiv, vaxtavlor och styli, hand­ skrifter och tryckta böcker, som förmedlade och förvarade mänsklighetens erfarenheter och vis­ dom. Där fanns en katedralskola, klosterskolor, till slut också högre utbildning i form av ett stu­ dium generale, den första i Norden, som förmed­ lade från generation till generation det som var värt att veta för att förstå världen. I staden fanns skriftlärda teologer och filosofer, människor med insikter i kyrkorätten och Skånelagen, i medicin och sjukvård. Vägen till bildningens högre regio­ ner gick genom latinet, läsningen av skrifterna, Bibeln, kyrkofäderna och de antika författarna.

Det var en lärdomsvärld som inte alla hade till­ gång till, i regel endast män och pojkar, de högre samhällsklassernas inflytelserika släkter, kyrkans kaniker och klostrens munkar och bröder, med undantag för benediktinsystrarna i Sankta Maria och Sankt Peders nunnekloster. Men de flesta människor som levde och verkade i medeltidens Lund, ja in i renässansens och reformationens ­tidevarv, kan antas ha känt till denna tankevärld i sina huvuddrag – och de påverkades av skriftkul­ turens förändrade tänkande, som sökte sig mot det abstrakta, universella och meningsbäran­de, även om de inte kunde läsa och skriva. Allt i detta kosmos hade liksom de skrivna orden en mening, ett syfte, kunde tolkas, dechiffreras – och bar på ett inre budskap.

NOTER 1. Kristina Lundblad, ”Londini Scanorum impressa: B ­ oktryckets introduktion i Lund”, i Lunds domkyrka: Idéer och världsbilder, red.

David Dunér (Göteborg och Stockholm: Makadam, 2023), s. 457 –58.

2. Lena Liepe, Den medeltida träskulpturen i Skåne: En bilddoku­ mentation, Skånsk senmedeltid och renässans 15 (Lund: Vetenskaps­ societeten i Lund, 1995), s. 97.

3. Otto Rydbeck, Lunds domkyrkas byggnadshistoria (Lund: Glee­rup, 1923), s. 221.

4. Ragnar Blomqvist, Lunds historia 1: Medeltiden (Lund: Liber Läromedel/Gleerup, 1951), s. 271.

5. Anders W. Mårtensson, ”Futharker från Lund”, i Kulturens årsbok 1961 (Lund: Kulturen, 1961), s. 17–19.

6. Ragnar Blomqvist, Tusentalets Lund (Lund: Föreningen ­Gamla Lund, 1941), s. 85; Lis Jacobsen & Erik Moltke, Danmarks runeindskrifter: Text og Atlas (Köpenhamn: Munksgaard, 1941– 1942), nr 314; Peter Carelli, Lunds historia: Staden och omlandet 1, Medel­tiden: En metropol växer fram (990–1536) (Lund: Lunds kom­ mun, 2012), s. 62; Jes Wienberg, ”Runsten på resa – Lundagårds­ stenen från vikingatid till nutid”, i Mellan slott och slagg: Vänbok till ­Anders Ödman, red. Ingrid Gustin, Martin Hansson, Mats Ros­ lund och Jes Wienberg (Lund: Institutionen för arkeologi och antikens historia, Lunds universitet, 2016), s. 279–96.

7. Gåvobrevet 1085: Föredrag och diskussioner vid symposium kring Knut den heliges gåvobrev 1085 och den tidiga medeltidens nordiska samhälle, red. Sten Skansjö och Hans Sundström (Lund: Lund University Press, 1988).

8. Anders W. Mårtensson, ”Styli och vaxtavlor”, i Kulturens års­ bok 1961 (Lund: Kulturen, 1961), s. 108–142; se även Lena Strid, ”Läsoch skrivkunnigheten i det medeltida samhället”, i Kodex: Boken i medeltidens Sverige, red. Jonas Nordin (Lund: Mediehistoriskt arkiv, 2022), s. 91–93.

9. Anders W. Mårtensson, ”Medeltida skrivredskap”, i Uppgrävt förflutet för PKbanken i Lund: En investering i arkeologi, red. Anders W. Mårtensson (Lund: Kulturen, 1976), s. 357–60.

10. Peter Carelli, ”Det artificiella minnets födelse: Skriftkultur och literacy i Danmark under tidig medeltid”, i Triangulering: His­ torisk arkeologi vidgar fälten, red. Mats Mogren, Mats Roslund, Barbro Sundnér & Jes Wienberg (Lund: Institutionen för arkeo­ logi och antikens historia, Lunds universitet, 2009), s. 60–61.

11. Ibid. 2009, s. 59.

12. Elisabet Göransson, ”Speglingar av skriftens historia i dom­ kyrkans handskrifter”, i Lunds domkyrka: Idéer och världsbilder, s. 437–42; Lauritz Nielsen, Danmarks middelalderlige haandskrif­ ter: En sammenfattende boghistorisk oversigt (Köpenhamn: Gylden­ dal, 1937), s. 27–48; se även Elisabet Göransson, ”Paleografi”, i K ­ odex, s. 95–133.

13. Per Ekström, ”Skriptoriet i Laurentiusklostret”, i Kulturens årsbok 1995 (Lund: Kulturen, 1995), s. 51; Ingela Hedström, ”Reli­giös litteratur”, i Kodex, s. 335–41.

14. Blomqvist, Lunds historia 1, s. 77.

15. Lunds universitetsbibliotek (LUB), Mh 6; Necrologium Lun­ dense: Lunds domkyrkas nekrologium, utg. Lauritz Weibull, Monu­ menta Scaniae historica (Lund, 1923); Corpus codicum Danicorum medii aevi, vol. 1: Necrologium Lundense, red. Erik Kroman (Köpen­ hamn: Munksgaard, 1960).

16. Consuetudines Lundenses: Statutter for kannikesamfundet i Lund c. 1123, utg. Erik Buus (Köpenhamn: Det danske sprog- og litteraturselskab, 1978); Lundakanikernas levnadsregler: Aachenre­ geln och Consuetudines canonicae, utg. Anna Minara Ciardi (Lund: Lunds universitets kyrkohistoriska arkiv, 2003); Anna Minara ­Ciardi, On the Formation of Cathedral Chapters and Cathedral Cul­ ture: Lund, Denmark, and Scandinavia, c. 1060–1225, Bibliotheca historico-ecclesiastica Lundensis 60 (Lund: Lunds universitet, 2016).

17. LUB, Mh 7; Mellan evighet och vardag: Lunds domkyrkas mar­

tyrologium Liber daticus vetustior (den äldre gåvoboken): Studier och faksimilutgåva, red. Eva Nilsson Nylander (Lund: Universitetsbib­ lioteket, Lunds universitet, 2015); Eva Nilsson Nylander, ”Lunds äldre gåvobok: Ett långt liv i kyrkans och lärdomens tjänst”, i Lunds domkyrka: Idéer och världsbilder, s. 443–51.

18. Gunilla Björkvall, ”Enhetlighet och mångfald, om skriften i Liber daticus vetustior Lundensis”, i Mellan evighet och vardag, s. 39–52.

19. Bertil Nilsson, ”Kleresi och lekfolk i gåvobokens anteck­ ningar”, i Mellan evighet och vardag, s. 167–77; Per Stobaeus, ”Lunds äldre gåvobok – om människorna i domkyrkan och i staden”, i Mellan evighet och vardag, s. 191–203.

20. Thomas Rydén, ”Visuellt och visionärt: Dekorationerna i Liber daticus vetustior”, i Mellan evighet och vardag, s. 72.

21. Det Kgl. Bibliotek, Köpenhamn (KBK), GKS 845 fol., Liber daticus ecclesiae et capituli Lundensis; Per Ekström, Lunds dom­ kyrkas äldsta liturgiska böcker: Katalog (Lund: Studentlitteratur, 1985), s. 47.

22. Ekström, Ibid., s. 52.

23. Evangeliarium, UUB, C 83.

24. Ekström, Lunds dom­kyrkas äldsta liturgiska böcker, s. 60.

25. Ekström, Ibid., s. 61.

26. KBK, Thott 21 kvart, Quattuor Evangelia och Thott 22 kvart, Quattuor Evangelia, Latine; Ekström, Ibid., s. 50, 66–67.

27. Epistolarium, LUB, Mh 5; Ekström, Ibid., s. 74.

28. Missale, Bratislava, Vetenskapsakademins bibliotek, Rkp. zv. 387; Thomas Bergqvist Rydén, ”Ett nyupptäckt missale från Lunds domkyrka”, Fornvännen 2020:3, s. 207–10.

29. Bevarad i två pergamenthandskrifter i folio i Köpenhamn, Arnamagnæanske håndskriftsamling (AM), 292 (den primära handskriften) och Rigsarkivet, GKS 846. Sanc­tuarium ­Birgerianum: Ärkebiskop Birger Gunnersens gudstjänst­stiftelse i Lunds domkyrka, utg. Thomas Bergqvist Rydén, Skånsk senmedeltid och renässans 26 (Lund: Vetenskapssocieteten i Lund, 2022).

30. Sanctuarium Birgerianum, Rydéns inledning, s. 9.

31. Sanctuarium Birgerianum, 2672–83; Rydéns inledning, s. 25.

32. Boethius, Institutio arithmetica, LUB, Mh 1; Göransson, i Lunds domkyrka: Idéer och världsbilder, s. 438.

33. Annales Colbazensen, Staatsbibliothek zu Berlin, Pr Kb Ms. Theol. Lat. Fol. 149; Corpus codicum Danicorum medii aevi, vol. 5: Annales (Köpenhamn: Munksgaard, 1965); Lauritz Weibull, ”Anna­ lerne og kalendariet fra Colbaz”, Historisk tidsskrift 8:2 (1909–1910), s. 170–87. Om annalskrivningen, se Anne K. G. Kristensen, Dan­ marks ældste annalistik: Studier over lundensisk annalskrivning i 12. og 13. århundrede (Köpenhamn: Gyldendal, 1969); Danmarks mid­ delalderlige annaler, utg. Erik Kroman (Köpenhamn: Selskabet for udgivelse af kilder til dansk historie, 1980).

34. Christian Etheridge, ”Astronomy at Lund Cathedral in the Middle Ages”, i Lunds domkyrka: Idéer och världsbilder, s. 197–204.

35. Stadt- und Regionalbibliothek Erfurt, 23,8°, Annales Lunden­ ses, ca 1300; se även Institut for Nordiske Studier og Sprogvidens­ kab, Köpenhamn (NorS), AM 841, AM 843.

36. London, British Museum, Sloane MS, 1680 fols. 48–130; Christian Etheridge, ”Medieval scientific book fragments held in Swedish and Finnish archives: The tantalizing remains of a greater scientific corpus”, i Medieval Science in the North: Travelling Wis­ dom, 1000–1500, red. Christian Etheridge och Michele Campopia­ no (Turnhout: Brepols, 2021), s. 111–40; Johnny Grandjean Gøgsig Jakobsen, ”Friars of science: Dominican transmission and usage of scientific knowledge in medieval Scandinavia”, i Medieval ­Science in the North, s. 141–58; Etheridge, ”Astronomy at Lund ­Cathedral”, s. 203.

37. Ciardi, Lundakanikernas levnadsregler, s. 31, 54–55, 71–77, 80– 81; Anna Minara Ciardi, ”Consuetudines Lundenses”, i Lund –

29

medeltida kyrkometropol, red. Per-Olov Ahrén och Anders Jarlert (Lund: Stiftshistoriska sällskapet i Lunds stift, 2004), s. 116.

38. Necrologium Lundense 1923, s. 75.

39. Alfred Flaum, Lasarettet i Lund 1768–1968: En historik (Lund: Landstinget, 1968), s. 17.

40. Charlotte Christensen-Nugues, ”Ärkestiftet Lund och den kanoniska rätten”, i Lunds domkyrka: Idéer och världsbilder, s. 361– 66; se även Anders Winroth, ”Innocentius IV och hans Noveller i Lund”, i Kyrklig rätt och kyrklig orätt – kyrkorättsliga perspektiv: Festskrift till professor Bertil Nilsson, red. Martin Berntson och Anna Minara Ciardi, Bibliotheca Theologiae Practicae 97 (Skel­ lefteå: Artos & Norma, 2016), s. 377–81.

41. Liber decretalium minor, LUB, Mh 9; Liber decretalium maior, LUB, Mh 10; Goffredo da Trani, Summa super titulis decretalium, LUB, Mh 11; Glossa super decretales, LUB, Mh 31; LUB, Fragm. 43, 44, 46, 54, 64, 69, 75, 94, 97.

42. Skånelagen, AM 37.

43. ”Gåvobrev 1085”, övers. Birger Bergh, i Gåvobrevet 1085, s. 16– 17; Gulli Ekholm, Katedralskolan i Lund: 1085–1985: En jubileums­ historik, Föreningen Gamla Lund årsskrift 67 (Lund: Föreningen Gamla Lund, 1985).

44. Ibid., s. 42.

45. Johnny Grandjean Gøgsig Jakobsen, ”Dominikanere og franciskanere i det intellektuelle læringsmiljø i middelalderens Lund”, i Lunds domkyrka: Idéer och världsbilder, s. 387–91.

46. Jørgen Nybo Rasmussen, ”Franciskanerne”, i Skånska klos­ ter: Skånes Hembygdsförbund Årsbok 1987/88 (Lund: Skånes Hem­ bygdsförbund, 1989), s. 111; Testamenter fra Danmarks middelalder indtil 1450, utg. Kristian Erslev (Köpenhamn: Gyldendal, 1901), s. 121, nr 53.

47. Birger Munk Olsen, ”Absalons studier i Paris”, i Absalon: Fædrelandets fader, red. Frank Birkebæk, Tom Christensen och Inge Skovgaard-Petersen (Roskilde: Roskilde Museum, 1996), s. 57–72; Torvald Nilsson, ”Absalons Lund”, i Absalon, s. 119–28; Sven Rosborn, ”Skåne under Absalons tid”, i Absalon, s. 129–39; Archbishop Absalon of Lund and His World , red. Karsten Friis-Jen­ sen och Inge Skovgaard-Petersen (Roskilde: Roskilde Museums Forlag, 2000).

48. Jfr Karsten Friis-Jensen, ”Was Saxo Grammaticus a canon of Lund?”, Cahiers de l’institut du moyen-âge grec et latin 59 (Köpen­ hamn: University of Copenhagen, 1989), s. 331–57; Inge SkovgaardPetersen, Da Tidernes Herre var nær: Studier i Saxos historiesyn (Köpenhamn: Den danske historiske Forening, 1987); Lars Boje Mortensen, Saxo (Aarhus: Aarhus University Press, 2018).

49. Sten Ebbesen, ”Akademisk lærdom i middelalderens Lund”, i Lunds domkyrka: Idéer och världsbilder, s. 381.

50. Anders Sunesens Hexaemeron finns bevarat i ett enda exem­ plar från Roskilde, som inte med säkerhet kan hänföras till Lund.

Det förvaras i dag i KBK, E don. var. 155 4°; Anders Sunesen, ­Andreae Sunonis filii Hexaemeron. Post M. Cl. Gertz, utg. Sten ­Ebbesen och Lars Boje Mortensen, Corpus Philosophorum Dani­ corum Medii Aevi X.1–2 (Köpenhamn: DSL, 1985); Anders Sune­ sen, Hexaëmeron, övers. H. D. Schepelern (Köpenhamn: Gad, 1985); Fritz Saaby Pedersen, ”Stof og form de fire første dage”, i Anders Sunesen: Stormand, teolog, administrator, digter: Femten stu­ dier, red. Sten Ebbesen (Köpenhamn: Gad, 1985), s. 115–36; Sten Ebbesen, Dansk middelalderfilosofi ca. 1170–1536 (Köpenhamn: Gyldendal, 2002), s. 31–55; Sten Ebbesen, ”To lærde ærkebiskop­ per”, i Lund – medeltida kyrkometropol, s. 145–70; Kurt Villads Jen­ sen, ”The rod in the dung heap: Archbishop Anders Sunesen on sex in marriage”, i Lunds domkyrka: Idéer och världsbilder, s. 303–7.

51. Lars Boje Mortensen, ”The sources of Andrew Sunesen’s ­Hexaemeron”, Cahiers de l’institut du moyen-âge grec et latin 50 ­(Köpenhamn: University of Copenhagen, 1985), s. 113–216.

52. Lars Boje Mortensen, ”Fransk lærdom i Lund: Absalon, ­Anders Sunesen og Saxo”, i Lunds domkyrka: Idéer och världsbilder, s. 62.

53. Tue Nielsen, Thuonis de Vibergia opera, utg. Andrea Tabar­

30

roni och Sten Ebbesen, Corpus philosophorum Danicorum medii aevi 13 (Köpenhamn: Reitzel, 1998), s. viii–xi.

54. Blomqvist, Lunds historia 1: Medeltiden, s. 145.

55. ”Chronica Archiepiscoporum Lundensium”, Scriptores mino­ res historiæ danicæ medii ævi, bd 2, utg. M. Cl. Gertz, Selskabet for Udgivelse af Kilder til dansk Historie (Köpenhamn: Gad, 1922), s. 91–131.

56. Ebbesen, i Lunds domkyrka: Idéer och världsbilder, s. 384.

57. Tue Nielsen, Disputata metaphysicae, Erfurt, Wissenschaft­ liche Bibliothek der Stadt, codex Amplonianus Qu. 436.

58. Egbert Peter Bos, ”Thuo of Viborg and Marsilius of Inghen”, Medieval Analyses in Language and Cognition: Acts of the Sympo­ sium The Copenhagen School of Medieval Philosophy, January 10–13, 1996, red. Sten Ebbesen och Russell L. Friedman, Historisk-filoso­ fiske meddelelser 77 (Köpenhamn: Det Kongelige Danske Viden­ skabernes Selskab, 1999), s. 523–39.

59. Ebbesen, ”To lærde ærkebiskopper”, s. 166.

60. Tue Nielsen, Quaestio de pluritate formarum, Kraków, Biblio­ teka Polskiej Akademii Umiejętności, 1557, ff. 165r–168r.

61. Anders Piltz, ”Rid till Flykinge!”, i Mellan ängel och best: ­Människansvärdighet och gåta i europeisk tradition (Stockholm: ­Alfabeta, 1991), s. 205–33.

62. Lapparna förvaras på Historiska museet vid Lunds universi­ tet (LUHM), 357; Avskrifter av Nils Johan Ekdahl, Saker hittade vid sållningen af soporne, som funnits under de numera flyttade chor­ stolarne i Lunds Domkyrka, Riksantikvarieämbetets arkiv, Anti­ kvarisk-Topografiska arkivet i Stockholm (ATA), Ämbetsarkivet 4, F1, Topografiska dossierer, ”Skåne. Lund. Domkyrkan. 1800– 1924”; se även Carl Georg Brunius, Nordens äldsta metropolitan­ kyrka, eller, historisk och arkitektonisk beskrifning öfver Lunds dom­ kyrka (Lund: Berling, 1836); Återgivna i Piltz, Mellan ängel och best, appendix, s. 224–33; Anders Piltz, ”En dag i katedralen”, i Lund – medeltida kyrkometropol, s. 134–43; Henrik Bernro, Det profana koret: Fynd och spår från korstolarna i Lunds domkyrka (kandidat­ uppsats) (Lund: Lunds universitet, 2018); Andreas Manhag, ”Lost notes and hidden spells: Scraps of worldly literacy from the choir stalls in Lund ­Cathedral”, i Urban Literacy in the Nordic Middle Ages, red. Kasper H. Andersen, Jeppe Büchert Netterstrøm, Lisbeth M. Imer, Bjørn Poulsen och Rikke Steenholt Olesen (Turnhout: Brepols, 2021); Jeppe Büchert Netterstrøm, ”Domkapitlet mellem magt og magtesløshed: Senmiddelalder og reformationstid (1400– 1536), i Lunds domkapitels och domkyrkoråds historia, red. Anders Jarlert (Lund: Lunds universitets kyrkohistoriska arkiv, 2021), s. 119–218; ­Andreas Manhag, ”Tappat och gömt i kanikernas kor: Rekonstruktion och omvärdering av 1833 års arkeologiska fynd från Lunds domkyrkas korstolar”, Ale 2023:4, s. 37–62.

63. Manhag, ”Tappat och gömt i kanikernas kor”, s. 51.

64. Ibid., s. 54.

65. ”Nicolaus pauli Köb meg for II albis lawerolie oc for I s. (skil­ ling) qwegsölff aff erland”. Piltz, Mellan ängel och best, appendix, s. 224, se även s. 136–37.

66. ”Jac fan i föræsteæn grødde jen ros so innerlic / ten stog thager væll ænda / hun æger to kinner so blig / hun innerlic […] her gorer mit herta fore hena / hans erlaka hud”. Piltz, Mellan ängel och best, appendix, s. 228.

67. Piltz, Mellan ängel och best, s. 138–39.

68. Manhag, ”Tappat och gömt i kanikernas kor”, s. 54.

69. ”Cursus fortune variabitur vt rota lune: / quem wlt exaltat, quem wlt fortuna recalcat.” Piltz, Mellan ängel och best, appendix, s. 230.

70. ”Cur aures natura duos, os contulit vnum? / Debes audire duplum sed dicere simplum.” Piltz, Mellan ängel och best, appen­ dix, s. 231.

71. Piltz, Mellan ängel och best, s. 218.

72. ”Ingenium, mores, animam, res, corpus honores: / tot perdit vere bona clericus in muliere.” Piltz, Mellan ängel och best, appen­ dix, s. 230.

73. Piltz, Mellan ängel och best, s. 140–41; ”Omnis re vera meretrix est dicta chimera: / parte leo prima, media caper, anguis in yma.”

Piltz, Mellan ängel och best, appendix, s. 230.

74. Manhag, ”Tappat och gömt i kanikernas kor”, s. 55.

75. Piltz, Mellan ängel och best, s. 219–20.

76. Piltz, Mellan ängel och best, s. 220.

77. Manhag, ”Tappat och gömt i kanikernas kor”, s. 42.

78. Lauritz Weibull, Bibliotek och arkiv i Skåne under medeltiden (Lund, 1901).

79. Blomqvist, Lunds historia 1, s. 78; Ciardi, Lundakanikernas levnadsregler, s. 76.

80. Necrologium Lundense 1923, s. 96; Weibull, Bibliotek och arkiv, s. 4; Olof Stroh, ”Domkyrkoliberiet i Lund”, Ale: Historisk tidskrift för Skåne­land 1974:3, s. 23.

81. Necrologium Lundense 1923, s. 75; Weibull, Bibliotek och arkiv, s. 4–5.

82. Lars Boje Mortensen, ”The Nordic archbishoprics as literary centres around 1200”, i Friis-Jensen och Skovgaard-Petersen 2000, s. 143; Ellen Jørgensen, ”Studier over danske middelalderlige bog­ samlinger”, Historisk Tidskrift 8:4 (1912–1913), s. 1–67; Listan över Anders Sunesens böcker finns i Hexaëmeron 1985, s. 20–21.

83. Blomqvist, Lunds historia I, s. 106; Niels Haastrup, ”Bøger i Danmark på Anders’ tid”, i Anders Sunesen, s. 99–114.

84. Liber daticus vetustior, LUB, Mh 7; Libri memoriales capituli Lundensis: Lunde domkapitels gavebøger og nekrologium, utg. Chris­ tian Weeke (Köpenhamn: Selskabet for Udgivelse af Kilder til dansk Historie, 1884–1889), s. 142–46.

85. Thomas Rydén, ”Förteckning över bevarade och omnämnda handskrifter från Lunds domkyrka”, i Lunds domkyrka: Idéer och världsbilder, s. 461–76.

86. Weibull, Bibliotek och arkiv, s. 9.

87. Gertie Ericsson och Gunilla Gardelin, ”Curia Lundensis – residenset, trädgårdarna och människorna”, i Mellan slott och slagg, s. 48; Gottfrid Carlsson, ”Lunds ärkesäte och domkyrka 1289–1536”, i Lunds domkyrkas historia: 1145–1945, 1. 1145–1536, red.

Ernst Newman (Stockholm: Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag, 1946), s. 379–80.

88. Scriptores rerum Danicarum medii ævi VI (Köpenhamn, 1786), s. 285, 306; Weibull, Bibliotek och arkiv, s. 37.

89. Carelli, Lunds historia: Staden och omlandet 1, s. 475.

90. Registrum ecclesie Lundensis, Riksarkivet, Stockholm (RA), A 11.

91. Stroh, ”Domkyrkoliberiet i Lund”, s. 11–30.

92. Diplomatarium diocesis Lundensis: Lunds ärkestifts urkunds­ bok 5, utg. Lauritz Weibull, Monumenta Scaniae historica (Lund, 1921), CDLIII, 14/11 1499.

93. Om reformationen i Lund, se Martin Berntson, ”Klostrens upplösning i lundastiftet under reformationstiden”, i Lunds stift i världen: Från mission till emigration, red. Stig Alenäs, Ingmar ­Brohed och Anna Minara Ciardi (Lund: Stiftshistoriska sällskapet i Lunds stift, 2015), s. 29–57; Martin Berntson, ”Reformationen och klostren i Köpenhamn, Lund och Malmö”, i Reformationen i Lund – Malmö – Köpenhamn, red. Anders Jarlert, Bibliotheca historicoecclesiastica Lundensis 63 (Lund: Lunds universitets kyrkohisto­ riska arkiv, 2019), s. 39–56.

94. Christian Callmer, ”Samlingar av tryckta böcker i Lund före universitetsbibliotekets tillkomst”, Vetenskapssocieteten i Lund års­ bok 1983 (Lund: Vetenskapssocieteten i Lund, 1983), s. 51.

95. Ragnar Blomqvist, Lund på Mogens Madsens tid: Franz Hogen­ bergs kopparstick, Mogens Madsens lundabeskrivning och V ­ edels kart­ skiss (Lund: Föreningen Gamla Lund, 1946), s. 33–34; Historiske kilde­

skrifter og bearbejdelser af dansk historie især fra det 16. aarhundrede 2:2, utg. Holger Rørdam (Köpenhamn, 1884–1887), s. 275–76.

96. Callmer, ”Samlingar av tryckta böcker”, s. 4.

97. Jakobsen, ”Dominikanere og franciskanere”, s. 387–91; se även Johnny Grandjean Gøgsig Jakobsen, ”The Dominican order and urban literacy in Medieval Scandinavia”, i Urban Literacy in the Nordic Middle Ages, red. Kasper H. Andersen et al., Utrecht Studies in Medieval Literacy 53 (Turnhout: Brepols, 2021), s. 385–95.

98. Johnny Grandjean Gøgsig Jakobsen, Prædikebrødrenes sam­ fundsrolle i middelalderens Danmark (Odense: Institut for Historie, Kultur og Samfundsbeskrivelse, Syddansk Universitet, 2008), s. 53–54.

99. Rasmussen, ”Franciskanerne”, s. 97–121.

100. Weibull, Bibliotek och arkiv i Skåne, s. 36–40.

101. Peter Andreas Munch, ”Diplomatiske bidrag til erkebiskop Jens Grands levnetshistorie”, i Annaler for nordisk oldkyndighed og historie (Köpenhamn: Det Kongelige Nordiske Oldskrift-Selskab, 1860), s. 529–628.

102. Anders Andrén, ”Parisisk trädgårdskonst i Lund?”, Kultu­ rens årsbok 1998, Metropolis Daniae: Ett stycke Europa (Lund: Kulturen, 1998), s. 150.

103. Callmer, ”Samlingar av tryckta böcker”, s. 52–54.

104. Lundblad, ”Londini Scanorum impressa”, i Lunds domkyrka: Idéer och världsbilder, s. 453–58.

105. Missale Lundeñ, reuerēdissimus ī Christo pater dñs Birgerus Dei gratia archiepiscopus Lūdeñ… (Paris, 1514); Missale Lundense av år 1514: Faksimiledition, utg. Bengt Strömberg (Malmö: Laurentius Petri sällskapet, 1946); Breviarium Lundense (Paris, 1517); Carl ­Joakim Brandt, Om Lunde-kanniken Christiern Pedersen og hans skrifter (Köpenhamn: Gad, 1882); Lauritz Nielsen, ”Christian ­Pedersen og bogtrykkerkunsten: Nogle boghistoriske undersøgel­ ser”, Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen 5 (1918), s. 45–60; Per Stobaeus, ”Christiern Pedersen”, i Lunds domkapitels och dom­ kyrkoråds historia, s. 219–44.

106. Karsten Friis-Jensen, ”Maximus Pontifex in Saxo Gramma­ ticus: The textual fidelity of the edition princeps”, Cahier de l’institute du moyen-âge grec et latin 59 (Köpenhamn: University of Copenhagen, 1989), s. 323–30; Michael Linton, ”Christiern Peder­ sens Saxo”, i Profiler i nordisk senmiddelalder og renaissance: Fest­ skrift til Poul Enemark, red. Svend E. Green-Pedersen, Jens William Jensen och Knud Prange, Arusia-Historiske skrifter 2 (Århus: Aru­ sia, 1983), s. 311–26; Michael Linton, ”Pontifex maximus hos Saxo: Några reflektioner kring ärkebiskopstitulaturen i högmedeltid och renässans”, i Kongemagt og samfund i middelalderen: Festskrift til Erik Ulsig, red. Poul Enemark, Per Ingesman och Jens William Jensen (Århus: Arusia, 1988), s. 63–73.

107. Jens Anker Jørgensen, Humanisten Christiern Pedersen: En præsentation (Köpenhamn: Reitzel, 2007), s. 29–30.

108. Ibid., s. 67.

109. Ibid., s. 14.

110. Martin Luther, Den lille danske Catechismus. huilken aff alle sogne Prester effter predicken, om søndage[n] besynderlige, for Almuff­ we[n] fortellies scall, ordt fra ordt, som effter sereffuit staar, övers.

Frands Vormordsen (Malmö, 1537).

111. Christiern Pedersen, En nøttelig lege bog faar Fattige och Rige Unge och Gamle… (Malmö, 1533); Christiern Pedersen, Christiern Pedersens Lægebog: Malmø 1533, utg. Poul Hauberg (Köpenhamn: Levin & Munksgaard, 1933); Christiern Pedersen, Om urtevand, utg. Bengt Holmström (Malmö: Föreningen Malmö stadsbiblio­ teks vänner, 1986).

31

32

ELIN ANDERSSON

Clas Frietzckys bibliotek från Säbylund återskapat i Roggebiblioteket

I

april 2017 skrevs ett donationsavtal mellan Kungliga biblioteket och Johan Lagerfelt, ägare till herrgården Säbylund i närheten av Kumla, i samband med försäljning av egendo­ men.1 Donationen omfattade de omkring 4 000 böcker från 1700-talspolitikern och industriman­ nen Clas Frietzckys bibliotek, som sedan 1700talets slut förvarats på Säbylund.2 Dessutom in­ gick en del möbler och andra inventarier, till ­exempel en glob, en tubkikare och en Sergel­ medaljong.

Frietzckys bibliotek, som tidigare har beskrivits av bland andra Eugène Lewenhaupt, Henning Wieslander och Jonas Nordin, återspeglar Clas Frietzckys intressen för politik och historia.3 Majoriteten av böckerna är på franska, därefter svenska. En hel del böcker är skrivna på tyska och ett mindre antal på latin. Inte minst har Frietzckys egenhändigt skrivna kataloger och utlåningsböcker över biblioteket väckt forskning­ ens intresse: studier av Henning Wieslander och Jonas Nordin har visat hur samlingen användes som lånebibliotek för vänner, släktingar och bo­ ende kring Säbylund. De äldsta katalogerna samt ut­låningsboken är numera digitaliserade och går att ladda ner från Libris.4 Från Säbylund till Humlegården till Strängnäs Genom donationsavtalet som skrevs 2017 åtog sig nationalbiblioteket att återskapa biblioteksmiljön från Säbylund som en sammanhållen enhet i KB:s lokaler i Humlegården. Men efter att under Clas Frietzckys bibliotek, uppställt på Säbylund.

några års tid ha prövat olika förslag på lokaler för samlingen, kom KB och familjen Lagerfelt över­ ens om att i stället återskapa biblioteksmiljön i Roggebiblioteket, Strängnäs. Rogge­ biblioteket (tidigare Strängnäs stifts- och läroverksbibliotek) har sin hemvist i den medeltida Roggeborgen, som byggdes som biskopsresidens i slutet av 1400talet. Framför allt har byggnaden använts som skola, eftersom Strängnäs gymnasium grundades här 1626 som det andra i ­Sverige efter Västerås.

1968 åtog sig KB att förvalta boksamlingarna från Strängnäs gymnasium och läro­ verk i Rogge­ borgen, och sedan dess har alltså KB verksamhet där under namnet Roggebiblioteket. Samlingar­ na består av ca 70 000 böcker, från medeltid till nutid, och här finns också KB:s bokbinderi.

En god anledning till att bygga upp Frietzckys bibliotek i just Roggeborgen var att här redan finns en annan herrgårdssamling som donerats till biblioteket, nämligen Wrangelsamlingen, ursprungligen från Säby gård utanför Strängnäs, som skänktes hit år 2006.5 Även om den till sin uppbyggnad är ganska olik Säbylundsbiblioteket – Wrangelsamlingen har byggts upp av ett fler­ tal personer, medan Säbylundsbiblioteket enbart har Clas Frietzcky som upphovsman – handlar det om två herrgårdsbibliotek som använts av högreståndsfamiljer under 1700-talet. De två sam­ lingarnas likheter och olikheter sågs därför under de förberedande diskussionerna som en stor för­ del för visningsverksamheten i Roggebiblioteket.

33

Återskapandet För att kunna återskapa biblioteksmiljön från ­Säbylund behövde man hitta ett avgränsat rum där hela samlingen och inventarierna skulle rym­ mas. Rummet fick inte vara ett slutet magasin, utan det skulle kunna visas upp för besökare.

Tidigt framstod Roggebibliotekets forskarrum som det absolut bästa alternativet för att hysa Frietzckys böcker. I rummet finns en läsplats för forskare som behöver studera något ur samling­ arna, och det finns också en flexplats för besö­ kande KB-medarbetare. Rummet är tillräckligt stort för att kunna rymma en liten grupp på 10–15 personer, och Frietzckys bibliotek skulle därmed bli publikt tillgängligt för forskare och mindre grupper.

Innan ombyggnationen var rummet förvarings­ plats för uppslagsverk och annan referenslittera­ tur. Här förvarades också den så kallade Eskilstuna­ samlingen, som donerades till Roggebiblioteket i slutet av 1990-talet och ursprungligen kommer från Eskilstuna högre allmänna läroverk. Alla dessa volymer flyttades till andra magasin i huset.

En utmaning med projektet var att återskapa Frietzckys bibliotek i ett rum som är mycket olikt biblioteksrummet på Säbylund. Rummet på herr­ gården var ett relativt stort rum med två fönster och låg takhöjd – ett vackert rum med ­genuin 1700-talskaraktär. Forskarrummet i Rogge­borgen var ett starkt moderniserat kontorsrum, kvadra­ tiskt och med hög takhöjd. Rummet har därtill bara ett ljusinsläpp vilket medför i stora skillna­ der i rummens ljusföring. Roggeborgen är dess­ utom statligt byggnadsminne sedan 1935 och skyddad enligt kulturmiljölagen. Tillstånd krävs för förändringar, som inte får strida mot skydds­ bestämmelser, vara förvanskande eller påverka det kulturhistoriska värdet.

Roggeborgens husarkitekt Petra Olerud tog kontakt med de nya ägarna till herrgården Säby­ lund och fick möjlighet att besöka huset för att ta in känslan av det ursprungliga biblioteks­ rummet. Till den fasta inredningen i det ur­ sprungliga biblioteksrummet hör fältindelade vävspända väggfält och bröstpaneler i pärlgrått.

Med inspiration från originalväggarna målades forskarrummet i en ljust pärlgrå kulör med färg från Lim & Handtryck. Detta gav rummet en be­ haglig stämning som påminde om atmosfären på herrgården. Golv och snickeri var sedan tidigare

34

Rummet innan ombyggnation.

Detalj av det ursprungliga biblioteksrummets väggar.

djupt grå och fick inte ändras. Skador i taket laga­ des och målades på samma sätt.6 Bokhyllorna

Forskarrummet efter ommålning.

En viktig del i återskapandet av biblioteksmiljön från Säbylund var att bygga bokhyllor i traditio­ nellt utförande utifrån förebilden på herrgården.

Bokhyllorna snickrades av firman Häggström & Co och målades med linoljefärg, bruten med bland annat grön umbra. Här var det förstås mycket viktigt att vara ytterst noggrann med mätningen, så att alla böcker skulle få plats. Efter­ som forskarrummet i Roggebiblioteket har helt andra dimensioner än biblioteket på Säbylund, innebar detta att hyllorna inte kunde bli exakt ­likadana som originalen. Ett viktigt arbete var att återskapa hyllnumren i samma stil som ori­­gi­ nalen, vilket utfördes med stor precision av ­dekorationsmålare. Hyllornas nummer är också inskrivna för hand på Clas Frietzckys exlibris, som har klistrats in i volymerna.

Omsorg om detaljer

Originalhyllorna.

De nybyggda hyllorna.

Arbetet med tidstypisk inredning är en viktig komponent för att ytterligare understryka ett rums karaktär. Takbelysningen, som medföljde donationen från Säbylund, behövde anpassas för att ge tillräckligt ljus enligt moderna krav och byggdes därför om. Lampan försågs med dolda spotlights för att indirekt accentuera bokrader­ na och ett porträtt av Clas Frietzcky. De vackra ­inventarier som medföljde donationen – bland ­annat en antik kista, en stjärnglob, en ­tubkikare, tennföremål, en Sergelmedaljong och ett olje­ porträtt – förstärker rummets identitet. Tillkom­ mande inredning har valts med stor omsorg för att ha så lite visuell påverkan på rum och atmo­ sfär som möjligt. Det var samtidigt viktigt att rummet skulle vara funktionellt för besökande forskare och KB-personal. Ett hus som Rogge­ borgen är fullt med äldre inventarier, och vi har därför placerat ett vackert äldre bord, som länge förvarats på Roggeborgens vind, som nytt arbets­ bord i rummet.

I sin artikel om Clas Frietzckys bibliotek (2023) antydde Jonas Nordin att det var hög tid för Kungliga biblioteket att uppfylla sitt åtagande att återskapa biblioteksmiljön från Säbylund och för

35

Till vänster: En träkista, daterad 1558, med tre bibliska motiv: syndafallet, korsfästelsen och Isaks offer.

Nedan: Hyllorna är förankrade i väggarna med handsmidda haspar.

Det nya forskarbordet i Roggebiblioteket.

framtiden hålla bibliotekets bestånd av böcker som en samlad enhet.7 Så här några år senare kan vi med glädje konstatera att Frietzckys vackra bib­ liotek, efter många turer och mycket arbete, har fått en värdig inramning. Den forskare som idag besöker Roggebiblioteket har förmånen att få ­arbeta omgiven av de böcker som Frietzcky köpte in till sin samling och omsorgsfullt lät binda in i vackra skinnband. Det är svårt att föreställa sig en mer inspirerande arbetsmiljö.

NOTER 1. Kungliga biblioteket, dnr 3.3-2017-387. Om herrgården Säby­ lund, se vidare Lisbeth Axelsson, Säbylund: Berättelsen om en 1700-talsherrgård (Kumla: Säbylunds egendom, 2016); Nils Seger­ stråle, Svenska fideikommiss (Stockholm: AWE/Geber, 1981), s. 204; Per Wästberg och Anita Theorell, Resa i tysta rum: Okända svenska slottsbibliotek (Stockholm: Bonnier, 2004), s. 246–55.

2. Om Clas (de) Frietzcky, se t.ex. Bertil Boëthius, ”Clas (de)

Frietzcky”, Svenskt biografiskt lexikon 10 (Stockholm: Svenskt bio­ grafiskt lexikon, 1931).

3. Eugène Lewenhaupt, ”Säbylund”, i Svenska slott och herresä­ ten vid 1900-talets början: Nerike (Stockholm: Nordisk familjebok), s. 12–13; Henning Wieslander, ”Säbylunds bibliotek. Dess grunda­ re och utveckling”, i Böcker ha sina öden: En samling studier av Hen­ ning Wieslander ([Halmstad: förf.], 1983), s. 202–15; Jonas Nordin, ”Clas Frietzcky’s Library at Säbylund”, i A Warm Scent of Books: Private Libraries at Leufstabruk and Beyond, red. Peter Sjökvist och Marieke van Delft (Uppsala: Uppsala universitet, 2023), s. 127–41; här: s. 127.

4. Utlåningsbok af detta biblioteque: https://libris.kb.se/bib/bvzjjp9589nc0z91 Catalogue på svenska, fransyska och tÿska böcker: https://libris.kb.se/bib/h14l5glmff4xmnbm Catalogue på böcker uti Säbylunds biblioteque upprättad 1798: https://libris.kb.se/bib/fz2mwv3mclljtjwp Catalog öfver Säbylunds bibliothek år 1804: https://libris.kb.se/bib/k36rvrqjh7l20vrh 5. Elin Andersson, ”The Wrangel Library from Säby. Some ­Observations on Readers and Users”, i A Warm Scent of Books, 155–64.

6. Tack till Petra Olerud för hjälp med dessa uppgifter.

7. Nordin, ”Clas Frietzcky’s Library at Säbylund”, s. 140.

37

38

JANA RÜEGG

Pelle Svanslös transmediala värld

J

” ag trodde att det skulle bli ramaskri, eftersom Pelle är en del av finkulturen, det svenska kulturarvet, och enligt många tillhör jag fulkulturen. Men det kom aldrig”.1 I maj 2025 gavs Pelle Svanslös och svansjakten ut, författad av deck­ ardrottningen Camilla Läckberg med illustra­ tioner av Lovisa Lesse. Som citatet antyder hade Läckberg respekt för uppgiften och förväntade sig upprörda åsikter, men dessa uteblev. Kan­ ske för att hon sedan debuten hunnit bli något av en folkkär författare som dessutom gjort ett avtryck på barnboksmarknaden med den popu­ lära Super-Charlie-serien.2 Kanske för att svenska folket vid det här laget har hunnit vänja sig vid att Pelle Svanslös värld kan stöpas om i nya for­ mat och för nya generationers läsare. Sveriges kanske kändaste katt har funnits i den svenska barnkulturen i snart 90 år och har under denna tid mött barn i många olika skepnader. Att skriva om berättelsernas ursprungliga historia fångar startskottet till en av den svenska barnlittera­ turens guldåldrar som särskilt under 1940- och 1950-talen kännetecknades av framväxten av en bredare barnkultur som spände över delvis nya medier. Gösta Knutsson (1908–1973) kom på flera sätt att bli en nyckelperson för hur en modern och jämlik barnsyn kunde omsättas i nydanande barnkultur. Och allt började med radion.

Berättelser födda i ljud 2025 fyller Sveriges Radios sändningar 100 år och redan under första sändningsveckan hade barnen en självklar plats i publiken med egna program i Gösta Knutsson i radiostudion i Uppsala 1942.

tablån.3 Med tanke på att Knutsson kom att bli en känd radiopersonlighet var hans väg till etern förhållandevis slumpartad: som ordförande för Uppsala studentkår ingick även arbetsuppgiften att sköta sändningar i Uppsala för Radiotjänst.4 I februari 1937 sände Knutsson den första berät­ telsen om den svanslösa katten och hans äventyr i staden från radiostudion i Universitetshusets källare (där den till många professorers förtret var placerad i lärarrummet).5 Berättelserna blev snabbt populära. Ett felslut är att detta delvis berodde på att katterna baserades på personer i Knutssons bekantskapskrets och därför även roa­ de vuxna lyssnare, men detta är något som först senare fick betydelse för mottagandet.6 Ändå är det intressant att notera att det inom barnlitte­ raturen vedertagna begreppet vuxet tilltal – att berättelser för barn tenderar att även inkludera en vuxen läsare – var något som tidigt fungerade som ett humoristiskt inslag i Knutssons fiktions­ värld.7 Kort efter radioprogrammets genombrott tog Knutsson kontakt med Bonniers och föreslog att berättelserna skulle omvandlas till böcker, där han framhöll berättelsernas popularitet som ett gott argument för utgivningen. Initialt var Bonniers inte intresserade, men när Knutsson ett år senare skickade in det redigerade manu­ skriptet på nytt fick utgivningen klartecken och Pelle Svanslös på äventyr utkom 1939. Knutsson var dock noga med att poängtera för Radiotjänst att berättelsernas primära kanal även fortsättnings­ vis skulle vara radioformatet.8 På så vis sändes berättelserna först i radio och när Knutsson hade samlat ihop ett tillräckligt material redigerades

39

Originalutgåvorna av böckerna om Pelle Svanslös, utgivna 1939–1972.

40

Gösta och Erna Knutsson och fyra barn i radiostudion under barnprogramsändning 1968. Medverkar gör även den trogna följeslagaren taxen Sofi.

dessa och gavs ut i bokform. Värt att påpeka är att redan sex böcker om Pelle hade hunnit ges ut före 1945, som brukar ses som ett viktigt år för den svenskspråkiga barnlitteraturen med debuter av Astrid Lindgren och Lennart Hellsing samt att Tove Janssons första bok om Mumintrollen utkom samma år. Fram till 1948 utkom en Pellebok varje år och serien avslutades 1951 med Alla tiders Pelle Svanslös. Men det är inte helt sant, för 1972 utkom Pelle Svanslös ger sig inte. Formellt finns alltså tolv kapitelböcker om Pelle skrivna av Gösta Knutsson. Genom att det var just radio­episoder som bearbetades fick böckerna sin ka­ rak­ täristiska utformning där kapitlen ofta är ­förhållandevis självständiga, även om det finns undantag.9 Det är viktigt att lyfta att det som kan tyckas vara ett samtidsfenomen inom barnkultur, att berättelser behandlas som ett någorlunda form­ löst innehåll som kan stöpas om i allt från nya medieformer till produkter som leksaker, länge har varit en del av hur kultur marknadsförs mot

och produceras för barn.10 När berättelser flyt­ tar mellan medier brukar man tala om trans­ mediala berättelsevärldar, där varje ny version i ett nytt medium bidrar med nya aspekter till ursprungskontexten där särskilt berättelsernas gemensamma nämnare är det mest intressanta.11 Som ovan nämnts kan originalberättelserna om Pelle Svanslös ses som början på en förändring, där nya medier fort kom att få stor betydelse för barnkulturens utveckling och där just mediets ramar blev tongivande för hur berättelsen kom att utformas.12 Originalböckerna bär spår av att ursprungligen ha sänts i radio. Knutsson själv kommenterade detta med ”[d]et märks ofta allt­ för väl att de är bearbetade radioprogram”.13 Lit­ teraturvetaren Conny Svensson har gått så långt att han menar att böckerna framförallt kan ses som novellsamlingar.14 Det direkta tilltalet lik­ som den närvarande allvetande berättaren som kännetecknade radioberättelserna syns tydligt i exempel som ”[o]ch nu undrar du nog hur det kunde gå till. Då ska jag tala om det för dig”.15

41

Böckerna genomsyras även av en talspråklig stil eftersom de var tänkta för högläsning, som både kan härledas till berättelsernas ursprungskontext när de sändes i radio och en muntlig tradition inom barnlitteraturen. Ur ett barnlitterärt forsk­ nings­perspektiv kan man här nämligen se paral­ leller till Astrid Lindgrens ”muntliga poetik” som genomsyrade hennes verk och en ”’andersensk’ berättarkod” där författaren vill skapa en illusion av en muntlig tonart.16 Farbror författaren finns hela tiden med och leder barnet genom berättel­ sen.

Ett myller av medieformat Pelle Svanslös mediala genomslag över tid är om­ fattande och det är därför långt ifrån enkelt att ge en bibliografiskt heltäckande bild av utgivning­ en; Svensk Bokkatalog visar vilka mängder upp­ lagor och nytryck som böckerna gavs ut i under Knutssons livstid. 1964 hade den sammanlagda upplagan nått en och en halv miljon exemplar i Sverige, och böckerna hade även översatts till ett tiotal språk.17 Dessutom plockades många kapi­ tel ut och gjordes om till bilder- eller julböcker (1972 fanns åtta bilderböcker att tillgå) och utö­ ver dessa gavs bland annat även pyssel- och må­ larböcker ut. Jag har i skrivande stund ännu inte lyckats sammanställa en komplett bibliografi över utgivningen, nya fynd tillkommer ständigt – särskilt om man som jag även är intresserad av nya upp­lagor och nytryck. Eftersom det samman­ lagda materialet är så pass stort kan inte allt berö­ ras här, utan jag får nöja mig med att göra några nedslag och att konstatera att Pelle Svanslös på olika sätt har fortsatt att nå ut till nya generatio­ ner barn sedan starten 1937 – under samtliga på­ följande decennier har någon form av Pelle-bok utgivits.

Parallellt med bokutgivningen gick berättel­ serna om Pelle även som serie i FiB (1944–1961), illustrerade av Einar Norelius, och i Året runt (1964–1974), då med illustrationer av Börje Nils­ son.18 Dessutom gavs en egen serietidning om Pelle ut åren 1965 till 1972. Det är en underdrift att säga att Knutsson var synnerligen aktiv under sin livstid – utöver Pelles värld skrev han berät­ telser om Tuff och Tuss (som även de fick en ­serietidning 1953 där bl.a. barnkulturpersonlig­ heterna Sven Jerring, Barbro Svinhufvud och

42

Rune Andreasson medverkade), Nalle Lufs, Pigge Lunk och flertalet andra figurer.19 De exempel på transmedieringar av Pelle-berättelserna som tagits upp ovan är dessutom endast ett axplock; det bör även nämnas att det 1964–1965 sändes en teveserie om Pelle Svanslös och att det 1949 sat­ tes upp en barnopera med musik av Erland von Koch med urpremiär på Stora teatern i Göteborg.

Senare samma år spelades operan på Kungliga Teatern i Stockholm (och återkom även till Kung­ liga Teatern under både 1980- och 1990-talen).20 Även efter Knutssons bortgång 1973 har berät­ telserna fortsatt att ges ut i nya, ibland bearbe­ ta­ de, utgåvor, och i andra medieformat som ­exempelvis film (1981, 1985, 2000 och 2020), teater (vid Uppsala stadsteater senast 2024/2025) och julkalen­der i teve 1997. Intressant i sammanhanget är att Bonniers även har utgivit faksimil­versioner av originalberättelserna i flera omgångar (1977, 1987, 1996, 1999) samtidigt som nya bearbetade versioner har tagits fram. I Här kommer Pelle Svanslös (2001) har Herman Siegvald bearbetat originalberättelserna och nya illustrationer har gjorts av Harald Sonesson. Utöver denna utkom även Pelle Svanslös på landet och Pelle Svanslös kla­ rar sig alltid (båda 2002) av samma upphovsperso­ ner. Sedan har även två samlingsvolymer utgivits: Boken om Pelle Svanslös (1990 och 1997, ej inräknat nytryck) med alla originalböckerna som utkom 1939–1951 inklusive Lucie Lundbergs illustratio­ ner, samt Känner du Pelle Svanslös? (1996) med de tre första böckerna. Originalen har alltså hållits vid liv med hjälp av återutgivning under mycket lång tid. Uppenbarligen har förlaget bedömt att det har funnits ett intresse för de ursprungliga versio­ nerna samtidigt som det har funnits en vilja att be­ arbeta berättelserna för nya generationers barn.

Sedan 75-årsjubileet för den första boken år 2014 har Pelle-berättelserna varit före­mål för en förhållandevis omfattande u ­ tgivning i form av bearbetade, moderniserade och nyskrivna kapi­ tel- och bilderböcker av bland andra Jan Gissberg, Jens Peter de Pedro, Åsa och Michael Rönn samt Maria Frensborg, med illustrationer av Ingrid Flygare och Lovisa Lesse. De olika upphovskon­ stellationerna har utgivit fristående bilder- och pekböcker, pysselböcker samt större samlings­ volymer där mycket av materialet från de övriga böckerna återkommer. Samlingsvolymerna är i sig intressanta eftersom de både innehåller ­längre,

Einar Norelius original till Pelle Svanslös-serie i Folket i Bild 51, 1951.

Filmaffischer till Pelle Svanslös, 1981, i regi av Stig Lasseby och manus av Leif Krantz, med böckerna Pelle Svanslös på äventyr och Pelle Svanslös på nya äventyr som förlaga.

Filmen Pelle Svanslös i Amerikatt, 1985, i ljudkasettbandsutgåva.

Scen ur musikalen Pelle Svanslös och talangjakten (2013), av Eva Rydberg.

mer typiska knutssonska berättelser blandat med pysseltips, ”dilemmasagor” liksom knep och knåp, ofta enligt ett visst tema. Detta arbetssätt känns igen från Knutssons eget; han var själv inte främ­ mande för att plocka ut enskilda kapitel ur Pelleböckerna till förmån för en bilderbok eller för att kombineras med en jultidning. Det finns inga tecken på att 2000-talsutgivningen skulle upp­ höra, tvärtom. Camilla Läckberg är ­sedan 2024 delägare i No Tail AB vars dotter­bolag Sagogränd förvaltar rättigheterna till Pelle Svanslös.21 Hur Läckberg kommer att vidareutveckla katternas värld efter att den första bilderboken utkommit återstår att se.

Varför Pelle Svanslös blivit så varaktig inom den svenska barnkulturen är ingen enkel fråga att besvara. En hypotes är de distinkta figurerna, ­arketyperna, som Knutsson skapade i fiktions­ världen. Eftersom karaktärsdragen är tydliga kan de därför enkelt flyttas från ett medium till ett ­annat, men även från en historisk kontext till en nutida. Samtidens moderniserade Pelle-böck­ er som utgivits sedan mitten av 2010-talet har

f­ örsetts med mottot ”Våga vara snäll” och liksom Bamse har Pelle blivit en figur som lär barn sam­ hällsviktig information, exempelvis hur man ut­ rymmer vid en brand eller hur man bör tvätta händerna.22 Dessutom finns här två nytillkomna figurer, kattsyskonen Kaa och Katti som flytt till Uppsala från sitt första hemland och numera är bosatta i ”höghus i Gottsunda”.23 Här lyfts en världspolitisk situation in i berättelsernas under­ text som går att sammanlänka med den stora flyktingkrisen som särskilt präglade nyhetsrappor­ ­te­ringen under 2015.

Mottot ”Våga vara snäll” går att sammanlänka med originalberättelsernas budskap om civil­kurage mot auktoritära och maktfullkomliga ­ledare, men som i samtiden i stället framför allt paketeras som ett mer generellt anti-mobbingtema. Detta genomsyrar de samtida Pelle-böckerna och är särskilt tydligt i ”dilemmasagorna”, där någon av katterna ställs inför ett svårt val där det läsande barnet också förväntas ta ställning. I Sommar med Pelle Svanslös (2023) blir Maja Gräddnos bjuden på fest hos Måns, men Pelle lämnas utanför. Alter­

45

nativen listas pedagogiskt, ”å enda sidan, å andra sidan”, och avslutas med ”[v]ad tror du Maja gör?

Vad skulle du ha gjort? Bläddra vidare så får du se vad som händer.”24 Barnet får på nästa uppslag ta del av Majas val och hon avslutar sagan med en pratbubbla: ”Fräs ifrån när det blir fel! Alla ska få vara med!”.25 Här tränas 2000-talsbarnet via Pellesagorna att fundera över hur man är en bra vän och vad det innebär att vara snäll.

Att tala med barn på barns vis Gösta Knutssons barnsyn får anses vara modern för sin tid. Han avskydde ett tillgjort språk som för barn kunde verka förlöjligande. I stället före­ drog han att tala till barn som jämlikar, försökte inte tysta ned dem och tog deras frågor i radio­ programmet Småbarnskvarten på allvar. Knuts­ son menade själv att ett av de bästa omdömen han fått var att han ”pratar med barn som om jag satt med dem i en korgsoffa”.26 Under hela arbets­ livet stod han på olika sätt i direktkontakt med barn – fram till sin död besvarade han frågor och brev på Expressens barnsida.27 Synen på barnets självklara plats i samtalet genomsyrade Knuts­ sons verk och gick hand i hand med hans åsikter om hur man kunde förena allmänbildning och underhållning. I radio kunde han nämligen adres­ sera det dagsaktuella och på ett pedagogiskt sätt förklara samtidsfrågor för barn. Det är ­därför inte konstigt att det politiska världsläget under slutet på 1930- och under 1940-talet har satt sin tydliga prägel på flera plan i berättelserna om Pelle och att de dessutom genomsyras av en knutssonsk humanistisk värdegrund. Krigets på­ verkan på svenska barns vardag speglas tydligast i böckerna som bygger på radioberättelser som sändes under de tidiga krigsåren, exempelvis Pelle Svanslös klarar sig (1942). Här blir både katter och människor inkallade till militärtjänstgöring, sam­tidigt som ransoneringen påtalas, inte minst genom att katterna måste spara på grädden ”i dessa tider”.28 Katterna delar då den nya, något skrämmande vardagen som barnen kunde känna igen sig i.

Ett annat plan som man kan se spår av verklig­ heten i är i katterna. Även om Knutsson initialt inte baserade katterna på personer i hans närhet så bestämde han sig med tiden för att berättel­ serna skulle bli nyckelromaner, där sagorna var

46

för barnen och de vuxna kunde roa sig med att lista ut vem som låg bakom vilken katt.29 Den mest omdiskuterade figuren är utan tvekan Elaka Måns. Vissa menar att han symboliserar en slags fascistisk ledargestalt (en blandning mellan Hitler och Mussolini), andra har påpekat likheterna mellan Måns och en särskilt elak latinlärare som Knutsson mötte under skolåren.30 Det har även framhållits att Bollhusmötet 1939 (som ägde rum två år efter att Knutsson började sända Pelle-be­ rättelserna i radio), där Uppsala studentkår med knapp majoritet röstade för att motarbeta motta­ gandet av ett tiotal judiska läkare från Tyskland, var avgörande för hur Knutsson kom att forma Måns och Pelle – dessutom finns teorier om att Måns fått drag av några av mötets deltaga­ re.31 Genom Måns och Pelles relation gestaltade Knutsson både vardagliga plågoandar, vilka ty­ värr de flesta barn vid något tillfälle i livet lär sig att känna igen, och större moraliska dilemman som det världspolitiska läget kulminerade i. Dess­ utom tar sig handling som kan sammanlänkas med andra världskriget även andra uttryck i be­ rättelserna. När Pelle reser till Köpenhamn i Pelle Svanslös i skolan (1945) får han reda på att det på­ går en jakt på en ”kissling”, Sören Sörensen, som hjälpt utländska katter att komma åt flöde och strömming.32 Här är det närmast självklart att ­påpeka att det rör sig om en omskrivning av fallet Quisling. Pelle Svanslös i Amerika (1941) innehål­ ler en myriad referenser både till det pågående världsläget, generella samhällsfenomen och ny­ heter från andra sidan Atlanten (som tuggum­ mi). Knutssons egna amerikaresor lär ha inspi­ rerat berättelserna.33 En viktig del i handlingen är hur Pelle gång på gång blir lurad av Gangster­ gänget. I något som får anses vara en uppenbar samtidsreferens höjer medlemmarna högra tassen och skanderar ”G. G. – G. G. – G. G. – vårt allt!”34 Dessa katter framställs som alltigenom onda och ondskan sammanlänkas vid ett särskilt tillfälle direkt till rasism. När Niagara-Nicke (medlem i Gangstergänget som har lurat Pelle till Niagara­ fallen) är nedlåtande mot en katt med svart nos håller Pelle ett förmanande tal, ”[o]m nosen är svart eller skär kan väl inte spela någon roll!”35 Boken utkommer drygt tio år före medborgar­ rättsrörelsen på allvar får fotfäste i USA.36 Även efter krigsslutet finns spåren kvar i kat­ ternas värld. I Heja, Pelle Svanslös! (1946) kommer

flickan Christiane (kallad Cri-Cri) från Paris till Pelles familj för att det fortfarande rådde svåra tider i hennes stad. Värt att notera är att Knuts­ son inte tar upp samtidsfenomenet krigsbarn i någon av Pelle-böckerna, utan Cri-Cri reser till Sverige först när kriget är slut. I bokens inled­ ning ramar berättaren för första gången in hand­ lingen i relation till världshändelserna, snarare än att de nämns i förbifarten: ”Nu var det så att det hade varit krig i världen, ett förskräckligt krig som elaka människor hade satt i gång med. Änt­ ligen hade kriget tagit slut, men mycket elände hade det ställt till med i många länder.”37 Genom Cri-Cri, som inte känner till eller helt förstår nor­ merna i Uppsala och Sverige, gör Knutsson på ett sätt ett omtag av seriens huvudsakliga narrativ, där Pelle kommer till den nya miljön i staden.

Här får barnläsaren en utomståendes blick på den egna vardagen samtidigt som Cri-Cri driver handlingen framåt när hon, liksom Pelle gjort, ibland råkar bryta mot stadens regler och på så sätt hamnar i svårigheter som nu Pelle kan hjälpa henne med. Barnläsaren får både en inblick i hur barn i andra länder hade det under krigsslutet samtidigt som det finns en tröst i att kriget nu äntligen är över och att Cri-Cri får hjälp.

Att roa och lära I Pelle Svanslös-berättelserna gestaltar Gösta Knuts­ son vardagliga skeenden liksom stora och små världshändelser och nyheter genom humoristis­ ka, spänningsfyllda och ibland mer allvarsamma inslag. Även om det bitvis finns rena d ­ idaktiska stycken, exempelvis med beskrivningar av S ­ veriges geografi när Pelle reser till andra platser, förenas oftast kunskapsförmedlingen med underhållning.

Här behöver återigen radiomediets förutsättning­ ar som förmedlare av bildning, kunskap och ­underhållning framhävas och hur mediet allt­ igenom präglar Pelle-böckernas utformning och faktiskt utgör grundbulten i d ­ eras karaktäristiska stil. Med den allvetande och mycket närvarande berättaren får Knutssons egen röst en naturlig plats i berättelserna, såsom den hade i radioori­ ginalen.

Pelles värld har alltså sedan allra första start ­varit transmedial och kanske är detta också en av de viktigaste anledningarna till varför berättel­ serna blivit så långlivade. Knutsson var tidig med

I Furuvik kan man sedan 2022 träffa figurerna i Gösta Knutssons böcker om Pelle Svanslös.

att låta berättelserna flytta mellan olika medier och kunde på så sätt lägga till nya aspekter sam­ tidigt som intresset för världen i sig kunde växa sig allt större. Eftersom Pelle redan under Knuts­ sons livstid dessutom kom att ändra utseende på grund av att man använde olika illustratörer för olika medier finns det möjligen en särskild öppenhet inom just denna berättelsevärld för variationer. Eftersom denna tradition av omtolk­ ningar och nya illustrationer upprätthållits under hela utgivningshistoriken kan detta också ses som en anledning till att det fungerat att fortsätta ge ut moderniserade versioner under 2000-talet, vilket lär ha varit förutsättningen för att utgiv­ ningen skulle övertas av en av Sveriges kändaste författare 2025. Utan intresse från bokköpare och läsare hade utgivningen somnat in för länge sedan.

Samtidens Pelle-böcker ligger på ett sätt inte särskilt långt ifrån originalen, där författarna både ämnar roa det läsande barnet och lära ut samhällsviktig information. Men det är andra sa­ ker som 2000-talsbarnen förväntas lära sig än barnen som läste originalberättelserna på 1930och 1940-talen. Originalböckerna är förhållande­ vis tidsbundna och gavs ut under perioden när andra världskriget var ett ständigt närvarande

47

hot som även kom att påverka vardagen efter krigsslutet. Att förklara verkligheten genom kat­ ternas parallella värld spelar här en avgörande roll i kunskapsförmedlingen för barnen, där Knutssons humanistiska syn på att barn hade rätt att förstå sin omgivning gjorde att han tog sig an uppgiften. Samtidigt behövde barnen enligt den nya moderna barnsynen underhållning och var­ dagsflykt, kanske mer än någonsin. Genom att inte låta berättelserna helt uppslukas av krigs­ tematiken utan väva in inslag som en självklar del av vardagen kunde barnen därför se sin egen till­ varo speglad i katternas på ett avdramatiserat sätt.

Först efter krigets slut – då det inte längre fanns ett reellt hot mot säkerheten – tar berättaren upp vilka fasor som åsamkats världen av ­ ”elaka männi­skor”. Till skillnad från originalen är sam­

tidens berättelser mest fokuserade på att förklara den hyperlokala vardagen för barn och berättel­ serna utspelar sig i ett tidlöst katternas Uppsala, utan några större kopplingar till 2000-talets världs­ politiska läge. Undantaget är katterna Katti och Kaa med flyktingbakgrund och via deras berättel­ se känns det knutssonska originalbudskapet igen.

Men generellt lyfts de stora frågorna om med­ mänsklighet, medlöperi och rasism som finns i undertexten i originalberättelserna framför allt fram i en variant av den gyllene regeln där det viktigaste är att man är snäll. Mottot ligger på ett sätt nära det ursprungliga budskapet, även om det är en något förenklad version när det är just snällheten som sätts i första rummet. Knutssons devis sammanfattas nog bäst med: ”Bra! ropade gamla Maja. Rättvisa är det viktigaste av allt”.38

NOTER 1. Kindblom 2025.

2. Rüegg och Grahn 2024.

3. Rydin 2000, s. 27.

4. Knutsson 1964, s. 108.

5. Knutsson 1964, s. 108.

6. Torell 2008, s. 62.

7. Om vuxet tilltal, se Joosen 2018. Se även Shavit 1980; Nodel­ man 2008.

8. Torell 2008, s. 61.

9. Knutsson menade själv att Pelle Svanslös och Maja Gräddnos (1947) var berättelsen med fastast komposition (Knutsson 1964, s. 110). Boken är också den enda som mig veterligen har behandlats i litteraturvetenskaplig forskning (se Svensson 2003).

10. Jfr exempelvis Steiner 2023, s. 13–14. Se även Olsson 2023.

11. Askander m.fl. 2021, s. 265–266.

12. Jfr Druker 2024, s. 319–326.

13. Knutsson 1964, s. 110.

14. Svensson 2003, s. 118.

15. Knutsson 1945, s. 42–43.

16. Om Astrid Lindgrens muntliga poetik, se Nauwerck 2021.

Om den andersenska berättarkoden, se Westin 1996, s. 110.

17. Knutsson 1964, s. 109.

18. Enligt Nationalbibliografin gick serien i FiB under dessa år, men det förekommer även andra uppgifter (jfr Druker 2024, s. 325).

19. Om serietidningen Tuff och Tuss och deras vänner, se Druker 2024, s. 323. Utöver den barnlitterära produktionen sände Knuts­ son många andra radioprogram, och var bland annat med och introducerade den första frågesporten i svensk radio, ”Vem vet vad?”. Magister Knutssons och ”Allvetaren” Ejnar Haglunds pro­ gram gick först i radio och senare i teve, och de genomförde även olika slags folkparksturnéer (Torell 2008, s. 44–45; Druker 2024, s. 323).

20. Om barnoperan, se Helander 1998, s. 251.

21. Kindblom 2025.

22. Dessa böcker har utgivits i en egen bokserie, Pelle Svanslös skola – Saga & fakta.

48

23. ”Katti & Kaa på Klubb Katz”, hämtad 30 juni 2025.

24. Rönn m.fl. 2023, s. 47. Just denna dilemmasaga publicerades ursprungligen 2018.

25. Rönn m.fl. 2023, s. 49.

26. Knutsson 1964, s. 110.

27. Torell 2008, s. 92.

28. Citat från s. 35.

29. Intervju med Gösta Knutsson i Kvällsposten den 18 februari 1967, citerat i Torell 2008, s. 62.

30. Skagegård 1995; Torell 2008.

31. Torell 2008, s. 36–37. Knutsson var Bollhusmötets sekrete­ rare.

32. Knutsson 1945, s. 49–51.

33. Knutsson reste med folkdansgruppen Philochoros till USA 1939 (Torell 2008, s. 37). Tidsmässigt stämmer det alltså väl in med att han kunde berätta om landet i Pelle-berättelser i radio kort efter det och sedan omarbeta dem till Amerikaboken 1941.

34. Knutsson 1941, s. 41. Utöver att katterna baserades på verk­ liga person lade Knutsson även in detaljer i berättelserna som kunde roa vänner och bekanta. Det finns belägg för att varianter av denna ramsa var ett skämt som förekom i Knutssons umgäng­ eskretsar. Ett brev till Knutsson från diplomaten Rolf Arfwedson 1939 med tack för supé och allmänbildningstävlan avslutas med hälsningen: ”Givom tecknet: G.K. G.K. G.K. – vårt allt” (G.K. 1).

Tidsmässigt stämmer detta överens med när Knutsson lär ha ar­ betat med bokmanuset för Amerikaboken.

35. Knutsson 1941, s. 83.

36. Nämnas bör att N-ordet används i originalet och återfinns i faksimilutgåvorna. Dock har ett antal rader strukits i faksimil­ utgåvan från och med 1977, med anledning av att ”de uttrycker idag helt främmande värderingar”. Det bör nämnas att det är en av katterna som Pelle möter i Amerika som ger uttryck för rasistiska åsikter, medan Pelle besvarar dessa med att utseendet inte spelar någon roll för om katten är snäll eller inte (Knutsson 1941, s. 52–53).

37. Knutsson 1946, s. 5–6.

38. Knutsson 1942, s. 66.

K ÄLLOR Otryckt material G. Knutsson, Brev till Gösta Knutsson 1. Från Aldskogius–Arn. Gösta Knutssons efterlämnade papper. Uppsala universitets­ bibliotek.

Tryckt material Askander, Mikael, Anna Gutowska och Péter Kristóf Makai.

2022. ”Transmedial Storyworlds”. Intermedial Studies: An Introduction to Meaning Across Media, red. Jørgen Bruhn och Beate Schirrmacher, s. 265–81. London: Routledge.

Druker, Elina. 2024. ”Barnlitteraturen i nya medier”, Den svenska barn- och ungdomslitteraturens historia: Från tidigt 1900-tal till tidigt 2000-tal, red. Boel Westin och Åsa Warn­ qvist, 319–39. Stockholm: Natur & Kultur.

Helander, Karin. 1998. Från sagospel till barntragedi: Pedagogik, förströelse och konst i 1900-talets svenska barnteater. Stock­ holm: Carlssons.

Joosen, Vanessa. 2018. Adulthood in Children’s Literature. Lon­ don: Bloomsbury.

Kindblom, Filippa. 2025. ”Camilla Läckberg. ’Det blir inga chokladcigaretter med Pelle Svanslös på’”. Dagens Nyheter, 5 maj.

Knutsson, Gösta. 1941. Pelle Svanslös i Amerika. Stockholm: Albert Bonniers förlag.

Knutsson, Gösta. 1942. Pelle Svanslös på nya äventyr. Stock­ holm: Albert Bonniers förlag.

Knutsson, Gösta. 1945. Pelle Svanslös i skolan. Stockholm: Albert Bonniers förlag.

Knutsson, Gösta. 1946. Heja, Pelle Svanslös!. Stockholm: Albert Bonniers förlag.

Knutsson, Gösta. 1964. ”Jag vill behandla barn som jämlikar”.

I Min väg till barnboken, red. Bo Strömstedt, s. 104–11. Stock­ holm: Albert Bonniers förlag.

Nauwerck, Malin. 2021. ”Sagoberättaren, sekreteraren och den spelande linden. Muntlig poetik i Astrids Lindgrens ljud­ världar”. I Från Strindberg till Storytel: Korskopplingar mellan

ljud och litteratur, red. Julia Pennlert och Lars Ilshammar, s. 197–219. Göteborg: Daidalos.

Nodelman, Perry. 2008. The Hidden Adult: Defining Children’s Literature. Baltimore: Johns Hopkins Press.

Nordberg, Karin. 1998. Folkhemmets röst: Radion som folkbildare 1925–1950. Avhandling, Umeå universitet. Eslöv: Symposion.

Olsson, Jakob. 2023. ”’Youtube-succén nu i bokform!’ IJustWant­ ToBeCool, Yumi, Tomu och konvergensmaskinen”. Tidskrift för litteraturvetenskap 53, nr 1, s. 59–73.

Rüegg, Jana och Lisa Grahn. 2024. ”Super-Charlies mamma.

Offentliga mammor, vuxet tilltal och parasociala relationer i samtida svenska bilderböcker”. Barnboken – tidskrift för barnlitteraturforskning, vol. 47, s. 1–20.

Rydin, Ingegerd. 2000. Barnens röster: Program för barn i Sveriges radio och television 1925–1999. Stockholm: Stiftelsen Etermedier­na i Sverige.

Shavit, Zohar. 1980. ”The Ambivalent Status of Texts: The Case of Children’s Literature”, Poetics Today 1, nr 3, s. 75–86.

Skagegård, Lars-Åke. 1995. Författaren, musikern, radiomannen Gösta Knutsson. Uppsala: Konsultförlaget.

Steiner, Ann. 2023. ”Ljudlitteratur med buller och bång: En nygammal barnlitterär genre”. Barnboken – tidskrift för barn­ litteraturforskning 46, s. 1–19.

Svensson, Conny. 2003. ”Kärlekens krokvägar. Romanen om Pelle och Maja Svanslös”, Tidskrift för litteraturvetenskap, 32:4, s. 118–27.

Torell, Unn. 2008. Karl för sin katt: Gösta Knutsson som vi inte minns honom. Uppsala Publishing House.

Westin, Boel. 1996. ”Sagan som skrift. (Exemplet Strindberg)”.

Konsten att berätta för barn. Barnboken, 26, Centrum för barnkulturforskning, s. 105–20.

Digitalt material ”Katti & Kaa på Klubb Katz”, Pelle Svanslös kattaktärer, https:// www.pellesvanslos.se/kattaktarer/kaa-katti/ hämtad 30 juni 2025.

49

50

PER CULLHED

Jacob Berzelius blyertspennor

D

et finns många sätt att närma sig histo­ rien, man kan leta i arkiven och böcker­ na, njuta av att läsa biografier, p ­ ersonliga berättelser av någon intressant person eller någon särskild händelse som är spännande och fascine­ rande. Bland de mer nöjsamma sätten är att titta på vardagliga föremål, ofta nog så banala och enkla, och försöka förstå varför de ser ut som de gör och hur de kommit till.

Den franska antropologen Claude Lévi-Strauss teoretiserade kring det här och myntade b ­ egreppet ”bricolage”, vilket han beskrev som att ta vad som finns till hands och bygga en ny berättelse från det.

Själva begreppet bricolage betyder gör-det-självarbete och en Bricomarché i Frankrike är en fransk motsvarighet till den tyska varuhuskedjan Bauhaus, båda en guldgruva för hemmafixaren.

Teorin är att fixaren (eller historieberättaren) tar föremål, prylar och småplock om man så vill, sådant som finns till hands, vrider och vänder på det och bygger sin historia kring det. Det är mycket användbart när man studerar äldre före­ mål eftersom vardagliga ting ofta har en okänd historia som nu plötsligt kan komma till liv och på det sättet närmar man sig även större historis­ ka skeenden. Det har varit en nyttig övning för elever i kurser om digitala berättelser att tömma en prylburk man har ståendes hemma och börja forska om ursprunget till nålen, den gamla fem­ kronan eller slangkopplingen man kan hitta i burken; till sist blir allt kött och ben till en berät­ telse med utgångspunkt från det materiella.

Museerna är en guldgruva för den här meto­ den eftersom montrarna är som små scener där Berzelius ovässade Contépennor.

man kan hitta prylar och småplock som tarvar en fördjupande beskrivning. Scenen bakom den här artikeln är en utställning om Jacob Berzelius som visas i Biomedicumhuset på Karolinska Institu­ tet. Den heter ”Klarhet och Sanning” och har gjorts i samarbete med Hagströmerbiblioteket och Centrum för Vetenskapshistoria.

Jacob Berzelius (1779–1848) är som bekant en av den moderna kemins förgrundsgestalter. Vissa menar att han inte fått den uppmärksamhet han förtjänar. Han levde i en tid utan Nobelpris och internationellt kändisskap för vetenskapsmän men upptäckte inte desto mindre flera grund­ämnen, bland annat kisel, som numera är helt avgörande för all elektronik i datorer. Det periodiska syste­ met hade ännu inte formulerats, det blev senare Dimitri Mendelejevs uppgift, men Berzelius lade grundstenarna genom sitt arbete att bestämma olika ämnens atomvikter, dessutom utformade han ett nytt system för att beskriva ­grundämnena med kemiska beteckningar och förkortningar på det sätt vi fortfarande använder dem, t.ex. H för väte C för kol och så vidare, vilket senare återkom i det periodiska systemet. Berzelius var alltså framåtinriktad i en tid som på många plan visade en ängslighet för nya omstörtande initiativ. Den franska revolutionen sågs av konservativa krafter som en olycklig följd av upplysningens alltför fria syn på både politik och vetenskap men Berzelius var, även om han själv inte var involverad i den politiska utvecklingen, fast förankrad i upplys­ ningsandans vetenskapssyn med fritt kunskaps­ utbyte och en kunskap om naturen som bygger på empiri och logik.

51

Berzelius pennskrin.

Utställningen om Berzelius sträcker sig över hela sex våningsplan i Biomedicumhuset, med en monter på varje plan för att fånga förbipasseran­ des intresse. I en monter visas några saker som Berzelius uppenbarligen hade använt till vardags, bland annat ett pennskrin med en papperskniv i ben, en trälinjal med texten DOUBLE DECI­ MÈTRE i versaler och namnet KUTSCH , också i versaler, instämplat i träet samt fyra blyertspen­ nor, de senare omslagna med ett bleknat siden­ band.

Om man tittar noggrant på pennorna ser man att den inneslutna grafiten är en fyrkantig stav och att den monterats i träpennan via en slits. En träkil har efter monteringen limmats fast för att hålla grafiten på plats.

Blyertspennor av det slaget där en grafitstav är innefattad av trä hade funnits i olika varianter alltsedan 1500-talet. Vissa varianter hade en lös

Blyertspenna av Konrad Gesner, 1565.

52

grafitstav som klämdes fast med en slags kläm­ anordning, mycket likt konstnärspennor av idag där en grafitkärna av det tjockare slaget kläms fast i en penna med hjälp av tre eller fyra metall­ käftar, andra var hoplimmade.

Den schweiziska vetenskapsmannen Konrad Gesner avbildade en liknande penna i sitt verk om stenar från år 1565, De rerum fossilium, lapidum et gemmarum. Han visste inte vad ritstiftet bestod av och kallade det Stimmi Anglicum vilket kan uttydas som engelsk antimon. Stimmi är en ­gammal beteckning (lat. stibium) som i sin tur härstammar från grekiska. På svenska kallas det spetsglans på grund av sitt utseende. Att Gesner kallade materialet för engelskt berodde på att det enda ställe där dessa svarta ritstavar kunde produceras var i en gruva i norra England, i ­Seathwaite, i den del av England som hette Cum­ berland på 1500-talet men som numera kallas för Cumbria. Där fanns grafit av en sådan kvalitet att den kunde sågas till stavar och infattas i trä. Bryt­ ningen och tillverkningen var igång åtminstone vid mitten av 1500-talet.

Blyertspennor blev snabbt populära eftersom de var så robusta och omedelbart tillgängliga i motsats till fjäderpenna och bläck som krävde mer av skrivaren i form av bläckhorn, läsksand, skrivplats med mera. I södra Tyskland började leksakstillverkare limma in grafiten i trästavar som kunde vässas med en kniv, och ceder blev det träslag man helst ville använda eftersom det var kvistfritt, inte slog sig så lätt och dessutom avgav en behaglig doft. Friedrich Staedtler bör­ jade tillverka sådana blyertspennor i Nürnberg på 1680-talet och hans efterföljare Kaspar Faber gjorde samma sak ungefär hundra år senare.

Både Faber och Staedtler är fortfarande etable­ rade märken inom pennbranschen, vilket kanske säger något om namnens betydelse för anrika varumärken, något som vi ska återkomma till.

Fortfarande var det ingen som visste vad mate­ rialet var beskaffat av. Lokalt, i närheten av gru­ van i England, kallades det Wad och den allmän­ na benämningen av materialet var plumbago, ”det som liknar bly”. Anledningen till just det namnet var att metallegeringar, ofta med tenn och bly, alltsedan medeltiden hade använts för att linjera pergamenten i handskrifter och man tänkte förmodligen att detta var ett liknande material, det glänste och kunde kanske vara en slags metall. Man gick på de yttre attributen vid den här tiden eftersom man inte hade kunskaper nog för att förstå de inre egenskaperna i mate­ rien.

Linné beskrev blyerts i första upplagan av Systema Naturae under sitt stenrike, Regnum Lapideum, som molybdena, eller molybden på svenska, även han utgick från yttre egenskaper och utseende och träffade inte heller rätt.

Det skulle dröja ända till slutet av 1700-talet innan det svarta ritstiftet som så villigt avgav sin svärta till papper och andra underlag fick sin kemiska bestämning. Det var svensken Carl Vilhelm Scheele som år 1778 och 1779 publicera­ de två artiklar i Vetenskapsakademiens handling­ ar och konstaterade efter olika experiment att blyerts borde bestå av rent kol. Just den här for­ men av kol lämnade gärna sin distinkta glänsan­ de svärta på skrivmediet och den gled lätt mot skrivytan. Att blyertsen glider så lätt mot pap­ peret har att göra med kolstrukturen; grafit kan till och med användas som smörjmedel efter­ som kolatomerna glider så lätt mot varandra.

Den tyske kemisten A. G. Werner döpte materia­ let passande nog till grafit tio år senare. Ända sedan blyertspennor började användas hade grafitgruvan i Seathwaite varit den enda som kunde leverera grafit i så ren form att den direkt kunde bearbetas till färdiga pennämnen.

Det innebar att England fick ett monopol på dessa grafitstavar som exporterades till en rad länder utan problem, det skapade inkomster till England och småskalig tillverkning av pennor ägde rum på en rad olika platser. Merkantilis­ mens idé att gynna det egna landets produktion och minska import av andra länders varor inne­

bar att monopolet på grafittillverkning kunde bli ett problem, särskilt för fransmännen. Det var extra bekymrande för dem eftersom Eng­ land vid flera tillfällen under 1700-talet hade satt Frankrike i handelsblockad. Så småningom re­ sulterade detta i Napoleons kontinentalblockad för att ge samma mynt tillbaka och förhindra export till England men redan innan detta dras­ tiska drag i handelskriget hade man på högsta ort identifierat problemet med just Englands grafit­ monopol. Blyertspennor var nämligen av största betydelse för den franska arméns ingenjörer som i fält behövde en penna som var både snabb och pålitlig.

Efter revolutionen och i det nybildade väl­ färdsutskottet blev det Lazare Carnots uppgift att reformera den franska armén som behövde för­ stärkas inför det utländska hotet om att återställa l’ancien regime. Han lyckades väl och blev senare krigsminister under Napoleon, hans systematis­ ka och grundliga inställning till uppgiften nådde ända ner till arméingenjörernas saknade pennor.

Carnot gav sålunda Nicolas-Jacques Conté i upp­ gift att hitta ett substitut till de engelska blyerts­ pennorna.

Conté hade varit verksam som konstnär i Paris mellan 1785 till 1791 då revolutionen bokstavligen hade sett till att decimera hans kundkrets så till den grad att han fann det för gott att byta bransch och gå över till vetenskaperna. Conté var just en sådan ingenjör som förstod nyttan av det här skrivredskapet och han hade ett rykte om sig att ha varje vetenskap i sitt huvud och varje konst­ färdighet i sina händer. Han hade tidigare sysslat med att framställa stabila färger för användning inom oljemåleri, miniatyrmåleri och emaljarbe­ ten. Pennproblemet låg så att säga inom samma intressesfär. Han hade också sysslat med större projekt som den tidens flygfarkoster i form av luftballonger och var alltså en mångsysslare och en riktig uppfinnartyp, kanske inte olik vår egen Gustaf Dalén, AGA-fyrens upphovsman. Dessa två hade det gemensamt att de skadat sina ögon vid en explosion. Dalén blev blind medan Conté bara förstörde ett öga. Han bar därefter ett band som skylde det skadade ögat.

Det tog Conté 26 månader att lösa problemet med pennorna. Det var inte så att det saknades grafit, som han kunde få tag på, det var bara den extremt rena formen som direkt gick att bearbeta

53

till pennämnen som inte gick att hitta utanför England. Metoden gick ut på att pulverisera gra­ fit av sämre kvalitet, rena den och sedan blanda den med lera som därefter formades till stavar och brändes. Proportionerna mellan lera och grafit kunde varieras och på så sätt fick han fram olika hårdhetsgrader på pennorna, en metod som fortfarande används i blyertstillverkning.

Han presenterade sitt arbete för det nybildade Agence des Mines och fick den 30 januari 1795 patent på uppfinningen.1 Här kan vi gå tillbaka till blyertspennorna i Berzelius pennskrin en stund. Sättet att tillverka dem, med en fyrkantig kärna av grafit, innefat­ tat i trä och förslutet med en träkil, var just det sätt med vilket Contépennorna tillverkades.2 Berzelius hade alltså några Contépennor i sin ägo och man kan undra varför. Om man ser till hans ­anteckningar och brev förefaller det som om han föredrog att skriva med en bläckpenna.

För att sätta in pennorna i ett sammanhang bör vi också titta närmare på den 20 centimeter långa linjalen i samma pennskrin. Den har också fransk proveniens, varumärket är Kutsch. Han var en instrumentmakare med verksamhet i Paris under 1800-talets första decennier och under någon tid var han också anställd av den kommission som utarbetade det metriska syste­ met; Commission des Poids et Mesures.3 Det är svårt att hitta någon utförlig information om verksamheten eftersom han i första rummet var mer tillverkare av instrument än någon som läm­ nar arkivspår efter sig, men hans namn sveper förbi då och då i olika kataloger och almanackor, ibland med adressen Rue de Tixeranderie 60.

Gatan försvann och införlivades med Rue de Rivoli i samband med Haussmans reformering av Paris gatusystem och när man letar i de spar­ samma källorna får man en känsla av att också den här svårfångade instrumentmakaren för­ svunnit för våra ögon men i just linjalformen har hans namn faktiskt blivit odödligt.

En ”règle kutsch” betyder arkitektlinjal på fran­ ska idag, den lilla trekantiga linjalen med olika skalor på de tre sidorna. Söker man på ordet Bilder från: Série encyclopédique des leçons de choses illustrées. Groupe V, L’histoire d’un crayon. Upptill förlorar Conté vänsterögat och nertill ses hur man monterar grafit i pennorna. Paris 1884.

54

kutsch på internet hittar man fullt med inköps­ förslag på linjaler. Firman tillverkade också vik­ ter och vågar, ibland stod det ”Kutsch à Paris” på instrumenten. Denne kallas 1806 för ”…artiste mécanicien distingué”, i en rapport om betydel­ sefulla uppfinningar från 1835 och i Bulletin de La Société Metrique de France (1993/1) omnämns Kutsch på följande sätt: ”fabrique les aunes nou­ velles, demi-aunes et pieds nouveaux, ainsi que toutes les mesures usitées dans le commerce et le bâtiment”. Den påhittige uppfinnaren tillverka­ de alltså alnar och halvalnar (aunes) med tillägget nouvelles, det vill säga enligt det metriska syste­ met som under 1800-talets första hälft gradvis ­ersatte de mer ålderdomliga måtten aln, fot m. fl. mått till förmån för det mer vetenskapligt anpas­ sade metersystemet.

Linjalen i Berzelius pennskrin om 20 centi­ meter var avsedd att vara ett praktiskt redskap som ersatte det traditionella måttet för fot och infogade det måttet i ett mer logiskt system.

Den lilla trätingesten i Berzelius pennskrin sym­ boliserade således en nyhet som väl passade in i den vetenskapssyn Berzelius själv företrädde.

Uttrycket dubbel decimeter kan verka lite kon­ stigt valt, men om man betänker att det skulle ersätta en fot kan namnet ha sin poäng. På gravy­ ren till höger från Musée Carnavalet i Paris kan man se hur de äldre måtten bytts ut mot de nyare metriska. Återigen tillbaka till pennskrinet och pennor­ na; hur kan de ha hamnat i Berzelius ägo? Efter sitt patent 1795 var Conté inte sen att exploatera sina upptäckter. Tillsammans med sin svärson Arnould Humblot (1776–1845) startade han en tillverkning av pennor i latinkvarteren i Paris, på Rue de l’Université. Humblot hade 1794 gift sig med Contés dotter Marie Louise (1778–1845) så det hela utvecklade sig till ett familjeföretag.

1795 föddes dottern Jeanne Victoire (1795–1855).

Det förefaller som att själve uppfinnaren snart överlämnade ansvaret för penntillverkningen till sin dotter och svärsonen. Nicolas-Jacques Conté fortsatte istället att engagera sig i den franska ar­ mén; han deltog till exempel i Napoleons fälttåg till Egypten. Innan han dog 1805 hann han med att uppfinna en teknik för att underlätta gravyren av de många planscher som finns i den magnifika publikationen Description de l’Égypte vars första upplaga publicerades 1809.

Usage des nouvelles mesures. L. Labrousse, Graveur, J.P. ­Delion, Auteur du modèle. År 1800.

Pennföretaget var uppenbarligen lyckosamt.

Tillverkningen utökades successivt under 1800talet och avtrycket av uppfinningen lever vidare än idag i Frankrike, där en blyertspenna heter ”Crayon Conté”; precis som i fallet med kutsch­ linjalen lever namnet på skaparen av produkten kvar.

Paret Humblot-Contés dotter Jeanne Victoire gifte sig 1814 med den franske kemisten Louis Jacques Thénard som också engagerade sig i ­ ­familjeföretaget, något som säkert passade honom eftersom produkten byggde på ett rent grund­ ämne. Här korsar Contépennorna och Berzelius gärning sina spår. Thénard var nämligen en av Berzelius franska vänner och de korresponderade med varandra. Berzelius har själv beskrivit sina möten med Thénard under sin vistelse i Frankrike

55

1818/1819. Så här skrev han till exempel om honom i sina reseanteckningar 1819: ”Mina vetenskapliga bekanta hade äfven visat mig ej allenast artighet utan en utmärkt vänskap. Med Thénard, GayLussac, Dulong och Chevreul hade jag lefvat på samma fot som med gamla Uppsalakamrater.”4 Det är med tanke på Thénards direkta inbland­ ning i pennföretaget ganska troligt att han själv eller möjligtvis hans fru Jeanne har givit pennor­ na i present till Berzelius när de träffades under hans vistelse i Paris. Det var i så fall en passande gåva till en svensk gäst eftersom Berzelius natur­ ligtvis kände till Carl Vilhelm Scheeles äldre ana­ lys av blyertsen. Han har inte använt pennorna, som fortfarande är ovässade och förmodligen ganska rara tingestar; det finns inte många helt oanvända Contépennor kvar från 1800-talet. De är bevarade med ett silkessnöre runt, värdigt en fin present med kemiska förtecken och en vind­ lande vetenskaplig och teknisk historia.

NOTER

1. Bret, s. 246.

2. Petroski, s. 7.

3. Daumas, s. 105.

4. Berzelius reseanteckningar, s. 196.

K ÄLLOR Petroski, Henry. The Pencil: A History of Design and Circumstance.

New York: Knopf, 1990.

Série encyclopédique des leçons de choses illustrées. Groupe V, L’histoire d’un crayon : [l’invention de Jacques Conté] : [estampe]. Paris 1884. gallica.bnf.fr Bret Patrice. ”Conté, Nicolas-Jacques (1755–1805). Démonstrateur et Administrateur du Conservatoire (1794–1805)”. I Les profes­ seurs du Conservatoire National des Arts et Métiers. Dictionn­ aire biographique 1794–1955. Tome 1: A–K, s. 343–55. Paris: Institut national de recherche pédagogique, 1994. https:// www.persee.fr/doc/inrp_0298-5632_1994_ant_19_1_8428 Berzelius, Jacob. Reseanteckningar. Stockholm: Norstedt, 1903.

Projekt Runeberg.

Bazaine, B.Cours de stéréométrie appliquée au jaugeage assujéti au système métrique … Frankrike: F. Didot, 1806. Google Books.

Daumas, Maurice. Scientific Instruments of the Seventeenth and Eighteenth Centuries and their Makers. London: B. T. Batsford, 1972.

Le Système Metrique. Bulletin de la Societé Metrique de France.

1993/1. Amsterdam: Nederlandse TinVereniging. https:// www.nederlandsetinvereniging.nl/wp-content/uplo­ ads/401-500/0490/490_2003.pdf Usage des nouvelles mesures. Labrousse, L. ,Graveur,Delion, J.P. , Auteur du modèle. Musée Carnavalet Paris. Numéro d’inventaire: G.23035 År 1800.

Kongl. vetenskaps academiens handlingar. Vol. XVIII–XL. Stock­ holm. 1–23. 1757–79.= [Del 22] Kongl. vetenskaps academiens handlingar för år 1778. Vol. XXXIX. Med kongl. academiens tilstånd. Stockholm, tryckt hos Johan Georg Lange, 1778.

Dito, del 23, 1779.

Nicolas-Jacques Conté, gravyr av Robert de Launay efter en teckning av Adolphe Roehn.

Contépenna från 2006.

56

ZACK FRITZON

”Bevarandefrågan måste alltid komma i andra hand” Något om reservexemplaret och materialhantering vid Lunds universitetsbibliotek efter 1978

D

en svenska pliktlagstiftningen har en lång och brokig historia med rötter i 1661 års kansliordning.1 Leveranserna användes till en början för att möjliggöra censur, därefter för att trygga material för forskning och garantera tryckfrihet. Senare har lagstiftningen motiverats i ljuset av ett bredare demokratiuppdrag. Huvud­ skälet har i regel varit enkelt: att säkra långsik­ tig tillgång till den svenska tryckproduktionen.

Under 1900-talet har nya medietyper och fram­ ställningsformer gett upphov till offentliga ut­ redningar, som följts av ny lagstiftning. 1970-talet präglades av frågor rörande audiovisuellt mate­ rial; under 1990-talet stod multimedia i fokus och på senare tid har elektroniskt material diskute­ rats. Senaste pliktutredningen utkom 2021 och kretsar kring insamling av det elektroniska kul­ turarvet, så kallad e-plikt. Flera år senare är det fortfarande osäkert om vi kommer se någon lag­ ändring. Omfattande utmaningar med insam­ ling och bevarande av vår tids fragmenterade medielandskap består.

Pliktlagens historia har flera gånger skildrats kronologiskt.2 Något som inte diskuterats lika ofta är förhållandet mellan pliktlagen och be­ varandeuppdraget. Fram till 1978 ansågs dessa två vara direkt förenade med varandra: riksbib­ liotekarie Uno Willers hade 1964 hävdat att ”sys­ tematisk uppsamling av det svenska trycket vid fyra […] regionalt skilda institutioner i landet borde […] skapat betryggande garantier för dess arkivering”.3 Det rörde sig om Kungliga bibliote­ ket (KB), samt universitetsbiblioteken i Uppsala, Lund och Göteborg.4 Det fanns inte behov av

fler mottagare, eftersom bevarandeuppdraget var förenat med leveransskyldigheten. Åtminstone var det Willers åsikt; att nya universitetsbibliotek skulle basera sin försörjning av svenskt tryck på snarlika leveranser var ”i hög grad diskutabla”.5 Istället förespråkades så kallad inköpsbaserad svensk litteraturförsörjning till nya UB. Så me­ nade exempelvis överbibliotekarien i Göteborg, Gösta Ottervik, i början av 1960-talet. För det till­ kommande universitetsbiblioteket i Linköping kunde då samlingarna ”begränsas till att omfatta endast den mest relevanta referens-, forskningsoch studielitteraturen”.6 Willers och Otterviks inställning till trots utökades antalet pliktbibliotek 1978 till sju, efter förslag i 1977 års utredning. Därtill fick fem bib­ liotek fri förfoganderätt över pliktexemplaren.7 De skulle kunna gallras utan att ”några slags moraliska betänkligheter försvårar ett rationellt handlande”.8 I kontrast till de fem pliktexempla­ ren mottog KB och Lunds universitetsbibliotek (LUB) hädanefter de så kallade nationalexempla­ ren – vilka skulle bevaras för evig tid.

Därigenom gjordes en åtskillnad mellan lag­ stiftningens olika exemplar. Plikten hade frikopp­ lats från bevarande genom att fem bibliotek fick gallra fritt. Undantagen i sammanhanget blev be­ varandepliktiga KB och LUB. Lärosätesperspek­ tivet hade fått större utrymme, med tonvikt på kunskapsförsörjningen. Eftersom bevarandeupp­ draget är humanistiskt till sin karaktär hade en sorts nedvärdering av det bokliga inletts. Inom de våta fakulteterna finns nämligen inte lika stort värde i att bevara äldre material. Kunskap inom

57

exempelvis medicin blir inte sällan obsolet kort efter att den publicerats; en publicering som i omfattande mängd sker i elektroniska tidskrifter.

Genom att särskilja plikt och bevarande skapades grogrund för konflikt. Från att ha varit en natio­ nell angelägenhet var bevarandeuppdraget vid LUB efter 1978 en samlad resurs, som också skulle finansieras gemensamt av alla fakulteter.

Idag är ordningen med fem pliktexemplar och två nationalexemplar intakt. Medan KB endast tillhandahåller sina nationalexemplar på plats i Humlegården, ska LUB:s så kallade reservexem­ plar gå på fjärrlån. I den här artikeln resonerar jag om vilka konsekvenser denna uppdelning inneburit för svenskt biblioteksväsende. Som jag påpekar i min artikel luckrades nämligen bib­ liotekspraktikerna kring reservexemplaret vid LUB upp – inte minst över tid. Olika åtgärder som ­varit på plats för att skydda LUB:s samlingar togs bort. En något bisarr effekt var att det minst efterfrågade materialet blev bäst bevarat. Där­ till förändrades det bibliotekstekniska arbetet med reservexemplaren; inte alltid för det bättre.

I korthet: nya prioriteringar vid LUB gjorde att bevarandeuppdraget alltmer kom i skymundan.

Fyra statliga arkivbibliotek När leveransskyldigheten särskiljdes från tryck­ frihetsförordningen år 1949 mottog fyra biblio­ tek leveranspliktigt material: KB samt universi­ tetsbiblioteken i Uppsala, Lund och Göteborg (till en början som stadsbibliotek).9 Leveranserna syftade till att förse biblioteken med fullstän­ diga samlingar av svenskt tryck som de ålades att samla och förvara.10 Under 1950- och 1960-talen ändrades denna formulering; istället skulle uni­ versitetsbiblioteken i största möjliga utsträckning samla och förvara litteraturen, med betoning på just dessa två verb.11 För KB var det istället fråga om en uttalad fullständighetsprincip. National­ biblioteket skulle ”samla, förvara och tillhanda­ hålla” allt svenskt tryck.12 Samtidigt var den na­ tionella uppgiften att bevara allt tryck solidariskt uppdelad mellan dessa fyra institutioner.

För att spara och förvara tryckproduktionen krävdes omfattande lagringsutrymmen. Över­ bibliotekarien vid Uppsala universitetsbibliotek, Tönnes Kleberg, hade därför 1952 framhållit att de fyra bibliotekens bevarande funktion var direkt

58

förenad med biblioteksbyggnaderna. Som följd stod arkivbibliotekens byggnadsfrågor i fokus under 1950-talet.13 Expansionerna var en del i ett större rationaliseringsprojekt, som sökte effek­ tivisera bibliotekens arbete och organisation.

Därför introducerades biblioteken till hyllsys­ tem på hjul under 1950-talet. I Lund hade flera magasin 1957 inretts med Compactus-system; ett schweiziskt kompakthyllsystem.14 Enligt ut­ talande från dåvarande överbibliotekarien Kris­ ter Gierow gjorde biblioteket en utrymmesvinst med 115 % och man slapp bygga det underjord­ iska magasinet i två våningar.15 Därtill skedde en övergång till mekanisk bokuppställning, som koncentrerade bibliotekens tillväxtutrymmen.16 I Lund höll man emellertid fast vid en systematisk uppställning in på 1970-talet.

Beträffande tillgången till arkivexemplaren fanns begränsningar på plats. Tillhandahållande lokalt såväl som genom fjärrlån baserades på att materialet skulle användas för forskning eller akademiska studier. Det kom inte direkt som ­någon överraskning att trycket snart uppvisade skavanker. Redan 1966 hade Willers noterat ett be­kymrande slitage, som det expanderande uni­ versitetsväsendet gett upphov till. Visserligen skulle böcker förstås användas, men riksbibliote­karien inskärpte också ”vikten av radikala åtgärder för att i största utsträckning eliminera slitaget genom lånetrafiken på […] de svenska arkivexemplaren […] Det vore illojalt mot kommande generatio­ ner att inte nu vidtaga de mest rigorösa skydds­ åtgärder”.17 Tonläget vittnade om arkivbibliote­ kens långsiktiga åtaganden. Lika viktigt som att tillgodose behoven hos samtidens biblioteksbesö­ kare var garantin att framtida låntagare skulle ha tillgång till svensk tryckproduktion.

Nya pliktlagen genomförs Utan finansiering tilldelades LUB 1978 uppdra­ get att jämte KB bevara sina pliktexemplar för framtiden.18 Högskolereformen hade bara ett år tidigare resulterat i att bibliotekets detaljregle­ rade statliga finansiering ersatts av sektorsanslag för högre utbildning. I korthet ägde en omfat­ tande regionalisering rum där LUB underställ­ des lärosätet. Hädanefter fördelades bibliotekets finansiering av universitetsledningen. Föga för­ vånande gav förändringen upphov till konflikt.

December 1956: överbibliotekarie Krister Gierow demonstrerar det nyinstallerade helautomatiska Compactus-hyllsystemet i LUB:s underjordiska magasin.

Om anslaget för bokinköp och bokbinderi fann biblioteksnämnden exempelvis 1977 att det var helt nödvändigt ”att universitetsbiblioteket er­ håller en betydande, reell anslagshöjning, så att biblioteket kan höja sig från den bottennivå, där det otvivelaktigt för närvarande befinner sig”.19 Tanken med att låta universitetet fördela peng­ arna var att kännedom om lokala förhållanden skulle höja effektiviteten. Men resultatet blev att biblioteket tvingades motivera sin verksamhet i konkurrens med andra intressen vid universitetet – vilket inte alltid var enkelt.20 I egenskap av nationalbibliotek hade KB place­ rats utanför högskolans regionindelning. Av­gräns­ ningen skilde tydligt nationalbiblioteket från ti­ digare tre arkivbibliotek. En underförstådd eller uttalad bevarandeambition, som fram till denna tidpunkt medföljt pliktleveranserna och varit

g­emensam för de fyra biblioteken, togs alltså bort i slutet av 1970-talet. Pliktleveransernas syfte var därefter i första hand kunskapsförsörjningen i respektive högskoleregion, med tonvikt på sam­ tidens behov. Följden blev en sorts decentra­li­se­ ring av den nationella bevarande funktionen, detta eftersom lärosätenas egna behov i större utsträck­ ning prioriterades.21 Motsättningarna mellan LUB:s dubbla uppdrag, att bevara och till­gäng­liggöra, var högst påtagliga och närvarande redan då den nya pliktlagen trädde i kraft.

Till en början såg utvecklingen i Lund lovande ut, för materialet. Lånereglerna hade skärpts 1979 och allt svenskt tryck före 1900, svensk skönlittera­ tur, uppslagslitteratur, praktiska handböcker och aktuella läromedel, veckotidningar och lösa tid­ skriftsårgångar, samt övrigt icke inbundet svenskt tryck blivit undantaget från hemlån.22 1977 års

59

pliktutredning hade förespråkat en sådan utveck­ ling, där vissa restriktioner borde gälla ”vad be­ träffar hemlån i avsikt att skydda beståndet”.23 Tillhandahållandet skulle fortfaran­ de ske för forskningsändamål.24 Samtidigt vid LUB arbeta­ de man förstås också med längre tidsperspektiv i åtanke; något som konkretiserades genom hante­ ringen av kurslitteraturen. Bibliotekets exemplar var undantagna utlån, eftersom det för kursboks­ läsande studenter fanns ett särskilt kurslitteratur­ bibliotek.25 Det diskuterades hur böckerna kunde uppmärkas, så att personalen kunde se att de inte skulle plockas fram.26 En utvändig märkning före­drogs, så att utlåningsstopp kunde ske redan i magasinet. Eftersom en klisteretikett ansågs kunna skada bokbanden lanserades istället en lösning i form av en uppstickande pappersremsa.

Denna högst tillfälliga uppmärkning lämnade inte några permanenta, irreversibla spår på böck­ erna. Pappersremsornas intåg vid LUB antyder på samma gång att bibliotekstekniska frågor ak­ tualiserades när det gällde hanteringen av reserv­ exemplaren vid biblioteket – gärna med blicken riktad mot framtiden, sub specie aeternitatis.

uppställningssignaturer [för monografierna] ha sedan 1958 inte förekommit, utan uppställningen har skett efter första bokstaven i klassifika­tions­ signaturen, som intagit den gamla uppställnings­ signaturens plats”.30 Huvudgruppernas interna ordning var alfabetisk, vilket gjorde manövre­ ring svår och ständiga omflyttningar n ­ ödvändiga.

Av denna anledning genomfördes en uppställ­ ningsplan samma år, som resulterade i en utbygg­ nad enligt SAB med upp till tre bokstäver. Den rörliga, systematiska uppställningens ovidkom­ mande problem bestod; man drogs ännu med krävande omflyttningar då tillväxtutrymmet ­tagit slut.31 Problematiken hade identifierats re­ dan under 1950-talets rationaliseringsprocesser och mer effektiv uppställning av arkivbibliote­ kens bestånd förordats. Slutligen övergick man därför 1972 till mekanisk uppställning enligt ­numerus currens, dock med gruppuppställning efter SAB:s huvudgrupper. Böckerna ordnades efter accession i årssviter, uppdelade i bland ­annat oktav- och foliantformat. Resultatet blev individuella uppställningssignaturer som synlig­ gjordes på pliktmaterialets bokryggar medelst

Bibliotekstekniskt arbete med reservexemplaret Beslutet med pappersremsorna innebar inte att LUB blev förskonat från klisteretiketter; de hade redan under 1970-talets första hälft gjort entré.

Bakgrunden var att riksdagen 1957 beslutat om central katalogisering av den svenska litteratu­ ren.27 Övergången innebar att LUB år 1958 över­ gav biblio­teksmannen Elof Tegnérs klassi­fikations­ ­system från 1800-talets slut, till förmån för ett SAB-baserat system. Bytet kom med sina utma­ ningar. För det första var centralkatalogisering­ ens kort av annan papperskvalitet och annat for­ mat än de i bibliotekets befintliga systematiska och alfabetiska kataloger. För det andra fanns en risk att avdelningarna som det nya systemet gav upphov till, med en versal (huvudavdelning) följd av en eller flera gemener (underavdelning(ar)), kunde blandas ihop med Tegnérs avdelningar i förkortad klartext.28 Resultatet blev att den gam­ la katalogen avslutades och en ny påbörjades; LUB fick kat. –1957 och kat. 1958–.29 Om den nya kat. 58– påpekade biblioteksmannen Christian Callmer så sent som 1962: ”Några

60

Klisteretiketterna (22 × 16 mm) som den mekaniska grupp­ uppställningen gav upphov till. Överst är huvudklassen i SAB; därunder ”s” (svenskt tryck) och 72 för accessionsåret (1972).

Under strecket, volymens löpnummer. Notera etikett som behövts fästas med extra tejp.

klisteretiketter. Det var nämligen löpnumret som nu bestämde böckernas placering inom respektive huvudgrupp. Klisteretiketterna var uteslutande en arbetsbesparande åtgärd, eftersom uppställ­ nings­ signaturen fortfarande anbringades med blyerts på främre pärmens insida (och för bro­ schyrer, häften under sextiofem sidor, på främre omslaget). Klisteråtgärden var permanent, såtill­ vida att etiketterna inte kunde avlägsnas utan skada på i synnerhet häftade böcker, pappersband eller band med skinnrygg. Istället tvingades man vid en eventuell ommärkning klistra över den befintliga etiketten med en ny. Etiketten var emel­lertid mindre problematisk, då den place­ rades på den biblioteksbundna boken. Än så länge var därför skadeverkan begränsad, eftersom nybindningen under 1970-talet ännu var omfat­ tande och etiketterna små.

Den nya uppställningen ledde också till yt­ terligare förändring, med bäring på hanteringen av reservexemplaret vid LUB. I de systematiskt uppställda sviterna hade författarnamn eller upp­ slagsord bestämt en boks placering inom signa­ turen. Därför hade biblioteksbandens ryggtryck fyllt en viktig funktion och det fanns strikta in­ struktioner för hur det skulle utformas. Trycket speglade verkets bibliografiska information och positioneringen var central; LUB:s pärmstämpel högst upp, därunder författarnamnet, följt av titeln. Längst ner på ryggen fanns utgivningsort och -år.32 Den bundna boken var med andra ord inget självändamål. Dess utformning bidrog till att uppnå en enhetlig standard och förväntat sli­ tage kunde motverkas. Skillnaden mellan den biblioteksbundna boken och den förlagsbundna – avpassad för privat bruk – kan därför inte nog understrykas. De individuella numerus currenssignaturerna tog 1972 över bokbandets organi­ satoriska funktioner, med en förenkling av bok­ binderireglementet som följd.

Vidare hade frågan om att lätta på reglerna för vad som skulle bindas väckts 1978. Broschy­ rer hade, istället för att bindas, förvarats i kaps­ lar av olika slag. Förslaget skulle innebära att sidogränsen om sextiofem sidor flyttades, med färre nybindningar som följd. Efter skarp kritik framhölls ställningen som arkivbibliotek, och gränsen om sextiofem sidor bibehölls.33 Bibliotekstekniska frågor är oundvikliga när det kommer till pliktmaterialets hantering. Det in­

Fyra volymer bundna efter bibliotekets strikta reglemente, jämte fyra volymer bundna efter 1970-talets förenkling.

terna arbetet och hanteringen får så småningom effekter för bevarandearbetet, antingen genom direkt åtgärd på eller i böckerna, eller genom re­ gelverk som stipulerar hur tillhandahållande ska ske. Än så länge hade flera kortsiktigt orienterade beslut avvärjts, men mot slutet av 1980-talet bör­ jade den rådande ordningen utmanas. Samtidigt hade LUB 1988 fått en ny ledning, som värdesatte tillgänglighet över bevarande. Effekterna av re­ gionalisering och nya prioriteringar skulle ge ­avtryck i både beslut och praktiskt arbete.

Tillgängligheten prioriteras Mot 1980-talets slut fanns en uttalad vilja och am­ bition att öppna upp och göra LUB:s samlingar mer tillgängliga. Inom biblioteket cirkulerade en föreställning om att pliktmaterialet fram till denna tidpunkt överbeskyddats och därigenom i otillfredsställande utsträckning kommit samti­ dens forskare till gagn.34 De nya prioriteringarna hade sammanfallit med att bibliotekets organisa­ tion och finansiering lagts om och universitetets

61

ämnesområden fått större inflytande. Lånestati­ stiken utgjorde därefter underlag för att kvantifi­ era fakulteternas användning av biblioteket och reformerna kom nu att avlösa varandra – på ett inte alltid så smickrande sätt utifrån ett national­ exemplarsperspektiv.

Grundutbildningens utbyggnad hade medfört att studenterna tog allt större plats på biblioteket.

En skrivelse adresserad till biblioteksstyrelsen 1984 avslutades med: ”Kan ni inte försöka [få] ut åtminstone jurist och företagsekonomi-stude­ randen någonstans där de inte är i vägen, kvan­ titativt och kvalitativt, för dom som använder UB som forskningsbibliotek?”.35 Teologen Göran Gellerstam tillträdde 1988 som överbibliotekarie med uppfattningen att högskolebibliotekens roll som pedagogiska resurser krävde andra former av tillhandahållande, jämfört med då biblioteken primärt riktade sig mot forskare. Datoriseringen hade därtill bidragit till en förändring av biblio­ teksarbetet. I ett försök att öka utlåningssiffror bland jurister och samhällsvetare togs därför 1989 beslut om att iordningställa en öppen samling. Beslutet i sig var inte särskilt radikalt.

Många högskolebibliotek hade vid denna tid­ punkt övergått till former som gav låntagarna direkt tillgång till hyllorna. Men – nota bene – de biblioteken hade inte heller något bevarandeupp­ drag att förhålla sig till. Den öppna samlingen ordnades systematiskt enligt SAB, ”för att göra det så enkelt som möjligt för låntagarna” och överensstämma med folkbibliotekens uppställ­ ning.36 Övergången gjorde de klisteretiketterade uppställningssignaturerna överflödiga för den öppna samlingens böcker, eftersom den interna ordningen återigen bestämdes av författarnamn eller uppslagord. Trots detta fick böckerna SABsignaturer klistrade på sig. Därtill användes tuschpennor för att understryka uppslagsorden på ryggarna. Fortfarande var dessa yttre märk­ ningar arbetsbesparande, eftersom böckerna ­sedan tidigare försetts med exlibris varpå upp­ ställningssignaturerna antecknats i blyerts. Upp­ slagsorden hade likaså understrukits med blyerts på titelbladen. Den permanenta streckdragning­ en och klisteretiketteringen hade gjorts utan hänsyn till att böckernas uppställningssignaturer med säkerhet skulle komma att ändras, när verken förlorat sin aktualitet och skulle maga­ sineras. Då var en ommärkning försvårad. Streck­

62

en var också problematiska, eftersom uppslags­ ord kan variera beroende på uppställningsprinci­ per. Satsningen på öppna samlingar visade på ett tydligt sätt hur tillgänglighet prioriterats över bevarande och förslitningen hade accelererats.

Att närma sig folkbibliotekens logik och följa i andra högskolebiblioteks fotspår tyder på att LUB nu identifierat sig med dessa, snarare än med KB och bevarandeuppdraget. KB hade år 1989 rätteligen konstaterats vara det enda forsk­ ningsbiblioteket med enbart slutna samlingar; en funktion som 1973 förknippats med arkivbiblio­ teken.37 Till en början hade urvalet till den öppna samlingen gjorts manuellt. För att slippa ständiga urplock från magasinen lades pliktleveranshante­ ringen vid LUB helt sonika om: ”Sedan den 1/1 1990 fördelar man det svenska materialet i univer­ sitetsmaterial, d v s sådan litteratur som UB i sin egenskap av universitetsbibliotek under alla om­ ständigheter skulle ha anskaffat, och arkivmate­ rial, som UB bevarar främst i sin egenskap av nationalbibliotek”.38 Universitetsmaterialet place­ rades i den öppna samlingen och arkivmaterialet i slutna magasin. Denna omläggning fick förstås konsekvenser. I ljuset av att universitetsmateria­ let i öppna samlingen förväntades utstå mer sli­ tage koncentrerades nybindningen dit. Budgeten för externt bokbinderi hade bara två år tidigare drabbats av kraftiga nedskärningar. Bokvårds­ åtgärderna bestod därför nästan uteslutande av kartonnering eller styvhäftning, som inte alls kunde jämställas med forna tiders trådbundna volymer.39 Beslutet innebar därtill att LUB nu prioriterade att bevara det som var användbart för universitetet, även om biblioteket enligt sina nationella åtaganden skulle bevara allt. Lokali­ seringen av bokvårdsåtgärderna hade även med­ fört en kraftig ökning av obundna böcker i magasinen. Som följd avskaffades sidogränsen som tidigare definierat en broschyr. Broschyr betecknade därefter bok, utgiven i häftat skick.

Boxade sviter med häftat material växte snabbt om de inbundna serierna i magasinen. Utveck­ ling­en tyder på en mer homogen syn på plikt­ materialets materiella form.

Några skilda låneregler för arkiv- respektive universitetsmaterial skulle inte förekomma. Det blev snart tydligt att växande mängder maga­ sinerat, obundet material utgjorde ett problem

då 1979 års låneregler skulle tillämpas. Häftade volymer var ju därigenom undantagna hemlån.

Härnäst blev därför en reform av lånereglerna aktuell. Ett reglemente som gjorde hemlån till regel, snarare än undantag, trädde därför i kraft 1990. Visserligen skulle en del materialtyper fort­ farande läsas på plats; däribland verk tryckta före året 1900, häftade böcker under femtio sidor och svensk skönlitteratur. Den största förändringen var att obundna böcker nu fick lånas hem; ett fak­ tum som tyder på att man blundat för tryckens materiella förutsättningar. Än större implikatio­ ner för bevarandet blev tydliga när nybindning­ en minskade till nya bottennivåer under 2000talet. Eftersom kurslitteraturen ansågs relevant för bibliotekets användare, var det dessutom nu fritt fram att använda den.

Den öppna samlingen och de friare lånereg­ lerna hade resulterat i en accelererad förslitning.

Hanteringen visade att reservexemplaret behand­ lades olika utifrån föreställt värde för universite­ tet. Böcker som ansågs relevanta för ­universitetets kunskapsförsörjning fick bokvårdsåtgärd och placering i öppen samling. Resterande material magasinerades utan skydd. En tidigare utbredd förståelse för böckernas skiftande materiella för­ utsättningar hade försvunnit och en mer passiv inställning till bevarandeuppdraget tagit dess plats. Material kunde lättare förkomma eller ska­ das bortom räddning. Det långsiktiga bevaran­ det kunde nu faktiskt inte längre garanteras.

Bevarandeuppdraget, ett problem Växande arbete och kostnader förenade med LUB:s nationella fjärrlånefunktion hade 1992 lett till att den lokala biblioteksservicen succes­ sivt urholkats.40 Extern finansiering hade vid flera tillfällen efterfrågats, men inga pengar hade till­ förts. Som följd hade Biblioteksstyrelsen samma år framfört att LUB ville avsäga sig bevarande­ uppdraget.41 Ledningens motvillighet var också grundad i det pågående arbetet med att öppna upp tillgången till samlingarna. Förändringar i hantering, sortering och utlåning av det natio­ nella reservexemplaret hade blottat den inne­ boende konflikten i bibliotekets dubbla roll; att både bevara och tillgängliggöra. Reformarbetet hade nått en punkt där ytterligare förändringar var svåra att genomföra.

En snabb teknisk utveckling hade samtidigt lett till att en ny pliktutredning initierats. Utreda­ re var den före detta riksarkivarien Sven Lund­ kvist, som ansåg att ordningen med sju pliktmot­ tagare skulle bestå – men att LUB borde befrias från bevarandeuppdraget. Som skäl anfördes problematiken med bibliotekets icke-befintliga finansiering. Därtill angavs högskoleväsendets regionbaserade organisation som det huvudsak­ liga problemet för reservexemplarets existens.

Lundkvist ansåg inte heller kostnaderna för att bevara mer än ett fullständigt exemplar av det svenska trycket som ekonomiskt försvarbara.42 Samtliga universitets pliktexemplar skulle ­istället ses ”som ett slags reservexemplar, låt vara att [be­ ståndet] kan ha vissa, mindre betydande luckor”.43 Förslagen väckte kritik i remisser, i riksdag och vid det egna lärosätet i Lund. Även inom LUB rådde splittring; remissyttrandet var inte uni­ sont.44 Meningsskiljaktigheter mellan biblio­teks­ ledning och forskarsamhället blev därtill före­ mål för en hätsk debatt i Sydsvenska Dagbla­det.

Biblioteksledningens inställning sammanfat­ ta­ des av överbibliotekarie Gellerstam på följande sätt: ”Bevarandeplikten innebär i dag – något ­paradoxalt – att de lokala låntagarna i Lund får finna sig i vissa begränsningar i användningen av svenskt material. Det skall ju sparas för all fram­ tid. Det innebär att stora delar av det svenska trycket inte lånas på hemlån […] UB i Lund har alltför länge samlat på material för framtiden utan att det fullt ut har kommit dagens användare till nytta. Detta vill vi gärna ändra på och öppna samlingarna så långt det går. Vi har påbörjat ­denna förändring men bevarandeplikten och tra­ ditionella värderingar inom och utanför biblio­ teket försvårar denna utveckling”.45 Gellerstams uttalande tyder på att man redan då reformerna påbörjats var medveten om följderna; ett långsik­ tigt bevarandet av reservexemplaret kunde inte garanteras. En eventuell lagändring hade med andra ord föregåtts av ett tydligt urholkande av bevarandeuppdraget. Gellerstam hade också tyd­ liggjort att han inte såg bevarandeuppdraget som ett av bibliotekets primära uppgifter, trots att lag­ stiftningen vid tiden såg ut som den gjorde. Även om uppdraget skulle bibehållas ville han ”skapa en organisation för detta som skiljer ut denna verksamhet från bibliotekets primära uppgifter och särfinansieras så att den inte blandas med

63

bibliotekets egentliga uppdrag”.46 Tidigare nämn­ da konfliktyta mellan universitetets olika ämnes­ områden hade därtill synliggjorts. De som inte ansåg bevarandeuppdraget användbart ville inte heller vara med och finansiera det. Chefen för UB2 (huvudbiblioteket med ansvar för medi­ cinsk/odontologisk, teknisk och naturvetenskap­ lig litteratur) Tove Persson hade därför bidragit med en artikel betitlad ”Informationsteknologi är viktigare än arkivering”. Artikeln gör tydlig Perssons bild av arkivfunktionen som ett sär­ intresse, som dessutom var ”nationellt överflödig och en belastning för UB:s service […]”.47 Efter flera turer fram och tillbaka slutade nämnd de­ batt i ett uppror för reservexemplarets bibehål­ lande, undertecknat av fyrtiofyra forskare. Kort därefter ändrade både biblioteks- och universi­ tetsstyrelserna uppfattning om uppdraget. Vid lärosätet framhölls nu värdet av att allt fanns tillgängligt lokalt.48 Reservexemplaret i Lund bi­ behölls, men skyldigheten att bevara dupletter eller oförändrade omtryck slopades.49 För ända­ målet tilldelades biblioteket externa medel och en fjärrlånekompensation kom på plats 1996.50 Liten till ingen effekt Kortsiktigheten som präglat det sena 1980-talets och tidiga 1990-talets reformer kom att bestå.

De hade genomdrivits med förhoppningen att biblioteket skulle bli löst från sina nationella ­åtaganden. Några försök att vända denna utveck­ ling gjordes inte. Det förnyade bevarandeupp­ draget hade liten till ingen effekt på biblioteks­ ledningen, som fortfarande ansåg att tillgången till samlingarna skulle vara så oinskränkt som möjligt. Ett i lagtexten ej reglerat tillhandahål­ lande möjliggjorde en extrem tolkning av lag­ stiftningen. I efterhand framstår det som lätt ­paradoxalt att också dåvarande riksbibliotekarien delade Gellerstams övertygelser, med en mer pas­ siv inställning till bevarandet som följd. LUB:s överbibliotekarie hade 1994 rentav framhållit reservexemplaret vara ett ”bruksexemplar”, vil­ ket enligt honom skulle innebära att bevarande­ frågan alltid kom i andra hand. Det fick därför accepteras ”att material förslits eller förkommer som på andra bibliotek” med följd att ”det som blir bevarat är det som finns kvar efter normal biblioteksanvändning”.51 Det får anses som något

64

besvärande att begreppet ”bruksexemplar” inte användes i 1992 års utredning, eller föreskrif­ terna och författningarna som den resulterat i.52 ­Noterbart är dock att Thomas Tottie, sekreterare i 1977 års pliktutredning, vid mitten av 1980-talet resonerat om bruksexemplar. Men för honom av­ såg de endast regionexemplaren, alltså inte KB:s eller LUB:s exemplar.53 Effekten vid LUB blev, som jag påpekade inledningsvis, att det minst anlitade materialet blev bäst bevarat. Om syftet enligt 1992 års utredning var ”att för eftervärlden dokumentera vad som framställs eller förläggs i Sverige”, resulterade denna inställning i en snedvridning (milt talat).54 I samband med en organisationsomläggning 2001 hade en särskild kulturarvsavdelning in­ rättats. Rollen som specialbibliotek betonades nu, och konserveringsåtgärderna skulle framgent fokusera ”på samlingarna som historiskt forsk­ ningsmaterial”. I en text från samma år klargjor­ des det nya förhållningssättet av bokhistorikern Björn Dal, vid tiden chef för avdelningen. ”Att förändra så lite som möjligt är nu den förhär­ skande etiska hållningen […] Med förebyggande åtgärder, passiv konservering, uppfyller vi bäst de kriterier som utgör forskningens nuvarande ståndpunkt”.55 Det nya synsättet omsattes i prak­ tiken, då den externt utförda nybindningen bara några år senare helt fasades ut. År 2009 slutade man binda in alla böcker i den öppna samlingen.

Istället hade man övergått till styvplastning. Ini­ tiativet skulle så småningom innebära problem, när limmet med vilket plasten anbringats materi­ alet åldrades.56 Därtill har en utfasad nybindning resulterat i att klisteretiketter nu i stort sett alltid placeras direkt på pliktmaterialet.

Sedan slutet av 1980-talet hade den minskade nybindningens negativa följder påtalats flera gånger. När allt mer arbete fått utföras internt blev konserveringen i sin tur lidande.57 Proble­ men sköts på framtiden. Istället för att klaga på bristande finansiering övergick man vid LUB ­under 2000-talet till att motivera minskad ny­ bindning med en etisk hållning att inte för­ vanska materialet. Därigenom blundade man för böckernas varierande materiella förutsättningar.

Sannolikheten för att en häftad bok ska överleva flitig biblioteksanvändning har blivit sämre än för en bok utgiven i bundet skick. Ett skört, lim­ bundet pappersband har i sin tur sämre förut­

sättningar än ett gediget trådbundet klotband.

En mer passiv konserveringspolitik har inne­ burit att åtgärder ska ske först när skador redan uppstått. Då hade slitaget redan förvanskat mate­ rialet, istället för att slita på bokbandet.

Några avslutande reflektioner Det senaste halvseklet har präglats av mer eller mindre systematiska inskränkningar i bevaran­ deuppdraget vid LUB. Långsiktighet reflekteras inte längre i det bibliotekstekniska arbetet. Trots att man nu nyligen stängt den öppna samlingen dikterar 1990-talets kyliga inställning till beva­ randeuppdraget i viss mån fortfarande hante­ ringen av det nationella reservexemplaret.

Bevarandeuppdraget har siktet ställt mot fram­ tiden. Det är kommande generationers behov som ska tillgodoses. Sten G. Lindberg, tidigare chef för KB:s bokvårdsavdelning, har hävdat att det inte ska göras skillnad mellan ”äldre och yngre, dyrbarare eller enklare, ’värdefullare’ eller ’mindre värdefulla böcker’”.58 Det är härifrån pro­ blematiken vid LUB härstammar. Det har gjorts åtskillnad i vad som prioriterats, ansetts viktigt att spara och genom värde för universitetet för­ tjänt av särskilda regler och åtgärder. Samtidigt har en passivitet gentemot pliktmaterialet och en homogenitet i hur det betraktats indirekt resul­ terat i ytterligare åtskillnad. Böckernas hållbar­ het bestäms nu av hur de är utgivna; framförallt om de är häftade eller inbundna. Effekterna av sådana förhållningssätt har blivit allt tydligare; vi ser ett accelererat slitage av reservexemplaren.

Delar av vår tids tryckproduktion, som inte givits ett tillräckligt skydd i form av bokband eller res­ triktiva låneregler, har slitits ut i förtid.

Pliktexemplaren är avpassade för privat bruk.

Det är därför ett obestridligt faktum att de (baserat på utlåningsfrekvens) måste få ett mer hållfast skydd, för att få en chans att motstå frek­ vent biblioteksanvändning över tid. Om natio­ nalexemplaren förväntas användas och fylla den demokratiska funktion som idag motiverar bib­ liotekens och lagstiftningens existens, då måste också omfattande preventiva bokvårdsåtgärder finnas på plats. Förvanskningsargumenten, som står i kontrast till denna självklarhet, är utspridda idag. I senaste pliktutredningen står explicit att ”pliktexemplar av tryckta böcker inte ska bindas

om eftersom exemplaret då inte längre i format, sidomfång etc. återspeglar hur exemplaret såg ut när det tillgängliggjordes för allmänheten”.59 Att inte ens KB ännu intagit denna hållning tyder på att den inte resonerar väl med bevarandeupp­ draget.60 Inte ens ett uteslutande lokalt tillhanda­ hållande eliminerar på egen hand det slitage som nationalexemplaren förväntas utstå idag och över tid. Alternativet är en passiv attityd till böcker­ nas materiella förutsättningar, med ett ofullstän­ digt bevarande som följd. Preventiv bokvård kan inte jämställas med förvanskande åtgärder som uteslutande syftar till att underlätta bibliotekens interna arbete.

För att kunna garantera långsiktig tillgång är en skärpning av lånereglerna vid LUB nödvän­ dig. Hemlån av reservexemplar bör endast tillåtas i undantagsfall, när det långsiktiga bevarandet kan garanteras. Häftade böcker får i regel där­ för läsas på plats. Argument mot mer restriktivt tillhandahållande faller ofta tillbaka på att det inte finns värde i att bevara något, vore det inte tillgängligt.61 Det har, vilket jag visat, varit allt för angeläget att tala i termer av tillgång kontra icketillgång, då materialet inte fått användas fullt ut i alla lägen. Tvärtom finns det en stor bredd i hur material kan göras tillgängligt. Läsesalslånen (som begagnas i en läsesal, sittandes) kan inte minst spela en viktig roll för att eliminera slitage.

Naturligtvis kommer en sådan omorientering att påverka framförallt studenternas bild av bib­ lioteket. Fler utrymmen kommer att reserveras för begagnande av samlingarna på plats. Blir formerna för tillhandahållande istället inte mer restriktiva kan resultatet i extrema fall bli att ett enda exemplar återstår intakt i Stockholm, om övriga pliktbibliotek gallrat sina exemplar. I rik­ tigt extrema fall innebär det att inget exemplar kvarstår i någon offentlig samling, om KB visar sig ha slarvat bort sitt exemplar.

Klisteretikettering och streckdragning på böck­ erna är problematiskt och bör undvikas. Ut­ vecklingen på denna front har på senare år bli­ vit ­värre; sedan 2017 är etiketterna som används mer än dubbelt så stora (90 × 27,5mm) än de som in­fördes 1972 (22 × 16mm). Den senaste ommärk­ ningen, som undertecknad var med och genom­ förde, synliggjorde de permanenta yttre, arbets­ besparande åtgärdernas problematik. Då befintli­ ga etiketter inte kunde avlägsnas fick nya klistras

65

Bilden illustrerar variationen av etiketter som använts på senare år. Tillskrivna eller påklistrade författarnamn erinrar om behovet av en enhetlig standard när det kommer till bokbanden. Notera särskilt den sjunde volymen från vänster, där det understrukna uppslagsordet efter ommärkning inte stämmer överens med det nya, som är utskrivet på etiketten.

ovanpå. Understrukna uppslagsord kunde inte revideras, när tuschpennan redan varit framme.

Att LUB infört fler än fem nya uppställnings­ principer de senaste sextio åren tyder på att fler byten är att vänta. Åtgärder som genomförs idag bör inte försvåra framtida arbete med samma samlingar. Då det rör uppställningssignaturerna i magasinen hade de istället kunnat utmärkas på hyllorna. Nuvarande mekaniska uppställnings­ principer innebär att det befintliga beståndet inte rör på sig när nytt inkommer. Därför hade övergången inte varit allt för problematisk. Att behöva öppna boken en extra gång för att avläsa den i blyerts skrivna uppställningssignaturen är enligt mig en liten kostnad mot en irreversibel åtgärd.

Klisteretikettering kan också innebära informa­ tionsförlust. Särskilt olyckligt är det när bärande information klistras över; exempelvis delbeteck­ ningar i uppslagsverk. Nya utlåningsteknologier, placerade inuti böckerna, är minst lika skad­

66

liga i detta avseende. I flera böcker vid LUB har RFID-chip fått okänslig placering som resulte­ rat i att bild och text täckts över. På ett vanligt bibliotek hade detta varit ett mindre bekymmer, men vi talar här om ett av två exemplar som ska bevaras för eftervärlden. Nuvarande rullande hundraårsgräns innebär dessutom att böcker tryckta före 1925 inte chippas och istället l­äses i specialläsesalen. En bok från 1926 chippas alltså för hemlån i år, men chippet används inte nästa år. Än en gång är det fråga om en permanent åtgärd, som fyller en funktion för samtiden, men inte för framtiden. Varje enskild irreversibel åtgärd bör vägas mot vad den tillför det långsiktiga beva­ randearbetet. Tillför den ingenting bör den inte heller genomföras.

Dessa förslag är varken radikala eller nya; ­istället representerar de en återgång till beprö­ vad biblioteksteknik vid LUB. Det är inga enkla frågor och det finns inte heller några enkla svar som leder till att materialet blir bättre bevarat över tid. En sak är dock säker; LUB kan inte blicka utåt och följa den gemena biblioteksut­ vecklingen. Närmar man sig KB:s rutiner löper en risk att åtgärder försvårar uppdragen gente­ mot universitetet. Följer man istället folkbibliote­ ken och andra universitetsbibliotek, riskerar man att underminera bevarandeuppdraget. Man må därför finna sin egen väg, som också signalerar gentemot låntagaren att det lagstadgade ansvaret att bevara är högst påtagligt. Biblioteksväsendet är idag sammanvävt på ett sätt det inte varit förut.

Det innebär nya möjligheter och utmaningar.

Större samarbete rörande bevarandefrågor kan bli aktuella utanför KB och LUB. Faktum kvar­ står att man alltid behöver se och vända sig till de enskilda exemplaren. Bevarandeuppgiften kan inte stanna vid om en viss titel finns eller inte finns vid biblioteket; all hantering måste också spegla uppdragets långsiktighet.

Den tryckta skriften har inte varit huvud­ fokus i de senaste pliktutredningarna. Istället har ständigt nya medieformer fått sitt befogade utrymme. Ännu har vi inte en lagstiftning på plats som speglar dagens medielandskap. Med detta sagt anser jag att biblioteksväsendet skulle behöva flera diskussioner och debatter rörande biblioteksteknik. Sådana synes mig ha varit mer närvarande förr. Förhoppningsvis kan det bidra till en bättre hantering av det nationella reserv­

exemplaret och i förlängningen vårt tryckta kul­ turarv. Det är hög tid att vi vårdar arvet av en his­ toriskt sett långsiktig samlingsbyggnad på flera

platser i landet. Låt oss uppvisa samma lojalitet för framtida låntagare, som forna tiders biblio­ tekspersonal visat oss.

NOTER 1. Ett varmt tack för värdefulla råd och upplysningar till bib­ liotekarierna Mats Larsson och Emma-Karin Rehnman samt pro­ fessor Pelle Snickars.

2. Boel Larsson, ”Från censurinstrument till stöd för forsk­ ningen och den svenska kulturens bevarande: den svenska plikt­ exemplarslagstiftningens betydelse för samhällets framsteg och identitet”, Biblis, nr 55 (Hösten 2011), s. [28]–43, Boel Larsson, ”Lagstadgad insamling till stöd för forskningen, samhällsutveck­ lingen och varje medborgares rätt att yttra sig och ta del av infor­ mation”, i Kungliga biblioteket i ord och bild, red. Ingrid Svensson (Stockholm: Kungliga biblioteket, 2018), s. 63–70 och Gertrud Berger, ”Mer av plikt än lust, men till mycken glädje: nedslag i svensk pliktinsamling”, i Nuets närhet, det förflutnas samtid: En an­ tologi om vardagens tryck, red. Eva Nilsson Nylander (Lund: Lunds universitetsbibliotek, 2024), s. 328–34.

3. SOU 1965:12. Utbyggnaden av universitet och högskolor: lokali­ sering och kostnader: II: specialutredningar (Stockholm, 1965), s. 669.

4. Därtill fanns ett granskningsexemplar som reglerades i tryck­ frihetsförordningen. Det deponerades sedan 1949 i Umeå och uni­ versitetsbiblioteket därvid fick 1967 slutlig dispositionsrätt över detsamma.

5. SOU 1965:12, s. 669.

6. Gösta Ottervik, Linköpings högskola: biblioteksverksamhet: utredning verkställd på uppdrag av Organisationskommittén för anordnande av högre utbildning i Linköping (Stockholm: Ecklesi­ astikdepartementet, 1967).

7. SFS 1978:779. Förordning om pliktexemplar av skrifter och ljudoch bildupptagningar, § 6.

8. Ds U 1977:12. Pliktexemplar av skrift (Stockholm: LiberFörlag/ Allmänna förlaget, 1977), s. 221.

9. Bengt Åhlén, ”Pligtaflevering: Sverige”, i Nordisk leksikon for bogvæsen I–II, red. Palle Birkelund, Esli Dansten och Lauritz Niel­ sen (Köpenhamn, Oslo och Stockholm: Nyt Nordisk forlag, Drey­ ers forlag och Förlaget Forum, 1951–62), s. 216–17 och Ds U 1977:12, s. 48. Även ett granskningsexemplar till Umeå, se tidigare not.

10. SFS 1910:154. Kungl. Maj:ts nådiga instruktion för kungl. bib­ lioteket, Reglemente för kungl. universitetets i Uppsala bibliotek fastställt av Kanslerämbetet [sic] den 23. mars 1915 (Uppsala, 1915), s. [1] och Reglemente för Lunds universitets bibliotek fastställt av Kanslersämbetet den 18 mars 1915 (Lund, 1915), s. 1.

11. Reglemente för Uppsala universitets bibliotek av Kanslern ut­ färdat den 18 januari 1958 (Uppsala, 1958), Reglemente för Uppsala universitets bibliotek av Kanslern utfärdat den 18 januari 1958 med av rektorsämbetet fastställda ändringar av den 2 december 1966 och den 28 april 1969 (Uppsala, 1969), Reglemente för Lund universitets bibliotek av Kanslern utfärdat den 18 januari 1958 (Lund, 1958) och Instruktion för Göteborgs universitetsbibliotek: fastställd av konsis­ toriet vid Göteborgs universitet den 19 dec. 1969 ([Göteborg], 1969).

12. SFS 1965:733. Kungl. Maj:ts instruktion för kungl. biblioteket.

13. Tönnes Kleberg, ”De vetenskapliga biblioteken 1951/52: före­ drag vid SAB:s årsmöte 1952”, Biblioteksbladet: organ för Sveriges allmänna biblioteksförening, 37(8), (Lund: Biblioteksbladet, 1952), Tönnes Kleberg, ”De vetenskapliga biblioteken 1952/53: före­ drag vid SAB:s årsmöte 1953”, Biblioteksbladet: organ för Sveriges allmänna biblioteksförening, 38(7), (Lund: Biblioteksbladet, 1953), Uno Willers, ”De vetenskapliga biblioteken 1953/54: föredrag vid SAB:s årsmöte 1954”, Biblioteksbladet: organ för Sveriges allmänna biblioteksförening, 39(9), (Lund: Biblioteksbladet, 1954) och Uno

Willers, ”De vetenskapliga biblioteken 1954/55: föredrag vid SAB:s årsmöte 1955”, Biblioteksbladet: organ för Sveriges allmänna biblio­ teksförening, 40(6), (Lund: Biblioteksbladet, 1955).

14. Krister Gierow, ”Lunds universitetsbiblioteks byggnadsfrå­ ga 1885–1957: en återblick med anledning av fullbordandet av dess om- och tillbyggnad”, Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen, 46(2), (Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1959), s. 60–61.

15. 11 våningar blev 4: Compactus krympte Krigsarkivet (Säffle, u. å.).

16. Palle Birkelund, ”Numerus currens”, i Nordisk leksikon for bogvæsen I–II, red. Palle Birkelund, Esli Dansten och Lauritz Nielsen (København, Oslo och Stockholm: Nyt Nordisk forlag, Dreyers forlag och Förlaget Forum, 1951–62), s. 153.

17. Uno Willers, ”Resultat, prognoser, planering: rapport från landets forskningsbibliotek 1965/1966”, Biblioteksbladet: organ för Sveriges allmänna biblioteksförening, 51(6), (Lund : Sveriges allmän­ na biblioteksförening, 1966), s. 339.

18. Göran Gellerstam, ”Biblioteksnätverkets framväxt”, i Från centralbibliotek till nätverk: Lunds universitets bibliotek, red. Berit Nilsson, Karin Ohrt och Catta Torhell (Lund: Biblioteksdirek­ tionen, Lunds universitet, 2005), s. 18 och SOU 1992:92, s. 89f.

19. Brev 28/4 1977 i Lunds universitetsbiblioteks arkiv (LUBA) 2.

A 1, Biblioteksnämndens protokoll. 1, 1974–1978.

20. Tomas Lidman, ”Forskningsbibliotek och pengar”, Bib­lio­ tekariesamfundet meddelar, 1979:1 (Linköping: Svenska bibliote­ kariesamfundet, 1979), s. 5 och Thomas Tottie, ”De veten­skapliga biblioteken”, Biblioteksbladet: organ för Sveriges allmänna biblio­ teksförening, 63(5) (Lund: Sveriges allmänna ­biblioteksförening, 1978), s. 93.

21. Lars Burman, ”Sju perspektiv på biblioteksutvecklingen vid universitet och högskolor”, i Den femte statsmakten: bibliotekens roll för demokrati, utbildning, tillgänglighet och digitalisering, red.

Erik Fichtelius, Eva Enarson, Krister Hansson, Jesper Klein och Christina Persson (Stockholm: Kungliga biblioteket, 2019), s. 321.

22. Protokoll 18/1 1979 i Lunds universitetsbiblioteks arkiv (LUBA) 2. A 6, Avdelningschefsmötesprotokoll. 1, 1975–1982.

23. Ds U 1977:12, s. 131f.

24. SFS 1978:779, § 18. Protokoll 18/1 1979 i Lunds universi­tets­ biblioteks arkiv (LUBA) 2. A 6, Avdelningschefs­mötes­proto­koll.

1, 1975–1982.

25. Eva Gerle, Lunds universitetsbiblioteks historia fram till år 1968 (Uppsala: Almqvist & Wiksell International, 1984), s. 183.

26. Protokoll 30/9 1981 i Lunds universitetsbiblioteks arkiv (LUBA) 2. A 6, Avdelningschefsmötesprotokoll. 1, 1975–1982. Man såg mycket allvarligt på problemet och förslitningen av det svens­ ka materialet.

27. Frågan hade diskuterats redan under 1940-talet, se Gerle, Lunds universitetsbiblioteks historia fram till år 1968, s. 191.

28. Ibid., s. 191f.

29. Ibid., s. 192.

30. Några reflexioner över katalogisering och uppställning 30/3 1962 i Christian Callmers arkiv. Vol. 12, UB:s historia.

31. Cirkulär nr 2, november 1968 (Lund: Lunds universitetsbib­ liotek: centrala administrationen, 1968), Cirkulär nr 3, december 1968 (Lund: Lunds universitetsbibliotek: centrala administratio­ nen, 1968), Cirkulär nr 4, maj 1970 (Lund: Lunds universitetsbiblio­ tek: centrala administrationen, 1970).

32. Promemoria för bokbinderiavdelningen 1954, s. 9 i Lunds

67

universitetsbiblioteks arkiv (LUBA) 1. H 2 c, Bindlistor. 9, 1890– 1964.

33. Protokoll 6/9 1978 i Lunds universitetsbiblioteks arkiv (LUBA) 2. A 6, Avdelningschefsmötesprotokoll. 1, 1975–1982.

34. Göran Gellerstam, ”Den nationella plikten är en barlast”, Sydsvenska Dagbladet Snällposten, 26/8 1992.

35. Till styrelsen, Universitetsbiblioteket i Lunds universitets­ biblioteks arkiv (LUBA) 2. A 6, Avdelningschefsmötesprotokoll.

2, 1983–1986.

36. Anna Herslow-Fex och Jan Nilsson, ”Glasnost vid LUB”, Bibliotekariesamfundet meddelar, 1990:2 (Stockholm: Svenska bib­ liotekariesamfundet, 1990), s. 17.

37. Birgitta Bergdahl, ”De öppna samlingarnas teori”, i Svens­ ka biblioteksbyggnader: från förvaring till mötesplats: en festskrift till Lars Tynell, red. Lars Olsson (Stockholm: Kungl. biblioteket, 1989), s. 7f. och Gösta Ottervik och Sigurd Möhlenbrock, Svenska bibliotek: historia, organisation, funktion: en översikt (Lund: Biblio­ tekstjänst, 1973), s. 95.

38. Verksamhetsberättelse 1989/90 (Lund: Lunds universitetsbib­ liotek, 1990), s. 10.

39. Se D-band i Bokbindning: råd och anvisningar: [utg. av] Ut­ rustningsnämnden för universitet och högskolor (Stockholm: All­ männa förlaget, 1973). ”Tidigare tråd- eller limhäftning kontrol­ leras. Tidi­gare limhäftade böcker spridlimmas eller, beträffande volymer utsatta för stark förslitning eller av för limhäftning olämpligt p ­ apper, sys i lägg och spridlimmas. Klotrygg med titel i guld­t ryck. Helansatta pärmar med konstläderpapp. Jämnskuren runt om. Kostnad: ca hälften av ett B-band”. Typen var lämplig för ”Tidskrifter och böcker med begränsad frekvens och aktualitet”.

40. Yttrande 29/10 1992 i Lunds universitetsbiblioteks arkiv (LUBA) 3. A 1 A, Biblioteksstyrelsens protokoll. 3, 1992–1994.

41. Anslagsframställning för perioden 1993/94–1995/96 [daterad 2/4 1992] i Lunds universitetsbiblioteks arkiv (LUBA) 3. A 1 A, Bib­ lioteksstyrelsens protokoll. 3, 1992–1994.

42. Pliktexemplaren uppgick enligt 1989 års översyn 1978 till dryga trehundrasjuttio hyllmeter och 1988, dryga femhundra­ femtio hyllmeter, se SOU 1989:89. Översyn av lagen om plikt­ exemplar: betänkande av Biblioteksexemplarsutredningen (Stock­ holm: Allmänna förlaget, 1989), s. 44.

43. SOU 1992:92. Pliktleverans: slutbetänkande av Pliktleverans­ utredningen (Stockholm: Allmänna förlaget, 1992), s. 11.

44. Brev till biblioteksstyrelsen 2/11 1992 i Lunds universitetsbib­ lioteks arkiv (LUBA) 3.

45. Gellerstam, ”Den nationella plikten är en barlast”.

46. Ibid.

47. Tove Persson, ”Informationsteknologi är viktigare än arkivering”, Sydsvenska dagbladet snällposten, 30/7 (Malmö, 1992).

48. Yttrande 29/10 1992 i Lunds universitetsbiblioteks arkiv (LUBA) 3. A 1 A, Biblioteksstyrelsens protokoll. 3, 1992–1994. An­ slagsframställning för perioden 1993/94–1995/96 i Lunds univer­ sitetsbiblioteks arkiv (LUBA) 3. A 1 A, Biblioteksstyrelsens pro­ tokoll. 3, 1992–1994.

49. SFS 1993:1439. Förordning om pliktexemplar av dokument.

50. LUB-info: nr 3, 5 mars 1992 (Lund: Lunds universitetsbib­

68

liotek, 1992), SOU 2003:129. KB – ett nav i kunskapssamhället: Kungl. biblioteket – Sveriges nationalbibliotek: verksamhet och visio­ ner: betänkande av KB-utredningen (Stockholm: Fritzes ­offentliga publikationer), s. 65 och Verksamhetsberättelse 1995/96 (Lund: Lunds universitetsbibliotek, 1996), s. 9.

51. LUB-info: nr 7, 10 juni 1994.

52. Begreppet förekommer endast i internationell jämförelse.

SOU 1992:92, s. 62f, SFS 1993:1392. Lag om pliktexemplar av doku­ ment och SFS 1993:1439.

53. Pliktleveranslagen 1978: erfarenheter och framtidsperspektiv: rapport från en konferens anordnad av Kungl biblioteket och Upp­ sala universitetsbibliotek, 7–8 november 1985 (Stockholm: Kungl. biblioteket, 1986), s. 5.

54. SOU 1992:92, s. 192.

55. Björn Dal, ”Bygga och bevara”, i Från centralbibliotek till nätverk: Lunds universitets bibliotek, red. Berit Nilsson, Karin Ohrt och Catta Torhell (Lund: Biblioteksdirektionen, Lunds universi­ tet, 2005), s. 43.

56. Verksamhetsberättelse 2009: universitetsbiblioteket (Lund: Universitetsbiblioteket, Lunds universitet, 2010), s. 21.

57. Se bland annat: Verksamhetsberättelse 1989/90 (Lund: Lunds universitetsbibliotek, 1990), s. 16 och Verksamhetsberättelse 1990/91 (Lund: Lunds universitetsbibliotek, 1991), s. 8.

58. ”Synpunkter på bokmagasins temperatur och fuktighet”, FBR-aktuellt, 6(2), (Stockholm: Forskningsbiblioteksrådet, 1978), s. 28f.

59. SOU 2021:32. Papper, poddar och …: pliktmateriallagstiftning för ett tryggat källmaterial: betänkande av Pliktmaterialutredningen (Stockholm : Regeringskansliet, 2021), s. 146.

60. Under året 2024 bands strax över tjugofem procent av monografierna vid KB in, baserat på lånestatistik. Två bokvårds­ åtgärder är aktuella: 1) G-band (pappersomslag) och 2) F-band (det vill säga en klotryggband med hårda pärmar och maskinskriven titel). Något bokbinderi i den bemärkelse det tidigare diskuterats är det inte fråga om. Avhandlingar och broschyrer (eftersom KB hållit fast vid etthundra sidors-gränsen) var ej inräknade och har istället nästan uteslutande kapslats. KB för statistik internt, men den redovisas inte längre i tryck. Mail från KB:s Alice Vardein Wolner till Zack Fritzon 23/4 2025.

61. SOU 1992:92, s. 87.

Rubriken är ett citat ur 1994 års interna programförklaring för Lunds universitetsbibliotek; se LUB-info: nr 7, 10 juni 1994 (Lund: Lunds universitetsbibliotek, 1994). Artikeln är en om­ arbetad och nerkortad version av Zack Fritzon, ”Det som blir beva­rat är det som finns kvar efter normal biblioteksanvändning”: om pliktlagstift­ningens utveckling och reservexemplarets tillstånd vid Lunds univer­sitetsbibliotek, Examensarbete i biblioteks- och informationsveten­skap för masterexamen inom ABM-masterpro­ grammet vid Lunds universitet (Lund, 2025), http://lup.lub.lu.se/ student-papers/record/9189526.

MARTIN KJELLGREN

Mäster Sigfrids felande länk Ett fragment av en okänd 1600-talsalmanacka

V

id en kyrkoantikvarisk bokinventering i Jäts kyrka, Växjö stift, påträffades i ­augusti 2022 en liten tunn volym som visade sig innehålla fragment av en tidigare ­ okänd almanacka för år 1611, sammanställd av prästen, naturfilosofen och astrologen Sigfridus Aronus Forsius (fl. 1591–1624).1 Forsius levde ett stormigt liv och verkade från 1590-talet fram till sin död som lärare och skol­ mästare i Estland, som fältpräst under hertig Karls fälttåg i Livland och som församlingspräst i Finland och Stockholm. 1601 deltog han i en geografisk expedition till Torne lappmark och norska ishavskusten, och under en kort period undervisade han i astronomi vid Uppsala univer­ sitet. Men hans liv kantades också av konflikter och skandaler, och hans dåliga ölsinne, gräl­ sjuka, trassliga äktenskap och ständiga fylleri är omvittnat. Långa tider stod han utan tjänst, och dedikationerna i hans skrifter skvallrar om hans återkommande strävan att blidka befintliga och potentiella patroner.

Den mest framträdande delen av Forsius för­ fattarskap är hans årliga almanackor och astro­ logiska prognostikor. Det äldsta bevarade exem­ plet är en prognostika, tryckt i Lübeck 1605, där alma­nacksdelen saknas och där Forsius i företalet förklarar att han under lång tid sammanställt lik­ nande arbeten, men att han inte lyckats få dem tryckta. De följande två åren kom heller inga nya utgåvor, eftersom Forsius satt fängslad en längre period, misstänkt för samröre med anhängare till den avsatte kung Sigismund. Senast 1607 in­ ledes dock en kontinuerlig utgivning som kom

Ett tunt halvskinnband med oväntat innehåll.

att fortsätta fram till året före Forsius död, från 1613 förstärkt genom ett kungligt privilegium med ensamrätt att ge ut almanackor i det svenska riket.2 Det finns dock luckor i Forsius utgivning. Inga almanackor finns bevarade för 1612, 1616, 1620 eller för 1622, och fram till nu inte heller för år 1611. Vad luckorna beror på kan aldrig slås fast med säkerhet, men för åren 1610–1612 är Forsius verksamhet även i övrigt höljd i dunkel. Det finns

69

indicier på att han kan ha suttit fängslad från sen­ hösten 1610 till nyåret 1612, återigen misstänkt för samröre med Sigismunds anhängare, och att han därmed hindrats i sin utgivning.3 Men gissnings­ vis har även almanackors och årsprognostikors efemära natur spelat in. Bevarandegraden för 1500- och 1600-talens almanackor är generellt låg, och många kalendariska arbeten som trycktes runt om i Europa har sannolikt aldrig noterats i några bibliografier.

Det är med andra ord fullt möjligt att luckorna i Forsius utgivning helt enkelt handlar om publi­ cerade verk som försvunnit under tidens lopp.

Det aktuella fyndet av en hittills okänd utgåva kan möjligen tyda på det – i vilket fall visar frag­ menten att en almanacksutgåva, och sannolikt också en årsprognostika för år 1611, har planerats och utarbetats.

Bibliografisk beskrivning Titelbladet är bevarat och lyder i sin helhet: Almanah Eller Dagharäkning, medh thes Wahl, wäderleek, samt flere infälle, aff then Astronomiska Konst och Naturlighe orsakers grund, Til thet Åår Christi, M DC XI. Som är: Ifrå Werldennes skapelse Effter thet Ryska åhrtalet Ifrå första Påscha och Pingzdag Ifrå Christi Lijdande

5573.

6119.4 3120.

1578.

Till Stockholms Horizont medh flijt räknat, judicie­ ret och stält, aff Sigfrido Arono Forsio.

Almanackan är sannolikt tryckt av Anund Olofs­ son eller dennes änka Christina Mårtensdotter Klinck under hösten 1610. Typografiskt liknar den Forsius övriga stockholmsalmanckor från 1607 och framåt, men dessa visar sinsemellan upp variationer som gör att inga säkra slutsatser kan dras om tryckaren utifrån typerna – i synnerhet som Anund Olofsson tycks ha beställt typer från det stilgjuteri som förestods av Stockholms andre boktryckare, Andreas Gutterwitz.5 ­Antagandet baseras istället på att Forsius samtliga almanack­ or, från 1607 och framåt, trycktes på Anund Olofssons och Christina Klincks, sedermera Igna­ tius Meurers officin.6

70

Kvartsark med det bevarade titelbladet som gör att almanackan kan identifieras.

Almanackan är tryckt i sedecimo (16:o) och har ursprungligen bestått av ett helt eller två halvark fördelade på 16 blad. Sannolikt har det även funnits en bifogad prognostika med samma antal blad.

Av de bevarade bladen att döma är s­ idorna dis­ ponerade på samma sätt som i Forsius övriga alma­ nackor för åren 1608–1615. Titelbladet (fol 1r) följs av ett uppslag med data om det kommande årets ordning i skottårscirkeln, gyllen­talet, solcirkeln och söndagsbokstaven, teckenförklaring­ar över pla­ neter, stjärntecken, planetära aspekter och val­ märken samt förkortningar (fol 1v–2r). Därefter följer kalendariet med månaderna på tolv upp­ slag (fol 2v–14r). Almanackan avslutas med ”Een liten Vnderwijsning om allahanda Wahl” (fol 14v–16v), alltså råd om vilka hänsyn som bör tas till planeternas aspekter vid olika göro­mål.

Objektbeskrivning Den aktuella volymen är ett halvskinnband med marmorerat överdrag, 20,5 × 17,0 × 0,5 cm; i kyrkans boksamling har den fått löpnummer 72, vilket

markeras med en etikett på främre pärmen. Voly­ format, och ett överdrag av s­ amma Fol 12r Fol 5v Fol 11r men har samma Fol 6v typ som kyrkans exemplar av 1614 års kyrkohand­ bok, vilket tyder på att almanacksbladen – som inte är skurna, och därmed aldrig häftats ihop till en färdig almanacka – en gång suttit som maku­ latur i handbokens originalband. Uppenbarligen har någon ansvarig i församlingen betraktat de åldriga bladen som en märkvärdighet och låtit Fol 13v Fol 4r Fol 14v binda in dem Foli3ren egen volym när den gamla handboken renoverades, vilket av bandens utform­ ning att döma skett någon gång under senare de­ Blad 3 Blad 4 (saknas) len av 1800-talet.7 Fol 16v Fol 2r Fol 15v av tomma blad av glättat pap­ Blad 2Fol 1r Inlagan består per där tre almanacksfragment i kvartoformat Fol 6v Blad 1Fol 11r Blad 2 har klistrats upp på versosidorna. Det innebär att fyra kvartsark har bevarats, Fol 12r Fol 5v Fol 11r tre av ursprungligen Fol 6v men att de i nuvarande skick inte kan studeras i sin helhet. De bevarade bladen är slitna och trasi­ ga med textförluster, och med flikar som riskerar att lossna vid ovarsam hantering.

Fol 8v Fol 9r Fol 7v 10r I volymenFoldisponeras fragmenten enligt sche­ mat här intill. I skrivande stund har inga vidare Fol 14v Fol 3r I skrivande stund har inga vidare åtgärder tagits för att säkerställa fragmentens bevarande på säkerställa fragmentens be­ åtgärder tagits för att längre sikt.

Fol 13v Fol 4r Fol 14v varande på längre Fol 3r sikt.

Blad 1

Fol 5v

Fol 4r

Blad 2

Blad 4 (saknas)

Fol 16v

Blad 3Fol 2r

Fol 15v

Blad 4 (saknas)

NOTER

Fol 15v först i en post på projektbloggen Biblio­ 1. Fyndet rapporterades theca Rediviva 30 juni 2023.

2. Martin Kjellgren, Taming the Prophets: Astrology, Orthodoxy Fol 5v Fol 11r Fol 6v and the Word of God in Early Modern Sweden (Lund: Sekel, 2011), s. 193–95.

3. Kjellgren, Taming the Prophets, s. 202–4.

4. Årtalsangivelsen är feltryckt: det ska vara 7119.

5. Se Bengt Bengtsson, Svenskt stilg juteri före år 1700: Studier i svensk boktryckerihistoria (Stockholm: Skolan för bokhantverk, Fol 9r Fol 7v Fol 10r 1 1956), s. 110–11.

Fyndet rapporterades först i en post på projektbloggen Bibliotheca Rediviva 30 juni 2023.

6. Se Terhi Kiiskinen, Sig frid Aronus Forsius: Astronomer and Fol 8v Fol 9r Fol 7v Fol 10r Philosopher of Nature Peter Lang (Frankfurt am Main: Peter Lang, ar inga vidare åtgärder tagits för att säkerställa fragmentens bevarande på 2007), s. 480–90.

Fol 4r Fol 14v Fol 3r En möjlig bevarande kandidat till I skrivande stund har inga vidare åtgärder tagits för att säkerställa7.fragmentens på initiativtagare är Johannes Håkans­ son Clarin (1793–1877), komminister i Jät från 1831 fram till sin längre sikt. död. Enligt minnesteckningen från 1881 var han ett ”kuriosum Blad 4 (saknas) bland prästerskapet”, men utöver fylleri och diverse tjänstefel som ledde till ett antal suspenderingar, gjorde han sig även känd för att Fol 16v Fol 2r Fol 15v ”Med särskild förkärlek” ägna sig åt ”almanackan och väderleks­ studier”, Gotthard Virdestam, Växjö stifts herdaminne D. 2, (Växjö: Kommittén, 1927), s. 131–33.

Blad 2Fol 1r

Fol 16v

Fol 2r

örst i en post på projektbloggen Bibliotheca Rediviva 30 juni 2023.

Fol 9r

1

Fol 7v

Fol 10r

Fyndet rapporterades först i en post på projektbloggen Bibliotheca Rediviva 30 juni 2023.

r inga vidare åtgärder tagits för att säkerställa fragmentens bevarande på

71

nyheter & noterat

En sagolik konstskatt: Kulturarvet från folkskolans lärare Anne Banér. Stockholm: Lärarstiftelsen, 2025. 175 s.

ISBN 978-91-527-7247-8

I arkiven finns dolda konstskatter. Vid TAMarkiv förvaras bland annat 1 500 teckningar, ak­ vareller och målningar tillhörande arkivbildaren Sveriges Allmänna Folkskollärareförening, en av föregångarna till nuvarande Lärarförbundet, vars tillgångar förvaltas av Lärarstiftelsen. Materialet består huvudsakligen av original som varit repro­ ducerade i publikationer utgivna av Svensk Lära­ retidnings förlag cirka 1891–1953. En del av mate­ rialet har deponerats på annat håll såsom Nord­ iska museet och Prins Eugens Waldemarsudde.

72

Flera av dåtidens kända konstnärer – några av dem utpräglade tecknare – är representerade i samlingen, bland dem Ottilia Adelborg, Victor Andrén, Elsa Beskow, John Bauer, Albert Edel­ felt, Albert Engström, Nils Kreuger, Carl Lars­ son, Louis Moe och Einar Nerman. Här finns också original skapade av mindre kända konst­ närer, som Karl Aspelin, Brita Ellström, Kerstin Frykstrand, Edvard Forsström, David Ljungdahl, Gerda Tirén och Gisela Trapp.

Bildsamlingen har digitaliserats och registre­ rats i TAM-arkivs bilddatabas. Materialet är sök­ bart via arkivets hemsida under ”Lärarstiftelsens illustrationssamling”. Ett urval är tillgängligt via en digital utställning på Lärarstiftelsens hemsida under rubriken ”Om oss”.

Konstvetaren Anne Banér har ägnat Lärarstif­ telsens konstskatt en monografi: En sagolik konst­ skatt: Kulturarvet från folkskolans lärare (2025).

Boken kommer förhoppningsvis att öka kän­ ­ nedomen om det ännu relativt okända bildma­ terialet. Banér har en bakgrund vid bland annat Centrum för barnkulturforskning och har som forskare varit inriktad mot bilden av barnet. 2006 lade hon fram sin avhandling: Uppkäftiga ungar och oförargliga barn: Barn i svensk skämtpress 1894– 1924. Banér är således väl skickad för uppgiften att presentera Lärarstiftelsens konstskatt.

I uppsatser av varierande längd ger Banér olika ingångar till materialet. Inledningsvis redogör hon för bakgrunden till samlingen, bland annat med hänvisning till tidsandan och den pedago­ giska diskussionen kring förra sekelskiftet. Bland de viktiga intellektuella stigbanarna märks Ellen

Barnbiblioteket Saga 13: Henning Wendells Hunden Tipp och några andra djurhistorier, som subskriptionshäften (1903 nr 8–10) och som förlagsband.

Key, Fridtjuv Berg och Alfred Dalin, alla med erfarenhet av undervisning. Folkskollärarna var pådrivande i processen och 1881, ett år efter bil­ dandet av Sveriges Allmänna Folkskollärareför­ ening, får styrelseledamoten Emil Hammarlund i uppdrag att starta Svensk Läraretidning (1881– 1933) som ett samlande organ för lärarna och för frågor rörande skola och undervisning. 1891 star­ tar tidningen ett förlag med Hammarlund som redaktör. Hans hustru Amanda, även hon utbil­ dad lärare, blir snart en redaktionell kraft. Efter sin makes död 1910 håller hon fast i rodret och driver förlaget fram till sin död 1935. Signe Wra­ nér tar då över. 1954 såldes förlaget till Almqvist & Wiksell, och därmed gick Saga-seriens ­klassiska formgivning i graven. Förlagsnamnet levde dock vidare med utgivning under en följd av år.

Förlagets ambitioner var höga, så även kvali­tets­ kraven. Utgivningen skulle främja barns läs­ning genom väl valda texter och illustrationer som kunde förmedla både upplevelser och kunskap.

Det sötaktiga och sentimentala skulle undvikas men känslolivet tränas. Skrämmande bilder var inte helt förbjudna.

Efter att ha tecknat bakgrunden till bildsam­ lingens tillblivelse disponerar Banér materialet efter förlagets utgivning, inledningsvis tidningar­ na, främst Jultomten: Skolbarnens jultidning (1891– 1934) som sedan 1895 ges ut även i en praktupp­ laga. Sistnämnda år startar också en jultidning

för de yngre barnen: Tummeliten: Jultidning för smått folk. Sammanlagt 130 konstnärer bidrar till tidningarnas illustrering, och Banér presenterar 14 av dem i en bildkavalkad ordnad efter namnen på konstnärerna och delvis kronologiskt. Hennes inledande presentationer av konstnärerna och hennes bildtexter lotsar läsaren genom materia­ let. Störst utrymme får Carl Larsson, Jenny Ny­ ström, Elsa Beskow, Ottilia Adelborg och Ture Nerman. Jultidningarna är inte befriade från pekpinnar men ofta överväger humorn, särskilt i bildmaterialet där Ellen Keys vision om ”barnets århundrade” efterhand får ett tydligt genomslag.

Efter det färgglada kapitlet om jultidningarna följer en introduktion till Barnbiblioteket Saga (1899–1953), vars fullständiga huvudtitel lyder Saga. Läsning för barn och ungdom i hem och skola.

Banér låter några tidiga titlar i utgivningen och deras illustratörer stå i centrum, därtill presen­ terar hon några av de övriga tecknarna. Skrift­ serien var ett bildningsprojekt riktat till barn, och en demokratisk ansats samsades med en fostrande inriktning. En viss justering sker av den ursprungliga intentionen att ge ut äldre klas­ siker i bearbetad form samt folksagor. Fem litte­ rära genrer kommer att ingå i programmet, både skönlitteratur och facklitteratur, och fram till 1930 dominerar sagorna. Under senare decennier blir nyskrivna svenska texter och översättningar från danska och norska vanligare.

73

Ottilia Adelborg: ”Ordentliga Lotta” och ”Slarvlisa”, i Jultomten,1914.

Publiceringen av Saga-volymerna skedde till en början i form av häften som senare kunde sammanställas till en bok. Priset var lågt. Utgiv­ ningen inleds 1899 med Svenska folksagor, Robin­ son Kruse och Tusen och en natt, samtliga bearbet­ ningar. Elsa Beskow illustrerar tre av folksagorna och bidrar sammanlagt med ett femtiotal illus­ trationer i rena linjer och tydliga kontraster mel­ lan svart och vitt. Skriftseriens formgivning, de nätta oktavvolymerna med en genomtänkt typo­ grafi i inlagan, omslag i färg och band med röda ryggar bidrog till barnbibliotekets framgång.

Skolplanscher och läseböcker behandlas i två kortare kapitel. I det förstnämnda kapitlet ger Banér en introduktion till åskådningsundervis­ ningens långa tradition. Nils Kreugers ”Brunte hämtas på söndagsmorgonen” (1911), en av flera planscher i serien ”Våra husdjur”, kan betraktas som ett paradnummer i planschmaterialet. Mål­ ningen, utförd i Kreugers speciella prickmanér, får också pryda pärmarna till En sagolik konst­ skatt. Vid behandlingen av läseböckerna fokuse­ rar Banér snarast på deras författare, bland dem storheter som Selma Lagerlöf, Anna Maria Roos och Verner von Heidenstam.

74

En sagolik konstskatt omfattar 175 sidor och cirka 250 illustrationer. Det rör sig således om en mycket bildrik bok, och såväl författaren som text- och bildredaktörer och formgivare måste ha haft ett styvt jobb med att få allt på plats. Flera illustrationer återges på hela sidor eller uppslag.

Den valda layouten tillåter även marginalbilder och miniatyrer i frimärksformat. Bokens repro­ duktioner håller en något ojämn kvalitet, och ibland blir det oklart om förlagan är ett original eller en tryckt reproduktion. Originalens färg­ rikedom stämmer inte alla gånger med repro­ duktionerna, och en delförklaring som Banér ger är att reproduktionstekniken förbättrades över tid. Första numret av Jultomten trycktes i svart­ vitt, senare tillät både förlagets ekonomi och den tekniska utvecklingen tvåfärgstryck som växlade upp till tre- och fyrfärgstryck. Faktum kvarstår dock att flerfärgstrycket var en ny och svårhanter­ lig teknik som gav skiftande resultat. En kontroll mot den tryckta jultidningen bekräftar detta.

Banér tydliggör att illustrationernas förändring i riktning mot en starkare stilisering speglar en tendens i konstens allmänna utveckling. En bidra­ gande orsak var också att illustrationerna ofta tryck­ tes i mindre format än originalen, och att konst­ närerna därför måste avstå från onödiga detaljer.

Illustrationer och illustratörer blir ofta styv­ moderligt behandlade i framställningar där tex­ ten står i centrum. I En sagolik konstskatt får de utrymme och en egen lyskraft. Bildrikedomen medför samtidigt vissa svårigheter att fördela den generellt intressanta informationen mellan upp­ satser och bildtexter. Sådana svagheter ska inte skymma det lovvärda resultatet: en värdefull in­ troduktion i ord och bild till svensk i­llustrerad barnlitteratur under den aktuella perioden. Fältet ligger nu öppet för fördjupande studier. ­Svenska barnboksinstitutet, som äger textdelen av Sagaarkivet, har glädjande nog startat ett forsknings­ projekt kring Barnbiblioteket Saga. I det ingår en skräddarsydd databas för material ur arkivet.

Frågor rörande läsförståelse och läsfrämjande insatser är högst aktuella i vår egen tid där smarta mobiler, rörliga bilder och snabba klipp hotar att beröva både barn och vuxna tid för reflektion.

Betraktandet av illustrationerna i En sagolik bild­ skatt påminner om att ord och bild rofullt kan samspela, och att stillbilden kan vara ett oöver­ träffat medium.

MAGDALENA GR AM

För kunskap och kultur: Svenska litteratursällskapet i Finland 1885–2025 Victor Wilson. Helsingfors: Svenska litteratursäll­ skapet i Finland, 2025. 310 s. ISBN 978-95-158-3657-1

Svenska litteratursällskapet i Finland (här fort­ sättningsvis SLS, icke att förväxla med den Upp­ salabaserade fattiga kusinen Svenska Litteratur­ sällskapet) grundades 1885, i en tid då svenska språkets plats i det då ryska storfurstendömet Finland debatterades livligt. Om detta sällskap har Victor Wilson skrivit en fyllig historik, som samtidigt är en kultur- och samhällshistorisk exposé över Finlands framväxt, från slutet av 1800-talet till nutid.

Planerna för SLS uppstod parallellt med en växande finskhetsrörelse, fennomani, med fokus på den egna nationella identiteten. Försvar för det svenska språket och kulturen gentemot fin­ skans utökade domäner var en reaktion på detta.

Drivande för SLS:s bildande var professorn i este­ tik och modern litteratur Carl Gustaf Estlander, professorn i svenska språket och litteraturen Axel Olof Freudenthal och tidningsmannen Axel Lille, men även andra män – för länge handlade det enbart om män – från huvudsakligen universi­ tetsvärlden var involverade. Wilson redogör om­ sorgsfullt och samtidigt högst läsvärt för alla tu­ rer som ledde fram till att SLS konstituerades den 7 maj 1885.

SLS grundades när personkulten kring den åtta år tidigare avlidne Johan Ludvig Runeberg fortfarande var stark, vilket förklarar att års­ mötet, och den inledningsvis modesta men seder­ mera pampiga årshögtiden, inträffar på Rune­ bergs födelsedag den 5 februari. Anknytningen till nationalskalden Runeberg signalerade också sällskapets fosterländska inriktning. Vid grundan­ det meddelades att sällskapet skulle ha tre syften: att insamla vittnesbörd om den svenska kulturens uppkomst och utveckling i Finland, att främja studier i svenska språket och språkvård samt slut­ ligen att främja verksamhet på svenska språket medelst priser och understöd. Resultatet av kulturoch insamlingsarbetena presenterades i tryckta skrifter, utgivna av SLS i skilda serier. Och denna utgivning kom till och blev mer omfattande med hjälp av en växande medelklass som ville fylla sina bokhyllor. En medelklass som dessutom inte var främmande för att teckna medlemskap i ett litterärt och kulturellt sällskap och även i vissa fall donera kapital och egendomar till detta säll­ skap. Bland annat Karl Pentzins testamenterande av 8 513 aktier i Finska Gummifabriks AB, seder­ mera en del av Nokia, gjorde också att SLS:s till­ gångar genom åren växte till sig rejält.

Antalet medlemmar var som högst år 1920, hela 3 732. Denna imponerande siffra kan jäm­ föras med all time high för Svenska Vitterhets­ samfundet (där undertecknad har viss inblick), en ideell förening grundad 1907 som publicerar äldre svensk skönlitteratur i mestadels textkri­ tiska utgåvor, som 1921 hade 1 158 medlemmar. En stärkt forsterlandsvurm strax efter första världs­ kriget må ha varit förklaringen till villigheten att anmäla sig som medlem på båda sidor om Östersjön – men i det nyligen självständiga Fin­ land tycks den vurmen ändå ha varit starkare än i Sverige, särskilt med tanke på att SLS represente­ rade – och representerar fortfarande – en språklig minoritet, dessutom i ett land med färre invånare än Sverige.

Framställningen i boken är kronologisk och indelad i fem huvudavdelningar med rubriker som anger hur SLS fortlöpande förändrats och anpassats till en ny tid och nya förutsättningar.

Och just detta att sällskapet förmått anpassa sig, och därmed fortsatt vara relevant, framstår som en stor styrka. Detta, förstås, tillsammans med en osedvanligt god ekonomi, grundad i kloka

75

beslut i rätt tid, genom åren. Skilda befattningar i sällskapet har i rättan tid befunnits kräva en större professionalisering och omorganisering.

Insikter som ingalunda är självklara i sällskap och föreningar som grundats i en annan tid och som i värsta fall håller kvar vid stadgar och syf­ tesformuleringar som blir alltmer irrelevanta, för att inte säga rent av till skada för verksamhetens fortlevnad. Exempelvis så inrättade SLS redan på 1930-talet ett finansråd, bestående av ekonomiskt kunniga personer. Därmed slapp i ekonomiska angelägenheter ofta föga lämpade styrelseleda­ möter att belastas med sådana frågor.

Vid bokens slut har SLS växt till en organisa­ tion med över 100 personer anställda, med styr­ dokument som inte är fria från nutida buzzwords som mångfald och inkludering och där det ordas om ”kunder”, när det handlar om att benämna aktörer och personer som kommer i kontakt med SLS. Kulten kring Runeberg har tonats ner – men traditionen att den 5 februari klockan 12 samlas vid Runebergs staty på Esplanaden i Hel­ singfors har behållits.

De fasta serierna för publikationer har kommit att stå tillbaka för fristående publikationer, för större flexibilitet i utgivningen. SLS har också förnyat sig genom att numera inte enbart publi­ cera tryckta böcker, utan även ägna sig åt digi­ talisering och digitisering. Det är glädjande att Wilson ägnar en stund åt det stora projektet med textkritisk utgivning av Zacharias Topelius Skrif­ ter (ZTS), 2005–2022, med såväl tryckta böcker som digitala utgåvor. Som textkritiker har jag själv kommit i kontakt med projektet och dess medarbetare och, liksom andra textkritiker, ­imponerats av, och rent av sett med litet avund på, projektet och dess i flera avseenden nydanande tekniska lösningar. De har kunnat arbeta med ekonomiska resurser som annars endast brukar ses när det handlar om internationellt gångbara storheter som Shakespeare och Goethe.

Som jag antydde tidigare dröjde det länge ­innan kvinnor välkomnades i SLS:s styrelse. Först 1981 skedde det, när folkmusikforskaren AnnMari Häggman och litteraturvetaren, sedermera professorn, Merete Mazzarella invaldes. Och det är endast två år sedan, 2023, som SLS fick sin ­första kvinnliga ordförande, i Åsa von Schoultz.

Redan inför styrelsemötet år 1917 hade dock två kvinnor föreslagits som styrelseledamöter: konst­

76

nären Helena Westermarck och släktforskaren Jully Ramsay. Men förslaget togs inte ens upp på årsmötet. Inte heller föll det i god jord när littera­ turforskaren Ruth Hedvall, inför årsmötet 1935, föreslogs som ledamot i styrelsen.

På ett annat område där SLS i efterhand ter sig väldigt konservativt är inställningen till moder­ nistisk litteratur. Priskommitéerna var här ofta oeniga och konflikter uppstod. Edith Södergran hann exempelvis aldrig få något pris från SLS. Och Gunnar Björling ansågs av dåvarande ord­ föranden Eirik Hornborg på ett styrelsemöte 1947 skriva ”icke-svenska”, även om orden var svenska.

Styrelsen var dock inte enig om detta omdöme och när det kom till omröstning visade det sig att fler var positiva än negativa till att prisbelöna Björling.

Under de radikala 1960- och 70-talen fick SLS utstå kritik för att syssla med förlegade angeläng­ enheter och för att vara bakåtsträvande. Moder­ nismen hade nu kommit in i finrummet, men ansågs av yngre radikala författare höra till en förgången tid. Att SLS dessutom ägnade sig åt

Modernister som Gunnar Björling och Hagar Olsson fick stor betydelse för den finlandssvenska litterturen men var omdebat­terade inom litteratursäll­skapet. Genom bland annat den kortlivade modernistiska tidskriften Quosego (1928–1929) nådde dessa författare litterära kretsar och en bredare publik även i Sverige.

en 1800-talsförfattares – det vill säga Runeberg – minne gjorde inte heller de kritiska rösterna mer vänligt stämda.

För kunskap och kultur är en vacker bok, för­ sedd med flertalet bilder. Och det är utmärkt att boken har såväl ett personregister som en bilaga med förteckningar över SLS:s funktionärer ge­ nom åren, vilket ökar användbarheten. Wilson inleder varje nytt kapitel och avsnitt med en kort­ fattad översikt över den period som ska behand­ las, för att därefter fördjupa framställningen och levandegöra med konkreta exempel. Det är ett lyckat och utmärkt pedagogiskt grepp som gör att boken, trots att den är så innehållsrik, inte blir tung och tråkig utan riktigt nöjsam att läsa. Wil­ son rör sig lätt mellan skilda perspektiv och be­ härskar att göra såväl litteraturhistoriska nedslag som politiska och samhällsvetenskapliga fördjup­ ningar. Det är bara att gratulera till ett utmärkt genomfört arbete.

Petra Söderlund

Looted Libraries, Looted Books: The Swedish Case Peter Sjökvist. Early Modern Cultures of the Younger Europe. 103 sidor. Leiden: Brill, 2025.

ISBN 978-90-0471-56-60

Krigsbyte från furstbiskop Julius Echter von Mespel­ brunns bibliotek i Würzburg. De karakteristiska svinläderbanden med pärmexlibris gör hans böcker lätt igenkännbara och de återfinns idag i en lång rad bibliotek både i Sverige och utomlands. Medicinskt verk från 1547 av Jacopo da Forlivio. Uppsala universitetsbibliotek, signum Obr. 47:38.

Stormaktstidens litterära krigsbyten utgör ett fas­ cinerande kapitel i svensk bokhistoria. Det är ett ämne som varit föremål för forskares intresse i över ett sekel, och på senare år har fältet belysts med förnyad energi. Det senaste bidraget utgörs av en nätt men välmatad bok som utkommit på Brill. I Looted Libraries, Looted Books: The Swedish Case följer Peter Sjökvist böckernas väg från kloster, slott och bibliotek i vad som i dag är Tysk­ land, Polen, Tjeckien och Baltikum till svenska bibliotek och boksamlingar. Det är en bok som rymmer fängslande skildringar, från slagfältets efterdyningar och vidare in i vår tids forsknings­ etiska landskap.

Boken står i direkt dialog med Otto ­Waldes klassiska verk Storhetstidens litterära ­ krigsbyten (1916–1920), som länge stått som en sorts orubblig monolit inom fältet. Sjökvist visar återkommande prov på Waldes banbrytande forskningsinsats, men är också tydlig med dess begränsningar.

­ enom att systematiskt pröva äldre slutsatser G mot ny dokumentation och den senaste inter­ nationella forskningen, uppdaterar han ett forsk­ ningsfält som genomgått stor förändring under de senaste decennierna. Krigsbytets tematik har nämligen fått något av en renässans i Sverige.

Livrustkammarens stora utställning Krigsbyte ­ (invigd 2007) bidrog till ett förnyat intresse för krigsbyten, och under senare år har ett akade­ miskt och kulturellt utbyte med fokus på detta tema intensifierats mellan de berörda länderna.

Forskningspublikationernas antal har också ökat på senare år. Emma Hagström Molins Spoils of Knowledge (Brill, 2023) är en av flera studier på området som utkommit bara de senaste åren, för att inte nämna alla artiklar som ämnet ägnats i Biblis.

Sjökvist erbjuder här en efterlängtad syntes av Sveriges biblioteksplundringar under stormakts­

77

Laurentius Tolfstadius bibliotekskatalog från 1641 är en av källorna som ligger till grund för Sjökvists arbete. Den dokumenterar delar av samlingarna i Uppsala, där ”Biblio­ theca inferior” främst rymde krigsbyten, åtskilda från den Lutherskt präglade litteraturen i ”Bibliotheca superior”.

Krigsbyte ur Vitterhetsakademiens bibliotek. Boken har tillhört den polske prinsen Karl Ferdinand Vasa (1613–1655) och har senare övergått i Johan Rosenhanes (1642–1710) ägo. Troligtvis ingick den i de kungliga samlingarna i Warszawa.

78

tiden. Med ett elegant grepp om äldre forskning och nya metoder inom proveniensstudier för­ djupar han vår förståelse för ett ämne som både engagerar och är svårfångat. Redan från start lyfts perspektivet från det nationella till det euro­ peiska. Plundringarna sätts i relation till konti­ nentala motsvarigheter, och Sjökvist kartlägger minutiöst hur böcker fördes från Riga, Braniewo, Würzburg, Olomouc, Prag, Malmö och en lång rad andra platser, och vidare till svenska bibliotek och boksamlingar, antingen direkt eller via om­ vägar. Litterära krigsbyten återfinns i dag vid så gott som alla betydande bibliotek i Sverige, och universitetsbiblioteken i Uppsala och Lund, Kung­liga biblioteket, stiftsbiblioteken i L ­ inköping och Västerås, Domkyrko­biblioteket i Sträng­näs och Skoklosters slotts bibliotek ägnas också alla egna avsnitt. Sjökvist följer inte bara böckerna, utan även de idéer som rättfärdigade deras för­ flyttning, med Hugo Grotius folkrättsliga tänkan­ de som bärande pelare. 1600-talets rättsförståelse ligger som ett raster över hela projektet, och sys­ temet att böcker kunde tas som caduca bona – herrelöst byte – får ny belysning. Men Sjökvist visar också att de regelverk som dikterade hur och när böcker fick tas inte alltid följdes.

Det är en bok som inte väjer för att ifrågasätta etablerade narrativ. Den vanliga föreställningen att Sverige ”räddade” dessa böcker undan kon­ tinentens katastrofer ifrågasätts kraftfullt. Den stundtals kaotiska hanteringen av biblioteksgods blir noggrant belyst och vi får följa hur böcker­ na som fördes till Sverige sorterades, användes, förstördes eller föll i glömska. Mycket försvann eller förgicks genom duplettauktioner, bränder, oaktsamhet och okunskap. Böckerna som an­ lände i Sverige sorterades ibland i ”brukbara” och ”obrukbara”. En stor del av krigsbytena, katolskt präglad litteratur i synnerhet, utsattes för rena missförhållanden, inte minst eftersom denna ofta förelåg i flera exemplar och mindre motsvarade tidens user needs, för att använda en term från nutida bibliotekspraktik. Ofta tycks det ha varit långt viktigare att man berövade fienden hans kulturella infrastruktur än att man själv hade nytta av böckerna. Vissa avsnitt i boken borde för övrigt förses med en varning för känsliga läsare.

Skildringar av hur böcker överlevt krig och an­ nat elände för att senare säljas för en spottstyver eller användas till lumppapper är förstås en plåg­

sam läsning för var bokvän. Inte ens inkunabler eller handskrifter förskonades, och att något alls överlevt in i våra dagar framstår som smått mira­ kulöst. I detta finns en viktig påminnelse om att kulturarvets värde inte ligger i ägandet utan i för­ ståelsen och användningen.

Verket förenar bibliografisk detaljrikedom med bred kulturhistorisk analys. Konkreta ex­ empel på handskrivna kataloger, märkta kistor fullproppade med böcker, korrespondens och kungliga beslut ger stoffet liv och gör historien påtagligt närvarande. Samtidigt förs läsaren ge­ nom juridiska resonemang och diskussioner om repatriering och ges exempel på vilket arbete som pågår med krigsbytena i dag. Ett särskilt lyckat exempel är rekonstruktionen av Rigasamlingen – idag återuppställd i Uppsala – resultatet av åratal av internationellt samarbete.

Sjökvist stödjer sig inte bara på tidigare bib­ liografier och sekundärlitteratur, utan bygger sitt verk på ett häpnadsväckande rikt originalmate­ rial: från handskrivna kataloger, donationsbrev och inventarieförteckningar till samtida vittnes­ mål och anteckningar i själva böckerna. Empi­ riskt bygger boken därmed på ett myller av käl­ lor, ofta svåråtkomliga, fragmentariska och oö­ verblickbara, och det är genom att sammanställa dessa som Sjökvist gör sin största insats för fältet.

Han lyckas skapa en sammanhängande berät­ telse som är både stringent och engagerande, och boken är rikligt försedd med källhänvisningar och fotnoter, vilket underlättar för vidare studier.

Däremot letar men förgäves efter person- eller ortregister, trots att ett otal små och stora städer nämns, och persongalleriet är omfattande. En­ dast ett mindre antal av alla städer återfinns på kartan – för övrigt bokens enda illustration.

Looted Libraries, Looted Books är inte bara en berättelse om böcker som bytte ägare. Det är en bok om idéer, makt och ansvar – och ett mora­ liskt inlägg i vår tids diskussion om kulturarvets värde. Den blickar också framåt. I samtiden har proveniensforskningen fått ny fart genom digi­ talisering och internationella nätverk. Sjökvist lyfter bland annat fram den tjeckiska bokhistori­ kern Lenka Veselás databas (krigsbyte.lib.cas.cz), och efterlyser liknande satsningar i Sverige.

Henning Hansen

–––– I förra numret av Biblis skrev Johan Svedjedal om Adam Helms bokbranschhistoriska samling i Uppsala universitetsbibliotek. Efter det att Stock­ holms universitetsbibliotek skött om samlingen flyttade den 2019 över till Uppsala och även Adam Helms Lecture äger rum där. I år hade Uppsala universitetsbibliotek och Svenska Förläggareför­ eningen valt ut Camilla Läckberg som föreläsare.

Hon talade den 9 september under ämnet ”Hur ful är fulkulturen?” I en fullsatt Ihresal berättade författaren personligt om sin karriär. Den som vill ta del av innehållet i föredraget får vänta på den tryckta versionen. Läckberg är dessutom ­aktuell genom att nyligen ha blivit delägare till rättigheterna angående Pelle Svanslös. Om Pelles transmediala värld kan ni läsa i Jana Rüeggs arti­ kel i detta nummer.

Medverkande Biblis 111 elin andersson, fil.dr i latin och bibliotekarie vid Roggebiblioteket och Domkyrkobiblioteket i Strängnäs; per cullhed, konservator, bok­ bindare och tidigare kulturarvschef vid Uppsala universitetsbibliotek; david dunér, professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universi­ tet; ZACK FRITZON, bibliotekarie; Magdalena Gram, fil.dr i konstvetenskap; Martin Kjell­ gren, lektor i historia och historiedidaktik vid Malmö universitet; Jana Rüegg, fil.dr i littera­ turvetenskap, verksam som forskare vid Uppsala universitet; Petra Söderlund, docent i litte­ raturvetenskap och huvudredaktör vid Svenska Vitterhetssamfundet; Henning Hansen, PhD, forskningsbibliotekarie vid Vitterhetsakademiens bibliotek, Riksantikvarieämbetet och UiT Norges arktiske universitet.

79

föreningen biblis Föreningen Biblis, Kungliga biblioteket, Box 5039, 102 41 Stockholm www.biblis.se www.facebook.com/Foreningenbiblis Styrelse : Jonas Nordin (ordförande), Ulf Jacobsen (skattmästare), Per Cullhed (vice ord­förande), Ulf Strömquist (sekreterare), Rebecka Millhagen Adelswärd, Peter Bodén, Jonas Ellerström, Karin Grönvall (riksbibliotekarie, självskriven ledamot), Helena Hegardt, Arvid Jakobsson, Lars Paulsrud Föreningen Biblis är en ideell förening med ändamål att stimulera intresset för bokhistoria, bibliografi, förlags- och bokhandelshistoria, bokhantverk och samlande. Detta uppnås genom föredrag, studiebesök och genom utgivning av medlemstidskriften Biblis och andra publikationer Föreningen Biblis är Kungliga bibliotekets vänförening tidskriften biblis Utges av Föreningen Biblis och utkommer med fyra nummer per år Ansvarig utgivare : Jonas Nordin Redaktör : Gunnel Furuland, gunnel.furuland@gmail.com Redaktionella rådgivare : Jonas Ellerström, Rikard Heberling, Ulf Jacobsen, Johan Laserna, Kristina Lundblad, Jonas Nordin, Glenn Sjö­k vist, Ulf Ström­ quist, Ingrid Svensson Den som skickar material till Biblis anses medge elektronisk lagring och publicering Utges med stöd från Statens kulturråd medlemskap i föreningen biblis / prenumeration Prenumeration på tidskriften Biblis innebär automatiskt medlemskap i Föreningen Biblis. Medlemmarna får utöver tidskriften inbjudningar till föredrag, utställningar, studiebesök och medlemsresor Avgift för enskild medlem 400 kr/år, familjeavgift 500 kr/år Studerandeavgift 200 kr/år pg 55 43 03-8 bg 5221-2248 swish 123 519 4303 medlemsärenden Ulf Strömquist, ulf.stromquist@kb.se prenumerationsärenden Biblis, att. Ulf Jacobsen, Hemse Bopparve 610, 623 50 Hemse 072-204 00 75, ulf.jacobsen@telia.com Biblis 111 © Föreningen Biblis och respektive upphovsman 2025 typografi Ulf Jacobsen och Peter Ragnarsson (Sabon Next och Frutiger) grafisk produktion, bildredaktion Johan Laserna bildbehandling David Laserna bildkällor Omslaget s. 1 National Gallery of Art, Washington; s. 2 foto: David Dunér; s. 3 foto: Kulturen i Lund; s. 4 Tissandier collection/Library of Congress, Washington. Inlagan s. 2–3 foto: Gunnar Menander; s. 4 foto: David Dunér; s. 6 foto: Kulturen i Lund; s. 7 lub; s. 9 uub; s. 10 kbk, lub; s. 12 lub, Staatsbibliothek zu Berlin; s. 14 lub; s. 16 kbk; s. 18–19 foto: Andreas Manhag, luhm; s. 20 kbk; s. 20–21 foto: Andreas Manhag, luhm; s. 22 foto: Kode, Bergen; s. 23–25 foto: David Dunér; s. 26 litografi av Th. Berg; s. 27 lub, kbk, s. 28 foto: lub; s. 32 foto: Linda Sörensen; s. 34 foto: Elin Andersson och Linda Sörensen; s. 36 foto: Elin Andersson; s. 37 foto: Emmanuel Galaup; s. 38 uub, foto: Gunnar Sundgren; s. 40 foto: Johan Laserna; s. 41 uub, foto: Sture Carlsson; s. 45 Svensk Filmdatabas, foto: Johan Laserna; s. 45 foto: Bo Håkansson; s. 47 Furuvik; s. 49 Auctionet; s. 50–52 foto: Per Cullhed; s. 55 Musée C ­ arnavalet; s. 59 Bilder i Syd; s. 60–66 foto: Zack Fritzon; s. 69, 70 foto: Martin Kjellgren; s. 74 tam-arkiv; s. 77–78 uub, Riksantikvarieämbetet tryck Livonia Print, Lettland 2025 issn 1403-3313 issn 2002-1747 isbn 978-91-7000-499-5

funnet Medeltida skrivverktyg,

i Lund (se s. 6)

Biblis 111

Biblis 111 kvartalstidskrift för bokvänner Hösten 2025 sek 125

isbn 978-91-7000-499-5

9 789170 004995