Biblis 95 (Hösten 2021)

Biblis 95

Biblis 95

kvartalstidskrift för bokvänner Hösten 2021 sek 125

01 02 FnL1 ZXRlcgAAAA98 FUphY29ic2VuICYgUmFnbmFyc3NvbgVQ 02 0044

isbn 978-91-7000-446-9

Biblis

nummer 95 hösten 2021 redaktör ulf jacobsen gästredaktör gunnel furuland

Ett temanummer om boklig bildning

2

Inledning

Gunnel Furuland

6 Bildning som relation och rörelse. Klara Johanson, Ellen Key och Fredrika Bremer Anna Bohlin 10 Bildningsresor och bildningsromaner. Från Goethe till Tara Westovers Allt jag fått lära mig Henrik Bohlin 17

Språk, kunskap, bildning – och jag

21

Bror och böckerna. Ur bokhyllorna i Bror Hjorths hus Gunnel Furuland

26

George Sand, folkuppfostran och bildning

Boel Englund

Lena Kåreland

34 ‘En mycket boksynt man’. Karl-Gunnar Walls liv som stadsbibliotekarie och litteraturvän Miriam Lannge Lidin 44

Tora Dahl

50

Stockholms läsesalong – ett eget rum för kvinnors bildning Lisbeth Håkansson Petré

56

De läste latin: Holberg, Strindberg, Kielland

Ulrika Milles

Conny Svensson

61 Strykande åtgång. Litteraturen som gemensam boklig bildning

Sonja Svensson 65

Library spirit personifierad. Greta Linder och den moderna folk­biblio­tekarien Per Wisselgren

71 1 000 digitaliserade skillingtryck. Ett crowdsourcingprojekt

Per Cullhed 74

Nyheter & Noterat

80

Föreningen Biblis

Omslag Trädgårdsmästare Carl Fredrik Johansson, foto Paul Sandberg (1938). Upplandsmuseet.

Inledning

Tanken på ett temanummer om boklig bildning väcktes av några bilder. I databasen DigitaltMuseum sökte jag på min uppväxtplats Sunnersta söder om Uppsala. Av en händelse fann jag ett tidningsreportage från 1938 om en boksamlande man just på denna ort. I samband med Carl Fredrik Johanssons 75-årsdag gjorde nämligen Upsala Nya Tidning en intervju med den boksamlande trädgårdsmästaren, född 1863. Utan längre skolutbildning hade han alltsedan barndomen varit intresserad av böcker och boksamlande. Bekantskapen med böcker inleddes hos prästen Anders Thorsén i prästgården i Upplands-Ekeby nära Alunda.

Fotografierna från trädgårdsmästare Johanssons bostad med boksamling är tagna av uppsalafotografen Paul Sandberg även kallad ‘Pålle med skynket’, Upsala Nya Tidnings första riktiga fotograf på frilansbasis. Ett av fotografierna visar Johansson granskande en bok vid en av sina bokhyllor och på ett annat sitter han lugnt läsande en större Bibel. Den gamle mannen med sitt patriarkskägg utstrålar allvar. Han blickar inte in i kameran, utan är helt försjunken i sitt studium. Det är ett annorlunda födelsedagsreportage som inte uppehåller sig vid yttre framgångar och karriär – själva boksamlandet står i centrum. Prestationen är hjältemodig; att vid sidan av hårt kroppsarbete som lantbrukare, trädgårdsmästare och elvabarnsfar ha ekonomi och kraft att införskaffa alla dessa böcker. Artikelförfattaren benämner Johanssons engagemang för böcker en hobby, men bättre passar nog ordet passion. Boksamlandet har tagit mycket tid, men säkerligen även bidragit till bildning, sammanhang och mening för en

2

trädgårdsmästare i Sunnersta söder om Uppsala.

Bilderna återges på omslaget till tidskriften och tidningstexten finner ni på s. 4.

X Detta nummer av Biblis utgår från en begrund­ ande, bibelläsande och boksamlande trädgårdsmästare, som uttryck för en tämligen okänd män­ ­­­niskas strävan efter boklig bildning. Här samlas ett antal uppsatser som alla på ett eller annat sätt diskuterar eller belyser vad bildningen betyder för egen personlig utveckling eller hur den används som redskap i sociala meningsskapande sammanhang. Skribenterna är hämtade från olika discipliner såsom litteraturvetenskap, idéhistoria, pedagogik och biblioteksfältet. Flera texter lyfter fram enskilda personers insatser såsom Greta Linder, utbildare av ett antal årskullar av folkbibliotekarier (Per Wisselgren), och Karl-Gunnar Wall – lärd och litterär stadsbibliotekarie och Goethe­ kännare i Katrineholm (Miriam Lannge Lidin).

Bildningen ur litterär och idéhistorisk synvinkel från Goethe till Tara Westover ansluter, som Henrik Bohlins artikel visar, till en levande diskussion om begreppet som pågått under olika idéhistoriska epoker. Latinherraväldet i utbildningsväsendet lyfts fram i en artikel av Conny Svensson med utgångspunkt från tre nordiska författare. Fredrika Bremers, Ellen Keys och Klara Johansons syn på bildning tydliggörs och jämförs i Anna Bohlins text. Lisbeth Håkansson Petré fokuserar på Stockholms läsesalongs betydelse för kvinnors bildningsmöjligheter.

Per Cullhed presenterar ett projekt som Caro-

linabiblioteket bedriver, som gäller att överföra gamla skillingtryck från fraktur till antikva. Ett sådant tillgängliggörande kan också sägas vara bildande och kunskapsuppbyggande. Lena Kåreland bidrar med en framställning av hur folkuppfostran och bildning självklart ingick i George Sands värv som författare. Ulrika Milles, som skriver på en biografi om Tora Dahl, skildrar hur författarens uppväxt och utbildningsgång bröts mellan studentskan från Stockholms högskola och arbetarförfattarnas erfarenheter i hennes umgänge.

Jag själv uppehåller mig vid böckerna i konstnären Bror Hjorths bokhylla. Boksamlingen var ett arbetsbibliotek placerad i enkla trähyllor.

Bildning handlar om ett samspel mellan språkliga uttryck (som bör vara precisa) och förmedlingen av orden oftast i boklig form. När de nedskrivna tankarna får en konstnärlig gestaltning, innehållet tar form i en bok, har dessa skapelser blivit till starka symboler och konkreta behållare för bildning. En personlig essä av Boel Englund om språkbruket i samtida press under coronatiden ifrågasätter vad bildning är. Ett högläsande litteraturvetarpar prövar hur olika böcker fun­ gerar just som högläsning, vilket Sonja Svensson belyser i sin personliga artikel.

I folkrörelsernas barndom skolade man deltagarna i mötesteknik, protokollskrivande och bokföring. Det var ett sätt att bilda för kommande uppdrag i samhället och yrkeslivet. När studiecirklar och folkhögskolor växte fram utgick man självklart från boken som bildningsmedel.

Det går att identifiera en flora av småskrifter av filosofer, samhällsdebattörer och författare från början av 1900-talet som talar om folkbildningens ansvar för att föra ut bildningen genom folket och inte påtvingad ovanifrån. Här kan bara nämnas Ellen Key, Hans Larsson, Oscar Olsson,

Valfrid Palmgren, Natanael Beskow med flera.

Bokserier utgivna av studentföreningar som Verdandi och Heimdal var tydliga exempel på denna bildningsrörelse.

Boken framstår alltjämt som en symbol för kunskap och fördjupning. De allra flesta läsarundersökningar visar att ett närmare studium av en text lämpar sig bäst utskriven på vanligt papper.

Att läsa en längre framställning och reflektera över den skapar mening och gemenskap även i pandemitidernas zoomcirklar. En bok i ryggsäcken på en resa, om det endast är en cykeltur, inbjuder till att läsa utomhus i gott dagsljus. Redan storläsaren Malla Silfverstolpe talade ofta i sin dagbok om hur man läste nyligen publicerade texter av Almqvist ute i Strömparterren då hon sommartid vistades i Stockholm.

Bildning är inte alls något mossigt och statiskt, utan ett begrepp som är väl värt att lyftas fram och prövas i förhållande till vår egen tid, såsom flera av de följande texterna påvisar. Stockholms läsesalong för damer – en rörelse som utgick från socialt aktiva feminister kan sägas vara föregångare till vår tids folkbibliotek. Radions P1:s program Stil ägnade till och med ett särskilt program (2021-0212) om bibliotekspionjären Valfrid Palmgren. Hon kallades käckt för bibliotekens superhjälte.

Några kända namn som dyker upp och svävar över de flesta av texterna i detta tidskriftsnummer är Goethe, Fredrika Bremer, Emerson och Klara Johanson. Låt mig avsluta med ett citat från Emerson som vem som helst kan beskåda och begrunda i underjorden vid Tekniska högskolans t-banestation i Stockholm:

Varje bok är ett citat, och varje hus är ett citat från alla skogar, gruvor och stenbrott, och varje människa är ett citat från alla hennes förfäder.

Gunnel Furuland

3

Upsala Nya Tidning 3 februari 1938

Trädgårdsmästare med 8 000 böcker i sitt bibliotek Märklig samlargärning av 75-åring i Sunnersta

A

tt förena ett livslångt och strävsamt arbete i Floras och Pomonas tjänst med hopbringandet av en boksamling på 8 000 band är en prestation, som torde få anses vara ganska enastående i sitt slag. Den som utfört denna märkliga bragd i det tysta är trädgårdsmästaren i Sunnersta Carl Fredrik Johansson, som på lördag fyller 75 år.

UNT passade på att i förväg göra en liten födelsedagsvisit ute hos hr Johansson och fick då tillfälle att ta en titt på resultatet av många års samlarmöda. Inramningen till det stora biblioteket är ytterst blygsam. Hela boksamlingen är inrymd i ett enda rum, och det säger sig självt att möblemanget utgöres av bokhyllor och åter bokhyllor, vilka stå både utefter väggarna och ute på golvet, alla utnyttjade till bristningsgränsen.

På varje hylla står dubbla rader av böcker, men även golvet ha fått tas till hjälp, och där ligga två väldiga men prydligt ordnade boktravar.

Det hela gör ett högst förbryllande intryck, och misstanken tränger sig kanske först på besökaren att det här rör sig om ett fullkomligt planlöst samlande för samlandets egen skull. Den villfarelsen tas man emellertid snart ur, när hr Johansson börjar tala om sin hobby. Rak och spänstig och med vaggande patriarkskägg går han omkring i rummet och berättar initierat och detaljrikt om sina olika dyrgripar, samtidigt som han demonstrerar en enastående förmåga att kunna plocka fram just det arbete han vill ha ur bokvirrvarret. De valkiga händerna darra när han lyfter upp den tunga Karl XII:s-bibeln, vars blad han vänder med oändlig ömhet och stolthet.

4

Jag var inte mer än 12–13 år, när jag började intressera mig för böcker, berättar hr Johansson.

Det var ett par besök i biblioteket hos kyrkoherden Thorsén i Upl.-Ekeby, sedermera död som kontraktsprost i Biskopskulla, som tände min håg för samlandet, och sedan dess har jag under hela mitt liv ägnat mig åt denna hobby. Särskilt har jag intresserat mig för biblar, och jag har nu ett hundratal sådana på många olika språk och av den mest skiftande ålder. Den äldsta svenska är tryckt 1618. Jag har även en tysk bibel, tryckt 1553 och tagen av svenskarna under 30-åriga kriget. En annan sak, som jag intresserat mig mycket för är historiska arbeten och jag har en lång rad sådana rörande både svensk och allmän historia. Bl. a. äger jag Fryxells Berättelser ur svenska historien komplett i 46 band.

Naturligtvis har jag inte kunnat läsa alla mina böcker, fortsätter hr Johansson; av främmande språk kan jag bara lite tyska, så en hel del av mina utländska saker ha av den orsaken måst bli liggande olästa, men för en samlare är ju själva ägandet av en bok en stor glädje. Men nog har det kostat mycken möda innan jag kommit så här långt. De flesta av mina inköp har jag gjort på bokauktioner – hr Johansson har sparat alla sina auktionskataloger, och bara dessa bilda en stapel på ett par meter – och många gånger har jag gjort goda kap. En gång fick jag t.ex. ett historiskt arbete, som förelåg i en massa häften och som säkerligen kostade åtskilligt över 100 kr. i bokhandeln, för blott 1,25 därför att häftena lågo i stor oordning och arbetet inte kunde garanteras vara komplett. Jag traskade hem nöjd och belåten med mitt förvärv och ännu

nöjdare blev jag givetvis, när jag efter en hel natts arbete konstaterat att hela verket var så fullständigt som det kunde vara.

Detta att ta natten till hjälp för att kunna ägna sig åt sin förnämliga hobby har nästan alltid varit hr Johanssons lott. Han började sin bana med två tomma händer och förvärvsarbetet har måst gå i första rummet. 11 barn har den gamle trädgårdsmästaren fostrat upp, och det säger sig självt att det många gånger varit svårt att få inkomsterna att räcka till för både familjen och böckerna. Hela sitt liv har hr Johansson bott i närheten av eller i Upsala. Han är född i Alunda, men uppvuxen i Upl.-Ekeby. 1884 flyttade han till Gnista gård, där han stannade i nära 30 år, mel-

lan 1913 och 1917 som gårdens ägare. Efter en tid som gårdsägare i Upsala, och ett par år i UplandsEkeby, flyttade han till Börje, där han stannade i 8 år, och därefter kom han till Sunnersta, där han nu bott i nära 10 år. Där har han brutit upp ett stort stycke mark, och ägnar sig företrädesvis åt odling av köksväxter. Han har alltid varit frisk och kry, och sköter sitt hushåll nästan på egen hand. Varje lördag reser han in till Upsala med sitt torglass, och efter vad han har bestämt försäkrar kommer han inte att låta den stundande högtidsdagen inverka på denna vana, utan även på sin 75-årsdag kommer han att återfinnas på sin plats på S:t Eriks torg. En högst originell ‘torgare’ och en bekantskap värd att göra.

Trädgårdsmästare Carl-Fredrik Johansson med en av favoritböckerna, Karl XII:s bibel. Foto Paul Sandberg. Upplandsmuseet.

5

anna bohlin

Bildning som relation och rörelse Klara Johanson, Ellen Key och Fredrika Bremer

Vanliga mänskor tilltalar mig så beskyddande drygt och så undervisande att jag blir ledsen och generad. Men om jag går till Goethe eller Fredrika Bremer eller Emerson så blir jag strax glad igen, ty dessa framstående personer bemöter mig som en jämlike och vädjar till min mening. Mellan oss råder ett förhållande av den vackraste courtoisie. (Klara Johanson, Skenbart förspillda dagar, s. 34)

F

ör litteraturkritikern Klara Johanson (signaturen K. J.) var bildning sällskap. Att läsa världslitteraturen var för henne att möta gamla vänner och göra nya bekantskaper, att inbegripas i samtal. Som man gör när man talar med sina kompisar är hennes samtal fyllda av dolda allusioner och citat, införstådda referenser och ironi, som bara låter sig uppfattas av den som ingår i gemenskapen. Läsaren av K. J.:s texter blir inte nödvändigtvis inbjuden; gemenskapen bygger på en viss sorts kunskap.

Vad gör vi med vår bildning? Vad ska vi ha den till? Bildning behandlas ofta som ett ting man äger, en vara eller – med Bourdieus uttryck – ett kapital. Den ska ge oss tillgång till en marknad: ge fördelar genom att visas upp, glänsa i rätt sammanhang, omsättas i de rätta kontakterna och i förlängningen tillförsäkra oss en inkomst. Bildning kan användas för att kategorisera oss och därmed bidra till förtingligandet av oss själva och våra relationer. Men bildning kan också ha en helt motsatt användning: att bryta fastlåsta positioner och lösa upp tid och rum. Det grundläggande spörsmålet är kanske vem bildningen upprättar relationer med – våra sociala kontakter eller helt andra kontakter?

Bildningens sociala funktioner har förstås förändrats över tid, men för den som har tillgång till litteraturen är inga möjligheter stängda. I det följande kommer jag att göra nedslag hos K. J. och hennes samtida Ellen Key samt hos deras gemensamma vän i historien, Fredrika Bremer. Deras hållningar till bildning är på olika sätt tidsbundna till sekelskiftet 1900 respektive det tidiga 1800-talet – och samtidigt tillgängliga för bruk.

6

Klara Johanson (1875–1948) hade visserligen sitt levebröd ur sin bildning, men undvek så långt som möjligt sociala kontakter. Hennes litteraturkritik, essäer, kåserier och aforismer publicerades i den konservativa dagstidningen Stockholms Dagblad, i Fredrika Bremer förbundets Dagny (senare Hertha) och Fogelstadgruppens pressorgan Tidevarvet.

Relationerna hon upprättade genom sin bildning var emellertid i första hand kontakter med historiska personer som Goethe, Bremer, Emerson. Det är inte en överdrift att säga att dessa historiska relationer gjorde henne fri. Som bildningselitistisk, lesbisk dissident i början av 1900-talet blev litteraturen en tillflyktsort undan kategoriseringar.

Vid ett tillfälle refererar K. J. till den ofta upprepade definitionen av bildning som ‘vad man har kvar när man glömt vad man lärt’. Den gav K. J. inte mycket för: ‘synnerligen falsk och ytlig’ är hennes dom. Hon anmärker syrligt att definitionens popularitet måste bero på att den ger ‘filistrarna’ åtminstone en bildningsförutsättning ‘såtillvida att de har glömt vad de lärt’. Själv menar hon tvärtom att aktiviteten att bilda sig är en minnesteknik.

Bildning öppnar ett landskap att röra sig i: En mänska som bildar sig får med var dag allt lättare att lära och allt svårare att ‘glömma’. Hon måste rymma massor av det som fåvitskt nämnes minneskunskap och som hos henne är något helt annat. En bildad mänska rör sig ledigt och med njutning i en värld som hon upptäckt och där hon jämt upptäcker nya trakter och detaljer, som inte överraskar utan genast röjer sitt sammanhang med det redan ge-

nomforskade. Ett isolerat faktum finns inte mer för henne, varje okänd glosa berättar till vilket språk den hör. (‘Reflexer’, s. 172)

Vi kan här känna igen den klassiska retorikens memoria, det steg i retorikens parteslära som innebär att lära sig talet utantill. En vanlig teknik för att minnas ett tal är att föreställa sig en plats eller en byggnad med flera rum, där talets olika delar kan visualiseras. Men bilden av bildning som en värld av andra sammanhang att röra sig i ‘ledigt och med njutning’ har en betydligt mer genomgripande innebörd i K. J.:s texter än en utantil�läxa. Det handlar om en mental förflyttning som ger kontakt och ömsesidig beröring. Interaktion.

Bildning har för K. J. ett slags fysisk kvalitet till den grad att hon riskerar att bli ‘inlåst’ hos en författare i en svunnen värld. Hon lever med dem. Krigsvintern 1940 sitter K. J. i sitt älskade bokrum och läser Thomas Mann. Hon antecknar i sin dagbok: Det är väl minst halvannan månad jag har suttit fången i Goethes värld, inföst och inlåst av Thomas Mann. Jag kan Lotte in Weimar nära nog utantill, och via den har jag strövat igenom Goethes värld så förtroligt som aldrig förr. Gåtfullt egentligen, för min hemmastaddhet är sannerligen inte från i går och förmodligen mycket äldre än Manns. Men det måste vara något mer än bara stimulus och en puff jag har fått från honom. (30.01 1940, Skenbart förspillda dagar, s. 97)

Att vara hemmastadd hos sina vänner i historien och ‘förtroligt’ vandra med dem i bekanta landskap är bildningens värde för K. J. – ett värde vi nog alla upplever, men alltför sällan formulerar. I återföreningen med Goethe genom Manns biografiska roman sker ‘något mer’, skriver K. J. På samma sätt uppgår ‘ett isolerat faktum’ i det tidigare citatet i ett sammanhang som är ‘något helt annat’. Detta ‘något mer’, bildningens gränsöverskridande kvalitet, var utgångspunkten för en utläggning om bildningsbegreppet av en person som inspirerade K. J. till både frustration och beundran: Ellen Key. I januari 1897 höll Ellen Key (1849–1926) ett föredrag under rubriken ‘Om bildning’ till förmån för socialdemokratiska Stockholms allmänna kvinnoklubb. Föredraget trycktes senare i Studentföreningen Verdandis småskrifter. Det är svårt att frigöra sig från misstanken att det är sig

själv Key har i åtanke när hon beskriver idealet för en bildad människa. ‘Den kunnige’, skriver Key, ‘har sina insikter i skilda fack; den bildade söker sammanhang, ej blott mellan kunskaperna sins emellan, utan mellan kunskaperna och tillvaron, mellan nutid och förtid’ (Bildning, s. 20). Det är en utmärkt sammanfattning av Keys egen verksamhet. Å andra sidan var detta del av en kritik mot samtidens skolundervisning – en kritik hon återkom till vid upprepade tillfällen. Det rymmer också ett bildningsbegrepp som öppnade sig även för arbetare, vilket var en viktig aspekt av hennes ideologiska hållning. Under rubriken ‘Bruket af bildningsmedlen’ karakteriserar Key (som här tillämpar nystavning) den ‘mäst äkta bildningen’ som en fråga om innerlighet: att ‘fördjupa sig i sina andliga intryck på ett mycket innerligare sätt’ (Bildning, s. 13). Det är, enligt Key, lättare för en självbildad person än för den vars utveckling styrts av skola och akademi. Hon vände sig mot en skola som ‘omdanar ett hufvud till ett kryddskåp, där ett visst antal lådor – etiketterade historia, kemi, matematik, geografi o.s.v. – äro fylda med vissa kvantiteter fakta’ (Bildning, s. 4).

Bildning är för Key tvärtom sammansmältning.

Definitionen av bildning lyder i Keys skrift: ‘sammansmältningen af de skilda bildningsmomenten till en helhet; den är alla förmögenheters växelvärkan sins emellan’ (Bildning, s. 6, Keys kurs.). Att skilja mellan förståndets, hjärtats och skönhetssinnets bildning är ett fatalt missförstånd, enligt Key. Bildning uppstår när dessa förmågor flyter samman. Intellektuell kunskap måste bli ‘hjärtats angelägenheter’ och ges uttryck i god smak – annars förblir personligheten ensidig. Kunskapen kommer då inte till sin rätt. Framför allt riskerar den att inte omsättas i rätt handling: interaktionen mellan olika själsförmågor ska enligt Key sätta ‘såväl känsla som handlingskraft i rörelse’ (Bildning, s. 12). Rörelse blir alltså ett nyckelbegrepp även i Keys framställning, men på ett annat sätt än hos K. J. Om K. J.:s bildning sätter människan i stånd att förflytta sig till, och röra sig fritt och hemtamt hos, goda vänner i litteraturens historiska landskap, så uppehåller sig Keys bildningstanke vid själsförmågornas inre rörelser. Själens rörelser ska också ge utslag i yttre handling. De relationer Keys bildningsbegrepp upprättar är i första hand kontakt med oss själva. Vår kunskap ska bli känsla och känslan ska bli skönhetsupplevelse

7

och skönhet i sin tur kunskap. Först då förstår vi något på riktigt.

Liksom K. J. uppfattar Key bildning som en oavslutad aktivitet, inte en ägodel som man har eller inte har, utan något som pågår. Hon talar till den ‘bildningssökande’ (Bildning, s. 11) och bildning är en ‘lifsprocess’ (Bildning, s. 14). Överallt finns bildningstillfällen! utropar hon – åtminstone för den som är vaken att upptäcka dem.

I motsats till K. J. citerar hon med visst gillande sentensen om att bildning är ‘hvad vi hafva kvar, när vi glömt allt hvad vi lärt’ (Bildning, s. 12). Behållningen, preciserar Key, är ‘tankereda’ och ‘slutledningskonst’, ‘en klar syn på sambandet mellan orsak och värkan [sic] […]; i möjligheten att se det närvarande i samband med det förflutna och med framtiden’ (Bildning, s. 12). Nuet är det som engagerar Key, men det är ett nu som alltid är bemängt med framtid. Vår bildning och våra handlingar nu får konsekvenser. Först om ett par årtusenden vågar hon hoppas på ‘en genombildad mänsklighet’ (Bildning, s. 27).

Ordet ‘bildning’ sätter Key i samband med verbet att bilda – människan är ett konstverk.

Liksom ett konstverk bildas ur ett råmaterial ska människan bildas ur individens stoff: Om vi […] öfverföra tanken från de bildande konsterna till konsten att bilda en människa, så blifva alla denna människas egenskaper, förståndet lika väl som känslan, fantasien lika väl som kunskapsförmågan, de kroppsliga organen lika väl som skönhetssinnet, endast stoff, råämnen. Och individen blir bildad – alldeles som konstvärket blir det – genom att dessa råämnen på ett sådant sätt sammanställas och utarbetas, att de erhålla en inbördes harmoni, ett nytt högre tillvarelsesätt […]. (Bildning, s. 26)

Bildningens mål är en harmonisk människa för Key, att ‘alla denna människas egenskaper’ ska ‘erhålla en inbördes harmoni’, som hon uttrycker saken. Det är en tanke hon hämtat och utvecklat vidare ur den filosofiska diskussionen om begreppet bildning, såsom den etablerades vid sekelskiftet 1800. Den romantiska bildningstanken avlöste den tidigare användningen av den klassiska kanon som förebilder att eftersträva och kopiera.

Exempelvis argumenterade Friedrich Schiller i Estetiska brev (1795) för att utvecklandet av skönhetssinnet skulle resultera i en harmoni som gav en inre frihet, och som därpå skulle ges uttryck i

8

en yttre, mer ‘äkta’ politisk frihet. Idén om bildningen av skönhetssinnet som förutsättning för politisk frihet fick genomslag även i Norden hos bland andra norska nationsbyggande författare som Johan Sebastian Welhaven (1807–1873) och Camilla Collett (1813–1895), hos danska Mathilde Fibiger (1830–1872), författare till emancipationsromanen Clara Raphael (1851), liksom hos svenska C. J. L. Almqvist (1793–1866) och Fredrika Bremer (1801–1865). I det andliga umgänget med Bremer förenades Key och K. J. Hos Bremer upprättar emellertid bildningen relationer på ett tredje sätt.

Ett par sidor in i Fredrika Bremers sista roman Fader och dotter (1858) citeras Ciceros avhandling om ålderdomen. Citatet verkar aldrig ta slut och det följs av ytterligare ett utförligt citat ur Marcus Aurelius tankar över döden. Att inleda en roman med 10 sidor citat ur den klassiska litteraturen är idag förstås fullkomligt obegripligt. Senare i boken får även Seneca tala ostört ‘om försynen’ i flera sidor (Fader och dotter, s. 143–45). Möjligen kan det ha bidragit till att Fader och dotter förblivit en av Bremers mest okända och outforskade romaner. Inte förrän helt nyligen har den blivit utgiven på nytt i Gunnel Furulands fina utgåva, drygt 160 år efter att den först publicerades. Romanens ocharmiga inledning vittnar emellertid om en numera bortglömd användning av bildning. Den klassiska litteraturen används som ett moraliskt rättesnöre, den föreskriver en etik. Måttstock eller rättesnöre är den etymologiska betydelsen av ordet ‘kanon’ och detta var den gängse användningen av kanon innan historicism, romantik och nationalism förändrade synen på litteraturhistorien i slutet av 1700-talet. Bremers roman visar hur rester av ett äldre förhållningssätt levde vidare i bildningstanken långt in på 1800-talet – dock inte okritiskt anammad.

Bremer skrev Fader och dotter som en pendang till Hertha, eller själs historia (1856), den svenska litteraturens första och främsta emancipationsroman. I Hertha utnyttjar fadern i romanen till fullo den patriarkala makt som lagen utrustade honom med till att hindra sina döttrars frihet.

Romanen bidrog till den lagändring som äntligen gav ogifta kvinnor rätt till myndighet vid 25 års ålder utan att, som tidigare, behöva genomgå ett komplicerat ansökningsförfarande. Den nya lagstiftningen trädde i kraft just 1858 när Fader och dotter publicerades, vilket Bremer med glädje

tillkännager i en fotnot. Denna senare roman utspelar sig dock innan ändringen vunnit laga kraft och handlar om en far som tvärt­emot Herthas pappa önskar att uppfostra sin dotter till frihet.

Fader och dotter tar sin början på kvällen innan dottern Rosas tjugoförsta födelsedag. Lektor Norrby förklarar att morgondagen innebär ett nytt stadium i livet: Du skall bli myndig, få laglig rätt att bestämma öfver dig sjelf och den förmögenhet, som tillhör dig […]. Jag har gjort alla de ansökningar derför hos Regering och domstol, som ännu behöfvas för ogift qvinnas myndighet i vårt land. (Fader och dotter, s. 18)

Den ideale fadern har också för ändamålet att bli myndig i politisk och personlig bemärkelse bibringat Rosa en ideal uppfostran. Den har huvudsakligen bestått i att lära henne klassiska språk. Far och dotter arbetar gemensamt på översättningar till en ‘läsebok ur de latinska prosaiska författarne’ (Fader och dotter, s. 17) för att sprida denna frihetsskapande bildning till folket. Bremer själv ansåg att den klassiska litteraturen hade lärt henne tänka, och romanen skrevs faktiskt färdigt under en vistelse i Rom. År 1856 hade hon lämnat Sverige för att resa till Schweiz och studera den fria kyrkan, men hennes längtan efter bildning drev henne vidare till Italien, Grekland och Jerusalem. Hon ville vandra på samma jord som såväl sina älskade antika tänkare som Jesus.

En central diskussion i romanen gäller användningen av bildning, närmare bestämt den klassiska litteraturens tillkortakommanden just som moraliskt rättesnöre. Ciceros, Marcus Aurelius och Senecas tankar om döden får ödesdigra konsekvenser för relationen mellan far och dotter.

Fadern planerar att ta sitt liv till följd av sjukdom och tilltagande blindhet, som gör honom beroende av andra människor. Men ensam är inte stark hos Bremer; det rätta beslutet enligt hennes mening är att våga fortsätta leva för, och i beroende av, sina medmänniskor. Dottern räddar fadern till livet genom kristen tro och livet på landet.

Musik tillskrivs också en förlösande kraft, särskilt den musik Rosa själv komponerar. Hon har ‘bildat sig en egen slags musik’ med ledning av harmoniläran, men ‘under stor frihet af former’ andra än sitt eget väsen (Fader och dotter, s. 151).

Den romantiska bildningstanken framställs med andra ord som livgivande i motsättning till livs-

hotande underkastelse under de klassiska författarnas moraliska föredöme. Samtidigt kvarhålls idén om att bildning har direktverkan på hur livet ska levas. Frågan är inte om Cicero, Marcus Aurelius och Seneca ska ha betydelse, utan ur vilken synvinkel de ska betraktas. Det utrymme de tar står fast för Bremer, men den levande användningen rymmer många möjligheter.

Litteraturen ska, i Bremers värld, inte bara ge perspektiv på vår tillvaro ur en annan tidsålder, utan ge etiska råd som omedelbart omsätts i handling – om än inte okritiskt. Bildning är hos Bremer att gå in i ett utmanande samtal om moral, där ditt eget liv bokstavligen står på spel. De klassiska författarna interagerar i våra liv. I hennes bildningstanke används bildning för att organisera den egna själen och upprätta relationer med medmänniskor, men inte på en marknad.

Hos Bremer, Key och K. J. är bildning på olika sätt rörelse i det inre livet och över tid och rum.

I Bremers dialog med den klassiska litteraturen möts K. J.:s bildning som sällskap med goda vänner med Keys bildning som sammansmältning av själsförmågor. De föreställer sig förflyttningen i tid olika och den samhälleliga moralen faller något olika ut, men i slutändan innebär bildning för dem alla tre att litteraturen blir samtidighet – eller med K. J.:s ord: ‘Kostymen betyder ingenting, de är alla samtida, med varandra och med oss’ (Skenbart förspillda dagar, s. 38). Det är en tröst! 100 år senare kan vi fortfarande slå följe med K. J., Key, Bremer och deras kompisar, och låta oss utmanas till kritiska diskussioner. Befriande sällskap, en inre integration, handledning i livskunskap – det är vad vi ska ha bildning till.

LIT TER ATUR

Bohlin, Anna. Röstens anatomi: Läsningar av politik i Elin Wägners Silverforsen, Selma Lagerlöfs Löwensköldtrilogi och Klara Johansons Tidevarvskåserier. Diss. Umeå. Umeå: Bokförlaget H:ström, 2008.

Bremer, Fredrika. Fader och dotter: En skildring ur lifvet [1858].

Nya teckningar ur hvardagslifvet, 10. Utg. Gunnel Furuland.

Stockholm: LaGun Förlag, 2019.

Johanson, Klara. Skenbart förspillda dagar: Aforismer och dagboksanteckningar. Red. Anna Bohlin, Jonas Ellerström och Elisabeth Mansén. Lund: ellerströms, 2013.

Johanson, Klara. ‘Reflexer’. I Ty till sist blir allting litteratur: Texter i urval. Under redaktion av och med inledning av Ingrid Svensson. Litteraturbanken, 2020. http://litteraturbanken.se/ författare/JohansonK/titlar/TyTillSistBlirAlltingLitteratur/ sida/I/etext Key, Ellen. Bildning: Några synpunkter. Studentföreningen Verdandis småskrifter, 67. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1897.

9

henrik bohlin

Bildningsresor och bildningsromaner Från Goethe till Tara Westovers Allt jag fått lära mig

P

aris ska bli min skola, Rom mitt universitet, skrev den unge Johann Wolfgang Goethe till en vän år 1770. Sexton år senare, vid 37 års ålder, gjorde han den stora resa till Italien som han i dagboks- och brevform skildrar i Italienische Reise (1816–1817; Johann Wolfgang Goethes italienska resa, 1961).

Goethe beskriver hur ett nytt liv börjar när han i Rom med egna ögon ser konstverk och monument som han känt till sedan länge men tidigare bara sett avbildade på målningar och i teckningar. De stora konstverken och monumenten är till en början främmande och okända; man har inte levat sitt liv tillsammans med dem, inte kommit underfund med deras särdrag. För att komma på samma nivå som sådana oerhörda och ädla skapelser måste man tålmodigt låta dem utöva sitt inflytande och långsamt växa inom sig, reflekterar Goethe. Först efter ett år i Italien anser han att hans själ har vidgats tillräckligt för att han på allvar ska börja förstå den klassiska konsten. (Goethes italienska resa, 1 nov 1786, 3 dec 1786, 25 dec 1786; Italienische Reise, 27 okt 1787.)

Den som ser sig omkring i Rom med allvar och har ögon att se med, skriver Goethe, lär sig att uppskatta världen på ett nytt sätt. Medvetenheten att det är fortfarande är samma mark där mer än tvåtusen år av historia utspelats, till och med samma pelare och samma murar, gör att betraktaren känner sig som om hon själv deltog i de händelser och beslut som format dagens värld och därmed oss själva. ‘Ty med denna stad är hela världshistorien sammanbunden, och jag räknar

10

den dag då jag kom till Rom som en andra födelsedag, ja, som en återfödelse’ (Goethes italienska resa, 3 dec 1786).

Drygt tvåhundra år senare kommer Tara West­ over till Rom. Hennes bakgrund kunde knappast vara mer olik Goethes: en strängt religiös mormonfamilj på landsbygden i Idaho, styrd med järnhand av en far som anser att skolor är platser där barn hjärntvättas av socialister och Illuminati för att på uppdrag av den federala Regeringen leda människor bort från Gud. I självbiografin Allt jag fått lära mig beskriver hon hur hon bryter sig loss, utbildar sig på college och kommer som utbytesstudent till universitetet i Cambridge, där en italiensk student bjuder in henne och några vänner att besöka hans hemstad Rom under vårlovet.

Liksom Goethe före henne ser Tara Pan­theon, Sixtinska kapellet och andra historiska platser och konstverk i Rom. Hon närmar sig dem vördnadsfullt, inställd på att beundra på avstånd utan att röra eller förändra, på att uppleva staden som ett stort museum. Kamraterna har en mer avslappnad attityd till det historiska arvet. De vandrar bland de klassiska monumenten och diskuterar filosofi – Machiavelli, Descartes, Hobbes – och Tara kommer på sig själv med att citera en rad av filosofen John Stuart Mill. De andra tittar sig omkring för att se vem som talade, någon frågar vilken text citatet kommer från, och samtalet fortsätter. Tara inser att hon kan delta på samma villkor som de andra och har något att tillföra (Allt jag fått lära mig, s. 327–28).

Jag vet inte vad som orsakade den här förvandlingen, varför jag plötsligt kunde inlåta mig i samtal med historiens stora tänkare, istället för att sitta stum av vördnad vid deras fötter. Men det var något med den här staden, med dess vita marmor och svarta asfalt, dess lager av historia och blinkande trafikljus, som visade mig att jag kunde beundra det förflutna utan att låta mig tystas av det. (s. 328)

Tara hade överlämnat sig till det ärevördiga universitetet i Cambridge ‘som en lerklump åt skulptören’, för att bli omgjord och få sitt sinne omstöpt i en ny form. Hon klädde sig som alla andra för att passa in, hon tvingade sig att skaffa vänner genom att klumpigt presentera sig om och om igen tills hon byggt upp en liten kamratkrets. De pratar om sina familjer och någons far är diplomat, någon annans lärare vid Oxford. Tara får frågan och svarar att hennes pappa äger ett skrotupplag. Hon frågar sig om hon inte är en bluff, en bedragare som smugit sig in i lärdomsborgen på falska premisser. Upplevelsen i Rom blir en bekräftelse på att hon hamnat rätt och har en röst som bär i det akademiska samtalet (s. 327–28).

Då Goethe reste till Italien var det vanligt att unga män, särskilt inom adeln, gjorde en grand tour, en ‘peregrination’ till Europas storstäder och berömda universitet. (Ordet peregrination har samma latinska rot som ordet pilgrim; peregrinationer var en världslig motsvarighet till pilgrimsresor.) Resenärerna ägnade sig åt studier, lärde sig språk, övade sig i dans och fäktning, inhämtade kunskaper om förhållanden i andra länder och tränade gott uppförande i fina sällskap, alltsammans värdefulla kompetenser för den som skulle hävda sig i samhällets översta skikt (se Ola Winberg, Den statskloka resan: Adelns peregrinationer 1610–1680).

Men för Goethe var syftet något annat. Resan till Italien – förutom Rom även Neapel och Sicilien – var framförallt ett sätt att utveckla sig själv.

Den var en bildningsresa. När Goethe möter andra resenärer från Tyskland förundras han över hur lättsinnigt de behandlar de aktningsvärda föremålen. Han följer med dem till tavelgallerier och tycker de liknar getingarna i hans rum, som far mot fönstren och tror att den ljusa ytan är luft men studsar tillbaka och surrar längs väggarna.

Själv är Goethe inte i Rom för att njuta och roa sig utan för att studera de stora konstverken, för

att lära och utbilda sig, för att förändras i grunden (Italienische Reise, 5 dec 1786, Goethes italienska resa, 25 dec 1786).

Det är ett lärande som kräver mer än bara att lägga nya insikter och erfarenheter till dem man redan har. Man måste gå tillbaka i sin skolning, glömma och lära om, man måste börja om från början. ‘Man måste så att säga födas på nytt och se tillbaka på sina tidigare föreställningar som barnskor’, skriver Goethe (Goethes italienska resa, 20 dec 1786, Italienische Reise, ‘Bericht’ okt 1787, citat från 13 dec 1786, min övers.).

Jag är som en byggmästare som vill bygga upp ett torn men lagt en dålig grund. Han märker det i tid och river gärna ned vad han redan byggt upp, han försöker utvidga och förädla sin grundplan, ägna mera omsorg åt stenfoten, och han gläder sig redan på förhand åt den blivande byggnadens otvivelaktiga stabilitet. Himlen give att vid min återkomst också de följder i moraliskt avseende, som livet i en större vidare värld har haft, skall märkas på mig.

(Goethes italienska resa, 20 dec 1786)

Goethes italienska resa är ett paradigmatiskt exempel på bildningsresor, resor där målet är att förändras och växa som människa i mötet med det bästa som mänskligheten åstadkommit inom konst och kultur. När man läser hans anteckningar slås man av hur medveten han är om sitt mål och hur han fortlöpande iakttar sig själv för att stämma av hur utvecklingen fortskrider, till dess han anser att hans horisonter vidgats tillräckligt för att han ska kunna återvända till Weimar och sitt arbete.

Men i en vidare bemärkelse av ordet kan en bildningsresa också, som för Tara Westover, vara något mycket mer spontant och oplanerat, något som först i efterhand visar sig ha lett till en avgörande personlig utveckling utan att detta från början var avsikten. Det behöver inte ens vara en resa i yttre mening utan kan lika gärna vara en inre resa, en omvälvande personlig utveckling som inte har med någon förflyttning i rummet att göra. Och det är inte bara klassisk konst eller litteratur som kan vidga tankens horisonter utan också populärkultur, möten med andra männi­ skor, resor till andra länder och nya kunskaper.

Tara Westover beskriver till exempel hur ett par rader av Bob Marley om frigörelse från mentalt slaveri hjälpte henne att våga vaccinera sig, trots

11

Wilhelm Tischbein, Goethe på Campagnan. 1788. Städel Museum.

att hon fått lära sig av fadern att läkare och sjukhus är verktyg som Regeringen använder för att kuva och döda människor. Hon berättar också att hon under uppväxten aldrig fått lära sig om Förintelsen och gjorde bort sig när hon som student frågade sin lärare vad ordet betydde. Den upplevelsen fick henne att inse ‘vad det innebar att få en missuppfattning rättad – en missuppfattning av en sådan storleksordning att när den rubbades så rubbades världen’ (s. 316).

I det sista kapitlet av Allt jag fått lära mig är Tara hemma hos familjen i Idaho på jullov från forskarstudierna i Cambridge. Hon tittar sig i spegeln och ser ett annat ansikte än det hon är van vid. Något har förändrats i ögonen och kring munnen, något som visar en ny tro på att livet går att påverka. För att överleva den fysiska och psykiska misshandeln i hemmet hade hon lärt sig att när det behövdes växla personlighet, så att hon för familjen kunnat visa upp en version av sig själv som inte förändrats sedan hon var sex-

12

ton år gammal. När hon nu ser sig i spegeln inser hon att hon inte längre kan klättra in i den och komma ut som sitt sextonåriga jag. Den person hon en gång var är borta. De beslut hon fattar tillhör en förändrad person, ett nytt jag. ‘Man kalla detta nya jag många saker’, skriver hon.

‘Förvandling. Metamorfos. Falskhet. Svek. Jag kallar det en utbildning’ (s. 396).

Det engelska ordet education, som här översatts med utbildning, skulle också kunna översättas med bildning, ett ord som inte finns på engelska annat än som direkt lån från tyskan: Bildung.

Filosoferna och författarna Johann Gottfried Herder – en vän till Goethe – och Wilhelm von Humboldt hör till dem som utvecklade det moderna bildningsbegreppet. Humboldt skriver i en klassisk formulering att bildning innebär en allsidig utveckling av människans förmågor till en harmonisk helhet. Liksom ett frö har varje människa en inneboende potential som bara kan förverkligas om förhållandena är de rätta. Bildning

är förverkligandet av den enskildas utvecklingspotential, men handlar samtidigt om att utvecklas till en god medborgare. Det bästa samhället är enligt Humboldt ett där var och en tillåts utveckla sin fulla individuella potential och där varje individ bidrar till helheten med de förmågor hon utvecklat. Personlig utveckling och gott medborgarskap är två sidor av samma mynt. Båda är lika väsentliga för bildning (Humboldt, Om gränserna för statens verksamhet, s. 35–42).

Med en bildningsroman menas, enkelt uttryckt, berättelsen om en bildningsresa. Goethe arbetade under sin tid i Italien på flera olika verk samtidigt, där­ibland det som kallats den första bildningsromanen: Wilhelm Meisters läroår, historien om en ung man från en borgerlig familj som ansluter sig till ett resande teatersällskap och efter många äventyr och svårigheter hittar sig själv och en riktning för sitt fortsatta liv. Begreppet bildningsroman är svårdefinierat, men ofta rör det sig som i Wilhelm Meister om en skildring av en människas moraliska och själsliga utveckling i hennes formativa år, av hur hennes personlighet utvecklas och mognar i livets strider medan hon söker en egen identitet, kommer underfund med var hennes individuella potential ligger, vilka hennes värderingar är och vad hon vill göra med sitt liv, hittar vänskap och kärlek och gradvis letar sig fram till ett sätt att leva i ett samhälle och förhålla sig till dess rådande normer (Telnes Iversen, Change and Continuity: The Bildungsroman in English, s. 21–43).

Man kan i vidare mening tala om bildningsromaner även när den litterära formen inte är romanens utan självbiografins eller den självbiografiska reseskildringens, som i Allt jag fått lära mig och Goethes italienska resa. Den kanske äldsta självbiografiska skildringen av en bildningsresa är Augustinus Bekännelser från 400-talet, där kyrkofadern beskriver sin andliga utveckling från barndom, ungdom och vuxenålder fram till den mogne mannens omvändelse till den katolska tron. Även filmer kan räknas som bildningsromaner om temat är en huvudpersons bildningsresa eller bildningsgång, som i Disneys Lejonkungen, där Simba hittar sig själv och förverkligar sin utvecklingspotential i resan från barndomens lyckliga familjeliv via tillvaron som utstött i djungeln till återupprättelsen som kung av lejonstammen efter striden mot farbrodern och kungamördaren Scar.

Mest populär av alla nutida bildningsromaner

är antagligen J. K. Rowlings Harry Potter, en storsuccé både som bokserie och i filmatiserad form med böckerna som förlaga. Från vilsen ungdom och hackkyckling i en dysfunktionell familj utvecklas Harry till ledargestalt och sin tids största trollkarl. I en emblematisk scen får han på sin elvaårsdag veta av Rubeus Hagrid, skogvaktare på trollkarskolan Hogwarts, att han är trollkarl – ‘You’re a wizard, Harry!’ Harry tror först att det måste vara ett misstag men inser till slut att det är sant. Han är ämnad för mycket mer än att gömmas undan i familjen Dursleys städskrubb under trappan.

Att våga tro på sin egen potential och ta på sig den uppgift man är kallad till är ett centralt tema i många bildningsromaner. När Simba i Lejonkungen tvivlar på sig själv och gett upp alla ambitioner är det barndomsvännen Nala som kallar honom tillbaka för att ta upp striden om makten över lejonstammen. I Allt jag fått lära mig är det Tara Westovers lärare vid Brigham Young University och i Cambridge som uppmanar henne att tro på sin egen potential. När hennes handledare berömmer hennes akademiska arbete och föreslår forskarstudier, reagerar Tara inte med stolthet eller glädje utan med skräck. Kontrasten blir för stor med den självbild hon bär med sig från uppväxten. Hennes äldre bror hade tryckt ned hennes huvud i en toalettstol och tvingat henne säga att hon var en hora (s. 233–34, 294–95).

Jag föreställde mig mig själv som forskarstudent vid Cambridge, iförd en lång svart kappa som svischade runt benen när jag gick längs de gamla korridorerna.

Sedan var jag dubbelvikt i badrummet med armen bakom ryggen och huvudet i toaletten. Jag försökte fokusera på studenten men det gick inte. Jag kunde inte se flickan i den fladdrande svarta kåpan utan att se den andra flickan. Forskare eller hora, både kunde inte vara sanna. Det ena var lögn. (s. 295)

Hon börjar undvika professor Steinberg, hon känner hur hon spänner musklerna och gör sig redo att fly när hon ser honom på en avslutningsmiddag. En annan lärare lägger märke till det och försöker övertyga henne om att hon har lika stor rätt att vara vid Cambridge som alla andra (s. 295–98). Ändå dröjer det länge innan Tara slutgiltigt bryter med fadern och sitt förflutna och bestämmer sig för livet som forskare. Valet att växa som människa är inte alls självklart.

13

Som Sverker Sörlin uttryckt det utvecklas Tara från en förkrympt version av sig själv till en fullvärdig människa och medborgare genom att på tre terminer genomgå den upplysning som tog Västerlandet trehundra år (Till bildningens försvar, s. 166). Upplysning, skrev Immanuel Kant, är människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet. Omyndig är den som saknar förmåga eller mod att använda sin tankeförmåga utan ledning av andra, och omyndigheten är självförvållad om orsaken inte är brist på förstånd utan brist på beslutsamhet och mod. Tara Westovers berättelse ger en existentiell dimension till Kants ord. Den visar hur oerhört smärtsamt det kan vara och vilken enorm beslutsamhet det kan kräva att bryta sig loss från sin omyndighet och följa Kants uppmaning: Sapere aude, ‘Våga veta!’

(Kant, ‘Svar på frågan: Vad är upplysning?’).

Mot slutet av Allt jag fått lära mig är Tara gästforskare på Harvard och får besök av sina föräldrar. Hennes far säger att han mött Herren Jesus Kristus och profeterna, som förklarat att hon är besatt av Lucifer. Han erbjuder sig att välsigna henne och driva ut den onda anden. Men Tara säger nej. ‘Det min far ville driva ur mig var inte en demon: det var mig’, skriver hon (s. 366–69).

Allt jag hade arbetat för, alla mina år av studier, hade varit för att skaffa mig det här enda privilegiet: att få se och uppleva flera sanningar än dem jag fick från min far, och att använda de sanningarna för att forma min egen verklighet. Jag hade kommit att tro att förmågan att utvärdera många idéer, många historier, många perspektiv var central för att kunna bilda sig en egen uppfattning. Om jag gav vika nu skulle jag inte bara förlora en diskussion. Jag skulle förlora makten över min egen verklighet. (s. 369)

När Tara lämnar fadern och familjens sektliknande tillvaro i samhällets utkant – där man håller sig med egna förråd av bensin och vapen i beredskap för ett kommande inbördeskrig mot Regeringen – tar hon också ett steg in i den demokratiska samhällsgemenskapen, där problem inte ska lösas genom blind lydnad och våld utan med argument. Det är ett hoppfullt budskap i en tid då USA och andra demokratiska länder splittras i grupper som misstror varandra, tror på oförenliga ‘alternativa sanningar’ och bekämpar varandra som fiender. Det går att lämna skyttegravarna och vidga tankens horisonter, tänka bortom den egna

14

gruppens dogmer och samtala med sådana som kommer från en annan bakgrund och fått lära sig andra dogmer än man själv. Det går att återskapa det som den amerikanske filosofen Michael Sandel kallat det demokratiska samtalets förlorade konst. Men det kräver en särskild sorts öppenhet, en beredskap att inte bara lära nytt utan också lära om, att ompröva sådant man kanske alltid tagit för självklart och otvivelaktigt. Den öppenheten kan framstå som en utopisk dröm i ett samhälle där maximerandet av egennyttan och försvaret av den egna identiteten upphöjts till styrande principer.

Tara Westover visar att den är möjlig även när förutsättningarna verkar hopplösa.

Franska revolutionen utbröt 1789, året efter att Goethe kom hem från Italien. Många välkomnade den som början på en ny tid av frihet och upplysning, men den nya samhällsordningen urartade snart i terror och blodbad. Framstegsvänliga tyska intellektuella frågade sig hur man skulle reformera den ålderdomliga samhällsordning som fortfarande rådde i Tyskland utan att göra om misstagen från Frankrike. Revolutionens ledare hade försökt tvinga på folket sina idéer och använt våld när de mötte motstånd. Deras misslyckande visade att ideal som frihet och upplysning är värdelösa i praktiken om inte människor vet hur de ska följa dem och inte vill göra det. Samhället kan inte förändras om inte folket är redo. Medborgarna måste ha de kunskaper och dygder som krävs för att inse sina enskilda och gemensamma intressen och när det behövs välja det gemensamma bästa framför egennyttan. De kunskaperna och dygderna kräver utbildning, en utbildning som inte bara talar till intellektet utan formar hela människan, både huvud och hjärta, såväl tanke som känsla och vilja (Beiser, The Romantic Imperative, s. 89–90, Bohlin, Medborgerlig bildning, s. 65–67).

Det var i detta historiska sammanhang som den moderna bildningstanken utvecklades. Att skapa ett gott samhälle handlade inte bara om politiska reformer eller omstörtande förändringar. Det måste också ske på individnivå, genom formandet av det som Aristoteles kallade folkets gemensamma ethos (Politiken, bok 8, 1337a). Vägen till ett samhälle av fria och upplysta individer som gemensamt styr sig själva går över en fri och allsidig utveckling av varje enskild människas kunskap, förmågor, moraliska sinne och medborgaranda.

Bildning är en mångfacetterad företeelse. I Goethes italienska resa handlar det om en rent individuell process, där målet är att förädla den egna själen utan att detta har något särskilt med samhällsförändring att göra. (I Wilhelm Meisters läroår är samhällsfrågorna mer närvarande, se Kontje, ‘The German Tradition of the Bildungsroman’, s. 10–32.) Goethes bildningsgång i Italien kännetecknas även av att den har ett på förhand tydligt uttalat mål: att så mycket som möjligt närma sig de stora historiska konstnärernas och tänkarnas intellektuella och andliga nivå (de som man i dag brukar avfärda som ‘döda vita män’).

Tara Westovers berättelse handlar om en annan sorts bildning, där målet inte är givet på förhand utan växer fram som ett resultat av själva processen; med Kierkegaard kunde man säga att hon lever sitt liv framlänges men bara förstår det baklänges (Kierkegaard, Journalen, JJ:167). För Westover liksom för Goethe är kanoniska verk ur den västerländska traditionen avgörande för utvecklingen – John Stuart Mills Om friheten och Förtrycket av kvinnorna, Mary Wollstonecrafts Till försvar för kvinnans rättigheter – men även Bob Marleys ‘Redemption Song’, möten med männi­ skor från andra bakgrunder, kunskapen om Förintelsen och förtrycket av svarta amerikaner, och mest av allt den plågsamma existentiella frigörelsen från fadern och den världsbild han representerar (s. 315–18).

Om varje individ ska kunna utveckla sin unika potential är det viktigt att det finns utrymme för ett fritt kunskapssökande där individens intressen avgör snarare än yttre prestationskrav. I dagens skola finns en tendens till att allt lärande styrs utifrån, planeras noga på förhand och kontrolleras i efterhand för att man ska försäkra sig om att de i styrdokumenten fastställda målen nåtts. Pedagogikforskaren Ingrid Carlgren har visat hur detta riskerar att skapa en instrumentell attityd som trivialiserar lärandet. Skolans kursplaner formuleras sedan 1990-talet i termer av mål för elevernas lärande, och betygsättning uppfattas som en fråga om rättssäkerhet. En konsekvens blir att kunskapskraven måste formuleras så att eleverna på förhand kan veta i detalj vad de förväntas göra för att nå ett visst betyg och så att elever och föräldrar i efterhand kan diskutera betygsättningen med läraren utan att behöva djupare kunskaper i det aktuella ämnet. Risken

finns att eleverna fokuserar mindre på att utveckla sitt kunnande än på att låtsas göra det, på att ‘se ut som om de kan’ (Carlgren, ‘Att kunna eller låtsas kunna’). Den sortens lärande är motsatsen till bildande.

Att skapa utrymme för ett fritt och icke-instrumentellt lärande är en uppgift för skola och högskola, men också för bibliotek. I boken Palaces for the People driver den amerikanske sociologen Eric Klinenberg tesen att folkbibliotek är en viktig del av det han kallar social infrastruktur, platser där människor kan mötas, samtala, lära känna varandra och på så vis bygga ömsesidig tillit och det som kallas socialt kapital. Att vem som helst är välkommen utan krav på betalning gör också folkbiblioteken till unika platser för självstudier och fri självbildning. Klinenberg intervjuar biblioteksbesökare som beskriver hur tillgången till ett bibliotek under uppväxten gjorde att de på ett oplanerat sätt kunde upptäcka intressen de inte visste att de hade. En kvinna från en arbetarklassfamilj i New York berättar hur biblioteket blev den plats där hon kunde fly undan det konfliktfyllda hemmet och få en glimt av en bättre värld.

En man med katolsk bakgrund berättar att han som ung blev intresserad av debatten om dödshjälp och frågade sin präst hur han borde tänka i frågan. Prästen svarade att kyrkan tog avstånd från dödshjälp, men den unge mannen nöjde sig inte med svaret utan gick till sitt bibliotek för att läsa vidare på egen hand. Han övertygades av argumenten för att tillåta dödshjälp och blev senare journalist på The New Yorker. Jag kunde nöjt mig med prästens svar, reflekterar han i efterhand, jag kunde ha tänkt ‘OK, det här är vad vi tror på i min kyrka, så då är saken avgjord’ (s. 116, min övers.), men biblioteket hjälpte mig att bli en egen person, att våga ifrågasätta auktoriteter och tänka själv.

Det saknas idag en politik för bildning. De flesta politiker och näringslivsföreträdare ser värdet av utbildning och lärande som rent ekonomiskt och skola och högskola som instrument för att så kostnadseffektivt som möjligt tillgodose arbetsmarknadens behov. Att utbilda sig enbart för bildning betraktas som ett sätt att ‘strula till ett liv’ (titeln på en rapport från Svenskt Näringsliv 2011), att kasta bort sin egen tid och skattebetalarnas pengar. Den utbildningssynen riskerar att skapa ett samhälle av trångsynta yrkesspecialister

15

som kan hitta effektiva medel till vilket mål som helst om deras överordnade bestämt det, men inte kan föra en meningsfull diskussion om vilka mål som är värda att sträva efter. Ett sådant samhälle kommer att styras antingen av mäktiga intressegrupper, anonyma teknokrater och experter på politisk marknadsföring – det som sociologen Colin Crouch kallat postdemokrati – eller av populistiska ledare som piskar upp motsättningar, tvingar ned människor i identiteternas skyttegravar och stänger alla vägar till dialog. Stormningen av Kapitolium i Washington i januari 2021 är en påminnelse om vad som står på spel.

Vad bör göras? Sverker Sörlin skriver att vi behöver genomgå ‘en stor omvändelse’ (Till bildningens försvar, s. 174). Liksom i de tidiga folkrör­elserna behöver vi ta till oss upplysningens idéer och bestämma oss för att det är vår uppgift att bygga, eller återuppbygga, det Olof Palme kallade den svenska studiecirkeldemokratin (s. 123).

Det är ett arbete för oss som medborgare. Vi bör prenumerera på tidningar och läsa böcker. Vi bör organisera oss i föreningar och rörelser. […] Vi bör

förskjuta mer av tyngdpunkten i våra samhälleliga investeringar till bildning och utbildning. Kunnigare människor bidrar till ett klokare samhälle och till den etiska miljö som vi lever i. Bildning bidrar till att hålla samhället samman. (s. 211–12)

Sörlins tolkning av bildningstanken utgår från den svenska och skandinaviska folkbildningstraditionen, som i sina tidiga skeden bevarade delar av den humanistiska bildningstanken från Goethe, Herder och Humboldt. Det humanistiska arvet gör bildning till mer än ett program för folkupplysning eller politisk opinionsbildning med brett demokratiskt deltagande; bildning är också en existentiell process på individnivå, en transformerande förändring av personligheten som bygger på en radikal öppenhet inför andra sätt att tänka, känna och leva. Sådana bildningsresor kan se ut på många olika sätt, men en gemensam nämnare är upplevelsen av att ha förändrats och växt så att man efteråt inte riktigt känner igen sig själv utan, som Goethe uttrycker det, ser tillbaka på sina gamla föreställningar som barnskor.

LIT TER ATUR

Aristoteles. Politiken. Översättning med inledning och kommentar av Karin Blomqvist. 2. uppl. Sävedalen: Åström, 2003.

Beiser, Frederick C. The Romantic Imperative: The Concept of Early German Romanticism. Cambridge: Massachusetts Harvard University Press, 2003.

Bohlin, Henrik. Medborgerlig bildning: Om varför man studerar på högskola. Lund: Studentlitteratur, 2018.

Carlgren, Ingrid. ‘Att kunna eller låtsas kunna’. I Sammenlignende fagdidaktik 4, red. C. E. Krogh och S.-E. Holgersen, skriftserien CURSIV nr 19, s. 13–32. Aarhus: Aarhus Universitet, 2016.

Crouch, Colin. Postdemokrati. Övers. Henrik Gundenäs. Göteborg: Daidalos, 2011.

Goethe, Johann Wolfgang von. Brev till Ernst Theodor Langer, Strassburg, 29 April 1770. I Der junge Goethe, Band 2 April 1770– September 1772, s. 4–5. Berlin: de Gruyter, 1963.

Goethe, Johann Wolfgang von. Italienische Reise [1816–1817].

Leipzig: Insel, 1920.

Goethe, Johann Wolfgang von. Johann Wolfgang von Goethes italienska resa. Övers. Bertel Kihlman. Redigerad och med inledning av Göran Schildt. Stockholm: Biblioteksförlaget, 1961.

Goethe, Johann Wolfgang von. Skrifter i urval 3–4. Wilhelm Meisters läroår, 1–2 [1795]. Stockholm: Bonniers, 1931.

Humboldt, Wilhelm von. Om gränserna för statens verksamhet

16

[1791–1792]. Övers. Erik Carlquist. Umeå: h:ström – Text & kultur, 2012.

Kant, Immanuel. ‘Svar på frågan: Vad är upplysning?’ [1784]. I Vad är upplysning?: Kant, Foucault, Habermas, Mendelssohn, Heidegren, s. 25–36. Stockholm: Symposion, 1989.

Kierkegaard, Søren. Journalen JJ:167 [1843]. I Søren Kierkegaards Skrifter, elektronisk version, http://www.sks.dk/JJ/txt.xml Klinenberg, Eric. Palaces for the People: How Social Infrastructure Can Help Fight Inequality, Polarization, and the Decline of Civic Life. New York: Crown Publishing Group, 2018.

Kontje, Todd. ‘The German Tradition of the Bildungsroman’. I A History of the Bildungsroman, red. Sarah Graham, s. 10–32.

Cambridge: Cambridge University Press, 2019.

Sandel, Michael. ‘The Lost Art of Democratic Debate’. TED Talk, 2010. https://ed.ted.com/lessons/the-lost-art-of-democraticdebate-michael-sandel Sörlin, Sverker. Till bildningens försvar: Den svåra konsten att veta tillsammans. Stockholm: Natur & Kultur, 2019.

Telnes Iversen, Anniken. Change and Continuity: The Bildungsroman in English. Tromsø: Universitetet i Tromsø, 2009.

Westover, Tara. Allt jag fått lära mig. Övers. Peter Staffansson.

Stockholm: Natur & Kultur, 2020.

Winberg, Ola. Den statskloka resan: Adelns peregrinationer 1610–1680. Uppsala universitet, Diss. Uppsala: Uppsala universitet, 2018.

boel englund

Språk, kunskap, bildning – och jag

2020 var ett annus horribilis.

2020 var ett skitår.

B

åda de här formuleringarna fanns i svenska morgontidningar under de första månaderna i år, upprepade gånger. Jag reage­ rade på båda när jag läste dem. Mina reaktioner hade något med bildning att göra, trodde jag. Men är den ena av dem mer bildad än den andra? Varför faller det sig ganska naturligt att ställa den frågan? Har språket, inklusive sättet man uttrycker sig på, överhuvud­ taget något att göra med bildning?

Det är stora frågor jag ställer och jag ska naturligtvis inte försöka ut­ reda och på något tillfredsställande vis besvara dem här. De kommer i stället att fungera som utgångspunkter i den här korta, personliga och allmänt slingrande lilla artikeln som har bildning, språk och kunskap som tema. Låt oss kalla den för en essä!

Språk och bildning? Mycket har tänkts och skrivits om bildning, inklusive om språkets plats och roll. Sven-Erik Liedman diskuterar till exempel i sitt bidrag till antologin Bildningens förvandlingar från 2007 språkets betydelse. Han menar att det finns ett nära samband mellan de två såtillvida att först när tankar kläds i en adekvat dräkt av ord får tan­ ken skärpa. (Jag kan bara hålla med.) Men Liedman talar inte bara om tanken, det kan exempelvis lika gärna gälla känslor. ‘Bildningen ligger i texten, inte i dess föremål’ skriver han, det är språkets ‘kontrastrikedom och skärpa’ som är det avgörande. Bidraget avser med andra ord en sär­ skild slags bildning, språklig sådan, och idéhistorikern Liedman väljer att se just det sätt man uttrycker sig på som ett centralt inslag i bildning.

Det är frestande att här jämföra med en mycket, mycket äldre åsikt: ‘Det passande ordet är det säkraste tecknet på den riktiga tanken’. Satsen finns i ett av den grekiske vältalighetsläraren Isokrates tal från 300-talet före Kristus. Ansträngningen för att nå fram till rätt uttryck kräver och 17

utvecklar enligt Isokrates tankens skärpa, sinnet för nyanser. Samtidigt innebär övningen i att handskas med ord, att bedöma och välja det rätta ordet ett formande av omdömet som har följder för annan verksamhet än just vältalighet. Historikern Henri-Irenée Marrou ser Isokrates som källan till ‘den stora skolhumanistiska strömningen i västerlandet’ – den som har stått för en så stor del av skolans bildningstanke – och han får medhåll av Paul Diderichsen.1 I Isokrates uppfattning om värdet av att forma sitt omdöme kan vi dessutom se en koppling till den höga vär­ dering av Aristoteles fronesis, den kunskapsform som innebär praktisk klokhet och bygger på omdöme, som kring millennieskiftet blev syn­ lig i den pedagogisk-filosofiska debatten. Jämför den svenska tidskriften med samma namn.

Avslutningsvis tillägger Sven-Erik Liedman dock att det språkliga inte är tillräckligt. Bildning kräver mera, det kräver även ‘en aldrig stillad törst efter insikter på livets olika områden’. Också detta är en uppfattning som tilltalar mig. Jag uppskattar även själva formuleringen hos Liedman – men skulle nog ändå välja att tala om nyfikenhet i stället för om törst efter insikter. Nyfikenhet är, för mig, ett mindre anspråksfullt uttryck – och jag är tydligen rädd för att göra anspråk, vara för högtravande? Så är det nog. Det verkar vara mycket som spelar in när man ska formulera sig och vill formulera sig väl! Hur som helst: om bildning är en process snarare än ett tillstånd, vilket jag tror, så är en nyfikenhet på livet och världen som är utan slut ett oavvisligt inslag i bildning. Här kan man jämföra med den aldrig avslutade strävan att bli mänskligare, latinets hu­ manior, som har setts som kännetecknande för den hellenistiska utbild­ ningen, och som naturligtvis har kopplingar till vårt ‘humaniora’.

Det första av de två inledande språkproven ovan kom, om jag minns rätt, ursprungligen från drottning Elisabeth II och gällde ett annat år.

Det pekar med sina latinska ord mot bildning som en viss typ av kun­ skaper, sådana som inte är för alla utan socialt särskiljande och knutna till högreståndspersoner. Just en sådan uppfattning om vad begreppet bildning står för har ju länge varit den vanligaste: den är bildad som vet mycket, men inte i fråga om vad som helst. Centralt är i stället den sorts vetande som ryms inom ämnesområdet humaniora. Historia, språk och litteratur är det viktigaste, ju äldre desto bättre. Då blir det ganska na­ turligt att fråga sig om det uttryckssättet med sina för de flesta obekanta ord är mer bildat än version två, det som talar om ett skitår. Dessutom är annus horribilis latin. Latinkunskaper var under många århundraden kännetecknet för en liten lärd europeisk elit och också länge kärnan i det bildningsbegrepp som var den svenska lärda skolans (gymnasiets), 18

där latinet var det viktigaste ämnet. Sedan dess har latinkunskaper som tecken på bildning fallit i vanrykte, men jag misstänker att ett visst mått av det gamla trots allt lever kvar – vilket inte betyder att jag vill hävda att latin är ett sådant tecken.

Jag talar om ord och uttryckssätt, men det är ju människor som är bildade, inte ord. Och bildning är oupplösligt förbundet med värdering; bildning är fint, eftersträvansvärt, högt, obildning är lågt. En viktig funktion hos såväl bildningsbegreppet som latinet har varit att särskilja människor, och så fungerar bildningsbegreppet fortfarande – låt mig inte glömma den aspekten. Att tala om ett förskräckligt år som ett annus horribilis innebär att ett avstånd markeras, några kan smickra sig med att förstå, andra utesluts. Det sagda blir obegripligt för en del, för­ modligen en stor del av tidningarnas läsare.

Nå, skitåret då? Hur ska vi tänka här? Om ordvalet och därmed om de männi­skor som uttrycker sig så?

Nu börjar det bli svårt. Jag prövar så här: vad är motsatsen till bild­ ning, om vi talar om bildning som en egenskap som tillskrivs en män­ niska? ‘Obildning’, som bara förnekar förekomsten av bildning, duger naturligtvis inte. Okunnighet, inom vilket område det vara må, är inte mycket bättre. Men vulgaritet skulle kunna vara en möjlighet.

Själv rynkar jag på näsan åt skitåret, det är där skon klämmer. Jag tror att det har med en stark motvilja mot sådant jag uppfattar – eller snarare reagerar på – som vulgärt att göra. Kanske har det också ett samband med att jag har växt upp i en familj mycket långt från latin och klassisk bildning men där man aldrig svor eller talade om ‘skit’?

Jag fick gå i läroverk, trots att pappa någon gång muttrade ‘jag fick börja på sågen när jag var elva!’. Det var på den tid då läroböckerna skulle köpas av eleverna i ortens bokhandel och eleverna gick hem och åt lunch, eller betalade för den på stan. Dessförinnan var jag en otroligt flitig låntagare på stadens folkbibliotek. Jag minns boken Så vandrade sju syskon som jag inte sett till sedan dess, och jag minns fortfarande så väl de två kvinnliga bibliotekarierna. Den ena var ung, blond, leende och ljuv, den andra äldre, mörkhårig, mager, med runda glasögon och ma­ rinblå klänning med vit krage. Den äldre hindrade mig en sommar från att låna/läsa mer än fyra böcker per dag (‘man kan inte läsa så många böcker’), och när jag började ge mig in bland hyllorna för vuxenlittera­ tur censurerade hon mina lån. Jag minns till och med en av de censu­ rerade böckerna: Dylan Thomas Äventyr i skinnbranschen. I gymnasiet läste jag två år latin och tyckte om det, liksom jag tyckte om litteratur, litteraturhistoria och språk. Och på den vägen fortsatte det. Jag är alltså 19

marinerad i språk och text, mycket av det från äldre tid och mycket av det så kallad god litteratur. Känslighet för språk och en ingrodd mot­ vilja mot vulgärt språk, i synnerhet i skrift, längre än så kommer jag nog inte i att förklara min reaktion på ‘skitåret’.

Som synes har jag undvikit att ta ställning i den ursprungliga frågan: är det ena uttryckssättet mer bildat än det andra? Svaret måste såvitt jag kan förstå bli att inget av dem är mer bildat än den andra. Språkdräkten skiljer sig åt, och konnotationerna, men inte tankeskärpan eller något annat som kan tänkas ha med bildningsbegreppet att göra. Ett ord i en enstaka mening som just jag reagerar på som vulgärt säger ingenting om den människa som uttalar det och hennes bildning eller obildning.

Nu tränger sig emellertid ytterligare en fråga på, märker jag. Kan man vara bildad ensam? Eller förutsätter bildning en gemenskap? I Sver­ ker Sörlins bok Till bildningens försvar (2019) betonas till exempel mycket starkt att en bildning för tjugohundratalet handlar om att ‘veta tillsam­ mans’. Men hur nödvändigt är detta ‘tillsammans’?

Jag tror också att bildning förutsätter en gemenskap, men i en ganska annorlunda mening som har med språk och tidslighet att göra. Språk, skrift och formuleringar kan binda samman människor, tankar och känslor inte bara i nutid utan över århundraden i en mening som inte är mer imaginär än den om att veta tillsammans i nutiden. Så som jag föreställer mig denna gemenskap förutsätter den känslighet för språk, men vad gäller den historiska aspekten naturligtvis också beläsenhet.

NOT

1. Om Isokrates och den skolhumanistiska strömningen, se Henri-Irenée Marrou, Histoire de l’éducation dans l’Antiquité, 1, Le monde grec (Paris: Seuil, 1981), s. 138–40; Paul Diderichsen, Sprogsyn og sproglig opdragelse: Historisk baggrund og aktuelle problemer, utg. af Niels Rosenkjær (Köpenhamn: Nyt Nordisk Forlag Arnold Busck, 1968).

20

gunnel furuland

Bror och böckerna Ur bokhyllorna i Bror Hjorths hus

C

oronasommaren 2020 besökte jag konstnärshemmet Bror Hjorths Hus, denna oas i Uppsala som är ett så fint besöksmål. Återigen lade jag märke till hur speciellt konstnärens bibliotek är utformat och exponerat. Här rör det sig inte om strikt ordnade inbundna böcker med vackra skinnband och guldsnitt signalerande kulturell status. Merparten av böckerna i de enkla trähyllorna är häftade och står liksom bågnade mot varandra i en anspråkslös ordning.

Böckerna ser faktiskt tämligen trasiga ut. Där och då väcktes idén att kontakta muséet och fråga om det fanns någon förteckning över boksamlingen, nyfiken på samlingens karaktär och inriktning.

Museichefen Tomas Järliden letade reda på två kortkartotek som gjorts för länge sedan över Bror Hjorths böcker.

Coronan fortsatte att prägla tillvaron och i feb­ ruari 2021 fick jag låna hem kartoteken för att skriva in de maskinskrivna korten i ett excelark med syftet att i ett senare skede kunna titta på böckerna i fysisk form. Excel-arket ordnades i kategorier som författare, titel, förlag, ämnesområde osv. Att träget skriva in titlarna från korten i kortlådorna till ett digitalt program i datorn var en tålamodsprövande uppgift. Men under tiden fick jag tillfälle att reflektera över vilken typ av litteratur som konstnären Bror Hjorth skaffade under livet. Långt svårare är att bedöma vilka böcker som haft störst betydelse för honom.

Hans-Olof Boström, chef för Bror Hjorths hus 1987–1993, har i sin bok om konstnären från 1994 till hundraårsminnet av dennes födelse skrivit ett rejält kapitel om biblioteket och läsningen.1 Här

ger han en god överblick över boksamlingens karaktär och har säkert utgått från kartoteket. De dryga 37 hyllmetrarna med närmare tvåtusen volymer präglas givetvis främst av konstböcker.

Men skönlitteratur, politik, filosofi och religion är också framträdande ämnesområden. Inriktningen är inte särskilt förvånande – Bror Hjorth

bror hjorth 1944, foto arne holmström.

21

var verkligen en läsande och reflekterande person. Det märks också då böckerna ser använda ut där de står i de enkla trähyllorna.

Bror Hjorth levde mellan 1894 och 1968, en period då de tryckta böckerna fortfarande var centrala verktyg för personlig utveckling, folkbildning och utbildningen i stort. Konstnärens andra hustru, Margareta Adde (1931–1985), ger i Närbild av Bror (1978) en rad trådar in i Bror Hjorths tankeliv och hans förhållande till litteratur och läsning. ‘Liksom folkmusiken var en djup och frisk källa för Bror att ösa ur för sin konst, var en viss sorts litteratur mer än annan en stor stimulans i hans skapande liv.’2 De materiella förutsättningarna för att kunna få tillgång till böcker och läsning grundlades redan under uppväxten, då fadern kronoskogvaktaren Emil Hjorth i Dalboda tre mil norr om Uppsala, ekonomiskt hjälpte de bägge sönerna Gösta och Bror att genomgå läroverk och ta studenten. Förutom utbildning, sjukvård och bidrag till utrikes resor lär bokinförskaffandet ha ingått i de tunga utgifter som fadern hade för de bägge sönerna.3 Alla de boktitlar i Brors bibliotek som skrivits in i excel-dokumentet bildar en koloss på lerfötter. Hur ska jag kunna hugga mig in i materialet utan att det blir sifferexercis och tråkig statistik? Är kategoriseringar och struktur viktigt? Jag väljer i detta sammanhang – ett temanummer om boklig bildning – att försöka närma mig böckerna som artefakter. Vilka var viktiga och oumbärliga? I hur hög grad kan det avgöras genom antal titlar av vissa favoritförfattare?

Här koncentreras studien på några författarskap från 1920-talet och fram till Bror Hjorths död 1968, som finns frekvent representerade i boksamlingen. Dessa personer var samtida med Hjorth och ingick i liknande kultursfärer och bildade konstnärens intellektuella inspirationskällor. Man kan kalla Brors böcker för hans konstnärliga medicin.

Författaren Stina Aronson finns representerad med tio titlar. Särskilt Gossen på tröskeln från 1942 är av intresse då Bror Hjorth gjorde omslaget till den boken. Ester Kristina Andersson, som var författaren Stina Aronsons namn i ungdomen, var under en tid förlovad med Brors äldre bror Gösta och hon umgicks i det Hjorthska hemmet i Dalboda. Bror fäste sig starkt vid Stina och var även hemligt förälskad i henne.4

22

Erik Blomberg, jämnårig med Bror Hjorth, verkade som lyriker, konstkritiker och sympatiserade med arbetarförfattarnas inriktning under 1930-talet. I serien Svenska målare utgiven av förlaget Svensk litteratur utkom Blomberg 1942 med den första större studien om Bror Hjorth, som fick en omarbetad utgåva 1952. Serien hade börjat utges 1937 med en skrift om Helmer Osslund och sedan följde Carl Ryd, Sven Erixson, Leander Engström, Åke Göransson, Carl Kylberg, Johan Johansson och Eric Hallström. Erik Blombergs insats för de moderna radikala bildkonstnärerna var helt central i samtiden. Han hade exempelvis 1940 givit ut boken Mosaik, där texter om litteratur, teater och konst samlades. Bror Hjorth förvarade hela sexton titlar av Blomberg i sitt bibliotek, vilket är anmärkningsvärt många av en och samma författare.

Tora Dahl hörde till Bror Hjorths bekantskapskrets, men det finns bara två titlar noterade i kartoteket. Ett skäl till detta kan möjligen vara att Bror Hjorths änka Margareta tog med sig Dahls böcker till sitt nya hem efter makens död.

Fjorton titlar av Vilhelm Ekelund visar på denne författares position som ett vitalt namn för estetiskt verksamma personer, en betydelsefull författarnas författare och även så för Bror Hjorth. I en av diktsamlingarna, Concordia animi, har Bror Hjorth lagt in stadgarna för Vilhelm Ekelundsamfundet, som hade bildats 1939. Men själva boken är som ganska många andra i boksamlingen osprättad.

Fyra diktsamlingar av Ingeborg Erixson, gift med konstnären Sven X-et Erixson, vittnar om konstnärskontakterna. Dedikationerna från ‘Bojan’ är familjärt tillställda Tove (Brors första hustru) och Bror Hjorth.

Jan Fridegård hör till de allra mest frekventa författarna hos Bror Hjorth med 22 titlar, alla med personliga dedikationer. I Porten kallas trång från 1952 skriver Fridegård med en hälsning från vårt landskap, alltså det gemensamma uppländska. Det finns en släktskap i uttrycken mellan författaren Fridegård och bildkonstnären Hjorth.

Bägge var viktiga personer i Uppsalas kulturliv och avled bara med några månaders mellanrum 1968. Det är anmärkningsvärt att deras relation inte alls uppmärksammas i den lilla skriften Författare i Bror Hjorths hus.

Filosofen Ingemar Hedenius finns företrädd

med fem titlar. Bror Hjorth var intensivt intresserad av filosofi, religion och samhällsfrågor och Hedenius blev en personlig vän. I sina memoarer ägnar Hedenius ett långt stycke åt Hjorth och framhåller att hans beundran för konstnären var starkare än dennes beundran för honom. Hedenius bodde nästan granne i Kåbo, ett villaområde i Uppsala. Bror Hjorth hade flyttat dit 1943 efter att ha låtit uppföra en personlig villa med ateljé ritad av Sten Hummel-Gummaelius.5 Gustav Hedenvind-Eriksson, en av föregångarna i den svenska arbetarlitteraturen, finns rikligen företrädd på Norbyvägen 26 i Uppsala med 15 titlar. Med dikten mot befrielse från 1955 var en signifikativ titel från denne rese inom autodidakternas skara. Några av böckerna är försedda med författarens dedikation.

Uppsalaförfattaren Björn-Erik Höijers sju titlar har alla blivit dedicerade till konstnären från författaren. Bror Hjorth gjorde omslagen till Höijers romaner Innan änkorna kom (1951) och Berättelsen om Jenny (1964).

Toyohiko Kagawa (1888–1960) finns representerad med åtta titlar. Den japanske författaren och socialreformatorn, flera gånger nominerad till Nobelpriset i litteratur och Nobels fredspris under 1940- och 50-talen, var en författare som givetvis intresserade den samhällsengagerade konstnären. Numera är detta författarnamn tämligen obekant för den breda allmänheten.

Hans Kinck (1865–1926), norsk författare och filolog, utmärker sig med närmare 40 titlar publicerade i Kristiania, senare Oslo. Kinck var en av Nordens yppersta stilister, men helt bortglömd nu. Bror Hjorth hade enbart titlarna på originalspråket norska. Och ännu idag finns det endast fyra titlar av Kinck översatta till svenska språket.

Samlingen med böcker av Pär Lagerkvist omfattar 25 titlar. Diktsamlingen Hjärtats sånger, skådespelet Seger i mörker och novellerna Onda sagor är försedda med dedikation från författaren.

Endast två titlar av Sara Lidman hittas i hyllorna och här kan man anta att det är av samma orsak som med Tora Dahl. Margareta Hjorth tog möjligen med sig hennes böcker till sitt fortsatta liv. Det var ett författarskap som säkert kändes angeläget för den unga änkan.

Den samtida författaren Ivar Lo-Johansson ingår i biblioteket med 22 titlar och de allra flesta är försedda med dedikationer. Bror Hjorth och

Ivar Lo brevväxlade flitigt från 1947 till 1955 angående Hjorths eventuella illustrationer av utvalda noveller i samlingarna Statarna (1936–1937). Men det stort tänkta projektet (50 noveller) blev aldrig genomfört. Novellen ‘En hästs historia’ blev den enda som Bror Hjorth illustrerade.6 Den trägne smålänningen Sven Ljungberg tog över och 1961 utkom hos Bonniers en bibliofilupplaga med Ljungbergs trägravyrer till Statarna.

Artur Lundkvist förekom även han med 22 titlar. Bror Hjorth gjorde ett antal porträtt av denne författare, som han upptäckt redan i och med Lundkvists debutdiktsamling Glöd från 1928.

Livsdyrkan, vitalism och kärleksbudskap inspirerade Hjorth och Lundkvist sinsemellan.7 Märkligt nog återfinns inte diktsamlingen i Hjorths bibliotek. Kanske har den förkommit eller gått vidare till Margareta Hjorth.

Givetvis var författarparet Harry och Moa Martinson centrala för Bror Hjorth. Biblioteket har 17 titlar av Harry och 7 titlar av Moa, flera med dedikationer. Bror Hjorth gjorde omslagen till Moas Drottning Grågyllen 1937 och Harrys Midsommardalen 1938. Rid i natt är den enda titel av Vilhelm Moberg som står i Hjorths hylla.

Den norske författaren Tarjei Vesaas (1897– 1970) betydde mycket för Bror Hjorth. De åtta titlarna som finns i biblioteket är både på originalspråk och översatta till svenska, flera med dedikationer. Margareta Hjorth lyfter särskilt fram bekantskapen med denne författare från slutet av 1950-talet. Vesaas hälsade på i Uppsala tillsammans med norska vänner och Sara Lidman. Hjorth och Vesaas var bägge tigande och blyga, Sara Lidman kvick och rolig. Men trots

23

tystnaden gjorde de två männen stort intryck på varandra. Vesaas uppskattade miljön hos Hjorth som fascinerad läste Fåglarna och Isslottet, men helst på nynorska. Han gav sig till och med in i en debatt i Dagens Nyheter om kvaliteten på den svenska översättningen av Isslottet 1963, utförd av Gustav Sandgren. För Bror Hjorth var det formen som var det viktigaste.8 Bildkonstnären betonar hur viktig språkets rytm och modulation är. En fördjupning i översättningarna av Vesaas från norska till svenska borde utföras i syfte att utröna om det ligger något i Bror Hjorths kritik.

Margareta Hjorth formulerar sin makes litteratursyn på ett tydligt sätt: ‘Bror brukade ju våghalsigt påstå att man kunde avgöra om en bok var värd att ödsla tid på genom att läsa den första sidan, ja, kanske bara de första raderna. För honom var litteraturen ointressant och steril om språket inte var uppbyggt i klara, rediga former, i bilder som kom honom att uppleva verkligheten på ett nytt och verkligare sätt, om orden inte stod intill varandra så att de bildade en rytmiskt levande melodi.’9 Vidare finner vi ett flertal verk av Goethe, Nietzsche, Schopenhauer och Strindberg i Bror Hjorths hyllor. Dessa giganter i den europeiska litteraturhistorien ingick självklart i hans bildningsgång och följde honom genom livet. Klassiker och radikaler stod sida vid sida hos den allsidigt bildade konstnären.

I början av 1960-talet började Bror Hjorth skriva ned citat i ett poesialbum som han hade tänkt ge ut av trycket som ett ‘konstnärligt credo’.10 Bland poeterna var Fröding, Karlfeldt och Birger Sjöberg centrala och väsentliga på ett djupt

24

personligt plan. Hos Sjöberg uppskattade Hjorth idyllen, humorn och självironin och han hade tankar på att illustrera diktaren. Men det blev aldrig av.11 Bror Hjorth hade ett kluvet förhållande till illustrerade böcker. Han ifrågasatte om det var möjligt att blanda ord- och bildupplevelser. Men ett viktigt undantag fann han i antologin Poésies et dessins från 1953 där dikter på franska försågs med teckningar av stora konstnärer. Här uppfattade han att det fanns en samhörighet konstnärligt och stämningsmässigt.12 Det blev inte så många bokomslag som fick Bror Hjorths signatur. De som han gjorde för titlar av Eyvind Johnson, Moa och Harry Martinson och Björn-Erik Höijer liknar i hög grad X-ets stil, utförda i grov stil och tidstypiska. Hjorth fick aldrig tillfälle och ville kanske inte heller utvecklas till en medveten bokformgivare. Hans uttryckssätt var ett annat med en plastik som krävde volym och form i handfasta material.

I självbiografin Mitt liv i konsten från 1967 får vi komma Bror Hjorths egen bildningsgång under unga år nära: Jag läste mycket, fick alla böcker jag ville ha. Fast far skakade på huvudet och tyckte det var mycket dumheter jag lärde mig. Jag läste om den nya konsten, främst presenterad av August Brunius, och jag tänkte på vad kamraterna pratat den korta tiden i Stockholm. Jag läste Pär Lagerkvist och mina gamla vänner Strindberg, Fröding, Karlfeldt. Jag började också läsa filosoferna, och fann att de var långt intressantare än de stickprov man fått i skolan av filosofi.13

Efter att ha presenterat de centrala grupperingarna inom bildkonsten under sin utveckling som konstnär fastslår Hjorth med kraft att det som emellertid mest grep honom var den unga litteraturen: Här marscherade upp en grupp ungdomar direkt från arbetar- och bondemiljö med nya signaler och med nya idéer om skapande. Starkare än i den avbildande konsten kände man här en vilja till något annat. I Paris hade jag varit avkopplad ganska mycket från det som hände hemma i litteraturen. De äldre Pär Lagerkvist, Erik Blomberg, Ragnar Jändel, Erik Lindorm kände jag och tyckte om, och när Birger Sjöberg kom med Fridas visor i mitten på 20-talet blev jag oerhört hänryckt. Nu kom dessa ungdomar, utan skolunderbyggnad med blotta kraften av sina genin. Hedenvind-Eriksson något äldre, Harry Martinson, Artur Lundkvist, Ivar Lo-Johansson, Eyvind Johnson, Jan Fridegård, Nils Ferlin, även Gunnar Ekelöf fast han var yngre och från annan miljö.

Rimmen avskaffades, den fria versen var på väg.

Det var Whitman, Edith Södergran, Diktonius som närmast inspirerade den unga litteraturen hemma.

Denna livaktighet blev mig till stor hjälp. Jag tyckte mycket om den nya dikten. Man är alltid beroende av det som rör sig omkring en och man stimuleras mer av det ofärdiga, som har möjligheterna i sig, än av det avslutade, hur bra det än är.14

Den personliga kontakten med flera av de samtida svenska författarna blev stimulerande för Bror Hjorth, som ju utförde ett antal betydande porträtt av dessa både i teckning och skulptur.

Redan från sjukdomsåren på 1920-talet läste Bror Hjorth mycket och han fortsatte att vara en bokslukare hela livet. Men han var inte boklånare, utan köpte sina böcker.15 Att böckerna då

ofta var häftade och inte bundna kan ha berott på sparsamhet, men kanske fanns där också en känsla för de häftade böckerna som sinnebilder just för det som inte riktigt var färdigt och hopsatt, något som man måste sprätta upp både bildligt och bokstavligt. Läsningen var ett aldrig avslutat verk som ingick i bearbetningen av de stora livsfrågorna tryckta på de enkla bladen.

En annan aspekt på den enkla bokuppsättningen kan vara att Bror Hjorth kände sig starkt rotad i allmogekulturen, ett bondskt ursprung, där man inte skulle briljera varken i den fysiska inredningen eller i språkbruk och talesätt. Hans bostad och inredning i äkta trä står i skarp kontrast till den omgivande villastaden med sina pompösa professorsvillor i sten och puts. I den världen hörde inte Bror Hjorth hemma.

Bror Hjorths bibliotek i det personliga konstnärshemmet i Uppsala har en praktisk och estetisk sida som stämmer till eftertanke. Betydelsen av böckerna i hemmet kan associeras till en alldeles aktuell trendspaning i pandemins kölvatten.

Här spås att bokhyllan kommer att göra sitt återtåg i våra hem. Den symboliserar inte bara kunskap och bildning, utan speglar också oss själva.

Hyllorna kommer att vara utförda som tidlöst hållbart hantverk i naturmaterial. Färgerna som omger får gärna vara naturfärger som tegelrött, khakigrönt, rödbrunt och nötbrunt. En återgång sker till värderingar som vetenskap, kunskap, sanning och äkthet. Bokhyllan symboliserar något vuxet i dubbel bemärkelse.16 Hos Bror Hjorth har den mestadels fyllts med sprättade och osprättade häftade böcker som speglar hans liv med konsten. Ett arbetsbibliotek och inte en prydnadshylla.

NOTER

1. Hans-Olof Boström, Bror Hjorth 1894–1968, kap. ‘Läsning’, s. 130–45 (Stockholm: Sveriges Allmänna Konstförening, 1994).

2. Margareta Hjorth, Närbild av Bror: Bror Hjorth 1950–1968 (Stockholm: Rabén & Sjögren, 1978), s. 118.

3. Bror Hjorth, Mitt liv i konsten (Stockholm: Bonniers, 1967), s. 14.

4. Carl-Erik af Geijerstam, ‘Stina Aronson och hennes stora motiv’, i Författare i Bror Hjorths Hus, red. Lena Kåreland (Uppsala: Bror Hjorth-föreningen, 1989), s. 6.

5. Ingemar Hedenius, Om stora män och små (Stockholm: Rabén & Sjögren, 1980), s. 237. Boström, Bror Hjorth, s. 108f.

6. Margareta Hjorth, Närbild av Bror, s. 130ff.

7. Boström, Bror Hjorth, s. 136.

8. Margareta Hjorth, Närbild av Bror, s. 119–23.

9. Margareta Hjorth, Närbild av Bror, s. 19.

10. Boström Bror Hjorth, s. 131.

11. Margareta Hjorth, Närbild av Bror, s. 132–35.

12. Margareta Hjorth, Närbild av Bror, s. 132.

13. Bror Hjorth, Mitt liv i konsten, s. 22.

14. Bror Hjorth, Mitt liv i konsten, s. 59f.

15. Boström, Bror Hjorth, s. 130.

16. Marita Hellberg-Danielsson, ‘Nu sätter pandemin och vetenskapen avtryck i hemmen’. Nerikes Allehanda, Helgbilagan, 28 januari 2021.

25

lena k åreland

George Sand, folkuppfostran och bildning

G

eorge Sand (1804–1876) var hela sitt liv starkt engagerad i frågor som rörde uppfostran, kunskap och lärande, och syftet med denna artikel är att exemplifiera hur detta tar sig uttryck utifrån såväl intellektuella och moraliska som sociala och politiska aspekter. Sin syn på bildnings- och kunskapsfrågor framförde hon både i en mängd debattartiklar och i ett rikt och varierat skönlitterärt författarskap samt i sin omfångsrika korrespondens.

Sand var en visionär med drömmar om en bättre tillvaro, och hon trodde på framsteg och utveckling. Nyckelfaktorerna på vägen till ett rättvisare samhälle var för henne kunskap och bildning, och med utgångspunkt i en socialistisk samhällsuppfattning värnade hon framför allt om arbetarklassens, barnens och kvinnornas rätt till studier och möjligheter till utbildning.

Det bästa sättet enligt Sand att komma tillrätta med de stora klyftorna mellan olika grupper i samhället var att ge utbildning till alla. Hon drog en parallell mellan kvinnans och folkets situation och menade att den beroendeställning som de bägge befann sig i främst var orsakad av bristande kunskap.

Sand bars också av en stark övertygelse om litteraturens kraft att förändra och ville därför med sitt författarskap påverka sina läsare. Hon ville inte verka utifrån ett elfenbenstorn. Parollen ‘l’art pour l’art’ var inget för henne. Hon lyckades också nå ut brett med sina romaner och var uppskattad i de flesta samhällsgrupper.

Under 1800-talet hörde hon vid sidan av Victor Hugo till Frankrikes mest lästa författare, och

26

alltsedan sin debut 1832 dominerade hon den litterära scenen. Hennes litterära produktion speglar dåtidens stora händelser och viktigare samhällsfrågor, och med ett kontaktnät som sträckte sig även utanför Frankrikes gränser var hon ett välkänt namn. Bland hennes utländska beundrare märktes Heinrich Heine, Fjodor Dostojevskij och Ivan Turgenjev.

George Sand var således under sin livstid en framstående kulturpersonlighet, en kulturkändis med ett modernt uttryck. Alltid befann hon sig i frontlinjen. Alltid gick hon sin egen väg, opponerade sig mot konformism i alla dess former och vägrade anpassa sig till rådande normer, vilket gjorde att hon trots den uppskattning som kom henne till del periodvis blev måltavla för löje och spe. Inte sällan blev hon ett tacksamt offer för karikatyrtecknarnas vassa pennor. Det talades om Sand, inte minst om hennes fria liv och hennes många kärleksaffärer med tidens stora män som kompositören Frédéric Chopin och författaren Alfred de Musset. Men också hennes skandalomsusade romaner utmanade såväl publik som kritiker och blev emellanåt föremål för hetsiga diskussioner. Likaså var Sand en tidig yrkesförfattare som kunde leva på sitt författarskap. Hon stod på egna ben och försörjdes inte av någon far eller någon make, något som var anmärkningsvärt med tanke på att hon var kvinna, verksam i ett land och under en tid, där kvinnan sällan lät sin stämma höras eller tilläts ta till orda offentligt.

George Sand var vidare en ikon för kvinnorörelsen och feminismen, en inkarnation av den

modern kvinnan. Och tack vare sitt sociala och kulturdemokratiska patos fick hon tidigt även en roll som folkbildare. Hon var likaså en föregångare beträffande konstuppfostran, den rörelse som växte fram runt om i Europa i slutet av 1800-talet och bidrog till den estetiska inriktning som då kännetecknade kulturklimatet. Till exempel var hon mån om att barn redan från späd ålder skulle få ta emot skönhetsintryck genom att vistas i en så tilltalande miljö som möjligt. Allt skulle vara ‘leende’ runt barnet alltifrån vaggan, ansåg hon.

Särskilt ömmade Sand för de fattiga barn som växte upp i en osund stadsmiljö. När hon propagerade för skönheten var hon angelägen om att betona att också det arbetande folket hade behov av att kunna öppna sig för konsten och det vackra. Konsten var inte klassbunden. Den var tid- och gränslös eller som Sand formulerade det: ‘Konsten är för alla länder och alla tider; dess särskilda nytta är att kunna få oss att leva när allt tycks dö.’

George Sand var i mycket före sin tid. Samtidigt var hon receptiv och öppen för andras tankar och alltid väl orienterad i dagsaktuella frågor och samhällsproblem. Hon inspirerades åtskilligt av Jean Jacques Rousseau, som hon beundrade och vars lärjunge hon i många stycken var. Men hon var också kritisk till den store filosofen, främst till hans självbiografi Confessions (1782) som hon fann pompös och självförhärligande. En annan viktig inspiratör i fråga om bildningsfrågor var filosofen och socialisten Pierre Leroux. Det var på 1830-talet som Sand genom kritikern Sainte-Beuves förmedling kommit i kontakt med Leroux’ idévärld. De träffades emellanåt, kunde sitta och prata nätterna igenom, och de utbytte tankar även per brev. Leroux’ filosofi, en kombination av kristendom och socialism, av förnuft och känsla, kan man bland annat kan ta del av i hans verk De l’Humanité från 1840. Han var influerad av den socialistiska rörelsen saintsimonismen, och hans idéer om kunskap och överförande av bildning byggde på en dialektik mellan individualismen och socialismen. Leroux förespråkade även jämlikhet mellan könen, och han värdesatte det manuella arbetet lika högt som det intellektuella.

För George Sand var Leroux den sanne filosofen, en modern Sokrates eller Leibniz. Hans filo-

sofi var enligt henne ‘klar som dagen’ och talade till ‘hjärtat som ett evangelium’. Tillsammans med honom startade hon på 1840-talet en socialistiskt inriktad tidskrift, La Revue Indépendante.

I flera av sina romaner, till exempel Consuelo, Jeanne och Le Compagnon du Tour de France samt i självbiografin Histoire de ma vie, ger Sand uttryck för Leroux’ tankar, till exempel den om möjligheten att överskrida motsättningarna mellan individ och samhälle, frihet och jämlikhet, kropp och ande, det förflutna och framtiden.

Efter republikens införande 1870 blev medborgarnas fostran ett ofta dryftat ämne i fransk samhällsdebatt. Men livliga diskussioner om utbildningsfrågor hade förts även tidigare under 1800-talet, och flera reformer hade genomförts.

Allmän skolplikt för alla barn, flickor såväl som pojkar, kom dock till stånd först under 1880-talet.

Men enligt en lag från 1841 var det obligatoriskt för kommuner med mer än 500 invånare att ha avgiftsfria skolor för pojkar. Denna lag, bakom vilken historikern och politikern François Guizot stod, följdes långtifrån överallt men den kan ses som ett första frö till idén om en allmän skola, gratis och obligatorisk. År 1850 kom en ny lag som förordade att kommuner med minst 800 invånare skulle erbjuda också flickor gratis undervisning.

Att frågor som rörde skola och undervisning tillmättes avsevärd vikt framgår likaså av att de uppmärksammades med en särskild sektion vid de världsutställningar som ordnades i Paris under senare delen av seklet, dels 1867 och dels 1889.

Mot slutet av århundradet startades även flera försök att få igång skolundervisning och läsinlärning för fattiga barn på landsbygden. När Sand under senare delen av sitt liv levde större delen av året på sitt herresäte Nohant, söder om Loireda-

27

len, visade hon stor omsorg om bygdens befolkning och var snar att hjälpa de som led nöd. Här kunde hon förena sina sociala ambitioner med önskan att sprida kunskap. På olika sätt försökte hon lära människorna i sin omgivning att läsa men hon försummade för den skull inte att se till att det fanns mat på deras bord.

George Sands självbiografi Histoire de ma vie är en viktig utgångspunkt för att få en uppfattning om hennes resonemang gällande uppfostran och utbildning. Där berättar hon om hur hon själv uppfostrades och visar hur hon tog avstånd från de roller hon som ung kvinna förväntades spela.

Hon ville inte ikläda sig någon korsett eller delta i salongslivets ytliga konversationer. ‘Jag har aldrig tyckt om salongernas parfymerade doft, ljuskronornas glans, korsettens pina, balklänningen och sidenskorna’, skriver hon i ett brev. Sand ville kunna röra sig fritt i naturen, hon älskade att rida, vandra och simma. I självbiografin ägnar hon stort utrymme åt barns kunskapsinhämtande generellt, och även i artiklar och romaner återkommer hon till hur barn lär sig läsa och skriva. Bland annat publicerade hon i tidningen Le Temps 1872 en serie artiklar om olika metoder vid undervisning i läsning och skrivning. Hon betonade att det beträffande läsning inte bara gällde att kunna avkoda en text. Lika viktigt var det att kunna förstå vad man läst.

Sina resonemang bygger Sand på egna erfarenheter av den undervisning hon fick när hon växte upp hos sin farmor på godset Nohant. Hon utgår också från hur hon själv undervisat sina barn och barnbarn och dröjer även vid hur de informatorer med uppgift att förmedla kunskap till de egna barnen, främst sonen Maurice, gått till väga. Också själv hade hon som barn haft en informator. Relationen mellan lärare och elev har ofta stått i centrum för Sands intresse, och barnets moraliska fostran har varit lika betydelsefull för henne som det rent kunskapsmässiga lärandet. Idealet för henne var en individualiserad undervisning, där läraren och barnet gemensamt kunde dela glädjen över att utöka sitt kunnande. Även den fysiska och den konstnärliga fostran var av betydelse, framhöll Sand. Hennes mål var att forma en hel människa i linje med renässansens bildningsideal, och nog framstår hon själv som något av en renässansmänniska: en mångsysslare med vidsträckta intresseområden; na-

28

turvetenskap, läkekonst och botanik fängslade henne lika mycket som målning, musik, sömnad och trädgårdsskötsel. Det framgår bland annat av hennes anteckningsböcker (Les Agendas) där man kan läsa även om mineralogi och entomologi. En mängd herbarier, mineraler och fjärilar finns att beskåda i hennes hem i Nohant, som numera är museum.

När Sand i Historie de ma vie skildrar sin bildningsgång, sitt arbete med de egna barnens studier och sin syn på den tidiga skolningen uppehåller hon sig även vid barndomen, en period i människans liv som vid denna tid inte tillmättes så stor betydelse. Och när hon skildrar en flickas intellektuella och andliga utveckling bryter hon obestridligen ny mark. Flickors erfarenheter hade tidigare inte lyfts fram såsom Sand gjorde.

Hon berättar inte bara om lekar, tankar och fantasier utan reflekterar även allmänt över barns utveckling, inte minst över hur man tillägnar sig språket. Härvidlag ger hon prov på stor psykologisk insikt i barnets värld och förundrar sig över hur snabb utvecklingen är under barnets första år, denna passage från ett tillstånd av kaos till ett tillstånd av förståelse och socialitet, till de första insikterna i språket, detta själens oförståeliga arbete som lär barnet att ge namn inte bara åt yttre föremål men åt handlingar, tankar, känslor, allt det som har att göra med livets mirakel. Vad jag vet har ingen lyckats förklara detta. Jag har alltid förundrats över de första ord som jag hört små barn uttala.

Sands levnadsskildring som skrevs mellan åren 1847 och 1854 är en av 1800-talets stora självbiografier, dessutom skriven av en kvinna. Den gavs ut i tjugo volymer 1854–55, och en andra utgåva i tio volymer följde 1855–56. Sand var fyrtiotre år när hon började skriva om sitt liv och hade hunnit fylla femtio när hon avslutade sitt verk. Det finns en enkelhet och direkthet i hennes sätt att berätta, något som skiljer henne från med henne samtida självbiografiska författare, till exempel Rousseau och Chateaubriand. Sand betonar ofta att hon inte uppfattar sig som unik. Hon såg sig inte som en romantisk undantagsmänniska vilket hennes manliga författarkolleger gärna gjorde.

I självbiografins reflektioner över relationen mellan individ och samhälle kan man spåra ett

george sand, landskap med ruin och slott. okänt årtal. national galleries of scotland.

inflytande från den tidigare nämnde Leroux.

Denne har särskilt lyft fram bandet mellan generationerna liksom den överföring (transmission) av kunskap inklusive minnen och känslor, kort sagt det i vid mening mänskliga arv, som överförs mellan släkter. Människan livnär sig av dem som gått före, menar Leroux, och har därför en skuld till tidigare generationer. Detta gäller enligt Leroux även konsten. En not i en konsert, en fras i ett samtal, ett ord i en mening kan inte isoleras utan att därmed förlora sitt värde och sin betydelse. Mänsklighetens liv är en dialog, ett oavbrutet samspel och en ständigt pågående konsert som löper från sekel till sekel.

På ett likartat sätt hävdar Sand att det individuella inte har någon betydelse i sig. Individens liv kan inte ses isolerat utan hänger tätt samman med andra människors liv, framförallt med tidigare generationernas, en uppfattning som helt ligger i linje med Leroux’ föreställningar. Var och en är visserligen skapare av sitt eget livsverk, men var och en är också son eller dotter till sina anförvanter, till sina fäder och mödrar, framhåller Sand. Detta människans beroende av tidigare

släkten får till följd att hon lägger särskild vikt vid det allmänna, det som kan vara av intresse också för andra. I sin självbiografi undviker hon därför det strikt personliga. I stället strävar hon efter att överskrida individens gränser och bärs av en önskan att de minnen av sitt eget liv som hon lyfter fram ska vara representativa. Då kan andra känna igen sig i det hon berättar. ‘Mitt liv är också ert’, skriver hon. En sådan formulering tyder på en önskan att gå upp i ett anonymt kollektiv.

Sand tycks drömma om ett slags universell identitet, vilket tydliggörs när hon skriver: ‘Vi lyckas inte förstå oss själva och inse vilka vi är förrän vi glömmer oss själva och blir en del av mänsklighetens stora medvetande.’ Liknande föreställningar omfattades som vi sett av Leroux och av andra samtida utopiska socialister.

Hur kunskap överförs är något som på olika sätt tas upp också i George Sands romaner, dock främst i de från 1840-talet med en socialistisk inriktning. Där kan man till exempel finna scener som visar hur ett barn lär sig läsa. Även i en relativt sen roman som Nanon (1872) skildras läspro-

29

cessen. En intressant roman i fråga om läsinlärning är Jeanne (1844), där hjältinnan är analfabet.

Berättelsen utspelar sig under 1820-talet på landsbygden och belyser den icke läskunniga Jeannes situation, ett naturens barn som aldrig fått någon undervisning och som aldrig fått komma i kontakt med kultur av något slag. Hur är ett sådant barns tankar, frågar sig Sand. Hon tycks mena att för en individ som Jeanne, sprungen ur jorden och naturen, har läsförmågan inte någon större betydelse och inte heller skriftkulturen.

Jeanne har såsom Sand beskriver det ett slags direktkontakt till poesin och fantasins rike. Till sinnet är hon poetisk och ren och har redan uppnått ett idealtillstånd. Hon är ett undantag, betonas det. Resonemanget kan förvåna med tanke på vad författaren i övrigt skrivit om kunskapens betydelse. Men i Jeanne går Sand så långt att hon nästan ifrågasätter läsningens nytta. Att kunna läsa framstår i denna roman som en fåfänglig kunskap, en inställning som går stick i stäv med vad Sand i andra sammanhang förfäktat.

En helt annan syn på läsning finner vi i romanen Nanon (1872), där författaren visar hur förmågan att kunna läsa kan bidra till att man lättare integreras i samhället. Romanens berättarjag är den sjuttiofemåriga Nanon som i ett tillbakablickande perspektiv berättar om tiden då hon var ung i samband med franska revolutionens utbrott. Hon har växt upp under enkla förhållanden, blev tidigt föräldralös och togs om hand av sin farfar, en fattig bonde. Skildringen av Nanons utveckling belyser även hur revolutionen på olika sätt griper in i människornas vardag. Den idogt arbetande Nanon lyckas bygga upp en förmögenhet, något som blivit möjligt i ett samhälle som stöpts om genom revolutionen och bidragit till att det växt fram en annan syn på samhällsklasserna. Framför allt har klasskillnaderna blivit mindre framträdande.

Romanen Nanon handlar på flera plan om förlust. Nanon har förlorat allt och Émilien, en adelsman som blir hennes man, har förlorat sin familj och är också han ensam i världen. Men tillsammans bygger Nanon och Émilien upp en ny och bättre tillvaro. Nanon ser till att hela tiden skaffa sig kunskaper. Med hjälp av Émilien lär hon sig läsa vid 16 års ålder och börjar sedan undervisa bygdens barn i läskonsten. Hon är angelägen om att sprida sina kunskaper och ge folket

30

tillgång till skriften. Härigenom höjs hennes status och anseende i byn. George Sand betonar att läsförmågan innebär förpliktelser, den ska inte behållas för den enskilde utan delas med andra och spridas. För Nanon är det en stor händelse att få lära sig läsa, det blir ett slags initiationsrit till en annan tillvaro. Den dag hon haft sin första läslektion upplever hon världen på ett annat sätt än tidigare och en poetisk känsla väcks inom henne, när hon med Émilien vid sin sida betraktar naturen omkring sig: Solen gick ner till höger om oss, kastanje- och bokskogarna lyste som eld. Ängarna färgades röda, och när vi fick syn på floden, tycktes den vara helt i guld.

För första gången lade jag märke till dessa företeelser och jag sa till min lille bror [Émilien] att allt tycktes fantastiskt. […] mina bländade ögon såg röda och blå bokstäver i den nedgående solens strålar.

Nanons intellektuella utveckling medför också att hennes tidigare blyghet försvinner. Den entusiasm och glädje som de förvärvade kunskaperna ger henne förändrar hennes personlighet och ger henne helt nya möjligheter att orientera sig i tillvaron. Även i George Sands lantlivsskildringar från hemtrakten Berry skildras läsprocessen och tillägnandet av kunskap. Dessa romaner är exempel på hennes intresse för folklore, vilket hon gett prov på också i samlingen Légendes rustiques (1858). I François le Champi (1850) står den föräldralöse François i centrum. Det är en berättelse om ett hittebarn, ett vanligt tema i dåtidens litteratur. François är ett naturbarn, och Sand har i skildringen av honom och den primitiva lyckan i naturens sköte inspirerats av Rousseau, vars ande i hög grad svävar över berättelsen. Men inflytandet från Leroux är också märkbart och visar sig i den dröm om ett bättre samhälle som Sand gestaltar i sin roman. François tas om hand av Madeleine, en mjölnarhustru med vars hjälp han lär sig läsa. Hans kunskapsiver är stor och han är också angelägen om att kunna föra den erhållna läsförmågan vidare.

Kunskapsförmedling är ett tema även i Consuelo och i dess fortsättning La Comtesse de Rudolstadt. Där förekommer en ömsesidig undervisning och kunskapsutväxling mellan huvudpersonerna Consuelo och Albert de Rudolstadt. Sand har i detta verk i romanform omsatt åtskilliga

Eugène Delacroix, George sands trädgård i nohant. ca 1842–43. metropolitan museum of art.

av de idéer som Leroux presenterade i sitt ovan nämnda arbete De l’humanité (1840). En grundtanke för Leroux är att människan inte återföds i himmelen utan i den jordiska mänskligheten.

Berättelsen om Consuelo, som först gick som följetong i La Revue des Deux Mondes 1842–44, har handlingen förlagd till 1740-talet. Det är en konstnärsroman om en sångerska, Consuelo, dotter till en fattig sångerska som åkt runt i Europa för att kunna försörja sig. Romanen rymmer inlevelsefulla skildringar av dåtidens musikliv i Venedig, Wien och Berlin. Consuelo för en vagabonderande tillvaro och befinner sig alltid på vandring mellan olika orter. Musiken som har en central roll i romanen diskuteras ingående som konstart. I linje med romantikens uppfattning anses musiken sätta människan i kontakt med naturen och föra henne till en idealvärld. Den som utövar musik försätts lätt i ett överjordiskt, mystiskt tillstånd, och även den som lyssnar påverkas starkt.

Musiken säger allt det som själen drömmer om och förnimmer som det mest mystiska och upphöjda.

Den är en manifestation av de idéer och känslor som

det mänskliga ordet inte kan uttrycka, en uppenbarelse av det oändliga.

Detta konstaterande i romanen kan jämföras med vad Sand skriver om Chopins musik i Histoire de ma vie: ‘Han har fått ett enda instrument att tala det oändligas språk.’

Romanens politiska tema tydliggörs i skildringen av ett hemligt sällskap ‘Les invisibles’ (De osynliga) som har många likheter med frimurarna. Leroux som själv var frimurare hade orienterat George Sand i ämnet. ‘Les invisibles’ har som mål att utan våld skapa jämlikhet i samhället, och här kommer romanens sociala budskap fram. Consuelo blir delaktig i sällskapet och genom hennes erfarenheter ges en bild av förhållandena i dåtidens samhälle. Hon blir alltmer insatt i politiken, och hennes politiska ideal är den tjeckiske teologen och reformatorn Jan Hus. Han framstår i romanen som en frihetssymbol, medan hans samtida såg honom som en kättare och dömde honom till döden 1415. För Consuelo, som är folkets, barnens och dårarnas vän, är det religiösa nära förbundet med det politiska. Vidare finns ett tydligt feministiskt perspektiv i roma-

31

nen som ställer frågan hur en kvinna ska hantera de repressiva lagar och regler som styr tillvaron.

Också här betonas kunskapens betydelse. Flickan och kvinnan måste ges mer utrymme och få möjligheter att se sig omkring i världen. Hon måste bli lyssnad till.

Consuelo träffar under sin vandring i Europa greven Albert de Rudolstadt, som hon gifter sig med. Denne är en visionär som lever utanför världen och verkligheten. Han tycks söndersliten av en inre eld och i skildringen av hans gestalt visas hur hårfin gränsen är mellan geni och galenskap.

Albert blir en läromästare för Consuelo och undervisar henne om ett kommande samhälle som är fritt, jämlikt och broderligt. Han förklarar för henne historiska skeenden. Men också Consuelo har något att lära ut. Albert som besitter en despotisk makt, är alltför högmodig och anser sig ha förmåga att avslöja tillvarons alla hemligheter.

Han tror sig vara Guds like, i stånd att förstå både nuet och det förflutna. Framförallt har han en tendens att borra ner sig i det förgångna medan Consuelo befinner sig i nuet.

På ålderns höst skrev Sand sagor för sina barnbarn och här kunde hon förena sitt pedagogiska engagemang med det estetiska och med en muntlig berättartradition. Med sin sagosamling Contes d’une grand-mère (1873) skriver hon in sig en kvinnlig berättartradition och kunskapsförmedling. Samtidigt knöt hon an till den franska sagan med Charles Perraults Les contes de ma mère l’Oye. Denna sagosamling utgavs 1697 och inledde de följande decenniernas intresse för sagan som blev en genre på modet.

Sand vänder sig i sina sagor ofta direkt till sina sondöttrar Aurore och Gabrielle. Hon vinnlägger sig om att skapa en muntlig berättarsituation, och man förnimmer i texten en tydlig berättarröst som inger närhet och förtrolighet. Hon framhåller att hon skriver för att i någon mån instruera sina barnbarn men mest vill hon roa.

Hon ansåg dock att språket inte skulle vara alltför tillrättalagt och förenklat. Följaktligen väljer hon inte bort svåra ord utan förklarar dem i stället.

Det finns således klart pedagogiska avsikter bakom hennes sagor. Sagan ‘Le Géant Yéous’ inleds med en dedikation som lyder: ‘När du lyssnar till denna berättelse om jätten Yéous kommer du att lära dig vad en metafor är.’

Sagorna kunde ibland även kräva en noggrann

32

dokumentation från författarens sida. När hon till exempel skrev ‘L’Élephant’, som sedan fick titeln ‘Hunden och den heliga blomman’, hade hon skaffat sig åtskilliga kunskaper om Indien.

Men det instruktiva kombineras med det nöjsamma. Det fantasifulla och imaginära skulle enligt Sand inte undanhållas barnen, men de skulle också bli orienterade om verkligheten.

Budskapet i sagorna har ofta en moralisk underton. Vidare är sagornas syfte ofta att ge barnen en förståelse för tillvarons mysterier, och en del innehåller filosofiska tankegångar. Sand tycks till sina barnbarn ha velat ge en föreställning om hur hon tänkt sig livet efter detta. Således ges det ofta exempel på hur djur och människor i linje med reinkarnationstanken transformeras om efter döden. Enligt Sand går skapelsen sakta med säkert mot en guldålder, då människorna lever i endräkt och några krig inte längre förekommer. Sand hade en positiv syn på framtiden och utvecklingen.

Andra gånger kan det röra sig om att i sagans form ge mer konkreta kunskaper om den omgivande naturen. Naturen har stor betydelse i sagorna och Sand ger prov på en av romantikens idévärld präglad naturuppfattning där allt är besjälat. Hennes sagor har gärna långa och invecklade naturbeskrivningar, vilket skiljer dem från de traditionella folksagorna. Man ser också att drömmen, ett vanligt inslag i Sands berättelser, inte sällan kan ha en kunskapsförmedlande funktion. Den gör det möjligt att uppfatta verkligheten på ett nytt sätt och den kan ge insikter om framtiden. I ‘Château du Pictordu’ får huvudpersonen Diane genom drömmen klart för sig att hon ska bli konstnär som vuxen. I drömmen möter hon också bilden av sin döda mor. Drömmen står således i förbindelse både med det förflutna och med framtiden. Som framgått förhåller sig Sand vanligen ganska fritt till folksagans mönster. Hennes sagor påminner mer om E. T. A. Hoffmanns fantastiska berättelser.

‘Château du Pictordu’ är intressant även i pedagogiskt hänseende. Flickan Diane har gått i en klosterskola men får under berättelsens gång istället undervisas hemma av en god vän till fadern, doktor Féron. Denne tillämpar pedagogiska principer enligt vilka det är barnet och dess behov som står i centrum för undervisningen.

Läraren lyssnar som en Sokrates till Dianes fun-

deringar och fantasier och utvecklar hennes intellekt genom att ställa frågor som driver Diane att reflektera och fördjupa sina tankar. Men doktor Féron är också mån om sin elevs känslomässiga utveckling och vill stimulera hennes sinnen och hennes fantasi.

Sand försöker i sagans form förmedla allt det som var viktigt för henne i livet: samvaron mellan människor och allt levande liksom omsorgen om naturen och konstens betydelse. Hon trodde på naturen och dess kraft: Naturens lag innebar för henne att alltid ‘skjuta nya grenar, alltid tränga fram, alltid återfödas, alltid söka och vilja livet, alltid omfamna sin motsats för att smälta samman, alltid åstadkomma blandningarnas och kombinationernas underverk, varur nya underverk träder fram’. För Sand styrdes historiens utveckling av en humanitetens lag, vilket innebar optimism och tro på ständiga förbättringar. Enligt Marcel Proust, som beundrade

Sand, utstrålade hennes romaner alltid ‘godhet och en tydlig moral’.

Sands kunskapsbegrepp är som synes omfattande och varierat. Hon kan ibland gå ner på detaljnivå och engagerat diskutera olika principer och metoder för läsinlärningen. I andra sammanhang ser hon lärande och bildning i ett vidare perspektiv. Hon lyfter fram sin tro på de skapande krafterna i människan och tar upp kunskapsfrågorna i ett filosofiskt perspektiv. Som framgått innebär det för Sand ett stort ansvar att ha haft förmånen att få tillägna sig kunskap. Denna är inte personlig, den ska föras vidare. Här kommer de moraliska och politiska aspekterna in. I ett liknande ljus kan man även se hennes eget författarskap. George Sand ville nå ut till många läsare, ville påverka, och hoppades att hennes romaner skulle kunna bidra till att forma ett bättre samhälle, skapa fred och rättvisa och ge bättre villkor för utsatta grupper i samhället.

LIT TER ATUR Litteraturen om George Sand är rik och här nämns endast några arbeten som varit av betydelse för denna studie. Bland viktigare biografier som ger en helhetsbild av Sands liv och författarskap märks: Jean Chalon, Chère George Sand (Paris: Flammarion, 1991); Hortense Dufour, George Sand la somnambule (Paris: Editions J’ai lu, 2002); Belinda Jack, George Sand: A Woman’s Writ Large (London: Chatto & Windus, 1999) och Martine Reid, Signer Sand: L’oeuvre et le nom (Paris: Belin, 2003).

Det franska George Sand-sällskapets årsskrift (2013, nr 35) har temat ‘George Sand et l’éducation’ och innehåller ett flertal artiklar som belyser ämnet i olika perspektiv. Där ingår bland annat en artikel om ‘Pierre Leroux et l’éducation’ av Bruno Viard, s. 25–40. Om fransk skolutbildning för flickor kan man läsa i samlingsvolymen L’Éducation des filles au temps de George Sand, redigerad av Michèle Hecquet (Arras: Artois Presses Université, 1998). Där ingår bland annat artikeln ‘George Sand: l’éducation d’une enfant du siècle’ av Isabelle Hoog Naginski, s. 189–99.

Likaså kan man där ta del av Francis Marcoins artikel ‘Une éducation contre le monde: les bibliothèques de la jeunesse catholique’, s. 121–29. På svenska finner man en presentation av George Sands liv och verk i Älska det är allt! George Sand i liv och dikt (Stockholm: Atlantis, 2014) av Lena Kåreland. I Kårelands Förbjuden frukt (Stockholm: Appell förlag, 2018) ingår en artikel om ‘George Sand och Ellen Key – två visionärers drömmar om ett bättre samhälle’, s. 127–44. Paris på de älskandes tid av Knut Ståhlberg (Stockholm: Norstedts, 1998) ger huvudsakligen en skildring av Sands stormiga liv och hennes relationer med Chopin och Musset.

Slutligen bör nämnas att de citat av Sand som förekommer i texten är min översättning.

33

miriam lannge lidin

‘En mycket boksynt man’ Karl-Gunnar Walls liv som stadsbibliotekarie och litteraturvän

V

ad kännetecknar en bildad människa?

Goethe skriver i ett ofta citerat brev till Wilhelm von Humboldt: ‘Ju tidigare en människa upptäcker att det finns ett hantverk, en konstart som befordrar en jämn stegring av hennes naturliga anlag, desto lyckligare är hon.’

Bildning och konst verkar alltså enligt Goethe höra nära ihop med lycka – Goethe var en bildad person, som ‘lever bara av att låta leva’, som han uttrycker det i dikten.

För mig är själva sinnebilden av en bokligt bildad människa den person jag träffade redan under mycket tidiga år – min ingifta farbror, kallad K.-G., Katrineholms stadsbibliotekarie – Karl-Gunnar Wall. Minnesbilden som jag bär med mig från barndomens besök i den lugna lägenheten på Frejgatan är stark – en medelålders man, en aning distanserad men alltid vänlig, försedd med en pipa, djupt försjunken i något litterärt alster. Hans hustru, Ann-Mari, var den vi mest samtalade med vid dessa besök. Jag minns det välordnade hemmet med de japanska träsnitten, den tickande bordsklockan i mässing, pianot som vi försiktigt klinkade på och bokrummet med den roliga spiralstegen i mörkt trä, fyllt med böcker från golv till tak; vid kortväggen i biblioteket fanns Goethesamlingen.

Efter Ann-Maris död 1993 och mitt tilltagande litteraturintresse till följd av litteraturvetenskapliga studier vid Göteborgs universitet kom mina och min mans besök hos K.-G. att präglas av en helt annan kontakt. K.-G.:s skygga distans förbyttes till en närmast blid karaktär, som lätt, lärt och outtröttligt rörde sig mellan samtalsämnen om lit-

34

teratur, historia och politik. Jag upptäckte genom dessa samtal många litteraturhistoriskt intressanta kopplingar. Vår brevväxling under en period i slutet av 90-talet förstärkte bilden av en stillsam, djupt bildad humanist; breven är välskrivna, och jag vet att K.-G. som i allt han företog sig lade ner mycket möda på att formulera dem.

När jag så småningom skrev min magisteruppsats i biblioteks- och informationsvetenskap, bestämde jag mig för att undersöka dessa historiska sammanhang i Karl-Gunnar Walls liv med förankring i den litteratur- och bibliotekshistoriska kontexten. Jag ägnade hösten 2002 åt att intervjua honom. Till följd av ögonsjukdomen glaukom var han då nästan blind, 91 år gammal men mycket klar och full av minnesbilder.

Stadsbibliotekarien Wall Min hemstad Katrineholm, som också var den stad där Wall verkade, präglas av en vardaglig enformighet, en stad med total brist på sensationer.

Den kan tyckas förödande tråkig, men det finns ändå en småstadsmässig trivsel som uppväger den statiska stillheten. Den som besöker Katrineholms stadsbibliotek kommer snart att upptäcka ett välskött bibliotek. Där finns bland annat det prydligt ordnade Sörmlandsrummet som K.-G. Wall var upphovsman till.

Svenskan, både språket och litteraturen, la jag ner arbete på och vi hade ett stadsbibliotek där de fyrtiotalistiska skaldernas vän, den fine essäisten K.-G. Wall, var chef. Där fanns klassikerna, där fanns, skulle jag

vilja säga, allt för den läshungriga. Jag undrar om jag blivit författare utan bokhyllorna hemma och i Katrineholms stadsbibliotek.1

Författaren Kerstin Ekman beskriver i sin bok Tullias värld sin hemstads bibliotek i Katrineholm, där alla klassiker man rimligen kunde önska sig fanns att erövra. Ekman hade långt före sin bok om Tullia i ett brev till mig öst lovord över K.-G.:s insatser för att skapa ett bibliotek utöver det vanliga. ‘I grunden var bibliotekets bokbestånd uppbyggt med tanke på att representera ett kulturarv och det var där jag gjorde bekantskap med verk som Thomas Manns Josefserie, Galsworthys Forsytesaga och Roger Martin du Gards Släkten Thibault’.2 Våren 1940 gick Wall Skolöverstyrelsens utbildning av bibliotekspersonal i Stockholm under ledning av Knut Tynell. Han hade haft sin praktik och timtjänstgöring vid Stockholms stadsbibliotek, Eskilstunas centralbibliotek samt ett kataloguppdrag vid Västra Vingåkers sockenbibliotek. Därefter arbetade han som biblioteksassistent i Katrineholm. Biblioteket var under den här tiden inhyst i trånga lokaler i stadens gamla mellanskola. Dåvarande chefen Ivan Karlssons bortgång innebar att en ersättare krävdes och Wall sökte tjänsten men ansågs inte ha tillräckligt med tjänsteår för den tidens norm. Rektor Johannes Stenberg ville däremot ha en ny stadsbibliotekarie med dörren öppen för efterkrigstidens nya kulturella strömningar som hade kontakter ute i landet, varför Wall ändå kom att tillträda chefstjänsten som stadsbibliotekarie 1944 vid 34 års ålder.

Utgångsläget var magert i det gamla skolhuset, men Wall gick klokt tillväga genom att utveckla verksamheten steg för steg med sagoaftnar för barn och bokvagnar till Kullbergska sjukhuset.

Han började sitt bibliofila arbete med att systematiskt och noggrant bygga upp biblioteket – allt från klassiker, konstsamlingar och musikbiblioteket till den lokala Sörmlandssamlingen som Wall var tidig med att utveckla. Redan på fyrtiotalet hade biblioteket genom denna satsning på lokalsamlingen fått ett rikt sortiment av äldre topografiska biografier, historia och fornminnen samt skildringar av religiösa och sociala förhållanden som arbetsliv, folkmål, folkdiktning och folkmusik. Det mesta som blivit tryckt om västra Sörmland finns tillgängligt på Katrineholms

K.-G. Wall. Ateljéporträtt, Studio Eson. Privat ägo.

stadsbibliotek. Sörmlandsrummet är numera inhyst i ett ljust och vackert rum på vars vägg det hänger ett fotografi av K.-G. Wall.

Walls personliga litteraturintresse och engagemang genomsyrade på så vis biblioteket, ‘det var ett klassiskt bokbestånd, kolossalt gediget […] Sedan var det ett humaniorabibliotek, det var det ingen tvekan om’, uppger efterträdaren Per Marner. 3 Den anställda bibliotekspersonalen minns Walls stimulerande och associationsrika inlägg på bokinköpsmötena.

Wall anskaffade 1947 en samling musikalier som gjorde succé och ökade utlånen av noter. Katrineholm blev vid den tiden pionjärstad för musikens intåg i biblioteksvärlden. Det fanns som alltid vid införandet av nya idéer en konservativ skepticism inom biblioteksvärlden som Wall bemötte i en väl underbyggd argumentation om vad en musikavdelning på ett folkbibliotek borde omfatta. Walls uppbyggnadsfilosofi kan utläsas i följande resonemang:

35

Ett folkbibliotek är ett universalbibliotek i miniatyr, det skall tillgodose alla rimliga intressen, och det är önskvärt att det råder ett visst jämviktsförhållande mellan urvalen på de olika avdelningarna. Eftersträvar man en sådan balans, kommer den att få bestämma takten även vid anskaffningen av musikalier. Om man t ex på det filosofiska området anser sig böra ha låt säga La Rochefoucauld och La Bruyere och på det litterära området Corneille och Racine, så bör man på det musikaliska området låta Couperin och Rameau vara ordentligt representerade. Det är i varje fall ett fullt rättvist krav, om man anser att varje avdelning i ett bibliotek skall omfatta sådant, som är i jämförlig grad väsentligt.4

Wall deltog vid en internationell kongress i Aarhus för musikbibliotekarier från hela världen och han återvände till hemstaden full av entusiasm och vilja att utveckla musikavdelningen. 1964 införskaffades en stereoanläggning till biblioteket och Wall började så småningom inköpen av grammofonskivor. Inköpsprocessen var genomarbetad och gick till väga på följande sätt: Först läste Wall recensioner i den engelska tidskriften The Grammophone, därefter bad han stadens musikaffär Brinks att ta in skivan, och när han lyssnat igenom alstret och jämfört den med andra inspelningar av kompositören gjorde han en personlig värdering. Den allra bästa inspelningen och framförallt den som tillförde något nytt köptes slutligen in.

Ett annat exempel på Walls noggrannhet i urvalsprincipen visade sig i inköpen av konstböcker; han jämförde färgåtergivningen gentemot originalet för att komma det så nära som möjligt – de estetiska värdena var helt centrala för Wall.

I gallringsarbetet visste han exakt vilken bok som hade betydelse för eftervärlden, och han gallrade med precision, noggrannhet och stor känsla för det som var viktigt att behålla – ‘jag blev ju rädd när jag kom hit, för jag insåg bibliotekets värde […] jag insåg att jag inte kunde fullfölja en lika värdefull gallring som han gjorde’5 framhåller efterträdaren Per Marner.

Trots noggranna överväganden och metodiskt genomtänkta urvalsprinciper fick Wall vid flera tillfällen försvara inköp av så kallad ‘osedlig litteratur’. Första gången, på fyrtiotalet, blev biblioteket attackerat av ‘moralens väktare’ som gick till angrepp mot modern litteratur som ansågs

36

vara ‘ett osunt grävande i erotiska intimiteter’.

En insändare i den lokala tidningen menade att erotiken var ett problem i samhället och ställde Wall till svars för dikt och moral. Wall svarade att man inte kan föreskriva en diktare vilka ämnen han får skildra eller vilka ord han får använda, eftersom diktaren måste stå fri från konventionella förställningar. Wall exemplifierade med Lars Hård av Jan Fridegård som fick kritik för sin ‘råhet’. Fridegård förskönade inte utan återgav människan som brottades med svårigheter omedveten om sin situation. ‘Osminkad realism är ofta nog ett hälsosamt salt’, hävdade Wall.6 Den unge Wall Vem var då denne nitiske, noggranne och lärde bibliotekarie Wall som person?

Karl-Gunnar Wall föds i Julita i Sörmland den 15 oktober 1910, son till kyrkoherde Gunnar Wall och hans hustru Agnes. Den två år yngre brodern Åke Wall utbildar sig till röntgenläkare.

Föräldrarna har ett stort litterärt intresse, redan de första medvetna åren i Walls liv är präglade av böckernas värld; han läser Zacharias Topelius omfångsrika och episka verk Fältskärns berättelser. Fadern arrangerar högläsningssammankomster och föredragsaftnar med författare som exempelvis Jeanna Oterdahl, vilket inspirerar den unge Wall till läsning.

Som nioåring flyttar Wall med sin familj till den stora prästgården i Vingåker, och det korta avståndet mellan bostaden och kyrkskolan erbjuder ytterligare läsmöjligheter. De yttre förutsättningarna för en normal uppväxt förändras drastiskt då Wall som tolvåring drabbas av tuberkulos; han tvingas avbryta sin skolgång och hålla sig i stillhet under den första sjukdomstiden. Därefter tillbringar han en tid på Sävsjö sanatorium.

Efter ett halvår bedöms han som tillräckligt återställd för att återvända hem. Föräldrarna är dock oroliga och vill inte låta sin tolvåring fortsätta skolgången på vanligt vis utan ordnar med privatlektioner genom en informator, som undervisar Wall i hemmet under en fyraårsperiod. Detta kommer enligt honom själv att påverka hans personlighetsutveckling. Det är rimligt att anta att de speciella förutsättningarna under de tidiga tonåren sätter sin prägel på Wall, och det är också under denna period som böckernas värld öppnas

på allvar – han upptäcker många intressanta författare som tilltalar honom: När jag hunnit så långt som till dikten ‘Födelsehuset III’ gick det upp ett ljus som plötsligt berörde mig nästan personligt. Heaneys diktarjag återkallade minnen av en läsupplevelse i ungdomen: The Return of the Native, och den var som att titta in i mina egna minnen. Boken ifråga är av Thomas Hardy, min favoritförfattare under några tonår på 20-talet. Jag läste allt som fanns av honom på svenska. Man kan tycka att det var ett underligt val av lektyr, men uppenbarligen måste det ha funnits något elementärt mänskligt i de tragiska historierna som fängslade också en skolpojke. Det var ibland svårt att hålla tårarna tillbaka. Heaney var nog inte lika blödig. Men för mig var det roligt att komma i så nära samförstånd med honom och minnas nästan exakt samma situation.7

Thomas Hardys romaner är kända för sin episka bredd och pessimistiska grundstämning som närmast är besläktad med de stora grekiska tragedierna. Det är alltså inte några lättsmälta pojkböcker Wall pekar ut som sin största inspirationskälla under denna tidiga period i tonåren.

När Wall är 16 år meddelar han sin far att ‘nu vill jag till gymnasiet och bli student’. Hans far anser honom frisk nog att börja skolan igen – efter tentamen söker han till Karolinska läroverket i Örebro och kommer in på latinlinjen (där han går 1926–1930).

Under Walls studietid är bibliotekens bokbestånd skrala. De offentliga bibliotekens handskrivna katalog är nedtecknad efter nyförvärv i stället för en titel- och författarordning, vilket gör det tidskrävande att slå i katalogen. När Wall väl hittar de eftertraktade böckerna är de oftast utlånade. Han söker sig då till stadens boklådor där han lyckas förvärva Sveriges Nationallitteratur till reapris. Det händer att Wall konkurrerar med sina gymnasielärare om samma objekt vid bokauktionerna.

Wall på det litterära fältet Efter Örebrotiden söker Wall in till Stockholms högskola 1930 där han studerar litteraturhistoria med poetik för professor Martin Lamm; han studerar även nordiska språk samt teoretisk filosofi.

Det som är mest tidskrävande är trebetygsuppsat-

sen i litteraturhistoria och nordiska språk – kraven på en godkänd trebetygsuppsats är stora. För att erhålla en filosofie kandidat-examen behöver man sex betyg och varje betyg motsvarar 30 poäng i dagens poängsystem. Det krävs tre ämnen för en fil. kand. Ämnena går i stort sett att kombinera på egen hand, men de bör givetvis tillhöra den filosofiska fakulteten. Den 15 december 1938 blir Wall färdig med sin fil. kand.-examen. Betyget blir ovanligt; högsta betyget, Berömlig (A), i både litteraturhistoria och nordiska språk. I teoretisk filosofi erhåller Wall det näst högsta betyget, Med utmärkt beröm godkänd (a).

Karl Vennberg Wall kommer under studietiden i kontakt med författaren Karl Vennberg, vilket så småningom utmynnar i en vänskap för livet. Walls första minne av Vennberg har han beskrivit i en intervju gjord av Matts Rying i Lyrikvännen.8 Det utspelar sig på Stockholms högskolas humanistiska bibliotek, som då ligger i sekelskifteshuset bredvid Anglais vid Stureplan. Året är 1935, och lokalerna är trånga men trivsamma med en liten läsesal. Efter ett tag känner Wall igen flertalet studenter.

Men en dag dök det upp en obekant figur. Att jag lade märke till honom berodde främst på att han alldeles obesvärad av omgivningen förde ett animerat samtal med några flickor vid bordshörnet. De verkade mycket roade och det gjorde andra närsittande också. Nykomlingen visste uppenbarligen inte att tystnad var påbjuden i lokalen; den som ertappades med prat riskerade en ordentlig åthutning av den stränge bibliotekarien. En syndare hade t o m hotats med portförbud och därefter blivit tvungen att som en annan dövstum kommunicera med hjälp av skrivna lappar. Jag blev helt enkelt å nykomlingens vägar lite orolig för hur det hela skulle avlöpa. Men ingenting hände, han försvann igen, och det sövande lugnet återställdes.9

Den då obekante Vennberg hade tagit studenten 1931 och söker sig därefter till Stockholms högskola. Hans kontakt med Wall börjar med några växlade ord vid en studentsammankomst på en kårafton med Humanistiska föreningen vid högskolan, men efterhand fördjupas kontakten genom ytterligare samtal. Det blir upptakten till en

37

Karl Vennberg, Rut Hillarp, Anna-Lisa Vennberg, K.-G. Wall. Foto Rut Hillarp. Lyrikvännen 1989.

djup vänskap. Under en period mellan 1936 och 1937 träffas Wall och Vennberg dagligen – Vennberg kommer som han själv från landsorten och det största intrycket Wall får är hans lyssnande och vänliga nyfikenhet. Han resonerar filosofiskt och eftertänksamt, oftast med en slags ironi.

Jag upptäckte snart att Karl hade större livserfarenhet än jag. Vi var när vi träffades inga noviser längre, men jag hade i min tidiga ungdom flera år levt konvalescent utan kamrater och var alltjämt ganska oerfaren och verklighetsfrämmande. Det generade honom dock inte. Han kunde känna stark aversion mot vissa människotyper, men för dem han omfattade med sympati hade han en bred toleransmarginal […] men jag vet mig ändå inte varit med om så okonventionella och samtidigt psykologiskt insiktsfulla pratstunder tidigare. Hans förståelse var av det slag som lättar livet en smula.10

Sommaren 1936 börjar vännerna skriva brev till varandra och detta fördjupar relationen ytterligare; Wall upptäcker då att Vennberg har ordet i sin makt inte bara muntligen. Han förmår tala intressant om vad som helst, men vad han skriver är snarast språkligt fulländat: Det gav ofta intryck av fullt utvecklad epistolär konst. Det var lätt och säkert formulerat, roligt och spirituellt, gärna överdrivet alltefter stundens ingi-

38

velse, och förmedlade därigenom på ett levande sätt växlande stämningar. Stilen är människan heter det ju, och jag tyckte att Vennberg i breven blev tydligare för mig.11

Wall och Vennberg brevväxlar flitigt under en följd av år. När Karl-Erik Lagerlöfs avhandling Den unge Karl Vennberg12 utkommer blir Wall en viktig del av den. 1964 skriver Wall ett essäutkast betitlat ‘Karl Vennberg på 30-talet’ som han låter Lagerlöf ta del av. Dessutom finns det långa utdrag ur en längre tids brevväxling mellan Wall och Vennberg, 1936–1943. Breven behandlar diskussioner om livsåskådningar och kastar ett nytt ljus över Vennbergs utveckling under denna tid.

Ragnar Thoursie, som också är en nära vän till K.-G. och som har sina rötter i Katrineholm, har uttalat sig om Walls delaktighet i avhandlingen.

En litteraturhistoriskt sett betydelsefull för att inte säga märklig situation uppstod genom K.-G.:s kontakt med K. E. Lagerlöf. Genom kontakten kom avhandlingen ‘Den unge Karl Vennberg’ till stånd (Göteborgs universitet, tryckt 1967), byggd på material som K.-G. lämnade. Enligt den numera avlidne Matts Rying avhände sig K.-G. därmed ett material, ett kunskapsstoff och ett erfarenhetsunderlag som K.-G. själv lika väl eller bättre hade kunnat använda för avhandling. Hade inte K.-G. varit så oförsiktigt

generös i kontakten med Lagerlöf hade han kanske kunnat lämna bibliotekariebanan, eller göra sig ett remarkabelt avsteg från den, och ägna sig åt sitt egentliga livsintresse, litteraturvetenskapen.13

Wall har själv kommenterat sin essä om Karl Vennberg på 30-talet – han planerade att använda den som en festskrift till Karl Vennbergs ära vid ett senare tillfälle. Nu insåg han att hans material var förbrukat i och med Lagerlöfs avhandling och överlämnade den till honom tillsammans med breven. Walls skrift om Vennberg är citerad i långa stycken i avhandlingen för att belysa Vennbergs ungdomsår i en tid i skuggan av andra världskriget.

Clarté Wall hävdar att det var svårt att vara ung på 30-talet eftersom det var ett virrvarr av strömningar och experimenterande ståndpunkter. Vennberg talar om ‘motsatsernas obefogade förtrollning.

För somliga aktiverande, för andra fullständigt förlamande. Vi tog de olika riktningarna på allvar’. Man driver antingen politiskt åt höger eller vänster, men 30-talsdebatten domineras inte enbart av politik, utan det finns ett påtagligt intresse bland intellektuella för psykoanalysen.

Psykoanalysen var på 30-talet ett hett debattämne som retade moralister till hysteri. Vennberg hade en vacklande inställning till själva läran – hur känsloladdad den var skulle framledes visa sig – men grundtexterna kunde han och argumenterade som en fackman om det behövdes. Freuds terminologi och teorier var emellertid redan i sig själv utmanande och inbjöd till parodiska överdrifter. Att använda dem på det sättet passade Vennberg precis.14

Under 30-talet kan ingen förbli opåverkad av den politisska diskussionen. Uppladdningen inför andra världskriget pågår, kommunism och nazism är brännande debattämnen där motsättningarna är enormt hårda. Tyskland framstår som ett både kraftfullt och framstegsvänligt land även för icke-nazister: Clarté, Karin Boye och hela gänget var engagerade.

Som bakgrund hade man en steril borgerlig livsform. Alla vitalistiska rörelser på denna tid attraherade ungdomen. Nazistiska tankar utövade en oerhörd suggession då, nu avslöjad och entydig. Så här

efteråt kan man säga att man inte visste vad nazismen hade i skölden. Mein Kampf togs knappast efter bokstaven utan uppfattades mer som propaganda.15

Akademiskt orienterad socialistisk idéspridning får ett nytt forum i Svenska Clarté-förbundet som startar sin verksamhet 1921 efter en fransk förebild. Clarté är både en vänsterrörelse som arbetar för en samhällsutveckling i socialistisk riktning och namnet på en idétidskrift där författare och intellektuella medverkar. Karin Boye är det mest kända namnet, men även den radikala kulturdebattören Victor Svanberg och mystikern Rut Hillarp finner ett forum för sina tankar i Clarté. Walls engagemang i Clarté kommer som en naturlig följd av de nazistiska hoten, men tillhörigheten där skapar också reaktioner. Under en studenttillställning presenteras han som clartéist för Erik Lindegren som reagerar närmast aggressivt med frågan: ‘Vad får du ut av det?’ Så här sammanfattar Wall vad som drev honom till Clarté: Estetik och politisk radikalism kan givetvis förenas men är ingen självklar kombination. Det motstånd poeten Lindegren fick erfara kom lika mycket från vänster som från höger, och det påpekar han också i ‘Tal i egen sak’ där det bl a heter: ‘Finns det någonting som står över partigränser i detta land är det en modernistisk diktsamling.’ Själv var jag under min Stockholmstid mycket intresserad både av politiska vänsterriktningar och det slags modern litteratur som presenterades i tidskrifter som Spektrum och Fönstret, men engagemanget var olika starkt under olika perioder. Politiken tog överhand när det nazistiska hotet växte. Det blev anledningen till att jag gick in i Clarté. Där förekom jag tydligen ofta, ty en sommar kom det plötsligt ett brev med förfrågan om jag ville bli ordförande i Stockholmssektionen.’16

Wall tackar smickrad ja till erbjudandet och anordnar under en tid möten och sammankomster av olika slag, bland annat en debattkväll med pro­ fessor Gunnar Beskow. Ordförandeskapet varar en termin ungefär, och Wall konstaterar lakoniskt att föreningsliv egentligen inte är hans sak.

‘Som osäker och oerfaren lantis var jag givetvis föga lämplig att leda sådana tillställningar där gamla stridbara diskussionsrävar mestadels dominerade.’

39

Erik Lindegren

Recensenten

Vänskapen med Vennberg består men Wall är inte klar över hur betydelsefullt skrivandet är för Vennberg, eftersom han själv framhåller det enbart som en hobby. När studiekamraten Rut Hillarp visar honom en hel anteckningsbok med dikter i avskrift inser Wall mer av sammanhanget. Även kontakten med Erik Lindegren kommer att betyda mycket för Wall och hans diktning inspirerar honom till ett förstlingsverk som kritiker. Det är den banbrytande studien av mannen utan väg 17 med den för Wall karaktäristiska underrubriken ‘Kommentarer av en oinvigd’. Det lär ha krävts påtryckningar av Vennberg innan Wall fått ner sina synpunkter i skrift. Den publiceras i Bonniers Litterära Magasin 1946 och reder ut många frågetecken om den obegripligstämplade diktsamlingen.

Wall beskriver inte bara allusionerna till antiken och metaforernas betydelse för släktskapet med T S Eliots diktsamling Det öde landet utan går också igenom hur dikten korresponderar med musikaliska formprinciper som satser, genomföring och kontrapunkt. Essän kan nu betraktas som en klassiker och har utgjort en utgångspunkt för all senare forskning. Den finns att läsa i antologin 40-talsförfattare: Ett urval essäer om svenska författare ur 40-talsgenerationen utgiven 1965.

Walls eget omdöme om Erik Lindegrens diktning var träffsäkert:

Wall skriver recensioner i pressen som Perspektiv, Arbetaren, Aftontidningen och Biblioteksbladet. Det är en intressant läsning för den som vill stifta närmare bekantskap med skribenten Wall.

Hans specialområden är främst tyskspråkig litteratur och lyrik. Som stilist är han noggrann och stringent – och hans formuleringskonst är uppfinningsrik. Det finns också en lättsam humor med en touch av ironi; här kommer ett exempel på en positiv recension av Rainer Maria Rilkes Duinoelegier:

Den har blivit rik men svåröverskådlig, intensiv med delvis kaotisk, djup men inte alltid klar. Som sådan utsäger den dock något väsentligt om vår splittrade tid. Dess patos och fantasikraft kan endast lämna den förstockade oberörd. Inom den yngsta diktargenerationen har den nästan fått rang av kanonisk skrift, och måhända anger man dess betydelse bäst, om man säger att den för vår tids poesiintresserade ungdom blivit vad Pär Lagerkvists expressionistiska diktning en gång var för den generation, som i sin ungdom det upplevde första världskriget.18

Litteraturhistoriskt skulle Wall få rätt. Idag råder enighet om att mannen utan väg är en av 1900-talets förnämligaste diktsamlingar och det mest stilfulla uttrycket för den s. k. fyrtiotalismen överhuvudtaget.

40

Rent historiskt kan Rilke placeras någonstans mellan symbolism och expressionism – han har del både i den förra riktningens religiöst färgade esteticism och den senares extatiska livskänsla - men hans egenart är så utpräglad, att det inte låter sig fångas i dylika termer. Han är en gränsmänniska, som delvis tycks röra sig i en okänd verklighet, och hans upplevelser ligger i viss mån utanför vanlig mänsklig räckvidd. Detta har lockat sju och sjuttio uttolkare, och R. blev redan under sin livstid (han dog 1926) i vissa kretsar hälsad som profet för en ny religion […] Huvudverket Duinoelegierna, blev f.f.g synlig på svenska i en trogen men rytmiskt och stilistiskt ganska otillfredsställande tolkning av Erik Lindegren och Artur Lundkvist i kalendern Horisont 1941. Arnold Ljungdals nya övers. är långt mer njutbar, den står friare gentemot originalet, är ledigare och mer lättillgänglig, men sin i och för sig beundransvärda klarhet har den vunnit genom att förenkla och rationalisera elegiernas språk.

Man saknar stundom den rilkeska diktens hemlighetsfulla liv, ett uttryck som ‘das atmende Klarsein’ t. ex. – för att välja en detalj på måfå – hör till en annan poetisk sfär än översättningen ‘den klarnande skyn’ (s. 74). Men svårigheterna torde ju vara i det närmaste oöverkomliga, och i stort sett är L:s tolkning en utomordentlig prestation.19

Wall kunde visa prov på skarp negativ kritik när det behövdes, här i exemplet med Tage Thiels översättning av Friedrich Nietzsches Så sjöng Zarat­ hustra: Inledaren prof. Landquist, säger att ‘Nietzsches berömda dikt Till mistralen av Thiel fått en tolkning, som låter oss förnimma dess brusande anda och dess passionerade höga syftning’. Men denna s. k. tolk-

ning är till större delen ingenting annat än ett lätt retuscherat plagiat ur Albert Erikssons nu 50 år gamla Nietzsche-volym ‘Prins Fågelfri’. Denna skuldförbindelse borde naturligtvis på något sätt ha erkänts.

T:s egna översättningar utmärker sig framför allt för suveränt godtycke gentemot originaltexterna.

Exempel på stilvidrig rytm, obehöriga tillägg, förvrängningar, omkastningar, uteslutningar osv. utan spår av konstnärligt berättigande skulle kunna hopas spaltvis, och stilen närmar sig inte sällan det parodiska, t. ex. ‘… det osar svavel där – när Zarathustra svär’ (s. 75) […] det är obegripligt, att inledaren kunnat finna denna kuriösa bok ‘avgjort lämpad att förnya och fördjupa bekantskapen med Nietzsche’.

Den är tvärtom avgjort olämplig, ty översättaren har inte varit sin uppgift vuxen.20

En rätt skoningslös kritik ser vi här prov på; stilen i recensionerna är stram, noggrann och drabbande. De visar också på djupgående ämneskunskaper i till exempel religion som i recensionen av Rilkes Duinoelegier. Litteraturkännaren och språkvetaren framkommer tydligare genom recensionerna.

Goethekännaren Wall översätter flera betydande verk från tyskan, och vid en middagssammankomst hos Axel Liffner kommer han i samspråk med poeten Johannes Edfelt och det blir upptakten till en vänskap som varar fram till Edfelts död 1997. Edfelt blir en samarbetspartner i ett översättningsuppdrag av den ungerske marxisten Georg Lukacs bok Goethes Faust från 1949. Här följer Ragnar Thoursies ord om översättningsarbetet: 1949 var jag anställd som förlagsredaktör på Ljus förlag (Esselte). Inför Goethe-jubileet det året rådgjorde jag med K.-G. om något lämpligt att publicera. Han föreslog, djärvt och okonventionellt, en essä av den marxistiske filosofen och litteraturhistorikern Georg Lukacs om Goethes Faust. K.-G. åtog sig att själv både skriva inledning och göra översättningen. Det var i båda hänseendena ett pionjärarbete. Lukacs var tidigare inte presenterad i Sverige som litteraturhistoriker – bara i sin roll som politisk tänkare (i Köttings och min Tysklandsbok ‘Kulissbygget’ året innan) – och heller inte tidigare översatt. Han tillhör de verkliga lärdomsgiganterna inom humaniora.21

Den direkta anledningen till översättningen är att man vill presentera en ny syn på Goethe och för sin översättning av Lukács belönas Wall med ett meritstipendium.

Bakgrunden till uppdraget är att Wall har ett stort intresse av tysk litteratur – hans barndomshem var, som många hem i början av 1900-talet, kulturellt tyskorienterat. (Tyskland är den ledande europeiska nationen, och det är naturligtvis det tyska språket och litteraturen som står högst i kurs även i Sverige). Under konvalescenttiden på 20-talet kommer Wall i kontakt med de stora tyska klassikerna. Han läser Johann Wolfgang von Goethes Den unge Werthers lidande men det gör inget större intryck. Vad som får honom verkligt intresserad av Goethe är Ellen Keys bok Människor, del 2, med undertiteln Från Goethes värld; verket engagerar och sätter fart på fantasin. Under skolåren på 20-talet var diktcykeln Hermann och Dorothea det enda man läste av Goethe. Det är ett epos på hexameter som skildrar borgarna i en tysk småstad som representanter för det mänskliga, som en motbild mot franska revolutionens oroshärdar.22 Wall tar sig an Goethe och så små-

41

ningom läser han honom också på originalspråk.

Det är upptrappningen till ett livs samvaro med Goethe. Wall blir visserligen uppmanad av Karl Vennberg en gång på 30-talet; ‘om Goethe är i vägen för dig så släng honom’, men trots Vennbergs uppmaning ger han inte upp, han anser att Goethe hållit sig levande genom åren.

Wall ska bli en av de främsta Goethekännarna i Sverige. I samband med 150-årsdagen av Goethes död 1982 medverkar Wall i Sveriges Radio i ett samtal med vännen och författaren Matts Rying om Goethes betydelse för honom: Ett av skälen till att man inte släpper Goethe är att han överraskar på alla livsstadier. Man känner honom inte om man bara läst den unge Goethe; den gamle är inte den unges epigon utan en diktare med egna särdrag. Och den höga ålderdomen har sin blomstring, sa Goethe en gång. Det gäller verkligen inte alla – många blommar hastigt och vissnar länge som bekant – men det gäller Goethe själv.23

Radioprogrammet resulterade i den lilla skriften Samtal om Goethe, som är en kortfattad men innehållsrik dialogbok, där Wall svarar uttömmande och nyanserat på Ryings frågor. Den handlar inte bara om Goethes position som litterär förgrundsgestalt utan också i hans roll som administratör, naturvetenskaplig forskare och filosof. Vännen Torbjörn Schmidt som K.-G. lärde känna genom en intervju för Lyrikvännen 1989 skriver följande om Samtal om Goethe: Det är en av de ljuvligaste böcker som jag känner till, ett lättläst kondensat av ett helt livs umgänge med litteratur. Det är inte endast en lärd bok – för lärdom kan ta sig så många former, också monstruösa – utan framför allt en ytterligt sensibel och i ordets bästa mening levnadsvis betraktelse.24

Bildningsmannen – folkbildaren Jag har funderat mycket över varför K.-G. lämnade det konstnärliga och intellektuella livet med författarvännerna i Stockholm för att slå sig ned i Katrineholm. Där levde han ett förhållandevis tillbakadraget liv som stadsbibliotekarie, recensent och översättare. Wall själv svarar på frågan i en intervju i Lyrikvännen om han känt sig isolerad i Katrineholm, att han kom till stan av en slump under krigsåren för levebrödets skull, och blev kvar

42

därför att han trots sin omöjlighet i sällskaps- och föringsliv bemöttes väl och med respekt. Kanske fann han det lugna livet rofyllt, det var ju där han utförde värdefulla insatser som kritiker och översättare. Goethe levde å sin sida större delen av sitt liv i hertig Carl Augusts Weimar, som på hans tid var en trång liten landsortshåla med några tusen invånare.

Att se Wall som folkbildare i ordets bästa mening låter sig lätt göras. I sin roll som stadsbibliotekarie ville han förse låntagarna med ‘god’ litteratur. Att få människor att upptäcka något som låg fördolt för dem, blev hans uppgift som bibliotekarie, en ordets tjänare i ett fältarbete för folkbildningsbygget. Att leda studiecirklar och föreläsa för olika grupper i samhället ingår som ett moment i folkbildningsarbetet; bibliotekarien förväntas stå till tjänst med sina kunskaper för folkets/medborgarnas räkning. Böckerna är det främsta bildningsmedlet; den klaraste, djupaste och rikaste källan.

Under Walls utbildningstid som elev vid bibliotekshögskolan ingår det att delta i allmänt folkbildningsarbete, främst inom studiecirklar, och detta obetalda extraarbete blir ofta en del av vardagen efter avlagd examen. Som ett led i folkbildningstanken är Wall exempelvis engagerad i Katrineholms föreläsningsförening som bildades 1905.

Jag vill avsluta med slutstroferna ur Goethes dikt ‘Selige Sehnsucht’ från 1841, som ingår i Väst-östlig divan (‘Salig längtan’ i svensk översättning av Karin Boye). Wall anser att det är en av få Goethetolkningar som gör originalet rättvisa.25 Det är inte svårt att hålla med honom.

Mörkret kan ej hålla kvar dig, och den heta nattens mening är blott nytt begär, som drar dig mot en högre, ny förening.

Fången, tvingad och berusad flyger du, mot ljuset vänd, fjäril, tills du eldomsusad äntligt är förtärd och bränd.

Eller, med Goethes egna sista ord – ‘Ljus, mera ljus!’. Ord som även K.-G. Wall kan sägas ha uttryckt i sin livslånga strävan efter bildning, förståelse och upplysning i ordens bredaste bemärkelse.

EPILOG Tre röster om Karl-Gunnar Wall (han gick ur ti[D]en mycket lärde och skicklige K.-G. Wall var den 2006 i en ålder av 95 år), som beskriver den stadsbibliotekarie i Katrineholm när jag växte upp. person jag minns och saknar med sitt djupa inAtt han skrivit om Eliot, Goethe och Vennberg vistresse för kulturen och litteraturen. ste jag förstås inget om då. Jag hade bara stor respekt K-G. Wall är efter min bedömning en framstående kulturpersonlighet med djupa och vida kulturella intressen, som i hög grad präglat hans liv. I sitt urval och sin smak är han kräsen. Han är självkritisk och (alltför) blygsam och tillbakadragen i fråga om sina insatser och förtjänster. Säker smak och utpräglat sinne för kvalitet och äkthet utmärker honom. Han är älskvärd och vänlig och förvisso ‘fin i kanten’, den absoluta motsatsen till allt som kan kallas plumpt eller vulgärt! Sina vänskapsförbindelser har han troget vårdat under åren.26

för hans tysta och fina väsen.27

K.-G. Wall utmärktes som person av lätthet, av en nästan dansant rörlighet. Han var mestadels blid, i somligas ögon kanske skygg, men alls inte kraftlös. Svårigheterna kom först med blindheten de allra sista åren. Nu har han lämnat den ort som han gjorde sitt bästa för att förvandla till ett bildningens storhertigdöme. Jag vill gärna tro att geheimerådet välkomnar sin svenske vän till taffeln i kväll och alla kommande kvällar.28

K ÄLLOR OCH LIT TER ATUR

Franzén, Lars-Olof, red. 40-talsförfattare: Ett urval essäer om svenska författare ur 40-talsgenerationen. Stockholm: Aldus / Bonniers, 1965.

Lagerlöf, Karl-Erik. Den unge Karl Vennberg. Diss. Göteborg.

Stockholm: Bonniers, 1967.

Lannge Lidin, Miriam. ‘En mycket boksynt man’. Karl-Gunnar Walls liv som stadsbibliotekarie och litteraturvän’. Magisteruppsats i biblioteks- och informationsvetenskap vid Bibliotekshögskolan i Borås 2003:55.

Lindegren, Erik. Mannen utan väg: Dikter. Stockholm: Seelig, 1942.

Schmidt, Torbjörn. ‘Från Karl Vennbergs läroår. K.-G. Wall berättar för Mats Rying’. Lyrikvännen 1989, nr 2–3, s. 77–95.

Wall, K.-G. och Matts Rying. Samtal om Goethe. Hargshamn: Janus, 1983.

Otryckt material i författarens ägo: Bandad intervju med Karl-Gunnar Wall 25/5 2001.

Bandad intervju med Per Marner 18/10 2002.

Brev från Karl-Gunnar Wall 22/10 1995–22/10 1997.

Brev från Ragnar Thoursie 27/10 2002.

Brev från Svante Strandberg 2/11 2002.

E-brev från Kerstin Ekman 24/10 2002.

Citatet i uppsatsens titel är K.-G. Walls eget yttrande om sin bortgångne bibliotekskollega Ivan Karlsson.

NOTER

1. Kerstin Ekman, Tullias värld (Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2020), s. 15–16.

2. E-brev från Kerstin Ekman, 24 oktober 2002.

3. Intervju med Per Marner, K.-G. Walls efterträdare, 18 oktober 2002.

4. K.-G. Wall, ‘Musikalier i folkbiblioteken – inledningsföredrag till en diskussion’, Biblioteksbladet 41 (1956), s. 444–46.

5. Intervju med Per Marner, 18 oktober 2002.

6. Skarp debatt om modern litteratur efter artikel i Kuriren / Katrineholms-Tidning, 12 juni 1946.

7. Brev från Wall, 22 oktober 1995.

8. ‘ Från Karl Vennbergs läroår. K-G. Wall berättar för Matts Rying’, Lyrikvännen 1989, nr 2–3, s. 77–95.

9. Ibid., s. 78.

10. Ibid., s. 80.

11. Ibid., s. 82.

12. Karl-Erik Lagerlöf, Den unge Karl Vennberg. Diss. Göteborg (Stockholm: Bonniers, 1967).

13. Brev från Ragnar Thoursie, 8 november 2002.

14. Lyrikvännen 1989, nr 2–3, s. 77–95.

15. Katrineholms-Kuriren, 2 juni 1967.

16. Brev från K.-G. Wall, 22 november 1997.

17. Erik Lindegren, Mannen utan väg: Dikter (Stockholm: Seelig, 1942).

18. K.-G. Wall, ‘Erik Lindegren. Mannen utan väg. Kommentar av en oinvigd’, i 40-talsförfattare: Ett urval essäer om svenska författare ur 40-talsgenerationen (Stockholm: Aldus/Bonniers, 1965), s.

213–27, citatet s. 227.

19. Biblioteksbladet 36 (1951), s. 310.

20. Biblioteksbladet 37 (1952), s. 74.

21. Brev från Ragnar Thoursie, 8 november 2002.

22. K.-G. Wall och Matts Rying, Samtal om Goethe (Hargshamn: Janus, 1983), s. 24.

23. Ibid., s. 59.

24. Torbjörn Schmidt, ‘Karl-Gunnar Wall Katrineholms lärde, röde stadsbibliotekarie’, Dagens Nyheter, 19 april 2006.

25. Wall och Rying, Samtal om Goethe, s. 70.

26. Brev från Svante Strandberg, professor i nordiska språk vid Uppsala universitet, 2 november 2002.

27. E-brev från Kerstin Ekman, 24 oktober 2002.

28. Schmidt, ‘Karl-Gunnar Wall’, Dagens Nyheter, 19 april 2006.

43

44

ulrik a milles

Tora Dahl

Det största och tillika ädlaste prov, varpå du kan sätta en människa, är att älska den. Ganska få hålla stånd i detta prov. Vad vill det säga? Jag ska förklara dig det.

Carl Jonas Love Almqvist, Törnrosens bok

D

et är den sista bilden av henne utanför skolan, hon står framför mikrofonen med händerna bakom ryggen, de tidstypiska kattglasögonen och det vita håret i en sky kring huvudet, och blicken allvarlig, som i väntan – ungefär så har apparitionen hos denna kvinna sett ut sedan hon var en flicka.

Vilans folkskola i Danvikstull, Nacka, den sista avslutningsdagen 13 juni 1969, och det är 75 år sedan författaren Tora Dahl var elev i rummen bakom henne.

Det är en symbolisk bild för vem som helst – den åldrade människan framför sin barndoms skolhus. Men Tora Dahls gestalt inkarnerar hela 1900-talets utveckling, ja faktiskt också 1800-talets sista hudömsning, och hennes författarskap är berättelsen om nästan 100 års utveckling, fylld av friktion.

Den berättelsen börjar med det tidiga skolfotot från 1894, där den åttaåriga Thora (som hon stavades då) har en närmast butter min – liksom större delen av klassen, och även småskollärarinnan V. Ahlgren, troligen tog det tid att ta fotografiet – och det flygiga ljusa håret tuktat med ett hårband. Men blicken är sig lik. Det här är hennes plats, hit har hon längtat.

Skolan som en väg ut för fosterbarnet och oäktingen, flickan med läshuvud som likt en revanschens ängel skulle kompensera sin mamma för hennes sociala stigma som ogift mor. Stiga uppåt, rakt genom hela skolsystemet, och på vägen föra Tora Dahl vid den sista avslutningsdagen den 13 juni 1969 i Vilans folkskola, Danvikstull. Nacka lokalhistoriska arkiv.

modern med sig. Kanske sluta som fin fru, med möjlighet att konversera sin make på bildat vis, och om flickan inte blev gift kunde hon bli lärarinna, i den bästa av världar därmed trots allt åtnjuta respekt, rentav ha egen jungfru.

Just genom dessa förhoppningar blir skolan i Tora Dahls verk en plats på liv och död, där kärleken, både den till kunskapen och till människorna, alltid hotas av undergång, utifrån och inifrån henne själv. Undergång som i relegering, underbetyg, hån och ensamma skolgårdstimmar, men också en plats där hon skulle kunna blomma och briljera, men bara gör det till en viss nivå, där hon bromsar sig själv, ibland gör sig farligt omöjlig genom sitt trots. Det handlar om den laddade prestationen inför mamman som noga kontrollerar betyg och läxförhör, väntar på glädjande besked om att hennes dotter är duglig, begåvad och behaglig. Hon får ofta goda nyheter, men inte alls så många som hon önskat. Hennes dotter blir ofta missförstådd, som det sägs med en omskrivning i ett skolsystem som premierar lydnad, kadaverdisciplin och där särskilt lärarinnorna, som Tora Dahl senare skulle uttrycka det, ville hålla eleverna kvar på slavstadiet.

Tora Dahl vägrade vara slav. Hennes författarskap föds i hennes oppositionskraft, i oförmågan att motsvara förväntningar när hon längtat efter kärlek.

Tora Dahl (1886–1982) var dotter av det moderna genombrottet och slutade skriva på tröskeln till postmodernismen hundra år senare. Det är en makalös tidsbåge och ett stort arv hon som tids-

45

vittne lämnar efter sig – hennes stora bidrag till litteraturhistorien är den självbiografiska memoarserien i arton band som börjar komma ut när hon är nästan 70 år.

Tora Dahl har också kallats ‘oäktingen som revolterade’ i svensk litteraturhistoria, men hennes revolt har djupare rötter än yviga flammor. Hon lämnades bort som fosterbarn, men blev vid 11 års ålder flyttad från den fattiga arbetarklassmiljön på Stockholms söder, till sin biologiska mor på det burgna Östermalm, från fattigbarnens enkla folkskola till den socialt krävande flickskolan. Hon dömdes att leva sliten mellan världar, där hennes tidiga uppväxt måste bevaras som en skamlig hemlighet. Längre fram i tiden värderades den inte heller av de unga författarkollegorna, de manliga proletärerna och modernisterna, som istället ansåg hennes akademiska utbildning som diskvalificerande.

Men denna komplicerade dubbla klassbakgrund skapade hennes särskilda blick för det avvikande och förtryckande, förutom en självmedvetenhet som pendlade mellan känslan av att vara utvald, och att vara undangömd.

En osäkerhet som medförde klassmedvetenhet men också en ensamhet som ekar genom författarskapet som en dröm om gemenskap och att bli mottagen som man är, som ständigt slås i kras, inte minst av hennes egen starka individualism.

Hennes litterära och personliga ideal blev kampen för att verkligen se.

Hon tog studenten som 16-åring 1903 – att hon satts att hoppa över klasser och därmed fått tävla på orättvisa villkor och känt sig underlägsen återkom hon till hela livet – och blev en pionjär i den tidiga generationen kvinnliga studenter vid Stockholms Högskola med naturvetenskap som huvudämne. Om de allra första kvinnliga studenterna, som Klara Johanson och Lydia Wahlström, under 1880- och tidigare delen av -90-talet tonade ned skillnaden mellan könen, försökte bli anpassade jämlikar med sina manliga kamrater, kom sekelskiftet att innebära nya krav på det kvinnligas egenart.

Birgitta Holm har beskrivit hur kvinnligheten lyftes fram, ‘skillnaden’ blev viktig. Året för omsvängningen var i Sverige 1896. Att en så exakt datering låter sig göras beror på Ellen Key.

46

1896 utkom hennes Missbrukad kvinnokraft. Emancipation, krav på lika villkor, efterträddes av kravet på kvinnan att genomsyra samhället och kulturen med sin egenart. Kärlek, emotionell frigörelse, ryckte i förgrunden. Kvinnan fick en ny värdighet i egenskap av kvinna. Men också nya bördor.

Också nya bördor – det är en viktig formulering som leder rakt in i Tora Dahls tankevärld.

Dahl ingår formellt i den andra generationen kvinnliga studenter, med bland andra Emilia Fogelklou, Greta Beckius och Ellen Landquist, som förutom kvinnogemenskap och intellektuell utveckling också kämpade för den heterosexuella lyckan, för en kvinnlig sensualism befriad från skam. För Uppsalastudenterna Beckius och Landquist, som båda skrivit vågade romaner om den kvinnliga studentens erotik i en könskultur som dödar kvinnan (även om Beckius roman aldrig gavs ut), slutade det olyckligt med självmord respektive tidig död, medan Dahls författarskap rör sig i den striden på ett helt eget sätt. Sexuellt friare, tycks det, men i saknad av kvinnogemenskap och lika tystad av den manliga normen.

Beata Losman har skrivit om Tora Dahls väg i detta pionjärlandskap under den talande rubriken ‘Trots och tystnad’ – och att hon faktiskt inte läste Ellen Key, vad vi vet, men gick på hennes föreläsningar på Arbetarinstitutet i Stockholm. Hon hade ju istället egna erfarenheter av vad ett kvinnoförtryckande samhälle kunde innebära för en ensamstående mor – men vidhöll sin unga utopi om att modern istället för skam och hemlighåll­ ande hade kunnat välja att vara stolt över sitt barn.

I hennes verk återkommer de vackra madonnagestalterna: de unga ogifta mödrarna som talar kärleksfullt och öppet om sina barn.

Dahl var också starkt påverkad av en av sina tidiga favoritförfattare Almqvist, och hans sociala kritik och upproriska syn på kärlek och äktenskap.

Det var mycket som gick an, medan samhället hon levde i, var långt ifrån där. Men i hennes skildringar av studentlivet finns också ett starkt misantropiskt drag, en sorg över det kvinnoförakt som tidens läsning av Otto Weiningers Geschlecht und Charakter spred och underhöll, och som hon, sett i backspegeln decennier efteråt, inser påverkade också henne på djupet. Som ung såg hon sig som ett undantag, tillsammans med en väninna, men det var en kamp för att behålla illusioner.

Det är också dessa år hon umgås med poeterna och författarna, de verkliga misantroperna, Gustaf-Otto Adelborg och Ivar Conradson – den senares maning att vända samhället ryggen ansåg Dahl långt upp i åren hade påverkat hennes liv mycket olyckligt.

Tora Dahl bedriver ett allvarligt minnesarbete, som både handlar om att återkalla det förflutna på ett rättvist och meningsfullt sätt, och om att försöka klargöra hur sanningen om den mänskliga erfarenheten kan finnas i drömmens surrealistiska logik, i skikt bortom realismen och rationaliteten – det är innervarelsens värld.

Samtidigt studerar hon ofta, naturvetenskapligt skolad, människan som en växt i ett herbarium – som ett eko av vad hon har varit, när hon nu ligger torr och pressad bredvid beskrivningen av sin egenart. Det ger hennes stil en pendling mellan det uppslukande subjektiva och en svalkande ton, en distans som kritiken ofta återkommer till.

Kan en människa skildras sannast inifrån eller utifrån? Tora Dahl skrev om sitt estetiska val i sin dagbok när första delen i Gunborgsviten Fosterbarn kom ut 1954.

Men att jag har gjort det svårt för mig genom min ambition att skildra dem inifrån, det är klart. Om jag bara hade skildrat dem genom vad jag såg och vad som blev sagt om dem, så kunde det ha blivit ett vackrare konstverk – det har jag haft klart för mig hela tiden. Jag ville ändå göra såhär.

Det är talande att hennes svit om sitt alter ego, och hennes väg från barndomen förändrar form efter att Gunborg Haag tar studenten. Efter sista delen om barnet bestämmer hon sig för att skriva under eget namn. ‘Det måste bli ett slut med att tala i tredje person nu.’ Åren på högskolan i Stockholm är bestämmande för Tora Dahl, och utspelar sig samtidigt i skuggan av den komplexa relationen till de två mödrarna – fostermodern, mamma Stolt, i Danvikstulls arbetarkvarter och den biologiska modern som bekostade Tora Dahls långa utbildning genom att baka tårtor och hyra ut rum. Att det också fanns ett arv från den avlägsna och idealiserade döda fadern stämde inte dottern försonligare mot sin mamma, som hon alltid kände ville göra social revansch med hjälp av dottern. Hon kände sig utnyttjad och hetsad. Hon vägrade visa tacksamhet. Dessutom var hennes mammas slit

med bakning och leveranser en källa till skam i hennes nya klass och borgerliga skola (en arbetande mor!), och de uthyrda rummen (en hyresgäst hette Hjalmar Söderberg) gjorde hemmet till ett sämre pensionat. Jag har aldrig haft ett riktigt hem, en riktig familj, återkommer som klagan i hennes verk. Även om hon stod sin fostermamma nära till slutet av hennes liv (‘och hon blev mycket gammal’) skapade erfarenheten med de två mödrarna ärr för livet. Det var inte riktig kärlek från någon av dem. Kärlek skulle inte handla om ägande, inte om prestation. Återkommande hos Tora Dahl är diskussionen om vem som köper vem, med vilka pengar. Från fosterbarnens iakttagande av hur fäder köper sig fria från äktenskap, till klavbundenheten i ett olyckligt äktenskap utan pengar nog att skilja sig, och slutligen som böckernas öde på en ond marknad som inte ser litteraturens själ.

Tora Dahl gifte sig 1914 med den sju år yngre Knut Jaensson, borgerligt med få vittnen samtidigt som första världskriget bryter ut. Han blir senare betydelsefull svensk litteraturkritiker, och deras hem på Lidingö ett hem för de unga modernistiska manliga författarna. Hon började föra dagbok när hon är 18 år och upphör att skriva, nästan blind, kort före sin död vid 96 års ålder. Hennes intima dagboksanteckningar är ett skoningslöst dokument över nästan hundra år av kamp med skrivandet, kärleken, kvinnligheten, Gud – och mamma.

Dagböckerna bär spår av censur med bortrivna sidor och bläckplumpade stycken på de remsor som lämnats kvar. En del av dem med känsligt innehåll från åren under andra världskriget, 1939–1944, lät hon försegla i 50 år – det är de som ligger till grund för Jesper Högströms Jag vill skriva sant vars undertitel Tora Dahl och poeterna på Parkvägen understryker att förseglingen skyddade hemliga kärleksrelationer med flera av de manliga författarna som gått som (foster)barn i huset.

Hon skriver också, både högmodigt och vemodigt uppgivet, att hon aldrig känt sig riktigt förstådd, eller fått uppleva den ‘riktiga kärlek’ som hennes verk återkommer till. ‘Jag tror att det blir läst en gång, när jag inte finns längre, av människor jag inte känner, det är ganska lustigt att tänka. En del ska förstå.’

47

De öppet självbiografiska sista tio böckerna är ett autofiktivt verk långt innan termen kom i bruk här, och också innan bekännelsestämpeln nedvärderande klistrades på kvinnliga författare – och de använder rika citat ur brev och dagböcker för att skildra det förflutna, för att nå den äkta autenticiteten. I Tora Dahls arkiv på KB i Stockholm ligger ett stort material av både brev och dagböcker, samt renskrivna dagböcker i delar eller i sin helhet – mot slutet av Dahls liv, då hon var gravt synskadad, renskrivna av andra.

Det är här, i det decennielånga glappet mellan det förflutna och det återskapande ögonblicket, som Tora Dahls minnen i de sista memoardelarna också måste granskas noga. Inte minst för att dateringar blivit felaktiga och uteslutningar inte angivits, och de förseglade dagböckernas laddade innehåll tycks spöka i memoarerna. Men när man gör detta, framträder en lika intressant bild av vad som ändå inte gick att uttrycka sant eller öppet. Tora Dahls minnesarbete ser offentligheten inifrån, men författaren för hela tiden en kamp mot frestelsen att se sig själv utifrån. ‘Jag ville ändå göra såhär.’

Tora Dahl debuterade först vid 49 års ålder 1935, med romanen Generalsgatan 8, som liknar en generalrepetition inför det självbiografiska arbetet, en kuliss som döljer den verklighet hon senare ska beskriva i två omgångar (först i namn av flickan Gunborg, sedan som Tora). Det är historien om den unga flickans trånga värld, om kärleksrelationer och svek, skildrade i drömmar som analyseras och jämförs med verkligheten i långa dialogstycken som i ett inre körverk.

Men inledningen är viktig: ‘Elsa drömde att hennes mor låg för döden.’

Detta är den stora laddningen i författarskapet, modern som hindret för att nå den sanna kärleken, den stora friheten, de två mödrarna och de motstridiga känslorna för dem en klyvnad som väcker ständigt nya skuldkänslor som vågor svallande genom livet. Man måste ju älska inte bara männen, som Marguerite Duras skrev, man måste kanske ännu mera – i alla fall först – älska mammorna. Och det kan inte Tora Dahl göra.

Moderskärleken är det högsta, får hon ständigt veta, men för henne är den ett fängelse. Hon kan inte älska sin mamma, men hon vet livet igenom att hon borde, att hon på något sätt förstört sitt

48

känsloliv genom att inte förmå det. ‘Elsa tänkte: varför får jag inte hålla av mamma? Varför fick jag aldrig hålla av henne? Varför har hon alltid hindrat mig från det?’

Tora Dahls första dagbok påbörjas 1904 och är skriven av en själ i nöd. Mycket handlar om hennes förhållande till den självuppoffrande, av livet och patriarkatet skadade modern, som på sin dödsbädd får lindring av att se sin dotter med studentmössa på huvudet.

En tunn, lite darrig handstil med ett bläck på upphällningen i en skrivbok som censurerats med svarta stycken och bortrivna remsor berättar om plåga.

Jag vill vara fri. Jag vill gå rakt fram bryta sönder hindren och och icke försiktigt lotsa mig fram mellan alla möjliga småaktiga hinder som står i vägen för mig. Bryt ner skräpet bara så att du kan komma fram, kan se klart. Jag är rädd för mig själv för all min ondska. Men det är så smutsigt här.

Smuts och renhet, sanning och förljugenhet. Här står sanningen, som det ska dröja åratal innan hon vågar skriva om offentligt.

Jag önskar du vore död eller långt borta. Du som smutsar allt för mig. Du som kallas min mor och som jag känner avsmak för.

Den stora modershataren, så kallas hon också när det stora genombrottet kommer, först på 1970-talet, när många i hennes litterära generation är borta. Det är på ett sätt försent för henne själv, precis som Nobelpriset till Doris Lessing 2007 kom försent. Memoarernas bild av den svenska litteraturhistorien har ifrågasatts som en reaktion från en gammal och bitter kvinna besviken på livet. Och varför inte? Precis som Tora Dahl sörjer de skadade banden mellan mödrar och döttrar, både i det publicerade och det underjordiska skrivandet, det privata som sedan friseras eller utelämnas, återkommer den livslånga ensamheten och ett djupt raseri i hennes arbete, och ger henne bitterhetens rykte.

Hon ville ju alltid vara en mothårs sanningssägare som söker det som underminerar, bedrar, förför, det som förnekar grymheten i sanningen.

Som hon antecknar om Riddar Blåskägg: ‘han har gjort mannen till den som ville dölja sina blodiga hemligheter, och kvinnan till den avslöjande och seende, den som vill veta.’

Klassfoto utanför Vilans folkskola 1894. Tora Dahl, iförd kappa och med hårband, ses till vänster om flickan med spetskrage. Nacka lokalhistoriska arkiv.

REFERENSER

Kungliga biblioteket Tora Dahls dagbok 1904. Tora Dahls och Knut Jaenssons samling.

Dahl, Tora. Generalsgatan 8. Stockholm: Bonniers, 1935.

Dahl, Tora. Vägvisare. Stockholm: Tidens förlag, 1977.

Dahl, Tora. Återseende. Stockholm: Tidens förlag, 1980.

Domellöf, Gunilla. Mätt med främmande mått: Idéanalys av kvinnliga författares samtidsmottagande och romaner 1930–1935.

Hedemora: Gidlunds förlag, 2001.

Holm, Birgitta. ‘Det tredje könet: Studentskor i Uppsala’. I Nordisk kvinnolitteraturhistoria, band 3, s. 276–91. Höganäs: Bra Böcker, 1996. https://nordicwomensliterature.net/ se/2011/01/04/det-tredje-konet/ Högström, Jesper. Jag vill skriva sant: Tora Dahl och poeterna på Parkvägen. Stockholm: Weyler, 2021.

Losman, Beata. Kamp för ett nytt kvinnoliv: Ellen Keys idéer och

deras betydelse för sekelskiftets unga kvinnor. Kvinnohistoriskt arkiv 17. Stockholm: Liber förlag, 1980.

Larsson, Lisbeth. ‘En författare blir till: Om Tora Dahl’. I Nordisk kvinnolitteraturhistoria, band 3, s. 249–55. Höganäs: Bra Böcker, 1996. https://nordicwomensliterature.net/se/2011/01/04/ en-forfattare-blir-till/ Ronne, Marta. ‘Greta Beckius och den omöjliga studentskeromanen’. Kvinnovetenskaplig tidskrift, 1996, nr 2, s. 3–14.

Runeborg, Mabel. ‘En gång skola de se mig: En psykoanalytisk studie av Tora Dahls självbiografiska Gunborg-serie med särskild hänsyn tagen till modern objektrelationsteori’. Examensarbete. Psykologiska institutionen, Stockholms universitet, 1987.

Sundström Christina. ‘Att älska, njuta och skapa: Om Ellen Key’.

I Nordisk kvinnolitteraturhistoria, band 2, s. 558–64. Höganäs: Bra Böcker, 1993. https://nordicwomensliterature.net/ se/2011/01/04/att-alska-njuta-och-skapa/

49

the english woman’s journal. Harvard digital collections.

lisbeth håk ansson petré

Stockholms läsesalong – ett eget rum för kvinnors bildning

N

är läsarna av Stockholms Dagblad slog upp tidningen den 22 december 1866 höjde nog flera av dem på ögonbrynen. En notis meddelade att en läsesalong skulle öppna. Det i sig var väl gott och väl. Staden saknade allmänt bibliotek och tidigare försök att öppna lokaler för läsning hade havererat. Men den här läsesalongen var enbart för damer! Utan omvägar beskrevs upplägget: Tidningar, tidskrifter, romaner och vetenskaplig litteratur skulle gå att låna. Intresse gick att anmäla i läsesalongens lokal på Drottninggatan 8 eller via brev. Ett abonnemang torde vara en ‘wälkommen julklapp för mången’.

Initiativtagare var Sophie Adlersparre, feministisk pionjär och entreprenör för kvinnosaken.

Tillsammans med författaren Rosalie Olivecrona hade hon sju år tidigare startat Sveriges första kvinnotidskrift Tidskrift för hemmet som propagerade för kvinnors rätt att studera, utveckla sina förmågor och arbeta: ‘Kvinnan behöver arbetet, och arbetet behöver kvinnan’ löd en devis.

Det var omstörtande tankar i en tid då kvinnor antingen förlöjligades eller ignorerades om de höjde rösten. Blåstrumpa var ett skällsord som redaktriserna ville undvika och tidskriften publicerades anonymt.

Deras vision var att ge sina medsystrar intellektuell stimulans och själslig näring. Inspirationen till läsesalongen kom från England. Där hade kvinnoaktivisterna i The Langham Place Group startat The Ladies Institute i centrala London med tidskriftsredaktion, mötesrum, café, paketförvaring (en välsignelse för den som varit och shoppat på närbelägna Regent Street) och ett

‘reading room’ där det gick att läsa tidningar och diskutera dagens frågor ända till tio på kvällarna.

Som en ‘gentlemen’s club’ fast för kvinnor och kritiken kom som ett brev på posten. Vad skulle kvinnorna göra där? Sitta och diskutera skilsmässodomar, äta sandwich och dricka sherry?

Sophie Adlersparre och Rosalie Olivecrona hade besökt The Ladies Institute när de var på europaresa 1861, fem år innan läsesalongen öppnade i Stockholm. Där träffade de den unga Emiliy Faithfull som startat tryckeriet Victoria Press med enbart kvinnliga anställda. Hon var nästan pojkaktig, skrev Sophie i ett brev hem till sin mamma, hade en djärv stil, grå sidenkjol med ‘måttlig krinolin’ och kortklippt bakåtkammat hår. Matilda Mary Hayes, som inte hade någon krinolin över huvud taget, var en av grundarna till tidskriften The English Woman’s Journal, en inspirationskälla för Tidskrift för hemmet. När hon fick höra att gästerna gav ut sin tidskrift anonymt sa hon: ‘Do put your name to it, I am sure it is a good work.’ Ett år senare gick Adlersparre och Olivecrona ut med sina namn.

Från London åkte de, tillsammans med Rosalies man professor Knut Olivecrona som var med på resan, till Dublin för att delta i en kongress för The Social Science Association, en organisation som bland annat verkade för kvinnors utbildning. Flera av talarna var damer som framträdde inför hundratals människor och deltog i diskussionerna som om, ja, de vore män. Vännerna från Sverige häpnade. De hade aldrig upplevt något liknande. Detta var precis vad de hade letat efter!

Syftet med resan hade varit att hitta inspira-

51

tion för arbetet med Tidskrift för hemmet. Först hade det gått trögt. I Tyskland ville de uppvakta författaren Luise Büchner, som propagerat för kvinnors rättigheter i boken Die Frauen und ihr Beruf. Men Fräulein Büchner visade sig vara bortrest och några andra kvinnosakskvinnor råkade de inte på. I Frankrike var läget om möjligt än mer hopplöst. Rosalie Olivecrona konstaterade många år senare i en artikel i tidskriften Dagny att det var gott om begåvade kvinnliga filantroper i Frankrike men något ‘samarbete för höjandet af kvinnans ställning’ kunde de inte hitta.

Det skulle dröja decennier innan kvinnokampen och rösträttsrörelsen fick fart i Europa men tankar om hur kvinnans ställning kunde förbättras började sprida sig, bland annat via resenärer som Sophie Adlersparre och Rosalie Olivecrona.

När de lämnade de brittiska öarna var deras anteckningsböcker fyllda av nya kontakter och idéer.

Läsesalongen var bara ett av flera projekt som Sophie Adlersparre satte igång efter resan. Först ut var en Söndagsskola för arbetarflickor. Lärarkåren bestod av bildade kvinnor ur medel- och överklassen som antingen planerade att börja försörja sig som pedagoger och behövde praktik eller som ville ha något meningsfullt att göra: ‘Gif mig något att tänka på, något att lefva för.’ I skolan möttes kvinnor över klassgränserna och med tiden välkomnades även vuxna elever. Behovet var stort. Skolan startade 1863 i ett hörn av Clara församlings flickskola och växte snabbt till 14 skolor runt om i Stockholm, 700 elever, 70 lära­rinnor och lektioner även på torsdagar. Året efter drog Sophie Adlersparre igång en renskrivningsbyrå med enbart kvinnliga anställda som raskt blev framgångsrik. Hennes recept löd: en bra idé, en passande lokal och duktiga anställda. Samma gällde för Läsesalongen.

Det rådde febril aktivitet på Drottninggatan 8 i december 1866, veckorna innan läsesalongen skulle öppna. Den lilla lokalen låg på andra våningen. Upp för trapporna kom bud kånkande på möbler och bokpaket från Norstedt & Söner, Adolf Bonnier och Lars Johan Hierta. Buntar med tidskrifter packades upp, en del hade kommit långväga från Tyskland, England och Frankrike. Flera av böckerna och tidskrifterna var gåvor från utgivarna. En anonym person skänkte generöst med pengar som räckte till möblemanget. Sophie Adlersparre, som bodde i huset bred-

52

vid med sin mamma, tittade sannolikt in minst en gång om dagen. Kanske var det hon som hade med sig skylten med texten ‘Tala sakta’ som sattes upp innanför dörren. Här skulle lugn och ro råda. Vid nyår kunde de öppna. Rummen stod färdiga och ‘ett bildat och för saken nitälskande fruntimmer’ vid namn fröken Sköldebrand, var anställd som föreståndare.

Nu saknades bara besökarna. I motiveringen för Läsesalongen som låg på disken och även trycktes i Tidskrift för hemmet uppmanades alla bildningsintresserade kvinnor att teckna abonnemang för tillträde till salongen och hemlån.

För att det hela skulle bära sig i längden behövdes vittra damer som kunde ta plats i länstolarna, läsa tidskrifterna, diskutera tidens frågor och sen gå hem med en bok under armen, förhoppningsvis lite gladare och klokare än innan. Uppmaningen lyckades. På ett par veckor hade ett femtiotal anslutit sig och fler strömmade till.

Men alla var inte positiva. Precis som i London hördes kritik. Läsesalongen skulle locka kvinnorna från hemmen på samma sätt som klubbarna lockade männen. Familjer skulle splittras! Nonsens, svarade Sophie Adlersparre, hur splittrade var inte familjerna under säsongen då de gick på bjudningar kväll efter kväll och mammorna satt i fruarnas salong, papporna vid spelbordet och ungdomarna dansade. Andra ansåg att en läsesalong var onödig, böcker gick väl att låna på andra sätt? Och tidskrifter var väl inte särskilt bildande?

Alltsammans var bara ett påhitt av kvinnor som ville göra väsen av sig!

Ja, kvinnorna märktes allt mer. Och Sophie Adlersparres projekt: Skolorna, renskrivningsbyrån och läsesalongen gav dem fysiska platser i staden. Läsesalongen var särskilt viktig som mötesplats utanför de egna hemmen. I motiveringen för läsesalongen går att läsa om lärarinnor som bor långt ut på malmarna och undervisar inne i stan. I väntan på nästa lektion får de hålla värmen med ändlösa promenader i regn och rusk eftersom de inte hinner hem och vända. Tänk att istället kunna kila upp till Läsesalongen, hänga av sig hatten och tunga kappan, värma fötterna vid kaminen och läsa senaste numret av The English Woman’s Journal.

Männen hade klubbar, caféer och krogar att tillbringa lediga stunder på och där tidningar fanns att låna. Men de sneglade på Läsesalongens

fridfulla och cigarröksfria miljö och dess breda utbud av tidskrifter som ingen av klubbarna kunde mäta sig med.

Vad fanns då i bokhyllorna i rummen på Drottninggatan? I en katalog från läsesalongens första år 1867 nämns omkring 500 böcker på svenska, engelska, franska och tyska. En blandning av litteratur för allvarliga studier och ‘lättare, förfriskande läsning för lediga stunder’.

På hyllan för facklitteratur fanns böcker om bland annat pedagogik, religion, historia, naturvetenskap och hälsa. Till exempel gymnastikläraren Anton Santessons Skolgymnastik och Gymnastik för unga qvinnor, Bantings Letter on Corpulence och en omfattande bokserie om hälsovård från Ladies Sanitary Associations. På historiehyllan stod bland annat Bruzelius Sveriges historia och Franzéns Svenska drottningar och bland reselitteraturen kunde man läsa om Holland, Paraguay och om luft och bad i Marstrand eller någon av Fredrika Bremers reseskildringar.

Bland skönlitteraturen fanns flera kvinnliga författare som till exempel: Emilie Flygare-Carlén och Elisabeth Barret Browning och idag bortglömda namn som var storsäljande då: Emily Nonnen, Charlotte Mary Yonge och Catherine Gore. Några böcker diskuterade kvinnofrågor som Essays on Woman’s Work av den engelska feministen Bessie Rayner Parkes som de också hade träffat i London och A Woman’s Thoughts about Women i svensk översättning av romanförfattarinnan Diana Maria Mulock, också hon från England.

Den populäre James Fenimore Cooper hade tre titlar på romanhyllan: Hjortdödaren, Gräsöknen och Gränsboerne. Klostret och Abboten av Walter Scott fanns också att låna, liksom romaner av Charles Dickens, Anthony Trollope, Alexandre Dumas och Victor Hugo. Och så klassiker, då som nu: Molière, Shakespeare, Schiller och Milton.

Antalet tidningar och tidskrifter var ett femtiotal. Här gick att läsa senaste numret av Aftonbladet, Posttidningen, Öresundsposten, Malmö Snällpost och en handfull nordiska dagstidningar. Bland tidskrifterna hittade man Tidskrift för hemmet naturligtvis, kulturtidskriften Ny illustrerad tidning, folkbildande norska Skilling-Magazin och danska Folkevennen. Från England kom den illustrerade nyhetsveckotidningen Illustrated London News, från Frankrike den populärvetenskapliga Magasin Pittoresque och från Tyskland dam-

och modetidningen Der Bazar. Den litteraturintresserade kunde läsa Cornhill Magazine där nya romaner publicerades som följetong eller franska Critique des livres nouveaux.

Familjer som ville läsa tidskrifterna hemma kunde anmäla sig till en så kallad läsekrets och få bland annat barntidningen The Children’s Friend och familjetidningen Cassell’s Illustrated Family Paper hemlevererade innan de cirkulerade vidare till nästa familj.

Argumentet mot läsesalongen att böcker gick att låna på andra sätt var en sanning med modifikation. Låna böcker av vänner kunde bara den som hade vänner med böcker. Något offentligt bibliotek fanns inte, förutom Kungliga biblioteket som hade begränsade lånemöjligheter och bara öppet dagtid. Och på de kommersiella lånbiblioteken fanns mest bara skönlitteratur.

Lånbiblioteken är en egen historia. De blev allt vanligare under senare halvan av 1800-talet i takt med att bokutgivningen och läskunnigheten ökade. Flera av dem hade kvinnliga föreståndare. På Södermalmstorg fanns till exempel den gladlynta Mamsell Kihlbergs lånbibliotek där det även gick att köpa skillingtryck. Ett stenkast därifrån på Övre Stadsgården låg Tekla Godenius’ dito med romaner på svenska och engelska. På Hamngatan öppnade systrarna Carlén ett lånbibliotek samma år som läsesalongen. Octavia, den ena systern, ägnade sig för övrigt även åt att skriva historiska äventyrsromaner och faktaböcker, särskilt om svenska slott.

Ett abonnemang på ett lånbibliotek kostade ungefär lika mycket som på läsesalongen men gissningsvis betraktade Sophie Adlersparre och hennes medarbetare inte lånbiblioteken som konkurrenter. Kvalitén på deras boksamlingar var omdiskuterad, de hade inga tysta ombonade rum för läsning och sannolikt inga litteraturpedagogiska ambitioner.

Oroväckande många kvinnor är satta på andlig svältkur, står det att läsa i läsesalongens motivering. De riskerar stanna i växten! Läsesalongen ville vara kvinnornas guide till litterära höjder och vidder av vetande. Till ‘en god och ordnad läsning’. Att slumpmässigt välja sin läsning kunde vara skadligt. Liksom att frossa i ‘översättningar av underhaltiga arbeten’. En kvinna som citeras berättade att hon kände sig som en vilde på litteraturens område. Här kunde läsesalongen

53

gripa in, tipsa om böcker för ett visst intresse, för en viss svårighetsnivå och mota bort litteratur de tyckte höll för låg nivå.

Att läsa fel böcker var slöseri med tid, på samma sätt som att ägna sig åt meningslösa tidsfördriv eller tomt grubbel. Både sysslolösa överklasskvinnor och utslitna arbetarkvinnor kunde lyftas av litteraturen. Läs med förnuft, följ med er tid, bilda er!

En självklar målgrupp för läsesalongen var lärarinnor, författarinnor, översättare och andra intellektuellt verksamma. En annan var ensamma kvinnor som inte hade råd att köpa sig något att läsa. Ytterligare tänkta besökare var litteraturintresserade kvinnor i familjer som strödde pengar omkring sig på allt utom just böcker. Eller döttrar i bildade hem som inte hade råd att prenumerera på mer än en tidning. Uttråkade fick de läsa samma blad om och om igen medan deras pappor och bröder botaniserade i utbudet på tidningskontoret eller klubben.

Det såg ljust ut för läsesalongen under dess allra första vår 1867. De hade öppet alla veckans dagar, halv tolv till sex måndag till fredag och kvällsöppet på lördagar och söndagar till nio.

Fröken Sköldebrand bakom disken antecknade alltfler abonnenter. Till och med prinsessan Sofia kom på besök. Samtidigt växte intresset för salongen bland stadens manliga befolkning och en dag kom en förfrågan från rektorn för högre lärarinneseminariet Gustaf Rabe om även männen kunde få tillträde?

Styrelsen var avvaktande. Var det så lämpligt för sedligheten? På villkor att män och kvinnor inte besökte läsesalongen samtidigt röstades förslaget till slut igenom. Öppettiderna utökades.

Männen fick vardagskvällarna och lördag och söndag förmiddag. Övrig tid var kvinnornas.

Troligtvis låg inte bara dygdighet bakom valet att dela upp öppettiderna. Förebilden hade ju varit en kvinnoklubb, en egen plats för kvinnor.

Så fick Läsesalong för damer sitt nya namn: Stockholms Läsesalong och omvandlades från en kvinnosak med rottrådar hos de engelska feministerna till en populär mötesplats för kulturellt intresserade Stockholmare.

Vad tänkte Sophie Adlersparre när hon såg alltfler herrar gå in genom porten till Drottninggatan 8? Kanske stolthet? Hon hade skapat något flera andra misslyckats med. Nu hade Stockholm en läsesalong och ett bibliotek för åtminstone

54

den allmänhet som hade råd med abonnemanget. Samtidigt hade det inte riktigt blivit som hon tänkt sig. Lärarinnorna och de ensamma kvinnorna hon trott skulle bli stamgäster dök inte upp. Troligtvis hade de inte tid. Dagarna gick åt till arbete och omsorg om andra. De lediga stunder som blev över stannade de helst hemma. Även de gifta kvinnorna och deras döttrar föredrog hemmets lugna vrå.

Men hoppet var inte ute. En dag steg den unga Ellen Key in genom dörren med skylten ‘Tala sakta’. Hon hade en läshunger starkare än Norrström när isen smälte utanför Bondeska palatset, där hon bodde med sin pappa Emil Key, riksdagsledamoten. Hon var en dröm-låntagare, som läste med både intellekt och hjärta och tog till sig litteraturen på djupet. Och så tyckte hon att kvinnorollen var för snäv. Tyvärr finns inga listor över abonnenter bevarade men gissningsvis var inte Ellen Key den enda med intresse för kvinnosaken som hade nytta och glädje av läsesalongen.

Sophie Adlersparre värvade den begåvade Ellen Key som litteraturskribent för Tidskrift för hemmet. Att knyta till sig och stötta lovande unga författare var ytterligare en av hennes specialiteter. Omskrivet är hennes betydelse för Selma Lagerlöf inför debuten med Gösta Berlings saga.

Läsesalongen levde vidare och växte trots tidvis skral ekonomi och lokalbyten. Med åren kom klagomål på de uppdelade öppettiderna. Läsesalongen stod ju för frihet och utveckling! Vore det inte bäst att var och en fick bestämma när ett besök passade? Och så blev det. År 1887 gick flytten till i en rymlig våning på Beridarebansgatan med utlåningssal, två biblioteksrum, tidningsrum, salong samt dam- och konversationsrum. Claes Lundin beskriver stämningen i Nya Stockholm från 1890: Här kan besökaren ‘sitta bekvämt och under tystnad omkring sig genomläsa så många tidningar och tidskrifter han hinner med till kl. 10 på aftonen samt när han går hem få med sig en efterlängtad bok’. Illustrationen till Claes Lundins text visar idel herrar i djup koncentration över tidningar och böcker. Inga kvinnor? Jo, längst bort i bilden. Inne i konversationsrummet, knappt synliga, står två damer och kikar ut mot betraktaren. Läsesalongen hade alltmer blivit en angelägenhet för män.

Sophie Adlersparre fortsatte sitt enträgna arbete för kvinnors rättigheter. 1884 tog hon initiativ

till att bilda Fredrika Bremerförbundet. Och även om det blivit ont om kvinnor på läsesalongen levde hennes vision om den vidare på annat håll.

Med inspiration från Stockholm öppnade en läsesalong för damer i Kristiania och en Kvindelig Læseforening i Köpenhamn. Danskorna hade en exceptionell framgång. Föreningen blev den största i sitt slag i Europa och hade central betydelse för den danska kvinnorörelsen. De hade till slut ett eget hus med föreläsningssal, bibliotek, restaurang och damhotell. På Læseforeningen gjorde Selma Lagerlöf sitt livs första framträdande år 1891 med en framgångsrik uppläsning av de tre första kapitlen ur Gösta Berlings saga. Hon

Kungliga biblioteket, handskriftssamlingen Läsesalongens Katalog 1867

skrev hem till Sophie Adlersparre och berättade.

200 personer hade suttit i publiken!

Fyra år senare 1895 dog Sophie Adlersparre, 72 år gammal. Fredrika Bremerförbundet skulle snart få fullt upp med rösträttskampen och med att utbilda kvinnor i medborgarkunskap. Läsesalongen slog igen 1927, böckerna köptes upp av Stockholms stadsbibliotek. Borta vid Odenplan byggdes för en ny tid. När Gunnar Asplunds bibliotek invigdes året efter stod läsesalongens titlar utspridda på hyllorna. På avdelningen för geografi stod kanske ett exemplar av Fredrika Bremers Resa i Nya verlden stämplad: Läsesalong för damer.

K ÄLLOR OCH LIT TER ATUR

Ambjörnsson, Ronny. Ellen Key: En europeisk intellektuell. Stockholm: Bonniers, 2012.

Crawford, Elizabeth. Rooms Of Their Own: Victorian And Edwardian Women’s Clubs: Hesitant Beginnings. https://womanandhersphere.com/2012/12/03/rooms-of-their-own-victorian-andedwardian-womens-clubs-tea-and-shopping/ E. K-n. ‘En avslutad kulturinsats: Stockholms läsesalong’. Hertha 1927, nr 8.

Esselde [Sophie Adlersparre]. ‘En läsesalong för damer’. Tidskrift för hemmet, tillegnad Nordens qvinnor 1867, nr 1.

Esselde [Sophie Adlersparre]. ‘Några besök i Stockholms söndags- och aftonskolor för den qvinliga arbetsklassen’. Tidskrift för hemmet, tillegnad Nordens qvinnor 1866:4.

Fryxell, Eva. En kulturbild: Tillkomsten och utvecklingen af Stockholms Läsesalong. Särtryck ur Svensk Tidskrift 1894:7. Uppsala, 1894.

Jeppsson, Ann-Lis. Tankar till salu: Genombrottsidéerna och de kommersiella lånbiblioteken. Diss. Uppsala. Uppsala: Uppsala universitet, 1981.

Kuylenstierna, Elisabeth. ‘Stockholms läsesalong’. Idun 1902, nr 12, s. 186.

Leijonhufvud, Sigrid. Sophie Adlersparre (Esselde): Ett liv och en livsgärning, 1–2. Stockholm: Norstedts, 1922–1923.

Lundin, Claës. Nya Stockholm. Stockholm: Geber, 1890.

Myrstener, Mats. De första folkbiblioteken i Stockholm: Folkbibliotek och andra bibliotek före Stadsbibliotekets tillkomst 1928.

Stockholm: Stockholms stadsbibliotek, 2008.

Myrstener, Mats. På väg mot ett stadsbibliotek: Folkbiblioteksväsendets framväxt i Stockholm t o m 1927. Borås: Valfrid, 1998.

Olivecrona, Rosalie. ‘Sophie L-d Adlersparre in memorian’.

Dagny 1895, nr 6.

Rydbeck, Kerstin. ‘Frigörande folkbildning för flitiga fröknar.

Om kvinnors fria bildningsarbete i 1800-talets Sverige’. I En ny sits: Humaniora i förändring; Vänbok till Margaretha Fahlgren, s. 157–65. Uppsala: Uppsala universitet, 2008.

Läsesalong för damer är inte mycket omskriven. Artikeln bygger framför allt på artiklar från kvinnotidskrifterna Tidskrift för hemmet, Hertha, Dagny och Idun. Här levde länge minnet av Läsesalongens ursprung i den tidiga kvinnorörelsen. En viktig källa har också varit Sigrid Leijonhufvuds levnadsteckning över Sophie Adlersparre, som bland annat citerar Adlersparres brev till sin mamma från den betydelsefulla Englandsresan 1861.

Det kända arkivmaterialet över läsesalongen är litet. Inga listor över låntagare är tyvärr bevarade. Däremot finns ett par bokkataloger, bland annat en från 1873 som jag först trodde var den äldsta. När jag bad Kungliga biblioteket om hjälp att ta fram material hittade de en till: Ett tunt litet häfte från 1867, året då Läsesalongens startade. Det var osprättat. Jag gläntade på sidorna och skymtade titlar på böcker, som alltså funnits på hyllorna i den första lokalen på Drottninggatan 8. Jag vågade knappt be om att få det uppsprättat. Personalen på handskriftsavdelningen tog dock det hela med ro och öppnade luttrat bladen.

Mitt letande fortsätter. Förhoppningsvis kommer jag kunna hitta ännu mer material som kan fylla ut bilden av läsesalongens tidiga historia.

55

conny svensson

De läste latin: Holberg, Strindberg, Kielland

M

ed upplysningen ifrågasätts alltmer latinets plats i den högre utbildningen.

Den störste komediförfattaren i nordisk litteratur är Ludvig Holberg (1684–1754). Också han reagerar likt greken Aristofanes (på 400-talet f. Kr.) mot den lärda elitens förakt för folket. Vurmen för de döda språken är ämnet för Holbergs Erasmus Montanus eller Rasmus Berg: Comodie udi fem Acter. Bondsonen Rasmus Berg har studerat i Köpenhamn och blivit kunnig i de gamla romarnas tungomål. Därför har han tagit sig det mer ståndsmässiga namnet Erasmus Montanus (EM).

Komedin börjar med att han kommer på besök i sin gamla hembygd för att imponera på den illitterata befolkningen. Ett exempel på ståndscirkulation alltså.

Holberg utnämndes till professor i Köpenhamn 1717. Den högre utbildningen befann sig då i en brytningstid, gammalt och nytt stod mot varandra. Holberg menade att verksamheten bedrevs i hopplöst föråldrade former. Mot mekaniskt disputerande på latin över knappologiska frågor pläderade han istället för en ny utbildning med inriktning på det praktiska och nyttiga.

Detta tema utvecklas i pjäsen Erasmus Montanus.

Komedier hade Holberg börjat skriva 1723 med stor produktivitet, femton stycken på de första fem åren.

Första repliken kommer från EM:s far Jeppe.

Han har nyss fått brev från sonen, men förstår inte innehållet eftersom det mesta är på latin. EM själv framträder i början av andra akten, i tankspriddhet har han glömt dra upp byxorna som snott sig kring fötterna. Han meddelar att bro-

56

dern Jacob inte får dua honom, istället ska han tilltalas Monsieur Montanus. Föräldrarna titulerar honom vördsamt ‘Hr Søn’. Den lärde är minst sagt världsfrånvänd. På besök hos blivande svärföräldrarna kliver han rakt in i lagården, hälsar artigt på korna och skådar dem i rumpan.

EM älskar att disputera, givetvis på latin. Ämnena är viktiga och lärda, exempelvis om änglarna är skapade före eller efter människan. Allt är möjligt – EM kan lätt bevisa att ‘dette Bord er en Lysestage’. Sina uppfattningar är han beredd att försvara till sista droppen i bläckhornet. EM har studerat för att kunna säga ‘hvad jeg vil, og forsvare det’. Han disputerar för sig själv för och emot, när lämplig motståndare saknas. Emellertid dyker en antagonist upp i gestalt av byns klockare Per Degn. Denne har dunkla minnen från elementära latinstudier i barndomen, lösryckta ord och fraser med bortglömd betydelse.

Effekten blir i enlighet med uttrycket ‘goddag yxskaft’. EM frågar och klockaren svarar på något helt annat. EM undrar var klockaren gått i skola och denne svarar med sentensen att det angår också dig när grannens hus brinner. Publiken kan ju inte latin och uppfattar det så att klockaren vinner bataljen. ‘Jo, jo, Monsieur Montanus, vi har sommend ogsaa Folk her paa Bierget’. EM protesterar förgäves. Byborna förstår inte latin och EM kan inte disputera på danska; kommunikationen är omöjlig. Förutsättningen för att scenens humor ska uppfattas är förstås att publiken och läsekretsen däremot har kunskaper i latin.

Paradoxalt nog, eftersom pjäsen vill ifrågasätta det språkets dominerande ställning.

I pjäsen ställs akademisk knappologi mot folkligt sunt förnuft, gärna i drastiska ordalag. Namnet Montanus uppfattas som Dromedarius. Brodern Jacob låter sig inte imponeras av EM:s högfärd: ‘Du maa kalde mig Slyngel sa meget som du vil, saa er jeg dog din Broer.’

Jacob har inte studerat men har ett gott huvud.

Dessutom är det han som med produktivt arbete både försörjt föräldrarna och bekostat EM:s akademiska utbildning. Utan bondens dagliga mödor inga disputerande lärda.

Så sker en mycket intressant omsvängning.

EM blir den som har rätt medan omgivningen tror på stolliga skrönor. Byborna chockeras när EM hävdar att jorden är rund. Det är ju kätteri av grövsta slag, enligt byns ridfogde: ‘det er jo ikke andet end at kuldkaste all religion, og føre Folk af Troen. En Hedning kan jo ikke tale verre.’ Så kan det inte vara, det skulle ju innebära att människorna på södra halvklotet går omkring med fötterna i taket som flugor. Om solens och månens förmörkelser ges två olika förklaringar. Den ena är den vetenskapliga och korrekta som EM presenterar, men det möts bara av skratt och hån.

Enligt den i byn gångbara tolkningen förklaras dessa celesta fenomen som varsel om kommande olyckor, exempelvis nära anförvanters död. EM misslyckas med att övertyga omgivningen eftersom han inte kan argumentera på folkets språk.

Att alls förklara något för det okunniga folket är ovärdigt den sant lärde.

EM är ensam om att försvara den vetenskapliga världsbilden mot folkets vidskepelse. Alla vill få honom att överge sin villomening, annars blir det inget bröllop med fästmön Lisbed. Särskilt

ihärdig i sina bevekande maningar är Lisbed, varigenom uppstår en konflikt mellan vetenskap och erotik. Brodern Jacob sitter inne med en pragmatisk lösning, Han vet faktiskt att jorden är rund men tiger med den insikten. Skulle någon erbjuda honom en kringla för att säga jorden är långsmal så säger han det.

Om detta vore en tragedi skulle EM bli en sanningens martyr som stupar i kampen mot okunnighet och fördomar. Så slutar det emellertid inte eftersom Holbergs komedi är just en komedi. EM kapitulerar och kärleken segrar. Han tar sitt förnuft till fånga och säger det som alla vill höra: ‘Min kiære Svigerfar, Jorden er saa flack, som en Pandekage; er han nu fornøjet?’

I den klassiska komedin uppträder ofta en resonör, en rollfigur som uttrycker författarens åsikter och värderingar. I Erasmus Montanus är han ‘en Lieutnant’, eller soldatvärvare. I maskopi med byborna spelar han upp en komedi där EM hotas med att bli tvångsvärvad som soldat. Inför detta hot faller denne alltså till föga och anpassar sig till omgivningen.

Denne ‘löjtnant’ förklarar vad vi kan lära av detta. Modersmålet och inte latinet bör alltså användas i vetenskapliga sammanhang. Disputerandet har inget egenvärde och får inte urarta till ‘fäktkonst’. Första budet är att känna sig själv.

Den sant lärde utmärker sig för självbehärskning och blygsamhet. Han ger med sig om någon annan visar sig veta bättre. För att förverkliga dessa ideal måtte studierna inriktas på ett annat sätt än hittills. Det framgår inte om latinet i en sådan nyordning ska försvinna eller leva kvar i någon form.

August Strindberg Strindberg läste som skolpojke latin, sju veckotimmar. Den lästa textmassan är med moderna mått avsevärd, det motsvarar vad dagens studenter vid universitetet får läsa för 40 akademiska poäng (två terminers studier). Strindberg reagerade på den föråldrade skolundervisningen med dess ensidiga inriktning på det grammatiska och formella. Det heter härom i den självbiografiska Tjänstekvinnans son: Undervisningsmetoden var absurd. Ett halvt år åtgick att explicera en fältherre i Cornelius. Läraren

57

hade ett sätt att inveckla saken som bestod i att eleven skulle ‘ta ut konstruktionsordningen’. Men han förklarade aldrig vad detta skulle innebära. Det bestod nämligen i ett uppläsande av textens ord i en viss ordning men i vilken sade han aldrig. Den sammanföll icke med den svenska översättningen och när gossen gjort några försök att fatta sammanhanget, men ej kom till klarhet, tog han sig för att tiga.

1872 publicerade den unge Strindberg (23 år) i en dagstidning den polemiska texten ‘Latin eller svenska?’ som trycktes om i boken Kulturhistoriska studier (1881). I framställningen åberopas som argument minnen från den egna skoltiden. Syftet var dubbelt; Strindberg ville angripa latinets starka ställning samt plädera för att undervisning i fornisländska skulle ersätta.

Strindberg börjar den polemiska texten med att beskriva sin relation till de klassiska språken: Den som skriver dessa betraktelser är uppfödd vid latin och grekiska och har under den tioåriga skolkursen dagligen känt trycket av romareväldet. och kan på pricken uppge huru mycket han vunnit i blick på livet och själsodling genom latinläsningen.

Han räknar upp berömda romarförfattare som inte gett behållning därför att de använts i tröstlös exercis. Dit hör ‘den ryslige Cornelius’, den tråkige Cicero. ‘den sentimentale romantikern Vergilius’, ‘den svåraste prosaisten Livius med sina långa härvor av oratio obliqua’. Strindberg menar också att latinska stilideal har korrumperat äldre svenska författare som Stiernhielm och andra.

Svenska språket har intvingats i främmande kvantitetslagar och versarter. Strindberg för därför fram parollen ‘Byt ut latinet mot isländskan!’ Han hade dock ändrat uppfattning på den punkten när artikeln trycktes om. Därom skriver Strindberg i Tjänstekvinnans son: ‘Det var en halvmesyr, kanske ett baksteg, ty ett ändå dödare språk än latinet kunde ju ej avhjälpa skadan.’ I romanen Götiska rummen (1904) fördömer resonören doktor Borg ‘denna rysliga uppfostran vi får i skolorna och universiteten’. Istället rekommenderar han inriktning på det praktiska med ‘fackskolor och utbildning till kallet’. Latinet nämns inte, och läsning av antikens skönlitteratur anses väl vara något som må odlas på fritid men inte i skolan.

Aversionen mot latinet gav Strindberg också snart upp, han uttalar sig med åren alltmer välvilligt om diktning på romarspråket. Fiskeriin-

58

tendenten Borg i I havsbandet menar att svenska bönder borde få lära sig latin så att de kan känna sig som ‘världsborgare’. Berättaren i tankeboken Ensam (1903) läser gärna texter på latin, de inflätade verserna ‘erinra mig att jag har bildning’.

Ovidius var en stor favorit, han beskrivs i ett brev från 1896 som ‘den skeptiske Romaren, den högt bildade’. Zola tillhörde de författare som Strindberg beundrade, och han sammanställer den franske författaren med den romerske satirikern Juvenalis: ‘Nana som i en Juvenalis gisslande stil skildrar det rysliga hundlivet, som fördes under Andra Kejsardömet.’

Om Vergilius ändrade Strindberg uppfattning, han såg denne skald som en av de författare som skolan inte kunde förstöra för honom. Det kan också nämnas att Strindberg gärna utnyttjade antika motiv i sin egen produktion. Så är fallet i dramerna Den världshistoriska trilogin (1903) och novellsamlingen Historiska miniatyrer (1904).

Samlingen berättelser i Från Fjärdingen och Svartbäcken (1877) bygger på Strindbergs erfarenheter av akademiska studier i Uppsala. Det övergripande syftet är att avslöja det fria studentlivets nostalgiska skimmer. Han läste inte som blivande magister utan som författare. Kritiken mot latinets herravälde utformas som uppsluppen komik. Novellen ‘Ett folknöje’ bygger på intryck från en obligatorisk latinskrivning i april 1871 där Strindberg tilldelades ett av de lägsta betygen.

Kielland, Gift (skolupplaga 1971).

Stig Järrel i Hets.

Det gällde att skriva en latinsk text över före­givet ämne. Man författar då som koncept en kort uppsats på så krångligt språk som möjligt och överför denna till latin. Strindberg återger mycket skickligt de stereotypa vändningar som då kommer till användning på båda språken. Som populär förlaga fungerar klassikerna, exempelvis ‘den out­ tömliga Livius, vars sköna perioder tyckas förfärdigade på en strumpstickningsmaskin’.

Som ‘folknöje’ fungerar evenemanget emedan de medverkande frikostigt förser sig med mat och dryck. Korgar bärs in med biffstekar och soppterriner, vinbuteljer och brännvinsflaskor.

En erfaren överliggare ger ett gott råd: ‘Skriv färdigt konceptet innan maten kommer.’ Det fuskas utan hämningar, man redigerar varandras arbete och fördelar kunskaperna kamratligt. ‘Och vakthavande docenten, han vänder ryggen åt alltihop, stirrar ut genom fönstret och äter ett hopslaget smörbröd.’ Gamla undervisningslokalen ‘Kuggis’ har blivit festsal och det latinska kunskapsprovet är ren fars.

Alexander Kielland Kiellands berättelse Gift (1883) är ett rasande angrepp på latinets privilegierade ställning i det norska utbildningsväsendet. Författaren tar till så våldsamma effekter att framställningen bitvis blir ofrivilligt komisk. Skolpojken Marius ligger

hemma sjuk, förvirrad och omtöcknad av den latinska grammatiken. Han blir allt sämre medan han feberaktigt rabblar ‘deklinasjoner og konjugasjoner og regler og unntagelser’. Han begriper inte vad omgivningen säger, och svarar med mekaniska paradigm. Till slut känner han inte igen sin egen mor, och det sista han säger levande är början av ett böjningsmönster ‘mensa rotunda’.

Modern är en fattig änka, och Marius elev med friplats. Modern anklagar latinet, ‘dette skrekkelige sprog’, för sin gosses död. Berättelsen bekräftar denna dom.

Berättelsens första mening lyder: ‘Lille Marius satt så pent og stille på benken.’ Marius är fackidiot, duktig endast i latin. Det ämnet lägger beslag på alla krafter, paradigmen pluggas hela kvällarna medan händerna darrar och ansiktet blir osunt blekt. Marius måste läsa allt flitigare, annars blir rektorn och latinläraren missnöjda.

Som avskräckande upplysning får vi veta att stackars Marius har 9 veckotimmar latin och 5 veckotimmar grekiska. (Själv överlevde jag utan allvarligare skador 6 veckotimmar i båda ämnena.) Liksom Marius läste jag Ciceros skrift om ålderdomens glädje, att man förskonas från upprivande förälskelser genom att segla in i ålderdomens trygga hamn. Lugnande besked för gossar i puberteten! Kärleksdiktare som Catullus och Horatius nämns däremot inte i det sedesamma pensum som Marius blev förelagd.

59

I Kiellands berättelse bärs den latinska kulturen upp av stadens lärare, prästerskap och konservativa ämbetsmän. Rektorn är den siste atenaren som läser klassikerna i hektisk samtid. Han gnider år efter år sin panna mot samma dunkla textställen hos Tacitus. Han blir alltmer ensam, elevunderlaget sviker och ‘raske gutter’ går hellre till sjöss eller står i handelsbod. Lärarna är dock inte sadister som Stig Järrels lektor Caligula i filmen Hets, trötta mal de sig igenom samma oföränderliga lektioner. Nyfikenheten dör, allt blir som torrt damm. Skolan är tråkig och handlar bara om livlösa ting.

Marius dör tidigt; han är en Erasmus Montanus som aldrig blir vuxen. Den ene är bondson, den andre är en fattig änkas ende son. Temat ståndscirkulation aktualiseras i båda fallen. Vad som är komik hos Holberg blir tragik hos Kielland.

I Kiellands roman är majoriteten skeptisk eller negativt inställd till undervisning i de klassiska språken. De allra flesta är praktiskt verksamma inom handel, sjöfart och jordbruk. Deras syn på skolan utvecklas av fru Lövdahl, en fritänkande kvinna och mor till Marius klasskamrat Abraham. Far i huset är däremot professor och en av samhällets stöttepelare. Fru Lövdahl hävdar, liksom den unge Strindberg, att det egna fornspråket borde ersätta latinet och grekiskan.

Under en bjudning gör hon skandal genom att i kompromisslös polemik utmana det manliga etablissemanget. Hon menar sig tala för ‘småfolk och kvinnor’, även dessa borde få inflytande i skolfrågor. De närvarande herrarna skämtar bort alltsammans: ‘de lo ennu – det var jo bare en dame’. Diskussionen blir allt häftigare, köpmännen känner sig uppmuntrade av att de har en meningsfrände i det motsatta lägret.

Fru Lövdahl menar att sonen blir allt dummare av att gå i skolan, och ovetande om det praktiska livets krav. Lärdom anses vara lyckan att veta det som andra inte vet. Det är fel att sätta barnen i en skola som vill göra eleverna lärda på det vi-

60

set. På frågan vad som bör läsas i skolan genmäler revoltören medicin, att lära sig känna sin egen kropp. Vidare politik och samhällskunskap. Detta program möts med indignation, inte minst av professor Lövdahl som är skolans eforus.

Den ideologiska kampen förs också i det privata livet. Makarna Lövdahl försöker båda vinna sonen för sina värderingar. Hustrun vill få sonen Abraham att avstå från konfirmationen, ett hyck­ le­ri enligt hennes synsätt. Fadern vinner dock, Abraham imponeras av dennes auktoritet och av stadens makthavare. Till råga på allt begår hustrun självmord på grund av en tragisk kärlekshistoria.

Omständigheterna tystas emellertid ner och hyckleriet segrar även här. Hennes död uppfattas som Guds straff för blasfemiskt fritänkeri.

Abrahams karriär utformas enligt pappa professorns önskemål. Abraham blir favoritelev i skolan, lydig och flitig med de rätta åsikterna.

Han vet att akta sig för de radikala, ‘samfunnets skadedyr’ med faderns terminologi. I stället för att sälla sig till de nya idéernas förespråkare väljer Abraham att studera teologi. På kort sikt framstår romanen som en reformsträvandenas tragedi. En av förlorarna är Marius mor. Romanens sista ord berättar om att hon skickar en blombukett till Abrahams konfirmation: ‘Fra lille Marius.’

• Till slut kan sägas att en latinundervisning som ser ut som den gör i dessa tre böcker, den är både löjlig och förkastlig. Man läser inte antikens litterära klassiker. Det är som att lära sig engelska utan att läsa eller ens höra talas om Shakespeare.

Antikens litteratur är förvisso inte dess böjningsmönster utan de homeriska eposen, tragöderna, komediförfattarna, kärleksdikterna, satirikerna, historieskrivarna, filosoferna. Det är det egentliga arvet som förmedlas i den till oss bevarade litteraturen på klassisk grekiska och latin. Grammatiken är hjälpmedel, inte självändamål.

Detta storslagna arv får inte gå förlorat.

sonja svensson

Strykande åtgång – litteraturen som gemensam boklig bildning

E

n artikel i Språktidningen nr 2 2021 uppmanar ‘Läs tillsammans. Det gör att ni lättare får grepp om det skrivna’. Trots att utsagan gäller rena läsförståelsen kan ju detsamma lika bra gälla den litterära upplevelsen. Men vid sökning på nätet på ‘högläsning’ och liknande begrepp visar det sig att så gott som alla relaterar till läsning för barn. Är det verkligen numera så sällsynt att vuxna läser för varandra? Förr var det ju desto vanligare – som till exempel hos Goethe och Almqvist. Den internationella högläsningsdagen 5 februari har uppenbarligen aldrig slagit igenom men att ‘boklig bildning’ kan komma genom sådan aktivitet vill jag och maken Conny verkligen framhålla. Våra hundra höglästa titlar är för många för att alla kommenteras men det är ett nöje att få dröja vid ett antal.

Först något om min läsbakgrund: båda föräldrarna var bokbitna men mest min far som efter en urfattig uppväxt i mörka Småland och ständig törst efter läsning blev en stor boksamlare i Nyköping, skaffade sig många dedicerade volymer på ‘Bokens dag’ och genom sin vän bokhandlaren Wiking Kvant. Denne övertog senare sin konkurrent Emil Kullbergs bokhandel – han som en gång stödde Folkskolans barntidnings (från 1950 Kamratposten) utgivning i staden. Min far efterlämnade ett rejält bibliotek som delvis finns kvar på min brors och de egna hyllorna.

Conny växte också upp i Nyköping och sprang liksom jag ständigt på biblioteket. Vi träffades först i Uppsala där han var nationsbibliotekarie som gärna bar hem mina lånade böcker till studentrummet på Arkadien. (Gullan såg man dock

inte till.) Båda blev vi litteraturvetare och hyllorna fylldes på. Minns inte när vi började med den gemensamma högläsningen men det bör ha varit någon gång i början av 90-talet. En sparad läslista i datorn från 2001 upptar 25 då lästa volymer.

Till en början hade böckerna ‘strykande åtgång’ i det att maken läste högt medan jag strök kläder. Numera sitter jag och trampar på motionscykeln och lyssnar med samma glädje. Under pandemin har böcker (liksom musiken) varit en välsignelse, något som framhålls i en stor artikel om hjärnforskning i Dagens Nyheter (13 april 2021): ‘Över lag kan självmedicinering av kultur vara ett sätt att hålla hjärnan i trim’! 2020 lästes hela tio titlar och förmodligen håller den takten i sig så länge covidpandemin pågår.

Vi har – utan att vara litterära nationalister – hållit oss till svenskspråkiga original. Visst dominerar män och vuxenförfattare men flera kvinnor har också tillhört favoriterna liksom barnböcker – både egna favoriter från unga år och klassiker.

Finlandssvenska böcker motiveras både av kva-

61

liteten och av makens över tio år som litteraturvetare vid Helsingfors Universitet där han träffade flera av författarna. Även jag fanns där ett drygt år under arbetet på min avhandling och fick också möta en del av dem. Conny har undervisat på många av våra titlar och jag har genom mitt arbete på Svenska Barnboksinstitutet haft kontakt med flera av de barnlitterära författarna. Vilket för övrigt får mig att tänka: nog är det snart dags att högläsa något av Lennart Hellsing!

Det är inte lätt att nu erinra sig hur vi valt ut läsobjekten – ingen sådan dokumentation har gjorts.

Men Conny kände redan till åtskilliga genom sin undervisning vid inte bara vårt gemensamma universitet i Uppsala utan som sagt även i Helsingfors.

Därutöver i Umeå, Örebro och flera andra högskoleorter. Mina egna litteraturstudier har gett även mig kontakt med åtskilliga titlar. Barn- och ungdomstitlarna har ofta varit mina förslag men även här har båda haft minnen av egen läsning.

Inför den här artikeln har vi diskuterat vad som i våra öron utmärker en bra högläsningstext och även om vi inte alltid delar åsikt om enskilda böcker är vi överens om de verkliga topparna. Förutom det dimmiga begreppet ‘litterär kvalitet’ handlar inte så litet om författarens hållning till sina läsare. Och kanske även till sig själv. Till de verkliga favoriterna räknar vi båda de flitigt förekommande Frans G. Bengtsson, Hjalmar Bergman, Fritiof Nilsson Piraten och självklart även August Strindberg. (Sistnämnde levde vi med i de många år då maken kommenterade fem volymer i hans Samlade Verk.) Alla är de eminenta berättare, håller sig med fascinerande persongallerier och talar både till sina fiktiva agerande och till läsaren. Bergmans Farmor och vår herre måste framhållas som en skildring med flera berättare och lyssnare. Något som är en klar fördel när en läser och en lyssnar.

Jagberättelser har ibland haft det lite svårare att fånga lyssnarintresset. P. C. Jersilds Fem hjärtan i en tändsticksask ger visserligen en samtidskänsla och nämner flera personer man känner till. Men det självcentrerade tar ändå överhanden. Och boken anses inte som hans allra mest lyckade. Däremot fängslades vi båda trots dess självbespeglande av Lars Gustafssons Herr Gustafsson själv.

Flera av de uppträdande har vi dessutom träffat inklusive författaren själv.

62

Till de verkligt läsvärda räknar vi flera nu­mera lite bortglömda titlar. Gustav Heden­ vind-Eriksson (makens avhand­ lings­­­­föremål 1974) var på sin tid brett uppskattad och han måste ihågkommas för sin unika stil som effektivt blandar det folkligt talspråkliga med det höglitterärt arkaiserande. Starkt utbyte har vi också haft av Werner Aspenströms Bäcken, Stig Dagermans Tysk höst, Hans Granlids Nertrappning (trots jag-formen!), Olle Hedbergs Foto von Blomberg, Per Hallströms En skälmroman (utspelas delvis i vår Stockholmsnärhet) och Hans Ruins Hem till sommaren. Samtliga med sin egen tjusning i den här speciella lässituationen.

Så har vi inte överraskande i hög grad gillat rena klassiker av Gustaf Hellström, Selma Lagerlöf, Harry Martinson, Sigfrid Siwertz (den omfångsrika Selambs gav i den här formen en stor upp­ levelse). Det gäller även Birger Sjöbergs Kvartetten som sprängdes, Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken och Elin Wägners Åsa-Hanna. Bland de senaste samlästa böckerna är Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien. Som man förstått är den många svenska boksyntas favorit. Och den bedömningen instämmer man gärna i. Dess berättarteknik lämpar sig dessutom synnerligen väl för högläsning.

Ty en riktigt god sådan text ger uppläsaren möjligheter att variera sig. I denna filtreras händelserna genom tre medvetanden: Jan i Skrolyckas, en välvillig berättarröst och en kritisk. Något för den föredragande att beakta.

Som ursprungligen sörmlänningar borde vi ju speciellt hylla Sven Delblanc och Kerstin Ekman.

Där har faktiskt åsikterna gått lite isär. Maken gillade starkt Händelser vid vatten som jag visst inser har stora förtjänster men ändå fann aningen ostrukturerad. Och Delblanc, som vi båda kände från litteraturvetenskapen i Uppsala (och vars Åminne jag har med en rätt förtjusande dedikation) kan nog även av andra upplevas som alltför mörkseende. Inte minst i Samuels bok.

I Åminne skiftar tonfallet. Vid högläsning tycker man sig understundom höra antingen en av byborna, eller uppsaliensiske akademikern Delblanc själv. Rolig tolkningsuppgift för rösten!

Känslomässigt pendlar berättandet mellan patos och komik. Och som gemensamme vännen Lars Lönnroth nyss skrivit på Facebook: låt oss inte glömma författarens stora humor!

Astrid tillsammans med Sonja S.

En bok av en annan sörmlänning – Ivar Lo-Johanssons Författaren – bjuder både läsare och lyssnare på en utmaning utöver inblickar i skribentens brokiga, litterära liv. Det blir en nämligen en ren sport att tillsammans tyda alla signaturinitialer!

Har vi möjligen förvånats över egna reaktioner? Svaret är utan vidare ‘ja’ när det gäller min stora förtjusning i Bondesons två band om Folkskollärare John Chronschoughs memoarer i vilken författaren fiktivt ur anteckningsböckerna högläser första bokens manus för hans kära mor. Vår egen läsning fick mig att påbörja en lång, aldrig insänd artikel under rubriken ‘Käre John – kvinnor blev ditt fall!’ (Detta manar ju till omläsning och kanske upptagande av de gamla planerna.)

En motsatt känsla uppstod under läsningen av Stig Claessons Ni har inget liv att försäkra som vi båda fann helt onjutbar och aldrig förstod att förlaget överhuvudtaget ville ge ut. Men förmodligen räknade man med att författarens namn skulle borga för rik försäljning snarare än att ge litterär njutning. Sålunda präglas den av både omtuggande och en irriterande brist på stringens. Nyligen läste vi ut Stig Dagermans Bröllopsbesvär och där skilde sig däremot våra reaktioner. Båda uppskattade författarens språkliga geni men jag själv fann boken splittrad och hade faktiskt svårt att hålla alla de uppträdande isär.

Det är, inte minst för den lyssnande, en poäng om författaren inte tar för givet att alla infall och karaktärer ‘går hem’ hos läsaren.

Vår lista rymmer naturligen några av de stora författarna av böcker för barn och unga. Och den som säkert höglästs mest i hela världen är självklart Astrid Lindgren – med all rätt. Mio min Mio är härligt suggestiv och Italienresenärer måste bara avnjuta ‘flickboken’ Kati på Kaptensgatan.

Där härskar realismen liksom även i Madicken och Vi på Saltkråkan. Mycket jag skrivit om denna ikon under årens lopp finns sammanfattat

i ‘Vårt behov av Astrid’ (Barnboken nr 1, 2002).

Tove Janssons Sommarboken är en ljuvlig, ytterst uppläsningslämpad, skildring av tre närståendes liv på en ö: mamman och konstnären Signe Hammarsten-Jansson, brodern Lars Jansson och hans dotter Sophia (nu den som håller i förlagsverksamheten). I minnet har vi ett besök hos Tove i hennes Helsingforslägenhet med Uppsalavännen Lars Bäckström. Miljön var självklart fascinerande och jag beklagar djupt att jag inte hade kameran med. Men nu börjar det bli hög tid att läsa en Muminbok högt!

Till samma legendariska generation hör Gösta Knutsson som underhållit oss med två böcker om Pelle Svanslös, varav den nyligen avnjutna Pelle Svanslös och Maja Gräddnos är en romanliknande skapelse med många spänningsmoment – även för den lyssnande. För gamla Uppsalabor äger förstås Pelle och Co en särskild kvalitet, men Gullan på Arkadien syntes som sagt inte till för den som bodde i huset i flera år!

Maria Gripe var ju Nyköpingsbo och borde självklart hamna på favoritlistan. Men det kan inte hjälpas att vi båda fann Tordyveln flyger i skymningen med sin blandning av högspänd fantasi och samtidspräglade syn på ungdomar nästan pekoralistisk. Synd med tanke på att vi båda träffade henne och illustrerande maken Harald.

Men kanske borde man läsa om den i enrum?

Barbro Lindgrens Vems lilla mössa flyger och Korken flyger hör till de tidigaste högläsningsobjekten. När författaren 2014 fick ALMA-priset motiverades det bland annat med hennes språkliga djärvhet och psykologiska nyansrikedom.

Den absurda fantasin i dessa böcker var en sann glädje att njuta av tillsammans. (Och Eva Erikssons illustrationer måste hela tiden visas upp för den lyssnande!)

I Ulf Starks Mitt liv som Ulf får man en både realistisk och smått fantastisk bild av författarens

Barbro Lindgren.

63

tillvaro fram till tonåren och tar gärna till sig det hoppfulla slutet: ‘Jag var knappt femton år och hade redan upplevt min första, stora, olyckliga kärlek. Så nu kunde jag bli författare på allvar’.

Och det blev han förvisso. Liksom Astrid Lindgren är Ulf Stark en av den svenska barn- och ungdomslitteraturens giganter och kommer säkert att högläsas här även i framtiden. Själv skrev jag en lovordande artikel om den mångårige vännen: ‘Ulf Stark bland tomtar och troll – och människor’ i Nya Argus (nr 9–10, 2019).

Den hundrade boken valdes förstås med omsorg och belöningen blev en verklig höjdpunkt:

Harry Martinsons Vägen till Klockrike. En fascinerande beskrivning av ett Sverige före folkhemmet. Språkligt lysande och med en poetisk prosa som gör sig utmärkt vid högläsning. Vårt exemplar hade Conny kvar från skolan och blyertsanteckningar i marginalen väckte minnen till liv.

Kanske läser fortfarande vuxna för varandra, även om det inte talas mycket om det. Men förhoppningen med den här översikten är att aktiviteten kan få nytt intresse. Att den betytt mycket för både skribenten och hennes make – även litterärt bildningssyfte – både känslomässigt och litterärt – borde stå fullt klart.

Lars Ahlin Egen spis

Jan Fridegård Porten kallas trång

Willy Kyrklund Polyfem förvandlad

Werner Aspenström Sommar Bäcken

Folke Fridell Tack för mig – grottekvarn

Pär Lagerkvist Ahasverus död Gäst hos verkligheten

Tage Aurell Viktor Frans G. Bengtsson Röde Orm: Sjöfarare i Västerled Röde Orm: Hemma och i Österled Victoria Benedictsson Pengar Bo Bergman Vi vandrare Hjalmar Bergman Jag, Ljung och Medardus Vi Bowokar, Krokar och Rothar Mor i Sutre Farmor och Vår Herre Herr von Hancken August Blanche Flickan i Stadsgården August Bondeson Folkskollärare John Chron­ schoughs memoarer 1–2 Stig Claesson Västgötalagret Ni har inget liv att försäkra Stig Dagerman Tysk höst Bröllopsbesvär Sven Delblanc Åminne Samuels bok Kerstin Ekman Händelser vid vatten Per Olov Enquist Kapten Nemos bibliotek Emilie Flygare-Carlén Pål Väring

64

Hans Granlid Nertrappning Maria Gripe Tordyveln flyger i skymningen Lars Gustafsson Yllet Herr Gustafsson själv Lars Gyllensten Sokrates död Olle Hedberg Foto von Blomberg Gustav Hedenvind-Eriksson Det stora rusthållet Gismus jägares saga Verner von Heidenstam Folke Filbyter Bjälboarvet När kastanjerna blommade Heliga Birgittas pilgrimsfärd Per Hallström En skälmroman Gustaf Hellström Storm över Tjurö Snörmakare Lekholm får en idé Lars Huldén J. L. Runeberg och hans vänner Tove Jansson Sommarboken P C Jersild Fem hjärtan i en tändsticksask Eyvind Johnson Molnen över Metapontion Thorsten Jonsson Fly till vatten och morgon Gösta Knutsson Pelle Svanslös och taxen Max Pelle Svanslös och Maja Gräddnos

Selma Lagerlöf Antikrists mirakler Körkarlen Kejsarn av Portugallien Hans Larsson Hemmabyarna Sara Lidman Tjärdalen Astrid Lindgren Mio, min Mio Vi på Saltkråkan Mästerdetektiven Blomkvist Kati på Kaptensgatan Madicken Barbro Lindgren Vems lilla mössa flyger Korken flyger Torgny Lindgren Norrlands akvavit I Brokiga Blads vatten Walter Ljungquist Ossian Ivar Lo-Johansson Gårdfarihandlaren Stockholmaren Författaren Harry Martinson Resor utan mål Aniara Nässlorna blomma Vägen till Klockrike Moa Martinson Rågvakt Vilhelm Moberg Det gamla riket Rid i natt!

Fritiof Nilsson Piraten Bock i örtagård Bombi Bitt och jag Vänner emellan Bokhandlaren som slutade bada Bombi Bitt och Nick Carter Hans Ruin Hem till sommaren Arne Sand Ljugarstriden Runar Schildt Armas Fager, en silhuett Solveig von Schoultz Somliga mornar Sigfrid Siwertz Att vara ung Selambs Birger Sjöberg Kvartetten som sprängdes Ulf Stark Mitt liv som Ulf August Strindberg Ensam Hemsöborna Det nya riket Röda rummet Hjalmar Söderberg Förvillelser Den allvarsamma leken Esaias Tegnér Frithiofs saga Tomas Tranströmer Minnena ser mig Birgitta Trotzig En berättelse från kusten Göran Tunström Prästungen Elin Wägner Åsa-Hanna

per wisselgren

Library spirit personifierad Greta Linder och den moderna folkbibliotekarien

Å

r 1913 inträffade en viktig men sällan uppmärksammad händelse i den bok­liga bildningens historia. Då inrättades bibliotekskonsulenterna som en enhet för folk- och skolbiblioteksfrågor under dåvarande Eck­lesiastikdepar­ tementet. Skenet av denna till synes oansenliga byråkratisk-administrativa skapelse kan lätt bedra. I själva verket innebar bibliotekskonsulenternas tillkomst att frågorna om bok, bibliotek och bildning avancerade på den politiska dagordningen och sanktionerades som statliga an­ge­lägen­ heter av allmänt intresse. Händelsen markerar sam­tidigt inledningen på vad som i efter­hand karak­teri­serats som en dynamisk period av för­ enhetlig­ande av de svenska folkbibliotekens struktur, organisation och verksamhet, i vilken bibliotekskonsulenterna kom att fungera som ett nav och en kristalla­tions­punkt för biblioteksfolk och folkbildnings­intresserade.

Till antalet var bibliotekskonsulenterna, som det officiellt brukar heta, två. Fredrik Hjelmqvist (1876–1960) utsågs till förste bibliotekskonsulent med ingången av år 1913, medan Knut Tynell (1887–1953) anslöt som andre bibliotekskonsulent en månad senare. I praktiken, visar det sig vid närmare granskning, var de emellertid tre. [Bild 1] Greta Linder (1888–1963) anställdes endast fem dagar efter Tynell, till en början som assistent och sedermera som andre bibliotekskonsulent.

Hjelmqvists och Tynells insatser ska inte förringas. I kraft av sina positioner spelade de flerfaldigt viktiga roller i det gryende biblioteksväsendets formering. Men för den som är särskilt intresserad av bibliotekskonsulenternas knapphändigt

undersökta roll i denna process, vill jag hävda, erbjuder Greta Linder i flera avseenden en bättre ingång. Linder överträffade nämligen Hjelmqvists och Tynells i och för sig långa tjänstgöringsperioder med råge. Med undantag för ett kortare avbrott som andre bibliotekarie vid Stockholms stadsbibliotek i samband uppförandet 1925–1929, förblev Linder bibliotekskonsulenterna trogen fram till sin pensionering 1954. Detta är också ett skäl till att hon av sin tredje chef, Bengt Hjelmqvist (1903–2005; Fredrik Hjelmqvists brorson), tilldelades epitetet ‘konsulenternas konsulent’.

Inom ramen för bibliotekskonsulenternas brett upplagda uppdrag – att fungera styrande och stödjande för det svenska biblioteksväsendets samordning och utveckling – kom Linder redan från början att behandlas som en jämbördig och tilldelas centrala arbetsuppgifter. En viktig sådan bestod i att ta fram en mönsterkatalog, avsedd att fungera som ett stöd vid bokinköp ute bland landets bibliotek. En annan prioriterad uppgift utgjordes av de fortlöpande inspektionsresorna.

Dessa avsåg dels att kontrollera om biblioteken levde upp till kraven för att erhålla statsbidrag, dels att bistå med allehanda råd och stöd. I den funktionen kom Linder under årens lopp att tillryggalägga otaliga mil till i princip landets samtliga bibliotek. Men resandet, som hon var särskilt förtjust i, sträckte sig även utanför landets gränser i form av upprepade studieresor. Annat som fångade hennes särskilda intresse rörde den utdragna frågan om Stockholms stadsbibliotek, biblioteket som informationscentral och bibliotekariers underbetalda löner, vilka alla blev före-

65

Bibliotekskonsulenterna i de ursprungliga lokalerna i Kronprinsens stall, Jakobsgatan 32. Fredrik Hjelmqvist till vänster, Knut Tynell till höger och Greta Linder i mitten. Riksarkivet.

mål för flertalet föredrag och artiklar signerade med hennes namn.

Den enskilda fråga som kom att engagera Linder mest var dock utan tvekan utbildningsfrågan. Engagemanget i denna ‘kardinalfråga’ hade sin bakgrund i att hon som stipendiat under läsåret 1915– 1916 utbildade sig vid The Library School of the New York Public Library. Därmed blev hon också en av Sveriges första fackutbildade biblio­tekarier.

Efter det följde hon på nära håll till­komsten av bibliotekarieutbildningen vid biblioteks­konsu­len­ ternas danska motsvarighet, Statens bib­ lioteks­ tilsyn, under ledning av Thomas Døssing, med vilken Linder kom att utveckla en livslång vänskap.

När sedermera Statens biblioteksskola inrättades år 1926 som Sveriges första och under det kommande halvseklet enda formaliserade yrkesutbildning för bibliotekarier, modellerades denna talande nog på de amerikanska och danska bibliotekarieutbildningarna. I en senare tillbakablick framhöll Linder: att biblioteksskolan i alla tider varit BK:s [bibliotekskonsulenternas] skötebarn, som tagit en mycket stor del av deras tid och tankar. Kanske vågar jag

66

också, ehuru jävig, påstå att resultatet kan kallas gott. Den utveckling som skett på biblioteksområdet skulle i annat fall helt enkelt inte varit möjlig.

(Linder 1961, s. 199)

Som citatet antyder var Linder djupt involverad i Biblioteksskolan redan från start och kom sedan att undervisa där regelbundet fram till sin pensionering, mot slutet närmast som ansvarig för utbildningen. Men hon var också engagerad i bibliotekskonsulenternas övriga undervisningsinsatser, som lärare åt deltidsanställda på diverse sommarkurser runtom i landet och som initiativtagare till och ledare av de korrespondenskurser som hölls från år 1938. I praktiken innebar detta, som det så träffande konstaterades när Linder gick i pension år 1954, att i princip landets samtliga folkbibliotekarier hade haft henne som lärare. Även om Greta Linder idag är relativt obemärkt var situationen således en helt annan mot slutet av hennes liv. Då var hon, som det upprepande påpekades i de många hyllnings- och minnesartiklarna, känd vid sitt förnamn i hela bibliotekssverige: ‘ “Greta” betydde bland folkbibliotekarierna bara en enda: Greta Linder var ett

begrepp.’ Vidare beskrevs hon som ‘något av en institution’, ‘en intresserad och inspirerande personlighet, känd och älskad av många generationer’, som med sin ‘entusiasm för folkbildningsarbetet i bibliotekens värld’ mer än någon annan ‘personifierade the library spirit’.

Till saken hör också att Linders fyra decennier långa verksamhetsperiod – från det att hon började hos bibliotekskonsulenterna 1913 fram till pensioneringen 1954 – sammanfaller med det moderna bibliotekarieyrkets professionalisering för vilken Statens biblioteksskola kom att spela en avgörande roll. Innan dess fanns, som Linder själv påpekade, ‘helt enkelt inte något folkbibliotekarieyrke, bara några enstaka lokalt besatta tjänster’. Men det var också en period, som Lars Seldén har visat, då det nya yrket – från att ha lockat ungefär lika många män som kvinnor – genomgick en tydlig feminisering, en tendens som var särskilt markant under Biblioteksskolans tre första decennier.

Dessa omständigheter – Linders centrala position vid bibliotekskonsulterna, hennes roll som lärare samt det omvittnade intryck som hon lämnade i samtiden – ger en antydan om ett inflytande som knyter ihop det biografiskt specifika med det institutionellt framväxande biblioteksväsendet, i form av den moderna folkbibliotekariens yrkesroll och persona så som den tog form under dessa decennier. Detta väcker i sin tur ett antal frågor: Hur såg Greta Linder själv på bibliotekariens yrkesroll? Vilka kunskaper och färdigheter betonades, och hur förhöll sig dessa till den före­ ställda bibliotekariens mer personliga drag och egenskaper? Var dessa i så fall genuskodade? Och går det att skönja några förändringar över tid?

I Greta Linders fall finns rika källor att ösa ur för att finna svar på dessa frågor (i bibliotekskonsulenternas arkiv på Riksarkivet och Linders familjearkiv på Kungliga biblioteket). Här ska jag begränsa mig till två specifika texter där Linder uttalade sig explicit om den moderna bibliotekariens önskvärda färdigheter och egenskaper.

Den första texten utgörs av artikeln ‘De moderna folkbiblioteken och biblioteksyrket’, vilken Linder skrev för kvinnotidskriften Hertha år 1926.

Artikelns ärende, att informera om tillkomsten av Statens biblioteksskola, klargörs direkt i inledningen. ‘Sedan några veckor tillbaka’, förklarar Linder, pågår en kurs, ‘den första i Sverige’, vilken

Greta Linder, kring 1940, Ateljéporträtt, Studio Eson.

Riksarkivet.

kan ses som en ‘motsvarighet till andra länders “biblioteksskolor” ’. Därefter ges en bakgrund till Biblioteksskolans inrättande med hänvisning till de nya moderna folkbibliotekens framväxt – ‘som en verklig kraft i det allmänna folkbildningsväsendet’ i kölvattnet av demokratiseringen och den nyvunna rösträtten – med allt vad det innebär av ‘ökad efterfrågan på kvalificerad arbetskraft’.

Bland de önskvärda egenskaper som efterfrågas framhålls särskilt ‘förmågan av detaljordentlighet’, men också ett flertal andra egenskaper som gör ‘att yrket onekligen ligger ganska väl till för kvinnor’. Till dessa hör ‘kvinnors större förmåga att intressera sig för och lägga mer omsorg på detaljer’, deras ‘rörligare intresse för människor’, ‘större förmåga än männen att skapa en atmosfär av hemtrevnad’ och ‘naturliga förutsättningar’ för barnbibliotek. Dessutom nämns att biblioteksyrket ‘som helhet kan betraktas som ett rörligt och omväxlande arbete’ vilket kanske ‘är något som kvinnor sätta större värde på än män’. I denna text från 1926 framhölls med andra ord flera exempel som talade för kvinnors lämplighet för yrket med hänvisning till hennes naturliga egenskaper just som kvinna.

67

Betraktad i sitt idéhistoriska sammanhang är det tydligt att texten låg i linje med Ellen Keys samhällsmoderlighetsideal och tillhörande argument som motiverade kvinnors utträde på arbetsmarknaden. Till bilden hör också att bibliotekarieyrket var ett av få – bredvid bland annat lärarinneyrket och sjuksköterskeyrket – som var öppna för kvinnor vid denna tid. Mönstret var detsamma i USA där Linder liksom Valfrid Palmgren hade uppmärksammat den påtagliga andelen kvinnliga bibliotekarier: ‘Öfverallt gjorde sig den uppfattningen gällande, att bibliotekssysslan särskildt ägnar sig för kvinnan, och att man borde tillskrifva Amerikas kvinnliga bibliotekarier en icke ringa del af äran af den storartade utveckling biblioteksväsendet nått i detta land.’

En tolkning som ligger nära till hands är således att Linder bejakade och uppmuntrade bibliotekarieyrkets feminisering.

Denna tolkning kompliceras dock om vi granskar motsvarande resonemang i den andra texten, Bibliotekarieyrket: En orientering för aspiranter och biblioteksstyrelser, vilken utkom i en första utgåva 1947, en andra utgåva 1949 och en tredje omarbetad utgåva 1955, den sistnämnda under titeln Folkbibliotekarieyrket. Jämförd med Herthaartikeln återfinns flera återkommande inslag. Ett sådant gäller betoningen av bibliotekarieyrkets moderna karaktär, vilken understryks genom att kontrasteras mot det ‘[g]amla lärda bibliotekarieyrket’. En annan likhet återfinns i betoningen av ‘kravet på fackutbildning’, vilket motiveras av de avancerade arbetsuppgifterna som inkluderar allt från bokinköp, klassificering, katalogisering och ‘bibliotekets uppgift som en allmän upplysningscentral i samhället’, till barn- och ungdomsverksamhet och inte minst konsten att sätta ‘rätt bok i rätt hand i rätt ögonblick’ utan att begränsas till ‘de uppreklamerade schlagernumren’. Det som krävs av bibliotekarien är därför ett flertal specifika färdigheter och egenskaper.

När det däremot gäller att identifiera dessa efter­sökta egenskaper som manliga eller kvinn­liga föreligger en viktig skillnad mot Hertha-texten.

Nu går argumentationen i motsatt riktning: ‘Snarare förtjänar det betonas, att det […] kan ha sina fördelar med ett inslag av manlig arbetskraft.’ Linder förespråkade här således inte bib­ liotekarieyrket som ett kvinnoyrke! Visserligen före­kommer resonemang om manliga respektive

68

kvinnliga egenskaper. Men den övergripande poängen nu är att dessa ‘kompletterar varandra i detta yrke på ett lyckligt sätt.’ ‘Hemligheten med den kvinnliga övervikten i yrket har utan tvivel istället en annan förklaring, nämligen den låga lönesättningen.’ Samtidigt motiveras betydelsen av att komma tillrätta med den sneda könsför­ delningen inte enbart med hänsyn till de undermåliga lönerna utan även med hänvisning till uppdraget att nå bredare folkgrupper. Annars är risken stor, argumenterar Linder med rådgivning och litteratururval som exempel, att ‘den bildade medelklassens kvinnor få sina intressen […] bättre tillgodosedda’. Linder hade dessutom problemati­ serat ‘den oproportionerligt stora kvinnliga rek­ ryteringen inom yrket’ i en annan text redan 1941. Och i den tredje upplagan från 1955 underströks därtill att ‘frågan om män eller kvinnor är bäst lämpade för bibliotekarieyrket […] måste betraktas som antikverad.’

Hur ska dessa skillnader mellan de båda texterna förstås med avseende på bibliotekarieyrkets genuskodning? En delförklaring ligger säkerligen i att texterna hade olika syften och vände sig till olika målgrupper. Den första textens ärende var att informera om den nystartade utbildningen, där målgruppen utgjordes av den kvinnorörelsebaserade tidskriften Herthas läsare. Där blev det en poäng att framhålla det passande i yrket med hänvisning till typiskt kvinnliga egenskaper. I den andra texten var målgruppen betydligt bredare och riktad mot alla ‘aspiranter’ som kunde tänkas vara intresserade av bibliotekarieyrket.

Detta således i ett läge då kvinnodominansen hade börjat bli påtaglig, för att återknyta till Seldéns studie, och av vissa börjat uppfattas som ett problem. I det läget blev det rimligt att argumentera för fler män i branschen. En annan viktig poäng med avseende på det bredare historiska sammanhanget är att det sker ett mer generellt skifte inom kvinnorörelsen som blir särskilt påtagligt under 1930-talet med bland annat Alva Myrdals feministiska ideal om den moderna yrkesarbetande kvinnan. Det är således ingen slump att när Yrkeskvinnors klubb bildades 1936 kom Greta Linder att sitta med i dess första styrelse fram till 1944. Perioden 1926–1954 var kort sagt en dynamisk och händelserik period med viktiga förskjutningar inom kvinnorörelsen.

Samtidigt menar jag att det, dessa kontextuella

förändringar till trots, går att identifiera ett mer grundläggande tema i Greta Linders texter som har mindre med tilldelade genusegenskaper att göra än med den moderna utbildade bibliotekarien som garanten och motorn bakom den framtidsorienterade biblioteksutvecklingen. Detta ställde visserligen krav på bibliotekariens person­liga egenskaper. Om det var en man eller kvinna var dock sekundärt. Viktigare var då att den moderna folkbibliotekarien var utrustad med ‘psykologisk och pedagogisk blick liksom även intim kännedom om lokala förhållanden i det samhälle biblioteket har att betjäna’. Särskilt betonades ‘[a]tt notoriskt blyga och försagda personer utan förmåga att komma i kontakt med främmande människor inte kan räkna med att trivas i folkbiblioteken eller att göra nytta där’. Istället var det en annan typ av egenskaper som efterfrågades: Bibliotekens framtida utveckling är i hög grad avhängig den aktivitet och initiativkraft, som bibliotekariekåren kan prestera. Vad som behövs är männi­ skor med ett ideellt patos och på samma gång praktisk förmåga att se en chans. En droppe pionjär­blod, en portion djärvhet kommer ännu länge att vara en stor tillgång i kampen för att bereda de svenska folkbiblioteken den plats i samhället, som bör tillkomma dem. (Linder 1955, s. 10)

Sammanfattat under rubriken ‘personliga förutsättningar’ framhölls särskilt fem efterfrågade egenskaper: ‘sinne för precision’; ‘noggrannhet’; ‘vetgirighet’; ‘tålamod, takt och humor’; ‘god fysik’.

Att Linders normerande bibliotekarieideal i den flerfaldigt utgivna yrkesvägledningen var mer allmänt spritt framgår bland annat av den rekryteringsbroschyr Varför inte folkbibliotekarie? som Sveriges allmänna biblioteksförening och Svenska folkbibliotekarieföreningen lät trycka upp. Här tar de båda föreningarna, i likhet med Linder, starkt avstånd från den traditionella bilden av en bibliotekarie: Den som hör talas om bibliotekarieyrket tänker kanske på […] en lärd stofil, som stultar omkring bland dammiga böcker. Ingenting kan vara oriktigare. Den som arbetar i ett modernt stadsbibliotek ägnar sig åt ett yrke, som mer än de flesta kräver vakenhet, initiativkraft, uppslagsrikedom. […] Det ägnar sig utmärkt för både män och kvinnor.

Och när föreningarna ska lista fem särskilt vikti-

ga egenskaper hos en folkbibliotekarie sammanfaller dessa mer än väl med Linders karaktäristik, nu dessutom med omkodat genus: ‘intresserad av litteratur’; ‘noggrann och ordentlig’; ‘snabbtänkt och fortfärdig’; ‘psykologisk blick’; ‘mannen som kan ta reda på allt’.

Den gestalt som träder fram ur denna reproducerade idealbild av den moderna bibliotekarien var således inte bara utbildad utan även utrustad med en viss uppsättning personliga egenskaper.

Som Laura Skouvig har visat i det danska fallet var det just denna kombination av det professionella och det personliga, uttryckt i formeln the library spirit, som borgade för den professionellt besjälade bibliotekarien som den bokliga bildningens och det demokratiska samhällets tjänare.

Samtidigt finns ytterligare en poäng att göra, och det är att porträtten av Greta Linder i de många hyllnings- och minnesartiklarna passade in förvånansvärt väl i samma idealiserade persona. [Bild 2] Enligt Bengt Hjelmqvist var Linder således inte enbart ‘konsulenternas konsulent, omdömesgill, klok, med utpräglat sinne för ordens och tingens valör’ utan framför allt begåvad med en rad personliga egenskaper: ‘hennes upplivande närhet, hennes kritiska syn på allt som är oäkta, hennes entusiasm för allt som är äkta, hennes personkännedom, hennes ljusa lynne och hennes vänliga omtanke.’ Det var också kombinationen av det professionella och det personliga som uppskattades av henne som lärare, att hon var ‘saklig men på samma gång personlig, eggande och stimulerande’. Och som redan nämnts var det en upprepad iakttagelse, som här i Svenska Dagbladet, att Linder ‘mer än någon annan personifierade the library spirit med allt vad det innebar av bokstimulerande glädje och intresse för den enskilda människans behov av läsning – utan alla pedagogiska pekpinnar’. Denna sammansmältning av bilderna av Greta Linder och den moderna bibliotekarien i en och samma persona bekräftades också av Hjelmqvist: De egenskaper, hon kräver hos en bibliotekarie, har hon i hög grad själv: intellektuell rörlighet, psykologisk och pedagogisk blick, aktivitet, initiativkraft, ideellt patos, en droppe pionjärblod, en portion djärvhet. (Hjelmqvist 1954, s. 284)

Jag menar att dessa båda bilder – den som Greta Linder själv förmedlade i sina texter och bilden

69

av henne som ett föredöme – förstärkte varandra och därigenom fick en särskild genomslagskraft på formandet av den moderna bibliotekarierollen. I ett viktigt avseende finns dock anledning att hålla isär dem: i frågan om den moderna bib-

liotekariens genus. Även om Linder i sina texter uppmuntrade att fler män skulle söka sig till yrket förefaller hennes personliga förebildlighet ha varit nog så inflytelserikt på formandet av den moderna bibliotekarierollen.

REFERENSER

Adelsköld, Elise. ‘I G Margareta (Greta) Linder’. Svenskt biografiskt lexikon. Stockholm: SBL, 1981.

Ambjörnsson, Ronny. Ellen Key: En europeisk intellektuell. Stockholm: Bonnier, 2012.

Bolin, Greta. ‘Greta Linder död’. Svenska Dagbladet, 20 oktober 1963.

Corinna [Greta Bolin]. ‘Pioniäranda utan byråkrati i litet statligt ämbetsverk’. Svenska Dagbladet, 14 maj 1954.

Frenander, Anders och Jenny Lindberg, red. Styra eller stödja?

Svensk folkbibliotekspolitik under hundra år. Borås: Bibliotekshögskolan, 2012.

Hjelmqvist, Bengt. ‘Greta Linder avgår’. Biblioteksbladet 1954, s. 284.

Kannila, Helle. ‘Greta Linder kuollut’. Kirjastolehti 1963, nr 1.

Linder, Greta. ‘En amerikansk och en dansk biblioteksskola’.

Biblioteksbladet 1925, s. 157–66.

Linder, Greta. ‘De moderna folkbiblioteken och biblioteksyrket’.

Hertha 1926, s. 31–33.

Linder, Greta. ‘Korrespondensundervisning i biblioteksskötsel’.

Biblioteksbladet 1938, s. 213–14; 1939, s. 188–89, 273–78.

Linder, Greta. ‘Amerikanskt biblioteksväsen – och nordiskt’.

Biblioteksbladet 1941, s. 265–73.

Linder, Greta. Bibliotekarieyrket: En orientering för aspiranter och biblioteksstyrelser. Örebro: Sveriges allmänna biblioteksförening, 1947.

Linder, Greta. Bibliotekarieyrket: En orientering för aspiranter och biblioteksstyrelser. 2 uppl. Örebro: Sveriges allmänna biblioteksförening, 1949.

Linder, Greta. Thomas Døssing. Lund: Sveriges allmänna biblioteksförening, 1954.

Linder, Greta. Folkbibliotekarieyrket. 3 omarb. uppl. Lund: Bibliotekstjänst, 1955.

Linder, Greta. ‘När vi började. Minnen från Bibliotekskonsulenternas tidiga år’. I Idéer och resultat: Nordiska biblioteksuppsatser tillägnade Ingeborg Hintze, s. 183–201. Malmö: Allhem, 1961.

Ljunggren, Johanna. ‘Inte enbart av kärlek till böcker: Tre kvinnliga bibliotekariers yrkesliv i Sverige 1900–1930. Greta

Linder, Hildur Lundberg och Maria Larsen’. Masteruppsats.

Uppsala: Institutionen för ABM, 2016.

Lundberg Rodin, Margareta, red. Till det mänskliga ordets trygga beredskap och värn: Svensk biblioteksförening 1915–2015. Stockholm: Svensk biblioteksförening, 2015.

Lundgren, Lena. ‘Ingrid Gurli Margareta (Greta) Linder’. I Svenskt kvinnobiografiskt lexikon. https://www.skbl.se/sv/ artikel/GretaLinder Lundgren, Lena, Mats Myrstener och Kerstin E. Wallin. Böcker, bibliotek, bildning: Valfrid Palmgren Munch-Petersens liv och verk. Stockholm: Stockholmia, 2015.

Niskanen, Kirsti och Michael J. Barany, red. Gender, Embodiment, and the History of the Scholarly Persona. Cham: Palgrave Macmillan, 2021.

Palmgren, Valfrid. Bibliotek och folkuppfostran: Anteckningar från en studieresa i Amerikas Förenta stater. Stockholm: Norstedts, 1909.

Palmgren, Valfrid. Förslag angående de åtgärder, som från statens sida böra vidtagas för främjande af det allmänna biblioteksväsendet i Sverige. Stockholm, 1911.

Ridbäck, Irma. ‘Resa för att lära’. I Bibliotekarie: 70 år av facklig kamp, s. 89–92. Lund: BTJ, 2008.

Seldén, Lars. ‘Utbildningsvanor och rekryteringspraktik i en kvinnoprofession enligt biblioteksmatriklar 1932–1966’.

Swedish Library Research 2007, nr 1.

Sveriges allmänna biblioteksförening och Svenska folkbibliotekarieföreningen. Varför inte folkbibliotekarie?. Folder, u.å., Riksarkivet, Skolöverstyrelsen, Bibliotekssektionen, A ÖIII:7.

Skouvig, Laura. De danske folkebiblioteker ca. 1880–1920: En kulturhistorisk undersøgelse ud fra dannelses- og bevidsthedshistoriske aspekter med belysning af tilknytningsforholdet til staten og ‘det ofentlige’. Köpenhamn: Institut for Biblioteksudvikling, 2004.

Wisselgren, Per. ‘Bibliotekarieutbildning och bibliotekspraktik.

En professionshistorisk triangulering’. I Bibliotekarier i teori och praktik: Utbildningsperspektiv på en unik profession, red.

Joacim Hansson och Per Wisselgren, s. 17–38. Lund: BTJ Förlag, 2018.

Arbetet med denna essä har finansierats genom Anton Nyströms stipendium, Stockholms arbetareinstitutsförening. En tidigare version presenterades under rubriken ‘Utbildning för bildning: Greta Linder och bibliotekarieprofessionens genuskodning’ vid konferensen Mötesplats Profession – Forskning, Umeå universitet, 4–5 november 2020.

70

per cullhed

1000 digitaliserade skillingtryck Ett crowdsourcingprojekt

I forntiden bodde lycksalig och fri, Gref Adam på Eden, ett stort säteri Med djurgård och trädgård och höga alleer, Kinesiska bryggor och täta boskeer, Precist alla sidor wår kungsträdgård lik, Så när som på wauxhall och gardesmusik.

S

å här lyder den första versen i ett skillingtryck från 1874. Det är inte så märkvärdigt men typiskt för genren och det är svårt att värja sig inför humorn och rimglädjen i de sammanlagt 12 verserna som mycket handlar om hur Eva lyckas göra Adam medveten om vinets förtjänster och den nöjsamma tid som följde av det, men syndafallet slutar dåligt förstås. Titeln är densamma som den inledande raden, nämligen; ‘I forntiden bodde lycksalig och fri’. Det är tryckt på C. A. Anderssons tryckeri i Malmö, 5 år efter dess grundande 1869. Märkligt nog finns företaget fortfarande kvar med samma namn och i samma stad och bör säkert räknas som ett av våra äldsta ännu aktiva tryckerier.

Skillingtryck var precis som namnet antyder, billiga tryck i versform som framställdes för att säljas till upplysning, förströelse och i allra högsta grad läsarens nöje, ett nöje som inte sällan handlade om att kittla fantasin med resor till fjärran länder, mord, illdåd, olyckor och andra fasor, men kärlekshistorierna, soldatsångerna och berättelser ur svenska historien var också omtyckt och eftertraktad läsning för en allmänhet som varken hade lust, råd eller tillräckligt med ljus att läsa vanliga böcker. Ett särskilt nöje var naturligtvis de skillingtryck som gick att sjunga,

ofta står det att verserna kan sjungas till bekanta eller egna melodier.

Innan folkskolan bidrog till en mer utbredd läskunnighet stod skillingtrycken för de mer fria läsnöjena för de som hade en ABC -bok och lärt sig läsa katekesen och bibeln. Typsnittet i de här böckerna var fraktur, ett typsnitt vars kantiga uppdelning av bokstavens olika element härstammade från Tyskland med rötter i de allra tidigaste tyska trycken som i sin tur var inspirerade av medeltida handskrifter. Antikvan kom från mitten av 1700-talet att bli dominerande i de vetenskapliga texterna medan kärnlitteraturen på folkspråket var tryckt i fraktur. Man kan ofta se det i dissertationerna från universiteten; om brödtexten på latin var tryckt i antikva så var ofta den avslutande hyllningsversen till respondenten tryckt på svenska och i fraktur. Eftersom skillingtrycken vände sig till en bredare allmänhet var det alltså svenska och fraktur som gällde för dem.

‘I forntiden bodde lycksalig och fri’ kostade 10 öre, det står tryckt på titelsidan och man förstår av myntenheten att trycket gjordes efter 1855 när öre introducerades och ersatte skillingen som funnits sedan 1776 och gett upphov till skillingtryckens namn, ett begrepp som började användas först efter skillingens avskaffande som ett nedsättande förled om billighetsvaror i allmänhet. Skillingtrycken fanns kvar ända in på 1930-talet men när tidningarna etablerat sig ordentligt och så småningom film och radio kom så vek marknaden för dessa små kärnfulla texter.

Genom pliktleveranser och donationer finns idag skillingtrycken i original på de stora veten-

71

skapliga biblioteken. Kungliga biblioteket har den mest kompletta samlingen på ca 15 000 unika tryck. Uppsala universitetsbibliotek (UUB) har ungefär 11 000 skillingtryck och de drygt 5 000 äldsta trycken finns katalogiserade i Alvin.1 Upprinnelsen till det är förteckningen av skillingtryck i UUB fram till 1875 som lektorn i historia vid Karlstads universitet, Hanna Enefalk, gjorde för tio år sedan.2 För den som vill läsa mer om skillingtryck och UUB:s samling rekommenderas Hanna Enefalks bok Skillingtryck!: Historien om 1800-talets försvunna massmedium som finns digitalt tillgänglig i DiVA.3 Lyssna även om skillingtryck på Bildningspodden4 och i Snedtänkt.5 Drygt 1000 av UUB:s skillingtryck finns nu digitalt tillgängliga i Alvin och utgör ett fint litet onlinebibliotek inom området. Man kan ladda ner varje skillingtryck som pdf och läsa det på skärm eller skriva ut det. De finns också som txt-filer för de som föredrar det formatet. Att läsa dem i txtformat är lockande eftersom man slipper frakturen men då man ska komma ihåg att i sin webbläsare ställa in rätt textkodning så att å, ä, och ö blir korrekt återgivna. Det gör man vanligtvis i menyn Visa/Textkodning där man ska välja Unicode. Den som läser de aktuella skillingtrycken i txt-format kommer dock i de flesta fall att bli besviken av ett annat skäl; OCR-processen har inte återgivit texten korrekt. Mer om det strax.

I vår tid är det mest de med intresse för historia som behärskar konsten att läsa frakturstil, men det kan inte sägas vara en särskilt svår konst att bemästra, särskilt när man lärt sig några särskilda bokstävers utseende, x är till exempel mycket likt ett gement r och å, ä och ö är ofta otydligt renderade, sammanhanget får avgöra vilket som är vad.

Den som tycker att det är svårt att vänja sig vid frakturstilen ska veta att det är ändå värre med de OCR-programvaror som ingår i bibliotekens digitaliseringsprocesser. De är framtagna för att kunna tolka antikva, och det gör de oftast bra, åtminstone om det är fråga om moderna tryck. Fraktur klarar de däremot dåligt och eftersom företag som levererar bra OCR-programvara för fraktur tidigare tog betalt per sida kunde den processen bli en dyr historia. Det finns därför redan digitaliserade tryck i fraktur med dålig OCR och så är också fallet med de skillingtryck vi talar om här.

För att råda bot på detta har UUB börjat efterbehandla just dessa tryck med en open-sourcepro-

72

gramvara som heter OCR 4all. Programvaran är framtagen vid universitetet i Würzburg och bygger på en kombination av olika fria programvaror för segmentering av texten (det vill säga analys av hur texten tryckts på boksidan) och OCR. Programmet arbetar med AI på så vis att man kan rätta ett antal sidor och sedan använda den rättade texten som modell för ny OCR. Resultatet blir oftast bra med över 90 procent korrekt text. Emellertid finns det kvar småfel som kan behöva rättas och ska man uppnå i det närmaste hundra procent korrekt text behövs ett mänskligt öga för att se subtiliteterna i texten. Ett exempel på betydelsebärande småfel finns när programvaran vid tolkningen av ‘Sång för Nerikes husarer’ tryckt i Skara 1874, tolkade Axevalla som Arewalla, ett fel som är så uppenbart att till och med Google returnerar svaret ‘Menade du Axewalla’ när man söker på Arewalla. ] Hjälp till att rätta!

På Biblis årsmöte 2021 talade Karin Strand från Svenskt visarkiv om skillingtryckens historia och sitt eget särskilda forskningsintresse om olika rättsfall så som de skildras i skillingtrycken. För alla som forskar inom det här området är det så mycket lättare att navigera i ett stort material om det finns elektroniska texter att tillgå så digitalisering, OCR och rättning av texter är ett mycket bra sätt att stödja forskningen på en svensk litteraturskatt.

För att få texten i de digitaliserade skillingtrycken i UUB:s samling att bli i det närmaste korrekta etablerades 2021 på försök en korrekturläsningsmetod som går ut på att de OCR-lästa skillingtrycken läggs ut på i en allmänt tillgänglig mapp på Internet. Därifrån kan de som deltar i korrekturläsningen ladda ner ett skillingtryck i txt-format, kontrollera det, rätta felstavningar i ett ordbehandlingsprogram i sin egen dator och sedan ladda upp resultatet i en annan mapp där nästa deltagare kontrollerar det ytterligare en gång och upprepar samma procedur en gång till. Allra sist kontrolleras texten en tredje gång innan den korrigerade texten laddas upp som en textfil i Alvin. Varje text får på så sätt åtminstone sex ögon på sig efter den maskinlästa texten och resultatet brukar bli i det närmaste hundra procent korrekt. På det här sättet har en ganska liten skara korrigerat ungefär hundra skillingtryck och publicerat dem i Alvin under våren 2021 och det visar att metoden fungerar bra.

En lite större skara skulle vara ännu bättre och därför inbjuds Biblis läsare härmed att delta i crowdsourcingprojektet ‘1000 svenska skillingtryck’. Vill ni vara med och rätta skillingtryck, bidra till forskningen och få lite rolig läsning på köpet? Anmäl er i så fall till helen.norlin@ub.uu. se så får ni instruktioner om hur ni kan delta.

Tittar man på den lilla skara som hittills hjälpt till ser man att en enda person stått för 25 procent av all rättning. Så brukar det vara i crowdsourcingprojekt, så varför inte prova för att se om just du också kan bli en superrättare. Alla som deltar finner säkert stort nöje bara i att läsa skillingtrycken eller vad sägs om ‘I forntiden bodde lycksalig och fri’ i sin helhet?

I forntiden bodde lycksalig och fri, Gref Adam på Eden, ett stort säteri Med djurgård och trädgård och höga alleer, Kinesiska bryggor och täta boskeer, Precist alla sidor wår kungsträdgård lik, Så när som på wauxhall och gardesmusik.

Den tiden ej bruktes att plöja och så, Ty bönder och torpare funnos ej då: Gref Adam helt solo, med Eva sin maka, Förstod ej att plöja och hon ej att baka, Precist som grefwinnor och grefwar ännu, De arbeta intet, men äta som sju.

Der lefde gref Adam så sorg fri och säll, Och gick i sin trädgård från morgon till qwäll, Åt äpplen och päron och körsbär och krikon, Meloner och andra levantiska fikon, Och kanske för ro skull wid guldflodens strand Han swäljde en lefwande ostra ibland.

Af ostron och frukt blir man törstig, han drack Ur källan så mycket, att nästan han sprack, Dock blef af det kraftlösa slappande watten Så dufwen och owanligt sömnig om natten, Att unga grefwinnan, med sörjande blick, Swor högt öfwer denna utmattande drick.

En Midsommarsdag, i en myrten berså, När Adam sof middag och Eva såg på, Så såg hon på långt håll den glödande rankan Och föll sen precist på den lyckliga tankan, Att promt slå ur wattnet i muggen der stod Och fylla den åter med drufwornas blod.

När Adam war fullsöfd, så der klockan sju, Han grep efter muggen förbi om sin fru, Men när den förändrade dricken han kände, Han afswor i hast sitt förra elände.

Hwad fan, min grefwinna, se wattnet är rödt Och smakar af drufwan lepabelt och sött.

Grefwinnan, som smakade dricken i mjugg’ Tog än flera drufwor och fyllde dess mugg; Men knappast han oset till Grefliga hjernan Än hjertat blef warmt af den ljufliga kärnan Och följande natten det påstås, min wän, Att Ewa precist kände Adam igen.

En sommar kom egendomsherren sjelf dit, Att granska sitt gods och arbetarens flit, En flink revision på hans egendom hände, Ty grefskapet hade den blott på arrende, Och frukten af denna visit blef helt kort, Att skogwaktarn Kerubim körde dem bort.

Man wet ej så noga hwad orsaken war Till denna surpris för wårt grefliga par, Det gick wäl ett rykte, att Evas kapriser Förledt gubben Adam till tusend’ sottiser, Bland annat att snatta en rar sort melon, Som war seqwesterad för godsets patron.

Så tog denna glädje så hastigt sitt slut Och ägarn sin trädgård ej mer hyrde ut; De wandrade sedan som emigranter, Med tusend’ års anor, men smått om kontanter; Dock gubben beständigt behöll till sin graf God smak för den drick, som hans fru honom gaf.

Sen började lyckan att blifwa conträr, Han dränkte i muggen sin sorg och beswär, Och alltid så ofta pokalen han tömde Han städse tillbaka om Eden wisst drömde, Slog i åt mor Eva, som jämrade sig, Och skrek: si här har du, drick käring och tig.

Sen dog han då Testamentet war g jordt, Fast allt utom källan betydde ej stort: Dock råder han alla att älska och dricka.

Att prässa sin drufwa och klappa sin flicka; Och slutar med dessa märkwärdiga ord: För bålen och glädjen är menniskan g jord.

Illustration från: Nyåhrs Gröten, Kokad Af Hustru Malin, Beskrifwen Och Till trycket befordrad År 1756.

1. Om UUB:s skillingtryck kan man läsa på http://urn.kb.se/res olve?urn=urn:nbn:se:alvin:portal:record-273056 2. Enefalk, H. 2011. Register över skillingtrycken vid Uppsala universitetsbibliotek [Data set]. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn: nbn:se:uu:diva-382703 Enefalk, H. (2013).

3. Enefalk, H. 2013. Skillingtryck!: Historien om 1800-talets försvunna massmedium (1:a uppl.). Hämtad från http://urn.kb.se/reso lve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-216877 4. https://podcasts.nu/avsnitt/bildningspodden/54-skillingtryck 5. https://sverigesradio.se/avsnitt/854675

73

nyheter & noterat

Hjalmar Söderberg: Samlade skrifter

Red. Bure Holmbäck †, Björn Sahlin och Nils O Sjöstrand. Stockholm: Lind & Co, 2012–.

I år är det 80 år sedan Hjalmar Söderberg dog 72 år gammal och djupt oroad över de onda makterna i tiden. Vår egen tid är knappast mindre oroande, just därför är det glädjande att Söderbergs verk lever ett närmast prima liv. Hans säregna författarröst – där växlingen mellan melankoli, exakt iakttagelse och vass ironi utgör en klangbotten – och klara intellekt är omistliga. Om Söderbergs livskraft vittnar bland annat den pågående nyutgivningen av hans skrifter, såväl pocketböcker i presentförpackning som e-böcker, ljudböcker och en vetenskaplig skriftserie. En ‘kammaroperamelodram’ baserad på Söderbergs ofullbordade roman Ringen med de vises sten har nyligen haft premiär. Temat är könens ambivalens.

Samlingsutgåvor och samlade verk Med skiftande ambitioner har flera försök gjorts att samla Hjalmar Söderbergs verk. Bonniers var Söderbergs förlag sedan bokdebuten med Förvillelser (1895) och förbindelsen höll, trots författarens perioder av improduktivitet. Med sitt vakna sinne för bokmarknadens villkor och böckers grafiska form var han också från början involverad i marknadsföring och formgivning av sina böcker. 1908 gjorde Bonniers ett första blygsamt försök att sprida Söderbergs verk till en bredare krets genom utgivningen av Valda sidor (1908), en tunn billigbok med utvalda noveller, lyrik samt

74

utdrag ur utvecklingsromanen Martin Bircks ungdom, skådespelet Gertrud och dagboksromanen Doktor Glas.

Bonniers utgivning av Söderbergs Skrifter (1– 10, 1919–21) inleddes i samband med författarens 50-årsdag 1919. Det är också den enda utgåva av Söderbergs samlade verk, som författaren själv satt sin prägel på genom redigering och kommentarer. Från sin bostad i Köpenhamn förde

han under utgivningens gång en flitig korrespondens med Karl Otto Bonnier.

Efter Söderbergs död 1941 inledde Bonniers ut­ givning av hans Samlade verk (1–10, 1943) med sonen Tom Söderberg och Herbert Friedländer, Söderbergs bibliograf, som redaktörer. I samband med 100-årsminnet av Söderbergs födelse utgav Bonniers 1969 två kompakta urvalsvolymer med ett förord av litteraturhistorikern Olle Holmberg.

Samma år utkom Kära Hjalle, kära Bo, Söderbergs brevväxling med författarkollegan Bo Bergman.

Boken har en värdefull inledning och kommentarer av Per Wästberg. Liber utgav 1977–78 en samlingsutgåva i nio band med kommentarer av Tom Söderberg och litteraturhistorikern Hans Levander. Per Wästberg bidrog denna gång med ett förord. Innehållet i Libers samlingsutgåva skiljer sig inte radikalt från 1943 års Samlade verk.

Samlade skrifter – en utgivning på ny nivå Trots insatser som de här ovan beskrivna har en samlad vetenskaplig utgivning av Söderbergs verk av flera skäl länge varit efterlängtad. Tidigare utgåvor har varit ofullständiga, och de tillfredsställer heller inte nutida krav på vetenskaplig publicering. Söderbergs kortare texter, framför allt dikter och noveller, spreds från början i olika periodiska publikationer – tidningar, tidskrifter, jultidningar och kalendrar. Vissa av dem samlades efterhand i bokutgåvor, ofta bearbetade och med nya titlar.

Den läsare som önskat tillgång till texter som saknats i bokform, har haft ett styvt arbete med att spåra dem och få tillgång till dem. Forskare som velat citera och hänvisa korrekt har också ställts inför frågan vilken version som är den ‘rätta’.

Söderbergforskningens nestor Bure Holmbäck var en drivande kraft, när utgivningen av Samlade skrifter startade 2012. I förlagsrollen inträdde Lind & Co som tidigare inte utmärkt sig inom området vetenskaplig publicering. Ett starkt stöd fick snart projektet i två kompetenta medredaktörer: Björn Sahlin, erfaren förlagsredaktör och därtill teolog, och Nils O. Sjöstrand, medicinare och tidigare ordförande för Söderbergsällskapet.

Båda är dessutom Söderbergforskare med flera egna böcker bakom sig. Efter Holmbäcks död 2013, drev Sahlin och Sjöstrand projektet Samlade skrifter vidare.

Söderbergs författarskap är till omfånget rela-

tivt begränsat. Enligt utgivningsplanen ska Samlade skrifter i avslutat skick omfatta 17 volymer, att jämföra med nationalupplagan av Strindbergs samlade verk som består av 72 volymer (1981–2013). Hittills har åtta volymer utkommit av Samlade skrifter som också ingår i Hjalmar Söderbergsällskapets skriftserie. Startåret 2012 publicerades romanerna Förvillelser, Martin Bircks ungdom och Den allvarsamma leken. 2014 utkom Doktor Glas. Söderbergs litteraturkritik samlades 2017 i två volymer Litteratur och litteratörer. I år har ytterligare två volymer utkommit: Preludier och Dikter. De innehåller framför allt ungdomsverk och utgör enligt utgivningsplanen de första i sviten Samlade skrifter. Böckerna är redigerade och kommenterade av Sahlin och Sjöstrand.

Sahlin har koncentrerat sig på dikterna, Sjöstrand på novellerna. Det grundläggande redaktörskapet är samtidigt ett gemensamt ansvar.

Sahlin och Sjöstrand har dessutom lämnat speciella bidrag till båda volymerna.

Redaktörerna skiljer mellan ‘bastexter’ och bearbetade texter. De redovisar grundligt de olika versioner som finns av texterna. Dikter och Preludier har båda försetts med en omfattande notapparat. Noterna ger inte bara kortare upplysningar utan växer stundtals ut till små essäer om olika personer, händelser och förhållanden som nämns eller åsyftas i Söderbergs texter. Den generösa redovisningen framhålls av redaktörerna som ‘viktig för att skapa en ökad förståelse för det aktuella verket’. Ambitionen är befogad – i syfte att berika eller förtydliga sin text använde sig Söderberg, mer än många andra författare, av associationer och hänvisningar, ofta i förbigående och diskret. Namn på platser och personer i hans skönlitterära verk kan vara autentiska men också sväva mellan det faktiska och det fiktiva.

Dikter De flesta av Söderbergs dikter tillkom perioden 1889–1896. Med ett fåtal undantag, som sviten ‘Mitt år’, har litteraturvetare och kritiker bedömt dikterna som lättviktiga, då de jämfört dem med författarens prosa och dramatik. Att Söderberg själv var av en delvis annan uppfattning framgår bland annat av att han lät vissa dikter ingå i såväl Valda sidor som volymen Vers och varia (1921) i Skrifter. Dikter i Samlade skrifter omfattar

75

drygt 500 sidor och innehåller 85 dikter skrivna mellan 1887 och 1941. 20 av dem har inte publicerats tidigare, drygt 40 har inte återpublicerats sedan de trycktes första gången. Till den sakliga fördjupningen av materialet bidrar litteraturvetaren Johnny Edström med kommentarer om rytm och rim i Söderbergs diktning. Den som läser dikterna i kronologisk följd får en god inblick i Söderbergs språkliga och personliga utveckling.

Det är också lätt att instämma i Sahlins uppfattning i förordet till Dikter att läsaren ingenstans i Söderbergs produktion kommer hans person så nära som i hans lyrik.

Preludier I en volym av Skrifter samlades vissa ungdomsnoveller, under titeln Preludier, samt Historietter (1898). Titeln Preludier signalerade att dessa texter var en förberedelse till det senare, mogna författarskapet. Inför utgivningen passade dock Söderberg på att bearbeta ungdomsnovellerna. Gränsen mellan förspel och mogna texter kan därför i vissa fall betraktas som hårfin.

Preludier i Samlade skrifter omfattar knappt 500 sidor och 38 ungdomsnoveller skrivna mellan 1889 och 1896. De tidiga noveller som pub­ licerades i Skrifter återges i den vetenskapliga utgåvan i obearbetad form, vilket bidrar till att förtydliga Söderbergs utveckling liksom hans tidiga intryck av andra författare. Vissa av novellerna har över huvud taget inte tidigare varit publicerade utan griper tillbaka på manuskript.

I volymen finns även åtta kåserier från perioden 1891–1893 och en ‘tidskommentar’, första gången publicerad i Nyaste Kristianstadsbladet 1892.

Fortsättning följer I sin nuvarande form vittnar utgivningen av Söderbergs Samlade skrifter om en grundlighet och utförlighet som överträffar nationalutgåvan av Strindbergs samlade verk. Redaktörerna har inte bara gjort ett hästjobb, de förmedlar också generöst sina kunskaper. Lind & Co har bidragit med en kulturgärning. Enligt utgivningsplanen för Samlade skrifter återstår närmast en volym Historietter och kåserier samt två volymer noveller. Kvar på restlistan finns även Söderbergs religionskritiska texter – delvis av skönlitterär karaktär – hans dra-

76

matik, teaterkritik, tidskommentarer och polemik samt en avslutande volym med minnesbilder, aforismer och otryckt material. Som särskilt viktig framstår utgivningen av novellerna; Söderberg var inte minst det begränsade formatets mästare och är djupt uppskattad som sådan.

Den fortsatta utgivningen av Söderbergs Samlade skrifter måste säkras. Sverige bör ta vara på sina ‘klassiker’ – och till dem hör Hjalmar Söderberg. Intresset för hans texter ökar dessutom stadigt, inte minst hos en yngre generation. Flera unga läsare kommer sannolikt att föredra lättillgängliga pocketutgåvor, men i dem ingår bara en mindre delmängd av Söderbergs verk. Andra läsare önskar sig en bättre kvalitet i redigeringen och även förklaringar till mindre självklara syftningar i texterna. Framför allt är de vetenskapliga utgåvorna oumbärliga för forskningen, både den om Söderberg och hans verk och annan närliggande forskning.

Slutligen kan man hoppas att Samlade skrifter – liksom skett med nationalupplagan av Strindberg – på sikt blir digitalt tillgänglig i den stadigt expanderande Litteraturbanken, Svenska Akademiens tidiga initiativ och ett samarbete mellan akademien, Kungliga biblioteket och Språkbanken vid Göteborgs universitet. Med en sådan publicering i fulltext öppnar sig nya möjligheter, bland annat för språkforskare. magdalena gram

ELLEN KEYS BIBLIOTEK PÅ STR AND 2018 beviljades Ellen Keys Stiftelse Strand medel för att digitalisera bibliotekskatalogen på Strand.

Målsättningen var att tillgängliggöra samlingen för forskare och andra intresserade. Biblioteket är i sin fysiska form tämligen otillgängligt i och med att det finns på Strand som bara är öppet för guidade visningar på sommaren. På detta sätt hoppas vi att samlingen kan väcka intresse och locka till utökade kunskaper om Ellen Key och hennes böcker.

Ellen Keys bibliotek på Strand består av cirka 4 000 volymer, både fackböcker och skönlitteratur, varav ungefär hälften är på svenska. Övrig litteratur består främst av böcker på engelska, tyska, franska, danska, norska och italienska. Ellen Key beskriver böckerna som hennes bästa vänner och rummets bästa prydnad.

Det finns en kortkatalog på Strand som endast är tillgänglig i fysisk form i huset och för att öka kunskapen om och tillgängligheten till samlingen arbetar vi nu med att registrera denna i Libris där vi utgår både från katalogkorten och de fysiska böckerna. Biblioteket är speciellt så till vida att det visar Ellen Keys relation till böckerna, vad hon läste och hur hon läste. I flera böcker finns tidningsurklipp ditlagda av Ellen Key själv som antingen rör författaren eller boken.

När vi lägger in böckerna i Libris finns det ofta en redan befintlig post och då lägger vi beståndet för Ellen Keys Strand (Eks) på denna. Men i vissa fall finns inte materialet i fråga och då behöver vi lägga in en ny post, hittills har detta främst gällt litteratur på danska, norska och engelska.

Vi lägger in en hel del lokala anmärkningar i beståndsposterna som exempelvis provenienser, dedikationer, om det finns anteckningar med mera. De flesta provenienser tillhör Ellen Key själv i form av hennes namnteckning eller exlibris, hon hade två olika som hon använde parallellt, Distincuo och Manu Forti. Men det dyker även upp andra namn såsom Ellen Keys far, Emil Key eller hennes hushållerska Malin Blomsterberg.

De flesta dedikationerna är handskrivna och kommer oftast från författare, konstnärer eller vänner till Ellen Key och dessa kan se väldigt olika ut. Vissa är kortfattade med en hälsning medan andra kan vara längre och mer personliga, ibland med en dikt eller teckning.

Anteckningarna verkar till största delen vara skrivna av Ellen Key själv och det finns en hel del understrykningar och diverse markeringar i form av förstreckade stycken, frågetecken, utropstecken med mera. Hon läste ofta med pennan i hand och det är ganska lätt att se om en bok engagerade henne eller inte. Hon använde ofta röd penna när hon gjorde sina understrykningar.

Utöver registrering i Libris så skannar vi även in de flesta provenienser och dedikationer, men också en del anteckningar som verkar intressanta eller bara för att ge några exempel på vad anteckningarna kan handla om. Bilderna med tillhörande register kommer läggas in på Strands hemsida när projektet är färdigt. Ungefär tre fjärdedelar av detta projekt är klart i skrivande stund och kvar är tyskt, franskt och italienskt material.

Vi räknar med att slutföra projektet under 2022. anna andersson och maja rahm

SVENSK BOKKONST 2020 Svensk Bokkonst har funnits sedan 1933 med målsättningen att inspirera bokbranschen till ökad kvalitet vid produktionen av böcker. Varje år väljer därför en jury ut 25 böcker som skall utgöra goda föredömen i alla delar av bokproduktionen.

När juryn gör sitt urval ingår det i deras instruktioner att jämföra böcker inom samma kategori.

Påkostade utföranden jämförs alltså inte med böcker som framställs med mindre budget på grund av skilda användningsområden. I urvalet skall både den goda vardagsboken såväl som de nyskapande uttrycken lyftas fram. Vinnarna prisas med diplom vid en prisutdelning på Kungliga biblioteket där också böckerna ställs ut. Den 21 oktober 2021 var det prisutdelning för Svensk Bokkonst 2020 i Kungliga bibliotekets hörsal.

242 bidrag anmäldes till tävlingen Svensk Bokkonst 2020. Opacitet, illusion och ett drömlikt, grumligt tillstånd är en trend årets jury uppmärksammade bland de inlämnade böckerna.

Ett yrvaket öga ser omslag med skira uttryck. När böckerna öppnas möts vi däremot av starka färger, ofta lite halvt dolt t.ex. på för- och eftersätts.

78

En tydlig trend som också märktes var bildtryck på snittytan, med tydliga mönster eller föreställande motiv. Bland årets bidrag förekom också flera experiment med bokformen där framför allt gränser mot tidnings- och magasinsformaten undersöktes, vilket även speglades i ett tydligt genomslag av magasinsestetik i formgivningen.

Bland de 25 utvalda böckerna återfinns dessa trender, men även böcker som utrycker något helt annat. För den som vill undersöka detta själv finns böckerna utställda på Kungliga biblioteket fram till den 17 december 2021. Här finns även årets katalog att studera formgiven av BankerWessel. Årets katalog har 25 olika omslag och i arbetet med katalogen har BankerWessel och Kungliga bibliotekets fotograf Lina Löfström Baker använt marmorerade papper från Bernhard Anderssons bandsamling finns som finns på Kungliga biblioteket (signum 288 An 1).

På Svensk Bokkonsts hemsida finns all information om vinnarna med juryns omdömen och produktionsdetaljer om böckerna. På hemsidan finns också information om hur det går till att anmäla sin bok till Svensk Bokkonst 2021.

ylva sommerland

Det har blivit rätt mycket läst denna sommar. Så ingen tid går till spillo då det finns nyutkommen litteratur och gammal bortglömd på hyllorna.

Jag bekänner mig till dem som tar till de bortglömda böckerna. Denna sommar har jag åter läst min favoritförfattare Jac Ahrenberg från Wiborg.

Han skrev en del biografiska artiklar om militärer i storfurstendömet. Hans favoritämne var Vår landsman. Därmed menade han ynglingen av ståndsfamilj, utgången från Finska kadettskolan i Fredrikshamn men sedan tvungen att ta tjänst vid ett ryskt regemente långt från hemlandet. Där förryskas denne lovande yngling snabbt; tjänsten och umgänget är på ryska, han gifter sig med en ryska och barnen uppfostras i ortodoxa tron. När han som gammal man återvänder till Finland för att tillträda en tjänst där, märker han att han blivit helt främmande för sitt fädernesland. Det finns åtskilliga exempel på sådana ‘landsmän’.

Jac Ahrenberg kom från en lektorsfamilj i Wiborg, där fadern var rektor vid det ansedda Wiborgs Lyceum, sedermera försvunnet under andra världskrigets omvälvningar. Det ahrenbergska hemmet var känt för att bevara de svenska minnena i motsats det nya ‘ryska Wiborg’. Hemmet var prytt med svenska målares tavlor och gustavianska möbler. Jac Ahrenberg, född 1847 och död 1914, var utbildad till arkitekt i Helsingfors och praktiserade i Stockholm. Där träffade han sin hustru Widolfa von Engeström. Jac Ahrenberg verkade som länearkitekt och slutligen som överarkitekt i överstyrelsen för de allmänna byggnaderna. Han ritade åtskilliga offentliga byggnader som skolhus men också 1906 synagogan i Helsingfors och utgav nästan tjugo skönlitterära verk, vilka idag är nästan bortglömda.

Jac Ahrenbergs son Gaston, familjen var också francofil, blev officer från Finska kadett­skolan.

Vid Finlands befrielse från den ryska regimen blev Gaston chef för det första regementet, ett kavalleriregemente uppsatt huvudsak­ligen i Ny­­ land. Regementets namn beredde en del huvudbry, då de gamla i Ryssland utbildade högre offi­ cerarna på ryskt vis ville uppkalla regemantet med nummer och namn av en krigshjälte. Gaston ingrep och med stöd av överbefälhavaren friherre Gustaf Mannerheim blev regementet Nylands

carl larsson, jac ahrenberg (1898). ateneum

Bokvännens sommarböcker

dragonregemente, så känt till dess upplösning 2016.

På tal om bortglömda wiborgsförfattare må justitie­borgmästaren i Wiborg Werner August Örn ej förglömmas. Han publicerade i början av 1900-talet under pseudonymen Harald SelmerGeeth två romaner. Den ena, Inspektorn på Siltala, blir ihåg­kommen varje sommar i tv, den andra Min första bragd, anses som den första finlandssvenska detektivromanen och blev i början av 2000-talet föremål för en faksimilupplaga med efterord av bokvännen Urban Fellman. henrik degerman Medarbetare i Biblis 95

Anna andersson är bibliotekarie, Ellen Keys Strand. Anna Bohlin är docent i litteraturvetenskap. Henrik Bohlin är professor i idéhistoria, Södertörns högskola. Henrik degerman är ordförande i Sällskapet Bokvännerna i Finland. Boel Englund är professor i pedagogik.

Gunnel Furuland är bibliotekarie och fil. dr i litteraturvetenskap. magdalena gram är fil. dr i konstvetenskap. Lisbeth Håkansson Petré är bibliotekarie och kommunikatör. Lena Kåreland är professor i litteraturvetenskap.

Miriam Lannge Lidin är bibliotekarie. Ulrika Milles är författare och litteraturkritiker. maja rahm är föreståndare, Ellen Keys Strand. ylva sommerland är bibliotekarie, Kungliga biblioteket. Conny Svensson är professor i litteraturvetenskap. Sonja Svensson är docent i litteraturvetenskap. Per Wisselgren är fil. dr i idéhistoria och docent i sociologi.

79

föreningen biblis Föreningen Biblis, Kungliga biblioteket, Box 5039, 102 41 Stockholm www.biblis.se www.facebook.com/Foreningenbiblis Styrelse : Gunnel Furuland (ordförande och skattmästare), Per Cullhed (vice ordförande), Ulf Strömquist (sekreterare), Anita Ankarcrona, Peter Bodén, Jonas Ellerström, Karin Grönvall, Ulf Jacobsen, Arvid Jakobsson och Lars Paulsrud Föreningen Biblis är en ideell förening med ändamål att stimulera intresset för bokhistoria, bibliografi, förlags- och bokhandelshistoria, bokhantverk och samlande. Detta uppnås genom föredrag, studiebesök och genom utgivning av medlemstidskriften Biblis och andra publikationer Föreningen Biblis är Kungliga bibliotekets vänförening tidskriften biblis Utges av Föreningen Biblis och utkommer med fyra nummer per år Ansvarig utgivare : Gunnel Furuland Redaktör : Ulf Jacobsen, ulf.jacobsen@telia.com Redaktionella rådgivare : Jonas Ellerström, Gunnel Furuland, Rikard Heberling, Kristina Lundblad, Jonas Nordin, Glenn Sjö­k vist, Ulf Strömquist och Ingrid Svensson Den som skickar material till Biblis anses medge elektronisk lagring och publicering Utges med stöd från Statens kulturråd medlemskap i föreningen biblis / prenumeration Prenumeration på tidskriften Biblis innebär automatiskt medlemskap i Föreningen Biblis. Medlemmarna får utöver tidskriften inbjudningar till föredrag, utställningar, studiebesök och medlemsresor Avgift för enskild medlem 400 kr/år, familjeavgift 500 kr/år Studerandeavgift 200 kr/år pg 55 43 03-8 bg 5221-2248 medlemsärenden Ulf Strömquist, ulf.stromquist@kb.se prenumerationsärenden Biblis, att. Ulf Jacobsen, Hemse Bopparve 610, 623 50 Hemse 072-204 00 75, ulf.jacobsen@telia.com

Biblis 95 © Föreningen Biblis och respektive upphovsman 2021 Formgivning och produktion : Ulf Jacobsen och Peter Ragnarsson Satt med Sabon Next och Frutiger Reproduktion: Upplandsmuseet s. 5; Städel Museum s. 12; Bror Hjorths Hus s. 21, 23, 24; Collection Louvenjoul-BIdF s. 27; National Galleries of Scotland s. 29; Metropolitan Museum of Art s. 31; Nacka lokalhistoriska arkiv s. 44, 49; Harvard Digital Collections s. 50; Riksarkivet s. 66–67; Uppsala universitets­ bibliotek s. 71; Albert Bonniers Förlag s. 74; Ellen Keys Strand s. 77; Kungliga biblioteket s. 78; Ateneum s. 79 Tryck : Livonia Print, Lettland 2021 issn 1403-3313 issn 2002-1747 isbn 978-91-7000-446-9

80

Biblis 95

Biblis 95

kvartalstidskrift för bokvänner Hösten 2021 sek 125

01 02 FnL1 ZXRlcgAAAA98 FUphY29ic2VuICYgUmFnbmFyc3NvbgVQ 02 0044

isbn 978-91-7000-446-9