Biblis 91 (Hösten 2020)

Biblis 91

Biblis 91

kvartalstidskrift för bokvänner Hösten 2020 sek 125

01 02 FnL1 FUphY29ic2VuICYgUmFnbmFyc3NvbgVQ ZXRlcgBfiCzI 02 0044

isbn 978-91-7000-422-3

Biblis

nummer 91 hösten 2020 redak tör ulf jacobsen

2 Ett (typo)grafiskt mästerverk Bengt Jang feldt

12 Upp ur glömskan. Om antikvariska inventeringar av kyrkliga boksamlingar Martin Kjellgren

22 Axel Törneman och Sigfrid Siwertz Adam Korpskog

36 Harald Gripes maskerad. Det gåtfulla omslaget till

Tappa inte masken! Martin Hellström med flera

42 Clas Tott och hans böcker. En gammal bokbandshistoria i tre avsnitt Per S. Ridderstad

60 Svenskt bokmuseum. ‘Till intet gagn’ Kristina Lundblad

70 Nyheter & Noterat 80 Föreningen Biblis

Vladimir Majakovskij och El Lissitzky, Dlja golosa (För rösten) 1923. (Letterform Archive)

bengt jangfeldt

Ett (typo)grafiskt mästerverk

U

nder 1900-talets första år gjordes en mängd försök att skapa en syntes mellan de olika konstarterna, främst mellan poesin och bildkonsten: poeter och konstnärer verkade i nära samarbete och klev ofta in på varandras områden. Dessa synteti­ seringsambitioner genomsyrade den avantgardevåg som åren kring 1910 svepte över Europa.

Så också i Ryssland, vars konstnärliga blomstring under dessa år inte stod något annat land efter. Det poetiska avantgardet representerades av futuristerna (mer precist: kubo-futuristerna, som de kallades på grund av närheten till kubismens måleri och idéer): Vladimir Majakovskij, Veli­mir Chlebnikov, Alexej Krutjonych, David Burljuk, Vasilij Kamenskij med flera. Alla dessa poeter var också bildkonstnärer som dessutom samarbetade med målare som Kazimir Malevitj, Michail Larionov, Natalja Gontjarova, Vladimir Tatlin, Pavel Filonov och Olga Rozanova.

I likhet med sina italienska och franska vapenbröder såg futuristerna som sin uppgift att vidga den poetiska varseblivningen: ‘Ordet är vidare än sin innebörd’, förklarade Krutjonych 1913. Futuristerna, särskilt just Krutjonych, experimenterade med det så kallade trans­ rationella språket (zaum’), där innebörden inte var omedelbart gripbar och kombinationen av ljud som inte finns i standardspråket – men var fonetiskt möjliga – skulle leda till associationer som i sin tur skulle generera nya innebörder.

Fonetiska experiment var dock inte de enda medel som futuristerna använde för att göra poesin mer gripbar. Precis som i Väst arbetade de med bokens typografiska form. I manifestet ‘Ordet som sådant’ (1913) skrev Chlebnikov och Kru­tjonych: ‘Det finns två teser: 1) att sinnesstämningen förändrar handstilen under skrivakten; 2) att handstilen […] för3

medlar denna sinnesstämning till läsaren oberoende av orden.’ Ett annat manifest hade titeln ‘Bokstaven som sådan’ och betonade den enskilda bokstavens betydelse.

För att illustrera dessa idéer skrev futuristpoeterna eller deras konstnärsvänner ut dikterna för hand varpå böckerna gavs ut i litograferad form.

De första litograferade diktböckerna utkom 1912, och under de följande åren publicerades ett antal sådana böcker. Upplagorna var små, sällan mer än 300, och endast ett fåtal exemplar har bevarats till vår tid.

Dessa litograferade utgåvor intar en unik position inom den europeiska avantgardebokkonsten.

Vladimir Majakovskijs första diktsamling publicerades också på detta sätt. År 1913 gav han ut den litograferade boken Jag!. Majakovskij tecknade själv omslaget och texten skrevs ut av de unga konstnärerna Vasilij Tjekrygin och Lev Zjegin, som också stod för illustrationerna.

Det var Majakovskijs enda litograferade bok. Han var dock starkt engagerad i formgivningen av sina böcker, och pjäsen Vladimir Majakovskij: En tragedi (1914) var också ett grafiskt experiment. Den här gången var texten inte utskriven för hand utan återgiven typografiskt, med hjälp av olika typsnitt. Ambitionen var att med hjälp av visuella effekter skärpa läsarens uppmärksamhet och därigenom förstärka det poetiska budskapet.

Efter bolsjevikernas maktövertagande 1917 var många poeter och konstnärer snabba med att hylla den nya socialistiska staten. För de flesta var innehållet viktigare än formen som detta stöptes i, vilket gjorde att den nya samhällsordningen oftast hyllades med ett daterat formspråk.

Futuristerna förblev dock sina formalistiska idéer trogna. ‘Poetens förhållande till materialet måste vara lika samvetsgrant som svetsarens till stålet’, förklarade Majakovskij, som vände sig starkt emot tanken att konstverkets innehåll var viktigare än formen.

I början av 1920-talet flyttade hundratusentals ryssar till Berlin. De flesta var emigranter, andra hade bestämt sig för att avvakta och se hur den politiska situationen i hemlandet skulle utvecklas. Den tyska 4

huvudstaden var i själva verket så full av ryssar att Kurfürstendamm skämtsamt kallades för Nepskij prospekt (efter NEP, den ‘Nya Ekonomiska Politiken’, som infördes i Ryssland 1921). Många av dessa ryssar var författare och konstnärer – exempelvis arkitekten och den grafiske formgivaren El Lissitzky (Lazar Lisitskij, 1890–1941), som hade studerat arkitektur vid Technische Universität i Darmstadt före kriget men återvänt till Ryssland vid krigsutbrottet 1914. År 1921 skickades han av det sovjetiska Folkbildningskommissariatet till Berlin för att återupprätta kontakterna med europeiska intellektuella som avbrutits på grund av kriget och revolutionen. År 1922 grundade El Lissitzky tillsammans med den ryske författaren Ilja Ehrenburg Vesjtj’/Objet/Gegenstand, en internationell konsttidskrift 5

med text på tre språk – ryska, franska och tyska. En av de ryska poeter som inbjöds att bidra var Majakovskij, som i tidskriftens första nummer lät trycka ‘Dagorder nr 2 till Konsternas armé’, en dikt som innehåller de manifestliknande raderna: ‘Ge oss nya former! ropar tingen.’

Hösten 1922 besökte Majakovskij Berlin, där han deltog i Die erste russische Kunstausstellung – tillsammans med Chagall, Malevitj, Kandinsky, Alexander Rodtjenko och andra. Katalogens omslag formgavs av El Lissitzky som Majakovskij nu träffade för första gången.

Majakovskij hade under en tid velat ge ut en bok med dikter som han brukade deklamera från estraden och som bara kunde läsas högt av honom själv. Eftersom Gosizdat, det statliga förlaget i Moskva, inte ville publicera boken beslöt han att ge ut den under Gosizdats förlagsmärke i Berlin (det fanns ett sådant samarbete under dessa år), något som ledde till protester från ledningen i Moskva som Majakovskij låg i konflikt med.

Bokens utgivningsår är 1922 men den utkom i januari 1923. Den hade titeln Dlja golosa (För rösten) och innehåller tretton av Majakovskijs mest kända dikter. För form och layout stod El Lissitzky. Boken var tillägnad Lili Jurjevna Brik, Majakovskijs livslånga kärlek, vars initialer ЛЮБ, om 6

7

8

9

ryska konstutställningen, berlin 1922.

el lissitzky, typografiens topografi.

Merz, nr 4 1923.

10

de upprepas, stavar ЛЮБЛЮ, vilket betyder ‘Jag älskar’. Dessa initialer var ingraverade i en ring som Lili Brik gav Majakovskij 1918 – härav dedikationens ringform.

Alla dikter hade publicerats tidigare, så bokens innehåll var ingen nyhet. Men formen var så innovativ och enastående att boken kommit att inta en särställning i Majakovskijs författarskap. Formmässigt är den tveklöst den originellaste av alla hans diktböcker.

Eftersom boken var tänkt som en antologi med dikter som skulle läsas högt formgav El Lissitzky den som en adresskalender, med ett register där varje dikt angavs med titel och godtyckliga grafiska element som kuber och cirklar.

Själva dikttexterna var dock satta på traditionellt sätt med några av raderna upplysta i rött.

Boken var inte illustrerad av konstnären, som i stället använde sig av det material som boken bestod av: bokstäver och typsnitt. ‘Den nya boken fordrar en ny författare, bläckhornet och gåspennan är döda’, skrev El Lissitzky i artikeln ‘Typografiens topografi’. Majakovskij var en av dessa nya författare.

Konstnären var följaktligen inte en illustratör utan en konstruktör, nästan en medförfattare. ‘Mina sidor ackompanjerar dikterna som ett piano en violin’, förklarade El Lissitzky. ‘Precis som poeten reser sin byggnad på föreningen av tanken och ljud, ville jag uppnå en förening mellan dikten och typografikens element.’ (Tipografika var ett nytt ord uppfunnet av El Lissitzky.) Det är

således ingen slump att konstnärens namn är tryckt i nästan samma storlek som författarens: Bokens konstruktör: El Lissitzky.

‘Tankarna som vi dricker ur en bok med våra ögon bör hällas i alla former som ögat kan varsebli. Bokstäver, skiljetecken som bringar ordning i tankarna måste tas med i beräkningen […]’, skrev El Lissitzky till Kazimir Malevitj, till vars ‘suprematism’ han stod i stor skuld – också i Dlja golosa, där emellertid några element, som det pekande fingret på sidorna 18 och 34, är hämtade från ett traditionellt formspråk.

Boken trycktes hos ett litet Berlintryckeri, Lutze & Vogt, vars sättare inte kunde ryska. El Lissitzky gjorde därför en skiss till varje sida. ‘[Tryckaren] tyckte vi var lite knäppa’, mindes han. Men allt eftersom arbetet fortskred blev både tryckeriets ägare och sättaren intresserade av boken och bad El Lissitzky att översätta dikterna för dem.

Dlja golosa trycktes i 2 000 exemplar, av vilka Majakovskij skickade hälften till Moskva. Om dessa exemplar någonsin hamnade i bokhandeln är obekant; med tanke på oppositionen från Gosizdat förmodligen inte. Inte heller fick den några recensioner i Sovjetunionen, där den trycktes om först 1987, under perestrojkan. För El Lissitzky banade konstruktionen av Majakovskijs bok emellertid vägen till berömmelse: han invaldes i Gutenbergsällskapet, i vars årsbok 1926/27 han nämnde Dlja golosa som ett av de bokprojekt som hade kunnat förverkligas tack vare ‘den högtstående tyska bokteknikens medel’. Majakovskijs bok var, skrev han, ett exempel på ‘en funktionell gestaltning av en form motsvarande en specifik uppgift’.

Majakovskij och El Lissitzky samarbetade ytterligare en gång: 1927 gjorde konstnären omslaget till Majakovskijs långa dikt Oktober, skriven till revolutionens tioårsjubileum. Om än lika ‘lissitzkisk’ i bruk av tipografika och färger (svart och rött som i Dlja golosa) var layouten betydligt mindre radikal än i mästerverket från 1923.

11

12

martin kjellgren

Upp ur glömskan Om antikvariska inventeringar av kyrkliga boksamlingar

P

å dammiga kyrkvindar och i sakristior runtom i landet vilar stora samlingar av böcker; hyllkilometer efter hyllkilometer med slitna volymer som har stuvats undan och glömts bort i takt med att de tagits ur bruk, och som nu sover en sekellång sömn, ostörd så när som på kyrkmössens och silverfiskarnas knaprande. Få känner till samlingarnas existens, än färre vet vad det rör sig om för böcker, och av dessa är det i stort sett ingen som vet hur volymerna bör hanteras för att inte brytas ner i förtid av fukt, mögel och skadedjur.

Det lagstadgade skyddet för de kyrkliga boksamlingarna är svagt, vilket knappast är förvånande. Även i den allmänna världen är skyddet för det bokliga kulturarvet bristfälligt: eftersom böcker i normalfallet varken utgör arkivhandlingar eller klassas som museala artefakter, tenderar hanteringen av äldre böcker att hamna mellan stolarna, och när frågor om digitalisering tar allt större resurser i anspråk vid de offentliga forskningsbiblioteken, riskerar hanteringen av de fysiska artefakterna att prioriterats ned. Trots påstötningar från Kungliga biblioteket, och trots vällovliga intentioner i kulturdepartementets propositioner, finns inget tillfredsställande regelverk för hur antikvariska boksamlingar ska skyddas.1 Likväl finns en medvetenhet om situationen, och en kunskap om de fysiska samlingarnas värde – något som i hög grad saknas när det gäller de kyrkliga boksamlingarna.

Den enda möjligheten att skapa ett formellt skydd för de böcker som förvaras i kyrkorna, är att registrera enskilda volymer som kulturhisto-

riskt värdefulla inventarier, och därmed ställa dem under kulturmiljölagens paragrafer om kyrkliga kulturminnen.2 Problemet är att detta bara kan göras om man vet vad som faktiskt finns i samlingarna, vilket sällan är fallet: utöver de iögonenfallande Karl XII-biblarna är det tunnsått med böcker på kyrkornas gällande inventarielistor. De som en gång suttit inne med kunskap om de övriga böckerna och deras användning vilar sedan länge på kyrkogårdarna, medan dokumentation och äldre inventarielistor i bästa fall har bevarats i svårlästa och ofullständiga luntor i församlingsarkiven – numera lokaliserade till de regionala landsarkiven.

Samlingarnas tillstånd Från kyrkligt håll har bristen på kunskap och dokumentation ofta blandats med ett genuint

Delar av boksamlingen i Klockrike kyrka, Linköpings stift. Foto: Martin Kjellgren.

13

ointresse. Det är i undantagsfall som kulturarvsförvaltning utgör en prioriterad del av församlingarnas verksamhet, och den personal som överhuvudtaget känt till boksamlingarna har vanligen förutsatt att de inte har något större värde – att det bara rör sig om bruksbiblar, psalmböcker och kyrkliga handböcker som går att hitta på vilket bibliotek som helst för den som är intresserad. Andra vet att en betydande del av volymerna utgörs av Svensk författningssamling, som församlingarna var skyldiga att tillhandahålla ända fram till 1976. Med få undantag går gränsen för de flesta kyrkotjänares vetskap och intresse unge­f är där.

De som är satta att hantera samlingarna har alltså ingen möjlighet att bringa ordning: knappast någon vet hur materialet ska delas in och kategoriseras, och för många innebär det ålderdomliga språket och frakturstilen i äldre böcker en oöverstiglig barriär för förståelse. Till detta kommer problem kopplade till den centraliser­ ing och rörelse mot stordrift som präglat kyrko­ organisationen sedan skiljandet från staten i bör­ jan av 2000-talet. Detta skifte har inneburit att kyrkans personal förlorat en stor del av sin lokala förankring, vilket i sin tur gjort att den redan begränsade kunskapen om vad som faktiskt finns i de enskilda kyrkorna tenderar att förflackas än mer.

Det händer också att böcker som tidigare förvarats i pastorsexpeditionernas arkiv och i församlingshem har blivit hemlösa när församlingar slagits samman och fastigheter sålts. Eftersom boksamlingarna inte har prioriterats har det ofta saknats framförhållning för att ordna förvaringsfrågorna. I närtid förekommer fall där hela bokbestånd har gallrats ut, skänkts bort eller förkommit. I Linköpings stift skänktes boksamlingarna i kyrkorna i Örtomta och Bankekind bort någon gång runt 2010, utan att någon dokumentation gjordes. Sedan dess har sockenbiblioteket från Örtomta återfunnits, intakt bevarat, men av böckerna från Bankekind finns idag bara författningsamlingarna kvar i hembygdsföreningens förvar.3 Enligt inventarieförteckningar från Stora Åby kyrka, också den i Linköpings stift, fanns där ännu 1973 en mindre boksamling med ett sextiotal volymer som förvarades i det gamla skolarkivet – däribland ett exemplar av Theologia positivopolemica, ett sällsynt kontroversteologiskt verk av

14

Örtomta sockenbibliotek, Linköpings stift, skänkt till församlingen omkring sekelskiftet 1800 av Hedvig Christina Banér (1737–1810), numera i privat ägo. Foto: Martin Kjellgren.

Hieronymus Kromayer, tryckt i Frankfurt 1683.

Idag är boksamlingen spårlöst borta, och ingen vet hur eller när den kan ha försvunnit. Möjligen följde böckerna med i samband med att den gamla skolbyggnaden såldes, okänt när.4

Kyrkoantikvariska bokinventeringar Sammantaget befinner sig alltså de kyrkliga boksamlingarna i en situation där de antingen riskerar att brytas ner av vanvård och olämplig förvar­ ing, eller rationaliseras bort, skingras för vinden eller kasseras. Först på senare år har problemet uppmärksammats, och i samråd med länsstyrelserna, som har det övergripande tillsynsansvaret, har flera stiftsorganisationer inom Svenska kyrkan låtit genomföra inventeringar i sina församlingar. Mellan 2014 och 2017 genomlystes Skaras och Strängnäs stifts kyrkor av papperskonservator Fanny Stenback, och i december 2019 avslutade jag själv min inventering i Linköpings stift. I Stockholm är en inventering på gång, och planer på liknande projekt finns även i andra stift.

Inventeringarna, som har bekostats med statliga medel genom den kyrkoantikvariska ersättningen (KAE), kan ses som ett första steg för att bringa ordning och råda bot på den kunskapsbrist som orsakat dagens situation. Huvudsyftet har varit praktiskt, och genomlysningarna är främst tänkta att fungera som ett stöd till församlingarna i arbetet med att hantera boksamlingarna, detta genom att ge svar på tre konkreta frågor: hur ser skadeläget ut, vad behöver bevaras utifrån ett kyrkoantikvariskt och kulturhistoriskt perspektiv, och hur ska böckerna ordnas och förvaras för att inte förstöras i förtid?

Bara i Linköpings stift har 224 kyrkor med tillhörande församlingslokaler och arkiv inventerats.

Materialets omfattning är svårbedömd, efter­­som samlingarna generellt är oordnade och i många fall inte ens är uppställda i hyllor. En grov beräkning ger dock vid handen att de kyrkliga boksamlingarna i stiftet uppgår till minst 2,7 hyllkilo­ meter. Under inventeringen har omkring 800 enskilda objekt runt om i stiftet klassats som kyrkliga inventarier, medan drygt 5 100 objekt och mindre boksamlingar har identifierats som kulturhistoriskt värdefulla och allmänt skyddsvärda. Även om de därmed saknar det formella skydd som de kyrkliga inventarierna har, så har för­samlingarna uppmärksammats på deras exi­ stens och fått riktlinjer om vilka åtgärder som bör vidtas för att de ska kunna bevaras.

I alla inventerade stift har det dock visat sig att materialet i sin helhet är betydligt rikare, och av större kulturhistorisk betydelse än vad någon

kunde ana när inventeringarna inleddes i Skara 2014. Bland böcker som närmast har sorterats bort som skräp, har ovärderliga skatter och unika nycklar till det förflutna återfunnits, vilket rimligen betyder att församlingarnas uppdrag att bevara och tillgängliggöra samlingarna borde prioriteras högre.5 Kyrkan och socknen som kunskapsbank Sedan tidigare har det varit känt att biblar, psalmböcker och kyrkliga handböcker från 1600-talet och framåt har trängts på kyrkvindarna, och om det är något som präster och kyrkvaktmästare har haft någorlunda koll på, så är det att det där också finns ohanterligt stora mängder med äldre offentligt tryck – förordningar, kungörelser och böndagsplakat som en gång lästs upp från predikstolarna.

Mindre kända, även om de finns i stort sett överallt, är de medicinska handböckerna från sent 1700- och tidigt 1800-tal. Bland farmakopéer och rådgivare för hur lokala apotek kunde byggas upp, förekommer även traktater om skydd och botemedel mot ‘den veneriska smittan’, vilket visar att det i realiteten nog var lite si och så med det monogama ideal som på papperet präglade det svenska bondesamhället. Tillsammans med vaccinationshandböckerna som dyker upp under tidigt 1800-tal, vittnar dessa böcker om kyrkans och prästerskapets reglerade skyldighet att i brist på läkare tillhandahålla en rudimentär sjukvård i socknen.6 Även ekonomiska arbeten och handböcker i agronomi och djurhållning från samma tid är vanligt förekommande, vilket visar att den lokala kyrkan och sockenorganisationen inte enbart erbjöd andlig spis och enklare sjukvård. Utöver böckernas användbarhet vid skötseln av kyrkans och prästgårdarnas egendomar, fanns också en ambition att tillhandahålla kunskap för att förbättra de världsliga villkoren för socknens övriga invånare. På många håll förekom utlåningsverksamhet redan under 1700-talet, och här och där finns hela sockenbibliotek bevarade, i sällsynta fall med lånelistorna kvar, vilket ger möjligheter att i enskilda fall studera vad som faktiskt lästes bland svensk allmoge från sent 1700-tal och under hela 1800-talet.

Innehållet i sockenbiblioteken kan skifta, be-

15

Spår av medicinsk praxis: i ett exemplar av Johan Anders af Darellis Socken-Apothek och någre hus-curer (1771) har kyrkoherde Jonas Fredrik Carlström (1745–1826) kompletterat recepten och förespråkar bland annat ättika som medel mot rötfeber. Gistads kyrka, Linköpings stift. Foto: Martin Kjellgren.

roende på när och på vems initiativ de byggts upp. I Örtomta sockenbibliotek, donerat vid sekel­ skiftet 1800 av Hedvig Christina Banér, som var slottsfröken på Ekenäs, dominerar den kristliga uppbyggelselitteraturen, medan biblioteken i Veta och Viby – troligen donerade av Carl Magnus Napoleon Palmquist på 1860-talet – innehåller påfallande många geografiska verk och reseskildringar från tidigt 1800-tal. Bland böckerna märks titlar som Egypten i historiskt, geographiskt, physicaliskt, veten­ skapligt, artistiskt, naturhistoriskt, mercantiliskt, reli­giöst, moraliskt och politiskt hän­ seende av Johan Adam Bergk, utgiven vid sekelskiftet 1800, London och engelska nationen av I. L. Ferri de S:t Constant från 1808, och Bref om de Förenta staterna, författade under en resa till Amerika, av Axel Klinkowström från 1824.

Om man tittar närmare på sockenbiblioteken, deras sammansättning och tillkomsthistoria, vittnar de alltså om att det både före och efter

16

folkskolans etablering fanns en ambition att upplysa allmogen – visserligen inom snäva ramar – och sprida nyttiga kunskaper. Läskunnigheten främjades alltså inte enbart för att folk skulle lära sig katekesen, även om detta givetvis låg som ett grundackord i den lutherska enhetskultur som eftersträvades av överheten.

På samma sätt kan de kungörelser och förordningar som lästes upp från predikstolarna på ett plan betraktas som en metod att överföra en tillrättalagd världsuppfattning till allmogen, och därtill säkerställa att undersåtarna visste vilka lagar och regler de hade att förhålla sig till. Men det går också att se hur det offentliga trycket, genom sin centrala plats i gudstjänsterna, också innebar en kunskapsspridning som bidrog till att utveckla en politisk medvetenhet bland den svenska bondebefolkningen, och som sakta men säkert omvandlade svenskarna från undersåtar till medborgare.

Som framkommit under inventeringarna före­ kommer också stora variationer mellan olika kyrkor när det gäller det offentliga trycket. En del församlingar har gallrat hårt, medan andra behållit i stort sett allt. Men eftersom det offentliga trycket levererades i form av lösa häften, var det på lokal basis som de ordnades och bands samman. Urvalet gjordes alltså lokalt, och berodde i hög grad på församlingarnas prioriteringar, åtminstone fram till 1830-talet, då serien Svensk författningssamling standardiserades och fasade ut det gamla årstrycket. Detta gör i sin tur att enskilda församlingar mycket väl kan ha unikt material i sina samlingar, och att de även kan ha bevarat förordningar och kungörelser som saknas i pliktbibliotekens samlingar.

Böckernas spridning och bruk Bokinventeringarna har också kunnat presentera avsevärda mängder tryck från 1500-talet och framåt, både svenskt och utländskt. Självklart dominerar de kyrkliga böckerna – biblar, liturgiska handböcker, psalm- och koralböcker – men det finns också en försvarlig mängd importerad teologisk och i vid mening filosofisk litteratur, som i sin ägarhistoria speglar ett bruk och en spridning av böcker som sannolikt var betydligt större i reformationstidens och stormaktstidens svenska rike än vad som tidigare varit känt.

Ett exempel på 1500-talets vittförgrenade bokmarknad återfanns i Vadstena, där ett exemplar av den lärde schweiziske boktryckaren Nicolaus Brylingers bearbetade och kommenterade utgåva av den latinska vulgatabibeln – tryckt i Basel 1557 och bunden i ett vackert, blindpressat band – visade sig ha köpts i Gävle av en djäkne från Skog i Hälsingland redan 1561.7 I Eksjö kyrka vittnar en mindre boksamling som tillhört kyrkoherde Zacharias Johannis (1597–1681) om ett bokligt intresse utöver det vanliga, men också om böckernas betydelse som statusföremål och betydelsebärande objekt.

Huvuddelen av herr Zacharias bevarade böcker – sannolikt har han ägt betydligt fler som har förstörts eller förkommit under seklens lopp – har han köpt i Rostock, där han tycks ha studerat i början av 1620-talet. Förutom en lunta med sammanbundna avhandlingar av Johann Affelmann (1588–1624), teologie professor vid Rostocks uni­­

I ett exemplar av 1615 års Rättegångsprocess, som sammanbundits med flera andra förordningar, får Fru Justitia en släng av sleven i en handskriven vers: ”Hielp Gudh hwad ömkligit sätt/Man brukar nu at skippa rät,/Een fattig som till rätta gåår,/ aldrig till afskeed komma nåår,/Hans saak upskiutess åhr från åhr/Ty fäller han fast mången tår.” Veta kyrka, Linköpings stift.

Foto: Martin Kjellgren.

ver­­sitet, består de av sex vackert inbundna voly­ mer med arbeten i dogmatik och retorik av Simon Pauli d.ä. (1534–1591), som var superintendent i samma stad.

Men bland Zacharias Johannis böcker finns också ett praktfullt exemplar av Cyriacus Spangen­ bergs katekes, tryckt i Schmalkalden 1566, som han fått till skänks av Eksjös borgmästare Bengt Svensson (Ekerman) 1633.8 Hur borgmästaren själv fått tag i boken är okänt, eftersom äldre ägar­ anteckningar inte avslöjar några identifierbara namn. Vad som föranlett gåvan avslöjas inte heller, men att den bör ses som ett sätt att bygga nätverk och ömsesidiga relationer i den lilla staden på hög­landet är tämligen uppenbart.

På försättsbladet till Vena kyrkas exemplar av

17

En informators furstliga lön: Büntings Harmonia evangelistarum (1617) med riksvapnet i mittmedaljongen, Vena kyrka, Linköpings stift. Foto: Martin Kjellgren.

hands att anta att Burman inte köpt volymen själv, utan att han kan ha fått den för de tjänster han gjort kronan.

I båda dessa fall tycks alltså böcker ha fungerat som hårdvaluta när ekonomiskt och kulturellt kapital vägdes samman och brukades i det system av hierarkiskt relationsbygge och ömsesidiga beroendeförhållanden som utgjorde en grund för stormaktstidens samhälle.

Vid inventeringarna i Linköpings stift har det också visat sig att just Heinrich Bünting tycks ha varit en viktig författare för svenskt vidkommande, eftersom två av hans arbeten, den bibliska reseguiden Itinerarium sacrae scripturae (utgiven i svensk översättning 1588) och den nyssnämnda Harmonia evangelistarum, är så pass vanligt förekommande.10 Ägarhistoriken skiftar för volymerna, vilket i sig är intressant, eftersom det betyder att det inte rör sig om bokinköp som påbjudits av överheten, vilket annars är standard i de kyrkliga boksamlingarna – i synnerhet när vi kommer till det karolinska enväldets tid och frihetstiden.

I stället handlar det i första hand om privatägda böcker som av en eller annan anledning har hamnat i kyrkorna, och trots att det rör sig om stora, praktfulla volymer som knappast kan ha varit billiga när de var nya, så är de första kända ägarna påfallande ofta enkla församlingspräster eller sprungna från en borgerlig bakgrund.

Bortglömda manuskript

Heinrich Büntings Harmonia evangelistarum – översatt till svenska av Hans Påvelsson Low och tryckt i Stockholm 1617 – framgår däremot tydligt orsaken till en liknande bokgåva. I augusti 1628 skänkte handskrivaren och fogden Jacob Olofsson Burman boken till ‘vördig och vällärd herr Lars Jonae, till en oförgätelig ihågkommelse för det store omak han för min lille son Olof haft haver och ännu framdeles hava vill. Gud förläne till arbetet sin välsignelse. Amen.’9 Jacob Burman tycks med andra ord ha använt sitt exemplar av Büntings bibelhistoriska verk för att avlöna sonens informator. Eftersom volymen är bunden i ett band med riksvapnet i blindtryck mitt på pärmen kan exemplaret troligen knytas, om inte till den kungliga boksamlingen, så åtminstone till personer inom den kungliga förvaltningen. Därmed ligger det också nära till

18

Något som också kommit i dagen under inventeringarna är tidigare okända handskrifter som bevarats bland kyrkornas böcker. Rena manu­skript är relativt sällsynta: i den mån sådana alls bevarats till eftervärlden har de ofta varit väl­kända och har för länge sedan införlivats i de större forskningsbibliotekens samlingar. Vad som där­ emot knappast har uppmärksammats tidigare är de anteckningar som förekommer i rikligt mått i kyrkornas tryckta böcker.

Alla som någon gång har hanterat äldre böcker vet att det i de flesta fall finns noteringar på försättsbladen – vanligen rena ägarnotiser – eller marginalanteckningar. Men vad som framkommit under inventeringarna är att försättsbladen ofta använts till mer fullödiga anteckningar, avskrifter och redogörelser – som i fallet med den volym med skrifter av Martin Luther, tryckt

i Jena 1570, som återfanns vid inventeringen i Hults kyrka i mars 2018. Där har Jonas Magni (1582–1659), prost över Visingsborgs grevskap, skrivit ett gåvobrev där han förklaradr att han skänker boken till Hults kyrka eftersom han var barnfödd i församlingen, och där hade fått ‘dop, namn och kristendom’. Men han har även skrivit självbiografiska notiser om sin familj och om sin skoltid i Linköping på 1590-talet, där han bland annat berättar hur han sett kung Sigismund och hans polska soldater under uppmarschen till Stångebroslaget och hur han ‘med gråtande tårar’ bevittnat Linköpings blodbad skärtorsdagen år 1600.11 Jonas Magnis omfattande noteringar utgör ett undantag, eftersom försättsbladen vanligen har ett begränsat utrymme för handskriven text.

Men det förekommer också att tryckta böcker bundits samman med buntar av blanka pappersark, som sedan använts för anteckningar, avskrifter och hela manuskript. Ett exempel på detta bruk finns i 1571 års kyrkoordning från Hägerstads kyrka, där en i övrigt okänd Nicolaus Laurentii Smalandensis omkring sekelskiftet 1600 har fört pennan. Bland annat har han skrivit utförliga kommentarer till Matteusevangeliets berättelse om barnamorden i Betlehem på latin, samt listat alla viktiga patriarker, profeter, kyrko-

fäder och kyrko­lärare från Adams dagar in till hans egen tid. Tendensen är tydligt evangelisk, och skolas­tiker som Albertus Magnus, William Ockham och Thomas Aquinas får finna sig i att dela utrymmet med teologerna på modet i det sena 1500-talets Sverige: Jan Hus, Martin Luther, Philipp Melanchton och Johannes Brenz.12 Ett annat exempel finns i Eksjö, där ett exemplar av Martin Luthers ‘förbättrade’ världskronologi, Supputatio annorum mundi, tryckt i Witten­ berg 1545, bundits samman med hundratals blanka sidor, som under andra hälften av 1500-talet har fyllts med anteckningar och avskrifter på latin och svenska av minst två olika händer. En dokumen­ tation med en kortfattad genomgång av innehållet gjordes i slutet av 1940-talet, men sedan dess har manuskriptet knappast uppmärksammats och har heller inte tillgängliggjorts för forskning – helt enkelt för att det fallit i glömska och inte har kata­ logiserats.13 Men manuskripten förmedlar inte bara text, utan även musik. Före 1800-talet var nottryck en sällsynthet, och det brukliga var att musik kopierades för hand. Inte sällan dyker det därför upp handskrivna notsamlingar och koralböcker i kyrkorna.

De flesta av dessa är från andra hälften av 1700-talet eller yngre, men då och då stöter man

Jonas Magnis anteckningar om skolgången i Linköping på 1590-talet, slaget vid Stångebro och Linköpings blodbad. Hults kyrka, Linköpings stift. Foto: Martin Kjellgren.

På en manuskriptsida, sammanbunden med Martin Luther, Supputatio annorum mundi Wittenberg 1545, har en i övrigt okänd Sueno Jonae övat sig i att adressera den blivande kung Sigismund. Eksjö kyrka, Linköpings stift. Foto: Martin Kjellgren.

19

på material som är äldre än så. I de tryckta missalen och sångböcker som finns bevarade från mitten av 1500-talet markerades exempelvis de liturgiska melodierna bara med notstreck: noterna fick sedan fyllas i för hand av den lokale kantorn – förmodligen för att tillgodose liturgiska traditioner i de olika stiften. Men det innebär också att varje exemplar av dessa böcker är unikt.14 Redan under inventeringarna i Skara stift fann Stenback att det fanns flera bevarade sångböcker och missalen med notskrift från 1500-talet som var helt okända i den bibliografiska och musikhistoriska forskningen. Under de följande inventeringarna i Strängnäs och Linköpings stift har ännu fler exemplar återfunnits, vilket gör att antalet kända källor till den tidiga reformationstidens kyrkliga musikliv i Sverige har mer än fördubblats sedan inventeringarna inleddes.

De många fynden gör att centrala delar av svensk

Handskrivna noter till mässpartierna Sanctus och Agnus Dei i Een liten song-book til at bruka j kyrkionne (1553). Eksjö kyrka, Linköpings stift. Foto: Martin Kjellgren.

20

musikhistoria behöver skrivas om, och har därför blivit en central komponent i ett stort digitaliseringsprojekt, initierat av professor Mattias Lundberg vid musikvetenskapen i Uppsala.15 Upp ur glömskan Sammantaget har alltså de kyrkliga bokinventeringarna blottlagt stora mängder material, som inte enbart kan användas och tillgängliggöras för att berätta om den lokala kyrkans eller socknens historia. Materialet öppnar också för möjligheter inom bok-, kyrko- och kulturhistorisk forskning, och för samarbeten mellan å ena sidan stiftsorganisationerna och församlingarna, och å den andra akademin och forskningsbiblioteken. I skrivande stund pågår arbetet med att göra resultaten från inventeringarna i Linköpings stift fritt tillgängliga i en databas via Linköping University Electronic Press, där de olika posterna kommer att innehålla uppgifter om titlar, bindning, proveniens, anteckningar och spår av bruk i de enskilda volymerna. Databasen kommer med andra ord bli användbar för såväl kvalitativa som kvantitativa bokhistoriska studier, och då även banden beskrivs kortfattat ges också ingångar till studier av materiell boklig kultur med objektbiografin som metod, vilket är särskilt värdefullt för det allra äldsta materialet från 1400-, 1500- och det tidiga 1600-talet.16 Men även yngre materialgrupper, där de enskilda exemplaren kanske inte är så intressanta, kan också bli föremål för forskning med hjälp av inventeringarna. Det är kanske inte alldeles nödvändigt att veta var varje enskilt exemplar av Svensk författningssamling finns, men att presentera vilka serier och årgångar av offentligt tryck som bevarats i vilka kyrkor skulle däremot vara välfunnet, just med tanke på luckorna i pliktbibliotekens samlingar. Att göra detta skulle kräva en stor arbetsinsats, eftersom materialet inte detaljstuderats vid inventeringarna, utan fortfarande är okatalogiserat och ofta helt oordnat. Data från inventeringarna kan likväl ge en finger­visning om var det kan vara fruktbart att göra nedslag.

Att katalogisera bevarade sockenbibliotek är också en uppgift som skulle kunna bli föremål för examensarbeten inom biblioteks- och informationsvetenskap, med resultat som skulle

kunna få bestående bok- och bildningshistoriska värden. Även här kan inventeringarnas resultat avslöja var bestånden finns.

Det finns överhuvudtaget stora poänger med att låta resultaten från inventeringarna bli sökbara för forskning, inte bara vad gäller enskilda objekt, utan när det gäller bestånden i stort.

Det finns också all anledning att fortsätta inventeringarna i andra stift – men det bör inte sluta där. Som det ser ut idag har församlingarna fortfarande inte kompetensen, tiden och resurs­ erna att hantera boksamlingarna. Risken är att inventeringarnas resultat blir pappersprodukter,

och att den kunskapsinsamling som gjorts inte utnyttjas. Men kyrkornas boksamlingar är av riksintresse och kan knappast fortsätta att betraktas som en intern kyrklig angelägenhet: deras bevarande och tillgängliggörande borde prioriteras bättre än vad som sker idag, och det är något som bör ske i tätare samverkan mellan församlingarna, stiften, kulturarvsinstitutionerna och de kulturvårdande myndigheterna. I annat fall är risken att böckernas uppvaknande bara blir tillfälligt, och att volymerna snart återgår till sin törnrosasömn bland mössen och silverfiskarna på kyrkvindarna.

NOT ER 1. Jonas Nordin har uppmärksammat mig på detta förhållande; jfr Prop. 2016/17:116, s. 179–80.

2. Se Kulturmiljölag (1988:950) kap. 4, § 6–10.

3. Martin Kjellgren, Protokoll från bokinventering i Åkerbo församling, upprättade 2019-11-20; boksamlingen från Örtomta dokumenterades 2019-10-29 4. Ödeshögs församlingsarkiv, gällande inventarieförteckning (arbetsmaterial); Martin Kjellgren, Protokoll från bokinventering i Ödeshögs församling, upprättade 2019-03-28.

5. Resultaten från inventeringarna i Skara och Strängnäs sammanfattas i Stenbacks rapporter, se Fanny Stenback, ‘Kyrkornas böcker. En inventering av böcker i Skara stift 2014–2015’ (Scriptum/Skara stift u.å.), samt ‘Kyrkornas böcker. Bokinventering i Strängnäs stift 2016–2017’ (Scriptum/Strängnäs stift u.å.). Båda rapporterna kan rekvireras från respektive stiftsorganisation. För listor på titlar och ämneskategorier som återfunnits i Linköpings stift, se Martin Kjellgren, Böckernas ordning: Om hantering av kyrkliga boksamlingar (Linköping 2020 under utgivning); för mer konkreta fynd och iakttagelser i Linköpings stift hänvisar jag tills vidare till projektbloggen Bibliotheca rediviva, https://bibliothecarediviva.blogspot.com.

6. Några av de vanligast förekommande medicinska handböckerna i Linköpings stift är Johan Anders af Darelli, Socken-Apothek och någre hus-curer (Stockholm 1760); Johan Haartman, Tydelig underrättelse, om de mäst gångbara sjukdomars kännande och motande (Åbo 1765); Sven A. Hedin, Handbok för pracktiska läkare-vetenskapen (Stockholm 1796); Johan Adolph Wadström, Korta underrättelser för allmoge och tjenstefolk, om orsakerne til veneriska smittans kringspridande, faran af desz döljande samt sjukdomens allmännaste känneteken (Linköping 1796); Sven A. Hedin, Handbok för vaccinatörer och vaccinations-föreståndare (Stockholm 1813); samt Magnus af Pontin, Anvisning till valet af läkemedel för allmänna sjukvården, till inrättande af socken-apothek (1816).

7. Nicolaus Brylinger, Biblia Sacrosancta ad Hebraicam ueritatem, & probatissimorum ac manuscriptorum exemplarium fidem diligenter recognita & restituta. Basileae apud Nicolaum Bryling. Anno M. D. LVII. (Basel 1557), exemplar i Vadstena församlings ägo, som enligt ägaranteckningar köptes i Gävle 1561 av Abraham Olofsson (d. 1622), son till kyrkoherde Olaus Andrae i Skog i Hälsingland; Jan Brunius, Uppsala stifts herdaminne: 1527–1593 (Uppsala: Stiftshistoriska kommittén i Uppsala, 2017), s. 394–95.

8. Cyriacus Spangenberg, Catechismvs, Die Fünff Heuptstück

der Christlichen Lere, Sampt der Hausstafel, vnd dem Morgen vnd Abendt Gebet, Benedicite vnd Gratias, etc., tryckt av Michel Schmuk (Schmalkalden 1566), exemplar i Eksjö kyrkas ägo.

9. Heinrich Bünting, Harmonia evangelistarum: thet är: een ganska skön och endrechtigh the fyra helga ewangelisters tilsammanstämmelse (Stockholm: Ignatius Meurer, 1617), exemplar i Vena kyrkas ägo.

10. Med sina åtta bevarade exemplar, varav ett från andraupplagan 1595, är Büntings Itinerarium sacrae scripturae det van­ ligast förekommande 1500-talstrycket i Linköpings stifts kyrkor, näst efter 1541 års bibelutgåva; av Harmonia evangelistarum finns fjorton exemplar bevarade. Om Büntings Itinerarium, se Göran Bäärnhielm, ‘Den första svenska kartan med Amerika. Av Heinrich Bünting (1545–1606)’, Biblis, nr 2 (1998), s. 28–33, samt Torbjörn Sundquist, ‘Heinrich Bünting and his ’Itinerarium’ in Scandi­ navia’, i Europäische numismatische Literatur im 17. Jahrhundert, red. Christian Dekesel Thomas Stäcker (Wiesbaden: Harrassowitz, 2005), s. 115–23.

11. Martin Luther, Tomvs qvartus et idem vltimvs omnium operum Reuerendi Patris, Viri Dei, Doct. Mart. Luth. quae ab anno XXXVIII. vsq. ad annum XLVIII. edita sunt. Quorum Catalogum folio sequenti inuenies. Ienae Excudebat Christianus Rhodius. M. D. LXX. (Jena: Christian Rödinger, 1570), exemplar i Hults kyrkas ägo; se vidare Martin Kjellgren, ‘Ögonvittne till blodbadet: Kyrkoherde Jonas Magnis bokanteckningar’, artikelmanus.

12. Then swenska kyrkeordningen. Tryckt j Stocholm aff Amund Laurentzson. Anno. Domini. M. D. LXXI., exemplar tillhörigt Rimforsa församling.

13. Martin Luther, Supputatio annorum mundi: Emendata. D. M. Lutheri (Wittenberg: Georg Rhau, 1545), exemplar i Eksjö kyrkas ägo.

14. Emil Liedgren, Svensk psalm och andlig visa: Olaus Petri-föreläsningar i Uppsala mars 1924 (Stockholm: Diakonistyrelsen, 1926) s. 88–89; Isak Collijn, Sveriges bibliografi intill år 1600, 2, 1530–1582 (Uppsala: Svenska litteratursällskapet, 1927–1931), s. 202–5.

15. Detta projekt, Swedish Liturgical Music Sources c.1520–c.1820 (förkortat SweLiMuS), finansieras av Riksbankens jubileumsfond. SweLiMuS webbportal återfinns på https://www2.musik. uu.se/forskning/databaser/swelimus/index.html.

16. För diskussioner om materialitet och objektbiografi som metod, se Emma Hagström Molin, Krigsbytets biografi: Byten i Riksarkivet, Uppsala universitetsbibliotek och Skoklosters slott under 1600-talet (Göteborg: Makadam,2015), s. 20–35.

21

22

adam korpskog

Axel Törneman och Sigfrid Siwertz

Å

ret 1907 anlitades konstnären Axel Törneman (1880–1925) som bokillustratör av Albert Bonniers förlag. Han hade då återvänt till Sverige efter studier i München och Paris och genom målningar som Nattcafé, där man skymtar intryck från sekelskifteskonstens böljande linjer, hade han blivit en förgrundsgestalt inom svensk modernism. För Bonniers skapade han därefter uppåt femtio olika omslag och vinjetter åt verk av bland annat Marika Stiernstedt, Gustaf af Geijerstam och Sigfrid Siwertz (1882–1970). Den siste utgör ett särskilt kapitel eftersom författaren hade varit klasskamrat till konstnären. De återupptog kontakten och upprättade ett tvär­estetiskt samarbete som hittills förblivit outforskat.

Törnemans första och sista illustrationsuppdrag var till Siwertz böcker, från Cirklen via Mälar­ pirater till De stora barnen.1 Konstnären tog aldrig hänsyn till tidens bokkonstnärliga typografi, vilket gör honom obunden, med en egen stil närmare kopplad till den tidens föraktade masskultur. För att citera konstnären Akke Kumlien: ‘Att illustrera och att dekorera är inte samma sak.’2 Törneman var oerhört produktiv. Utöver vinjetter innefattar konstnärskapet även måleri, fresker, grafik, skämtteckningar, altartavlor samt formgivning av reklam och frimärken. Trots Törnemans konsthistoriska kanonisering som ‘den förste svenske modernisten’ är forskningen kring hans verk anmärkningsvärt liten. Och i takt med att den litteraturvetenskapliga forskningen om Axel Törneman, Nattcafé, 1906. Thielska Galleriet. Beskuren.

Siwertz tidiga författarskap ökar gäller det alltjämt att utforska och omtolka Törnemans vinjetter, vilket är syftet med den här artikeln.3 Bokmarknad och masskultur Törnemans verksamhet som bokillustratör in­ träffade under en turbulent period när svensk bok­ marknad genomgick omfattande förändringar.4 Billighetsupplagor, direkta föregångare till dagens pocketböcker, etablerades och revolutionerade svenskarnas läsvanor.5 Denna framväxande masskultur gick hand i hand med en demokratisering.

I en artikel skrev bokkonstnären Arthur Sjögren att teckningen är ‘en konst för sig, likaså god och förnäm som någon annan, ja af större uppfostrande betydelse kanske, enär den är den konstart, som kan och bör tränga bredast in bland folket’.6 Litteraturhistorikern Carl David Marcus jämförde billighetsupplagorna med en kulturrevolution: För några år sedan skref jag en artikel som innehöll en vädjan, att vår litteraturs skatter måtte spridas rundt landets mindre bemedlade kretsar. Jag möttes då af den invändningen, att något dylikt på grund av ekonomiska skäl vore en orimlig begäran.

Och i dag! I dag stå vi inför en spridning af litteraturen, som betecknar en helt och håller ny epok, en demokratisk bokspridning, dikt och vetenskap åt hvar och en, som har lust att läsa.7

Konkurrensen mellan förlagen var hård och ledde till att priset på billighetsböckerna pressades ner från en krona till tjugofem öre. Konkurrensen mellan konstnärer var minst lika hård med

23

namn som Nils Kreuger, Ingeborg Uddén, Elsa Beskow och John Bauer i spetsen. De justerade i hög grad sina motiv utifrån bokmarknadens behov och ibland kunde vinjetter vara avlägset kopplade till det litterära verket. Avsikten var att omslagen skulle urskiljas i bokhandelns allt större utbud och locka så många köpare som möjligt. Såväl konstnärer som författare var helt enkelt tvungna att anpassa sig efter en accelerer­ ande marknadsorienterad samhällsutveckling.

Efter nästan fem år i Paris lyckades Törneman 1907 upprätta kontakt med Bonniers förlag.

Samarbetet gick ut på att illustrera omslag och i enstaka fall vinjetter till både nyutkommen och äldre skönlitteratur. Bonniers hade växt sig till att bli Sveriges dominerade skönlitterära bokförlag och konstnären fick därmed en stabil inkomst fram till 1916, när samarbetet avslutades. Under sina år i München och Paris hade Törneman illustrationsuppdrag som en extra inkomstkälla.

Axel Törneman, Omslagsvinjett till Cirkeln, 1907.

24

Konstnärskamraten Ernst Norlind redogör för en dialog i Intermezzon och bagateller, publicerad 1907: […] Och så har jag illustrerat historier, men det tog hus i helsike.

– Hur så?

– Jo, jag var inte så noga med att läsa igenom manuskripten till novelletterna. Och så en gång fick jag en historia om en konstnär, som sålde sig åt djäfvulen – du vet det vanliga koket, inte säljer en konstnär sig – nå lika godt. Jag ritade en djäfvul i frack och en fin målare. Men dagen efter låg det ett telegram på mitt skrifbord: Det var ingen fin djäfvul, utan endast en liten jävelett. Det var inte en rik målare utan en fattig. Läs ordentlig genom manuskriptet.8

Törnemans slarv minskade avsevärt i Stockholm där han förberedde sig mycket noggrant inför uppdragen. Han blev noggrannare med att läsa böckerna och hade nära kontakt med respektive författare. Ibland fick han exakta instruktioner, som till exempel Marika Stiernstedts omslagsförslag till romanen Daniela Herz: ‘Hallonröda bokstäfver, en dunkel, litet giftig, men varm färg. Förstår ni en kvinna som speglar sig. Bakom henne i spegeln syns en stad, torn, spiror, tak, belyst af solen, fantastiskt praktfullt. Det är hennes syner. Hon har en röd klänning som boksträfverna ovan’, för att sedan tillägga: ‘Bry er inte om att följa den här teckningen. Bara idén om ni vill.’9 Att Gustaf af Geijerstam – för vilken Törneman skapade tjugofem bokomslag för Bonniers enkronaserie – hade förtroende för konstnären framgår av ett beundrarbrev som handlar om genombrottstavlan Nattcafé: ‘Hvad jag beundrar i er konst är dess utomordentliga rikedom och intensitet.’10 Även Sigfrid Siwertz beundrade Nattcafé. Han hade besökt Paris 1907 och tagit del av den kontinentala miljö som dominerar Törnemans tidiga konstnärskap. Under förberedelserna för novellsamlingen Cirkeln kontaktades Törneman för att illustrera. I ett odaterat brev ger författaren konstnären sparsmakade instruktioner: ‘Hvad titelvinjetten angår har du naturligtvis som i öfrigt fria händer, men jag hade tänkt mig något i stil med din nattresturang.’11 Det blev i slutändan ett annorlunda motiv. I april 1907 sålde Törneman Nattcafé till konstsamlaren Ernest Thiel och be-

Axel Törneman, Vinjett till Cirkeln, 1907.

skrev sina planer i ett brev: ‘Jag tycker det är ett fullgodt arbete som jag kan stå för, men för mig personligen är det endast en kedja i min utveckling som jag redan kommit öfver.’12 Cirkeln Cirkeln består av en samling berättelser om vilsna människor. I litteraturhistorien brukar det heta att karaktärerna är färgade av en pessimistisk livs­ åskådning och att den siwertzska novellistiken skildrar dekadensens förfallstematik.13 Miljön rör sig mellan olika europeiska storstäder, från Paris tunnelbanesystem till Berlins nattcaféer, en asfalts­romantisk genre som litte­raturvetaren Alexandra Borg benämner boulevardism.14 Törnemans bidrag består av fem vinjetter.

Omslagsvinjetten föreställer ett hjul av nakna människokroppar i olika åldrar som slingrar sig runt en svartröd cirkel i bakgrunden. De klättrar,

sitter på, griper tag i och trycker ned varandra.

Vinjetten alluderar dels på titeln, dels på jugendstilens vågiga linjer. Figurerna bildar ett livshjul, som är en såväl religiös som esoterisk symbol med gamla anor, i flera fall kopplas cirkelformationen till skapelsemyter. Bland de symbolistiska konstnärerna förekommer motivet hos exempelvis Gustav Vigeland och Gustav Klimt.

När Cirkeln gavs ut nämnde Svenska Dagbladets John Landquist – för övrigt nära vän till både Törneman och Siwertz – omslaget ‘af den unge redan ryktbare målaren’ i sin recension: ‘På cirkelns mörka grund slingra sig om hvarandra muskulösa bredskuldrade män och kvinnor som hålla barn höjda i sina armar. De trycka ned hvarandra i sin blundande lidelses tunga vilja.’15 Han ansåg att cirkelmotivet framställer varandet och existensen. I Göteborgspressen hade litteraturkritikern Karl Warburg liknande synpunkter:

25

Axel Törneman, Vinjett till Cirkeln, 1907.

Omslagsteckningen – för öfrigt den mest lyckade af bokens stundom rätt bizarra vignetter – visar en hopgyttring af nakna kroppar, hvilka drömma, lida, njuta under de det samfällt bilda en cirkel, symboliserande världscirkelns kval och fröjder, hos varelser som synas försjunkna i omedvetenhet och viljelöshet.

Denna bild antyder bokens helstämning med dess diskreta, känsliga skildringar af lifsöden.16

Litteraturhistorikern Christer Jacobson har tolkat in en schopenhauersk parallell mellan omslagsvinjetten och Siwertz noveller: ‘Några av dem når ett slags resignerad frihet, en blir fri i dödsögonblicket, men ingen av dem lyckas bryta sig ur ödets ring och leva vidare.’17 Äldre konsthistorisk forskning har skrivit att Törnemans vinjetter förhåller sig ytterst fritt gentemot Siwertz noveller.18 I nyare forskning har konstvetaren

26

Patrik Steorn analyserat förhållandet mellan cirkelns anonyma kroppar och individualiserade ansiktsdrag, han beskriver Törnemans vinjett som en motsättning mellan individualitet och solidaritet.19 I en annan vinjett skildras en korsfäst man i svart frack och vit stärkkrage. I bakgrunden skär lodräta linjer av mot det mörka markpartiet. Nedanför den korsfäste flockas skadeglada kvinnor som sparkar mot korset och frestar, alter­nativt bränner honom med cigarretter. En annan figur som Törneman föraktade var den feta brackan som skymtar i förgrunden. Motivet återger manlighetens kris och konstnärens privata korrespondens är fylld av liknande motiv där korsfästa kvinnor och män skildras i martyrrollen med en ‘nästan morbid fantasi’, för att citera Törnemanforskaren Anita Theorell.20 Vinjetterna till Cirkeln var därmed ett av få tillfäl-

len när konstnären faktiskt visade sina övningar offentligt. Karl Warburg var emellertid inte imponerad av den korsfäste mannen och skrev att vinjetten ‘värkar afskyvärdt, lika vissa dekadenta teckningar i den för några år sedan upphörda tyska tidskriften “Insel” ’.

Tidigare forskning har funnit stilimpulser från Aubrey Beardsley i vinjetten, samt disku­ terat möjligheten att Törneman delvis haft sig själv i åtanke för rollen som den korsfäste – han föredrog mörka eleganta kläder och hade kanske sitt stundande äktenskap i åtanke – men landar i tolkningen att konstnären skildrar sin situation i Paris och hans hat-kärlek till staden.21 Men troligen beror grymheten i människosynen på Törnemans läsning av den österrikiske filosofen Otto Weininger.

Weiningers idéer uppmärksammades efter att han genomfört ett spektakulärt självmord endast 23 år gammal.22 Boken Kön och karaktär spreds sedan med en nästan epidemisk verkan bland unga män som Franz Kafka, James Joyce och Ludwig Wittgenstein. I sin recension av Cirkeln refererade John Landquist till Weininger, vars tankegods domineras av en extrem dualism där kvinnor står för allt negativt och män för allt positivt, kanske är det dessa sidor som litteraturvetaren Lydia Wistisen syftar på när hon hävdar att Siwertz framställer den kvinnliga sexualiteten som mystisk och farlig.23 I ett brev till sin blivande hustru Gudrun beskriver Törneman sina tankar om Weininger: Det är en hemsk bok. Det är det första och enda strängt vetenskapliga arbete över kvinnan, hennes själsliv, hennes kärlek och hennes skapelse jag läst.

Weininger har aldrig älskat eller ock har han älskat mer än andra. I detta giver jag honom rätt ‘människan växer i samma mån som hon låter tingen få större betydelse’. Den människa för vilket allt är obetydligt är en obetydlig människa.24

Cirkelns sista del kallar Siwertz ‘De ensamma och döden’. Här finns noveller om diverse ensamma människor – gamla och unga – som samtliga begår självmord för att undgå ‘cirkelns förbannelse’.25 I en av berättelserna besöker en ensam svensk student prostituerade på Berlins nattkaféer. Siwertz skildrar ett ständigt tillstånd av meningsförlust och även denne man tar sitt liv med en revolver, i en stad som beskrivs som en

skräckinjagande varelse: ‘Storstaden var dock en farlig fresterska, hennes kvällar dränkte alla betänkligheter i sitt fräcka ljus.’26 I Törnemans kapitelvinjett kastar döden sin skugga över en fest. Markpartiet är samman­ pressat av herrar i cylinderhatt som tumlar runt med dansöser. Vinjetten erinrar om följande scen ur Cirkeln: ‘Röken tätnade under glödlampor­nas orörliga, hängande ljusdroppar. Ur sorlet slogo tomma skratt. En frackklädd herre ramlade raklång öfver ett bord med whiskybuteljer och glas.’27 Genom Törnemans konstnärsögon blir det gestaltat som en osentimental dödsdans där de levande övervakas av dödens svartmönstrade mantel, med Siwertz ord: ‘Döden kryper som en mask i varje rynka’, eller på det parisiska natt­ caféet: ‘dessa människor äro döda, men deras svepningar lefva. Själen har flyttat ut i skalet och blifvit linjer och färg.’28 1908 återgäldade Siwertz Törnemans framgångsrika bidrag i en lång artikel över konst­ nären i tidskriften Varia. Författaren framhåller kamratens skicklighet som tecknare av ‘det nedåtgående lifvet, det tomma döende, sönderfall­ ande’, med andra ord dekadensens nedgång, förfall och utmattning: ‘Det synes mig, som han inom denna genre, där teckningen spelar en domi­nerande roll, hittills gjort flera av sina bästa saker’, och vidare förmågan att återge ansiktets landskap: ‘Han har novellistens förmåga att i några linjer skildra ett lifs ondska och inskränkta själftillräcklighet.’29 En relevant aspekt härom är att Törneman för­ sörjde sig som frilansande illustratör. Han var tvungen att anpassa sig efter tidens marknad där makabra dekadensmotiv stundtals var kommer­ siellt gångbara. I själva verket ville Törneman bort från denna typ av melankoliska livshållning, redan 1905 skrev han i ett brev från Paris: ‘Jag målar lik och underliga fantomgestalter som dansa cake walk öfver fält med dödskallar, dårar och sjuka och all världens elände’ och avslutar: mitt arbete är inte vackert, det tillfredställer icke mig och knappast någon annan häller. Det är icke stort mer än utspottade själskval som gjort underliga figurer på duk och papper. Jag vill söka blifva fri från detta och nå fram till en enklare sundare och större lifssyn.30

27

Där finnes i skildringen av pojkarna så månget på kornet taget drag och när en naturskildring flätas in faller den sig så naturlig och göres i all sin knapphet så målande, att vignettillustrationerna bli till något svagt och störande. (Siwertz borde betvinga sin förkärlek för dessa små vignetter, som kunna se nog så dekorativa ut, men som i belysningen av texten te sig så blacka och överflödiga och påträngande. Man vill hälst låta egen fantasi måla efter författarens anvisning.)34

Axel Törneman, Omslagsvinjett till Mälarpirater, 1911.

Mälarpirater 1911 publicerades Siwertz kortroman Mälarpirater, som i svensk litteraturhistoria fått närmast klassi­ kerstatus. Den handlar om bröderna Georg och Erik som seglar ut bland mälaröarna en sommar, tillsammans med vännen Fabian. I sin samtid betraktades Siwertz roman som en äventyrsbok för pojkar och den fick ett entusiastiskt, närmast översvallande mottagande i pressen.31 Törneman gjorde sammanlagt åtta vinjetter som omnämndes sparsmakat. John Landquist – som blivit kritiker för Dagens Nyheter – skrev: ‘Axel Törneman har prydt hvarje kapitel med särdeles stilfulla vinjetter, åskådliggörande pojkarnas äfventyr.’32 Bland andra tidningar betecknades vinjetterna kortfattat som ‘lekande’ samt att förlaget skänkt boken ‘en vacker utstyrsel’.33 I finlandssvenska Åbo underrättelser stötte Törnemans konstnärliga bidrag dock på motstånd:

28

Törneman arbetade på flera omslagsskisser och likt fallet med Cirkeln anges bokens helhetsstämning redan där. Initialt fokuserade han uteslutande på Vindrosen – den segelbåt pojkarna ‘lånar’ – som färdas över stiliserade vågor på sin odyssé. På det slutgiltiga omslaget placeras båten i bakgrunden. Själva mälarlandskapet tillkommer i form av en ö i förgrunden. I sina övriga vinjetter använder Törneman genomgående samma streckade tuschmanér som i Cirkeln, men håller ett mer enhetligt format. Den ornamentala streckstilen för tankarna till Nils Kreuger och samtida norska konstnärer.35 Pojkarna skildras ofta under sina seglatser där de kapsejsar och försöker lära sig att navigera. Det finns ett par undantag. I vinjetten till det femte kapitlet återger Törneman Georg som springer genom skogen. Scenen som skildras före­gås av en situation, där pojkarna har sett ett flytande människolik i vattnet: Vet ni, hvad skogsskräcken är, den plötsliga, isande främlingskänslan midt i detta ljudlösa, vilda, vanvettiga växande, där hvarje blad är ett stort öga, som stirrar dolskt på inkräktaren. Öfver dig, under dig, bakom dig, på alla sidor har du fienden. Buskarna stå lurande på huk, rötterna rinna som ormar efter din fot, grenarna sträcka sina polyp­armar efter din hals. Den djupa tystnaden är bara en enda väntan på det ögonblick, då hela skogen skall kasta sig öfver dig med sina tusen armar, suga upp dig i sin kväfv­ande, myllrande massa… Du tar plötligt till att springa. Som en galning springer du utan att se, hvar du sätter din fot…36

I förgrunden har Törneman placerat en huggorm som ömsar skin och på marken har löven fått ögon som stirrar. Pojkarna har gått i land på ‘den förtrollade ön’ där ‘aldrig en människa satt sin fot’. Vinjetten har fokus på skogsrädslans

Axel Törneman, Vinjetter till Mälarpirater, 1911.

29

hallucinatoriska effekter. Den mardrömslika naturskildringen kan kopplas till den kvardröjande symbolismens intresse för tabubelagda och disharmoniska motiv.

Det tredje kapitlet har en våldsam nyckelscen där Georg och Fabian hamnat i slagsmål. I Törnemans vinjett återges de två antagonisterna i förgrunden under en molnbeströdd himmel.

Fabian höjer nävarna, samtidigt som Georg trycker ned dem, i bakgrunden skymtar Erik naken. Den refererar sannolikt till följande passage ur romanen: Fabian kastade sig strax öfver Georg för att få honom på rygg, men han lyckades resa sig och fick båda undertagen vid brottningen.

– Stå på dig, Georg, stå på dig, Georg! ropte Erik halfgråtande ute från båten.

Georg kramade Fabian intill sig med knogarna i hans rygg och spände hvarje sena i kroppen för att mota den andres svängar och ryck. Fabian stönade hest i det sugande greppet. Han dunkade sin skalle mot Georgs och bet honom i axeln. Men det hjälpte inte. Sakta och obönhörligt pressades han ner mot marken och föll slutligen jämrandes tvärs öfver en knotig tallrot.37

Litteraturvetaren Magnus Öhrn har analyserat Mälarpiraters moralism. Exempelvis framställs lillebror Erik som minst och svagast.38 Erik anses feg för att han ständigt börjar gråta och berättaren kallar honom genomgående för ‘syster Erik’.

Törneman har använt sig av denna spänning i vinjetten. Där ser vi Georgs och Fabians slagsmålsliknande kamp, Erik är framställd mer feminin, nästan som en flicka som pojkarna slåss om. Öhrn hävdar vidare att valet av Törneman som vinjettkonstnär antyder att förlaget ‘även sökte en yngre publik’ – det är en märklig kommentar som knappast håller för granskning.39 Törneman var inte känd som barn- eller ungdomsillustratör och ägnade sig exempelvis aldrig åt sagomotiv för barn.

I Mälarpirater finns en framåtblickande optimism med tematiska kopplingar till puberteten, ett stadium mellan barndom och vuxenliv. Vid sekelskiftet 1900 växte det fram en ny syn på ungdomen, speciellt i borgerliga hem. Tidigare hade ingen generation definierat sig själv som ungdom i modern bemärkelse, men 1800-talets ekonomiska och kulturella förändringar öppnade upp

30

för en ny social mobilitet som utmanade traditionella hierarkier. Sammanfattningsvis förknippades ungdomen med en riskabel förändringsperiod fylld av diverse frestelser, men framför allt representerade ungdomen handlingskraft och vitalitet.40 Detta varierade emellertid beroende på ekonomiska omständigheter, men ungdomen framstod i båda fall som en period åtskild från det övriga livet och samhället, vilket korresponderar väl med både Siwertz berättelser och Törnemans vinjetter som har få tidsmarkörer.

Enligt Siwertzforskningen företräder Fabian arbetarklassen och framställs som en buse. Georg däremot är den starke, den rättvise och i synnerhet den handlingskraftige. Han är genomgående skildrad som ‘den gode Georg’ av berättaren. Här finns en parallell till förväntningarna på den yngre generationen som nationsbärande.

I Mälarpirater har Siwertz genomgått en radikal mentalitetsförskjutning från Cirkelns livströtta fin-de-siècle-stämning till en delvis reaktionär ideologi. Törnemans vinjett över slagsmålet har samtidigt en påtaglig frånvaro av idealisering, det liknar mer en urscen som erinrar om filosofen Friedrich Nietzsches liknelse mellan ungdomen och ett primitivt folkslag.41 Efter nyckelscenen tar Georg kommandot. Han styr segelbåten och använder närmast drakoniska åtgärder för att upprätthålla ordningen, som när hans lillebror somnar vid rodret: Georg slog honom hårdt i ansiktet, och Fabian som själf sofvit sparkade ner honom på durken, men blef själf sparkad efter.

Erik kröp undan i sitt hörn utan att skrika, stackars syster Erik, han var van vid sådant nu. Det var bistra tider. Man fick se upp, för annars var det knytnäfven som talade.42

Etsaren och skälmarna Törnemans sista samarbete med Siwertz kretsade kring novellsamlingen De stora barnen från 1915 där motivet är bokstavligen infantila inslag hos vuxna. Törnemans omslag består av ett enkelt abstrakt ornament och i övrigt förekommer inga vinjetter i boken. En av novellerna kallas Etsaren och skälmarna och handlar om den svenske grafikern Emil Loftman, bosatt i Paris. Han möter två främmande schweizare på ett café och miss-

Axel Törneman, Omslagsvinjett till Etsaren och skälmarna, 1914.

Axel Törneman, Vinjett till ”Etsaren och skälmarna”, 1914.

tänker att de är svindlare – han spelar med och låtsas vara den svenske löjtnanten Gyllenåder från Åmål: ‘en bullrande industristad på omkring hundratusen själar’, sedan försöker han fly undan skälmarna. Novellens punchline kan sammanfattas med att de främmande schweizarna i själva verket var civilklädda poliser på jakt efter en ökänd brottsling och Loftman förs till häktet.

Tidigare forskning hävdar att Törneman varit

förebild för etsaren i denna detektivhistoria och att Emil Loftman endast är ett ‘nödtorftigt maskerat’ namn.43 Det förefaller sannolikt eftersom det finns referenser till flera av konstnärens förebilder i en passage: ‘Klingers ’Den drunknade’ flöt upp ur Seinens vatten. Goyas Capriccios tumlade fram mot sina mörka, hemlighetsfullt fatalistiska himlar. Den tysta, väntande ångesten i vissa verk av Munch smög fram ur dimman ...’ 44

31

Helt outforskat är att Törneman själv måste ha varit medveten om att han agerat förlaga till etsaren. Ett år innan bokens utgivning, i Bonniers månadshäftens augustinummer 1914, publicerades Siwertz novell för första gången och Törneman bidrog med tre vinjetter.

Titelvinjetten återger en klassisk parisisk boule­ vard. Vi ser herrarna i cylinderhatt och damerna med vita pälsar. Folkmassan drar vidare längs boulevardens ström. I novellens inledande rader presenterar Siwertz novellens huvudperson: Utanför en resturang vid boulevard S:t Martin, helt nära ett av de stora, giftigt osande glödfat, som för kylans skull ställts ut mellan borden, satt med benen sträckta långt ifrån sig och slappt hängande armar en ung herre i livrock och melonhatt. Det var Emil Loftman, etsare, med ett visst namn redan, bosatt sedan ett år i Paris. Han hade en gänglig kropp men livliga, bruna pepparögon och stora seniga händer.

Redan i hans yttre fanns det en brytning mellan det konstnärliga och det korrekta. Och hans sätt var en lustig blandning av pojkaktig gudmodighet och tyst smartness, av finurlig, halvt skämtsam förljugenhet och vittsvävande mörk entusiasm.45

I en annan vinjett återger Törneman sig själv när han sitter mitt emot de två schweiziska skälmarna.

Den ene, ‘urmakaren’ Thöni skildras med följande ord: ‘det var vanligt fönsterglas i urmakarns brillor. De speglade utan att förstora eller förminska ölsejdeln på bordet och släppte utan spår till brytning genom bilden av två rödsprängda, grå ögon.

Och uttrycket i dessa ögon var hårt och spänt.’ 46 Den andre ‘vinodlaren’ Nicolin var ‘smal, blek, svarthårig med stor, sned näsa, nervös, slätrakad mun och håriga handlovar’.47 Det finns ännu en vinjett där Törneman avporträtterar sig en face ur ett kompakt mörker.

Självporträtten visar på en existentiell reflexion över den egna situationen och gör att Etsaren och skälmarna präglas av ett metapoetiskt drag – eftersom Törneman var väl medveten om att han var förebild. Konstnären målade en mängd självporträtt i olika format och teknik under sin livstid. Självporträttet som genre blir ofta ett tröskel­tillstånd där skillnaden mellan det offentliga och privata bryts ned. Något dylikt skedde i Ernst Norlinds essä i Intermezzon och bagateller där bohem­kamraten Törneman bidrog med en vinjett föreställande sig själv vid staffliet.

32

Det är svårt att besvara hur mycket av Siwertz berättelse som bygger på verkliga händelser. Det finns minst ett dussin intressanta berättelser om Törnemans äventyrliga parisvistelser med laddade revolvrar under kudden och anarkistmöten bland revolutionära ryssar i exil – större delen kan placeras i anekdotfacket av konstnärsmyter. I Etsaren och skälmarna finns samtidigt flera beskrivningar som överensstämmer med konstnärens märkliga personlighetsdrag: Emil Loftman inbillade sig att konstnären är en vilde även han, på andra sidan om all moral. Men som många andra moralens förnekare var han en riktig hederspojke och från ett hjärtans hyggligt hem. Just därför var han så förtjust nu. Njutningen av det onda är ofta en art av konstnärlig exotism. Godheten, nej den är för enkel, välbekant, självklar! Tacka vet jag då djävulens markerade profil! Att oskuldens linje kan vara långt finare uttrycksfull går kanske bara upp för den, som själv har blivit något av en djävul.48

Bleka söner av en brusten tid Törnemans bokomslag till Siwertz anknyter både till böckernas tematik och tidens marknad. Vinjetterna kännetecknas av ett finstreckigt tusch­ manér med stilimpulser från olika konstnärer och tekniskt ligger alla nära jugendstilen. I Cirkeln förhåller sig Törnemans vinjetter ytterst fritt gentemot novellerna. De blir en sorts ödesmättade intermezzon mellan Siwertz berättelser där tusch­ linjens konturer leker fritt och gränsöverskrid­ ande. I Mälarpirater är förhållandet det omvända där Törnemans vinjetter har tydligare referenser till det litterära innehållet. Samtidigt är han fortsatt selektiv och undviker exempelvis att skildra en perifer – men för generationer av pojkar omåttligt populär – scen i bokens fjärde kapitel där tre unga kvinnor badar nakna. Det är typiskt för Törneman med dessa tvära kast från sats till motsats, för att citera Theorell: ‘Så olika är illustrationerna till dessa båda böcker att man nästan förvånar sig över att samma konstnär står bakom dem.’49 Flera av Törneman vinjetter blandar det offentliga med det privata och fakta med fiktion: de kännetecknas av självporträttets tröskeltillstånd. I Cirkeln hade konstnären tröttnat på det Paris Siwertz endast börjat upptäcka, i Etsaren och skälmarna ser han tillbaka på sin ungdom i Paris

Axel Törneman, Vinjett till Cirkeln, 1907.

ur ett sorts metaperspektiv. Det är därmed frest­ ande att återvända till teorin om den korsfäste mannen i Cirkeln som en uppgiven allegori över konstnären själv, omringad av sin motivkrets som han söker göra sig fri från för att ‘nå fram till en enklare sundare och större lifssyn’. Likt omslagets slingrande människohjul finns här en syn på kollektivet som ett hot mot individualiteten.

Såväl Törneman som Siwertz anknyter onekligen till symbolismens idé att världen är resultatet av konstnärens/poetens sätt att gestalta den, för att citera filosofen Arthur Schopenhauer: ‘Konst­ nären låter oss se världen genom sina ögon.’50 Konsthistoriker som har undersökt detta tvärestetiska samarbete har i hög grad utgått från den litteraturhistoriska kanoniseringen av Siwertz böcker och dessvärre ofta landat i ett cirkelresonemang. Redan 1911 förutspådde Runar Schildt att Mälarpirater skulle bli en vändpunkt för Siwertz författarskap.51 Därefter lanserade

Fredrik Böök 1926 bilden av att Cirkelns pessimism hade ersatts av en ny optimism i Mälarpirater, och detta synsätt fördes vidare av Sven Stolpe.52 I huvudsak berodde omvändelsen på Siwertz intresse för den franske filosofen Henri Bergson som fick honom att överge ungdomens idoler Schopenhauer och Otto Weininger. Bergson argumenterade för den fria viljan, oberoende av biologi och miljö, kopplat till kreativa skapelseprocesser. Denna intuitions- och handlingsfilosofi innebar ett – för många efterlängtat – brott med tidens determinism. Theorell har upptäckt samma mönster hos Törneman: ‘Cirkelns symbolmättade kvava dekadens byttes mot ungdomlig livsbejakelse och utåtriktad nyfikenhet, och skuggan av Schopenhauers vilje­ svaga determinist fylldes ut av Bergsons robustare utvecklingsoptimist.’53 Det är förvisso sant att Cirkeln präglas av missnöje inför det moderna samhället, vars negativa

33

kännetecken är mörker, tyngd, kluvenhet och ofrihet. Mälarpirater å sin sida representerar föränderlighet och framtidstro genom ungdomarnas äventyr. Samtidigt genomsyras både Cirkeln och Mälarpirater av en gemensam livs- och dödstematik, kopplat till kön och generation. Det är trots allt samma borgerliga tillvaro som upplevs hotad från arbetarklassen eller kvinnorörelsen.

En annan viktig detalj är att unionsupplösningen från Norge 1905 bidrog till bilden av Sverige som en föråldrad kultur, en dekadent före detta stormakt i kontrast till norsk vitalitet. I en av Törnemans vinjetter till Cirkeln ser vi en framåtlutad yngling som dras ned av enorma armar från ett litet apliknande monster. Även Siwertz berättelser följer detta mönster. I Mälar­pirater betraktar pojkarna den äldre generationen med misstänksamhet: ‘Han föraktade och hatade alla gamla, som sammansvurit sig emot honom.’54 Tidigare forskning har visat att barnet, redan i Cirkeln, symboliserar ett särskilt

lyckotillstånd eftersom det är obekant inför livets hemlöshet.55 I Törnemans vinjett är redan ungdomen tungsint av all livsleda, det påminner om en melankolisk suck från 1911 av poeten Bertil Malmberg: Se, jag och många mina bröder föddes som bleka söner af en brusten tid

Sammanfattningsvis är Törnemans vinjetter till Siwertz i hög grad oberoende konstnärliga uttryck. Det är anmärkningsvärt att vinjetterna av många i pressen ansågs som så provocerande, ja som ‘avskyvärda’ och ‘störande’. Att Törneman avporträtterar sig själv i Etsaren och skälmarna har tidigare forskning också förbisett. Min slutsats är att såväl litteraturvetenskap som konstvetenskap i första hand har inriktat sig på metoder och material där mening skapas internt, vilket är problematiskt för tolkningar av tvärestetiska samarbeten. Det finns med all säkerhet många fler intressanta tvärestetiska samarbeten att studera.

NOT ER 1. Törneman tecknade även omslag till Siwertz böcker Hamn och hav och De gamla. Bland hans sista målningar finner vi ett kontemplativt Siwertzporträtt i Bonniers porträttsamling.

2. Akke Kumlien, ‘Några decennier av en tidskrift: Randanteckningar om typografi och utstyrsel’, Ord & Bild, årg. 51 (1942), första häftet, s. 57.

3. Det senaste omfattande forskningsbidraget är Alexandra Borgs En vildmark av sten: Stockholm i litteraturen 1897–1916, diss.

(Stockholm: Stockholmia, 2011), s. 173–80. Intressant är även Johan Lundbergs En evighet i rummets former g juten: Dekadenta och symbolistiska inslag i Sven Lidmans, Anders Österlings och Sig frid Siwertz lyrik 1904–1907 (Eslöv: Brutus Östlings bokförlag Symposion, 2000).

4. Johan Svedjedal, Bokens samhälle: Svenska bokförläggareföreningen och svensk bokmarknad 1887–1943, vol. 1 (Stockholm: Svenska bokförläggareföreningen, 1993), s. 399.

5. Georg Svensson, Konstnären och boken (Stockholm: Bonnier, 1972), s. 109.

6. Arthur Sjögren, ‘Några tankar om boktryck’, Nordisk boktryckarekonst, årg. 5 (1904), nr 7, s. 217.

7. Carl David Marcus, ‘En demokratisk bokspridning’, Aftonbladet, 14.12.1907.

8. Ernst Norlind, Intermezzon och bagateller (Stockholm: Bonnier, 1907), s. 71–72.

9. Anita Theorell, ‘Bokillustratören’, i Axel Törneman 1880–1925 (Stockholm: Liljevalchs, 1967), s. 63.

10. Brev från af Geijerstam till Törneman, 27.2.1907. KB, Törnemans samling acc. 1994/76.

11. Brev från Siwertz till Törneman, odaterat. KB, Törnemans samling acc. 1994/76 12. Brev från Törneman till Gudrun Høyer-Ellefsen, 5.4.1907.

KB, Törnemans samling acc. 1994/76 13. Lundberg 2000, s. 228.

14. Borg 2011, s. 178.

34

15. John Landquist, ‘Litteratur’, Svenska Dagbladet, 10.11.1907.

16. Karl Warburg, ‘Nyare svensk novellistik’, Göteborgs Handelsoch sjöfartstidning, 13.11.1907.

17. Christer Jacobson, På väg mot tiotalet: Två studier, diss. (Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1961), s. 152.

18. Magnus Källström, ‘Nattcafé: Om Axel Törnemans tid i Paris 1902–1906’, opublicerad uppsats i konstvetenskap, Stockholms universitet 1988, s. 86.

19. Patrik Steorn, Nakna män: Maskulinitet och kreativitet i svensk bildkultur 1900–1915, diss. (Stockholm: Norstedts akademiska förlag, 2006), s. 193–94.

20. Theorell 1967, s. 63.

21. Källström 1988, s. 86.

22. Ingemar Nilsson, John Landquist: Filosof, psykolog, kritiker (Stockholm: Atlantis, 2009), s. 42.

23. Lydia Wistisen ‘Hon klädde av sig framför spegeln: Sigfrid Siwertz gestaltning av kvinnan i novellsamlingarna Margot och Cirkeln’, i Sigfrid Siwertz: En författares uppgång och fall, red. Anna Forssberg och Per-Olof Mattsson (Karlstad: Karlstads universitet, 2017), s. 13.

24. Brev från Törneman till Gudrun Høyer-Ellefsen, 26.4.1906.

KB, Törnemans samling acc. 1994/76 25. Sigfrid Siwertz, Cirkeln (Stockholm: Bonnier, 1907), s. 293.

26. Siwertz 1907, s. 284.

27. Siwertz 1907, s. 276.

28. Siwertz 1907, s. 135.

29. Sigfrid Siwertz, ‘Axel Törneman’, Varia: illustrerad månadsskrift, årg. 11 (1908), nr 2, s. 152–59.

30. Brev från Törneman till sina föräldrar, 22.5.1905. KB, Törnemans samling acc. 1994/76 31. Magnus Öhrn, ‘Bättre rustad än de andra? Georgs manligblivande i Sigfrid Siwertz Mälarpirater’, i Sig frid Siwertz: En författares uppgång och fall (Karlstad: Karlstads universitet, 2017), s. 40.

32. John Landquist, ‘En pojkroman’, Dagens Nyheter, 29.10.1911.

33. A. E-n., ‘Mälarpirater. Sigfrid Siwertz’ nya bok’, Stockholmstidningen, 31.10.1911; Nemo., ‘Mälarpirater’, Nya Dagligt Allehanda, 11.11.1911.

34. R.C., ‘Litterära strövtåg’, Åbo underrättelser, 16.11.1911.

35. Framför allt erinrar streckstilen om Gerhard Munthes och Halfdan Egedius illustrationer till den norska praktutgåvan av Snorres kungasagor från 1899, se Anita Theorell, Studier kring Axel Törnemans riksdagshusmålningar, diss. (Stockholm: Stockholms universitet, 1973), s. 115.

36. Sigfrid Siwertz, Mälarpirater (Stockholm: Bonnier, 1911), s.

154–55.

37. Siwertz 1911, s. 108.

38. Öhrn 2017, s. 50.

39. Öhrn 2017, s. 44.

40. Henrik Berggren, Seklets ungdom: Retorik, politik och modernitet 1900–1939, diss. (Stockholm: Tiden, 1995), s. 50.

41. Berggren 1995, s. 47.

42. Siwertz 1911, s. 165.

43. Källström 1988, s. 8.

44. Sigfrid Siwertz, De stora barnen (Stockholm: Bonnier, 1915), s. 224.

45. Siwertz 1915, s. 207.

46. Siwertz 1915, s. 209–10.

47. Siwertz 1915, s. 214.

48. Siwertz 1915, s. 216–17.

49. Theorell 1967, s. 63.

50. Arthur Schopenhauer, Världen som vilja och föreställning, övers. Efraim Sköld (Stockholm: 1916), s. 288.

51. Runar Schildt, ‘Sigfrid Siwertz: Mälarpirater’, Nya Pressen, 18.12.1911.

52. Fredrik Böök, Resa kring svenska parnassen 1926 (Stockholm: Norstedt, 1926), s. 175–78; Sven Stolpe, Sig frid Siwertz, Studentföreningen Verdandis småskrifter (Stockholm: Bonnier, 1933), s. 17.

53. Anita Theorell, ‘En som haft linjen till fluga en längre tid’, i Axel Törneman, red. Göran Söderlund (Lidingö: Millesgården, 1990), s. 19.

54. Siwertz 1911 s. 23.

55. Jacobson 1961, s. 146.

35

36

martin hellström tillsammans med albert hellström, carl wistedt, ellen linde, felix noske, hedda aldén björäng, hjalmar hellström och tekla hagberg

Harald Gripes maskerad Det gåtfulla omslaget till Tappa inte masken!

H

arald Gripe är ihågkommen för de illu­ strationer och omslag han skapade till Maria Gripes verk. De följdes åt som författare och illustratör från debuten med I vår lilla stad 1954 fram till den sista trilogin inledd med Tre trappor upp med hiss från 1991. Maria Gripe skrev först för yngre barn, och mot slutet mest för ungdomar. I takt med denna förändring minskade antalet illustrationer i verken, för att till sist bara bestå av omslagsbilden.

Maria Gripes sätt att skriva förändrades på ett anmärkningsvärt sätt, så även Harald Gripes illu­ strationer. De söta Nallelandskap som ses i den första boken och i de följande När det snöade från 1955 och Kung Laban kommer från 1956 har inte många likheter med de existentiellt präglade bilderna i Hugo och Josefin-trilogin från 1960-talet och de skuggmättade teckningarna från Elvisserien på 1970-talet. Ögonens smala form och människornas långa gänglighet är dock något som ses tidigt. Den stil för kropp och ansikte som etableras med omslaget till Tappa inte masken! från 1959 består. Det är om detta verk och dess omslag som det här ska handla om.

I Modernistas återutgivning av Gripes verk har omslagen fått en ny grafisk form, med grunden i Harald Gripes bilder. Skuggan över stenbänken utgiven 2018, är ett gott exempel. Åter ses den välkända framställningen av kvinnan klädd i vitt bakom bänken som skuggan faller på, men titeln är numera tecknad i en stil som håller delarna i utgivningen samman. Tidigare har den återut­givits endast med ett grafiskt mönster på omslaget (Bonnier Carlsen 2010) eller med bilden

beskuren och förändrad i sina färger (Bonnier Carlsen 2004). Men ursprungsomslaget är ihågkommet av många läsare av serien som själva nu har barn i rätt ålder för historien om Berta och Carolin. Det är en anledning till att bilden är tillbaka, den lockar till köp i bokhandeln.

Ett förlag vill att omslaget leder till bokköp, och biblioteken till utlåning. Författaren vill även att den läses, och när omslaget fungerar som bäst har det ytterligare funktioner, som ledtrådsgivare och samtalspartner. Intrycket av bilden förändras i takt med läsningen. Vad det är som ses blir mer förståeligt när bilden kopplas till berättelsens händelser. Det obegripliga blir begripligt. Eller så förändras läsarens tolkning av bilden allt eftersom. Skuggan över stenbänkens omslag fungerar på detta sätt. Blicken dras först till flickan och kvinnan, medan man inte tänker särskilt mycket på skuggan, i titeln och på bilden. Den blir i­stället mer betydelsefull ju längre man läser. Titel, omslag och intrig samspelar. Så är det också i Tappa inte masken!, ett oförtjänt bortglömt verk, som är både lekfullt, fyndigt och spännande.

Så är även omslaget. Här ses en flicka och en pojke, de är långa, smala, med en gracil kroppshållning och med långsmala ögon. En värme anas mellan de två, genom flickans öppna kroppshållning gentemot pojken, och hans sätt att med handen påkalla hennes uppmärksamhet på väskan.

Bakom dem ses ett klocktorn och en blånande kvällshimmel, på en kulle tecknad med de nyanser som kom att finnas kvar i Harald Gripes färglåda i följande omslag.

37

Ungdomarna är kanske klädda för en maske­rad.

Pojken har en harlekindräkt på sig och flickan bär en ansiktsmask i handen. Titeln blir utifrån detta fyndig och spännande – är det en maskeradmask som avses eller är uppmaningen bildligt menad?

Vad är det som ska döljas?

Men mest uppmärksamhet väcker den väska som ses i det högra nedre hörnet. Den är upp­ slagen, och vad är det som ligger i den?

Vad är det i väskan?

Jag läser Tappa inte masken! tillsammans med sju barn. Vi har åtagit oss att läsa det mesta av Maria Gripe, för att skriva en bok om hennes verk, med utgivning på Makadam under 2021.

Vi läser och samtalar tillsammans, och jag transkriberar och skriver, med ambitionen att tolkningen i så hög grad som möjligt ska vara barnens. Den teoretiska ramen kring detta arbetssätt har vi beskrivit i en artikel i Tidskrift för litteraturvetenskap, vari också Gripes tre första verk, I vår lilla stad, När det snöade och Kung Laban kommer behandlas. Barnen heter Albert Hellström, Carl Wistedt, Ellen Linde, Felix Noske, Hedda Aldén Björäng, Hjalmar Hellström och Tekla Hagberg. De var medförfattare till den artikeln och är det även till den här texten. Det är deras aktiviteter som leder fram till en förståelse av författarskapet.

För att förstå de tre första verken lektes tolkningen fram. De ville vara djuren i den lilla staden, och genom deras fokusering på vissa karaktärer, platser och byggnader gick det att förstå vad de upplevde att verken handlar om. Barnen bor i Vadstena och de spelar också teater tillsammans, något som märks i deras lekar och vana att fundera över text, handling och bilder.

När vi kommer till Tappa inte masken! är barnen mellan elva och tolv år, och de leker inte lika mycket som när de var nio och tio. Analysen sker på ett annat sätt, genom att de inför varje nytt tillfälle av högläsning återvänder till omslaget, ser på det och försöker förstå vilka de två är, varför de är utklädda, vad som finns i tornet, och vad väskan innehåller. Barnen får mig att förstå omslagets betydelse. Hade jag läst boken själv skulle det ha gått mig förbi.

Vi läser boken under senhösten 2015 och de första månaderna av 2016. Samtalet sker fortlöp­

38

ande, och det har betydelse för tolkningen av omslaget, att vi inte väntar tills boken är utläst, eftersom förståelsen förändras kontinuerligt.

Och det är just det förändrade intrycket som är intressant.

Jag dokumenterar genom att filma. Ibland vill något av barnen hålla kameran, och jag ber då den som gör det att ställa frågor. Tekla riktar kameran mot Ellen och säger att hon får sammanfatta vad som hittills har hänt. Vid tillfället har vi läst den första tredjedelen av boken: ‘Det handlar om Kåre och om två tanter, den ena heter Tekla och den andra heter…’ ‘Stava’, hjälper Felix till.

‘De har ett skrin till Kåre som är deras…’ ‘Ett schatull är det’, rättar Hjalmar innan Ellen fortsätter: ‘Och Kåre är deras arvinge. Och sen är det ett annat par som vill åt det här schatullet för att de tror att det ligger pengar i det.’

Hedda lyfter fram att Maria Gripes böcker hitintills varit olika varandra. Tekla tycker att Tappa inte masken! är som en deckare men att den också har humor. Just det vänder sig Hjalmar emot, en deckare bör vara mest bara deckare och Hedda beskriver att i en deckare är det först som vanligt innan det ‘pang på: blir mysterium.’ Var pengarna finns är väl ett mysterium frågar jag. Så är det, men det är inte tillräckligt, tycker Albert.

Tekla funderar över vilka som syns på omslaget.

Vad är det för hus, och är det pengar som syns i väskan? Hjalmar tror att det är pengar och Hedda tror att pojken är Kåre, för han är beskriven med rött hår, vilket personen har. Flickan är troligtvis den flicka som Kåre har mött i berättelsen.

Hjalmar beskriver bilden som spännande, och de andra håller med genom att göra jämförelser med andra barnboksomslag. Tekla säger att det är Harald som är bra på att göra det spännande.

Hon säger inte hur men Hedda fyller i: ‘Den är nåt mystisk över masken och pengarna.’ Felix tycker att det är mystiskt att Angelika har en lucia­klänning. Ellen tror inte att det är Angelika medan Hedda tror att det är Angelika fast utan luciaklänning.

Omslaget väcker fler frågor ju längre in i texten barnen kommer. De lär känna nya personer och kampen om de gamla damernas pengar blir allt mer framträdande. Det ökar tolkningsmöjlig­ heterna kring vilka som ses på omslagsbilden, vad de har på sig och vad tornet har för betydel-

se. Förslagen är många, att det inte spelar någon roll för berättelsen, att det är ett dekorerat dass, eller kanske att det föreställer gården där tanterna Tekla och Stava bor.

Hjalmar övergår till att beskriva tonen i bilden. Han gillar bakgrunden med det blå som går från mörkt till ljust till vitt. ‘Det syns att det är sommar och solen håller på att gå ner och det gör att det känns lite mystiskt.’ Felix håller med, han tycker omslaget är fint. ‘Men jag förstår inte vad det är med Kåre, varför har han en så konstig kostym på sig?’ Frågan leder till en undran över titeln. Albert säger: ‘Jag fattar inte varför den heter Tappa inte masken.’

Tekla ger ett svar som knyter an till uttrycket att tappa masken: ‘Jag tror det menas att de ska låtsas att det är helt normalt. De som vill ha skrinet försöker låtsas att de inte vill ha det. Det menas så här att har man börjat spela ska man inte sluta. Att inte tappa masken alltså.’ Att inte bli avslöjad, det är en förståelse av titeln. Albert tolkar titeln mera bokstavligt, att det handlar om tjuvar som tar tanternas pengar, och att de inte får tappa rånarmaskerna. ‘Du har ju rätt, det där är en mask’, säger Tekla och pekar på omslaget.

Titelns tolkningsmöjligheter fördjupas genom omslaget, och Hjalmar gör en tolkning vari uttrycket ‘tappa masken’ både betyder att bli av­ slöjad och att tappa en riktig mask: ‘Dels tror jag att det kommer vara med en mask för att det är en mask på omslaget, men de håller också på och ljuger för Kåre hela tiden. Då håller de upp en mask. Jag tycker synd om Kåre.’

Vem det är som luras och som riskerar att tappa masken berättar Carl. Det är Fabian Grönkvist, hotelldirektören. Med Fabian, hans fru och barn ska Kåre bo hela sommaren, på deras hotell, i staden Broköping: ‘Han håller på att tappa masken, han håller på att avslöja allt flera gånger.’

Jag frågar om det är fler i berättelsen som måste undvika att tappa masken. Kåre be­höver det inte, konstaterar Carl. Ellen säger att de gamla damerna kanske behöver hålla masken, så att inte Fabian Grönkvist ska komma över pengarna. ‘De måste ha gömt pengar i en låda uppe i klocktornet’, säger Hjalmar. ‘Ja det är ju en låda med pengar där’, säger Tekla och visar på boken. Vi konstaterar att det är den mest spännande framsidan hittills.

Återkomsten till omslaget En vecka senare är det återigen Harald Gripes bild vi utgår från. Det är som om hela intrigen sammanfattas i den, och de nya händelser som läggs till de gamla försöker vi förstå i relation till bilden.

‘Tornet på bilden ser ut som klocktornet’, säger Felix. Landskapet börjar klarna för oss. Vid torget ligger Grönkvists hotell, där bor Fabian och Cilli Grönkvist, deras barn Feddy och Pia, och över sommaren även Kåre. Han har blivit ditbjuden då Fabian och Cilli fått reda på att tanterna Tekla och Stava testamenterat ett schackspel, en maske­ raddräkt och ett schatull till Kåre, men ingenting till Fabian och Cilli, som tanterna också är släkt med. Klocktornet ligger på berget, och intill det finns tanternas hus och en bit bort Angelikas hus. Kåre träffade Angelika direkt när han klev av tåget i Broköping och fick hjälpa henne att rädda en kattunge från en för tidig död. Kåre och Angelika blir kompanjoner i allt det som händer – bland annat att Angelikas far som arbetar som portier på hotellet blir anklagad för stöld. Just det är Feddys fel: ‘Feddy är rena rama skurken’, säger Hjalmar och Hedda pekar på att det är just detta, att Feddy stjäl från hotellet för att kunna köpa en kamera, som gör att Angelikas pappa åker fast och får skulden. Ellen: ‘Hela Angelikas pappas liv är förstört men Feddy är glad bara för att han har fått en kamera.’

Feddy är upptagen med att skaffa en kamera och Pia med den maskerad som ska hållas på hotellet. När vi läser om det kommer Hjalmar på att det är anledningen till att de har så färgglada kläder på omslaget, att det är tanternas maskeradkläder som syns där. Nu är barnen övertygade om att det är Kåre och Angelika på bilden. Dräkterna hör samman med maskeraden.

Carl sammanfattar planen för maskeraden på hotellet. Främst hålls den för att locka dit Angelika med maskeradklänningen, för Cilli och Fabian tror att pengarna är insydda i den. Tidigare har de undersökt både schackspelet och schatullet, utan att finna något: ‘Angelika ska komma till hotellet och Cilli och Fabian Grönkvists plan är att ta pengarna innan Angelika tar på sig dräkten. Men hon kom dit med dräkten på sig. Då hade de en reservplan, att spilla sin konstiga tårta på dräkten så att den skulle behöva tvättas, och

39

då kunde de ta ut pengarna. Men det gick inte heller för Angelika skulle åka tillbaka med klänningen innan det var dags för tårta. Tanterna sa att hon skulle vara tillbaka med dräkten innan klockan tio. Det är ju deras dräkt. Så den tredje planen blev att Fabian skulle stjäla dräkten från tanterna.’

Felix är säker på att tanterna anar att hotell­ direktören vill åt pengarna. Albert undrar hur de egentligen har tänkt, Fabian och Cilli. ‘Skulle de säga “får jag titta på klänningen” och sen bara ta pengarna?’, frågar Albert. Tekla förklarar att de tänkte ta pengarna medan hårfrisörskan ordnade Angelikas hår. ‘Då tänkte de plocka ut pengarna ur kjolen och stoppa in papper istället. Fast jag tror inte att det är pengar i kjolen. De ligger i en väska i tornet. Det syns på omslaget. Om man tittar på framsidan här, så tänker jag att det där är pengar, och så hittar han och hon, Angelika Blad och Kåre, för jag tror att det där är Kåre på bilden för han har ju rött hår, och jag antar att det där är Angelika, och de hittar den här väskan.’

Jag frågar om alla tror att det är pengar som syns i väskan. Felix, Carl och Albert håller med.

Och när jag frågar om de är säkra på att det är Angelika som syns på bilden, hon som bara har en enkel vit klänning, när Kåre har en maskeraddräkt, så svarar Hedda att bilden kanske visar stunden då Angelika har lämnat tillbaka klänningen till tanterna.

Hjalmar invänder mot att tanterna skulle ha några pengar. ‘Det där är något annat tjuvgods, tanterna har bara vanlig pension.’ Felix tror ändå att pengarna är i klänningen: ‘Det är ett gömställe som inte så många skulle tänka på.’ Albert invänder: ‘Men alltså, när de vill låna klänningen borde ju tanterna tänka på att pengarna är däri.

Och är de så himla dumma att de tänker ’vi ger barnen alla pengarna’? Nej jag tror inte att de är i klänningen.’

Den som flest gånger tittat tillbaka på omslaget och hävdat att det är pengar som ligger i väskan kommer plötsligt på att det inte stämmer. Vi har läst om hur Fabian Grönkvist brutit sig in hos tanterna för att stjäla klänningen, och hur han lagt den i en väska. Tekla säger: ‘Vänta, det måste vara Barbara von Ringens klänning som ligger där, det är nog inte pengarna! För han la ju i klänningen i en väska, och kanske gömmer han den i klocktornet sen!’

40

Sedlar eller tyg?

Jag frågar om det inte är konstigt med en bild av något man först tror är sedlar och sedan en klänning? Hedda säger att det är rätt färger för att det ska se ut som pengar. Carl kommer ihåg att han också har trott att det är Feddy och Pia som ses på omslaget, inte Angelika och Kåre. Allt har förändrats.

När vi läst ut boken tittar vi återigen på omslaget. Vi funderar över om bilden verkligen föreställer någon situation som finns med i berättelsen. Jo, det måste vara det tillfälle då Angelika och Kåre hittar väskan som Fabian gömt i tornet, väskan med maskeradklänningen i. Det som vi ungefär två tredjedelar in i berättelsen konstaterat stämde.

Vi räknade ut hur det låg till, vilka som fanns på bilden och vilken situationen var. Vi har återkommande vridit och vänt på det. Tillsammans med Kvarteret labyrinten är Tappa inte masken! den första av Maria Gripes böcker som inte har fler illustrationer än den på omslaget. Men det är inte avsaknaden av bilder som gjort omslaget så viktigt, utan dess sätt att innefatta berättelsens stämning och uppbyggnad samt stötta den stegvist ökade förståelsen för vad berättelsen handlar om.

Våren 2017 blir vi inbjudna till Nyköpings bibliotek för att berätta om vår läsning av Maria Gripes verk. Det var i Nyköping hon bodde större delen av sitt liv. Vi har fått en visning av Harald Gripes modellteatermuseum och bott över på vandrarhemmet, och vi strövar runt i staden. Plötsligt ser Albert, precis intill torget, uppe på en kulle, ett rödmålat klocktorn. Det är mycket likt bokens torn. Albert och Felix ger sig först upp på kullen, och vi andra följer efter. Det är mycket lätt att tänka sig att händelsen på den bild vi tittat så länge på skulle kunna äga rum här. Och plötsligt säger Carl: ‘Titta där, där är de två tanternas lilla hus.’

Mycket riktigt, intill kullen ses ett gult litet trähus. Huset som vi i vårt inre sett Fabian klättra ut från med en väska. Först trodde vi den innehöll pengar, men det visade sig vara en klänning.

Hur det förhåller sig med tanternas rikedom får jag lova barnen att inte avslöja. ‘Vill ni veta hur det går? Läs boken!’, säger Ellen. De har haft besök av författaren Tomas Halling i skolan, och det var hans återkommande mantra: ‘Läs boken.’

De andra skrattar, och enas om att det är en riktig uppmaning. Tappa inte masken! är en läsvärd bok.

LI TTERATUR Gripe, Maria. 1954. I vår lilla stad. Omslag och illustrationer av Harald Gripe. Stockholm: Bonnier. . 1955. När det snöade. Omslag och illustrationer av Harald Gripe. Stockholm: Bonnier. . 1956. Kung Laban kommer. Omslag och illustrationer av Harald Gripe. Stockholm: Bonnier. . 1959. Tappa inte masken! Omslag av Harald Gripe. Stockholm: Bonnier. . 1982. Skuggan över stenbänken. Omslag av Harald Gripe.

Stockholm: Bonniers. . 2004. Skuggan över stenbänken. Omslag av okänd/Harald Gripe. Stockholm: Bonnier Carlsen.

. 2010. Skuggan över stenbänken. Omslag av okänd. Stockholm: Bonnier Carlsen. . 2018. Skuggan över stenbänken. Omslag av Lars Sundh / Harald Gripe. Stockholm: Modernista.

Hellström, Martin. Tillsammans med Albert Hellström, Carl Wistedt, Ellen Linde, Felix Noske, Hedda Aldén Björäng, Hjalmar Hellström och Tekla Hagberg. 2016. ‘ “Min favoritfigur är Maria Gripe. Är det okej om jag kallar henne Gibban?”

Ett medforskande litteratursamtal kring Maria Gripes I vår lilla stad-trilogi.’ Tidskrift för litteraturvetenskap nr 3–4, s. 67–78.

Konstnären Harald Gripe monterar modellen om Nyköpings gästabud.

Den 3 oktober 2020 öppnade en ny permanent utställning med tillhörande magasin på Sörmlands museum. I fokus står den deposition av hundratals modellteatrar museet förvaltar, Harald Gripes samling.

41

42

per s. ridderstad

Clas Tott och hans böcker En gammal bokbandshistoria i tre avsnitt

1 . EX I T MO NTAU SI ER – ENTER TOTT När Sten G. Lindberg i årsboken Biblis 1976 koncentrerade sina enorma kunskaper i hur ‘Boksamlarna gjorde biblioteket’, alltså hur KB:s äldre bestånd byggdes av enskilda 1600- och 1700-talssamlingar, kom han också in på en grupp böcker ur riksskattmästaren Sten Bielkes (1624–84) bibliotek som fascinerat och förbryllat honom. ‘Inte så få av hans böcker’, skriver Lindberg, ‘kommer ur ett enda bibliotek som han förvärvat utomlands, på vad sätt är icke närmare känt’. Dessa böcker, varav de flesta har Bielkes namnteckning på titelsidan, är inbundna i brunt kalvskinn ‘med endast ett krönt spegelmonogram C och J på pärmarna men ryggen nästan undantagslöst förgylld med en heltäckande tät semé av en filigranspiralstämpel’ (Lindberg 1976, s. 86). Sådan ryggdekor brukar kallas ‘dos à la grotesque’, och den var populär för finare band i Paris vid mitten av 1600-talet.

Lindberg var inte den förste på KB som uppmärksammat dessa eleganta 1600-talsband.

Klemming skrev till sin kollega i Paris, Leopold Delisle, som svarade att CJ-chiffret åsyftade det berömda paret Charles, hertig av Montausier (1610–90), och hans hustru Julie d’Angennes (1607–71). Attributionen blev ett faktum. Per Clas Totts huvudbaner från begravningsprocessionen till Riddar­holmskyrkan 1 nov. 1675. Nu i Brahekoret i Jäders kyrka, Södermanland. Höjd 180 cm samt bärstång 160 cm.

(Foto förf. 2020)

Hierta ifrågasatte den inte (Sv. Exlibris-tidskr., 1913:3, s. 25). Paul Högberg presenterade i Bulletin du bibliophile 1927 under rubriken Montausier fyra sådana band från UUB , varav två med Bielkesignatur (‘Quelques reliures françaises […]’, Bulletin du bibliophile, nouv. sér. 6, 1927, s. 511ff.). Även Otto Walde anslöt sig utan reservationer (Walde, ‘Bielkeättens insatser i svensk bibliofili’, NTBB 27, 1940, s. 19).

Lindberg, som hade underkastat Bielkegruppen en mycket grundligare genomgång än som kom till synes i Biblisartikeln, visade dock där sin tveksamhet. Gruppen omfattade enligt honom ‘mer än hundra’ band; jag förtecknade på 1980-talet i KB 145 band. Tydligt var genom namnteckningar att de allra flesta av ‘Montausier’-banden i Sverige ägts av Sten Bielke. Men just denna lilla grupps ämnen passade trots allt inte riktigt med Bielke, en lärd man med antikvariska intressen, eller med Montausier, en misantrop med klassiska ideal. Här dominerar aktuell litteratur i naturvetenskap, historia, hippologi, arkitektur, krigskonst, teknik, med Lindbergs summering ‘tidens bäst illustrerade och mest auktoritativa litteratur som stod en begåvad och praktiskt inriktad grandseigneur till buds.’ Nära 40 procent av titlarna är från 1650–60-talen, den senaste från 1668. Bland språken dominerar franska och latin.

Tid och språk är inget problem. Den knepiga frågan är: hur har Bielke då förvärvat dem? Som Sten G. Lindberg påpekar överlevde Montausier ju Bielke. Hur oomtvistliga band ur Montausiers bibliotek ser ut är dessutom välkänt; sådana förekommer på marknaden. Och även om det stora

43

mittmonogrammet på den aktuella KB -gruppen liknar de små hörnchiffren på Montausiers band, saknas dennes centrala vapenstämpel (Lindberg 1976, s. 88f). Jag kan tillägga att en översikt av banden ger ytterligare frågetecken. Trots att gruppens design är ensartad (skinn, ryggdekor, pärmchiffer) och synes typiskt fransk, finns det skillnader i utförandet: åtskilliga band tycks snarare ha tyskt eller rentav svenskt ursprung. Vi behöver nog avskriva Montausier och söka en annan tidigare ägare. Men Lindbergs signalement gäller: ‘en begåvad och praktiskt inriktad grandseigneur’.

I sin genomgång av ‘Bielkeättens insatser i svensk bibliofili’ (1940), som huvusakligen efter Otto Waldes vana baserar sig på ägarnoteringar i böcker påträffade i nu befintliga samlingar, behandlar denne också riksskattmästaren Sten Bielkes välförsedda bibliotek. Han nämner olika provenienser för dennes böcker; bland annat har många volymer tidigare ägts av rådmannen Petrus Aulaevill. När det gäller polska krigsbyten, förekommer Sten Bielkes namn redan i Storhets­tidens litterära krigsbyten på många ställen (Walde 1920, 2, personregister). Hur skrivbordskarlen Bielke, som trots sin amiralstitel inte aktivt deltog i något krig, skulle ha förvärvat dessa framgår inte. (Visserligen var han svenskt sändebud till Sachsen 1656–57, men där kunde han inte ta krigsbyten.) Walde noterar också att Bielke ‘vid något tillfälle förvärvat ett rikt urval av böcker tillhörande ett större franskt privatbibliotek’, alltså Montausiers (Walde 1940, s. 18f.). Närmast i förbigående påpekar Walde också, att Bielke ‘innehaft troligen ej så få böcker ur sin […] systerson greve Clas Totts (d. 1675) [sic] bibliotek’. Han har i KB antecknat tre böcker med bägges namn, och han förmodar att Bielke varit boutredningsman efter Tott och fått göra ett urval ur biblioteket. (Två av Tottsignaturerna är emellertid i mindre intressanta skolböcker.) Walde konstaterar att Totts bibliotek (som Bielkes) drabbades av reduktionen, införlivades med KB och ‘nu är i stort sett förintat’ (Walde 1940, s. 19f.).

Hade Walde studerat Sam. Hedars grundliga och grundläggande avhandling Enskilda arkiv under karolinska enväldet (Sthlm 1935), viktig också för boksamlingars historia, hade han upptäckt följande faktum: ‘Claes Tott avled […] 1674. Hans morbroder riksskattmästaren Sten Bielke stod som arvinge till hans efterlämnade egendom’

44

Två hyllmeter band med förgylld ryggdekor à la grotesque (och chiffer på pärmarna), en gång sammanförda ur Kungliga bibliotekets samlingar. (Foto KB1984)

Ryggfält på F. Hernandez, Nova plantarum […] mexicanorum hisoria, 1–2, Rom 1651. (Foto KB 1984)

(Hedar, s. 216). Tott hade ingen bröstarvinge, han var den siste av sin ätt, och boet gick alltså i enlighet med tidens lag i bakarv till närmaste släkting.

Sten Bielke ärvde inte bara Totts fasta egendom utan med lösöret hela hans bibliotek.

Hade Clas Tott (1630–74), greve, riksråd, fältmarskalk, senare mest ihågkommen som Kristinagunstling och frankofil, då något bibliotek att tala om? Ja, ett stort och välbundet sådant. 300 år senare tillät jag mig att kalla det ‘[e]tt av de bästa och trevligaste biblioteken i 1600-talets Sverige’ (Ridderstad, Konsten att sätta punkt, Sthlm 1975, s. 194). Märkligt nog kände Otto Walde till det 1931 men hade inte kunskapen aktuell 1940.

I Waldes berömda Stormaktstidens litterära krigsbyten (1–2, 1916–20) förekommer Clas Totts

namn bara i en uppräkning av danska tottar (dit han inte hörde); hans far Åke finns inte alls.

Waldes bokhistoriska huvudspår var alltid ägaranteckningar i böcker. (Se till exempel hans ‘Bokanteckningar och lärdomshistoria’, Lychnos 1941, s. 28–48.) Det betyder tyvärr, att bokägare, som inte var måna om att signera sina ägodelar, blir osynliga vid Waldes genomgång.

Men när Walde 1931 sammanfattade ‘De svenska bibliotekens historia’ hade han upptäckt ett konvolut med tottska bokförteckningar 1640–74 i KB. (KB: U 365, från RA 1898. Förteckningarna därur över Totts studiebibliotek 1640–45 hade tidigare behandlats i C. M. Carlander, Sv. bibl. o. exlibris, 1904, 4:2, s. 526ff.) På den grunden kunde han nu dels konstatera Clas Totts bokförvärv ur

Franskt band för Charles, hertig av Montausier, med CJ-mono­ gram i hörnen och vapen i centrum. (Foto KB 1984)

Det guldpräglade pärmchiffret finns i tre storlekar för olika format, detta är det största. (Foto KB 1984)

45

polska bibliotek under kriget 1655–57 (där för övrigt också Totts blivande svärfar Erik Oxenstierna rikligen försåg sig), dels ge en redogörelse för den modernt kontinentala karaktären på dennes efterlämnade bibliotek i Stockholm 1674. Totalt rör det sig i förteckningarna, som inte är heltäckande, om mer än tolvhundra titlar. Eftersom det är gott om flerbandsverk, blir volymantalet högre. Om de fysiska volymernas öde menar Walde blott att de ‘senare under reduktionen synas hava blivit beslagtagna och införlivade med Kungl.

Biblioteket’ (Walde, ‘De svenska bibliotekens historia’, i Svend Dahls Bibliotekshandbok, 2, 1931, s. 112ff.).

Hade Walde sedan gått vidare på KB:s handskriftsavdelning och tagit bokförteckningen efter Sten Bielke på 1680-talet och lagt den bredvid bokförteckningen efter Tott 1674, hade han i stora stycken funnit samma titlar som hos Tott och ofta rentav i samma ordning (Bielke: KB U 285, också från RA 1898). Och hos Tott finns bland ‘Böcker i fransöskt band’ titlar som svarar mot de volymer med den stora monogramstämpeln som getts proveniensen Montausier–Bielke. (Det bör sägas att det finns en hel del monogramband som inte återfinns i Tott 1674. Men den förteckningen avsåg enbart hans efterlämnade bibliotek i Stockholm.) Sten Bielke har alltså inte, som Högberg, Walde och ännu Lindberg förmodade, förvärvat dessa böcker utomlands. Han har ärvt banden hemma i Stockholm. Sedan har han börjat införliva Totts stora bibliotek med sitt eget genom att skriva sitt namn på böckernas titelblad. Eftersom Tott själv inte markerat sitt ägande genom att teckna namnet i volymerna, har Sten Bielke för eftervärlden kommit att framstå som den större bibliofilen.

Den naturliga frågan blir då istället: hur har Clas Tott förvärvat dessa band? Som flitig Parisresenär under hela livet hade han naturligtvis många möjligheter att skaffa volymer ur någon för oss obekant fransk privatsamling, och man kunde ju därutöver korrespondera. (Tott vistades i Paris 1647–49, 1651–52, 1657, 1661, 1672–74.) Men svaret på frågan är faktiskt dokumenterat. Tott har köpt och låtit binda 184 titlar i 311 volymer hos bokhandlaren Clement i Paris 1662. Antoine Clement hade upptagits i bokhandlarskrået 1658 och verkade i kompanjonskap med änkan Alliot. Just 1662 upptogs sonen Gilles i skrået och

46

På Île de la Cité, vid pilen, låg M. Clements bokhandel. Utsnitt ur Merians Pariskarta 1615.

1667 är istället han kompanjon med styvmodern.

Butiken låg bekvämt tillgänglig ‘à l’entrée du Palais, en face de la chapelle Saint-Michel’ (Jean de La Caille, Histoire de l’imprimerie et de la librairie (1689), nytr. Genève 1971, s. 253f, 311; se karta).

Denna beställning till Clement, som innefattar större delen av de kvarlevande kända monogrambanden, har levererats till Stockholm för Totts eget bruk och bildning och för att pryda hyllorna i det palats han med Tessin d.ä:s hjälp tillbyggde och inredde vid Munkbron. (Numera ombyggt och kallat Petersenska palatset.) Priset per exemplar och inbindning finns specificerat i den bevarade nummerlistan (KB: U 365. Veri­fikat bör finnas i Tottarkivet, RA). Som tidsmedveten bokägare har han naturligtvis anbefallt bokhandlaren/bokbindaren att binda i den modernaste parisiska stilen, med ‘dos à la grotesque’ och släta pärmsidor.

Gjorde Clas Tott då inget för att för att mar-

kera sitt ägarskap? Jo, på ett elegant och bibliofilt klanderfritt sätt och i överensstämmelse med smaken i hans franska umgänge placerades hans gyllene spegelmonogram, krönt av grevlig krona, på fram- och bakpärm. Det märkliga eller tragikomiska i den här bokhistorien är att ingen från Klemming till Lindberg har läst spegelmonogrammet korrekt. Initialerna är inte C och J. De är C och T, för Clas eller snarare Claudius Tott.

(Själv kunde han teckna sig Claudius, eller förstås Claude när han skrev på franska, i tidens handskriftsmaterial förekommer såväl Claes som Clas, på 1800-talet blev stavningen Klas. Jag har valt Clas.) Så enkelt var det.

Monogramstämplarna är säkert graverade i Paris, och fransmännen skrev J med en rundad krok överst, som synes på Montausiers stämpel, medan T skrevs med ett visserligen kort men tydligt övre tvärstreck. (Jämför till exempel OlivierHermal-Roton, Manuel […], 5, Paris 1925, pl. 451, med Lindberg 1976, s. 89, eller bilderna här. Något svenskt T-mittstreck finns förstås inte.)

Efter 1662 har ju Tott fortsatt att köpa böcker, men kanske ofta från Nederländerna eller Tyskland, och låtit binda in även dessa i samma stil och med samma pärmmonogram. I likhet med sina biblioteksbyggande kolleger Wrangel och De la Gardie anlitade Tott enligt Arne Losman köpmannen Peter Trotzig i Amsterdam för bokanskaffning (Losman, Carl Gustaf Wrangel och Europa, Sthlm 1980, s. 197). Det finns alltså ett antal volymer i vad jag vill kalla CT-band i KB och annorstädes med samma monogram, men av sämre bandkvalitet, som troligen inte är bundna i Frankrike. Det av Lindberg avbildade bandet, Aitinger 1653, är ett sådant (Lindberg 1976, s. 89).

Var återstår att avgöra. De kan rentav vara bundna i Stockholm. De Tottska räkenskaperna i RA kan förmodligen ge svar. (Det vore frestande men tveksamt att tillskriva några CT-band Kristinas i Stockholm kvarblivna bokbindare Jacques Morel.) Men utöver de volymer som fick hans namnchiffer har Tott också ägt månghundrade böcker som – om de nu funnes kvar – vi inte så säkert kunde attribuera till hans bibliotek.

Vem var då Clas Tott? Vad hade han för böcker?

Var hade han dem? Och hur gick det med hans bibliotek? Jag skall kortfattat belysa de frågorna.

‘Totten’ förtjänar sin plats i svensk bibliotekshistoria. Den stormaktstida delen har genom Otto

Sebastien Bourdons nu försvunna porträtt av Tott 1653.

Bourdon belönades bl.a. med ett hattband av guld och silver.

(Foto Nationalmuseum 1984)

Detta Tottporträtt på Gripsholm är i NM:s inventarium nr 983 och därifrån i Kristinautställningen 1966 daterat 1653, alltså i så fall samma år som Bourdonporträttet, men bilden visar en plufsigare Tott med en kommandostav. Det kan ha utförts av Emanuel Sonnius, som 1654 anges som konterfejare hos Tott och 1657 hos Hedvig Eleonora. (Foto Nationalmuseum 1984)

47

Ekolsund, den norra och först färdiga längan av det tottska tvillingslottet, så som den såg ut då W. Swidde 1690 tecknade och graverade den för Sueciaverket. (suecia.kb.se)

Walde fått en viss slagsida mot krigsbyten. Men att som Tott och flera mer kända samtida öda summor på att köpa och låta binda böcker är inte heller att förakta.

Tillsvidare kan ju också reflektionen göras, att om man avser att få sitt namn i boksamlandets historia, så bör man – tvärtemot vad nutida bokvänner brukat säga – skriva detta namn i sina böcker, helst på titelsidan.

2 . VE M VAR CLAS TOTT? I ett mer internationellt bibliofilt sammanhang lär jag ha summerat honom som ‘courtier and dare-devil, field marshal and ambassador to France’ (Anthony Hobson, Some Memories of Congresses & Colloquia […], 2011, s. 30). Bilden kan byggas ut. Med blicken på hans personlighet, färgstarka liv och roll i den svenska stormaktstiden är det märkligt att han inte fått något biografiskt porträtt i helfigur. Han är ju ett idealiskt föremål,

48

med drag av en svensk Raleigh eller Essex. Källmaterial är det ingen brist på. Det är inte lätt att göra ens ett kort sammandrag kort.

Fadern Åke Tott var fältmarskalk och en av Gustav Adolfs tappraste krigare. ‘Snöplogen’ kal�lade kungen honom, han som röjde väg för de andra. Clas var fyra år när hans mor Sigrid Bielke dog, nio år när hans far gick bort. Föräldralösheten var utbredd i dessa grymma krigstider. Men han fick en gedigen uppfostran. 1640 skrevs han tioårig in vid Uppsala nyss återupprättade universitet. Sammanlagt över 400 böcker kom att till hans uppfostran rekvireras ur faderns rustkammare på Ekolsund eller inhandlas. Informatorer var Henrik Fundelius och Anders Anthelius (Carlander 1904, s. 526ff., på basis av KB U 356). 1647 lär han ha disputerat (Anthelius, då professor, stod väl för det) och samma år sändes han ut på den obligatoriska europeiska studieresan. Som lärare och därefter som följeslagare i Europa hade den unge Tott nu Johan Risingh, senare bekant som ledare av den kortvariga kolonin Nya Sverige i

Amerika. Totts peregrination varade i två år. När han kom hem från Frankrike var han myndig, och det var dags att tillträda sitt stora arv, med gods i Uppland, Finland och Estland. Ändå var han ännu bara en herr Tott.

Vid det stockholmska hovet blev han snabbt en av de nya stjärnorna. Han sades vara vacker och kvick, och han besatt de flesta av tidens ridderliga dygder. Han konverserade och klädde sig på det modernaste franska maneret, dansade utmärkt, satt bra till häst (snart blev han också riksstallmästare) och fäktade gärna. Han vann torneringar och dueller, men blev också känd (och utnyttjad?) för både sin generositet och sin ‘sedvanliga olycka’ vid spelbordet i Bollhuset (Johan Ekeblad, Breven till Claes, Sthlm 2004, till exempel s. 15, 27, 34, 68, 103, 138). Men Tott dyker också upp på scenen som musicerande aktör i hovbaletten Parnassus triumphans (1 jan. 1651), med text av Stiernhielm. Säkert förekom han, genom sin dans- och ridskicklighet, i flera andra av hovets så kallade upptåg.

Det ryktades att den unga drottningen ville göra honom till prins eller hertig, ja, kanske rentav ta honom till make. Han hade ju själv Vasaanor: farmor var dotter till Erik XIV och Karin Månsdotter. Men det skvallrades mycket i Kristinas Stockholm. Johan Ekeblads brev från Stockholm till sin bror hemma i Västergötland är en bland många källor. Clas Tott framstår i sådana samtida berättelser som en vildhjärna och våghals. Vad har Totten hittat på nu då? En franskinspirerad kavaljer snar att duellera. (Om Totts alla dueller och Kristinas trots detta ökande välvilja/ förkärlek berättar Anders Fryxell utförligt, Berättelser ur svenska historien, 10:2, Sthlm 1842, s. 27– 33.) Det fanns väl en sinnesoro och våldsamhet i generna. Men han kunde också locka ut Ekeblad i den uppländska naturen för att se tjäderlek (Ekeblad 2004, s. 30).

Man får inte glömma hur unga de var, dessa brats vid Kristinas hov, nyrika barn av det långa kriget. När drottningen kröntes 1650 var hon 23, hennes kusin pfalzgreven Karl Gustav var 27, hennes sysslingson Clas Tott var 20. I likhet med drottningen själv och de andra i hennes närmaste krets lät han 1653 konterfeja sig av Sebastien Bourdon under dennes inte ens årslånga visit i Stockholm. Här framträder en lätt fjunig yngling med svallande lockar, moderiktigt rysch-

pysch och glittrande blick (K. E. Steneberg, Kristinatidens måleri, Malmö 1955, s. 186 och pl. 92 b).

Friherre och greve hade drottningens nya favorit blivit 1652 och riksråd blev han 1654. Fram till hennes avsked från Sverige behöll Tott platsen som hennes främste gunstling. Även om begreppet har fått en anstrykning av orättfärdighet (det ansåg förstås rivalerna), fanns det säkert grund för Kristinas värdesättning. Hans trohet möttes av hennes. Bland drottningens allra sista åtgärder var att söka trygga Totts ekonomi genom att genom Karl Gustav återge honom det indräktiga Ekolsund i förläning och dessutom 200 000 rdr.

Efter att vid hennes avskedstal på Uppsala slott 6 juni 1654 ha stått närmast bakom tronen, anlände redan i augusti ‘drottningens förtrogne’ Tott till Antwerpen för att kanske övertala henne att återvända, men sedan fortsätta för att som språkkunnig och belevad diplomat bereda marken för sin abdikerade drottning vid europeiska hov på vägen söderut (M-L. Rodén, Drottning Christina, Sthlm 2008, s. 149). Men Kristinatiden var över, och det krävdes nya meriter. Tott anslöt sig lojalt till den nye kungen, sin stridsglade släkting, och drog ut i de polska krigen 1655–56. Han visade sig vara en skicklig befälhavare med flera viktiga segrar, men 1657 är han tillfälligt åter i Paris för att göra en insats som diplomat.

Under krigståget över Bälten, där Tott ledde den vänstra flygelns ryttare över isen, och mot Köpenhamn 1658 gjorde Tott också en ovanlig insats. Förhandlingarna om ett fredsavtal, och det var bråttom, ägde rum i en liten själländsk prästgård, där danska och svenska representanter hölls i var sin kammare. Men Tott lyssnade en natt genom väggen (enligt Fryxell rentav bakom sitt eget sängomhänge) på danskarnas strategiska upplägg och gav de svenska förhandlarna kraft att stå fast vid kravet på Trondheim och Bohuslän. Normal diplomatisk verksamhet kom han att bedriva som ambassadör till Frankrike 1661, där han i den fransksinnade falangen av förmyndarregeringens anda lyckades förstärka det Följande uppslag: Det Leuhusen-Tottska huset vid Munkbron i Sueciaverket, graverat av Johan van den Aveleen 1702. I stort sett ser palatset likadant ut som då Erik Dahlbergh tecknade av det 1665 under den tottska tiden. Carl Piper, som på sticket anges som ägare, förvärvade palatset 1692. (suecia.kb.se)

49

50

51

gamla samförståndet mellan länderna; dock avstod rådet från avtalet.

Efter Karl X Gustavs död hade Kristina rest till Sverige vid årsskiftet 1660–61 för att försäkra sig om oförändrade ekonomiska och statsrättsliga villkor. När ett första förslag förkastades, utbyttes den svenska förhandlingsgruppen mot en där hennes gamla vänner Tott och Schlippenbach ingick, och de åstadkom ett för henne mer förnuftigt dokument.

Det fanns uppenbarligen en gedigen kompetens hos vildhjärnan. Visserligen slösade han för oss svårfattliga summor, men hans enorma gods­ innehav var hela tiden mönstergillt skött. (Genom den skicklige och trogne kamereraren, senare hovintendenten Olof Andersson Strömskölds försorg.) Därom vittnar de väldiga, stabilt skinnklädda volymerna med räkenskaper i Tottsamlingen i Riksarkivet. Hade det inte varit för den enorma entusiasmen för att skapa en europeisk mönsterträdgård med fontäner och vattenfall i den uppländska leran … Clas Tott hade visserligen fått grevetiteln 1652 för faderns förtjänster, som det hette. Men man blev inte riksråd, riksstallmästare, generalmajor, ambassadör, fältmarskalk, generalguvernör m.m. utan att ha något att komma med.

Clas Totts insatser under 1660-talet blev administrativa och diplomatiska, snarast fredliga för att undvika krig. Vid trettiofem års ålder hade det också blivit tid att stadga sig. Som nybliven överståthållare i Stockholm äktade han den femtonåriga Anna Margareta, dotter till rikskanslern Erik Oxenstierna. Han hade 1656 köpt det nybyggda Leuhusenska huset vid Munkbron av Schlippen­ bach och skulle nu förvandla det till huvudstadens praktfullaste palats i elegant fransk stil. (Härom utförligt i Claes Ellehags avhandling Fem svenska stormanshem under 1600-talet, Sthlm 1994, och i sammandrag i Ellehag, Palatsen i Stockholm under stormaktstiden, Lund 1998. Palatset tyvärr senare arkitektoniskt förvanskat under den Petersenska familjen.) Hemmavaron blev inte långvarig. Paret avreste samma år till Riga. Tott hade utnämnts till fältmarskalk och blivit generalguvernör i Livland.

Praktiskt att kunna titta till sitt baltiska godsinnehav, kan man tycka. Men han stramade upp den svenska förvaltningen, rekryterade duktigt folk och utfärdade förordningar.

Clas Tott hade uppenbarligen också en för-

52

måga att omge sig med begåvningar. En ung poet vid namn Urban Hiärne fick av Tott överta scenkostymer från Kristinatiden för student­ föreställningar i Uppsala 1665 och enrollerades så i hans följe till Livland som livmedicus; Tott finansierade också Hiärnes långa studieresor i Europa på 1660–70-talen. Den gamle Stiernhielm, som ändå i Hercules risat den den unga franskinspirerade generation Tott tyckts exemplifiera, var en filosofisk samtalspartner, berättar Samuel Columbus. Vid ett samtal och ‘raillerie’ 1666 frågar Tott om det inte vore dags att gifta om sig, och Stiernhielm svarar att det kan han nog tänka sig, men han är ju inte så väl bekant ‘medh wackre Dames som Hr. Tott’; kanske kan hovmannen Tott skaffa honom en vacker flicka? Dialogen fortsätter i bunden form (Columbus återgiven efter UUB Palmsköld 356 av J. Nordström i Samlaren 1918, s. 136).

Ett nytt diplomatiskt uppdrag fick generalguvernören 1669. Det var att på plats representera Sverige vid kungavalet i Polen. Viktigt för svensk politik var att – för att skydda Livland – hindra ryska intressen. Riksdagen blev en synnerligen kaotisk tillställning, där Tott rekommenderade pfalzgreven Philip Wilhelm. Det oväntade valet, medan vinet flödade och skott avlossades, blev dock en schlesisk piastättling, något Sverige ändå kunde acceptera.

Tott hade redan före fyrtioårsåldern blivit något av en äldre statsman, disponibel att sändas på besvärligare uppdrag. Under en diskussion i rådet 1673 citerade M. G. De la Gardie den frånvarande: ‘Om vi har felat, vill jag säga som greve Claes Tott ofta har sagt, att vi har svurit att vara trogna men ej att vara kloka’ (cit. efter U. Sjödell, Kungamakt och högaristokrati, Lund 1966, s. 94).

Men livet vände nedåt. Fysiskt tog både ett ständigt kringflackande och tidens middagsätande ut sin rätt på honom. Två söner hade dött i späd ålder och efter bara sju års äktenskap avled hans maka. Pengarna tog slut, och han måste pantsätta både Ekolsund och Munkbropalatset. I augusti 1672 lämnade Tott sitt palats för nya ambassader till Köln, där han 1673 som ordförande öppnade en stor fredskonferens, och sedan åter till Paris för att reparera den misslyckade svenskfranska traktaten av 1672. Att representera var dyrt, men ett önskemål om påökt fick nej av rådet i Stockholm, där hans gnidige morbror och

f. d. förmyndare Sten Bielke var riksskattmästare.

Tott återkom till Sverige först efter sin död 1674 vid blott 44 års ålder, den siste av sin ätt, och gravsattes vid sin maka i Jäders kyrka. (Deras kistor står numera bägge i det så kallade Braheska grav­ koret, där också Clas Totts huvudbaner hänger.)

Om bilden av Tott Bitarna som illustrerar Clas Totts liv måste hämtas från många håll. Ur Sveriges politiska historia, ur kulturarvets historia, ur skvallerkrönikan.

Det verkar som historiker, av facket såväl som populära, i sekler haft svårt att hantera den typ av svenska diplomater, som inte motsvarar standardbilden av outgrundliga och nyktra tjänstemän. Det gäller synen på ambassadören Clas Tott på 1650–70-talen liksom på ambassadören Carl Gustaf Tessin på 1730–40-talen. Bägge dessa hade en livsglad högadlig ungdom bakom sig, när de skickades ut på beskickningar. De var bägge franskinspirerade, alamodeklädda, djupt belästa i sin tids bildning men aldrig lärda. De kunde röra sig och göra intryck i alla sammanhang, inte minst genom slösande prakt och köpglad lyxkonsumtion. Men oseriösa var de inte, tvärtom. Man glömmer lätt att just detta kunde vara ambassadörens uppgift i äldre tid: att genom sin livsstil och sitt uppträdande representera sitt land som ståtligt och mäktigt och sålunda kunna driva underhandlingar utifrån en synbar styrkeposition.

På motsvarande sätt tycks synen på rollen som riksråd på hemmaplan vara. Rikets högsta herrar, grevar och riksråd, bör vara plikttroget skrivbordsarbetande som Axel Oxenstierna eller Arvid Horn. Att som Tott med Kristina och Tessin med Lovisa Ulrika också förströ och roa kungligheter tycks för eftervärlden inte överensstämma med statskonst. Den svenska historien vill ha ‘en helgjuten personlighet’.

En berättare som Anders Fryxell fångar naturligtvis med glädje och målar upp alla historier om Totts dueller och spelande, men lika självklart med en för sin tid nödvändig moralism.

Samma moraliska känsla får emellertid Fryxell att lovorda Totts personliga egenskaper.

Det går också att göra en djupt romantisk historia av Kristinas och Totts relation, inte bara av skvallret, det tillgängliga stoffet räcker. Hennes ömsinta beskydd när han råkat i krakel var

en sak, hans snabba titelkarriär en annan. Vad talade de om sommaren 1653, då de var nästan ensamma tillsammans? Vid abdikationen 1654 stod han ännu närmast henne, och kort tid därefter reste han för hennes skull ner i Europa. Sedan drog han ut i kriget. 1657 var både Kristina och Tott i Paris. Sågs de? I början av 1661 var båda i Stockholm; då möttes de. Tott dröjde länge med att gifta sig, hon gjorde det – kanske – aldrig. Det ämnet hör till historieromanens område. Fackhistorikern Martin Weibulls snustorra demon­ tering av relationen mellan drottningen och Tott är däremot snarast obligatorisk läsning för historiemasochister (Drottning Kristina och Klas Tott: Några historiska beriktiganden, Lund 1892).

August Strindberg, som sedan barndomen kunde sin Fryxell och aldrig led av några källkritiska skrupler, har använt relationen i dramat Kristina (tr. 1903), ‘den största qvinnorol som är skrifven’, detta för Harriet Bosse, redan på väg mot skilsmässan (Brev till Bosse sept. 1901, Strindberg, Samlade Verk 48, 1991, s. 306). Kristina är här skådespelerskan, suveränt växlande mellan roller, som leker (men inte bara leker) med den blåögt förälskade Tott/Strindberg. Den samtida kritiken var inte nådig, Särskilt mot det (a)historiska, och det måste nog konstateras, att stycket även dramatiskt är en soppa. (Litteraturen om skådespelet är rik; börja ändå gärna med Sven Rinman, Ny ill. sv. litt.hist., 4, Sthlm 1957, s. 114f., och förstås Gunnar Olléns kommentar i Strindberg Samlade Verk 48, s. 304–22, Litteraturbanken.se.)

Sven Stolpe, som nog var mer författare än historiker, har svårt att bestämma sig för bilden av Tott. Han fascineras först: ‘en av de mera charmerande kavaljerer och äventyrare som det svenska 1600talet kan uppvisa.’ Stolpe lyfter fram ringränningarna, duellerna och spelberoendet, men konstaterar därpå: ‘Under 1653 var han den ende svensk som hade drottningens förtroende.’ Han citerar också den engelske diplomaten Whitelocke: ‘ståtlig ung hovman, väluppfostrad och förekommande’ (Stolpe, Drottning Kristina, Sthlm 1960, s. 110f.). Längre fram i arbetet har Tott reducerats till en för Kristina lättglömd äventyrare, politiskt rätt betydelselös och trots sin närhet till tronen inte representativ för Sverige (s. 166, 251, 255).

En människas rykte i eftervärlden speglas tyvärr säkrast i de stora uppslagsverken. I Nordisk

53

familjebok, den spridda ‘uggleupplagan’, redovisar signaturen Fr. W., f. d. rektor i Västervik, den unge Totts snabba befordringsgång och hänvisar drottningens ynnest till hans ‘lysande yttre företräden och släktskap’ utan motivering av verkliga förtjänster. Efter kortfattad förteckning av uppdragen under 1660–70-talen måste artikelförfattaren dock tillstå att Tott ‘ådagalade som mogen man ej ringa duglighet’ (NF, bd 29, 1919, sp. 498f.).

På 1950-talet har Svensk uppslagsbok valt en striktare väg: 15 rader uppräkning av Totts titlar, ämbeten och uppdrag utan några omdömen (SU, 2:a uppl., bd 29, 1954, sp. 736, sign. C., verkets huvudredaktör). Hans drottning fortsätter in i våra dagar att fascinera historikerna: till exempel Peter Englund 2006 och M-L. Rodén 2008. Men Clas Tott har försvunnit ur blickfältet. I Nationalencyklopedin har han inte bevärdigats en egen artikel (NE, bd 18, Höganäs 1995, s. 361).

3 . C LAS TOTTS B Ö CKER O C H DERAS Ö D EN Vår primära ingång till de böcker som Clas Tott hade i sitt liv är idag de bevarade förteckningarna.

Så som dessa källor ser ut ligger det närmast till att dela in Totts böcker i tre kronologiska skeden: barndomens studiebibliotek, vuxenårens brukslitteratur och slottsherrens prydnadsböcker.

Alla böcker som för den unge ägarens utbildning 1640–43 togs ur ‘RustCammaren’, troligen på Ekolsund, förtecknades med datum av informatorn Henrik Fundelius, skickades eventuellt till Uppsala, och kvitterades av lille Claudius (han var ju nu latinstudent). Ordningen var rigorös. När Andreas Anthelius tog över preceptorskapet 1644, upprättades ett nytt inventarium över det i hans vård överlämnade studiebiblioteket, nu bortåt 450 volymer. (KB: U 365. Anthelius adlades 1650 Solenblomma, uppenbarligen inte på krigiska meriter.) Få av dagens eventuella skolbiblioteks bestånd för årskurs 4–6 torde ha liknande omfång och svårighetsgrad.

Skolungdom ska kunna räkna och läsa. Boklistan 1640 börjar direkt med en holländsk Arith­ metica i folio. Läsningen är dock mer underhållande. Aisopos fabler, en komedi av Terentius och ett par samlingar med facetiae, kvickheter (ibland påminnande om senare skolbarns bell-

54

manhistorier). Huvudspråken redan från tioårsåldern är latin och tyska, men franskan, som skulle bli Totts tungomål par préference, finns också med från början för hans adliga fostran: La pratique du cavalier, Les secrets du seigneur. Det ännu pågående kriget i Tyskland kunde diskuteras moraliskt utifrån Fabricius 35 Kriegsfragen.

Uppenbart är att Achatius Tott (även pappa Åke föredrog den latiniserade formen) skaffat ett gediget grundbibliotek i framför allt klassisk litteratur under sin livstid, om genom förvärv i Sverige eller Tyskland vet vi inte.

All nödvändig litteratur fanns dock inte redan i rustkammaren. 1641 köptes en svit av Elzevierfirmans så kallade republiker, alltså statsbeskrivningar i koncentrat i behändigt duodesformat, från nyblivne kanslisekreteraren Mattias Mylonius. (Han hade tidigare varit M. G. De la Gardies lärare och professor i vältalighet i Uppsala; 1646 adlades han Biörenklou.)

Tott fortsatte sin utbildning under långa utlandsvistelser, som följdes av snabb karriär under Kristina och krigiska och diplomatiska uppdrag under Karl Gustav och förmyndarregeringen.

Det har naturligtvis också krävt böcker. Det vore kanske möjligt att detaljerat redovisa löpande tottska bokförvärv under åren 1646–61 genom att gå igenom hans massiva bevarade räkenskaper i RA, men frågan är om det ger lön värd mödan.

Vad vi därefter har är det inventarium som upprättades i augusti 1674, direkt efter Totts död i Paris, över böckerna i Stockholm, ca 900 nummer (KB: U 365. Walde 1931, s. 114). Det inne­håller texter med tryckår från 1500-talet till 1671 (och även ett mindre antal handskrifter, svårare att identifiera).

Det är naturligt att det slutar där; 1672 lämnade han Stockholm för Paris, och vad av nyutkommet han kan ha skaffat där vet vi inte, och inte heller vart det tog vägen. Hur mycket av hans samlingar som kan ha stått på Ekolsund vet vi heller inte; det kan exempelvis ha varit resterna av barndomens studiebibliotek, men också material med anknytning till verksamheten där, som hästböcker och om trädgårdsanläggning. Med listorna tillhanda kan man stämma av mot KB:s nuvarande äldre bestånd. Tottska volymer kan naturligtvis ha vandrat ut ur nationalbiblioteket genom de beryktade duplettauktionerna. (Och har senare gjort det genom stöld.)

Sterbhusförteckningen av 1674 består av två

avdelningar. Bägge avser bara böcker som fanns i Stockholm, det vill säga troligen i Munkbro­ palatset, och är formatordnade. Dels böcker som enligt rubriken ‘är i fransöskt band’ (benämningen skall tas bokstavligt) och som vi tidigare konstaterat till större delen men inte enbart utgörs av de före detta ‘Montausier’-banden. Dels en mängd böcker som enligt förteckningen ‘ey äre i franskt band utan andre åthskillige band’, drygt 550 titlar.

De franska CT-banden kan nog i enskildheter inte ses som ett personligt urval. Det går genom numreringen att rekonstruera vilka titlar som köptes från Clement i Paris 1662. Man får den bestämda känslan att det rör sig om en generell beställning på ett standardurval av sådant som då ansågs skola finnas i ett ståndsmässigt bibliotek.

Man kan jämföra med aktuella rekommendationer ‘pour former une bibliothèque’ av Naudé och Jacob med flera.

De böcker som återfinns i förteckningen 1674 över andra band än franska band är huvudsakligen litteratur som förvärvats före 1662. Här finns en hel del av studieböckerna från 1640-talet kvar.

Hit hör också rikhaltig litteratur på polska och om polska affärer; det är nog inte bara krigsbyten från 1655–56 utan också sådant Tott skaffat för att – om möjligt – förstå polsk politik. Dessutom, självklart för en europeisk resenär och diplomat, rejält förråd av franska och italienska och några spanska ordböcker, parlörer och grammatikor.

Clas Totts boksamling kan inte kallas bibliofil.

Han skaffade böcker framför allt av två skäl. Dels för att läsa och dra nytta av deras innehåll, dels för att det tillhörde en person i hans ställning att ha ett större bibliotek. Ur bägge aspekterna var ändå kravet på högsta kvalitet avgörande. Det hade Gabriel Naudé poängterat i sin Advis 1627, Naudé som Tott faktiskt kunde haft möjlighet att konsultera både i Stockholm och i Paris. Kvalitet precis som när det gällde hästar: han älskade att rida, men man skulle också ha ett praktfullt stall. Självklart är då böcker om ridkonst ett prioriterat fack. Sålunda blir hans bibliotek ytterst mångsidigt sammansatt. Det är en bildad och kulturell persons, men inte en lärds. En stor del kan karaktäriseras som hovmannalitteratur, från Cortegiano till Saavedra Fajardo. Där fanns knappast någon teologi, men däremot en mängd fransk och italiensk litteratur. Dels de redan klas-

siska: Boccaccio, Ariosto, Tasso. Naturligtvis de då aktuella, som idag blivit klassiker: Montaigne, Corneille. Men han kände också den modernistiska poesin: verk av Quevedo och Gongora. I rikets angelägenheter inom- och utomlands var talekonsten betydelsefull. Den klassiska retoriken fanns sedan barndomen (Quintilianus) och följdes av nyare franskt (De Bary), italienskt (Bartolomeo) och spanskt (De la Cerda).

De diplomatiska uppdragen krävde inläsning i ländernas historia. I Totts bibliotek är det inte förvånande den franska historien som dominerar. Insikt i statskonst förmedlades från Macchiavelli, som trycktes flitigt i Paris på 1600-talet, till Hobbes. Absolut nödvändig baskunskap för en som rörde sig och företrädde sitt land i internationella kretsar var furstliga genealogier (SainteMarthe, Guichenon) och heraldikens finesser (Monets Pratique, Segoings Mercure, Vulson naturligtvis). Man får inte missa att känna igen ett vapen på en vagnsdörr.

Den eminente föregångsmannen i modern ‘histoire du livre’ Henri-Jean Martin ger i sin stora avhandling om bok och samhälle i 1600-talets Paris (Livre pouvoirs et societé à Paris au XVIIe siècle, 1–2, Genève 1969) en koncentrerad beskrivning av den nya mentalitet som växer hos hög­adeln vid seklets mitt: ‘l’honnète homme’. Deras roll var sammansatt, både hovman och militär. Djärvhet och övermod fanns där, dock med tiden modererad av utbildning genom informatorer och universitet.

Att sakkunnigt bedöma nyutkommen vitterhet blev en lovvärd egenskap vid sidan av förmågan att använda värjan i en för sin ära nödvändig duell. Le grand Condé var exemplet för en kommande generation. För att hedra sitt namn skulle de unga lysa genom sin klädsel och sina ekipage, men med smakfull elegans (Martin 1969, 2, s. 651– 54). Vad ville de ha i sina bibliotek? ‘Framför allt böcker med gravyrer i vackra band med deras vapen. Festböcker inte minst, […] senare Vulson de la Colombières arbeten. Vapenböcker likaså och genealogisk historia […] Böcker om mytologi och emblemböcker, nyttiga för att förstå en fest eller dansa en hovbalett […] Slutligen arbeten som rörde de tekniker som var deras: ridning, jakt, vapnens bruk, kriget’ (Martin 1969, 2, s. 654; min övers.). Detta är ju det kulturmönster som också präglar Kristinatidens Stockholm och därmed Clas Tott. Martin tillägger att er­farenheter från

55

slagfälten lätt kunde förenas med entusiasm för cartesianismen och noterar, kanske förvånande för den svenska bilden, att Descartes alltid hade ‘une mentalité de gentilhomme et de soldat’, men förakt för lärdom. Alla Descartes’ arbeten fanns i Totts bibliotek.

Handböcker i fäktning och ridning behövde knappast Tott i praktiken längre, men sådana är rikt illustrerade verk och de nyaste sådana skulle finnas i biblioteket. Vissa fack kan sägas vara ovanligt rikhaltigt försedda. Det fanns skäl: för en privat byggare av slott och herrgårdar liksom ansvarig för försvarsanläggningar var förebildliga arbeten i arkitektur en nödvändighet. Tott har utöver klassiker som Serlio bland annat alla Furttenbachs verk i den civila och militära arkitekturen. I fortifikationen hörde Perret, Freibach och Pagan till de populära. (Jfr Martin 1969, 1, s. 252.)

Som teknisk uppfinnare hade Leonardo varit före sin tid; nu på 1600-talet kom gravyrverk med användbara maskiner som Jungenickels Clavis machinarum och Zoncas Teatro di machine. Speciellt engagerad var Tott av trädgårdar och fontäner, med titlar som Laurembergs Horticultura, Le jardinier françois, Le jardinier royal, Aengelens Verstandige hovenier. Av praktiskt representativa skäl måste en framstående person också veta vad ett gott bord borde bjuda: Le cuisinier méthodique, Pierre de Lune, Le cuisinier. Allt detta är nyutkomna arbeten från 1640-50-60-talen.

Tidens stora konstintresse syns genom redan klassiska traktater om måleri och perspektivlära av da Vinci, Cousin, Lomazzo, och konstnärsbiografier av Vasari och Ridolfi. Inte minst imponerande är Totts samling av festböcker, dessa praktverk med kopparstick som redovisade olika furstars intåg och mottagande i europeiska städer. Till de äldsta hör Schrijver, Triomphe d’Anvers […] Philip […] 1549, och Imperatoris Caroli V introitus […] Italiae […] (Haag u.å.), och till de yngre Becanus, Ferdinandi Cardinalis introitus […] (Antwerpen 1636), och L’entree empereur […] Leopoldi […] (Frankfurt 1668).

Seklet är också de moderna naturvetenskapernas födelsetid, och att hänga med i utvecklingen var självklart för den yngre generationen. Bland Totts böcker möter de stora namnen som Tycho Brahe, Galilei, Robert Boyle och popularisatorer som Mersenne. (Boyles Chemica i CT-band med den minsta stämpeln hade försvunnit ur hans

56

bibliotek 1674, men dök upp i Antikvariat Mats Rehnström april 2019.) Hela naturens förunderliga värld fanns redan skildrad och avbildad i Ulisse Aldovrandis verk, här i tolv band, Bologna 1638–46.

Böckernas öden En utgångspunkt för att studera de tottska böckernas öden är att alla 1674 hamnade i Sten Bielkes händer. Han ärvde ju ensam hela biblioteket. Men så enkelt är det naturligtvis inte.

Somliga kan ju Tott själv ha lånat ut eller gett bort under livstiden. Vi vet heller inte hur snabbt Bielke kunde ta de olika bestånden i besittning – det fanns ju rimligen böcker på flera ställen: Munkbron, Ekolsund, Paris, eventuellt ytterligare platser. (Tott disponerade eller ägde tidvis såväl sin styvmor Christina Brahes lilla palats på Kungsholmen som hennes lantnöje i nuvarande Hagaparken, se C. Ellehag, Palatsen i Stockholm under stormaktstiden, Lund 1998, s. 214, resp. Ellehag i Signums svenska konsthistoria: Barockens konst, Lund 1997, s. 82f. Det senare huset övertog Hedvig Eleonora efter Totts död.) En del kan ha försvunnit redan vid den tiden. Sedan vet vi inte riktigt vad som hände med de Tott-Bielkeska samlingarna efter Sten Bielkes död och den efterföljande reduktionsverkställigheten och konkursen. Vad gäller Tottdelen borde det ha varit enkelt. Där skulle allt i ett första led dras in till kronan. Men sedan hängde fortsättningen på vad kronan bestämde sig för. Behöll det kungliga biblioteket alla volymer med tydlig Tott-proveniens?

Kom ihåg: de tottska böcker som inte hade monogramstämpel på pärmarna saknade ju oftast annan ägarmarkering. Gav man bort somligt till enskilda intressenter eller offentliga bibliotek? Och framför allt: drabbades den tottska samlingen mer eller mindre än genomsnittet av slottsbrandens förluster? Volymer i CT-band hittar man mycket få i andra bibliotek än KB , men å andra sidan har uppenbarligen en del volymer i CT-band kommit till KB på andra vägar efter branden 1697, och ibland långt efter.

I sitt arbetsmaterial noterade Sten G. Lindberg att de band vi nu kan kalla Clas Totts var väl försedda med olika typer av äldre handskrivna noteringar, sigler och koder, som återfinns även i andra provenienser. Det gäller ‘bara’ att bestämma

Akvarellerad teckning av Nicodemus Tessin d.ä. för kaskad på Ekolsund. (suecia.kb.se.)

57

deras innebörd och sammanhang. Jag går dock här inte närmare in på dessa mysterier.

Det finns en hel del band med CT-chiffer i KB vilka inte återfinns i inventarieförteckningen efter Tott 1674, noga räknat 49 stycken. Men den förteckningen försökte bara omfatta hans bibliotek i Stockholm. Han bör som sagt ha haft böcker på andra platser också. Dock har 42 av dessa 49 Bielkes namn och har alltså hittat vidare till denne; det kan ju de övriga sju också gjort, fast han missat att signera dem. Intressant är sedan att huvuddelen av dessa (32 av 49) saknar Jaches-nummer, alltså inte har funnits på KB vid katalogiseringarna före och efter branden 1697. Det är ett av flera tecken på att alla Sten Bielkes böcker faktiskt inte kom till de kungliga samlingarna efter konkursen och indragningarna på 1680-talet. Delar av hans bestånd tycks arvingarna lyckats hålla kvar, delar tycks ha kommit ut på marknaden, möjligen redan vid lösöreauktionen 1686.

Källäget i de bevarade volymerna är spännande men problematiskt, vilket kan illustreras. Sex folianter med Pierre Davity de Montmartins i stormansbibliotek populära världsbeskrivningar (Paris 1660) i CT-band men utan Bielkes namn köptes ändå enligt en osignerad förvärvsinskrift från fru Carin Bielke 1686 för 15 rdr specie. (Ett samtida blyertstillägg ‘i Paris’ enbart i del 4:4 är mystiskt.) Vilken Carin? Är det Clas gamla moster, född 1612 och sedan 44 år änka efter Axel Banér? Hon kan på något vis ha övertagit dessa böcker efter Clas död i Paris. Eller är Carin lika med Stens unga dotter Catharina, gift Ribbing 1681 och död 1689? Sviten har senare hamnat hos Adam Horn och från honom till KB. Men vem var köparen 1686? En likalydande förvärvsinskrift (köpt från Carin Bielke, dec. 1686, 15 rdr) finns faktiskt i en ensam foliant i vitt 1500-talsband ur ett fembandsverk av Justinianus Corpus iuris civilis (Paris 1559), som står i Tott-katalogen 1674 men inte hamnat hos Sten Bielke eller i KB. Däremot i Antikvariat Mats Rehnström april 2019. (Tack, Mats!) Den volymen har något så ovanligt som Claudius – han skrev sig helst så – Totts namnteckning på bakpärmens insida. Köparen 1686 avslöjas av sin namnteckning på titeln. Det var den förre tullnären och nyblivne assessorn i reduktions- eller likvidationskommissionen Nils Hägerflycht (1635–1705), som tydligen börjat utnyttja sin befattning med till exempel Bielke­material

58

för personliga förvärv – eller för vidareförsäljning: hans namn finns ju inte i Davity-sviten.

(Hägerflychts böcker gick troligen till sonen Arvid (1655–1751), som också hade ärvt faderns befattning i reduktionskomissionen. Med tiden fick denne enligt Salvius 1741 och Carlander 1904 ihop en samling på bland annat 2 000 böcker.)

Av de mer än 150 volymer i KB , som säkert kan identifieras som Totts, bär 123 Bielkes namnteckning. 23 Tottband tycks ha kommit till KB på andra vägar senare, via Horn, Tessin m.fl. Jag vill inte förringa riksskattmästarens bokintresse, som var stort. På sina många utflykter som diplomat i Europa köpte och mottog han ofta böcker. (Se Walde 1940, passim.) Men en liten justering av vågskålarna kan behövas. Vill vi bedöma Bielkes eget boksamlande, bör vi ur det bielkeska inventariet från 1680-talet ta bort alla de volymer, som också finns i de tottska förteckningarna från 1640–74.

Ett tjugotal CT-band bär C. G. Tessins namnstämpel och/eller namnteckning. Jag kan exempelvis ta Jean François’ La science des eaux (Paris 1655), vars pärm bär såväl Totts chiffer som Tessins namnstämpel. Volymen saknar Jaches-nummer men har istället det gamla tessinska bibliotekets hyllsignum, och titeln återfinns också i Nicodemus Tessin d.y:s tryckta katalog 1712. (Om Jachesnummer: på pärmens insida noterade nummer i KB:s förteckningar före och efter branden 1697, se Lindberg 1976, s. 89f.; N. Tessin, Catalogue 1712, s. 30.) Den naturliga förklaringen är att Tott ställt boken till Nicodemus Tessin d.ä:s förfogande någon gång efter 1661, när den senare övertog ansvaret för slottsanläggandet vid Ekolsund, inte minst den stort tänkta men tyvärr aldrig slutförda trädgården, där entusiasten Tott planerade fontäner och kaskader i stor skala, sådant som François’ bok behandlar. Tott var högst angelägen om Tessin d.ä:s tjänster. Det var han inte ensam om. Enligt ett brev till C. G. Wrangel 1663 uppvaktade M. G. De la Gardie, Gustav Bonde och Tott dagligen arkitekten i dennes ritarateljé (Ellehag 1997, s. 523 not 125.) Vattenkonstboken har följt alla Tessinarna och därifrån till KB. Andra volymer med den trevliga och grevliga proveniensen Clas Tott– Carl Gustaf Tessin kan ha vandrat via Nicodemus d. y., yrkesmässigt angelägen om såväl festlitteratur som arkitekturbeskrivningar.

Dessutom finns ett mindre antal volymer i KB som har groteskryggar med samma stämplar

som CT-bandens, men saknar CT-monogram.

Tre sådana finns i CT-katalogen 1674 och kan därför föras till honom. Åtta andra kan möjligen ha tillhört honom; ämnesområden stämmer, och flera är tryckta i Paris på 1650-60-talen. Flera av dem har groteskrygg med likartad men skiljaktig stämpel; de kan ha bundits av en annan yrkesman. En volym från CT-katalogen (Goltzius Fastos 1566) saknar pärmmonogram helt enkelt därför att detta har skurits ut ur skinnet och ersatts med nytt skinn, varpå cirkelskåran maskerats av en bladranka. Någon ny ägarmarkering har förövaren trots allt inte vågat.

När Sten Bielke dog 1684, försökte arvingarna skilja dennes fädernearv från det tottska – räddas vad som räddas kan från den pågående reduktionen. Men det gick inte hovrätten på. Det kraftigt skuldsatta dödsboet försattes i konkurs och innehållet togs om hand av reduktionskommissionens kuratorer. 1686 uppmanades magistraten att värdera biblioteket. Den resulterande listan, som alltså till stor del överensstämmer med det tottska inventariet 1674, är odaterad. (KB: U 285.)

Sam. Hedar redovisar de svårigheter, som kuratorerna följande år mötte att få fysisk kontroll över de bielkeska och tottska arkiven; om det innebär att även de tryckta böckerna först senare under 1680-talet flyttades till slottet framgår inte (Hedar 1935, s. 217).

En gammal, men icke desto mindre felaktig, uppgift, som idag till exempel återfinns i Wikipedia, är att Sten Bielke, för att rädda innehavet av Ekolsund, skulle ha ‘tvingats sälja sin ytterst dyrbara boksamling, vilken införlivades med kungliga biblioteket’ (Wikipedia, art. Sten Nilsson Bielke). Egendomen inklusive lösöre hade ju tagits i mät för att reglera den avlidne Bielkes av rätten fastställda skuld till kronan. Ekolsund, som var en tottsk förläning Bielke ärvt och som dessutom var hårt pantsatt, kunde han aldrig ha tänkts behålla.

1695 fanns ännu den tottska samlingen separat urskiljbar i det kungliga biblioteket. Då uppger den nytillträdde bibliotekarien Jaches i ett inventarium att han utom Bielkes och Gyldenclous samlingar också förtecknat Totts och Lindschölds bibliotek (Walde 1931, s. 138). Det är

kanske inte helt sanningsenligt. Måhända hann han inte med allt. Det finns CT-band som saknar före-branden-nummer men har efter-brandennummer och det finns Bielkesignerade band som saknar bägge Jachesnumren.

Tyvärr fanns dock den tottska boksamlingen på kungliga slottet, när branden bröt ut 1697.

Omkring en fjärdedel av det kungliga bibliotekets bokbestånd räddades. Ungefär samma relation kan möjligen gälla för Clas Totts böcker.

Man kan emellertid konstatera, att här liksom för biblioteket i övrigt gäller att av de större formaten en högre andel bevarats. Man kastade nog helt enkelt ut folianterna först genom fönstren.

Om det nu verkligen var så som räddningsinsatsen gick till – sägnen berättar det, men få bevarade band har stukade hörn. Där­emot är det gott om vattenskador bland CT-banden.

När de resterande oordnade volymerna återsamlades i greve Lillies hus vid nuvarande Gustav Adolfs torg och sedan länge förvarades i ‘gref Pers hus’ på Helgeandsholmen, för att 1768 överföras till det nya kungliga slottet men först 1795 kunna sättas upp på hyllorna i biblioteket, blev det inte längre möjligt att tydligt urskilja de forna provenienserna. På 1800-talet fullbordades historielösheten, då den nya tyska ämnessystematiska ordningen började införas i magasinen. · Efterskrift · Artikeln har sitt ursprung i ett engelskt föredrag, som jag höll i Bernadottebiblioteket i september 1984 under det kollokvium som avhölls i Stockholm av Association Internationale de Biblio­ philie. Det kom inte att publiceras i närtid, jag bedömde det inte som tryckfärdigt, och sedan kom andra arbetsuppgifter i vägen. Föredragets kärnpunkt, attributionen till Tott, kom i koncentrat i tryck i den av KB 1997 utgivna boken Underbart, underbart (s. 120, m. ill. s. 121). Sten G. Lindberg, som 1975 ställt frågorna och sina förarbeten till förfogande och för vilken jag presenterat mitt förslag till lösning i slutet av 1970-talet, stod visserligen bakom omnämnandet men var naturligtvis oskyldig till det sätt varpå texten bearbetats av publikationens redaktör.

59

60

kristina lundblad

Svenskt bokmuseum ‘Till intet gagn’

Allmänna svenska boktryckareföreningen, som organiserade de svenska boktryckarna, bildades 1893 på boktryckaren Waldemar Zachrissons initiativ. Zachrisson var en framstående person i tidens grafiska värld och hade en sällsynt förmåga att se samband där andra enbart såg skillnader.

För honom var det självklart att hög teknisk och estetisk kvalitet hos en trycksak hängde ihop och att de skänkte både avsändaren, tillverkaren och användaren glädje samtidigt som de hade ekonomisk betydelse. Han ansåg också att teknik- och formgivningsutvecklingen gynnades av insikter i såväl äldre tiders grafiska förhållanden som i de senaste internationella strömningarna.1 År 1900 fick han idén till ett svenskt museum över de grafiska teknikernas historia och samtid och redan året därpå hade han övertygat sina kollegor om att idén var riktig. Vid årsmötet 1901 fattade Allmänna svenska boktryckareföreningen beslut om upprättandet av Svenskt bokindustri­museum. I artikeln ‘Svenskt bokindustrimuseum. En dröm täckt av damm’ (Biblis 85) gav jag en bild av verksamheten under det planerade museets första decennium. I det följande tecknas ytterligare några decennier av samlingens historia.

Att en arbetsgivarorganisation ägnar tid och resurser åt att skapa ett museum över sin egen bransch är något man sällan hör talas om i våra dagar men för Zachrisson låg idén helt i linje Stora delar av samlingen ligger ännu idag, 2020, nedpackad på ett osorterat och slarvigt sätt. Här en samling originalillustrationer med anteckningar som skvallrar om bokproduktionens arbetsprocesser.

med föreningens övergripande strävan ‘att främja medlemmarnas ideella och materiella intressen genom att arbeta för yrkets höjande i tekniskt och konstnärligt hänseende medelst undervisning, utställningar och publikationer’.2 Museiidén var till en början förknippad med utvecklingen av en yrkesskola för boktryckare och typografer, ett arbete som stod högt på föreningens agenda redan från startåret 1893 och som tack vare anslag från bland andra Stiftelsen Lars Hiertas Minne nådde i mål redan tio år senare då man började bedriva undervisning.3 Museet skulle användas i utbildningen och gynna den egna yrkeskårens utveckling men Zachrisson var övertygad om att det också skulle ‘blifva till ovärderligt gagn för nuvarande och kommande släkten och till heder för vårt land’.4

Detalj ur sida ur EDE. Papper i lager. Pappersprovkatalog från Erik Dahlbergs pappersavdelning. Stockholm, u. å.

61

Som framgick av min förra artikel i ämnet ingår Svenskt bokindustrimuseum sedan närmare trettio år i Einar Hansens bibliotek fast nu under namnet Svenskt bokmuseum. Efter att ha förvarats i källaren till en villa vid Ribersborg i Malmö, dit det kom 1993, är både Svenskt bokmuseum och Einar Hansens boksamling – vilka utgör de största samlingarna i Einar Hansens bibliotek – sedan 2007 deponerade i kompaktmagasin på Universitetsbiblioteket i Lund. Biblioteket har emellertid sagt upp kontraktet med Einar Hansens stiftelse för bokhistoriska samlingar och bibliotek, som alltså äger det hela, och framtiden för samlingarna är oviss.

På det viset måste man säga att vår samtida framtid speglar det förgångna för oviss har framtiden nästan alltid tett sig för Svenskt bokmuseum.

Endast under sina första år hade museets framtid fasta konturer – i museipionjärernas Zachrissons, Lagerströms och Hasselquists vision. Sedan deras sortier ur tiden har museets framtid aldrig blivit sig lik igen och när jag nu går vidare i mina efterforskningar är det med Laurie Andersons låt The Dream Before i huvudet.5 Den bygger på Walter Benjamins nionde historiefilosofiska tes som i sin tur tar avstamp i Paul Klees målning Angelus Novus. Målningen visar en liten ängel som ser ut som han stod i begrepp att avlägsna sig från något som han stelt betraktar. Hans ögon är uppspärrade, hans mun står öppen, och hans vingar är utspända. Historiens ängel måste se ut på det sättet. Han har sitt anlete vänt mot det förgångna. Där en kedja av händelser träder fram inför våra ögon, där ser han en enda katastrof som oavlåtligt hopar ruiner på ruiner och slungar dem för hans fötter. […]6

Det kan kanske tyckas märkligt eller övermaga att projicera Benjamins tes på bilden av Svenskt bok(industri)museum, det hans (och Klees) ängel ser är ju människans oupphörliga produktion av elände och lidande. Men var och en som fördjupar sig i Svenskt bokindustrimuseums historia måste känna en viss samhörighet med denne ängel och bli bedrövad över all den tröghet, okunnighet och missunnsamhet som låtit ett antal kreativa och intelligenta människors oförtrutliga arbete för en god sak, vars realiserande inte hade krävt några oerhörda summor pengar, förvandlas till en hög grus. Om Zachrissons och hans vänners

62

framsynta initiativ hade tagits på allvar hade Sverige idag kunnat ha ett grafiskt museum av internationell rang eller, ännu hellre, ett nationellt centrum där de rika och mångskiftande samlingarna i Einar Hansens bibliotek kunnat användas som nav i en kreativ kunskapsutveckling mellan bokhistoriska studier och grafisk, teknisk och konstnärlig verksamhet. Det var precis det som Einar Hansen själv ville med sin stiftelse och det hade varit synnerligen värdefullt om detta syfte, liksom Zachrissons syfte med Svenskt bokindustrimuseum, kunde uppfyllas någon gång, inte minst med tanke på att forskning är förbjuden på de svenska forskningsbiblioteken, något som väl är unikt för Sverige. Där trycksamlingar finns får inte annat än biblioteksverksamhet bedrivas, och där forskning bedrivs finns inga trycksamlingar – så är det och så lär det förbli men det är givetvis en kontraproduktiv uppdelning.

Styrelsens vilja och motvilja De första åren efter museets instiftande präglades av entusiasm och framtidstro. Zachrisson och Alexis Hasselquist – den senare utsågs till föreståndare för museet 1903 – finslipade planeringen, skapade tillfälliga utställningar i boktryckareföreningens lokaler och bedrev ett intensivt insamlingsarbete genom återkommande upprop i föreningsorganet Allmänna Svenska Boktryckare-föreningens meddelanden. Boktryckarbröderna Lagerström, som drev tidskriften Nordisk boktryckarekonst, spelade också en viktig roll och utgjorde tillsammans med tryckaren Carl Fredrik Bernström och några till en viktig stödtrupp.

Trots pionjärernas stora ansträngningar visade det sig emellertid ganska snart vara svårt att föra projektet vidare. De flesta boktryckare i landet var inte tillräckligt intresserade varken av bokens kulturella komplexitet eller av sitt yrkes historia.

De hade annat att tänka på, inte minst som åren präglades av utdragna konflikter mellan arbets­ givare och arbetstagare, och kanske uppfattade en del av dem museiförespråkarnas idéer som mer eller mindre tokiga. På föreningens årsmöte 1910 röstade man ner den grandiosa museiplan Hasselquist presenterat liksom hans förslag att museet skulle överlåtas på en egen stiftelse med egen styrelse.7 Hasselquist dog året därpå och någon ny museiföreståndare utsågs inte, varken

¶ Boktryckareräkning. ‘De, som inse betydelsen af ett museum för bokindustri och som hysa verkligt intresse för boktryckarekonst, till dem ställa vi en uppmaning att sända museet de arbeten, som inom deras officiner utföras, och intet är för obetydligt att insändas. Hvarje tryck, det må vara endast en räkning eller ett visitkort, bli i museets ägo af värde.’ Insamlingsarbetet bedrevs delvis genom upprop i boktryckareföreningens Meddelanden.

Av denna räkning framgår bland annat att papperskvaliteten och antal marginalrubriker påverkade priset.

då eller senare. Åren gick och med jämna mellan­ rum dök museifrågan upp i styrelsen. 1915 tog Hugo Lagerström upp Hasselquists förslag om en särskild museistiftelse för förnyad prövning och han satte till och med samman stadgarna för en sådan. Men kollegornas intresse var svalt. ‘Efter en diskussion i styrelsen återtog hr Lagerström detta förslag och inskränkte sig till att istället före­slå tillsättandet av en särskild styrelse för museet’, rapporterar man i föreningens Meddelanden.8 Förslaget om en särskild museistyrelse utarbetades och presenterades men avstyrktes vid årsmötet den 28 maj med motiveringen att ‘någon plan huru museet lämpligen borde ordnas och förkovras icke fanns uppgjord’.9 Motivet ter sig märkligt, dels för att förefintligheten av en plan

inte hade med frågan om en separat museistyrelse att göra och dels för att det faktiskt fanns en plan, den som Lagerström redan 1906 hade gjort upp, säkert i samarbete med Zachrisson och Has­ selquist, och publicerat i Nordisk boktryckarekonst samma år.10 Mötesdeltagarnas motvilja tycks således inte ha byggt på verkliga sakförhåll­anden utan på något annat. De saknade intresse för samlingarna till det planerade museet men ville likväl behålla dem och de röstade ner Lagerströms förslag precis som de röstat ner Hasselquists men påstod ändå i maj 1915 att de gärna såg att styrelsen arbetade vidare med museifrågan.11 I augusti 1915 kom frågan upp igen och någon i styrelsen påpekade att Nordiska museet, som då hade öppnat en bokhantverksutställning, kanske

63

¶ Svenskt bokmuseums samling av efemärt tryck är särskilt värdefull då den rymmer en del materialtyper som inte omfattas av den svenska pliktlagen, exempelvis blanketter, biljetter och etiketter – det mest efemära av det efemära trycket. Det finns också exempel på sällsynt, utländskt tryck som etiketten från det berömda vinslottet Château Yquem. Bischoff är en vinbål bestående av rödvin, vatten, socker och pomerans. I Tyskland serverades drycken gärna i bålskålar formade som biskopsmössor. Det tidigaste svenska belägget för namnet finner man hos Olof von Dalin. 1733 berättar han i Then svänska Argus om officerslivet i en svensk garnisonsstad några år tidigare och skriver ‘Man profvade de rara viner, man blandade utvalda vätskor tilsamman och jag fick då första gången smaka Bischoff’. Flasketiketter stöter man i allmänhet på som fastklistrade på en flaska; tar man bort dem förstörs de. Det är beklagligt att etiketter inte pliktlevererats på samma sätt som annat tryck eftersom de ofta, och på liten yta, samlar och speglar stora kulturella sammanhang.

¶ Som Per S. Ridderstad, den förste professorn i bokhistoria i Lund, brukade påpeka är IT inget nytt påfund. Skrivkonsten går tillbaka många tusen år och utgör än idag grundtekniken för informationsspridning – exempelvis bygger ju all programmering på skrift, på teckenkommunikation. Skriftens materiella betingelser – dokumenten – bär också på viktig information och en så till synes obetydlig sak som hur ett tryck har häftats är, som Carl Fredrik Bernström så klokt formulerade det, ‘betecknande för den tid, hvarunder de framkommit’. Bilden visar en av de allra enklaste häftteknikerna, här på 1809 års regeringsform: En nål med häfttråd har stuckits igenom arken två gånger och knutits ihop. Tekniken kallas sidhäftning eller stickning – häftet är stucket eller, som det heter på franska, broché, vilket i sin tur förklarar ordet broschyr.

skulle vara intresserade av att ta emot en del av de föremål som ingick i det egna, ännu inte realiserade bokindustrimuseet.12 Redan femton år efter beslutet om att upprätta ett museum, och endast några månader efter att man vägrat de drivande museikrafterna att ta över ansvaret för materialet, ville man nu skänka bort delar av samlingen till en extern institution. Biblioteket, ansåg man, borde dock behållas.

Inget beslut fattades men föreningens sekre-

terare, Bergh, fick i uppdrag att utarbeta en historik över museet. Vad man skulle ha den till framgår inte men när historiken lades fram i oktober uppstod en diskussion som sannolikt var mer känsloladdad än vad som framgår av redogörelsen i Meddelanden. Åter igen föreslog några ledamöter att man skulle skänka ‘de egentliga museiföremålen’ till Nordiska museet medan ‘biblioteket’ skulle behållas och ordnas av en sakkunnig person.

64

Mot denna hållning ställde sig naturligt nog Hugo Lagerström. Ingenting skulle skänkas bort och framför allt, förklarade han, var de böcker som vissa styrelseledamöter talade om som ‘biblioteket’ inte alls några biblioteksobjekt utan föremål som ‘borde helt och hållet bedömas ur tillverkningssynpunkt’.13 Lagerström blottlade här själva hjärtpunkten inte endast i syftet med Svenskt bokindustrimuseum utan också i den inneboende konflikt som den allmänna uppfattningen av boken hyser. Hans kortfattade invändning klarlade en distinktion som ännu idag tycks svårbegriplig till och med för många historiker, bibliotekarier och andra som dagligdags befattar sig med boken – den mellan boken som behållare och medium för textinnehåll och boken som historiskt och materiellt föremål. Boktryckaren Carl Fredrik Bernström hade antytt den i skrivelsen som följde med hans första donation, 1906, när han påpekade att innehållet i de böcker han donerade till museet inte spelade någon roll eftersom det var böckernas materiella beskaffenhet som var ‘betecknande för den tid, hvarunder de framkommit’.14 Men trots att initiativtagarna, de som engagerade sig för museet och hade den bokhistoriska kunskapen, gång på gång förklarade dessa enkla och grundläggande förhållanden för sina kollegor fortfor boken att för de flesta framstå som en produkt av en författare, något som har sin naturliga hemvist på bibliotek och som undantagslöst bör katalogiseras, ställas upp och hanteras med författarens namn eller verkets karaktär som ordnande princip.

Synpunkter från Collijn, Arthur Sjögrens rapport och två amanuenser som snabbt försvinner Lagerströms förslag om en egen stiftelse för museet hade röstats ner men den andra sidans idéer om att skänka bort delar av samlingen hade inte heller fått tillräckligt gehör för ett beslut. Istället bestämde styrelsen i oktober månad att en plan för museet skulle arbetas fram och att synpunkter skulle tas in – inte från någon museisakkunnig utan från en ‘bibliotekssakkunnig’. Till novembermötet 1916, ett drygt år senare, hade den då nyblivne riksbibliotekarien Isak Collijn bjudits in för att, hette det nu, ‘deltaga i diskussionen om ordnandet av museet’.15

Konflikten mellan bibliotek och museum var den springande punkten och som framgått ovan hade Zachrisson och Lagerström full insikt i den problematiken. Därtill hade de både djup och bred kunskap och förståelse för trycket och den grafiska tekniken såväl praktiskt – de var ju tryckare – som teoretiskt. De drev var sin tidskrift inom området och publicerade mängder av artiklar om olika aspekter av grafisk teknik och form.

Men tydligen var det inte tillräckligt förtroendeingivande för dem i boktryckareföreningen som själva varken hade kunskap eller intresse i frågorna; en extern kraft var nödvändig. Collijn var förvisso ett lyckligt val då han ju hade en djup förståelse för den bokens tveeggade natur som rättfärdigar dess hemhörighet inom både bibliotek och museum. Men Collijn hade av allt att döma i det här fallet inte något mer att erbjuda än förslaget att låta någon bokintresserad person gå igenom och ordna samlingarna och det hade ju de drivande krafterna inom föreningen redan verkat för i ett och ett halv decennium.

Hur som helst, Collijns förslag antogs och uppdraget gick till den då fyrtioettårige Arthur Sjögren, illustratör, konstnär och bibliofil skriftställare, idag kanske främst känd för sitt samarbete med August Strindberg. Sjögren grep sig an samlingen tämligen omgående och i mars 1917 överlämnade han en detaljerad rapport över sitt arbete.16 Att det var museitanken och den bokhistoriska förståelsen för grafisk kommunikation som hade väglett honom framgår bland annat av det faktum att han ställde upp böckerna efter tryckare och inte efter författare. Bristen på hyllor hade dock försvårat arbetet betydligt. Den hade omöjliggjort en uppställning av stilproven och provböckerna och inte heller samlingen av äldre utländska tryck hade kunnat ordnas på ett tillfredsställande sätt. I sin summering påpekade Sjögren att samlingarna krävde en egen lokal, inte bara för att kunna visas upp utan också för att det var nödvändigt ur konserveringssynpunkt.

Fastän framstående personer i den egna organisationen under femton års tid hade försökt förklara de växande museisamlingarnas betydelse och värde hade man i boktryckareföreningen – vars namn och sammansättning ju borde ha borgat för en förståelse för bokens värde – uppenbarligen lyssnat så lite till dem och tilltrott dem så

65

Bland det utländska trycket finns inte endast exempel på de stora tryckarna från 1500- och 1600-talen utan även vid tiden ganska färska tryck.

1907 skänkte Waldemar Zachrisson ett exemplar av William Morris och Kelmscott Press utgåva av Dante Gabriel Rossettis Ballads and Poems, tryckt fjorton år tidigare.

ringa omdöme att man inte ens bemödat sig om att ordna med hyllor till de tryck som man, tack vare Zachrisson och hans medarbetare, hade kommit att få i sin ägo. Efter sjutton år lyckades man nu – och av det enfaldiga skälet att förslaget inte kom från de egna leden utan hade upprepats, färdigformulerat som det var, av Sjögren på sanktion av Kungliga biblioteket – fatta ett beslut om åtgärd, nämligen att beställa lite fler hyllor. Men, visade det sig, också en så enkel sak var svår. Yrkesskolan behövde en ny lokal och den, tänkte man nu, kunde kanske också rymma museet.

Därför var det bättre att vänta med möbelinköp och därför blev det inga hyllor, vare sig till de äldre trycken eller till stilproven. En ny plan kunde man ju emellertid alltid ta fram och i september 1918 hade föreningens dåvarande ordförande Löfgren, en sådan färdig. Planen fyller en halv A4 och är huvudsakligen en summering av tidigare planer. 17 Planen måste ha antagits, för på samma möte kunde Löfgren meddela att man skulle få hjälp med katalogiseringen av en kvinnlig amanuens, tillika bibliotekarie, från Sveriges tryckeriers arbetsgivareförbund. Hon skulle ‘säkerligen kunna få tillfälle att på lediga stunder verkställa katalogiseringsarbetet för biblioteket’.18 Isak Collijn,

66

Van Dyke, Fleur de lis och Niagara fanns i lager hos den svenske tryckare som skänkt denna provbok på papperssorter från en papperstillverkare vars kvarndamm kan beskådas på det infällda fotot t.h.

som hade vänligheten att kommentera planen, erbjöd dessutom föreningen en tjänsteman från Kungliga biblioteket, en doktor Carl Efvergren.

Efvergren och den namnlösa amanuensen tog sig an sina uppgifter men det som såg ut som en möjlig nystart för museet möttes snart av hinder.

Amanuensen insjuknade och måste på grund av sjukdomen lämna sin plats. En ny amanuens anställdes men avgick strax därpå för att tillträda en annan plats. I samma veva skulle föreningens flytt till ny lokal genomföras och därför blev det blev nödvändigt att packa ner hela samlingen igen.19 Den något förbättrade ordning som Arthur Sjögren hade lyckats åstadkomma, där en del av materialet blivit ordentligt uppställt och tillgängligt, var nu omintetgjord.

Det mödosamma åstadkommandet av ingenting I detta fördömda läge fick föreningen därtill en ny donation genom boktryckare Bernströms testamente 1919. Med flera hundra volymer bokhistorisk litteratur, handböcker och provböcker blandat med många sällsynta äldre utländska tryck och mängder av stilprov från både svenska och utländska tryckerier och stilgjuterier var det en fantastisk gåva. Men den kom olägligt med

tanke på lokalproblematiken och alla var kanske inte lika tacksamma för den som medlemmarna i den krympande museigruppen. En förteckning över donationens innehåll föranstaltades dock.

Waldemar Zachrisson var nu 58 år gammal och även om han i texterna fortfarande framstår som entusiastisk och initiativrik är det rimligt att anta att kollegornas motvilliga hållning och deras oförmåga att sätta annat än byråkratiska undanmanövrar i verket måsta ha gjort honom deprimerad och uppgiven. Meningsskiljaktigheterna inom styrelsen lär ha varit stora. På ena sidan fanns ledamöter som trots att de var boktryckare själva inte förstod att böcker är något mer och annat än transparenta behållare för abstrakta verk, ja, som helt saknade intresse för sin egen verksamhets historia och heller inte såg något värde i ett eget museum. På den andra sidan fanns Zachrisson och Lagerström för vilka dessa frågor var betydligt viktigare än de tariffstrider och praktikaliteter som annars dominerade och som förvisso var av stor betydelse för branschen även om de var tråkiga. Man kan ha förståelse för båda sidor och det hade nog Zachrisson och Lagerström också, det var väl därför de hade föreslagit att museet skulle frigöras och bli en separat stiftelse med egen styrelse. Ett sådant

67

¶ En vacker liten följesedel till en försändelse med ‘prof af linierade Räkningar’ från boktryckare A. Cedergren på Munbrogatan 8 i Stockholm. Efter att ha gått i lära hos H. A. Nordström i Stockholm köpte gotlänningen Axel Cedergren det Klingvallska tryckeriet i Visby 1826. Han blev också utgivare av Wisby Weckoblad. 1849 fick Cedergren konkurrens av ett nytt tryckeri i Visby vilket dessutom började ge ut en ny tidning, Gotlands läns Tidning. Cedergren fick nog och flyttade till Stockholm. Han var en skicklig konstförvant och enligt Klemming och Nordin tillverkade han fortfarande på 1880-talet ‘åtskillig materiel, såsom steg och regletter af trä, linier af zink m. m., allt med förvånande noggrannhet’. Han dog 1904 som stadens äldste invånare, drygt 100 år gammal.* Följesedeln visar falsningens betydande effekter. Inte endast papperskvalitet, typsnitt och sättning spelar roll utan även hur och på vilken ledd man falsar, eller viker, ett ark. Falsning är, om man så vill, också en sorts informationsteknologi. *G. E. Klemming och J. G. Nordin, Svensk boktryckeri-historia 1483–1883 (Stockholm: P. A. Norstedt & Söners förlag, 1883), s. 451, 542. Gunilla Jonsson, ‘Tryckerierna, tidningarna och tryckfri­heten på Gotland under 1800-talets första decennier’, Gusem 7 (2016), s. 107–55; s. 150–53.

arrangemang hade frigjort tid och energi för båda parter men trots sitt ointresse för museiplanens förverkligande motsatte sig en majoritet av medlemmarna idén.

Som så ofta är fallet var det styrande organet som kollektiv varelse kanske mer intresserat av själva styrandet än av det som skulle styras. Om det vore möjligt att räkna samman de timmar som ledamöterna ägnat åt diskussioner, plane-

68

ring och planering av planering, åt delegering och protokollförande av planering och delegering och vidare åt framtagning av diskussionsunderlag, beräkningar, historiker, förteckningar och promemorior, åt sammanställningar av planer och reviderade planer, åt nedtecknandet, renskrivandet, korrekturläsandet, sättandet och tryckandet av dessa planer, protokoll och redogörelser samt åt nedpackning, uppackning, uppställning, kata-

logiserande och förtecknande och nya rundor av nedpackande, flyttande och uppackande i flera omgångar och därtill åt författandet av utredningar om behovet av museet, om dess framtida funktion och om åtgärder av de ned- och uppackade beståndens oordning och önskvärda ordning, ja, om det vore möjligt att summera tidsåtgången för allt detta så skulle det sannolikt visa sig att den tiden hade räckt långt för åstadkommandet av det man ägnade sådan möda åt att inte åstadkomma.

En redovisning av föreningens ekonomi under 1918 visar att utgifterna för museet motsvarade en trettiondel av föreningens inkomster. Inkomsterna uppgick till 7 272 kronor och museet hade medfört utgifter om 235 kronor, troligen i form av ersättning till amanuenserna och Efvergren vars arbete knappast hade fört museiidén närmare sitt förverkligande. Som jämförelse kan nämnas att föreningens minnesfest vid 25-årsjubileet hade

kostat 524 kronor och årets förbrukning av kontorsmaterial 225 kronor.20 ‘Kedjan av händelser’ som Walter Benjamin talar om var i fallet med Svenskt bokindustrimuseum en kedja av ändlös planering på oförmågans grunder och genomförandets bekostnad; ett hopande av ruiner eller åtminstone av damm, frustration och skador på materialet.

Hos Zachrissons vapendragare och kollega Hugo Lagerström, som 1919 var 46 år, kom besvikelsen till tydligt uttryck: ‘ännu ligga de icke obetydliga samlingarna där de lågo, i stort sett obrukade och otillgängliga och till intet gagn’, skriver han vid övergången till det nya decenniet, det glada 20-talet.21 Såhär hundra år senare kan jag till min bedrövelse intyga att läget inte förbättrats nämnvärt. I nästa artikel avtäcks samlingens öden fram till 1980-talet, historiens ängel dyker upp igen och kanske även Hans och Greta.

NOT ER 1. Boktryckeri-kalender, Zachrissons årsbok utgiven 1897–1921, är en rik källa till kunskap om Zachrissons intressen och tidens grafiska diskurs. 1936 redigerade Gustaf Bondeson en minnesskrift över Zachrissons företag, Wald. Zachrissons boktryckeri A.-B. Göteborg: En minnesskrift 1886–1936 (Göteborg: Wezäta) och 1994 kom Bondesons biografi, Waldemar Zachrisson, boktryckare: En biografi (Göteborg: Tre böcker). I August Liljebladh, ‘Från springpojk till faktor’ i Typografminnen, Svenskt liv och arbete, nr 15, red. Mats Rehnberg (Stockholm: Nordiska museet, 1952) får man en annan och inte särskilt smickrande bild av Zachrisson som arbetsgivare. Se även Jan Jönsson, Läsmaskinen: Aspekter på bild och bok med utgångspunkt i Anders Billows verksamhet 1923–1953, Diss. (Smygehamn: Jan Jönsson, 2007), s. 37f. med flera ställen.

2. Svenska Boktryckareföreningens meddelanden (hädanefter kallad Meddelanden), 1919, nr 3, s. 24.

3. Meddelanden, 1919, nr 2, s. 16. Fackskolefrågan, som den kal�las i de många artiklar som Meddelanden publicerade under årens lopp, är i sig intressant och skulle förtjäna ett närmare studium.

4. Waldemar Zachrisson, Nordisk boktryckarekonst, 1901, s. 333.

5. Låten finns på Laurie Andersons album Strange Angels, 1989.

6. På svenska finner man Benjamins historiefilosofiska teser i Walter Benjamin, Bild och dialektik. Essayer i urval och översätt-

ning av Carl-Henning Wijkmark, Stockholm: Brutus Östlings bokförlag Symposion 1991. Tes nio finns på s. 181–82.

7. Meddelanden, 1919, nr 3, s. 25.

8. Meddelanden, 1919, nr 5, s. 43. Artikeln ‘Bokindustrimuseum’ (s. 43–45) behandlar verksamheten kring museisamlingen under perioden 1910–1919.

9. Ibid.

10. Hugo Lagerström, Nordisk boktryckarekonst, 1906, s. 430–31.

11. Meddelanden, 1919, nr 5, s. 43.

12. Ibid.

13. Ibid.

14. Hugo Lagerström, Nordisk boktryckarekonst, 1906, s. 430.

15. Meddelanden, 1919, nr 5, s. 43. Isak Collijn var riksbibliotek­arie 1916–1940.

16. Arthur Sjögrens redogörelse inlämnades till styrelsen den 27 mars 1917. En sammanfattning publicerades i Meddelanden 1919, nr 5.

17. Meddelanden, 1919, nr 5, s. 44.

18. Ibid.

19. Ibid.

20. Meddelanden, 1919, nr 5, s. 37.

21. Hugo Lagerström, ‘Svenskt Bokindustrimuseum’, Nordisk boktryckarekonst, 1919, s. 10.

fotografierna är tagna av författaren

69

nyheter & noter at

Kring en träff på Ivar Conradson i Svensk mediedatabas

Det är någon gång i mitten av 1960-talet och mamma har stannat vår vita Saab vid S:t Eriksplan för att handla i Pressbyrån. När vi ska till att rulla vidare korsar en man vårt synfält, också han med kioskens blåvitmönstrade papperspåse i handen. Där går en mycket ensam människa, säger min mamma.

Carl Magnus von Seth träffade Ivar Conradson första gången 1949 och minns i boken Ja, minsann (2011) ett krogbesök tidigt i bekantskapen. Efter sittningen gör von Seth sällskap med Conradson till dennes port på Rörstrandsgatan 16. Där man vänder. Conradson följer sedan von Seth hem till Söder och dennes port, Erstagatan 17 nära Sofia kyrka. Där man vänder och fortsätter tillbaka genom stan till Conradsons port vid Rörstrandsgatan. Gatorna ligger tomma, höstkvällen blir natt och tidig morgon. Conradson talar oavbrutet, lyssnar nästan inte alls; han är den mest intensiva människa von Seth träffat. Conradson försvinner till sist in genom sin port, mitt i en mening. Carl Magnus von Seth vänder åter hem till sig.

Båda var poeter; Ivar Condradson hade debuterat 1906 och von Seth 1947. När deras vägar korsas har en 28-årig Carl Magnus von Seth inlett sin bana som radioman, först i egenskap av journalist på programtidningen Röster i Radio, därefter som programmakare fram till pensioneringen 1986. Väl hemma efter stockholmsvandringen den gången skrev han ner delar av ordflödet Conradson bestått honom med, ord som kom till pass i hans tidningsartikel inför skådespelaruppläs-

70

ningen av Ivar Conradsons dikter i radio december 1950; en ‘rensad’ volym ur de tre samlingarna med ungdomsdiktning, allt han någonsin gav ut av poesi, hade just utkommit och aktualiserat författarskapet.

Ett nytt radioprogram, fyrtio minuter: ‘Stark och innerlig – om författaren Ivar Conradson’, sänds sista dagen i augusti 1964. Carl Magnus von Seth vill till sitt program ha Conradsons röst på band. Det lyckas inte; föremålet vägrar och en skådespelare får anlitas. Radiomannen ger dock inte upp.

En sommardag bär han diskret bandspelaren med när de båda går en tur i Vasaparken. Passerar först ett av fågelborden för att se gråsparvarna som Conradson gillar mest av alla fåglar; han matar dem varje dag. På parkens högsta kulle slår man sig ner och von Seth ger Conradson hans dikturval och föreslår att han ska läsa ‘Ensam’.

Svaret blir att han är för trött och att han inte läser bra. Tystnad följer, bandet snurrar, ljuden från parkens lekplats och trafiken nere på Torsgatan och Odengatan tas upp. Carl Magnus von Seth har en hopplös känsla av att det aldrig kommer attt gå, hur ofta än Conradson kan lockas hit till sin favoritplats. Kunde han inte försöka med en annan dikt i stället? Och så, långsamt, utan glädje läser han in på bandet den som heter ‘Ligga i gräset och se på träden och skyn’. Sedan också dikten ‘Ensam’.

Carl Magnus von Seths bandinspelningar kom till användning 1989 i programmet Lyrikmagasinet och återanvändes under samma huvudrubrik 2001. Själv berättade von Seth inte bara om den

där dagen i Vasaparken utan gav också som exempel på Conradsons avskärmade liv detta att han saknade radio, hade aldrig ägt någon.

Om parkhändelsen har Carl Magnus von Seth skrivit en dikt i samlingen Radioliv (1995).

De avslutande stroferna lyder: ‘Jag startar apparaten. Gråsparvarna, / barnen, skällande hundar och bilar, / bussar, mopeder, ett fyllo. // Efter ett tag hans röst, / men utan hans närvaro. / Han är utom sig.’

‘Att förmå honom komma till en studio var

E X E MP LA R AU CTO RI S Kan man tänka sig något underbarare än att i den boksamling man har förmånen att få förvalta och synliggöra hitta en verklig raritet? Intendenten vid Krapperup, fil. dr Ritwa Herjulfsdotter, är en sådan lycklig människa! Vid en genomgång av böckerna i fideikomissbiblioteket i Krapperup fann hon ett slitet exemplar av Linnés Genera plantarum, tryckt i Leiden 1737. Volymen var rikligt försedd med anteckningar av många

uteslutet och hemma hos honom var lika omöjligt; han bjöd över huvud taget ingen att komma hem. Det återstod att göra inspelningen någon­ annanstans. Det blev på en bänk i Vasaparken i Stockholm en junidag 1967, året innan han hastigt avled i en hjärtattack. Det var mest av utmattning han samtyckte till inspelningen; han ogillade sina egna dikter.’

I Kungliga bibliotekets audiovisuella samlingar finns Ivar Conradsons stämma bevarad. peter ejewall

händer. På försättsbladet stod skrivet att det rörde sig om författarens eget exemplar: Exemplar Auctoris. Hade Ritwa Herjulfsdotter funnit ett för forskningen okänt exemplar? Och hur hade det hamnat på Krapperup? För att bringa klarhet i tryckets och anteckningarnas historia bildade Herjulfsdotter en arbetsgrupp som vid sidan av henne själv bestod av tre experter, alla bekanta för Biblis läsare: Gunnar Broberg, professor emeritus i idé- och lärdomshistoria, Lund, David Dunér, professor i idé- och lärdomshistoria, Lund

71

samt Per Stobaeus, fil. dr och bibliotekarie vid Avdelningen för Samlingar vid Lunds universitetsbibliotek. De fyra studerade volymen ur olika aspekter och resultatet av deras analyser publicerades 2019 i Exemplar Auctoris: Linnés Genera plantarum i Krapperups slottsbibliotek, utgiven av Gyllenstiernska Krapperupsstiftelsen i utsökt formgivning av Johan Laserna.

Ritwa Herjulfsdotter skriver om Krapperups fideikomissbibliotek, om Linnélitteraturen där och om Linnés besök på Krapperup. Gunnar Broberg koncentrerar sig på Linnés skånska resa medan David Dunér fördjupar sig i innehållet i Genera plantarum. Per Stobaeus har studerat an-

72

teckningarna i volymen och berättar om bokens tidigare ägare.

Enligt Krapperupsmytologin glömde Linné volymen på Krapperup under Skåneresan 1749.

Så var det inte. Läs i Exemplar Auctoris hur volymen hamnade på Krapperup, vilka som antecknat i den och vad anteckningarna berättar om hur Linnés tankar levde vidare, hur en resa på 1700-talet kunde gestalta sig och hur Linné skapade ordning genom indelning i klasser och släkten.

Boken kan beställas via krapperup.se ingrid svensson

73

74

A NT I KVA R I AT L I ND QV I ST & STARK P O P PAR U PP På vägen dit mötte jag Anders Burman, idéhistoriker vid Södertörn. Vi stod, tämligen livsfarligt, och pratade mitt i Götgatsbacken. Anders visade stolt upp en välfylld kasse från Mathem och jag undrade varför, till dess jag fick en skymt av innehållet och såg att kassen var fylld med böcker.

Samtidigt undrade han om jag också var på väg till försäljningen av Sven Lindqvists bibliotek.

‘Där är rätt utplockat redan.’ Överst i hans kasse låg Ray Monks biografi över Ludwig Wittgenstein i engelsk mjukbandsutgåva, perfekt skick vad jag kunde se. ‘Tjugo kronor styck, inget att tveka om. Skynda dig!’

Det var en sen fredageftermiddag i slutet av augusti, försäljningen hade startat på torsdagen och skulle pågå över helgen. När jag kom fram till Bellmans­gatan stod Söderbor utanför med cyklar och bokkassar och såg nöjda ut. Porten stod öppen, kön började halvvägs uppför trappan till fjärde våningen. På grund av coronasituationen släpptes kunderna in en och en, och max 10 personer tilläts samtidigt vara i de två rum som utgjort författaren Sven Lindqvists arbetslägenhet.

Det var knappt en timme kvar av öppettiden, jag och andra stod tålmodigt och väntade och i min roll av utsänd reporter för Biblis plockade jag upp anteckningsbok och penna. Det gladde mig att så många i kön var unga människor. Anders Burman är en av Sven Lindqvists tydliga arvtagare inom den akademiska världen, andra finns inom journalistik och reportage och jag tänkte mig att kön i spiraltrappan kunde ses som en förlängning av den linje Lindqvist ritat upp i svensk litteratur och debatt sedan sin debut i mitten av 1950-talet.

Klockan i Maria kyrka slår sex, kön har växt till bakom mig och samtidigt börjar diskussioner försiktigt påbörjas om det är lönt att stå kvar och vänta. Antikvariatshandlaren Harald Hultqvist som tillsammans med Lindqvists hustru, ekonomen och författaren Agneta Stark, arrangerar bokförsäljningen kommer ut i trapphuset och lugnar: ta kölappar, alla ska få sin chans och till dess finns det vin, Pommac och Ramlösa.

Det visade sig att Anders Burman överdrivit: av de ca 3 000 böcker som utgjort Lindqvists arbetsbibliotek fanns en stor mängd kvar, och det

75

var svårt att bland dem se några ointressanta verk. Det starka, kvardröjande intrycket är just av en omutligt seriös, djupt engagerad och hårt arbetande författares och debattörs boksamling.

Rentav så seriös och med fokus på så tunga ämnen – folkmord, krigsförbrytelser, rasism – att det var välgörande att på skrivbordet i det inre rummet se en stor trave Agatha Christie i engelsk pocket, många av dem med Tom Adams fina, lätt surrealistiska omslag.

Annars ingick egentligen inte skönlitteratur i försäljningen, detta var ett arbetsbibliotek med material från 50-talet men dominerat av böcker från de senaste decennierna. Lindqvist kan inte ha hört till dem som tröttnar på böcker eller förlorar nyfikenheten på och hungern efter ny kunskap: här stod böcker som måste ha köpts helt kort före hans död i maj 2019.

Harald rapporterade någon vecka senare att pop-up-antikvariatet Lindqvist & Stark, som

76

verksamheten lekfullt kallades, gjort goda affärer: cirka tre fjärdedelar av lagret hade sålts.

Priset var 20 kronor per bok oavsett titel eller omfång, naturligtvis orimligt lågt men bättre att böckerna sprids, tyckte Agneta Stark som satt på balkongen och stämplade varje såld bok med en av Lars Paulsrud speciellt formgiven stämpel.

Det var en på flera sätt märklig känsla att gå utmed hyllorna iförd obligatorisk ansiktsmask och försöka göra sig en föreställning om hur det kunnat vara att arbeta, att sitta och skriva och läsa omgiven av det här biblioteket. Mängden titlar, ämnenas mörka allvar och de flesta volymers avsevärda omfång hade kunnat ge de flesta skrivkramp, men inte Sven Lindqvist – och oavsett hur recensenter och läsare förhöll sig till hans kompromisslöst radikala ställningstaganden beundrades alltid hans arbetsförmåga och debattenergi.

Ett litet antal för honom särskilt viktiga böck-

er, skön- och facklitterära, förvarade Sven Lindqvist inte i arbetsrummen utan i sin och Agneta Starks lägenhet i samma hus. De kommer att säljas senare under hösten: 50 titlar vilka Harald Hultqvist, som katalogiserar dem, kallar ‘ett personporträtt i ägda böcker’. Katalogen kommer att spridas digitalt, men också tryckas i en mindre upplaga. Agneta Stark fyller i med att berätta att Lindqvists korrespondens går till Kungliga biblioteket, och att hans arbetsexemplar av Vilhelm Ekelunds verk går till Ekelundarkivet på Lunds universitetsbibliotek. Lindqvist skrev 1966 en mycket bra avhandling om Ekelund, en författare och tänkare som fortsatte att följa honom.

‘För mig är litteratur erfarenhet’, sade Sven Lindqvist. Ett arbetsrum är en plats att samla och kanalisera erfarenhet. Nu har Lindqvists arbetsbibliotek spritts ut till nya ägare, som kommer att i samma pragmatiska anda som utmärkte hans

verksamhet använda böckerna, hämta stöd i eller ta spjärn mot dem. Det känns inte alls sorgligt eller melankoliskt, tänker jag när jag går hem. På vägen passerar jag Söderbokhandelns skyltfönster mot Götgatan. Längst fram och i mitten står två exemplar av den nya pocketutgåvan av Sven Lindqvists Antirasister. Författaren är borta, hans bibliotek på väg att säljas, men böckerna lever. jonas ellerström

77

Helsingfors nya centrumbibliotek

Sällskapet Bokvännerna i Finland har fått se sin verksamhet indragen eller försenad till följd av den grasserande farsoten. Årsmötet som skulle ha hållits i mars uppsköts till september och har alltså just avhållits, lyckligt nog med tjugotalet närvarande medlemmar. En liten del av dessa inledde bokaftonen med att besöka Helsingfors stads nya centrumbibliotek, som fått det mystiska namnet Ode. Biblioteket är möjligast centralt beläget mitt emot riksdagshuset. Denna granitborg uppfördes 1927–1931 efter ritningar av J. S. Sirén och har nyligen firat sin åttionde årsdag med en värdig ansiktslyftning. Helsingfors stadsbibliotek firar sin 160-årsdag med ett splitternytt bibliotekshus, ritat av arkitektbyrån ALA . Båda monumentalbyggnaderna är ungefär lika stora men riksdagshuset byggt på en kulle dominerar.

Biblioteket har tre våningar: bottenplanet är ett informationcentrum för stadens alla myndigheter jämte café och restaurang; mellanvåningen är som det heter i broschyren ‘en plats för aktiviteter, lärande och gemenskap’. När Bokvännerna besökte mellanvåningen var den full av aktivitet, kanske mera musikinriktat än bokvänligt.

Bokvännens himmel kallar man översta vån­ ingen som till grundplanet kan liknas vid ett enormt vikingskepp. I mitten finns de traditionella bokhyllorna omgivna av sittgrupper, café, terrass mot Tölöviken, sagorum med mera. Stor omsorg har ägnats barn och ungdom som skall uppfostras till bokliga aktiviteter.

Biblioteket har litteratur på cirka tjugo språk.

Av de 85 000 böckerna är tyvärr bara 7 500 på svenska. Vi får hoppas på en snar ökning. Helsingfors stadsbibliotek har 37 filialer samt 2 bokbussar.

Biblioteken har 450 anställda. Detta är några siffror med anknytning till stadsbiblioteket.

Många bokvänner som inte hade besökt det nya centrumbiblioteket tidigare blev i likhet med mig positivt överraskade och imponerade. De stora utrymmena verkade lockande i synnerhet för ungdomar. Vi efterlyste en bokbindarverkstad, i synnerhet sedan det framgått att man inte har någon reparationsfunktion för sönderlästa böcker.

Efter biblioteksbesöket drog sig bokvännerna till sitt möte, varpå Karoline Berg, biblioteksdirektör i

78

Helsingfors stad, berättade om bibliotekets framtid. Speciellt var det bibliotekskortet (ursprungligen ett lånekort), vars utvidgade användningsmöjligheter biblioteket utreder, som väckte intresse.

Heikki A. Reenpää in memoriam. Under inledningen till Sällskapets Bokvännernas årsmöte hölls en parentation över Sällskapets hedersledamot, professor Heikki A. Reenpää, vilken nyligen avlidit i den höga åldern av 98 år.

Heikki A. Reenpää tillhörde släkten Renqvist (från 1935 Reenpää), grundare och ägare av bokförlaget Otava. Han var själv anställd inom för­ laget bland annat som verkställande direktör och styrelse­ordförande. Heikkis intresse för bibliofili väcktes redan i pojkåren, då han insåg att Otava underlåtit att förse sig med arkivexemplar av sina utgivna verk. Efter ivrig efterforskning lyckades den unge Heikki samla ihop en fullständig serie av dessa.

Följande samlargärning blev det som har kallats gammal fennica: tryckta böcker utgivna från och med det första trycket 1641 till Åbo brand 1827. Då förstördes hela den fennicasamling som universitetet hopbragt under nästan tvåhundra år. Heikki Reenpääs vision var att åstadkomma en möjligast fullständig samling av gammal fennica, i god kondition och i ursprungligt skick. Ur denna samling skulle litteraturstuderande stifta bekantskap med litteraturen sådan den sett ut vid bokens utgivande. Samma gällde för den moderna litteraturen i samlingen av Otavas första upplagor.

Reenpää hade turen att lyckas i dessa bägga föresatser och i början av 21 seklet avsattes två bokrum i nationalbibliotekets (tidigare kallat Helsingfors universitets bibliotek) huvudbyggnad för det Reenpääska biblioteket. Redan har många litteraturforskare kunnat utnyttja samlingarna.

Professor Reenpää var kommendör av Kungl Nordstjernorden. henrik degerma n En skandinavisk boghistorie til en flygtig tid

Må man drømme stort? I året 2020, der har ændret verden – i hvert fald for en tid – har der været tid til at spekulere over, hvordan fremtiden vil blive. Coronaen har sat nye standarder for, i hvor høj grad vi føler os sikre på at kunne forudsige noget.

Men der har også været tid til at tænke over, hvordan fortiden kommer godt med ind i fremtiden. Hvordan et samfund, hvor historieløsheden skubber til holdninger og strømninger, synes det

vigtigere end nogensinde at få historien med ind i fremtiden. Det gælder i det store samfundsbillede, men også i bøgernes verden.

For ti år siden var alle eksperter stort set enige: Den trykte bog var fortid; den repræsenterede noget forældet, der med fuld fart blev overhalet af den elektroniske verdens ufattelige udbud af informationer og tilbud om underholdning.

Men den trykte bog er her stadig. Ja, i Danmark viser de seneste opgørelser fra landets biblioteker faktisk, at udlånet af fysiske bøger stiger.

Var det ikke på tide, at vi fik samlet boghistorien op – ved at udnytte alle muligheder, både den taktile bogform, der er det naturlige valg som primær formidling af typografien, bogtrykkunsten og alle beslægtede grenes historie. Men suppleret med en hjemmeside, en bogens wikipedia, der kunne opdatere historien – både den fremadskridende og de historier fra fortiden, som måske først dukker op, når grundmaterialet foreligger.

I årene 1951–62 så et fælles nordisk projekt dagens lys: Nordisk leksikon for bogvæsen – et tobindsværk, der den dag i dag fortsat kan bruges som uundværligt opslagsværk efter tekniske termer, biografiske oplysninger og alle mulige andre boghistoriske emner. Jeg kunne ønske mig et nyt, lignende projekt så dagens lys. Et fælles nordisk projekt, der i samspil skabte den store, samlede historie om de nordiske landes boghistorie, der trods fællestræk har hvert deres særpræg. Det ville dels kunne skabe interesse for bogen som objekt, som design og brugsgenstand, dels ville projektet kunne samle interesserede og vidende kræfter fra alle de nordiske lande, som kunne udveksle viden til gavn for det endelige værk. Jeg forestiller mig, at projektet skulle have to ‘ben’ – dels det forskningsmæssige, der handler om at skabe det store overblik over boghistorien, dels det mere folkelige, hvor interessen for bogen kunne skærpes gennem ikke mindst et fyldigt og gennemskrevet bogværk, hvor billedsiden også vil stå stærkt med eksempler på bøger, bogdesign, bogbind med videre.

Projektet burde kunne realiseres på nationalt plan, men også nordisk, idet det vil være en stærk markør for det nordiske udtryk – som man også ser inden for andre dele af kunstindustrien, f. eks. møbler, der har stor international bevågenhed.

Bøgerne burde have lige så stor spotlight – de er en umistelig del af vore landes identitet, ikke kun som formidler af både faktuelle og fiktions-

tekster, men også i udformningen, hvor de har et designmæssigt særpræg, der relaterer bøgerne til det pågældende land.

I Danmark er der her i efteråret en fin udstilling på Det Kgl. Bibliotek i København, hvor den stigende underskov af ambitiøse mikroforlag viser sig frem på bedste vis. De små, idealistiske forlag er ikke alene ambitiøse på indholdets vegne, men udviser også en sans for, at bøgerne skal tage sig godt ud, være af høj æstetisk og typografisk klasse. På den måde skaber de en smuk sammenhæng mellem indhold og udtryk, der er med til at skærpe bogkøbernes appetit på bøgerne, og det er interessant, men ikke overraskende, at dette nybrud – eller måske ligefrem en form for opdateret tilbagevending til ‘gamle dyder’ ikke kommer fra de store forlag, der ser stramt på økonomiske kalkuler og hurtigt, stort salg, men netop fra de små forlag, der er skabt af mennesker, der laver bøger ikke for pengenes skyld, men fordi de har en drivkraft, der er stærkere. De vil skabe smukke bøger, væsentlige bøger. Og ligesom grammofonpladen vendte tilbage, kommer den håndværksmæssige bog også tilbage; og som pladerne ikke i stor stil, men med sin egen platform, til dedikerede købere, der påskønner den smukke bog.

Også af den grund kunne et værk, der formidlede vores bøgers historier være en værdig ledsager til denne udvikling. – Hvem samler handsken op? henrik højga ard sejerkilde Medarbetare i Biblis 91

henrik degerman är ordförande för Sällskapet bokvännerna i Finland. jonas ellerström är författare och förläggare. peter ejewall är skribent och fotograf. martin hellström är lektor i barnlitteratur vid Linnéuniversitet. bengt jangfeldt är aktuell med boken Immanuel Nobel & Söner. martin kjellgren är FD i historia, verksam vid projektet Kyrkornas böcker i Linköpings stift. adam korpskog är konsthistoriker och extern curator för en kommande utställning om Axel Törneman på Thielska Galleriet våren 2021. kristina lundblad är docent och lektor i bokhistoria i Lund. per s. ridderstad är tidigare professor i bok- och bibliotekshistoria i Lund. henrik højgard sejerkilde är författare till Dansk bogdesign i det 20. århundrede (2017). ingrid svensson var Biblisredaktör 2004–18.

79

föreningen biblis Föreningen Biblis, Kungliga biblioteket, Box 5039, 102 41 Stockholm www.biblis.se www.facebook.com/Foreningenbiblis Styrelse : Gunnel Furuland (ordförande och skattmästare), Per Cullhed (vice ordförande), Ulf Strömquist (sekreterare), Anita Ankarcrona, Peter Bodén, Jonas Ellerström, Karin Grönvall, Antoinette Ramsay Herthelius, Ulf Jacobsen och Lars Paulsrud Föreningen Biblis är en ideell förening med ändamål att stimulera intresset för bokhistoria, bibliografi, förlags- och bokhandelshistoria, bokhantverk och samlande. Detta uppnås genom föredrag, studiebesök och genom utgivning av medlemstidskriften Biblis och andra publikationer Föreningen Biblis är Kungliga bibliotekets vänförening tidskriften biblis Utges av Föreningen Biblis och utkommer med fyra nummer per år Ansvarig utgivare : Gunnel Furuland Redaktör : Ulf Jacobsen, ulf.jacobsen@telia.com Redaktionella rådgivare : Jonas Ellerström, Gunnel Furuland, Rikard Heberling, Kristina Lundblad, Jonas Nordin, Glenn Sjö­k vist, Ulf Strömquist och Ingrid Svensson Den som skickar material till Biblis anses medge elektronisk lagring och publicering Utges med stöd från Statens kulturråd medlemskap i föreningen biblis / p renumeration Prenumeration på tidskriften Biblis innebär automatiskt medlemskap i Föreningen Biblis. Medlemmarna får utöver tidskriften inbjudningar till föredrag, utställningar, studiebesök och medlemsresor Avgift för enskild medlem 400 kr/år, familjeavgift 500 kr/år Studerandeavgift 200 kr/år pg 55 43 03-8 bg 5221-2248 medlemsärenden Ulf Strömquist, ulf.stromquist@kb.se prenumerationsärenden Biblis, att. Ulf Jacobsen, Hemse Bopparve 610, 623 50 Hsemse, 072-204 00 75, ulf.jacobsen@telia.com

Biblis 91 © Föreningen Biblis och respektive upphovsman 2020 Formgivning och produktion : Ulf Jacobsen och Peter Ragnarsson Satt med Sabon Next och Frutiger Reproduktion: Letterform Archive s. 2, 6–9; Bengt Jangfeldt s. 4–5; Bibliothèque Kandinsky, Centre Pompidou s. 10; Martin Kjellgren s. 12–20; Thielska galleriet, foto Per Myrehed s. 22, 35: Adam Korpskog s. 24–33; Peter Ragnarsson s. 36; Sörmlands museum s. 41; Per S. Ridderstad s. 42; Kungliga biblioteket s. 44–45, 48, 50–51, 57: Nationalmuseum s. 47; Kristina Lundblad s. 60–68; Gyllenstiernska Krapperupsstiftelsen s. 71–74; Jonas Ellerström s. 75–77 Tryck : Livonia Print, Lettland 2020 issn 1403-3313 issn 2002-1747 isbn 978-91-7000-422-3

80

Biblis 91

Biblis 91

kvartalstidskrift för bokvänner Hösten 2020 sek 125

01 02 FnL1 FUphY29ic2VuICYgUmFnbmFyc3NvbgVQ ZXRlcgBfiCzI 02 0044

isbn 978-91-7000-422-3