Biblis 87 (Hösten 2019)

Biblis 87

Biblis 87 kvartalstidskrift för bokvänner Hösten 2019 sek 125

01 02 FnL1 ZXRlcgBdi0cm FUphY29ic2VuICYgUmFnbmFyc3NvbgVQ 02 0044

isbn 978-91-7000-403-2

Biblis

nummer 87 hösten 2019 redak törer jonas ellerström och ulf jacobsen

2 Materiallära: Bauhausbücher Rikard Heberling

20 Mästare brevväxlar. Gudmund Nyström, Paul Standard och Hermann Zapf Ingrid Frostell Nyström

52 För 100 år sedan på Hotel Continental i Stockholm. Skivinspelningar på löpande band Jan Olofsson, Ingela Utterström och Bengt Olof Ågetoft

58 Den osynlige omslagskonstnären. Om Hans Söderbergs Tolkienbilder Jonas Ellerström

66 Brevfynd i Toscana Eva Åhsberg Borromeo

71 Nyheter & Noterat 80 Föreningen Biblis

Framsida Emma Meissner, Edla Johnsson och Emilie Klinger i Mikadon, Vasateatern 1890. Foto Statens musikverk Baksida Tolkienskisser av Hans Söderberg. Foto Jonas Ellerström

2

rikard heberling

Materiallära: Bauhausbücher

E

tion och konsumtion av typografiskt formgiven text i stor utsträckning sker i digitala miljöer. I och med typografins digitalisering har ‘typsnitt’ primärt kommit att betyda bokstävernas tvådimensionella form såsom avtryck på en fysisk yta eller som återgivning på en skärm. Ofta förflyttas denna form, genom bildreproduktioner, från sitt ursprungliga sammanhang utan att distinktioner mellan tid och rum specificeras eller diskuteras.

Vad innebär ‘lives on’? Bokstavsformer som har uppkommit genom förindustriella och industriella produktionsmedel reproduceras förvisso i digitala miljöer. Men kunskapen om de omständigheter som betingat dessa former har alltmer kommit att grumlas. Vad som verkligen har ‘g(l)ömts i arkiven’ är inte bokstavsformerna i sig – det har ju aldrig funnits så många typsnitt som nu, brukar det heta – utan förståelsen för den materiella bas och den tillblivelseprocess med allt vad det innebär av teknologiska och sociala förutsättningar som ligger till grund för bokstävernas utseende. Det samma gäller bokstavsformers trycktekniska applicering: många av de materiella förhållanden som givit trycksaker sin form är i nutida digitala gränssnitt osynliga. Frånvaron av denna kunskap lämpar sig väl för kommersiell exploatering; ironiskt nog påminner det förhållningssätt som kommer till uttryck i lanseringen av Adobes ‘gömda skatter’ om den historiserande formgivning som Bauhaus vände sig emot. ‘The influence of the Bauhaus’ är ur detta avseende stendött.

Det följande är en påminnelse om några av de Tretton av de totalt sett fjorton titlarna i serien Bauhausbücher finns fysiska föremål med koppling till Bauhaus som samlade i KTH:s bibliotek. Samtliga exemplar är förstautgåvor. n äldre man iklädd svarta kläder och vita handskar rör sig i en typisk arkivmiljö i en källarlokal utan fönster. Han drar ut lådor i hurtsar och lyfter fram stora pappersark föreställande ritningar av bokstäver. Bokstäverna har geometriskt regelbundna former, framställda med hjälp av passare och linjal. Ritningarna förs sedan in i ett laboratorieliknande rum, kalkeras vid ett ljusbord, skannas och renderas efterhand som digitala vektorer på en datorskärm. Vad som här äger rum, enligt en osynlig berättarröst, är upptäckten av ‘lost typography’. Det rör sig tydligen om en räddningsaktion: ‘… sometimes, what’s been lost to history can be brought back’. Genom digitalisering har bokstäverna väckts ur sin törnrosasömn i arkiv och fått nytt liv. ‘The influence of the Bauhaus lives on’, avslutar berättaren.

Scenen utspelar sig i en reklamfilm producerad i samband med lanseringen av fem nya digitala typsnitt från programvaruföretaget Adobe.1 Typsnitten i fråga har utvecklats under ledning av Erik Spiekermann med anledning av 100-årsjubileet av Bauhausskolans grundande i Weimar 1919. Förlagor till de nya typsnitten är arbeten utförda av lärare och elever vid Bauhaus under 1920-talet. Berättelsen i filmen och projektet, som går under namnet Hidden Treasures, är symptomatisk för en allmänt utbredd uppfattning om typografi och typsnitt i en digital era då produk-

3

Sven Markelius exemplar av Internationale Architektur med dedikation och tack från Walter Gropius efter ett besök i Stockholm 1928. ‘Kleinschreibung’ tillämpades även i handskrift.

Smutstitelsidan i nästan samtliga Bauhausbücher visar den av László Moholy-Nagy formgivna logotypen till förlaget Albert Langen. Exemplaret finns i ArkDes bibliotek.

Bauhausbücher nr 1, hårdpärm med gult linneklot och prägling i rött. Skyddsomslag saknas. Exemplaret finns i KTH:s bibliotek.

4

kan vara en källa till aktivering av denna kunskap. Idag då mycket av utbildning sker via datorskärmar, och digitalisering per automatik likställs med kunskapsförmedling, kan det vara på sin plats att återbesöka (men inte nödvändigtvis ‘återuppliva’) de historiska artefakter som på gott och ont ligger till grund för nutida förhållanden.

Syftet är en fördjupad diskussion. I det här fallet rör det sig om den för Bauhaus både marginella och centrala verksamheten att gestalta, tillverka och förlägga böcker. Den var marginell eftersom trycksaker generellt vid Bauhaus spelade en underordnad roll jämfört med livets mer väsentliga bruksföremål såsom tekannor, möbler och bostäder, men central då den tjänade som förmedlare av skolans verksamhet både till samtiden och eftervärlden.

Rekonstruktion I spillrorna efter första världskriget och i den turbulens som följde novemberrevolutionen ombildades Tyskland från kejsardöme till parlamentarisk demokrati i augusti 1919. Det nya Tyska riket eller ‘Weimarrepubliken’, som fick sitt smeknamn efter staden där den nya konstitutionen undertecknades, blev dock inte långvarig och fick sitt definitiva slut i och med Hitlers makt­ övertagande. Republikens historia präglades till stor del av ekonomiska och politiska oroligheter till följd av kriget – hyperinflation, massarbetslöshet, återkommande regeringsombildningar, militärkuppförsök och attentat mot politiker – men även några år av högkonjunktur, innan börs­kraschen 1929 markerade vändpunkten till en ny kris.

Det var i denna samhällskontext som den nya konstskolan Staatliches Bauhaus grundades och verkade, först i Weimar (1919–25) sedan i Dessau (1925–32) och slutligen i Berlin (1932–33) innan den stängdes under påtryckningar från nazisterna. Att Bauhaus grundades vid samma tid och plats som förhandlingarna om Tysklands nya konstitution ägde rum och upplöstes av samma politiska krafter som bekämpade demokratin är symptomatiskt: dess verksamhet var på många sätt en produkt av de förhoppningar och konflikter som utspelade sig under Weimarrepublikens korta era.

Bauhaus var resultatet av en sammanslagning

av skolan för konsthantverk och konsthögskolan i Weimar. Förenandet av konst och hantverk var också en grundtanke i den nya skolans pedagogik. Bauhaus chefsideolog och första rektor, arki­ tekten Walter Gropius, vände sig mot vad han ansåg var en förhärskande och förlegad konstsyn.

De fria konsternas isolerade ateljéer och elitistiska salonger, menade han, skulle ersättas med samhällsnyttiga verkstäder: ‘[…] tecknandets och mål­ andets värld måste på nytt bli en byggande värld.

Om en ung människa känner kärleken till konsten spira inom sig så bör han [hon] börja sin bana med att, som förr i tiden, lära sig ett hantverk. På så sätt undgår han [hon] att förbli en improduktiv ‘konstnär’, dömd att ägna sig åt ofullgånget övningsarbete.’ Så heter det i 1919 års bombastiska manifest. Bisatsen ‘som förr i tiden’ belyser för övrigt en ofta förbisedd aspekt av modernismens progressiva ideal som inte sällan präglades av en romantisk historiesyn och nostalgiska tendenser, påtagliga inte minst i Gropius formuleringar: ‘Arkitekter, skulptörer, bildkonstnärer, vi måste alla tillbaka till hantverket!’2 I enlighet med denna princip organiserades skolan efter (det föråldrade) skråväsendets modell med lärlingar, gesäller och mästare. Det var nu inte längre tal om lärare och elever – akademiens terminologi – eftersom konst, enligt Gropius, inte kunde läras ut. Lärlingar och gesäller skulle genom samarbete och handledning med mästare och medstuderande, i rotation mellan olika material-, tekniska och teoretiska övningar, utveckla kunskap genom praktisk erfarenhet i verkstäder.

Dessa verkstäder, som ersatte akademiens ateljéer och klassrum, var organiserade efter material och tekniker: vävning, metall, möbler, keramik med mera.

Föreningen ‘konst och hantverk’ skulle över tid förskjutas till ‘konst och industri’ och utbildningen kom allteftersom att betraktas som laboratorier där hantverk i huvudsak syftade till utvecklingen av prototyper för fabrikstillverkning.

Denna riktning blev allt tydligare efter skolans nyetablering i Dessau. Flytten föranleddes av att finansieringen i Weimar dragits tillbaka efter att socialdemokraterna, som hade stöttat Bauhaus, förlorat makten till de borgerliga partierna.

Verksamheten kunde räddas tack vare stöd från stadsstyrelsen i Dessau (en majoritet av socialdemokrater och kommunister) som erbjöd inte

Bauhausbücher nr 1, mjukpärm. Omslag av Farkas Molnár.

Exemplaret finns i ArkDes bibliotek.

Första upplagan av Walter Gropius Internationale Architektur (1925). Inlagan omsluts av ett framåtsträvande kolon på titelsidan och en definitiv slutpunkt på sista sidan. Exemplaret finns i KTH:s bibliotek.

5

Uppslag från Ein Versuchshaus des Bauhauses (1925), en dokumentation av arbetet med Haus am Horn i Weimar 1923. Skriften ger en bakgrund till projektet samt redovisning av byggmaterial och leverantörer. Även byggarbetarna är representerade i bild. Exemplaret finns i KTH:s bibliotek.

bara finansiering av verksamheten utan även byggandet av nya lokaler. Dessau var en snabbt växande industristad. Centrala aktörer i flytten var borgmästaren Fritz Hesse och företagsledaren Hugo Junkers, som i Bauhaus såg en plantskola för framtida samarbeten. Mycket av den produktutveckling som kom att bedrivas vid skolan i Dessau skedde i anslutning till Junkers industrier, och för stadens räkning ritade Gropius utöver själva skolbyggnaden även (arbetar)bostadsområdet Siedlung Törten, en ny arbetsförmedling och flera andra byggprojekt som en del i utbildningsverksamheten.

Från grafik- till reklamverkstad

Bauhausbücher nr 3 är en dokumentation av arbetet med villan Haus am Horn som uppfördes i samband med Bauhaus stora utställning i Weimar sommaren 1923. Exemplaret finns i ArkDes bibliotek och har tillhört Fred Forbát, dåvarande medarbetare i Walter Gropius arkitektkontor, som deltog i arbetet med Haus am Horn. Omslag av Adolf Meyer.

6

Efter flytten till Dessau inrättades i den nya byggnaden en verkstad för reklam och småningom ett tryckeri med såväl sätteri som pressar för bok-, offset- och stentryck. Till ledare för dessa verkstäder utsågs Herbert Bayer och senare Joost Schmidt, båda var före detta lärlingar vid skolan. En grafikverkstad och ett bokbinderi hade förvisso funnits i Weimar men dessa verkstäder var främst

Tryckeriets lokaler i Bauhaus, Dessau. Bilden ursprungligen publicerad i A-I-Z. Die Arbeiter-Illustrierte Zeitung aller Länder, nr 16, 1929.

ämnade för konsttryck och band i mindre upp­ lagor. I och med flytten till Dessau fick marknadsföring och grafisk kommunikation en mer framskjuten roll än tidigare. En anledning till detta var att större vikt lades vid skolans egen kommunikation. Behovet av informations- och korrespondensmaterial, marknadsföring såsom affischer, inbjudningar och produktkataloger hade vuxit; detta slags trycksaker kunde nu produceras internt. I Dessau påbörjades även arbetet med en egen tidning, Bauhaus, som gavs ut kvartalsvis mellan 1926 och 1931. Liksom övriga verkstäder vid Bauhaus var reklamverkstaden och tryckeriet även kommersiella verksamheter som tog sig an externa uppdrag.

Den successiva transformationen från grafiktill reklamverkstad och tryckeri i större skala är karaktäristisk för Den nya (modernistiska) typografins framväxt under 1920-talet och följer den övergripande förändringen som Bauhaus genomgick: bort från ‘subjektivt’ hantverk (expressionistiska träsnitt i små upplagor) till ‘objektiv’ maskinell produktion av trycksaker. En drivande kraft i denna utveckling var konstnären László

Moholy-Nagy, som rekryterats som mästare 1923.

I samband med skolans stora utställning i Weimar samma år hade han publicerat ‘Die neue Typographie’, en av de första programförklaringarna av Den nya typografin. Denna artikel skulle för övrigt göra stort intryck på en av utställningens besökare, den då 21-årige Jan Tschichold.3 Moholy-Nagys text ingick i utställningskatalogen4 som var den första titeln att utkomma på skolans nystartade Bauhausverlag GmbH. Före­ taget var ett samarbete med Köln-galleristen Karl Nierendorf och München-förläggaren Franz May. Med denna publikation inleddes en förlagsverksamhet som var ett led i Bauhaus växande intresse av att marknadsföra och sprida sina idéer och produkter.

Från Bauhausverlag till -bücher Det skulle dock dröja innan utgivningen kom igång på allvar. Hotet om stängning och flytten mellan städer kom emellan. Men väl på plats i Dessau kunde de första åtta titlarna i den nya skriftserien Bauhausbücher publiceras under hös-

7

László Moholy-Nagys ‘Partiturskizze zu einer mechanischen Exzentrik’ i Die Bühne im Bauhaus (1925). Exemplaret finns i KTH:s bibliotek.

ten 1925. Flera av dessa hade legat färdiga sedan sommaren 1924 och i de första utgåvornas kolofoner ursäktas förseningen med ‘tekniska svårigheter’. Efter 1923 års utställningskatalog hade endast tre publikationer i mindre skala5 utkommit på Bauhausverlag innan företaget försattes i konkurs våren 1925. I och med skriftserien Bauhausbücher inleddes ett nytt samarbete med det välrenommerade förlaget Albert Langen i München som skulle visa sig vara mer ekonomiskt gångbart.

Dock skulle ambitionerna för den nya skriftserien aldrig komma att motsvara den faktiska produktionen. Då serien annonserades första gången, 1924, utlovades 31 kommande titlar.6 Två år senare hade de tio första utkommit. Därefter skulle takten minska. Till slut skulle det bli fjorton titlar, den sista låg färdig 1930. En grundtanke var att skriftserien skulle fungera likt en modern encyklopedi över dagsaktuella konstnärliga, vetenskapliga och tekniska ämnesområden. Den pedagogiska principen som genomsyrade Bauhaus, integrationen av isolerade konstnärliga tekniker, skulle genom Bauhausbücher få sin diskursiva motsvarighet. Men sett till de fjorton titlarna skulle denna avsikt aldrig realiseras tillfullo, då seriens slutgiltiga ämnesområden kan indelas i endast två huvudsakliga kategorier: måleri och

8

arkitektur. Undantagen är Die Bühne im Bauhaus (om scenkonst) och Malerei, Photographie, Film.

Annonser för planerad utgivning visar dock på en större bredd av ämnen: Schöpferische Musikerziehung, Musico-Mechanico, Optophonetik och Konstruktive Biologie är några av titlarna. Även typografi och visuell kommunikation var föremål för flera titlar som aldrig kom att ges ut: Bildermagazin der Zeit (i två volymer av Oskar Schlemmer respektive Joost Schmidt), Merz-Buch (av Kurt Schwitters) och Reklame und Typographie (av El Lissitzky). Det fanns även planer för böcker om typografi av Jan Tschichold och Herbert Bayer.7 Den enda kvinnan som förekommer i listorna över planerad utgivning är den amerikanska förläggaren och redaktören Jane Heap med titeln Die neue Welt.

Marknadsföring, läromedel, nätverk Anledningarna till initieringen av förlagsprojektet var flera men kan i stora drag beskrivas som svar på ett behov av att marknadsföra verksamheten och dess aktörer, att sprida den kunskap som genererades i verkstäderna och inte minst att bygga nätverk med likasinnade. Viktigt var även att förlaget skulle vara vinstdrivande och bidra till finansieringen av verksamheten i stort.8

Den överhängande risken för nedläggning ställde krav på Bauhaus att visa på relevans, för detta ändamål var utställningar och publikationer centrala kanaler. Jämte allmänheten och kollegor var politiker och finansiärer en viktig målgrupp.

Inför ett möte med Industriförbundet i december 1924, till exempel, då skolans finansiering i Weimar just blivit indragen, betraktade Gropius tryckningen av ett provexemplar av Neue Arbeiten der Bauhauswerkstätten (nr 7) som ‘livsviktigt [för skolans] fortsatta existens’, enligt hans korrespondens med tryckeriet.9 I samband med flytten till Dessau startades företaget Bauhaus GmbH för att utveckla samarbeten med andra kommersiella verksamheter, därmed skulle finansieringen av skolan bli mindre beroende av offentliga (politiskt oberäkneliga) medel. Vid sidan av detta inhystes Gropius egna arkitektkontor i skolans lokaler. Mot denna bakgrund var en viktig funktion med Bauhausbücher att verka som portfolio för mästare och lärlingar och därmed locka till sig nya uppdrag och samarbeten. I förlängningen tjänade detta varumärkesbyggande även till att skriva sin egen historia; det fotografiska materialet som togs fram till exempelvis nr 7 och 12 utgör en stor del av den bilddokumentation från verksamheten i Dessau som sparats till eftervärlden och som har

möjliggjort rekonstruktioner efter den ödeläggelse som nazisternas ombyggnationer och andra världskrigets bombningar medförde.

Likaså nr 3 är en dokumentation av den egna verksamheten: arbetet med Haus am Horn, en villa som uppfördes i samband med skolans stora utställning i Weimar 1923. Detta ‘försökshus’ var det första stora samarbetet mellan Bauhaus och utomstående aktörer inom byggindustrin, finansierat av byggherren Adolf Sommerfeld. Arkitekter var Georg Muche och Adolf Meyer. Den senare redigerade och utformade skriften, vars innehåll består av ritningar och en bakgrund till projektet samt redogörelser för byggmaterial och leverantörer av allt från isolering till dörrhandtag. Även byggarbetarna är representerade i bild.

Bauhausbücher fungerade förstås även som läro­medel, för att konkretisera de teorier som utvecklades i utbildningen, och möjliggjorde att dessa kunde göras tillgängliga bortom Bauhaus.

Paul Klees Pädagogisches Skizzenbuch, Wassily Utdrag från László Moholy-Nagys synopsis till en film, Dynamik der Gross-stadt, i första upplagan av Malerei, Photographie, Film (1925). Moholy-Nagy överlät mycket av det typografiska ansvaret till sättaren att tolka hans formanvisningar utifrån tryckeriets förutsättningar. Exemplaret finns i KTH:s bibliotek.

9

Kandinskys Punkt und Linie zu Fläche samt Moholy-Nagys Von Material zu Architektur är exempel inom denna kategori. Översättningar av redan publicerade arbeten av gästföreläsare såsom Piet Mondrian, Theo van Doesburg och Kazimir Malevitj utgjorde också del i utgivningen och introducerade därmed utländska aktörer både till utbildningen och till en tyskspråkig läsekrets i stort. Det symboliska värdet i att liera sig med prominenta figurer inom det europeiska, ryska och amerikanska avantgardet var också ett strate‘Det arbete som utförs i tryckerierna är en del i det fundament på vilket en ny värld kommer att resas.’ Uppslag från László Moholy-Nagys Malerei, Photographie, Film (1925). Avsnittet ‘Typophoto’ ger en föraning om den moderna yrkesrollen grafisk formgivare som höll på att formas i och med nya tekniska möjligheter att integrera typografi och fotografisk bild. Exemplaret finns i KTH:s bibliotek.

10

giskt led i marknadsföringen av Bauhaus. I Bauhausbücher manifesteras detta förhållande inte minst genom listorna över kommande publikationer vars många författarnamn som inte tillhör tyskar åtföljs av ett nationsnamn inom parentes.

Ett fåtal svenska referenser förekommer i Bauhausbücher: Viking Eggeling och Svenska Baletten i Paris (nr 8) samt Otto G. Carlsund (nr 13). En internationell profil syftade förstås även till rek­ rytering över nationsgränser; år 1928 hade skolan 170 studerande från fjorton olika länder.10 Redaktion, formgivare I samtliga böcker anges Moholy-Nagy och Gropius som skriftseriens utgivare och huvudredaktörer. En tredje medarbetare, Lucia Moholy, har fått erkännande långt senare. Hon var gift med Moholy-Nagy under perioden han arbetade vid Bauhaus. I Marginalien zu Moholy-Nagy (1972)

nyanserar hon bilden av Bauhausbücher som ett projekt av enbart Moholy-Nagy och Gropius: ‘[De] hade varken tid eller lust att befatta sig med detaljerna i produktionen av böcker.’11 Hennes erfarenhet från anställningar vid förlagen Kurt Wolff och Ernst Rowohlt i Leipzig var väsentlig i det praktiska arbetet med skriftserien, då hon återkommande agerade bistående redaktör och korrekturläsare samt skötte kontakten med författare, press och förlaget Albert Langen. Dock omnämns hon endast i en av skrifterna (nr 14) för detta arbete. Även i tillkomsten av de texter som Moholy-Nagy publicerade under eget namn vid denna tid spelade hon en väsentlig roll som medförfattare, inte minst på grund av hans bristande tyskakunskaper.12 Desto större vikt lades vid böckernas formgivare: Moholy-Nagys namn återfinns även här, med några få undantag, i samtliga kolofoner som ansvarig för både omslagets och inlagans utseende. Övriga formgivare som anges är Farkas Molnár (omslag nr 1), Adolf Meyer (nr 3), Oskar Schlemmer (omslag nr 4), Theo van Doesburg (omslag nr 6) och Herbert Bayer (nr 9).

Band, papper Varje titel utkom i två sorters band: mjuk- och hårdpärm. Hårdpärmarnas utseende är konsekvent: gulfärgat linneklot med serienumret och ‘BAUHAUSBÜCHER’ präglat med en fet sanserif i röd färg i anslutning till en horisontal och två vertikala linjer längs med framsidans nedre kant. Titel och i vissa fall författarnamn samt serienumret trycktes på bokryggen, också i rött med en fet sanserif. På de omslag som formgavs av Moholy-Nagy är ryggtiteln placerad så att den ska läsas uppifrån och ner. Detta är i motsats till dåtidens tyska konvention nerifrån och upp, som övriga omslag rättar sig efter (och som fortfarande dominerar tyskspråkiga böcker). På omslagets baksida återfinns förlagets namn. Det omslutande skyddsomslaget till hårdpärmarna har samma form som mjukbandens omslag. Fram- och baksida är ofta formgivna som en sammanhållen helhet. I övrigt följer omslagen ingen mall förutom att titel, ‘Bauhausbücher’ och serienummer anges på framsidan.

I hårdpärmen är för- och eftersättsblad svartfärgat. Det övre snittet är rödfärgat. Böckerna är

bundna i lägg om antingen åtta eller sexton sidor.

Papperskvalitet är generellt fördelat enligt principen bestruket papper till sidor med fotografiska bilder och obestruket till sidor med text och enklare illustrationer. Således är längre texter och fotografiska bilder för det mesta åtskilda. Utvik­bara sidor förekommer i ett par fall: Moholy-Nagys ‘Partiturskizze zu einer mechanischen Exzentrik’ i Die Bühne im Bauhaus och ett notpartitur, ‘Präludium für Klavier und Farblicht’ av kompositören Alexander László, i första upplagan av Malerei, Photographie, Film. I övrigt är sidformatet konsekvent för samtliga böcker: 23 × 18 cm.

Fotografi Nästan samtliga Bauhausbücher innehåller flertalet bilder. Den fotografiska bilden dominerar många av böckerna (men bara i enstaka fall är de återgivna i fyrfärgstryck). Även på detta område spelade Lucia Moholy en viktig roll. Det var mycket genom henne som Moholy-Nagys intresse för fotografiet utvecklades. Till stor del lärde han sig arbetet med kamera och framkallning av henne; flera av de fotografiska experiment som tillskrivits endast honom, exempelvis i Malerei, Photographie, Film, gjorde han i samarbete med henne. Det var i stor utsträckning hon som bidrog till formandet av bildmanéret som återkommer i många av de produktkataloger (bland annat Bauhausbücher nr 7) som visar upp skolans arbeten, där föremålen i fråga är frilagda från bakgrund, utan inramande miljö, enligt Den nya saklighetens ideal av realism och objektivitet.

Samma ideal gällde avbildandet av människor.

Den enda fotografiska bild i Malerei, Photographie, Film som tillskrivs Moholy (hon var betydligt mer delaktig i innehållet både vad gäller bilder och text) är ett ‘försök till ett objektivt porträtt av en människa’, ‘lika saklig som ett föremål’ i syfte att ‘inte belasta resultatet med subjektiva intentioner’, enligt bildtexten.13 Fotografiets och filmens möjligheter att i större utsträckning registrera människans omvärld utmanade äldre föreställningar om mänskligt seende, visualiseringar och perception. Bildmaterialet i Malerei, Photographie, Film är mestadels hämtat från vetenskapens och journalistikens områden. Perspektiven i bilderna skiftar från mikroskopiska till teleskopiska. Genom förstoringar

11

Fotografierna i Bauhausbauten Dessau (1930), av bland andra Lucia Moholy, utgör en stor del av den bilddokumentation från verksamheten i Dessau som sparats till eftervärlden och som har möjliggjort rekonstruktioner efter den ödeläggelse som nazisternas ombyggnationer och andra världskrigets bombningar medförde. Exemplaret finns i ArkDes bibliotek.

av exempelvis pappersfibrer eller röntgenbilder av den mänskliga kroppen kunde nya insikter och relationer skapas mellan människan och sin omvärld. Boken innehåller även diskussioner kring fotogrammets och fotomontagets potential och inte minst en definition av ‘typofoto’: en föraning om den moderna yrkesrollen grafisk formgivare (‘typofotograf’) som höll på att formas i och med nya tekniska möjligheter att integrera typografi och fotografisk bild.

Men det är framför allt i de Bauhausbücher som behandlar arkitektur som fotografiet har en viktig funktion. Dessa titlar är tidiga exempel på den spirande genren av arkitekturmonografier som genom exempelsamlingar i bild syftar till att spegla och definiera rörelser inom fältet.

Gropius Internationale Architektur (nr 1) hade sin upprinnelse i en utställning i Weimar, som genom publikationen kunde spridas i tiotusentals exemplar (titeln kom att tryckas i sex upplagor innan Bauhaus stängdes). Det nya flygfotografiets möjligheter att visualisera byggnader och städer från ovan verkade här effektivt för att frammana känslan av överblick i bokform; bilden som Gro-

12

pius ville förmedla var en samlad internationell rörelse inom arkitekturen som höll på att växa fram över världen (dock nästan enbart med exempel från Europa och Nordamerika).

Typografi, elasticitet, ekonomi Vid första intrycket visar de fjorton böckerna ett relativt sammanhållet utseende men vid närmare granskning framträder tydliga spänningar mellan regelmässig och omväxlande formgivning. I ‘Die neue Typographie’ hade Moholy-Nagy före­språkat klarhet och exakthet i all typografisk formgivning. Typografin var att betrakta som ett meddelandes ‘instrument’ och inget annat. ‘Läsbarheten – meddelandet får aldrig bli lidande av en på förhand given estetik.’ Samtidigt betonade han vikten av ‘elasticitet’ och en obegränsad användning (hemmungslosen Gebrauch) av olika typsnitt, typstorlekar, geometriska former, typmaterial och färger om ändamålet så krävde.14 Detta på samma gång flexibla och ekonomiska förhållningssätt till typografi skulle Moholy-Nagy i hög grad tillämpa i formgivningen av Bauhausbücher.

László Moholy-Nagys sammanfattning av sin undervisning vid Bauhaus, Von Material zu Architektur (1929), publicerades kort efter att han slutade sin tjänst som lärare. Skriften utkom senare i flera amerikanska utgåvor med titeln The New Vision, som i sin tur utvecklades i den postumt publicerade Vision in Motion (1947).

Exemplaret finns i ArkDes bibliotek.

Det ekonomiska tänkandet som är så vanligt förekommande i Den nya typografins manifest från 1920-talet bör läsas mot bakgrund av den finansiella instabilitet som rådde. Moholy-Nagys artikel publicerades vid samma tidpunkt, hösten 1923, som inflationen i den tyska ekonomin nådde extrema nivåer och värdet på valutan rasade. Det höga krigsskadestånd som Tyskland tvingades betala efter första världskriget var en bidragande orsak till situationen. Dessa omständig­heter av kris och knappa resurser inverkade naturligtvis på formgivning i både teori och praktik. Typsnitt hade på den tiden ett kilopris, de krävde fysiskt lagerutrymme och de blev utslitna vid användning (särskilt om legeringen var av dålig kvalitet). När det nya sätteriet småningom var på plats i Dessau var antalet uppsättningar typsnitt begränsat, vilket till viss del förklarar det relativt enhetliga utseende som trycksakerna fick.

Den ekonomiska typografins ideal i sin kanske mest extrema variant tog sig uttryck i idén om kleinschreibung: bruket att enbart använda gemener till all slags text, det vill säga även till första bokstaven i ny mening, namn och sub-

stantiv (som i tyskan fortfarande skrivs med versal begynnelsebokstav). I och med flytten till Dessau var tanken att denna princip skulle til�lämpas i all officiell grafisk kommunikation som utgick från skolan. ‘wir schreiben alles klein, denn wir sparen damit zeit’ (vi skriver allt smått, och sparar på så vis tid) trycktes nederst på skolans brevpapper som en påminnelse till brevskrivaren och inte minst förklaring av det okonventionella skrivsättet till brevets mottagare. Förespråkare av kleinschreibung menade att elimineringen av versaler skulle innebära besparingar för tryckerierna, då kostnader för lager och inköp av typer skulle reduceras. Vidare var frågan del i en större reformrörelse som syftade till att göra skriftspråket mer fonetiskt konsekvent. Läsning, skrivande och inte minst inlärning av nya språk för såväl barn som vuxna skulle därmed underlättas. ‘Varför två bokstavsformer, till exempel ‘A’ och ‘a’, till ett och samma ljud?’ var en återkommande retorisk fråga i debatten som fördes på många håll runtom i Europa. Ett växande intresse för dessa frågor vid Bauhaus kan spåras i de olika upplagorna av Moholy-Nagys Malerei, Photographie, Film

13

(1925). I andra upplagan (1927) är titeln ändrad till Malerei, Fotografie, Film (liksom inlagans samtliga ‘ph’ är ändrade till ‘f’) – både mer fonetiskt konsekvent och ekonomiskt med hänseende till typbeståndet. Herbert Bayer utvecklade vid samma tid ett förslag till ‘universalalfabet’ som hade endast en (1) uppsättning bokstäver, bestående av mestadels gemener med inslag av versaler. Dessa skisser realiserades dock aldrig till fysiskt typsnitt men har blivit sinnebilden av så kallad Bauhaustypografi. Faktum är dock att kleinschreibung inte på något sätt tillämpades konsekvent i Bauhaus trycksaker. I Bauhausbücher förekommer principen i endast två titlar (nr 12 och 14). Snarare är bruket av enbart versaler mer vanligt i exempelvis böckernas omslag, titelsidor och rubriker.

Bokstavsform, typsnitt En annan central fråga var själva bokstävernas utseende. I efterhand har sanserifen kommit att representera föreställningen om en homogen ‘Bauhaus-typografi’. Ibland beskrivs ‘Bauhaustypograferna’ till och med som ‘dogmatiska i att rekommendera sanserif i alla lägen’.15 Utan tvivel är den omfattande och för tiden progressiva användningen av sanserifen utmärkande för typografiska arbeten vid Bauhaus, åtminstone under perioden i Dessau. Men de historiska beskrivningarna av orsakerna till detta fenomen är ofta missvisande. Inte sällan talas det i termer av att ‘Bauhaus-typografin försökte skapa ett formspråk som anslöt till det industriella samhällets maskininspirerade former’ vilket skulle innebära ‘jämntjocka, maximalt förenklade bokstäver’.16 Visserligen finns det estetiska samband mellan den geometriskt regelbundna sanserifen och dåtidens teknologiska utveckling: det växande intresset för standardisering och ingenjörens ökade betydelse. Samtidigt är den historiska uppfattningen om strävanden vid Bauhaus att skapa en maskinestetik för dess egen skull vilseledande om man inte tar i beaktande den politiska situation som rådde efter första världskriget – nationalismens dittills största katastrof. Sanserifen erbjöd en tredje ståndpunkt i den dåvarande debatten huruvida tyska språket borde tryckas med antikva eller fraktur. En bokstavsform utan kalligrafiska inslag, sanserifen, ansågs vara ett neutralt alternativ i denna strid då den inte var språk-

14

ligt kodad och nationellt belastad på samma sätt som antikva och fraktur. Snarare sågs den som en urform, som man (återigen) borde gå tillbaka till.

Det är mot denna bakgrund som föreställningen om den neutrala sanserifen, såsom den kommer till uttryck under 1920-talet, bör läsas. Att ‘fånga maskinålderns anda’ var sekundärt i relation till internationalistiska – antinationalistiska – sträv­ anden.

I Bauhausbücher används sanserifer förvisso till text på omslag, inlagans rubriker och paginering utan undantag. Omslagen uppvisar i flera fall bokstavsformer som är tecknade specifikt för sammanhanget. Inlagornas sanseriftypsnitt är oftast något av Akzidenz Grotesk (Berthold), Neue moderne Grotesk (Ludwig Wagner), Venus Grotesk (Bauer) eller varianter av dessa. Ibland, på grund av ovan nämnda materiella begränsningar, förekommer typer från olika typsnitt i samma rubrik. Även till bildtexter, diagram och förteckningar av olika slag är det i regel en sanserif som används. Men till brödtext är det enbart två av fjorton Bauhausbücher som kan uppvisa användandet av sanserif (nr 2 och 12). I övrigt används genomgående antikva. Detta förhållande är i enlighet med den pragmatiska inställning, påtaglig i flera av Den nya typografins manifest, som menade att för läsning av längre texter var antikva att föredra framför befintliga sanserifer. I Bauhausbücher är det primärt Nordisk/Genzsch Antikva som används till löpande text, i tre av böckerna används Medieval Antikva (Genzsch & Heyse). Nordisk Antikva förespråkades vid samma tid av Jan Tschichold för dess ‘opersonliga’, det vill säga neutrala, egenskaper.17 Sättning, typmaterial Bauhausbücher producerades inte i Bauhaus eget tryckeri utan externt i sammantaget tre olika tryckerier: Ohlenroth’sche Buchdruckerei i Erfurt, Dietsch & Brückner i Weimar samt Hesse &

Sida från Walter Gropius Bauhausbauten Dessau (1930), en av få Bauhausbücher som uppvisar användning av ett sanseriftypsnitt (Futura) till brödtext. Bruket att utesluta versaler i texten hör också till ovanligheterna. Exemplaret finns i ArkDes bibliotek.

15

16

Becker i Leipzig. Flera av böckernas utformning vittnar om ett nära samarbete mellan författare, formgivare och tryckeripersonal. Moholy-Nagy överlät mycket av ansvaret till sättarna att tolka hans formanvisningar utifrån deras kunskap och tryckeriets förutsättningar. I flera fall innebar detta att sättarna fick uppgiften att välja typsnitt, inte bara till löpande text utan även i mer experimentella anordningar. Exempelvis i avsnittet ‘Dynamik der Gross-Stadt’, som ingår i Malerei, Photographie, Film, har sättaren fått relativt fria händer att arrangera det fjorton sidor omfattande montaget bestående av en stor variation bild- och textmaterial.18 Typografiska gestaltningar likt denna är dock sällsynta i Bauhausbücher. Även om böckernas sidor innehåller flera asymmetriska inslag – exempelvis vänsterställda rubriker och bildtexter – är uppställningen till stor del av traditionell karaktär. Satsytan till löpande text har genom­ gående rak högerkant. Förhållandet mellan satsyta och sidformat har för det mesta gyllene snittets proportioner. Brödtextens typsnitt, storlek och radmellanrum är i många fall identiska med konventionella konstböcker tryckta vid samma tryckerier under samma period.19 Själva sättningen uppvisar dock flera säregna detaljer. Användningen av typmaterialet är utan tvivel ‘elastisk’, ofta med drag av ett slags stillsam lekfullhet som balanserar mellan det pretentiösa och informella. Svarta fyllda cirklar (typografiska punkter) i olika storlekar är ett vanligt förekommande inslag på sidorna som formar ett mellanting av ornament och skiljetecken. Titelsidan i nr 1, till exempel, innehåller två stora vertikalt linjerade punkter (ca 4 cm i diameter), som tillsammans med den ensamma punkt som återfinns på bokens sista sida omsluter inlagan med ett framåtsträvande kolon och en definitiv slutpunkt. Överdimensionerade kolon förekommer här och var även i löpande text. Ofta används stora punkter även till att avdela stycken, ibland till att markera nytt stycke mellan meningar i löpande text, likt ett alineaSista sidan i Wassily Kandinskys Punkt und Linie zu Fläche (1926) med förteckning över planerad utgivning. De flesta av titlarna skulle aldrig komma att realiseras. Exemplaret finns i KTH:s bibliotek.

tecken (¶), istället för ny rad eller blankrad. I nr 13 markerar den stora punkten utesluten text i citat. Den mest karaktäristiska användningen av den stora punkten, bredvid slutparentes, är som markör av fotnoter: •). På sidor med fler än en fotnot markeras den andra fotnoten med två punkter och så vidare.

Kursiv används över huvud taget inte i Bauhausbücher. Däremot tillämpas fet sanserif, s p ä r r n i n g och VERSALER om vartannat för att differentiera olika slags text – eventuell systematik är inte alltid uppenbar. Då några av Bauhausbücher hade sitt ursprung i föreläsningar är det möjligt att detta slags (över)användning av typografiska emfaser av ord och ibland hela stycken syftade till att ge uttryck för den talade röstens möjligheter att accentuera nyckelord och variera tonläge. Därtill används vertikala feta linjer i anslutning till marginalerna för att utmärka (särskilt viktiga?) textstycken. Dessa linjer påminner om det normalt sett osynliga ‘lågmaterial’ som varje typsats består av, det vill säga de metallbitar som utgör radmellanrum, marginaler, mellanslag i satsen och som inte gör avtryck på pappret.

Viljan att ge nya funktioner till det befintliga typmaterialet – punkter, fyrkanter, linjer med mera – speglar i många fall den ambivalens som är så typisk för Bauhaus; strävan efter en mer rationell, ekonomiskt hållbar och tillgänglig formgivning visar återkommande inslag av den konstnärliga, individualistiska esteticism man sade sig bekämpa. Det har påpekats att den överdimensionerade sidnumreringen i många av trycksakerna från Bauhaus – tillräckligt stor för att kunna läsas på flera meters avstånd – ofta ser ut att vara ämnad för brandinstruktioner snarare än boksidor: ‘funktion’ överdrevs inte sällan till att bli dekoration.20 Lämningar Bauhaus förknippas numera med lyxvaror och samlarobjekt. Förstautgåvorna av Bauhausbücher är sällsynta, i skrivande stund kostar de mellan 5 000 och 12 000 kr på den antikvariska mark­ naden. För några år sedan såldes en komplett samling på Christie’s för 15 000 €. Men till skillnad från möblerna som förvaras på piedestal och bakom glas i museerna finns det möjlighet för vem som

17

helst att använda Bauhausbücher i något av de många offentligt finansierade bibliotek i Sverige som har dem i sin ägo. I Stockholm finns nästan hela serien samlad i KTH:s bibliotek. Även ArkDes bibliotek har flera exemplar, vars provenienser – Fred Forbát, Sven Markelius, Uno Åhrén – vittnar om det inflytande de hade på den svenska arkitekturdebatten vid samma tid. Universitetsbiblio­ teken i Uppsala och Göteborg, Kulturens bibliotek i Lund och Chalmers bibliotek är andra svenska bibliotek som har någon eller några av Bauhausbücher i samlingarna.

Flera av titlarna finns även som faksimilutgåvor i en fortsättning av serien som började ges ut 1965 av Florian Kupferberg Verlag: Neue Bauhausbücher.

I denna serie har Gebr. Mann Verlag fortsatt ge ut

faksimil- och nyutgåvor av publikationer med anknytning till Bauhaus, däribland en hittills orealiserad ‘femtonde’ titel i den ursprungliga serien: Joost Schmidts Bildermagazin der Zeit (2019, red.

Patrick Rössler). Titlar ur serien som är tillgängliga på svenska innefattar Paul Klee, Pedagogisk skissbok (övers. Sune Nordgren) och Wassily Kandinsky, Punkt och linje till yta (övers. Ulf Claësson). Nästan hela serien finns dessutom digitaliserad och fritt tillgänglig på www.monoskop.org/Bauhaus.

Tack till Lena Biörnstad Wranne och Piah Carlsson.

Artikeln har tillkommit med stöd från Konstnärsnämnden.

NOT ER 1. Filmen finns tillgänglig på www.adobehiddentreasures.com (2019.08.23).

2. Walter Gropius, ‘Bauhausmanifestet’ [1919], övers. Thomas Karlsohn, Design och konst: Texter om gränser och överskridanden, Skriftserien Kairos, nr 8:1, red. Torsten Weimarck (Stockholm: Raster, 2003), s. 145, min kursiv. Bilden av Bauhaus som en rationalistiskt orienterad verksamhet måste vägas upp av de expressionistiska och inte minst mystiska och esoteriska rörelser som var betydande inslag åtminstone under de första åren. Se Joseph Rykwert, ‘The Dark Side of the Bauhaus’ [1968], i The Religious Imagination in Modern and Contemporary Architecture, red. Renata Hejduk och Jim Williamson (New York: Routledge, 2011).

3. De följande åren skulle Tschichold i större utsträckning än Bauhaus verka för att popularisera Den nya typografins idéer, framför allt i sin skrift, publicerad fem år senare (1928), med samma titel som Moholy-Nagys artikel. En bidragande orsak till varför Tschicholds Die neue Typographie fick sådant genomslag har förklarats bero på hans praktiska erfarenhet. Till skillnad från majoriteten av Den nya typografins talespersoner under 1920-talet, exempelvis Moholy-Nagy, var Tschichold inte bildkonstnär. Han hade sedan unga år arbetat i tryckerier som kalligraf och typografisk formgivare. Denna bakgrund gjorde det möjligt för honom att formulera sig i detalj med hänsyn till tryckeriernas verkliga förutsättningar. Tschicholds Die neue Typographie var både skriven och utformad som en handbok, vilket gjorde den rele­vant för tryckeriarbetare i större utsträckning än konstnärernas motsvar­ ande manifest. Tschichold riktade sig över huvud taget inte till konstnärer; målgruppen och yrkesidealet var typografer – ‘bok­ ingenjören’ snarare än ‘bokkonstnären’. Detta förhållande återspeglas även i Tschicholds val att publicera sina idéer i fackför­ bundets tidning (Typographische Mitteilungen) och förlag (Verlag des Bildungsverbandes der Deutschen Buchdrucker) till skillnad från exempelvis Bauhaus publikationer, som framför allt riktades till en konstintresserad läsekrets. Se Robin Kinross introduktion till Jan Tschichold, The New Typography, övers. Ruari McLean (Los Angeles: University of California Press, 2006 [1995]).

4. Staatliches Bauhaus in Weimar 1919–1923 (Weimar och München: Bauhausverlag, 1923).

5. De övriga titlarna var ett särtryck från utställningskata­logen (Walter Gropius Idee und Aufbau des Staatlichen Bauhauses Weimar) samt två grafikmappar i små upplagor: Meistermappe des

18

Staatlichen Bauhauses (med grafiska blad av Lyonel Feininger, Wassily Kandinsky, Paul Klee, Gerhard Marcks, George Muche, László Moholy-Nagy, Oskar Schlemmer och Lothar Schreyer) och Gerhard Marcks Zehn Holzschnitte zum Wielandslied der älteren Edda.

6. Prospektet är återgivet i Bauhaus: Drucksachen, Typografie, Reklame, red. Gerd Fleischmann (Stuttgart: Oktagon, 1995 [1984]), s. 147f.

7. Christopher Burke, Active Literature: Jan Tschichold and New Typography (London: Hyphen, 2007), s. 35.

8. Patrick Rössler, The Bauhaus and Public Relations: Communication in a Permanent State of Crisis (New York: Routledge, 2014), s.137.

9. Korrespondensen citeras i Das A und O des Bauhauses: Bauhauswerbung: Schriftbilder, Drucksachen, Ausstellungsdesign, red.

Ute Brüning (Berlin: Bauhaus-Archiv, 1995), s. 115.

10. Enligt en broschyr återgiven i Bauhaus: Drucksachen, Typografie, Reklame, s. 134.

11. Lucia Moholy, Marginalien zu Moholy-Nagy: Dokumentarische Ungereimheiten… / Moholy-Nagy Marginal Notes: Documentary Absurdities… (Krefeld: Scherpe, 1972), s. 85, min övers.

12. Se Marginalien zu Moholy-Nagy, s. 55f.

13. 2:a uppl. s.94, min övers.

14. Artikeln är återgiven i Bauhaus: Drucksachen, Typografie, Reklame, s. 14–16, min övers.

15. Christer Hellmark, Bokstaven, ordet, texten (Stockholm: Ordfront, 1997), s. 155.

16. Bo Berndal och Paul Frigyes, Typiskt typografiskt (Stockholm: Fischer, 1990), s. 57, 189. En liknande formulering återfinns i Bokstaven, ordet, texten, s. 153: ‘Bauhaus betraktade design som ett uttryck för samtiden, det gällde att fånga “maskinålderns anda”.’

17. The New Typography, s. 76.

18. Detta framgår av korrespondens mellan Moholy-Nagy och tryckeriet, citerad i Das A und O des Bauhauses, s.115.

19. Jämför sättningen i Malerei, Fotografie, Film (2:a uppl. 1927) med något av banden i Eduard Fuchs Illustrierte Sittengeschichte (München: Albert Langen, 1909–12), eller Julius Meier-Graefe, Camille Corot (München: Piper, 1913). Samtliga böcker är tryckta vid Hesse & Becker, Leipzig.

20. Robin Kinross, ‘The Bauhaus again: in the constellation of typographic modernism’, i Unjustified Texts: Perspectives on Typography (London: Hyphen, 2011 [2002]), s. 248.

B I B LI O G RAFI ÖV ER B AUHAUS BÜCHER 1. Walter Gropius, Internationale Architektur. München: Albert Langen, 1925 (2:a uppl. 1927).

2. Paul Klee, Pädagogisches Skizzenbuch. München: Albert Langen, 1925 (2:a uppl. 1927).

3. Adolf Meyer, Walter Gropius, Georg Muche, Ein Versuchshaus des Bauhauses in Weimar. München: Albert Langen, 1925.

4. Oskar Schlemmer, László Moholy-Nagy, Farkas Molnár, Die Bühne im Bauhaus. München: Albert Langen, 1925.

5. Piet Mondrian, Neue Gestaltung: Neoplastizismus: Nieuwe Beelding. München: Albert Langen, 1925.

6. Theo van Doesburg, Grundbegriffe der neuen gestaltenden Kunst. München: Albert Langen, 1925.

7. Walter Gropius, Neue Arbeiten der Bauhauswerkstätten.

München: Albert Langen, 1925.

8. László Moholy-Nagy, Malerei, Photographie, Film. München: Albert Langen, 1925 (2:a uppl. 1927).

9. Wassily Kandinsky, Punkt und Linie zu Fläche: Beitrag zur Analyse der malerischen Elemente. München: Albert Langen, 1926 (2:a uppl. 1928).

10. J. J. P. Oud, Holländische Architektur. München: Albert Langen, 1926 (2:a uppl. 1929).

11. Kasimir Malewitsch, Die gegenstandslose Welt. München: Albert Langen, 1927.

12. Walter Gropius, Bauhausbauten Dessau. München: Albert Langen, 1930.

13. Albert Gleizes, Kubismus. München: Albert Langen, 1928.

14. László Moholy-Nagy, Von Material zu Architektur. München: Albert Langen, 1929.

V I DARE LÄSNING Ute Brüning, ‘Bauhausbücher: Grafische Synthese – synthetische Grafik’, i Bauhauskommunikation: Innovative Strategien im Umgang mit Medien, interner und externer Öffentlichkeit, red.

Patrick Rössler. Berlin: Gebr. Mann, 2009.

Frank Simon-Ritz, ‘“Ein gut fundiertes und aussichtsreiches Unternehmen”: Vom Scheitern des Bauhausverlags’, i Imprimatur: Ein Jahrbuch für Bücherfreunde, vol. 25. München: Ges. der Bibliophilen, 2017.

Alain Findeli, ‘László Moholy-Nagy und das Projekt der Bauhausbücher’, i Das A und O des Bauhauses: Bauhauswerbung: Schriftbilder, Drucksachen, Ausstellungsdesign, red. Ute Brüning. Berlin: Bauhaus-Archiv, 1995.

Klaus-Jürgen Winkler, ‘Das Bauhausverlag’, i Ein Verlag braucht eine große Stadt: Verlage in Weimar. Weimar: Pavillon, 1995.

19

ingrid frostell nyström

Mästare brevväxlar Gudmund Nyström, Paul Standard och Hermann Zapf · Till Gudmund ·

Jag befinner mig i ett flyttkaos från en större bostadsyta till en mindre och då gäller regeln: sälja, skänka, slänga. En vän i den grafiska branschen, som med glädje förbarmar sig över de sista resterna av papper och tryck från Gudmunds ateljé på Ekerö, sitter inklämd i ett hörn av villervallan.

När jag just har flyttat på vår korrespondens med Hermann Zapf och Paul Standard säger jag: — Du kanske vill läsa tills jag blir klar?

— Gärna, svarar han och tar emot breven. Sedan blir det tyst, tills han utbrister: — Men Ingrid, det här måste du göra något av!

— Varför det?

— Det är ju jätteintressant!

— Tycker du? Det är väl ingen i vår tids knapptryckande it-värld, som är intresserad av gamla pappersbrev.

— Ja, breven är ju inte från vilka personer som helst. Det måste väl dessutom vara unikt att en svensk grafisk formgivare brevväxlar med två grafiska mästare i världsklass!

— Kanske det, men Gudmund var inte precis vem som helst heller. Nja, vi får se…

[Tack Örjan!]

Något om de tre huvudpersonerna

Gudmund Nyström 1924–2016

Grafisk formgivare, född i Stockholm och uppvuxen i Bromma, reflekterade redan i skolan på 30-talet över skolböckers trista utseende. Så, när han fyllt 16 år, stegade han upp på Kungl.

20

Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner för att söka jobb. Han fick rådet ‘Bocka djupt så blir du anställd’ och anställd blev han — som cykelbud med manus till riksdagen.

Utlärd typograf 1945, Grafiska Institutet 1946– 1947, stipendieresa till USA 1951–1952, ateljéchef 1955–1971, eget företag Svensk Typografi Gudmund Nyström AB med Ingrid Frostell, skribent 1971–1998, frilansare sedan 1999.

Utmärkelser & konstnärsstipendier

1966 — Typomundus 20: ‘This Certificate of Merit awarded for an outstanding contribution to the development of the typographic arts of the twentieth century. In recognition, this certificate is presented to Gudmund Nyström.’ 545 svartvita typografiska exempel utvalda av juryn för International Center for the Typographic Arts i New York, av 10 000 insända.

1973 — Ur stipendiefonden Albert Bonniers hundraårsminne ‘för förnyelse av bokens typografiska form’. Utan att ha haft ett enda uppdrag för Bonniers!

1973 — Hedersomnämnande för Stockholm — byggd miljö av Leipzigs bokmässa. Utställning i Berlin och Leipzig.

1975 — Stort arbetsstipendium av statens konstnärsstipendienämnd. ‘SAK (Sveriges Allmänna Konstförening) gratuleras till en väl­ behövlig och vällyckad omgestaltning av sin publikationsserie.’

Svensk Bokkonst

Den första bok Gudmund fick utvald i Svensk Bokkonst var Stockholms hjärta av Christian Elling 1949. Den följdes av många fler och enligt uppgift är Gudmund den grafiske formgivare som har haft flest böcker utvalda i Svensk Bokkonst.

På eget förlag

Officina Typographica Anno 1483 till 500-årsjubileet 1983 av Sveriges första, tryckta (daterade) bok av Johann Snell, invandrad tysk boktryckare på Gråmunkeholmen i Stockholm. Ingrid skrev och fotosatte, Gudmund formgav.

Kalligraf Paul Standard New York 1990, en hyllning till Arrighis lärjunge. Ingrid intervjuade, skrev och fotosatte, Gudmund formgav.

Tre bokkonstdecennier på Norstedts skulle kunna sammanfattas sålunda: Akke Kumliens 40-tal med kalligrafiska omslag och typografi i traditionell stil med typfamiljen Cochin som förhärskande typsnitt och med Bertil Bull Hedlund och Robert Högfeldt som framträdande illustratörer. KarlErik Forsbergs 50-tal med briljant skriftkonst, det egna typsnittet Berling antikva och med Eric Palmquist, Gunnar Brusewitz och Gösta Kriland som flitigt anlitade illustratörer. Gudmund Nyströms nyenkla, kvadratiska 60-tal inspirerat av bl.a. Walter Gropius, med Helvetica och Univers som nyinköpta typsnitt och i samarbete med illustratörer som Svenolov Ehrén, Nils Stödberg och Dan Jonsson. (Bo Peterson, PAN på Riddarholmen, s. 294; kapitäler tillagda)

Paul Standard 1896–1992

Kalligraf och författare till klassikern Calli­g­raphy’s Flowering, Decay & Restauration först utgiven i Chicago av The Society of Typographic Arts 1947 och i London året därpå.

Alfred Fairbank i England och Paul Standard i Amerika gick i spetsen för den handskriftsreform, som grundar sig på den italienska renässansens kanslikursiv. (Hermann Zapf)

Tidigt på våren 1903 steg Jacob och Esther Shten­

dert iland på Ellis Island med sex av sina barn (de två äldsta hade emigrerat tidigare). De utvandrade från den lilla byn Yonevetz i Kejsardömet Ryssland, nära Odessa. Immigrationsmyndig­ heten godkände inte namnet utan ändrade det till Standard. Paul var då 7 år.

Efter avlagd examen i språk vid Columbia University i New York började Paul arbeta som konstkritiker och journalist för bland annat Associated Press i New York i 2 år. Sedan tog han anställning som informationschef på the Canadian Pacific Railway, där han stannade 20 år.

Ledig tid ägnade han sig åt sin ungdoms passion för det skrivna och tryckta ordet. Ett intresse som fick honom att säga upp sig och börja som lärare i kalligrafi och typografi på The Cooper Union for the Advancement of Science and Art och New York University i New York.

‘Our Handwriting’ av Paul Standard i Woman’s Day 1947

Året är 1932. Paul, lyhörd för nyheter om kalligrafi, läser i Times Literary Supplement en recension av Alfred Fairbanks nyutkomna bok A Handwriting Manual. Den är baserad på La Operina, den första skrifthandboken för kursiv, Cancellarescha (1522) av Ludovico Vicentino, främste skrivare av påvliga brev vid Vatikanen i Rom. Fairbanks bok får en avgörande betydelse för undervisningen i brittiska skolor.

Paul Standard beställer genast ett exemplar från förlaget. Från den stunden blir hans vision att omvända så många skolor som möjligt i USA från Mr Palmers rådande system att med en hård, spetsig penna skapa ‘snörstil’ till att lära sig skriva Arrighis vackra, klassiska kursiv, Chancery Cursive med bredpenna. (Under renässansen kallades man endast vid förnamn. Om namnet då var mycket vanligt tillfogade man födelseorten, alltså Ludovico från Vicenza = Ludovico Vicentino. Arrighi var hans släktnamn.)

Den första lanseringen av projektet ‘Arrighitidigt-i-klassrummen’, riktad till en större publik gör Paul Standard i tidskriften Woman’s Day 1947 (upplaga 4,5 miljoner). Den har titeln ‘Our Handwriting’.

— Vi blåser liv i något, som har varit dött i 400 år, säger Paul, när jag intervjuar honom för boken Kalligraf Paul Standard New York. Det är

21

synd att det ska ta så lång tid, att vi inte hinner se våra drömmar gå i uppfyllelse. Jag har i alla fall ‘omvänt’ några dussin skolor åt Arrighi!

Paul Standard är 80 plus, när hans andra bok tillägnad Ludovico Vicentino utkommer 1979 med titeln: Arrighi’s Running Hand: A study of Chancery Cursive, including a Facsimile of the 1522 Operina with side by side translation & an Explanatory Supplement to help Beginners in the Italic Hand.

Hermann Zapf 1918–2015

Född i Nürnberg, kalligraf, typograf och bokkonstnär i världsklass men även datatekniker, författare och lärare. Han såg som sin livsuppgift ‘att skapa vackra bokstäver’.

Zapfs produktion spänner över hela registret från bly- till fotosättning och digital sättning.

Han har tecknat runt 200 typsnitt, varav de mest kända är Palatino och Optima. The New York Times skrev vid hans bortgång juni 2015: ’Designer Whose Letters Are Found Everywhere’.

Jerry Kelly, en ledande amerikansk grafisk formgivare, god vän och tidigare elev till Hermann har sagt: ‘What Michelangelo was to sculp­ ture and Beethoven was to music, that’s what Hermann Zapf is to type design and calligraphy’.

När Hermann slutat skolan 1933 ville han utbilda sig till ingenjör. Av politiska skäl, hans far hade varit fackligt aktiv, fick han inte börja på Ohm Technical Institute i Nürnberg. Han måste då börja som lärling någonstans. Hans lärare, som lagt märke till hans begåvning i teckning, föreslog litografyrket. På alla företag, som intervjuade honom, fick han komplimanger för det han visade upp men också frågor av politisk art.

Hans svar var inte nöjaktiga och han fick avslag på sina ansökningar. Slutligen fick han anställning på en klichéanstalt, dock inte som litograf utan som retuschör och påbörjade sin fyraåriga utbildning 1934. Året därpå besökte Zapf en utställning i Nürnberg till minne av den nyligen avlidne mästertypografen, professor Rudolf Koch. En avgörande händelse i hans liv. Det var där han fick upp ögonen för bokstävernas ‘sköna konst’.

Hermann Zapf är självlärd. Han hämtade sina

22

kunskaper främst ur Rudolf Kochs och Edward Johnstons böcker.

1938, direkt efter de fyra lärlingsåren, begav han sig till Werkstatt Haus zum Fürsteneck i Frankfurt, där Paul Koch, son till Rudolf Koch drev sin ‘Druck-und Notenwerkstatt’. Hermanns uppgift bestod huvudsakligen i att skapa notskrift. Det var Paul Koch som förmedlade Zapfs första kontakt med D. Stempel AG. Under kriget tjänstgjorde han vid kartografiförbandet i Bordeaux. Efter kriget undervisade Zapf i Nürnberg och Offenbach. Samtidigt hade han också många uppdrag för olika förlag som Suhrkamp, Insel Verlag med flera.

1947 återvände han till Frankfurt, där Stempel erbjöd honom ställningen som konstnärlig ledare för företaget och 1951 gifte han sig med Gudrun von Hesse, utbildad bokbindare och grafisk formgivare.

Zapfs teknikintresse fick ett uppsving på 60-talet med datorernas ankomst. Men hans idéer ansågs för radikala av universitetet i Darmstadt, där han undervisade 1972–1981. Då reste han till USA. 1976 erbjöd RIT, the Rochester Institute of Technology, Zapf en professur i typografisk dataprogrammering, den första av sitt slag i världen. Där utvecklade han sina idéer tillsammans med företag som IBM, Xerox och dataspecialisterna på Rochester.

1977 startade Hermann och hans vänner Aaron Burns och Herb Lubalin företaget Design Processing International Inc och skapade typografisk mjukvara för datorer.

När de två kompanjonerna gått bort, fortsatte Hermann att utveckla ett typesetting program, som han kallade ‘hz-program’. Slutligen förvärvade Adobe Systems Zapfs patent och använde delar av det i sitt InDesignprogram.

Hur det hela började, i USA

Hermann Zapfs första utställning i USA äger rum på Cooper Union Museum for the Arts of Decoration i New York oktober 1951 tillsammans med Fritz Kredel, mästerlig ‘woodcutter and type designer’.

På vernissagen, måndagen den 15 oktober, är eliten av USA:s grafiska designvärld samlad på Cooper Union. Paul Standard, som arran­ gerat utställningen, introducerar sin nyfunne vän och själsfrände från Tyskland för en hänförd publik. William A. Dwiggins, kalligraf och typsnittstecknare, som framgångsrikt samarbetar med den kände New York-förläggaren Alfred A. Knopf, Bruce Rogers, ‘Amerikas främste bokkonstnär’, Herb Lubalin, erövrare av flera Art Directors Gold Medal är några av celebriteterna som imponeras stort av Zapfs lysande konstnärsskap.

Det gör även en ung, svensk typograf från Stockholm, som har turen att befinna sig på rätt plats vid rätt tillfälle, tack vare envishet och stipendium som han erhållit av sin arbetsgivare, Kungliga Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner samt av Sverige-Amerikastiftelsen. Han heter Gudmund Nyström och är 27 år.

På en stipendiebiljett för 300 kronor har han rest tio dygn med Grängesbergsbolagets malmfartyg m/s Akka från Narvik till Montreal och därifrån med Greyhandbuss till New York.

Varför Amerika? Gudmund är fast besluten att förkovra sig i sitt yrke. Efter kriget, som lagt Europa i ruiner, gäller för honom bara ett land: USA framtidslandet!

Gudmund gick ettårskursen på Grafiska Institutet, vars rektor var Bror Zachrisson. När han hörde om Gudmunds planer på en USAresa, skrev han till honom, när han själv var på besök där: 6/2 · 51 Bäste Herr Nyström!

Tack för brev och hjärtliga lyckönskningar till chansen att komma ut hit och se och lära! Har besökt Paul Standard, den främste kalligrafen här, som är mycket hygglig och han lovade att skriva ett brev med de möjligheter som kunna erbjudas. Detta brev torde räcka till för att skaffa den försäkran om möjlighet att studera, som myndigheterna fordra.

Good Luck! Och skriv en rad vid ankomsten. Kan jag göra något här, skall jag med nöje stå till förfogande även framdeles.

Tillgivne Bror Zachrisson

Paul Standard skriver till Gudmund den 27 januari 1951: My dear Mr Nystrom: My friend Mr. Bror Zachrisson tells me that you are planning a short scholarship visit to New York so that you may study lettering and calligraphy to equip you for your career in the graphic arts in Sweden. He has indicated that you would like to study with me if I could arrange for your admittance to one of my classes. This I think I can do, but my sole hesitation is that my more advanced classes are in the Cooper Union Art School, where my instruction is part of an integrated 3-year course of study. I teach also at the Workshop School and at New York University, where admission is possible, but I should first have to know what level of instruction you are prepared to take. So I think it may be best to talk with you upon arrival, and then I can either admit you to one of my classes, or else recommend some other school or teacher, depending upon your own cap­acity and talent.

This is as much as I can say by mail to a stranger whose work I do not yet know. But please be assured that I shall do my best to see you placed to your best advantage for the duration of your stay in New York.

It would be nice to hear from you as soon as your sailing plans are made, so I may know just when you can be expected to arrive, and to call upon.

Yours very sincerely Paul Standard

Av förklarliga skäl kan jag inte återge Gudmunds svar, men jag vet att han skickade några exempel på sin formgivning för i nästa brev, daterat 19 juli 1951, skriver Paul: Dear Mr Nystrom: If you arrive about 15 Sept. you will have about a week or ten days free in which to arrange for your registrations as a student and to find yourself a place to live. For this latter task, let me urge you to talk with Olle Svensson, who was here last year on a like visit…

24

25

Thanks for your specimens, which show me that you ought to study with John Begg at N.Y. University. I think visits to important plants can perhaps be arranged too.

Strax före jul skickar Paul ‘split pens’ med beskrivning på hur de ska användas till Gudmund, som bor på International House i New York.

26

Brevet till Gudmund 23/2 1952 sänder han till Sequoia Press, — Printers, Publishers & Designers — i Kalamazoo, Michigan. Det är ett litet tryckeri, som Gudmunds gode vän, William R. Stone startade 1950 tillsammans med en kompanjon.

Gudmund är inte bara där för att hälsa på Bill och hans fru Nancy, han arbetar också och

tecknar bland annat ett diplom för Kalamazoo Conservatory.

Förutom studier i kalligrafi och bokstavsteckning för Paul Standard och John Begg vid New York University och för Arnold Bank vid Art Students League, gjorde Gudmund studiebesök på tryckeriföretag och industrier med anknytning till den grafiska branschen runt om i USA. l Chicago upptäckte han att det var ebb i kassan. Men Grängesbergsbolaget svek inte sin passagerare. ‘Har vi tagit dig hit, så får vi väl se till att du kommer hem också.’

— Om jag från Baltimore kunde följa med m/s Porjus till Sydamerika — destination Aruba för tankning av olja — och därifrån till Danmark, vore det ok med hemresan, men den skulle vara en månad längre, vadan jag skrev till Norstedts med anhållan om förlängd tjänstledighet. Som svar anlände ett telegram med följande lydelse: ‘30th April O.K. Good Luck.’

Tillbaka i Stockholm

Paul Standard skriver till Gudmund den 31 maj 1952: Dear Gudmund Nystrom, Your lively letter of 18 May and the negative photostat with all the news of Forsberg, Zapf and other activities — all were most welcome, now that your long Odyssey of Stockholm — via — Venezuela is over. I am glad to hear that you are back in harness and busier than ever before…

I suppose you have by this time called on Sven Jansén and upon Mrs Ingeborg Börjeson, & deliver­ed them our greetings. Please do the same to Hermann & Gudrun Zapf & tell me a little about the nature of the lectures he gave. I suppose he spoke German to his audience — and if some of them did not quite understand what he said, it would all become clear in his demonstrations. I wish I could be there to listen for I should understand his German and enjoy his demonstrations…

Thank you, too, for your greetings from Karl-Erik Forsberg, whose vigor & taste & imagination will have the deepest influence upon Swedish graphic arts. Is there any lettering manual in print by Forsberg?…

Enclosed is an article of description (not of endorsement!) I wrote for Photo-Lettering, in or-

der to clear up some misunderstandings as to its techniques & its utility. The headlines are set in letters from a Photo-Letteringdesign by Oscar Ogg. I must say, though, that I am still somewhat terrified by that Photo-Lettering Device!

Do let me hear from you when you get time.

Meanwhile, with all good wishes from Stella and myself, I remain Yours sincerely Paul Standard

När Gudmund återvänt hem den 30 april, väntade en överraskning på Norstedts. Ett brev daterat den 2 mars 1952. Det kom från D. Stempel AG Frankfurt am Main och löd: Dear Mr. Nyström, A few weeks ago, I have sent you, at the request of Mr. Paul Standard, New York, a copy of my alphabet book ‘FEDER UND STICHEL’.

I would very much appreciate a short note ac­ knowledging receipt of the book.

In the meantime, I am, Yours Sincerely, Hermann Zapf

Jag förstår att han var orolig. Han kunde inte veta att Gudmund var kvar i USA till den 30

27

april. Men vilken gåva för en ung typograf att få mästerverket Feder und Stichel av Mästaren själv! Zapf kände ju inte Gudmund, men det gjorde Paul. Hermann och Paul var vänner sedan två år och det var Paul som arrangerat Zapfs första utställning i USA på Cooper Union 1951.

28

l en exklusiv liten skrift Calligraphic Salutations (600 exemplar) berättar Zapf om hur ’The-modest-book-with-the-long-title’, som Paul blygsamt kallade sin klassiker i kalligrafins världsbibliotek, förde dem samman:

The Beginning of a Friendship that lasted a lifetime One of the most important relationships in my professional life began with a shy question about a book on calligraphy. In 1949, Walter Cunz, director of the D. Stempel AG type foundry in Frankfurt, received from Paul Standard a copy of his book Calligraphy’s Flowering, Decay and Restauration.

He showed this edition to me as an example of fine offset printing in America. I was at that time art director of the private printing office at the Stempel foundry.

After seeing this book I eagerly wanted a copy for myself. I wrote to Paul Standard asking if he could spare a copy in exchange for German publi­ cations, since at that time — so shortly after the war — no money could be transferred to America.

Paul sent me a copy by return mail inscribed in his chancery hand with a dedication dated August 16, 1949. I was fascinated by the many illustrations, and for me it opened a door to the graphic design activities outside of Germany.

Paul och Stella Standard kommer till Stockholm

Paul och Stella älskade Europa. De brukade resa i maj och återvända hem till New York i september. Paul träffade sina vänner — formgivare och boktryckare — i Italien. För Stella som kokboksförfattare hägrade Frankrike. Där njöt de av ‘la Grande Cuisine Française’ och Stella charmade stjärnkockarna, så att de delade med sig av sina hemliga recept till hennes kokböcker. År 2018 var det exakt 50 år sedan Paul och hans hustru Stella, besökte oss och i ärlighetens namn minns jag inte mer av det korta besöket, än att vi hade mycket trevligt tillsammans. Kanske beroende på att jag hade Mattias, två månader, att ta hand om och måste förbereda kvällens måltid. Därför kunde jag inte följa med på guideturen.

Standards mellanlandade i Köpenhamn på väg hem till New York och Paul skriver: Copenhagen 1 July 1968 Dear Ingr. & Dear Gudmund: You make it hard for the fortunate undersigned

to say how much you have added to the delight of our first Stockholm visit. Some all-wise destiny it was that sent Gudmund to me in New York so many years ago, & it required all those years to bring to maturity that dream of which Gudmund spoke just before we boarded the bus back to Stockholm.

We had spent most of the day rediscovering two miracles in which Gudmund had a considerable role: the raising of the Vasa and the tour through the theatre at Drottningholm — where overworked Destiny actually produced for us the living Prof.

Beijer, whose research brought that disused (& mis­used theatre) back to vibrant life.

That was the day; then came the evening en famille, within a lovely home of Gudmund’s own design …

In short, this note of thanks for all your kindnesses becomes in effect a confession of incompetence; for I cannot, even within a single page, convey my gratitude for pleasures long deferred, & not to be forgotten.

Yours in all Affection Paul

Den 24 oktober 1968 fattar Gudmund pennan: Dear Stella and Paul, You have written such kind letters to me with so many nice words about my family that I feel quite embarrassed. And we did enjoy your visit to Sweden too! It was only much too short.

Next time you will have to stay much longer, so at least we can take you to the Drottningholm Theatre for a performance.

Autumn is here with falling leaves and rain. It’s the right weather for work anyway and there sure is work to be done.

Well, these are only a few lines in a hurry …

I’ll write again and until then I remain Yours in all affection.

Ps. Dear Paul, can you make it possible for me to get 2 sets of all sizes of the Speedball pens? Tell me the costs and I will send you the money by check.

14 november 1968 skriver Paul: Dear Ingrid & Gudmund Your pens are dispatched by surface mail (14 Speedball nibs — 2 of each size). They are all

29

Grafiska Institutets Stjärnseminarier

När Hermann Zapf kom till Stockholm för att föreläsa på Grafiska Institutets Stjärnseminarier var det ‘all time high’ för Gudmund! Ibland kom Zapf enbart som deltagare, då han blivit mycket god vän med GI:s rektor, Bror Zachrisson. Stjärnseminarierna var Brors projekt och de samlade den internationella typografiska & kalligrafiska eliten årligen 1950–1975.

Efter ett sådant seminarium fick Gudmund följande brev sommaren 1968:

straight-cut nibs, which offer the full range of widths. The packet is marked ‘Gift’ — a truth indeed, meant not only for postal officers but for Gudmund Nystrom as well.

Speedball makes three other families of nibs, for cruder-lettering, which I don’t see any civilized use for; I shall assume you have as little need of them as I have.

The sole excitement this month is the brief visit here of the Dottore Giovanni Mardersteig of the Officina Bodoni. I visited him & his family last summer, & found him in better health than he has had in many years.

His son Martino is to carry on both the Officina (handpress) & the Stamperia Valdonega (power press).

All affectionate greetings to your Nystrom Quartet from Stella & Yours Paul

(Obs! Kvintett ska det vara. Paul glömde Mattias, två månader!)

30

Lieber Herr Nyström: Von Herrn Zachrisson bekam ich Ihren Entwurf für die OdysseeAusgabe. Zu shade, dass ich Ihn nicht gleich im Stern-Seminar behandeln konnte, denn Ihre Lösung ist mit Abstand die beste. Sie gefällt mir nicht nur in der durchdachten typographischen Lösung, die auch von der technischen Abwicklung her sehr überlegt ist, sondern gleichzeitig möchte ich Ihnen meine Anerkännung aussprechen für die farbliche und sehr geschmackvolle Darstellung des Umschlages. Für ein Taschenbuch sehr wirk­ungs­voll. lch werde einen Durchschlag dieses Briefes an Herrn Zachrisson schicken, damit er weiss, wie sehr ich mich über Ihren Vorschlag gefreut habe. lch hoffe Sie im nächsten Jahr wieder in Stockholm zu sehen und möchte den Wunsch aus­ sprechen, dass wir uns einmal in Ruhe etwas länger unterhalten können, als diesmal in Stockholm der Fall war.

Mit allen guten Wünschen und herzlichen Grüssen Ihr Hermann Zapf Bäste herr Nyström, Jag har fått Er skiss till Odysseus-utgåvan av herr Zachrisson. Så synd att jag inte genast på Stjärnseminariet kunde behandla den, då Er lösning är den avgjort bästa. Den tilltalar mig inte bara på grund av den genomtänkta typografin, som även ur teknisk synpunkt är funktionell, utan samtidigt vill jag uttrycka mitt beröm för omslagets smakfulla färgsättning. Mycket effektfullt på en pocketbok.

Jag ska skicka en kopia av det här brevet till herr Zachrisson, så han får veta, hur mycket jag gläder mig över Ert förslag.

Jag hoppas att få återse Er nästa år i Stockholm

och önskar att vi då kan sitta ner i lugn och ro och samtala lite längre, än som denna gång var fallet.

Med alla goda önskningar och hjärtliga hälsningar Er Hermann Zapf

Starka vänskaps- och arbetsband New York 26 Dec. 1976 Dear Nystroms: Year by yearer / you grow dearer & dearer / and even nearer & nearer! And your sweeping paraph (you may have to look this up in the dictionary!), even if it is a ball-point product, yet tells me that your hand can still recall what you remember from those ‘Vive la Plume’ pages in those 18th Century writing-manuals.

How are you both? To judge from your silvercoated greeting card you enjoy abounding health, and that is important. But do try to send me a line

to say what you are doing, for I know you are not the types who could enjoy retirement without activity. I recall your announcement of a kind of home-studio in which you were to create new works of many sorts. Let me hear about this!

I have been retired from Cooper Union six years ago, but have been busy ever since, chiefly with matters calligraphic. If you should stumble on Erik Lindegren’s ABC (Eng.ed.n, not Swedish) you will find 3 items of mine on pp. 138–39, but they may not be new to you.

In the title underlined below, I am charmed by the self-made music the reader almost hears! I must look this up in the Morgan Library.

Meanwhile dear Ingrid & Gudmund, accept the transatlantic greetings of Yrs. in all affection.

Stella & Paul It’s good to hear of so many aspects of your international concerns, and therein lies, I think the

31

urgency of your progress (and probably of your manner) in that variety of interests.

It will be great to see you both again. But for me it’s a crazy year, with two scribal jobs to do — one in Verona (for the late Dr. Mardersteig’s Officina Bodoni) in August, & another in New York waiting for me in mid September.

We sail for Cherbourg (to Paris) on 29 Apr, & return home in mid Sept. to finish the task by late Sept.

So if you are here by early October, all will be ok. Let us know how your own plans are work­ing out.

Stella joins me in all good wishes to dear Ingrid & her husband!

Yours Paul

Arrighi’s Running Hand

Gudmund höll alltid ett högt tempo både dag och även natt, när det krävdes. Tid att hålla kontakt brevledes med Zapf och Standard fanns inte på kartan. Jag skrev, läste upp breven och tillsammans godkände vi dem. Brevkopior gjorde jag inte förrän på 80-talet.

Så när jag nu läser ett brev från Paul daterat 15 januari 1978, i vilket han skriver: ‘Congratulations to you both — and to the paper industry of Sweden, which sought you out’ antar jag att vi har berättat om vår färgskala Time 21 till Svenskt Papper AB. Jag blir säker när Paul kommenterar en helsida i Papper med tryck. Rubriken lyder GUDMUND NYSTRÖM — grafisk designer. (Om jag inte tar fel så var det i värsta konkurrenten Pappersgruppens, numer Papyrus, ‘husorgan’, som det stod.)

Jag citerar Gudmund i artikeln: ‘Ett speciellt roligt uppdrag var när Svenskt Papper skulle introducera Time 21, det första färgade papperet i en koordinerad färgskala. Vi utarbetade skalan i 7 grupper om 3 färgnyanser vardera och marknadsförde den nya produkten med 3 planscher färgkuriosa, en tryckteknisk lathund, provark i A3- och A4-förpackningar och 7 bilagor i ett flertal facktidskrifter’.

Ja, det var roligt och spännande! Ett superhemligt projekt tills Time 21 briserade med utskick av de 3 färgplanscherna under en vecka.

Tidigare hade det bara funnits murrigt färgade papper att välja bland för grafiska formgivare.

Men nu var det vad Paul Standard ägnade sig åt 1978 jag skulle berätta. Han skriver:

32

I am now completing my long-considered book — a study of Arrighi’s running hand, including a facsimile of the Operina with my translation in the widened outer margin — in second color.

I find that former translations have overlooked or misunderstood parts of his teaching, & I am pleased by a number of break-throughs the years have enabled me to recognize.

The hardest part is my having to write out my book for reprod.n in offset. It would have been easier if I had done it a decade ago, when my hand was surer; but I think it will still be amply legible. [Paul är nu 82!] But I fear it cannot appear before end of 78 or early 79.

We are both in excellent health. I have since Jan. 2 been working on my book, 7 days a week, some 6 hours each day, without feeling any fatigue — no back-strain, no eye-strain, no finger-cramp.

My big trouble has been in finding a paper which can stand erasure & correction when I make a copyist’s mistake: a mis-spelling or omission of a word, or when I erase & then burnish with my agate, the fibre is so weakened that it cannot help drinking up too much ink! Surely there is in Sweden good mechanical paper for a task like mine. If you hear of one, let me know if it has a distributor in the U.S. Meanwhile we send you our love & renewed good wishes for you & yours. Now that you are famous, [haha!] perhaps you’ll be coming over here for business trips. Keep us posted!

Yours in all affection Paul & Stella Standard New York 22 Feb. 1981 Dear Gudmund & Ingrid: Your delightful letter of 10 Feb. seems uniqely to announce a new era in professional life — a prospect now open to other professionals with your skills: the use of graphic technologies in your own home, so that all requirements in the field of graphics can now become, as it were so many ‘cottage’ industries of our own time. This is revolutionary, and yet your revolution is blodless, & may be called a new day for the graphic artist who has learned to use new technologies for his own livelihood instead of making them profitable only for some monyed conglomerate firm!…

Yet I have an idea that you could not have done it all alone; it would seem to ask for a minimum

of two working craftsmen — the second being our Ingrid, and not every wife is an Ingrid or a Stella — so we are both fortunate husbands.

So, you see, I have every faith in your Quadrata, which, I can not doubt, will bring you back to the U.S. for occasional visits at least. So, all good luck to Quadrata, & good health & continuing good fortune to you and yours from Stella & from yours Paul

‘Quadrata’? Utan kopia av vårt brev krävs en förklaring. En dag ringde Svenskt Pappers marknadschef Börje Thulin.

— Hej Nygren! (Han gillade att retas med Gudmund.) MoDo vill ha en ny grafisk profiler­ing på sin papperskollektion och jag har föreslagit att du ska göra den. Det måste bli något alldeles extra, så jag tänkte att du kan väl ringa upp den där Vasarely i Frankrike?

— Hm, ska tänka på saken.

När Gudmund tänkt klart ringde han Börje: — Hej på dej din skojare! Du får nöja dig med en svensk Vasarely!

Så blev det. Gudmund utgick från de tre basformerna cirkeln, kvadraten och triangeln, tryckta i de fyra grundfärgerna gult, blått, rött & svart. Slutresultat sju nyanser. Varje vit papperskvalité i A4 fick sin symbol på framsidan. Efter de tre första komponerade han fler symboler.

När ordern var levererad lät Gudmund trycka 150 exemplar av respektive cirkeln, kvadraten & triangeln på vitt, träfritt papper i format 50 × 50 cm och döpte serien till ‘Quadrata’. Han sålde den sedan med eller utan en smal silverram.

Prikkels Magazin i Amsterdam

Och nu tillbaka till Pauls brev.

Det handlar om att Paul först 1980 upptäckte att hans insats som förkunnare av ‘Arrighi-tidigti-USAs klassrum’ hade uppmärksammats redan 1950 i Holland: Extract from page 106 of the essay, ‘The Manuscript of Ludovico Arrighi in the Amsterdam University Library’ — a 12-page illustrated study by its Librarian, H. de la Fontaine Verwey, as printed in the volume ‘Amsterdam and the Art of Printing’ published by the Amsterdam Graphic School, 1950. (But I didn’t see this until May of 1980!)

One of Stanley Morison’s many merits is that he was the first to show the great historic and aesthetic importance of Arrighi’s work both for calligraphy and for typography. And we have Morison to thank for his 1926 facsimile of both of Arrighi’s writingbooks, which had become very rare in the four centuries since their first appearance, so that their gracious forms could again be studied today.

Since then there has arisen in England and the United States a movement to restore in full honor the chancery skript for study even in the public schools. Paul Standard is the prophet of this move­ ment, and even here in Holland we have recently begun to take notice of his enthusiastic exposition (as published in Prikkels Magazin in Amsterdam, where his article dedicated to this script is printed in helpful translation & commentary by Jan van Krimpen).

P.S. I should add that in 1948 my pioneer article was fully reproduced in German translation by Rudolph Hochstettler, editor of the Schweizer Grap­ hische Mitteilungen (Sankt Gallen, Aug. 1948), and in French translation by Pierre Oly, then Managing Director of the Etablishment Plantin, Bruxelles.

500-årsjubiléet i Sverige 1983

500-årsjubiléet 1983 av den första i Sverige tryckta (daterade) boken Dyalogus creaturarum optime moralizatus föranledde boktryckaren Gideon Beil, chef för Bohuslänningens Boktryckeri AB i Uddevalla, att redan på hösten 1982 ringa Gudmund.

— Hej! Vi tänkte vara först ut till jubiléet nästa år. Kan ni fixa ett julkort till december i år?

— Inga problem, självklart, blir svaret.

Jag visste att det fanns ett exemplar av inkunabeln på KB, så jag sa till Gudmund ‘Vi åker dit, jag måste se hur den ser ut’. Efter att ha ringt och fått tillstånd av biblioteksrådet Harry Järv att komma och titta på bokpärlan, träffade vi honom på hans rum. Vi informerade honom om skälet varför vi ville se D.C. Då låste han in oss (!) och gick ner i ‘Raritetskammaren’ för att hämta den. För Gudmund var det givetvis en unik upplevelse att hålla en bok i sina händer från 1483, som tillkommit på Gråmunkeholmen, nuvarande Riddarholmen, för 500 år sedan. Just den plats, där han stått som lärling vid kasten och 30

33

år senare inrett Norstedts ateljé med en ny revolutionerande teknik, innan han lämnade Riddarholmen. Och jag blev inspirerad!

— Hej Gideon, det är Gudmund. Du, det blir inget julkort…LUGN!! Lyssna nu: Ingrid har skickat mig 500 år tillbaka i tiden för att intervjua Johann Snell. Det blir ‘En jubileumsintervju nyårsafton år 1483’, format 21 x 21 cm, 8-sidig, med ett par illustrationer ur Dyalogus…

— Ok, det köper jag!

New York 27 Dec. 1982 Dear Ingrid & Gudmund: We are both of us delighted with your own tribute to your pionerprinter, whose 3 facsimile pages and their woodcuts in color prove again (as if proofs were needed) that printing was born perfect. . . Our Ingrid & our Gudmund were properly chosen to celebrate the 500th year since Johann Snell’s Dialogus Creaturarum first appeard.

I have long owned the 1466 facsimile of Aesopo’s Fables produced for its 500th year from an immaculate copy in the Vienna state museum.

Its woodcut illustrations in color are so much like those in Snell’s D.C. that one cannot help feeling that both illustrators may have had a common instructor!

I am sure your clients have been happy with your production in its every aspect. Let me confess that, some twenty years ago I tried to buy an incomplete copy of the very book you have in part reprinted, but someone else sent his money in before mine (my check I mean) arrived! All I now have is the Gilhofer & Ranschburg catalogue show­ing its listing, with a single block reproduced!

Your reprod.n. of Snell’s colophone page, the sun-&-moon dialogue & the one with the mermaid, are all just as stunning as they deserve to be. So Stella & I congratulate Ingrid & her printer husband!

Yours in all affection Stella & Paolo Confalone

Paolo Gonfalone? Paul var språkmänniska och älskade det italienska språket. Han hade en själsfrände i London, som hette James Wardrop, alias Giacomo Guardaroba. När de i spirituell ton skämtsamt brevväxlade på italienska, travesterade de sina efternamn; Gonfalone, ital. för ‘standar’ (Standard) och Guardaroba, ital. för ‘garderob’ (Wardrop). l det här brevet tackar

34

Giacomo sin vän Paolo för en bok han har fått, The American Language av Henry Louis Mencken (1880–1956), som var en amerikansk kritiker och lingvist. Han väckte uppseende genom sina angrepp på traditioner och accepterade normer.

Så kom Jubileumsåret. Inspirationen räckte till en bok, Officina Typo­graphica Anno 1483.

Gudmund fick resa tillbaka till Gråmunkeholmen för att pröva på Gutenbergs teknik under Johann Snells överinseende. Jag bokade även in honom på en Hansakogg med destination Lübeck för att besöka ett pappersbruk i Tyskland, eftersom vi inte hade något i Sverige.

När manuskriptet var klart ringde Gudmund till Gideon på Bohusläningen.

— Broder! Nu kan vi toppa din marknads­ föring till Snelljubileet på S:t Tomas afton den 21 december med en oslagbar överraskning.

— Och vad kan det vara?

Gudmund berättade och Gideon bad honom skicka manuskriptet.

— Nej, du får bara de första sidorna.

Det räckte för ett ok och vi körde igång produktionen. Jag fotosatte brödtexten, Gudmund formgav boken — format 21 × 21 cm förstås — och satte rubrikerna, Bohuslänningen stod för trycket. Vi delade på upplagan: boktryckeriets band var ljusblå och våra var svarta, bägge med titeln i generöst guldtryck. Det officiella firandet den 21 december gick av stapeln på Nationalmuseum i Stockholm. Där var det många som bar en ljusblå bok under armen.

Det gladde oss. Det gjorde också breven från Paul Standard och Hermann Zapf, när de fått boken.

New York City; 9 Jan. 1984 Dear Ingrid & Dear Gudmund: Ingrid’s lively letter of 15 Dec. tells me — as if I were a silent but absent partner in your public relations firm — the full story of your public-spirited way you helped Sweden to celebrate its special reason for gratitude to the craft printing. Yet in your excite­ment to be living in the 500th year of Sweden’s printing you do not neglect the art of writing, with­out which you (and Gutenberg’s Germany too) would have had nothing to print!

Now all Sweden should be giving Ingrid & Gudmund some form of recognition for your single-

handed way of telling your country how proud it should be! And you may well expect a radiogram of praise signed Johann Snell, who sends it from his special Elysium!

You may be amused to learn that in 1983 on Oct. 11, The Type Directors Club of N.Y. awarded me its laurelled award for that year for my long teaching career, for my own graphic achievments’ and for being the Dean of American Calligraphers — a cit­ation plus a medal like that which the Club awarded to H.Z. some years ago and to Georg Trump a year ago.

I told them that of course they should not expect to find such geniuses as H.Z. & G.T. every year, so it was time to reach down deeper in the barrel of geniuses to recognize more modest talents.

And just the other day the Calligraphers of Maine made me to fly up to Portland and accept its initial award of an Edward Johnston prize which they mean to give annually thereafter!

So, let me warn you that your 1983 achievement will be bringing you a chain of future awards.

All good fortune & good health for 1984, in which Stella joins, yours in all affection Paul Standard P.S. Do let us hear of any ‘Sequela’ to your Snell adventure P. Dear Ingrid and Gudmund: We are so happy to have Ingrid’s beautiful book.

The writing looks like a masterpiece and I would love to read it in English. Fritz Kredel taught us to love the old wood-cuts. Paul referred to your little family. It must be a tall family by now. We shall always remember how happy you made our visit to Sweden. May all the years to come bring you all health and happiness and may they continue to be fruitful.

With affection, Stella Ekerö 15/2 1985 Dear Stella & Paul!

This year our Christmas Greeting has turned into Happy New Year Wishes, because of shortness of time. But every year at Christmas we think of you and wonder how you are and what you are doing.

It is now a long time since we heard from you and we do hope that you are both well.

We have a real winter in Sweden this year with –20° and at least half a meter of snow. The wild animals have difficulties to find food, so we have 3 roe deer at the backside of our house to feed

with apples and vegetables. They are so beautiful to look at!

I’m including a small booklet called The Type Club of Bohusläningens Boktryckeri. They sent it to their customers as a Christmas Greeting 1984. It is actually a tribute to our calligrapher Karl-Erik Forsberg, who was 70 last year.

Ingrid invented a story, in which the most prominent type faces in the printing house of ‘Bohusläningen’ became alive on New Year’s Eve and presented themselves and their masters to the newcomer — Berling Antikva, created by Forsberg. Berling has just been introduced internationally on photosetting (digitalized). We were very pleased that Karl-Erik liked our ‘Type Club’. We regard him as one of the foremost calligraphers of the world.

Stella & Paul, we wish you all the best for this new year and hope to hear from you before too long!

Yours in all affection, Ingrid & Gudmund N.Y.City; 23 Feb 1985 Dear Ingrid & Gudmund: Your greeting of 15 Feb. for this our newest year arrived in excellent state this morning: virtually a new world record for this age of outer space communication, which generally needs ten days or more. But this old hand can readily recall the very infancy of airmail — back in the 30’s — when the late Alfred Fairbank & I could usually count upon 2 full exchanges of mail within any week…

Let’s forget that, and begin to thank you properly for your gracious account of a heavy winter, which brought into your friendly circle those starving roe deer. How Stella & I would loved to have been with you when they came! . . .

In case you’re wondering how many more honors have come rushing to our doors, all I can report is the Maximilian Gesellschaft’s 200-page volume (with over 100 illustrations, most in 2 or more colors) titled ‘Hermann Zapf: Ein ArbeitsBericht’. It’s worth looking up in a library, though I suspect you may be long-time members of the M-G. Anyway, it records much of H.Z.’s & P.S’s 35-yearassociation, with full descriptions of my contributions in so many places as to become almost embarrassing to me — except for the fact that all are true!

Right now I’ve just finished overseeing an English translation of H.Z.’s newest ‘Kreatives Schrei-

35

ben’ (1985), which will also be published later in French and in Spanish. It’s a 32-page item paperback, with plates and descriptive text plus a dozen charts and oblong. It’s published by ‘rotring’ for the pens it manufactures, & replaces its own messy trial version.

This was so badly done (by a Professor in a German artschool!) that H.Z. wrote them a letter of protest which brought him a challenge to do something better for them. This he has now done,

36

with his new German text, the rest to follow in Due course.

Stella & I are in good shape, but must be careful about travel abroad, (Stella has a pacemaker) but this is not yet forbidden, & we still hope to fly to Europe in early May, being as careful as possible.

But who can blame Stella for her love of Europe?

Or me either!

Our love to you both & to your young trio!

Yours Paul & Stella

Mer typografiskt New York 9 Feb. 1986 Dear Ingrid & dear Gudmund: Thank you for your vigorous Typografiskt thirtythree inches of description for your happy clien­ tèle. And how I must ask Gudmund to descr’be my italic alphabets of about the same 5-inch x-h’t as your accordion-folder. I never forget those class endeavors which I think my students cannot have enjoyed the making of those letters any more than I did! Indeed, I often think of them as supremely life-giving, and I have an idea that if I ever feel any kind of illness threatening me, all I need to do is, to take my 1-inch or 2-inch felt pens out of their box, unroll a few yards of my 30-inch-high-paper, & feel the ailment just drifting out with every character I write. I well remember how Walter Brudi walked into my Cooper Union class as I was doing a Trajan-letter demonst. with a 3-inch chalk on the 8-ft. blackboard, just as I had done (at 30inch height) the P Q R S. The sight of those giant forms fairly staggered him, & he exclaimed, ‘Ach! Ist das schon photographiert? Es muss nie verloren geh’n!’ One of my many regrets is that I never had them photographed, naturally believing I could recapture them for my hundredth birthday — just to show how easily such letters almost form themselves! So you see what memories your present chart awakens. …

Stella & I continue in excellent shape, though you know her heart-pacer is now 4 years old, & continues to work well, but she cannot give two or three dinners a week to our friends. Hermann & Gudrun Zapf continue our 35-year friendship.

They were here to open their joint exhibition at I.T.C. in early November.

It closed in early January, and I saw it four times.

It is surely the very finest show of its kind — calligraphy, type design, typography — plus bindings

by Gudrun, whose deep endowment as a scribe I had never truly seen in such profusion…

What you say of H.Z. is strictly true, as I have known these many years. He feels a stern obligation to respect every medium of print, & never to loose sight of earliest pioneers. He had deepest affection for Olrich Menhart of Prague. I came to know him through Method Kaláb, who sent me an early catalogue of O.M.’s work, for which I wrote to thank him, citing what I thought remarkable

in it. Soon thereafter came a letter from Menhart, asking permission to quote some of my words in print, which of course I granted. Hereby starting a correspondence that endured for 18 years (until his death in 1962).

Soon thereafter, the Prague National Museum sent me a roll of microfilm showing my 85 letters to O.M., and at the same time asking for copies of his 85 replies! This I decided not to do just then, being fearful of letting them see his own low opinion of his govt’s stupidities, which might bring reprisals against his widow & daughter… Menhart was the very first to declare H.Z. the most dedicated student of the history of letter-forms.

37

38

Ekerö 1985-04-16 Dear Hermann Zapf, Many years have passed since I first met you in New York in 1951. I was then one of Paul Standard’s students at the New York University and I had the great luck to be present at your very first exhibition in the US at the Cooper Union Museum. I still remember clearly the tremendous effect your work made upon everyone, myself included. I had never seen anything more beautiful in the art of calligraphy! I remember especially Palatino, which you presented at that occasion.

It is therefore a pleasure for me to send you our first book, for which I have chosen Palatino: Offi­ cina Typographica Anno 1483, written by my wife Ingrid Frostell and designed by me. (l have included a short summary in German, so that you won’t get stuck in our wild language.)

We have set the whole book on our American photosetter Quadritek (ltek). The headlines in Manuskriptgotish though on our Staromat (Berthold). I also include a Christmas Greeting, called Bohusläningens Type Club, which we produced for a printing house in 1984. It is an unusual type specimen and presents the printer’s main type faces to his customers.

Ingrid wrote it and she made Palatino the President of the club. It is New Year’s Eve and the typefaces are on this single occasion able to talk. The old members of the club present themselves and their masters to the newcomers — in 1984 — to the Swedish type face Berling antikva, created by KarlErik Forsberg and newly introduced on Linotype.

Typografi with the red ‘o’ is our own Happy New Year Greeting, on which we have listed some of our typefaces. These are small samples of Swedish typography of today, which I hope might interest you.

I am still happy to correspond with Paul Standard. We write to each other once a year and he told me in his latest letter about your cooperation through 35 years and how he had just finished an English translation of your newest ‘Kreatives Schreiben’.

He also wrote that he and Stella are probably coming to Europe in early May. I would so much like to see this wonderful couple again, but I am afraid they will not visit us up here in Ultima Thule.

Finally I wish you a pleasant summer an send you my kindest regards!

Yours sincerely, Gudmund Nyström

OVE Darmstadt June 28, 1985 Dear Ingrid and Gudmund: I think I should salute and thank you both for send­ing me such beautiful pieces of your work.

What a pleasure to study the typography of your publication Officina Typographica Anno 1483, but also I like very much the funny story by Ingrid. An ideal combination of text and design, demonstrat­ ing unusual creative ideas. Nice, you welcomed Mr. Palatino at your New Years party in the Type Club. This is so well done with a lot of information about these faces, about the club members. For me it was interesting to discover, your King Gustaf III visited Bodoni in Parma.

For a new publication which I am preparing I would like to get some help. Could you get information about a project on synthetic language started 1971 (?) at the Stockholm University under the name UVE? Just some notes who did the research etc. not a detailed publication I need.

But for my information these studies in Sweden have been the first in the world in the direction of synthetic languages.

You still remember our first shakehands in New York more than thirty years ago. For your information what I did since, you will receive a book printed by my school here in Darmstadt, together with my very best wishes and greetings.

Cordially yours, Hermann Ekerö 1985-07-12 Dear Hermann!

It is not every day that one receives a letter and a magnificent book with a dedication in it from the fore­most calligrapher of the world. I did. Suddenly it was Christmas Eve in the month of June at Ekerö and I vanished into the fascinating world of the divine Zapf calligraphy, in the same way as I have enjoyed Feder und Stichel and Manuale Typo­graphicum many times during the past years. (I do have a slight suspicion that you have not been idle since we shook hands in New York in the early fifties!)

What beauty, skill and harmony! Thank you Hermann for this masterpiece of yours and for your kind letter to Ingrid and me.

And now to your question about OVE (UVE), our first synthetic speaking computer, who was developed at the Royal Institute of Technology in

39

Stockholm by professor Gunnar Fant and his research group.

OVE got his name because of the first two sounds he pronounced were ‘ooo’ and ‘eee’. The combination ‘oe’ (ue) sounded like the name OVE and the engineers then decided to call him so.

OVE I was soon followed by OVE II etc.

Ingrid phoned RIT and asked for information about synthetic speech and this is what she got.

I hope you will find in this material what you are looking for. If there is anything else you want to know, please tell me and I will be happy to help you to get the right information.

With gratitude and our best wishes, Sincerely yours Gudmund Nyström Darmstadt July 16, 1985 Dear Ingrid & Gudmund!

Many thanks for your letter and for the material about the development of the OVE project started by the Royal Institute of Technology in Stockholm.

All this is perfect, the information and the quick response to my letter just these few lines for today.

Together with my best wishes and greetings.

Cordially yours, Hermann

Kalender 1987 Ekerö 5 Januar, 1987 Dear Hermann, We wish you a happy New Year with our Typo­ graphic Calender for 1987! This is our way of cel­e­­ brating the first 15 years with our firm Svensk Typografi AB. We have chosen the theme ‘Words about Typography’ i.e. words that we have had the pleasure to read in letters from clients, reviews etc.

We hope you don’t mind that we have taken the liberty of quoting your words to us about ’Offi­cina Typographica 1483’. Words that made us very happy and proud. You’ll find them on top of the lovely month of April.

At the same time we produced another calender for a printing house on an analogous theme: ‘Words about the Book’, as the printers’ customers are mainly publishing houses. This calender is a follow-up of the blue cover ‘the Book is speaking’, which Ingrid wrote and Gudmund designed for an exhibition earlier in 1986. To this exhibition — ‘Book & Library’ — the printer also had this small ‘book’ enlarged to a ‘maxibook’

40

(height 1.95 m), which is now circulating among Swedish libraries.

Ekerö the 5th of January 1987, Dear Stella & Paul, Happy New Year! We do hope that you enjoyed the old one and that you both are sound & and safe. In Sweden we have winter now. Lots of snow and –13°C. The sun has been shining today and right now is ‘l’heure bleu’ as the French call the beautiful twilight-hour when the world is wrapped in blue and pink colours.

Looking back at 1986 the most spectacular for me was to sail in a balloon over Stockholm at my brother’s wedding. Yes, he married in the biggest balloon of the north of Europe! It was a wonderful summer’s evening and the feeling was very special.

For Gudmund l think New Year’s Eve was the best day of the year, because we had the honour to see Karl-Erik Forsberg and his wife Geith as our guests. Karl-Erik is now 72 and still very prolific. He had an exhibition at Edinburgh in spring ’86 and he will have another at Carolina Rediviva in Uppsala, Sweden ’87. His typeface Berling is now avail­ able in the Linotype collection.

Just before Christmas his book Writing — a guide to Calligraphy was published (Aldusformat).

An uniqe event! His latest project is the word PAX printed in 14 colours in 200 copies. He gives it to prominent persons like the pope. I think it would be a good idea to send Mr. Reagan and Mr. Gorbatjov one copy each!

A propos calligraphy: for many years we have looked for your book Calligraphy’s Flowering, De­ cay & Restauration without result. Do you by any chance have one copy to sell to us? I hope you don’t mind my unblushing question. We do miss this book.

Dear Stella & Paul, we are sending you many, many greetings from Sweden and we wish you all the best for this New Year 1987!

Yours in all affection, Ingrid & Gudmund N. Y. City, May 4 1987 Dearest Ingrid & Gudmund: Since I lost my Stella last year I have had to learn that one had so many papers and legal forms to sign, and so many strange periods of total forgetfulness which is, I suppose natural for one who had reached the

middle of his 90th year; so I must believe that one can have little to expect in the remaining years left to me. Already I have begun to feel older than I had ever imagined, but I do hope my script can contrive at least to be legible. But enough of all this!

You are asking for a copy of Calligraphy’s Flow­ ering, which went off to you just 24 hours ago, and I don’t understand why I should not have sent it to you when it was first published as a modest little book. It began its life as two articles commissioned by the ‘Inland Printer’ magazine in Chicago in 1944, and in ‘47 it was published by the STA in Chicago & in London by Sylvan Press in 1948.

Then, 31 years later it was republished in N.Y. in 1978 — which made me feel cheerful, since it had meanwhile becoming slowly popular and it made me wish for a like result in our grade schools — but I sincerely doubt if any living school superintendent now alive has any knowledge of Arrighi or what a treasure he left us!

You may know that André Simon, the founder of the Wine & Food Societies of London & New York wrote four prefaces for Stella’s books. When he came to N.Y. to organize the Society he phoned me & introduced himself on the phone, and inviting me to join him at the Founder’s Dinner.

Forgive these rambling recollections. But wher­­ ever I turn in this ap’t, Stella speaks from every corner. Until my own last breath I shall remain grateful for our sixty years of exceptional happi­ ness. Our home is now for the first time a lonely place. All its friendliness and beauty was of Stella’s making.

Yours in all humility, Paul

Samma år bestämde vi oss för att resa till New York.

New York, 23 Aug 1987, Dear Ingrid & Dear Gudmund: Your lively letter of 11 August bring the good news of your coming at last to New York before the rash of skyscrapers totally destroy the livable quality our city once had. But our Gudmund & our Ingrid will always remain what they always were — with perhaps some trifling change in your appearance induced by the passing years!

For me, since 20 Nov. last, all has changed. I cannot ‘get used’ to what for me is the ‘new loneliness’

but I keep reproaching myself for not being grateful enough for more than 60 years of happiest life with Stella.

I still recall Stanley Morison’s visits here (both coming and going) in those years when his way was paid by the Encyclopedia Britannica whenever there was an editorial crisis demanding his presence in Chicago!

He was, by all odds, the happiest of guests here during his last decade of life, when he used always to insist that ‘445 E. 65th was the world’s typographical centre’.

But our apt. of late has become lonely, re­ deemed only by its furnishings & porcelains, which Stella found and placed just as you, Gudmund will remember them. I think back on all the great ‘masters’ who loved to dine (and to talk) here: Frederic Goudy, Bruce Rogers, Sir Francis Meynell and his Lady Alix, and numberless others from other branches from the world of scribes & printers.

All I can try now is to get my own meals — all of a rudimentary kind, unlike those that Stella in­variably delighted to prepare. But what more does a Paolo Gonfalone, now some months into his 92nd year, really need for mere survival, even though (to his own surprise) his fingers still in good shape, can still produce (now in its 26th year) the donors to a charitable fund in this city.

Have you seen H.Z.’s newest book? It’s called H.Z. & His Design Philosophy. It’s the latest of his dozen volumes, on which I have collaborated, since his first letter came to me on 12 Aug. 1949 from Frankfurt! And so the series (of letters) has by now reached some 150, whereof you will be shown enough to satisfy you.

I am most eager to see you both, and to recapture what I can of your adventure in life since our last meeting. Meanwhile I remain dear Ingrid & dear Gudmund, Yours in all Affection Paul Ekerö 13 October 1987, Dear Paul, Right now when I am sitting in front of my window, looking out at the golden birches and the remains of the blooming ox-eye daisies and Gudmund is working in his studio with an emblem for ‘Facultas Juridica Stockholmiensis’, our New York-week seems like a dream…

41

For us two, the golden moments of this wonderful, sunny Septemberweek in N.Y. were the time we spent together with you. We enjoyed every minute of them: your kindly reception at the Grolier Club, where we had the unique opportunity to be guided

by Paul Standard among Hermann Zapf’s exquisite letters; our first dinner together — due to a downpour — in that hideous, clinical Prontoplace, which soon turned into the hottest spot of New York in your stimulating and temperamental company; the joyful and delicious Grand Final at the little friendly Chinese restaurant, where ravishing young Taiwan girls treated us as Royal Guests & last but not least being together with you at ‘445 E. 65th’.

This focal point was hitherto for me only numbers and letters in your delicate Chancery Cursive. Now it’s reality. I can recall every detail of this fascinating home on Manhattan. I can see the sunbeams playing in the greenery outside your window, finding their way inside to precious books, paintings and Chinese porcelain and I can easily imagine Stella cooking in her charming, red­ painted kitchen decorated with diplomas. This is every inch a home of the purest humanism!

Thank you Paul for being so generous and taking so good care of your former pupil Gudmund and his wife Ingrid. We returned to Sweden with invaluable memories.

Our last day in N.Y. had a surprise in store for us. As we had lost our hearts on an early stage to South Street Seaport we returned there on Sunday. At the SSS Museum we found a 19th-century printing shop, ‘Bowne & Co Stationers’, 211 Water Street, with a nice sale clerk, Pauline (!) Segal.

We were soon engaged in a lively discussion about printing matters. She told us the latest news about the Gutenberg Bible and made us a copy of an interesting article: ‘Cyclotron Analysis Gives New Clues About Printing of Gutenberg’s Bible’ (Printing News Aug. 8, 1987).

We told her about the Zapf exhibition and the Type Design Conference in October.

Dear Paul, I will stop here, sending you our warmest thoughts and thanks for unforgettable moments in New York, September 1987.

Yours in all affection Ingrid & Gudmund

42

Planer på att presentera Paul Standard för en svensk läsekrets New York. 19 oct 1987, Dear Ingrid & Dear Gudmund: These days have rushed by, and I feel guilty about my slowness in telling you how much I enjoyed your lively visit here in New York. It remains a confused time for me because of the many legal matters that press for solution, each one import­ant and natural enough.

I am sending you a large batch of material re­ lating to my activities covering a longish timespan.

So when you have gone through it you will, I hope be fully informed (with nothing earthshaking). Do not feel you must rush through these pages I send.

But as they constitute the sole archive I have of my activities, I must ask you please to return most of it, keeping only the few pages I have spared for you.

You will see on your pages how simple a task I have made for my successful conversion of crude writing into something that Arrighi himself and all my students have deeply enjoyed. In fact, the most perceptive, I have found, are the children, they have an easier time than their older brothers or sisters.

Writing and reading is, for children, a sheer delight, for they come to the edged pen without any prejudice against an edged pen, whereas their elders tend to look at the edged pen as an enemy, seeking to destroy their pointed pen’s merits. So I advance to the blackboard . . .

Här övergår Paul i brevet, till en lektion i konsten att skriva Arrighis kanslikursiv med 2 cylinderformade bitar av krita på svarta tavlan. Jag passar på att kommentera hans ‘sole archive’ i ovanstående stycke.

Jag hade länge tänkt skriva en artikel i svensk, grafisk fackpress om Paul Standard. Därför frågade jag honom, när vi nu var i New York om det fanns något skrivet om honom. Svaret var ett överraskande ‘nej’. Det förvånade mig, han var ju så känd. Han berättade då att han hade en släkting, Mrs Cohen, som tänkte skriva en bok om familjen Shtendert/Standard. Det var en överflödig idé, tyckte han. Då förstod jag att för Paul gällde ‘Noli me tangere’.

Jag korsade fingrarna och frågade försiktigt, om han hade något emot att jag skrev en ar­tikel

om honom i svensk fackpress. Till min glädje svarade han att det fick jag gärna göra, men han visste inte, var han lagt sina papper. Han skulle skicka dem så snart han hittat dem.

En månad senare anlände till Nyströms box på Ekeröposten Paul Standards ‘archive’ bestående av 11 maskinskrivna A4 + några arbetsex, allt invikt i ‘Sloan’s family supermarket’s’ bruna omslagspapper! För säkerhets skull med ett litet ängsligt snöre omkring.

Himmel! Jag började genast oroa mig för returen, så jag bestämde mig omedelbart för att rekommendera Pauls cv när jag blev klar.

Well, to get back to the letter… It’s now nearly eleven p.m. I must ask you please to let me have, at convenience, the home address of Mr. & Mrs Forsberg. Their color-photo is very handsome, and his book is too. H.Z. and his Gudrun were most kind in their praise of it.

Hermann was the last speaker at the Typography 1987 Conference here. I didn’t even try to go there, because the admission charge was a more U.S. dollar 100 per! I sincerely doubt that anyone there felt it was a tribute to an institution known as the Expence Account! H.Z. has more than a little doubt about its merits!

It was good to see you again, and feel that your family must be a source of continuing happiness.

So, with all love to all of you I remain Yours in all affection, Paul Ps. All of my fountain pens have given up the ghost. I can hardly make the ink flow. Not one of all the five fountain pens before me seems able to drink their ink! Paolo Confalone Ekerö, 7 Dec. 1987 Dear Paul, I do hope you have received your papers in return by now? I had them registered at the postoffice to be sure they would not disappear on their way back across the Atlantic. I was really rather worried, having the responsability for your curriculum vitae!

We are sending you some photos of Mr Paul Standard, whom we had the great honour to visit in September. Here you are at the Grolier Club and at the 445 E. 65th street.

There is an interesting exhibition at the Royal Library in Stockholm right now: ‘The Art of Writing

and Drawing, a selection of 100 books from the Ekström Collection’. We would send you the catalogue if you had not got a few books on the subjct already. But I will copy the first pages for you. It might be of some interest perhaps, to know that even in our far corner of the world there are some devoted souls.

Paul, you must tell your 6 disobedient pens from two of your pupils (one by marriage) that their behaviour is unacceptable! It is not any pen that is lucky enough to land in the famous chancery hand of Mr Standard! They could just as well have been bought by some ignorant amateur.

Shame on them! We love to read the words they create anyway.

As this will be our Christmas letter to you Paul in 1987, we wish you A Merry Christmas & A Happy New Year from all the ‘Ekerönians’ e.g. Gudmund, Ingrid, Patrik, Fredrik & Mattias!

Yours in all affection Ingrid & Gudmund

The Cary Collection, Rochester Institute of Technology New York, 14 Apr, 1988, Dear Ingrid & Dear Gudmund: Confronted by your large envelopes & your even larger hearts, I want to write you a daily letter just to tell you that you are in my thoughts at least fifty or 75 times daily, and if I could find the time to exchange every thought with a letter, you would stop me because your patience would wear out, and you would be asking yourself if you shouldn’t stop me before I could know enough to stop myself. So I adopt this narrow column-measure in order to escape our mutual embarrassment!

But when Destiny commands me, as the enclosed clippings do, what else can I do but forward them to you? For Stella and I would often be brought to wonder why so many phenomenal voices should come to the world from Sweden.

And so you see that even Donald Henahan can’t solve that mystery.

I have had two visits from the Cary Collection in Rochester, which has acquired H.Z’s collection.

He (I mean H.Z.) has already sent to its librarian a good part of his own gathering of books & letters (including well over a hundred letters from me) and I have promised to send them my side of the exchange in the 35-old years of my collaboration

43

on the 13 volumes he has written, since his very first letter to me in August 1949.

The librarian’s name is David Pankow, a most exceptional man, who now wishes to add my own collection of books & letters. It’s going to be a big job to gather the lifetime of letters & books — and Zapf tells me he has already begun to ship his materials as he finds the time to pack it up for its Atlantic crossing.

Now that you have ploughed through all the fore­going lines, I can relieve your eyes at last, with a full apology for the strain they have thus far endured from Yours in all affection Paul

I brevet har Paul bifogat två tidningsklipp ur The New York Times April 1988. Det ena har rubriken ‘Song In a Cold Climate’ av Donal Henahan, musikrecensent. Han skriver: Sweden, for instance, is known for producing topdrawer singers in remarkable spurts. The most celebrated of these in our century, Birgit Nilsson, returns this week for the fifth time to give a series of three master classes at the Manhattan School of Music.

Så räknar han upp en imponerande mängd av våra sångaress från Jenny Lind och Kristina Nilsson till Mr Gedda och Mr Winberg och avslutar den intressanta artikeln lika förbryllad som Paul: — Well, I have done what I could to explain the Swedish vocal phenomenon.

Sista brevet från Paul

Dagen därpå skickar han det sista brev vi får från honom. Det innehåller en helsida ur The New York Times, Friday, April 15, 1988. Rubriken över en stor bild av ett högtidsklätt kungapar lyder: We are honored to welcome Their Majesties King Carl XVI Gustaf and Queen Silvia of Sweden to the New Sweden ’88 celebration in New York 1638–1988 NEW SWEDEN 350th Anniversary of the New Sweden Colony in North America The New Sweden ’88 New York Committee

44

Ur kuvertet trillar en liten papperslapp med Pauls sista hälsning till oss: ‘Dear Ingrid & Gudmund: It’s worth the extra postage! Yours Paul’.

Planerna på en bok om Paul Standard tar form Ekerö 22 May, 1988 Dear Paul, I will start with a big Thank You ever so much for these clippings, that you were kind enough to send to us. The one with King Carl XVI Gustaf and Queen Silvia is nice to get and the article by D. Henahan ‘Song in a cold climate’ is very interesting. This vocal phenomenon might perhaps have something to do with the climate theories of old Montesquieu? La Nilsson was 70 the other day and celebrated on TV. She is gorgeus and very witty.

But Gudmund’s Favourite no 1 — and mine too — is Jussi Björling. This Sunday-morning when they played one of his records on the radio Gudmund got very touched and said: ‘That man is singing right into the depths of my soul’. We are very proud and grateful for our talented singers indeed.

How we wished Paul, that you had a TV at 445 E. 65 last week! You see, the most popular American TV-program, ‘Good Morning America’ was sent from Stockholm. The reason was of course ‘New Sweden’. You would have been able to travel in your chair to our beautiful capital and to the castle of Drottningholm in brilliant sunshine.

It is interesting to hear that H.Z’s Collection is going to cross the Atlantic. All of it? How come that his life-work is not staying in Germany? Completed with the Paul Standard Collection, the Cary Collection at RIT will become the new ‘Typograph­ ical Centre of the World’! I can easily understand that you will have a fulltime job the next few years.

I will tell you just one more thing: Spring has come to Sweden at last after one whole year of November! Our very best wishes to you Paul for the summer to come!

Yours in all affection Ingrid & Gudmund Ekerö 31 December 1988 Dear Paul, Once again a year of joy and sorrow has passed and a new one is waiting around the corner. Today is the last day of 1988 and it is only one hour before 1989.

This morning brought the sun back to Ekerö after weeks of grey clouds. We drove north of Stockholm to Geith & Karl-Erik Forsberg to wish them Happy New Year with a bunch of rose tulips, a scent of spring! They are living at a country estate and from his window Karl-Erik can watch the cattle of white beef cows and the sheep.

We were invited to lunch but Karl-Erik’s health is not what it ought to be, so we didn’t stay. You know, he breathes with only one lung since he had T.B. in his youth. Still, he is going to have another exhibition in spring ’89 at the age of 75!

This year is going to bring a rather important change to our lives. Gudmund will get his pension at 65. That means an opportunity for him of dedicating more of his time to creative typography in­ stead of only serving customers.

He has long been dreaming of publishing books about typography. There is almost nothing, worth reading, written on this subject in Swedish. And today, when everybody lacking typographical sense has his own MacIntosh there is a great need of knowledge. So we hope to be able to realize these dreams within the next few years. As for my interview with you Paul, we have been pondering over how to publish it. Gudmund would prefer a small publication of our own, not just an article in a journal. We hope to be able to raise the necessary means for it this year.

While I have been writing to you by candlelight, time has past midnight and fireworks are exploding in all colours against the dark winter sky. It is the right moment to wish you all the best for 1989! Happy New Year Paul!

Yours in all affection, Ingrid & Gudmund Ekerö 27 February, 1990 Dear Paul, It is quite a time since we wrote to you now. There are reasons, which we will not trouble you with.

We do hope you are all right and as vigorous as you were when we had the pleasure to visit you in New York 1987.

At last I can tell you that I am writing about Arrighi’s favourite pupil — Paul Standard. We intend to publish the manuscript as a book before 1990 has come to an end.

We had the pleasure to receive Hermann Zapf’s latest book ABCXYZapf. He sent it to us himself.

That was very generous.

As for Karl-Erik Forsberg, he asked me to write a book about him. But I start with you.

We would be very happy to hear from you!

In all affection Yours Ingrid & Gudmund Ekerö 15 September 1990 Dear Paul, We have the great pleasure to inform you that we finally have raised the means to publish our book about the famous calligrapher Paul Standard, New York.

We are still working hard with our project and hope to be able to send you the first copy of the edition as a Christmas gift.

We include a copy of the first advt. in a Swedish bookmagazine. It reads: A calligraphic report by Ingrid Frostell.

‘In England and America Alfred Fairbank and Paul Standard promoted the revival of fine handwriting, based on the Chancery hand of the Italian Renaissance’. Hermann Zapf The title of the book is: Calligrapher Paul Stan­ dard New York: An appointment with Arrighi’s pupil.

Yours in all affection Ingrid & Gudmund

Detta år insjuknade Paul Standard. I samband med detta fick vi kontakt med systersonen Norman Kellar.

Ekerö 29 November 1990 Dear Paul, It is a great honour for us to present to you the very first copy of our book Calligrapher Paul Standard New York, An appointment with Arrighi’s pupil.

Unfortunately you won’t be able to read our wild language, but we include a synopsis in English. There might perhaps be an English edition one day…

It has been such a great pleasure to write and design this little token of gratitude to you for all your generosity towards us. We hope you will like it!

Yours in all affection, Ingrid & Gudmund Nyström Kellar & Kellar Attorneys at Law December 20, 1990 Dear Mr. Nystrom: It was most kind and considerate of you to send on Mrs. Nystrom’s and your work on Paul’s career as a calligrapher. It must have been a Herculean

45

task to collect and compile 40–50 years of Paul’s craftsmanship.

I brought the book to Paul very soon after its receipt. He examined it carefully, and repeated again and again ‘a fine piece of work, excellent craftsmanship’, etc., etc.

The nursing staff at the New Paltz Nursing Home were soon thereafter given a short course in callig­ raphy. They all seemed to be duly impressed.

I would like to purchase four (4) volumes for myself and my children. If you would advise the cost in U.S. Dollars, I will forward you my check post haste.

Seasons Greetings to you and your family.

Sincerely, Norman Kellar Darmstadt 22 December 1990 Dear Ingrid dear Gudmund: What a surprise was your great publication about our friend Paul. Many many thanks for sending me a copy. A publication of which I hope Paul could really admire in his sad situation today. There is no hope anymore and this is so depressing.

I was in New York early December. Normally we would have together with Paul and some of his closest friends in New York our annual dinner. But not this year and it was the first time since all the years without him.

Your book is so beautiful done in every detail: (that) I had to tell my friends about this publi­ cation. Some of Paul’s friends should receive a copy. Please send the bill to me to Germany and a copy to the following addresses: […]

Again all my thanks and I want to thank you both also in the name of Paul for this token of friendship expressed in your book.

Greetings and best wishes, Hermann

Paul Standards död Darmstadt February 10, 1992 Dear Gudmund: Our mutual friend Paul passed away on the first day of the year. There was no hope at all for him for a long time with his illness. A great man was Paul.

I have written some words for the magazine Calligraphy Review and recommended the editor Karyn Gilmore in Norman/Oklahoma, to ask you

46

for the permission to get the picture of Paul which you have shown in your book at the frontispiece.

Many thanks for your nice alphabet calendar and for your good wishes for 1992. Special thanks also for the stamps on the envelope. The Swedish post office used for the 65 stamp with the initial C from a manuscript my type face ITC Zapf Book.

If you receive mail from your friends in Sweden please collect them for me (perhaps 6–7). Are there also other initials shown in a series?

With my best wishes and greetings, also to Ingrid Sincerely, Hermann Ekerö February 27, 1992 Dear Hermann, We got the sad message that Paul passed away on the very first day of this year. We feel it a privilege to have been counted among Stella’s and Paul’s friends. Their generosity surpasses everybody else’s in our experience and we will for­ever remember them with gratitude and joy.

We are including two books of stamps from 1976. The ‘1 kr’ stamps have motives from an Austrian prayer-book from the end of the 15th century, now in the National Library. The motives of the ‘65-öre’ stamps are taken from a Flemish prayer-book at the turn of the 16th century (Nat. Library).

After consulting the Swedish Post Office I got the information that Sven Höglind should know about the type face used on the stamps. He told me it was Zaphir by Hermann Zapf, without ornaments.

These stamps are no longer in common use in Sweden. We have however a very special connection with the Post. It provides us with selected stamps. These for instance — because of their beauty. Others because of my design of their types.

If you would like more of these stamps, please tell me and I will keep an eye on them for you.

Our best wishes to Gudrun and you Sincerely Gudmund Nyström

Noli me tangere Darmstadt March 7, 1992 Dear Gudmund: Many thanks for your letter. I can hardly express my gratitude for your interviewing Paul in New York then. I had a similar idea before your interview, but Paul didn’t want to hear about it.

Lili Wronker, correspondent, Society of Scribes: ‘When I suggested a Paul Standard Day via the Society of Scribes some years ago, he rejected the idea.’

Mildred Cohen, Paul Standard’s niece: ‘I am in the process of writing a history of the Standard family. When I first broached the idea of putting the history together, Paul tried to discourage me, saying it was an unnecessary venture.’

Paul hade hela livet med sin starka integritet avvisat varje försök att närma sig honom med penna eller någon form av hedersbetygelse. På min försiktiga fråga den där septemberdagen 1987 i New York, om han hade något emot att jag skrev en artikel om honom i svensk fackpress, svarade han överraskande ‘Nej, inte alls’.

Utan betänkligheter skickade han sedan sitt ‘sole archive’ över Atlanten till Gudmund och Ingrid i Sverige.

How come? Gissar på avståndet, förtroendet och 91 års ålder.

Senare detta år arrangerades en minnesstund för Paul Standard, som vi tyvärr inte hade möjlighet att närvara vid.

Ekerö May 12, 1992 Dear Hermann, It was not — by all means — our intention to trouble you personally with our wishes to complete our collection of ‘Zapferiana’ [hänvisar till ett tidigare brev].

And now, how could we ever return your great generosity? Thank you for sending Ingrid and me your beautiful work, Manuale Typographicum, the exclusive Typophile Chap Book edition of About Alphabets and — the exquisite collection of flowers in Das Blumen ABC. I hope you understand that we have difficulties to express our deep feelings of gratitude and happiness and that our words are quite insufficient for this purpose.

Ingrid grew lyrical studying your flowers, butterflies, insects and letters and I became totally absorbed in Manuale Typographicum the day we got this treasure mail. Such a day of enjoyment!

We had a letter the other day from one of Paul Standard’s relatives, Mrs Mildred A. Cohen.

She is writing the history of the Standard family and she asked us (!) about Paul’s childhood. So

— Ingrid translated into English the pages in our book where Paul told us fragments of his early days in America. I enclose a copy. At least you can understand a little of the contents then. Most of all we would like to make the whole book legible to you.

I had a duplicate made for you of the photo of Paul in our book. Use it as you want.

With ‘Midsummer Grass’ by Karl-Erik Forsberg — a greeting from ‘the Land of the Midnight Sun’ we wish Gudrun and you a lovely summer. And once again: thank you Hermann for your invaluable books! They will inspire us and make us happy for ever.

Yours in all affection, Gudmund & Ingrid Darmstadt 9 September 1992 Dear Gudmund: This was a big surprise for Gudrun to receive your designs for the tea packages. They are so beautifully done, the drawings of the flowers and the arrangement of the Nofret, that we will not open the packages but will use them for decoration in Gudrun’s studio.

Many special thanks from her for this perfect use of her alphabet.

All best wishes and greetings, also to Ingrid from Gudrun & Hermann

Ditchling Museum Darmstadt 14.10.95 Dear Gudmund, dear Ingrid, On the occasion of a visit to the Eric Gill/Edward Johnston Museum at Ditchling we talked about your book on Paul Standard published a few years ago. Would it be possible for you to send another copy — if available — to the follow­ing address: Ditch­ling Museum, Church Lane, Ditchling Hassocks, Sussex BN6 8TB United Kingdom.

This is a museum located about one hour’s drive south of London housing a great collection of works by the two artists including a comprehensive library with publication of all calligraphers follow­ing the tradition of Edward Johnston.

Should you ever travel to London, you should not miss to pay a visit to the museum. I enclose some information material from which you can see more details. Currently we are all occupied

47

of resources. We will take it into consideration at the end of 1995 when we’ll get a survey of our economy.

We sent a copy of our book Kalligraf Paul Stan­ dard New York to the Ditchling Museum today. It is a great honour for us to be represented at this museum. (We include a copy of our letter to Hilary Bourne.)

We would like to tell you that our Swedish Master Calligrapher, Karl-Erik Forsberg, passed away on the 31 of May this year. He was 81 years old and he had only one lung since his youth, but he was working to the bitter end.

His last exhibition — retrospective — was held at our National Museum of Fine Arts in 1994. He was present himself but looking very weak. Karl-Erik has no successor in Sweden. with raising funds to be able to extend the museum and from next year onwards it is scheduled to give workshops on calligraphy, which will be organized

by Ewan Clayton.

Hilary Bourne is the director of the museum.

May be both of you are interested in promoting the extension of the museum, for it is high time for us to honour Edward Johnston, to whom we all owe our knowledge of calligraphy due to his publication Writing and Illuminating and Lettering. As you know I could not attend an art school (1933) but have taught myself calligraphy on the basis of his book.

I very much hope that we will be able to meet once again. May be you will be travelling to Germany soon, for presently it would be too cold for me in Sweden. I hope you are all well and enjoy your work.

With all my best wishes and kind regards Yours sincerely, Hermann

Karl-Erik Forsberg död Ekerö 24 oktober 1995 Dear Hermann, Thank you for your letter informing us about the extension of the Eric Gill/Edward Johnston Museum at Ditchling. We could not think of a better way to honour Edward Johnston than this idea. Of course we would like to take part in the realization of this exciting project! It is however a question

48

It would be a great pleasure for us to visit you in Darmstadt. Actually we went there a few years ago to see our youngest son Mattias, who wrote his examination paper in German at the Technische Hochschule in Darmstadt.

Thank you for your kind invitation. We do hope to get the possibility to meet you one day!

With all our best wishes and kindest regards, Yours sincerely, Gudmund & Ingrid

Inför Hermann Zapfs 80-årsdag 1998 tog The Typophiles i New York initiativ till en ‘gratulationsadress’. Det här var Gudmunds ‘Glückwünsche zum Geburts­t ag’.

Darmstadt 22.12.1998 Dear Ingrid, dear Gudmund Ganz besonders herzlich möchte ich mich für die guten Wünsche zu meinem Geburtstag bedanken und für dieses schön gestaltete typographische Blatt in der Optima.

Am Jahreswechsel sind es nun schon 7 Jahre, dass unser gemein­samer Freund Paul gestorben ist. Die Zeit vergeht so schnell und plötzlich ist man 80 Jahre alt.

Alles gute für Euch beide und herzliche Grüsse dazu von Gudrun und Herman Z.

49

holm ‘Sergels Torg’ design. Many thanks to both of you in taking so much time to get everything.

I hope not too much is destroyed of the Gamla Stan. During our first years to attend Bror Zachrisson’s Stern Seminars we have been in a hotel on the waterfront. I think the name was ‘Hotel Reisen’. It was not too far from the ‘Gildene Freden’, just around the corner was Bellman’s pub.

In the first years of our Stockholm visits Zach­ risson’s Grafiska Institute was in Mäster Samuels­ gatan. I remember Bror was very un­happy about the decision of the City to destroy this area of old Stockholm.

Superellipsen på Sergels torg Darmstadt 15 September 2003 Dear Friends I don’t know how far Eckerö away is from Stockholm, but if one of you is once coming to the city I would be very happy if you could get a picture postcard for me.

Many years ago in the fifties I designed Melior Roman for Stempel typefoundry. The round forms like O and Q etc. are based on an oval in the proportions of the Superellipse which was discovered a few years later mathematically by the Danish mathematician and architect Piet Hein. He did also furnitures and many other things and he is very well known in Scandinavia for his poetry, the so called ‘Grooks’. Piet Hein designed for Stockholm a big traffic square based on the Superellipse. Perhaps this square is shown on a picture postcard and you could get one for me. If you find a piece of information about Piet Hein it would be very appreciated.

Enclosed a CD with some illustrations of works which I did in all the past years.

With best wishes and greetings to both of you Hermann Z

‘so many nice memories of Stockholm’ Darmstadt 27 September 2003 Dear Friends This was a big surprise to receive such perfect information about my request of Piet Hein’s Stock-

50

As a token of friendship to both of you and to Stockholm I will send to you next week a CD with a selection of 143 alphabets which Linotype finished last month. Together with my wife we have so many nice memories of Stockholm when we stayed at Foresta in Lidingö and had to catch the last train of the Tunnelbahnen going only to Repsteen and the rest we had to walk up the hill. Not to forget the evenings in Djursholm with the great people of the Typografiska Gille — I think it was the name of this wonderful group with their loud songs in the night.

All good wishes and greetings to both of you, also from Gudrun.

Sincerely, Hermann Ekerö 13 October 2003 Dear Friends, How can we thank you for this fabolous ‘computerjourney’ through the fascinating world of HZ’s? It’s not only a pleasure for the eye but also for the soul.

We forget everything about this imperfect world and just loose ourselves in the beauty of your exquisite letters. After hours of enjoying your cd, we walk straight to our bookshelves and spend another couple of hours contemplating the originals in all books, that you so generously have presented us during the past years. Thank you ever so much!

Yes, you are quite right about your hotel at ‘Skeppsbron’ in the old town; it is called ‘Hotel Reisen’ and it still exists. And so does ‘Gamla stan’ — Gott sei Dank!

We looked for a book in English of the Old Town to send to you but alas! there is only one in Swedish. (We can’t understand why such a book, presenting one of our ‘tourist-highlights’ is not translated into English and German.) Instead

we found a poetic book about Stockholm, illustrated by one of our best photographers, Hans Hammarskiöld. It happens to be in German. It is a small token of our great gratitude to you and Gudrun for your magnificent ‘Gudrun & Hermann Zapf Collection’ with all these wonderful typefaces.

Our best wishes and greetings to Gudrun & you Sincerely, Gudmund & Ingrid

Zapfs digitala verksamhet Darmstadt 22 November 2003 Dear Ingrid and Dear Gudmund For your good wishes for my birthday many thanks and also for your nice pub­lication of the ‘Type Club’ in Stockholm. It is very well done as a promotion material for a printing firm. It includes a page of Palatino. With Linotype I am working on a redesign of Palatino in using todays digital possi-

bilities. It will take some time and the project may be not finished before spring 2004. But it keeps me in good health and I will have no time for retirement in the next future.

In the moment I have a commission to expand the Zapfino Script in connection with Apple Computers in USA and I hope it will be finished soon.

An advance, a copy of the type specimen which was printed for my birthday for your collection.

All good wishes to you both — I received so many good wishes, there­fore I can be very gener­ ous with them — and many greetings, also from Gudrun.

Sincerely, Hermann

Gudmund Nyströms arkiv finns i Handskrifts­ samlingen, Kungliga biblioteket, Referenskod SE S-HS Acc2016/2.

51

52

jan olofsson, ingela utterström och bengt olof ågetoft

För 100 år sedan på Hotel Continental i Stockholm Skivinspelningar på löpande band

I

maj 1919 spelades en rad skivor i högt tempo in med allt från bondkomik till psalmer, på Hotel Continental i Stockholm. I år är det 100 år sedan och med anledning av det jubiléet, har KB digitaliserat några av dessa skivor som nu alla kan lyssna på. Hur gick dessa tidiga skivinspelningar till? Vilka var artisterna, och vad var det de sjöng in egentligen?

De första skivinspelningarna – akustiska inspelningar

I slutet av 1800-talet gjordes alla inspelningar utan mikrofon. Dessa kallas akustiska inspelningar efter­som ljudet från den som sjöng eller spelade endast fångades upp av en stor tratt.

Ljudvibra­tionerna fördes vidare via en omvandlare till ett graveringsverktyg som ristade spår på en tom skiva.

Men känsligheten och frekvensomfånget var dålig i den tidiga tekniken, och därför låter ljudet ibland ‘burkigt’ från 78-varvsskivor. För att det skulle höras måste sångaren placeras nära och sjunga in i tratten. Instrument med låga ton­ lägen, som till exempel cello eller kontrabas, fick ofta dubbleras eller ersättas med andra instrument som hördes bättre.

Mikrofonen och den elektriska inspelningstekniken kom först i mitten av 1920-talet.

Skivan snurrar vid uppspelning 78 varv i miDe tidiga skivspelarna för 78-varvsskivor var ofta utformade som möbler. Foto: KB.

nuten, därav namnet 78-varvare. ‘Stenkaka’ är ett annat vanligt namn som kom lite senare och till en början användes lite nedsättande. Själva skivan tillverkades kuriöst nog av insektsavföring, schellack, som kommer ur lacksköldslusens bakdel. Materialet liknar harts och har även använts till gelégodis, möbelfernissa och för att ge frukt längre hållbarhet.

Gramophone Co var ett brittiskt bolag som började göra skivor för den skandinaviska marknaden 1899. Redan första året spelade bolaget in 200 skivor i bland annat Köpenhamn. Senare bytte bolaget namn till His Master’s Voice (HMV), och på svenska var det officiella namnet Husbondens röst. Namnet Skandinaviska Grammophon AB började användas 1903.

Sveriges första grammofonröst Oscar Bergström var en opera- och operettsångare (1874–1931). Hans röst är ganska unik, för det är hans röst som hörs på det som räknas som den första grammofoninspelningen för en svensk pub­lik.

Bergström och två andra sångare packade koffertarna och reste i augusti 1899 till Berlin och sjöng in bland annat folkvisan ‘Till Österland vill jag fara’. Så tidigt fanns det ingen som gjorde skivinspelningar i Sverige, därför fick artisterna resa till Danmark eller Tyskland där tekniken fanns.

20 år senare (21 maj 1919) behövde Bergström inte åka lika långt för att med sin barytonstämma sjunga in ‘Jag är en gäst och främling’. Då hade man nämligen skeppat över inspelningstekniken till Continental, mittemot Stockholms central.

53

Sånghäfte från 1891 med Lars Bondessons visor och kupletter.

54

August Svensson i debutrollen som Farinelli vid Södra Teatern 1893. Foto: Statens musikverk.

Willy Grebst på café. Teckning av Gustaf Adolf Tenggren 1917.

Psalmen var en travesti på ‘Home, sweet home’ ur operan Clari, or The Maid of Milan (1823), komponerad av Henry Rowley Bishop. Det var inte så ovanligt under 1800-talet, att väckelserörelsen plockade upp nationalistiska eller lokalpatrio­tiska sånger och stöpte om dem till kristna sånger.

Jansson-Öhlin, mer känd under pseudonymen Lars Bondeson. Bondeson uppträdde i slutet av 1800-talet som bondkomiker och damimitatör.

Han framförde också sina egna visor, och gav ut vishäften.

Bondeson kallade sig den svenske originalbondkomikern, och har gett namn åt en hel genre. Uno Myggan Ericson skriver om bond­komik i sitt Nöjeslexikon som ‘en allt igenom svensk underhållningsgenre som förvaltar ett arv från lokala och kringresande roare i gången tid’.

Lars Bondeson avled 1908, som kuriosa kan nämnas att Ernst Rolf (som då hette Ernst Ragnar Johansson) köpte Bondesons scenkläder av änkan. ‘Mutters guitarr’ spelades in första gången 1910, vilket var Ernst Rolfs första skivinspelning.

Lars Bondesons sånger var mycket populära bland svenskamerikaner, och hans sånghäften finns bevarade hos Minnesota Historical Society.

Mutters guitarr ‘Mutters guitarr’ spelades in på Continental 23 maj 1919. Den framförs av vissångaren och skådespelaren Eric Engstam född 1891. Han var en flitig artist inom schlagermusik och finns representerad med 38 inspelningar i Svensk mediedatabas (SMDB).

På teatern framträdde han bland annat som Carlsson i Hemsöborna 1923, och hade en roll i filmen Bröderna Östermans huskors från 1932. Eric Engstam medverkade också i filmen Vårat gäng från 1942.

Texten till ‘Mutters guitarr’ är skriven av Carl

55

Jul i maj Skivan ‘Julafton i hemmet’ är en dialog, uppläst av Emma Meissner och August Svensson.

Dialogen är, som namnet skvallrar om, en dramatisering om en familjs julfirande. Några julsånger är förstås insprängda.

Den spelades in 24 maj 1919, exakt 7 månader innan julafton. Anledningen till det var antag­ ligen att skivbolaget ville vara säkra på att skivan skulle vara klar innan julhandeln. Skivans andra sida heter ‘Nyårsafton i hemmet’, så de som köpte den hade underhållning hela julhelgen.

Emma Meissner föddes som Emma Ekström 1866. Hon studerade vid konservatoriet i Stockholm 1884–1885 och var därefter engagerad vid flera teatrar i Stockholm. Sitt genombrott fick hon 1890 på Vasateatern som Yum Yum i operetten Mikadon.

Operett kan beskrivas som en lättare form av opera, en slags föregångare till musikalerna. Eller som operasångerskan Birgit Nilsson beskrev det – ‘Om det slutar med att någon dör i slutet är det opera, om alla lever i slutet är det operett’.

Emma Meissner var gift med kapellmästaren Hjalmar Meissner. Makarnas äktenskap besjungs i en av verserna i Ernst Rolfs kuplett ‘Jag är ute när gumman min är inne’.

Hon medverkade i över 100 olika operetter och var också verksam som grammofonartist.

Hon var också verksam som skådespelerska, den första filmen var Lili 1903. Ett par andra mer kända filmer var Vi som går köksvägen från 1932 och Stackars Ferdinand, 1941.

August Svensson, som gör den manliga rollen i ‘Julafton i hemmet’, levde mellan 1871 och 1937 och var en av Sveriges första stora skivartister.

Hans röst och tydliga textning passade den akustiska inspelningstekniken. Han gjorde några hundra inspelningar i olika genrer och var aktiv fram till och med 1920-talet.

Texten i ‘Julafton i hemmet’ är skriven av Willy Grebst. Grebst föddes 24 november 1875 i Göteborg.

Han var främst känd som skribent och producerade ett stort antal sensationsromaner och reseskildringar, som ofta anknöt till samtida händelser och problem. Bland annat reste han i Asien, Oceanien och Sydamerika, och han sålde och donerade konstföremål och etnografica från sina resor till dåvarande Etnografiska museet i Göteborg. Han skildrade som följetong Titanics undergång och Jordbävningen i Messina 1908 i takt med att nyhetstelegrammen strömmade in.

Hans diktsamling Röda nätter 1909 har betecknats som ett pornografiskt ädelpekoral. Men han skrev även om sociala problem, exempelvis i romanen Grängesberg.

O, älskade riv djupt! O, så djupt... Min smärta är vällust outsäglig under Dina fingrars lystna egg… (Ur Willy Grebst Röda nätter)

Emma Meissner, längst till vänster, Edla Johnsson och Emilie Klinger i operetten Mikadon, Vasateatern 1890. Foto: Statens musikverk.

56

1912 startade han den beryktade sensationstidningen Vidi, som såldes i lösnummer på lördagar.

Redan vid starten var tidningen ökänd för sina inslag av antisemitism, något som blev officiellt efter Grebst död 1920 då tidningen övertogs av Barthold Lundén som också var ordförande i Antisemitiska sällskapet i Göteborg.

För den som vill gräva ner sig ytterligare i akustiska inspelningar som gjordes på Hotel Continental runt 1920 står Svensk mediedatabas (SMDB) till tjänst. I stort sett alla dåtidens musikaliska genrer finns representerade bland inspelningarna.

Vill ni lyssna på inspelningarna finns de på Kungliga bibliotekets samlingsblogg ‘Från papyrus till pixlar’, www.kb.se/hitta-och-bestall/samlingsbloggen/blogginlagg/2019-05-24-for-100-arsedan-pa-hotell-continental.html

Hotel Continental på Vasagatan i Stockholm, som det såg ut runt år 1900. Foto: Stadsmuseet Stockholm.

Hotel Continental 100 år senare, maj 2019. Huset i mitten. Det ligger mittemot centralstationen och invigdes 2016. Det är tredje hotellet med samma namn och på samma plats. Foto: KB.

Bildmontage från tidigt 1900-tal med Lars Bondesson, till vänster, och Ernst Rolf.

57

58

jonas ellerström

Den osynlige omslagskonstnären Om Hans Söderbergs Tolkienbilder

J

ag tänkte inte på det då. Då var när jag gick i högstadiet i ett stationssamhälle på skånska landsbygden. Jag vantrivdes i skolan och skolkade ofta. När mina föräldrar gått till arbetet vände jag tillbaka till huset, smög upp på mitt rum och satte mig i stolen och läste. En bok fängslade mig så att jag inte behövde några andra skäl för att undvika lektionerna. Det var J. R. R. Tolkiens Sagan om ringen, vars tre delar nyligen hade utkommit i pocket på svenska.

Nu tänker jag på det. Jag läser uppgifterna i kolofonen på s. 4 i mitt slitna ex av första volymen: ‘Originalets titel: The fellowship of the ring / Till svenska av Åke Ohlmarks / Första svenska upplagan utkom 1959 / Pocketutgåva 1967 / Tionde pocketutgåvan 1972 / © J. R. R. Tolkien / Almqvist & Wiksell Förlag AB, Stockholm / Printed in Sweden by Göteborgs Offsettryckeri AB.’ Och ingenstans står vem som har gjort omslagsbilden.

Det var den sak jag inte tänkte på när jag skolkade från skolan för att läsa trilogin. Det står inget om omslagskonstnären i volym två, Sagan om de två tornen, heller. Och inte i den avslutande delen, Sagan om konungens återkomst.

Det senaste exemplar jag sett av den här upplagan av Sagan om ringen är i nionde tryckningen av elfte pocketutgåvan från 1978. Det hade Hans Söderberg köpt på Myrorna för att ge till sina barnbarn. Det är Hans Söderberg som gjort de fantastiska omslagsbilderna till alla tre delarna.

Och under ett dussin år, genom elva utgåvor och mängder av tryckningar – sammanlagt utkom böckerna antagligen i mer än hundratusen exemplar – fick han inget erkännande för sitt arbete.

– Kanske var det lite grann mitt eget fel, säger Hans Söderberg när vi sitter och pratar i hans ateljé på Söder i Stockholm. Jag kom mig inte för att klaga, jag var ju bara en ung och oprövad tecknare.

Så blygsam ska ingen behöva vara, ens i den ofta stressiga och hårdföra förlagsbranschen. Det är en glädje att så här i efterhand kunna ge omslagskonstnären Söderberg den upprättelse han är värd, och dessutom kunna för första gången visa några av de skisser och förslag som var en del av arbetet med Tolkiens trilogi.

Hans Söderberg hade gått ut Konstfack 1959, och började efter några slitsamma år som teckningslärare i grundskolan söka frilansuppdrag på förlag, tidningar och tidskrifter. Sagan om ringen hade getts ut på svenska av Gebers förlag ett halvdussin år tidigare men inte blivit någon succé. (Jag minns ett samtal jag hade med den gamle förläggaren Hans Küntzel i Lund, när jag själv bara var student. Küntzel berättade hur han vid ett besök på Tolkiens förlag George Allen & Unwin i London fått med sig de tre böckerna och suttit uppe hela natten på sitt hotellrum och läst, och sedan rest hem till Sverige fast besluten att genomdriva den dyrbara produktionen. Det var en ovanlig öppenhet Küntzel visade för den ännu okända, nästan icke-existerande litteraturformen fantasy – som även erfarna kritiker och läsare fortfarande kan ge sig till att döma ut på förhand.)

Nu, år 1967 då nya vindar blåste och rapporter kom från Kalifornien om att Sagan om ringen blivit en generations bibel, skulle trilogin återlan­ seras med nya omslag och i det framgångsrika

59

formatet pocket. (Idag skulle vi säga att AWE/ Gebers nylansering helt enkelt var en mjukbandsversion, med inlagepapper och omslagskartong av samma kvalitet som en första­utgåva.)

Men kostnaderna skulle ändå hållas nere, och Hans Söderberg fick order att hålla sig till svart plus en dekorfärg.

De första förslagen refuserades, berättar Hans, men redaktören var tålmodig och den entusiasm som den unge tecknaren kände för böckerna gav efter ett tag resultat. Han fick också lov att förstärka effekten med fler färger. Men den grundläggande, träsnittsliknande bildkaraktären behölls och resultatet blev bokomslag som präglade min och många, många andras läsning på djupet.

De kraftfulla, enkla bilderna, till synes lite grova i linjen men med en oerhörd suggestivitet och rytm, sitter som ristade i minnet och fortsätter att fängsla även efter det att jag sett dem så många gånger.

Ett fantastiskt sammanträffande gjorde att jag återupptäckte omslagsbilderna och förstod att det var Hans Söderberg som hade gjort dem. Det var efter en vernissage i februari 2019 som Inger Edelfelt haft – ja, just den konstnär som på slutet av 1970-talet gjorde den tredje omgången svenska Tolkienomslag! – som hon och jag blev bjudna bjudna in i Hans ateljé.

Vi stannade båda två innanför tröskeln, pekade på en enkel färgkopia av de tre pocketomslagen som sitter på Hans anslagstavla och sa i häpen kör: ‘Är det du som gjort dom där?’ Det var det. Och det var inte allt. Bredvid omslagen satt ett par

60

andra kopior av skisser och bilder som inte kommit till användning: fina teckningar, djärva kompositioner. Det kändes som att ha hittat en gömd skatt, helt av en slump.

Senare bad jag Hans att plocka fram vad han hade i sina gömmor och satt i ateljén och scannade in materialet. Här finns en första variant av den idé som skulle bli den första omslagsbilden i serien, den där det lilla sällskapet hober rider ut mot det stora äventyret. Bilden är fortfarande en ren idyll, inga hotfulla svarta ryttare syns till i skogen. De dominerar däremot helt en bild på skrapkartong där sex män i mörka kåpor stormar fram på sina hästar. När vi satt och studerade bilderna vid köksbordet upptäckte vi att de faktiskt är inskrivna i en svagt tecknad ring, och Hans kom ihåg att han haft tanken att Härskarringen skulle återfinnas på alla omslagen, men fått släppa den idén.

‘Hur tecknar man den personifierade ondskan?… eller godheten? Kanske ska man låta bli’, frågar sig Hans i ett brev från sitt sommarställe i uppväxtlandskapet Jämtland. Hans Tolkienbilder skiljer sig från de allra flesta andra utgåvor på skilda språk genom att undvika vad han själv kallar ‘explicit gestaltande’. När han gav sig på att teckna den onde trollkarlen Sauron vid städet, i färd med att smida Ringen, blev resultatet alltför påtagligt – Hans Söderberg måste ha sett det och med­vetet valt en strängare, mer grafisk och symbolisk framställning. Hans teckningar har drag gemensamma med bildstenar, tidiga bokillustrationer i träsnitt eller flamskvävnader.

Själv menar han att han som tecknare tagit starkast intryck av illustrationerna i Barnbiblioteket Sagas volymer, som fanns i den jämtländska byskola där lärarfamiljen Söderberg bodde på ovanvåningen. Det syns kanske mindre i Tolkienbilderna än i andra illustrationer jag fått se.

Några av dem medförde samma minneschock, det var teckningar till den skolsångbok av Aulin/ Norrman/Styrenius jag hade i låg- och mellanstadiet. Tidstypiska, fina men lite opersonliga teckningar – och omedelbart igenkännliga på det sätt som bilder från tidiga år ofta blir.

Hans Söderberg blev inte frilanstecknare på heltid. Den tillvaron var alltför osäker och när han fick erbjudande om anställning på Lärarhögskolan acceptera-

de han det. En dag år 1972 ringer telefonen och en redaktör på AWE/Gebers undrar om han är den som gjort Tolkienomslagen. De har letat sig fördärvade. Nu har pocketutgåvan efter fem år blivit en sådan jätteframgång – och den vid det laget pensionerade Hans Küntzel fått sin revansch – att allt tillgängligt av Tolkien, även småskrifter, essäer och föredrag ska ges ut på svenska. Söderberg får i uppdrag att göra omslagen till Tom Bombadills äventyr och Träd och blad, något senare även till översättaren Åke Ohlmarks bok Sagan om Nibelungarna. Och den här gången får han sitt namn i kolofonen – men alltså fortfarande inte i de kontinuerliga nytryckningarna av trilogin, som utkommer parallellt!

‘Jag avstod medvetet från att teckna Tom Bombadills ansikte’, skriver Söderberg i brevet.

Gestalten Tom Bombadill, den ensamme sjungande skogsvandraren som besitter en naturmagi äldre än alvers och trollkarlars, hade särskilt fascinerat honom under läsningen av trilogin men inte fått plats på något av omslagen. Nu prövade Söderberg olika bildlösningar: Tom roende sin eka, Tom vilande på rygg i ekan, Tom spelande på sin pipa under ett träd. På baksidan av en av blyertsskisserna står en liten identifikatorisk vers: ‘Hasse Huckleberry Bombadill / seglar bort i sin eka som han vill.’

Den färdiga omslagsbilden blev, går det att se

av materialet, en kombination av två teckningar: en lyckad Tom har klippts ut ur en bild och placerats under ett bättre träd. Så arbetade illustratörer och tecknare som en självklarhet under tiden före datorn: bilden skulle tryckas, inte ställas ut, och i reproduktionen försvann alla skarvar, alla spår av tejp och Tipp-Ex. Ett traditionellt prydligt bildoriginal var det inte fråga om.

Illustrationerna levererades i svartvitt, färgerna – 100 %-iga dekorfärger, ingen rasterpunkt! – lades på i trycket. Hans Söderberg fick vara med och bestämma färgfördelningen på trilogi­ om­ slagen, men fick aldrig tillbaka sina bilder. (Den rutinmässiga sättningen av omslagens text saknade han helt inflytande över.) En bild han tog i kopiator av den ursprungliga svartvita teck­ ningen är vad som finns kvar av första Ringenomslaget.

‘Jag blev aldrig den illustratör jag en gång tänkte mig’, skriver Hans Söderberg i brevet från i somras. ‘Jag kan inte säga att jag ångrar något.

Jag vill inte ha mina år som lärare ogjorda men inte heller mina fåtaliga försök i gebitet.’ Det var kanske en tillfällighet att han fick jobbet att göra omslag till tre böcker som blivit mer lästa än kanske alla andra från 1900-talet, men så väl han löste den uppgiften! Och nu har han på sätt och vis fått sina omslag tillbaka, nu har de försetts med hans namn.

61

62

63

64

65

66

eva åhsberg borromeo

Brevfynd i Toscana

‘K

äraste Anne, detta är bara ett litet kärleksbrev, endast för att säga god morgon min paradisfågel!’

Så vackert börjar brevet som Fredrika Bremer skriver till Miss Anne Lynch, 45 Ninth Street, New York. Det är daterat Cincinnati, 7 Dec. 1850 och finns på ett bibliotek i Toscana, La Biblioteca Labronica F.D. Guerrazzi i Livorno.1 Min förtjusning är stor, men hur kan det komma sig att det finns ett brev av Fredrika Bremer i Livorno, skrivet i Amerika?

Fredrika gästade Anne Lynch (1815–1891) i New York i november månad 1849. De hade redan träffat varandra i början av oktober, då den lilla skaldinnan, som Fredrika kallade henne, kom på visit. Brevledes kände de varandra sedan länge.2 Varje lördagskväll öppnade Anne Lynch sitt hem på Ninth Street där hon var den perfekta värdinnan. Frekventa gäster var Edgar Allan Poe, Catherine Sedgwick, Ralph Waldo Emerson, Charles Kingsley och många andra. Utspisningen var enkel, sandwiches, rån plus citrondricka.

Dans, musik, konversation och recitation stod alltid på programmet. Poeter, målare samt musiker samsades om utrymmet men många fick sätta sig i trappuppgången. Man kunde inte besöka New York utan att ha tillbringat en lördagskväll hos Anne Lynch.3 1855 gifte sig Anne Lynch med professor Vincenzo Botta (1818–1894) från Piemonte, Italien, professor i filosofi vid Collegio Nazionale (internatskola) i Cuneo, likaså deputerad i det piemontesiska parlamentet. Politiska kompromisser var ingenting för Botta, alltför rättfram och bestämd

i sin ställning mot påvedömet. Han blev således helt isolerad. Med anledning av detta skickade Cavour honom till America 1853, för att studera ett nytt projekt om undervisnings-metoder i skolan. Han blev sedermera professor vid universitetet i New York. Detta är, i korta ordalag, lite om makarna Lynch-Botta.4 ‘Livornobrevet’ på drygt 3 sidor har även en översättning till italienska, vilken hjälpte mig att dechiffrera Fredrikas brev. Tyvärr finns det inga uppgifter på vem som kan ha översatt det.

Bremers brev, plus översättningen, kommer från Emilia Toscanelli Peruzzis (1827–1900) brevsamling.5 Under åren 1865–1871, då Florens var Italiens huvudstad, fick staden en ny vällustig elegans.

67

Emilias make, Ubaldino Peruzzi (1822–1891), var Florens borgmästare. Politiker, diplomater och författare träffades på måndagarna i den så kal�lade ‘il salotto rosso’. Salongen med de röda sammetsklädda sofforna blev nästan en filial eller en underavdelning till parlamentet, skrev Edmondo De Amicis.6 Översättaren har också haft svårigheter att läsa Fredrikas handstil. Året har blivit 1840 istället för 1850. Emilia Toscanelli Peruzzi förde korrespon-

Cincinati, 7 Dec. 1850 Dearest Anne, This is only a little love letter, just to say: ‘good morning my bird of paradise! How do you do?’

Indeed, I want to hear of you, if you are well and happy, how your affair at Washington is going on, if you are going there? I want to have my turn in questioning, you see!

And then dear Anne, I want you to say a word of excuse for me to your friend Mrs Hewitt who wrote

68

dens med Vincenzo Botta under många år. Hon kan därför vara en tänkbar översättare av Fredrikas brev. Möjligtvis kan Vincenzo Botta själv ha översatt brevet, men hans handstil liknar inte alls den i översättningen. Visserligen ändrar sig en handstil under årens lopp.

Fredrika Bremer måste ha tyckt mycket om paradisfåglar. Redan i Presidentens döttrar (1834) och Nina (1835) dyker de upp. Nu handlar det om en speciell fågel, vilken under en stjärnklar torsdags-

to me about the monument of Mrs Osgood. When I received the note, I was about to start for the west, and much occupied, nor was any indication in the letter where I had to direct an answer. It was dated only New York. But had I sent an answer it could only have been to acknowledge my promise or at least my good wish and my incapability of fullfilling it. Unwellness and the wear and tear of travelling have made me unable to do many things I wished to do, both with my pen and otherwise. The objects of the moment have taken up my thoughts and ener­

natt i november 1849 lättar sitt hjärta för Fredrika. Hon förstår att väninnan har en mycket djupare natur, än vad som märks. Anne Lynch blir Fredrikas paradisfågel. Uttrycket finns även i ett poem som Bremer skickade till henne tillsammans med boken The Neighbors (Grannarne).7 ‘Livornobrevet’ förblir nog en gåta, tyvärr.

Eftersom paret Botta inte hade några barn, kan Vincenzo Botta ha anförtrott en del av sin hustrus korrespondens till Emilia Peruzzi. De kände

ju varandra sen länge. Anne Lynch gick bort 1891, och tre år senare Vincenzo Botta.

Pietro Bastogi (Livorno 1808–Florens 1899) och Ubaldino Peruzzi var två finansmän samt ministrar i Cavours regering. Men Bastogi var dessutom en välkänd samlare av dokument och brevsamlingar. Han kände alla antikvariat, bokhandlare och privata samlare. Under sin levnad köpte han upp cirka 60 000 dokument som hans barn sedan donerade till biblioteket i Livorno, på 1920-talet.

gies. You know, dear Anne, how low I have been in body and mind, though I hardly think you could understand it. But try, and make my excuses to your friend! I am well now in health, thank God! homeopathy, and the ocean, but continually taken up by the duties of the day among whom are letter writing, and I can never come to a clean conscience in that department. I have been among the Indians, Anne, visited their tipis, which I enjoyed more than the gazlighted salons of New York or of Paris or the stearin lighted of Stockholm. But then I have something

of the savage in me and had always, I am going to New Orleans and Cuba and mean to see you again, my little Anne, when I come to New York again and before I go home, and embrace you (with) more feelingly to you than now I do, though I am your very good friend. Fredrika P.S. Write to me a word and tell me about you and your dear mother! – to whom give my best regards!

– Mrs Finkland knows my address and will forward your note do, my dear Anne!

69

Emilia Toscanelli Peruzzi lämnade, enligt önskan, sin korrespondens till La Biblioteca Nazionale Centrale i Florens. Tydligen hamnade en del av hennes samling på antikvariat som sedan köptes upp av familjen Bastogi. Vilken tur att Bastogi var en bibliofil, samt en samlare av alla slags dokument, så att vi nu kan få ta del av en viss glömd korrespondens.

I samma samling finns det ytterligare tre brev, adresserade till fru Botta. Avsändarna är författaren Harriet Beecher Stowe, poeten William Cullen Bryant och affärsmannen Cyrus West Field.

Biblioteket i Livorno har ‘bara’ katalogiserat avsändare som börjar med A, B, och C. Man kan således vänta sig andra intressanta fynd.8

N OTE R 1. Angående Fredrika Bremers och Anne Lynchs brevväxling, se Fredrika Bremer, Brev: Ny följd, tidigare ej samlade och tryckta brev, I–II, red. Carina Burman (Stockholm: Gidlund, 1996). Memoirs of Anne C. L. Botta Written by Her Friends (New York: J. Selwin Tait & Sons, 1894), s. 323–28 (Fredrika Bremers brev till Anne Lynch).

2. Bremers Hemmen i den nya verlden, första delen, om Anne Lynch, speciellt brev 2 och 5. Se också Hemmen i den nya verlden, andra delen, om Anne Lynch i brev 18, om Cincinnati i brev 29 och 30. Fredrika Bremer, Hemmen i den nya verlden: En dagbok i bref, skrifna under tvenne års resor i Norra Amerika och på Cuba, Tre delar (Stockholm: P. A. Norstedt & Söner, 1853–54).

3. Uppgifter om Anne C. Lynch Botta finns i Memoirs of Anne C. L. Botta Written by Her Friends. Se även Kate Sanborn, Memories and Anecdotes (New York: G. P. Putnam’s sons, 1915), s. 75–86; Albert Ten Eyck Gardner, ‘The Arts and Mrs. Botta’, The Metropolitan Museum of Art Bulletin 6 (1947), no 3, s. 105–108.

4. Notiser om Vincenzo Botta finns i Fanny Zampini Salazar, ‘Vincenzo Botta’, i Nuova Antologia, 1895, serie 3, vol. 57, s. 540–46.

Lucia Ducci, ‘Vincenzo Botta: visioni transnazionali tra Italia e

70

Stati Uniti’, Voices in Italian-Americana 27 (2016), nr 1, s. 3–15.

5. Information om paret Toscanelli Peruzzi har jag hittat i Domenico Zanichelli, ‘La signora Emilia Peruzzi’, i Nuova Antologia, 1900, serie 4, vol. 87, s. 696–705. Beatrice Manetti, ‘Carte di donne nei fondi manoscritti della Biblioteca Nazionale Centrale di Firenze-Fondo Emilia Peruzzi’, Florens statsarkiv, 2003, s. 2–6.

6. Edmondo De Amicis (1806–1908),italiensk författare och journalist. Hans mest kända roman är Cuore (Hjärtat). Uttrycket finns i boken Un salotto fiorentino del secolo scorso (En florentinsk salong från förra seklet) (Florens : G. Barbera, Editore, 1902), s. 26.

7. Om paradisfåglarna och olika meningar om när dikten skrevs, se Carina Burman, Bremer: En biografi (Stockholm: Bonnier, 2001), s. 318–19, 550. Memoirs of Anne C. L. Botta Written by Her Friends, s. 176–77.

8. Un grazie speciale alla Biblioteca Labronica F.D. Guerrazzi – Autografoteca Bastogi, Livorno per avermi mandato delle belle immagini della lettera di Fredrika Bremer.

Ett speciellt tack till Biblioteket Labronica F.D. Guerrazzi – Auto­grafoteca Bastogi i Livorno som skickade mig vackra bilder på Fredrika Bremers brev.

nyheter & noter at

Naturforskare och naturaliehandlare: Anteckningar om ‘two excellent sportsmen and naturalists’ i 1800-talets Sverige: Horace William Wheel­wright ‘An Old Bushman’ & ‘Äggherren’ John Wolley

Björn Dal. 428 s. Kjuge: Orbis Pictus, 2019.

ISBN 978-91-7844-989-7 Föreliggande verk utgör andra flocken i Björn Dals serie Utsökte saker. Den första flocken utkom 2014 och behandlade på ett förtjänstfullt sätt de finska bröderna Magnus och Wilhelm von Wrights välkända planschverk Svenska foglar. Om huvudtiteln Naturforskare och naturaliehandlare kan tyckas något anonym så avhjälps detta av undertitelns på gammalt vis charmiga utförlighet: Anteckningar om ‘two excellent sportsmen and naturalists’ i 1800-talets Sverige: Horace William Wheelwright ‘An Old Bushman’ & ‘Äggherren’ John Wolley.

Mest utrymme (drygt 300 sidor) ägnar författaren åt Horace William Wheelwright (1815–1865).

Dal beskriver med sympati och detaljrikedom dennes liv och skriftställarskap. Wheelwright var en kyrkoherdeson från Tansor i Northamptonshire som i trettioårsåldern lämnade ett respektabelt liv som advokat för en mer nomadisk och äventyrlig tillvaro. Han hade sedan unga år brunnit för ‘field sports’ – jakt, fiske, horses and hounds – och sökte omvandla detta intresse till födkrok.

Dal har genom att studera Wheelwrights efterlämnade anteckningsböcker kartlagt dennes tid som ‘naturforskande vagabond’ i Skandinavien och Australien. Wheelwright levde tidvis i Sverige mellan 1847–52 och levde permanent i landet

mellan 1858–65. I september 1852 lämnade han Sverige för Australien. Vad som lockade down under var det stora äventyret i allmänhet och guld och rikedom i synnerhet. Wheelwright övergav dock redan efter några månader det tröstlösa livet på guldfälten för att tillsammans med några likasinnade istället leva på jakt och insamlande av naturalier i bushen.

När Wheelwright av oklar anledning lämnade livet som bushman i Australien återvände han till Sverige och lät inhysa sig på Gårdsjö herrgård i

71

sydvästra Värmland. Gårdsjö hyste vid denna tid en lantbruksskola som drevs av agronom O. E. Stenström, tillika ornitolog och naturaliesamlare. Wheelwright hyrde ett rum i trädgårdsmästarens hus som han fyllde med bössor och fiskespön, skinn från papegojor och kängurur samt ‘a few good English sporting pictures’ på väggarna.

Vänskapen med Stenström gjorde att han lärde känna både jagande brukspatroner och forskande magistrar. Omgivningarna kring Gårdsjö passade Wheelwright som hand i handske, då de gav honom god tillgång till vild natur, rika vattendrag, fisk och vilt. Under sina år i Värmland försörjde han sig på jakt och handel med naturalier, främst fåglar och fågelägg. Han lät – likt andra naturaliehandlare under 1800-talet – publicera en priskurant över fågelägg som kunde distribueras till svenska samlare; kolumnen för pris lämnades tom för att kompletteras med aktuella dagspriser. Dal har vidare lyckats belägga att ägg och skinn från ‘an old bushman’ såldes på auktioner i London.

Vid denna tid var det brukligt att både samlare och forskare nyttjade bössan flitigt. Wheelwright var inget undantag utan var en erkänt skicklig skytt som jagade både till husbehov och när något zoologiskt intressant kom för hans ögon. Vid en expedition till Lappland 1862 – endast medtagande ‘one of my collecting lads’ – insamlades 550 fågelskinn, 800 ägg, 1000 fjällämlar och över 1000 insekter på mindre än fyra månader!

Wheelwright var ingen skolad zoolog, men väl en entusiastisk amatör som genom iakttagelser i fält och läsefrukter blev en skicklig naturalist. I synnerhet intresserade han sig för ornitologin och

72

gjorde observationer som bidrog till nya rön om flera fågelarter. Wheelwright meddelade sina iakttagelser främst i form av notiser signerade ‘An Old Bushman’ i den engelska tidskriften The Field.

Trogen sin vagabondnatur lämnade Wheelwright åter Sverige 1865. Nästa äventyr skulle bli en expedition till Nya Zeeland för att leta efter den gigantiska moafågeln. Expeditionen gick emellertid om intet. Åter i London skadar han sig i en halkolycka och avlider åtta dagar senare.

En stor del av boken utgörs av en förteckning över samtida arbeten av och om Wheelwright.

Dels monografier, med tyngdpunkten lagd på de fyra verk i bokform som han publicerade (inklusive upplagor och varierande utföranden av förlagsband), men även accidenstryck, auktionskataloger och bidrag i periodiska publikationer.

Kanske nog så intressant som själva förteckningen är de inledande anmärkningarna om förlagsklotband som Dal gör. De utgör i all enkelhet en utmärkt, koncentrerad redovisning av vad klot och förlagsklotband egentligen är. Vidare redo­ visar författaren tydligt principerna för bibliografering och kollationering. Som den kännare han är lägger han stor vikt vid beskrivningarna av de olika förlagsbanden. Han ‘betraktar förlagsbandet som en oskiljbar enhet [från det tryckta verket]’. Mot detta finns inget att invända. De många avbildningarna av framför allt de olika förlagsbanden är också till stor hjälp för läsaren.

Om förteckningen över monografier är utförlig, så är förteckningen över auktionskataloger svagare i bibliografiskt hänseende; detta eftersom författaren inte har haft tillgång till något

av trycken. Dal är medveten om denna svaghet, men hans val att inkludera dem är rimligt då det finns stöd för att katalogerna har blivit tryckta i form av annonser för eller rapporter från auktionerna i samtida tidskrifter. Den mest omfattande delen av förteckningen (nästan 140 sidor) utgörs emellertid av bidrag i tidskrifter, varav merparten (308 poster) publicerades i The Field, känd som världens äldsta ‘Country and Field Sports Magazine’. Dal har gått igenom tidskriften för åren 1860–65 och lämnar korta referat av innehållet.

Trots reservationen att något mindre bidrag kan ha missats är det utan tvivel så att denna förteckning kommer att vara till gagn för alla intresserade av Wheelwright och hans skriftställarskap.

Bokens andre huvudperson, John Wolley (1823– 1859), var en förmögen och energisk äggsamlare som under åren 1853–57 bodde i Muoniovara i Tornedalen. Han instruerade lokalbefolkningen i konsten att identifiera fåglar och ägg samt hur dessa skulle insamlas och bevaras. Att minnet av ‘den engelske äggherren’ levde kvar i bygden så sent som på 1980-talet har Gunnar Brusewitz vittnat om. Den intensiva äggsamlar­tillvaron i lappmarken tycks dock ha lämnat Wolley en bruten man och han avled 1859, blott två år efter återkomsten till hemlandet. Hans stora äggsamling, omfattande omkring 6 000 ägg, testamenterades till vännen och samlarkollegan Alfred Newton.

Som ett monument över sin döde vän lät denne publicera Ootheca Wolleyana (‘Wolleys äggotek’) under åren 1864–1907; ett klassiskt verk inom oologin (läran om ägg).

Wolley ges inte lika generöst med utrymme

som Wheelwright och detta motiverar Dal med att ‘det som kan tillföras historien om honom är kanske obetydligt’, men även om Wolley inte engagerar författaren i lika hög grad som Wheelwright fungerar han som en ingång till en vidare orientering i äggsamlandets historia. Dal återger hur 1800-talet såg en formlig explosion av jakt och annan skattning av naturen. Både kommersiell och vetenskaplig insamling av naturalier pågick med hög intensitet. Redan i mitten av seklet började röster som kritiserade det myckna samlandet av fågelägg dyka upp och dessa vann över tid allt mer gehör och hundra år senare var äggsamlandet fullständigt desavouerat och förbjudet i lag. Dals beskrivning av denna utveckling är högst intressant och han pekar på en negativ bieffekt, nämligen att ‘oologin försvann som kunskapsområde när den inte kunde försvaras som vetenskap’. Han konstaterar vidare att den svenska oologins och äggsamlarnas historia återstår att skriva. Vi får innerligt hoppas att någon (Dal själv?) åtar sig den uppgiften.

Likt i fallet Wheelwright fogar Dal en förteckning över samtida arbeten av och om Wolley till personalian. Utöver uppgifterna om Ootheca Wolleyana är det kanske mest intressanta i förteckningen en genomgång av ett antal engelska auktionskataloger (som innehåller Wolleys egna kommentarer i katalogtexterna) över ägg insamlade i Muoniovara. Som en extra bonus till läsaren följer författaren upp denna förteckning med ytterligare en över ett ‘belysande urval verk med ägg i färg’. Även om de renodlade oologiska verken är få, så är det tacknämligt för läsaren att få

73

en översikt som denna presenterad. Det är bara för den hugade samlaren att ge sig ut på bokjakt!

Det är inte helt enkelt att göra ett omfattande och yvigt verk rättvisa i en recension. För detta är, som det heter i titeln, ‘anteckningar om’ Wheelwright och Wolley, inte en konventionell biografi. Som väntat när man öppnar en bok av Björn Dal möts man av en frisk blandning av bok-, kultur- och personhistoria. Och det är gott så. Vi har här att göra med en författare som behärskar sina ämnen.

En av bokens styrkor är den rikedom av detaljer den förmedlar; må det sedan gälla upplysningar om postgången i 1860-talets Värmland, kring­ resande menagerier eller vad näbbdjurets skinn användes till (‘tobacco-pouches’). Detta i kombination med det nästan osannolikt rika bildmate­ rialet gör att det är intressant mest hela tiden.

Författaren har verkligen bemödat sig att hitta passande illustrationer, ofta dessutom hämtade från underbart obskyra källor. Det ska dock sägas att det är en bok man svårligen läser från pärm till pärm; dels är omfånget av det rejälare slaget, dels är innehållet genremässigt disparat (biografibiblio­grafi). Det kan ibland kännas som att boken på olika ställen kanaliserar så väl Gunnar Brusewitz som G. Thomas Tanselle. Detta gör det onekligen till en ovanlig men intressant läsupplevelse.

Något som måste påpekas är den bristfälliga korrekturläsningen. Framför allt stavfelen är för många, även i en bok av detta omfång. Även om det inte komprometterar sakinnehållet så påverkar det läsupplevelsen negativt. Mindre lyckad är också utformningen av bokens frampärm och rygg. Bild och text samspelar här mindre bra; båda bakgrundsbilderna ger röriga intryck som gör delar av texten svårläst.

I förordet till seriens första flock förklarade Dal att ett syfte med serien är att publicera studier kring Utsökte saker som särskilt intresserar honom.

Men han vill också bevara erfarenheter ackumulerade under ett liv av samlande och forskande för eftervärlden. Med tiden kan de förhoppningsvis, med författarens egna ord, spegla ‘en möjlig utgivning av en samlares anteckningar; en summa summarum’. Detta är en lovvärd ambition och vi får verkligen hoppas att Dal fortsätter att publicera nya flockar. Låt oss dock hoppas att han inte låter oss vänta fem år till på nästa!

Ulf Strömquist

74

Detta tryckpapperstidevarv: Litterär editionshistoria i Sverige under det långa 1800-talet

Paula Henrikson. 406 s. Möklinta: Gidlunds förlag, 2018. ISBN 978-91-7844-989-7 Litteraturvetaren professor Paula Henrikson har efter sin disputation 2004 om dramatikern Stagnelius främst ägnat sin forskning åt textkritik, filologiska frågor och editionshistoria. Nu har Henrikson utkommit med en monografi om den skönlitterära klassikerutgivningen under främst 1800-talet. Studien är således mycket omfattande både vad gäller material och teoretisk bredd. Här penetreras frågor som författarrätt, författarroll, folkbildning, filologi, skolutgåvor och olika vetenskapliga ideal för klassikerutgivning. Förläggarnas och den läsande publikens betydelse är också sådant som Henrikson tar hänsyn till.

De åtta kapitlen är mycket väl underbyggda med grundlig notapparat. Inledningsvis målas scenen för studien upp. Under perioden 1810–1820 utkom dubbelt så många böcker som under 1780-talet och därav uttrycket ‘tryck-pappers tidevarf’ hos Atterbom, som fått ge boken dess titel. Flera allmänna faktorer passeras som mediehistoria och tryckteknik, ökad efterfrågan från en läsande publik, folkets historia och litterär traditionsbildning. En växande litteraturtyp utgjorde nyutgåvor av äldre författare och det är dessa som främst står i cent­ rum för sökarljuset. För att ge relief åt det långa seklet 1800-talet tangerar Henrikson även det slut­ ande 1700-talet och det begynnande 1900-talet.

Henriksons ambitioner är således omfattande och krävande; att belysa den svenska klassiker­ utgivningens etablering och institutionalisering, att undersöka framväxten av den filologiska vetenskapen samt textkritiken, alltså texthistoria, textdistribution och textanvändning i ett historiskt perspektiv. Den modernspråkliga textkritiken är, påpekar Henrikson, ‘ännu bristfälligt belyst’, medan det finns standardverk om den grekiska och latinska filologins vetenskapshistoria.

Från början av seklet 1800 växte ett historiskt medvetande fram som en effekt av moderniteten.

Den litteraturhistoriska disciplinen föddes och de klassicistiska förebilderna var inte längre mönsterbildande. Intresset för litterär klassikerutgivning och det litterära arvet användes för nya syften, såväl ekonomiska som ideologiska. Bokbranschen effektiviserades med tydligare och mer specialise-

rade funktioner. Recensioner och debatter utformade tysta regler för klassikerutgivningen. De romantiska författarna var upptagna av bokliga och bibliografiska processer. Språkligt och kulturellt avgränsade nationer organiserade litteraturen, i mycket influerade av den romantiska strömningen. Editionsvetenskapen skulle garantera den moderna nationens legitimitet genom det som Eric Hobsbawm kallar ‘invention of tradition’.

I det första kapitlet serveras definitioner av verk, text, dokument, utgåva, upplaga, edition och tryckning samt textkritik och editionsfilologi. Här blir studien lik en lärobok och inte en resonerande text och det kanske inte är helt nödvändigt att initialt vara så grundlig. De omdiskuterade begreppen klassiker och kanon hanterar Henrikson objektivt. Med klassikerutgivning menas helt enkelt samlingsutgåvor av äldre litteratur, oftast postum utgivning. Det föreligger aldrig helt vattentäta skott mellan den vetenskapliga utgivningen och den kommersiella, utan ‘ofta delar de skrivbord’.

De preludier som det första kapitlet innehåller är lärdomsmättade, men knappast utformade för att väcka läsarens nyfikenhet.

I det andra kapitlet står slaget om editionerna mellan klassicism och romantik, eller det gustavianska och det historiserande paradigmet. Johan Henrik Kellgren förfäktade sträng sovring genom att granska de utgivna verken så att dessa kunde tjäna som klassiska förebilder för den unga författargenerationen. Romantiken däremot strävade efter fullständighet, allt skulle tas med i utgåvan. I det förra paradigmet var utgivarna ofta nära relaterade till den avlidna författaren. Den gustavianska uppfattningen förespråkade att författaren själv under sin livstid godkände eller reviderade sina verk. Kellgren var ännu på dödsbädden verksam med att granska och gallra sina manuskript. Man ville redigera sitt minne. Editionsvetenskapen skulle tjäna den goda smaken enligt Kellgren.

Samtidigt utvecklades klassikerutgivningen i två riktningar; en vetenskaplig, kritisk utgivning knuten till universitet och utgivningsinstitutioner respektive en publikorienterande utgivning knuten till vinstdrivande förlag. Tryckfrihetsförordningen 1810 skapades av gustavianerna med de litterära intressena starkt representerade. Författarrätten hade inga tidsbegränsningar, men genom ett skriftligt avtal kunde en förläggare överta författarens rätt. När censuren och privilegiesystemet

upphörde hamnade författarens ansvar i fokus.

Författarens sista vilja eller en sent genomsedd utgåva – Ausgabe letzer Hand – sågs som idealet.

Det tredje kapitlet uppehåller sig vid romantikernas editioner. Dessa präglades av ett starkt historiemedvetande, litteraturhistoriska granskningar och omfattande översättningsverksamhet i syfte att omskapa litteraturhistorien, som ett led i den litterära revolutionen. Romantikerna strävade efter att skapa nationens litterära minnesmärken.

Här agerade sådana som Sondén, Hammarsköld, Geijer och Arwidsson som utgivare. Ett belysande exempel är Afzelius och Geijers utgivning av svenska folkvisor från och med 1814. Geijers introduktion hade ett tydligt historiskt perspektiv. Äldre litteratur ingick som en viktig länk i nationens bildningshistoria, som Sondén uttryckte det.

Klassikerutgåvorna handlade främst om att kanonisera författarpersonerna – inte enskilda litterära verk. Utgivningsarbetet var i huvudsak ideellt, men skänkte symboliskt kapital. Vissa utgåvor kunde vara vänskapsgärder, som när vännerna 1828 gav ut den nyligen avlidne Vitalis skrifter. Åter andra präglades av en vetenskaplig

75

hållning som Adolf Ivar Arwidssons utgivning av Svenska fornsånger 1834–1842.

1600-talets och det tidiga 1700-talets författande fungerande som ämbetsmeritering, som underhållning och som bruksprodukter där litteratur skapades för vissa situationer. Under den period Henrikson behandlar förändras författarrollen och författare blev litterära giganter, där deras samlade verk, efter sovring och granskning, blir estetiska föredömen. Författaren upphöjdes till ett mönster över tillfälligheter. Romantikernas utgivningspolitik mejslade fram författaren som ett unikt historiskt moment med möjlighet att göra historiska jämförelser. Foucaults beskrivning av författarfunktionen lyfter fram betydelsen av upphovsrätt, straffbarhet, ansvar och ägande, något som Henrikson ger flertaliga konkreta exempel på.

Under 1800-talet framträder utgivare som förväntas vara trogna mot originalen, utarbetar editionsprinciper och redogör för varianter och versioner. Utgivningen av den nyspråkliga skönlitteraturen interagerade med vinstdrivande tryckerier och förlag och med läsarnas förväntningar. Ak­ törer var författare, förlagsmän och littera­törer, inte regelrätta akademiker. Modernisering av utgåvorna blev vanliga, men var omdiskuterade.

Romantikernas utgåvor skapade fundamentet för en nationell kanon av litterära klassiker.

I det fjärde kapitlet behandlas utgivarens funktion. Gustavianska utgåvor kan karaktäriseras som minnesstoder. Merparten av utgivarna var själva verksamma som författare. Romantikerna uppvisade en besatthet av skrift, manuskript, tryckpress och den fysiska boken. Men även handskriften, sången och det muntliga berättandet intresserade. Särskilt handskriften står i centrum för utgivarnas uppmärksamhet. Autografsamlandet tog fart närmast som en modeföreteelse under 1830-talet och biblioteken började alltmer försöka förvärva författares manuskript. Ett exempel är Clas Livijns handskrifter som fann sin väg in i Kungliga biblioteket. Almqvists upptagenhet av utgåvor präglas av en fascinerande lek med ut­ givarfiktion och handskriftsfantasi. Handskriften speglade den unika, äkta personligheten.

När typografin hanterades vårdslöst profanerades litteraturen och därmed framstod handskriften desto mer som en helig relik. Manuskriptet står i direkt relation till den skrivande då handskriften har spår av handstil och bläck. Den tryck-

76

ta boken profanerade skaparakten som Almqvist såg på saken. Bokmarknadens expansion gjorde att författarrollen kom att bli alltmer besläktad med utgivarrollen. Författarnas lek med fiktiva ramar, pseudonyma inlägg och paratextuella spel ingick i förhandlingen av en oklar författarroll.

Att vara utgivare blev successivt något annat än att vara författare. Funktionerna förfinades men överlappade varandra i en litterär labyrint.

Det femte kapitlet tecknar framväxten av den akademiska filologin, som har sina rötter i den klassiska antikvetenskapen. Betydelsen av historiskt avstånd och uppfattningen om att antiken var normerande utgör huvudfrågorna. I den svenska nyhumanismen spelade göticismen en viktig roll som nationsbyggande. Samtidigt var flera av romantikerna klassiska filologer. Professurerna i lärdomshistoria, estetik, vitterhet, klassiska och moderna språk och deras förändrade innehåll diskuteras. Ofta hade tjänsterna kombinerats med bibliotekariesysslan. Atterbom beskriver uppgiften för sin professorsbefattning som att förena den antika litteraturen med den moderna.

Det längsta sjätte kapitlet behandlar klassikerserier. I början av 1800-talet utkom sådana i små upplagor för en kulturell elit. Palmblad bedömde att klassikerna skulle kunna nå en bred allmänhet genom lågt pris, små häften och frakturstil.

Under perioden 1830–1865 utvecklades en förlagsstratregi att utge häftesbaserade serier. Henrikson behandlar ett tiotal klassikerserier, som gavs ut av bland andra Adolf Bonnier, Philipp Meyer och Pehr Hanselli. Men upphovsrätten kunde hämma utgivningen. Författarrätten hindrade litteraturens spridning då skyddstiden för klassikerlitteraturen kunde bli utomordentligt lång.

Bonnierfamiljen fick tidigt ett stort inflytande över klassikerutgivningen. Rättigheterna levde vidare in i 1900-talet då Albert Bonniers förlag 1909 slöt ett avtal med Svenska Vitterhetssamfundet om att förlägga dess utgåvor. Norstedts innehade rättigheterna över Tegnérs och Geijers skrifter.

Fredrika Bremers skrifter började hanteras av Abraham Bohlin, togs över av Beijer medan skrifterna om hennes resor i nya världen och den omfattande brevutgåvan 1915–1920 hamnade hos Norstedts. Det var alltså Bonnierförlagen, Norstedts och kedjan Lindh-Bohlin-Beijer som tillskansat sig förlagsrättigheter och blev de dominerande aktörerna inom klassikerutgivningen. Billighets­

utgåvor såldes frekvent genom avbetalningshandel under första decennierna av 1900-talet.

Skolutgåvor som exempelvis läseboken Svensk vitterhet 1850–1900: I urval för skola och hem på Ljus förlag redigerad av Johan August Lundell och Adolf Noreen, Uppsalaakademiker engagerade i pedagogik och folkbildning, utkom vid sekel­ skiftet 1900 och väckte diskussioner. Företaget ifrågasattes ur juridisk synpunkt då man menade att utgivarna inte tagit hänsyn till regelverket kring eftertryck. Här märks en intressant ideologisk kamp mellan förläggarmakt och folkbildning. Å ena sidan ville förläggarna skydda sina rättigheter till författarnas texter och å andra sidan drevs akademikerna av ambitioner att sprida desamma.

I sjunde kapitlet behandlas de litterära utgivningssällskapen. År 1843 bildades Svenska Fornskriftställskapet med inriktning på svensk medeltida litteratur. Ordförande var Adolf Ivar Arwidsson med blivande riksbibliotekarien Gustaf Edvard Klemming som synnerligen verksam editör. En annan inriktning fick Svenska Litteratursällskapet bildat 1880 med ändamål att utge svensk litteratur från och med reformationen.

Bägge dessa sällskap hade mer forskare som målgrupp än en kommersiell marknad. Svenska Litteratursällskapet präglades under sina första decennier av slitningar kring hur omfattande och detaljerad som utgivningsverksamheten borde vara. Inriktningen snävades in mot att bedriva litteraturhistoriska studier, ge ut bibliografier och årsboken Samlaren. Svenska Litteratursällskapet leddes vid denna tid av den kulturhistoriskt sinnade Henrik Schück. En utbrytning skedde därför 1907 då Svenska Vitterhetssamfundet bildades för att utge svenska klassiska författares verk i vetenskapligt tillfredsställande upplagor. Samfundets förste ordförande blev Karl Warburg, flitigt sekonderad av Ruben G:son Berg. Det nystartade samfundet växte snabbt och fick snart anslag från Svenska Akademien och även från staten.

I Svenska Vitterhetssamfundet utvecklades arbetet med textkritik dels genom att etablera och rätta texten och dels genom att rekonstruera och beskriva texthistorien. Den första strängt vetenskapliga utgåvan, utarbetad av Bengt Hesselman och Martin Lamm, blev Then Swänska Argus 1910–1919. Ett historiskt-kritiskt utgivningsparadigm var därmed etablerat i Sverige.

Samma år som Svenska Vitterhetssamfundet

bildades omarbetades den tionde upplagan av Läsebok för folkskolan fullständigt (av Fredrik Wilhelm Lindwall) och utsattes för skarp kritik av skolmannen Nils Petrus Ödman, eftersom texterna gjorts om med uppenbara pedagogiska och estetiska syften. Redaktören försvarade sig med att pedagogen för en gångs skull kunde få vara herre och diktaren tjänare. Stridslinjerna gällde också editionsfilologiska principer, trots att verket i fråga främst gällde folkundervisningen.

Klassikerutgivningen blomstrade och omkring 1927 utgavs ett antal klassikerbibliotek till mycket låga priser och stora upplagor med kraftfull marknadsföring. Konkurrensen var stenhård mellan Bonniers och Norstedts. Samtidigt försiggick fortsatt Svenska Vitterhetssamfundets trägna edering.

Sista kapitlet diskuterar editionshistorien som receptionshistoria. Editionsvetenskapen som självständigt fält samlar kunskaper om tillkomstkontexter och tradering genom materiella bärare som handskrifter och tryck. Utgivarens uppgift kan liknas vid arkeologens och materialet betraktas stundom som skulpturer och byggnadsverk. En bärande tanke hos Henrikson är att 1800-talets editionsvetenskap med sin betoning på autenticitet och materialitet var en motkraft mot dematerialiseringen av litteraturen. Den senare tendensen har kommit att utvecklas av moderna litteraturvetare som enbart ägnar sig åt tolkning av texten och negligerar materialiteten.

Jerome McGann lanserade på 1980-talet en ny syn på textkritikens uppgift som ett redskap för att studera både texthistoria och receptionshistoria, eller det litterära samhället i stort. Denna ansats har haft stor betydelse för ämnet bokhistoria – en disciplin som Henrikson förvånande nog inte alls uppmärksammar. Däremot visar Paula Henrikson med sin studie att editionsvetenskapen är en faktor i litteraturens verkningshistoria. Vackert uttryckt är litteraturen ‘inte ett tidlöst monument, utan ett partitur, oavbrutet omläsbart’.

Henriksons lärda undersökning borrar i flera komplicerade ämnen. Men stundtals dränks läsaren i onödigt omständliga resonemang, vilket skymmer sikten för de större linjerna. Man saknar ingångar i materialet genom fler underrubriker och en tydligare pedagogisk disposition. Som texten nu fungerar är den egentligen ett antal koncentrerade avhandlingar där det mesta redovisas. Dessa invändningar förtar dock inte den

77

imponerande forskningsinsatsen och därtill har Paula Henrikson en sällsynt skicklig penna.

gunnel furuland Böcker och handskrifter vid Linköpings stiftsbibliotek

Allan Ranius. 320 s. Linköping: Allan Ranius, 2018 Allan Ranius förestod i många år samlingarna vid Linköpings stiftsbibliotek och har publicerat flera lärda arbeten om denna anrika boksamling.

Böcker och handskrifter vid Linköpings stiftsbibliotek (ny reviderad version 2018, första utgåvan 2008) är ett innehållsrikt arbete, där författaren dels går igenom samlingarnas innehåll och historik, dels reflekterar över tidigare chefers och medarbetares arbetsinsatser. Det senare är i mycket att betrakta som en partsinlaga och kommer inte att behandlas i denna anmälan. Böcker och handskrifter vid Linköpings stiftsbibliotek är utgiven i egen regi och ISBN -nummer saknas, liksom uppgifter om var boken kan beställas.

Stiftsbibliotek finns på flera håll i landet; de flesta har idag kommunal huvudman. Undantaget är Roggebiblioteket i Strängnäs, som är en del av Kungliga biblioteket sedan 1968. Beteckningen ‘stiftsbibliotek’ verkar numera en smula förbryllande och leder ibland till missförstånd. Bakom namnet gömmer sig förstås den nära förbindelsen mellan skola och kyrka i äldre tid. Ranius noggranna genomgång av Linköpings stiftsbiblioteks historia, olika placeringar och skiftande namnformer reder ut många frågetecken, men framställningen hade vunnit på en tydligare disposition.

Kapitlet ‘Kataloger’ (s. 188–205) behandlar en hel del av gymnasie- och domkyrkobibliotekets tidiga historia; delar av detta kapitel – liksom kapitlet ‘Boksamling’ – hade med fördel kunnat inleda hela volymen för att tydliggöra tidslinjen (s. 33–57).

Liksom vid övriga stiftsbibliotek i Sverige har donationer i hög grad bidragit till att samlingarna växt. Genom århundradenas lopp är det framför allt de prästerliga sterbhusen, som genom testamentsgåvor satt sin prägel på samlingarna.

Ett både intressant och underhållande kapitel behandlar boksamlaren Martin Hogstadius nordisk-franska stiftelse (s. 137–44), som är ett exempel på hur en del donationer kan utvecklas till att bli mer börda än gåva för biblioteken. Även detta

78

kapitel hade dock kunnat göras tydligare för läsaren genom att sätta Hogstadius levnadsteckning – som nu avslutar kapitlet – först, eftersom donatorn inte är särskilt känd för allmänheten.

Ett stiftsbibliotek rymmer i regel mycket mer än böcker och handskrifter. Så är också fallet i Linköping, och Ranius behandlar därför också myntoch medaljsamlingen, det märkliga kuriositetskabinettet, porträttsamlingen, vänföreningen (som utkom med en praktfull jubileumsvolym 2018) och vykortssamlingen. Bokens titel blir därmed en smula missvisande: volymen behandlar så mycket mer material än [tryckta] böcker och handskrifter.

Böcker och handskrifter vid Linköpings stiftsbibliotek lider av bristen på en redaktör. Uppräkningarna är många, detaljrikedomen stor och personer eller företeelser nämns ofta i förbigående utan vidare förklaring eller kontext. Efter litet bläddrande i volymen hittar läsaren så småningom sammanhangen – ett tydligt exempel på hur det kan bli, när författaren så väl känner sitt ämne att läsarperspektivet glöms bort. Vidare hade många uppräkningar i brödtexten kunnat tydliggöras på annat sätt, till exempel i tabellform. Så är fallet med uppräkningen av ämnesavdelningarna i det gamla gymnasie- och domkyrkobiblioteket (s. 190), låntagarlistor (t. ex. s. 250) eller redogörelsen för antal avyttrade böcker vid biblioteksfilialerna under 1990-talet (s. 32).

Detaljrikedomen i Ranius framställning skymmer ofta sikten för den som letar efter övergrip­ ande information, men är samtidigt en guldgruva för upplysningar om exlibris, donatorer, enskilda bibliotekarier, katalogiseringsinsatser och delsamlingar. Dock saknar boken helt bibliografi och fotnoter, vilket är en stor brist. Åter frågar man sig varför författaren, som uppenbarligen besitter enorm kunskap om sitt ämne, försvårat för användaren på detta sätt. Ett noggrant upprättat personregister avrundar volymen, men ett sak­ register hade också varit på sin plats och kunde ha bidragit till att göra volymen mer användarvänlig.

Om Ranius framöver väljer att pub­licera sitt arbete i digital form skulle detta utan tvivel vara till stor hjälp för den som vill söka efter specifik information i denna innehållsrika volym. Med fördel kunde han då lämna de personliga reflektionerna därhän och faktiskt foku­sera på det bokens titel talar om – böcker och handskrifter vid Linköpings stiftsbibliotek. elin a ndersson

BR EV F R Å N H ELSI N G FO RS Jag packade min ryggsäck och for till Finland för att för första gången besöka Helsingfors Bokmässa, som pågick 24–27 oktober. I jämförelse med Göteborgsmässan är Helsingforsvarianten mindre, men mycket välarrangerad och med inslag som Bokmässan i Göteborg borde låta sig inspireras av. I Helsingfors satsar man aktivt på barn och ungdom. Här erbjöds program och föreläsningar särskilt anpassade till en yngre målgrupp. Äldre ungdomar var dessutom engagerade som intervjuare i författarsamtal och alla åldersgrupper tycktes utrustade med frågeformulär och uppgifter som skulle lösas med hjälp av material i montrarna eller genom att lyssna på olika presentationer. Det fanns ett flertal scener för samtal i mässhallen, vilket gjorde att ljudnivån trots sedvanligt mässbrus inte var påfrestande. Man slapp helt enkelt att varenda monter brassade på med egna program. På två av scenerna hölls programmen på svenska. Från kl. 10.30 till in på kvällen pågick där oavbrutet intervjuer, samtal, presentationer och debatter. Jag lyssnade på mängder av intressanta samtal och kan här bara göra några nedslag. Nya Argus huvudredaktör Trygve Söderling samtalade med filosofen Nora Hämäläinen om vår tids rädsla för att den objektiva kunskapen försvinner i ett gytter av åsikter och tyckande, med anledning av hennes nya bok Är Trump postmodern? Hämäläinen menar att förnuftets försvarare ofta använder sig av svaga och populistiska argument. Det blev ett tankeväckande samspråk om postmodernismens filosofer och om vår tillgång till kunskap, som är större idag än tidigare.

Vi lever inte alls i ‘tiden efter sanningen’. Kritikern och författaren Michel Ekman är aktuell med boken Jag tänker på nötskrikor, som innehåller korta, precisa dagboksanteckningar. Ekman är en flanör som iakttar natur och människor och som vantrivs i samtiden. När jag läser hans reflektioner kommer jag osökt att tänka på Klara Johansons dagboksanteckningar. Biblis-skribenten Magdalena Gram deltog i två program med anledning av sin nya bok, som handlar om konstnären Hildur Hult. Ett av dessa två program genomfördes tillsammans med Ulrika Gustafsson som skrivit en biografi om Sally Salminen och Hanna-Reetta Schreck som skrivit om konstnären Ellen Thesleff. Under rubriken ‘Eget rum

och egna pengar – om att bryta mönster som kvinnlig konstnär’ diskuterade de tillsammans med intervjuare Yukiko Duke hur kvinnliga konstnärer kring sekelskiftet 1900 kunde forma sina liv och bryta ny mark. Svenska kulturfonden kommer under en treårsperiod att finansiera ett kulturkritikprojekt, som Intresseföreningen för finlandssvenska frilandskritiker tagit initiativ till. Projektet Kritikbyrån sätter igång 2020 och kommer att ledas av Mathilda Larsson. Syftet är att höja nivån på kulturkritiken. Seminarier och samarbeten kommer att initieras och Kritik­ byrån kommer att dubblera frilansskribenternas arvoden. Detta kan vara av intresse för Biblis skribenter, eftersom man även som rikssvensk kan ansöka om tilläggsarvode. Vad som krävs är att kulturartikeln är skriven på svenska och publicerad i Finland. Mer info hittar den intresserade på frilanskritiker.wordpress.com. De finlandssvenska förlagen och organisationerna ställde ut i närheten av de svenska scenerna och gav en bra inblick i den finlandssvenska bok- och tidskriftsfloran. Antikvariaten hade ett rejält utrymme till sitt förfogande. Andrew Eriksson, Runebergs antikvariat, hade en stor välfylld monter. På plats var även Hagelstam. Övriga antikvariat var framförallt försedda med litteratur på finska, ett språk jag inte behärskar, men det var ändå härligt att ha ett helt antikvariathav att ströva omkring i. ingrid svensson Medarbetare i Biblis 87

elin andersson är fil. dr i latin och bibliotekarie vid Roggebiblioteket, KB , samt vid Strängnäs domkyrkobibliotek. eva åhsberg borromeo är fil. dr i språk och litteratur vid universitetet i Pescara med en avhandling om Elizabeth Gaskell och Fredrika Bremer. gunnel furuland är bibliotekarie och fil. dr i litteraturvetenskap. rikard heberling är grafisk formgivare. ingrid frostell nyström drev tillsammans med sin man Svensk Typografi Gudmund Nyström AB 1971–1998, därefter frilans. jan olofsson, ingela utterström och bengt olof ågetoft är handläggare på KB:s enhet för Film, musik och spel och arbetar även med äldre samlingar. ulf strömquist är bibliotekarie, Kungliga biblioteket. ingrid svensson är tidigare förstebibliotekarie vid Kungliga biblioteket och var Biblisredaktör 2004–2018.

79

föreningen biblis Föreningen Biblis, Kungliga biblioteket, Box 5039, 102 41 Stockholm www.biblis.se www.facebook.com/Foreningenbiblis Styrelse : Gunnel Furuland (ordförande och skattmästare), Per Cullhed (vice ordförande), Ulf Strömquist (sekreterare), Anita Ankarcrona, Peter Bodén, Jonas Ellerström, Karin Grönvall, Antoinette Ramsay Herthelius, Ulf Jacobsen och Johan Melbi Föreningen Biblis är en ideell förening med ändamål att stimulera intresset för bokhistoria, bibliografi, förlags- och bokhandelshistoria, bokhantverk och samlande. Detta uppnås genom föredrag, studiebesök och genom utgivning av medlemstidskriften Biblis och andra publikationer Föreningen Biblis är Kungliga bibliotekets vänförening tidskriften biblis Utges av Föreningen Biblis och utkommer med fyra nummer per år Ansvarig utgivare : Gunnel Furuland Redaktörer : Jonas Ellerström, jonas@ellerstroms.se och Ulf Jacobsen, ulf.jacobsen@telia.com Redaktionella rådgivare : Rikard Heberling, Kristina Lundblad, Glenn Sjö­k vist, Ulf Strömquist och Ingrid Svensson Den som skickar material till Biblis anses medge elektronisk lagring och publicering Utges med stöd från Statens kulturråd medlemskap i föreningen biblis / p renumeration Prenumeration på tidskriften Biblis innebär automatiskt medlemskap i Föreningen Biblis. Medlemmarna får utöver tidskriften inbjudningar till föredrag, utställningar, studiebesök och medlemsresor Avgift för enskild medlem 400 kr/år, familjeavgift 500 kr/år Studerandeavgift 200 kr/år pg 55 43 03-8 bg 5221-2248 medlemsärenden Ulf Strömquist, ulf.stromquist@kb.se prenumerationsärenden Biblis, att. Ulf Jacobsen, Hemse Bopparve 610, 623 50 Hemse, 072-204 00 75, ulf.jacobsen@telia.com

Biblis 87 © Föreningen Biblis och respektive upphovsman 2019 Formgivning och produktion : Ulf Jacobsen och Peter Ragnarsson Satt med Sabon Next, Frutiger och Optima Nova Reproduktion : Rikard Heberling s. 2–16; Kungliga biblioteket s. 23–57; Jonas Ellerström s. 58–65; La Biblioteca Labronica F.D. Guerrazzi s. 66–70; Björn Dal s. 71–73; Gidlunds förlag s. 75 Tryck : Livonia Print, Lettland 2019 issn 1403-3313 issn 2002-1747 isbn 978-91-7000-403-2

80

Biblis 87

Biblis 87 kvartalstidskrift för bokvänner Hösten 2019 sek 125

01 02 FnL1 ZXRlcgBdi0cm FUphY29ic2VuICYgUmFnbmFyc3NvbgVQ 02 0044

isbn 978-91-7000-403-2