Biblis 85 (Våren 2019)

Biblis 85

Biblis 85

kvartalstidskrift för bokvänner Våren 2019 sek 125

01 02 FnL1 ZXRlcgBcgi5m FUphY29ic2VuICYgUmFnbmFyc3NvbgVQ 02 0044

isbn 978-91-7000-382-0

Biblis

nummer 85 våren 2019 redak törer jonas ellerström och ulf jacobsen

2 Edward Gibbon – historikern och böckerna Jonas Nordin

26 ‘At vara Konung och Fädernesland nyttig’. Om Ulrik och Thora Thersners planschverk Fordna och närvarande Sverige Bo Lundström

46 Faddej Bulgarin i Stockholm 1838 Lars Kleberg

56 Svenskt bokindustrimuseum. En dröm täckt av damm Kristina Lundblad

65 Om böckernas ordning i Uppsala universitetsbiblioteks första byggnad Peter Sjökvist

72 Den universella bristen på respekt revisited Joakim Pirinen

76 Nyheter & Noterat 80 Föreningen Biblis

Framsida Edward Gibbon porträtterad av Henry Walton 1773. © National Portrait Gallery, London, NPG 1443.

Baksida Samlaren Charles Townleys antiker i hans hus på Park Street (i dag Queen Anne’s Gate 14), London.

Akvarellteckning av William Chambers 1794. CC BY-NC-SA 4.0, British Museum, London, 1995,0506.8.

2

jonas nordin

Edward Gibbon – historikern och böckerna He possesses that industry of research without which no man deserves the name of an historian.

William Robertson (1776) Gibbon is one of those few writers who hold as high a place in the history of literature as in the roll of great historians.

J. B. Bury (1909) The Historian and the Gibbon go hand in hand.

Virginia Woolf (1937) Edward Gibbon is the greatest of the historians of the Enlightenment, the only one of them who is still read not only as a stylist but also as a historian.

Hugh Trevor-Roper (1966) Gibbon was a truly exceptional historian.

Roy Porter (1988)

E

dward Gibbons The History of the Decline and Fall of the Roman Empire tillhör de klassiker som alltid finns i tryck och som kan plockas från hyllan i välsorterade boklådor åtminstone i den engelskspråkiga världen. Den som till äventyrs är obekant med verket skall veta att det famnar långt vidare fält än vad titeln kanske ger vid handen. Från det andra seklet av vår tideräkning till år 1453 får läsaren följa det romerska imperiets öden i med- och motgång. Men det är en historia som även inbegriper kristendomens framväxt, konsolidering och splittring, barbarfolkens invasioner och etableringar över Europa, Islams uppkomst och snabba spridning, korstågens bakgrund och ödesdigra följder, allt berättat i en hänförande och böljande stil som sköljer fram som en flod: utan paus och utan gränser. Sjuttioen kapitel. En och en halv miljon ord. Åtta tusen fotnoter.

John Halls graverade porträtt av Gibbon efter en målning av Joshua Reynolds publicerades i den fjärde upplagan av The Decline and Fall 1781.

Det är en märklig och mäktig historia Gibbon berättar. Om en stadstat som växer ut till ett världsimperium för att sedan åter krympa ihop till en stadsstat innan den helt tillintetgörs. Under skeendet har denna stat flyttat sitt centrum och till slut enda kvarvarande territorium 1 400 kilometer, gått från monarki till republik till kejsardöme, ersatt månggudadyrkan med kristendom och därtill bytt språk från latin till grekiska. Men att det otvetydigt är en och samma stat, som enligt legenden grundades år 753 före Kristus och fortlevde kontinuerligt i över två tusen år tills den slutligen utplånades av sultanen Mehmet III år 1453, står fullständigt klart för den som har läst Gibbon. På kulturella grunder tenderar vi att skilja Romarriket från det bysantinska väldet. Klassicismen präglar vår bild av Rom. Vi ser framför oss byggnadsverk med vita marmorkolonner, månggudadyrkan och män i togor – vi tänker inte på centralkyrkor med sprakande polykroma interiörer, ortodox kristendom och människor i ankellånga bussaronger. Men att Roms kulturella uttryck omvandlades under drygt två millenier är lika självklart som att Sve-

3

rige förändrats sedan Magnus Erikssons dagar.

Och nog finns det en kontinuitet från Gustav Vasas rike och framåt fastän ingen längre klär sig i pluderhosor eller hämtar andlig näring i Olaus Petris bibelöversättning.

Gibbon föddes 1737 och dog 1794. Första volymen av The Decline and Fall publicerades 1776, den sjätte och sista 1788. I original och översättning har verket därefter kommit ut i åtskilliga upplagor: kompletta, förkortade, utökade, kommenterade, illustrerade. Det finns skäl att påminna nya generationer om detta storverk och att säga något om dess tillkomst och om hur det står sig mot den moderna forskningen. Det är värt att påpeka att verket angår både antikvetare och dem som studerar upplysningstiden. Läsaren får ursäkta att jag fortsättningsvis citerar Gibbon på engelska fastän det finns flera svenska översättningar att tillgå.1 Gibbons oefterhärmliga formuleringar är en av de stora behållningarna med läsningen och hans modersmål har ju i dag ett långt större globalt genomslag än under hans egen livstid.

Direkt och indirekt inflytande Även om Gibbon i dag främst läses för sina litterära kvaliteter är han ännu den självklara utgångspunkten i moderna studier om senantiken.

I militärhistorikern Adrian Goldsworthys decenniegamla omfattande försök till syntetisk nytolkning dyker Gibbon upp redan på de första sidorna. Det är också som om han fått anstränga sig för att inte anspela på Gibbon i undertiteln på sitt verk: The Slow Death of the Roman Superpower formulerar samma process som Gibbon men utan dennes poetiska klang – det låter snarare som en TV-dokumentär med snabba scenväxlingar och dramatisk manlig berättarröst.2 Forskarna hämtar numera sällan sina sakuppgifter från Gibbon, men snart sagt alla som behandlar Romarrikets upplösning tar ännu spjärn mot honom när de formulerar sina frågor – många inspireras dessutom utan att vara medvetna om det.3 Titelns de­ cline and fall har parafraserats i det oändliga – här räcker det att nämna William L. Shirers The Rise and Fall of the Third Reich (1960). Även statsvetare och politiska tänkare låter sig inspireras av Gibbon när de formulerar makroteorier om imperiers uppgång och fördärv.

Gibbons titel var troligen själv en parafras på

4

louis jean desprez, 1788 (NM 4766). detalj.

andra verk, närmast Montesquieus Considérations sur les causes de la grandeur des Romains et de leur décadence (Tankar om orsakerna till romarnas storhet och till deras förfall), först utgiven 1734.

Kontrasten mellan världsherravälde och kollaps bär alltid på en inre dramatik som lånar sig åt filosofiska och moraliska betraktelser. Den italienske humanisten Flavio Biondo (1391–1463) författade sin Historiarum ab inclinatione Romanorum imperii (Historia från det romerska imperiets förfall) samtidigt som de sista resterna av väldet höll på att uppslukas av de turkiska erövrarna. Verket skrevs mellan 1439 och 1453 och Flavio försökte samtidigt inom Roms stadsgräns erövra impe-

riets glans åter genom sina arkeologiska restaurationer De Roma instaurata och Roma triumphans.4 Flavio förenade som så många andra förr och senare den romerska historien med romantiskt drömmande. Denna nostalgi närdes av kontrasten mellan de gamla berättelserna om en svunnen guldålder och de sorgliga, halvt begravda ruiner som mötte besökare i den eviga staden. Även Gibbon drabbades av ett bitterljuvt vemod då han första gången beträdde de platser där Romulus stått, där Tully talat eller där Caesar fallit.5 Han bar med sig denna kontrast då han skrev The Decline and Fall. Det var bara i titeln Gibbon utelämnade världsväldets zenit, men de tre inledande kapitlen satte scenen för den dramatiska fortsättningen: If a man were called to fix the period in the history of the world during which the condition of the human race was most happy and prosperous, he would, with­ out hesitation, name that which elapsed from the death of Domitian to the accession of Commodus.6

Men även om många enskildheter i Gibbons framställning har förkastats av senare forskning har trots allt även sakinnehållet ett bestående värde. Att läsa The Decline and Fall är allmänbildande på samma sätt som att läsa Bibeln. En någorlunda studerad läsare känner igen många av berättelserna men genom Gibbon får de form och färg och sammanhang. Det finns inget konkurrerande verk som skänker en sådan rikedom av detaljer åt detta långa tidsskede; det är nästan som att följa sönderfallet i realtid. Gibbon förmedlar två insikter bättre än någon annan: Genom att hela det kronologiska skedet beskrivs med samma noggrannhet upplever läsaren ett kontinuum av händelser som sömlöst avlöser varandra. Och genom att hela Medelhavsområdet behandlas som en sammanhållen kulturkrets förstår läsaren hur den antika världen hängde samman med ett kringland som sträckte sig till Östersjön i norr, Etiopien i söder och Indien, Mongoliet och Kina i öster. Senare historieskrivning, med en ökad grad av specialisering, tenderar att dela upp skedet i distinkta men falska epoker eller att göra geografiska avgränsningar som förvränger bilden av tidens kulturella förbindelser och handelsvägar. Gibbon framhöll själv att verklig förändring sker lika långsamt och omärkligt, som männi­ skans åldrande:

We imperceptibly advance from youth to age, with­ out observing the gradual, but incessant, change of human affairs, and, even in our larger experiences of history, the imagination is accustomed, by a perpetual series of causes and effects, to unite the most distant revolutions. But, if the interval between two memorable æras could be instantly annihilated; if it were possible, after a momentary slumber of two hundred years, to display the new world to the eyes of the spectator, who still retained a lively and recent impression of the old; his surprise and his reflections would furnish the pleasing subject of a philosophical romance.7

Citatet är inte bara signifikativt för Gibbons historiesyn, utan lika mycket för hans framställningssätt som kännetecknas av långa perioder och aforistiska reflektioner – ‘above prose and below poetry’, sade han om ett tidigt formexperiment, men omdömet kan appliceras på helheten.

Det krävdes många försök att hitta ‘the middle tone between a dull chronicle and a rhetorical declamation’.8 Den stilistiska inspirationen från de bästa antika skriftställarna var uppenbar och medveten. I dag är det nog många som föreställer sig Gibbons stil som typisk för 1700-talet, men samtida läsare upplevde den som arkaisk – ibland i positiv mening, ibland i negativ. ‘We must confess’, löd ett typiskt omdöme, that in the earnest pursuit of elegance, Mr G has frequently forsaken ease and sometimes perspicuity; that by preferring circuitous to direct modes of speech, and by an artificial and inverted structure of his periods and paragraphs, he has often thrown a veil of obscurity over his meaning; that, though possessed of a rich and copious vocabulary, and a great command of language, he fatigues the ear with the too frequent recurrence of certain peculiar modes of construction; […]9

De krönikor och narrativa skildringar som överlevt från antiken var med få undantag kända redan på Gibbons tid, och han hade läst dem alla. Vår kunskap har därefter kompletterats med framför allt arkeologiska fynd men också inskriptioner och kortare skriftfragment från ekonomiska transaktioner och liknande. De saftiga berättelserna inifrån kejsarnas hov eller från de blodiga fälttågen kommer däremot från välbekanta historiker som Suetonius, Cassius Dio,

5

Ammianus Marcellinus och Prokopios. I det materialet har inte mycket tillkommit sedan Gibbons dagar och även om han ibland lite väl troskyldigt godtog uppgifter om arméers storlek och liknande läste han på det hela taget dessa berättelser med en kritisk blick.10 Gibbons beroende av dem var knappast annorlunda än senare historikers, men han kände sig inte hindrad att först utförligt återge varje god men tvivelaktig historia innan han avfärdade den.

En intellektuell resa med obestämt mål Ändamålet med Gibbons verk var att skildra Roms nedgång och fall. Som berättelse är hans verk mästerligt, som förklaring är det mindre lyckat. Den som söker efter några enkelt memorerade faktorer blir stående utan svar, vilket renderat honom kritik från både samtida och sentida historiker. Man har saknat analytiska sammanfattningar, berättelsen drunknar i detaljer och skapar ingen förståelse för det förflutna, anses det.11 Men lika mycket som en svaghet kan detta betraktas som en styrka. Alla historiska förklaringar innebär en förenkling och ett visst mått av förvanskning av komplicerade historiska förlopp.

Historikern söker renodla orsakssammanhang genom att betona vissa element framför andra – i bästa fall hjälper det oss att se väsentliga strukturer, i värsta fall innebär det att vi förvränger vad som faktiskt skett.

I Gibbons exposé står detaljerna nästan alltid i förgrunden – det väsentliga och det oväsentliga får lika mycket utrymme, kan det ibland tyckas.

Historien ter sig som en serie sekventiella händelser som ofta saknar mening och samband, precis så förvirrande som samtiden många gånger kan te sig. Historikern har nämligen privilegiet att vara efterklok och kan därför skaffa sig en annan överblick än den som självt genomlevt ett händelseförlopp.12 Sådan historieskrivning kritiseras inte sällan för att bli teleologisk och i många sammanhang omhuldas i stället så kallad historia framlänges. Detta var också Gibbons, förmodligen oreflekterade, metod. Han teoretiserade mycket lite om historiens drivkrafter och resultatet var snarare beroende av hans tillvägagångssätt. När han skred till verket hade han bara en vag aning om slutresultatet. Hans ursprungliga avsikt var att endast föra framställningen fram

6

till Västroms fall år 476, därför valde han medvetet en något obestämd titel på sitt verk. Framgången och rastlösheten drev honom senare att fortsätta skildringen ända fram till 1453. Kärleken till läsande hade väckts av hans moster i unga år och den skulle han inte vilja byta mot alla Indiens dyrbarheter, skrev Gibbon i sina memoarer. Men för att det skulle finnas något värde i läsningen och något syfte med frågorna behövde han en daglig rutin och en uppgift. Volym ett trycktes 1776, volym två och tre 1781, och med detta hade han nått slutet för det västliga imperiet. När en lätt reviderad version av de första böckerna publicerades våren 1782 kungjorde han sin avsikt att föra verket vidare till Konstantinopels fall, och därmed var tärningen kastad.13 Gibbons skrivprocess Någon generalplan fanns med andra ord inte när Gibbon först satte pennan till papperet – inläsning och författande gick hand i hand och historien tog form i samma takt som manusbuntarna växte. Han har själv ganska utförligt redovisat sitt arbetssätt. När han tog sig an en ny bok studerade han först innehållsförteckning och disposition för att sedan lägga den åt sidan. Han begrundade därpå noga all den kunskap han redan hade eller trodde sig ha om ämnet; detta skedde gärna under långa ensamma promenader. Nu var han rustad att bedöma på vilket sätt det nya verket kunde komplettera hans tidigare kunskaper: ibland fick han sina uppfattningar bekräftade, ibland livades han av konfrontationen med en annan åsikt. Om det fanns förstahandskällor att tillgå var de alltid att föredra framför sekundära källor och bearbetningar. Medaljer, inskriptioner, geografiska data och kronologiska tabeller gav kompletterande information. Lagtexter läste han som historiska snarare än som juridiska källor.14 Gibbons efterlämnade böcker uppvisar bara undantagsvis marginalanteckningar eller andra bruksspår. Han skrev hellre ned sina omfattande reflektioner på lösa blad eller i notesböcker, men medgav att det var en tidskrävande metod som knappast lönade mödan; egentligen fastnade den väsentliga informationen lättare om han i stället läste böckerna två gånger. Genom koncentrerade studier inhämtade han all den orientering han behövde – vilket många gånger var alla upplys-

Kungliga biblioteket har ett exemplar av första upplagan av volym ett av The Decline and Fall.

Bandet är engelskt och exemplaret har en personlig dedikation från författaren. När och hur volymen hamnat här är okänt. Den är registrerad i U 126, den katalog som användes från 1769 fram till 1840-talet.

ningar som fanns om ett ämne. Läsning var för honom en lidelse som närmade sig besatthet och i biblioteket fann han sina vänner: ‘I was never less alone than when by myself.’15 I sina memoarer återkom han ofta till detta ämne.

Gibbons privata boksamling omfattade med tiden mellan sex och sju tusen volymer i många kunskapsarter, även bortom det historiska, och han gjorde flitigt bruk av offentliga och privata bibliotek i England, Frankrike och Schweiz.16 Om han blev varse en oläst skrift i något relevant ämne gjorde han alla ansträngningar att få den under ögonen. De gånger han misslyckades redovisades detta i en fotnot. Likaså recenserade han de olika utgåvor som fanns av de klassiska verken och han sökte alltid efter de bästa editionerna.

Man kan jämföra Gibbons läsning med hur en annan berömd författare, Michel de Montaigne (1533–1592), tog sig an sina böcker. Montaigne läste vitt och brett utan plan, flög som ett honungsbi från blomma till blomma. Komplicerade passager ägnade han högst en tanke eller två och lämnade snabbt för att inte tappa fart. Det ledsamma och det tröttande förbigicks, det lustfyllda bejakades: ‘Je ne fay rien sans gayeté.’17 För Montaigne var nyckelordet lust, för Gibbon var det systematik – men hos honom förenades ar-

betsglädje och arbetsmoral. Utan syfte och mål blev läsningen poänglös. Kynnet påverkade utfallet: Gibbon skrev en vindlande, storslagen krönika över femtonhundra år av europeisk historia, Montaigne uppfann essän.

När kunskapsinhämtningen var avklarad vidtog skrivfasen. Gibbon gjorde nu på samma sätt som tidigare: tänkte igenom ämnets alla aspekter under långa promenader och skissade upp en disposition i huvudet innan han satte pennan till papperet. Han memorerade hela stycken, prövade hur varje formulering låg i munnen och hur perioderna hängde samman. Ibland krävdes åtskilliga varv i hans våning innan en formulering funnit sin rätta form, berättade hans vän och gynnare John Baker Holroyd, Lord Sheffield.18 Detta var en form för författande som enligt språkforskaren Walter J. Ong i det närmaste upphörde när vanliga skrivredskap blev mer allmänt tillgängliga och sedan boktrycket och den stabila texten förändrat vår perception, men Gibbon efterliknade här som i annat de klassiska auktorerna.19 Sheffield berättar att Gibbon även komponerade sina brev helt och hållet i huvudet innan han tecknade ned dem, men allt detta var förmågor som övades upp genom åren. Första kapitlet till

7

The Decline and Fall skrevs om tre gånger, andra och tredje kapitlet två och övriga kapitel i första volymen reviderades i flera led, avslöjade han för en vän.20 Med tiden blev han allt skickligare på att komponera texten och som mogen författare berömde han sig av att kunna leverera hela kapitel i renskrift som aldrig gått vägen via koncept. Manuskriptet till hans förstlingsverk, Essai sur l’étude de la littérature (1761), hade däremot renskrivits av en fransk krigsfånge; det var under sjuårskriget, då Gibbon var kapten i South Hampshires grenadjärer, en milis uppsatt som invasionsförsvar.21 De militära erfarenheterna sade han sig för övrigt ha haft stor nytta av då han skrev om det romerska imperiet.

Arken till The Decline and Fall trycktes vartefter manuset färdigställdes och huvudet var i produktion medan svansen ännu befann sig på idéstadiet, som Gibbon själv beskrev det. Han ville inte ha manuset granskat av någon utomstående och boktryckaren var den enda som hade läst texten före publiceringen. Det var svårt, skrev han i ett brev till en vän, att finna någon som hade nog med fritid, uppriktighet och kunskap för uppgiften. ‘After all, the public is the best Critic’, tillade han.22 Om felaktigheter upptäcktes i den första upplagan hoppades Gibbon kunna justera dem i den andra, men de ändringar han senare faktiskt gjorde handlade mestadels om stilistiska förbättringar, mer sällan om rättade sakuppgifter.23 I sina memoarer framhöll han att verkets fel och förtjänster uteslutande var att tillskriva honom själv och han kunde samtidigt berätta om en anmärkningsvärd bedrift: Den produktive franske skriftställaren Rétif de la Bretonne (1734–1806), i dag kanske mest känd som gestalt i Ettore Scolas film Natten i Varennes från 1982, försörjde sig vid sidan av sitt omfattande författarskap som korrekturläsare på ett tryckeri. Denna befattning gav honom möjligheten att överföra en hel volym från tanke till tryck och boken kunde överlämnas åt läsarna utan att någonsin ha nedtecknats med penna på papper.24 Språkfrågan I sin ungdom hade Gibbon lockats av katolicismen och vid sexton års ålder konverterade han i lönndom. Den bestörte fadern sände honom till

8

Lausanne i Schweiz för omprogrammering och där kom han att stanna i fem år. Vistelsen ledde inte bara till att Gibbon återfördes till den rätta tron, han blev också helt tvåspråkig. Franska var länge hans förstaspråk när han skrev; det var det språk han tänkte på och det snabbaste sättet att vinna en stor internationell läsekrets. Anonymt lade han fram ett utkast till sin första bok inför ett litterärt sällskap i London; detta skall ha skett 1767. Han lyssnade till deras dom utan att ge sig till känna. Den omedelbara upplevelsen var smärtsam, medgav han senare, men med lite eftertanke erkände han det berättigade i kritiken.

Manuskriptet brast inte bara i lärdom, utan stilen var därtill alltför ordrik och svulstig. Franska språket hade visserligen avsatt en mängd litterära mästerverk, men Gibbon fann att det saknades goda stilistiska förebilder till den sorts allvarliga historieberättande han själv strävade mot.25 Valet att övergå till engelska influerades av den beundrade filosofen David Hume, som uppträdde som ett slags mentor åt den unge Gibbon.

Att skriva på franska var som att bära kvistar till skogen, skrev Hume med en lånad fras som Horatius använt om romerska författare som skrev på grekiska. I det artonde århundradet var grekiskan mest ett kuriosum medan latinet ännu frodades som de lärdas tungomål. På samma sätt, förutspådde Hume, skulle det engelska språket få en stadig och växande betydelse tack vare den brittiska koloniseringen av Nordamerika. Gibbon medgav att bekvämlighet och en önskan att bli allmänt läst hade dikterat hans val av språk och även om han fann Humes profetia högst sannolik så hade den bara marginell betydelse: han var nöjd om han kunde attrahera åtminstone några läsare i sin samtid och gjorde sig inga illusioner om att bli läst i eftervärlden på någon sida av Atlanten.26 Humes kommentarer gällde ett annat och tidigare arbete, men eftervärlden kan besanna hans förutsägelse, och att Gibbon senare bestämde sig för att skriva om det romerska rikets nedgång och fall på engelska har utan tvekan bidragit till verkets kvarlevande betydelse.

Senare i livet kastade han av anspråkslösheten och medgav att hopp om fortlevnad efter döden närs av tre sorters människor: föräldrar, religiösa svärmare och författare.27 Latinet hade Gibbon lärt sig att bemästra parallellt med franskan och hans kunskaper var

Det var i Santa Maria in Aracoeli ovanför trappan till vänster som Gibbon fick den första ingivelsen att skriva om Roms sönderfall. Gravyr av Giovanni Batistia Piranesi (1720–1778), 1700-talets andra hälft.

nästintill fulländade (italienskan fick han på köpet). Misstag förekommer, men de läsfel som senare utgivare uppmärksammat beror inte sällan på brister i de editioner Gibbon använt. Han var huvudsakligen självlärd i grekiska och den färdigheten gick inte lika djupt.28 Han ringaktade också den rådbråkade grekiskan i de senantika källorna, som för honom var ännu ett bevis på det kulturella förfall som ägt rum sedan den klassiska höjdpunkten ett halvt millenium före Kristi födelse. Prokopios var den ende av senantikens grekiska krönikörer som fann nåd inför hans kritiska blick.

Utgivningen I en ofta återgiven scen från hans grand tour har Gibbon själv berättat hur han fick en heurekaupplevelse då han i Santa Maria in Aracoeli på Kapitolium i Rom lyssnade till franciskanermunkarnas aftonsång den 15 oktober 1764. Han hade varit i staden mindre än en vecka.

Från unga år hade Gibbons strävan alltid varit att bli historiker, men han tvekade länge om

det rätta ämnet för ett mer allvarligt försök. Den nyare historien valde han bort då den så ofta var tendentiös och färgad av partistrider. I stället övervägde han vid olika tillfällen Richard Lejonhjärtas korståg, den franske kung Karl VIII:s italienska fälttåg, en biografi över sjökrigaren och upptäcksresanden Sir Walter Raleigh, en historia om Florens under Mediceerna och mycket annat. Det motiv som lockade honom mest var den ädla historien om frihetssträvandena i hans adopterade hemland Schweiz, men det föll på att en stor del av källmaterialet var skrivet på en arkaisk tyska, ett språk som han aldrig iddes lära sig.29 Men i kvällningen i den eviga staden, i basilikan byggd på ruinerna av det gamla Jupitertemplet, som han skrev, gick det plötsligt upp för Gibbon vad han skulle fördjupa sig i.30 Hans intresse för den romerska antiken hade väckts av en slump i de tidiga tonåren, men han ville nu inte ge sig i kast med den heroiska expansionsfasen – det hade andra gjort före honom. I stället skulle han beskriva Roms sönderfall. Hans första plan, inspirerad av platsen, var emellertid att beskriva stadens, inte imperiets, olyckliga öden.31

9

Den plötsliga ingivelsen har satts i fråga eftersom det tog många år innan den storslagna planen realiserades, år som fylldes av en mängd försök i andra ämnen.32 Men det finns ingen egentlig motsättning mellan dessa omständigheter. Han vore inte den förste, ej heller siste författare som fått en bokidé på ingivelse och burit den med sig i åtskilliga år i väntan på det rätta tillfället att sätta den i verket; det innebär inte att den mellanliggande tiden tillbringats i overksamhet eller varit fri från andra impulser.

Gibbons mer målinriktade studium inleddes 1768, men friheten att på allvar skriva historia kom först 1772, två år efter faderns död, då den aspirerande författaren 33 år gammal flyttade in med ett halvdussin tjänare, en dvärgspets, en papegoja och sin omfattande boksamling i ett hus på Bentinck Street i London. Där kunde han dela sin tid mellan biblioteket, societetslivet och huvudstadens boklådor.33 Inte långt därefter, 1774, inledde han dessutom en första period som ledamot av parlamentet. Han lade för övrigt aldrig ett enda förslag eller fällde ett enda yttrande fastän hans vänner menade att han rentav var bättre som konversatör än som författare – men bara i mindre sällskap.

I juni 1775 var manuset till den första volymen färdigt att tryckas. Gibbon hade kommit överens

Med utgivningen av två odödliga klassiker blev 1776 ett mirakelår för Gibbons förläggare Strahan & Cadell. Den 17 februari publicerades första delen av The Decline and Fall och knappt tre veckor senare, den 9 mars, kom Adam Smiths Wealth of Nations. Bägge verken kunde läsas i nära identisk typografisk utstyrsel.

10

med bokhandlaren Thomas Cadell (1742–1802) och boktryckaren William Strahan (1715–1785), bägge dominerande aktörer på Londons bokmarknad med författare som Samuel Johnson, David Hume, Adam Smith och Benjamin Franklin i sin utgivning.34 Gibbon hade inledningsvis förhandlat med sin vän förläggaren Peter Elmsley, men denne hade avböjt utgivningen som ekonomiskt alltför riskabel. Strahan hyste tvärtom de högsta förhoppningar. Han förutsåg att verket skulle bli en prydnad för samtiden, översättas till alla moderna språk och bli ett bestående litterärt monument.35 Gibbon och Strahan satt för övrigt i parlamentet under två sammanfallande perioder 1774–1784, men det finns inga indikationer på att det var politiken som förde dem samman.

Tryckning och korrekturläsning tog resten av året och det dröjde till den 17 februari 1776 innan den första volymen nådde bokhandelsdiskarna.

Den första utgåvan trycktes i kvartoformat och upplagan hade ursprungligen bestämts till 500 exemplar, men genom Strahans förutseende fördubblades den. Beslutet fattades efter att 25 ark redan färdigställts. När dessa tilltrycktes gjordes vissa korrigeringar och typografiska ändringar, vilket gör att den första volymen finns i två variantupplagor.36 Gibbon påpekade blygsamt och helt säkert riktigt att namnet på förläggaren gjorde mer för att sälja verket än namnet på författaren, men succén var omedelbar. Priset för en obunden volym var 1 guinea, vilket svarade mot drygt två svenska gulddukater eller närmare fem riksdaler, täckande en månadslön för en kvalificerad arbetare. Trots priset sålde den som ‘a threepenny pamphlet on current affairs’, enligt Cadell, och inom två veckor var hela upplagan slut.37 Gibbon skrev till sin styvmor: I have the satisfaction of telling you that my book has been very well received by men of letters, men of the world, and even by fine feathered Ladies, in short by every set of people except perhaps by the Clergy, who seem (I know not why) to shew their teeth on the occasion. A thousand Copies are sold, and we are preparing a second Edition, which in so short a time is, for a book of that price, a very uncommon event.38

Gibbon hade skrivit ett avtal som gav honom två tredjedelar av eventuell vinst på boken. Han tjänade 300 pund bara på den första tryckningen

och sammanlagt 4 000 pund på de tre första volymerna av The Decline and Fall, en god förtjänst.39 Framgången ledde även till att folk rusade för att få fatt i hans kommersiellt misslyckade förslingsverk, Essai sur l’étude de la littérature från 1761.

Priset på det sällsynta trycket femtondubblades på den antikvariska marknaden. Ivrig att bli utgiven hade den unge författaren skrivit över alla eventuella inkomster från skriften till boktryckaren, Thomas Becket, men Gibbon hade behållit upphovsrätten. Trots att Copyright Act från 1710 gett stärkt skydd åt författarna och förbjöd utgivningsprivilegier utan tidsbegränsning hade Londons boktryckare sett till att skydda sina intressen och vred ofta rättigheterna ur händerna på skribenter med svag förhandlingsposition.

Detta missbruk upphörde slutligen 1774 med det viktiga avgörandet Donaldson versus Becket, alltså just Gibbons gamle förläggare, i vilket överhuset dömde till författarnas förmån. Två år senare bönade Becket om rätten till en nyutgåva av Es­ sai sur l’étude, men Gibbon, förlägen över denna ungdomsförsyndelse, vägrade. Han kunde dock inte förhindra att den trycktes illegalt i Dublin, men inte heller denna utgåva stillade efterfrågan.

‘Such is the power of a name’, sammanfattade Gibbon lakoniskt.40 Till juni 1776 producerades en andra, lätt uppdaterad tryckning om 1 500 exemplar av The Decline and Fall och hälften var borta inom en vecka. Gibbons förläggare hade aldrig upplevt en sådan efterfrågan på en andra upplaga, menade han.41 I april 1777 utkom en tredje upplaga om 1 000 exemplar, fortfarande i kvarto men nu med fotnoter i stället för slutnoter. Gibbon föredrog själv att ha dem i slutet och det är därför kuriöst att hans bibliotekskatalog bara registrerar två av utgåvorna med fotnoter.

Till de snabbt slutsålda auktoriserade trycken skall fogas en piratutgåva i oktavformat med fotnoter producerad av Hallhead i Dublin 1776. Av de inkomster den inbringade såg varken författare eller förläggare en shilling, men detta slags uppmärksamhet stimulerade ändå Gibbons fåfänga. Piratutgåvor åsido gjorde Gibbon ändå god affär på sitt författarskap. Sammanlagt skall The Decline and Fall ha inbringat honom 9 000 pound sterling, vilket kan motsvara omkring 16 miljoner kronor i dag, en betydande om än ej ofantlig summa.42

Med sina inkomster kunde Gibbon leva ett bekvämt liv. ‘I am indeed rich’, skrev han belåtet på äldre dagar, ‘since my income is superior to my expense, and my expense is equal to my wishes.’ 43 Han kom från en förmögen familj och även om stora delar av kapitalet hade vårdslösats av fadern och farfadern fanns det tillsammans med de honorar som senare inflöt tillräckligt över för att han skulle vara ekonomiskt oberoende på en någorlunda hygglig nivå och kunna ägna sig åt sitt författarskap på heltid. Han hade blott en allvarlig kurtis, med den schweiziska författarinnan Suzanne Curchod, men deras äktenskapsplaner underkändes av Gibbons far. Curchod gifte sig senare med den bekante bankiren Jacques Necker och blev mor till Germaine de Staël. Vänskapen med Neckers bestod, men Gibbon förblev ensamstående livet ut.

Förlagsbranschen var under 1700-talet mer kom­ mersialiserad i Storbritannien än på kontinenten.

Författare var tidigt tvungna att finna avsättning för sina texter hos en läsande publik och endast få författare försörjdes genom statliga tjänster eller privata mecenater. Detta gynnade den framväxande skönlitteraturen, men inverkade menligt

Baselupplagan från 1789 som föredrogs av Gibbon, med noterna samlade i två separata volymer. Denna oktavutgåva innehöll också utvikbara kartor över olika delar av det romerska imperiet. Det här var förläggaren Johann Jakob Thurneysens andra Gibbonupplaga. En första hade utgivits 1787–1789 där volym 1–6 hade noterna sist i varje del medan volym 7–12 fick en separat del 13 med noter. Thurneysen köpte senare även utgivningsrätten till Adam Smiths The Wealth of Nations från Strahan.

11

på den historiska forskningen, som jämfört med Frankrike och Tyskland var skäligen enkel och ofruktsam. Historiska böcker författades av dilettanter med liten förmåga och vilja till vetenskaplig förnyelse. Men i samma mån som Gibbon underkände många av de inhemska föregångarna förkastade han litterärt orienterade skriftställare av Voltaires och Diderots art, som satte formuleringsglädje framför vetenskaplig noggrannhet och som dessutom var snåla med att citera andra.

Det särpräglade med Gibbons författarskap var att han lyckades kombinera ett säljande tilltal med ge­ digen akribi. Hans förmåga att appellera till både lekman och lärd var något nytt i Storbritannien.44 Fotnoterna Gibbons fotnoter är ett kapitel för sig. I idéhistorikern Anthony Graftons kartläggning The Footnote: A Curious History är Gibbon den person som har flest träffar i registret och han beskrivs som en nydanare som upphöjde fotnoten från snustorrt instrument för källredovisning till ett utrymme där författaren kan ge klipska och fyndiga blinkningar åt läsaren. I de famösa kapitlen 15 och 16, som väckte stor uppståndelse och som vi återkommer till nedan, avhandlade Gibbon kristendomens äldsta utveckling. Det som orsakade rabalder var hans sätt att beskriva den nya religionens etablering som ett historiskt fenomen, inte sällan med en skeptisk underton.

Onekligen skedde ju fantastiska mirakler under kyrkans äldsta tid, förklarade han utan att man vet om han menade allvar – något annat hade i alla händelser inte gått att hävda i skrift. Men lika onekligt var ju att slika mirakler inte förekom i samtiden. Vid något skede i historien måste de alltså ha upphört, om det nu ägt rum plötsligt eller gradvis. ‘The conversion of Constantine is the æra most usually fixed by Protestants’, konstaterade han i en fotnot. ‘The more rational divines are unwilling to admit the miracles of the fourth, whilst the more credulous are unwilling to reject those of the fifth, century.’45 Rationella teologer underkänner 300-talets mirakler, medan de mer godtrogna ogärna avfärdar 400-talets. Den här sortens tvetydiga och fyndiga formuleringar är återkommande i noterna.

Gibbon uppvisade en hållning till noter som ter sig gåtfull mot bakgrund av de ansträngningar

12

han gjorde både att författa och att försvara dem. Han skrev alltid huvudtexten först och tillfogade noterna i efterhand, ibland långt senare.

I hela verket uppgår de till över åtta tusen, men han menade att de störde det narra­tiva flödet.

Skulle de alls vara med kunde de med fördel samlas till separata volymer, som i Basel-upplagan framställd i fjorton oktavvolymer med noterna behändigt koncentrerade till de två sista. Det var på läsarnas enträgna begäran Gibbon gått med på att flytta noterna från slutet till botten på sidan, men han sade sig ofta ha ångrat sin efter­givenhet.46 Det är troligt att läsarnas preferenser vägdes in, men tungt vägande synpunkter kom även från David Hume i brev till hans och Gibbons gemensamma boktryckare William Strahan. Den uppburne filosofen måste ha läst Gibbons volym ganska omedelbart efter att den lämnat tryckpressen. Redan den 8 april, sju veckor efter publiceringen, skrev han ett långt och bokhistoriskt mycket intressant brev där han gav typografiska råd till Strahan.

The Author [Gibbon] tells me, that he is already preparing a second Edition. I intended to have given him my Advice with regard to the manner of printing it; but as I am now writing to you, it is the same thing. He ought certainly to print the Number of the Chapter at the head of the Margin, and it woud be better if something of the Contents coud also be added. One is also plagued with his Notes, according to the present Method of printing the Book: When a Note is announced, you turn to the End of the Volume; and there you often find nothing but the Reference to an Authority: All these Authorities ought only to be printed at the Margin or the Bottom of the Page.47

Hume förordade alltså en rad justeringar för att öka överskådligheten: kapitelnumren borde anges i övre delen av marginalen, levande kolumntitlar som rekapitulerar innehållet borde tillfogas och slutnoterna – åtminstone de uteslutande refererande – borde flyttas till botten av varje sida. Önskemålet om kolumntitlar var i och för sig märkligt eftersom utgåvan redan hade utförliga marginalrubriker, men till den andra upplagan hade kapitelnumren tillfogats just där Hume önskade. Till tredje upplagan 1777 hade även noterna justerats och återfanns nu längst ned på sidan.

Till Gibbons förtret.48

Religionen satt under lupp Gibbon tillhörde den sista generation som kände ett organiskt sammanhang med den antika världen. För honom var det inget anmärkningsvärt med att kontrastera Roms politiska omständigheter eller levnadskomfort mot förhållandena i hans egen tid, och då vann avgjort den samtid där politikerna respekterade medborgarnas frioch rättigheter och där karosserna hade fjädrande upphängningar. Liberalismen och industrialismen har inneburit ett paradigmskifte som gör alla sådana sammanställningar poänglösa. I gengäld var Gibbon tidigt medveten om att de historiska källorna måste bedömas i rätt kontext – om man bara läste klassikerna som tidlös litteratur utan förankring i ett tidsmässigt och socialt sammanhang gick deras grundläggande budskap förlorat. Denna uppfattning var inte helt etablerad i samtiden och hans historiesyn kan skänka insikter även åt oss sena tiders barn.49 Den inte minst klarläggande påminnelsen av att läsa Gibbon är att hela Medelhavsområdet

hängde samman religiöst. Gibbons egen religiositet har varit föremål för många studier. Han förefaller ha varit övertygad i sin tro på en Gud, men han var skeptisk till dennes många förkunnare på jorden. Efter sitt ungdomliga svärmande för katolicismen tycks han av praktiska och förnuftsmässiga skäl ha känt sig mest bekväm med de mer stillsamma protestantiska religionsyttringarna.

Störst uppmärksamhet efter utgivningen av den första volymen av The Decline and Fall väckte kapitel 15 och 16 i vilka han behandlade kristendomens födelse, framväxt och spridning, och dess väg från förföljd sekt till statsreligion. Att Gibbon behandlade kristendomens tidiga, heroiska era som ett historiskt fenomen och inte som den uppenbarade sanningens seger över vidskepelsen väckte anstöt i samtiden. I dag kan vi däremot se det förtjänstfulla i hans organiska synsätt på tidens religiösa motsättningar. Den klassiska polyteismen, den evangeliska missionen, kyrkans splittring i en östlig och västlig gren, islams framväxt – allt rörde sig hos Gibbon i en gemensam kontext, inte i separata rum.

Gibbons fickur och snusdosa i guld förvaras i dag på British Museum. Snusdosan införskaffades sommaren 1776 och kostade 37 pund, vilket var mer en tiondel av arvodet för den första, succéartade tryckningen.

Dosan hade genom Horace Walpoles förmedling framskaffats i Paris av den berömda salongsvärdinnan Marie Anne de Vichy-Chamrond, markisinna av Deffand.

13

Gibbons värja från 1780-talet förvaras i dag på British Museum. Varje gentleman bar blankvapen, men Gibbon hade också en gedigen militär karriär som kapten i hemlandsförsvaret 1759–1762. ‘The discipline and evolutions of a modern battalion gave me a clearer notion of the phalanx and the legion; and the captain of the Hampshire Grenadiers (the reader may smile) has not been useless to the historian of the Roman Empire.’

Bland Gibbons officerskamrater och dryckesbröder fanns för övrigt skriftställaren John Wilkes, senare berömd för sin oförtröttliga kamp mot inskränkningarna i den brittiska pressfriheten.

Redan i det andra kapitlet hade Gibbon framhållit den grundläggande toleranta karaktären i de ursprungliga polyteistiska religioner som utövades över hela imperiet.

Such was the mild spirit of antiquity, that the nations were less attentive to the difference than to the resemblance of their religious worship. The Greek, the Roman and the Barbarian, as they met before their respective altars, easily persuaded themselves that, under various names and with various ceremonies, they adored the same deities.50

Polyteismen var kongenial med ett multietniskt imperium som det romerska. Religionens roll är att tygla de onda passionerna och under de gamla gudarna fick envar bli salig på sin fason så länge man inte bröt mot vissa gemensamma mellanmänskliga levnadsregler. Historikern Roy Porter har jämfört det med den gemensamma religionen fotboll, där utövarna kan dyrka olika lag.51 I detta tillstånd hade kristendomen kunnat fungera som en av många godtagbara kulter. Vändpunkten kom när Konstantin I (d. 337) konverterade. Gjorde han det av övertygelse? Av beräkning? Av statsräson? Gibbon lutade åt det senare.

14

The primitive Christians derived the institution of civil government, not from the consent of the people, but from the decrees of heaven. The reign­ ing emperor, though he had usurped the sceptre by treason and murder, immediately assumed the sacred character of viceregent of the Deity. To the Deity alone he was accountable for the abuse of his power; and his subjects were indissolubly bound, by their oath of fidelity, to a tyrant who had violated every law of nature and society.52

Inte nog med att Gibbon skildrade uppenbara ogudaktigheter i positiv dager, han ställde dem dessutom i positiv kontrast till kristendomen: ‘Some obscure traces of an intolerant spirit’ fanns på sina håll och i synnerhet hos kristna och judar, det vill säga bokens folk.53 Gibbons val att inte behandla kristendomen som en teolog, utan som en historiker och filosof, kom att bereda honom åtskilliga bekymmer.

Till att börja med hade han svårt att koncentrera framställningen även om han i tre genomskrivningar lyckades minska omfånget avsevärt. Han var ändå missnöjd med slutresultatet, och hade han vetat vilken uppståndelse de skulle orsaka,

hur många fiender och få vänner de kom att rendera honom, hade han övervägt att skriva om bägge kapitlen helt och hållet, suckade han.54 Cambridgeteologen Richard Watson inledde attackerna med An Apology for Christianity in a series of letters addressed to Edward Gibbon (1776), men den skriften föranledde inget svar. Ytterligare ett par publikationer förbigicks utan respons, men när Henry Edwards Davis, en tjugotvåårig obemärkt Oxfordteolog, gav sig in i leken och anklagade Gibbon för plagiat, felciteringar och bristande akribi var det ett angrepp på hans heder och ställning som historiker. Gibbon författade en skoningslös, bitvis arrogant och inte särskilt elegant replik. Davis hade kontrollerat mot fel editioner, skrev han nedlåtande, men han var välkommen att besöka Gibbons hem närhelst han själv var ute så skulle hans tjänare ge honom möjlighet att konsultera rätt upplagor i biblioteket.

Efter denna lilla förlöpning återtog Gibbon behärskningen och förbigick all vidare kritik med tystnad.55 Fram till Gibbons död publicerades åtminstone 58 separata skrifter vid sidan av ett stort antal tidnings- och tidskriftsartiklar med kritiska angrepp på hans verk och framför allt hans hädiska beskrivning av kristendomen. Detta uttryck för den galliska smittan var opassande för en engelsman och skämde det annars utmärkta verket, hette det i en typisk recension: We lament that, in a work which in other parts, breathes the liberal and manly spirit of Greece and Rome, the Author should descend to employ against the religion of his country and its professors, the oblique and insidious artifices of the Gallic school and of Voltaire, its superficial master.56

Gibbons indignation över anstormningen övergick i indifferens, som han själv uttryckt det, men i somliga kretsar gjorde hans deism hela verket förhatligt och det upphörde inte med hans död.

Hans gamla college i Oxford, där han tillbringat fjorton olyckliga och ofruktbara måna­der, väg­ rade på denna grund rentav att ta emot ett exemplar av hans samlade verk som gåva.57 Det väsentliga i det långa loppet var likväl inte den kritik han mottog, men att han trots allt gick välbe­hållen genom striden. Det var efter detta uppen­bart att kyrkan inte hade någon särställning, utan kunde och måste behandlas på samma villkor som andra

historiska fenomen. Detta var Gibbons bidrag till det stora upplysningsprojektet.58 Gibbons bibliotek För Gibbon var läsning en lidelse som krävde ett ändamål och böcker var inte bara en passion, utan också en förutsättning för hans arbete. Han följde upp spår i offentliga bibliotek där sådana fanns att tillgå (i Lausanne, Genève och Bern, men inte i London), men grunden för hans studier fanns i hans egen boksamling. Genom kataloger och korrespondens kan dess tillväxt följas: År 1777 ägde han 1 920 titlar fördelade på 3 300 volymer. Sex år senare uppgick samlingen till mellan fem och sex tusen volymer, och 1788 hade den ökat med ytterligare något tusental. Böckerna förvärvades mestadels på auktioner och i huvudstadens många boklådor. ‘To a lover of books the shops and sales of London present irresistible temptations’, skrev han.59 Hans bibliotek var avsett för studier, inte för uppvisning: I may allow myself to observe that I am not con­ scious of having ever bought a book from a motive of ostentation, that every volume before it was deposited on the shelf was either read or sufficiently examined, and that I soon adopted the tolerating maxim of the elder Pliny, nullum esse librum tam malum ut non ex aliqua parte prodesset [ingen bok är så usel att inte något nyttigt går att vinna därur].60

I ett enda fall gav Gibbon luft åt bibliofila böjelser. Det gällde Robert och Andreas Foulis utgåva av Homeros, korrekturläst sex gånger av orientalisten George Muirhead och grecisten James Moor. De fyra foliovolymerna, tryckta 1756–1758, förlades av det samlade professorskollegiet i Glasgow och beundrades och prisbelönades både för sin typografi och för sin vetenskapliga noggrannhet. Gibbon stämde in i hyllningarna: As the eye is the organ of fancy, I read Homer with more pleasure in the Glasgow edition. Through that fine medium, the poet’s sense appears more beautiful and transparent.61

De skilda förvärvskanalerna gav Gibbons boksamling ett disparat utseende och de av hans volymer som i dag kan spåras visar ingen uniformitet, inte ens i märkningen. Många gånger saknas ägaranteckning; ibland finns en signatur

15

med penna; stundom har han applicerat en enkel etikett med e. gibbon i kapitälskrift; efter 1780 anbringade han gärna sitt exlibris med familjevapnet. Bokägarmärket är känt i två varianter, bägge graverade av R. B. Hughes på Bond Street några kvarter från Gibbons hem.62 Den äldsta katalogen var indelad i åtta ämneskategorier: Historia, Teologi, Juridik, Filosofi, Konster och vetenskaper, Klassiker (literae huma­ niores), Blandat samt Småskrifter. Historia och klassiker utgjorde precis hälften av titlarna. De senare katalogerna upprättades på kort. Varifrån Gibbon fått inspirationen går inte att veta säkert, men det var ett helt nytt sätt att registrera en samling. Några färdiga katalogkort fanns inte att införskaffa, utan han använde den blanka baksidan på spelkort. Den 15 maj 1791 utfärdade den franska konstituerande nationalförsamlingen regler för katalogiseringen av böcker – detta anses vara den äldsta nationella regleringen i sitt slag. Bakgrunden var att en stor mängd ecklesiastiska boksamlingar nyligen hade nationaliserats och kronan behövde få överblick över tillgångarna. Bibliotekarien Gaspard Michel LeBlond föreslog att denna nationella samkatalog skulle registreras på spelkort. År 1775 hade metoden beskrivits av abbé François Rozier, som upprättade ett index över den franska vetenskapsakademiens handlingar.

För honom var dock spelkorten ett mellanled för att organisera stoffet innan det överfördes till det färdiga alfabetiska registret, som trycktes i bok-

Gibbons första exlibris.

16

form. Det förefaller som om detta transitiva bruk av katalogkort hade viss utbredning i Frankrike vid samma tid. Hofbibliothek i Wien var 1780 möjligen först med att upprätta en kortkatalog, vilken fördes på styva pappersark med religiösa bilder som skars till för det nya ändamålet. För privatpersoner var spelkort ett lämpligt medium eftersom de var enkelt åtkomliga, förhållandevis standardiserade i formatet och normalt hade vita baksidor till en bit in på 1800-talet.62a Gibbon föregrep det franska nationella regelverket (hans kortkatalog tycks inte ha upp­daterats efter 1789), men anknöt alltså till ett bruk som prövades i samtiden. Somliga poster har Gibbon själv registrerat, men huvudsakligen är det någon annan person, som bara haft ytlig kännedom om böckerna och deras innehåll, som hållit i pennan.

Det är oklart om kortkatalogen var en tillfällig eller permanent lösning, men Gibbon hade behov av flexibilitet eftersom hans böcker var spridda på flera orter och sannolikt hade han ambitionen att någon gång sammanföra dem. Han följde samma katalogiseringspraxis som nationalförsamlingen senare fastslog i lag: författarnamn (när detta var känt), titel, tryckort och -år samt format. I den franska nationella inventeringen var bokens värde viktigt och därför angavs även inbindning – exempelvis M. R. för maroquin rouge, röd marokäng. Gibbon, som saknade utvecklat intresse för böckernas form och estetiska kvaliteter, dispenserade sådan information. En annan skillnad var att Gibbon organiserade sina kort på tvären, som i senare tiders cardskataloger, medan den franska lagen föreskrev stående registrering.

Sitt första bibliotek hade Gibbon inrättat i den bostad på Bentinck Street i Londons Marylebone, där han installerade sig 1772. Där bodde han i elva år och skrev de fyra första volymerna av The Decline and Fall. Biblioteksrummet hade en eldstad och ljusblåa papperstapeter med guldbård.

Bokskåpen var vitmålade med en skuren fris.

När Gibbon flyttade till Lausanne 1783 var han tvungen av magasinera en stor del av biblioteket hos sin vän Lord Sheffield på Downing Street.

Folio- och kvartoutgåvor byttes mot mer behändiga format. Ett urval av runt två tusen böcker, de mest använda och de mest svåråtkomliga, fraktades i lårar till Schweiz och kompletterades snart med nya förvärv. Gibbons nya bostad hos ungdomsvännen Jacques-Georges Deyverdun var

Campo Vaccino. De begravda resterna av det gamla Forum Romanum försänkte 1700-talets bildade resenärer i sentimentala meditationer. Gravyr av Piranesi, 1700-talets andra hälft.

spatiös och i stället för utsikt mot en trång innergård fick hans bibliotek en vidsträckt vy över vingårdar, sädesfält, skogar och en sjö; i fjärran skym­tade Savojens berg. Biblioteket fördelades på två rum och ett förmak, väggarna var boaserade och målade i en gulvit kulör. Ena långsidan öppnade sig mot söder med tre stora fönster, de andra väggarna täcktes av 27 inbyggda bokskåp med flyttbara hyllplan. Bokskåpen med massiva trädörrar kunde stängas och låsas och därmed helt dölja sitt innehåll. Över eldstaden hängde Joshua Reynolds’ porträtt av vännen Lord Sheffield. Sedan en vattenklosett 1791 installerats i anslutning till biblioteket var Gibbons bekvämlighet fulländad: ‘few men of letters, perhaps, in Europe, are so desirably lodged as myself’.63 Gibbons bibliotek splittrades efter hans död, men många av böckerna återfinns i dag i privata

och offentliga samlingar i Storbritannien och Förenta staterna.64 Kirurgen Geoffrey Keynes, bror till ekonomen, rekonstruerade på 1930-talet stora delar av biblioteket via Gibbons egna kataloger, fyra auktionskataloger och några smärre handskrifter (se not 57). Keynes uppskattade att han på så sätt lyckats registrera omkring fem sjättedelar av de böcker Gibbon ägt. Sommaren 2017 förvärvade universitetsbiblioteket i Cambridge en tidigare okänd förteckning, upprättad omkring 1870, som bidrar med ytterligare information om Gibbons böcker.65 Det är intressant att jämföra Gibbons bibliotek med Carl Fredrik Fredenheims (1748–1803), Sveriges störste kännare av antiken vid samma tid.

Hans stora bibliotek såldes på auktion 1805, katalogen innehåller över 2 000 nummer. Gibbons bibliotek var inte uteslutande ägnat antikstudiet

17

– här fanns även naturvetenskap, reseskildringar från främmande världsdelar och skönlitteratur. I jämförelse var dock Fredenheims bibliotek långt mer inriktat på samtida förhållanden. Medan Gibbon ägde en stor mängd böcker på latin var de sällsynta hos Fredenheim, som vid sidan av svenska helst läste på franska, tyska och italienska. Några stickprov visar få överensstämmelser mellan de bägge boksamlingarna och att döma av dessa exempel tycks det inte ha funnits någon självklar europeisk kanon för klassiska studier.

Tillemont och Montesquieu, som var Gibbons nära följeslagare, saknades exempelvis hos Fredenheim. Över huvud taget fyllde antikstudiet en överraskande begränsad del av hans bibliotek, som mer upptogs av reseskildringar, nyare historia och samtida politik. Gibbons The Decline and Fall, som inom några år fanns översatt till franska (1776–1795), italienska (1779–1792) och tyska (1779–1793), saknades bland Fredenheims böcker.

Friedrich August Cleve, som drev lånebibliotek i Stockholm 1783–1796, hade däremot både en engelsk och en tysk utgåva av Gibbon i sin katalog, så efterfrågan tycks ha funnits.66 Förklaringar till Roms nedgång och fall Hur förklarade Gibbon Roms fall och hur står sig hans förklaringar mot den moderna forskningen? För en generation sedan sammanställde den tyske historikern Alexander Demandt 210 förklaringar till Roms undergång, vilka hämtats ur uppemot 2 500 vetenskapliga arbeten.67 Det går inte att finna någon allmän konsensus i denna massa av vetande och tyckande. Teorier har kommit och gått och även synen på själva upplösningen har förändrats. Att Konstantinopels fall 1453 innebar den slutliga upplösningen av det bysantinska imperiet har aldrig ifrågasatts, men vad hände egentligen 476, året då Västrom traditionellt antas ha gått under? På senare år har det varit populärt att tala om ‘transformation’ hellre än ‘undergång’. Det året störtades visserligen den maktlöse barnkejsaren Romulus Augustulus av barbarkrigaren Odovakar, men denne var redan klient till den mer potente kejsar Zeno i Konstantinopel. Senaten återställde västs regalier till Zeno, som lät Odovakar fortsätta att styra Italien under invanda former och med vederbörlig underdånighet gentemot härskaren i öst. De forna

18

provinserna i Afrika, Spanien, Gallien och Britannien var redan uppsplittrade i en rad mer eller mindre oberoende barbarkungadömen, men många av deras regenter försökte efter bästa förmåga att styra enligt vedertaget mönster och behålla den romerska administrativa apparaten. För de flesta vanliga människor fortsatte livet som tidigare, menar transformationsförespråkarna, och förändringarna skedde endast långsamt och för det mesta oblodigt. Större betydelse på sikt hade den östromerska kejsarens ovilja att medge en särställning åt den allt mäktigare påven i Rom, vilket splittrade kyrkan och vidgade den kulturella klyftan mellan öst och väst.

En av de mest namnkunniga förespråkarna för denna uppfattning är klassicisten Peter Brown som i början av 1970-talet lanserade, eller åtmin­stone populariserade, begreppet late an­tiquity, sen­antiken, för att beskriva ett övergångsskede och komma bort från det etablerade undergångs­scenariot.68 På 1990-talet vann denna tolknings­modell empirisk styrka genom det stora forsknings­ programmet The Transformation of the Roman World, finan­ sierat av European Science Foundation.69 Svenska läsare har kunnat bekanta sig med dessa idéer genom Dick Harrisons bok Krigarnas och helgo­ nens tid.70 Bland dem som ifrågasatt transformationstesen måste nämnas arkeologen Bryan WardPerkins, som med The Fall of Rome and the End of Civilization har författat en modern klassiker.

De skriftliga källorna visar tydligt, argumenterar Ward-Perkins, att barbarinvasionerna chockerade den romerska befolkningen, som kände en djup animositet mot den nya okultiverade härskarklassen. Mer än så visar emellertid de arkeologiska lämningarna en omedelbar och betydande nedgång i materiell välfärd från vilken det tog Västeuropa närmare tusen år att återhämta sig. Splittringen av Romarriket innebar att ett avancerat ekonomiskt system byggt på specialisering och långväga handel kollapsade. Hans mest talande bevisning hämtas från de skärvor av bruksföremål i keramik som återfinns i stora mängder på varje utgrävningsplats i Europa. I Rom tillverkades drejad keramik av hög kvalitet i industriella centra och spreds till låga priser över hela imperiet, från Britannien i norr till Syrien i öster. Från omkring år 500 upphörde penningekonomin att fungera och kulturlagren uppvisar

plötsligt handknådat lergods i stället för drejat.

Folk kunde inte längre köpa billiga bruksföremål och man hade glömt bort hur man själv tillverkade dem. Samma tendens visar sig på område efter område: tamboskapens mankhöjd sjönk påtagligt, stora stenhus ersattes av mindre träbyggnader, skrivkonsten föll allt mer i glömska och så vidare.71 Men var det egentligen yttre eller inre faktorer som ledde till Roms undergång? Militärhistorikern Adrian Goldsworthy har utförligt argumenterat för det senare. De barbariska stammarna invandrade (snarare än invaderade) visserligen i strida strömmar, men inga av dem var intresserade av att upphäva samhällsordningen, tvärtom ville man njuta dess frukter. Det som ledde till Roms undergång var i stället de ständiga statsvälvningarna och militärkupperna på högsta nivå. Under nästan hela 200-talet var det inbördeskrig någonstans i riket och konkurrerande krigsherrar tävlade oupphörligt om kejsarmakten. Rom föll inte för att någon ville upplösa väldet, det föll för att ingen var kapabel att bevara det. Även om det skedde en återhämtning under 300-talet blev byråkratin allt mer upplöst och dysfunktionell. ‘The most depressing feature of the later empire’, sammanfattar klassicisten Michael Grant, ‘is the apparent absence of public spirit.’72 Armén kunde inte längre stå emot de yttre fienderna – som med tiden själva blev legoknektar i imperiets sold! När visigoternas kung Alarik plundrade Rom år 410 var det inte alls fråga om någon invasion. Han och hans män utgjorde den romerska armén och hade gjort så i decennier, påpekar den amerikanske historikern Ramsay MacMullen.73 Gibbon och Roms nedgång och fall Vad hade då Gibbon att säga om allt detta? Sanningen att säga hade han nog ingen klar uppfattning om de verkliga orsakerna till det sammanbrott han ville beskriva. Delvis handlar det om att 1700-talets historieskrivning inte var teorioch förklaringsdriven på samma sätt som senare tiders. Delvis handlar det om att verket växte fram parallellt med två decenniers inläsning och ökade insikter. När han gav sig i kast med sitt arbete hade han ett synopsis men ingen tydlig idé om vart han var på väg. Han erkände sin skuld

Louis-Sébastien Le Nain de Tillemont porträtterad i halvfigur och under arbete i sitt bibliotek. Tillemont var Gibbons stora förebild. Odaterad gravyr från 1700-talet. CC0 Bibliothèque nationale de France.

till tidigare historiker och det var särskilt två föregångare han tog spjärn emot: Tillemont och Montesquieu.

Louis-Sébastien Le Nain de Tillemont (1637– 1698) var en fransk jansenist och historiker som författade dels en krönika över Roms kejsare i sex volymer, dels en historik över kristendomen i sexton volymer.74 Bägge verken slutade i 500-talet och Gibbon citerade honom med uppskattning så

19

länge de hade sällskap genom det förflutna. Det förra verket hade följande förklaring i Gibbons smak på titelsidan: ‘Justifiée par les citations des auteurs originaux. Avec des notes pour éclaircir les principales difficultez de l’histoire’, belagt med citat ur originalkällor och med förklarande noter för att utreda historiska snårig­heter. Tillemonts skildring slutar med Justinianus, då Gibbon endast kommit halvvägs: ‘And here I must take leave for ever of that incompar­able guide – whose bigotry is overbalanced by the merits of erudition, diligence, veracity, and scrupulous minuteness’, suckade han beklagande när deras vägar skildes åt.75 Gibbons inställning till Montesquieu var mer kluven.76 Dennes tankar om orsakerna till romarnas storhet och om deras förfall var närmast en essä i 23 korta kapitel och präglades inte alls av den vetenskapliga noggrannhet som Gibbon uppskattade hos Tillemont.77 På tal om senantikens krönikörer gjorde han en källkritisk reflektion: ‘their knowledge will appear gradually to increase, as their means of information must have have diminshed: a circumstance which frequently occurs in historical disquisition.’78 Denna iakttagelse kunde delvis appliceras på Montesquieu och Gibbon kritiserade också hans historie­relativism när han försvarade tyranniska lagar med argumentet att moraluppfattningar är tidsbundna.79 Gibbon var, som redan på­ pekats, själv medveten om att olika historiska epoker måste bedömas utifrån sina egna förutsättningar, men han rörde sig i grunden i samma politiska universum som Aristoteles och där var despoti alltid ett hot och civil frihet under visa lagar det högsta goda. Montesquieu förklarade Roms förfall med att dess grundlägg­ ande republikanska dygder korrumperades när de jämka­des mot lokala rättsprinciper hos de under­kuvade folken.80 Gibbon, som sökte många både externa och interna förklaringar hellre än en enda fördärvad princip, var skeptisk men kan däremot i det allmänna upplägget ha inspirerats av Montesquieu. Denne arbetade med kontraster – grandeur kontra décadence – medan Gibbon kom att ägna sig åt gradvis förändring: decline ledande till fall.

Michael Grant räknar till ‘minst två dussin’ orsaker till Roms nedgång och fall hos Gibbon: militära, politiska, ekonomiska och psykologiska.81

20

Kommen till året 476 hade Gibbon nått det mål han inledningsvis föresatt sig och samlade sig till några generella observationer om det romerska imperiets fall i väst. På tiotalet sidor lämnade han det närmaste han någonsin kom en sammanfattning.82 Ingen av de moderna förklaringar som diskuterats ovan står i motsättning till Gibbons slutsatser och Grant kallar honom med rätta ‘superb and never truly superseded’. Roms nedgång, förklarade Gibbon, var en naturlig och oundviklig konsekvens av dess omåttliga storhet. Det ökade välståndet spädde på förruttnelseprocessen; de destruktiva faktorerna multiplicerades i takt med erövringarna; imperiets överbyggnad bars upp av rämnande kolonner och måste förr eller senare falla samman under sin egen vikt. De segerrika legionerna som underkuvat främmande folkslag började kränka först republikens frihet sedan kejsarens höghet. Allt mer ängsliga härskare söndrade den statsmakt som höll ihop riket och upplöste den militära disciplin som hotade deras egen säkerhet men samtidigt utgjorde värnet mot yttre fiender. Flärd och slöseri ersatte dygd och meriter.

I takt med förfallet blev den kulturella klyftan mellan imperiets latinska och grekiska delar allt mer accentuerade. ‘The story of its ruin is simple and obvious; and, instead of inquiring why the Roman empire was destroyed, we should rather be surprised that it had subsisted so long.’83 En arbetsseger Efter framgångarna med den första volymen av The Decline and Fall var Gibbon en celebritet.

Det saknas uppgifter om hur stora upplagor som trycktes av nästa volym, men entusiasmen var inte fullt så stor som förut. Nyhetens behag hade mattats och allmänheten förtjustes inte längre över en tidigare okänd stjärna på den litterära himlen, var Gibbons nyktra analys.84 Likväl annonserades en andra upplaga av volym två redan inom elva veckor. Det hela var ett marknadsför­ ingsknep av Strahan: arken härstammade från den första tryckningen och endast titelsidan var utbytt för att ge sken av större åtgång.85 Gibbon fortsatte dock att leverera i oförminskad takt: volym två (kapitel 17–26) och tre (27–38) publicerades i mars 1781, medan fjärde, femte och sjätte volymen (39–47; 48–57; 58–71) var färdigtryckta i april 1788. Publiceringen uppsköts dock till den

8 maj för att sammanfalla med Gibbons femtioettårsdag. William Strahan hade nu avlidit och efterträtts av sonen Andrew, som förde firma­ namnet vidare. De sista volymerna trycktes i 3 000 exemplar.

Färdigställandet hade krävt viss uthållighet.

Den sista arbetsvintern hade Gibbon frångått sin vana att endast skriva på morgnar och förmiddagar för att sedan ägna resten av dagen åt kortspel och umgänge. Sällskapslivet fick nu träda åt sidan och eftermiddagar och kvällar upptogs av läsning och författande. Gibbon har själv beskrivit stunden då han slutligen lade ned pennan, 8 290 dagar efter att han fått den första ingivelsen till verket. Det var mellan klockan elva och midnatt den 27 juni 1787 i ett lusthus i trädgården i Lausanne.

Han klev därefter ut i den ljumma månljusa natten. Först kände han glädje och lättnad över att ha återfått sin frihet och någon stolthet över det verk som skänkt honom berömmelse.

But my pride was soon humbled, and a sober melan­ choly was spread over my mind by the idea that I had taken my everlasting leave of an old and agree­ able companion, and that, whatsoever might be the future date of my history, the life of the historian must be short and precarious.86

De senare volymerna mottogs med större behärskning än de förra, vilket delvis kan ha berott på ämnet. ‘I am sorry you should have pitched on so disgusting a subject as the Constantinopolitan History’, sade skriftställaren Horace Walpole till Gibbon, ‘I fear few will have patience to read it.’87 Detta var en medveten spydighet men förmodligen också en korrekt bedömning. Fastän Gibbon menade att han nu hade uppövat sin stil till större perfektion har även eftervärlden varit kyligare i sitt omdöme. Det är också uppenbart att han inte behärskade materialet på samma sätt som i de tidigare volymerna. Trots eller kanske på grund av det finner man här en av arbetets verkliga delikatesser, det fartfyllda kapitel 48 där Gibbon rusar genom femhundra år av bysantinska palatsintriger, lönnmord och incestuösa förbindelser. Kapitlet öppnade den fjärde volymen där han drog upp planen för återstoden av verket: ‘the causes and effects of the decline and fall of the Eastern empire’. För att inte belasta den resterande framställningen med de illdåd och snaskigheter som präglade östkejsarnas liv rev han av dem i ett

Gibbons profilporträtt i jaspergods från Wedgwood cirka 1790, efter Joshua Reynolds. © Victoria and Albert Museum, London.

snabbt svep. Konstantinopel var visserligen arvtagare till Aten och Rom But the subjects of the Byzantine empire, who assume and dishonour the names both of Greeks and Romans, present a dead uniformity of abject vices, which are neither softened by the weakness of humanity nor animated by the vigour of memorable crimes.88

Detta aforistiska omdöme är väl typiskt för samtiden och bysantinsk har ju blivit ett adjektiv som beskriver lömskheter av allehanda slag. Moderna forskare delar inte denna svartmålning och kapitlet har beskrivits som ‘the weakest in the whole work’.89 Det bygger i huvudsak på tendentiösa krönikor och det är symptomatiskt att kapitlet nästan helt saknar noter. Gibbon hade inga höga tankar om Bysans, som hade varit en civilisationens sidolinje utan naturliga arvingar, men det är framför allt koncentrationen i avsnittet som gör tavlan så mörk. När ohyggligheterna vid hovet i de följande delarna vävdes in i ett mönster av större strukturer ljusnade nyanserna. Underhållningsvärdet i kapitel 48 är dock svårslaget.

21

AMS Press i New York som hade en stor akademisk utgivning med fokus på 1700-talet publicerade 1974 ett gediget faksimiltryck av Burys andra Gibbon-utgåva.

Förlaget är numera nedlagt.

J. B. Burys första utgåva av The Decline and Fall trycktes 1896–1900, då han ännu var professor i Dublin.

Han flyttade senare till Cambridge, där han förblev livet ut och bedrev bysantinska och idéhistoriska studier.

Även om det fullbordade verket inte gick alldeles fritt från kritik hyllades det sammantaget som en storslagen livsgärning och en prydnad för den brittiska lärdomen. Gibbon var nöjd med avslutat värv och dröjde med att inleda några allvarligt syftande skrivprojekt. Han blev kvar i Lausanne och ägnade sig åt umgängesliv och åt att författa sina memoarer, som är kända i sex ofullbordade utkast. Sommaren 1793 reste han till England för att trösta sin vän Lord Sheffield, som nyss blivit änkling. Nu började han dra upp planer för en krönika om medeltidens Britannien från Gildas den vise till huset Tudor, men medan han vistades i London avled han i en hastigt utvecklad bukhinneinflammation den 16 januari 1794.

Moderna utgåvor Att läsa Gibbons mastodontverk är inte bara en intellektuell, utan också en fysisk upplevelse.

Hela texten finns åtkomlig på flera håll på nätet, men att ta sig igenom 3 000–4 000 sidor elektronisk text är inget för en bokvän. Man vill se hur läsningen avancerar genom volymerna på hyllan och känna hur varje bok bläddras till en allt tjockare arkbunt under vänster tumme. I dag torde den mest lättåtkomliga utgåvan av Gibbon vara Everyman’s kompletta och hanterliga fyrbandsedition. På antikvariaten finner man lätt Folio Societys sympatiska åttabandsutgåva i vari­ erande bandutformning. Även om den är typografiskt tilltalande och har ett trevligt bildmaterial avråder jag från den eftersom majoriteten av noterna har uteslutits; Gibbon vinnlade sig om god akribi och trots att många av hans torra

sarkasmer behållits innebär uteslutningarna ett klumpigt ingrepp i helheten.

Min egen favoritutgåva är John Bagnell Burys edition, vars andra upplaga trycktes 1909–1914 och ännu i dag är den vetenskapligt mest användbara.

Bury (1861–1927), som själv var en av 1900-talets ledande auktoriteter på senromersk historia, publicerade hela originaltexten tillsammans med en introduktion, omfattande appendix och ett sparsmakat bildmaterial. Den stora vinsten är emellertid Burys egna noter och kommentarer i vilka han korrigerar Gibbon i ljuset av den historiska forskningens landvinningar under 1800-talet. Bury hyste den största beundran för Gibbon men hans egen beläsenhet ter sig lika respektingivande. Gibbons biograf David Morrice Low undvek att citera denna utgåva med motiveringen att Burys tillagda noter försvårade hänvisningar – Low hänvisade till kapitel och nothänvisning så att läsaren kunde slå upp i valfri utgåva som fanns till hands. Denna synpunkt bör emellertid inte bekymra den som i dag vill läsa eller använda verket; Burys utgåva är fortfarande att betrakta som den vetenskapliga standardutgåvan. På 1970-talet gav AMS Press i New York ut ett mycket trevligt nytryck av Buryeditionen i sju halvband med skinnryggar och gedigen klot med svarta titelfält på frampärmen.

Utgåvan är lättåtkomlig och förhållandevis billig i USA och även med fraktkostnaden adderad är det en prisvärd investering.

Penguin gav 1996 ut en trebandsutgåva redigerad av David Womersley, professor i engelsk litteratur i Oxford. Tillsammans med Oxford Uni­versity Press förbereder han för närvarande en komplett utgåva i 26 volymer av Gibbons korrespondens och samlade skrifter.

NOT ER 1. Den första svenska översättningen är faktiskt en av de tidigaste. Den kom efter de franska, tyska och italienska, men före de spanska och ryska. Översättare var Carl Gustaf Wadström (1787– 1841) och Johan Fabian Hedblad (1790–1854). Verket publicerades i elva volymer under titeln Historia om romerska rikets aftagande och fall (1820–1829). Förläggare var den store och expansive boktryckaren Nils Magnus Lindh i Örebro.

2. Adrian Goldsworthy, The Fall of the West: The Slow Death of the Roman Superpower (London: Weidenfeld & Nicolson, 2009).

3. Jfr Mark Whittow, ‘Do Byzantine Historians Still Read Gibbon?’, i The Cambridge Companion to Edward Gibbon, red. Karen O’Brien och Brian Young (Cambridge: Cambridge University Press, 2018), s. 128–31.

4. Flavios verk trycktes redan på inkunabeltiden: Roma instau-

rata (Rom 1471); Roma triumphans (Brescia/Mantua 1472/1473); Historiarum ab inclinatione Romanorum imperii decades (Venedig: Octavianus Scotus, 1483).

5. Edward Gibbon, Memories of My Life. Edited and with an introduction by Betty Radice (London: The Folio Society, 1991), s. 146.

6. Edward Gibbon, The History of the Decline and Fall of the Roman Empire, 1–7. Edited with introduction, notes, and appendices

by J. B. Bury (London: Methuen & Co, 1909–1914), här vol. 1, kap.

3, s. 85f.

7. Gibbon, The Decline and Fall, 3, kap. 23, s. 439.

8. Gibbon, Memories of My Life, s. 152, 163.

9. Analytical Review, 24 (1796), s. 348, cit. efter Jane Elizabeth Norton, A Bibliography of the Works of Edward Gibbon (Oxford:

23

Oxford University Press, 1940), s. 69. Se George Malcolm Young, Gibbon (London: Rupert Hart-Davis, 1948 [1932]), s. 85–97, för en senare analys av Gibbons stil.

10. Jfr Young, Gibbon, s. 79f.; Paul Cartledge, ‘Vindicating Gibbon’s Good faith’, Hermathena, 158 (1995), s. 138f.

11. Roy Porter, Edward Gibbon: Making History (London: Weidenfeld & Nicolson), s. 3ff.

12. Jfr Peter Englund, ‘Kring mikrohistoria – utsikten från den andra sidan kullen’, Historik tidskrift, 138 (2018).

13. Gibbon, Memories of My Life, s. 69f., 73f., 115, 170.

14. Gibbon, Memories of My Life, s. 117, 156f. Se även Young, Gibbon, s. 117f.; Porter, Edward Gibbon, s. 47ff.

15. Gibbon, Memories of My Life, s. 102, cit. s. 115. Om Gibbons källstudier: Porter, Edward Gibbon, s. 72f.

16. Gibbon, Memories of My Life, s. 116, 174, 178. Om Gibbons bibliotek, se nedan.

17. ‘Jag får inget gjort utan lust’, heter det i Jan Stolpes översättning. Man kan hellre läsa frasen: ‘Jag gör inget utan lust.’ Fanns inte glädjen inleddes aldrig verket. Michel de Montaigne, Essayer, 2, översättning och förord av Jan Stolpe (Stockholm: Atlantis, 1990), s. 107–23, cit. s. 109.

18. The Miscellaneous Works of Edward Gibbon, Esq.: With Memoirs of His Life and Writings, Composed by Himself: Illustrated from His Letters, with Occasional Notes and Narratives, by the Right Honourable John, Lord Sheffield. A New Edition, with Considerable Additions, 1 (London: John Murray, 1814), s. 278.

19. Walter J. Ong, Orality and Literacy: The Technologizing of the Word (London: Routledge, 2002 [1982]), s. 93f.

20. Gibbon, Memoirs of My Life, s. 163, 166; David Morrice Low, Edward Gibbon 1737–1794 (London: Chatto & Windus, 1937), s. 245.

21. Gibbon, Memoirs of My Life, s. 118.

22. Gibbon till John Baker Holroyd, 1/8 1775, cit. efter Low, Edward Gibbon, s. 245. Jfr Gibbon, Memories of My Life, s. 164, 174f.

23. Bury har en utförlig redovisning av skillnaderna mellan första och andra upplagan i Gibbon, The Decline and Fall, 1, appendix 27, s. 506–9.

24. Gibbon, Memoirs of My Life, s. 175, 191.

25. Gibbon, Memoirs of My Life, s. 152; Porter, Edward Gibbon, s.

53f.

26. Low, Edward Gibbon, s. 199f.

27. Gibbon, Memoirs of My Life, s. 182.

28. Gibbon, Memoirs of My Life, s. 96–101.

29. Gibbon, Memoirs of My Life, s. 134; Porter, Edward Gibbon, s. 18.

30. Lustigt nog har Gibbon gått vilse i den romerska topografin, missledd av äldre vägvisare. ‘Questa chiesa […] fu edificata sopra le ruine del Tempio di Giuoe Feretrio’ hette det t.ex. i Andrea Palladios Descritione de le Chiese, Stationi, Indulgenze & Reliquie de Corpi Sancti, che sonno in la Città de Roma (Rom: Vincentio Lucrino, 1554), opag. [D ii]. Jupitertemplet, Aedes Jovis Feretrii, hade i själva verket legat på andra sidan Kapitolium medan Santa Maria in Aracoeli snarare var byggd på ruinerna av Isis Capitolinatemplet.

31. Gibbon, Memoirs of My Life, s. 148.

32. Low, Edward Gibbon, s. 118f.; Porter, Edward Gibbon, s. 60ff.

33. Gibbon, Memoirs of My Life, s. 156f., 160–164.

34. James Aikman Cochrane, Dr. Johnson’s Printer: The Life of William Strahan (London: Routledge & Kegan Paul, 1964), s. 161f.

35. Norton, A Bibliography of the Works of Edward Gibbon, s. 38.

36. Omständigheterna kring framställning och varianttryck utreds i detalj av Norton, A Bibliography of the Works of Edward Gibbon, s. 38f., 222–27. Se även bibliografi av H. M. Beatty i Gibbon, The Decline and Fall, 7, s. 348–364.

37. Gibbon, Memoirs of My Life, s. 164f.; Low, Edward Gibbon, s. 245f.

38. Gibbon till sin styvmor Dorothea Gibbon, 26/3 1776, i Pri-

24

vate Letters of Edward Gibbon, 1753–1794, red. Rowland E. Prothero (New York: Fred de Fau, 1907), s. 175. Jfr Charlotte Roberts, Edward Gibbon and the Shape of History (Oxford: Oxford University Press, 2014), s. 103ff.

39. Cochrane, Dr. Johnson’s Printer, s. 41f., 161.

40. Gibbon, Memories of My Life, s. 120f.; John Brewer, The Pleasures of the Imagination: English Culture in the Eighteenth Century (London: HarperCollins, 1997), s. 133f., 152, 476f.

41. Norton, A Bibliography of the Works of Edward Gibbon, s. 42.

42. Se Norton, A Bibliography of the Works of Edward Gibbon, s. 44f. Som jämförelse kan nämnas att Gibbon som ung erhöll 300 pund i årligt underhåll av sin far, och att hans årliga utgifter i vuxen ålder låg runt 1 000 pund; Young, Gibbon, s. 141.

43. Gibbon, Memories of My Life, s. 181.

44. Porter, Edward Gibbon, s. 37–41, 68f.; Cartledge, ‘Vindicating Gibbon’s Good faith’, s. 138; Brewer, The Pleasures of the Imagination, kap. 3.

45. Gibbon, The Decline and Fall, 2, kap. 15, s. 33, not 84.

46. Gibbon, Memories of My Life, s. 193f. Anthony Grafton, The Footnote: A Curious History (London: Faber and Faber, 2003), s. 224; Robert Mankin, ‘Gibbon’s Mind and Libraries’, i The Cambridge Companion to Edward Gibbon, s. 185f., 188.

47. Hume till Strahan, 8/4 1776, i Letters of David Hume to William Strahan: Now first edited with notes, index etc., red. George Birkbeck Hill (Oxford: Clarendon Press, 1888), s. 314.

48. Jfr Norton, A Bibliography of the Works of Edward Gibbon, s. 43–47.

49. Porter, Edward Gibbon, s. 55f.

50. Gibbon, The Decline and Fall, 1, kap. 2, s. 33.

51. Porter, Edward Gibbon, s. 105f.

52. Gibbon, The Decline and Fall, 2, kap. 20, s. 313.

53. Gibbon, The Decline and Fall, 1, kap. 2, s. 32, not 4.

54. Gibbon, Memories of My Life, s. 163, 166f.

55. Henry Edwards Davis, An Examination of the Fifteenth and Sixteenth Chapters of Mr. Gibbon’s History of the Decline and Fall of the Roman Empire. In which his view of the progress of the Christian religion is shewn to be founded on the misrepresentation of the authors he cites: and numerous instances of his inaccuracy and plagiarism and produced (London: Dodsley, 1778). Gibbons replik: A Vindication of Some Passages in the Fifteenth and Sixteenth Chapters of The History Of the Decline and Fall of the Roman Empire (London: Strahan & Cadell, 1779). Davis författade ett motinlägg och Gibbon nämner ytterligare sju kritiker och ‘any others whom it would be too difficult to remember’, Memories of My Life, s. 166f. Se i övrigt Grafton, The Footnote, s. 99–102, och Cartledge, ‘Vindicating Gibbon’s Good Faith’.

56. Recension ur The Monthly Review 1776, cit. efter Norton, A Bibliography of the Works of Edward Gibbon, s. 68.

57. ‘List of Attacks on Gibbon’ hos Norton, A Bibliography of the Works of Edward Gibbon, s. 233–47; Geoffrey L. Keynes, The Library of Edward Gibbon: A Catalogue of His Books (London: Jonathan Cape, 1940), s. 13.

58. Gibbons förhållande till religionen har avsatt en stor mängd forskning. För en översikt, se Brian William Young, ‘Religious History and the Eighteenth-Century Historian’, The Historical Journal, 43 (2000), s. 863–66.

59. Gibbon, Memories of My Life, s. 163.

60. Gibbon, Memories of My Life, s. 116.

61. Cit. efter David Murray, Robert & Andrew Foulis and the Glasgow Press: With Some Account of the Glasgow Academy of the Fine Arts (Glasgow: James Maclehose & Sons, 1913), s. 26. Se också Brian Hillyard, ‘The Glasgow Homer’, i The Edinburgh History of the Book in Scotland, 2, Enlightenment and Expansion 1707–1800, red. Stephen W. Brown och Warren McDougall (Edinburgh: Edinburgh University Press, 2012), s. 70–80.

62. Henry W. Fincham, Artists and Engravers of American Book

Plates: A Book of Reference for Book Plate and Print Collectors (London: Kegan Paul, Trench, Trübner & Co., 1897), s. 46.

62a. Judith Hopkins, ‘The 1791 French Cataloging Code and the Origins of the Card Catalog’, Librar­ies and Culture 27 (1992), s. 383–88; Isabelle Charmantier och Staffan Müller-Wille, ‘Carl Linnaeus’s bot­anical paper slips (1767–1773)’, Intellectual History Review 24 (2014), s. 217. Jag tackar Pelle Snickars för dessa referenser. Se även Ann M. Blair, Too Much to Know: Managing Scholarly Information before the Modern Age (New Haven och London: Yale University Press, 2010), s. 93f.

63. Gibbon, Memories of My Life, s. 178; Keynes, The Library of Edward Gibbon, s. 20–25; Mankin, ‘Gibbon’s Mind and Libraries’, s. 193.

64. De 1 000 pund som den excentriske och stormrike författaren William Beckford 1796 gav för Gibbons efterlämnade boksamling framstår som ett vrakpris. Han tillbringade några intensiva veckor av läsning i biblioteket för att sedan överge det; James Westfall Thompson, ‘The Library of Gibbon the Historian’, The Library Quarterly: Information, Community, Policy, 7 (1937), s. 347.

65. MS Add. 10192, Cambridge University Library. Se vidare Liam Sims, ‘Edward Gibbon’s Library: A New Acquisition’, <https://specialcollections-blog.lib.cam.ac.uk/?p=15014>.

66. Tuija Laine, Carl Fredrik Fredenheim: En nyhumanist och hans klassiska bibliotek (Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland, 2010) med förminskad reproduktion av auktionskatalogen över F:s bibliotek; Margareta Björkman, Läsarnas nöje: Kommersiella lånbibliotek i Stockholm 1783–1809 (Uppsala: Avdelningen för litteratursociologi, 1992), s. 249.

67. Alexander Demandt, Der Fall Roms: Die Auflösung des römischen Reiches im Urteil ders Nachwelt (München: C. H. Beck, 1984).

68. Peter Brown, The World of Late Antiquity AD 150–750 (London: Thames & Hudson, 2013 [1971]).

69. Se skriftserien The Transformation of the Roman World: A scientific programme of the European Science Foundation, ISSN 1386-4165 (Leiden: Brill, 1997–2004).

70. Dick Harrison, Krigarnas och helgonens tid: Västeuropas historia 400–800 e.Kr. (Stockholm: Prisma, 1999).

71. Bryan Ward-Perkins, The Fall of Rome and the End of Civilization (Oxford: Oxford University Press, 2005).

72. Michael Grant, From Rome to Byzantium: The Fifth Century AD (London och New York: Routledge, 1998), s. 27.

73. Ramsay MacMullen, Corruption and the Decline of Rome (New Haven: Yale University Press, 1998), s. 204.

74. Tillemont, Histoire des empereurs et des autres princes qui ont régne durant les six premiers siècles de l’Église, des persécutions qu’ils ont faites aux Chrétiens, de leurs guerres contre les Juifs, des ecrivains profanes, & des personnes les plus illustres de leur temps, 1–6 (Paris: Charles Robustel/Rollin, 1700–1738); dens., Mémoires pour servir à l’histoire ecclésiastique des six premiers siècles, 1–16 (Paris: Charles Robustel, 1693–1712).

75. Gibbon, The Decline and Fall, 5, kap. 48, s. 141.

76. Jfr Young, Edward Gibbon, s. 27–29.

77. Charles-Louis de Secondat de Montesquieu, Considérations sur les causes de la grandeur des Romains et de leur décadence (Amsterdam: Jaques Desbordes, 1734).

78. Gibbon, The Decline and Fall, 2, kap. 18, s. 221.

79. Gibbon, The Decline and Fall, 2, kap. 22, s. 449.

80. Porter, Edward Gibbon, s. 69ff.

81. Grant, From Rome to Byzantium, s. 22.

82. Gibbon, The Decline and Fall, 4, kap. 38, s. 172–81.

83. Gibbon, The Decline and Fall, 4, kap. 38, s. 174.

84. Gibbon till sin styvmor Dorothea Gibbon, 13/4 1781, i Private Letters of Edward Gibbon, s. 252f.

85. Norton, A Bibliography of the Works of Edward Gibbon, s. 51.

86. Gibbon, Memoirs of My Life, s. 175.

87. Walpole till William Mason, 27/1 1781, cit. efter Young, Gibbon, s. 123.

88. Gibbon, The Decline and Fall, 5, kap. 48, s. 181.

89. Porter, Edward Gibbon, s. 85. Se även Young, Gibbon, s. 152– 59; Whittow, ‘Do Byzantine Historians Still Read Gibbon?’, s. 86ff.

25

26

bo lundström

‘At vara Konung och Fädernesland nyttig’ Om Ulrik och Thora Thersners planschverk Fordna och närvarande Sverige

I

Stockholm publicerades år 1817 i två graverade bildhäften med tillhörande text, Skånska vuer och Utsigter af Skåne. Häftena, som till övervägande delen innehöll vyer över slott och herrgårdar i Skåne skulle med tiden ingå i det stora topografiska planschverket Fordna och när­ varande Sverige. I färdigt skick kom det att bestå av totalt 7 graverade titelblad och 366 planscher huvudsakligen över slott, herrgårdar och bruk.

Planschverket skulle bli det mest omfattande som kommit ut i Sverige efter Erik Dahlberghs Suecia Antiqua et Hodierna.

Upphovsman och utgivare var den finlandssvenske överstelöjtnanten och militärkartografen Ulrik Thersner. Under hans livstid utkom 33 häften som omfattade Skåne, Östergötland och delar av Uppland och Södermanland med beled­sagad text på franska och svenska författad av upphovsmannen själv. Verket trycktes i Stockholm av den kände boktryckaren och ordsboksförfattaren Carl Deelen. Efter Thersners död 1828 fortsattes utgivningen av officeren, konstnären och den seder­ mera överintendenten Michael Gustaf Anckar­ svärd och slutligen av Thersners dotter Thora.

Sedan hon inträtt som utgivare svarade den finlandssvenske bibliotekarien – verksam vid Kungliga biblio­teket – Adolph Ivar Arwidsson för redigeringen av texterna. När Thora Thersner avled 1867 hade 364 planscher givits ut, vilka omfattade

Akvatintetsning, Ringerige i Wilhelm Maximilian Carpelans Voyage Pittoresque aux Alpes Norvéginnes, Krigsarkivet, Utländska kartor, Norge, Detaljkartor XXVII B: 6 ½ g.

landskapen Närke, Västergötland, Småland, Bohuslän, Öland, Blekinge, Västmanland, Dalarna och Värmland. Och även om verket inte var helt komplett – de norrländska landskapen saknades och alla vyer hade inte hunnits tas med – sattes det nu punkt. Mot bakgrund av att Thora Thersner kom att bidra med nästan hälften av samtliga planscher i det färdiga verket borde det med lika stor rätt fått bära hennes namn som faderns.

Fordna och Närvarande Sverige är inget okänt planschverk även om det långt ifrån är lika berömt och reproducerat som Dahlberghs Sueciaverk. Visserligen har planscherna använts som illustrationer i bokverk som Slott och herresäten, i Allhems förlags utomordentligt vackra och innehållsrika landskapsböcker och i andra kulturhistoriskt inriktade arbeten. 1946 utkom ett faksimiltryck av hela planschverket i en tämligen liten numrerad upplaga med inledande kommentarer av Gerda Boëthius och Carl-Th. Thäberg och tillägnad antikvarien Erik Lundberg och på 1950-talet gavs två nytryck ut, Skånska utsigter och Utsigter af Östergötland. Men så mycket mer har det sedan inte blivit.1 Däremot är det ganska vanligt att planschverket nämns i litteratur om landskapskonsten under 1800-talets första hälft men det handlar mest om omnämnanden och påståenden av rätt allmänt slag.

I det följande skall därför planschverket Fordna och närvarande Sverige ägnas lite mer ingående intresse. Vad var det som drev Thersner att göra ett planschverk som i omfång kan jämföras med Dahlberghs Sueciaverk? Vilka var de viktigaste förebilderna och hur mottogs verket av samtiden?

27

Titelblad till Fordna och närvarande Sverige. Akvatintetsning av Carl Fredrik Akrell efter teckning av E. Limnell. Krigsarkivets bibliotek.

Och inte minst: hur ser bilderna ut och hur är de uppbyggda? Utöver detta kommer uppsatsen att ge en viss bekantskap också med huvudpersonen Ulrik Thersner, hans dotter Thora och andra som kom att bli engagerade i utgivningen.

Den topografiska traditionen Ulrik och Thora Thersners planschverk intar en självklar plats i en bildtradition som först blev aktuell på kontinenten. De tidigaste topografiska planschverken med vyer över städer och landskap började att ges ut under 1500-talets slut, men det var under 1600-talet som utgivningen började ta fart på allvar. Den tyske kopparstickaren och förlagsmannen Matthäus Merian d. ä. stora sam­ tidskrönika i bild i 19 volymer Theatrum Europaeum och som började ges ut 1635 är det första stora exemplet. Det var också Merians planschverk som kom att bli den viktigaste förebilden för Erik Dahlberghs Suecia antiqua et hodierna, det mest kända svenska topografiska planschverket, vilket

28

påbörjades 1660. I färdigt skick kom det att bestå av 353 planscher i stort format över slott, herre­ säten, städer, kyrkor, sevärdheter och fornminnen. Sueciaverket kom att fungera som förebild för andra topografiska planschverk, ja, det var i själva verket den självklara utgångspunkten för varje topografiskt projekt inriktat på inhemska motiv.2 Thersner återkommer i sitt förord ett flertal gånger till Dahlberghs Sueciaverk, som omtalas i mycket positiva ordalag.

Det var emellertid under 1700-talet som den topografiska bilden utvecklades till en självständig genre. Det var de ‘nyttiga’ miljöerna – bruken, gruvorna och godsen – som först drog uppmärksamheten till sig och syftet var främst av informativt slag. Det viktigaste var att så korrekt som möjligt återge en bestämd miljö, vilket inte hindrade att motivet också kunde tillfredsställa estetiska anspråk. Den utan jämförelse mest betydande konstnären som under den gustavianska tiden ägnade sig åt bruksbilder var Elias Martin.3 Under inflytande av den holländska

Husbyfjöl Från Jotha berget på Ö. Sidan, Fordna och närvarande Sverige, Utsigter af Östgergötland. Akvatint­ etsning efter teckning av Ulrik Thersner 1820.

men framför allt den engelska landskapskonsten måste han betraktas som den store förnyaren av landskapsmåleriet i Sverige. I London hade Martin kommit i kontakt med topografiska gravyrer, som fanns på den engelska marknaden som det storslagna bildverket A Prospect of Britain, som utgavs bröderna Samuel och Nathaniel Buck 1753. Bland annat inspirerad av detta och andra liknande verk hade Martin 1780 översänt ett program till Gustav III där han försökte väcka kungens intresse för en dokumentation i bild av Sverige i en brett upplagd serie målningar och gravyrer, som skulle innehålla såväl rena stadsoch landskapsvyer som motiv från järnbruk och gruvor. Resultatet blev gravyrserien Svenska vuer, som 1780 påbörjades av Elias och brodern Johan Fredrik Martin och som började ges ut i häften från 1805. Martins rika produktion bidrog avsevärt till att sprida såväl landskapskonsten som bruksmotivets popularitet. Hans bilder blev den viktigaste förebilden för alla konstnärer och amatörer som skulle ägna sig åt dessa motiv un-

der slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet.4 Men det var inte enbart planschverk med motiv från bruk och gruvor, slott och herrgårdsmiljöer som blev populära från slutet av 1700-talet och under 1800-talets första hälft. Decennierna kring sekelskiftet 1800 började topografiska bilder även att användas som illustrationer till de alltmer efterfrågade reseberättelserna som kom att gå under namnet Voyage Pittoresque. I dessa reseskildringar, som ursprungligen utvecklats ur en äldre topografisk litteratur, stod naturskildringen i centrum för intresset. Bredvid det skönas harmoniska ordning ställdes det sublima med dess bävan inför det vilda och gränslösa.

Elias Martins elev Jonas Carl Linnerhielm, som i slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet publicerade en serie illustrerade brev från sina resor i Sverige, Bref under resor i Sverige är ett tidigt exempel på detta nya ideal, där det romantiska och sentimentala naturbetraktandet utgjorde grundtemat.5 Liknande arbeten i samma genre var Voyage Pittoresque Cap Nord som general-

29

Brokind från S.W. sidan, Fordna och närvarande Sverige, Utsigter af Östergötland. Akvatintetsning av Carl Fredrik Akrell 1823 efter teckning av Ulrik Thersner 1820. Krigsarkivets bibliotek.

löjtnanten Anders Fredrik Skjöldebrand givit ut 1801–02, Louis Belangers Voyage Pittoresque de la Suède och Voyage Pittoresque aux Alpes Norvégien­ nes från 1821–23 illustrerad och utgiven av Wilhelm Maximilian Carpelan, fältmätare och officerskollega till Thersner. Vidare kan nämnas den tyske reseskildraren J. W. Schmidt, Reise durch einige schwed­ische Provinzen, försedd med akvatintgravyrer av Carl Gustaf Gillberg och tryckt i Hamburg 1801, Michael Gustaf Anckar­svärds Sve­ riges märkvärdigaste ruiner, illustrerad med hans egna litografier och Svenska och norska utsigter av honom litograferade efter förlagor av honom själv, Carl Johan Fahlcrantz och brodern August Anckarsvärd.

Såväl Skjöldebrand, Belanger och Carpelan som Gillberg och bröderna Anckarsvärd valde alltså motiv som främst inriktade sig mot det storslagna och vilda i naturen. I Thersners arbete finns visserligen jämförelsevis få sådana motiv. I hans bevarade skissbok finns däremot flera exempel på dramatiska landskapsmotiv och motiv från forsar och gruvor, som mycket väl kan ha varit

30

avsedda för planschverket men som aldrig valdes ut.6 Men i övrigt finns mycket som överensstämmer. Det handlade om graverade och litograferade planschverk avsedda för en större publik som hade det övergripande syftet att sprida kunskap om landskap och natur, bebyggelse och näringar såväl i historien som i samtiden liksom att ge betraktaren en estetisk och känslomässig upplevelse genom det som avbildades.

Den dokumenterande teckningsverksamheten Det var inte enbart en topografisk bildtradition och den engelska landskapskonsten förmedlad genom Elias Martin som Thersners verk anknöt till. Också som tecknande militär tillhörde han en lång tradition.7 För militärer, och framför allt för fortifikationsofficerare, var goda kunskaper i ritning och teckning något som ansågs mycket viktigt. Det främsta skälet att kunna rita var naturligtvis att det fanns ett rent militärt behov. Förutom att offi­ cerare behövde kunskaper i kartritning, krävdes i

större eller mindre utsträckning även förmåga att utföra ritningar till befästningar och byggnader liksom att i perspektiv kunna dokumentera slag och belägringar. Och även i detta sammanhang var Erik Dahlbergh en förgrundsgestalt. I flera skrifter och traktater betonades hur viktigt det var för en officer att kunna rita. I Johan Linaeus Wärnschiölds skrift Idea ingeniarii från 1634 framgick det att de blivande militäringenjörerna, vid sidan av matematiska discipliner, måste kunna rita såväl grundplaner och elevationer som sektioner och perspektiv. För att inhämta kunskaper i perspektiv rekommenderade Wärnschiöld studier av landskapsbilder som återgav befästningar.

Fortifikationsofficerarna skulle också i bild do­­ ku­ mentera platser och krigshändelser såväl i kart­­form som i perspektiviska framställningar.

Redan 1636 hade Krigskollegium utfärdat en sär­ ­skild instruktion om att ‘låta general Quartermästaren och Ingenieurerne afrita alla quarter och slagtningar, som de veta Högbemälte H.K.M. mäst afhållit och brukat hafver’. Ritning och teckning liksom en väl utvecklad duglighet i kalli­grafi och skrivstil – vid sidan av matematiska discipliner, mekanik och civil och militär arkitektur – kom att inta en framträdande roll i den samtida officersutbildningen, särskilt inom Fortifikationen. Dess förste chef Olof Hansson Swart, adlad Örnehufvud hade utbildats i kartografi av Andreas Bureus och kom att inleda raden av svenska fortifikationsofficerare som tecknade bataljer. Också arbetet med Dahlberghs Suecia­ verk leddes i Fortifikationens regi, där offi­cerare som Johan Lithén och Carl Magnus Stuart bidrog med tecknade förlagor.8 Fortifikationens grundliga rit- och teckningsutbildning kom också att tillämpas på Krigsakademien på Karlberg, grundad 1792, och för att bli fältmätare – det vill säga militärkartograf – under 1800-talets första hälft krävdes förutom examen från Ingenjörskårens läroverk att kandidaterna lärt sig grunderna i figurteckning, vilket skedde i Konstakademiens regi.

Men militären var inte den enda yrkeskategorin som utnyttjade teckningen i dokumenterande syfte. Hit hörde också antikvarier, naturforskare och lantmätare. Det svenska lantmäteriet upplevde – i likhet med Fortifikationen – ett kraftigt uppsving under 1600-talets senare del. Och liksom för fortifikationsofficerarna var det nödvän-

digt för lantmätarna att behärska kartritningens konst. Att också kravet på vissa elementära kunskaper i teckning tillmättes betydelse framhölls i det reglemente som Lantmäteriets förste chef Carl Gripenhielm utarbetade. Det var heller inte ovanligt att lantmäterikartor liksom fortifikationens kartor försågs med dekorativa kartuscher, allegoriska figurer och andra ornament.

På 1600-talet lades även grunden till den antik­ variska teckningsverksamheten i Sverige. Det var ett led i det utbredda historieromantiska intresset för det götiska förflutna, när det stora krigarfolket hade utvandrat mot norr sedan de besegrat de romerska legionerna och därefter etablerat en fredlig kultur. Tanken på att fornlämningar skulle bevaras, avbildas och berätta en historia blev därmed en viktig beståndsdel i den politiska propagandan.

Idéerna om ett stort förflutet delade Johannes Bureus, Sveriges i praktiken förste antikvarie. Redan 1599 fick han i uppdrag att avteckna runstenar som ett led i utforskandet av forntiden för att bevara denna kunskap för eftervärlden. Under 1600-talets förra del kom även andra antikvarier att syssla med liknande uppgifter. För naturforskarna var det likaledes nödvändigt att återge iakttagelser i form av teckningar och bilder. Den kände upp­ sala­professorn Olof Rudbeck d. ä. engagerade en hel stab tecknare i skapandet av det stora botaniska planschverket Campus Elysii, som påbörjades vid 1670-talets slut.9 Den dokumenterande teckningsverksamheten inom olika områden var således alltsedan 1600talets början väl etablerad och utbredd och skulle vara så långt in i 1800-talet. Karl Johantiden skulle dock erbjuda bättre möjligheter att reproducera och trycka planschverk, som förutom de historiskt- och topografiskt inriktade verken även kom att omfatta arbeten med folkloristiska motiv och inte minst vetenskapligt syftande illustrationsverk.

Slutligen skall nämnas att även utgivningen av mode- och uniformsplanscher upplevde en storhetstid under första hälften av 1800-talet där också den illustrerade pressen hade sin givna plats. Det tidiga 1800-talet blev den första stora bildåldern, den tid då det moderna bildsamhället skapades.

Ulrik Thersner – en biografisk skiss Ulrik Thersner hade en lång och framgångsrik militär yrkesbana bakom sig när han påbörjade

31

sitt planschverk. Han var prästson, född i Kyrkslätts socken i Södra Finland 1779.10 Familjen levde i små omständigheter och efter faderns död 1782 fanns inga möjligheter för modern att försörja sonen. Hon lät därför skriva in honom i skeppsgosseskolan på Sveaborg där han fick undervisning i såväl civila som i militära ämnen.

Sin första erfarenhet från krigstjänst fick Thersner redan under kriget mot Ryssland 1788–90 då han blev kommenderad på flera av flottans fartyg. Efter kriget beordrades han att delta i rekognosceringar i finska skärgården och i juni 1797 avlade han fullständig sjöofficersexamen.

Efter att ha deltagit i sjöexpeditionen till Medelhavet 1801–02, förflyttades Thersner följ­ande år till Sverige. Under somrarna 1804 och 1805 arbetade han med hydrografiska mätningar, det vill säga sjökarteringar under ledning av kartografen och astronomen Nathanael Gerhard af Schultén huvudsakligen i Bohuslän. Thersners arbetsjournal från denna kommendering, försedd med en laverad förtoning av fastlandslinjen vid inloppet mellan Rön och Rösera finns bevarad i Krigs­ arkivet.11 Under denna kommendering besökte Thers­ner Fredrikshald i Norge och fästningen.

Där passade han på att teckna av Karl XII:s dödsplats – dessvärre en bild som inte har gått att spåra – vilket ledde till att han anhölls för spioneri och blev satt i arrest under 14 dagar.12 Efter tjänstgöringen i Bohuslän följde tre år av motsvarande arbetsuppgifter i Stockholms och Ålands skärgårdar. Det var också under denna period som han på allvar började ägna sig åt kartritning. I en minnesteckning skrev hans kamrat och medarbetare överstelöjtnanten Wilhelm Maximilian Carpelan: Det var egentligen här han i sällskap med sin förtjänstfulla Collega utvecklade en dittils ovanlig talang i kartritning. Vid öfvergången från Laveringsmaneret af recogonoseringskartor, til en mera fulländad pennteckning, hvilken denna tid allt mera vunnit förtroende, erbjuda dessa plancher, utförda med blott pennritning, en noggranhet i området med sanning och natur i höjdteckningen så vackert utförde, at de i synnerhet för denna måttstock synas alldeles tilfyllestgörande.13

Det var alltså ganska naturligt att Thersner sökte förflyttning till den år 1805 grundade fältmätningskåren, en kår som bestod av militär­karto­

32

grafer som hade till uppgift att på ett sys­tematiskt sätt upprätta kartor över riket och framställa militärhistoriska beskrivningar. I mars 1807 blev Thersner utnämnd till underlöjtnant i kåren och följande år till löjtnant. Han deltog därefter i kriget vid den västra armén, vilket avsatte en stor karta över de aktuella områdena i Norge för att senare transporteras till Finland där han enligt en befälsrapport varit ‘till utmärkt nytta både adju­ tant- och fältmätningstjensterna’. Efter deltagit i slagen vid Sävar och Ratan utnämndes Thersner vid krigsslutet till Riddare av Svärdsorden.

Sedan Finska kriget avslutats 1809 inriktades de svenska försvarsåtgärderna i första hand på det nya svensk-ryska gränsområdet i Tornedalen.

Det var fullt naturligt. Finland var inte längre en del av Sverige utan ett ryskt storfurstendöme, och gränsregleringen gavs därför högsta prioritet. I juni 1810 beordrades Thersner att följa med chefen för gränsregleringskommissionen för att rekognoscera och kartera de nya gränstrakterna mellan Sverige och Ryssland. Resultatet blev en vacker karta i akvarell och laveringsteknik och försedd med lutningsstreck som visar hela den nya gränslinjen och de omedelbart närliggande områdena.14 De följande åren reste Thersner på rekognoscerings- och kartritningsuppdrag också till Pommern, Skåne och Blekinge, landsdelar som på grund av hotet från Danmark och pakten med Ryssland nu intagit platsen som de ur försvarssynpunkt viktigaste gränstrakterna.

Vintertid, då rekognosceringsarbetena låg nere, undervisade Thersner i topografi och kartritning vid Ingenjörskårens läroverk, som tillkommit 1813 när Fortifikationens informationsverk ombildades. På läroverket undervisades såväl de blivande fältmätarna som de officerare som skulle ägna sig åt militärt byggande och befästningskonst. År 1811 hade Thersner gift sig med Anna Gustafva, född Weckman, också hon bördig från Finland. De fick tre döttrar tillsammans Anna Hilda Antigone, Thora Johanna Ulrika och Edméa Hildehjert Aurora. Som redan nämnts var det den näst yngsta dottern, Thora, som skulle fortsätta och också fullfölja planschverket. År 1813 hade Sverige slutit förbund med England och lovat att delta med trupper mot Napoleon, som på våren samma år ryckt in i Tyskland med avsikt att erövra Berlin och definitivt krossa

Löberöd, Fordna och närvarande Sverige, Utsigter af Skåne. Akvatintetsning av Carl Fredrik Akrell 1818 efter teckning av Ulrik Thersner 1817. Krigsarkivets bibliotek.

Preussen. Under vintern hade Sverige satt sina trupper på stridsfot och mars började arméförbanden att överföras till Pommern. Bland dessa ingick även fältmätare som hade att lösa såväl kartografiska som mer praktiska ingenjörs- och byggnadsuppgifter. När Thersner anlände till Stralsund fick han inledningsvis uppdraget att ansvara för upprättande av en tillfällig militär bro för att möjliggöra överföring av fordon, hästar och trupp över vatten. Men ganska snart placerades han som fältmätningsbefälhavare vid arméns första fördelning för att sedan överföras till kavallerifördelningen. Som ‘ingenjörsofficer’ – vilket ofta var den gemensamma benämningen på fortifikations- och fältmätningsofficerare – kom han sedan huvudsakligen att tjänstgöra vid generalmajoren G. R. Boijes divisionsstab. Detta innebar att han följde slagen vid Grossbeeren, Dennewitz och Leipzig, där svenska arméförband deltog.

Sedan Napoleon förlorat vid Leipzig i oktober 1813 vände den svenska armén norrut för att närmast rycka in i Danmark, som var allierat med

Frankrike. Förutom det omtalade slaget vid Bornhöft den 7 december 1813 blev kanske belägringen av den danska staden och fästningen Glückstadt i Schleswig-Holstein den 5 januari 1814 – tidvis omtalat som den starkaste danska fästningen – den mest kända insatsen av den svenska armén under hela fälttåget. Under ledning av bland annat Thersner kunde fästningen intas och överlämnas till de svenska trupperna. I januari samma år blev Thersner befordrad till major i armén och i maj till samma grad i Fältmätningskåren.

Thersners sista insats som militär skedde på sommaren 1814. I samband med att Norge vägrat acceptera Kielfreden och unionen med Sverige kommenderades Thersner med de från kontinenten hemvändande svenska trupperna att åtfölja armén in i Norge. Hans aktiva insatser blev dock denna gång jämförelsevis blygsamma, och ganska snart tvingades för övrigt Norge att sluta fred och därmed också acceptera unionen med Sverige.

Sedan fred inträtt mellan Sverige och Norge kommenderades Thersner till de år 1813 avbrutna triangelmätningarna i Skåne för den aldrig helt

33

färdigställda och aldrig tryckta Skånska rekog­ nosceringskartan i skala 1:20 000. Detta arbete hade påbörjats 1812 men tvingats avbrytas till följd av fälttåget mot Napoleon.15 Nu kunde arbetet med den stora kartan fortsätta på nytt. Det var under detta arbete som Thersner började teckna de första bilderna som med tiden skulle ingå i Fordna och närvarande Sverige. När arbetet med detta växte och tog alltmer tid i anspråk begärde Thersner 1825 avsked från Fältmätningskåren men med rättighet att kvarstå som major i armén. I maj samma år avgick han definitivt ur krigsmakten med överstelöjtnants titel.

Thersners militära karriär illustrerar att bördsförhållanden, som annars spelade en vik­tig roll i en officerskarriär, inom de tekniska vapenslagen – dit artilleriet, fortifikationen och fältmätningskåren räknades – fick stå tillbaka för en hög­re värdering av teoretiska kunskaper. Vidare är han ett exempel på att man inom fältmätnings­ kåren gärna rekryterade officerare av finländskt ursprung, en tradition som hade sitt ursprung i Finska rekognosceringsbrigaden, grundad av Magnus Göran Sprengtporten 1776 som den första organiserade militärkartografin i Sverige.16 Om personen Ulrik Thersner finns dessvärre få källor bevarade som kan berätta om hans personlighet, karaktär och temperament. Så mycket kan man dock läsa ut att han var energisk och noggrann. Allt han företog sig skedde med allvarliga ambitioner. Något större intresse för sällskapsliv tycks han däremot inte ha haft eller haft tid för.

Visserligen var han medlem i såväl Götiska förbundet, som i Frimurareorden och i Sällskapet, men, verkar det, utan att nämnvärt engagera sig.

Kanske är det betecknande för hans personlighet att det tycks saknas såväl avbildningar av honom som närmare uppgifter i memoarlitteraturen.

Fältmätaren Fredrik Arosenius – också han för övrigt en habil tecknare – noterar dock i sina memoarer att Thersner, vid ett besök i Kolsva i Västmanland 1828 visserligen var ‘skröplig, men blev helt pigg, när han fick se Backlund och mig med våra lätta mätbräden och i rekognoscörs övriga utstyrsel färdiga att giva oss ut på arbete’. Vidare noterar Arosenius att ‘Fältlivets vanor torde varit anledningen att han även sedermera hemma i landet stundom förfor lite egenmäktigt, ej blott i bondbyarna utan till och med på den stolta skånska adelns herresäten’.17

34

Ulrik Thersner dog i Västerås den 2 september 1828. Han var på genomresa och drabbades enligt död- och begravningsboken av slag.18 Var han kom att begravas är inte känt.

Fordna och närvarande Sverige – utgångspunkter och genomförande Det var alltså under arbetet med triangelmätningarna och rekognosceringarna i Skåne som Thersner närmare började studera landskapets sevärdheter och speciella naturförhållanden. Vid den tidpunkten uppstod av allt att döma tanken på att i mer organiserad form utge tecknade vyer, till en början enbart över Skånes slott, herresäten och naturhistoriskt intressanta miljöer; de första häftena gavs också som nämndes inledningsvis titlarna Skånska vuer respektive Utsigter af Skåne.

En viss anknytning fanns här med fortifikationsofficeren Abraham Fischers år 1756 utgivna men betydligt mindre kända Prospecter af åtskillige märkvärdige byggnader, säterier och herrgårdar uti Skåne, som byggde på kartografen Gerhard von Buhrmans ritningar.

Vid en sammankomst hos greve Jacob de la Gardie på Löberöds slott, skriver Thersner i sitt förord, fick Karl XIII se några av Skåneteckningarna. Han blev intresserad och skall ha givit Thersner i uppdrag att utge dessa till form och syfte lika med Dahlberghs Sueciaverk ‘likväl utan något publikt understöd, som dervid icke kom på fråga’. Vi vet inte närmare hur detta möte i verkligheten gestaltade sig och vad som sades, men vi kan utgå ifrån att Thersner, trots avsaknaden av ekonomiska förutsättningar, måste ha blivit smickrad. Den uppmuntran han fått innebar dessutom att han lät vidga verket att omfatta hela Sverige. Från och med häfte tio kallades verket därför Fordna och närvarande Sverige.

Vad var det då som drev Thersner att göra ett planschverk som i omfång kan jämföras med Dahlberghs Sueciaverk? Att han personligen inte tvekade att dra igång detta projekt, berodde – förutom den uppmuntran han fått – naturligtvis på det faktum att han kunde rita, att han behärskade teckningskonsten. Och bakgrunden till detta var hans stora erfarenhet som kartograf och fältmätare. Härtill kom att han också drevs av ett visst estetiskt intresse för landskap och natur, säkert befrämjat genom de många resor i kartogra-

Kullens fyr, Fordna och närvarande Sverige, Utsigter af Skåne. Akvatintetsning av Wilhelm Maximilian Carpelan 1819 efter teckning av Ulrik Thersner 1817. Krigsarkivets bibliotek.

fiskt syfte han tidigare genomfört. Men det fanns starkare drivkrafter.

‘I beständigt sträfvande at vara Konung och Fädernesland nyttig, sökte han ingenting högre, än at i Dess tjenst blifva använd’, skrev Carpelan och syftade på Thersners verksamhet som militär. Detta citat är även belysande för hans arbete med Fordna och närvarande Sverige, vars syfte var att ‘bidraga til utvidgandet af kännedomen om det märkvärdiga, vårt gamla Svea hyser inom sina gränser’ och ‘att befrämja kunskapen af vårt urgamla Svea land, som äger så många af naturen högst gynnade situationer och i historiskt avseende märkvärdiga ställen’. Härtill hade Thersner en önskan om att vara ‘nyttig’ i 1700-talets utilistiska betydelse.19 Det patriotiska engagemanget och intresset för Sveriges historia var inget unikt för Thersner.

Särskilt bland fältmätningsofficerarna var detta intresse utbrett, och åtminstone en viktig orsak till detta går att spåra i förlusten av Finland 1809.

Några av de mest namnkunniga fältmätarna var finlandssvenskar, hade deltagit i finska kriget och

på nära håll upplevt den smärtsamma förlusten av den östra rikshalvan. För att i någon mån kompensera detta engagerade man sig i Sveriges forntid, historia och samtid, som fick sitt tydligaste uttryck i bildandet av Götiska förbundet 1811.20 Från början påminde sammanslutningen närmast om en studentikos klubb, där umgängesformerna var skämtsamma och där varje ledamot tagit sig namnet av en forntida hjälte, men i grunden var syftet med förbundet allvarligare. Det blev mer och mer en politisk klubb, varifrån ett antal prominenta politiker, samhällstänkare och diktare skulle utgå. Den götiska rörelsen skulle få ett starkt fäste bland fältmätarna, och bland de som hörde till den ursprungliga ledamotskaran hörde Thersner – eller Eilif Gautske – som han kallades i förbundet.21 Statsvälvningen 1809 hade inspirerats av de krav på en fosterländsk och moralisk väckelse, som rests efter nederlagen och förlusten av Finland. På ett motsvarande sätt syftade göticisterna till återupprättelse: att ge tillbaka Sverige dess självkänsla. Och vad kunde passa bättre

35

än att anknyta till den götiska idealbilden från 1600-talet? Verksamheten skulle vara politisk och folkuppfostrande och som ledstjärna stod återupplivandet av de forna göternas frihetsanda, mannamod och ‘redliga sinne’. Att inriktningen på det fornnordiska visade sig kunna stimulera den historiska forskningen var knappast överraskande liksom att den också hade inverkan på skönlitteraturen. I förbundets tidskrift Iduna publicerade exempelvis Erik Gustaf Geijer sina dikter ‘Odalbonden’ och ‘Vikingen’ och i samma anda skrev Esaias Tegnér Frithiofs saga. Även i bildkonsten ivrade Götiska förbundet för en nationell konst som skulle hämta inspiration ur den nordiska fornvärlden, även om utgångspunkten här var något mer komplicerad, ty ingen visste ju egentligen hur denna fornvärld sett ut. Geijer – som också engagerat sig i bildkonstens förhållande till forntiden – menade dock att den som önskade skapa en nationell konst inte nödvändigtvis måste ta hjälp av myter och hjältesagor.

Det som var det viktigaste var inlevelseförmågan i den egna miljön. Först när skalden eller konstnären genomsyrat ämnet och formerna med sitt nordiska temperament och sin personlighet kunde man börja tala om en nationell konst. Det var detta som Geijer kallade ‘vårt egentliga sjelf ’, och rötterna till detta fanns i historien.22 Ett konkret exempel på att detta nationalmedvetande varit en viktig utgångspunkt och drivkraft kan man se i utgivningen av Fordna och närvarande Sverige, vilket dessutom redan förordet till verket vittnar om. Planschverket med sina vyer över slott och herrgårdar, bruk och historiska minnesmärken var i mångt och mycket ett försök till kompensation i bild med patriotiska förtecken för det land som bara åtta år tidigare hade förlorat en tredjedel av sitt territorium och en fjärdedel av sin befolkning.

Fordna och närvarande Sverige skulle utges häftesvis med fyra planscher i varje häfte och prenumerationsavgiften sattes till 5 Riksdaler banco.

Historiska och topografiska beskrivningar på svenska och franska skulle fogas till bilderna.

Städer skulle uteslutas med motiveringen att de flesta redan fanns i Dahlberghs Sueciaverk. Texten författades av Thersner själv, huvudsakligen efter de uppgifter som lämnats honom av vederbörande slottsherre. Men han använde även äldre historisk-topografisk litteratur, till exempel

36

N. H. Sjöborgs Samlingar till Skånes historia och beskrivning, som kom ut mellan 1801 och 1814.23 Ursprungligen tänkte Thersner komplettera planschverket med en allmän karta över Skandinavien samt detaljerade kartor över provinserna där alla platser han tecknat av skulle utmärkas, men detta realiserades aldrig.

För att alls kunna genomföra arbetet med sitt planschverk var Thersner beroende av att kunna resa. En viss vana av hade han visserligen från sina tidigare fältmätningskommenderingar, men nu var det fråga om resande av helt andra proportioner och med helt andra syften och förutsättningar. I jämförelse med idag tog det lång tid att resa. Det var en stor sak och krävde omsorgsfull planering. Så vitt vi vet finns inga skriftliga källor som kan berätta närmare om Thersners resor, men att han utnyttjade det utbredda skjutsväsendet kan vi nog vara tämligen säkra på liksom att han fick övernatta på de slott och herr­ gårdar han avbildade. Men sannolikt måste han även utnyttja de talrika gästgivargårdarna. För varje resa inom landet krävdes dessutom fram till 1860 ett inrikespass. Detta utfärdades av landshövdingen eller hans ombud och måste förnyas inför varje resa och det gällde dessutom endast till ett visst ställe; till och med resvägen var inskriven i detalj.24 Motiven och texterna Vilka motiv finns då representerade i plansch­ verket? Och hur förhåller sig bilderna till texten?

En viktig bildkategori i Elias Martins engelska produktion under 1770-talet hörde det som på engelska kallas country house portrait, herrgårdsporträttet. Denna topografiska bildgenre hade utvecklats i England under 1700-talet och motiven utgjordes av slott och herrgårdar med omgivningar. Till praxis hörde en sänkt blickpunkt, där byggnaden sköts i bakgrunden och omgavs av lummig grönska. Ofta försågs motiven med en vattenspegel som placerades mellan förgrunden och byggnadens fasad. En rad engelska konst­ närer kom att ansluta sig till denna tradition och som framgått också Elias Martin, som ställde ut herrgårdsporträtt på Royal Academys utställningar i London.25 Som vi ska se är det just detta sätt att avbilda herrgårdar och slott som blev den kanske mest avgörande inspirationskällan för

Fornlemningar af Alvastra Kloster, Fordna och närvarande Sverige, Utsigter af Östergötland. Akvatintetsning efter teckning av Urik Thersner 1818.

hur Thersner valde att gestalta sina motiv. Det är naturen och landskapet som lyfts fram, det idylliska och pittoreska. I stormaktstidens topografiska skildringar hade den omgivande naturen huvudsakligen en underordnad betydelse. Det viktigaste var befästningen, byggnaden eller staden sedda i sin naturliga omgivning antingen det nu handlade om den verkliga naturen eller exempelvis planerade parkanläggningar. Men genom den förändrade synen på naturen som successivt växte fram under 1700-talet fick det omgivande landskapet en allt viktigare roll i motivet. Det som var intressant var inte längre hur herrgården eller slottet var byggt utan hur vackert det låg. I Thersners planschverk underordnas allt­­så byggnaderna natursceneriet. Mellan höga lum­miga träd öppnar sig utsikten över gräsmattor och dammar eller över fält, sjöar och vikar mot den i fonden liggande byggnaden. Förgrunden är ofta detaljskarp med träd, buskar och ibland staffage­ figurer. Horisonten ligger ofta lågt och påfallande är den stora vida rymd och den stillhet som omger miljöerna. Thersner skriver själv i sin in-

ledning ‘At Grefve Dahlberg vid en stor del af sina ritningar mindre fästat sig vid situationerna än vid sjelfva byggnaderna’ och om sitt eget sätt att utforma motiven konstateras att ‘Ändamålet […] under detta arbete har varit, at åskådligt framställa utseendet af hvarje ställe, så väl til dess byggnader som belägenhet’.26 Också i den anslut­ande texten lyfts landskapets ut­seende och skönhetsvärden fram samtidigt som faktaupp­­ gif­ter om slotten och herrgårdarnas bygg­nads­ historia och samlingar, deras ägarförhållanden och egendomarnas areal och växtlighet ingående beskrivs.

Ord och bild stämmer på flera punkter väl överens i planschverket. Detta kan till exempel illustreras av planschen över Brokinds herrgård i Östergötland, tecknad av Thersner 1820 och graverad av Carl Fredrik Akrell tre år senare. Mellan de höga lummiga träden i förgrunden ses den slätputsade herrgårdsbyggnaden med sitt branta säteritak. Till vänster skymtar gårdens ekonomibyggnader. Runt om är landskapet genomskuret av sjöar och vattendrag. Den totala frånvaron av

37

människor och djur gör att stämningen i motiven stilla och rofylld. Elegisk är kanske inte en helt fel benämning. Thersner beskriver miljön på följande sätt: Gårdens läge är vackert, men omgifningarne äro det mycket mer […] . Trakten rundt­omkring, genomskuren af sjöar och strömmar, omvexlande med löfrika ängar, här och der kransade af majestätiska ekar, kullar och berg, framställer öfver allt de härligaste situationer.27

Hos Thersner förenas den tränade ingenjörs­ offi­cerens och kartografens blick för terrängens struktur och formation med konstnärens känsla för landskapets skön­hetsvärden. Skall man på något sätt försöka sammanfatta hans motiv blir huvudintrycket en idyllisk realism, präglad av topografisk sanning.

Thersner var emellertid inte den ende som skrev beundrande om landskapet runt Brokind.

Författaren och uppsalaprofessorn Adolf Törneros greps också han av förtjusning och i ett brev till vännen Per Afzelius skildrar han naturen på följande sätt: Fram vid gården och vidare bortåt utbredde naturen den mest slösande yppighet sin fägring. Jag har aldrig sett något mer förtjusande. Jag kan ej beskriva de stora ängarna med sina eklundar, utsikten från höjderna åt sjön med sina lurviga holmar av idel ek, eller vikarne, uddarne, näsen och bergstränderna i sin mångfaldiga gruppering.28

I Fordna och Närvarande Sverige finns även ett få­tal motiv med mer storslagna naturscenerier till exem­pel Kullens fyr, de dramatiska bergsforma­ tion­erna Skära Lid i Skåne och de berömda vatten­­­ fallen i Älvkarleby i Uppland. Sannolikt hade Thers­ner tänkt att fler berömda naturscenerier, men också motiv från gruvor skulle ingå i planschverket. I hans skissbok, som finns bevarad i Nordiska museet, finns exempelvis en hastigt tecknad vy över vattenfallen i Trollhättan och i Jernkon­ torets samlingar finns en väl utarbetad laverad pennteckning från Stora stöten i Falu gruva. Men det blev endast två gruvmotiv som kom med i det färdiga verket, Dannemora gruvor i Uppland och Thora Thersners bild av den så kallade Elz­ viks silvergruva, den senare med namn efter ingenjören Erik Elzvik och belägen vid Guldsmedshyttan i Västmanland.

38

Från skiss till graverad bild – medhjälpare och gravörer Thersner tecknade ofta sina förlagor i blyerts, möjligen kunde han ha utnyttjat en Camera Ob­­­scura, ett lådformigt optiskt instrument som kan ses som en tidig föregångare till kameran. I Thersners bouppteckning finns också en sådan upptagen. Ibland kunde blyertsteckningen fyllas i med svart eller brunt bläck som inte sällan laverades. Huvudmotivet, det vill säga byggnaden, utarbetades omsorgsfullt och detaljerat. I övrigt tecknades bara huvuddragen av det omgivande landskapet, men i text angav han de topografiska förhållandena liksom var vatten, träd, gräs och staffagefigurer skulle placeras. Det tecknade motivet eller skissen användes sedan som förlaga till akvatintetsningen, som var den grafiska teknik som användas för planschverket under Thersners livstid. Under arbetets första skede tecknande Thersner de flesta vyerna själv. Men det finns exempel där medarbetarna både tecknat och graverat själva, till exempel motivet från Ram­ lösa brunn som i sin helhet är utförd av Wilhelm Maximilian Carpelan.

I inledningsskedet hade Thersner svårt att få skickliga gravörer. Men under en resa till Köpenhamn lyckades han engagera tre, däribland den berömda kopparstickaren professor Johan Frederik Clemens. Av dessa tre gravörer är det emellertid endast en som med sitt namn är representerad i verket, den relativt okände Sören Henrik Petersen. Den franske gravören Cordier de Bonneville, som var bosatt i Sverige, kontaktades också av Thersner för att gravera vyerna av Löberöd. Han lämnade dock snart uppgiften, till stor lättnad för Thersner, som i ett brev till Jacob de la Gardie klagade över Cordiers ‘usselheter’.29 Thersner var visserligen den person som bar huvudansvaret för planschverket, men han hade nära medarbetare som framför allt svarade för gravyrarbetet. De flesta var fältmätare som var väl förtrogna med graveringskonsten från det kartografiska arbetet. Till dessa hörde Wilhelm Maximilian Carpelan, känd bland annat för sin redan nämnda Voyage Pittoresque aux Alpes Norvégiennes med graverade utsiktsbilder efter hans egna teckningar och akvareller men också för sin skrift Skrif Stil och karteckning som följas av Kongl. Ingenieur Corpsens arbeten framtagen i samband med att

han fick uppdraget att organisera ingenjörskårens graveringskontor. Carpelan kom att vara mer eller mindre engagerad i Fordna och närvarande Sverige som gravör ända fram till sin död 1830.30 Carl Fredrik Akrell, som skulle bli både fortifikationsgeneral och chef för telegrafinrättningen i Sverige hade lärt sig kopparstickstekniken av sin far och akvatintmetoden av Gustaf Broling och kom att bidra med ett hundratal graverade utsikter i de första delarna av Thersners verk, vilka nog kan betraktas som de mest lyckade med sin kombination av saklig topografisk klarhet, fina valörkänsla och dekorativa verkan. Men redan innan Akrell kontaktades av Thersner hade han – vid sidan av de ordinarie kartografiska uppgifterna – redan hunnit med att gravera utsiktsbilder för Gillbergs och Schmidts Reise durch einige Schwe­ dische Provinzen, Skjöldebrands Voyage Pittoresque au Cap Nord liksom till J. B. Le Chevaliers Resa till Propontiden och Svarta havet och A. Klinckowströms Atlas till bref om de Förente Stater. I sammanhanget kan det nämnas att Akrell även utgav en lärobok i landskapsteckning.31 Utöver kollegerna från Fältmätningskåren fanns ytterligare personer som hjälpte Thersner med gravyrarbetet, men också med förlageteckningar.

Den viktigaste av dessa var den redan nämnde Michael Gustaf Anckarsvärd.32 Bland annat utförde han förlageteckningar till Bysta och Dylta herrgårdar i Närke. Det var också Anckarsvärd som fungerade som verkets redaktör sedan Thersner avlidit. Detta skulle pågå fram till 1843 då Thora Thersner inträdde vid Anckarsvärds sida. Två år senare, 1845, övertog hon hela ansvaret för utgivningen. Innan dess hade man också samverkat med andra konstnärer. Vyn över Vik i Uppland är stucken av Anckarsvärd efter Carl Johan Fahlcrantz målning och det uppländska Löfsta bruk är Anckarsvärds fria tolkning efter Johan Holmbergssons förlaga. August Anckarsvärd – Michael Gustafs bror och likaledes officer – har utfört en rad vyer från Uppland och bland medarbetarna finner vi också Carl Johan Billmark och landskapsmålaren Joseph Magnus Stäck, som bland annat bidrog med förlageteckningarna till Svartå och Säbylunds herrgårdar i Närke.

Hur lanserades verket – prenumeranter och subskribenter För att överhuvudtaget kunna genomföra utgivningen av planschverket var Thersner beroende av subskribenter. Enligt prenumerantförteckningen i Skånedelen hade verket 294 subskriberade exemplar, från den kungliga familjen och godsherrar vars egendomar blivit avbildade till många mili­ tärer, ämbetsmän och hovfunktionärer. Till prenumeranterna hörde också överraskande nog en bagare och en handlare.33 Detta förhållande gjorde det nödvändigt att Thersner tog med annat än endast byggnader och miljöer som var historiskt intressanta. Herrgårdar, gods och bruk utan någon särskild betydelse blandas följaktligen med mer betydande anläggningar. Som titeln på planschverket an­ger finns det också exempel på historiska monument, som exempelvis Alvastra klosterruin liksom enstaka rena landskapsvyer som enbart tillkommit därför att Thersner ansett dem särskilt vackra. Ett exempel på det senare är utsikten över Husbyfjöl, nuvarande Borensberg i Östergötland.

Vyn beskrivs av Thersner som ‘en lika skön, som rik och omvexlande tafla, i hvilken den höga och brutna förgrunden ger åt den sänkta och mildare planens föremål et utseende, liksom skådade man et annat land’.34 Det var inte ovanligt att gravyrerna kom att användas som dekorativ väggprydnad, ofta i mindre rum, såsom kabinett, frukostrum eller bibliotek.

Bilderna klistrades vanligen direkt på tapeten, och istället för ramar försågs de med klistrade pappersbårder. Där planschverket behölls intakt kunde det emellertid även fylla en funktion i umgängeslivet: ‘De visade sig här vara utomordentligt användbart i synnerhet under timmen mellan teet och dansen på aftonsamkvämen, medan stämningen var något kylslagen och konversationsämnena tröto’, skriver Ester-Margaret von Frenckell i sin bok Offentliga nöjen och privata och syftar bland annat på Thersners arbete.35 Thersner deltog i Götiska förbundets utställning 1818 med fem objekt, bland annat ett häfte av Fordna och närvarande Sverige och en ‘Utsigt af staden Engelholm’, men det skrevs ingenting om hans bilder i recensionerna. Däremot hade Stockholms Posten året därpå en lång artikel under rubriken ‘Något om herr Majoren och Riddaren Thersners Skånska Utsigter’.36 Beundran och re-

39

spekt för det stora arbete som Thersner påbörjat är det genomgående temat i den utförliga artikeln. Som tecknare anser den anonyme artikelförfattaren att ‘hans goda smak, så wäl i walet af ställen, som synpunkt, wisar sig nästan öfwerallt, jämte hans färdighet i ritandet’. Det kan noteras att artikelförfattaren även delade Thersners uppfattning om landskapets betydelse i motiven: ‘huruwäl det är wisserligen mera interesant att se byggnaden aftagen i förening med den omgifwande naturen och träds leende skuggor än i den ensamma rätlinjiga stelhet, som man tillräckligt kan finna i Architecturewerk och i detta sannerligen icke önskar’.

Sista året Thersner levde gav han ut en liten skrift med titeln Om Landskapsmålning, tillägnad greven och militären Anders Fredrik Skjöldebrand. Det ligger nära tillhands att tro att denna skrift är ett resultat av Thersners egen konstnärliga erfarenhet, men så är inte fallet. Än mindre förebådar den det kommande landskapsmåleriet.

Boken är nästan genomgående en översättning av C. J. F. Lecarpentiers år 1817 utgivna traktat Es­ sai sur le paysage med några kortare uteslutningar och tillägg av Thersner.37 Man kan heller inte säga att boken förmedlar något av Thersners egen syn på landskapsmåleriet. Möjligen kan uppmaningen att målaren även bör studera landskapets detaljer stämma överens med hans egen uppfattning. Förutom boken om landskapsmålning författade Thersner också en liten bok Några ord om musiken: Til min dotter Hilda (1826).

Arbetet med Fordna och närvarande Sverige beledsagades ganska snart av ekonomiska problem.38 Thersner fick inledningsvis som nämnts inget ekonomiskt eller publikt understöd överhuvudtaget; först några år in på 1820-talet erhöll han vissa gratifikationer och mindre anslag efter att direkt vänt sig till Karl XIV Johan.39 Härtill var det inte ovanligt att betalningen från prenumeranter uteblev. När Thersner avled 1828 stod den efterlämnade makan och de tre döttrarna på ruinens brant. I bouppteckningen uppgick familjens kontanta medel och lösöre till 1 188 Riksdaler Banco och skulderna till 2 721 Riksdaler Banco.40 Utan Thersners kolleger i Fält­ mätningskåren, men framför allt genom Michael Gustaf Anckar­ svärds personliga intresse, välvilja och försorg hade Thersners död inneburit en fullständig ekonomisk katastrof för familjen. Det hade heller

40

inte varit möjligt att driva arbetet med planschverket vidare.

Thora Thersner tar över Om det är knapphändigt med information om personen Ulrik Thersner, gäller det i ännu högre grad för hans dotter Thora, med ett undantag. Under en kort period på 1850-talet förde hon dagbok, som idag förvaras i Nordiska museets arkiv.41 Där beskriver hon en resa till Småland och Västergötland där avsikten varit att avteckna lämpliga herrgårdar och gods för planschverket, sälja färdiga delar och rekrytera möjliga nya prenumeranter.

Härtill önskade hon att ‘genom studier efter naturen förkofra sig på den bana hon såsom konstnär beträtt’. Men i dagboken framträder hon också som privatperson och skriver om sina tankar och känslor, inte minst inför de miljöer och belägenheter hon besöker, beskrivningar som inte sällan tar sig närmast religiösa övertoner. I dagboken nämner hon vidare åtskilligt om de människor hon möter, från skjutsdrängar och värdshusägare till familjerna på de olika godsen och herresätena, liksom strapatser under resorna och kostnader för hästskjutsar och ångbåtsresor. Här och var skriver hon också sina svårigheter som hon ibland hade med tecknandet. Vid exempelvis besöket på Nolhaga utanför Alingsås i Västergötland skriver hon hur svårt det är ‘att framställa en tafla’ och hon grips därvid av ‘ledsnad’.

Det är onekligen en plikttrogen och arbetsam person som för pennan – hon skriver om sig själv i tredje person som ‘Jenny’ och ‘lilla artisten’ – men också en reflekterande och troende människa, som aldrig tycks ha tvekat inför uppgiften att fortsätta sin faders verk. Uppfattningen att hon livet igenom var helt hängiven sin uppgift förstärks dessutom av det faktum att hon aldrig bildade familj. Mot slutet av sitt liv – hon dog i Stockholm 1867 vid 49 års ålder – hade hennes personliga ekonomi förbättrats; under 1860-talet hade hon beviljats ett årligt arvode på 400 riksdaler för arbetet med planschverket.42 Bouppteckningen vittnar om ett borgerligt hem med gott om möbler, tavlor och böcker. I dödsboet ingick även en droska med sele, som hon möjligen kan ha använt under några av sina senare resor.43 Förutom dagboken, som är på närmare 200 tätt skrivna sidor och som både börjar och slutar lika

Fritz von Dardels karikatyr föreställande Thora Thersner som försöker intressera herren till Råbäck för planschverket Fordna och närvarande Sverige. Foto Wilhelm Klingspor efter kopia i privat ägo.

abrupt, är det alltså mycket sparsamt med biografiska uppgifter om Thora Thersner. Vi vet dock att hon var född i Finska församlingen i Stockholm 1818 och kom att vara bosatt där under hela sin livstid. Precis som fallet är med fadern, så finns så vitt vi vet heller inget känt porträtt av henne. Hon är dock avbildad i en akvarell av Fritz von Dardel som på sitt ganska nedlåtande och raljerande sätt har omvandlat den vuxna mamsell Thersner till en liten flicka som knappt förmår att lyfta port­ följen med ritningar till herren på Råbäck.

Thora Thersner visade tidigt anlag för figurteckning och fick viss privatundervisning i detta ämne. Det är i varje fall något som framgår i de få biografiska notiser som finns.44 Det är väl inte osannolikt att hon även utnyttjade de vanligt förkommande illustrerade teckningslärorna som fanns på marknaden, bland annat i landskapsteckning. Det ligger också nära tillhands att tro, att Michael Gustaf Anckarsvärd kan ha undervisat henne under den tid han hade ansvaret för planschverket. Även om utgångspunkten för Thora Thersners

konstnärliga verksamhet delvis var annor­lunda än för flertalet kvinnor som sysslade med konstnärlig utövning under 1800-talets första hälft kan hennes tecknande ändå ses som typiskt vad som förväntades av bildad och ung kvinna ur borgar­ klassen under 1800-talet. Att lära sig ‘spela sonater, sjunga romanser och rita i svartkrita’, som Fredrika Bremer skriver, hörde till en god uppfostran och bildning. Men sådana kunskaper skulle inte bli för djupa och de fick inte göras till konst. Så var den allmänna uppfattningen bland den så kallade bildade allmänheten. Till sammanhanget hör också att det var kvinnornas begränsade möjligheter att försörja sig själva som konstnärer, som medförde att de flesta förblev ama­törer.

Först 1864 skulle Konst­ akademien ge tillträde för kvinnor.45 Thora Thersner hörde alltså till de mycket få kvinnor som – trots att hon saknade formell konstnärlig utbildning – ändå kunde försörja sig på sin konstnärliga verk­samhet. Att hon var driftig är knappast en överdrift, även om hon i dagboken ibland ger uttryck för otillräcklighet inför det arbete hon förelagt sig.

41

Från 1845 kom Thora Thersner att helt ensam svara för den fortsatta utgivningen av Fordna och närvarande Sverige, vilket innebar att hon ensam reste till egendomar och bruk i de landskap fadern inte hunnit med under sin livstid, valde ut lämpliga vyer att avbilda samt avtecknade dessa.

Hon var, som Eva-Lena Bengtsson och Barbro Werkmäster skriver, i en och samma person både författare, konstnär, hantverkare och förläggare, även om hon fick hjälp med att redigera texterna, trycka bilderna och ge ut böckerna.46 Thora Thersner som tecknare – nya landskap och nya miljöer När Thora Thersner fick ansvaret för planschverket var det vanliga att hon under en och samma resa besökte flera landskap. Resorna skedde kontinuerligt mellan 1848 fram till hennes död och man får onekligen intrycket av att hon oftast var på resande fot. Från slutet av 1840-talet och i början av 1850-talet hade hon besökt Västergötland och Småland vilket följdes av resor till Bohuslän, Blekinge och Öland och slutligen Västmanland, Dalarna och Värmland.

Hur avbildade då Thora Thersner slotts- och herrgårdsmiljöerna och finns i hennes bilder något nytt, som pekar framåt? Visserligen hörde hon till en annan generation än verkets upphovsman, men naturuppfattningen och sättet att av­ bilda herrgårdar, slott och bruk är detsamma som hos fadern. Och något som i hennes planscher pekar framåt är svårt att se, förutom möjligen att några fler har motiv från bruk och att ett tåg skymtar i förgrunden i vyn över Jonsered, som vittnar om att en ny tid hade kommit.47 Som i de äldre planscherna ligger ofta en vattenspegel, en äng eller ett fält i förgrunden medan byggnaden avtecknar sig i bakgrunden, omgiven av lummiga träd. Och åter är det byggnadernas belägenhet i landskapet som är det viktiga, inte byggnadernas arkitektur. Någon gång har hon också valt att avbilda landskapet och byggnaderna i begynnande mörker med månsken i avsikt att förstärka den poetiska och naturromantiska känslan. Även i den anslutande texten märks ibland detta, men kanske inte lika stor omfattning som i faderns texter. Nu är det är huvudsakligen de gängse faktauppgifterna om egendomarna som står i centrum för intresset. Möjligen är detta ett utslag

42

av att Thora Thersners texter redigerades av bibliotekarien vid Kungliga biblioteket Adolph Ivar Arwidsson som, så vitt vi vet, aldrig följde Thora Thersner på hennes resor.

I likhet med sin far och de andra som medar­ betade i planschverket tecknade ofta Thora Thersner sina vyer i blyerts, men det förekommer också att hon använder framför allt svart bläck och lavering. Förlageteckningarna tämligen enkla, men de kunde också vara noggranna med insatta staffagefigurer och andra detaljer. Som tecknare utmärks Thora Thersner knappast för någon originalitet; stundom är hennes teckningar dessutom ganska vaga och osäkra där man kan ana en viss stelhet och torrhet i teckningen liksom en ibland bristfällig överensstämmelse med de verkliga arkitektoniska och topografiska förhållandena. Så menade man redan i hennes samtid, och det intrycket får man också idag. Men detta kan säkert tillskrivas hennes vilja att på ett så effektivt och snabbt sätt som möjligt försöka fullfölja verket i den anda som fadern stakat ut. Men det är naturligtvis alldeles fel att bara se hennes teckningskonst i ett kritiskt sammanhang. Det finns flera exempel på väl genomarbetade teckningar, där motivet valts ut med stor omsorg och med en förtrogenhet för miljöernas särskilda stämningsvärden. Ibland kan hon dessutom bara med några enkla streck och konturer fånga karak­tären i en landskapsvy med en avlägsen belägen herrgårdsbyggnad.

Thora Thersner kom aldrig att utnyttja akvatintetsningen som reproduktionsmetod. Istället använde hon litografi, en billig tryckteknik som lanserats på 1790-talet i Österrike av Alois Senefelder och i första hand framtagen för fram­ ställning av not- och texttryck. Litografin – eller stentrycket – möjliggjorde obegränsade upp­ lagor och masstryck utan att resultatet därför blev sämre. Det var också en jämförelsevis lättarbetad teknik; att teckna på stenen med litografisk krita var i stort sett samma sak som ar­beta på papper.48 De första häftena i planschverket som trycktes i denna teknik kom emellertid inte att bli lyckade, särskilt i jämförelse med den reproduktionsteknik som använts tidigare. I dag­ boken noterar Thora att – vad vi kan förstå av sammanhanget en initierad ej namngiven prenumerant – vid ett samtal varit allt annat än positiv till hennes tidigaste utgivna planscher. ‘Att

Vy över Ramnäs i Västmanland, Fordna och närvarande Sverige, Utsigter af Westmanland. Litografi efter teckning av Thora Thersner 1861. Jernkontorets bildbank/samling.

något så högst ynkligt kunde givas ut, då tiden har mycket större anspråk’, fann prenumeranten märkligt. För att i någon mån försvara sig hänvisade Thora till den bristfälliga tryckningen ‘som förändrat motiven till det sämre’. Det förslag hon får är därför att skaffa en bättre tryckare ‘om verket skall kunna bibehålla sig’ och hon rekommenderades att resa till Köpenhamn och låta trycka planschverket där. Den anonyme kritikern gör vidare också en jämförelse med den samtidigt pågående utgivningen av Johan August Bergs planschverk Sverige framstäldt i taflor i tonlitografi, som däremot beundrades och som borde fungera som förebild, framför allt trycktekniskt. Slutligen menade kritikern att det var helt nödvändigt att ge verket en ‘lyftning för att skänka allmänheten ersättning för sina pengar, hvilken betalas alltför dyrt’. Om planschverkets tryck blev bättre kunde Thora Thersner dessutom vänta sig fler prenumeranter. Samtalet avslutades med att Thora, trots att ‘hon åhörde detta med eftertanka och djup ledsnad’ konstaterade att det fanns visst fog för kritiken, men

att det var förenat med svårigheter att hitta en ny tryckare.

Längre fram i dagboken, sedan hon avslutat sin tecknarresa i Västergötland, återkommer Thora till problemen med tryckningen. Efter ett samtal med en bokhandlare i Göteborg blev hon åter rekommenderad att resa till Köpenhamn för att rådgöra med de framgångsrika tryckarna och lito­graferna där. Efter moget övervägande reste hon till den danska huvudstaden – i dagboken beskriver livligt umgänget med de övriga passagerarna under ångbåtsresan – och väl framme besökte hon först marinmålaren Carl Frederik Sörensen, som gav henne rekommendationer att kontakta Isaac Wilhelm Tegner. Han hade gjort sig bemärkt som porträttlitograf och tillsammans med Adolph Kittendorff öppnat en framgångsrik litografisk firma. Möjligen var det Tegner som rekommenderade Thora Thersner att använda en ny form av tonlitografi för att konstnärligt och estetiskt förhöja motiven i planschverket. I fortsättningen skulle hon ofta lägga en ton, ofta flera, över vyerna och förse dem med vita dagrar. Resul-

43

tatet blev många gånger mycket bra särskilt i jämförelse med de första planscherna hon gav ut. Det är inte osannolikt att hon personligen gjorde dessa förbättringar, även om det saknas skrift­ liga belägg. Men annars var det var tryckarna som på hennes anvisningar ansvarade för reproduktionen av planscherna. I det färdiga verket finns flera litografiska firmor representerade som Göthström och Magnusson, Anders Magnus Spong, som senare skulle samarbeta med den berömde litografen och tecknaren Johan Cardon, Salmsons och Abraham Lundquist och kompanis tryckeri.

Trots att Thora Thersner var kvinna med inskränkningarna i utbildning, karriär och yrkesliv detta innebar under 1800-talet och dessutom saknade formell konstnärlig utbildning är det mer än anmärkningsvärt att hon alls lyckades driva projektet med Fordna och närvarande Sverige vidare. Visserligen hade hon stöd och hjälp av flera personer och mot slutet av sitt liv fick hon som redan nämnts också ett årligt arvode på 400 Riksdaler. Men hon måste ändå varit utrustad med en sällsynt driftighet och en okuvlig vilja att fullfölja faderns påbörjade arbete, trots att hon då och då i dagboken ger uttryck för svårigheter och besvikelser. Och trots den kritik som ändå väcktes mot framför allt hennes tidigaste planscher, fanns en samtida önskan ‘att artistens helsa och lifstid måtte länge ännu tillåta henne att fortsätta detta för vårt land så hedrande arbete’.49 År 1836 medverkade Thora Thersner i Konstakademiens utställning, dock inte med några egna landskapsmotiv – vilken kanske hade varit det naturliga – utan med kopior i svartkrita efter äldre mästare, som Gerard, Michelangelo och Rafael.50 Men

några fler utställningar skulle det inte bli. Arbetet med Fordna och närvarande Sverige förblev det viktigaste för Thora Thersner.

Fordna och närvarande Sverige som förebild Under det sammanlagt 50 år som det tog att pub­ licera Fordna och närvarande Sverige skulle det komma ut flera betydande planschverk som på olika sätt anknöt till Ulrik och Thora Thersners arbete. Det redan nämnda Sverige framstäldt i taflor, G. H. Mellins Sverige framställt i teckning­ ar från 1840 och Zacharias Topelius och Johan Knutssons Finland framställt i teckningar som påbörjades 1845 är tre exempel. En mer omedelbar efterföljare var litografen Alexander Nays Herre­ gårdar uti Södermanland, skildrade af Olof Eneroth från 1868–69 och Upplands herregårdar från 1881.

Slutligen skall också nämnas planschverket Skån­ ska Herregårdar, som kom ut mellan 1852–53 och försett med litografiska bilder efter teckningar av den danske landskapsmålaren Joachim Richardt.

För texten svarade Gustaf Ljunggren, docent i estetik i Lund och sedermera professor och universitetets rektor.

Längre fram under 1800-talet skulle även plansch­verk över aktuella industrietablissement i Sverige komma ut liksom talrika litografe­rade vyer över städer och samhällen. Men dessa hör till en annan motivkategori med få beröringspunkter med Ulrik och Thora Thersners planschverk. Det Thersnerska planschverket blev däremot det sista exemplet i Sverige på ett nationellt upplagt avbildningsprojekt, som en gång startas med ett uttalat patriotiskt syfte och med en vilja att ‘at vara Konung och Fädernesland nyttig’.

NOT ER 1. I faksimilupplagan av Thersners Fordna och närvarande Sverige, tryckt 1946 och utgiven av Gerda Boethius och Carl Th. Thäberg är försedd med ett längre förord där planschverkets tillkomsthistoria beskrivs. Thersners planschverk tas även upp i Bo Lundström, Officeren som arkitekt och konstnär i det svenska 1800-talet, Diss. Uppsala (Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis: 1999), s. 169f.

2. Börje Magnusson, Att illustrera fäderneslandet: En studie i Erik Dahlberghs verksamhet som tecknare, Diss. Uppsala (Uppsala, 1986), s. 215f. Om Erik Dahlbergh och Sueciaverkets historia, se Börje Magnusson och Jonas Nordin, Drömmen om stormakten: Erik Dahlberghs Sverige (Stockholm: Medströms bokförlag, 2015).

3. Om Elias Martin, se Mikael Ahlund, Landskapets röster: Studier i Elias Martins bildvärld, Diss. Uppsala (Stockholm; Atlantis, 2010).

44

4. Ahlund, Landskapets röster, 346f.

5. Om Linnerhielm, se Eva Nordenson, Mitt förtjusta öga: C. J. Linnerhielms voyage pittoresques i Sverige 1787–1807 (Malmö: Arena, 2008) 6. Ulrik Thersner skissbok förvaras i Nordiska museets arkiv, Ämnessamlingen, Skissböcker.

7. Om tecknande militärer, se Lundström, Officeren som arkitekt och konstnär.

8. Magnusson, Att illustrera fäderneslandet, s.

211f., dens.

Svenska teckningar 1600-talet: En konstbok från Nationalmuseum (Stockholm: Rabén & Sjögran, 1980), s. 21f.

9. Allan Ellenius, ‘Vetenskapens bilder’, i Natur och nationalitet: Nordisk bildkonst 1800–1850 och dess europeiska bakgrund (Höganäs: Wiken, 1992), s. 249.

10. Lundström, Officeren som arkitekt och konstnär, s. 169f. Se även W. M. Carpelan ‘Åminnelse-tal öfver Öfverste-Lieutnanten och Riddaren af Kongl. Svärds-Orden Ulrik Thersner’, Krigsvetenskapsakademiens handlingar 1830, s. 25–34.

11. Krigsarkivet, Sjökarteverkets arkiv, vol. 121, hydrografiska handskrifter 1802–1806.

12. Brev från Ulrik Thersner till Nathanael Gerhard af Schultén 16 mars 1804 i Åbo Akademis bibliotek (ÅAB) A:XI.V. 13. Carpelan, ‘Ulrik Thersner’, s. 27f.

14. Krigsarkivet, Topografiska kartor Sverige, Gränsen mot Finland XXVII 4 a-c.

15. Om Skånska rekogonsceringskartan, se Nils Elwan, ‘Om Skånska rekognosceringskartan’, Ale: Historisk tidskrift för Skåneland, 1982, nr 1, s. 15–27. Se även Bo Lundström ‘Militär kartering till lands’, i Med kartan i fokus: En vägledning till de civila och militära kartorna i Riksarkivet; Arkivguide (Stockholm: Riksarkivet, 2013), s. 276f.

16. Maria Gussarsson, ‘Militär kartering till lands’, i Med kartan i fokus: En vägledning till de civila och militära kartorna i Riksarkivet; Arkivguide (Stockholm: Rikarkivet, 2013), s. 254f.

17. Fredrik Arosenius, En flyttfågels öden: En berättelse om och med Jakob Fredrik Neikter Arosenius (Norrköping: Föreningen Gamla Norrköping, 2001), s. 59. Originalmanuskriptet till memoarerna förvaras i Fredrik Arosenius arkiv i Krigsarkivet vol.

1. Arosenius som tecknare behandlas i Bo Lundström, ‘Amatörismen, konsten och två tecknande militärer. Skisser och teckningar ur Fredrik Arosenius och Alexander Clemens Wetterlings arkiv i Krigsarkivet’, i Arkivguld: Årsbok för Riksarkivet, 2017, s. 182f.

18. Uppsala landsarkiv (ULA), Västerås församlings kyrkoarkiv F:5, död och begravningsbok 1824–1846.

19. Ulrik Thersner, Företal till originalupplagan av Fordna och närvarande Sverige.

20. Om Götiska förbundet, se Torkel Molin, Den rätta tidens mått: Göthiska förbundet, fornforskningen och det antikvariska landskapet, Diss. Umeå 2003.

21. Molin, Den rätta tidens mått, s. 100.

22. Om Götiska förbundet och konsten, se Bo Grandien, Rönndruvans glöd: Nygötisistiskt i tanke, konst och miljö under 1800-talet, Nordiska museets handl. 107 (Stockholm: Nordiska museet, 1987).

23. Lunds universitetsbibliotek (LUB), handskriftsavdelningen, De la Gardieska samlingen, brev från Ulrik Thersner till Jacob de la Gardie, dat. 16 maj 1817.

24. Annette Rosengren, När resan var ett äventyr: Om resor i Sverige under tusen år (Stockholm: Natur och Kultur i samarbete med Nordiska museet, 1979), s. 82–83.

25. Ahlund, Landskapets röster, s. 76.

26. Ulrik Thersner, företal till originalupplagan av Fordna och närvarande Sverige.

27. Ulrik Thersner, a.a., Utsigter af Östergötland, plansch 95.

28. Adolf Törneros brev, ny reviderad, utökad och illustrerad upplaga, del II, 1827–1838, s. 116, utgiven samt försedd med inledning och kommentar av John Landqvist (Stockholm: Bonnier, 1925).

29. Lunds universitetsbibliotek (LUB), handskriftsavdelningen, De la Gardieska samlingen, brev från Ulrik Thersner till Jacob de la Gardie, daterat 11 juni 1817.

30. Om Wilhelm Maximilian Carpelan, se Lundström, Officeren som arkitekt och konstnär, s. 181f.

31. ‘Carl Fredrik Akrell’, i Lefnadsteckningar öfver Kongl.

Vetenskapsakademiens ledamöter, II, 1878 (Stockholm 1878). Se även Lundström, Officeren som arkitekt och konstnär, s. 28ff.

32. Lundström, Officeren som arkitekt och konstnär, s. 136f.

33.

Ulrik Thersner, ‘Prenumeration på svenska utsigter eller Fordna och närvarande Sverige’, i inledningen till originalupplagan av Fordna och närvarande Sverige.

34. Ulrik Thersner, Fordna och närvarande Sverige, Utsigter af Östergötland, plansch 85.

35. Ester-Margaret von Frenckell, Offentliga nöjen och privata i Helsing fors 1812–1827, del I (Helsingfors: Söderström, 1943), s. 341 36. Stockholms Posten, nr 53, 1819.

37. Rudolf Zeitler, ‘Svenskt landskap i måleri och diktning under 1800-talet’, i Historiens vingslag: Konst, historia och ornitologi; Festskrift till Allan Ellenius (Stockholm: Atlantis, 1988), s. 165–66.

38. Kungl. Bibliotektet (KB), handskriftsavdelningen, brev från Ulrik Thersner till Gustaf af Wetterstedt, daterat 27 juni 1823 i Ep. V. 18:2.

39.

Riksarkivet (RA), Bernadotteska familjearkivet, brev från Ulrik Thersner till Karl XIV Johan, Karl XIV Johans arkiv, huvudarkivet, brev från svenskar, volym 97, odat, 1823.

40. Stockholms stadsarkiv (SSA), Bouppteckningar 1828-II-710, bouppteckning efter Ulrik Thersner.

41. Nordiska museets arkiv, Ämnessamlingen, Skissböcker, Thora Thersner. Här förvaras även Thora Thersners dagbok.

42. Om Thora Thersners arvode, se Motioner i Andra kammaren, motion 1867: nr 98.

43.

Bouppteckning efter Thora Thersner i Stockholms stadsarkiv (SSA), Stockholms rådhusrätt, 1:a avd., F 1 A: vol. 615.

44. ‘Thora Thersner’, i Svenskt konstnärslexikon, band V (Malmö: Allhem, 1952–1967), s. 421.

45. Om kvinnliga amatörkonstnärer under 1800-talet, se EvaLena Bengtsson och Barbro Werkmäster, Kvinna och konstnär i 1800-talets Sverige (Lund: Signum, 2004), 23f. och Bo Lundström, ‘Amatörerna och konsten’, i Signums svenska kulturhistoria: Karl Johantiden (Stockholm: Signum, 2008), s. 349f.

46. Bengtsson och Werksmäster, Kvinna och konstnär i 1800-talets Sverige, s. 73–74.

47. Thora Thersner, Fordna och närvarande Sverige, Utsigter af Westergötland, plansch 287.

48. Per Bjurström, Gamla grafiska blad (Västerås: ICA-förlaget, 1974), s. 54f.

49. Anteckningar om svenska qvinnor, utg. P. G. Berg och Wilhelmina Stålberg (Stockholm: P. G. Berg, 1864–1866), s. 375.

50. Emil Hultmark, Kungl. Akademiens för de fria konsterna utställningar 1794–1887: Förteckning över konstnärer och konstverk utgiven med bidrag av akademien till dess 200-års jubileum 1935 (Stockholm, 1935), s. 282.

45

46

lars kleberg

Faddej Bulgarin i Stockholm 1838

D

en polskfödde Faddej Bulgarin (1789–1859) var på sin tid en av Rysslands mest kända, mest lästa och mest hatade författare.

Av Aleksandr Pusjkin pekades han ut som polisspion och angivare, och varje rysk skolelev får än idag lära sig att i 1800-talslitteraturen är nationalskalden höjdpunkten och Bulgarin dess mörkaste botten­ notering.

Bulgarins biografi vittnar om en enastående företagsamhet parad med stor talang för själv­ reklam och kryperi för överheten, som ledde honom till att bli både succéförfattare och rapportör för tsarens hemliga polis, den så kallade III:e avdelningen. I sovjettidens konstruktion av en enkelspårig och teleologisk modell av den ryska litteraturhistorien, strävande mot allt högre höjder av realism (för att krönas av den socialistiska realismen) var han den ständige Andre. Ur ett mindre ideologiskt perspektiv är Faddej Bulgarin intressant framför allt som en nyckelperson i förnyelsen av den ryska journalistiken och prosan på 1820- och 1830-talen, då det litterära livet började underordnas marknadsekonomin. Hans tidiga romaner och skisser gjorde stort intryck på många läsare, däribland Nikolaj Gogol.

Faddej Bulgarins liv är lika skiftande och osannolikt som handlingen i någon av hans populära romaner. Han föddes i närheten av slottet Nieśwież (Najsvizj i nuvarande Vitryssland) som Jan Tadeusz Bułharyn, son till en polsk adelsman som skulle kämpa i Kościuszkos upprorsarmé 1794 och bli förvisad till Sibirien. Modern lycka-

des ta sig med den sjuårige Tadeusz till Sankt Petersburg och med tiden få honom antagen vid kadettskolan där.

Som mycket ung kavalleriofficer deltog han i finska kriget 1808–1809 och skall där ha lärt sig lite svenska och finska. Han stoppades i sin militära karriär på grund av några oförsiktiga diktrader om en överhetsperson och fick lämna sin tjänst, varefter han tog sig till Warszawa och därifrån till Paris.

Han gick där in i den polska legionen i Napoleons armé, kämpade i Spanien och deltog därefter – själv f. d. rysk officer! – i det franska fälttåget mot Ryssland och fick till och med hederslegionen.

Han blev tillfångatagen av preussiska trupper och lyckades efter krigets slut 1815 återvända till Ryssland.

Efter några år dök han upp i Sankt Petersburg och inledde där en häpnadsväckande litte­ rär karriär. Han publicerade sig snart inom en rad i Ryssland relativt oprövade genrer som kåseri, repor­tage, ‘skiss’, teknisk-utopisk berättelse, teater­ kritik, resebrev, skälmroman och historisk ro­man. På jakt efter socialt fotfäste började han å ena sidan fraternisera med ledande liberala kretsar men uppvaktade å andra sidan energiskt tsaren närstående mäktiga män. Det stora språnget i den ambitiöse författarens karriär kom efter det misslyckade dekabristupproret 1825.

Hans och Nikolaj Gretjs tidning Severnaja ptjela (Nordiska biet), som var den första privatägda dagstidningen i Ryssland och en ekonomisk succé med läsare i nya samhällsskikt (upplagan var som mest 9 000 exemplar), blev nu i prak­tiken

47

det ledande organet för förtal av all slags opposition under Nikolaj I:s regeringstid. Bulgarin publicerade här sina mycket lästa iakttagelser om aktuella händelser, inklusive giftiga kåserier om den liberala aristokratiska delen av författarvärlden. Samtidigt började hann arbeta för tsarens nyligen organiserade hemliga polis, vilket framkallade bittra epigram från Pusjkins penna. Han skrev rapporter om vad som rörde sig och sades i Sankt Petersburg och kom med beskäftiga råd om vad myndig­heterna borde göra för att stävja olika missförhållanden. Snart kom han att åt­ njuta överhetens (ibland reserverade) förtroende och den lilla liberala opi­nionens totala förakt. I verkligheten var Bulgarins position i Ryssland alltid osäker. Han hade flera motiv att med all energi försöka bevisa sin lojalitet mot tsarmakten: hans tjänstgöring i Napoleons fälttåg mot Ryssland blev aldrig bortglömd; han hade före 1825 haft samröre med flera av de blivande dekabristerna; och hans polska identitet gjorde efter upproret i Polen 1830–1831, då även Pusjkin ställde sig på entydigt på tsarmaktens sida, att hans lojalitet mot den ryska staten ständigt sattes i fråga.

Faddej Bulgarins Ivan Vyzjigin (1829) blev ett verkligt lyckokast – den första ryska bestsellern, en satirisk skälmroman som inspirerat såväl Gogols Döda själar som Ilfs och Petrovs Tolv stolar.

Boken, en mångordig men bitvis underhållande imitation av utländska förebilder, bröt ny mark för äventyrsromanen i Ryssland och blev oerhört populär, trycktes i flera upplagor (redan första året i sensationella 7 000 exemplar), imiterades och översattes – enligt vissa rykten tack vare ryskt ekonomiskt stöd och diplomatiskt fotarbete – inom ett par år till tio språk, bland annat till franska, tyska, engelska, spanska och svenska (via tyskan).1 Bulgarins nästa roman Den falske Dmi­ trij (1830) blev inte en lika stor framgång. Ämnet misstänktes författaren länge för att ha stulit från Pusjkin, vars drama Boris Godunov vid denna tid låg hos tsaren personligen för granskning men inte fick publiceringstillstånd förrän 1831. Enligt en länge gällande uppfattning skrev Bulgarin ett utlåtande där han avrådde imperatorn från att verket skulle tryckas, varefter han approprierade den tills vidare förbjudna textens tema. Nyare källkritisk forskning har dock pekat på att Bulgarin tidigt, genom egna studier och förmedling av polsk historisk forskning, själv var mycket väl

48

påläst om perioden och rentav kan ha gett Pusjkin impulser till arbetet med dramat.

Den falske Dmitrij blev alltså ingen succé likande Ivan Vyzjigin, varken i Ryssland eller utomlands.

Det kom dock en fransk utgåva 1832 och en svensk något senare, år 1838 i en anonym översättning.2 Sommaren samma år företog författaren en resa till Finland och Sverige, vilken resulterade i en serie resebrev i Severnaja ptjela och nästa år i en bok i två volymer, Sommarutflykt till Finland och Sverige år 1838.3 Den är känd och har kommenterats både av ryska och finländska forskare. Ingen svensk läsare tycks däremot ha lockats att studera den ryske besökarens omfattande och synnerligen välinformerade reseberättelse och dess tillkomsthistoria närmare.4

Bulgarin tillbringade två veckor i Stockholm, från 19 juli till 2 augusti. En av hans första åtgärder var att kontakta den ryska beskickningen på Drottninggatan 86. I envoyén Lev Pototskijs frånvaro togs han emot av en finländsk diplomat i rysk tjänst, legationssekreteraren och senare generalkonsuln Aleksandr Lavonius. Besöksprogrammet blev digert och genomfördes med stor energi och stadskarta i handen (LP II, s. 102). Alla de vanliga resmålen utanför Stockholm skulle också avverkas: Drottningholm, Gripsholms slott, Uppsala och Gamla Uppsala, Sigtuna, Skokloster, Dannemora gruva och Österbybruk. Som han hade för vana skaffade Bulgarin sig snabbt synnerligen goda kontakter på plats och skulle förutom av Lavonius få hjälp av den unge Johan Fredrik Bahr (1805–1875), som var den anonyme översättaren av Den falske Dmitrij. Bahr, en ung litteratör som sedermera fick sig ett namn som kemist, hade tjänstgjort som bibliotekarie hos den legendariske ryske envoyén Peter van Suchtelen. När den åldrade diplomaten avled 1836 fick Bahr uppdraget att resa med dennes enorma boksamling – cirka 60 000 volymer, lika mycket som hela det dåtida Kungl. biblioteket5 – till Petersburg, där den skulle införlivas med det Kejserliga biblioteket. Efter sitt Rysslandsbesök skrev Bahr en mycket sakkunnig bok, Anteckningar om Ryss­ land, under ett vistande i Petersburg och en utflygt till Moskwa, som utkom några månader efter att Bulgarin besökt Stockholm.6 Varför reste Faddej Bulgarin till Sverige år 1838?

Möjligen kan en impuls att besöka vårt land just 1838 ha kommit genom arvfursten Aleksandrs besök (där hans far, tsar Nikolaj I till svenskarnas förvåning medföljde inkognito) i Stockholm i juni samma år. Den politiska grundtonen i Bulgarins Sommarutflykt till Finland och Sverige år 1838 är att både det finska och det svenska folket – med undantag för vissa obehagliga kverulanter – är oerhört nöjda och tacksamma för nyordningen 1809 och för Rysslands beskydd av Finland.7 Den finska och svenska kontexten ger Bulgarin rika möjligheter att framhålla sin – på hemma­plan ständigt ifrågasatta – lojalitet som rysk undersåte och ställning som framstående författare.

Sommarutflykt är en bok i journalisten Faddej Bulgarins typiska stil: en blandning av faktaspäckade iakttagelser, plattityder, oblygt självberöm och gränslöst lovprisande av överheten var

den än förekommer. Författarens belåtenhet vet inga gränser när han redan på sin första promenad i Gamla stan i en boklåda får bevittna att en ung, söt brunett kommer in och frågar efter ‘Falska Demetrius af Thaddeus Bulgarin’. Hon får snabbt och chevalereskt ett exemplar av boken, överräckt ur författarens hand. Om Iwan Wuishigins triumftåg på den svenska marknaden säger Bulgarin sig vara informerad, men inte om existensen av den nya översättningen (LP I, s. 270–71). Höjdpunkten på den första dagen kommer när Bulgarin med förtjusning i butiksfönstren ser porträtt av tsar Nikolaj I och tronföljaren Aleksandr, som står kvar efter deras nyligen timade besök i huvudstaden. Folk på gatan gratulerar honom till att ha en sådan Härskare som Nikolaj I. En äldre herre förklarar att han tror sig veta att det ingenstans i världen finns en bättre härskare än tsaren, något som får Bulgarin att falla i hans armar och kyssa honom (LP I, s. 272). I fortsättningen utnyttjar författaren varje tillfälle att påpeka svenskarnas stora belåtenhet med den ryske tsaren, något som nästan blir det viktigaste intrycket av Bulgarins och Lavonius artighetsvisit hos den berömde kemisten Jöns Jacob Berzelius, som nyligen haft kejserliga besök i sitt laboratorium (LP II, s. 15–19).8 På kvällen efter den första dagens stadsvandring träffar den ryske författaren mannen bakom den färska svenska översättningen av Den falske Dmitrij, Johan Fredrik Bahr, om vilken det heter: ‘en ung, vänlig man, klok och bildad. Vi blev goda vänner redan vid första sammanträffandet’ (LP I, s. 273). Bahr blir i fortsättningen tillsammans med Lavonius Bulgarins guide i Stockholm och i svenskt kulturliv. Frågan är vilka Bulgarin övriga kontakter kan ha varit. Säkert är att han träffade Bahrs vän, den finlandsfödde bibliotekarien vid Kungl. biblioteket Adolph Ivar Arwidsson, visserligen känd för sin opposition mot den ryska politiken i Finland men bekant till Bulgarin sedan tidigare.9 En ytterligare möjlig kontakt skulle ha kunnat vara Johan Christoffer Askelöf, utgivare av den konservativa tidningen Svenska Minerva, men belägg härför saknas. Askelöf var en briljant journalist i Bulgarins smak som i sin tidning gisslade den liberala pressen, ironiserade över alla som kritiserade kungamakten och stödde Karl XIV Johans proryska politik så till den grad att hans tidning av Aftonbladet kallades Ryska

49

Minerva. Bulgarin skriver att tidskriften ‘befinner sig i opposition till oppositionen, och försvarar alltid sanningen, var den än finns’ (LP II, s. 209).

Askelöf hade tillhört den avlidne ryske envoyén van Suchtelens umgänge (där Johan Fredrik Bahr ingick) och skrivit en synnerligen lång och vördnadsfull nekrolog över den bortgångne.10 Men varken Bulgarins besök i Stockholm eller hans resebrev från Finland och Sverige tycks alls ha uppmärksammats i Svenska Minerva.

De mer personliga omdömena i Stockholmsskildringen är förmodligen Bulgarins egna. Den ryske besökarens stränga kritik av de svenska värdshusen publicerades, antagligen i översättning via tyskan, i Aftonbladet 1841. Där hette det bland annat:

Värdshusen äro här alla dåliga, usla och, egentligen att säga, så godt som ej möblerade. De utmärka sig ej heller för någon särdeles renlighet, då deremot snyggheten i de privata husen drifves nästan till pedanteri. Maten är af den dåliga beskaffenhet, att den knappt kan förtäras, och en gastronom skulle här dö af hunger. För min del är jag icke kinkig i valet deraf, men tillstår, att endast hungern kunde förmå mig att låta den komma inför tänderna. Man brukar i Stockholm ej äta à table d’hôte, utan efter matsedel. Svenskarna synas ej vara älskare af soppor, utan börja de sin måltid med stek, hvars beskaffenhet likväl är sådan, att den svårligen kan fördragas, då den först kokas i vatten, och sedan något stekes.

Legumerna äro också ganska illa tillagade. I stället för beeffsteken vankas här ett stycke stekt oxkött, och likväl är denna rätt den enda, som man kan kalla dräglig. Jag erinrar mig icke saucerne; men det märkligaste är, att i denna stad, som ligger vid hafvet och en insjö, ej vankas någon god fisk. Den bästa och mest omtyckta fisksort, som här förekommer, är abborre. Bakelserna äro dåliga, och salaten, som består af med ättika öfvergjutna vexter, är förskräcklig. […] Bland hundrade menniskor blef jag ej varse en enda, som ej söp bränvin, och kunde ej annat än förvånas öfver glasens storlek. Detta bränvin förekom mig vedervärdigt, för sin ovanliga sötma. Den liknar ett sorts sirap, dock utan den behagliga smak, som våra destillatörer veta gifva likören.

En viss tröst för den eländiga maten och ‘brän­ vinet’ fann Bulgarin i de söta servitriserna: Gifves således på de Svenska värdshusen ej någon serdeles vederqvickelse för gomen och magen, så hafva ögonen full ersättning för denna förlust. Den sämsta och mest smaklösa mat i verlden serveras af de aldrasötaste flickor.11

Bulgarin försummar inget tillfälle att påpeka sina redan tidigare goda kunskaper om och varma känslor för den svenska nationen och sina inte obefintliga kunskaper i svenska språket (LP I, s. 215), liksom han noga noterar alla tecken på att han inte är okänd i Sverige. Genom Aleksandr Lavonius förmedling träffar han flera ryska och även andra utländska diplomater. Några direktkontakter med den svenska litterära offentligheten, förutom med sin översättare, tycks han däremot inte ha haft. Som exempel på dennes betydelse för Bulgarins reseskildring skall jag

50

ge några stickprov ur den synnerligen välinformerade översikten över den svenska vitterheten från 1838 års utsiktspunkt. Författaren säger själv att den helt bygger på Bahrs uppgifter. Texten är förvånansvärt utförlig och korrekt i detaljerna.

Den svenska litteraturen avhandlas på inte mindre än 50 sidor, varefter följer fem sidor vardera om svenska historiker och om pressen (LP II, s. 148–212).12 Gustav III:s tid beskrivs som grunden för svensk kultur. I berättelsen om den svenska vitterheten skisseras först den gustavianska tiden och det som Bulgarin – efter Bahr – kallar ‘Kellgrens och Leopolds epok’. Kellgren karakteriseras som en lysande och mångsidig poet, bara alltför länge fången i den fransk-klassicistiska smakens bojor; Bulgarin ägnar honom hela fyra sidor (LP II, s. 153–57). Kellgrens antipod är Bellman: ‘den förre offrade sitt geni på den samtida smakens altare; den senare brydde sig föga om denna [smaken] och följde blott sin ingivelse’. Det kan tyckas som om den backanaliske poeten dyrkade bara vinet, heter det, men Bellman ‘berusade sig främst med lidelse och känsla’. För att förstå Bellman måste man dock vara svensk och känna Stockholms topografi, säger Bulgarin och hävdar att skalden är dömd att förbli okänd utomlands, då han är omöjlig att översätta (LP II, s. 158–59).

Efter porträtten av Kellgren och Bellman går redogörelsen vidare med karakteristiker av gustavianerna Oxenstierna och Adlerbeth och den på sin tid beundrade talaren biskop Magnus Lehnberg. Bengt Lidner, Anna-Maria Lenngren, este­ tikern och essäisten Carl August Ehrensvärd13 och Thomas Thorild ägnas var sin sida eller mera.

Carl Gustaf Leopold och hans förlorade kamp mot den tyskorienterade ‘nya skolan’ behandlas på tre sidor. Sedan följer en rad korta porträtt av på sin tid namnkunniga litteratörer, som idag bara trogna läsare av Svenskt översättarlexikon torde känna igen. Om rysslandsvännen Johan Christoffer Askelöf heter det att den forne banérföraren i kampen mot den gamla skolan numera endast sysslar med politik, där han dock utmärker sig för ‘djupa kunskaper’ och rentav ‘geni­ alitet’ (LP II, s. 182).

Bulgarin hyllar – som man kan vänta – den historieromantiska göticismen med P. H. Ling och den unge Geijer i spetsen, men mer intresse visas Atterbom, som trots att han klandras för ojämn-

het och brist på självkritik karakteriseras ingående på drygt två sidor (LP II, s. 187–89). Stagnelius får bara ett stycke, där det heter: ‘Hans poesi är lysande, full av höga tankar, med ett häpnadsväckande graciöst språk, hans dikter harmoniska, musikaliska’ men de grumlas ibland av ‘ett slags sjuklig sentimentalitet’ (LP II, s. 191). Bland 1830-talets författare sägs ‘mamsell Bremer’ vara publikens gunstling och den aktualitetsintresserade Bulgarin nämner inte bara hennes Teckningar utur hvardagslifvet utan också de nyare Nina och Gran­ narne (LP II, s. 194–95). En viktig och mycket läst samtida författare som inte nämns är Carl Jonas Love Almqvist. Det är anmärkningsvärt att han inte finns med på Bulgarins karta (grundritad av Johan Fredrik Bahr), där även författare som han

51

inte sympatiserar ideologiskt med ändå omnämns och karakteriseras.

Avslutningsvis stannar Bulgarin inför ‘den svenska litteraturens tre stora namn’: Franz Michael Franzén, Johan Olof Wallin och Esaias Tegnér. Tegnér ägnas tre och en halv sida – framför allt Frithiofs saga – och får slutomdömet: ‘Utan tvekan intager Tegnér, tillsammans med Oehlenschläger, idag den första och obestridliga platsen bland poeter i Europa’ (LP II, s. 201).

Det utbredda tidningsläsandet i Stockholm imponerar på Bulgarin. En kväll går han en promenad runt stadens kaffehus och för att iaktta livet i offentligheten. Han blir förvånad när han ser de annars stillsamma och tillbakadragna stockholmarna: Rena fransoserna! Högljudda samtal under tidningsläsningen, munterhet, snabba kroppsrörelser!

Ingenting som liknar den tyska flegman. Svenskarna är oerhört begivna på tidningar. På gatorna och i gatukorsningarna läses och säljs tidningar, och alla har det berömda Aftonbladet i handen, även de som är emot dess åsikter. Bra är här att svenskarna inte ställer utlänningen några politiska frågor, och inte fäster något avseende på hans tänkesätt. Lyckligtvis finns i Sverige över huvud taget inga politiska invandrare från andra länder. Svenskarnas politiska åsikter gäller främst lokala intressen.14

Faddej Bulgarins exposé över den svenska litteraturen under tre generationer fram till år 1838 är anmärkningsvärd både genom sin omfattning och sin grundlighet, i synnerhet med tanke på att författaren inte läst de behandlade författarna på originalspråket. Få dåtida utländska observatörer torde ha skrivit till närmelsevis så mycket och så sakkunnigt om den svenska vitterheten. JeanJacques Ampère ägnade i sin Littérature et voyages (1833) ett dussin sidor åt samma stoff som Bulgarin ger sextio. Tegnér är här visserligen – liksom hos Bulgarin – den främste i Sverige (representerad med ett utdrag ur ‘Ingeborgs klagan’), men den ende skandinaviske författare i samtiden som får ett eget, mer inträngande porträtt av Ampère är dansken Oehlenschläger.15 En annan fransman, Xavier Marmier gjorde mera för att sprida information om de skandinaviska litteraturerna i världen. När han besökte Sverige 1837 kom han försedd med rekommendationsbrev till Tegnér, som han besökte i Växjö, och till de hög-

52

sta kretsarna i Stockholm, inklusive hovet. Han umgicks flitigt med Svenska Akademiens ständige sekreterare Bernhard von Beskow, som introducerade honom vidare till alla han ville träffa, och han fick till och med en längre audiens hos Karl XIV Johan.16 Vid sin andra vistelse i Sverige, som varade i fyra månader, fördjupade Marmier sina kunskaper i svenska och publicerade 1839 en större dansk och svensk litteraturhistoria.17 Bulgarin, vars översikt över den svenska litteraturen i proportioner och omdömen ganska väl sammanfaller med Marmiers, hade inte tillgång till dennes bok när han skrev sin reseberättelse, även om han vid tiden för resan kan ha varit bekant med några av fransmannens artiklar.

Bulgarin ägnar en stor del av sin tid i Stockholm till besök i arkiv och på museer. På Stockholms slott blir han mottagen av hovintendenten L. J. von Röök, som lovar honom tillträde till alla museer och arkiv (LP II, s. 19). På Kungl. biblioteket, inrymt i slottet, visar bibliotekarien Arwidsson honom bland annat de dyrbara handskrifterna Codex aureus och Djävulsbibeln (LP II, s. 111–16). Därefter besöker han Gustav III:s antiksamlingar där även finns trettioett verk av den store Sergel, som är okänd utanför Sverige men enligt Bulgarin tål att jämföras med de världsberömda Canova och Thorvaldsen (LP II, s. 120).

Följande dag fortsätter besöken till de historiska samlingarna, som visas av riksantikvarien Hildebrand. Bulgarin är särskilt intresserad av föremål som pekar på samband mellan eller åtminstone samtidiga drag i den tidigaste ryska och svenska historien: ‘Någon lika rik samling gällande Nordens äldsta historia finns ingen annanstans i världen’ (LP II, s. 131). På Riksarkivet, även det inrymt i trånga lokaler på slottet, blir besökaren lika väl mottagen av dess chef Hans Järta. Men han finner till sin besvikelse att viktiga dokument om Sveriges äldsta historia saknas, då de bortfördes och förmodligen kastades i havet av Kristian II (LP II, s. 142–45).

Efter Stockholmsvandringarna Bulgarin gör studiebesök på Skokolosters bibliotek och i Uppsala, där han guidas av rektorn och universitetsbibliotekets chef Johan Henrik Schröder, och hinner också med att se Dannemora gruva och Österbybruk. De sista två dagarna i Stockholm är fyllda av möten med betydelsefulla personer.

Viktigast är Erik Gustaf Geijer, vars historiska ar-

beten den ryske författaren skattar högt och återkommande refererar till, men som han inte fann i Uppsala då professorn var i Stockholm för sina forskningar. Beskrivningen av mötet med Geijer på Riksarkivet går i Bulgarins karakteristiska mångordiga stil:

I Kungliga bibliotekets handskriftssamling finns ett brev av Bulgarin till Aleksandr Lavonius, som vittnar om den ryske gästens ganska familjära förhållande till den yngre ryske diplomaten:

Otålig att få träffa den djupsinnige historikern och geniale poeten, som skänkt mig sådan njutning med sina verk, skyndade jag till arkivet, och fann där Geijer, böjd över en hög folianter och upptagen av läsning. Hur det än smärtade mig att störa honom i hans arbete bad jag ändå den värderade hr Järta att presentera mig för den lärde herrn. Geijer bemötte mig utomordentligt vänligt. Vi talade tyska. Han är av medellängd, kraftigt och friskt byggd, tvärtemot somliga kufars åsikt att alla geniala och arbetsamma människor skall vara bleka, magra och utslitna.

Berzelius och Geijer är levande bevis på motsatsen.

Guter Muth macht gutes Blut! Intellektuellt arbete sliter inte på en människa, när hennes hjärta är fritt från tärande lidelser, äregirighet och avund!

Geijers anletsdrag och hela hans sätt att röra sig uttrycker godmodighet och själsligt lugn. I ord är han blygsam. Jag talade om hans Svenska Historia, och särskilt om den förkristna epoken, som han skildrat på ett oefterhärmligt sätt, och sade att jag är lycklig att kalla mig hans lärjunge. Till svar tryckte han vänligt min hand, och vi skildes som bekanta.

Jag vågade inte besvära honom längre.18

Högt ärade Aleksandr Abramovitj!

Nu har jag återvänt från Uppsala. Jag har varit i Skokloster, Dannemora, Österby o.s.v. – allt har jag passerat som örnen i flykt och i övermorgon, alltså torsdag, bittida klockan 8, återvänder jag till moder Ryssland. Borta bra – men hemma bäst! – Om ni gifter er och Gud skänker er barn – då kommer ni att lära er betydelsen av Heimath’s Weh! (längtan efter fosterlandet). Jag har en dag kvar i Stockholm, just onsdag. Gör mig den gunsten att sända mig min koffert och nattsäck och bestäm tid för ett Rendezvous så att jag får trycka er till mitt bröst. Om ni inte köpt handskarna, köper jag dem i morgon.

Det är absolut nödvändigt. Jag bor i Staden [Gamla stan], Stora Ny-gatten [Stora Nygatan] № 11. – Den undersköna Ulrika tog mig i handen vid båtkajen och ledde mig som en blind till denna lägenhet.

Bort, bort från Calypsos ö! Ert Sverige är ett farligt land för människor med varmt blod i ådrorna! För Guds skull, bestäm tid för ett Rendez vous –

Eder med själ och hjärta

F. Bulgarin

19 (31) juli 1838

Tisdag Stockholm.19

Efter Geijer kommer turen till den produktive hovskulptören Johan Niclas Byström, inför vars sötaktiga antika kvinnogestalter Bulgarin blir mållös av beundran. Hemkommen till Petersburg frågar han den ryske målaren Karl Brjullov om hans åsikt, och han delar helt författarens entusiasm (LP, s. 333–37). Dagen före sin avresa gör Bulgarin en förnyad visit hos Berzelius, som skänker honom sitt porträtt med autograf, och ett längre besök hos skulptören Erik Gustaf Göthe, som han säger sig känna sedan dennes tid i Petersburg. Bulgarin försöker trösta den konservative konstnären, som blivit angripen i pressen i samband med rättegången mot Crusenstolpe, genom att berätta hur han själv nyligen blivit förtalad på det grövsta av den tyske författaren Koenig, men att han bestämt sig att stå över kritiken – vilket inte hindrar honom att utbreda sig på halvannan sida om saken (LP II, s. 342–43).

När den ryske besökaren skall lämna Stockholm den 2 augusti på morgonen och med båt anträda hemresan via Helsingfors och Reval möter tre personer upp för att ta avsked av honom. Först infinner sig Bahr i sällskap med bibliotekarien Adolf Ivar Arwidsson.20 Men Stockholmsbesökets triumfartade slutpunkt kommer då till herrarna sällar sig hovmarskalken och Svenska Akademiens ständige sekreterare Bernhard von Beskow. Detta säger något om den betydelse som Bulgarins besök tillmättes i vissa kretsar i Stockholm (LP II, s. 344–45).21 Johan Fredrik Bahrs Anteckningar om Ryssland, som utkom senhösten 1838, byggde på rese­intryck och kunskaper inhämtade vid biblioteksflytten till Sankt Petersburg två år tidigare, möjligen förstärkta av samtalen med Bulgarin i Stockholm. Man slås av att en oproportionerlig plats i avsnittet om den samtida ryska litteraturen upptas av Bulgarin, hans kompanjon Gretj och deras

53

tidning Severnaja ptjela – de får många gånger mer utrymme än Pusjkin, ‘nationens älsklingsskald’, som endast ägnas fem rader. En anekdot om hur Bulgarin fick tsarens välsignelse att ge ut Ivan Vyzjigin torde bara ha kunnat komma direkt från Bulgarins mun: När Bulgarins roman ‘Ivan Vuishigin’ var färdig att tryckas och inlemnades till censuren, blef den der förbjuden. Denna bok innehåller en så bister målning af en mängd missbruk och dårskaper i Ryssland, att hvar och en, som läser den, måste både undra öfver författarens mod, att våga sig in i ett sådant getingbo, samt äfven att boken verkligen kunde blifva tryckt. Författaren vände sig, sedan han fått afslag hos censuren, till Gref Benkendorf, som visste att intressera Kejsarinnan för honom, och det blef beslutadt, att manuskriptet skulle läsas vid Kejsarinnans soiréer, hvarest Kejsaren plägade vara närvarande. När författaren sedan blef uppkallad till Kejsaren, fick han i följande ordalag tillåtelse att trycka sin bok: ‘mitt tillstånd att ge ut din bok, har du, det är allt hvad jag kan göra för dig. Men se dig väl före, att du ej blir ihjelslagen för densamma.’22

År 1841 utkom i Stockholm en mycket läsvärd introduktion till huvudstaden med omgivningar, som blivit en minor classic. Författare till den anonymt utgivna Stockholm: Handbok för resande var Faddej Bulgarins guide tre år tidigare, Johan Fredrik Bahr.23 Boken är välskriven, lite omständlig men med ett lekfullt bildspråk i naturbeskrivningarna som kan föra tankarna till den unge Strindberg.

Det är intressant att jämföra Faddej Bulgarins skildring av Stockholm och omgivningar 1838 med den resehandbok som hans egen guide utgav ett par år senare. Hos den ryske författaren finns en hel del passager, till exempel beskrivningen av Storkyrkan, som på ett slående sätt påminner om motsvarande stycken hos Bahr.24 Å andra sidan är Bulgarin i sin redogörelse för Riddarhuset och dess historia långt mera utförlig än sin svenske guide och ger exakta uppgifter om Riddarholmskyrkans tillkomst och storlek, antalet gravar och så vidare.25 Faddej Bulgarins reseskildring, karakteristisk för sin författare såväl i sina svaga som i sina starka sidor, innehåller en för sin tid mycket informerad beskrivning av Sverige år 1838. Redogörelsen för den svenska vitterheten bär prägel

54

av Bulgarins unge konservative sagesman Johan Fredrik Bahrs uppfattning men är i stort sätt balanserad och välinformerad, vilket också bekräftas av att den snabbt översattes till tyska (se not 12). Hade Sommarutflykt till Finland och Sverige år 1838 utkommit på ett av världsspråken skulle den otvivelaktigt ha väckt intresse både i Sverige och utomlands, där de franska Sverigeskildringarna länge var de enda kända.

Artikeln är en förkortad version av ‘Poezdka Faddeja Bulgarina v Šveciju v 1838 godu’, ett bidrag till Abram Rejtblat (utg.), F. V. Bulgarin – pisatel’, žurnalist, teatral’nyj kritik. Materialy meždunarodnoj naučnoj konfe­rencii (Moskva, RGBI, 30–31 oktjabrja 2017 g.), (Moskva: Novoe literaturnoe obozrenie, 2019), s. 249– 70. Ar­tikelförfattaren vill tacka fil. dr Ljubica Miočević för värdefulla upplysningar om det litterära livet i Stock­holm vid tiden för Faddej Bulgarins besök.

NOT ER 1. Den svenska utgåvan kom snabbt: Th. Bulgarin, Iwan Wuishigin eller lifvet och sederna i Ryssland, 1–4, öfversättning från tyskan (Stockholm: L. J. Hjerta, 1830–1831); en första anmälan stod i Aftonbladet 10/1 1831.

2. Thaddeus Bulgarin, Den falske Dmitrij, 1–4, fri öfversättning [anon. = Johan Fredrik Bahr] (Stockholm: Kabinetsbibliothek av den nyaste litteraturen, 1838); boken aviserades under rubriken ‘Af Trycket utkommit...’ i Dagligt Allehanda 6/4 1838.

3. Letnjaja progulka po Finljandii i Švecii v 1838 godu, I– II (Sankt Petersburg: Tipografija Ėkspedicii Zagotovlenija Gosudarstvennych bumag, 1839). I fortsättning förkortas titeln LP med volym- och sidnummer.

4. Ett avsnitt om det svenska folklynnet ur LP II, 82–92, har presenterats och översatts till svenska av H. B. [= Henrik Birnbaum], ‘En rysk resenär i Sverige’, Rysk bokrevy 1948:2, s. 35–37.

Staffan Dahl har behandlat Bulgarins besök i svenska bibliotek och arkiv, ‘Om märkliga dokument i Kungl. biblioteket och egendomliga ryska resenärer i Sverige’, årsboken Biblis 1959/60 (Stockholm: Föreningen för bokhantverk, 1961), s. 117–33.

5. Dahl, ‘Om märkliga dokument i Kungl. biblioteket’, s. 124.

6. Anon. [= Johan Fredrik Bahr], Anteckningar om Ryssland, under ett vistande i Petersburg och en utflygt till Moskwa, 1–2 (Stockholm: L. J. Hjerta, 1838); aviserad i Aftonbladet 19/12 1838; rec. i Aftonbladet 4/1 1839 under rubr. ‘Bokhandels-Bulletin’ och i Dagligt Allehanda 4/2 och 6/2 1839 under rubr. ‘Litteratur’. Se D. M. Šarypkin, Russkaja literatura v skandinavskich stranach (Leningrad: Nauka, 1975), s. 93–96.

7. I en hemlig rapport till III:e avdelningen i Sankt Petersburg varnade Bulgarin dock tvärtom tsarmyndigheterna för att man i Finland är allt annat än nöjd med det ryska styret, att landets trängda ekonomiska situation gör att man riktar blickarna mot Sverige och att överklassen i tysthet står på Sveriges sida, Abram Rejtblat (utg.), Vidok Figljarin: pis’ma i agenturnye zapiski F.V. Bulgarina v III otdelenie (Moskva: Novoe literaturnoe obozrenie, 1998), s. 454–55.

8. Möjligen var också Johan Fredrik Bahr förmedlare av kontakten med Berzelius, hos vilken han börjat studera kemi hösten 1837.

Se Hilmer Grönkvist, Johan Fredrik Bahr och hans beskrivning över V. Vingåker (Katrineholm, 1932), s. s. 11–12. Bulgarin besökte sedan Berzelius minst en gång till, LP II, s. 339–40.

9. LP II, 111–13. I Arwidssons fickalmanack för 1838 finns anteckningar om ett par sammanträffanden med Bulgarin, 23/7 och 31/7, samt vid Bulgarins avresa 2/8, Kungl. bibliotekets handskriftsavdelning, I.a.24.

10. Svenska Minerva 1836:8–9.

11. ‘Stockholm Wärdshus. (Ur Bulgarins sommarutflygter till Sverige och Finland år 1838)’, Aftonbladet 9/3 1841. Detta är den

enda kända samtida svenska översättningen av Sverigedelen av Bulgarins resebrev. Beskrivningen från Finland översattes snabbt till svenska i Helsing fors Tidningar 1838:72, 73 (12/9, 15/9) och 1838:83 (20/10) samt 1839:5–10 (16/1–2/2) och omtrycktes därefter i september 1839 i Sveriges Stats-Tidningar eller Post- och Inrikes Tidningar (nr 207–208 och 210–211). På tyska kunde man dock läsa mycket omfattande utdrag ur såväl den finska som den svenska delen av reseberättelsen i tidningen Das Ausland 1840 (nr 335, 338, 343, 356, 358, 360, 363–366) samt 1841 (nr 26–27, 29–31). Aftonbladets översättning av granskningen av de svenska värdshusen var sannolikt gjord från Das Ausland 1840:343 (8/12); på ryska i LP I, s. 223–25.

12. Översikten över den svenska vitterheten översattes i Das Ausland år 1840 i numren 356, 358, 360, 363–366.

13. Bulgarin blandar dock samman konstteoretikern med dennes farbror, Sveaborgs arkitekt Augustin Ehrensvärd, LP II, s. 167.

14. LP II, s. 124.

15. Jean-Jacques Ampère, Littérature et voyages: Allemagne et Scandinavie (Paris: Paulin, 1833), ‘Stockholm et Upsal’, s. 142–166; ‘Oehlenschläger’, s. 167–216.

16. Uno Willers, Xavier Marmier och Sverige, Skrifter utgivna av Personhistoriska samfundet; 12 (Stockholm: Norstedt, 1949).

17. Xavier Marmier, Histoire de la littérature en Danemark et en Suède (Paris: Bonnaire, 1839). I boken omfattar översikten över den svenska litteraturen från 1700-talet till Tegnér 125 sidor.

18 LP II, s. 331–32.

19. Kungliga bibliotekets handskriftssamling, ‘Autografer – ryska – Bulgarin’.

20. I Bulgarins bibliotek har man funnit en bok av A. I. Arwidsson, Svenska fornsånger (1834), med följande dedikation: ‘Dem russischen Walter Scott. Die jungen Leute von 1808 in Laukkas [sic] haben sich, als gereifte Männer, in Stockholm 1838 wieder gefunden. Der berühmte Mann soll [sich], hoffentlich, nicht weigern, diesen Beweis der grössten Hochachtung anzunehmen. Stockholm d[en] 1 Aug[ust] 1838. A. I. Arwidsson.’

21. Om det festliga mottagandet av Bulgarin 5/8 i Helsingfors skrevs utförligt i Helsing fors Tidningar 1838:65 (18/8).

22. Bahr, Anteckningar om Ryssland, 1, 130. Den svenskkunnige ryske filologen Jakov Grot, från 1841 professor vid Alexandersuniversitetet i Helsingfors, var trots sitt motstånd mot Bulgarin ändå i huvudsak positiv till Bahrs arbete, se Šarypkin, Russkaja literatura v skandinavskich stranach, s. 93–94.

23. Anon. [= Johan Fredrik Bahr], Stockholm: Handbok för resande; Med plankarta och stålgravyrer (Stockholm: C. A. Bagge 1841); reprint Stockholm: Bokförlaget Rediviva, 1975.

24. LP I, s. 256–61 och Bahr, Stockholm, s. 46–47.

25. LP II, s. 94–97 och Bahr, Stockholm, s. 53–54.

55

56

kristina lundblad

Svenskt bokindustrimuseum En dröm täckt av damm

I

början av 1990-talet flyttades ett av Sveriges minst kända museer från en vind i Stockholm till en källare i Malmö. Källaren låg i Fridhemsborg vid Ribersborg och jag spenderade en hel del tid därnere under åren kring millennieskiftet, först som student i bokhistoria på 1990-talet och sedan när jag forskade i svensk bokbinderihistoria och själv undervisade i bokhistoria. En stor del av undervisningen vid avdelningen för bokhistoria vid Lunds universitet var nämligen förlagd till den ståtliga patriciervillan Fridhemsborg eftersom inte endast Svenskt bokmuseum, som museet heter, utan också Einar Hansens boksamling fanns här. Förläggaren, redaren, boksamlaren och mecenaten Einar Hansen hade köpt Fridhemsborg redan 1955 men hans boksamling flyttades dit först 1983 när Hansens företag Allhem för gott lämnade sina lokaler på Norra Bulltoftavägen i Kirseberg i nordöstra Malmö.

Svenskt bokmuseum stod i ett av de inre rummen i villans stora källare. De många arkivlådorna, staplade på hyllor, var liksom böckerna täckta av smuts och damm, ett damm med långa

Svenskt bokmuseum rymmer närmre 600 kapslar med svenskt historiskt boktryck, ofta bevarat i ursprungligt skick. Planen för denna delsamling formulerades av Carl Fredrik Bernström i samband med hans donation till museet år 1904. Kapsel nr 73 rymmer tryckprov från Norrköpingstryckaren Adolf Fredrik Raam, 1786–1802 och från Ad. Fr. Raams Enka, 1802–1839.

Det är beklagligt att alla de boktryckaränkor som varit verksamma genom historien aldrig namnges. Fru Raam, exempelvis, drev tryckeriet mer än dubbelt så lång tid som maken gjorde.

anor. Ibland dröste det ner lite löst puts från taket och jag minns de oroväckande skakningar som uppstod när stora lastbilar körde förbi ute på Limhamnsvägen. Då brukade jag fästa blicken på stöttorna som hade monterats lite här och där – stod de pall?

Ja, de stod pall och egentligen fanns det nog ingen rasrisk, det var tyngden i våningen ovanför man försäkrade sig emot. Där stod nämligen Einar Hansens boksamling, vacker och dammfri i ett särskilt inrett och klimatanpassat rum. Och hade någon vägg mot all förmodan rasat så skulle hade kanske trycksakerna klarat sig ganska bra ändå. Papper förgås inte så lätt och Svenskt bokmuseum hade vid det laget tagit sig genom närmare ett sekel, mestadels bortglömt, nedpackat och i avsaknad av den omvård och arbetsinsats det så väl förtjänade.

Svenskt bokmuseum består av en samling böcker, tidskrifter, varukataloger, stilprover med mera, alltsammans med anknytning till tryckteknik och tryckproduktion. Materialet ingick från början i ett storslaget projekt vid namn Svenskt bokindustrimuseum och var länge i Svenska boktryckareföreningens ägo. Sedan 1993 ägs och förvaltas samlingen av Einar Hansens biblioteksstiftelse och sedan 2007, då Fridhemsborg såldes, förvaras den i deponi på Universitetsbiblioteket i Lund. Båda samlingarna handhas av avdelningen för bokhistoria i samarbete med Universitetsbiblioteket och används i den bokhistoriska undervisningen, samt av forskare.

Jag ska i denna och några kommande artiklar presentera och diskutera Svenskt bokmuseum

57

så­väl som Einar Hansens boksamling samt även belysa frågan om bokmuseer och grafiska museer generellt. Einar Hansens boksamling och Svenskt bokmuseum kompletterar varandra och reser genom sina skillnader en mängd intressanta frågor kring bokkultur, samlande och kulturarvsfrågor. Tyngdpunkten i denna artikel ligger på Svenskt bokindustrimuseum, det vill säga på Svenskt bokmuseums tidiga historia.

‘Vår vän Waldemar Zachrissons initiativrika hjärna’ Idén att skapa ett museum över boken och den grafiska tekniken väcktes till liv hos boktryckaren Waldemar Zachrisson år 1900, under, som han själv skriver, ‘det tröstlösa arbetet med ned­pack­ an­det och återsändandet af alla de böcker och utställ­ningsföremål, som tillsammans utgjorde Bokindustriutställningen i Göteborg’.1 Göte­borgs­ ­utställ­ningen hade arrangerats av All­­männa Svenska Bok­tryckareföreningen med Zachrisson som initiativtagare och organisatör. Viljan att kom­ binera boken och industrin – som var och en har ett brett register av innebörder och implikationer – var signifikativ för Zachrisson.

Tre år tidigare hade föreningen deltagit med en monter på Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm. I den officiella berättelsen över Stockholmsutställningen hade skribenten, Erik Oldenburg, menat att allmänheten hade anledning att beklaga sig över avsaknaden av ett arbetande tryckeri med sättmaskiner och tryckpressar ‘som kunde gifva de besökande en verklig bild af arbetet för böckers och tidningars framställande’.2 Kanske hade kommentaren grämt Zachrisson för när han nu, trött på att packa upp och ner utställningsföremål, fick visionen om en permanent utställning – ett museum – såg han framför sig en fullkomlig presentation av tryckteknikens och tryckproduktionens hela spektrum: Svenskt Bokindustri-Museum […] skulle omfatta alla landets utöfvare af till bokindustri hörande verksamhet, såsom bok-, sten- och ljustryckare, bok­förläggare, bok-, konst- och musikhandlare, kemigrafer, stilgjutare, träsnidare, galvanoplastiker, pappers- och färgfabrikanter, bokbindare, gravörer, maskin- och utensiliefabrikanter m. fl. och skulle hafva till uppgift att samla alla tekniskt, historiskt eller konstnärligt

58

värdefulla och för bokindustrien intressanta föremål, fördelade i samhöriga grupper, lätt åskådliga och tillgängliga. Samlingarne skulle utgöras af böcker, särskildt grafisk litteratur, incunab­ler och gammalt tryck från olika perioder, stilprof från olika tider, i original och reproduktion, teckningar, vignetter, ornament, initialer, accidenser, bok­omslag, färgtryck, affischer, diplom, ex-libris, alster af reproducerande konst, gravyrer, kataloger och priskuranter tillhörande facket, tidskrifter och tidningar, gamla utensilier, pressar m.m. Vidare skulle till Museet höra en ständig Bokindustriel Utställning, hvarest fabrikanter hade tillfälle att helst i gång visa maskiner, såsom snällpressar och accidensmaskiner, sätt- och gjutmaskiner, häft- och falsmaskiner, skär- och liniermaskiner, motorer samt nya uppfinningar och förbättringar af alla till bokindustrien hörande redskap m. m.3

Waldemar Zachrisson (1861–1924) hörde tillsammans med boktryckarbröderna Carl och, i synnerhet, Hugo Lagerström till det svenska sekelskiftets grafiska pionjärer. De arbetade alla tre utifrån övertygelsen att ekonomiska överväganden måste kombineras med insikter och engagemang i konstnärliga och intellektuella frågor. De ställde den inhemska, grafiska och typografiska utvecklingen i förbindelse med viktiga internationella strömningar och drev fram många betydelsefulla förändringar inom den svenska tryckbranschen under 1900-talets första hälft.

1893 startade Waldemar Zachrisson årsboken Boktryckeri-kalender som han utgav fram till 1921.

Kalendern torde ha inspirerat tillkomsten av Nordisk boktryckarekonst i vilken Zachrisson pub­ licerade sin ovan citerade artikel. Den drogs igång 1900 av bröderna Lagerström, med Hugo som huvudredaktör, och gavs ut ända fram till 1961. Publikationerna utgjorde viktiga fora för upplysning och debatt inom det grafiska området i allmänhet och den samtida, typografiska utvecklingen i synnerhet. För både Zachrisson och Hugo Lagerström var den engelska Arts and Crafts-rörelsen en förebild, men svenskarna hade en öppnare hållning gentemot sin samtids tekniska landvinningar än William Morris och hans kollegor.

Waldemar Zachrisson var också den som, 1893, tagit initiativ till bildandet av Allmänna Svenska Boktryckareföreningen, tryckerinäringens arbets­ givarorganisation, och när hans idé till ett mu-

Materialkataloger och varuprover utgör en viktig delsamling. Här ser vi tryckfärgsprover från Farbenfabriken Chr. Hostmann i Celle, Tyskland. Företaget finns fortfarande, nu under namnet Huber Group. Det går tillbaka till åtminstone 1765 då en Mathias Mittermayer ska ha tillverkat tryckfärg i kulörer som Berlinblått och Wiener-rött på Haidhausenängarna, sedermera uppslukade av München. Observera informationen om att samtliga kulörer åstadkommes genom en enda tryckning. Det underförstår att man normalt var tvungen att trycka flera färger på varandra för att uppnå önskad kulör, vilket ju fortfarande är fallet.

seum över den egna verksamhetens historia och samtid presenterades på föreningens årsmöte i ok­tober 1901 vann den bifall.4 Boktryckareföreningen blev därmed den instans som genom en för ändamålet tillsatt styrelse skulle ansvara och verka för museets tillblivelse och utveckling – en uppgift som skulle visa sig vara tämligen problematisk.

Historien om museiidéns upprinnelse i mödorna med nedpackandet av den tillfälliga bokutställningen i Göteborg återkommer i artiklar om museet under många år, artiklar som i övrigt huvudsakligen handlar om svårigheterna kring museiplanernas omsättning i verklighet och om fortsatt upp- och nedpackande i samband med föreningens flyttar till nya lokaler. Hugo Lagerström refererar till historien 1906 när han under rubriken ‘Bokindustrimuseet i Stockholm – en

värdefull institution’ redogör för en tillfällig utställning av valda delar ur samlingen. Han beklagar bristen på bättre lokaler för museet och påpekar att både tid, intresse och finansiering saknas för samlingens katalogisering och ordnande.5 I en kort artikel 1911 hänvisar Hugo Lagerström återigen till Zachrisson och urscenen och menar att museet redan från början kom på fel bog, att samlingarna vuxit under åren men att det ‘återstår dock med avseende å samlingarnas ordnande och tillgängliggörande ännu mycket’.6 1919 skriver boktryckareföreningens direktör Bo Löfgren att ‘[f]rån bokindustriutställningen i Göteborg leder föreningens bokindustrimuseum sitt ursprung, liksom ur vår vän Waldemar Zachrissons initiativrika hjärna’, samtidigt som han konstaterar att museet efter en flytt till nya

59

lokaler är ‘tämligen oordnat’ och saknar föreståndare sedan åtta år tillbaka.7 Att omfatta och åskådliggöra allt Waldemar Zachrissons oerhörda entusiasm och viljestyrka kanske hade något med sekelskiftet att göra – en epok som genomsyrades av industriali­ seringens framtidstro utan att förkasta gångna tiders hantverkskunnande och konstformer och som excellerade i ambitiösa utställningar där man ville visa fram inget mindre än (så gott som) allting. ‘Starkare än kanske någonsin förr återkom drömmarna om en bättre och lyckligare värld’, heter det hos Fogelström när huvudpersonerna i Barn av sin stad andaktsfullt betraktar Stockholmsutställningens skimrande uppenbarelse vid Djurgårdens stränder 1897 och Anders Ekström talar om en ‘ny livskänsla’ i sin avhandling om samma utställning, en känsla och upplevelse av ett starkt samband mellan materiell, intellektuell och social utveckling.8 Det är ingen överdrift att säga att Zachrisson var besjälad av just detta samband. Svenskt bokindustrimuseum skulle visa allt som hade med den grafiska kommunikationens historia att göra, i synnerhet tryckets vilken skulle speglas ur såväl teknisk och funktionell synvinkel som ekonomisk, social och estetisk. Det huvudsakliga syftet med museet hade samma gränsöverskridande mål – museibesökaren skulle bli både skickligare och klokare, museibesökaren skulle danas. Men det var inte allmänheten man riktade sig till utan yrkesutövarna själva. Museet skulle ‘för alla tider och ständigt [vara] tillgängligt för den kunskapstörstige och intresserade fackmannen’, det skulle hållas föredrag och bedrivas lånbiblioteksverksamhet och vid sidan av sättare och tryckare skulle även arbetare och lärlingar uppmuntras att besöka museet. Besök på museet skulle ‘tvifvelsutan hafva till följd större lust för arbetets utförande, förädlad smak och bättre kännedom om de tekniska möjligheterna, ja, större arbetsskicklighet’.9 Tankegångarna speglar sin tids pedagogik i vilken åskådning hade en central plats och ordet dyker mycket riktigt upp i flera texter som rör museet. Genom att se och med hjälp av sina sinnen uppleva ett visst fenomen skulle en verklig förståelse skapas, en förståelse som inte kunde erhållas genom blott och bart läsning och ab-

60

strakt tänkande. Skolornas naturaliesamlingar och skolbarnens arbete med herbarier var exempel på åskådningspedagogik och i Svenskt bokindustrimuseum var tanken att trycksakerna och de aktivt använda pressarna och andra maskinerna tillsammans skulle främja en fördjupad känsla och begreppsbildning hos yrkeskårens medlemmar.

Målet och meningen med Zachrissons musei­ idé låg också i linje med boktryckare­förenings­ stadgans paragraf om att verka för yrkets beford­ ran i tekniskt och konstnärligt avseende och på årsmötet 1901 fattades, som nämnts, beslut om upprättandet av museet. Samma år började man publicera listor över givare och deras gåvor till museet. Initiativtagaren hade uppfordrande klargjort att det var en ‘hederssak’ för alla som tillhörde de grafiska facken, inklusive bokhandlare och bibliotek, att understödja projektet och det hade av allt att döma haft effekt. I listorna i Med­ delanden kan man följa accessionshistorien och man kan ana att bidragen från landets tryckare och förläggare stod i paritet med deras storlek, självbild och anspråk. I januari 1902 läser man att Norstedts skänkt 23 volymer, i maj att Fritzes Kungl. Hofbokhandel lämnat in 41 volymer och i oktober att Albert Bonnier donerat 139 volymer till museet.

På senhösten 1901 skaffade sig boktryckare­ föreningen för första gången egna lokaler; fyra hyrda rum på Jakobsgatan 28 i Stockholm med plats för expedition, samlingslokaler och ett bibliotek avsett ‘för samlande af de för det beslutade bokindustrimuseet inkommande arbetena.’10 Expeditionen öppnades den 1 januari 1902, men museet var ännu inte redo att ta emot besökare.

1903 anställdes kapten Alexis Hasselquist på boktryckareföreningens expedition och utsågs till föreståndare för museet och redaktör för föreningens medlemstidning.11 Hasselquist var smålänning, född 1856, löjtnant vid regementet i Jönköping och så småningom kapten vid Generalstabens topografiska avdelning och, vilket ju var vanligt för folk vid denna avdelning, konstnärligt lagd och utbildad både inom och utom landet i måleri och etsning. Enligt Svenskt porträttgalleri var han ‘disponent’ för Berlingska boktryckeri- och stilgjuteriaktiebolaget i Lund men under vilken tidsperiod återstår att ta reda på.12 Han anges i biografierna även som ‘om-

budsman’ för Svenska Allmänna Boktryckareföreningen.13 Kapten, etsare, landskapsmålare, disponent, ombudsman, tidskriftsredaktör och museiföreståndare alltså – en ovanlig blandning med vår tids ögon. En artikel om boktryckareföreningens första 25 år, publicerad i föreningens Med­ delanden 1919, ger intrycket av en man som på en och samma gång var handlingskraftig och disponerad för passioner alltför starka och storslagna för den mer praktiskt orienterade verklighet som omgav honom.14 Under åren som redaktör inte bara redigerade Hasselquist tidningen utan skrev nästan allt i den själv – ‘med oförminskat intresse, fastän han mottog alltför ringa uppmuntran därför’.

Han arbetade för att tidningen skulle omfatta alla bokrelaterade områden, inklusive biblioteksvärlden som ännu inte hade någon egen publikation, och Han enrollerade bokhistorikern och bibliografen (sedermera riksbibliotekarien) Isak Collijn som skribent i föreningens organ. Till årsmötet 1910 presenterade Hasselquist ett ‘vidlyftigt förslag’ där bokindustrimuseets fortsatta utveckling skisserats på mönster av Nordiska museet. En stiftelse skulle skapas och den skulle ta över äganderätten till samlingarna. Hasselquist fick inget gehör för sin idé och kanske uppfattade många honom som en verklighetsfrämmande figur. ‘Nitisk och entusiastisk drömde han stora drömmar om sitt museum och sin tidning’, skriver föreningens dåvarande direktör Bo Löfgren.

Det låter onekligen lite nedlåtande och några rader längre ner yppas vad som möjligen var ett dåligt samvete: ‘Jag tror vi måste erkänna på hans döda mull att vi alltför litet skattade hans gärning medan han levde.’15 Kanske berodde ringaktningen på att Hasselquist inte var tränad inom det yrke vars utövare vant sig att betrakta som mer betydelsefullt än många andra professioner. ‘Han var oaktat eller kanske på grund av sin mera dilettantiska utbildning i yrket livligt intresserad för särskilt dess konstnärliga och historiska sidor’, heter det. Intresse för tryckhistoria och typografi framställs här som lätt suspekt och det är möjligt att det var en uppfattning som många av föreningens medlemmar delade. Av årsmötesprotokoll och annat framskymtar nämligen en efterhand tilltagande ovilja att lägga resurser på museet. Föreningen

var ju en arbetsgivarorganisation och i främsta rummet stod de ekonomiska intressena och de många konflikterna med arbetstagarföreningen Svenska typografförbundet, för övrigt Sveriges första fackförening, bildad 1886. Intresset för historiska och formgivningsmässiga aspekter på den egna verksamheten odlades av vad som troligen var en ganska liten fraktion med Zachrisson i spetsen och Lagerström som extern kompanjon, redo att lyfta fram de viktiga frågorna i offentligheten genom sin tidskrift Nordisk boktryckare­ konst. Det var också i den som Lagerström 1906 förklarade att det i hög grad var tack vare Alexis Hasselquist som museet lyckats bygga upp en substantiell samling genom att förmå föreningens medlemmar att skänka gåvor till museet.16 Vilken roll Hasselquist spelade för mottagandet av de tidiga årens mest betydelsefulla donation framgår inte och donatorn, boktryckaren Carl Fredrik Bernström, hörde själv till museientusiasternas inre krets. Under alla omständigheter var Bernströms insats, som skulle komma att omfattade ytterligare en donation, en testamentering år 1919, av avgörande betydelse för museet. Gåvan utgjorde stommen i det som ännu idag är en av museets värdefullaste delsamling, Svenskt historiskt boktryck, med tryck från så gott som samtliga tryckerier som varit verksamma i Sverige.

När jag skriver att samlingen är värdefull är det inte med syftning på ekonomi, varken den konkreta penningekonomin eller bibliofilins ekonomi där värde vanligen konstrueras i komplexa relationer mellan trycksakers skick, grad av sällsynthet, förbundenhet med kända personer och marknadens efterfrågan. Nej, att samlingen är värdefull beror på att den ger en samlad om än delvis slumpartad bild av i Sverige verksamma tryckares normalproduktion och därmed också av den svenska befolkningens ‘normalkonsumtion’ av trycksaker genom århundradena. Trycksakerna är därtill för det mesta i originalskick vilket vill säga att de visar hur böcker, häften och accidenstryck såg ut när de lämnade tryckeriet. Sådant material hör till sällsyntheterna på bibliotek där ju böcker uteslutande tjänar som behållare för texter som ska läsas vilket ofta nödvändiggjort in- och ombindningar i slitstarka biblioteksband. Bieffekten av detta är att material och beståndsdelar som kan vara viktiga för historikern och bibliografen har gått förlorade.

61

I boktryckareföreningens lokal på Jakobsgatan i Stockholm anordnades 1906 en utställning med valda delar av Svenskt bokindustrimuseums samlingar. Upplägget skulle ge en bild av det tänkta museets organisering. I ett av rummen hade man installerat ett sätteri och i ett annat, som vi ser i denna bild, en historisk avdelning.

Nordisk boktryckarekonst 1906, s. 429.

Trycken i Svenskt bokindustrimuseum samlades alltså inte in för att läsas. I den skrivelse han bifogade sin donation påpekade Bernström att ‘[b]okens eller skriftens innehåll spelar heller icke någon roll för åstadkommande af det jag pekar på. Helt vanliga böcker och tryckalster, men från olika tider och olika boktryckare, äro tillräckliga för syftemålet, och huru de än se ut äro de dock betecknande för den tid, hvarunder de framkommit.’17 De första utställningarna och planen för museet I januari 1906 anordnade museet, under ledning av Hasselquist får man förmoda, en tidningsutställning och senare samma år en likaledes tillfällig utställning vars syfte var att spegla det material som dittills samlats in. Såvitt jag kunnat se var dessa båda utställningar de första som

62

visades. Den senare, anordnad i samband med föreningens årsmöte, var tänkt att ge besökarna en föreställning om det stundande museets plan och uppbyggnad och den är därför av särskilt intresse i detta sammanhang. I decembernumret av Nordisk boktryckarekonst 1906 får vi en detaljerad redogörelse för utställningen och planen, signerad Hugo Lagerström.18 Museets samlingar delades in i olika avdelningar. En allmän historisk samling skulle spegla boktryckarkonstens utveckling generellt och en svensk, historisk samling, vilken jag redogjort kort för ovan, skulle visa fram såväl det typiska som det säregna i landets tryckproduktion genom tiderna. 1906 omfattade den svenska samlingen omkring 500 nummer. I anslutning till dessa två samlingar, skriver Lagerström, avsåg man skaffa pressar och verktyg för ett komplett trycke­ri och ett dito bokbinderi. Avdelningen för småtryck

hade redan hunnit bli omfattande med cirka 5 000 blad. Här ser man hur framsynta Hasselquist och hans kollegor var för även om pliktleveranslagen bidragit till att Sverige har betydligt bättre efemerasamlingar än många andra länder så har långt i från allt accidenstryck bevarats.

Blanketter, brevpapper, räkningar, bokomslag, exlibris, menyer och visitkort hör till det slags material som inte samlats systematiskt men som bokindustrimuseet omfattade i sitt insamlingsarbete. Avdelningen för tidningar hade man visat på en separat utställning. Den rymde närmre 9 000 nummer men är idag försvunnen ur samlingen. Detta gäller tyvärr också planscherna och avdelningen konstnärliga affischer med drygt 500 tryck år 1906. Dessa båda grupper anslöt till sam­lingen av originalteckningar av svenska konst­ närer, varav endast en obetydlig del finns kvar, samt till avdelningen för reproduktionskonst som skulle omfatta samtliga bildtryckstekniker likaväl som klichéer och andra ‘materiel till åskådliggörande af tekniken’.

Vidare planerade man för en avdelning för bok­ band och försättspapper och hade till denna redan anskaffat 1 200 nummer; en avdelning för perso­ nalia med material rörande i landet verksamma boktryckare genom tiderna, med vidhängande prov på ‘firmatryckalster’ samt, slutligen, en av­ delning för papperstillverkning – med diverse pappersprov och prov på olika slags råmaterial för papper – och ett stilg juteri med både äldre och modernare utrustning samt en samling stilprov.

• En sammanfattning så här långt ger vid handen att Svenskt bokindustrimuseet bildades 1901, att man 1902 fick en lokal där samlingen kunde förvaras och att man 1903 utsåg en föreståndare för museet. En styrelse om sju personer hade tillsatts 1901; en ny styrelse om, såvitt jag förstår, blott tre personer tillsattes 1906. 1906 var också det år då museet höll sina första tillfälliga utställningar var­av den ena syftade till att presentera samlingen

Blanketten hör till historiens viktigaste men mest förbisedda dokumenttyp och det är skada att den inte bevaras på samma systematiska sätt som annat småtryck. Den är ett fundamentalt instrument i statsapparaten och i all den administration som sedan urminnes tider legat till grund för det vi kallar utveckling. Själva kombinationen av förtryckta uppgifter – där avsändaren reglerar vad för slags information som efterfrågas – och tomma utrymmen för användarens egenhändigt inskrivna uppgifter speglar relationen mellan maktutövning och efterlydnad eller, som här, mer praktiska dimensioner av samhällets organisering, in i döden.

63

i hela dess bredd samt ge en bild av hur det planerade museet skulle gestalta sig. Under de fem första åren hade museet mottagit många gåvor. Donationen från boktryckare Bernström 1904 var den största och viktigaste. Museets initiativ­tagare Waldemar Zachrisson hade en mycket ambitiös plan för museet och hans vision omhuldades av den förste föreståndaren, kapten Hasselquist som 1910 presenterade en vidareutvecklad version inspirerad av Nordiska museet. Den vann inte gehör hos boktryckareföreningens medlemmar. Året därpå, 1911, dog Hasselquist.

Jag har låtit förstå att det skulle komma att

råda viss oenighet i boktryckareföreningen rörande museifrågan. ‘[Ä]nnu ligga de icke obetydliga samlingarna där de lågo, i stort sett obrukade och otillgängliga och till intet gagn’, skriver Hugo Lagerström 1919. I nästa artikel ska jag försöka göra reda för osämjan och orsakerna bakom Lagerströms missnöje. Jag ska också förklara hur Skansen hänger ihop med att ordet industri föll bort från museets namn och jag ska fördjupa mig i när och varför en samling trycksaker bör kallas museum och inte bibliotek.

Kort sagt – i nästa artikel fortsätter jag att damma av denna svenska musei­skatt.

NOT ER 1. Waldemar Zachrisson, ‘Svenskt Bokindustri-Museum. Förslag till Allm. Sv. Boktryckareföreningens 9:e årsmöte’, Nordisk boktryckarekonst, nr 11, november 1901, s. 331–33, s. 331.

2. Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897.

Officiell berättelse utgifven på uppdrag af förvaltningsutskottet under redaktion af Ludv. Looström, Centralkommitténs sekreterare, första delen (Stockholm: Wahlström & Widstrand 1899–1900), s. 438.

3. Zachrisson, Nordisk boktryckarekonst, 1901, s. 331.

4. Allmänna Svenska Boktryckare-föreningens meddelanden, 1901, nr 46, s. 2, 7 och nr 47, s. 3.

Allmänna Svenska Boktryckareföreningen bytte 1913 namn till Svenska Boktryckareföreningen. Jag skriver genomgående boktryckareföreningen. Föreningens tidskrift benämner jag, i brödtexten, Meddelanden.

5. Hugo Lagerström, ‘Bokindustrimuseet i Stockholm – en värde­ full institution’, Nordisk boktryckarekonst, nr 12, 1906, s. 428–31.

6. Hugo Lagerström, ‘Svenskt bokindustrimuseum’, Nordisk boktryckarekonst, 1911, s. 122–23.

7. Bo Löfgren, ‘Svenska boktryckareföreningens tillkomst och verksamhet under dess första kvartsekel’ (föredrag publicerat i flera delar), Svenska Boktryckareföreningens meddelanden, nr 3,

64

1919, s. 24–25.

8. Per Anders Fogelström, Barn av sin stad (Stockholm: Albert Bonniers förlag 2007, s. 252; Anders Ekström, Den utställda världen: Stockholmsutställningen 1897 och 1800-talets världsutställningar (Stockholm: Nordiska museets förlag 1994), s. 78. Se även Kristina Lundblad, Om betydelsen av böckers utseende: Det svenska förlagsbandets framväxt och etablering under perioden 1840–1914 (Malmö: Rámus 2010), diss., s. 191–95; 223–26; 234f.

9. Zachrisson, Nordisk boktryckarekonst, 1901, s. 332.

10. Allmänna Svenska Boktryckare-föreningens meddelanden, nr 47, 1901, s. 3.

11. Svenska Boktryckareföreningens meddelanden, nr 3, 1919, s. 25.

12. Svenskt porträttgalleri. Med biografier av John Kruse (Stockholm: Hasse W. Tullbergs förlag 1901), del XX, s. 6.

13. Ibid., del XXI (register), 1913, s. 287.

14. Löfgren, a.a., 1919, s. 25.

15. Alla uppgifter i detta stycke från Löfgren, a.a.

16. Lagerström, Nordisk boktryckarekonst, 1906, s. 429.

17. Ibid., s. 430.

18. Ibid., s. 430–31. Även uppgifterna i de följande två styckena är hämtade härifrån.

peter sjökvist

Om böckernas ordning i Uppsala universitetsbiblioteks första byggnad

På grund av Sveriges inblandning i de många krigen på kontinenten under 1600-talet finns flera samlingar från andra delar av Europa i Uppsala universitetsbiblioteks bestånd. Svenska trupper tog viktiga bibliotek som krigsbyten vid flera tillfällen, och de uppmuntrades till och med att göra så för att förbättra biblioteken i hemlandet.1 Samlingar togs avsiktligen just från katolska fästen, med det uttryckliga syftet att försvaga den katolska kyrkans intellektuella arsenal. Det började 1621, samma år som Uppsala universitetsbibliotek officiellt grundades, när svenskarna konfiskerade det bibliotek som ägdes av Rigas jesuitkollegium och slutligen förde det till Uppsala. År 1626, i det andra kriget mellan Sverige och Polen, togs biblioteket vid jesuitkollegiet i Braniewo (Braunsberg), och kapitelbiblioteket i Frombork (Frauenburg), som krigsbyte och fördes snart till Uppsala. Katolska studenter från Sverige hade ofta hamnat just i jesuitkollegiet i Braniewo som en del i motreformationen, så erövringen av dess bokbestånd var tveklöst en viktig seger. När Karl X Gustav anföll Polen i mitten av 1650-talet togs stora samlingar som krigsbyte från olika religiösa institutioner i Poznań, i första hand från jesuitkollegiet, men också från dominikaner- och bernardinerklostren, bland andra. Många böcker från Poznań kom slutligen till Uppsala universitetsbibliotek med Clas Rålambs privata bibliotek 1693. Intressant nog fanns även några ursprungliga bibliotekskataloger bland krigsbytena. En katalog från Braniewo från 1570 och två kataloger från 1609 och 1610 från Poznań finns fortfarande kvar vid Uppsala universitetsbibliotek.2 Dessa är

inte bara viktiga verktyg vid rekonstruktionen av dessa samlingar i vår tid,3 utan även för förståelsen av hur själva biblioteket ordnades i Uppsala under sitt första århundrade.

I föreliggande artikel är det min avsikt att diskutera inflytandet från dessa jesuitkollegiers kata­ loger på den första hylluppställningen och det första klassifikationssystemet vid Uppsala uni­ver­ sitetsbibliotek under 1600-talet. Tanken är att använda, fortsätta och delvis motsäga det som Gert Hornwall, en tidigare överbibliotekarie i Uppsala, hävdade i en artikel från 1969.4 Dessutom kommer jag att reflektera över behandlingen av samlingarna i Uppsala vid tiden från ett vidare perspektiv. 1600-talet kännetecknas av kraftiga religiösa motsättningar i Europa, och de ägde inte rum bara på slagfältet, utan även vid akademier, i predikstolar och i propaganda, från alla sidor i konflikten. I Sveriges latinlitteratur vid tiden är exempelvis ett vanligt tema att beskriva påven som antikrist, och den katolska kyrkan som den babyloniska skökan.5 Mot den bakgrunden är det en truism att stora samlingar med katolsk teologi och kanonisk rätt varken kan ha varit särskilt användbara eller passande för studenter och professorer i ett land starkt dominerat av lutherdomen, och det vid en institution som till stor del syftade till att utbilda präster och tjänstemän lojala mot staten.6 Vad hände alltså när dessa bibliotek från katolska ordnar kom till Uppsala?

I början av 1620-talet fanns ingen egen bygg­nad för biblioteket i Uppsala.7 Böckerna förvarades i ett av domkyrkans sidokapell. 1622 påbörja­des reparationen av en intilliggande byggnad för bib-

65

66

lioteket, men den slutfördes inte förrän 1627, och då flyttades således böckerna dit.8 Den bestod av sex rum i två våningar, tre på den övre och tre på den undre, med olika ingångar till de två våningarna, eftersom den nedre låg i suterräng.

Den nedre i synnerhet led kraftigt av hög fuktighet, medan taket ofta läckte på övervåningen, i det som kallades det övre biblioteket. Denna usla och alltför lilla biblioteksbyggnad var sedan ett regelbundet återkommande ämne för klagomål i universitetets konsistorium, till dess att samlingarna flyttades till Gustavianum 1691.9 När krigsbytena från Braniewo kom till Uppsala 1627, efter att ha förtecknats ganska snabbt av Johannes Bureus på Stockholms slott, placerades de först tillfälligt i små bodar vid Fyrisån, och sedan bars de in i det nedre biblioteket. Bureus besökte Uppsala och började ordna böckerna där tillsammans med Olof Laurelius i november samma år, men efter bara några månader blev han upptagen med andra göromål.10 1628 beordrade kungen själv att en katalog skulle upprättas över hela samlingen i Uppsala, men inget hände i själva verket förrän tio år senare, av den enkla anledningen att det inte fanns någon permanent bibliotekarie där. Som bibliotekets viktigaste historieskrivare, Claes Annerstedt, hävdar, användes inte samlingarna mycket under denna period, och det nedre biblioteket var mer ett förrådsrum än ett bibliotek, där böckerna bara hade travats in.11 1638 utnämndes en fast bibliotekarie, Laurentius Tolfstadius, med inga andra plikter än biblioteket. Då påbörjades också arbetet med en katalog, en katalog som även skulle omfatta de böcker som 1631 tagits som krigsbyte från furstbiskopen av Würtzburg, Julius Echter, en av de viktigaste personerna i den tyska motreformationen, vilka hade kommit till Uppsala 1636.12 De två första kata­logerna, en för bibliotheca superior och en för biblio­theca inferior, är bevarade, och de är i själva verket hyllistor.13 Samlingarna har registrerats hylla för hylla, som de stod, systematiskt och efter format. Förteckningarna avslutades 1641, men de fortsattes snart i en tredje del som täckte perioden fram till 1648.14 Ur Johannes Bureus register på böckerna tagna som krigsbyte i Preussen 1626. UUB U 273, fol. [2]. Foto: Uppsala universitetsbibliotek.

Om vi tittar närmare på de två katalogerna, ser vi detaljer som är väldigt intressanta ur ett konfessionellt perspektiv. Just som Hornwall skrev 1969 använde Uppsala universitetsbibliotek som grund det hyllsystem som var det vanligaste vid europeiska universitetsbibliotek vid tiden, vilket var att ordna samlingarna efter de fyra fakul­teterna. I Uppsala var dock klassifikationen mycket djupare i avdelningen för teologi, och medan uppdelningarna i de andra tre fakulteterna ganska väl följer de olika professorsstolarna är detta inte fallet i teologin.15 Vad Hornwall av någon anledning inte noterade, var dock att denna djupare klassifikation i teologiämnet bara ägde rum i det nedre biblioteket. Böcker i teologi i det övre följde också de fyra professorsstolarna, vilka avsåg nya testamentet, gamla testamentet, profeterna, samt dogmatik och polemik. Under rubriken theologi i det övre biblioteket förvarades all luthersk litteratur i samlingarna, tillsammans med flera titlar av katolska teologer, såsom Robero Bellarmino och Jacob Gretser. Hornwall frågar sig alltså varför dessa katolska författare inte återfinns i det nedre biblioteket, inom avdelningarna för systematisk teologi, och slår förvånad fast att universitetet inte tvekade att ha både katolsk och luthersk litteratur blandad under samma rubrik.16 I detta fall måste skälet vara professorsstolen som arbetade med dogmatik och polemik. Professorn med denna inriktning behövde givetvis de verk som hade författats av de viktigaste antagonisterna.

Den polemiska användningen av Bellarmino kan också, exempelvis, beläggas under 1630-talet i en serie dissertationer som lades fram under den upsaliensiske professorn i teologi Laurentius Olai Wallius presidium.17 Som Hornwall också noterade hade den mer detaljerade klassifikationen inom ämnet teologi, vilken alltså endast kan urskiljas i det nedre biblioteket, uppenbara likheter med den klassifikation som tillämpades vid jesuitbibliotek vid tiden.

Samlingarna från Braniewo hämtades hit och placerades i det nedre biblioteket 1627. Hornwall betonar dock att klassifikationen av teologiämnet hade uppdaterats och utvecklats i jämförelse med den Braniewo-katalog som var en del av krigs­ bytet, vilken hade avslutats 1570 och sedan uppdaterats 1605, och nu faktiskt var mer lik klassifikationen i Poznań-katalogen från 1609. Det kan exempelvis ses i rubriken för bibelkommentarer,

67

som nu har fått en mer framträdande position i förhållande till skolastikerna.18 Böckerna och katalogerna från Poznań kom inte till Uppsala universitetsbibliotek förrän 1693, så dessa kan inte ha påverkat samlingarnas uppställning på hyllorna direkt. Utvecklingen av klassifikation och hyllsystem i enlighet med nyare jesuitiska principer måste således ha ägt rum mellan 1605, när katalogen från Braniewo hade uppdaterats, och 1641, när Uppsala-katalogen avslutades. Som Hornwall skriver sköttes biblioteket 1627 i stor utsträckning av professorn i teologi Johannes Lenaeus. Han antar därför att det är sannolikt att hyllsystemet i Uppsala hade utarbetats av Lenaeus, i samarbete med Johannes Bureus, som förtecknade böcker­ na på Stockholm slott, och som skall ha varit välinformerad om hur jesuitbibliotek i norra Europa klassificerades.19 Personligen håller jag detta för högst osannolikt. Den djupare klassifikationen och hyllsystematiken i samlingarna enligt jesuiternas principer hade förmodligen utvecklats redan i Braniewo, av deras egna bibliotekarier, med konsekvenser för uppställningen av böckerna på hyllorna, men katalogen hade inte ordnats eller uppdaterats i enlighet därmed. Den senaste uppdateringen ägde rum 1605, och böckerna togs som byte 1627. Också i Uppsala hände det regelbundet att katalogen inte följde de ändringar och förbättringar av hyllsystemet som genomförts, och att den behövde uppdateras.20 Ett slående mönster i Braniewo-katalogen är också mängden böcker under varje rubrik. Den första innehåller flest böcker, den andra några färre, den tredje ännu färre, etc.21 Det skulle kunna betyda att katalogen inte avsåg att spegla hylluppställningen över huvud taget. Till skillnad från Hornwall föredrar jag därför att anta att svenskarna helt enkelt hade packat och packat upp böckerna så som de stod på hyllorna, mer eller mindre i samma ordning och således enligt samma hyllsystem som i Braniewo, vilken då var en annan än den man kan finna i katalogen därifrån. En omständighet som måste betonas är att Johannes Bureus, när han registrerade samlingarna från Braniewo på Stockholms slott – hans listor finns också bevarade på Uppsala universitetsbibliotek 22 – inte bara lägger till rubriker till listorna, han säger också i vilken kista böckerna ligger. I kista A ligger biblarna, i kista B bibelkommentarerna, i kista C predikningar, etc. Böckerna hade alltså

68

lagts i kistorna efter ämne.23 Redan här ser vi att biblarna kommer först, följda av bibelkommentarer. Detta kan tyckas vara ett litet påpekande, men jag tror inte att det är det. Det är en väldig skillnad i insats mellan att ta ned böckerna som de stod på hyllorna i Braniewo, packa dem, och ställa dem i någorlunda samma ordning i Uppsala, och att utveckla och utvidga klassifikationssystemet i Uppsala enligt jesuitiska principer.

Den första är den enklast möjliga lösningen, den senare skulle både vara avancerad, krystad och osannolik. Varför skulle ett protestantiskt universitetsbibliotek lägga ned tid på att lära sig och att använda ett utvecklat klassifikationssystem som deras viktigaste fiender hade skapat?

Frågan om insatsen vid klassifikationen när böckerna från Braniewo kom till Uppsala hänger samman med en annan omständighet som har an­tytts flera gånger i tidigare forskning, men som inte betonats nog, och som nu även har blivit skev.

Det nedre biblioteket, bibliotheca inferior, var inte bara inferior i bokstavlig bemärkelse, där stod också den sämre litteraturen. Det övre biblioteket rymde de relevanta, goda och användbara böckerna, oavsett ursprung, ålder eller material, tryckta eller i handskrift. Där stod inkunabler och handskrifter blandat med nyligen publicerade böcker, så länge de var av nytta. Det nedre biblioteket rymde de böcker som var mindre användbara eller inte alls; fortfarande kunde man ganska mycket se det som ett förrådsutrymme.24 Argument som stöder detta påstående är flera; vi finner dem i protokollen från diskussionerna i universitetets konsistorium, i andra dokument, i synen på god och dålig litteratur, och genom att ställa dessa i kontrast till bibliotekskatalogerna i Uppsala.

Egentligen säger det sig också helt självt att ett lutherskt universitet som är fattigt på böcker, men som tar emot stora samlingar från katolska bibliotek, knappast har löst sitt problem. Klagomål framfördes därför i konsistoriet vid slutet av 1630-talet att biblioteket saknade många centrala lutherska författare. Gustav II Adolf hade på 1620-talet bara anslagit en liten summa pengar för nyförvärv till biblioteket, och denna summa räckte inte långt.25 1646 slog man dessutom fast i konsistoriet att bara orthodoxorum theologorum scripta (‘renläriga teologers skrifter’) skulle köpas till biblioteket. Det skulle inte vara tillåtet att köpa in papistiska eller kalvinistiska böcker. Axel

Oxenstierna sade sin mening om bibliotekets roll vid universitetet ett år senare vid ett besök i universitetets konsistorium: Bibliotheca non est propter usum communem pauperum studiosorum, sed propter asservationem bonorum authorum. Dess syfte var inte att användas av fattiga studenter, utan att ta väl hand om goda författare.26 1666 diskuterades det nedre biblioteket igen i konsistoriet, eftersom man påstod att det var så fullt av mögel och smuts att titlarna på böckerna inte kunde beskrivas.27 Själva byggnaden förstörde alltså böcker, men några förstördes också avsiktligen av universitetet, vilket orsakade betydande förluster för samlingarna. Enligt Annerstedt gick mer än 400 handskrifter förlorade från det nedre biblioteket mellan 1641 och 1691. Bokbindare återanvände pergamentet och papperet från gamla oanvändbara katolska handskrifter, och så gjorde även orgelbyggaren i Uppsala.28 När universitetets konsistorium skrev till dess kansler Magnus Gabriel De la Gardie 1681, påpekade de att biblioteksbyggnaden förstörde böckerna, och att samlingarna nu i själva verket var ett indigestum chaos (‘ett oordnat kaos’). De föreslog också att många av böckerna i det äldre och nedre biblioteket skulle säljas, när ett fåtal användbara böcker hade valts ut och flyttats till det övre biblioteket.

I det nedre fanns till största delen gamla katolska böcker som inte var till någon nytta. Om inte någon ville köpa dem hela, kunde de säljas som enbart papper och pergament. Pengarna skulle användas till en ny biblioteksbyggnad och för att köpa in nya användbara böcker. De la Gardie höll i viss mån med, men rådde professorerna att vara mycket försiktiga. Att mycket gick förlorat på det tidigare nämnda sättet kan dock fastställas med lätthet.29 När Johan Eenberg, som arbetade som assistent i biblioteket under 1690-talet, beskrev biblioteket i sin redogörelse av de viktigaste sakerna att se i Uppsala 1703, sade han helt enkelt att de viktigaste böckerna fanns på ovanvåningen, och de sämre på nedervåningen, och att det hade varit så sedan Gustav II Adolf grundade biblioteket 1621.30 När han redogjorde för sitt arbete i biblioteket, beskrev han på samma sätt det nedre som det ‘urgambla’, och det övre som det bättre.31 Medan ärorika litterära krigsbyten alltså kom till Uppsala i betydande omfattning, togs de emot i en hemsk byggnad där böckerna i själva verket stod och möglade. Denna omständighet

Uppsala universitetsbiblioteks första byggnad. UUB U 65. Foto: Uppsala universitetsbibliotek.

är mycket märklig, enligt Margareta Hornwall.32 Men beskrivningen stämmer inte helt, eftersom den användbara litteratur som tagits som byte valdes ut och flyttades till den övre våningen. I Braniewo ägde de flera exemplar av bibelkommentarer av Martin Luther, Philip Melanchthon och David Chytraeus, till exempel, vilka också hade förtecknats under rubriken ‘kommentarer’ i Bureus listor från Stockholms slott.33 Vi finner dem under hylluppställningen theologi i det övre bibliotekets katalog, som följer fakultetsklassifikationen.34 Bytet innehöll även vetenskapliga böcker och många klassiska författare, vilka givetvis var användbara. Den mindre användbara litteraturen, till exempel bibelkommentarer i Bureus register av sådana teologer som jesuiten Benedict Pereira, fransiskanen Franciscus Titelmans och jesuiten Francisco Ribera, blev kvar i det nedre biblioteket, oavsett ursprung, ålder och

69

material.35 På grund av synen på allting som inte var lutherskt vid tiden, hamnade givetvis många av böckerna från jesuitkollegierna här, men det gjorde också böcker från svenska katolska medel­ tida kloster.36 I den katalog som gjordes mellan 1641 och 1648 finner vi även en avdelning med böcker som hade flyttats från det övre till det nedre biblioteket, och den innehöll en god portion katolska författare, men också kalvinistiska sådana.37 Gert Hornwall hade även betonat att begreppet loci communes användes enligt katolsk dogmatisk konstruktion i den systematiska hylluppställningen i protestantiska Uppsala, och såg häri en paradox.38 Här finns dock ingen paradox, om vi betänker att detta skedde i det nedre biblioteket, där den dåliga eller oanvändbara litteraturen var placerad. Det är snarare ett tecken på hur lite man brytt sig, än motsatsen. Det finns en utveckling i klassifikationen av böcker inom ämnet teologi, i jämförelse med den profana litteraturen, i Granaeus och Wallinus senare kataloger från 1600-talet i Uppsala.39 Denna utveckling berör dock enbart teologisektionen i det övre biblioteket, och det begränsade antal böcker som flyttats dit från det nedre biblioteket. Bland förändringarna i det övre biblioteket finner vi en strikt klassifikation efter konfession i Wallinus katalog från 1675. Hornwall antar då att biblioteket hade uppdelats i en bättre och en sämre del

från 1680-talet och framåt.40 Jag påstår att detta tänkesätt kan urskiljas redan i Tolfstadius katalog från 1641, i diskussioner i universitetets konsistorium under århundradet och i andra vittnesmål från tiden. Detta har ett stort förklaringsvärde när vi försöker förstå hur universitetsbiblioteket och dess litterära krigsbyten ordnats i Uppsala under 1600-talet.

Den övergripande principen för klassifikation, hylluppställning och behandling i Uppsala universitetsbibliotek på 1600-talet var om böckerna var goda och användbara eller inte. De goda och användbara ställdes helt enkelt i det övre biblioteket och de oanvändbara i det nedre. Att den mesta katolska litteraturen automatiskt hörde till den senare kategorin i 1600-talets ärkelutherska Uppsala borde inte komma som en överraskning för någon. I själva verket tar denna enkla princip bort de frågetecken som lämnats kvar efter en del tidigare forskning på biblioteket. Det är sant, till sist, att vi i katalogerna från Braniewo och Poznań finner en klassifikation av kunskap som har påverkat hylluppställningen i Uppsala universitetsbiblioteks första byggnad, såsom har framhållits i tidigare forskning. Men detta sker enbart i dess nedre bibliotek, och eftersom det nedre biblioteket alltså var platsen för den dåliga eller oanvändbara litteraturen, har denna omständighet egentligen inte någon betydelse.

NOT ER 1. Otto Walde, Storhetstidens litterära krigsbyten, vol. 1 (Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1916), s. 344–46. Waldes storverk är givetvis ofrånkomligt och grundläggande när man behandlar frågan om litterära krigsbyten i Sverige. Riga, Braniewo, Frombork och Poznań behandlas alla där. Rörande tidens krigslagar, enligt vilka kulturella krigsbyten medgavs under särskilda korrekta omständigheter, se Ulf Göranson, ‘Kulturarvskrigsbyten och den rättsliga utvecklingen från Grotius’, i Bevara för framtiden: Texter från en seminarieserie om specialsamlingar, red. Peter Sjökvist, Scripta minora Bibliothecae regiae Universitatis Upsaliensis, 16 (Uppsala: Uppsala universitet, 2016), s. 73–82. För en diskussion om restitutionsfrågan, se Lars Munkhammar, ‘Dessa eviga krav på återställande’, i Bevara för framtiden, s. 83–94.

2. UUB U 274 (Braniewo), U 275 och U 276 (Poznań).

3. Samlingarna från Riga, Braniewo och Poznań har varit eller är föremål för projekt vid Uppsala universitetsbibliotek, i samarbete med bibliotekarier från Lettland och Polen. En katalog över Braniewo-samlingen publicerades 2007, se J. Trypućko, The Catalogue of the Book Collection of the Jesuit College in Braniewo held in the University Library in Uppsala = Katalog księgozbioru Kolegium Jezuitów w Braniewie zachowanego w Bibliotece Uniwersyteckiej w Uppsali, vols. 1–3, extended and compl. by M. Spandowski. Ed. by M. Spandowski and S. Szyller (Warszawa och Uppsala, 2007). Nya

70

kataloger över Riga- och Poznań-samlingarna skapas för närvarande. För en bakgrund till arbetet med de polska samlingarna, se Peter Sjökvist, ‘Polish collections at Uppsala University Library: A history of research’, i Książka dawna i jej właściciele: Tom drugi, red. Doroty Sidorowicz-Mulak och Agnieszki Franczyk-Cegły (Wrocław, 2017), s. 237–44. För arbetet inom Poznań-projektet, se Peter Sjökvist, ‘Books from Poznań at the Uppsala University Library’, i Z Badań nad Książką i Księgozbiorami Historycznymi: Polonika w zbiorach obcych, red. Jack Puchalski, Agnieszka ChameraNowak och Dorota Pietrzkiewicz (Warszawa, 2017), s. 319–27.

4. Gert Hornwall, ‘Uppsala universitetsbiblioteks äldsta uppställnings- och klassifikationssystem’, Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen, 56 (1969), s. 183–202.

5. Hans Helander, Neo-Latin Literature in Sweden in the Period 1620–1720: Stylistics, Vocabulary and Characteristic Ideas, Studia Latina Upsaliensia, 29 (Uppsala, 2004), s. 321–36.

6. Jfr Margareta Hornwall, ‘Uppsala universitetsbiblioteks resurser och service under 1600-talet’, Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen, 68 (1981), s. 68.

7. Redogörelsen följer Claes Annerstedt, Upsala universitetsbiblioteks historia intill år 1702 (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1894), s. 8–9.

8. För en behandling av universitetsbibliotekets första byggnad

i Uppsala, se Ernst E. Areen, Uppsala universitetsbiblioteks byggnadshistoria, I, 1620–1809 (Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1925).

9. Se Margarete Andersson-Schmitt, ‘Biblioteksdebatten i akademiska konsistoriet 1627–1694’, i I universitetets tjänst: Studier rörande Uppsala universitetsbiblioteks historia, red. Gert Hornwall (Uppsala, 1977), s. 20; Anders Celsius, Uppsala universitetsbiblioteks historia (Uppsala, 1971 [1745]), s. 96–97. Jfr Annerstedt 1894, s. 26–29.

10. Bureus började den 23 november 1626 och presenterade sedan arbetet för kungen den 28 februari 1627. Under denna period var Bureus också engagerad i flera andra åtaganden, och hans hustru blev dessutom plötsligt sjuk, avled och begravdes. G. E. Klemming, ‘Anteckningar af och om Buréus’, Samlaren 4 (1883), s. 102–4, och 107.

11. Annerstedt 1894, s. 11–12.

12. För historien om krigsbytet från Würtzburg, se Walde 1916, s. 107–37. De böcker som fortfarande finns i Uppsala har förtecknats i Pius Wittmann, Würtzburger Bücher in der K. Schwedischen Universitetsbibliothek zu Upsala (Würtzburg, 1891).

13. UUB, bibl. arkiv K 2 och K 3.

14. UUB, bibl. arkiv K 4.

15. Hornwall 1969, 185–186. Stöd därför är även rubriken Libri variarum facultatum i katalogen K 4, som slutfördes 1648 (UUB, Bibl. Arkiv, K 4, fol. 65), samt Johan Eenbergs berättelse om arbetet i biblioteket, så som det återges i Annerstedt 1894, s. 111.

16. Hornwall 1969, s. 187.

17. Se exempelvis Laurentius Olai Wallius (pr.), Petrus Petri Ludgovius (resp.), Disputatio prima, Roberti Bellarmini libro 1 de verbo Dei, opposita … (Uppsala, 1635); Laurentius Olai Wallius (pr.), Jonas Petri Alsnaeus (resp.), Disputatio secunda, Roberti Bellarmini libro 2 de verbo Dei, opposita … (Uppsala, 1635); och Laurentius Olai Wallius (pr.), Petrus Petri (resp.), Disputatio tertia, Roberti Bellarmini libro 3 de verbo Dei, opposita … (Uppsala, 1636).

18. Hornwall 1969, s. 190.

19. Hornwall 1969, s. 192–93.

20. Jfr Walde 1916, s. 94; Andersson-Schmitt 1977, s. 27.

21. Jfr Annerstedt 1894, s. 10.

22. UUB U 272 och U 273.

23. Jfr Emma Hagström Molin, Krigsbytets biografi: Byten i Riksarkivet, Uppsala universitetsbibliotek och Skoklosters slott under 1600-talet (Göteborg: Makadam. 2015), s. 128.

24. Jfr Annerstedt 1894, s. 48; M. Hornwall 1981,s. 66. När den florentinske diplomaten Lorenzo Magalotti såg biblioteket 1674 och tyckte att det var ett litet sådant med bara tre rum, måste det därför innebära att han bara hade visats det ‘riktiga’ biblioteket på ovanvåningen. Lorenzo Magalotti, Sverige under år 1674 (Stockholm: Rediviva, 1986), s. 67.

25. Annerstedt 1894, s. 17–18. Under åren 1641–1649, till exempel, köpte biblioteket bara 141 böcker.

26. Andersson-Schmitt 1977, s. 20–21.

27. Annerstedt 1894, s. 24; Andersson-Schmitt 1977, s. 24.

28. Jfr Andersson-Schmitt 1977, 26; Annerstedt 1894, s. 29–31.

29. Annerstedt 1894, s. 32–37. Andersson-Schmitt 1977, s. 25. Jfr Hagström Molin, som i synnerhet betonade tidsaspekten mellan de övre och de nedre biblioteken. Hagström Molin 2015, s. 155.

30. Johan Eenberg, Kort berättelse af de märkwärdigste saker som för de främmande äre at besee och förnimma uti Upsala stad … (Uppsala, 1703–1704), s. 56.

31. Följer Annerstedt 1894, 111. I det nya biblioteket, dit böckerna flyttade 1691, motsvarade det övre och bättre biblioteket den södra sidan, och det nedre den norra. Denna ordning bröts dock på order av Elias Obrecht vid slutet av 1690-talet. Annerstedt 1894, s. 113–16.

32. M. Hornwall 1981, s. 67.

33. UUB U 273, s. 5–7.

34. UUB Bibl. arkiv K 3, s. 37–47.

35. UUB Bibl. Arkiv K 2, s. 14–16.

36. Hagström Molin 2015, s. 147–48.

37. UUB Bibl. Arkiv K 4 fols. 193–99.

38. Hornwall 1969, s. 191–92.

39. UUB Bibl. arkiv, K 5 och K 6.

40. Hornwall 1969, s. 200–1.

En version av denna artikel presenterades vid konferensen Renaissance Libraries and the Organisation of Information, som arrangerades av Nordic Network for Renaissance Studies i Helsingfors 26–28 september 2018.

71

72

joakim pirinen

Den universella bristen på respekt revisited

1999

gav jag ut ett seriealbum som hette Den universella bristen på respekt. I en av serierna lämnar jag min arbetslokal i Atlasområdet vid S:t Eriks­plan och vandrar hemåt. Där Drottning­ gatan korsar Olof Palmes gata passerar jag antikvariatet Alfa, då Stockholms största. Då springer plötsligt hela personalen därifrån nakna. Varför framgår inte. De har lämnat kassan obemannad och bakom den finns hyllorna med de mest eftersökta dyrgriparna, så jag går in och förser mig.

Det torde röra sig om en fantasi som går tillbaka till barndomen. Då fanns en annons i Kalle Anka om en tävling, där första pris var att tömma en leksaksaffär. Den lämnade mig ingen ro. Hur mycket tid fick man på sig? Fick man ha bärhjälp?

Det där tänkte jag mycket på.

Jag är biblioman och ständigt på jakt efter böcker. I jackfickan har jag en anteckningsbok där jag utöver skämtteckningsidéer och matinköp fortlöpande skriver upp boktitlar. I serien har jag avbildat min dåvarande önskelista. Jag räknar till tjugosex titlar. Har jag fått fatt i några av dem tjugo år senare? Jag undersöker saken.

Jodå, jag har hittat nästan allihop. Men som La Rochefoucauld säger: ‘det finns i oss alla ett hinder för fullkomlig lycka; det är leda vid det vi redan äger och längtan efter det vi inte har’ och den sanne boksamlaren lever i futurum, så vilka återstår att jaga fatt på? Jag får det till fem titlar.

Vi tar dem i tur och ordning.

Thomas Bernhards Orsaken utgör första delen i den österrikiske bildstormarens självbiografiska kvintett. De andra fyra delarna har jag sedan länge liksom alla hans andra böcker på svenska.

Denna gäckande första del drogs tydligen in på ett tidigt stadium men jag har sett den, så sent som den 29 januari i år. Då satt jag i personalavdelningen på Rönnells och ritade i nyutgåvan av mitt album Socker-Conny. Det skulle bli release­ fest på kvällen, så för att korta signeringskön tänkte jag ha åtminstone teckningarna förberedda. I bokhyllan bakom mig stod Orsaken. Jag stal den inte för så gör man inte och dessutom finns den med i en relativt nyutgiven samlingsvolym på förlaget Tranan, och den kan även köpas över nätet för mellan tolvhundra och femtonhundra kronor.

Att jag inte fått fatt i Tacitus Annaler är märk­ ligare. Tvåbandsutgåvan är utgiven i Forums klassikerserie och borde inte vara så ovanlig. I somras hittade jag den faktiskt, i en hylla vid Bofills båge på Söder. Där ställer folk ut böcker som vem som helst får ta. Jag plockade på mig en hel kasse med bland annat André Gides Den omoraliske och Ae­ lita av Alexej Tolstoj, en av de första ryska science fictionromanerna. Väl hemma började min näsa rinna och jag fick slänga alltihop. Antagligen var böckerna mögelskadade eller så hade de stått i hyllan hos en som legat död länge, det var svårt att avgöra. Jan Stenmark har gjort en rolig bild på temat: någon är i färd med att läsa en rysare, som blir ännu läskigare av tanken att den är köpt på Myrorna och därför kan komma från ett dödsbo.

Man glömmer gärna liemannens inblandning när man sysslar med begagnade böcker. För man kan inte ärva en boksamling. Om den är mindre än ens egen kan den möjligen absorberas om smaken är ungefär densamma. Är den större går

73

inte det. Ett privatbibliotek är något djupt personligt. Helheten utgör en samlad avbild av ens preferenser och den är unik. Det lär knappast finnas två helt identiska boksamlingar. Mitt bibliotek är redan för stort för min lägenhet och jag har fått gallra ut och bära ner ett tusental titlar i källaren. Min samling är dömd att splittras. Så varför fortsätter jag? Av fåfänga? Bildningstörst?

Bildningskomplex? Det är mycket möjligt. Jag föredrar att se det som ett missbruk. Hela tiden lovar jag mig själv på klassiskt pundarmanér att sluta (och läsa allt jag samlat på mig) bara för att i nästa stund fly ut till någon Second Hand i förorten där det kan finnas något förbisett som står och väntar på just mig. Som missbruk är det dock det bästa tänkbara. Det drabbar ingen fattig. På Myrorna kostar alla böcker 25 kronor, lika mycket som Aftonbladet på fredagarna och hos Lindra är det ännu billigare. Jag har ett stillasittande yrke så ett par timmars stående framför hyllraderna är motion för mig. Jag vill äga alla böcker jag läser. Lånebibliotek går bort precis som läsplattor. Med närmast tranströmersk precision har rapparen Petter definierat varför man vill äga en bok man läst, han fångar det i ett ord: den är en trofé.

Men för att återvända till gratishyllan så finns det en likadan i Hammarbyhöjden där jag bor.

Nödtorftigt skyddad mot väder och vind har den placerats under tunnelbaneviadukten. Jag passerar den flera gånger varje dag och varje gång har beståndet förändrats. Vart böckerna vägen?

Ibland har hela hyllan försvunnit, bara för att omedelbart ersättas av en ny. Jag har gjort häpnadsväckande fynd där, som Kurt Haijbys memoarer (om än i nyutgåva). (‘Fynd’ är ett nyckelord i sammanhanget. Man ska helst komma över boken till ett pris som ligger så långt under det av antikvariaten fastställda som möjligt. Ju mindre man betalar desto mer värd blir den – som om man i en imaginär ekonomi på något sätt kunde tillgodogöra sig mellanskillnaden. Inte minst därför är det inte helt självklart att gratis är bäst.)

Inte desto mindre är det något overkligt med den hyllan. Det är som om den kommunicerade med mig. En gång hittade jag Elizabeth Strouts Mitt namn är Lucy Barton samma dag som jag fått uppföljaren av min kompis Kristoffer Leandoer, som översatt den. Han å sin sida dömde ut Edward St Aubyns romaner om Patrick Melrose.

74

‘Gå och byt genast’ röt han, ‘rena Monty Python!’

Jag som alltid berömt mig av min intuition när det gälller skönlitteratur undrade hur jag kunnat ta så fel. Det hade jag inte. En morgon stod boken där i gratishyllan och var bland det bästa jag läst på länge.

Vid ett annat tillfälle vart det rent kusligt. Jag hade tidigare hittat Richard Dawkins Den själv­ iska genen i Magiska hyllan och läst den med stor behållning. Så en kväll på väg ner för trappan från perrongen undrade jag om jag inte kunde få en Dawkins till? I ett antikvariatsfönster på Scheelegatan hade jag nämligen sett Illusionen om Gud. Då stod den där, i pocket, men ändå. Gud hörde bön och besvarade den omgående – med en bok som förnekar hans existens. Sånt tål att tänka på.

Men åter till listan.

Nils Gustav Anderssons Ett hav på månen har jag helt glömt. Namnet måste jag bara hört eftersom jag stavat Gustav fel upptäckte jag när jag googlade. Det stavas med f. Nätet hade annars inte mycket att berätta. En sjukhusbibliotekarie i Uppsala hade lagt ut bokens omslag, en stilren alpbild komponerad av ingen mindre än Peter Weiss, fast utan några ytterligare kommentarer.

Det var ungefär allt som stod att finna. Någonstans omnämndes boken helt kort som en ‘jazzroman’ och det lät lovande. Såna finns det för få av. Utöver Ett hav på månen som kom 1951 gav Nils Gustaf Andersson ut Hårda bud 1945, en boxarroman, och ett verk 1938 med den pregnanta titeln Du var mig kär i onsdags. Tre romaner på tretton år, sedan inget mer. Författaren levde till 1981. Jag skriver upp honom på listan igen.

Gunnar Lundkvists Träden gråter är en debut.

En diktsamling som publicerades när poeten var sexton år gammal. Gunnar är min kompis.

Han har visat mig den någon gång: liggande format, omslag på grönt papper och rygg av blå tejp, har jag för mig. Gunnar Lundkvist tecknar serien Klas Katt till vardags. Liksom många andra serietecknare är han biblioman. Han har även givit ut diktsamlingen Världen intresserar mig inte på Bo Cavefors förlag 1977. Den äger jag.

Med sina trettio sidor min tunnaste bok med rygg och ryggtext.

Sist och slutligen Strindbergs Kammarspel i Nationalutgåvan. Som alltid när det handlar om klassiker rör det sig om en omläsning, vilket påtalas, men här var det faktiskt så. Svarta fanor

har jag heller inte i nationalupplagan men väl i en andra upplaga från 1910. Den köpte jag på Aspingtons antikvariat när det låg på Västerlånggatan 54. Adressen minns jag för min far hade sin tandläkarpraktik två trappor upp. Boksamlandet är på ett närmast Paul Austerskt vis fullt av sammanträffanden. Ett exempel: första gången jag gick en antikvariatsrond var 1980, tillsammans med Sören och en annan kompis som jag dock inte minns. Annars brukar jag komma ihåg nästan allt som har med böcker att göra. Vi började på Rönnells antikvariat på Birger Jarlsgatan, där jag såg en bok av Lars Norén. I mammas litteraturhandbok hade jag läst att ‘N:s dikter visar upp hallucinationer, sexuellt sadistiska fantasier, tvångsföreställningar och schizofrena orörlighetstillstånd … samman med det översvämmade mediesamhällets “varma” och “kalla” budskap’.

Kunde det bli bättre? Revolver kostade dock 100 kronor, vilket – jag googlar – motsvarar 328 kronor i dagens penningvärde, så det fick anstå. Vi gick vidare till Aspingtons där Sören köpte Berlin Alexanderplatz som då gick på TV. Vi tutade i Sören att en fläck på omslaget var blod och då blev han sur och åkte hem, och jag gick tillbaka till Rönnells och köpte Revolver min första antikvariska bok. Men det märkliga i sammanhanget är att Sörens dåvarande flickvän Cecilia nästan på dagen 38 år senare satt i publiken när Rönnells vänförening fyllde tio år och nu var hon min flickvän.

Men det återstår faktiskt en bok på listan. Loke von Hönows Ölhundens skräck har jag hittat på själv. Hönow är en av mina seriefigurer, en bitter gammal man – det är faktiskt han som kommer in och stör i serierutan när jag är i mitt esse.

Hönow kommer från en tunnelbanestation i Berlin, stadens östligaste och tillika ändhållplats. ‘Ölhundens skräck’ var en skämtartikel min vän Johan köpte på Buttericks när vi gick på mellanstadiet. En minimal, avskuren kon i genomskinlig plast. Man skulle täppa igen en öppnad ölflaska med den på kul. Johan kände sig lurad och jag med. Vem lämnar en flaska öl halvt urdrucken? Den blir ju bara avslagen.

Nå, men för att återvända till serierutan en sista gång: hur många av böckerna på listan har jag faktiskt läst? Jag räknar efter: nio stycken, och då inte någon av de tyngst vägande som Lucretius eller Hjärtats fostran.

För mig har läsandet aldrig varit någon lek.

Det går långsamt. Jag tänker på annat och fastnar i enskilda formuleringar. En gång såg jag min vän Kristoffer läsa, på franska. Det var vad jag kallar att bläddra. Han fotograferade av sidan med ögonen och vände blad. Jag förstod att jag aldrig haft vad som krävs, men vad gör man. Jag älskar böcker. Obesvarad kärlek är också kärlek, ibland mer än den besvarade.

En gång förlorade jag språket helt och hållet.

Det var i månadsskiftet oktober–november 1981 när U 137 gick på grund i Karlskrona skärgård.

Samma vecka ryckte jag in i lumpen som signalist-gruppbefäl på kustartilleriet i Vaxholm. Det var chockerande. Man skrek åt mig. Det hade aldrig hänt tidigare. Kläderna var nya, liksom detta att sova i samma rum som tjugo andra. Jag kände ingen där. Jag tystnade helt. På tre dagar fick jag inte ett ord över läpparna. Dag fyra stod vi uppställda på kaserngården. Då hörde jag någon bakom mig nynna på något jag kände igen.

Var det Dylan? Han nickade. Jag hade en ingång.

Efter manövern gick jag bort till honom och kunde börja prata igen. Han hette Petter, vi är fort­ farande vänner och det märkliga är att hans faster Maj-Britt tillsammans med sin man i många år drev antikvariatet Alfa.

Det ligger kvar i samma kvarter som för tjugo år sedan. Affärsytan har minskat sedan dess, men med sina tvåhundra tusen volymer är det fort­ farande, enligt Dagens Nyheter, ett av Europas största antikvariat. Tyvärr fick jag just veta att det ska läggas ner.

75

nyheter & noter at

Christopher Günther: Boktryckare i Kalmar 1626–1635

Per Larson. 149 s. Linköping: Antikvariat Per Larson, 2018. isbn 978-91-639-8114-2 Per Larson har tidigare (2013) skrivit en uppsats om boktryckaren Christopher Günther: ‘Linköpings första boktryckare och pappret från Tannefors’ (i Bland böcker och blad: Linköpings antikva­ riat 1963–2013). Linköpingstryckaren Günther hade dock ett förflutet i Kalmar och den delen av hans verksamhet har Per Larson nu tagit sig an.

Boken, en proper liten volym i brunt klotband om 149 sidor, är uppdelad i två avdelningar med en textdel och en katalogdel. Katalogen omfattar 60 tryck dels i kronologisk ordning dels förtecknade i alfabetisk ordning efter författaren.

I mitten av 1600-talet, före frederna i Brömsebro och Roskilde, var Kalmar ett sydsvenskt administrativt centrum och en viktig utskeppningshamn. De få svenska tryckerier som fanns var lokaliserade till Mälarlandskapen. Att starta en tryckeriverksamhet för att förse den södra lands-

76

ändan med tryckalster borde vara en lönande affär för tryckaren Christopher Günther. Med hjälp av lite förslagna affärer hade Günther i Rostock köpt ett begagnat tyskt tryckeri som han skeppat över till Kalmar där han startade sin verksamhet 1626. Genom sin bekantskap med skolmannen Jonas Rhotovius hade han förmodligen bespetsat sig på en del uppdrag åt Kalmar gymnasium, Rhotovius dog dock strax efter det att Günther anlänt till Kalmar. Lägg därtill att Günthers tidigare skumraskaffärer i Rostock nådde Axel Oxenstiernas öra, vilket fick till följd att denne avrådde domkapitlet att tilldela Günther det understöd till tryckeriet som var vanligt. Günther kom alltså till Kalmar som en oetablerad och fattig man utan några inflytelserika vänner att lita till. Om hans familj vet man bara att han till Kalmar medförde en 14-årig dotter, Dorothea.

Günther etablerade sig emellertid som tryckare i Kalmar och fick uppdrag från kyrka, stat och privatpersoner. Från hans officin kom offentligt tryck, likpredikningar, andliga och världsliga tryck. På eget initiativ gav han också ut en del vis-

OM K RIGENS ENCYK LOPEDI

tryck. Man kan alltså ana att affärerna ordnade upp sig för Günther. Dottern Dorothea växte upp i Kalmar och gifte sig där två gånger, båda gångerna med bokbindare.

Per Larson anser att Günther är en ganska god typograf som väl utnyttjar sina slitna typer och begränsade dekorationsmaterial. Han analyserar Günters stilsorter, både fraktur och antikva och konstaterar att de skiljer sig från övriga svenska tryckares och drar slutsatsen att de förmodligen inte är gjutna i Sverige. De dekorativa elementen är inte många men klöverblad, ekollon, vinjetter, rössjor och äggstavar kombineras och ger omväxlande resultat.

Efter nio år i Kalmar övertalades Günther, sannolikt mot löfte om bättre ekonomiska villkor, att flytta över sin verksamhet till Linköping där han verkade från 1635 fram till sin död 1654.

Per Larsons undersökning av de tidiga Kalmartrycken är ett stycke sydsvensk tryckerihistoria och ett välskrivet bidrag till Kalmars lokalhistoria. a ntoinet te r amsay herthelius

Tredje tisdagskvällen i varje månad sedan 2008 uppstiger författaren och forskaren Jean-Yves Jouannais på estraden till den stora samlingssalen i källaren till Centre Pompidou i Paris för att hålla ett nytt avsnitt av sin föreläsningsserie ‘L’encyclopédie des guerres’, Krigens encyklopedi. Enligt hans egen uppskattning ska det materialet räcka i 30 år, det vill säga fram till 2038. Han kommer då själv ha fyllt 74 år. Man kan därmed hävda att Paris, lärdomskonsternas stad, har fått en ny sevärdhet.

Jouannais är en spänstig, för att inte säga sprallig, estradör – inte olik Hans Rosling – som illustrerar sina teser på en jättelik filmduk i dramatiska sekvenser; ämnet är ju Kriget självt.

Han har ett direkt och publikt tilltal, utan att förenkla eller flirta med åhörarna, något för övrigt otänkbart för en fransk intellektuell. Är det något man inte förstår får man gå hem och slå upp, eller dra sin mobil. Publiken besvarar utmaningen med att ansluta i stora skaror, säkert tvåhundra den kväll jag själv satt i salen. Ämnet var då ‘Eldkastaren’, andra världskrigets grymmaste vapen.

Detta sant encyklopediska företag tog ett nytt steg 2018 då Jouannais samlade några av föreläsningarna i en bok med titeln MOAB: Épopée en 22 chants (Grasset). MOAB står för ‘Mother of All Battles’. Att kalla essäerna ‘sånger’ är i linje med den högpoetiska stil föreläsaren emellanåt intonerar.

Det tematiska upplägget är kongenialt. Jouannais singlar ut ett bestämt objekt, till exempel ‘Fanan’, eller ett begrepp, som ‘Harang’, det vill säga härförarens tal till trupperna före slaget.

Detta dissekeras sen utifrån alla synvinklar och tillämpbara facetter av krigskonsten, som konkreta moment i en sprängskiss av hela temat.

(Märkligt nog använde jag samma metod i min debutbok Kriget: Anteckningar och bilder 1965 där samme furste och samme krönikör dök upp i en tidsaxel som gick genom alla krig under liknande rubriker, ‘Minhaken’, ‘Värvarnas sång’.

Dock i fiktiva berättelser.)

Jouannais markerar ingen tidsaxel utan löper skarvfritt genom alla strider från kelterna till världskrigen. Härförare från Asgrim till Grant till Keitel och vidare ska tvärtom fusioneras så

77

Udstilling i Den Sorte Diamant, Montanasalen, 21. juni 2017–21. marts 2020

Henri Chopin.

att också strategier, taktik och etik i krig smälter samman genom seklerna. Han kanske också lyckas, men möjligen inte på det sätt han menat.

Det är lätt att lyssna på denne talare, betydligt svårare att läsa honom i text. Men efter några frustrerande försök fann jag en nyckel. Det gäller att lämna alla krav på linjär logik åt sidan, vidga sinnet för strömmen av intryck och inse att man har att göra med – en poet. Läser man raderna högt blir det uppenbart. Skrivarens mentor är inte von Clausewitz, snarare Henri Chopin. Inte den distanserade historikern, utan den muntre ordsabotören. Fransk poésie concrète snarare än preussisk logik.

Det kan vara ett djärvt påstående, men jag har läst Encyklopedien som ett stycke svindlande historisk poesi. Därtill i ännu en överrumplande dimension: samtliga texter i boken är citat. I ett briljant, lika högtsvävande efterord, en explication des textes, listar Jouannais ur sin klippbok Chrétien de Troyes, Julius Caesar, Barbusse, Churchill, Malraux. Men också litterära omstrukturerare av krigens bilder och ord, som Jorge Luis Borges i ‘Biblio­teket i Babel’, Alexander Kluge med Schlacht­ beschreibung, och Hans Magnus Enzensbergers Anarkins korta sommar.

Kompilatorns lärdom i ämnet är bedövande.

Litteraturlistan upptar 33 sidor. Det är ännu ett skäl till att läsa texternas som konkret poesi. I så motto kan Jean-Yves Jouannais gott mäta sig med sin förskräcklige kollega Houllebecq. Samma verkshöjd, motsatta förtecken. carl henrik svenstedt

78

Den eks-jugoslaviske performancekunstner Marina Abramović er blevet inviteret ind i den permanente udstilling af skatte fra Det Kongelige Bibliotek i København og bedt om at genfortolke værkerne eller ‘gentænke udstillingen’, som det hedder i det flotte og interessante udstillingskatalog, man får ved besøg i udstillingen. Hendes værk beskriver hun selv som en metode til at opleve de udstillede genstande på en ny måde.

Det handler om fordybelse i de bøger, man ellers kun møder bag montrernes afstandsdybe glas.

Som hun selv siger: ‘Because our lives are faster, art should take longer.’ Flere vil måske allerede kende Abramovićs værker, hvoraf mere end 100 var udstillede sidste år på Louisiana kunstmuseum. Jeg kan allerede sige, at udstillingen er et must for bogelskere. Det er en intens, ny og berigende måde at opleve de gamle bøger og skrifter på. Udstillingen har med rette allerede fået meget opmærksomhed, og da den kan opleves i næsten 1 år endnu, har man rig mulighed for at besøge udstillingen flere gange. For de der gerne vil gå til oplevelsen uden for meget forhåndsviden, kan jeg sige, at det følgende måske vil virke som en spoiler.

Jeg besøgte selv udstillingen uden at have læst om den, fordi jeg vidste hendes værk ville være værd at opleve. Man kan derfor vælge at vente med resten af min omtale, til man selv har set udstillingen.

Værket er performancekunst. Det skal opleves og oplevelsen starter allerede før man er inde i selve udstillingen. Som på det fleste biblioteker skal overtøj og tasker låses inde, før der er adgang. I skranken skal man desuden aflevere ur og mobiltelefon, tid og omverden må ikke være en faktor i oplevelsen. Det er en del af hendes metode.

Man opfordres til også at lade sine sko blive i aflåste skabe uden for udstillingen. Disse forbehold har helt klart en mening. Dels føler man sig andægtigt forberedt på det, man skal ind og opleve, dels bliver selve besøget mere intenst. I udstillingen møder man de samme bøger og skrifter, der altid er at finde i Montana­salen, men derudover er der stole og bænke langs væggene, hvor man kan sidde eller ligge, med eller uden

tæpper. Abramović har udvalgt en række værker, som man kan lytte til i hovedtelefoner, der udleveres, når man aflevere sin mobiltelefon. Man vælger selv, hvilke værker man vil fordybe sig i og man skifter selv værk, når man har lyst. Det er svært at beskrive den intense oplevelse, der kommer ud af dette møde med de for mig velkendte skatte. Afstanden mellem dem og os minimeres, og det er en utrolig stemningsfuld måde at tilgå værkerne. Det er smukt og bevægende. Man glemmer virkelig verdenen udenfor. Da jeg bag­ efter læste udstillingskataloget og Abramovićs intentioner om den langsomme kunst og hendes metode til at nå dem, må jeg sige, at hendes projekt er lykkes.

Man har en time og 20 minutter til sin rådighed, hvilket selvfølgelig er alt for lidt. På den anden side giver det mening, at peformancekunst er på tid. Men med mere end 60 timers imponerende velindlæst tekst, bliver man fra starten næsten fortvivlet – hvad skal man vælge og hvor lang tid vil de enkelte værker tage, hvor meget kan man nå? Det er ikke meningen, man skal nå det hele, tværtom. Besøget føles som en gave, hvor man bliver givet 80 minutters fordybelse og fortabelse fra den pulserende verden udenfor. Selvfølgelig gik jeg bagefter ned og spurgte, forgæves, om man ikke kunne købe de resterende lydværker.

Jeg hørte bl. a. Vølvens Spådom, uddrag af Søren Kierkegaards breve til hans forlovede Regine Olsen, en salme fra en latinsk bibel fremstillet omkring år 800, breve fra Mahatma Ghandi og dele af Andres Vesalius’ beskrivelse af hjernen fra De humanii corporis fabrica libri septem fra 1543. Alle værkerne er på udstilling. Jeg nåede desværre ikke at høre meget af Saxos Danmarkshistorie fra hans egenhændige Angers-fragment fra ca. 1200, H. C. Andersens breve eller de øvrige 14 skatte, der indgik. Jeg drømmer stadig om at ligge på min sofa og genopleve indtalingen af Vølvens Spådom, men som med skattene i udstillingen vil det være noget helt andet at tage en kopi med hjem. Man kan måske tilgå teksterne i andre omgivelser, men man ikke få den intime opleve med hverken skattene eller Abramovićs værk andre steder. Abramović Method for Treasures får min varmeste anbefaling.

Adgangen til udstillingen er begrænset til maksimalt 17 besøgende ad gangen, og man skal derfor købe billet til specifikke tider. Billetterne kan købes på stedet eller bestilles online i forvejen. Man finder et link ved at besøge udstillingens hjemmeside her: http://www.kb.dk/da/dia/ udstillinger/abramovic.html krista stinne r asmussen

Goddag!

Medarbetare i Biblis 85

I förra numret av Biblis tackade redaktör Ingrid Svensson för sig under den koncisa notisrubriken ‘Adjö!’. Ingrid har varit redaktör för makalösa 60 nummer av Biblis, sedan nr 42 tillsammans med Ulf Jacobsen. Jag är glad över att ha fått förtroendet att tillsammans med Ulf få redigera en så välprofilerad, innehållsrik och vacker tidskrift som Biblis utvecklats till. Nu är Biblis inte bara sina redaktörers tidskrift, utan i hög grad också sina bidragsgivares och sin läsekrets, och jag ser fram emot dialogen också med er. Jag har själv känt glädjen över att få ett färskt nummer i brevlådan, och att få se en egen text lyft av god typografi och välreproducerade bilder. Nu sätter jag mig så att säga på bägge sidor av redaktionsbordet, eftersom jag i den mån tiden räcker till tänker vara en skrivande redaktör. Väl mött här i nr 85 och i framtiden! jonas ellerström

Antoinette ramsay herthelius är tidigare slottsbibliotekarie Bernadottebiblioteket. lars kleberg är professor emeritus i ryska vid Södertörns högskola. kristina lundblad är fil. dr och lektor i bokhistoria vid Lunds universitet. bo lundström är docent i konstvetenskap och 1:e arkivarie vid Krigsarkivet. jonas Nordin är professor i bok- och bibliotekshistoria vid Lunds universitet. joakim pirinen är serieskapare, tecknare, illustratör och författare. krista stinne greve rasmussen är extern lektor vid Institut for Nordiske Studier og Sprogvidenskab, Köpenhamns universitet. peter sjökvist är docent i latin och bibliotekarie vid Uppsala universitetsbibliotek. carl henrik svenstedt är författare och filmare, aktuell med boken Gam­ mal man skriver ett brev: Om konsten att åldras.

79

föreningen biblis Föreningen Biblis, Kungliga biblioteket, Box 5039, 102 41 Stockholm www.biblis.se www.facebook.com/Foreningenbiblis Styrelse : Gunnel Furuland (ordförande och skattmästare), Per Cullhed (vice ordförande), Gunilla Eldebro (sekreterare), Anita Ankarcrona, Peter Bodén, Jonas Ellerström, Gunilla Herdenberg, Antoinette Ramsay Herthelius och Johan Melbi Föreningen Biblis är en ideell förening med ändamål att stimulera intresset för bokhistoria, bibliografi, förlags- och bokhandelshistoria, bokhantverk och samlande. Detta uppnås genom föredrag, studiebesök och genom utgivning av medlemstidskriften Biblis och andra publikationer Föreningen Biblis är Kungliga bibliotekets vänförening tidskriften biblis Utges av Föreningen Biblis och utkommer med fyra nummer per år Ansvarig utgivare : Gunnel Furuland Redaktörer : Jonas Ellerström, jonas@ellerstroms.se och Ulf Jacobsen, ulf.jacobsen@telia.com Redaktionella rådgivare : Rikard Heberling, Kristina Lundblad, Glenn Sjö­k vist, Ulf Strömquist och Ingrid Svensson Den som skickar material till Biblis anses medge elektronisk lagring och publicering Utges med stöd från Statens kulturråd medlemskap i föreningen biblis / p renumeration Prenumeration på tidskriften Biblis innebär automatiskt medlemskap i Föreningen Biblis. Medlemmarna får utöver tidskriften inbjudningar till föredrag, utställningar, studiebesök och medlemsresor Avgift för enskild medlem 400 kr/år, familjeavgift 500 kr/år Studerandeavgift 200 kr/år pg 55 43 03-8 bg 5221-2248 medlemsärenden Gunilla Eldebro, gunilla.eldebro@kb.se prenumerationsärenden Biblis, att. Ulf Jacobsen, Hemse Bopparve 610, 623 50 Hemse, 072-204 00 75, ulf.jacobsen@telia.com

Biblis 85 © Föreningen Biblis och respektive upphovsman 2019 Formgivning och produktion : Ulf Jacobsen och Peter Ragnarsson Satt med Sabon Next och Frutiger Reproduktion : Nationalmuseum s. 4; Kungliga biblioteket s. 7; British Museum s. 13, 14; Biblio­ thèque national de France s. 19; Victoria and Albert Museum s. 21; Krigsarkivet s. 26–37; William Klingspor s. 41; Jernkontoret s. 43, Universitetsbiblioteket, Lunds universitet s. 56–63; Uppsala uni­ versitetsbibliotek s. 66, 69; Jonas Ellerström s. 72, 75; Per Larson s. 76, 77; M HKA Ensembles s. 78 Tryck : Livonia Print, Lettland 2019 issn 1403-3313 issn 2002-1747 isbn 978-91-7000-382-0

80

Biblis 85

Biblis 85

kvartalstidskrift för bokvänner Våren 2019 sek 125

01 02 FnL1 ZXRlcgBcgi5m FUphY29ic2VuICYgUmFnbmFyc3NvbgVQ 02 0044

isbn 978-91-7000-382-0