Hemlängtansberget Beta Pedagog AB Skutevägen 1, 432 99 Skällinge info@betapedagog.se www.betapedagog.se tel. 0340-355 05 © Text: Isabelle Rådestad, 2026 © Bild: Sasha Kolesnik, 2026 Författare: Isabelle Rådestad Illustratör: Sasha Kolesnik Redaktör: Sabina Botin Art. nr beta-4624 ISBN 978-91-89697-84-3 Första upplagan, första tryckningen Dardedze Holografija, Lettland, 2026
HEMLÄNGTANSBERGET Isabelle Rådestad
Kapitel 1
GRETAS DAGBOK Juni 1986 Snart kommer bussen med sommarens ungar, men ännu råder ett egendomligt lugn på kollot. Till och med krusningarna på vattenytan har upphört. Viken ligger sidenblank. Jag låter blicken följa stigen, som tusentals ivriga fötter under åren har trampat upp mellan stranden och fotbollsplanen. Stigen kröker sig försiktigt runt dungen där det växer jättebjörnloka. De giftiga växterna har jämnats med marken inför kollostarten. Men de ska snart växa upp igen, som de alltid har gjort, och orsaka nya brännsår på oförsiktiga sommarben. Vid fotbollsplanen delar sig stigen. Åt ena hållet slingrar 5
den sig upp mot småbarnshuset och vidare till den stora matsalen. Jag ler åt minnet av en tid då maten var viktigast av allt, och magra stadsungar kom hit för att äta sig mätta och andas frisk luft. Trots att det är andra tider nu tycks vissa saker förbli desamma. Även den här sommaren kommer det välfyllda förrådet intill köket att plundras om natten. Sirap, socker och russin skänker tröst för stunden, när sötsuget och hemlängtan river i de små. Paradiset, ledarnas hus, skymtar bortom matsalen. Det är förbjudet område för nyfikna kollobarn. Bara den allra sista sommardagen slås dörrarna upp, och alla tränger ihop sig på golvet för att tillbringa natten tillsammans innan det är dags att ta farväl. Fukten från de tysta tårarna stannar kvar i madrasserna som en väl bevarad hemlighet. Följer man stigen åt andra hållet kommer man till Storstugan. I det gula huset med sin enorma glasveranda står sovsalarnas stramt bäddade sängar redo att ta emot barnen. På långt håll ser glasverandan ut som ett grinande gap, och det ensamma runda fönstret precis under taknocken följer mig med sin ihåliga blick. 6
Historierna om det gåtfulla fönstret är lika många som barnen som vistats på kollot. Varje år skapas nya berättelser som sätter fart på fantasin och sagorna runt lägerelden. Vi är få som vet hur det egentligen ligger till. Myten om Ögat sattes i rullning förra sommaren och jag kunde ha stoppat katastrofen som följde. I stället har jag ljugit, gjort saker som jag ångrar och begått många misstag. De beslut jag fattat har inte bara påverkat mitt eget öde, utan även andras. Det är mitt fel att en älskad ledare inte står här nu och väntar på barnen som återvänder. Ändå vet jag att jag skulle fatta exakt samma beslut om och om igen ifall jag fick chansen. Bussen är på väg in nu. Jag hör ett svagt motorbuller i fjärran. Medan bullret växer sig starkare märker jag att jag håller andan. Ett kort ögonblick är allt fullständigt stilla, som om varje träd, buske och grässtrå fryser till. Plötsligt vet jag att det här är sommaren jag väntat på. Sommaren som ska förändra allt.
Kapitel 2
TILLBAKA TILL ÖGAT Delia
Delia ritar ett öga med pekfingret på det immiga bussfönstret och försöker låta bli att tänka på det som hände på skolavslutningen, på utbrottet som gått överstyr. Men öronen dog av allt tjat från läraren om att hon måste sitta still på stolen, att sommarlovet inte börjat riktigt än. ”Tålamod, lilla fröken Delia. Tålamod.” Läraren fortsatte sitt evighetslånga babblande om vad som väntar till hösten, när de ska börja sjuan, men Delia ville bara rusa därifrån och aldrig mer komma tillbaka. ”Vad ska ni göra för kul på sommarlovet?” sa han till slut och tittade förväntansfullt ut över klassen. ”Jag ska åka till världens bästa kollo på Barnens Ö”, 8
ropade Delia, som vanligt utan att först räcka upp handen och vänta på sin tur. Killen i bänken bakom petade henne hårt i ryggen. ”Är alla dvärgar där precis som du, eller?” Halva klassen brast ut i skratt, dunkade händerna i bänkarna och vrålade miffokollo i kör. Det blev alldeles rörigt i Delias huvud, och hon kunde inte längre hålla tillbaka hatet hon samlat på sig. Hon reste sig, tog tag i stolen och slungade i väg den för att få tyst på plågoandarna. Glassplittret glittrade i solen när stolen träffade fönsterrutan och föll ner på skolgården. ”Du måste tänka efter före, Delia.” Rektorns vassa röst ekar i huvudet och skammen bränner till igen. Alla pengar hon sparat från extrajobbet som reklamutdelare gick åt till att betala för ett nytt fönster. De hundratals timmar hon släpat kärran med tidningar och reklamblad och sprungit upp och ner i trapphus tills benen värkte var bortkastade. Men nu väntar en lång, härlig sommar. Delia släpper tankarna på skolan och ser sig om i kollobussen. De flesta 9
ansikten är välbekanta, några är nya. Penny sitter som vanligt bredvid Delia, men håller hand med Kosmos som sitter på andra sidan mittgången. I glipan mellan ryggstöden på sätet framför tittar Challis fram. Hon ser ut att ha krympt sedan Delia såg henne sist. Ansiktet är blekare än vanligt och fräknarna ser nästan ut som mörka blodstänk över kinderna. Goliat som sitter bredvid är lika lång som alltid, men hon har också förändrats. Håret har vuxit ner till axlarna och hon har fått större bröst och bredare rumpa. Hon har på sig ett par minimala shorts och ett urringat linne. Ifall någon möjligen skulle undgå att se förändringen. Delia blundar och känner hur kroppen mjuknar ju längre bort från stan de kommer. På kollo har ingen någonsin kallat henne Dvärgen. Alla kan så klart se att hon är minst huvudet kortare än andra jämnåriga, men här bryr de sig inte om det. Här är hon mest känd för att vara snabbast på fotbollsplanen. Inte tycks de lägga märke till det där andra heller, det som alla i skolan verkar tycka är fel med henne. Ibland tänker hon att det måste finnas en stinkande sörja inuti 10
henne som spiller över och förgiftar omgivningen, driver alla på flykt. Kanske är det bara på kollo som de stannar kvar tillräckligt länge kring henne för att hinna bli immuna mot giftet? Penny avbryter Delias tankar. ”Hur många gånger har ni sett Tillbaka till framtiden ? Jag har sett den tre gånger.” Delia tittar på sin armbandsklocka, spärrar upp ögonen och härmar den knäppa vetenskapsmannen Doc Browns röst från filmen: ”Damn, where is that kid?” Penny skrattar, stirrar på sin klocka och lägger till: ”Damn … damn!” ”Jag fattar inte varför ni är så besatta av den där filmen”, säger Kosmos och skakar på huvudet. Delia slänger en irriterad blick på Kosmos och hans stora öron. Det är hans fel att de ännu inte kunnat prata om det allra viktigaste: Hur de ska få tillbaka Olle, deras bästa kolloledare och den enda vuxna människa som verkligen förstått henne. 11
Genom sin resa tillbaka i tiden förra sommaren sabbade de mötet mellan Olles mamma och pappa så att de aldrig blev tillsammans, aldrig gifte sig och aldrig fick barn. Innan de kröp genom tidsluckan fanns Olle där. När de kom tillbaka till sin egen tid igen var han borta. Ingen annan än de mindes honom. De och den mystiska keramiktanten. ”Det är helt enkelt världens bästa film”, säger Delia. ”Jag tror jag har sett den sju gånger!” ”Hur hade du råd med det?” Challis vrider sig runt på sätet, ställer sig på knä och lutar armarna på ryggstödet. ”Det är ju skitdyrt att gå på bio.” ”Jag plankade in, eller bara stannade kvar i salongen till nästa föreställning. De har inte så bra koll på bion i Farsta.” Delia trodde knappt det var sant första gången hon såg filmen. Handlingen påminde väldigt mycket om den tidsresa de själva upplevt. Med Doc Browns tidsmaskinsbil reser tonårskillen Marty McFly tillbaka i tiden, från 1985 till 1955. Där råkar han av misstag hindra 12
sina föräldrar från att bli kära. Han ser sig själv och sina syskon sakta suddas ut från familjefotografiet han bär i plånboken. Till slut lyckas han ändå ställa allt till rätta och få sin mamma och pappa att bli ihop, så att han själv ska finnas kvar i framtiden. ”Om Marty lyckades så borde vi också kunna få Olles föräldrar att bli kära”, sa Delia till de andra en av de få gånger de lyckades träffas alla fyra under året som gått. Det var i början av mars och de stod och tittade på berget av röda rosor som folk hade lämnat vid platsen där statsministern Olof Palme blivit mördad några dagar tidigare. ”Men det är ju bara en film. Det är inte säkert att det funkar så i verkligheten”, suckade Goliat. För Delia blev ändå filmen något att hålla fast vid. Något som gav en smula hopp. Hon blundar och sluter handen runt hajtanden som hänger i en läderrem runt halsen. Den fick hon av Olle, och den är det enda kvarvarande beviset för att han faktiskt har existerat. Saknaden efter Olle är ett envist 13
skavsår som aldrig slutar svida. Hon är beredd att göra vad som helst för att få honom tillbaka. När Delia gav bort halsbandet till den lilla flickan UllaKarin under deras tidsresa förra sommaren trodde hon att det gått förlorat för alltid. Ulla-Karin försvann ju spårlöst sedan. Men kvällen innan de reste hem från kollot fick Delia tillbaka hajtanden av keramiktanten. Hur det ens var möjligt vill hon gärna få svar på nu. Bussen saktar farten och svänger äntligen in mot Stormvik. Applåderna och Ögat-tjuten dånar i öronen. ”Hoppas ledarna har klätt ut sig till sjörövare igen så att vi får gå på plankan”, säger Challis. Delia trycker näsan mot fönstret för att få en första skymt av kolloledarna på gårdsplanen. ”Det är knappast några sjörövare som står där. Det ser snarare ut som ett gäng gråhåriga gamlingar …?” ”Är det ett pensionärskollo vi ska till i år eller?” fnyser Goliat.
Kapitel 3
KÄPPSTAFETT OCH TUPPLURSKULL Goliat
Snart kan Goliat inte hålla andan längre. Det känns som om huvudet ska sprängas. Hon fumlar med fingrarna i mörkret. Till slut hittar hon haspen, sparkar upp dörren, kastar sig ut och drar ner frisk luft i lungorna. Hon kommer aldrig vänja sig vid den vidriga dasslukten. Föreståndar-Kerstin har välkomstgenomgång på fotbollsplanen och Goliat ansluter sig till de andra. Hon kväver en gäspning och låtsas lyssna medan hon sneglar mot mjölnarhuset. Är det inte en rörelse bakom gardinen på bottenvåningen? Hoppas det är keramiktanten Greta. Hela året har oron gnagt i henne. Tänk om tanten inte 15
är här i år? De behöver hennes hjälp för att få tillbaka Olle. Dessutom vill Goliat veta vem hon egentligen är. Goliat misstänker att Greta i själva verket är Ulla-Karin, flickan som försvann på midsommarafton 1957 trots att de gjorde allt för att rädda henne. Men om Greta i själva verket är Ulla-Karin, som nu blivit en gammal tant, varför heter hon Margareta Lovisa? Det är ju exakt samma namn som den där gamla spökmjölnaren Petterssons dotter, hon som dog 1918 enligt dödsannonserna de hittade förra sommaren. Goliat spanade efter Greta bland alla fusk-gamlingar som mötte dem när de klev av bussen. Åsa, Bobbo och de andra ledarna hade gråhåriga peruker och stapplade runt med käppar. Tanten skulle ha passat bra in i det sällskapet. Men det fanns ingen äkta gamling där. Allt annat i Goliats liv är perfekt just nu. Utom det där med Olle. Goliat vet att de andra tycker att det är hennes fel att Olle gick upp i rök. Inte kunde väl hon veta att det skulle gå så illa bara för att hon dansade med Arik, pojken i det förflutna, den där ödesdigra midsommarkvällen 16
när de reste i tiden. Men så länge Olle är borta kommer de andra aldrig acceptera henne fullt ut, aldrig släppa in henne i deras hemliga kolloklubb. Arik. Bara att tänka på hans namn får något att fladdra till i bröstet. Brevet från honom som keramiktanten överlämnade till Goliat förra sommaren är det finaste hon har. Varje kväll under året som gått har hon plockat fram det spröda kuvertet och läst hans ord innan hon somnat. Hon vill knappt erkänna det ens för sig själv, men hon har ofta dagdrömt om att det en dag skulle ringa på dörren hemma i Hökarängen, dit hon flyttat med mamma efter föräldrarnas skilsmässa. När hon öppnade skulle Arik stå där med sitt blonda snaggade hår och skrattgropar i kinderna. Annars blev livet i Hökarängen mycket bättre än hon kunnat föreställa sig. Förortsungarna var lättimponerade. Redan första dagen i skolan flockades de kring henne och nöp avundsjukt i hennes dyra kläder. Det var svårt att hålla löftet hon gett sig själv, att aldrig mer snatta. Men hon lät dem tro att hon var rik och aktade sig noga för att 17
bjuda hem någon till minilägenheten hon och mamma bor i. I stället ordnade hon klassfest i pappas stora lägenhet på Östermalm en helg när han var bortrest med sin nya fru Kajsa-Bajsa. Goliat fattar fortfarande inte varför pappa blev så sur och tog ifrån henne nyckeln efteråt. De hade ju städat och nästan inte haft sönder någonting. Kerstin har äntligen tjatat färdigt om alla kolloregler och blåser i visselpipan. ”Nu är det dags för årets första poängtävlingar. I år kör vi inte guldjakten som vanligt, utan vi har kokat ihop lite andra tävlingar dagen till ära.” Först ut är käppstafett runt fotbollsplanen. Varje rum tävlar för sig och alla måste hoppa runt på ett ben med stöd av en käpp som de sedan lämnar över till nästa person på tur. Det går inte så bra för Vintergatan-gänget. Challis och Penny är löjligt långsamma. Killarna i rummet Galaxen vinner och får tio poäng. Allt Goliat får är en blåsa mellan tummen och pekfingret. Goliat orkar inte fler påhittade tramslekar på temat gamlingar. Hon vill bara att det ska ta slut så att de kan 18
springa över till tanten i keramikverkstan. Hon måste bara vara där! Nästa lek är i alla fall rätt kul, även om Vintergatan inte får några poäng. Det är en variant av kull, men de som blir kullade måste lägga sig ner på marken och låtsas ta en tupplur ända tills någon av rumskompisarna väcker dem genom att hämta en skopa vatten från en hink och hälla i ansiktet på dem. Då får de stiga upp och fortsätta leka. Det gäller att se till att inte alla i rummet blir kullade, för då finns det ingen som kan väcka dem. Den som är sist kvar kammar hem tio poäng till sitt rum. Den här gången vinner Pennys storasysters rum, Orions bälte. Kerstin blåser i visselpipan igen. ”Nu får ni ta era väskor och gå till rummen och packa upp.” Goliats blick söker sig upp mot fönstret under Storstugans tak. Det blänker till, som om det vill säga henne något. Hon vet att det bara är solen som reflekteras, men ändå knottrar sig huden på armarna. ”Vänta bara”, viskar hon och kliver in genom dörren. ”Snart kommer vi och tar tillbaka det du stulit från oss.” 19
En varm ström går genom Goliat när hon kliver in i Vintergatan. Det luktar exakt likadant, som om tiden stått stilla och bara väntat på att de ska komma tillbaka. Hon visste inte att hon saknat rummet så mycket. Men minnet av allt hon varit med om sitter i kroppen och känslorna överväldigar henne. Så mycket förvirring och sorg, men också glädje och äventyr. Kollosommaren varade bara i sju veckor, men i Goliat har den levt kvar hela hösten, vintern och våren. Hon går fram till skåpluckan på väggen, deras tidsresetunnel. Jo, den går fortfarande att öppna. Tänk om alla andra visste vad som gömmer sig där bakom! ”Vi tar väl samma sängar i år?” säger Penny. Delia och Challis håller med, men Goliat tvekar. Är inte Challis säng lite bättre eftersom den står närmast väggen? Vore det inte mer rättvist att byta? Men innan hon hinner säga något har Challis redan tömt sin minimala resväska på sängen. Hon hade inte mycket kläder med sig hemifrån förra året och nu verkar hon ha ännu mindre med sig. Packlistan de fått är inte ens ifylld till hälften. Goliat får en bättre idé. 20
”Challis, eftersom du får bästa sängen tänkte jag att vi kunde byta garderob du och jag. Din har ju fler hyllor, och jag behöver dom bättre än du.” Challis ger Goliat en trött blick, men protesterar inte. De packar upp och väntar på att deras rumsfadder ska komma för den obligatoriska godisrazzian, då allt godis de har med sig hemifrån beslagtas. En ny ledare är deras fadder i år. Han heter Ulf, men kallas för Uffe. Han har så blont hår att det nästan är kritvitt. Till och med ögonfransarna och ögonbrynen ser vita ut i det solbrända ansiktet. Uffe dundrar in i Vintergatan med en vattenpistol i varje hand. ”Ge mig godiset, annars skjuter jag!” Utan att vänta på svar börjar han skjuta vatten på dem. Förvånade skriker de av skratt och försöker gömma sig undan de vassa strålarna. Uffe vet nog inte att Kerstin har förbjudit all lek med vatten inomhus. Eller så struntar han i det. Hoppas han inte får sparken, bara. Han verkar ju kul. 21
När vattnet tagit slut börjar Uffe leta efter smuggelgodis. ”Fågel, fisk eller mitt emellan? Ni får säga till när det bränns.” Så klart säger de ingenting. Det är knappast Gömma nyckeln de leker. Tror han på allvar att de frivilligt tänker avslöja sina godisgömmor? Goliat stryker bort blöta hårslingor ur ansiktet och torkar av händerna på sängöverkastet. Förra sommaren hittade Olle allt hennes godis direkt, men den här gången är hon beredd. Uffe är dessutom mycket sämre på att leta än vad Olle var. Eller så kanske han inte heller gillar Kerstins godisdiktatur och bara låtsas leta. Han upptäcker i alla fall inte att Goliat gömt en massa tuggummin innanför fodret i sin resväska. När Uffe gått får de äntligen tid att prata ostört. ”Vi måste gå och snacka med tanten”, säger Goliat. Challis nickar ivrigt och Delia ser ut att vara beredd att springa ut direkt. ”Vi hinner inte gå till Greta nu”, säger Penny. ”Uffe sa ju att vi ska bada innan middagen.” 22
Goliat suckar. ”Men jag vill veta vad keramiktanten tycker att vi ska göra när vi reser i tiden nästa gång.” Plötsligt står Kosmos i dörren. ”Vadå resa i tiden?” Det blir knäpptyst i rummet. Challis rodnar och Penny fnittrar nervöst. För en gångs skull kommer det något vettigt ur Delias mun: ”Tillbaka till framtiden, ditt pucko. Vi snackar om filmen.” ”Men vad har keramiktanten med den att göra?” Kosmos ser inte övertygad ut. ”Vi tänkte fråga henne om hon sett den, bara”, svarar Goliat, men hör själv hur osäker hon låter. Kosmos ger Penny en lång blick. Något i hans ansikte skiftar och han går ut.
Kapitel 4
FARFARSPARADOXEN Penny
Det känns underligt att vara tillbaka på Stormvik igen. Inte samma glädjefyrverkeri som det brukar vara. Stämningen i Vintergatan är rastlös och ibland irriterad. Det som annars är det bästa med kollo, den ständigt pågående leken och alla skratt, har liksom spätts ut med något nytt och ogästvänligt. Det går inte att njuta på riktigt förrän de har fått tillbaka Olle. Penny undrar om det uteblivna lyckoruset även beror på att året som gått har varit det bästa i hennes liv. Breven och vykorten från mamma i Grekland som äntligen börjat 24
dimpa ner i brevlådan får det att spritta till i magen varje gång. Och så kanske det bästa: Kosmos, världens gulligaste kille. Tänk att det är så härligt att vara ihop med någon, att komma så nära och dela allt. Allt utom en sak. Den allra viktigaste. Under året som gått har det varit svårt att hålla Kosmos utanför det största och märkligaste som hänt henne. Men hon och rumskompisarna har svurit på att inte säga ett ord om tidsresandet till någon. Innerst inne vet hon att de har rätt. De måste till varje pris hålla allt hemligt. Hittills har hon klarat av att hålla tyst, men hur ska det bli nu när hon och Kosmos ses varje dag? Kan de fortsätta att vara tillsammans om hon hela tiden måste ljuga för honom? Ända sedan första kvällen, när de upptäckte att Kosmos tjuvlyssnat på deras tidsreseprat, har han betett sig annorlunda. Han misstänker något. De första kollodagarna har varit ovanligt soliga, varma och fullspäckade. De har knappt haft en minut över till annat än bad och uteaktiviteter. Den nya ledaren Uffe 25
hittar ständigt på nya lekar och bus och de får aldrig en lugn stund. Delia klänger på honom nästan lika mycket som hon gjorde på Olle. Uffe har redan gett henne smeknamnet Turbo-sprallis, och det gillar hon. Delia kallar honom för Uffe Svettbralla, eftersom han alltid har på sig ljusgråa mjukisbrallor som ofta får mörka svettfläckar i värmen. Men nu är det äntligen dags att göra det de väntat på. Greta öppnar dörren med ett leende och visar dem in i köket. Hon bjuder på hemmagjord isglass i värmen. Delia slukar sin glass direkt och ber om en till. ”Vi hinner inte stanna länge”, säger Penny. ”Vi ska gå till Granliden och grilla korv och ha disco.” ”Men vi måste få veta mer om tidsskåpet”, säger Goliat. ”Och hur vi ska få tillbaka Olle”, fyller Delia i. Den röda saften från glassen rinner ner för hakan. Greta tar ett djupt andetag och börjar berätta. ”Jag har ägnat en stor del av mitt liv åt att försöka förstå hur tidsresorna fungerar. Ni har ju sett alla böcker i mitt 26
bibliotek. Einsteins relativitetsteorier har jag läst både framlänges och baklänges.” ”Vad har du kommit fram till då?” undrar Challis. ”Jag har inte alla svar, men jag är säker på att Penny la den första pusselbiten.” Greta spänner blicken i Penny och fortsätter. ”Allting började den där kvällen då du för första gången kröp in i skåpet. Ni kommer väl ihåg det fruktansvärda åskovädret?” Penny minns de öronbedövande åskknallarna och nickar. ”Det var inte nåt vanligt åskväder”, fortsätter Greta. ”Jag stod i fönstret här på övervåningen och såg hur blixt på blixt slog ner alldeles nära Storstugan, som om dom drogs dit av en osynlig magnet. Jag tror att energin från alla blixtarna på nåt sätt slet upp en reva i tiden, ett maskhål som Einstein kallade det, så att dåtiden och framtiden började läcka in i varandra.” ”Hur då?” undrar Delia, som knappt kan sitta still på stolen. ”Skåpluckan i ert rum är ett maskhål, en slags genväg som kopplar ihop olika platser i tiden. Einstein hade en 27
teori om att tiden egentligen inte har någon riktning, och att skillnaden mellan dåtid, nutid och framtid bara är en illusion.” ”Vadå illusion?” Goliat rynkar pannan. ”Vi upplever att vi befinner oss i nuet, för det är vad vi ser. Just nu sitter vi här och pratar, till exempel. Men Einstein menade att nuet, det förflutna och framtiden existerar samtidigt, även om vi inte kan se det som varit och det som kommer att bli.” ”Men vi ser ju att tiden går, vi har ju klockor”, utbrister Challis. ”Jo, klockorna går och dom är ett sätt för oss människor att mäta och hålla koll på tiden. Men hur vet vi egentligen att själva tiden går ?” Penny känner sig mer och mer som ett stort frågetecken. ”Tänk er att tiden flyter fram som vattnet i en flod”, fortsätter Greta tålmodigt. ”Vattnet flyter bara åt ett håll, precis som vi upplever att tiden bara tickar framåt. Det blir höst, vinter, vår och sommar. Men precis som i en flod kan det uppstå en virvel i tiden, som gör att tiden 28
plötsligt ändrar riktning. Jag tänker mig att det finns små öar i den där tidsfloden som man kan hoppa emellan, som olika hållplatser i tiden.” ”Så vår tid nu och den tid vi hamnade i, på midsommarafton 1957, är såna hållplatser?” ”Exakt.” ”Men hur ska man veta vilken hållplats man kommer till? Tydligen hamnar man inte alltid där man tror. Det skrev i alla fall Arik i sitt brev som du gav till mig”, säger Goliat. Greta biter sig i läppen och funderar en stund. ”Kanske släpps man av där man behövs som mest”, säger hon till slut. Penny försöker ta in allt som Greta berättat. Challis tar mod till sig och ställer frågan de alla undrat över. ”Greta, är du den lilla flickan Ulla-Karin som vi mötte när vi reste i tiden? Hon som försvann?” Greta tittar länge på dem innan hon nickar. ”Ja, så är det.” Delia, Challis och Goliat pratar i munnen på varandra. 29
Greta skrattar och håller upp en hand för att värja sig mot skuren av frågor. ”Jag lovar att berätta allt för er så småningom, men det är en lång historia.” ”Arik då? Var finns han?” undrar Goliat. Greta öppnar munnen som för att säga något, men stänger den igen. Blicken flackar. ”Damn, where is that kid?” utbrister Delia och härmar Doc Brown från Tillbaka till framtiden igen. ”Damn, damn!” ”Men kan du hålla tyst nån gång!” fräser Goliat. Greta harklar sig. ”Just nu … jag vet faktiskt inte.” Goliat verkar inte alls nöjd med svaret, men det är tydligt att Greta inte vill säga mer nu. Penny skyndar sig att byta samtalsämne. ”Men jag fattar inte det där du sa förra sommaren, varför du inte bara kunde ha varnat oss för att krypa in i skåpet från allra första början. Då hade vi ju inte gjort nån tidsresa och allt hade varit bra, eller hur?” ”Har ni hört talas om farfarsparadoxen?” frågar Greta. 30
Alla fyra skakar på huvudet. ”Tänk dig att du, Penny, reser tillbaka i tiden. Av misstag råkar du ha ihjäl din egen farfar när han fortfarande är en ung pojke. Då växer han ju aldrig upp och får aldrig några barn. I så fall föds aldrig din pappa, och i slutändan föds inte du heller.” ”Okej”, säger Penny tveksamt. ”Men ifall du inte finns så kan du ju inte resa i tiden”, fortsätter Greta. ”Och kan du inte resa tillbaka i tiden kan du heller inte döda din egen farfar. Alltså uppstår det en paradox, en slags motsägelse, och du är tillbaka där allt började.” ”Men vad har den där farfarsgrejen med Olle att göra?” undrar Delia. Greta reser sig upp och hämtar papper och penna ur en låda i köket. Hon sätter sig igen och ritar en stor cirkel mitt på papperet. Paradox skriver hon inuti cirkeln. ”Allt börjar när ni kryper in genom skåpet och reser tillbaka i tiden.” Greta skriver och ritar pilar runt cirkeln samtidigt som hon förklarar: 31
Ni reser tillbaka i tiden genom tidsskåpet Arik och jag reser aldrig i tiden, han lämnar aldrig något brev till mig, jag kan alltså inte varna er
Ni hindrar Olles föräldrar från att träffas, Ulla-Karin (jag) och Arik försvinner
PARADOX
Olles föräldrar träffas, Olle föds, Ulla-Karin (jag) och Arik lever på som vanligt i vår tid
Ni reser aldrig i tiden
Arik reser tillbaka i tiden, lämnar brevet till mig
Jag varnar er – Gå inte in i skåpet!
”… och om Arik och jag aldrig reser tillbaka i tiden, då kan jag inte heller varna er, och då kommer ni i alla fall att resa i tiden. Och allting börjar om igen.” I samma ögonblick slår gonggongen. Det är dags att gå till Granliden. Motvilligt reser sig Penny och de andra följer efter. ”Kom tillbaka i morgon”, säger Greta och följer dem till dörren. ”Hur det nu än är med alla paradoxer ska vi försöka rädda Olle. Midsommarafton är snart här och 32
då måste ni vara beredda att göra en ny tidsresa. Men kom ihåg att ni under inga omständigheter får berätta för nån om det här.” Greta tystnar och titta extra länge på Penny innan hon fortsätter. ”Om folk får veta … jag vågar inte ens tänka på vad som kan hända. Det är inte bara Barnens Ö:s framtid som står på spel om tidsskåpet kommer i fel händer. Det är kanske till och med hela världens framtid.” Ute på förstutrappan vänder sig Challis om. ”Men om du nu är Ulla-Karin, varför heter du Margareta Lovisa, precis som mjölnarens dotter. Hon dog ju för länge sen, som det stod i dödsannonserna vi hittade?” ”På sätt och vis är vi en och samma person.” Greta ler sorgset och stänger dörren.
Myten om Ögat sattes i rullning förra sommaren och jag kunde ha stoppat katastrofen som följde. I stället har jag ljugit, gjort saker som jag ångrar och begått många misstag. Bussen är på väg in nu. Jag hör ett svagt motorbuller i fjärran. Medan bullret växer sig starkare märker jag att jag håller andan. Ett kort ögonblick är allt fullständigt stilla, som om varje träd, buske och grässtrå fryser till. Plötsligt vet jag att det här är sommaren jag väntat på. Sommaren som ska förändra allt. Ett år har gått när Delia, Penny, Challis och Goliat återvänder som 13-åringar till sitt älskade kollo på Barnens Ö sommaren 1986. Men ingen av dem kan njuta på riktigt förrän de har rättat till misstaget de gjorde förra sommaren, då deras favoritledare Olle upphörde att existera. Med hjälp av den mystiska keramiktanten Greta gör de upp planer som tar dem ännu djupare in i mysteriet de hamnade i året innan. Men kan de verkligen lita på Greta? Vem är hon egentligen? Och vem är den nya ledaren Uffe som tycks ha tagit Olles plats? Hemlängtansberget är andra delen i serien om kollotjejerna på Barnens Ö. Isabelle Rådestad har skrivit en berättelse om att hitta hem fast man är långt hemifrån, och om tidens nyckfullhet – ändrar man på minsta lilla detalj i det förflutna kan det få katastrofala följder för framtiden.
Art. nr beta-4624