Vintergatans hemlighet
Beta Pedagog AB
Skutevägen 1, 432 99 Skällinge info@betapedagog.se www.betapedagog.se tel. 0340-355 05
© Text: Isabelle Rådestad, 2026
© Bild: Sasha Kolesnik, 2026
Författare: Isabelle Rådestad
Illustratör: Sasha Kolesnik
Redaktör: Sabina Botin
Art. nr beta-4623
ISBN 978-91-89697-83-6
Första upplagan, första tryckningen
Dardedze Holografija, Lettland, 2026
Svanenmärkt trycksak, 3041 0971
Svanenmärkt trycksak, 3041 0971
Kapitel 1
Lovet började redan för en vecka sedan, men för Delia
är det alltid resan ut till kollo som är den första riktiga sommardagen.
På den dammiga parkeringen vid Tekniska högskolan
i Stockholm klev hon på en av alla bussar som stod redo att köra ut barnen till kollogårdarna på Barnens Ö.
Buss efter buss trixade sig långsamt ut från stan. Så småningom byttes asfalten mot grus under däcken, grå betonghus utanför fönstren förvandlades till röda stugor och grönskande björkar.
Glädjen över att snart vara tillbaka sprakar som tomtebloss inuti Delia. Nu börjar hennes tid. Hennes
efterlängtade glipa i tillvaron, långt bort från skolan och vardagen.
Bussen gör en tvär sväng vid den handmålade kolloskylten. STORMVIK står det med snirkliga svarta bokstäver formade som ett enormt öga. Ett öronbedövande jubel bryter ut. Alla klappar händerna i takt och vrålar:
”Ögat, Ögat, Ögat …”
Delia skriker också och vänder sig mot Penny som sitter bredvid och ler tillbaka. De bruna ögonen är om möjligt ännu större än förra sommaren och hon har en ny kantighet i ansiktet. Ett allvar bakom leendet som inte funnits där förut.
”Varför kallas egentligen kollot för Ögat?” hörs det från sätet bakom.
Det är Elisabeth som undrar. Hon är någon slags syssling som Challis släpat med sig. Delia och Penny fick inte veta något i förväg, och har fortfarande inte kommit över chocken när Challis dök upp vid bussen med en lång, smal tjej med kort hår, snedlugg och blekta slingor.
”Har du inte berättat det, Challis?” säger Delia och vrider på huvudet.
”Elisabeth är mörkrädd så hon skulle aldrig vågat hänga med i så fall.”
”Men Charlotte, vad du ljuger”, väser Elisabeth och snärtar till Challis över armen.
Delia hajar till. Hon har inte hört någon kalla Challis för Charlotte på åratal. De som råkar göra det av misstag lär sig snabbt att låta bli.
Delia och Penny har hört talas om Challis malliga
släkting som bor i en stor lyxvåning inne i stan.
Elisabeths familj är tydligen rik. De har ett eget lantställe och åker på utlandssemestrar varje år.
Penny, som älskar att berätta historier, vänder sig mot sätet bakom.
”Jag kan berätta om Ögat.”
Hon lutar sig närmare Elisabeth och sänker rösten.
”Det finns ett litet runt fönster precis under taket på
Storstugans framsida, högst upp i mitten. Och till varje fönster borde det ju finnas ett rum, eller hur?”
Penny spänner ögonen i Elisabeth och ler hemlighetsfullt.
”Men inne i huset finns inte ett spår av det rum som fönstret borde tillhöra. Nån gång för länge sen måste det ha murats igen. En sommar klättrade en kille upp på en stege för att titta in genom fönstret. Vet du vad han såg?”
Elisabeth skakar på huvudet.
”Ett ensamt öga som glodde på honom”, viskar Penny.
”Han blev aldrig sig lik efter det. Samma sommar försvann föreståndarens dotter spårlöst och man trodde
att killen hade nåt med det att göra. Det sägs att han dränkte sig i Ålands hav sen.”
Elisabeth rynkar pannan men säger inget. Penny berättar att de många gånger suttit kring lägerelden och lyssnat på ledarnas historier om legenden om Ögat, och att de gjort flera försök att leta efter det gömda rummet.
”Men ingen vet hur det egentligen ligger till. Det är en gåta som aldrig fått sin lösning.”
Delia ryser trots att hon har hört historien förut, men
Elisabeth himlar bara med ögonen.
”Vad sur hon verkar”, viskar Penny och börjar samla ihop sina saker.
Delia nickar och biter av en flisa från tumnageln. Hit-
tills har hon tillbringat sammanlagt tvåhundrafemtio dagar av sitt tolvåriga liv på Ögat med Penny och Challis. Fem somrar. Femtio dagar varje gång. De tre mot världen. Hur ska det bli nu?
Med ett pysande bromsar bussen in på gårdsplanen.
Ledarna står på rad framför trappan till Storstugan. De har röda skjortor och breda läderbälten där långa svärd sitter fast. Några har en svart lapp för ena ögat. De är utklädda till sjörövare och bildar en hotfull välkomstkommitté.
Delia plockar upp sin ryggsäck från golvet. Medan alla knuffas och trängs i mittgången sitter hon kvar och tittar ut genom fönstret. Det finns inget annat ställe i världen där hon hellre vill vara. Ändå är det något som plötsligt känns fel, en mörk skugga kryper in i henne och grumlar glädjen hon nyss känt. Något kallt drar kring nacken.
Hon vänder sig snabbt om, men det finns inget där.
Känslan av att vara iakttagen får henne att lyfta
blicken mot det gula huset. Den stora glasverandan ser nästan ut som en gapande mun, redo att svälja allt i sin
närhet. Det runda fönstret under taket stirrar tillbaka på henne. Kanske inbillar hon sig, men hon tycker sig se en rörelse i fönstret. Delia reser sig hastigt och lämnar bussen sist av alla. En tanke far genom henne: Den här sommaren kommer bli olik alla andra.
Kapitel 2
Välkomna hit
Ni ska få er en sista bit
Innan ni till hajarna far
Vi ska blåsa en jättefanfar
När ni går på plankan
Är det bäst ni passar er
Och gör som vi säger
Plankan ligger mitt på fotbollsplanen. Efter sjörövar-
sången får de i tur och ordning gå fram och ställa sig på den, säga sitt namn och få reda på vilket rum de ska bo i.
”Vilken tur att vi får bo i Vintergatan i år igen”, säger
Challis när de en stund senare sitter i gräset och äter klassiskt kollomellanmål: nyponsoppa med mandelbiskvier.
Challis låter blicken vandra över hela kollogänget.
Alla här ska bli hennes stora familj i sommar, och snart kommer hon att veta allt om varenda unge. Delia kastar i sig mellanmålet och hoppar upp på Olles rygg.
Typiskt henne att lägga beslag på Olle direkt. Challis vill egentligen göra samma sak, men Delia hinner alltid före. Dessutom har Challis blivit så tung och klumpig så det skulle nog inte ens gå. Men Delia är lika liten och spinkig som alltid.
Hon ser efter Olle som skumpar i väg med Delia på ryggen. Det ljusbruna håret har växt ut sedan förra sommaren och når honom till axlarna. De slitna jeansen har som vanligt en tydlig cirkel på bakfickan efter snusdosan.
Olle har varit deras rumsfadder ända sedan första sommaren. Challis var sju år och minns att hon grät när
bussen rullade i väg från stan. Hennes storebror Tommy
vägrade sitta bredvid henne och gråten ökade i styrka medan mamma krympte till en prick på trottoaren. Då
satte sig en kille på sätet bredvid. Kolloledare stod det på t-shirten, men han såg inte ut att vara mycket äldre än de största barnen på bussen.
”Jag heter Olle”, sa han och log. ”Du, det sitter två andra tjejer längst bak i bussen och är lika ledsna som du. Vill du följa med och sätta dig med dom i stället?”
Det var så hon mötte Delia och Penny. Det var som att kliva ut ur en gammal svartvit film och rätt in i ett gnistrande fyrverkeri.
”Fy vad äckligt!” Elisabeth spottar och skjuter bort skålen med nyponsoppa.
Challis får en omedelbar lust att ta skålen och kasta den i huvudet på henne. Det var deras mammor som hade kokat ihop den korkade idén att Elisabeth skulle följa med till Ögat i år, eftersom hon mått dåligt över föräldrarnas skilsmässa och behövde muntras upp.
”Kollolivet kommer säkert göra susen och Charlotte
har ju alltid så roligt där”, kvittrade mammorna. Ingen
frågade Challis vad hon tyckte.
”Nu blir det ordningsregler!” Föreståndar-Kerstin
blåser i visselpipan. ”Kom ihåg att elden, vägen och vattnet är förbjudet område om ingen vuxen är med. Ertappas man med att springa ute om nätterna utan ledarnas tillåtelse blir man hemskickad direkt.”
Challis blinkar åt Penny som spärrar upp ögonen i en oskyldig min.
”Matförrådet och Paradiset är också förbjudet område.
Köket och kontoret får man bara vistas i när man är hustomte eller postansvarig. Schemat för hustomtegrupperna är redan uppsatt på anslagstavlan utanför matsalen.”
”Vad är Paradiset för nåt?” undrar Elisabeth.
”Det är ledarnas hus”, svarar Challis. ”Vi får bara vara där sommarens sista dag. Då lägger dom ut madrasser på hela golvet och så sover vi alla tillsammans innan det är dags att åka hem.”
Kerstin står rak i ryggen och pratar med lugn röst.
Hon har varit föreståndare på Ögat alla år Challis varit
där. Utanför kollot är hon landslagstränare i simning.
Axlarna är breda och håret kortsnaggat. Bakom de tjocka
glasögonbågarna är ögonen isblå. När hon ler får Challis känslan av att hon skulle kunna äta upp en.
Kerstin säger något som får Challis att vakna ur sina tankar.
”… och nytt för i år är att mjölnarhuset på andra sidan
landsvägen har blivit keramikverkstad med aktiviteter för alla kollobarn på hela Barnens Ö. Huset har ju stått
tomt länge, och damen som håller i verkstan behöver hjälp med att ställa allt i ordning, så vi på Stormvik har
lovat att hjälpa till. Några frivilliga?”
Först blir det knäpptyst. Sedan utbryter ett oroligt mummel i ringen.
”Vad är det med det där mjölnarhuset?” viskar
Elisabeth i Challis öra.
”Det är värsta spökhuset”, viskar Challis tillbaka.
”Det sägs att mjölnaren som bodde där för hundra år
sen mördade hela sin familj. En gång ordnade ledarna
en spöknatt där, men när vi skulle gå in i huset var det två ungar som svimmade. Det var jätteläskigt och dom fick avbryta alltihop.”
”Men det var väl bara ledarna som ville skrämmas?”
”Jo, men en natt när vi var ute och busade med ett annat kollo såg vi en ensam ljuslåga fladdra i ett fönster på övervåningen. Jag blev helt skakis. Vår ledare Åsa var med, och hon blev faktiskt också rädd”, säger Challis.
Kerstin visslar för att överrösta sorlet. Hon tycks släppa det där med keramikverkstan, och skickar i stället i väg allihop in i skogen bakom matsalen för sommarens första guldjakt. Det rum som hittar flest guldmynt på fem minuter vinner tävlingen och får tio poäng. Nästan varje dag kommer de att ha liknande tävlingar och utmaningar, och under sista kolloveckan räknas alla poäng ihop.
”Klara, färdiga, gå!”
Challis rusar in i skogen och söker samtidigt längs marken. Där. Det glimmar till bakom en sten och hon
böjer sig ner. Hon kramar det släta guldmyntet i handen och letar vidare. En liten hög med mynt skymtar i en buske. Hon kastar sig fram, men landar klumpigt med ansiktet rakt ner i gräset. Ett av småglinen hinner före och skopar upp högen rakt framför näsan på henne.
Bara ett mynt till hittar hon innan visselpipan ljuder och guldjakten är över.
Adde och de andra killarna i Kometen vinner första guldjakten. Challis kinder hettar när hon sneglar på Adde. De andra vet inte vad som hände sista natten förra sommaren. Challis hamnade på madrassen bredvid
Adde i Paradiset sista kvällen, och de kysste varandra i mörkret när alla andra somnat.
De träffades en gång på stan under hösten och gick på bio. Efter det dök han oväntat upp hemma hos henne i Högdalen en söndagseftermiddag. Det ringde på dörren och där stod han. Challis minns paniken som for genom kroppen. Kunde hon verkligen släppa in honom i deras stökiga lägenhet, där hon inte hade ett eget rum?
Bäddsoffan i vardagsrummet var hennes säng, men där
låg mamma kvar och sov sedan kvällen innan, omgiven av tomma ölburkar och överfyllda askfat.
Hon ville inte att Adde skulle se allt det där, så hon
bjöd aldrig in honom. I stället stod de och pratade en stund i trapphuset. Det blev stelt och konstigt och sedan stack han. Efter det sågs de aldrig igen. I dag har hon försökt fånga hans blick ända sedan de väntade på kollobussen, men den fladdrar överallt och når aldrig fram till henne.
”Alla som bor i Kometen är puckon”, muttrar hon när de lämnar fotbollsplanen med sina resväskor. ”Och den där nya killen, han glasögonormen, han verkar skum han också.”
”Jag tyckte att han var söt. Vad hette han? Det lät som kosmos eller nåt”, säger Penny.
Delia flinar och ger Penny en knuff så att benen snuddar vid brännässlorna längs stigen.
Elisabeth halkar efter med sin löjligt gigantiska resväska. Challis anar att hon har tårar i ögonen, men låtsas inte om det. Det kan hon gott ha den dumma inkräktaren.
Delia släpper sin packning och hoppar tillbaka längs stigen för att hjälpa till.
”Hur ska du som är så liten orka bära den här?” säger
Elisabeth och tittar ner på Delia.
”Jag är starkare än man kan tro”, svarar Delia. Tillsammans släpar de väskan framåt längs stigen. Bakom dem hörs kvävda fniss. Det är Pennys lillasyster Elena och hennes rumskompisar.
”Ni ser ut som David och den där jätten, vad han nu hette? I den där sagan”, säger Elena.
”Goliat hette han”, säger Penny.
”Just det, David och Goliat”, ropar Elena. ”Hej Goliat, är du ny här eller?”
Hon och kompisarna bryter ihop i fnissningar.
”Det är knappast jag som är en jätte, det är snarare hon som är en dvärg”, fräser Elisabeth.
Delia släpper väskan och ser ut att vilja slå till
Elisabeth. Men Challis går snabbt emellan innan hon hinner göra något.
”Goliat är ju ett asbra namn. Det är klart att du ska
heta det.” Hon plockar fram vattenflaskan ur ryggsäcken
och stänker några droppar på Elisabeth. ”Härmed döper vi dig, i faderns och sonens och det heliga Ögats namn, till Goliat King Kong Junior.”
Delia och Penny skrattar. Inte ens Elisabeth kan låta bli att dra på munnen.
”Goliat är väl okej”, mumlar hon och börjar kånka på väskan igen. ”Men inte King Kong. Jag är väl ingen hårig gorilla heller”.
Kapitel 3
Vintergatan ligger på översta våningen i Storstugan.
Med sina knarrande trägolv och gammaldags blommiga
tapeter är det mysigt på ett sätt som ingen av de större sovsalarna är. Taken är sneda och det finns djupa fönsternischer där man kan krypa upp med en kudde och en filt när man behöver en stund för sig själv. Challis älskar att sitta där med sin freestyle, lyssna på musik och titta ut över vattnet.
Hon, Delia och Penny har bott här tillsammans ända sedan de fick lämna småbarnshuset. Nu har en till säng klämts in, där Elisabeth alias Goliat ska sova. När de gick på plankan nyss hoppades Challis att
Lovet började redan för en vecka sedan, men för Delia är det alltid resan ut till kollo som är den första riktiga sommardagen. Nu börjar hennes tid. Hennes efterlängtade glipa i tillvaron, långt bort från skolan och vardagen.
Bussen gör en tvär sväng vid den handmålade kolloskylten, STORMVIK står det med snirkliga svarta bokstäver formade som ett enormt öga. Ett öronbedövande jubel bryter ut. Alla klappar händerna i takt och vrålar: ”Ögat, Ögat, Ögat …”
Det finns inget annat ställe i världen där hon hellre vill vara. Ändå är det något som känns fel, en mörk skugga kryper in i henne och grumlar glädjen hon nyss känt över att vara tillbaka. Delia reser sig hastigt och lämnar bussen sist av alla. En tanke far genom henne: Den här sommaren kommer att bli olik alla andra.
Allting börjar sommaren 1985, då fyra tolvåriga tjejer delar rum på kollot Stormvik på Barnens Ö. Av en slump hittar de ledtrådar till en sorglig gåta i kollots historia, då två barn försvann spårlöst. När tjejerna börjar undersöka händelsen dras de in i ett mysterium som tar dem långt bak i tiden.
Vintergatans hemlighet är första delen i serien om kollotjejerna på Barnens Ö. Isabelle Rådestad har skrivit en berättelse om att hitta hem fast man är långt hemifrån, och om en sommar som förändrar allt.
Art. nr beta-4623