När allting ra sar
När allting rasar
Beta Pedagog AB
Skutevägen 1, 432 99 Skällinge info@betapedagog.se www.betapedagog.se tel. 0340-355 05
© Text: Cecilia Ekhem, 2026
© Bild: Alma Ahnlide/Studio Diser, 2026
Författare: Cecilia Ekhem
Omslagsillustration: Alma Ahnlide/Studio Diser
Redaktör: Erika Bengtsson
Art. nr beta-3879
ISBN 978-91-89697-87-4
Första upplagan, första tryckningen
Dardedze Holografija, Lettland, 2026
CECILIA EKHEM
När allting rasar
Till alla som var med i verkligheten. Den här berättelsen är påhittad, men innehåller bitar av sanning.
Dimman gjorde att luften såg ut som mjölk, och ficklampans skarpa ljus försvann rakt in i det vita.
Anne skärpte blicken, men lyckades ändå inte få syn på brofästet, de stora pelarna på land som höll den långa brons ena ände uppe. Det blev brantare och hon tog ett försiktigt steg för att känna efter så att det inte var för halt under skon. Benen skakade och rädslan låg som
ett illamående längst upp i magen. Det var som att gå omkring i en spökvärld.
Mitt i tystnaden hördes ett skrik och hon tvärstannade.
Det kom nerifrån vattnet, och nu lät det igen. Ett otäckt och gällt ljud som fick kroppen att stelna. Något fasansfullt höll på att ske och hon var mitt i det.
Kapitel 1
Fredag den 11 januari 1980
Det var mörkt när Anne gick ut ur huset och så tidigt att hon knappt hunnit vakna. En bit från ytterdörren låg julgranen slängd på marken. Julen skulle ut innan de for hemifrån hade mamma bestämt i går. Pappa höll inte med, och då blev det bråk igen. Till slut hade han slängt ut granen med fot och allt på den frostiga gräsmattan. Anne fick hjärtklappning när hon såg den.
Men nu var de på väg till pingislägret i alla fall. Bilradion stod på och mamma bytte från kanalen som spelade Abbas låt I have a dream till nyheter.
”Från Indien rapporteras att Indira Gandhi …”, sa nyhetsuppläsaren, och pappa fräste:
”Byt tillbaka, Kerstin! Vi behöver inte lyssna på det här.”
”Jag vill höra! Det handlar ju om Indien”, sa mamma.
”Ja, och vad är det med det?” utbrast pappa.
Han släppte ratten med ena handen och stängde av radion med en snabb rörelse. Nu var det mamma som höjde rösten.
”Du respekterar inte Annes historia!”
”Just det. Historia!” sa pappa. ”Vi bor i Sverige. Och hon är svensk nu!”
Det var som om de glömde att Anne satt i baksätet. Pappa påminde dem så ofta om att hon var en riktig svensk att det fick henne att känna sig mer ovanlig. Inte mindre. Särskilt
när han sa det bara för att bråka med mamma. Anne var pingisbollen mellan deras racketar. Ibland hade hon lust att rulla in i ett hörn och bara försvinna.
Inte bara hennes första land och hudfärg var annorlunda, namnet gjorde henne också olik andra. Alla som läste Anne trodde att e:et inte skulle uttalas, men mamma och pappa hade bestämt att det skulle det. Varenda vikarie och ny tränare kallade henne Ann.
Som bäbis hade hon haft ett helt annat namn. Tills hon var två år, när en tant tog med henne från barnhemmet och
lämnade över henne till mamma och pappa på flygplatsen.
Det var 1 och mamma brukade säga att det var den bästa dagen i hennes liv. Annes bästa dag hade nog inte kommit
än. Den var åtminstone inte i dag. Fast när hon fick träffa Elin skulle den bli mycket bättre.
”Var ska vi möta Elin?” frågade hon och bröt tystnaden.
Om det inte varit för bästisen skulle Anne ha vägrat åka på pingislägret. Hon hoppades att ingen tvingade dem att vara i olika grupper eller så.
”På en vägkrog vid E:an”, svarade pappa, med mjukare röst än när han pratade med mamma. ”Det är långt kvar, så du kan sova lite.”
Hon vaknade med stel nacke när bilen rullade in på en stor parkering där lastbilar stod uppradade på ena sidan.
”Där är det ledigt”, sa mamma och pekade var pappa kunde parkera. Han valde en annan plats, och Anne stängde jackan och skyndade ut innan det hann bli bråk igen. Mamma och pappa var som två öar med en trasig bro emellan. Hon visste aldrig på vilken sida hon borde hålla sig.
Klockan var bara nio, men det luktade stekt lök när de klev
in i serveringen. En man med pälsmössa stirrade på henne när han gick förbi med en tallrik fullastad med pytt i panna.
Hon gjorde som hon brukade när någon glodde, låtsades att hon inte såg.
”Ska vi äta lunch redan?” frågade hon mamma.
”Nej, bara fika. Vi pausar längre för lunch senare. Du och
Elin hinner ändå till samlingen klockan fyra.”
Anne älskade pingis, men var inte sugen på att vara flera dagar med folk hon inte kände. Om hon kunnat önska sig
mod i julklapp så skulle hon ha gjort det. I stället för mod fick hon ha med sina föräldrar. De skulle låna farbror Roffes
stuga på Tjörn, på andra sidan om den där stora bron som pappa gillade. Det gjorde inte Anne. Hon var nästan lika rädd för höga broar som för att vara bland främlingar.
Det var Greger, :ornas tränare, som föreslagit att hon och Elin skulle till lägret i Stenungsund för att komma i toppform till Bästa fyran. Hon ville gärna ha toppformen, men inte så långt hemifrån. Tanken på att sova i ett klassrum fick det att krypa i kroppen.
Kunde inte Elin komma nu?
Hon var den som gjorde Anne trygg och som hittade på äventyren. Däremot var det Anne som såg till att de tog
det lugnt, låg på golvet och läste eller spelade spel. Hemma hos Elin var det aldrig en lugn stund. De hade sångkvällar, bokklubb, matlag och fester. Alltid kompisar på besök. Och alla barnen bodde i samma rum och hade urgamla namn. Pappa kallade dem för hippies, men inte så att de hörde.
”Konstigt att de inte är här än”, sa mamma när de satt sig.
Hon spejade ut genom fönstret innan hon ställde en flaska juice och en ostsmörgås framför Anne.
”Inte konstigt alls”, sa pappa. ”De där har ju en egen tideräkning.” Han lutade sig bakåt och kikade mot köket där någon stekte hans ägg.
”De där?” muttrade mamma. ”Prata inte så om Annes bästis.”
Anne tog en tugga av mackan. Den smakade som en blandning av plast och dåligt humör.
Så här hade de inte hållit på förut. I ettan och tvåan hade mamma och pappa hämtat henne från skolan tillsammans, och hållit handen som kära ungdomar. Något hade hänt
förra året, när mamma började som sekreterare på sjukhuset och pappa blev chef på bokhandeln. De jobbade så mycket och orkade inte vara snälla mot varandra.
Pappa var så nöjd med att de haft råd att köpa ny tv och bil, men Anne skulle mycket hellre haft kvar de gamla om hon sluppit ha föräldrar som bara tjafsade och jobbade över.
Fast nu var de i alla fall lediga båda två i några dagar.
”Där kommer väl deras Saab”, sa mamma.
Fort drog Anne på sig toppluvan och skyndade ut. Det blåste kallt, men i bilen var det ångande varmt när hon kikade in och sa halloj. Elin hade inte fått på sig jackan än och såg frusen ut. Efter att ha hejat på Anne vände hon
sig till Georg, treåringen, som satt i baksätet. Han hostade skrälligt och torkade näsan med handen innan han kramade sin syster.
”Snora inte på mig, din vilde!” sa hon hest och med darr på rösten som om hon huttrade.
Föräldrarna hade klivit ur bilen och pappan öppnade bagageluckan. Där bland väskorna fanns ett extrasäte där storasystern satt och läste.
”Hilda, lägg ner boken och säg hej då till din syster”, sa mamman.
Hon drog ut en blå gammal väska med skinnhandtag.
Trots att den skulle på bordtennisläger i fyra dagar såg den bara halvfull ut. Ändå verkade Elin knappt orka bära väskan.
Anne fick en olustig känsla i kroppen och ruskade på sig för att försöka bli av med den.
Kapitel 2
Skog och snötäckta ängar rusade förbi utanför bilfönstret.
Det var dimmigt ute och tyst i bilen. Mamma och pappa
lät bli att krångla när någon annan var med, och Elin hade somnat. Hon kanske hade sovit för lite på det där stället hon
varit nyss. Anne visste att de varit flera familjer tillsammans
på en stor gård, dansat och färgat kläder och annat roligt.
Det som pappa tyckte var hippiesaker.
Hon lyfte upp sin Kånken-ryggsäck från golvet och letade
fram Bröderna Lejonhjärta, som hon läste för andra gången
nu. Med boken uppslagen i händerna lutade hon sig mot
det svala fönstret och försvann in i Nangijala.
”Vakna tjejer! Nu ska vi äta lunch!” sa mamma.
Trött sträckte Anne på sig och kikade ut. Hon hade sovit
djupt och inte märkt att de parkerat vid ett motorhotell där
adventsljusstakar fortfarande lyste i alla fönster. Elin hostade och såg sig yrvaket omkring. Hon var svullen runt ögonen och röd om kinderna. Anne skrattade.
”Hallå! Du ser ut som att du har sovit i hundra år!”
Men Elin skämtade inte tillbaka som hon brukade, utan drog på sig mössan och öppnade bildörren. Anne letade i huvudet efter något att säga, men kände sig helt tom.
När de åkte vidare var hon mätt av pannkakor, men Elin hade knappt ätit något alls. Inte heller var hon den pratglada kompis hon brukade vara. Det var något som inte stämde.
”Vad gjorde ni egentligen på den där gården?” frågade hon, men Elin fortsatte stirra ut genom fönstret som om hon inte hörde. Anne petade henne på armen. ”Hallå! Jorden till Elin!”
”Va?!”
Nu vände hon sig äntligen från fönstret, och Anne sa det igen.
”Jag undrade vad ni har gjort på den där gården. Du är så borta.”
”Trött bara.”
Mamma kikade bak med bekymmersrynkan mellan ögon-
en, och det verkade få Elin att gaska upp sig, för hon började
berätta om familjeveckan. Det var en historia om vad en rolig kille gjort när de spelade trummor, men hon slutade
mitt i och tittade ut genom fönstret igen.
”Ja, och vad hände sen?” undrade Anne.
Elin vände sig förvånad mot henne, som om hon inte alls pratat med dem nyss.
”Vadå? Äh, det var inte så intressant.”
Hon vred sig bort och Anne plockade fram Lejonhjärta.
Jonatan hade precis gett sig av till Törnrosdalen utan Skorpan
när pappa hojtade:
”Titta! Vi är snart framme, och där ser man den första av broarna som leder till Tjörn.” Han vände sig mot Anne och
sa med len röst, som om hon var ett dagisbarn: ”Vi kommer vara där på andra sidan. Inte långt bort alls.”
Den här bron såg inte så stor ut som hon mindes broarna från förra gången de hälsade på farbror Roffe i stugan. Nu var han inte där, men mamma och pappa skulle låna huset och bo där medan det var läger.
”Kommer du ihåg den största bron?” sa pappa, och pratade
vidare utan att få svar. ”Den heter Almöbron och är Sveriges
längsta bågbro. Enda med stålbågar. Jag kommer ihåg när …”
Mamma tittade upp från kartboken och avbröt honom.
”Det där kan du berätta senare, för här är avfarten till skolan.”
”Ja, ja”, muttrade pappa och körde in på en parkering med bara några få bilar vid en typisk skolbyggnad.
De samlade ihop sina saker och gick ut. Samtidigt som Anne slog igen bildörren vaknade oron som ett skav i bröstkorgen. Så brukade det kännas att träffa nya människor, men
nu skulle de sova ihop också. Det var värre. Till och med hemma hos mormor var det svårt att somna, och där slapp
hon i alla fall ligga på ett hårt klassrumsgolv.
”Skynda på!” sa mamma och räckte fram sportbagen. ”Ni har samling om tio minuter.”
Pappa kramade hej då och mamma gick före mot dörren som hade en handskriven skylt med ordet Bordtennisläger tejpad på fönsterrutan. Annes ben var tunga och inte fick de någon draghjälp av Elin heller. Hon som alltid brukade studsa fram, nu gick hon som en sengångare.
”Snabba er på, tjejer!” ropade mamma som bar med sig sovsäckar och liggunderlag.
Ett bord var placerat direkt innanför dörren med en skylt
hängande ner från bordsskivan. Registrering stod det skrivet med spritpenna. På de två stolarna där bakom satt en tant i mammas ålder och en väldigt söt, ljushårig kille.
”Välkomna!” sa han, och log så charmigt att Anne inte kunde låta bli att flina tillbaka.
Mest vände han sig mot Elin, men hon hängde med huvudet och såg ner på sina skor. Killar brukade alltid stirra
lite på Annes mörka hy men sedan kolla mest på Elin och tävla om hennes sprakande leenden. I dag kom inget. Hon
var inte sig lik. Som en helt annan person. Anne måste göra
något för att få henne på bra humör. Fast allra först behövde hon säga vilka de var. I vanliga fall skulle Elin ha presenterat dem, men nu stod hon tyst.
”Hej!” sa mamma i stället. ”Tjejerna här är från Nike SK.”
Hon tystnade och tittade uppfodrande på Anne, som bara fick fram en fånigt pipig röst och sluddrade på orden när
hon sa:
”Elin är det här, och jag heter Anne. Med e. ”
”Elin förstår jag, men Ann med e? Enn, eller vad?” skrattade killen.
Nu var det tur att hon kunde rodna utan att det direkt syntes.
”Hon menade att e hörs på slutet”, sa mamma och gjorde allt ännu pinsammare.
Hela namnet var ju föräldrarnas fel från början. De hade ändrat Annes första namn för att det skulle vara lättare att uttala, och ändå gjorde nästan alla fel. Det hade kanske varit bättre att ha kvar namnet hon haft i Indien. Men det var något ord som betydde namnlös. Pappa berättade det ibland som om det vore en rolig historia, och var rätt stolt över att de gett henne tre nya namn i stället: Anne Kerstin Marita.
”Hallå!” sa mamma och petade henne på armen. ”Du ska få något där.”
Tanten presenterade sig som lägermorsa och räckte fram en plastficka med papper i.
”Varsågoda, här är era namnlappar och lägerhäften.”
Hon hade knallblå keps och en namnskylt där det stod
Gun-Marie. På lappen som satt med en säkerhetsnål på den söta killens lika blå träningsjacka stod det Tomas.
”Vi har hela gymnasieskolan för oss själva”, sa Gun-Marie.
”Ni får se klassrummet ni ska sova i senare, för nu startar vi strax. Tomas kan visa vägen till hallen.”
Anne kramade mamma lite snabbare än hon hade velat, och fick en klump i halsen av att säga hej då. En del av klumpen kom av att mamma och pappa nu skulle få hur mycket tid som helst att bråka. Om ingen avbröt dem visste hon inte hur det skulle sluta. Den andra delen av oron handlade om att vara kvar här. Ibland kände hon sig som en treåring som inte vågade sova borta. De flesta tyckte ju att det var någonting kul. Hon sneglade på Elin som gick med släpande steg efter Tomas genom korridoren. Inte ens hon var glad och sprallig den här gången.
”Där borta är köket och matsalen”, sa Tomas och Elin hummade fram ett jaha. Han pekade rakt fram men tog dem med åt höger in i en annan korridor. ”Det är Manne som ska laga lägermaten. Han jobbar på restaurang i Göteborg ibland, och gör supergod mat. Och så tränar han :orna.”
De kom in i sporthallen, stor för att ligga vid en skola.
”Ni kan lämna packningen här så länge”, sa Tomas och visade på en hög med väskor och sovsäckar vid sidan av dörren.
Det sög till i magen på Anne när hon såg alla borden som stod uppställda i sina bås. Spela pingis längtade hon efter, men sorlet från läktaren trängde bort den glädjen just nu.
Det satt minst trettio okända spelare där. Hon vågade inte titta någon i ögonen. Ljudnivån på pratet verkade sänkas och hon fick för sig att alla kollade på henne. Den enda bruna i rummet, som vanligt.
Tomas lämnade dem och klev upp till tre tjejer på andra läktarbänken. Alla tre var blonda med uppsatt hår. Tjejen i mitten hade sin hästsvans högt på huvudet, knallblå ögon och något som såg ut som hörlurar hängande runt halsen. I knät höll hon en sak i metall, stor som ett Yatzyspel.
Anne drog en hand genom sitt mörka hår, men ångrade sig direkt. Det såg säkert töntigt ut.
”Vi sätter oss här”, viskade hon till Elin och vinkade henne med sig ner på nedersta bänken.
Nu hade hon önskat att bästisen varit sitt vanliga pladdriga jag. Det brände i ryggen av alla som Anne föreställde sig såg på henne.
”Kolla här, Tompa!” sa någon på raden bakom. ”Pappi köpte den i Japan. Det är en bandspelare.”
Det måste vara hon med de overkligt blå ögonen. Hon lät stöddig på rösten. Och larvig med smeknamnen. Vem kallade sin pappa för pappi?
”Wow! Vad frän!” sa Tomas.
Det hördes att någon tryckte på knappar, och svaga ljud
av musik dök upp. Anne kände igen låten. Det var Abba.
”Vad är det för låt?” undrade Tomas, och Annes läppar
mimade Dancing queen samtidigt som rösten bakom henne sa samma sak.
En sådan musikmaskin hade varit perfekt att ha. Då kunde hon ha stängt mammas och pappas bråk ute, och lyssnat på sin favoritmusik var som helst. Abbas Greatest hits var faktiskt den kassett hon lyssnade mest på. Precis som tjejen bakom henne, tydligen. Störigt att gilla samma musik som en skrytmåns.
Elin gnuggade sig med ena handen i pannan. Hon verkade inte höra vad som hände bakom dem.
”Hur är det?” frågade Anne.
”Så himla ont i huvudet, bara”, sa hon och kikade snabbt upp med rödsprängda ögon.
”Jobbigt. Hon, lägermorsan, kanske har en tablett.”
Elin skakade på huvudet.
”Jag brukar ju aldrig äta medicin. Mamma tror inte det är bra.”
Anne ville protestera, men hejdade sig när Gun-Marie ställde sig framför läktaren.
”Hej på er, och välkomna till nyårslägret !” sa hon, och några applåderade. ”De flesta av er har varit med förut, men i år har vi med långväga spelare.”
Nej, nej, nej. Anne ville verkligen inte resa sig upp och bli presenterad. Benen började skaka trots att hon satt ner. Och varför sa hon långväga? Menade hon Indien då och ville vara rolig?
”De kommer från Nike SK och har rest tvärs över landet i dag: Anne och Elin!” sa Gun-Marie, som någon som pres-
enterade artister på en scen. Nu applåderade ingen. ”De har faktiskt min bror Greger som tränare hemma i Småland.”
Just ja, så var det. Anne hade glömt att det var därför
Greger föreslagit det här lägret. Alla fyrorna hade varit inbjudna, men bara Elin ville åka. Och pappa ville att Anne också skulle göra det. Just nu såg inte ens Elin ut att vilja vara här.
Ett huvud stack fram mellan dem. Det var hon med musikmaskinen.
”Är du släkt med Manne, eller?” väste hon.
Det var ett så dåligt skämt att det inte gick att svara på.
Skulle de vara släkt bara för att namnen rimmade?
”Kamilla!” sa lägermorsan irriterat. ”Nu är det jag som pratar.”
Skryt-Kamilla drog sig bakåt med en sur suck, och Gun-
Marie vinkade åt två andra att ställa sig upp. Det ena var en lång och smal man som kanske var i pappas ålder, och den andre såg mer ut att vara gammal som morfar. Han hade stor mustasch och en tomterund mage under träningsjackan.
”Det här är Hajen och Ragnar”, sa Gun-Marie.
”Låter som bovarna i Pippi eller något”, väste Elin så tyst att bara Anne hörde.
Ett oväntat skratt bubblade upp, och hon fick bita sig hårt i läppen. Lusten att gapskratta kom mer av att Elin visade lite av sin rätta personlighet, än av skämtet.
Tränarna presenterade sig och tittade mest på de två långväga. Tydligen kände de redan alla andra. Bäst att inte skratta åt deras namn då de kollade.
”Vi ska göra som vi brukar: dra i gång lägret med en turnering i rundpingis innan vi äter middag.”
Anne stötte Elin i sidan.
”Kul med rumpa!”
Hon råkade säga det för högt, och bakifrån hördes Kamilla utbrista:
”Rumpa?! Så himla barnsligt!” Hon försökte inte ens prata tyst.
I Nike sa alla rumpa. Det var bara ett smeknamn på rundpingis och hade ju inget med rumpor att göra. Men det förstod tydligen inte den där Kamilla. Hennes tjejkompisar hördes skratta dovt, kanske med händerna för munnarna.
Anne sjönk ihop på bänken. Den där Tomas sa ingenting
för att försvara henne. Elin var också tyst. I skolan var hon
alltid den som sa ifrån när någon retades, men nu verkade
hon inte ens ha hört vad Kamilla sagt.
Om Anne hade vetat att Elin tänkte vara så konstig skulle
hon aldrig ha följt med på det här lägret.
Kapitel 3
”Flickorna vid det här bordet!” ropade Ragnar.
De var tolv tjejer och Anne hade hållit sig långt ifrån alla utom Elin när de bytte om. Det brukade alltid finnas någon som måste säga ”Vad brun du är!” när de såg henne
i ett omklädningsrum. Men inte ens Kamilla hade hunnit kommentera något. Nu stod hon och putsade kanten på sitt racket som om trasan skulle hjälpa henne vinna.
Hemma brukade Elin oftast komma etta och Anne tvåa.
Ibland tvärtom. På senaste tävlingen hade Anne vunnit och fått både medalj och sportbagen hon hade med sig hit. Hur bra tjejerna spelade här skulle de snart få veta.
Sex personer stod på varje sida när Ragnar sa: ”Kör i gång!”
Anne var andra spelaren och hade just svarat på en serve
och joggat över på andra sidan när hon såg Elin missa en väldigt enkel boll. Nästan som om det var med vilje. Hon började långsamt gå mot läktaren.
”Oj då!” sa Ragnar. ”Men kom tillbaka! Här åker man ut efter tredje missen.”
Då vände Elin och han klappade henne i ryggen när hon passerade. Motvilligt slet Anne blicken från sin bästis för att vara beredd på nästa boll. Den kom från Kamilla, som slog den långt ut på forehandsidan. Det var Annes sämre sida, men hon returnerade utan problem. Hon sprang fortare än hon behövde till andra sidan bordet. Elin, däremot, gick långsamt över efter att ha svarat på en boll, och efter två missar åkte hon ut.
Allt fler spelare slogs ut, och till slut var det bara Anne och Kamilla med hennes blonda gäng kvar runt bordet. De andra tjejerna slog varannan boll på vardera ytterkant, som om de hade kommit överens om det. Men Anne missade inte, och lyckades finta ut alla utom Kamilla.
”Då blir det final mellan Kamilla och …”, sa Ragnar och klev närmare Anne för att läsa på namnskylten. ”… Ann!”
”Man säger Anne, med e”, sa hon automatiskt, och ångrade sig direkt när hon såg Kamilla himla med ögonen.
”Ursäkta!” sa Ragnar. ”Det ska jag komma ihåg.”
Det surrade i huvudet när Anne ställde sig på plats mitt emot Kamilla. Det var inte det att hon var nervös inför matchen, utan för hur den skulle sluta. Om skrytmånsen vann skulle hon ha en till sak att retas om. Om Anne vann skulle Kamilla tycka ännu sämre om henne. Hon sökte efter Elin med blicken för att få stöd, men såg henne inte någonstans.
”Okej, ett vanligt set till kör vi”, sa Ragnar. ”Heja på, tjejer!”
Kamilla fick börja serva, och Anne lyckades inte få den skruvade bollen över nät. Flinet på motståndarens läppar fick det att ila under huden, och hon förlorade också de tre följande bollarna. Varför hade hon inte aktat sig för att komma i final?
Elin syntes inte till på läktaren nu heller. Lägermorsan satt däremot och nickade uppmuntrande. Det fick Anne att tänka på Greger och hans peppande röst. Hon tittade
tillbaka just när nästa serve kom, och lyckades besvara den
så att Kamilla slog i nät. Nej, så här tråkiga och korta bollar
skulle inte få avgöra matchen. De var ju här för att träna.
Hon trampade med fötterna några gånger innan hon servade, och gjorde kroppen lätt. Nu skulle hon returnera vilka bollar
Kamilla än skickade på henne.
Tankarna hjälpte, för nu blev det ett fokuserat spel fram
och tillbaka innan Anne vann bollen.
”Jättesnyggt båda två!” utropade Ragnar.
Kamilla försökte verkligen slå ut Anne, men förlorade boll
efter boll och blev allt mer irriterad. En av hennes vänner
skrek:
”Kom igen! Du kan ta henne!”
Det fungerade tydligen, för nu förlorade Anne flera bollar
och det stod 5– när det var hennes tur att serva igen.
”Heja kompis!” hördes Elin ropa med skrovlig stämma.
Hon var tillbaka.
Stödet hjälpte Anne klara tre bollar på raken, men Kamilla kom igen och snart stod det – på domarens sifferskyltar.
Anne ville verkligen vinna det här, och blinkade hårt för att
hjälpa ögonen fokusera. Just när serven kom klev någon in i sporthallen, och Anne tappade koncentrationen. Det var en äldre kille som satte sig på läktaren intill Gun-Marie.
Han såg ut att vara över tjugo och hade träningsdress och ett förkläde runt magen. Men det som fick Anne att stirra var hans hudfärg. Han såg ut som hon.
För sent reagerade hon på Kamillas serve, och trots att Anne inte släppte bollen med blicken förlorade hon nästa med.
”Och där vann Kamilla med –!” utropade Ragnar. ”Spännande match!”
”Ont i rumpan?” sa den störiga segraren, och kompisarna gapskrattade. Anne ville sjunka genom golvet i stället för att gratulera. Men det hörde till att göra det, hur taskig motståndaren än var.
”Grattis. Bra match”, mumlade hon och räckte fram handen. Kamilla tittade inte ens på den utan vände sig tvärt om och gick mot resten av det ljushåriga hästsvansgänget.
Medan Anne drog på sig träningsjackan sneglade hon mot läktaren. Den bruna killen satt kvar, men Gun-Marie ställde sig upp framför läktarbänkarna igen.
”Kom allihop, så ska Manne få presentera maten.”
Med snabba steg gick Anne och satte sig intill Elin. Nu
gick det att förstå varför Kamilla frågat om hon var släkt
med Manne. Det handlade inte om namnen. Han var mer
lik henne än någon Anne sett förut. I alla fall någon hon mindes. Det var inte bara färgen på skinnet, utan något
med ansiktet också som påminde om den hon brukade se i spegeln.
”Titta!” viskade hon så tyst hon kunde till Elin, som satt framåtlutad med huvudet i händerna. Den där huvudvärken
tycktes inte gå över. Men nu tittade hon upp i alla fall, och hajade till när hon såg Manne kliva ut framför dem. Elin såg
på Anne med förvånad min innan hon fick en skrällig hosta
och gömde ansiktet i armvecket.
”De flesta av er känner vår proffsiga kock”, sa Gun-Marie.
”Välkommen Manne!”
En applåd bröt ut, och Anne slog försiktigt ihop sina
handflator en gång. Sedan la hon händerna mot läktarens trä på varsin sida kroppen trots att hon egentligen ville applådera mer.
Manne lät blicken fara över raderna med pingisspelare, men visade inte om han reagerade på att det fanns en till med brun hud i rummet. Han kanske var van vid det. För
Anne hade det nästan aldrig hänt, och hon hade svårt att sitta stilla med alla känslor som rusade runt i kroppen. Elin märkte det nog, för hon la sin hand på Annes en kort stund, innan hon slog armarna om överkroppen. Hon såg ut att frysa, men Anne var fortfarande svettig efter den pinsamma matchen.
”Hej, mina vänner! Vad roligt vara på läger igen!”
Manne pratade med en ovanlig och glad melodi som fick det att pirra i Anne. Hon visste inte om hon hört det sättet att tala förut, men det kändes bra på något vis.
”Vi är så glada att du ska laga maten för andra gången, Manne”, sa Gun-Marie och klappade honom på axeln. ”Så god mat som vi fick sist har vi aldrig smakat på läger förut. Vad blir det i dag?”
”I dag ni får ris, korv stroganoff och grönsakscurry. Var så goda!”
”Svenskt och indiskt”, sa Gun-Marie, och det gav Anne en
konstig klump i halsen. Var Manne från Indien? Hon vred
sig för att viska med Elin, men Gun-Marie hann före. Hon
hade kommit fram och satt sig på huk framför Elin. ”Hur
är det, vännen? Mår du inte riktigt bra?”
Varför måste hon säga så? Fick man inte ens vara lite
hängig på det här lägret? Det skulle ju gå över snart.
När Elin svarade lät rösten hes.
”Jag har så ont i huvudet, bara.”
Gun-Marie la handen på Elins panna.
”Oj, jag tror du har rätt hög feber.”
Orden fick Anne att i stället bli alldeles kall. Om Elin
var sjuk skulle hon inte kunna vara kvar på lägret. Då ville
inte Anne heller stanna. Det här var inte alls vad hon hade
tänkt sig.
Hur skulle hon klara av lägret nu?
Det är januari 1980 och Anne är nervös inför bordtennislägret. Mamma och pappa ska bo i en stuga på Tjörn under tiden, men bråkar alldeles för mycket.
Som tur är så är Elin med. Men bästisen är inte sig lik och det verkar som att Anne ska behöva klara sig utan en vän på lägret.
Hon älskar pingis, men inte att vara enda nykomlingen. Dessutom brukar hon vara olik alla andra, den enda med brun hud. Fast den här gången blir det annorlunda. Hon träffar någon som är lik henne på utsidan, och Rikard som är lik henne på insidan. En sak de delar är Bröderna Lejonhjärta. Det intresset och vänskapen ska leda Anne upp på den stora bron mitt i natten, och när något fasansfullt händer måste hon söka fram mer mod än hon trott att hon haft.
När allting rasar utspelar sig kring ön Tjörn runt det dramatiska dygn år 1980 då Almöbron rasade.
Cecilia Ekhem är en erfaren författare, vars böcker ofta tar avstamp i historiska händelser.
Art. nr beta-3879