INGELA KORSELL
Illustrationer av Ludwig Sandbacka
DEN SVARTa HA N dSKEN
Den svarta handsken
Beta Pedagog AB
Skutevägen 1, 432 99 Skällinge info@betapedagog.se www.betapedagog.se tel. 0340-355 05
© Text: Ingela Korsell, 2026
© Bild: Ludwig Sandbacka, 2026
Författare: Ingela Korsell
Illustratör: Ludwig Sandbacka
Redaktör: Erika Bengtsson
Art. nr beta-3878
ISBN 978-91-89697-86-7
Andra upplagan, första tryckningen
Jelgavas Tipogrāfija, Lettland, 2026
INGELA KORSELL
DEN SVARTa HAndSKEN
INNEHÅLL
DEL 1
Kapitel 1: Kojan ......................................................... s. 7 – 13
Kapitel 2: Attack ....................................................... s. 14 – 20
Kapitel 3: Den svarta handsken ...........................s. 21– 29
Kapitel 4: Den smarta planen .............................. s. 30 – 36
Kapitel 5: Vem har vänsterhandsken? ................s. 37– 45
DEL 2
Kapitel 6: Fina fiskar ................................................s. 46 –53
Kapitel 7: Hämnden ............................................... s. 54 – 61
DEL 3
Kapitel 8: Rymlingen s. 62 –70
Kapitel 9: Spegelbilden............................................ s. 71–75
Kapitel 10: Brevet ........................................................s. 76 –79
KAPITEL
1
Koja N
En underlig och mystisk sak hände mig en gång för länge sedan. Fastän jag nu är vuxen kan jag fortfarande fundera på det jag var med om, den där kvällen i skogen.
För att du ska förstå allting bättre är det några saker du måste veta. För det första att min bästa vän heter Lolli. Vi har varit bästisar sedan vi var fem år. Det är vi fortfarande, fastän vi i dag bor i olika städer och har egna familjer och egna barn. Hon heter egentligen Charlotte, men alla kallade henne för Lolli. Det var hennes pappa som hittade på det, eftersom han tyckte hon såg ut som en Lolli – hur nu sådana ser ut.
För det andra måste du veta att Lolli och jag bodde grannar i Sunnersta, utanför Uppsala. Husen vi bodde i var kedjehus.
Du vet sådana där villor som ser likadana ut, med ett garage
emellan. Husen låg i en stor rund ring med en enorm lekpark i mitten. Där samlades vi barn alltid efter skolan. För på den här tiden fanns inga skärmar, spel och sociala medier. Så ville
man göra något kul gick man helt enkelt bara ut i parken. Där fanns det alltid någon att hänga med.
På vår gata var vi tre tjejer som höll ihop – Lolli, Sara och så förstås jag, Jenny. Vi kallade oss själva för Björnligan, precis som i serietidningen Kalle Anka. För det mesta var vi vänner, men ibland kunde vi bli riktigt osams. Som tur var gick det fort över. Men mot killgänget Tom, David och
Marko höll vi alltid ihop. Inte så att de var våra fiender. Nej, det var oftast spännande att hitta på saker med dem. Men
man kunde liksom inte riktigt lita på dem, tyckte vi. De tänkte säkert samma sak om oss. För det hände att vi lurade och prankade varandra.
För det tredje måste du veta att på andra sidan av vår gata ligger en stor skog som heter Vårdsätraskogen. Det var där det underliga och läskiga hände.
Allting började med att jag, Lolli och Sara som vanligt satt på var sin gunga i lekparken. Det var i september, precis
när det börjar bli lite kallt om kvällarna. Jag hade just börjat 4:an och de andra gick i samma klass i 5:an.
– Var är killarna någonstans? frågade jag. De har inte varit i parken på flera dagar.
Det visste varken Lolli eller Sara. Så vi fortsatte att tävla i vem som kunde hoppa längst från en gunga i fart. Sedan lekte vi en lek där man ritar i sanden för att spå vad som ska hända i framtiden. Till exempel vad man skulle jobba med när man blev vuxen, vilket husdjur man skulle ha, vilken sport man skulle bli proffs i eller hur många barn man skulle få.
Mitt i leken kom Tom, David och Marko springande mot oss.
– Den är klar nu, ropade Tom. Ni måste komma och kolla.
Stolta och andfådda berättade killarna att de byggt en trädkoja långt in i skogen.
– Vi har byggt den av en massa gamla plankor som låg i vårt garage, sa David.
– Och så har vi lånat en verktygslåda, sa Marko.
– Allting har vi släpat till ett hemligt ställe, sa Tom. Vill ni hänga med och kolla?
Jag, Lolli och Sara tittade misstänksamt på dem. För med killarna visste man aldrig. Var det något lurt med det här? Det gällde att vara på sin vakt.
– Men ni måste lova att inte tala om var kojan ligger, sa Tom.
– Inte för någon, fortsatte David. Inte ens för någon förälder.
– Och absolut inte för något syskon, sa Tom.
Vi i Björnligan gav varandra en snabb blick. Okej då. Det här var för spännande för att tacka nej till.
– Ja, ja, vi lovar, sa jag.
Sedan började vi gå. Killarna gick före som vägvisare.
En lång stund gick vi. Först på stigar, men när de tog slut fortsatte vi rakt in i den djupa skogen.
– Hoppas att vi hittar hem, fnissade Sara nervöst.
När vi kom fram blev vi verkligen imponerade. Kojan var byggd två meter över marken mellan tre stora träd. För att komma in i den måste man klättra upp för en repstege genom en golvlucka.
Vi förstod att killarna hade jobbat hårt med bygget.
– Vi har kamouflerat den med granris, sa Tom.
– Så att den ska vara svår att upptäcka, fortsatte Marko.
– Allting har vi gjort själva, sa David. Till och med repstegen.
Eftermiddagssolen strilade ner bland träden. En svag vind drog genom skogen så att löven rasslade på sina grenar. Det kändes nästan lite overkligt när vi stod där. Som om vi klivit in i en annan värld, i en annan tid. Jag tror att fantasin satte i gång hos oss alla. Det här var nästan för bra för att vara sant.
En riktig trädkoja, som ingen visste om, mitt ute i skogen.
Det här kunde bli vårt ställe. Vår hemlighet.
En efter en klättrade vi upp för repstegen. När jag klättrade in genom golvluckan såg jag att kojan till och med hade en matta. Och ett fönster utan fönsterglas, men med en liten gardin. Även om det var lite trångt för sex personer, så fick vi plats. Det var nästan bara mysigt att vi fick tränga ihop oss.
Mitt på golvet stod en trälåda med lock. Killarna visade hur lådan kunde vara både ett bord och en förvaringsplats för bra-att-ha-grejer. I lådan fanns en stor svart ficklampa, två
stearinljusstumpar, tändstickor, några Kalle Anka-tidningar, två paket kex, en filt och en kortlek.
En lång stund satt vi där och beundrade kojan. Vi fnissade, pratade, småretades och kittlades. Jag tror det var det här killarna haft som mål när de byggde kojan. Det var som om bygget blev färdigt först nu, när vi var där allihop. Nu kunde äventyret börja. Och det gjorde det också … snabbare än vi kunnat ana!
KAPITEL
2
At Tack
Solen gick ner bakom granarna. Det började skymma och blev mörkt i kojan. Snabbt tog David fram stearinljusen och tände dem med tändstickorna.
– Vad gör vi när de har brunnit ner? frågade jag.
David tog fram ficklampan ur lådan.
– Då lyser vi med den här, svarade han lite malligt. Det
är en dykarficklampa som jag har fått låna av min storebror.
Den är jättedyr.
Vi tyckte alla att Davids storebror Simon var snäll som lånade ut fina grejer till sin busiga lillebrorsa.
– Min storebror skulle aldrig låna ut något sådant till mig, konstaterade Tom.
– Inte min heller, sa Sara.
– Jag brukar få låna min storasysters locktång, sa Lolli.
Själv satt jag och funderade på om jag, som var storasyster, skulle låna ut något värdefullt till min egen lillebror.
Tveksamt. Jag mindes när han snodde mina finaste kulor och spelade bort allihop. Eller när han åt upp min blå jätteklubba, som jag fått av mina kusiner i födelsedagspresent. Hans blå tunga hade avslöjat honom.
Vi satt i kojan och diskuterade om det var bättre eller sämre att ha storasyskon eller småsyskon. Jag minns inte vad vi kom fram till. Efter en stund började vi spela kort i skenet av de tända stearinljusen. Vi spelade Vändåtta, Skitgubbe och Bluffstopp. När man spelar Bluffstopp ska man vara bra på att bluffa, alltså ljuga om vad man lägger ut för kort. Lolli och Tom turades om att vinna. De var bäst på att bluffa. Själv blev jag knallröd i ansiktet när jag var tvungen att ljuga. De andra avslöjade mig direkt, trots att jag försökte gömma mitt ansikte bakom min halsduk. Långa stickade halsdukar, virade flera varv runt halsen, var moderna på den tiden. Efter ett tag tyckte de andra att det var fuskigt, så då fick jag ta av mig den.
Åh, vad mysigt vi hade det där i kojan. Ända tills det märkliga började. Plötsligt hördes ett ljud. Det liksom knakade till utanför kojan, som när en gren bryts av. Vi tystnade tvärt. Vad var det? Var det någon som var på väg hit? Ett djur? Kanske en hundägare som tog en kvällspromenad?
Eller en svampplockare? Eller något helt annat?
Vi satt blickstilla och lyssnade. Men nu hördes ingenting. Jag började slappna av. Det skulle jag aldrig ha gjort, för i samma stund började det knaka och prassla igen. Nu ännu närmare kojan. Det lät faktiskt som om något rörde sig precis utanför.
Det är märkligt hur mycket man hinner tänka på några få sekunder. Tankarna far runt i hjärnan som pingisbollar på rymmen. Förtvivlat försöker man hitta rimliga förklaringar till vad som händer. Var det någon förälder, något syskon eller någon kompis som kom för att hämta hem oss? Nej, ingen visste ju var kojan låg. Plötsligt slog det mig att ingen visste att vi var här i skogen. Vi hade ju sagt till våra föräldrar att vi skulle vara i parken. Om det hände oss något skulle ingen veta var de skulle leta.
Inte kunde det väl vara en svampplockare så här sent på
kvällen? Svampar syns ju inte mörker. Det skulle förstås kunna vara någon som var ute med hunden. Men då går
man väl på stigar och helst när det är ljusare ute?
Återstår ett djur … Vadå för djur? Det lät som om det var ganska stort och tungt. Absolut inte en katt i alla fall.
Kanske en grävling, ett rådjur … eller en älg? Vi hade ju fått lära oss att älgtjurar kunde vara ilskna på hösten. Det är då älgtjurarna slåss om vem som är starkast, för att få para sig med älgkorna. Det hade Lollis pappa, som var skogsmästare, berättat för oss. Vi hade alla hört historien om Hans-Åke
Bergman på vår gata. Han hade varit ute och joggat en höst, och blivit uppjagad i ett träd när han mött en arg älgtjur.
Lolli gjorde tecken att vi skulle vara knäpptysta och blåste ut stearinljusen. Försiktigt ställde hon sig på knä och gläntade på gardinen för att försöka se vad som fanns där utanför. Prasslandet och knakandet slutade. Det blev stilla.
Igen. Vi höll andan. Efter några evighetslånga sekunder satte sig Lolli ner och skakade på huvudet. Hon hade inte sett något. Vi kunde andas ut.
Ett nervöst fnitter bubblade upp i oss. Vi viskade och
trevade efter varandra där i mörkret. Var fanns tändstickorna?
Då small det.
PANG! BRAK! DUNK!
Ljudet var öronbedövande. Golvet och väggarna i kojan skakade. Vad var det som hände?
– Sluta! skrek vi allihop.
Något eller någon där ute gav sig på kojan och ville förstöra den. Eller var den ute efter att skada oss? Varför då?
Vi fattade ingenting. Skräckslagna kunde vi höra hur någon
frustade av ansträngning. Jag övergav tanken på att det var en arg älgtjur. Nej, nu hörde jag att det var en människa som slog med något tungt och hårt mot kojan. Att döma av styrkan i slagen måste det vara någon stor och stark.
Dessutom måste personen vara lång, eftersom kojan låg så högt ovanför marken. Vem då?
DUNK! DUNK! DUNK! Attacken fortsatte. Kojan knakade och brakade. Hur länge skulle den hålla? Vad skulle hända om allt kollapsade och kojan föll isär? Skulle angriparen ge sig på oss då?
– Lägg av, det är inte roligt längre! skrek vi flera gånger.
Frustandet och slagen fortsatte, men kojan höll. Så länge den gjorde det var vi säkra … trodde vi. Slagen slutade.
Någon andades tungt där utanför. Mitt i allt det otäcka ville vi ändå inte tro det värsta. Det måste finnas en förklaring till det här. Det var väl nu allt skulle avslöjas. Snälla, säg att det bara är något bus, tänkte jag.
Vi väntade. Vad skulle hända nu?
Den hösten som det mystiska hände hade killarna byggt en trädkoja i skogen. Jenny, Lolli och Sara får komma dit, och till en början är vännerna glada över sin nya, hemliga samlingsplats. Men det ska visa sig att de inte är ensamma i skogen den kvällen …
Efteråt pratade gänget knappt om händelsen. Det enda beviset för att något konstigt verkligen hade hänt, var den svarta handsken. Den hade Jenny i handen när de sprang från skogen. Nu, flera år senare, berättar hon allt hon vet.
Men det finns andra personer som vet mer.
Ingela Korsell debuterade med Den svarta handsken år 2006. Sedan dess har boken sålt i fler än 10 000 exemplar. Det du håller i nu är en ny utgåva, med färgsprakande illustrationer av Ludwig Sandbacka.
Art. nr beta-3878