3778 Klockan som ägde tiden by Beta Pedagog

N A K n C e O id L

t e d äg

Ma rj

Be ckman

Klockan som ägde tiden Beta Pedagog AB Skutevägen 1, 432 99 Skällinge info@betapedagog.se www.betapedagog.se tel. 0340-355 05 © Text: Marja Beckman, 2022 © Bild: Babich Alexander/Shutterstock.com Författare: Marja Beckman Redaktör: Erika Bengtsson Art. nr beta-3778 ISBN 978-91-88871-92-3 Första upplagan, första tryckningen Dardedze Holografija, Lettland, år 2022

Svanenmärkt trycksak, 3041 0971

Marja Beckman

N A K n C e O d i L

t e d g ä

Alla väsen har olika tider. Ekorren har en, flugan har en och elefanten en annan. Vissa människor har en uppfattning om tiden som inte passar ihop med världen de lever i. Tänk om det fanns en klocka som kunde hjälpa de människorna! Anteckning av urmakaren August Ceder, år 1935

Kapitel 1

Valter sitter på ett tåg med sina föräldrar och sin lillasyster Wilma. Valter och Wilma ska sova över hos mormor, för att mamma och pappa ska på en middag. Valter tycker att mormor är jättesnäll och rolig, men hon har ju inget wifi! Han ogillar när saker inte är som de brukar. Nu är de ändå på väg. Det är en kall dag, pendeltåget är täckt med frost som gör att det glittrar i solen. När Valter var liten älskade han tåg. Nu bryr han sig bara om dataspel. Mormors grannars hus ser ut som legohus, byggda efter instruktionerna i legopaketen. De

är alldeles släta och enfärgade. Mormors hus, däremot, ser ut att ha byggts av överblivna bitar. I dag är taket täckt av snö, men Valter minns att takpannorna är i olika färger. En del är orangefärgade och en del är svarta. Husets fasad är vit men vissa brädor är gråa och ser murkna ut. Precis innanför mormors grind växer ett stort körsbärsträd, och snåriga buskar som Valter brukade krypa in i när han var mindre. ”Hon borde få hjälp med trädgården”, säger pappa. ”Den har förfallit sedan Nils dog.” Nils, det är Valters morfar. Eller rättare sagt, det var Valters morfar. Morfar var alltid glad och luktade snus och mint och de byggde tågbanor tillsammans. För sex år sedan, när Valter var fem år, stannade morfars hjärta plötsligt. Valter tycker det är konstigt att någons tid bara kan ta slut så där, medan alla andras fortsätter som om ingenting har hänt.

Grinden till mormors trädgård är sned och knarrar när de öppnar den. Gången fram till huset är igensnöad och verkar inte ha skottats på flera dagar. De pulsar genom snön fram till huset. När Wilma ringer på dörren är det ingen som öppnar. ”Men vad är det här, är hon inte hemma?” säger mamma. ”Det börjar bli bråttom. Vi får inte komma sent till middagen.” Pappa känner på dörren. Den glider upp. ”Mormor!” ropar Wilma och springer in. Hon lämnar snöspår efter sig på golvet. ”Wilma, du måste ta av dig skorna”, ropar mamma. Wilma springer tillbaka och kränger otåligt av sig kängorna. ”Athena, är du där?” ropar mamma. Ingen svarar. Valter drar av sig kängorna, lägger mössan på bänken och följer efter Wilma. De letar i köket,

i vardagsrummet och på toa. Ingen mormor. De går en trappa upp. Mormors sovrum är tomt och sängen är obäddad. Hennes glasögon och en bok ligger på nattygsbordet. Gästrummet är också tomt. Det var mammas rum förr, och det är där Valter och Wilma ska sova. Wilma springer genast fram och börjar plocka i leksakslådan med mammas gamla leksaker. ”Wilma, vi ska ju leta efter mormor”, säger Valter. Var är hon? Mormor brukar inte vara försvunnen. Dörren till vindsvåningen står på glänt. Där uppe brukade morfar Nils sitta och skruva på olika saker. Innanför dörren finns en trätrappa som slingrar sig som en spiral. ”Tror du hon är på vinden?” viskar Wilma. ”Vi kollar”, säger Valter och tar några steg upp.

Trappan knarrar och hans hjärta börjar slå mycket snabbare. Wilma går efter honom och han hör tydligt hennes andetag. Gråvitt ljus strilar in genom takfönstret, som är nästan täckt av snö. Travar med väskor och kartonger står mitt på golvet, huller om buller. Valter ska just ropa på mormor när han får syn på något på golvet. Det ser ut som ett halsband i en silverkedja, med en rund medaljong i silver. När han böjer sig fram och tar upp halsbandet hör han ett svagt tickande. Han rör vid medaljongen och märker att den har ett lock som kan öppnas. Det är en klocka. Urtavlan är genomskinlig så att urverket syns inunder, med flera pyttesmå kugghjul som hakar i varandra.

Kapitel 2

Knarrande steg avbryter Valters tankar och han gömmer klockan i handen innan mamma dyker upp i trappan. Hon är röd om kinderna, nästan lika röd som hennes läppstift. ”Har ni hittat henne?” frågar hon. ”Hallå?” säger en röst. Mormors huvud sticker upp bakom traven med resväskor. Det ser ut som om hon har en svartoch grårandig katt på huvudet, fast det är bara hennes långa och tjocka hår som är uppsatt i en knut.

När mormor var ung var hennes hår alldeles svart. Hon föddes i Grekland, där många har tjockt och svart hår. Ibland när mormor pratar hörs det att hon kommer från ett annat land. Hon flyttade till Sverige för att studera och hade bara tänkt stanna i några år, men så blev hon kär i morfar. Valter brukar tänka att det var tur för honom, för om mormor inte kommit hit hade Valter inte funnits. ”Nämen, är ni här!” säger mormor. ”Men vi bestämde ju … Mamma, har du gråtit?” säger Valters mamma. Valter kan inte låta bli att tycka att det låter konstigt när hon kallar mormor för mamma, men för henne är ju mormor mamma. ”Vi ska sova över”, säger Wilma. ”Åh!” säger mormor. ”Var det i dag? Men oj oj, jag trodde det var nästa vecka.”

Mormor stönar lite när hon reser sig. Sedan klättrar hon fram bakom högarna med resväskor och kartonger. Hon viftar bort damm från knäna. ”Förlåt för stöket. Jag hittade några gamla brev från Nils och … Ja, jag har suttit här och läst dem.” ”Oj, mamma kan vi prata senare? Nu måste Mattias och jag gå, vi ska på middag ifall du minns …” ”Åk ni, Ava”, säger mormor. ”Jag hade blandat ihop datumen. Kom barn, så går vi ner till köket och bakar något gott.” ”De åt precis lördagsgodis”, säger mamma, men mormor viftar i väg henne och pappa som står bakom henne i vindstrappan. Valter vill följa mamma och pappa ut och säga hej då ordentligt. Han tycker inte om när någon i familjen åker i väg. Helst vill han att alla ska vara hemma hela tiden.

Han står i dörren och tittar när mamma och pappa går genom trädgården och ut genom mormors trägrind. Silverklockan är sval och len i hans hand. Den lugnar honom. När mamma och pappa har gått klappar mormor honom på axeln och tittar på hans knutna hand. ”Vad har du där?” frågar hon. ”Jag hittade den på vinden. Den är fin”, säger Valter och håller upp klockan. ”Åh, den. Får jag se.” Mormor undersöker klockan och ser sorgsen ut. ”Din morfar älskade den här klockan. Han ärvde den av sin morbror August som hade sagt att det var något speciellt med den.” ”Hur då speciellt?” frågar Valter. ”Det fick jag aldrig klart för mig”, säger mormor. ”Morbror August var en egendomlig

figur som föredrog att vara ensam i sin verkstad och skruva på gamla klockor.” Mormor biter sig i läppen och tittar på Valter en stund. Hon verkar fundera över något. Valter undrar varför hon inte säger något. Till slut räcker hon över klockan till honom och säger: ”Jag vill att du ska ha den, Valter. Som ett minne av morfar. Ta den. Jag har ingen glädje av den.” ”Men … tänk om den är värdefull”, säger Valter. ”Såvitt jag minns var det något fel på den. Morfar satt dagarna i ända och försökte laga den. Så jag tror inte den är värd särskilt mycket pengar.” Valter blir varm om kinderna. Den lena klockan vilar i hans hand. ”Tack”, mumlar han. Mormor klappar honom på axeln.

”Kom, nu går vi och bakar.” Mormor snörvlar till när hon radar upp mjöl, ägg, smör, socker och bakpulver på köksbordet. ”Är du ledsen, mormor?” frågar Wilma. Mormor lägger sin skrynkliga hand på Wilmas. ”Ja, Wilma, jag tänker om morfar. Du kommer inte ihåg honom, men han var en väldigt fin man. Utan honom är det … tomt.” ”Tänker på, menar du”, säger Valter. ”Du tänker på morfar.” ”Ja, ja, du förstår vad jag menar.” Mormor tystnar och skär loss en stor klump smör som hon lägger i en kastrull. ”Det ska smälta, akta så du inte bränner dig. Sedan blandar du i sockret”, säger hon. ”Jag vet, mormor”, säger Valter. Han älskar att se när ingredienserna blandas. Han brukar leka att de befinner sig på en okänd planet, och när mjölet faller över smöret snöar det på planeten.

”Mormor, du är ju en krigare”, säger Wilma. Mormor skrattar så mycket att hon får ännu mer tårar i ögonen. Sedan kramar hon om Wilma. ”Älskade lilla Wilma.” ”För att du heter Athena. Som krigargudinnan”, säger Valter, och då får han också en kram. ”Precis. Men hon var inte bara krigsgudinna. Hon var också vishetens gudinna”, säger mormor. ”Vad är visheten?” frågar Wilma. ”Det är typ att man är klok och vet en massa. Som du, mormor”, säger Valter. Mormor ler och torkar ögonen med en näsduk. ”Vad skulle jag göra utan er, små vänner?” säger hon. *

Den natten, när Valter sover i mammas gamla säng, drömmer han om morfar. Morfar är lika

snäll som Valter minns honom, men det är något med honom som inte stämmer. I drömmen är morfar liten, han tycks ha sjunkit ihop som en trasig badboll. Han är där men ändå inte. När Valter vaknar kommer han på varför. Morfars kropp finns inte mer. Hans armar och ben och mage och huvud är nu bara jord. Valter ligger kvar i sängen och känner sig yr. Allt känns konstigt, ingenting är som hemma. Sängen är knölig och det luktar annorlunda. Wilma gnäller lite i sömnen, och mormors säng i rummet på andra sidan hallen knarrar när hon vänder sig om. Så hör Valter något annat. Ett tickande. Han reser sig ur sängen och smyger bort till sina byxor. I fickan ligger morfars klocka. Han tar den med sig till sängen och ligger länge och tittar på det detaljerade urverket. Kugghjulen

är fina. Allt är så sprött och perfekt. Som en egen liten värld som pågår där inne. Hur är det möjligt att sätta ihop något så litet?

Kapitel 3

Pappa hämtar Valter och Wilma efter lunch. En kort stund efter att de har kommit hem ringer Oscar på deras dörr. Oscar bor två våningar under Valter och de går i samma klass. ”Äntligen är du hemma. Kom, jag måste visa en sak”, säger Oscar. ”Vadå för sak?” säger Valter. ”Jag har hittat ett mystiskt rum i källaren”, viskar Oscar. ”Ett mystiskt rum?” ”I går följde jag med mamma till källaren, hon skulle sortera några grejer. Det var tråkigt, så jag

gick runt i korridoren och kände på dörrarna där grannarna har sina förråd. Alla utom ett förråd var låsta. Jag vågade inte gå in och kolla, för tänk om det bor en vampyr där”, säger Oscar. ”Vampyrer finns inte”, säger Valter. ”Det vet jag väl. Men tänk om det är Blombergs förråd”, säger Oscar. Valter ryser till. Blomberg är deras granne, en sur gammal gubbe som bor på andra våningen, i lägenheten precis under Valters. Ibland knackar han i taket med en käpp när han tycker att Valter och Wilma låter för mycket. Valter och Oscar går ner i källaren. När källardörren smäller igen bakom dem blir det kolmörkt en kort stund, innan Oscar hittar lampknappen. Valters hjärta börjar bulta. Tänk om det finns vampyrer ändå? De går en bit i den långa korridoren som inte ser ut att ha något slut. Den slingrar sig under

alla husen på gatan där de bor. Det finns flera dörrar längs gången. Valters pappa har berättat att deras källare byggdes några år efter att det hade varit krig i Europa och alla var rädda för bomber. Han sa också att om någon kommer och släpper bomber på Sverige så ska hela familjen springa ner och gömma sig i källaren. Oscar stannar vid den sista dörren i korridoren. Han tittar på Valter innan han trycker ner dörr handtaget. Dörren öppnas med ett gnällande ljud. Det är något stort och svart där inne … Valters hjärta bultar ännu hårdare. Oscar lyser med ficklampan i sin mobil. ”Det är en fåtölj”, säger han. Valter pustar ut. I skenet av ficklampan ser de att det är ett vanligt förråd, men det är inrett som ett rum. Det verkar vara någon som är där ibland. Förutom fåtöljen, som är blå och är alldeles utnött på

armstöden, finns där en hylla med olika lådor. Det ligger en trasmatta på golvet, och i hörnet står en hoprullad madrass. I taket hänger en lampa. Valter trevar bredvid dörrkarmen, hittar en knapp, och lampan blinkar till och tänds. Lampskärmen har en bild med en enhörning på, en som Wilma skulle ha gillat, fast den ser gammal och bleknad ut. Oscar och Valter tränger sig in och ställer sig bredvid varandra på trasmattan. ”Wow!” säger Oscar. ”Det är som ett hemligt rum. Hit kan jag gå när pappa är trött på mina ljud.” Valter nickar. Oscars pappa blir ofta trött på Oscars ljud. ”Ibland tror jag att han är besviken för att jag inte är en tjej. Att jag inte är mer som en återfödd Olivia”, säger Oscar nästan för sig själv.

Olivia var Oscars storasyster, men han har aldrig träffat henne eftersom hon dog innan han föddes. Hon fick en hjärntumör och dog när hon var tio år. Oscar föddes ett och ett halvt år senare. Han skulle nog inte ha funnits om inte Olivia hade dött, eftersom hans föräldrar skaffade honom som tröst. Oscar dunsar ner i fåtöljen. Valter går fram till madrassrullen, drar av sig kängorna och kryper in i den med benen först. ”Vad gör du?” säger Oscar och skrattar. ”Det är mysigt, jag blir inbäddad i madrassen”, säger Valter. Oscar håller upp sin mobil. ”Kolla, vårt wifi når ner hit”, säger han. ”Vilket perfekt ställe”, säger Valter. Han känner sig redan bekväm i madrassrullen. Han kollar på sin mobil. ”Ska vi spela?” frågar han.

Spelet går bra för Valter. Tredje gången Oscar förlorar blir han arg och reser sig upp och sparkar på fåtöljen så att den vinglar till och flyttas en bit. Då hörs ett prasslande ljud och Valter får syn på en papperslapp fastsatt på väggen bakom fåtöljen. Lappen har en text skriven med orange tuschpenna. ”Vad är det där?” säger han. Oscar blänger surt på honom. Valter sträcker sig fram och lossar lappen från väggen. Den sitter fast med häftmassa som har bildat flottiga fläckar i hörnen. Valter läser texten högt: MASKHÅL Det finns något som heter maskhål i rymden. Ingen har sett ett maskhål i verkligheten, men ändå tror forskarna att de finns. Om du åker genom ett maskhål kan du resa framåt och bakåt i tiden.

Du kan se framtiden och det förflutna. Forskarna tror att det kan vara farligt att åka in i ett maskhål, att det kan förinta dig om det sluter sig. Men en dag kommer någon kanske på hur man ska ta sig igenom ett maskhål utan att bli förintad. Jag hoppas det, för jag vill veta hur världen blir i framtiden. ”Får jag se”, säger Oscar och tar emot lappen. Han läser den tyst för sig själv, sedan mumlar han: ”Vilken konstig lapp.” Valter tar lappen med sig hem. På kvällen söker han på maskhål på nätet. Det står att ingen har rest genom ett maskhål. Och även om det skulle gå, om man inte blir förintad, så kan man inte veta var i tiden man hamnar. Kanske hos dinosaurierna, kanske mitt i andra världskriget, eller bara i en tom rymd där jorden inte finns.

Kapitel 4

På måndagen blir Valter väckt mitt i en rolig dröm. Han försöker minnas vad den handlade om, men minnet bara rinner bort. Det gör honom irriterad. Han måste starta om sitt system flera gånger. Det gör han genom att lägga sig raklång på golvet och tänka att han är en dator som laddas upp. ”Valter, nu är klockan fem i åtta”, säger mamma med sin mest irriterade röst. ”Jag bryr mig inte!” skriker Valter. Han ligger fortfarande på golvet. Det är svårt att andas.

”Kan man inte få säga något utan att du ska börja skrika”, säger mamma. ”Det är varmt”, säger Wilma och lägger sig också på golvet. Då måste Valter göra en ny omstart för att hennes gnälliga röst stör hans tankar. När de till slut kommer ut ur lägenheten och nerför trapporna öppnar Wilma porten och springer ut, fastän hon vet hur viktigt det är för Valter att få öppna och gå först. ”WILMA, KOM TILLBAKA!” ropar Valter. ”Låt henne vara, du kan inte styra över allt och alla”, säger mamma. ”Lyssna nu på din mamma”, säger en röst bakom Valter. Valter vänder sig om. Där står grannen Blomberg. Han ser läskig ut med sina gula tänder, sitt bakåt kammade, glesa hår och djupt liggande ögon. ”God morgon”, säger mamma och håller upp dörren för Blomberg.

”Tackar, tackar”, svarar Blomberg och försvinner ut. Valter är irriterad över att han kom och störde. ”Snälla Valter och Wilma. Ni får glass till middag om ni inte bråkar mer”, säger mamma. ”Glass!” ropar Wilma och kommer tillbaka. Valter får vara den förste som går ut genom porten. När de kommer fram till skolan är det tomt och ödsligt på skolgården. Porten är stängd. Mamma och Wilma följer med upp till klassrummet och knackar försiktigt på dörren. Det är Oscar som öppnar och släpper in Valter. När Samira får syn på honom reser hon sig från katedern och smyger ut och stänger dörren efter sig. Hon ska prata med mamma. Valter vet vad de pratar om. Att Valter borde börja i Lilla gruppen med de som inte kan sitta still på lektionerna, de

som stör de andra eleverna och som behöver extra hjälp. Där går Parisa som slog honom när de gick på förskolan. Valter vill inte gå i samma grupp som Parisa. Han får ont i magen när han tänker på vad de säger ute i korridoren. Det är meningen att han ska läsa i sin bänkbok, men han kan inte koncentrera sig. Efter skolan går Valter och Oscar till Hemliga rummet igen. De rotar bland lådorna för att se vad som finns där. Några av lådorna innehåller kläder och annat tråkigt, men i en låda finns det gamla serietidningar. När Valter tar upp en Kalle Anka från år 2005 singlar ett papper ner ur den. Texten på pappret är skriven med orange penna. ”Kolla, Oscar, en lapp till!” säger Valter. Oscar fångar snabbt upp lappen och läser:

DRÖMTID Pappa har en jobbarkompis som heter Sheila och kommer från Australien. Hon berättade för mig att Australiens urinvånare kallas aboriginer. Det har inget att göra med aubergine som ser ut som en sorts lila gurka (jag trodde det först). Många aboriginer blev dödade när engelsmännen kom till Australien och tyckte att landet var deras. Innan engelsmännen kom dit var aboriginerna det enda folket som bodde i Australien. Aboriginerna tror att allt liv i världen skapades under Drömtiden, då drömvarelser steg upp ur sprickor i jorden och sjöng fram landskap och skogar. Sedan sjöng de också fram växter och djur, och människorna sjöngs fram ur djuren. Det låter konstigt, men drömmar kan ju vara konstiga, sa Sheila. Sheila sa också att drömvarelser kan förvandla sig till stenar och träd. När jag var i skogen i går tittade

jag på träden och stenarna och undrade om de var sovande drömvarelser. Det kändes rätt bra. Ibland när jag precis har vaknat tror jag att drömmarna jag har på natten är lika sanna som den vakna tiden. Jag undrar om jag kommer att fortsätta drömma när jag är död. Hoppas det. ”Så är det ju för mig också. Att drömmarna känns sanna”, säger Valter. ”Mig med … Ibland”, säger Oscar. ”Vem tror du har lämnat lapparna här?” säger Valter. Oscar rycker på axlarna. ”Kan det vara Blomberg?” säger han. ”Blomberg?” säger Valter. ”Ha! Det är ju ett barn som har skrivit dem, det står ju om en pappa.” ”Tänk om det är Carlos?” säger Oscar. ”Vem är det?” frågar Valter.

”Den stora killen som bor mitt emot mig.” ”Nä, han tänker bara på fotboll”, säger Valter. De hänger i källaren hela eftermiddagen. Det är så mysigt i Hemliga rummet, att ligga inbäddad i den mjuka madrassen. I dag läser Valter gamla serietidningar eftersom hans mobil har laddat ur. Han bläddrar igenom tidningarna på jakt efter fler lappar, men hittar ingen. De går inte hem förrän Oscar säger att han är hungrig och kissnödig. I lägenheten luktar det stekt korv. Både pappa och Wilma är hemma. Pappa diskar. ”Men där är du ju!” säger pappa. ”Jag ringde flera gånger. När du inte svarade började vi äta. Wilma var så hungrig.” ”Min mobil var urladdad”, säger Valter. Han är irriterad. Klockan på köksväggen visar tjugo över fem, men det känns inte som att det var två

timmar sedan han gick hem från skolan. Han gillar inte att komma hem när alla redan är hemma. Eller ja, nästan alla. Mamma jobbar sent i dag. Pappa ställer fram en tallrik till Valter och han sitter ensam vid köksbordet och tittar på maten. Korven är skrynklig och makaronerna luktar annorlunda. Det känns fel. Valter hör att Wilma tittar på något barnsligt djurprogram i vardagsrummet. Han får plötsligt en oemotståndlig lust att gå dit och titta. Han drar ut stolen och tänker resa sig. ”Hallå där, Valter, glöm inte att äta”, säger pappa utan att vända sig från diskhon. ”Maten luktar konstigt”, säger Valter. Då vänder sig pappa om och har sin arga röst. ”Valter. Det här är inte okej. Du borde förstå att mat kallnar när man inte kommer hem i tid. Jag har varit snäll och värmt den åt dig.”

”Jag gillar inte uppvärmd mat”, säger Valter. ”Du har ju inte ens smakat”, säger pappa. ”Du kan inte säga att du inte gillar något som du inte har smakat.” ”Okej, okej. Jag ska smaka”, mumlar Valter och stoppar en makaron i munnen. Den är seg och äcklig. Han försöker äta för att göra pappa glad, men makaronen känns som en klump i munnen som bara växer. Till slut måste han resa sig och spotta ut den i soptunnan, och han känner tårar i ögonen. ”Jag kan inte”, säger han. Pappa suckar så där djupt som bara han kan, en suck som får hela hans kropp att darra och sjunka ihop. Pappa ser ofta ledsen ut. Hans chef är arg på honom för att han är borta från jobbet så mycket. Valter har hört pappa säga att chefen inte förstår hur det är att ha ett krävande barn. Valter vet att det är han som är det krävande barnet.

”Okej, då får du en macka”, säger pappa. ”Men det är en annan sak också. Jag hörde att du kom för sent i dag igen, både på morgonen och efter rasten. Samira tycker att du ska prova att gå i Lilla gruppen.” ”NEJ!” ropar Valter. ”Jag vill inte gå i Lilla gruppen! Alla är dumma där!” Han reser sig från stolen och springer till sitt rum. Med en smäll slår han igen dörren. Han går en stund fram och tillbaka i rummet för att lugna ner andningen. Han behöver tänka på något annat. Då minns han lappen som ligger i ryggsäcken, med texten om aboriginer. Han tar upp den och lägger den bredvid den första lappen, den om maskhålet. Handstilen är likadan på båda lapparna, men pappren ser lite olika ut.

Valter läser lapparna flera gånger och lägger dem sedan i en byrålåda. Han måste ta reda på vem som skrev dem, men hur ska det gå till?

Ett knirkande ljud kommer från knappen. De små, spröda visarna skakar till. Samtidigt är det något mer som händer. Himlen blir röd för en hundradels sekund. En blixt? När Valter hittar sin morfars gamla klocka blir hans liv plötsligt mycket enklare. En vridning på klockans knapp är allt som behövs. Äntligen räcker tiden till för Valter, och han slipper mammas och pappas tjat. Men att använda klockan visar sig ha ett högt pris. Och det är inte bara Valter som vill åt klockans mystiska kraft …

Marja Beckman är en författare, frilansjournalist och kommunikatör med särskilt intresse för neuropsykiatriska diagnoser. Hennes bok Klockan som ägde tiden är en filosofisk spänningsberättelse, där handlingen kretsar kring Valter, en pojke med en annorlunda syn på världen, och författaren hoppas att boken ska bidra med djupare förståelse för barn med högfungerande autism.

Art. nr beta-3778

9 789188 871923