3777 Strandglas

Lisa Fransson

Strandglas Beta Pedagog AB Skutevägen 1, 432 99 Skällinge info@betapedagog.se www.betapedagog.se tel. 0340-355 05 © Text: Lisa Fransson, 2022 © Bild: nevodka/Shutterstock.com jack-sooksan/Shutterstock.com autsawin uttisin/Shutterstock.som Författare: Lisa Fransson Redaktör: Erika Bengtsson Art. nr beta-3777 ISBN 978-91-88871-90-9 Första upplagan, första tryckningen Dardedze Holografija, Lettland, år 2022

Svanenmärkt trycksak, 3041 0971

Svanenmärkt trycksak, 3041 0971

Lisa Fransson

STRANDGLAS

Kapitel 1

Trastvägen

Så fort tanten från socialtjänsten drog upp dörren till minibussen rusade vinden in och stänkte vatten i Esters ansikte. Klibbigt och salt, något ruttet. På himlen drev tjocka moln fram och grantopparna vispade runt i en vansinnesdans. Soc-tanten öppnade grinden och drog med sig Ester uppför gången. ”Här var det visst storm”, sa hon. ”Nåen storm är det då rakt inte”, svarade en barsk röst ur mörkret.

Soc-tanten stannade. Ester också.

5

En ytterlampa tändes, och där satt han på trappen, han som tydligen var hennes morfar – mest ett grått skägg och en keps nerdragen långt över pannan. ”Jamen det blåser friskt i alla fall”, sa soc-tanten när hon väl fann sig igen.

Han som tydligen var hennes morfar grymtade, sedan ropade han in i huset. ”Tösen är kommen nu, Vajlett.”

Innan soc-tanten hann fram med sin utsträckta hand hade morfar rest sig och gått in. ”Jaha”, sa hon och lät handen falla.

I brist på en hand att skaka drog hon in ett djupt andetag genom näsan och vände sig mot Ester. ”Så mycket frisk luft, så nära havet och naturen, och ett alldeles eget rum. Här kommer du att få det riktigt bra.”

Hon stirrade förväntansfullt på Esters läppar, men Ester såg bara ner på sina gympaskor – chockrosa med glitterhjärtan på, ur Erikshjälpens kollektion för utsatta barn.

6

Hon, Ester, var numera utsatt.

Alldeles nyligen utsatt ur en minibuss på Trastgatan sent en blåsig oktoberkväll flera mil efter sista avtagsvägen mot världens ände.

Utsatt någonstans i Laholmsbukten. ”Jaha”, sa soc-tanten efter ett tag. ”Vi går väl in då.”

Just då öppnades ytterdörren och ett starkt ljus flödade ur huset. Det stod någon där.

Mamma stod där.

Ester snubblade bakåt på gången, återfick balansen och tittade upp på gestalten igen.

En lite rynkigare, lite kraftigare mamma stod där.

En mer rakryggad, bestämd mamma i snyggare kläder: scarf runt huvudet, lång, grå stickad tröja och vida sjömansbyxor. ”Åh”, sa hon som stod där och såg ut som mamma.

Mormor, för det var väl det hon var, gick förbi soc-tanten som fortfarande stod kvar mitt i trappen.

Hon gick nästan hela vägen fram till Ester, innan hon tvekade och satte sig på det nedersta trappsteget.

7

”Ja du, Ester”, sa hon som väl var mormor. ”Jag tänker att vi får ta i hand först. Vajlett heter jag, eller mormor, vilket som. Han där inne, han heter Johannes, eller morfar om du så vill. Han är inget att vara rädd för även om han gärna skulle vilja tro det själv.”

Ester tog mormors hand, för vad annat kunde hon göra? ”Vi kanske ska gå in”, sa soc-tanten där hon stod för sig själv. ”Vi har lite pappersarbete att ordna.” ”Ta det på mejlen du”, sa mormor Vajlett. ”Men …”, sa soc-tanten. ”Är hon till besvär, Vajlett?” hördes morfar Johannes röst inifrån huset. ”Icke då”, ropade Vajlett tillbaka. ”Vi kommer nu.”

8

Kapitel 2

Första natten

Det var mitt i mörka natten och vinden tjöt runt knutarna, som en gast som försökte slita hål i väggen, och som blev ilsknare för varje gång den misslyckades.

Ibland saktade den ner, för att sedan ta sats och kasta en smattrande regnby mot rutorna.

Det är här jag ska bo, tänkte Ester och kramade kudden. Det är här jag ska bo.

Hos Vajlett och Johannes.

Någonstans i Laholmsbukten.

Det är här jag ska bo.

Först hade Ester släckt sänglampan, men mörkret var kvävande tjockt, så hon tände den igen. Det var 9

mammas säng hon låg i, den som mamma sovit i när hon var elva år. I morgon skulle Ester söka efter mamma här i hennes gamla rum. Kanske fanns det något foto, någon leksak, eller en tröja som luktade mamma? Något från länge sedan som kunde få mamma att kännas mindre försvunnen, mindre förmodligen död.

Ester kunde lika gärna börja leta redan nu.

Hon kunde ju ändå inte sova.

Just som Ester skulle kliva ur sängen hördes ett knirrande från golvbrädor. Snabbt la hon sig ner och blundade.

Dörrhandtaget trycktes ner och dörren öppnades. Det kändes på lukten, det där salta, klibbiga och lite ruttna, att det var morfar Johannes som kom smygande. Ljuset från sänglampan dämpades. Stod han lutad över henne?

Ester fick anstränga sig för att inte knipa ihop ögonen för hårt så att det syntes att hon bara låtsassov. Hon fick anstränga sig för att andas lugnt. Var det vanligt att en morfar kom in och glodde på en medan man låg och sov? Eller var det konstigt, farligt till och med?

10

Medan morfar Johannes stod så, fick vinden nytt liv. Den ylade och tjöt några varv runt huset. Morfar Johannes stegade bort till fönstret, och Ester vågade kika fram bakom ögonlocken en kort stund. Han stod framåtlutad som om han försökte se ut i mörkret. ”Tyst med sig nu, tösen ligger ju där och är skraj”, väste han och drog för gardinerna.

Ester blundade igen, lyssnade på morfars steg som närmade sig sängen, på ett rivande i tyg och ett rasslande, på knäppande knän och ett dovt klirrande, på det tysta suset av en dörr som stängdes.

Inte förrän vinden tog en paus i sitt ylande vågade Ester öppna ögonen. Det låg något på nattygsbordet.

Ett silverhalsband med ett hängsmycke – en dammig, grön juvel. Ester la juvelen i handflatan, den var slät, sval, mörkgrön, stor som en vindruva ungefär, fast platt. Silverfästet var en fiskstjärt. Ester satt där och höll den i handen och kände hur något rörde sig i bröstet.

11

Kapitel 3

Morfar ifrån underjorden

Det var tyst i huset när Ester smög ner på morgonen.

Frukosten stod framme och hon satte sig ner vid bordet.

Hur bar man sig åt när man bodde hos en mormor och morfar? Vad skulle hon göra av dagen? Vad skulle hon göra av alla ändlösa, ensamma dagar som låg framför henne? Nu när mamma inte längre fanns. ”Men se gomorn”, sa mormor Vajlett.

I famnen höll hon en korg med äpplen. ”Fallfrukt”, sa hon. ”Vi vill inte ha några berusade älgar här inte.”

Så stannade hon upp.

12

Först trodde Ester att mormor Vajlett stirrade på hennes läppar och väntade sig ett svar, som soctanterna och soc-gubbarna brukade göra, men så förstod hon att det var hängsmycket mormor Vajlett hade sett. Ester la handen över det och mormor Vajlett ryckte till som om hon just vaknat ur en dröm. ”Jaså”, sa hon och lät så sorgsen på rösten att Ester böjde huvudet framåt och började fumla efter knäppningen på halsbandet.

Mormor ställde ner korgen med äpplen och satte sig bredvid Ester. ”Det är klart du ska ha det på dig”, sa hon och tog Esters händer. ”Jag menade inte så. Det är bara så länge sen … Det är så svårt att förklara …”

Så suckade hon och såg Ester i ögonen. ”Tösabit, du är så välkommen hit så du anar inte”, sa hon.

Just då hördes ett klampande, som från underjorden.

Ester måste ha sett rädd ut, för mormor la handen på hennes arm.

13

”Det är bara Johannes. Han kommer alltid in källarvägen. Varför kan du fråga månen om. Och gjorde du det skulle den rycka på axlarna och säga ’men Ester lilla, så har det alltid varit. Det där trollet kommer och går med samma envishet som tidvattnet.

Det vet du väl?’”

Ester kände hur det ryckte i mungiporna. Mormor Vajlett log tillbaka, la handen på Esters axel och tryckte till. Hennes blick for hastigt till smycket en sista gång, och sorgen skymtade förbi djupt där inne innan hon reste på sig för att göra i ordning äpplena.

Då öppnades det som Ester trodde var en skafferi­ dörr rakt in i köket och där stod morfar Johannes, iklädd en mörkgrön hatt med brätte, gummistövlar och en glansig overall med hängslen. ”Är tösen redo?” frågade han. ”Det får du väl fråga henne själv om”, sa mormor Vajlett. Äpplena dunsade runt i vasken. Mormor Vajlett skalade och skar bort fula bitar. Morfar Johannes 14

harklade sig, såg till slut på Ester och höll upp ett par gummistövlar och en likadan overall som han själv hade på sig.

Ester kände sig konstig inuti. Ville helst bara sitta kvar. Eller gå tillbaka upp på rummet och börja leta efter spår av mamma. Om hon ändå kunde fråga vart de skulle gå någonstans. Vad det var de skulle göra.

Hur länge de skulle vara borta.

Mormor Vajlett vände sig om och nickade uppmuntrande mot henne. Esters hand letade sig upp till smycket. Det som morfar gett henne mitt i natten. ”Det finns mycket fint på stranden efter vädret i går”, sa morfar.

Stranden?

Gummistövlarna dinglade löst i morfars hand nu, som om han gett upp hoppet om att hon skulle följa med.

En riktig strand.

Ester reste sig upp så snabbt att hon stötte till bordet så skålar och skedar skramlade. Helt plötsligt 15

var hon rädd att morfar Johannes skulle vända sig om och gå, glömma bort henne och aldrig mer fråga om hon ville följa med. Men han stod kvar. Han nickade åt henne samtidigt som han räckte henne overallen och stövlarna.

16

Kapitel 4

Havets hemligheter

Havet.

Det låg så nära att det nästan skvalpade in i mormor och morfars trädgård. Eller det skulle göra det om inte ett bälte med kortvuxna, skrynkliga tallar stod i vägen, och om inte sanddynerna var riktigt så höga och riktigt så böljande. Men på ett sätt hörde allt ihop: mormor och morfars trädgård blev tallskog blev sanddyner blev strand blev hav. Kanske havet var som en sång, som tog ton vid strandkanten och sjöng sig in i trädgården?

17

Morfar Johannes gick bredvid henne genom sanddynerna. Han tog stora kliv och lät fötterna sjunka ner en aning i sanden innan han tog sats igen.

Ester försökte härma hans gångstil, för det var tungt att gå i sand. Foten slant och hon tog tag i en grästuva, men gräset var vasst och hon släppte taget och ramlade.

Morfar stod genast bredvid henne, hjälpte henne upp. ”Du var mig också en strandskata”, sa han.

Det där djupa, mullrande lätet i hans bröst kunde vara ett skratt. Så såg han att hon blödde ur hand­ flatan. Han höll hennes handled i ett fast grepp med ena handen medan han grävde djupt i fickan med den andra tills han fick fram en våtservett som han öppnade med tänderna. ”Sådärja”, sa han efter att han tvättat såret och satt plåster på. ”Då traskar vi vidare.”

Ester kunde inte se på honom. Tänk att en morfar har våtservetter och plåster i sin gummioverall bara ifall man råkar ramla. Det sved till någonstans inom henne och när morfar vänt sig mot havet igen, smög 18

hon fram till honom och tog försiktigt hans hand.

Han ryckte till, men så såg han ner på henne. ”Jaha du, Ester”, sa han. ”Hur är du som strand­ sökare?”

Ester ryckte på axlarna. ”Knepet”, sa morfar, ”är att gå ut där vågorna bryts mot stranden. Allt det nya finns där nere, i bränningarna. Alla hemligheter som sköljdes upp från havets botten i natt när vinden tjöt som värst och vågorna slog. Vi låg och sov, du, jag och Vajlett, trygga i våra sängar medan havet vände ut och in på sig självt.

Men se så stilla det är nu.”

Stilla och stort. Stålgrått och utan slut. Lugnt skvalpande som om det försökte lura dem att det var något tamt. ”Vi letar efter drivved, hjärtmusslor, knivmusslor, frökapslar, skal från sjöborrar, stenar med hål i, krukbitar, fossil, bärnsten och …”

Han rörde lätt vid hängsmycket i hennes halsgrop. ”… strandglas.”

19

Ester smekte den aningen sträva ytan med tummen.

Strandglas? ”Jo, ser du”, sa morfar Johannes med en utandning. ”Strandglas är det allra vackraste. Det finns inte så mycket av det just här, men har vi tur så, särskilt efter vädret.”

Han räckte Ester en tygkasse och tillsammans gick de ner till vattenbrynet. Morfar Johannes klev rakt ut i vattnet och vände sedan horisonten ryggen. Så gick han där framåtböjd, i vågskvalpet. Skrapade foten i sanden, satte sig på huk, grävde med fingret, plockade upp något och la i sin kasse, klev runt i gränslandet mellan land och hav, gick som förlorad i sin egen värld.

Ester såg ner på sina gummistövlar, sin overall. På havet. Det var så stort. Större än något annat. Sakta gick hon ner mot strandkanten. Sanden här var hårdare, blötare. Hennes fotspår försvann nästan omedelbart.

Det där som morfar sagt, om drivved och hjärt­ musslor och sjöborrar och bärnsten, det lät vackert även 20

om hon inte var säker på vad allt var. Men vart Ester än tittade såg hon bara fula saker, samma skräp som på trottoarerna i stan. Där låg en cigarettfimp, där låg en kapsyl, där låg en plastgaffel. Hon visste inte varför hon plockade upp dem och la dem i kassen, men stranden blev finare utan dem, så då gjorde hon så.

Hon gick åt motsatt håll från morfar och plockade allt skräp hon såg, varenda burkring, en tandborste, ett sugrör, en kanyl till och med, ett uppnystat, blått plastrep som trasslat in sig i svart, bubblig tång.

När hon böjde sig ner för att ta bort repet blev den där ruttna lukten starkare än någonsin tidigare, och det var som att få svaret på en gåta. Det var ingen farlig lukt av död och förruttnelse, bara lukten av tång.

Ester plockade och plockade, plastkassar och solblekta glasspapper, en juicekartong och en ensam sandal. Kassen började bli full. Helt plötsligt stod morfar bredvid henne ”Det var värst”, sa han och såg på hennes knöliga kasse. ”Får jag se vad du har hittat?”

21

Ester räckte honom kassen. Hon ville varna honom för kanylen, men hur skulle hon kunna göra det?

Morfar Johannes satte sig ner på en klippa, öppnade kassen och lyfte upp juicekartongen. Höll den i handen och såg förbryllad ut. Han rotade lite till och fick upp den blå repstumpen, sedan tandborsten. Så satt han tyst en lång stund med tandborsten i handen och såg ut mot horisonten.

Ester satte sig på en klippa en bit ifrån honom.

Hon hade inte alls gjort vad morfar Johannes bett henne om. Skulle han bli arg nu? Skulle de ångra sig och skicka tillbaka henne? Känslorna skar och brände inuti Ester. Uppe på mammas gamla rum stod väskan fortfarande packad. Allt mormor Vajlett och morfar Johannes behövde göra var att ringa till soc-tanten så skulle hon komma och hämta henne.

Morfar suckade. Nu kommer det, tänkte Ester. Nu säger han att det är bäst att hon åker härifrån. ”Ibland …”, sa morfar Johannes.

Ester blundade, höll andan.

22

”Ibland ser man inte det som är rakt framför näsan.”

Vad menade han? ”Vi får ta med två kassar nästa gång”, sa han. ”En till skatter och en till skräp.”

Ester släppte långsamt ut luften ur lungorna, så att han inte skulle höra hur hon hållit andan.

23

Vinnare av Beta Pedagogs manustävling 2021

Hur bar man sig åt när man bodde hos en mormor och morfar? Vad skulle hon

göra av dagen? Vad skulle hon göra av alla ändlösa, ensamma dagar som låg framför henne?

Nu när mamma inte längre fanns.

När Esters mamma försvinner får Ester bo hos sina okända släktingar i en liten by vid havet.

För att stilla sorgen och saknaden söker Ester efter skatter på stranden tillsammans med sin morfar. Men allt Ester hittar där är skräp. Då bestämmer hon sig. Hon ska finna ett sätt att förvandla allt det fula till något vackert.

Lisa Fransson är författare, översättare och korrekturläsare.

Hennes bok Strandglas är en gripande, poetisk och hoppingivande berättelse om människor som finner ett sätt att hjälpa varandra att orka gå vidare, när livet är tungt.

Art. nr beta-3777

9 789188 871909