Johanna Johonna Beta Pedagog AB Skutevägen 1, 432 99 Skällinge info@betapedagog.se www.betapedagog.se tel. 0340-355 05 © Text: Emanuel Blume, 2026 © Bild: Elisabeth Widmark, 2026 Författare: Emanuel Blume Omslag: Elisabeth Widmark Redaktör: Sabina Botin Art. nr beta-3751 ISBN 978-91-89697-61-4 Första upplagan, första tryckningen Dardedze Holografija, Lettland, år 2026
Johanna JOhonna Emanuel Blume
Tuggummi i håret Kapitel 2 Äppelmos eller äpplemos? Kapitel 3 Lukta häst Kapitel 4 Hemligheter Kapitel 5 Brittsommarfödelsedag Kapitel 6 Ödehuset på Sörberget Kapitel 7 Lilja i grön dal Kapitel 8 Stjärngossar och tärnor Kapitel 9 Halloween Kapitel 10 Vinterstormen Kapitel 11 Svartvinter Kapitel 12 Natten går tunga fjät Kapitel 1
Epilog
Kapitel 1
Tuggummi i håret
På sommarens sista dag blåser höstens första vind in från havet. Den krusar vågorna och sveper över de karga skären där måsungarna lämnat sina bon. Med oförminskad styrka når den land, ruskar om ljung och trift som tar skydd i bergsskrevorna, och fortsätter in i en liten dal. Genom dalen går en grusväg mellan vita hus och röda bodar. Ett av husen har ett takfönster som står på glänt. Vinden blåser in genom fönstret och väcker en flicka som ligger och sover. Johanna slår upp ögonen. Det luktar hav. Hav och lite höst. Utanför fönstret ser hon solen klättra över Sörberget, färga berghällarna lila och ljungen 7
glödande röd. Hon ser stupet, den branta klippan där det sägs att en flicka hoppade ner och slog ihjäl sig för länge sedan. Pappa har förbjudit henne att gå dit för att hon inte ska göra sig illa. Men hon vill dit i alla fall. Det sägs att flickan som hoppade fortfarande spökar vid klippans fot. Johanna och Benjamin, hennes vän i andra dalen, har svurit på att ta reda på om det är sant. Kanske hon skulle ringa och … Hon hejdar sig i samma ögonblick som hon kommer ihåg vilken dag det är. Första dagen i nya skolan! Hon kastar av sig täcket, men när hon reser sig upptäcker hon att kudden sitter fast. I henne. När hon vrider sig gör den samma sak. Hon känner efter och upptäcker en stor hårklump där kudden har fastnat. Det gör ont när hon rycker loss den. På örngottet sitter trassliga hårstrån fast i något rosa och kladdigt. Det går en rysning genom Johanna när hon inser vad som hänt. Hon tuggade tuggummi i sängen i går innan hon somnade, men sedan försvann det och hon glömde bort det. Nu vet hon vart det tog vägen. 8
Hon försöker lösa upp hårklumpen, men fingrarna fastnar i det kladdiga så att ännu mer hår klibbar ihop sig. I stället skyndar hon sig ner i köket och letar upp en sax. Pappa duschar, det hörs lång väg. Bra, då hinner hon ta bort klumpen innan han märker något. Trasiga hårstrån faller ner på köksbänken medan hon klipper, men klumpen lossar inte. Hon försöker igen, får loss en bit av den tillsammans med en massa hår som nog egentligen inte var ihopklibbat. Hon borde stå framför spegeln men den hänger i badrummet, så hon fortsätter utan. Så svårt kan det väl inte vara att få loss lite tuggummi? När pappa kommer blir han stående i köksdörren med rynkade ögonbryn. ”Varför har du min mössa på dig?” ”Kände för det i dag.” Johanna öppnar kylskåpsdörren. Hon får syn på smöret och plockar ut det tillsammans med ost och smörgåsgurka medan hon låtsas som om hon verkligen satt på sig den fula bruna mössan frivilligt. ”Jaja.” Pappa rycker på axlarna. ”Om du verkligen 9
vill ha min gamla …” Han hejdar sig när han får syn på saxen och de kladdiga hårtestarna på köksbänken. Johanna biter sig i läppen. Pappa drar av henne mössan, tillsammans med ännu mer kladdigt hår. ”Aj”, viskar hon. Tillsammans ser de hårstråna singla ner mot golvet. En del sitter kvar i mössan. Pappa nickar långsamt. ”Tuggade du tuggummi i sängen?” ”Mm.” ”Har du sett dig i spegeln?” ”Badrummet var upptaget.” Pappa suckar. Han tittar fram och tillbaka mellan mössan och det som finns kvar av håret på Johannas huvud. Sedan på klockan. Den är halv åtta. Senast kvart i måste de åka för att hinna till skolan. Pappa tar saxen och drar med sig Johanna till badrummet. Det pirrar i benen när hon kommer till skolgården. Det pirrar i hela kroppen. Hon hade varit så upptagen med tuggummit att hon glömt att vara nervös inför första skoldagen. Först nu upptäcker hon att det regnar. 10
Hon stannar. Skolgården är så stor. Regndropparna slår mot den svarta asfalten som sträcker sig från fotbollsplanen i ena änden till skogsbrynet i andra. Mitt emellan ligger skolhuset, som däremot är litet. Det ser ut som en röd sommarstuga. Hennes gamla skola i stan var tvärtom. Den låg på tredje och fjärde våningen i ett stort stenhus, medan skolgården knappt var större än trädgården hemma. Hon går vidare mot skolhuset, förbi en sandlåda, ett bollplank och några suddiga kingrutor. Var är Benjamin? Hon har så mycket att säga honom. Sist de sågs hade de planerat att de skulle hälsa på Grötölm, en gammal gubbe som bor på en holme i närheten, och försöka få honom att berätta om flickan som hoppade utför stupet. Johanna är fortfarande lite rädd för Grötölm efter allt som hände i somras, men hon måste få veta om det verkligen spökar på riktigt. Hon ser sig omkring efter Benjamin, men den gigantiska skolgården är tom och övergiven. Var är han? De skulle ju börja nya skolan tillsammans! Så får hon syn på honom. 11
”Benjamin!” Under ett litet utskjutande tak står han, precis vid skolhusets ytterdörr. Han tittar upp när Johanna ropar, ser sig förvirrad omkring när hon kommer springande. Inte förrän hon står precis framför honom tittar han på henne. Hans ögon ser rädda ut och han backar undan. ”Vad är det med dig?” frågar Johanna. ”Johanna?” Någonting verkar klicka till i Benjamin. ”Vad har du gjort med håret?” Först nu förstår Johanna att han inte kände igen henne. Hon drar handen genom det kortklippta håret, känner de hårda stråna sticka i handflatan. ”Det var ett tuggummi.” ”Ett tuggummi?” ”Ja, det låg i sängen. Sen hamnade det i håret, så pappa var tvungen att klippa mig.” Hon får syn på en rörelse i ett av fönstren och hinner skymta två ansikten tryckta mot glasrutan innan de försvinner. Innanför ser hon ett klassrum. Det pirrar till i magen igen. 12
”Vi börjar nu”, säger Benjamin. Det blir tyst när de kliver in i klassrummet. Klassen är liten, men alla stirrar. Johanna känner inte någon. Läraren sitter vid katedern och stirrar på sin telefon. ”Jag måste på toa”, viskar Benjamin. Så står hon där ensam. Klassrummet ser ut som de gör i gamla Astrid Lindgren-filmer, med kateder och skolbänkar. På varje bänk sitter en färgglad namnlapp. Maja, August, Olivia, Lukas, Hugo. Vid fönstret står två tomma bänkar med datorskrivna namnlappar. Benjamin på den ena, Johanna på den andra. Johanna vet inte riktigt vad hon ska göra. Hade inte Benjamin kunnat gå på toa tidigare? När hon kommit halvvägs genom klassrummet tittar läraren upp från telefonen. ”Åh, du måste vara Benjamin!” Va? Sa hon Benjamin? Johanna vill svara, men munnen fortsätter vara stängd och rätt som det är sitter hon i bänken. Det är första gången hon sitter i en skolbänk. Hennes förra skola hade vanliga bord. Här går det 13
till och med att öppna locket. Någon börjar skratta och Johanna vänder sig om. ”Vad är det?” frågar hon. Ytterligare någon börjar skratta, en kille med bruna ögon och en keps som det står Diesel på. En lockig tjej viskar något i örat på tjejen bredvid. Båda fnissar. Johanna känner hur benen vill springa därifrån. Hon pressar ner dem med händerna. Så får hon syn på Benjamin i dörren. Äntligen! ”Här borta!” ropar hon. Benjamin tvekar ett ögonblick innan han kommer. Ännu fler av eleverna börjar viska. Vad viskar de om? Johanna vill fråga, men håller tyst. Läraren harklar sig. Hon är lång och har svart hår som en hjälm runt huvudet. ”Då säger vi välkommen till Benjamin och … eh … Johanna och Benjamin.” Klassen mumlar något som kanske är välkomna. ”Hoppas ni ska trivas här. Ska vi börja med en namnrunda?”
*** 14
När skolklockan ringer får alla bråttom. Det slamrar i bänkar, ropas och skrattas. Mest bråttom har Johanna när hon springer ut på skolgården. Först när hon står där i regnet, mellan klätterställningen och en sandlåda där några yngre barn gräver i den blöta sanden, inser hon att ingen annan i klassen gått ut. Till och med Benjamin är kvar där inne. Det gnager och sticker i henne och hon börjar springa mot skogen. Varför skrattade de? Gjorde hon något fel? Sa något fel? Hela lektionen kändes konstig. Johanna försöker komma ihåg namnen. Hon minns Maja med det snygga sminket, som såg uttråkad ut och gillade att shoppa. August som luktade rök och hade keps. Julia, som fingrade på sitt halsband och mumlade något om hästar. Efter det kommer Johanna knappt ihåg någonting. Sa läraren vad hon hette? Johanna kommer fram till skogen som är full av tallar, enar och björkar. Det finns en massa andra träd också, men de kan hon inte namnet på. Hon sicksackar mellan stammarna, hoppar över rötter och 15
stubbar tills hon kommer till en kal klipphäll som höjer sig en bit över skogen. Där sätter hon sig med fötterna över bergskanten och tittar ner på skolgården. Försöker förstå vad det är som inte stämmer. Det är ju en vanlig skola, ändå är allt så annorlunda. Så ovant. De pratar konstigt. Tittar konstigt på varandra. Till och med läraren pratar konstigt. Men det värsta är Benjamin. Hur annorlunda han plötsligt blivit. Hur han stirrar på henne på samma sätt som de andra. Hur han tycks ha blivit en del av klassen, men inte hon. Så hör hon skolklockan. Reser sig. Bara två lektioner kvar. De är fem som åker skolbussen hem. Hon, Benjamin, Olivia från klassen och två lågstadiebarn. Efter en stund är det bara hon och Benjamin. Johanna tittar på honom i smyg. Ju längre bussen kör och ju mer hon känner igen ängarna och hagarna, desto mindre konstig verkar han. När de kliver av vid grusvägen ser han nästan ut som vanligt. ”Vad tyckte du?” får hon fram när de börjar gå. 16
”Om vadå?” ”Om skolan. Om klassen.” ”Det var väl bra.” Johanna nickar. Blöta får stirrar slött mot dem där de står i sin hage. ”Du då?” frågar Benjamin. Det tar ett tag innan Johanna svarar. ”Jag vet inte. Lite konstigt.” ”Mm”, svarar Benjamin. ”De trodde du var jag.” Johanna stannar. Stirrar på honom. ”Va? Varför det?” ”För att du såg ut som en kille.” ”Men jag är ju en tjej?” ”Men du har kort hår.” De går vidare utan att säga något mer. Var det alltså det alla skrattat åt? Att de trodde hon var en kille, bara för att håret var kort? Skorna knastrar i gruset. Ett får bräker från andra sidan stängslet, men Johanna hör det knappt. De säger hej då vid Johannas hus och Benjamin försvinner längs grusvägen.
17
*** På kvällen kryper Johanna ner i sängen och drar täcket över sig. Donkikong sitter på en hylla bredvid sängen. Solens sista strålar lyser upp hans slitna päls. ”Johanna är ett tjejnamn”, säger hon till apan, men får inget svar. ”Fast egentligen borde det kanske vara Johonna. Eller hur? Johanna. Johonna.” Donkikong säger inget, men hon hör pappa sjunga nere i köket. Hon brukar bli irriterad när han sjunger, men just i kväll känns det bra. Kanske för att det är precis som det brukar.
Kapitel 2
Äppelmos eller äpplemos?
Morgonsolen träffar Johanna när hon slår upp fönstret. Den är varm och kall på samma gång. Hon klättrar ut och sätter sig på takkupan. Härifrån ser hon vägen slingra sig genom dalen, mellan trädgårdar där ensamma robotgräsklippare fortsätter klippa trots att sommargästerna åkt hem. Hon ser havet och bryggorna. Vågbrytaren där Benjamin och hon åt vindruvor i somras. Söskär. Krågeskär med sin fyr är dold bakom Norrberget. Johanna tar blicken från havet och tittar inåt land, mot Sörberget och stupet. Hon känner hur det kallar på henne, hur hon allra helst vill springa dit för att se om det verkligen spökar. Men hon vill inte göra 19
det själv. Kommer Benjamin ens ihåg att han lovat att följa med till Grötölm? Det har gått en vecka sedan skolan började, men hon förstår sig fortfarande inte på den nya klassen. Den är så liten, trots att femman och sexan är hopslagen till en klass. Hennes fötter dinglar över de solvarma takpannorna när hon tänker på hur de skämtar. Kallar henne kille. Kallar henne Benjamin. I hennes gamla skola var de tjugoåtta elever i klassen, men trots att alla var lika gamla var alla olika. Såg olika ut, lät olika, lekte olika lekar. Till och med luktade olika. Det var inget konstigt om någon var annorlunda, för alla var annorlunda. Här är det bara hon. Hon vänder ansiktet mot solen, blundar och drar in doften från havet. Den är starkare nu än på sommaren, mindre som kaprifol och mer som salt och tång. Hela havet är annorlunda på hösten. Det förändras när sommargästerna åker hem. Johanna sätter upp handen som skydd mot solen och kisar ut över vågorna. Inte norrut, där Grundholmen och Krågeskär ligger, utan söderut mot de större öarna – 20
Kappen, Petersholmen, Stora och Lilla Garnö. Flera i skolan bor där ute. Öbarnen kallas de. Varje morgon kommer en färja och lägger till strax bortanför Sörberget, och öbarnen kliver i land. I Johannas klass är det tre som kommer från öarna – August, Ebba och Hugo. Hugo spelar fotboll och är alltid tyst. August går i sexan och pratar konstigt. Ebba, hans lillasyster, är som han fast mindre av allt. Går i femman, luktar mindre och pratar mindre dialekt. Nästan alla i klassen pratar dialekt, men bara August är svår att förstå. Han verkar nästan stolt över det, som om det är bättre att bo på en ö än på fastlandet. Det är tydligt att resten av klassen ser upp till honom, och han verkar bestämma över de andra killarna. Bland tjejerna är det Maja som bestämmer, Maja med sminket och det lockiga håret – trots att hon bara går i femman. Men inte över Johanna, åtminstone inte vad Johanna tror. Det är inte så att någon säger vem som bestämmer, mer att de andra liksom följer efter och gör likadant. Åtminstone Olivia och Ebba. Julia försöker men lyckas inte. Hon har glasögon, silverkors 21
runt halsen och luktar häst. Vincent säger att han är youtuber. Charlie och Lukas har Johanna dålig koll på. De umgås mest med August, tjuvröker i skogen och skrattar åt skämt hon inte förstår. En söt doft slår emot henne när hon klättrar tillbaka in. Äppelmos! Nu minns hon. Pappa plockade äpplen hela kvällen i går, tills han var så trött att han inte orkade koka något äppelmos. Men nu har han kommit i gång. ”Har du sovit tills nu?” säger pappa. Det känns inte konstigt längre att han har farmors förkläde. ”Nädå.” Johanna öppnar skafferiet, plockar ut knäckebröd och jordnötssmör. ”Jag har suttit på taket och tittat på havet.” Hon hämtar smör och mjölk i kylen och sätter sig vid köksbordet. ”På taket?” Pappa rynkar ögonbrynen. ”Hur kom du upp dit?” ”Vindsfönstret.” ”Såklart.” Han tar en plåt mosiga äppelhalvor ur ugnen. ”Du är försiktig där uppe, va?” ”Nej, jag dansar breakdance längst ut på kanten.” 22
Pappa suckar medan han skrapar upp äppelhalvorna i en stålbytta. ”Jaja, säg till bara vilka ben du bryter så jag vet vad jag ska säga till ambulansen. Vill du hjälpa till med äpplemoset förresten?” ”Äppelmoset!” ”Va?” ”Du sa äpplemoset!” ”Jaha?” Pappa ser förvirrad ut. ”Det heter äppelmos, inte äpplemos.” Pappa rycker på axlarna. ”Det heter ju ett äpple, inte ett äppel. Och man säger ju inte apelsnimarmelad eller hallnosylt.” ”Men man säger inte äpplepaj! Eller …” Johanna hejdar sig. Hon fick precis en idé. ”Hur mycket äppelmos blir det?” frågar hon. ”Det blir massor med äpplemos. Det ska räcka över vintern.” ”Räcker det till Grötölm också?” ”Grötölm?” ”Ja? Han gillar säkert äppelmos.” ”Det gör det väl. Om du hjälper till.” 23
Johanna springer för att leta upp det andra förklädet. Frukosten har hon glömt bort. Äppelmosburkarna skramlar i ryggsäcken när hon springer över Benjamins gräsmatta. Det är han som öppnar. Håret är rufsigt och han har sin Nintendo Switch i handen. ”Skynda dig”, säger Johanna innan han hunnit säga hej. ”Vart då?” ”Till Grötölm, med äppelmos.” Han kastar ett snabbt öga på hennes ryggsäck och nickar. ”Jag kommer.” Medan han knyter skorna börjar Gloria skälla från övervåningen. Det raspar av tassar i trappan, men när hon kommer ner är Benjamin och Johanna redan på väg till cyklarna. ”Jag har tänkt jättelänge att vi skulle hälsa på honom”, flåsar Benjamin. ”Varför har vi inte gjort det då?” Benjamin svarar inte. Han kanske inte heller vet. 24
De trampar längs skogsstigen, skumpar över rötter och vildäpplen innan de kommer ut på den smala vägen mellan fårhagen och havet. Johannas hjärta bankar hårdare när de passerar stället där de gömde cyklarna den där gången de nästan bröt sig in hos Grötölm. Den här gången cyklar de hela vägen fram och stannar på den vildvuxna gårdsplanen. Hjärtat fortsätter banka när Johanna knackar på. ”Han kanske inte är hemma.” Benjamin ser nervös ut. Johanna knackar igen. Det klickar till i låset och dörren öppnas. ”Nämen, är det ni?” Grötölm ser förvånad ut, men inte arg. Hans skägg har vuxit ut igen och han har på sig en smutsig brun kofta. Johanna känner hur Benjamin tar ett litet steg in bakom henne. ”Hej”, säger hon, så tydligt hon kan. ”Här får du några burkar äppelmos. Kan du berätta om flickan som hoppade ner för stupet vid Sörberget? Hon som spökar?” ”Ehhh …” 25
”Om vi inte stör alltså”, flikar Benjamin in. ”Nej då, inte alls.” Han kastar en blick in i den mörka hallen. ”Kom in ni. Jag sätter på en panna.” Två minuter senare sitter de i en sliten brun soffa och lyssnar på kaffebryggarens puttrande från köket. Det är stökigt. Soffan är full med smulor och sand. Johanna hade nog trott att det skulle bli rent och snyggt hos Grötölm nu när han har en massa pengar. På bordet ligger en tidning från 2017 och rummet luktar lite som … Hon hajar till. Känner igen lukten. Kaffe. Snus. Torkade blommor. Hon minns en lägenhet för länge sedan. En säng med rutigt överdrag. En tavla med en flicka på en häst. En tjock-tv och en balkong. En … morfar? ”Jag hoppas det inte blir för starkt för er.” Grötölm kommer in med kaffebrickan. Lite skvimpar ut när han ställer ner den på bordet. Johanna har aldrig druckit kaffe, bara luktat på pappas. Benjamin stirrar på koppen Grötölm ställer framför honom. Han ser blek ut. 26
Grötölm sätter sig tungt ner i fåtöljen mitt emot. Hans byxor är smutsiga och han verkar inte märka att han spiller kaffe på tröjan. ”Jaaa”, säger han, ”det är väl inte mer än rätt att jag håller mitt löfte och berättar nu när hon har gjort så mycket för mig.” Johanna ska precis fråga vem han menar, men så kommer hon ihåg – Grötölm säger han och hon i stället för du. Hon ska just svara när hon bränner tungan på det heta kaffet. ”Spöket, ja. Jag vet just inte om hon spökar längre”, fortsätter Grötölm. ”Hoppade gjorde hon, men det var längesen jag såg nåt spöke där.” Han uttalar orden som spögar och spöge. ”Har du sett spöket?” utbrister Benjamin. ”Ja, det har jag allt. Det var det många som gjorde. Evert också.” ”Farfar?” utbrister Johanna. ”Såg farfar spöket?” Grötölm nickar. ”Vi såg det samtidigt. Jag var knappt tio fyllda, han tretton–fjorton. Det var sent på hösten och mörkt som i helvetet.” 27
”Hur såg det ut?” undrar Benjamin. ”Var det genomskinligt? Självlysande?” ”Nej nej, inget sånt. Det var svart. Stort som en människa. Vi kunde knappt se det i mörkret, men vi hörde det.” ”Pratade det?” Benjamin nästan viskar. ”Pratade och pratade. Det gnällde och gnydde. Letade väl efter ungen sin där bland stenarna. Sen fick det syn på oss och så var det puts väck.” Grötölm knäpper med fingrarna så att Benjamin hoppar till i soffan. Johanna känner håren resa sig på armarna. Varför har farfar aldrig berättat om det här? ”Jag såg det bara en gång till.” Grötölm pausar för att sörpla ur kaffekoppen. ”Det var några dagar senare. Far min var ute vid fyren och jag hade stannat hos Roland i Vik till sent på kvällen. I månskenet fick jag syn på nåt svart som satt alldeles stilla nedanför Sörbergsstupet. Så reste det sig plötsligt och gav ifrån sig ett så gastkramande skrik att jag sprang hela vägen tillbaka till Vik. Sen gick jag inte nära stupet på tjugo år.” 28
Grötölm stirrar ut genom fönstret mot horisonten. Johanna och Benjamin utväxlar en blick. Benjamin ser ut att vilja därifrån. Det får Johanna att vilja fråga mer. ”Varför hoppade hon? Jag har hört att det var för att hon var med barn.” Grötölm tar blicken från fönstret. ”Jo. Men det var knappast barnet som fick henne att hoppa.” ”Vad var det då?” ”Fadern.” Johanna rynkar ögonbrynen. ”Hennes pappa?” Grötölm hostar till så det skvätter kaffe på bordet. Kanske är det ett skratt. ”Han var nog inte att leka med, han heller. Men jag menar barnets far. Pojken hon haft ihop det med. Det kom aldrig fram vad han hette, och tur var väl det. Alla visste vad han var för en sort.” Det spritter i Johannas ben. Helst vill hon hoppa upp från soffan och skrika ut – vadå för en sort? – men hon tror inte Grötölm skulle gilla det. I stället tvingar hon i sig en klunk kaffe. Det har svalnat nu, 29
men hon har bränt sig så på tungan att hon knappt känner smaken. Det blir Benjamin som ställer frågan. ”Vadå för en sort?” ”Han var tysk. En av Hitlers soldater.” ”Oj”, säger Benjamin. Johanna stelnar till. Hitler. Ett sånt där namn som vuxna sänker rösten och ser allvarliga ut när de säger. Hon tror att det har med krig att göra. Ett gammalt krig. Hon får fråga Benjamin senare. Nu har hon en fråga hon väntat på att ställa sedan de kom. ”Vad hette hon? Flickan?” ”Hon hette …” Grötölm hejdar sig, ser plötsligt orolig ut. ”Det minns jag inte.” ”Säkert?” fortsätter Johanna. ”Du såg ut som om du precis skulle …” ”Nej, vet ni vad.” Grötölm reser sig ur fåtöljen. ”Tack för äpplemoset, men nu tror jag det är dags för er att gå hem.”
31
Sommaren är slut och Johanna ska börja nya skolan. Men första skoldagen går allt fel. Hon vaknar med håret fullt av tuggummi, så att pappa måste klippa det kort. Nya klassen tror att hon är kille, och varken tjejerna eller killarna vill vara med henne. Var passar hon in? När skolan blir för konstig vänder sig Johanna mot sörbergsstupet, där en flicka för längesen hoppade ner och dog. Är det sant att hon fortfarande spökar? Varför hoppar man utför ett stup? Tillsammans med Benjamin och nya vännen Julia tar sig Johanna an ett mysterium som är större än de anar. Johanna Johonna är den andra boken om Johanna. Den handlar om hemligheter, äventyrslust och om att vara vänner trots att man är olika. Författaren Emanuel Blume skildrar hur det är att vara sig själv när andra tycker man borde vara någon annan, att hitta sin plats bland nya människor och att längta efter något man inte vet vad det är.
Art. nr beta-3751