Kapitel 1
– Lova, viskar Cleo och ser sig missnöjt
omkring i hotellobbyn. Har du tänkt på att
det bara är förstaklassare som har kommit
till Kulturskolans påskavslutning? Ändå var
vi många från vår klass som hjälpte Miranda
att pyssla och pynta i stan. Jag känner mig rätt dum.
– Äh, säger Lova, det gör väl inget. Vi får ju påskgodis, det är huvudsaken.
Påsklovet har just börjat. Cleo och Lova står vid disken på Hotell Saga och pratar
med receptionisten Sofia. Hotellet ligger
nere vid hamnen i Simrishamn, inte långt
från tjejernas deckarhögkvarter. Det är en gammal fiskebod nere vid stranden. Lova
och Cleo är privatdeckare. De löser fall som polisen inte har tid med och de letar ständigt efter nya spännande mysterier att lösa.
– Här kommer visst Miranda äntligen, säger Sofia och nickar mot dörren.
Kulturskolans ledare sveper in i ett moln
av gult och rosa. I dag har hon på sig en tunika med gula och rosa påskharar. Hennes
långa hår är flätat med ljusgult band.
– Förlåt att jag är sen. Är allt klart för vår lilla påskfest?
Sofia nickar.
– Visst. Jag har pratat lite med barnen
innan du kom. De vet om att de inte får gå in bakom skärmarna där konstutställningen
är. Och så har jag satt fram ett pysselbord, precis som du bad mig.
– Superbra! Jag kan inte nog tacka dig för att det löste sig med lokal här på hotellet.
Renoveringarna på kulturskolan har dragit ut på tiden.
– Tacka inte mig, tacka Morgan, säger
Sofia. Först ville han inte höra talas om att ni skulle vara här men sen ändrade han sig.
– Hörde jag mitt namn nämnas? säger en lång och smal man som just kommer in genom en dörr bakom disken.
– Hej Morgan, säger Miranda och sträcker
ut sin hand. Så roligt att träffa dig. Lycka till med utställningen nu. Jag kommer förstås på vernissagen på torsdag.
Morgan ler överlägset och nuddar som hastigast Mirandas hand.
– Coolt, säger han och slänger med sin långa blonda lugg. Jag hoppas det kommer mycket folk.
Påskavslutningen ska vara i ett stort rum som ligger i direkt anslutning till receptionen.
I ena ändan av lokalen står ett bord som är helt belamrat av pysselmaterial, kakfat och saftglas. När alla barn tumlat in och satt sig på var sin stol vänder sig Cleo mot Lova.
– Vem var det där?
– Morgan Bergäng. Mamma har pratat om honom. Han är en berömd konstnär,
och bror till han som äger hotellet. Hans grejer står där bakom skärmarna.
– Visst ja, konstrundan på Österlen börjar ju i övermorgon, suckar Cleo. Köer och trafik överallt.
– Ha, säger Lova. Nu låter du som de vuxna. Du borde inte klaga. Mycket folk i stan är lika med potentiellt fler brott. Vi kanske får något att hitta på under påsklovet.
– Vadå potte… undrar Cleo. Kan du inte
snacka så att man fattar.
– Sannolikheten ökar för brott, säger Lova. Det är logiskt.
Miranda harklar sig, och sen berättar hon att de ska få tillverka något till sig själva i dag. Hon delar ut mallar till både påskkort och en liten hare med korg. Lova tycker
haren ser ut som en speedad julren. Kanske har den hamnat i fel pyssellåda inne på kulturskolan.
– Jag är trött på påskpyssel, viskar Cleo när de jobbat en stund.
Hon dricker upp det sista i sitt saftglas.
– När kommer påskäggen?
– När som helst, tror jag. Det är bara att bita ihop.
Lova har inte hunnit avsluta meningen förrän Miranda klappar i händerna.
– Och nu barn …, säger hon och gör en lång konstpaus. Nu är det dags för överraskningen!
Genom en dörr i andra ändan av rummet kommer en påskhare in. Den är lång och grön och bär på en stor korg med ägg.
– Åh, så roligt, kvittrar Miranda. Nu kommer påskharen.
Påskharen plockar upp godisäggen ur korgen. Det ser fumligt ut. De grönludna fingrarna snubblar över de glatta äggen.
Faktum är att påskharen verkar nervös.
– Vad ledsen den ser ut, viskar Cleo.
Lova kollar. Jo, det stämmer. Hon har aldrig sett en så ledsen påskhare förut. Mungiporna pekar neråt. Dräkten ser gammal
och luggsliten ut. Kanske var påskhararna ledsna av sig förr i tiden?
När alla äggen är utdelade drar sig påskharen bakåt mot dörren igen. Lova knyter
genast upp bandet på ägget. Mums, det
glittrar av färgglada godisgrejer där i. Hon
sliter av pappret på en påskhare och biter
raskt huvudet av honom.
– Vilka stora ägg, Miranda! Tack! mumlar
Cleo med munnen full av skumgodis.
– Det är ni värda, säger Miranda. Så
flitiga ni har varit. Och Hotell Saga spons-
rade oss också. De har varit så tillmötesgående!
Efter avslutningen blir de yngre barnen
hämtade av sina föräldrar. Lova och Cleo
dröjer sig kvar vid hotelldisken. Morgan
fixar med papper. Sofia textar en skylt som ska sättas upp i restaurangen.
– Ät nu inte upp allt godis på en gång, förmanar Sofia och tar emot en nyckel från en av hotellgästerna. Din mamma vill säkert smaka, Lova.
– Nej då, säger Lova och blinkar mot henne. Jag lämnar alla surisarna till henne. Dem gillar jag inte.
– Okej. Nu ska jag fixa det sista med utställningen, säger Morgan och skjuter undan papperen. Sofia, om du ser brorsan så kan du väl fråga honom om han vill äta lunch med mig.
– Visst.
Lova och Cleo säger hej då till Sofia och går mot utgången. Just som Lova lägger handen på dörrhandtaget hörs ett fruktansvärt skrik.
– Neeej! vrålar Morgan. Min Afrodite är borta! Stöld! Ring polisen!
Kapitel 2
Det blir stor uppståndelse på Hotell Saga.
Inom fem minuter har två polisbilar sladdat in framför hotellet. Tre poliser rusar in i receptionen. Två av dem tar genast itu med att spärra av utanför entrén med polisens blåvita plastband, medan den tredje vinkar till sig Sofia. Sofia har de senaste minuterna varit strängt upptagen med att trösta Morgan. Han sitter i en av fåtöljerna i receptionen och gapar om att hans liv är förstört och att han förmodligen kommer att svimma när som helst.
– Kom, viskar Cleo och tar tag i Lovas hand. De har inte spärrat av utställningsrummet ännu. Vi går in och kollar.
Lova och Cleo som stått till hälften gömda bakom en av pelarna lyckas osedda ta sig in i rummet. Morgan har dragit undan skärmarna. Ett tiotal konstverk i glada färger står på vita kuber och piedestaler av olika höjd. Några större skulpturer står direkt på golvet.
– Här har nog hans Afrodite stått, säger Cleo och pekar på en tom piedestal.
– Ja, det står så på skylten här, säger Lova och tar ett steg närmare för att kunna läsa texten. Afrodite, gips, lera, stål, 25 cm. 2016.
I konstnärens ägo. Ej till salu.
– Men … vad är det här?
Cleo böjer sig ner och plockar upp något
från golvet. Det är ett grönt sidenband. Hon ropar till.
– Ser du vad …
– Sch, hyssjar Lova. Poliserna är precis här utanför nu.
Cleo stoppar snabbt bandet i fickan. Det finns inte tid att krångla med någon bevispåse.
De lyckas smyga ut i receptionen utan att bli upptäckta. En polis står vid disken med ryggen mot dem och pratar med Sofia. En annan polis sitter på huk vid Morgans fåtölj och antecknar i ett block. Förhöret verkar gå sådär, för Morgan snyftar högljutt och polisen måste ställa samma fråga om och om igen.
– Såg du någon misstänkt person? Allt är av intresse. Kanske du minns någon liten detalj?
– Jag minns inget alls, säger jag ju. Allt är blankt. Min Afrodite! Åh, min Afrodite, mitt mästerverk. Borta! Jag kan inte förstå det.
– Hallå, där, tjejer! hörs plötsligt en röst
från disken. Hur har ni två kommit in? Här
får ni inte vara!
Polisen som nyss intervjuat Sofia har vänt sig om. Han har en missnöjd rynka i pannan.
– Ja, alltså vi … var på festen, försöker
Cleo. Kanske ni vill intervjua oss?
Polismannen skakar irriterat på huvudet.
– Nej, verkligen inte. Ut genast!
– Det är vi som är Simrishamnsdeckarna,
säger Lova och sträcker på sig. Vi har hjälpt
polisen förr. Vi känner Rebecka som ju
jobbar hos er och …
– Inte läge, väser Cleo i Lovas öra. Han
får ett utbrott snart. Vi sticker.
Ute på trottoaren har en hel del nyfikna
människor samlats. En polis ser till att de inte tar sig förbi de blåvita banden och in i receptionen.
– Varför låser de inte bara dörren? säger
Lova och lyfter upp bandet så att Cleo lättare kommer under.
– Fråga inte mig hur poliser jobbar. Kanske
är de nervösa för att de fått ett riktigt stöldfall. Det händer inte ofta i Simrishamn.
– Vi behöver prata med Johan, säger Lova.
Genast. Han som är gammal polis har nog koll.
– Bra idé. Vi tar snabbaste vägen hem till honom.
De viker av från Storgatan och går in på
Repslagaregatan. Den löper parallellt med Hotell Sagas baksida. Det är inte så många
hus längs gatan och det finns inga trottoarer.
I vägkanten tittar vita och gula vårblommor
fram ur det tufsiga fjolårsgräset.
– Vad är det som ligger där borta? säger
Cleo och pekar på något grönt som skymtar i gräset en bit bort.
– Äh, det är väl en bortslängd plastkasse
bara. Det ser ut som såna som järnaffären har.
– Nej, det är något större …
Cleo börjar plötsligt springa.
– Skynda dig, Lova!
Redan på håll ser Lova att något är fel.
Cleo har tvärstannat i vägkanten. Nu står hon blickstilla med handen för munnen.
När Lova kommer fram till henne nickar hon stumt mot det gröna på marken. Det
är ingen plastkasse. Det är någon som ligger där! En tiondel av en sekund funderar Lova
på om hon har fått en överdos av påsk och börjat se i syne. Hon stänger ögonen och tar ett djupt andetag. Sen öppnar hon dem igen. Nejdå. Det här är på riktigt. Den ligger där fortfarande.
En grön påskhare i människostorlek.
Lova och Cleo har en egen detektivbyrå i Simrishamn. Där tar de sig an att lösa fall som polisen inte har tid med, både små och stora mysterier. Ja, ibland blir det nästan lite för spännande!
Det är påsklov i Simrishamn, och Lova och Cleo ser fram emot att pyssla och äta godis på Hotell Saga. Men den mysiga påsklovsaktiviteten får ett dramatiskt slut när konstnären Morgan skriker rakt ut. Hans skulptur Afrodite har blivit stulen! Rakt under näsan på Lova, Cleo och hotellets personal. Simrishamnsdeckarna tar genast tag i utredningen. Men den visar sig bli ovanligt svår, när deras enda misstänkta är … påskharen.
Art. nr beta-1573
