S a d e l v i k e n
Andy o ch Pajazzo
Cecilia Rihs Kajsa Hallström
Till Tiger och Happy, två ljuvliga katter som lämnat mig på tok för tidigt. Tack för alla promenader på ängarna, allt mys, all tröst och alla skratt ni bjöd på. Och tack för att ni skrämde bort mössen så bra. Ni har alltid en plats i mitt hjärta – och på morfars gård i Sadelviken.
Andy och Pajazzo
Beta Pedagog AB
Skutevägen 1, 432 99 Skällinge info@betapedagog.se www.betapedagog.se tel. 0340-355 05
© Text: Cecilia Rihs, 2026
© Bild: Kajsa Hallström, 2026
Författare: Cecilis Rihs
Illustratör: Kajsa Hallström
Redaktör: Erika Bengtsson
Art. nr beta-1541
ISBN 978-91-89697-76-8
Första upplagan, första tryckningen
Dardedze Holografija, Lettland, 2026
Cecilia Rihs · Kajsa Hallström
S a d e l v i k e n
Andy o ch Pajazzo
Två ponnyrumpor
– De kommer! ropar Andy.
Ida sladdar in i köket och fram till fönstret. Där står Andy och trycker näsan mot glasrutan.
Ute på grusvägen närmar sig ett moln av damm. Och ur molnet rullar en bil med hästtransport. Den sänker farten, svänger in på gårdsplanen och stannar.
– Dunder! utbrister Andy och gnuggar händerna.
Han säger alltid dunder när något är spännande eller roligt. Ida säger inte ett
knyst. I stället ilar hon bort till ytterdörren, hoppar i tofflorna och rusar ut på trappan.
– Vänta på mig! ropar Andy och följer efter.
Morfar och Andys mamma står redan och pratar med gubben i bilen. De talar med höga röster eftersom det låter bank, bank, bank inifrån transporten.
Morfar öppnar den lilla dörren på transporten och mamma kliver in först.
Under tiden går gubben till luckan där bak.
Andy är så pirrig att han knappt kan andas. Fasligt vad långsam gubben är. Måste han öppna snigelsakta? Har låsen rostat fast?
Men sekunden efter är luckan nere och
Andy ser två rumpor … Två ponnyrumpor!
Den ena är svart med svart svans. Den andra är rödbrun med lite ljusare svans.
Gotlandsrussen kommer från samma ställe men de är bara här på prov. Om det funkar ska Idas föräldrar och Andys mamma köpa dem. Tjejen som äger ponnyerna är nämligen sjuk och kan inte ta hand om dem längre.
– Jag ska kolla om nån har en stjärna i pannan, säger Andy. Stjärnor i pannor är
det snyggaste jag vet.
Han tänker precis sätta fräs mot transporten när Ida hugger tag i hans tröja. Det blir tvärstopp.
– Vi måste vänta, väser hon. Det står här.
Ida håller upp en grön bok. Framsidan
är sliten och sidorna är skrynkliga eftersom hon läser i den jämt. Tips för ponnyägare heter den.
– Hästar kan vara nervösa när de lastas av på ett nytt ställe, berättar hon med viktig min. Då är det dåligt om många människor stökar runt dem.
– Vänta är trist, muttrar Andy men stannar lydigt på trappan.
Först backar mamma ut den svarta ponnyn som heter Pajazzo. Ögonen är pigga
och manen spretar åt alla håll. Därefter backar morfar ut den rödbruna ponnyn som heter Bonni. Hon kikar under lång lugg och gäspar så att den rosa tungan syns.
Andy kan inte hålla sig längre utan skuttar ner från trappan. Men när han kliver ut på gårdsplanen minns han vad mamma sagt gång på gång. Det gäller att vara lugn när
man får en ny ponny. Inte prata högt och studsa runt som Andy brukar göra. Därför går han sakta och ganska stelt mot Pajazzo. Han vill inte svänga för mycket på armar, ben eller huvud.
– Hej, viskar han. Du och jag ska bli bästa kompisar.
Men Pajazzo har inte tid med Andy. Han stirrar på hönorna som struttar förbi. Han
spärrar ut näsborrarna, gör rädda snarkljud och stampar oroligt med hovarna.
– Stilla vännen, stilla, säger mamma med sin hästpratar-röst.
Andy tänker att det är lustigt att alla har en hästpratar-röst. Till och med han själv.
Det liksom bara blir så.
Pajazzo lugnar sig en smula men han kastar oroliga blickar mot fårhagen. Öronen spetsas och han står som en staty för att lyssna.
Bäää …
– Han kan nog inte bä-språket, skrattar mamma och blinkar mot Andy.
Andy stönar. Bä-språket. Vad löjligt …
– Jag kan väl få leda Pajazzo till hagen? ber han.
Han är faktiskt ingen nybörjare. En gång höll han i grimskaftet när en häst stegrade sig. Det gick bra fast det blev en blå tå.
Hästen råkade landa med ena hoven på foten.
– Nej, inte i dag, säger morfar. De ska vara i den lilla hagen till en början. Där kan de vänja sig vid alla nya dofter och ljud.
Andy springer genast i förväg och öppnar grinden. Och så fort morfar och mamma släpper in Pajazzo och Bonni förvandlas ponnyerna till värsta detektiverna.
De stirrar och lyssnar. Ibland luktar de på något. På marken, på buskar, på vattenkoppen, på mineralstenen. Bonni
hittar till och med en gammal hästlort att nosa på.
När hon sniffat färdigt böjer hon upp
överläppen och visar sitt rosa tandkött och sina stora tänder. Hon grimaserar länge och
Andy och Ida skrattar nästan ihjäl sig.
Bullar och grimmor
Trots att ponnyerna äntligen är på plats kan
Andy inte låta bli att sucka. Han går snart av på mitten. Så mycket längtar han efter att få pyssla med Pajazzo. Att klappa honom och borsta manen. Eller det allra bästa: att rida …
Ida verkar längta lika mycket. Hon hänger över staketet och stirrar sorgset efter Bonni.
– Hoppla, hoppla, säger morfar och skrattar sitt bullriga skratt. Vilka dystra miner. Tur att det finns fika som medicin.
Jag har bakat etthundratrettiosex kanelbullar och ni får äta hur många ni vill.
Andy och Ida himlar med ögonen. Vem bryr sig om etthundratrettiosex bullar när det finns två underbara ponnyer i hagen?
– Nä, vi vill stanna här, svarar Andy.
Morfar skakar på huvudet men traskar i väg med gubben. Mamma står kvar och ser fundersam ut.
– Lova att inte gå in i hagen, säger hon och spänner ögonen i Andy. Jag vet att ni är
duktiga med hästar men det är viktigt att en vuxen är med i början. Vi känner inte de där
två ännu. Och de känner inte oss.
– Jag lovar, mumlar Andy.
– Jag med, säger Ida.
När mamma gått sätter de sig i gräset
intill hagen. Bästa platsen i världen just nu.
– Har du sett att de har bruna grimmor? frågar Ida. Trist, eller hur?
– Mm, svarar Andy. Jag ska köpa en gul i stället. Det är snyggt till svart. Sportigt liksom. Jag är säker på att Pajazzo vill vara sportig.
– Bonni ska få en blå, säger Ida. Det är en färg som hästar kan se extra bra. Det står i boken.
– Du och din gamla bok, muttrar Andy.
Den är väl skriven på stenåldern.
– Nä, protesterar Ida. Det fanns inga pennor på den tiden.
– Fast har du tänkt på en sak? fortsätter Andy. Bonni har ingen spegel och kan inte kolla hur grimman ser ut på henne. Ida kliar sig på hakan och tänker.
– Då väljer jag grönt i stället. Grönt som gräset. Det måste vara alla hästars älsklingsfärg.
Andy och Ida fortsätter att prata om allt möjligt. Om kattungarna som föddes i torsdags. Att det är tråkigt att Idas mamma är allergisk mot både hästar och katter. Och att det är roligt att Ida ändå kan ha en egen kattunge på gården.
Under tiden har ponnyerna smugit sig närmare. Andy som lutar huvudet mot staketet känner plötsligt något varmt mot örat. Han blir så rädd att han far upp på benen och viftar med armarna.
Pajazzo ryggar förskräckt bakåt. Han stirrar på Andy som på en farlig bandit.
– Pajazzo nosade på mitt öra, viskar Andy till Ida. Han gillar nog mig.
Ute på grusvägen närmar sig en hästtransport. Den svänger in på gårdsplanen och stannar. Andy är så pirrig att han knappt kan andas. Och när transportens lucka öppnas ser han två ponnyer. Frågan är … kan en av dem bli hans?
Andy och Pajazzo är den första boken i en mysig, hödoftande serie om hästar, äventyr och livet på morfars gård i den lilla byn Sadelviken.
Författaren Cecilia Rihs och illustratören Kajsa Hallström älskar hästar. De har båda tillbringat många timmar med näsan i hästböcker och uppe på hästryggen.
Art. nr beta-1541