Peter Belsing

KRÖNIKA

Det går det med

Jag vill börja med att berätta att denna text är skälet att man känner sig ensam och vill ha folk runt skriven till tonerna av ”loungemusik”. sig. För mig var det tur att en hund kom till oss, så att

Kanske är den komponerad av någon jag nu har några trogna småflockar att träffa utomhus som på heltid sitter och pillar ihop musik varje dag om jag vill. som skall fungera bra som ett sällskap. Utan att veta säkert måste jag säga att det inte riktigt känns som att MEN ALDRIG HAR jag längtat så mycket efter att – utan den som gjort den “lagt manken till” om man säger någon som helst smitträdsla – få vara inlemmad i just så. Utan kanske mer låtit händerna göra lite vad dom mänskliga grupper. Att slippa tänka på avståndet och vill på pianot under ett antal minuter. Låtarna kan hälsa med armbåge. Att få sitta tätt på tyckas olika men växer ihop till en slags… smet. Trots en kvällsföreläsning en tisdag i novemdet fyller den sin funktion riktigt bra, för mig. Det är ber på ett bibliotek, med vanligt förkylockså lite hisnande att tänka på att just nu kanske det da människor, att få känna parfym och sitter någon i en helt annan del av världen och lyssnar vindoften i en teaterlobby samtidigt på just samma Spotifylista som antagligen heter som vi ögnar igenom föreställnings”sunday afternoon”, eller ”studying with focus” eller programmet, mamma och jag. Ha en något sådant. Musik för oss som hatar tystnaden. födelsedagsfest där jag kan lägga armen

Här på fiket är det bara jag och en man till just nu, om mina vänner. Krama dom hårt och och så kvinnan i köket som skramlar med disken. Nästan alla texter och manus jag plitat ner har skrivits i en hotellobby, på ett fik eller till och med hemma hos någon snäll vän som låtit mig låna ett hörn i soffan medan hen lagar mat eller talar i telefon. För många människor blir det så julen firas i år. På en skärm. länge när det är dags för dem att gå. Till och med att stå tätt med varandra på en manifestation i ösregn på Götaplatsen kan locka mig, och snart kan jag tänka mig att starta en studiecirkel i vad som helst bara för att få känna gruppens kraft i en ring av stolar, där igenkänIbland erbjuds jag av snälla människor att få låna deras torp eller stugor för att sitta och skriva i. Jag svarar vänligt nej. Det vore en katastrof. Om jag var en flyttkartong skulle den vara märkt “bör ej lämnas för länge utan sällskap”. Hemnet-annonser som talar om ”skyddat ensligt läge”, eller ”långt till nästa hus” får det att krypa i mig. Jag vill gärna att andra människor skall veta (ungefär) hur det är med mig och från mitt fönster vill jag gärna se en gata eller en ” Foto: LORADO/ GETTY IMAGES nandet i en delning går som en varm energi mellan alla. Jag kommer förmodligen bli sjukt intensiv när det Jag kommer förmodligen bli sjukt intensiv när det här har lämnat oss. annan trädgård där andra håller på med sitt. här har lämnat oss. För mig är inte isolering värt någonting längre. Just det kanske blir vår största vinst TYPISK FLOCKMÄNNISKA, BRUKAR jag säga om mig när pandemin till slut släppt sitt grepp om oss. Att vi själv. Ett ord som för övrigt är lika irriterande som har förstått någonting om motsatsen till isolering. Att begreppet ”känslomänniska”. Vad är det liksom? Har bilda flock. På något sätt. vi inte alla känslor? Även vi som ofta blir sittandes Och jag, som varit lite trög och anti när folk snackat med någon annans känsloutbrott i knät. Och själv- om middagar och aw på Zoom, måste genast ändra klart är vi alla flockisar. Även om några är det mer och inställning. Det duger, det är faktiskt helt okej, ja till andra mindre, så är det inte länge vi fungerar utan och med riktigt fint, att se en massa ansikten på en mänsklig kontakt. skärm.

Sådant bryr sig inte Coronan om. Den slår split i För många människor blir det så julen firas i familjer, släkter, arbetsplatser och frivilliga grupper år. På en skärm. Det går det med. Man kan som tidigare betytt allt. Jag, som har ett jobb där jag ju till och med koppla upp sig på varandras ofta lika mycket jobbar hemma som ute på andra jular. Låta andra ta del av ens egen jul i platser, blev plötsligt bara hemma under förra våren. bakgrunden. Titta till varandra lite då och Några Zoommöten behövdes inte i min verksamhet då. Eller bara finnas som sällskap, som pratoch inte ens en hotellobby fanns att tillgå. Och nu, surrande varma ljudmattor för varandra. i skrivande stund, verkar det snart inte vara någon Klara Zimmergren vidare bra idé att hänga runt på sådana platser av Komiker och radioprofil