Brevlådan

BREVLÅDAN Vi har fått brev från Yvonne Terjestam, Amosläsare och docent i psykologi vid Linnéuniversitetet, som vill dela med sig av en betraktelse:

Bevingade ord

När gubben blev röd, steg den gamla kvinnan ut från trottoaren och började korsa vägen. Bilar tvärbromsade, däck skrek. Kaos skapades på ett ögonblick. Men kvinnan gick till synes oberörd med djupt krökt rygg och blicken stadigt riktad mot asfalten. Ett mödosamt steg åt gången, en vit käpp för syns skull.

Gångtrafikanter ropade med skrämda röster. Försökte få henne att stanna upp – stoppa sin livsfarliga vandring. Men hon höjde inte blicken… gick bara vidare, kanske oförskräckt, kanske aningslöst. En tung väska fylld av mjölk, potatis och kål hängde över

bröstet. Både spetskål och blomkål. Ibland hamnade hon utanför vitmålade linjer men räddades varje gång av käppen.

Lager av kläder täckte hennes kropp. Tjockt tyg hade slitits med åren och blivit tunt. Skyddade inte längre, inte från vind, inte från kyla, inte från regn. Det enda skydd hon hade var en sjal som täckte hennes hår. Hon var späd och huden skrynklig. Som om någon ovarsamt vikt ihop den, skrynklat i knuten hand och sedan vecklat ut den igen.

JAG STOD PÅ andra sidan vägen, fyra filer bort. Bevittnade hennes ensamma vandring genom en tungt trafikerad värld. Kanske hade hon helt enkelt stängt av. Kanske av nödvändighet. Jag ville rusa fram till henne, ta hennes hand och leda in henne på trygga vägar, visa hur man navigerar i denna nya värld, köpa nya kläder som skyddar.

Grön gubbe. Övergångsstället flödade av gångtrafikanter. Jag väntade. Hon kom rakt mot mig och jag såg hennes ansikte och log. Mörka ögon log tillbaka. – Behöver du hjälp, frågade jag.

HON STANNADE UPP, tittade på mig med djupt allvar och svarade med ord jag inte förstod. Hon staplade dem på varandra, vackra ord, skyndsamma ord, korta ord och mjuka ord, långrandiga och tunga ord. Men jag förstod dem inte. Så de flög ut i världen, utan mottagare och utan omsorg, otydda i främmande land. Upplöstes innan någon förstått dem, innan någon brytt sig om deras budskap.

Jag försökte säga något, stapla mina egna ord. Men vi visste att orden var vår gräns. Leenden försvann och jag såg hennes vilsenhet i en obegriplig värld när hon försvann mellan decemberupplysta fönster och gator klädda till fest.

”Hennes ord flög ut i världen, utan mottagare och utan omsorg, otydda i främmande land.

Foto: STANISLAW MIKULSKI/ADOBE STOCK

Yvonne Terjestam

UNDER SAMMA HIMMEL

Coronapandemin tvingar miljoner människor till ett liv i extrem fattigdom och hunger.

Foto: Deborah Rossouw / Ikon

Tillsammans kan vi göra skillnad. Din gåva gör det möjligt.

SWISHA TILL 900 1223

svenskakyrkan.se/act