Jönköping Amos

Jönköping SEP 2018

Kyrkan för samman människor

DIN TIDNING FRÅN SVENSKA KYRKAN

Designern som slutade vara mörkrädd

Välkommen i Allhelgona!

Tema: Förlust

Porträttet: Clara Lidström: Från helt underbar till totalt utmattad

När någon vi älskat går bort hanterar vi förlusten på olika sätt. På ett plan fortsätter relationen för alltid. För den som förstår det blir det lättare att hjälpa andra klara sig igenom det svåra.

Frida Moisto, Jönköpings deckardrottning:

”Författandet är mitt ventilhål” Oktober 2018 ODR SAMHÄLLSINFORMATION

1

Ledare Ann Aldén

”Det blir tydligt att mörkret finns — och det gör även ljuset”

DÖDEN ÄR minst sagt dubbel. Å ena sidan

förutsägbar och ”naturlig”. Å andra sidan fullständigt apart. Vi följer dramat i skog och mark, i balkonglådor och trädgårdar. År efter år ser vi hur våren går över i sommar, hur sommaren sakta övergår i höst och hur på hösten det följer en vinter. Blommorna viss­ nar och bladen förmultnar. Livet skalas av och

”I dödens spår följer inte sällan ensamhet, tomhet och olust. Döden är allt annat än vacker. ”

de kala grenarna sträcker sig kargt mot him­ len. Vi är förtrogna med årstidernas växlingar.

Också om vintern är lång och kall kommer livet att ännu en gång ge sig till känna; i snö­ droppar, vintergäck och krokus.

Kanske är det därför sensommarens vemod växer med åren. Liksom tacksamheten. Jag lever. Jag finns till. Jag har av nåd fått ta emot ännu ett år ur den levande Gudens hand.

Livet är gåva.

FOTO: KICKI ALM

UNDER DEN kommande helgen samlas vi för att minnas de människor som inte längre lever. Dem vi älskat. Dem vi saknar. Dem vi vill minnas och dem vi vill hedra. Det gör någonting med livet att vi ibland stannar till hos de döda. Besinnar sakernas tillstånd och bejakar såväl tacksamhet som smärta och tårar. Under några dagar är det som om him­ mel och jord byter plats.

Våra kyrkogårdar förvandlas till stjärn­ himlar med tusentals ljus som lyser trotsigt och hoppfullt i mörkret. Det blir så tydligt att mörkret finns; och det gör även ljuset.

MEN DÖDEN är inte bara en naturlig följd av livet. Döden är ett svek, den är inte sällan cynisk och brutal. Den river sönder banden mellan människor och lämnar djupa sår som har svårt att läka.

Den trycker tillbaka och plattar till. I dödens spår följer inte sällan ensamhet, tomhet och olust. Döden är allt annat än vacker. Ja, döden är dubbel, den väcker en ambivalens.

DET STÅR i en av bibelns böcker att Gud ska torka våra tårar. Det måste betyda att vi har en Gud som känner med oss i vår sorg och som är beredd att gå riktigt nära.

Ett av Guds många namn är All trösts Gud. Det är ju ingen av oss som med säkerhet vet vad som möter på den andra sidan. Men tänk om det är så att när Gud har torkat våra tårar

– kan vi se lite längre och lite mer. Tänk om ljusen som brinner, på våra kyrkogårdar i hel­ gen, i själva verket är en snitslad bana. Ljus som finns där för att visa oss en väg som leder hem.

ANN ALDÉN KYRKOHERDE

Redaktion Varsågod … ... här kommer ett nytt nummer av tidningen Amos Jönköping. Den delas ut gratis som en hälsning från Svenska kyrkan Jönköping. Om du har synpunkter eller önskemål på innehåll, är vi intresserade av att ta del av dem. www.svenskakyrkan.se/jonkoping kom@svenskakyrkanjonkoping.se Telefon: 036-30 35 00, växel.

2

Redaktionen: Martin Ahlqvist, Cecilia Borglin, Frida Ohlsson Sandahl, Erik Lindfelt, Josefine Setterström och Pär Sjöstrand.

Ansvarig utgivare: Sara Grant sara.grant@verbum.se Produktion: Verbum AB Tryck: Stibo Complete 2018 Annonser: Display i Umeå AB,090-71 15 00, info@display-umea.se

En del av AMOS

xxxxxxx # 1 2018 2017 Oktober

Innehåll 5/18 4 Smått&Gott.

Avicii-mässa

Karl Jenkins Requiem

”Som en rörelse” Helgmålsringning

i Kristine kyrka 6 Möt Jönköpings deckardrottning 10 Tema: Förlust

De som gått bort finns

kvar hos oss Porträtt:

Clara Lidström

Minns de som saknas 25 Kalendarium 26–27 Designern som slutade

vara mörkrädd

28 Dalvikskyrkan 30

14

Kyrkan för samman människor på Österängen

31 Korsord 32

Krönika Karin Hagberg

6 xxxxxx # 1 2017

30 3

&gott Jönköping

Smått

Musik till tröst och glädje KOM OCH lyssna till musik till tröst och glädje under Alla helgons dag, lördag den 3 november klockan 19:00. REQUIEM av Bob Chilcott samt musik av Lauridsen och Rutter m.fl. Medverkande: Sofia motettkör, Sopran: Anna Jobrant, tenor: Peter Hjalmarsson, flöjt: Ewa Ljungberg, klarinett: Charlotta Savander, oboe: Adrian Roach, horn: Johan Innab Tiger, orgel: Anders Josefsson Aljered.

Dirigent: Annica Sjöstrand Präst: Hans Boeryd Sofiakyrkan 3 november kl 19:00

Musik under Alla själars dag LYSSNA TILL tonsättningar av

Nils Ferlin framförda av Trio Astrakan och Gräshagens Kyrkokör den 4 november klockan 16:00 i Slottskapellet

AVICII-MÄSSA 18 NOVEMBER I Ljungarum finns en lång tradition av olika körprojekt tillsammans med kören Viva och ungdomskören Vox. Tillsammans har de genom åren gjort olika typer av musikmässor, bland annat

4

musik från Laleh, Coldplay, Sting, Cohen och flera andra och i år är det dags igen!

Denna gång är det Aviciis musik som står i centrum. Varmt välkommen söndag den 18 november klockan 17 och klockan

19 till Avicii-mässan i Ljungarums kyrka.

Musiken framförs av körerna Viva och Vox med solister och kompband.

Präster: Cecilia Sjöberg och Ann Aldén

Oktober 2018

Karl Jenkins Requiem LÖRDAG DEN 24 november

klockan 18:00 framförs Karl Jenkins “Requiem” i Kristine kyrka. Ett sceniskt framförande med Kristine Kammarkör, Kören Nova och Lundbysymfonikerna.

Karl Jenkins är en av vår tids största kompositörer och hans verk skrivet 2005 är ett modernt och gripande requiem med tonsatta japanska haikudikter kombinerade med requiets mer traditionella delar.

Lördag den 24 november klockan 18:00 i Kristine Kyrka.

”Som en rörelse”

På spaning efter diakoni i vår tid GENOM SAMTAL och bibelord och illustrationer vill diakonerna Karin Ahlqvist och Charlotte Säll tillsammans med prästen och konstnären Kent Wisti reflektera över diakoni i dag, dess identitet och utmaningar. Utställningen kommer finnas tillgänglig i Kris­

tine kyrka från 12/11 och senare även i Sofiakyrkan.

DEN 19/11 kommer Karin Ahl­ qvist och Charlotte Säll till före­ läsningsserien Profundis och talar om diakonins identitet och utmaningar i Kristinagården.

Pilgrimskonfa PILGRIMSKONFA ÄR det perfekta alternativet för dig som är nyfiken på historia och de som gått före oss. Vi startar 25/11 och än finns det fortfaran­ de platser kvar. Anmäl dig redan i dag!

För anmälan eller frågor kontakta: Sofia Rosenquist, telefon 036-30 35 27, sofia.rosenquist@ svenskakyrkanjonkoping.se

Helgsmålsringning i Kristine kyrka I HÖST sänds två helgsmåls­

ringningar från Kristine kyrka i Sveriges Television. Det är prästen Pär Sjöstrand som delar tankar kring temat ”Den yttersta tiden” (24 söndagen efter Trefaldighet) och ”Guds

rike är nära” (2 söndagen i Advent). Programmen spelas in i förväg och sänds i SVT1 lördagarna, den 10 november och 8 december klockan 17:50 med Johannes Söderberg som producent.

VESPER — Varje måndag klockan 18:15 ber vi Vesper i Kristine kyrka med Ekumeniska kommuniteten i Bjärka-Säby.

Oktober 2018

5

FOTO: KICKI ALM

Oktober 2018

6

Frida Moisto Jönköpings deckardrottning

Hennes bok Som nitroglycerin släpptes i april. Under 16 veckor har den legat etta på Akademibokhandelns topplista. De första 2000 exemplaren är redan sålda, hon har fått avtal med ett förlag och en uppföljare är på gång. Möt Frida Moisto — Jönköpings egna deckardrottning.

V

i träffas på populära Bryggan vid Munksjön. Det är en av sommarens varmaste dagar och den blir inte mindre svettig av min ofrivilliga springtur.

Vårt möte inleds nämligen med en rejäl försening. Djupt försjunken i Fridas debutdeckare har jag tagit fel på tiden. Pinsamt. Med andan i halsen möts jag trots min fadäs av ett vänligt leende.

– Det gör inget. Jag har suttit här och lyssnat på en bra podd under tiden, säger Frida.

Nyfiken att få veta mer om henne, slår jag mig ner mittemot med min tekopp och bulle.

Frida Moisto är född och uppvuxen i Ljungarum. Efter studenten bar det iväg till Kalmar för sjuksköterskestudier och vidare mot Göteborg och arbete där. När hon och hennes man kände att det var dags att köpa hus, åkte de runt och tittade på olika platser. Valet föll tillslut på Ljungarum. ”Det kändes rätt” och idag trivs hon väldigt bra.

Författardrömmarna infann sig tidigt men det var hennes nuvarande yrke som fick henne att påbörja resan.

– Jag har alltid skrivit, men mest noveller berättar hon.

När jag började jobba som sjuksköterska fick jag rådet att börja med en hobby. Mina vänner red och andra tränade, men jag hade inget intresse, så jag tänkte att jag skulle satsa på skrivandet. Och så blev det, berättar Frida.

FRIDA ARBETAR till vardags på Länssjukhuset Ryhov där hon behandlar svårt cancersjuka. Ett meningsfullt arbete med ljusa stunder men som ofta är både tungt och krävan-

FRIDA MOISTO

de. Där livet inte är särskilt rättvist och Ålder: 35 år vissa dagar är Född: Jönköping mörkare än andra.

Bor: Ljungarum i Jönköping.

– För de flesta Familj: Make David och går allt bra, de flesbarnen Elvira, 6 år, och Harry, 1,5 år ta klarar sig. Men Arbete: Sjuksköterska på det är inte alla som Onkologens vårdavdelning på länsgör det. Jag lär ju sjukhuset Ryhov och författare känna patienterna, Läser: Emelie Schepp, Lars så självklart påverkar Kepler, Anna Karolina. det mig. Skrivandet är min räddning och ett sätt att komma ur de mörka. Det är viktigt att vara en bra sjuk­ sköterska och det här är mitt sätt att orka.

FÖRFATTANDET ÄR hennes ventilhål som påverkas av var-

dagen. Ju dystrare arbetsdagar desto mer, intensivare och elakare skriver hon. Hennes personlighet utstrålar mycket värme och ödmjukhet. Det är därför svårt att förstå att det kan komma så mycket elakt i skrift från henne. Men skenet kan uppenbarligen bedra.

– Det är många som har frågat, hur kan du skriva en så läskig bok, du som är så snäll och glad? Men nej jag har inga problem med att vara riktigt dum i text. Det är till och med väldigt befriande att mörda folk i skrift, skrattar Frida men blir mer allvarlig när vi pratar om hennes egna erfarenheter.

FORTSÄTTNING

Oktober 2018

7

FOTO: KICKI ALM

”I dag är jag inte rädd för någonting längre och har en ganska lättsam inställning till allting. Vad är det värsta som kan hända?

För att livet inte alltid är rättvist har hon nämligen själv fått känna på. Dottern Elvira föddes svårt sjuk och hennes första år till­ bringades på sjukhus. Istället för att vara den som tog hand om patienter och anhöriga, befann Frida sig plötsligt på andra sidan.

Yrkesmässigt lärde hon sig mycket om vad det betyder att vara närvarande och ta sig tid. På det personliga planet beskriver hon perioden som ”den svartaste i sitt liv”. Exis­ tentiella frågor som ”Om allt har en mening” och i så fall ”hur då?”, var sådant som hon funderade över och inte riktigt kunde få svar på. Det gjorde också att kyrkan – som hon som tonåring i Ljungarum var engagerad i – kom att kännas alltmer avlägsen. Idag blir det mer sporadiska gudstjänstbesök, naturen är hennes viktigaste kyrka.

ORON OCH ovissheten om dottern skulle klara sig satte sina spår. Hon kände sig mest arg. För att komma vidare fick hon rådet av sin mamma att gå i samtalsterapi. Efter några besök kunde hon se på det som hänt på ett annat sätt. I dag beskriver hon sig som en Fri­ da före och efter dotterns sjukdom. En Frida 2.0 som är mer orädd och väldigt tacksam för det hon har.

– Det gjorde mig otroligt fri. Idag är jag inte rädd för någonting längre och har en ganska lättsam inställning till allting. Vad är det vär­ sta som kan hända?

Den inställningen och stödet från maken gjorde att hon till slut bestämde sig för att uppfylla sina författardrömmar på egen väg.

– Jag hade först tänkt att skicka manuset till de stora förlagen, men när jag fick höra att de får flera tusen deckarmanus varje år och bara ger ut två eller tre av dem så bestämde jag mig för att köra själv. Även om boken inte skulle sälja, så kände jag att det inte var hela världen. Jag var mest glad över att ha skrivit den, berättar hon.

MED EGNA medel tryckte hon 2 000 exem­

plar och med hjälp av vännen Ida Rydh som skötte marknadsföringen gick allt över för­ väntan. Boken blev snabbt populär bland de lokala handlarna och sålde till och med slut.

Nu har boken legat etta på Akademibokhan­ delns topplista här i Jönköping i 16 veckor

8

Boken Som Nitroglycerin

Frida Moisto ska fortsätta med sitt arbete som sjuksköterska. Skriva och jobba går hand i hand säger hon.

(27/9). En milstolpe hade nåtts. Fler böcker sålda än självaste Camilla Läckberg gjorde med sin debutbok. Inte illa. Fler böcker trycktes upp och en dag kom det efterläng­ tade samtalet. Ett bokförlag hade fått nys om henne. Det ledde till ett kontrakt med förlaget Bokfabriken som ska ge ut Som nitroglycerin som ljudbok och pock­ et. Förlaget har även köpt rät­ tigheterna till hennes nästa bok.

Så hur blir det då med jobbet som sjuksköterska framöver?

– Nej jag har inga planer på att sluta. Jag trivs bra och att skriva och jobba går hand i hand, avslutar Fri­ da och lämnar över min bok som numera är signerad med en hälsning.

Som Nitroglycerin är en fiktiv brutal deckare som utspelar sig i Jönköping, en gudfruktig stad där ondskan lurar under den perfekta ytan.

Handling: När Niklas Bromander, känd som djävulens advokat, påträffas död i ett garage i centrala Jönköping får kriminalkommissarierna Lisa Engström och Sten Johansson fallet på sitt bord. Fallet skaver eftersom Niklas Bromander några år tidigare fått en polismördare frikänd. I samma veva försvinner Bromanders äldsta dotter spårlöst.

Lisa Engström, som trots sin unga ålder är ökänd inom poliskåren för sitt heta temperament, är den enda som högt uttalar orden alla på polishuset egentligen känner – att Niklas Bromander bara fått det han förtjänat.

Snabbt inser utredarna att allting inte är som det ska i den välutbildade, högpresterande familjen.

När bilder på en fastbunden naken Hanna Bromander plötsligt dyker upp drar jakten igång på allvar. Ganska snart vänds misstankarna mot en samtalsgrupp för utsatta kvinnor. Är det någon av kvinnorna som kräver hämnd?

Eller ligger hotet närmare än så?

(Källa: fridamoisto.se)

KICKI ALM

Oktober 2018

Stöd de tsunamidrabbade i

Indonesien

CMYK COLOURS C: 100 M: 57 Y: 0 K: 40 C: 5 M: 100 Y: 71 K: 22 C: 0 M: 1 Y: 0 K: 51

Swisha din gåva 9008913 Märk: Indonesien

www.maf.se MAF Sweden • tel: 013-35 39 60 • e-post: office@maf.se • bankgiro 900-8913

Resor med FOCUS TRAVEL Israel i lugnt tempo 9-16 april 2019

Jokkmokks marknad och Ishotellet Jukkasjärvi 6-11 febr. 2019

Holland i tulpanernas blomningstid 10-15 april 2019

Pilgrimsvandring Camino de Santiago 4-12 maj 2019

Vi säljer flyg och paket för privata resor och har du en grupp som vill resa, ring eller e-posta din fråga till oss!

Jönköping • Tel. 036-30 26 50, telefontid mån-fre 10-18 info@focustravel.se • www.focustravel.se

Tema Förlust

De som gått finns kvar Många av oss umgås med de döda. För det mesta talar vi inte om det, vi är rädda för att framstå som helt fnoskiga. För forskaren Annika Jonsson är det dock helt klart: När någon vi känt och älskat går bort kan vi inte bara stänga av relationen.

ANNIKA JONSSONS forskning är personlig.

Hon har djupa samtal med människor som ibland för första gången berättar om hur de fortfarande relaterar till de kära som saknas dem. Lyhördhet är hennes arbetsredskap.

– Jag ställer inte människors erfarenheter mot någon slags normalitet. Jag har varit ganska nära mina informanter i intervjuerna, jag är nyfiken på deras erfarenheter.

Redan som liten märkte hon att människor agerade väldigt olika när någon dog. Vissa

10

döda pratades det inte alls om. De bara försvann. Andra fanns fortfarande med i samtalen långt efter sin död.

– Jag minns att jag grunnade mycket på det. Jag var förundrad, undrade om de fanns på riktigt eller inte. Det var klurigt.

EN ÖPPEN atmosfär är allt som krävs för

att konturerna ska bli så mycket tydligare, närvaron så mycket påtagligare. Och man kan undra vad som skulle hända om vi

vågade mer, om vi talade oftare. Om vi hade ett bra språk för det.

HON LETAR själv ord när hon ska berätta om varför vissa människor glöms, varför anhöriga inte aktivt vårdar relationen i samtal eller minns genom tända ljus eller minnessaker.

Ibland är alltför mycket smärta är förknippad med den döde. Då glömmer man inte nödvändigtvis, men smärtan kommer fram vid varje minne och relationen blir svår att upp-

Oktober 2018

FÖRLUSTEN

rätthålla. Vi har inget ord för detta hinder för tröst och närvaro.

– Kulturellt har vi inte ett så utvecklat språk för att beskriva våra upplevelser i relation till våra döda. Människor kan få kämpa hårt i intervjuerna för att sätta ord på vad de känner. Men vissa klarar det bra, de kan ha utarbetat ett språk i familjen för samtal om dem som dött.

Där det finns så mycket förtroende att man kan prata fritt, utan rädsla för att kallas irrationell eller konstig, så händer något. En gemensam begreppsram blir möjlig. Det går att säga att farmor finns i den gamla kökssleven som fortfarande används, och alla förstår.

MEN DÅET och nuet flyter bitvis ihop. Annika Jonssons erfarenhet är att de som bejakar sina relationer till de döda ganska ofta talar om dem i presens. Ibland är de så självklart inkluderade i vardagen att det under inter-

”Vi är inte så sekulariserade som vi tror.

Större undersökningar visar att ungefär hälften av alla svenskar tror på något efter döden.” vjun har varit svårt att lista ut vem i släkten som lever och vem som inte längre gör det.

Annika Jonsson hoppas att hennes forskning ska ge oss ett nytt sätt att se på sorg.

– I djup sorg, när man verk-

FOTO: GETTY

bort hos oss

av en kär släkting eller nära vän är permanent på ett plan, men på ett annat finns de vi älskar och saknar alltid kvar med oss. Den kunskapen hjälper oss när vi sörjer, eller möter andra som går igenom det svåra.

ligen skulle behöva få prata på ett ocensurerat sätt om sina upplevelser, har jag sett att människor kommer i kläm. Människor har svårt att beskriva närhet till den som har dött utan att också ta avstånd från fnoskighet. De känner att de måste värja sig mot anklagelser som kan komma – att de skulle vara förvirrade, lite tokiga, eller kanske troende. ÄR DET sekulariseringen som har ställt till

det så illa? Både ja och nej, menar Annika Jonsson.

– Vi är inte så sekulariserade som vi tror. Större undersökningar visar att ungefär hälften av alla svenskar tror på något efter döden. Och upplevelsen av att döda personer är närvarande leder in på frågan om ett liv efter döden.

MARIKA SIVERTSSON

FORTSÄTTNING Oktober 2018

11

Tema Förlust

”Jag tror människor kan se att jag förstår” Steve Sjöquist har sett sina vänner dö. Han har förlorat sin man och själv varit nära döden.

I dag är han sjukhusdiakon och hjälper andra människor att hitta mening och kraft i tillvaron.

”Tyst kunskap handlar om vad du utstrålar.

Jag kan säga att det här känner jag igen, och jag behöver inte berätta mer.”

STILLHETEN I atmosfären är påtaglig. Bara

diakonen Steve Sjöquist är på plats i Sjukhuskyrkan på S:t Görans sjukhus i Stockholm.

Nybryggt kaffe hälls upp. Det kan bli många koppar på en dag, det är en välbekant ritual som ger trygghet även då ett helt liv har slagits i spillror.

Steve Sjöquist är bra på trygghet; att tillsammans med den drabbade stå kvar i övergången från det självklara livet till något nytt och okänt, ofta skrämmande. I hans eget liv är gränssituationerna definierande. Så han litar till sin erfarenhet och kliver in, ibland orädd, ibland livrädd.

– När jag kallas akut vet jag aldrig vad som möter mig.

Det är en träningssak. Att inte smita, att våga gå in i det och lita på att erfarenheterna bär. Att ha tillit till att vi får de verktyg vi behöver.

STEVE SJÖQUIST har haft hiv i 30 år. Den tillvaro han och hans olyckskamrater har levt och dött i är inte möjlig att föreställa sig för dem som levt utan diagnos. Det var en tid när skammen ibland var värre än sjukdomen.

Han ser hur skammens tagg också sitter i människor på avdelningarna för missbruk på sjukhuset. Där hänger han gärna. Där har han hopp att ge.

– Skam kan äta upp dig inifrån. Det är viktigt att hjälpa den som drabbats av det till insikt. Skammen krymper dig som människa, den har du aldrig någon nytta av.

NÄR HAN själv fick sitt besked var han 31 år, frisk och stark. Året var 1987. Steve Sjöquist var nyss hemkommen från utlandsjobb i Saudi­arabien och USA. Han landade rakt i den hiv-hysteri som rådde i Sverige.

Då fanns inga mediciner. Många lät bli att

12

ningar, jag kunde inte krympa mitt liv och sitta som en passiv åskådare medan det tog slut. ÅR 1996 låg Steve Sjöquist på SÖS nästan ett

Steve Sjöquist är diakon på S:t Görans sjukhus i Stockholm.

testa sig, för vad skulle de med en dödsdom till? Själv behövde han få veta. Trots chocken fanns en lättnad i beskedet. När han insåg att tiden var utmätt ville han ge den värde. Han blev volontär och jobbade med andra drabbade, skrev böcker och artiklar, hjälpte, debatterade och levde.

HAN UTSATTE sig, känslomässigt. Inte bara

förlorade han många vänner. Han fick ännu fler sjuka vänner i sitt engagemang som volontär. Vänner som dog. Vänner som tog sitt eget liv – de som kände att det redan var förlorat, taget.

– Det var många, många förluster under de åren. Jag ville stå innanför. Jag engagerade mig av rädsla och för att få kontroll, för att ta kommandot över mitt liv. Konsekvensen blev att jag såg människor insjukna och dö. Öppenheten och det intensiva arbetet var en överlevnadsstrategi.

– Jag har fått jobba med skammen. Jag valde att vara öppen mot mina föräldrar och även mina vänner. Jag behövde andra människor om jag skulle klara det som låg framför mig. Och jag behövde mål och utma-

helt år. Medelåldern på den avdelningen var inte hög.

– Vi satt där med våra droppställningar och vår middag, och så hände det att någon sa ”nu orkar jag inte mer”. Sen dog de. Det var väldigt smärtsamt.

Vi kan styra vår livskraft, det har Steve Sjöquist sett på nära håll. Men när det är slut, då är det slut. Han själv väntade in döden när bromsmedicinerna kom, men han ville inte dö utan lät han sig experimenteras på. Och nästan över en natt kom livet tillbaka.

Tankarna att bli diakon fanns redan, men det blev han först 2012. Nästa svåra slag låg några år framåt i tiden. Steve Sjöquists sambo, Bengt, tog sitt liv.

– MITT SÄTT ATT överleva har varit att res-

pektera att han inte såg något annat val. Det är en stor sorg och förlust att vara den som står närmast och inte kunna stötta. Men även om vi lever nära någon är vi ensamma, på ett sätt. Den ensamheten kan bli en avgrund.

Man får aldrig isolera sig, upphöra att kommunicera.

Tilliten han har när han tillsammans med en svårt drabbad människa ställer sig i det mörka och låter det vara mörkt, den har stärkts i alla hans förluster. Att använda de svåra livserfarenheterna för att hjälpa människor, det är att ge dem mening.

– Tyst kunskap handlar om vad du utstrålar. Jag kan säga att det här känner jag igen, och jag behöver inte berätta mer. Jag tror att människor kan se och känna att jag förstår. l

Oktober 2018

Tema Förlust

Minns de som

saknas

Obon

JAPAN Obon är en traditionell buddhistisk festival som firas främst i Japan under augusti månad. Folk reser hem till sina födelsestäder för att samlas och minnas de som gått bort. Tusentals papperslyktor tänds och får segla iväg på vattendrag eller pryda templen. I Kyoto tänder man stora brasor, vars ljus ska hjälpa de döda in i dödsriket.

Diá des Muertos MEXIKO Den mexikanska helgen för att minnas de döda är en blandning av kristen tro och uråldriga traditioner, och de traditionella färgstarka dekorationerna har blivit populära i hela västvärlden. Genom parader, fester, god mat och färgstarka dekorationer firas de bortgångna släktingarnas liv. De glatt målade dödskallarna har sina rötter bland aztekerna.

Pchum Ben

Gai Jatra

NEPAL En av Nepals mest poplära högtider är Gai Jatra, kofestivalen, då alla familjer som förlorat en anhörig under året som gått leder en ko genom byn i en parad. Har man ingen ko går det bra att klä ut ett barn till kossa istället.

Festivalen har hinduiska rötter, och kon ses som särskilt helig och en vägvisare för de avlidna in i dödsriket.

KAMBODJA Någon gång i september eller oktober varje år firar khmererna i Kambodja Pchum Ben. Under 15 dagar anses gränsen mellan de döda och de levandes värld vara som allra tunnast, och de döda sägs vilja söka upp sina levande anhöriga för att gottgöra sådant de gjorde fel i livet. Mat, dryck, ljus och rökelse offras till de dödas själar för att visa att de är förlåtna.

KINA I Kinas firas i början av april Qing ming-festen, då man städar avlidna släktingars gravar och bär dit gåvor i form av mat och låtsaspengar. Maten äter man upp själv efteråt, men låtsaspengarna bränner man för att de ska nå de döda. På senare år har det blivit populärt att bränna andra gåvor i papper – miniatyrer av märkesskor, fin alkohol, hushållsapparater och dyra klockor.

Qing Ming-festen Oktober 2018

13

Porträtt Clara Lidström

Hon hade precis allt. Sedan sa det pang!

Clara Lidströms resa från att bara vara helt underbar till att bli totalt utmattad har varit minst sagt svajig och omskakande. Men nu ljusnar det. Nu ser hon framåt igen. Och i mars kommer hennes tredje barn.

TEXT: GÖRAN TONSTRÖM FOTO: MARCUS GUSTAFSSON

”Att bli utbrä kändes skam 14

nd ligt”

Clara Lidström. Ålder: 32 år.

Sysselsättning: Bloggare på under­ baraclaras.se, författare, krönikör, föreläsare, fotograf.

Bor: I en by utanför Umeå med 300 invånare.

Familj: Maken Jakob och sönerna Bertil och Folke som i mars får ett syskon.

Hunden Melker tillhör också hushållet.

Aktuell: Med boken Hjälp jag är utbränd som hon skrivit tillsammans med Erica Dahlgren, som hon också gör podden En underbar podd med.

15

De första tecknen kom strax efter att andre sonen Folke hade fötts. Clara hade svårt att acceptera att något kunde vara fel.

H

on var ju så ung när allting började. På många sätt bara en flicka, lite naiv och inte särskilt upptagen av tankar kring jobb, försörjning och sånt. Men hon hade alltid gillat att berätta för andra om sig själv. Om vad hon tyckte om och vad hon inte gillade. Om sina tankar kring tro och feminism, om relationer och inredning.

Så föddes Underbara Clara, bloggen som blivit en framgångssaga. Men med ett namn som kan upplevas som rätt provocerande.

– Jo, namnet har jag ångrat många gånger, men jag satt hemma och letade helt enkelt efter nåt som rimmade. Det fanns faktiskt ingen annan tanke än det, konstaterar hon.

Vi sitter på Umeås sista café av den där riktigt gammaldags sorten med plyschtyger i stolsdynorna, spegelväggar och en disk där det läckra brödet exponeras. Mellan oss på bordet står ett par rejäla kaffebaljor och ett lätt sorl och slammer fyller rummet.

– Sedan kan det förstås vara rätt pinsamt att ringa upp nån och säga: Hej, det är Clara Lidström och få svaret Clara vem? Underbara Clara, hör jag mig viska då.

SAMTIDIGT HAR namnet fastnat och allt

negativt vägs upp av det positiva. För på bloggen har hon fått göra saker hon tidigare bara drömt om. Ge ut böcker, föreläsa, resa. Så mest känner hon en stor tacksamhet.

Det var i september 2006 som Clara Lidström började blogga under namnet Underbara Clara – the kristet, fashionistiska, feministiska alternativ du älskar.

– Det var inte så stort i media att skriva om bloggar då, och även om den blev stor var det ingen som direkt lyfte fram den. Mamma dog 2008 då jag bloggat i två år. Bloggen tog fart när jag flyttade ut på landet strax därefter. Jag var någonting nytt och spännande och det gav mig mycket uppmärksamhet.

Skulle du ha startat på samma sätt idag?

– Det tror jag för jag har alltid tyckt om att dokumentera mitt liv, skrivit dagbok och så.

Men jag hade nog börjat lite senare i livet och det hade knappast blivit lika stort.

När Clara började undrade folk: Hur kan du så öppet berätta och visa vem du är och vad du heter? I dag har alla Instagram där de i detalj fotograferar och beskriver sina liv.

Vad är det i detta som tillfredsställer oss?

– Ibland hör man att bloggare saknar riktiga vänner och har ett överdrivet bekräftelsebehov, men när jag började var det många vanliga kvinnor som slog igenom. Som kanske bodde i en liten håla på landet, var förskol-

16

”Visst trampar man snett ibland men oftast lär man sig. För vem är bäst på att cykla? Den som gör det två gånger om året eller den som gör det varenda dag?” lärare och hade ett bra liv. Men de saknade väninnor som såg vad de sysslade med. Så föddes tanken att lägga ut det på internet och där fick de plötsligt beröm och hörde hur duktiga de var. Vad den närmsta omgivningen inte förmådde ge, fick de på nätet och sånt växer man av. Mest pratas det om det negativa, men det finns något väldigt positivt i det också.

Men någonstans finns det väl gränser?

– Visst trampar man snett ibland men oftast lär man sig. För vem är bäst på att cykla? Den som gör det två gånger om året eller den som gör det varenda dag?

CLARA HAR alltid skrivit om det privata, men hon har låtit det gå en tid och inte berört det som gör ont i realtid. Skriva kan man göra men inte publicera det för då är det så skört att få kritik tycker hon.

– När jag blev utmattad väntade jag i ett halvår innan jag berättade på bloggen. Jag orkade inte dela med mig och höra vad läsarna tyckte. Och så har jag gjort ibland, väntat ett tag och därefter berättat. På så vis kan man försäkra sig om att inte skriva något man sen får ångra. Som kändes för intimt att berätta när man mådde som sämst.

Men nu går det bra att berätta om utmattningen och det har Clara gjort med vännen och kollegan Erica Dahlgren i boken Hjälp jag är utmattad (Norstedts). Erica, visade det sig, hade också drabbats, så plötsligt var de två som delade samma erfarenhet.

– Jag är så glad att jag hade Erica i detta för man tror att man håller på att bli galen.

När man inte längre kommer ihåg hur man öppnar ytterdörren utan bara står och krafsar på den kan man verkligen börja fundera över hur det är ställt. Så det var en väldig tröst att ha någon att dela den här resan med.

DET VAR på våren 2015 och Clara hade fått sin yngre son Folke ett halvår tidigare. Hon slutade amma, kände sig trött och håglös men tänkte att det var hormonerna som skulle ur kroppen. Fast eländet bara fortsatte.

– Så kraschade det på alla fronter och det var det sammantagna, ingen enskild dramatisk händelse som utlöste allting, säger hon.

På hösten började hon inse att det något var fel på riktigt. Nån bristsjukdom kanske?

Med ångest och hjärtklappning som följd.

– Jag hade inte haft panikångest sedan min mamma var som sjukast och hade inte en tanke på att jag var utarbetad.

Hon gick till en psykolog och bad om snabba lösningar för att kunna börja jobba som vanligt igen. Men psykologen sa att Clara var utmattad och deprimerad,och ville sjukskriva henne på heltid.

– Glöm det, sa jag och gick hem för att ta det lite lugnt och se om det blev bättre. Men det blev inte bättre. Till sist måste jag erkänna att hon hade rätt. Då blev jag jättedålig.

Hur var det att se sig i spegeln som

Oktober 2018

Porträtt Clara Lidström

fullskriven kalender. Ända tills man kraschar.

Då säger de: Men herregud, vilka höga krav du har på dig själv och vänder det emot en.

Varför har du inte sagt ifrån, satt gränser?

Vilka politiker med visioner finns idag då allt handlar om ekonomi och bruttonationalprodukt? Vi har fått ett ytligt samhälle där vi inte är särskilt andliga.

CLARA LIDSTRÖM är själv kristen,

men hade inte någon kristen uppväxt utan hittade sin tro vid arton års ålder vilket hon heminredning, loppisar, mat, tycker är skönt eftersom det bak och odling – Clara har givit givit henne frihet från krav ut ett stort antal böcker för på hur hon ska vara som trobåde stora och små. Det tänker ende. hon fortsätta med, men – För mig är tron att flytta numera sätter hon gränser för fokus till något mycket viktisig själv. gare än det som jag står mitt i. Att inse min egen futtighet har varit väldigt skönt, säger hon.

Clara hade tre tjejkompisar på gymnasiet som var pastorsdöttrar. De var väldigt karismatiska och trygga och hon tyckte att det fanns ett sken runt omkring dem som hon var avundsjuk på. De verkade må så bra och känna sig älskade och trygga och de drog med henne på Alpha-kurser och bibelstudier där hon var väldigt kritisk och sa emot.

– Men det fanns vettiga vuxna som kunde Är du en duktig flicka? svara på mina frågor. Sedan bidrog det säkert – Jo, och det har jag nog mycket från mig att min mamma var sjuk för allting blev så själv. Samtidigt har jag alltid varit lite stolt allvarligt. När alla andra kände att de gick ut i över att minsann inte vara en sådan som livet då de tog studenten tyckte jag att allting städar utan jag dricker mitt kaffe först, äter tog slut. Min trygga plats var borta. Att ha kakor och har det skönt. Därefter gör jag det kyrkan och ett sammanhang hjälpte mig där. tråkiga. Men man kan inte ha en mall för hur man ska leva och tänka att den ska jag följa.

Livet förändras och då måste man förändra.

NÄR BLOGGEN drog igång 2006 var det många som reagerade på att den både var Vad har du lärt dig av allt som hänt? feministisk och kristen. Det kunde man väl – Jag hade gärna sluppit upplevelsen av inte vara heller? sjukdomen men inte velat vara utan erfaren– Jag gillade att provocera och sättet jag heten. Jag har lärt mig att vara rädd om andra kunde göra det på här i Umeå, där alla är vänmänniskor. Samtidigt har jag lärt mig att när ster, veganer och feminister, var att bli krisman är en person som andra går till för att få ten. Att säga Jesus högt så att folk hörde det. hjälp så är det lätt att börja tänka att man gör Även mamma och pappa, som var ateister, det för att man är så snäll. Men jag gör det ju tyckte det var förfärligt att jag blivit kristen för att föda mitt ego. Jag får kickar av att vara och skulle vuxendöpas. Men det var ett sätt en person som löser saker åt andra. att göra tonårsuppror på mot min familj.

Men ska man bli frisk orkar man inte vara Men upprorens tid är över nu. Och sjukdoden där personen längre utan måste bli en mens, hoppas Clara som tycker att det blivit som säger nej. Clara gillar folk som har det roligt att leva igen, både i nuet och framåt. lite skitigt hemma, som bär på några trivselDet känns viktigt att leva det liv som man kan kilon och sitter i solen med en folköl i handen stå för. I mars föds hennes tredje barn. Och och magen bar. Och hon tycker att de som jo, hon har anställd en assistent som hjälper förmår njuta av livet är bra personer. henne med att planera. Så det blir kanske en – Vi lever i ett samhälle som premierar rejäl mammaledighet den här gången? att folk jobbar ihjäl sig. Det är fint att ha en

MODE,

Underbara Clara just då?

– Det kändes väldigt skamligt. Jag hade ju skrivit så mycket om downshifting där värde mäts i tid snarare än i pengar och det materiella. Prisat det fantastiska livet på landet och berättat om hur bra jag hade löst allting. Så det var en riktig käftsmäll.

Under några månader gjorde hon i princip ingenting annat än överlevde. Hon fixade något inlägg om dagen på bloggen där hennes läsare inte visste hur hon mådde. Flera klagade över att hon var tråkig och tyckte att det hon skrev var dåligt. Hon steg upp på morgonen och såg till att hennes barn fick kläder på sig och sen skjutsade hennes man iväg dem.

Sen gick hon och la sig igen, drog täcket över huvudet och sov till eftermiddagen.

Den akutfasen varade i tre månader och det var då som Erica Dahlgren hörde av sig och mådde precis lika dåligt. Tillsammans insåg de motvilligt att de var utmattade och började försöka göra något åt det. Hur de bar sig åt kan läsa om i deras bok.

Hur långt tillbaka sträcker sig dina rötter till depressionen tror du?

– Jag är helt övertygad om att det hänger ihop med min mammas död. Sorg blir ju som en ärrvävnad så vissa delar av en stängs av men är för alltid lite tilltufsade. Vilket också gör en skörare. De tio åren av mitt liv, de fem från att mamma blev sjuk till de fem efter hennes död, var jättekonstiga. Speciella och hemska på alla vis. Sen började det flyta på med jobbet och bloggen och jag kände att jag fixade det, att jag kunde leverera. Jag hade inre resurser att klara av det vilket ledde till någon sorts inre eufori av att vara den jag varit innan mamma blev sjuk.

# X 2018

”Vi lever i ett samhälle som premierar att folk jobbar ihjäl sig. Det är fint att ha en fullskriven kalender. Ända tills man kraschar.”

17

Spaning Förlorade möten

Utan möten går tilliten förlorad När vi hukar bakom datorskärmen eller stirrar i mobilen och surfar på sociala medier avtrubbas vår nyfikenhet och empati. Vi utmanas aldrig om vi matas med sådant vi redan vet och blockar dem som inte är som vi. Utan möten öga mot öga försvinner helt enkelt vår tillit. ­NÄTTROLL, FAKE news och allmänt ohyfsad ton. De sociala mediernas baksida har blivit alltmer tydlig. Att inte se eller kanske någonsin ha träffat dem vi resonerar med gör oss mindre empatiska.

Det får också många att tveka till att ge sig in i diskussioner, en del att lämna mediet. En av dem är författaren och poeten Henry Bronett, som valt att kraftigt ransonera Facebook. Det har bara lett till positiva saker, tycker han. ”När man vistas mindre på Facebook eller ute på kommentarsslagfält och läser mindre hysterirubriker som beskriver allehanda hemskheter i både ord och handling, då dövas man mindre. Hjärna och hjärta hörs bättre och då framträder en annan sida av vårt land och livet. En där människor vill genuint väl och är kapabla att förändra något till det bättre, att göra något vackert”, skrev han i ett inlägg där han kort utvärderade beslutet.

Han utvecklar resonemanget när vi möts öga mot öga.

– Samtalet är allt. Det är där vi blir till, ”i ett sant möte kan vi ana Gud”, skriver

18

Martin Buber. Hur ska vi bli till på sociala medier? Där kan man häva ur sig vad som helst, sociala medier främjar larmet som bara dövar oss. Ur stillhet kommer allvaret.

Facebook främjar mer narcissismen och förhindrar verkliga möten, anser Henry Bronett.

– Dataskärmen blir en spegel. Vi talar till oss själva, eller snarare till bilden av oss själva.

TILLITEN TILL andra människor och samhäl-

let är unikt hög i Sverige och övriga nordiska länder. Men under 2010-talet har den minskat, framför allt på grund av ökad sociala och ekonomiska klyftor. Det finns även andra faktorer som bidrar. Ett råare nätklimat kan tyckas vara en mindre del i sammanhanget, men ändå påverkar det oss.

Att tillbringa mycket tid på sociala medier gör oss till sämre människor, anser den

amerikanske internetpionjären Jaron Lanier.

Det är ett av hans argument i en ny bok för att lämna Facebook. Mediet främjar dem som skriker högst och förstärker våra sämsta egenskaper, minskar vårt förtroende för omgivningen, anser han.

DET HAR stöd i forskningen. Något viktigt går

förlorat när vi inte möts.

– När vi saknar ögonkontakt och inte ser kroppsspråket blir vi sämre på att förutsäga avsikter. Det blir svårare att förstå hur det känns för den andra. Vi kan inte känna av andra människors känslor, vad de uttrycker omedvetet, säger psykologen Bo Hejlskov Elvén. Öga mot öga använder vi inte lika hårda ord och det blir lättare att klara ut missförstånd.

Oktober 2018

”Dataskärmen blir en spegel.

Vi talar till oss själva, eller snarare till bilden av oss själva.”

– Använder vi inte vår empatiska förmåga tillräckligt ofta blir den nog inte så lätt att aktivera, vi blir avtrubbade. Nätsamtal där misstro är en bärande del gör kanske att vi tror att andra är mer opålitliga, vilket vi kan anta minskar vår tendens att använda empatin, säger han.

ATT SAMTALA handlar om att lyssna, i möjli-

gaste mån utan att tolka eller värdera vad den andra säger, me Henry Bronett. Han rekommenderar att verkligen lyssna på en annan människas ord och låta dem vara sanna. Samtalet är en övning i nyfikenhet och öppenhet.

Vill man ha bara rätt blir samtalet sämre.

– Vi mår bättre när vi arbetar tillsammans.

Det skapar en vänlighet i stället för rädsla.

Samarbete skapar tillit, visar också forskningen. Den är störst i områden med få utrikes födda, och minst i områden med en stor andel. En slutsats är att integrationen fungerar sämre utan verkliga möten, enligt professor Lars Trägårdh, som leder forskning kring civilsamhället i olika aspekter vid Ersta Sköndal Bräcke högskola.

Oktober 2018

– Det viktiga är att få kontakt i sammanhang där det finns gemensamma projekt, som jobbet eller ett fotbollslag. Det måste finnas ett gemensamt ”vi”. Poängen är inte mångfald i sig, utan att människor svetsas samman genom att lösa en uppgift ihop, säger han.

– I våra analyser ser vi att tilliten till lokalsamhället är större där det finns mycket kontakt mellan grannar.

LARS TRÄGÅRDH har även deltagit som

forskare i den statliga Tillitsdelegationen, som tillsattes med målet att offentliga myndigheter ska vinna medborgarnas förtroende genom ett mänskligare bemötande och inte bara se ekonomi och formalia.

Förankringen på arbetsmarknaden påverkar tilliten mycket. Långtidssjukskrivna, arbetslösa och studenter har lägre tillit.

Människor i storstäder har lägre tillit, och inom dem lägre i förorten än i centrala delar.

Låg utbildning och inkomst kopplas också till lägre tillit.

Men det som påverkar mest är vår grundsyn på människans natur, hur vi växt upp.

– Om vi som barn får höra från våra föräldrar att man inte ska lita på folk får vi lägre förtroende för gemensamma institutioner.

Om människors upplevda otrygghet ökar och förtroendet för att samhället kan lösa problem fortsätter minska, kan det påverka den generella tilliten, säger Lars Trägårdh.

BO HEJLSKOV Elvén och hans forskarlag studerar just föräldrarnas roll.

– Vi tittar på hur de uttrycker välviljan, hur de i samspel tenderar att använda empati. Som föräldrar kan vi bli stressade av vårt ansvar och ha svårt att uttrycka full empati. Far- och morföräldrar tror oftare att barnbarnen gör sitt bästa än vad föräldrar tror om sina barn, säger han.

– Det är svårt att studera relationer på nätet, svårt att mäta, och därför saknas det forskning kring hur vi påverkas. Men på nätet är polariseringen större och chansen mindre att positiva cirklar skapas.

MATS KARLSSON

19

En stödförening för dig som utsatts för sexuella övergrepp/är anhörig till utsatta barn eller vill lära dig mer om ämnet.

Vi erbjuder: Föreläsningar, filmvisning, stödsamtal enskild eller i grupp.

OBS! Vi är stödpersoner, inte terapeuter.

Bli stödmedlem för 100 kr/år Bg 359-5709 eller Swish 1234991840 Lämna din e-postadress, så får du nyhetsbrev om våra aktiviteter.

schysst

fruk st och schyssta villkor i världshandeln

det börjar med

fairtrade!

Vi finns på Viktoriagatan 6 i Helsingborg även i sommar.

Se: www.atsuskane.se

Ren näsa, helt enkelt!

Näskannan RHINO HORN™

Däck & Fälgcenter

Kampanjpriser

• fri andning • hälsosamma bihålor • tar bort pollen och damm • tar bort slem • miljövänlig

Finns även för barn 4-12 år

på vinterdäck och fälgar!

Kvalité till lägsta pris

www.100200.se DÄCK & FÄLGCENTER AB Skruvgatan 1, Jönköping 036-100 200 info@036100200.se

Beställ via butik.yogacentrum.com eller på apotea.se

www.yogacentrum.com

En tilltufsad polis

FOTO: JOI GRINDE

Som polis i yttre tjänst vet Jenny aldrig vad som väntar en vanlig dag på jobbet, men numera är hon trygg i sig själv.

Starka kvinnor blev ju inte misshandlade Jenny Svenningsson är polis.

Hon är också en av alla de kvinnor som blivit misshandlade av sin partner, en erfarenhet hon alltid bär med sig under uniformen.

Både i sitt liv och på sitt populära Instagramkonto ställer hon sig frågan: Vem är stark och vem är svag? Egentligen.

DET HAR varit en intensiv dag i Laholm. En

våldsam kille som behövde tas om hand, en bilolycka och en husrannsakan på jakt efter vapen och personen skriven på adressen. Tre utryckningar för Jenny Svenningsson och hennes kollega. Som polis i yttre tjänst vet du aldrig vad som väntar.

Det visste heller inte Jenny den där kvällen för flera år sedan. Även om hennes dåvarande sambo ofta hade varit aggressiv, skrikit och slängt prylar genom rummet, var hon inte det minsta förberedd på knytnävslagen i ansiktet.

Inte andra gången heller, när hon puttades nerför källartrappan. Ena benet hamnade i en konstig vinkel under hennes kropp. Hon

skrek ut sin smärta. Mannens svar var att sätta sig över henne och vaggande trycka med sin tyngd tills det smällde till i hennes knä.

– Jag försökte putta undan honom, men han var så mycket starkare än jag. När han gick och lämnade mig där på det kalla källargolvet, tittade han på mig som att: ”Jaha, det gör ont, det är precis min mening.”

JENNY SVENNINGSSON svänger in på gårds-

planen vid det vackra, gamla tegelhuset och parkerar bredvid sin vinröda Suzuki. Hon låter ytterdörren stå öppen i brittsommarvärmen och drar på sig linne och mjuka byxor.

Hon är uppvuxen på landet och älskar lugnet FORTSÄTTNING

Oktober 2018

21

En tilltufsad polis

”Ingen annan fick få reda på det, tänkte jag.

Jag var ju polis! Och det konstiga är att ingen heller sa något, trots blåmärkena jag hade där under.” och tystnaden, friheten i att bo en grusväg bort från andras blickar.

– Det här är mitt paradis, säger hon och lyfter upp katten Doris som buffar med pannan mot hennes tatuerade arm.

JENNY ÄR rättfram, vältränad och rör sig med bestämda kliv. Men blicken är lika varm som musklerna är starka och ett skratt tycks ständigt lura i mungiporna. Hon är 46 och inne på sitt elfte år som polis, yrket hon drömde om redan som barn. De första åren var hon lite osäker: Kunde hon vara lika spontan, pratsam och rolig när uniformen var på?

– Det kunde jag, insåg jag så småningom.

Jag kan skämta och bjuda på mig själv och ändå vara professionell. I dag skulle jag säga att jag till 90 procent är samma människa när jag jobbar som jag är privat.

Att vara öppen med sitt liv, sitt jobb och sina tankar, är viktigt för Jenny. Även om hon är polis, eller kanske just därför. Det är en av anledningarna till att hon för några år sedan bytte namn på sitt Instagramkonto till Tilltufsade polisen. I dag är det en av en handfull populära konton som drivs privat av poliser runt om i landet. Jennys följare ökar ständigt och är just nu uppe i 14 600.

– Jag skriver både om mitt jobb och privatliv. För mig är det en sorts dagbok, ett sätt att bearbeta saker. Men även om jag är väldigt öppen är jag absolut inte gränslös. Men många upplever nog att de känner mig, och till stor del gör de ju också det.

I VINTRAS tog hon ett djärvt steg. Hon

bestämde sig för att blotta ett djupt, personligt sår.

– ”Vem kan kallas stark? Vem kan kallas svag? Vilka parametrar går man på då? Jag har en hemlighet inte många vet om… bara några få … Bara svaga kvinnor eller kvinnor med missbruk blir misshandlade…. Så trodde jag fram tills en föreläsning av en kvinnlig polis på polisskolan som berättade om hur hon blev misshandlad under många år av sin man. Va? Hon? Stark, tuff polis.”

Så inleder hon inlägget där hon beskriver

22

Instagramkontot ”Den tilltufsade polisen” hade hon haft i några år innan hon valde att gå ut och öppet berätta om misshandeln. Nu får hon bara fler och fler följare.

exsambons aggressioner, knuffar och slag.

– Jag var en av alla dem som alltid tänkt att misshandel bara drabbar kvinnor utan dådkraft, som inte kan sätta ned foten. Och sådan var ju inte jag. Därför var föreläsningen så bra.

PRECIS SOM så många andra utsatta kvinnor

försökte Jenny sminka över skadorna och påstod att hon själv trillat ner för källartrappan. Det var bara de närmsta vännerna som fick veta och så småningom också döttrarna som, understryker hon, inte är den här mannens barn.

– Ingen annan fick få reda på det, tänkte jag. Jag var ju polis! Och det konstiga är att ingen heller sa något, trots blåmärkena jag hade där under.

Att lägga märke till det som borde vara uppenbart har ett pris, konstaterar hon. Det kräver bemötande och agerande. Lättare då att glida undan och kanske inte ens för sig själv erkänna sina farhågor för kollegan,

vännen eller grannen.

Själv viker Jenny inte undan, inte när det gäller sina medmänniskor. Jobbet har också gett henne gedigen erfarenhet av att möta människor i de svåraste av stunder.

– Jag vet hur det är att bli misshandlad, både fysiskt och psykiskt. Jag vet också hur ful, äcklig och värdelös du känner dig och jag tror att det här gör mig till en bra polis.

Det är såklart olika i olika relationer, men jag kan ändå, i vissa jobbsituationer, säga till den drabbade att jag själv också har varit utsatt.

HON ÄR också väl medveten om att kvinnor i alla samhällsklasser kan drabbas, inklusive poliser – tränade att agera, bedöma risker, försvara sig och, när det krävs, använda våld och vapen.

– Är det verkligen kvinnorna som är de svaga? Tänk bara på dem som utsätts dagligen, år efter år. Som har barn och måste gå upp varje morgon och orka vidare. Är de svaga?

Oktober 2018

Jobbet och livet har gett henne erfarenhet att möta människor i alla situationer, både de positiva och de allra svåraste.

Jenny vet hur mycket som krävs för att våga ta beslutet att lämna mannen, särskilt som hotet om hur han då ska straffa kvinnan många gånger är reellt.

– Men jag säger alltid till dem att de måste anmäla. Anmäl, anmäl, anmäl. Det är så viktigt. Som polis gör jag mitt yttersta för att hjälpa kvinnorna.

Hon pausar, vilar blicken på trädet utanför fönstret.

– Det riktigt jobbiga är att jag själv aldrig anmälde. Jag älskade honom och tänkte att om jag anmälde skulle jag vara tvungen att lämna honom.

MEN KÄRLEKEN tog snart slut. Jenny stålsatte sig och lyckades bryta sig loss.

– I dag skulle jag inte ta en sekund av vare sig aggressivitet eller kontrollbeteende från en man.

Responsen på Jennys inlägg blev större än hon hade anat. Många tackade för hennes mod och öppenhet. Det var också kvinnor

Oktober 2018

som skrev och berättade om sin egen utsatta situation.

– Det jag kunde göra var att vara ett känslomässigt stöd. Ge råd och, förstås, be dem anmäla.

IBLAND FÅR hon höra att det finns en risk att bli cynisk som polis. Eller att tappa hoppet.

– Särskilt när det är barn som far illa är det jobbigt. Men hopp har jag alltid. Jag fokuserar på min bit, min roll, för att hjälpa barnen i de fall jag är inblandad i. På så sätt kan jag och mina kolleger i alla fall göra världen lite bättre.

För en tid sedan var Jenny bjuden på 18-årskalas. Två år tidigare hade födelsedagsbarnet varit ett hopp från att ta sitt eget liv.

Jenny kallades till platsen eftersom hon hade varit med och kört den unga killen till BUP några månader tidigare. Nu stod han i ett träd med en snara runt halsen.

Hade det här hänt i en större stad hade det funnits en utbildad medlare inom polisen,

tränad för situationer som denna. Nu var det upp till Jenny Svenningsson.

– Jag försökte berätta att livet kommer att bli bättre och hur ledsen hans mamma och syskon skulle bli. Utan att det lät som klyschor. För att göra det, för att nå fram, måste du ge av dig själv och där tror jag att jag hade hjälp av att jag själv har haft en depression, efter misshandeln när mitt knä small.

JENNY HAR lätt för att gråta, men minst lika nära till skrattet. Att skämta mycket är också ett sätt att balansera upp det tunga i livet, liksom att gå långa rundor med hunden, svettas på gymmet, lyssna på hög musik och träffa vännerna.

– Jag älskar mitt jobb och är en glad person. Så länge jag tränar och ungarna har det fint mår jag bra.

Och, tillägger hon med leende ögon: – Så länge jag inte har en karl som är dum i huvudet.

HANNA WELIN

23

Personliga möten Personliga möten med omtanke med omtanke

AKTUELLT FRÅN VOTUM FÖRLAG

159:-

290:-

www.begravningstjanst.com tel 036-71 02 50 Peter Gerdehag

Landet som inte längre är Peter Gerdehag har följt livet på gården Kroxhult 1:4 med sin kamera i 35 år.

Ingen har någonsin dokumenterat en gård under så lång tid i Sverige.

Här har tiden stått stilla, om några år är den här livsstilen borta.

Boken är en stillsam hyllning till vårt kulturarv och till de småbönder, som vi alla härstammar från. Vi som kallar oss moderna har mycket att tacka dem för.

Demokrati, kultur och ett rikt landskap, bland mycket annat. inbunden, 240x250 mm, 208 sidor

Erik Kohlström

Det Vilda Alfabetet Det vilda alfabetet handlar om djur, men är också en klassisk ABC-bok med verser på rim till varje bokstav.

För varje bokstav som presenteras, möter du också ett djur som finns i den svenska naturen. Vissa är välkända, andra är kanske nya bekantskaper, men alla är spännande på sitt sätt.

I Erik Kohlströms tidlösa akvarellmålningar visas djuren i ögonblicket lodjuret som hoppar över stenblock, uttern som åker kana i snön och näbbmusen som slåss med en spindel. inbunden, 210x280 mm, 64 sidor

www.casellsbegravningsbyra.se

www.casellsbegravningsbyra.se tel 036-100 600

www.lindstromsbegravningsbyra.se

www.begravningstjanst.com

www.lindstromsbegravningsbyra.se 036-71 02 50 tel 036-13 70 11

Beställ på order@votumforlag.se eller 054-15 16 18 Se alla böcker på www.votumforlag.se Frakt 39:-/beställning.

En del av Klarahill

Sisters Julpåsar

VACKRA SJALAR TILL DIG & KÖREN Sveriges största sortiment av kvalitetssjalar!

Under december månad 2018 delar Sisters International ut Julpåsar till kvinnor som lever i missbruk, prostitution, är i fängelse och i hemlöshet.

Sjalar & Scarves i regnbågens alla färger av siden & ull till både föreningar & privatpersoner

Innehållet i Sisters Julpåse är vackra och värdefulla julklappar samt en specialgjord tidning. För många kvinnor har ”Julpåsen” inneburit den uppmuntran som förvandlat ensamheten och som skapat en strimma av ljus mitt i mörkret.

Besök vår webbutik Snabba leveranser!

Du kan göra skillnad. Tillsammans kan vi ge en enorm glädje och hopp till de kvinnor som lever i ett utanförskap. Din gåva förmedlas effektivt och når fram.

Ge en gåva: Via Swish 123 394 32 30 Plusgiro 47 08 00 – 4

Loving People - Giving Hope

sisters.nu

© prudkov

Märk inbetalningen ”Sisters Julpåse”

www.sjalbutiken.se 0739-53 34 38

Kalendarium FREDAG 2 NOVEMBER

KAPELL OCH KYRKA ÖPPEN 14:00–18:00 GÄLLER: Dunkehalla kyrkogård, Ljungarums kyrkogård, Slottskyrkogården, Skogskyrkogården och Östra kyrkogården.

Möjlighet till ljuständning. Servering.

Präst/diakon/medmänniska tillgänglig för samtal.

DUNKEHALLA KAPELL

15:00 och 17:00 Andakt.

SKOGSKAPELLET

18:00 Andakt i kapellet med avslutande ljuståg till stora korset. Damkören After Work. Präst: Fredrik Hollertz.

SLOTTSKAPELLET

17:00 Andakt.

ÖSTRA KAPELLET/ÖSTRA KYRKOGÅRDEN

17:00 Musikandakt. Karin Edwardsson, sång. Präst: Nina Palmgren. Servering vid både kapell och ekonomibyggnad.

LÖRDAG ALLA HELGONS DAG 3 NOVEMBER KAPELL OCH KYRKA ÖPPEN KL: 12:00–19:00

GÄLLER: Dunkehalla kyrkogård, Ljungarums kyrkogård, Slottskyrkogården Skogskyrkogården och Östra kyrkogården.

Möjlighet till ljuständning. Servering.

Präst/diakon/medmänniska tillgänglig för samtal.

DALVIKSKYRKAN

18:00 Musik i allhelgonatid. Marcus Nordin och Linda Sandström framför egna tonsättningar av bland annat Karin Boyes och Atle Burmans texter.

Präst: Martin Ahlqvist.

DUNKEHALLA KAPELL

16:00 Gudstjänst. Präst: Martin Ahlqvist.

EKHAGSKYRKAN

18:00 Minnesgudstjänst med ljuständning och namnuppläsning. Cello, Kristina Johnsson, sång och piano Håkan Sparf och diakoniassistent Lena Bok.

GRÄSHAGSKYRKAN

10:00 Högmässa. Präst: Hans Boeryd.

Manskören SB JÄRSTORPS KAPELL

12:00–16:00 Öppet för ljuständning.

16:00 Minnesgudstjänst med namnuppläsning. Präst: Claes Dahlquist.

KRISTINE KYRKA

11:00 Högmässa. Präst: Richard Thörn.

17:00 Ett ljus i mörkret –musikgudstjänst.

Millan Holm, sång. Mirjam Simonsson, fiol, Fredrik Sjöblom, piano. Präst: Richard Thörn.

LJUNGARUMS KYRKA

18:00 Minnesgudstjänst med namnuppläsning. Sång: Sophie Adamsson och diakon Jonas Lindstrand. Präst: Cecilia Sjöberg.

SKOGSKAPELLET/ SKOGSKYRKOGÅRDEN

ÖSTRA KAPELLET/ ÖSTRA KYRKOGÅRDEN

14:00 Andakt.

16:00 Musikandakt. Håkan Sparf, sång och piano, Kristina Jonsson, cello och diakoniassistent Lena Bok.Servering vid både kapell och ekonomibyggnad.

SÖNDAG ALLA SJÄLARS DAG 4 NOVEMBER DALVIKSKYRKAN

10:00 Gudstjänst. Dalvikskyrkans kör.

Präst: Martin Fredh.

EKHAGSKYRKAN

09:30 Gudstjänst. Cantilena. Präst: Kjell Danfors.

18:00 Minnesgudstjänst med ljuständning och namnuppläsning. Cello, Kristina Jonsson, sång och piano Håkan Sparf och diakoniassistent Lena Bok.

LJUNGARUMS KYRKA

11:00 Gudstjänst med dop. Julia Blomgren, sång . Präst: Cecilia Sjöberg.

JÄRSTORPS KAPELL

12:00–16:00 Öppet för ljuständning.

14:00 Levande musik i kapellet.

Stråkensemble.

15:00–18:00 Musik på kyrkogården PerÅke Wennerberg och blåskvintett vid minneslunden.

17:00 Musikgudstjänst i kapellet.

Stråkensemble. Präst: Fredrik Hollertz.

Krematoriet öppet 12:00–19:00. Servering.

JÄRSTORPS KYRKA

SLOTTSKAPELLET

SOFIAKYRKAN

15:00 Andakt.

SOFIAKYRKAN

11:00 Högmässa. Grupp ur Sofia ungdomskör. Präst: Emma Janerheim.

19:00 Musik till tröst och glädje. Requiem av Bob Chilcott. Solister, Sofia Motettkör och instrumentalensemble.

Präst: Hans Boeryd.

11:00 Gudstjänst. Präst: Claes Dahlquist.

KRISTINE KYRKA

11:00 Högmässa. Präster: Pär Sjöstrand och Richard Thörn. Kyrkokören.

RÅSLÄTTS KYRKA

11:00 Minnesmässa med ljuständning.

Kör för alla. Präst: Fredrik Hollertz.

11:00 Högmässa. Manskör ur Sofia Motettkör. Präster: Karin Hagberg och Emma Janerheim.

SLOTTSKAPELLET

16:00 Minnesgudstjänst. Musik av Nils Ferlin framförs av Trio Astrakan och Gräshagens Kyrkokör. Präst: Hans Boeryd. ÖSTERÄNGSKYRKAN

16:00 Mässa. Präst: Kjell Danfors.

Oktober 2018

25

Design och upplevelser

Upplevelsedesignern

som slutade vara mörkrädd Som barn vågade hon inte vistas i mörka rum. Som vuxen har hon öppnat dörren på vid gavel och jobbar med att släppa in ljus, ljud, färg och form. Hon drivs av att avdramatisera döden och gestalta kyrkogårdsrum som öppnar för livet. Amos möter upplevelsedesigner Jenny Stefanec.

SOMMAREN HAR gjort entré på ett ögon­ blick, temperaturen klättrar i rekordfart och det är ljust in på kvällstimmarna. Barn springer barfota, blommor slår ut i varenda dikesren. Men även under livets soliga årstid är döden närvarande. För den som förlorat nån, för den som sörjer. För den som besöker kyrkogården, söker skugga under en lind, föl­ jer en fjärils svindlande färd mot himlen. Mitt i detta möte mellan liv och död, himmel och jord, befinner sig upplevelsedesigner Jenny Stefanec. Genom åren har hon blivit trygg i dödens trädgård: på kyrkogården.

– Som många andra har jag varit väldigt rädd för döden. Troligtvis handlar det om att sådant man sällan pratar om lätt blir skrämmande.

Med åren har jag insett att det inte alls är sunt om döden är undangömd. Ålder: 33 Det känns lättare att Gör: Är upplevelsedesigner på veta att det finns en brand experience-byrån Yellon (med huvudkontor i Jönköping). fin plats där man blir Favoritfilm: Melancholia, Big fish ihågkommen och som och Pans labyrint. skapar fina minnen, Drivs av: Människor som är passionberättar hon.

JENNY STEFANEC

I SIN ROLL SOM upp­

erade och vågar bryta ny mark, tar –Var finns den risker och samtidigt inte tar sig gemensamma sorgen själva på för stort utanför familjen? Hur allvar. kan man känna stöd utanför

levelsedesigner (vi återkommer till vad titeln innebär) strävar hon efter att gestalta kyrkogårdsrum där folk känner sig trygga. Mer tröstade och mindre ensamma. Inom Svenska Kyrkan talar man idag om grön diakoni vilket just handlar om att möta människor som sörjer i stunden, på den plats de naturligt befinner sig: kyrkogår­ den.

26

din egen vardag? Ofta när vi har varit med om något trauma­ tiskt, starkt eller stort har vi ett behov av att identifiera oss med andra som varit med om liknande.

Hur sociala vi än är så är gemenskap en av människans fem basegenskaper, vi behöver andra för att utveckla oss själva helt enkelt.

Jag vill skapa arenor för detta, platser där rummet kan verka som en medicin som fung­ erar som tröst, förklarar Jenny.

JENNY ÄR utbildad på Konstakademin i Köpenhamn och under sin utbildning funde­ rade hon mycket på hur vi människor upple­ ver olika platser, genom olika delar av livet.

Hon blev fascinerad över vilken annorlunda relation till kyrkogårdar de hade i grann­ landet.

–Kyrkogårdarna där är som parker där människor rör sig naturligt, sitter och solar, pratar och umgås, säger Jenny som valde att skriva sin Bachelor-uppsats om hur man kan gestalta kyrkogårdar som ett rum för livet, istället för döden. ¬–Det handlar inte om att förvandla kyr­ kogårdar till nöjesparker, det handlar om att gestalta vackra kyrkogårdsrum för såväl energi och rörelse som rekreation och vila.

Inte nödvändigtvis den sista vilan – utan vila för tanke och sinne. En plats att besöka, för att minnas sina saknade, fundera på de stora existentiella frågorna eller ta en kaffe i solen och bara vara.

DET STÅR upplevelsedesigner på Jenny Ste­ fanecs visitkort. Men på många sätt är hon även arkitekt, antropolog, beteendevetare, psykolog, formgivare och författare. Hon designar upplevelser med hjälp av färg och form men även ljus, ljud och rörelse.

–Det kan låta diffust men upplevelsedesign verkar tvärvetenskapligt i syfte att alltid till­ godose målgruppen och deras behov. För mig är den bärande berättelsen alltid det vikti­ gaste, oavsett om jag jobbar med kyrkogårdar

Oktober 2018

Den andra platsen är en utsiktsplats på en höjd till vilken vägen leds genom portaler, ljus- och skuggspel. Nedan blommar ängsmark och vackra ekar sträcker sig mot himlen. Bland grönskan och träden finns högtalare gömda, med olika ljudspel.

Stillsam musik. Vänliga viskningar och sorl av milda röster. Högst upp finns en minnesbox av glas där ord, hälsningar och trösterika minnesbilder kan projiceras.

eller något helt annat. Min drivkraft finns i att skapa platser för människor i vardagen.

Vi överöses av rutiner och förväntas tänka rationellt, ändå är det upplevelser som skapar starkast känslor. Jag vill skapa flerdimen­ sionella rum, som tilltalar alla sinnen: smak, doft, hörsel, känsel, syn men framförallt alla sinnen gemensamt.

JENNYS YRKESBANA har varit slingrig men den röda tråden är tydlig: jakten på bra berät­ telser.

–Jag har alltid varit kreativ och konstnärlig och tyckt om att skriva. Upplevelsedesign knöt ihop säcken, då jag både kan skapa berättelser om en plats och gestalta berättel­

Oktober 2018

Den tredje platsen är ett omslutande rum kring en befintlig minneslund på en liten höjd. Den som promenerar längst sluttningen får sällskap av ett litet ljusväsen, som en tröstande tyst vän. Kring minneslunden finns platser för eftertanke och reflektion, för att sitta ner en stund, samtala lågmält med någon – eller bara vara ensam med naturen.

ser som känns ända in på kroppen.

Berättarglädjen färgar även hennes fritid, där hon ständigt letar efter den bästa skräck­ filmen och den perfekta vintageklänningen.

–Mode och vintage handlar också att fly vardagen, att drömma sig bort, att testa nya sätt att uttrycka sig på, att inte ta sig själv på så stort allvar. Både på jobbet och fritiden drivs jag av att skruva på vår uppfattning av

vad som är fiktion och verklighet genom olika lager, säger hon.

–Precis som film eller teater handlar om att skapa fiktion av verkligheten för att förstå sig på den. För att överleva. Vardagen är ju på många sätt ett ganska rakt streck och då behöver jag bryta den ibland, bli lite rädd, få känna mig riktigt levande.

GABRIELLA FÄLDT

27

Dalvikskyrkan

FOTO: CECILIA BORGLIN

28

Oktober 2018

3

frågor till Martin Fredh, ny präst sedan 1 augusti i Dalvikskyrkan 1. Jag förstår att du gillar bilar – vad är det med som fascinerar?

– Jag tycker om vackra bilar, de kan vara som rullande konstverk.

2. Du har skrivit en bibelguide om Efesierbrevet. Vilken del av bibeln läser du mest för tillfället?

3. Vad är bäst med Dalvikskyrkan?

– Just nu läser jag Uppenbarelse­ boken, annars återkommer jag ofta till Psaltaren.

– Det är mycket fint att få vara i en Jesus-centrerad miljö med ett stort engagemang bland de som ser Dalvikskyrkan som sitt andra hem.

FRIDA OHLSSON SANDAHL

Dalvikskyrkan l Dalvikskyrkan, som invigdes 1969, är en

av församlingens yngsta kyrkor.

l Det är en samarbetskyrka mellan

Svenska kyrkan och Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen, EFS, vilket är en inomkyrklig rörelse som betonar lekmannaengagemang, lärjungaskap, fördjupning och mission. l I Dalvikskyrkan finns mycket verksamhet för olika åldrar. För barnen finns körerna Happy, Lill- och Storkompis, öppen förskola, scouter och söndagsskola. För vuxna finns många alternativ till gemenskap och fördjupning. l Förutom den söndagliga gudstjänsten är det några gånger per termin Familjeröra, en kreativ gudstjänst med pyssel och fika för hela familjen. l Sedan 2006 finns Kyrktuppens förskola i anslutning till Dalvikskyrkan. Det är en av tre förskolor som Jönköpings församling driver.

Martin Fredh påbörjade sin tjänst i Dalvikskyrkan den 1 augusti i år och kan sedan mitten av september, tillsammans med sin fru, titulera sig som Månsarpsbor. Han prästvigdes för 10 år sedan och de senaste nio åren har han

arbetat sig upp längs med E4:an.

– JAG BÖRJADE i Ljungby, stannade en tid

i Värnamo och nu är jag här i Jönköping.

Under min tid i Värnamo lärde jag känna Sara och för två år sedan gifte vi oss i Nydala klosterkyrka.

Nu ser han fram emot det fortsatta gemen­samma arbetet här i Jönköping och i Dalviks­kyrkan.

Oktober 2018

– Jag har tidigare levt nära Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS) på olika sätt men nu är det första gången som jag har för­ månen att arbeta i en samarbetskyrka. På sin årskonferens detta år nyformulerade EFS sin vision i orden Människor och samhällen för­ vandlade av Jesus. Detta vill man förverkliga genom att leva mission, växa i lärjungaskap och forma kristna gemenskaper. Min läng­ tan är att, tillsammans med Dalvikskyrkans styrelse, hitta vägar att än mer förverkliga denna vision på denna plats.

PÅ FRÅGAN vilka intressen som ligger honom

varmt om hjärtat seglar begreppet resor upp som ett självklart ämne.

– Många resor har varit viktiga för mig,

både inre och yttre. Jag har haft möjlighet att under kortare tider fått besöka och leva i de lutherska kyrkorna i Malawi, Costa Rica och eSwatini (det som tidigare hette Swazi­ land). Men jag har också levt ett år i kommu­ niteten på Nya slottet Bjärka-Säby där den inre resan med Gud betonas.

ETT ANNAT intresse som tar stor del i Mar­ tins liv är böcker.

– Böcker uppfyller en stor del av mitt liv och mitt hem och bland dem är det naturligtvis Bibeln som ligger mig närmast hjär­ tat. Jag har dessutom även fått förmånen att arbeta lite extra med Efesierbrevet vilket resulterade i en kommentar till detta brev.

CECILIA BORGLIN

29

FOTO: CECILIA BORGLIN

Anna Jernström, Bian Mikhail, Gun Thillman och Ulla Johansson vid potatispallkragen.

Kyrkan för samman människor på Österängen DET ÄR skördefest på Österängen. Utanför

kyrkan står sex prunkande pallkragar med vackert flaggspel ovanför. Solrosorna når högt; det är mitten av september och hösten anas. Nu skall potatisen upp ur jord – för att bli soppa. Det grävs och påtas.

– Mötet är det viktiga, att se varandra, säger Gun Thillman, en av de engagerade Österängsborna i satsningen ”Kvinnor möts!” som drog i gång för ett år sedan.

– Vi bryter ensamheten, många sitter hemma själva, säger Hanna Forsén, diakoni­ assistent i Österängskyrkan.

Man träffas varannan torsdag förmiddag.

Totalt har 20-talet kvinnor varit med. Bak­ grund, åldrar och religion skiftar.

PALLKRAGSODLIGEN ÄR bara en av de akti­

viteter man ägnat sig åt. En hel del hantverk har det blivit. Och mycket prat.

30

Gun Thillman kommer med handen full av krasseblommor.

– Inte bara vackra, utan också ätliga!

Inne på Birkagården är långbordet pyntat med blomster och ljus. Den samlade skaran väntar på att soppan skall bli klar.

BAKOM SATSNINGEN står Svenska kyrkan, Vätterhem, Familjecentralen Öxneha­ ga/Österängen och ABF. Hanna Forsén har kunnat lägga delar av sin arbetstid som diakoniassistent på projektet. Och faktiskt har en del dykt upp i kyrkan också.

Den nya gudstjänst­tiden klock­ an 16 med mat efter har visat sig fungera.

När vi träffas har det gått

några dagar sedan valet. Österängen var vid förra valet det område i hela Jönköpings län där minst antal röstade. I år verkar det gått ner ytterligare något. Ett misslyckande.

Under ”Kvinnor möts”-träffarna har man talat en del politik. Men inte mycket. Han­ na konstaterar bekymrat att många inte vet hur man röstar: – Flera förstod inte att de skulle spara sina röstkort.

– Under valdagen fick jag följa med många och visa hur de skulle göra för att kunna rösta.

Hanna Forsén är diakoniassistent och jobbar med projektet.

TRÄFFARNA FORTSÄTTER under vintern. I vår – när det blir dags att så igen – kommer det bli ny fest. Musikern Karl Martindahl är redan bokad för framträdande.

ERIK LINDFELT

Oktober 2018

Korsord

SANNINGSENLIGA

UPPREPAR GÅNG PÅ GÅNG

ÄKTA HÄLFT

COSI FAN TUTTE

KVICKFOTADE

BIBELDEL REKLAM SURMULEN BEDRÄGLIG SES ROTLÖS TARVLIGA ÄLDRE BETYG HÅLLA TYST OM

ORDS 25:12 SOM EN AV GULD

....

BILD: PIXABAY.COM TINA UPP

VINKEL

HÖGSTA INBRINGA PUNKT PÅSTÅS

ÄR KOLOR ORUBBLIG GRUNDLAG STAD I BALTIKUM ÄLDRE SLÄKTING

LÄRK KULTIVERADE VARA MÖJLIGT

SYMPOSIUM GÄLLER

KONSTRUKTÖR: HANNA FREDHOLM

FRÅGA EFTER

JOB 41:9 HAR TILLSTÅND LIKT GRYNIN- BEHÄRGENS SKAR

BLOTT

OBEROENDE LIBERAL TIDIGT

SILVER

AMUSERAR FRISYR

STICKORGAN

VÄLSMAKANDE KAN MAN LAX

...

SKA DRA VRÅLA UNDER KONTROLL

RUNT

FLÖDE AV LJUD SÖMNSTÖRARE FRÅN MITTEN

SKÅDESPELANDE KIRK RÖSTLÄGE

Nytt korsord och vinnare Lös korsordet så får du fram en mening i de färgade rutorna. Skicka in ditt svar till kom@svenskakyrkanjonkoping.se Det går också bra att skicka in svaret till: Svenska kyrkan Jönköping Östra Storgatan 45 553 21 Jönköping Glöm inte uppge ditt namn och adress. Fem vinnare får två biobiljetter var.

Senast 18 november 2018 vill vi ha ditt svar.

Oktober 2018

Rätt svar i Amos nummer 4/2018 var FRAM SKRIDER ÅRET. Grattis säger vi till dessa fem som vinner två biobiljetter var: Anette Reinholdsson Lennart Simlund Lena Berntsson Åke Andersson Margareta Boij

31

Krönika Karin Hagberg

”Mitt uppdrag är att följa människor en bit på vägen”

”V

ad är det för vitt du har på halsen, är det en kartongbit?”

Frågade ett barn mig. Jag log i mitt inre och svarade: ”Ja, det är en kartongbit, det kallas för prästkrage.

När jag har den på mig, så syns det tydligt att jag är präst.”

Mina erfarenheter som ganska nybliven präst är att människor oftast visar ett stort förtroende för mig som präst. I vitt skilda situationer släpper människor in mig i sina liv och låter mig ta del av sina livsberättelser.

I allt från förberedelserna inför ett dop eller vigsel till samtalet inför en begravning.

I de glädjefyllda stunderna och i de sorgtyngda tillfällena, öppnar människor sina hjärtan och ger mig stort förtroende. De låter mig leda dem genom dop, vigslar och begravningar.

VARJE MÖTE med människor är unikt och

varken jag eller någon annan kan förutsäga vad det mötet kommer att innebära. Och var­ je glädje eller sorg är unik.

I mitt uppdrag som präst har jag lärt mig att alltid börja ett samtal, eller predikan för den delen, där människor är och utgå från samtalet därifrån. De är inte min uppgift att döma eller tycka. Människor har en anled­ ning till att de befinner sig där de är.

Jag har också lärt mig att varje möte bju­ der en balansgång. Hur mycket kan jag göra för någon annan som behöver hjälp? Ibland känner jag en maktlöshet, men också en tillförsikt i att här finns jag och jag kan lyssna. Jag har tid att faktiskt vara kvar en

stund i glädjen eller sorgen med den som behöver.

Kyrkans ritual, upplever jag, är en god hjälp för människor. Jag tror vi behöver riten för att samla och hantera de stora känslorna, vare sig det är ett avslut eller början på något nytt. Riterna – gudstjänsterna – rymmer ock­ så det vi inte kan sätta ord på. Både små och stora behöver sådana platser.

MITT UPPDRAG som präst är att följa

”Varje möte med människor är unikt och varken jag eller någon annan kan förutsäga vad det mötet kommer att innebära. ”

människor en bit på vägen. Likt en Emmaus­ vandrare, med förebilden i Jesus som följde lärjungarna ett stycke på vägen och talade om påskens händelser. I de mötena upplever jag att prästkragen – ”kartongbiten!”- fyller en stor funktion.

Den hjälper mig att tala om att här finns någon som kan tala tro. Som har en kompe­ tens att tolka människors livsberättelser i ljuset av Guds stora berättelse om livet.

DET KAN vara allt från mötet med en skol­ klass, som vill lära sig mer om kyrkan till andakten med erfarna människor på äldre­ boendet. Jag får möta alla åldrar och det är också det som gör mitt uppdrag som präst så roligt och värdefullt som det är!

KARIN HAGBERG PASTORSADJUNKT JÖNKÖPINGS FÖRSAMLING

Oktober 2018