Issuu

Jönköping DIN TIDNING FRÅN SVENSKA KYRKAN

Porträttet: Aron Andersson ”Jag tog revansch på livet”

Taket lyfter när Allakankören tar ton

JÖNKÖPING NOV 2017

Välkommen

till våra kapell & kyrkogårdar!

Black Angels följer till sist a vila

Asserholt om hockey, Gud och kyrkan

Ledare Ann Aldén

Kunskap om vårt ursprung rustar oss för framtiden

ALLHELGONAHELGEN STÅR för dörren. Det

är den helg på året då vi på ett särskilt sätt minns och hedrar våra nära och kära som inte längre lever, föräldrar, syskon, släkt och vänner. Människor som tillsammans gestaltar vår historia och som gjort oss till de människor vi är. Som just för att de är vår historia också är vår framtid. För hur möter vi framtiden, om inte utifrån det vi varit med om? Det som är och som blev bestämmande för oss och våra liv. Att förneka sin historia, dra en skarp gräns och försöka fly leder till förlusten av oss själva. Och vad värre är, i samma stund som vi distanserar oss från vårt ursprung, förlorar 2

”Det är vår tro att Gud omsluter vår historia, vårt nu och vår framtid. Han håller om och ger av sin förlåtelse och kärlek. Och vi har hans ord på att han ska torka våra tårar.”

FOTO: KICKI ALM

MINA FÖRÄLDRAR ligger begravda på Dunkehalla kyrkogård. Som präst här i stan händer det att jag leder en gudstjänst i det lilla kapellet. När jag går till och från bilen brukar jag gå förbi deras grav. Jag stannar till en stund, tänker tillbaka och saknar (mer och mer för varje år). Det händer att jag känner sorg och att jag översköljs av vemod; det är så mycket jag hade velat fråga och minst lika mycket jag skulle vilja berätta. Lika ofta ler jag för mig själv, blir varm inombords och tänker; hoppas ni njuter av den fantastiska utsikten. Det var ju den som gjorde att ni ville begravas just här. Någon har sagt att sorgen är randig. Det är så sant, sorg över det som inte längre är. Tacksamhet och glädje över det som en gång var. Hösten är här. Dagarna är kortare och luften är kall. Pelargonierna får vila till nästa sommar och istället planteras ljung. Stadens kyrkogårdar rustas för vintern och förvandlas inom kort till hav av ljus. Ljus som lyser i mörkret, trotsigt och till tröst.

vi vår frihet. Inte den yttre friheten som kan erövras, utan den inre. Friheten som växer ur självkännedom och acceptans. Behöver inte kopiera. Fri att vara odelad. Nåd att vara hel. DET ÄR lätt att se logiken som enskilda, men

det gäller precis lika mycket för oss som grupp och som gemenskap en stad, ett land och en kyrka. Kunskapen om vårt ursprung rustar oss att möta framtiden. Bilderna för det som väntar, det vi längtar efter och det vi hoppas på hämtar näring ur de erfarenheter vi samlat på oss över tid. Det är vår tro att Gud omsluter vår historia, vårt nu och vår framtid. Han håller om och ger av sin förlåtelse och kärlek. Och vi har hans ord på att han ska torka våra tårar. ANN ALDÉN, KYRKOHERDE I JÖNKÖPINGS PASTORAT

Oktober 2017

Innehåll 5/17 4 Smått&Gott. Margareta Melin lockade storpublik Hjälp till vid Taizémötet! Pastorat blir församling Riktiga människor berör på webben 6 Jenni Asserholt:”Kyrkan är viktig för mig” 10 Tema: Revansch Aron Andersson tog revansch på livet Eugenia och Nachum Manor var på Schindlers lista Black Angels följer till sista vilan 25 Korsord 26 Allakan-kören

får taket att lyfta

29 Nordens största mötesplats för mänskliga rättigheter 30 Välkommen till våra kyrkogårdar 32 Krönika: Gabriella Fäldt

Redaktion Varsågod … ... här kommer ett nytt nummer av tidningen Amos Jönköping. Den delas ut gratis som en hälsning från Svenska kyrkan Jönköping. Om du har synpunkter eller önskemål på innehåll, är vi intresserade av att ta del av dem. www.svenskakyrkanjonkoping.se kom@svenskakyrkanjonkoping.se Telefon: 036-30 35 00, växel.

Oktober 2017

14 26 Redaktionen: Kicki Alm, Erik Lindfelt, Josefine Setterström, Pär Sjöstrand och Kent Käll. Ansvarig utgivare: Sara Grant sara.grant@verbum.se Produktion: Verbum AB Tryck: Sörmlands Printing Solutions 2017 Annonser: Display i Umeå AB, 090-71 15 00, info@display-umea.se

En del av AMOS

&gott Jönköping

Smått

Margareta Melin lockade storpublik RUNT 100 personer bokade

sig i Fokus på Stadsbiblioteket en kväll i september när Margareta Melin presenterade sin nya bok ”Vara i bön – utan att be om något”. Efteråt ringlade kön lång till signeringsbordet. Inte konstigt, Margareta Melin är en av Jönköpings mest kända författare. Hon har en lång rad böcker bakom sig, hon finns representerad i psalmboken och hennes texter läses regelbundet i kyrkor landet runt. Melin är de precisa ordens mästarinna och publiken hade hon helt i sin hand under kvällen. I boken berättar hon bland annat personligt om hur hennes olika böner kommit till och

hur hon själv ser på att be. – Varför upplever många bön som ett problem, trots att många vill be, undrade Margareta Melin. HON KONSTATERAR att många böner handlar om att just be om något. ”Verben står i imperativ, i befallande form: Kom, var, gör, ge… ” skriver hon i boken. När bön snarare handlar om relation och tillit – om att vara i Gud. Bokpresentationen leddes av kyrkoherde Ann Aldén och arrangerades av Svenska kyrkan i Jönköping, tillsammans med studieförbundet Sensus, bokförlaget Libris och Jönköpings kommuns kultur- och fritidsförvaltning.

Hjälp till vid ungdomsmötet, Taizé2018! DEN 20 till 22 april nästa år står kyrkorna i Jönköping värd för ett stort ungdomsmöte i Taizéanda. I sommar har alla svenska besökare – och det är många – till den allkristna mötesplatsen i Frankrike fått en personlig inbjudan. – Vi räknar med cirka 1 000 besökare, säger Richard Thörn, präst i Kristine kyrka och en av de ansvariga. Arrangemanget blir ekumeniskt – Allianskyrkan, Fjällstu-

gan och Immanuelskyrkan är också med i planeringen. Nu behöver man hjälp: – Vi efterlyser sängplatser till alla gäster och hjälp med mycket annat i samband med samlingen, säger Thörn. HUVUDPLATS FÖR mötet blir just Kristine kyrka. Närliggande Allianskyrkan kommer också att användas. Eventuellt sätter man upp stora tält i kyrkoparken.

Under årens lopp har det firats Taizégudstjänster på flera håll i Jönköping – inte minst i Slottskapellet. Som en förberedelse inför det stora mötet i vår kommer Tomasmässorna i Kristine kyrka därför att ersättas av Taizémässor. DU SOM har tips på sängplatser eller vill hjälpa till på annat sätt är välkommen att höra av dig på e-post: Taize2018@ svenskakyrkanjonkoping.se

Oktober 2017

Pastorat blir församling när två församlingar blir ett I SLUTET av 2016 tog kyrkorådet i Jönköpings pastorat beslut om att bilda Jönköpings församling. Det innebär att nuvarande Sofia-Järstorp och Kristina –Ljungarums församling försvinner och byter namn till Jönköpings församling. Det är inte första gången församlingar i Jönköping slås ihop. 2006 respektive 2010 bildades Kristina-Ljungarum och SofiaJärstorps församling efter en sammanslagning av Kristina och Ljungarum respektive Jönköpings Sofia och Järstorp. Nu är det alltså dags igen. Ett beslut som de förtroendevalda var rörande överens om menar Bengt Olsson, kyrkorådets ordförande. År 2014 bildades Jönköpings pastorat och inriktningen sedan dess har varit att bli en

gemensam och tydlig enhet Svenska kyrkan Jönköping. Flera församlingar kräver en del extra administration och planering av verksamheter och resurser. Det är något som vi reducerar genom att bilda Jönköpings församling. FÖR DEN ENSKILDE kyrkomedlemmen eller

för andra Jönköpingsbor kommer beslutet inte att innebära någon nämnvärd förändring. Nej de allra flesta kommer inte märka av att Jönköpings pastorat blir Jönköpings församling . Vi kallar oss fortfarande Svenska kyrkan Jönköping. Vi hoppas däremot att det ska vara enklare för våra medlemmar att få den hjälp och service de vill ha, avslutar Bengt Olsson.I och med att Jönköpings pas-

torat inte längre kommer bestå av två församlingar upphör även pastoratet. Benämningen blir istället Jönköpings församling och organisationen Svenska kyrkan Jönköping. FÖRSAMLING ELLER PASTORAT?

Församlingen är namnet för den gemenskap som finns för medlemmar som är bosatta inom församlingens geografiska område. Flera församlingar kan samverka. När så sker kallas detta område för ett pastorat. Pastoratet är en samverkansform där församlingarna hjälps åt att utföra grundläggande uppgifter. Sammanlagt finns 1 364 församlingar och 286 pastorat inom Svenska kyrkan.

Riktiga människor och riktiga berättelser berör på webben I SLUTET AV AUGUSTI delade Svenska kyr-

kan Jönköping ut magasinet JAG ÄR till alla hushåll i våra församlingar. Ett magasin bestående av olika människors berättelser om tron, kyrkan och livet. Ett magasin som visar på den mångfald som finns inom Svenska kyrkan. Gammal, ung fattig, rik, glad, ledsen, djupt religiös, teologiskt nyfiken, troende eller tvivlande. Det finns så många olika människor som oavsett om man går i kyrkan varje dag, eller inte varit där sedan det egna dopet, är precis lika välkomna. Ett viktigt budskap som kanske inte är lika självklart för alla. Och som i dagens ganska tuffa och exkluderande samhälle tycker vi är värt att lyfta lite extra.

VI VILL därför låta människor få fortsätta

beröra genom att berätta om sitt liv och sina tankar. På webbplatsen www.svenskakyrkanjonkoping.se/jagär hittar du fler livsberättelser. Här kommer vi även fortsätta att publicera porträtt på människor som kan identifiera sig med kyrkan. I slutändan handlar det om att tro på alla människors lika värde. Tron på att göra världen lite bättre genom att du och jag och alla andra som vill, tillsammans är Svenska kyrkan.

Oktober 2017

Jag är Kristian

Jag är Celestin

OM DU har tips på personer du tycker att vi ska porträttera, eller om du själv vill dela med dig av din berättelse. Hör av dig till kom@ svenskakyrkanjonkoping.se .

Jag är Regina

Jag är Stina 5

HV-spelaren Jenni Asserholt bor i Jönköping sedan två år tillbaka – och trivs jättebra.

MER OM JENNI:

Oktober 2017

FOTO: KICKI ALM

Ålder: fyller 30 nästa vår. Familj: Lucas Frey från Boston. Tränare för HC Dalen. Studier: utbildad fysioterapeut, eller sjukgymnast som det hette tidigare. Största idrottsframgång: OS i Turin 2006 då Sverige tog silver. Hon har varit med i tre olympiska spel. Intressen: gillar att åka skidor både utför och på längden. Resor. Drömresan har hon redan gjort, till Nya Zeeland där pojkvännen spelade hockey. På nattduksbordet: ”Praktika för blivande föräldrar” av Agnes Wold och Cecilia Chrapkowska (som slår hål på massa förnumstiga myter om föräldra- och havandeskap). Vad du inte visste om Jenni: ”Kanske det som jag just berättat – att kyrkan betyder mycket

Porträttet

Jenni Asserholt, Sveriges hockeydrottning:

”Kyrkan är viktig för mig” Graviditeter brukar sällan blir nyheter. Om de inte handlar om storkändisar och partiledare. Eller prinsessor förstås.

Jönköping skapade Jenni Asserholts graviditet rubriker i slutet av sommaren. Sveriges främsta affischnamn för damishockey skulle – tillfälligt – lägga skridskorna på hyllan. Missar hela säsongen med HV – och OS i Sydkorea i vinter. Blir att följa från tv-soffan mellan amningarna. Vi slår oss ner i bekväma fåtöljer på HV-kansliet i Kinnarps arena. Jenni styr med te och kaffe åt Amos utsända. Hon är på bästa humör, trots en ilsken förkylning som hänger sig kvar. – Nedkomst är beräknad till början av februari. Sedan två år är hon Jönköpingsbo. Kom hit från Linköping där hon varit med och fört hockeylaget LHC till två SM-guld. – Det kan ju verka helt galet att byta klubb i ett sånt läge, men jag ville till Jönköping för att vara med på HV:s resa uppåt. Och uppåt gick det. Silver i våras.

NU HAR hon och pojkvännen (eller blivande maken – Jenni avslöjar att bröllop planeras) Lucas Frey etablerat sig i Jönköping i nyinköpt bostadsrätt. – Vi trivs jättebra. Jag upplever en sån familjär stämning i Jönköping, man tar hand om varandra. Det kände jag inte på samma sätt i Linköping och Örebro (där hon också bott). – Vi har inga planer på att flytta. Rötterna finns också i Örebro län. I den lilla Bergslagsbyn Fanthyttan någon mil norr om Lindesberg. Moderklubben heter Guld-

Oktober 2017

smedshytte SK. Förutom i Örebro och Linköping har hon också spelat ett år i Minnesota. DAMISHOCKEYN HAR förvandlats. Idag är

den etablerad och respekterad på ett helt annat sätt än tidigare. – När jag började i Guldsmedshyttan var jag snart enda tjejen i laget. Speakern som ropade upp laguppställningen sa ofta fel och det blev ”Jonny” istället för ”Jenni”, skrattar hon. Nu arbetar hon dels med marknadsföring åt HV, dels med att utveckla damhockeyn. Hon har besökt ett 50-tal skolor i kommunen och talat både om hockey och om vikten att vara fysiskt aktiv. Och tog initiativ till den så kallade ”rekordmatchen” mot just Linköping – 4 563 kom. En vanlig match dyker ett hundratal upp. Just nu finns det runt 4000 tjejer som spelar ishockey i Sverige. Mycket kan tyckas. Men i Kanada är det 80 000. Några guldkantade proffskontrakt handlar det heller inte om för hockeydamerna – inte ens heltidsanställningar. Jenni har alltså bott i Örebro. Näst mest religiös av Sveriges större städer. Och nu i den frommaste, Smålands Jerusalem. Några kommentarer har hon fått: – Men mest nyfikna, vad är det för skillnad? undrar folk. Relationen till kyrkan är gammal. Familjen var tajt och gjorde det mesta tillsammans. Att

”Sportens värld handlar så mycket om prestation och tävling, stress och press. I kyrkan kan man bara få vara och hitta sig.” gå i kyrkan – Guldsmedshyttan – vid olika högtider var en självklarhet. Senast hon var i barndomskyrkan blev det dock inte som planerat: – Jag ryckte i dörren och det var tyvärr låst. KONFIRMERAD BLEV hon heller aldrig ”jag spelade ju matcher hela tiden”. Men familjens nykomling kommer att döpas. Och röstade i kyrkovalet – som var två dagar före vårt möte – gjorde hon. Tror du på Gud? Jenni söker efter orden … – Jag tror ju att det finns en högre makt. – Och Svenska kyrkan är viktig. Sportens värld handlar så mycket om prestation och tävling, stress och press. I kyrkan kan man bara få vara och hitta sig själv. Det känns viktigt, avslutar Jenni. ERIK LINDFELT

Kyrkvalet

Succé för POSK i kyrkovalet i Jönköping PARTIPOLITISKT OBUNDNA i Svenska kyr-

kan, POSK, stärkte sin ställning i Jönköpings kyrkofullmäktige. Gruppen får nu 13 mandat och är därmed klart störst. – Väldigt glädjande, kommenterar Bengt Olsson, ordförande i kyrkorådet och toppnamn för POSK lokalt, framgången. – Vi har fått in nytt bra folk som är fullt ut engagerade i kyrkan på vår lista och det har väljarna sett. Sedan har vi lyckats nå ut. Också den näst största gruppen Socialdemokraterna ökade, men trots det vidgades avståndet till POSK.

DEN OBUNDNA gruppen Frimodig kyrka,

som brukar beskrivas som konservativ, tar plats i fullmäktige med två mandat. Den lokala gruppen Samling för kyrkan halveras till tre mandat. Backar gör också gruppen Borgerligt Alternativ (som har många moderater på sin lista), medan Kristdemokrater i Svenska kyrkan behåller sina tre mandat I Växjö stiftsfullmäktige gick Socialdemokraterna fram med ett mandat och fortsätter att vara störst. Mandatmässigt gick också Sverigedemokraterna, Frimodig kyrka och den obundna, mer radikala, gruppen Öppen kyrka fram. Borgerligt Alternativ och Kristdemokrater i Svenska kyrkan tappade ett mandat var. Sämst gick det för Vägen som åker ur stiftsfullmäktige. Centerpartiet, Miljöpartister i Svenska kyrkan, POSK och Vänstern i Svenska kyrkan försvarar sina mandat. VALDELTAGANDET GICK upp rejält i både i

Jönköpings församling och Växjö stift, men nådde ändå inte riktigt upp till rikssnittet som blev över 18 procent – det högsta deltagandet i ett kyrkoval sedan 1950.

Preliminära siff or, slutgiltigt resultat ej klart vid tryck av tidningen

JÖNKÖPINGS FÖRSAMLING 2017

procent

mandat

2013

procent

mandat

Arbetarpartiet Socialdemokraterna

27,9

25,2

Borgerligt Alternativ

10,6

15,1

Frimodig kyrka

5,4

Kristdemokrater i Svenska kyrkan

8,4

9,7

Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan

37,7

29,2

Samling för kyrkan

10,1

(ställde inte upp)

3,8

Vänstern i Svenska kyrkan Valdeltagande

VÄXJÖ STIFT

(ställde inte upp)

17,3

2017

procent

13,1

mandat

2013

procent

mandat

Arbetarpartiet Socialdemokraterna

25,1

Borgerligt Alternativ

8,9

Centerpartiet

19,7

Frimodig kyrka

7,3

Kristdemokrater i Svenska kyrkan

4,3

5,8

Miljöpartister i Svenska kyrkan

1,6

2,1

Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan

18,4

16,7

Sverigedemokraterna

9,1

5,9

Vägen

1,3

4,8

Vänstern i Svenska kyrkan

2,5

2,4

Öppen kyrka

3,6

2,3

Valdeltagande

17,3

13,2

Oktober 2017

MOT ALLA ODDS? – när hjärnan tvivlar men hjärtat vill tro

Stefan Edman

NY BOK!

I sex personliga essäer – med utblickar mot vetenskap och idéhistoria – belyser Stefan Edman några av vår tids svåra frågor. Han landar i att tro djupast sett RASTLÖS SÖKARE måste få handla om mogna till kärlek OCH TROENDE att TVIVLARE och ansvar för medmänniskan och jorden. – existentiella frågor i filmer av Ingmar Bergman Och att i förundran ana en tanke bakom Caroline Krook universum och evolutionens myller.

var ns personliga tro e Ingmar Bergma na stunden kund E . er ls ge sä ot m v full aINTE! MISSA ART NR: 52636978 Boken vänder sig till alla som fascineras av gudstro tt han var utan a ga PRIS: FRÅN 199:-/st filmkonst eller kan ses som sä n a Ingmar Bergmans h Författarsamtal nare berätta om se k ic bl on en introduktion till hans verk och arbete. mellan Göran ög t et för att Greider n aftonbön. Det är livsfrågorna som står i centrum. och Stefan han nämnde i si roline Krook vilka Edman a Caroline Krook belyser Ingmar Bergmans i Immanuelskyrkan personliga frågor som Varför är Gud så tyst? mån  okt, kl ! Hur kan Gud tillåta? Vem är jag egentligen? Fri entré! men också livet, lusten och musiken genom att guida läsaren genom filmer som till exempel Det sjundeEdman inseglet, och Fanny och Stefan är Persona biolog och teknologie hedersdoktor, Biskop Caroline Krook har i hela föreläsare och författare till drygt  böcker, bland annat Alexander. sitt liv varit intresserad av olika

Om författaren

Jordens sång, Världens chans och Förundran. Han har mottagit konstnärliga uttrycksmedel och Harry Martinsons jubileumspris och kungens silvermedalj. hon menar att livsfrågorna

En tro för hjärtat trots att hjärnan kanske tvivlar.

PRIS: 249:-/ST

mycket ofta blir tydligare i konsten.

Foto: Johanna Norin

ART NR: 52637159 Utk. november

NU DRAR JAG PÅ MIG LÖPARSKORNA IGEN OCH SPRINGER/GÅR STORSJÖN RUNT! MIN MÅLSÄTTNING ÄR ATT SAMLA IN 1 000 000 KRONOR FÖR ATT: 1. Ge rättssäker hjälp till asylsökande som hamnat i kläm, orsakat av svagt advokatarbete och oerfarna asylutredare. 2. Fortsatt yrkesutbildning för asylsökande som ger arbete. 3. Inspirera asylflyktingar till att utveckla demokrati, jämlikhet och företagande i sina hemländer. 4. Stötta politiker att arbeta för integrations- och migrationsarbete som ger resultat. 5. Körkortsutbildning som ger möjlighet för asylsökande att komma till jobbet med anpassad undervisning till språk och livsöde.

17am325_annons_13240.indd 9

2017-10-12 09:18:03

Att få en rullstol som tioåring blev vändningen för Aron – plötsligt kunde han ju göra allting!

17am325_portrett_aron_12831.indd 10

2017-10-12 09:18:14

Tema: Revansch

Varje nederlag blir en utmaning Aron Anderson var sju år när han fick cancer och hans liv förvandlades. Från att vara en normalfrisk liten kille blev han förlamad i halva kroppen. Men han kom igen och har fått sin revansch på livet som professionell äventyrare och inspiratör. AV GÖRAN TONSTRÖM FOTO: MARCUS GUSTAFSSON

et var slutet på en karriär som ledde Aron till toppen av nästa. Den högsta toppen i landet faktiskt: Kebnekaise, drygt 2 000 meter över havet. Att ta sig upp där är i och för sig en prestation, men att göra det i rullstol är en bedrift. Aron Anderson fixade det och blev kändis på kuppen. Idag är han en professionell äventyrare, inspiratör, föreläsare och insamlare av pengar till Barncancerfonden. Och han ser ständigt nya mål framför sig.

VI TRÄFFAR Aron hemma i hans kök en tidig morgon i början av hösten. Regnet piskar rutorna och på hans dator följer vi Ö till ö, ett extremlopp som kombinerar simning och löpning från Sandhamn till Utö i Stockholms skärgård. Nästan 75 km totalt: 65 km löpning och närmare en mils simning i tiogradigt vatten. – I dag är det skönt att sitta här hemma i köket, konstaterar Aron, som dock håller koll

November 2017

17am325_portrett_aron_12831.indd 11

”För en fullt frisk människa är väl att hamna i rullstol det värsta som kan hända. Men för mig blev det bara det bästa. Jag kan ju göra nästan allting i den.” på sina kompisars framfart där ute i vätan. – Jag skulle aldrig fixa den där tävlingen på tiderna som de gör, säger han. Men om jag fick ett lopp mer anpassat efter min förmåga vore det kul att testa. Han vet vad han talar om, för Aron Anderson har under sina 29 år testat flera gränser än vad en fullt rörlig person gör under en livstid. Men låt oss backa tillbaka till där allt började. Han var som vilken liten kille som helst,

Aron Anderson, fram tills dess han fyllde sju. Han sparkade boll, han hoppade runt och han lekte som alla andra. Men så kom den där julen 1995 då allt skulle förändras. – Vi var på väg ner till västkusten, till mormor och morfar för att fira jul, minns han. Mina föräldrar, mina bägge bröder och jag. Men efter att ha åkt i några timmar fick jag helt plötsligt fruktansvärt ont i rumpan och det blev bara värre och värre. DET GICK inte över och några veckor och flera

undersökningar senare konstaterades, att Aron drabbats av cancer. En tumör, stor som ett äpple, växte i korsbenet nere i ländryggen. Prognosen visade sig dock vara god och på åttaårsdagen fick han den första av flera jobbiga behandlingar. En stentuff tid följde av cellgifter, strålning och starka mediciner. Av smärta, lidande och gråt, och av nålstick och illamående. Tumören blev dock mindre och allt gick åt rätt håll, men det behövdes även en operation för att slutligen avlägsna den visade det sig.

2017-10-12 09:18:16

Tema: Revansch

– Efter den började den kanske tuffaste tiden i mitt liv, berättar han. För att läka måste han ligga helt stilla i en säng i sex veckor och efter det fick han inte sitta på baken under ett års tid. – Tänk dig det! Du är nyopererad, du kan knappt använda benen och får till på köpet inte sitta ner. Hur fixar man sånt? Svaret blev idrott. Och Aron fick som tioåring en ny bästa vän: sin rullstol. – För en fullt frisk människa är väl att hamna i rullstol det värsta som kan hända. Men för mig blev det bara det bästa. Jag kan ju göra nästan allting i den, säger han. HAN SEGLADE, han friidrottade och han spe-

lade kälkhockey och det gick bra för honom, mycket bra. Han vann det första sprinterlopp han ställde upp i och fick blodad tand. Och med mycket vilja och massor av träning spände han bågen mot de allra högsta målen. Fyra paralympics blev det. Men 2012 slog sjukdom till igen, även om det inte var cancer den här gången. – Under flera månader hade jag haft ont i höften och det blev bara värre. Till sist upptäckte de att den var ur led och jag måste göra en ny operation. Bye bye till London-OS och till hela min elitidrottssatsning, konstaterar han. Och det är nu som Sveriges högsta fjälltopp gör sin entré i handlingen. – Jag var väldigt deppig och hade ingen aning om vad jag skulle syssla med, när en

17am325_portrett_aron_12831.indd 12

träningskompis, äventyraren Johan Ernst Nilson, föreslog att vi skulle bestiga Kebnekaise tillsammans, berättar han. Först slog jag bort det och sa att det var omöjligt, men han peppade mig med att vi var ju två och att vi skulle hjälpas åt. Och till sist så insåg jag att det kanske skulle gå. Och det gjorde det. Den 1 augusti 2013 nådde de toppen, en bragd som ingen i rullstol utfört innan, och snart insåg Aron hur resten av hans liv skulle kunna gestalta sig. Tillvaron som professionell äventyrare har egentligen inga avgörande begränsningar; allting tar bara lite längre tid och måste göras på ett annat sätt. 2014 genomförde han en Svensk Klassiker. Det vill säga löpning, simning, cykelåkning och skidor. Eller med andra ord: Lidingöloppet, Vansbrosimmet, Vätternrundan och Vasaloppet. Som mål för projektet satte han upp att samla in en halv miljon till Barncancerfonden, vilket han lyckades med. DÄREFTER HAR de spektakulära äventyren

avlöst varandra. Han har bestigit Afrikas högsta berg Kilimanjaro och norska Galdhøpiggen, han har simmat över Ålands hav, har färdats magsjuk över Antarktis till Sydpolen och kört sin rullstol i Dubais öknar till förmån för forskningen av ryggmärgsskadade. Om mycket av detta berättade Aron i sitt Sommarprogram i radion i augusti. Där berättade han även om hur han reser runt och håller föredrag, träffar unga människor

”Mentalt är jag stark, men vad kroppen hittar på kan jag ju inte styra över.” ute i skolorna och försöker peppa dem att sätta upp mål att kämpa för och inte ge upp. Programmet gav en häftig uppåtkänsla som varade länge efteråt. Men så infann sig också frågan, som denna gråregniga förhöstdag känns än mer adekvat: Hur klarar man av att alltid tänka positivt? – Det är klart att man inte alltid gör det utan att jag också har dagar som är jobbiga och svåra, erkänner Aron. Dagar när jag är låg på energi, när jag är trött och känner mig sliten och då det är svårare att vara glad och positiv. Även jag behöver ju peppas men jag har tur som har kompisar som ställer upp. Man orkar ju inte själv ständigt vara en peppare. Men att dra iväg på ett hårt träningspass med mina bästa polare brukar hjälpa upp den värsta deppighet. Det är faktiskt den bästa metoden för mig att rensa skallen på. EN AV ARONS STARKASTE drivkrafter är att fortsätta sätta upp mål som ger honom energi. Som att hjälpa genom Barncancerfonden till exempel. Han vet ju vad ungdomarna går igenom och har lätt att identifiera sig med dem. – Och att föreläsa gillar jag verkligen, säger

November 2017

2017-10-12 09:18:17

På väg itll Sydpolen hann han tänka en hel del. Nu vet han att det som betyder mest är att låta äventyren inspirera andra, främst ungdomar som behöver en kick.

ARON ANDERSSON ÅLDER: 29 år. BOR: I Täby. FAMILJ: Flickvännen Anja, föräldrar och syskon. YRKE: Professionell äventyrare, föreläsare och inspiratör.

han. Att stå på scenen och möta en publik ger mig en oerhörd kick. Det finns ständigt nya saker att prova på. I höst ser han fram emot Iron Man på Hawaii: 3 800 meter simning, 18 mil cykling och 42,2 km löpning. – En rätt lång dag, konstaterar han torrt. Eller att bestiga Mont Blanc kanske? 4 810 meter och Europas högsta berg utanför Kaukasus. Följt av Mount Everest? – Näe, det är för farligt och för dyrt. Det är inte värt det. Fast visst kittlar tanken. Tänk att stå på toppen av världen! Det är stort det. ARON TRÄNAR väldigt mycket, i princip varje

dag, men han är dålig på att vila, erkänner han. – Jo, det skulle jag behöva bli bättre på. Det är lätt att träna mycket och försaka sömn, men att sova är viktigt för det är under sömnen som man bygger upp sig. Så jag försöker att lägga in sömn i mitt schema. Fast det är så tråkigt att sova. Jag vill ju göra saker hela tiden. Aron Anderson har vid 29 års ålder levt fri

November 2017

17am325_portrett_aron_12831.indd 13

från cancer och metastaser i 16 år. Han fick tillbaka sjukdomen några gånger och tvingades till flera operationer. Men nu är han frisk och säger att han inte funderar så mycket över risken för återfall. – Jag försöker leva så bra jag kan. Äter rätt, tränar, röker inte förstås. Jag fick ju en rätt rejäl smocka då när jag var liten, men livet har gett mig en andra chans känns det som. ÄNDÅ, ERKÄNNER han, att det finns en viss rädsla för att kroppen ska ”börja djävlas” med honom. – Mentalt är jag stark, men vad kroppen hittar på kan jag ju inte styra över. På väg mot Sydpolen blev det mycket tid över till att tänka och en av frågorna som Aron ställde sig var vad han mår själsligen bäst av. Han kom fram till två saker: – Att få vara med om äventyr och att göra någonting för andra, för ungdomar i första hand. De som verkligen behöver en riktig inspirationsbomb i sina liv. Resultat av tankarna blev en rejäl kickoff

Kebnekaise 2013 blev inledningen på en ny bana.

för Stockholms alla niondeklassare inför årets skolstart. Förhoppningen med en show i Globen var att inspirera de unga till att sätta sig upp emot sina inneboende negativa röster och följa sina drömmar. – Ja, för resan blir ju så mycket roligare ifall vi vågar följa våra drömmar, sammanfattar Aron. Även om det faktiskt tar emot ibland.

2017-10-12 09:18:18

Tema: Revansch FOTO: JOI GRINDE

Den 9 november är det 79 år sedan Kristall natten, då 1 000 synagogor brändes, tusentals judiska butiker plundrades och över 30 000 arresterades. Eugenia och Nachum är två av de få överlevande som kan berätta om förföljelserna än i dag.

”Det var ett mirakel att vi överlevde” Transporterna till koncentrationslägren gick på löpande band. Mitt i den förlamande skräcken, på Oskar Schindlers fabriksgolv, möttes två judiska tonåringar, Eugenia och Nachum Manor. De gav varandra ett kärlekslöfte: överlever vi, då gifter vi oss. I dag har nummer 282 och 582 på Schindlers lista varit gifta i 66 år. PÅ EUGENIA MANORS FINGER blänker en

metallring, värd mer än den dyrbaraste ädelsten. 18-årspresenten från killen som fick hennes hjärta att banka, ringen som tillverkats i smyg på Oskar Schindlers emaljfabrik. Den sitter hårt på Eugenias finger. Det gjorde den också hösten 1944, när hon stod inför en skrikande lägervakt i Auschwitz. – Han slet och drog för att få loss den. Han lyckades aldrig. Beer Chevat i södra Israel är en blommande oas i öknen. Här bor Eugenia, 90, 14

17am325_revansch_schindler-paret_12833.indd 14

och Nachum, 92, i dag. I deras bokhylla ett inramat foto. En inramad Oskar Schindler. Samme man som gestaltas i Steven Spielbergs film ”Schindlers list”, han som räddade 1 300 judiska liv. Filmen är förenklad, men verkligheten, den sitter inpräntad i varje cell hos paret som nu tar sats för att orka berätta. – Vi kommer båda från Krakow i Polen. Jag var en av de bästa i skolan, men 1939 blev jag och alla judarna utslängda, säger Nachum. Föräldrarna blev av med jobb och bostad, och de placerades ett av Krakows ghetton.

Där hamnade också Eugenias familj. Nachum hade tur och fick jobb som mekaniker på en ny emaljfabrik – Schindlers. Eugenias storebror fick jobb där året därpå. Oskar Schindler var en slipad affärsman. När Polen ockuperades bestämde hans sig för att utnyttja situationen för att sko sig ekonomiskt. Och judiska arbetare behövde han bara betala en spottstyver för. – Han var verkligen inget helgon. Han älskade pengar, vackra flickor och att spela. Och vi var hans största spelinsats, säger Nachum. I OKTOBER 1942 började deportationerna. Alla i gettot beordrades till torget för att skickas till koncentrationsläger. Schindler, som hade hört rykten, höll kvar arbetarna på fabriken. Men Nachums föräldrar och tre syskon fördes bort. Först efter kriget fick han veta: hälften dog i Auschwitz, hälften i Belzec.

November 2017

2017-10-12 09:18:01

”Av alla tyskar runt oss fanns det en enda med ett mod och ett hjärta som hans. En ensam människa, och han kunde rädda livet på 1 300 människor.” Eugenia och hennes familj visste att de som inte infann sig på torget skulle skjutas. – Men mamma sa åt mig att krypa ner i en tvättkorg på vinden. De överlevde, men ett halvår senare flyttades de till lägret Plaszow.

– När jag såg människorna där tänkte jag att de bara inte kunde vara levande. De var vandrande skelett.

EUGENIAS BESKRIVNING av lägret stämmer med hur det skildras i filmen ”Schindlers list”. Den ökände lägerchefen Amon Göths stod och sköt nyckfullt mot fångarna. – Det gick aldrig att förutse hur du skulle bete dig för att inte bli mördad, säger Nachum. Oskar Schindler lyckades få flytta arbetarna till säkrare baracker intill fabriken. Kvinnor och män levde åtskilda, men det fanns en gång där alla fick passera. I den möttes Nachum och Eugenia. Nachum hade kommit över böcker som skulle brännas. – Det var min skatt. Tur för mig gillade hon böcker, säger Nachum med ett leende. Två tonåringar som stängt av sina känslor, kände nu hur något varmt växte fram. – Han hade morotsrött hår då, säger Eugenia och pussar honom på tinningen. Men pussas gjorde de inte då, de var ju inte trolovade! Och på det mest brutala sätt visste de att de inget kunde lova. Denna dag levde de. Men imorgon? – Jag berättade att jag hade släkt i Palestina och såg till att hon präntade in adressen i minnet. För om vi överlevde skulle vi hitta varandra, säger Nachum. Det var där Eugenia fick sin present: ringen, det enda hon ägde.

HUVUDENA RAKADES och smycken beslag-

1944 VAR tyskarna hårt trängda. Schindler fick muta och lobba för att hans arbetare ska få flytta med fabriken till Brünnlitz i Tyskland. Men något gick fel. Kvinnornas tåg körde raka vägen till Auschwitz.

November 2017

17am325_revansch_schindler-paret_12833.indd 15

togs – utom Eugenias ring som vakten inte kunde få av. De föstes in ett duschrum. Stod där och skakade. Vad skulle komma ur kranarna? – Det var vatten! Den gången. Eugenia gestikulerar när hon berättar. Det är omöjligt att ta in den ondska hon stått inför. I tre veckor kände Eugenia lukten av död i Auschwitz, innan Schindler lyckades köpa dem fria. – Bara ett mirakel kunde rädda oss. Och han gjorde det på egen hand! säger Eugenia. Ett halvår senare stod Schindler på fabriksgolvet i Brünnlitz och sa att kriget var över. De hade överlevt. – Han önskade oss lycka och försvann i en bil. Han stod på ryssarnas dödslista, säger Nachum. Överlevarna hade dock ingenstans att ta vägen. De var inte välkomna i Krakow. – Har inte Hitler utrotat er? sa folk. Många judar blev mördade efter kriget, säger han. De fick sova på bekantas golv. Eugenia stannade med sin mamma i hemstaden, medan Nachum reste runt i de sönderbombade länderna i jakt på sin familj. – Det tog tid innan jag gav upp, innan bilden av Förintelsen klarnat, säger han. Han försökte få pass av britterna för att resa till sina släktingar i Palestina. Det fick han inte. I stället gick han med en sionistisk rörelse. Han jobbade till sjöss med att illegalt skeppa judar till Palestina.

Ovan t v: Nachum 15 år på scoutläger. Inte någon annan från hans familj överlevde. Ovan t h: På besök vid Oskar Schindlers grav i Jerusalem. Mitten: Eugenias ring av metall.

Eugenia hämtar två tjocka pärmar. I dem finns kärleksbreven de skrev, fyllda av längtan och hopp om återförening i Israel. I januari 1950 återsågs de äntligen, när Eugenia kom med båt till Haifa. – Hur underbart det var när vi såg varandra? Hur du än föreställer dig det var det mer! säger Nachum. En vecka senare firades bröllopet. – Jag var lycklig! säger Eugenia. I 64 ÅR HAR de varit gifta. De har fått en son och en dotter, flera barnbarn. Nachum har jobbat som teknisk chef, Eugenia som konstnär. Länge handlade tillvaron om att bygga ett nytt liv. Inte prata om det som varit, bara framåt, framåt, framåt. – Men på nätterna, då kom våra mardrömmar. De kommer fortfarande. Jag har provat alla tekniker och strategier för att få bort dem. Det går inte, säger Nachum. Oscar Schindler dog 1974 och är begravd i Jerusalem. Än i dag känner de hans närvaro. Som en osynlig gäst vid middagsbordet. – Av alla tyskar runt oss fanns det en enda med ett mod och ett hjärta som hans. En ensam människa, och han kunde rädda livet på 1 300 människor, säger Eugenia. En av hennes ringar blänker till i solljuset från fönstret. En ring av metall.

HANNA WELIN

2017-10-12 09:18:03

Tema: Revansch

Hoppet måste vinna över hoten Den bästa hämnden är att leva väl, sägs det. Och den skönaste revanschen i livet är kanske att ständigt ta nya tag när livet delar ut smockor, fortsätta leva när allt ser omöjligt ut eller förvandla det svåra till en erfarenhet som kan hjälpa andra. DET FINNS anledningar att oroa sig. Det ser

mörkt ut för mänskligheten. På Chalmers tekniska högskola i Göteborg samlades till och med ett tjugotal forskare under september och oktober för att diskutera vilka de hoten mot människan är och identifiera de allra största. Kärnvapen, bioteknologisk krigsföring, artificiell intelligens, svarta hål, överbefolkning och pandemier hamnar högt på listan. – Vi drunknar i mänskligt skapade hot. Därför får vi skjuta lite på de icke akuta hoten från asteroider och supervulkaner, för när det gäller att skydda oss från existensiella hot gäller det främst från våra egna teknologier, säger Olle Häggström, som är professor i matematisk statistik och en av arrangörerna. Men vi som inte är forskare då? Hur kan vi ta revansch på hoten mot vår egen överlevnad, både genom att rent praktiskt försöka leva hållbart, men också genom att trotsigt bevara hoppet om livet? Stefan Edman är författare och biolog har arbetat i drygt 40 år med miljö och hållbar

17am325_revansch_inledning_12832.indd 16

” Ju mer vetenskapen lär oss förstå hur universum och livet är uppbyggt, desto mer häpna, förundrade och ödmjuka tror jag vi blir.” utveckling. Nu har han skrivit boken Mot alla odds?, om att fortsätta tro och hoppas även när det verkar som om allt håller på att gå åt skogen. Forna tiders människor kunde ofta skylla på Hin håle när något dåligt hände. Har det blivit svårare för oss att hantera motgångar och hemskheter i världen när vi inte längre tror på en konkret, ond makt?

– Nej, egentligen tvärtom tror jag. Etiket-

Förundran inför naturen, kan hjälpa oss känna hopp för världen, tror Stefan Eddman.

ten ”ondska” hjälper oss ju knappast att på djupet begripa och råda bot på det som är destruktivt för våra relationer, freden, miljön etcetera. För det krävs snarare mer analys, kunskap, erfarenhet, ofta vetenskap. Och,

November 2017

2017-10-12 09:18:11

FOTO: GETTY IMAGES

förstås, en vilja att göra det goda i stället. I sin bok, som har underrubriken ”När hjärnan tvivlar men hjärtat vill tro”, skriver Stefan Edman att vi inte ska vara rädda för naturvetenskapen. Han tror tvärt om att den kan stärka vårt hopp.

– Ju mer vetenskapen lär oss förstå hur universum och livet är uppbyggt, desto mer häpna, förundrade och ödmjuka tror jag vi blir. Och därmed blir vi stärkta i att det finns en Tanke, en kärlek bakom allt. Det ger hopp och glädje. Dessutom hjälper vetenskap och teknik oss att göra samhället mindre tärande på den jord vi fått som gåva att förvalta, för kommande generationer människor och för övriga organismer.

Stefan Edman beskriver hur det finns tecken på att universum utvecklats för att just vi människor ska kunna leva här, och att homo sapiens har utvecklats på ett sätt så att ju vi har en unik potential att göra gott. Det kan kännas svindlande, och kanske är det vad vi behöver för att våga fortsätta hoppas.

– Ja, och teologer och präster skulle av

November 2017

17am325_revansch_inledning_12832.indd 17

det skälet ha stor glädje av att lära sig mer naturvetenskap. Universum balanserar på naturlagar som tycks avstämda för att liv och sådana som vi ska bli till. Vi, Homo sapiens, är religiösa däggdjur, gudarna kom tidigt in i evolutionen. Jag ägnar två kapitel i min bok åt detta eftersom jag vet att det fascinerar nästan alla. Behöver vi släppa fram hjärtat och känslan mer?

– För hjärnan och intellektet, är tron, och särskilt kyrkans läror om tron, ofta svårknäckt. Ta till exempel treenighetsdogmen från 300-talet. Vägen för mig – och som jag beskriver i boken – handlar därför om två saker: Att inspireras av Jesus i hans vardagsnära kärlekslära, och att ana Guds ”hjärtslag” bakom naturlagarna, universum och livet. Det räcker, det är det enda nödvändiga. Hur kan vi öva oss på att bli bättre på den förundran, som du lyfter fram som så viktig för att vi ska finna en känsla av helighet i tillvaron?

– Gå en – tyst? – sväng i stadsparken eller

skogen, sitt en stund vid pelargonian på din balkong, läs poesi, titta på ”Vetenskapens värld”, njut av kärleken du kan ge och får från andra medmänniskor. Ingenting av det här är självklart, allt är egentligen osannolikt, förunderligt. Heligt i ordets breda mening. Är det en förutsättning för hoppet i världen att vi hittar den där samhörighetskänslan som en gemensam tro på något slags godhet kan ge?

– Ja, vi behöver, och är på väg, att mogna till en global, gemensam syn på varandra och våra möjligheter att fortsätta skapa en bättre värld. Det finns inom oss, rent evolutionärt – jag tror det är ”nedlagt” av Skaparen – ett ljus, en potential att göra gott. Samtidigt som vi ju vet att vi, beroende på omständigheterna, är förmögna till egoism och våld. Religionerna utvecklades tidigt i evolutionen som ett socialt kitt, viktig för överlevnad på savannen. Kanske kan religionens humanistiska kärna kunna spela en liknande roll i dag, för att ena och försona? SARA GRANT

2017-10-12 09:18:13

Tema: Revansch

Ångesten fick Mårten att vilja hjälpa Mårten trodde han var en kille som var öppen med allt, men när han drabbades av ångest i gymnasiet skämdes han och gömde det svåra. Först när han fic prata öppet började han må bättre. Nu vill han få fle män att våga prata känslor och utmana machokulturen.

DET BÖRJADE i gymnasiet. Mårten Granlund, i dag 21 år gammal, hade alltid haft nära till sina känslor. Alla som kände honom skulle säga att han var en öppen kille som både kunde gråta och prata om allt. Men när livet blev jobbigt var det inte självklart att visa det. – När jag kom till gymnasiet och fick svår ångest som varade från ettan till trean, så skämdes jag så mycket. Jag gick omkring i en bubbla av att det bara var jag som mådde så där, har han berättat. Ångesten höll i sig hela gymnasietiden. Mårten Granlund dolde den så gott han kunde, stängde in sig på skoltoaletten när attackerna kom, vilade i timmar innan om han skulle gå på fest och spelade en massa datorspel för att slippa känna. Till slut insåg han att situationen var ohållbar, och sökte hjälp. Genom ungdomsmottagningen fick han kontakt med en kurator. Och på bara ett par månader, efter några träffar med kuratorn, hade allt vänt. Allt han hade behövt var egentligen att få prata med någon. NÅGRA MÅNADER senare, i början av 2016, åkte han bil med en kompis han trodde han kände riktigt väl. Plötsligt berättade kompisen att han mått riktigt dåligt en tid, och till och med funderat på att ta sitt liv. Det var då Mårten Granlund insåg att han ville hjälpa andra. För att lyckas med det

17am325_revansch_marten_12834.indd 18

Att börja prata om känslor och våga erkänna att man mår dåligt, är vägen till bättre psykisk hälsa även för killar, säger Mårten Granlund.

måste han, och alla andra killar, försöka få till en förändring på djupet. – Killar måste våga vara känsliga. Det finns en machokultur som säger att killar som pratar känslor är mesiga. Men det är så fel. Han skrev ett långt inlägg på Facebook bara några dagar efter att ha pratat med kompisen där i bilen, och det blev startskottet för föreningen Under kevlaret. Syftet med föreningen är att ifrågasätta machokulturen, driva stödjande verksamhet för killar och att sprida budskapet att under ytan är alla precis lika mycket människor,

”Killar måste våga vara känsliga. Det fin s en machokultur som säger att killar som pratar känslor är mesiga. Men det är så fel.” med samma mänskliga behov. Responsen blev enorm, och i dag har föreningen växt till ett team på 16 personer som tillsammans driver en webbsida där killar kan dela sina berättelser, ett diskussionsforum, en stödchatt två kvällar i veckan och en podcast där man pratar om tankar, känslor och mående. Mårten Granlund och andra från Under kevlaret är dessutom är ute och föreläser i skolor, föreningar och på arbetsplatser.

Läs mer: www.underkevlaret.se

November 2017

2017-10-12 09:18:16

ARCUS

www.arcusforlag.se

Däck & Fälgcenter

Kampanjpriser på vinterdäck och fälgar! Kvalité till lägsta pris

www.100200.se DÄCK & FÄLGCENTER AB Skruvgatan 1, Jönköping 036-100 200 info@036100200.se

2021

SLUTET FÖR KRISTNA I INDIEN?

I Indien har regeringspartiet BJP uttalat ett mål: Att Indien ska vara ”befriat från kristna” år 2021. Samtidigt ökar våldet och förtrycket mot kristna i hela Asien i takt med att religiösa nationalismen växer sig starkare. De behöver vår hjälp. Tack för din gåva.

BG 900-3054 Swish 900 30 54 Märk gåvan: ”Asien 2017”

www.open-doors.se

17-10 Amos "Indien" 198x130.indd 1

17am325_annons_12837.indd 19

2017-10-05 12:10

2017-10-12 09:18:04

Black Angels kör begravningskortege på motorcykel, och den döde får sällskap hela vägen.

17am325_black_angels_mc_12906.indd 20

November 2017

2017-10-12 09:18:10

Tema: Revansch

Vrålande motorer, svarta västar och Harley Davidson med dödskallemärken. Ett mc-gäng på väg att ta över? Nej, det är Black Angels som kör begravningskortege.

Svarta änglar följer till sista vilan SOLEN SKINER och vädret är varmt när vi

möter Black Angels i Kävlinge. Ett tjugotal svartklädda kvinnor har slutit upp över kaffe och kaka på Kävlinge Begravningsbyrå för att berätta om varför de så gärna kör motorcykel efter begravningsbilar. Och varför de en gång rullade in två motorcyklar i kyrkan under en begravning. Och varför gänget bara inkluderar kvinnor i sina bästa år. Som dessutom gladeligen kör tvärs över Skåne för att få vara med på kortegerna. Och varför så mycket rör sig kring svart. För precis som själva namnet antyder är rätt mycket svart i Black Angels universum. Eller åtminstone på Kävlinge Begravningsbyrå, där vi träffar VD Catharina Lindell. Rummet vi sitter i är möblerat med svarta stolar runt ett svart bord. Svarta inredningsdetaljer bryter av mot grått och vitt. Kaffet är svart som natten och till och med Catharina själv är stöpt i svart, åtminstone om man bortser från det långa blonda håret.

FÖRKLARINGEN KUNDE förstås vara att svart

är en given kulör i begravningsbranschen. Men med Catharina är det inte alltid så enkelt. Och hon är inte alltid den som följer branschens traditioner och fördomar. Färgvalet har alltså inget med jobbet att göra egentligen. Det är både enklare och mera personligt än så. – Svart är min favoritfärg. Min mc är också svart, konstaterar hon. Att tycka om svart är kanske inte så ovanligt. Att vara kvinnlig mc-förare är troligen mera sällsynt. Intresset för motorcyklar

kommer från farmor, som körde mc redan på femtiotalet och var en stark kvinnlig förebild. Om även farmor gillade svart vet vi inte. Men vi vet att även Catharinas intresse för begravningsbranschen ligger i generna. – Det var morfar som startade företaget en gång i tiden. Sedan tog mamma över. Efter att ha extraknäckt under några år insåg jag att jobbet passade mig, så jag fortsatte. Nu har jag drivit byrån i sex år. Jag är upplärd efter alla konstens regler och har gjort mängder av traditionella begravningar. Den biten kan jag utan och innan. Det var just den samlade erfarenheten som fick Catharina att vilja ta ut svängarna. Och att köra mc visade sig vara en framkomlig väg. STARTSKOTTET TILL Black Angels kom för

ungefär ett år sedan när Catharina deltog i en mc-kortege för prostatacancerns offer. För att uppmärksamma dem skrev hon ner förnamnen på alla cancerdrabbade som begravningsbyrån tagit hand om genom åren. Sedan spred hon ut namnen på små lappar under kortegen. Upplevelsen återuppväckte hen-

”I stället för att följa traditioner kan man lika gärna anpassa begravningen efter den döde.”

nes tankar på den gängse uppfattningen om begravningsbyråer och begravningar. – Många kunder brukade fråga hur man gör på begravningar. Jag brukade svara att det finns vissa tumregler men inga strikta regler, och att man inte alls måste göra som förväntat. Istället för att följa traditioner kan man lika gärna anpassa begravningen efter den döde. Varför inte, det handlar ju trots allt om ett helt människoliv som passerat. Begravningen är väl det allra sista tillfället att börja fundera på vad andra tycker. Det ska helt och hållet vara familjens och den dödes stund. DE HÄR TANKARNA malde i Catharinas

huvud. Eftersom hon just tagit mc-kort funderade hon samtidigt på hur hennes mc-intresse skulle kunna integreras i jobbet. Så småningom kom hon på att en mc-kortege skulle kunna bli ett fint inslag i samband med en begravning. En tilläggstjänst, helt enkelt. – När familjen gått efter ceremonin är ju den döde ensam med begravningsentreprenören. Ingen följer med under den där sista färden från kapellet till krematoriet. Min tanke var att fylla ut det tomrummet. På det sättet blir det den avlidne som lämnar sina anhöriga istället. Och får sällskap hela vägen. För att pejla intresset ställde Catharina frågan i en mc-grupp på Facebook. – Det var en grupp bara för tjejer. Jag skrev att jag jobbade på begravningsbyrå och undrade om någon ville ställa upp och köra frivilligt. Gensvaret blev enormt. Jag fick massor med fina kommentarer. Sedan drog det igång fort. Katarina startade en intern grupp på FaceFORTSÄTTNING

November 2017

17am325_black_angels_mc_12906.indd 21

2017-10-12 09:18:11

Tema: Revansch

I skånska Kävlinge kör kvinnorna i Black Angels begravningskorteger. Motorcyklarna ger ofta en avväpnande och personlig känsa enligt begravningsentrepenören Catharina Lindell.

book och sammankallade till ett första möte. – Vi diskuterade och bestämde oss för att köra mc för de familjer som ville. Sedan började vi göra logotype och västar. Och en officiell Facebook-sida bara för Black Angels. Sedan var det full fart framåt. Första kortegen gick förra våren. Då var ett tjugotal personer med från hela Skåne. – Det var en fantastisk uppslutning och en familjemedlem till den avlidne körde med själv i kortegen. Det var starkt. Naturligtvis var det en väldigt tung dag för familjen men jag tror att det blev en varm sista färd för den avlidne. Familjen skrev väldigt fint på vår Facebook-sida om sina upplevelser och reaktioner. KVINNORNA I Black Angels har förstås sina

egna historier. Catharina berättar att många av dem har erfarenhet av dödsfall i familjen och bär på olika slags sorg. Ofta har de önskat att en sådan här grej hade funnits när personen avled. Att någon kunde visat alternativ som var lite mer individuella. En av dessa kvinnor är Eva Larsson från Helsingborg. Hon har varit med ända från starta och alltså även på den allra första kortegen. För henne var det en stark upplevelse. Hon hade nyligen gått igenom samma sak som den drabbade familjen. – Den begravningen handlade om en ung kille som gått bort. Samma sak har hänt mig. Min son dog för två år sedan, när han var trettioett. Då märkte jag att vanliga begravningsbyråer inte har något särskilt att erbjuda unga människor. Så jag nappade omedelbart

17am325_black_angels_mc_12906.indd 22

”Stress och krav känns väldigt avlägset när man möter döden hela tiden.” när jag fick höra talas om det här. Jag hade en egen mc-grupp på nätet kallad Ladybikers, och jag gick omedelbart med i Black Angels. En annan veteran är Runa Alfvén. – Jag har varit med på tre körningar och gillar nytänket. Folk har lite fördomar mot mc-folk men det är kanske lite mindre hotfullt att vi bara är tjejer. OCH HUR har utvecklingen sett ut sedan starten? Jo, under det senaste året har Black Angels Facebook-sida blivit långt mer populär än begravningsbyråns sida. Och den involverar många personer som kanske aldrig annars hade velat prata om begravningar, menar Catharina. – Kortegerna gör faktiskt att folk börjar prata om de här frågorna. En del inser att de kan börja planera sina egna begravningar utan dramatik. Frågan väcks eftersom det är ett fräscht och nytt forum. Många har ju fördomar om begravningsbyråer annars. De tror att det är stelt och högtidligt och befolkat av äldre män. Men min erfarenhet är att de som verkar i branschen är väldigt varma och omhändertagande människor. Just på grund av fördomarna försöker Catharina avdramatisera det hela genom

att berätta och informera så mycket som möjligt. Och här spelar Black Angels en stor roll, eftersom motorcykelkortegen ger en avväpnande och personlig känsla. Något som verkar behövas, menar Catharina. Många är rädda för att prata om döden. – I VÅR KULTUR ska man ju varken åldras eller dö. Man ska bara vara stark hela tiden. På så sätt är jag tacksam över det här yrket eftersom det hela tiden påminner mig om vad som är viktigt. Jag inser att jag måste prioritera rätt saker. Det finns så mycket som folk stressar över och bråkar om. Stress och krav känns väldigt avlägset när man möter döden hela tiden. Det är inte så dumt att veta att livet tar slut och att man får göra det bästa av det. Och det är just därför Catharina ser begravningen som något fint. Något som är värt både ansträngning och eftertanke. – För mig är begravningen en hyllning till livet. HANNA WELIN

Catharina Lindell. Ålder: 31 år Fritidsintresse: Motorcykeln så klart! Och måleriet, när jag har tid och ro i själen. Familj: Dottern Jasmin, 8 år. Livsmotto: Ärvt av farmor: ”Det enda hinder vi har för att skapa en verklighet för morgondagen, är vårt tvivel.”

November 2017

2017-10-12 10:09

Fråga prästen

”Hur ska jag orka fortsätta hoppas?” Kan en kristen äta kött och träna mycket, straffar Gud synder och hur ska man tänka när världen verkar gå rakt utför? Camilla Lif svarar på frågor om hopp och framtid.

Hur viktig är en begravning? Jag förstår att det är vidskeplighet att man blir ett spöke utan en ”kristlig begravning” eller ”vigd jord”, men spelar det religiösa i ceremonin någon roll?

Jag tänker att begravningsgudstjänsten är till för de anhöriga – för att de i ritualens form ska få hjälp att ta avsked från den som har dött. Vad som händer efter döden vet ingen – det är en hemlighet mellan den som dött och Gud själv, men i det mötet tror jag inte att det är begravningsgudstjänsten som räknas, utan hur man levt sitt liv.

Blir man straffad för synder? Antingen att något dåligt händer direkt för att man har syndat, eller att man hamnar i något slags helvete efter döde. Finns det tänket kvar i kyrkan idag?

I början av 1900-talet levde en filosof och mystiker som hette Simone Weil. Hon skrev: ”Allt som är utan värde flyr ljuset. Här nere kan vi gömma oss för ljuset bakom köttet. I döden kan vi inte längre det. Nakna överlämnas vi åt ljuset. Och ljuset är, allt efter omständigheterna, helvete, skärseld och paradis.” Jag har tänkt mycket på Weils ord. Att alla kommer till Guds ljus efter döden. Om man levt sitt liv i ljuset och varit sann så känner man sig hemma i Guds ljus, men om man levt sitt liv i mörkret och gömt sig, upplever man nog Guds ljus som avslöjande och brännande.

”Alla kommer vi hamna i Guds ljus efter döden.”

Svenska kyrkans unga vill äta mer vegetariskt. De tänker mycket på miljön, men jag undrar om en kristen kan äta kött och utan att bryta mot budet att man inte ska döda?

I Bibeln ägnas många sidor åt att reglera vad människan ska äta och vad hon ska låta bli. Många menar att det som på Bibelns tid räknades som orent var hälsovådligt – att man skulle undvika vissa födoämnen av det skälet. Det finns inga påbud i Bibeln som säger att vi ska vara vegetarianer, men det finns goda skäl att vara det ändå. I vår tid när jordklotet är så febrigt och ansträngt är det en god idé att äta på ett sätt som belastar jorden mindre.

Jag är rädd för hur världen ser ut, för miljöhot och för vad människor gör mot varandra. Hur ska man orka fortsätta med ett vanligt liv när allt ändå verkar gå utför?

Det är ibland svårt att hålla sitt hopp vid liv. Jag brukar tänka på att människor i alla tider har tänkt att det går utför och att undergången är nära, men världen har ändå fortsatt. Kanske är det den flödande informationen i vår tid som gör att vi får

November 2017

17am325_fraga_presten_12836.indd 23

Välj en fråga, och fokusera på den. Då kan världens oroligheter bli mer hanterbara, menar Camilla Lif.

se mer elände än vi orkar härbärgera. För en tid sedan fick jag rådet att välja en fråga som oroade mig (miljön, flyktingarnas situation, tonläget i politiken, våldet…) och försöka påverka den, och inte tänka så mycket på alla de andra frågorna. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Fråga prästen Camilla Lif är präst i Svenska kyrkan, författare och medverkar ofta i radio. Du kan ställa dina frågor om kyrkan, tron och livet i stort till Camilla på fragaprasten@verbum.se

Är det fel att vilja träna mycket, eller tycker Gud att vi borde ägna oss mest åt insidan i stället? Jag tycker att jag mår bra både i kroppen och själen av att träna.

I Bibeln står det så här om kroppen: ”Vet ni inte att er kropp är ett tempel för den heliga anden, som ni har inom er och som ni har fått från Gud? /../ Ära då Gud med er kropp”. Om kroppen är andens och själens bostad så är det bra och rätt att se till att kroppen mår bra. Men själen har också behov – den behöver stillhet, sanning, eftertanke och kontakt med det som är större än människan. Kanske kan man se kyrkan som en slags träningslokal för det inre i människan? 23

2017-10-12 09:18:09

Personliga möten med omtanke

Tro utan tanke är som ett brev utan porto. Tanke utan tro är som ett brev utan adressat.

250 kr för 8 nr* Mejla oss på adm@signum.se eller ring 018-580 07 10. Se även www.signum.se *Gäller för nya prenumeranter.

www.begravningstjanst.com 036-71 02 50

II have have a a dream dream 9 9 november november

17.00 Seminarium “Religion och 17.00 Seminarium och fred” fred” Jakob Olofsgård pastor och“Religion Hamza Terzic Imam - Elmia Jakob Olofsgård pastor och Hamza Terzic Imam - Elmia

19.30 “I 19.30 “I have have a a dream” dream” En musikalisk föreställning med 100-mannakör En musikalisk föreställning med 100-mannakör Skådespelare och Kompband Skådespelare och Kompband Entré 150 kr (Ej förköp) - Immanuelskyrkan Entré 150 kr (Ej förköp) - Immanuelskyrkan

Ange ”Amos” som kod.

Den katolska kulturtidskriften

Inga konstigheter! Näskannan RHINO HORN* • förebygger och lindrar nästäppa vid förkylning, bihåleinflammation och allergi • utformad så att saltvattnet rinner lätt genom näsan • är producerad i okrossbar, miljövänlig PEHD-plast

119:-

• verkar för en hållbar miljö

NYHET! Nu också i barnstorlek, 4-12 år!

* NasoKlar har bytt namn till RHINO HORN

Beställ via butik.yogacentrum.com eller på tel. 031-13 22 52

Immanuelskyrkan Immanuelskyrkan Jönköping

www.yogacentrum.com

Jönköping

17am325_annons_12838.indd 24

2017-10-12 09:17:59

Korsord

BILD: PIXABAY.COM

EN SORTS ANING

MOT MARKEN

KRUMSPRÅNG

FINNS I VINST

EXPANDERADE

LÅNGHALSAD

GJORDE NÅGOT

ANGER TURORDNING

TIGA SOM

HAR FÖR AVSIKT

BEGRÄNSNING

INEXAKT VÅGBRYTARE ETT LITET BO STÄLLNINGSTAGANDE HAR PÅHITTAT INVAND JORDART

VID MISS

UTDRAGEN

PROVOCERAR

HAR BLAD KORA

GE UPPHOV TILL TOB 4:9 KAN DU MAN SAMLAR SAMLA EN

PRONOMEN

KONSTRUKTÖR: HANNA FREDHOLM

TILLSLUTNA ANNA ÄR ANNAS

PÅSTÅENDE

FIKTIV VALUTA

BARNBOK

SMÅGRÄL FÖRTECKNING

.....

BLIDVÄDER

BEVITTNA

PRÖVNING

HJÄLP

PÅ EN GÅNG

SÖT OCH OVANLIG STOR BALJA

FÖREBRÅ

IGÅNG BESKYLLA

MEDTAGEN

EN FÖRMÅGA

JER 9:1 EN BRUNN MED

.....

Nytt korsord och vinnare Lös korsordet så får du fram en mening i de färgade rutorna. Skicka in ditt svar till kom@svenskakyrkanjonkoping.se Det går också bra att skicka in svaret till: Svenska kyrkan Jönköping Östra Storgatan 45 553 21 Jönköping Glöm inte uppge ditt namn och adress. Fem vinnare får två biobiljetter var. Senast 15 november 2017 vill vi ha ditt svar.

Oktober 2017

Rätt svar i Amos nummer fyra var LÄR DU MIG SKOG. Grattis säger vi till dessa fem som vinner två biobiljetter var. Björn Milling Anna Weiner Saga Stamfjo d Paul Lundell Rigmor Bäck

Allakan-kören får D

et är en ruggig och regnig onsdagskväll i september som jag beger mig till Kristinagården för att träffa Allakan-kören. En kör bestående av ungdomar och vuxna med en funktionsnedsättning, som sprider mycket glädje genom både sång och personlighet. Jag möts av ett gäng förväntansfulla körsångare som väntar på att få komma in i lokalen. Nyfiket och rakt undrar de vad jag ska göra där. Jag berättar mitt syfte och den artikel jag tänkt skriva. Nog vill de vara med i tidningen, så min medverkan känns självklar när jag får ett rungande JA till svar på min fråga om jag får lyssna och skriva. Med det varma mottagandet beger jag mig in i lokalen för att träffa körledarna Åsa Wass och Gunilla Tufvesson. Hur startade allt egentligen? – Jag startade detta 2002 efter ett önskemål från kommunen att skapa aktiviteter

för barn på fritiden. Då jobbade jag som personlig assistent men hade också ett vikariat som kantor här i Kristine kyrka. Så jag frågade helt enkelt ”Kan inte kyrkan hitta på nåt? ”Jo visst, sa dom ”Vi är på”, berättar Åsa. I BÖRJAN bestod kören av fem personer men allt eftersom har kören vuxit flera gånger om. Idag är de ca 30 sångare från gymnasieålder till den äldsta som är 61. Alla har någon form av funktionsnedsättning som är väldigt olika från person till person. Med åren har även

körledarna utökats, ett måste enligt dom båda för att ge rätt förutsättningar för körens medlemmar. – Det är en kör med deltagare som har olika behov och då kören hade vuxit ganska snabbt, fanns ett behov av någon mer som kunde leda kören tillsammans med Åsa. Jag jobbade på Sensus med dans och rörelse när jag träffade henne och fick förfrågan om jag ville vara med. Jag tyckte det lät roligt, vilket det också var och fortfarande är, berättar Gunilla. Kören träffas varje vecka och har utöver det en del sånguppdrag runt om i Jönköping. – Ja vi brukar sjunga ibland i gudstjänsten

Oktober 2017

taket att lyfta här i Kristine kyrka, sen åker vi också till andra kyrkor eller deltar vid till exempel Vätterhems citydagar och går luciatåg. Kören är uppskattad och ofta är det många som kommer och lyssnar när de sjunger. Nyligen belönades dessutom kören med ett stipendium på 5 000 kr av Erikshjölpen i Jönköping. Ett uppskattat tillskott som ska gå direkt till någon rolig aktivitet tillsammans. DET BÖRJAR bli dags för kören att komma in i sånglokalen och inta sina platser. Killarna får sitta till vänster och tjejerna till höger. – Vi sjunger för det mesta unisont men ibland tvåstämmigt och då är det lättare att ha uppdelat, berättar Gunilla. Då kan Åsa hjälpa killarna och sjunga med om det behövs och så sjunger jag med tjejerna. Kördeltagarna är på plats och uppsjungningen börjar. Texten finns tydligt på en skärm så alla ska se, Gunilla dirigerar och

Oktober 2017

pekar på texten och Åsa spelar med. Dags för nästa sång. Alla deltagarna tar ifrån tårna. – Gloria, Gloria, Gloria! DET ÄR ett härligt engagemang och körens

medlemmar vill gärna bidra med lite tips. – Men kan vi inte sjunga lite svagare först och sen starkare, föreslår Mattias. – Vilken bra idé, utbrister Åsa och Gunilla fyller i; – Jättebra träning, för det kan vara lite klurigt. Sången tas om från början. Nu lite svagare, sedan starkare och starkare. Applåder och skratt när sången är slut. – Det blev ju riktigt bra, vad duktiga ni är, säger Åsa. Efter en timme börjar körövningen lida mot sitt slut. Vissa av deltagarna börjar se lite trötta ut med andra vill sjunga mera. – Vad säger ni, ska vi avsluta kvällen med

”Det blev ju riktigt bra, vad duktiga ni är!” en låt så Kicki får höra hur kören låter när vi rockar-loss så taket lyfter? – Va bra då sjunger vi Side by side och tar i allt vi kan! avslutar Åsa. MED FNISS och skratt ställer sig alla upp.

Texten på skärmen behövs inte längre, rörelserna sitter och även om inte alla sjunger i takt är det svårt att inte smittas av den energi och glädje som sprids. Allakan-kören kan rocka loss, nog rörde sig taket allt på Kristinagården. TEXT OCH BILD: KICKI ALM

FOTO: TOMMY HVITFELDT

Österängskyrkan hyser både glädje och allvar NÄR ARKITEKTEN Johannes Olivegren ritade Österängskyrkan var det efter devisen att en kyrkobyggnad bör utstråla ”ungdom, djärvhet och glädje, men också allvar, tillförsikt och tro.” 56 år efter att den invigdes första advent 1961 står kyrkan där fortfarande mitt i Österängsområdet. Inte längre lika ung, men fortsatt djärv till sin arkitektur med uppgift att hysa både glädje och allvar. Om kyrkan som byggnad alltjämt står fast har själva arbetet genom åren förändrats. Under 60-talet fanns i området många barnfamiljer och det var naturligt att barn och ungdomsarbetet var en central del. Här kunde 150 barn samlas till söndagsskola, men i takt med att barnfamiljer flyttade till andra områden med större lägenheter eller till hus, förändrades också sättet att vara kyrka. 2003 STARTADES exempelvis en kyrkans

musikskola i Österängskyrkan, dit barn och

ungdomar från olika delar av staden kom. Nu blåser förändringens vind åter i arbetet på Österängen. – Vi behövde på nytt aktualisera hur vi som kyrka bäst känner och tjänar österängsborna, berättar Nina Palmgren, arbetsledande komminister i Ekhagen-Österängen. Musikskolan i sin nuvarande form läggs ner, men musikundervisning kommer fortsatt att ske, men på annat sätt. Musiken kan exempelvis vara ett utmärkt sätt för integration. EN ANNAN märkbar förändring är att gudstjänstiden sedan september är klockan 16. Anledningen till det är att det är lättare att skapa utrymme för gemenskap före och efter. Före genom att involvera fler i förberedelserna inför gudstjänsten, efteråt genom att samlas kring en god, värmande tallrik soppa med bröd och kaffe. Nattvardens måltid får alltså sin direkta fortsättning i gemenskapen runt kvällsmaten. I ett stort pastorat som

Jönköping är det möjligt och viktigt att ha olika tider för söndagens gudstjänst. FIRA GUDSTJÄNST och skapa mötesplatser har alltså väglett tankarna, men också att försöka fördjupa samarbetet med andra aktörer i området såsom konsthallen, Vätterhem och kommunen. PÄR SJÖSTRAND

Oktober 2017

Nordens största mötesplats för mänskliga rättigheter Den 9-11 november genomförs Mänskliga Rättighetsdagarna (MR-dagarna)på Elmia i Jönköping under temat ” De mänskliga rättigheternas framtid”. Lördagens mässa är helt kostnadsfri och öppen för alla som vill.

MR dagar Mänskliga Rättighetsdagarna, MRdagarna, har funnits sedan år 2000. Någon motsvarighet till Mänskliga Rättighetsdagarna när det gäller antalet deltagare finns inte i Norden och årligen samlar Mänskliga Rättighetsdagarna cirka: 3 000–5 000 besökare 70 utställare 150 programarrangörer 100 volontärer

MR- DAGARNA, MÄNSKLIGA Rättighets-

dagarna, är Nordens största mötesplats för praktiker, forskare, myndigheter, politiker och ideellt engagerade som arbetar med eller vill lära mer om mänskliga rättigheter. Syftet med evenemanget är att öka kunskapen om mänskliga rättigheter och att lyfta dem högre upp på den politiska dagordningen. Svenska kyrkan Jönköping är en de organisationer som står bakom MR-dagarna och kommer arrangera både seminarium och utställning. Seminariet med temat Hur blir vi mänskligare? hålls fredagen den 10 november klockan 09:00–10:00. Föreläsare är Ann Aldén, kyrkoherde och Pär Sjöstrand, präst. Utställningen som visas kommer utgå från den bibliska berättelsen om den barmhärtige samariern. En berättelse som är mer aktuell än någonsin och går att dra paralleller med så gott som dagligen. Du hittar oss vid plats H som ligger vid restaurangen i utställningshallen.

The Moniker – gästartist.

Konferensen äger rum årligen i olika städer för att bidra till utvecklingen av mänskliga rättigheter i Sverige och internationellt. Konferensen drivs helt utan vinstintresse och är ett samarbetsprojekt mellan Bris, DemokratiAkademin, Diakonia, Fonden för mänskliga rättigheter, Friends, Föreningen Ordfront, Ibn Rushd studieförbund, Raoul Wallenberg Institutet vid Lunds universitet, Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitet, Sensus studieförbund och Svenska kyrkan.

I KRISTINE kyrka den 9 november klockan 18 blir det konsert med The Moniker och en 200manna kör bestående av elever från Ekhagsskolan, Prolympia, Kålgårdsskolan, Rosenlundsskolan, Österängsskolan och Gräshagsskolan. Barnkören Nova tillsammans med Huskvarna musikklasser och dansgrupper från Mullsjö kulturskola sjunger avslutningsvis Jorden runt under lördagens mässfinal på Elmia.

Oktober 2017

Allhelgona

”Våra kyrkor och kapell fylls av ord om död och sorg, om tröst och evighet. Och där orden inte räcker till talar, tröstar och tolkar musiken!”

Välkommen till våra kyrkogårdar! ALLHELGONAHELGEN HAR under senare

år för många blivit en allt viktigare högtid. När höstmörkret tätnar går vi till anhörigas gravar för att smycka, tända ljus och minnas. Våra kyrkor och kapell fylls av ord om död och sorg, om tröst och evighet. Och där orden inte räcker till talar, tröstar och tolkar musiken! Egentligen har allhelgonahelgen två teman som visserligen ligger nära varandra men dock skiljer sig åt. På lördagen firar vi Alla helgons dag, i centrum står de människor som på ett alldeles särskilt sätt genom sina liv

visat på Jesus Kristus, inte sällan med livet som insats. Vi brukar kalla dem helgon eller martyrer, d v s vittnen om Jesus Kristus. Alla helgons dag firas alltid lördagen mellan 31 oktober och 6 november och är sedan 1953 en allmän helgdag, då vi uppmärksammar kända som okända helgon. FRÅN KLOCKAN 18 på lördagen i allhelgona-

helgen och under söndagen firas Alla själars dag. Nu riktas blicken och tanken mot dem som gått före oss på livets väg och ur tiden. ”Vårt evighetshopp” är överskriften och visar

på hoppet om liv bortom död och avsked – det vi i den kristna tron kallar evigt liv och himmel. Firar du gudstjänst/ högmässa på Alla helgons dags (lördag) förmiddag kommer du alltså märka att helgonen står i förgrunden, medan nära och käras minne och evighetshoppet kommer att genomsyra de musik- och minnesgudstjänster som firas lördag eftermiddag och kväll samt söndagens alla gudstjänster.

Välkommen till våra kyrkor, kapell och kyrkogårdar!

Oktober 2017

Kalendarium

Detta händer under allhelgona 3 november 14- 18

KAPELL OCH KYRKA ÖPPEN GÄLLER: Dunkehalla kyrkogård, Ljungarums kyrkogård, Slottskyrkogården, Skogskyrkogården och Östra kyrkogården. Möjlighet till ljuständning. Servering. Präst/diakon/medmänniska tillgänglig för samtal.

DUNKEHALLA KAPELL 15 och 17 Andakt. SKOGSKAPELLET 18 Andakt i kapellet med avslutande ljuståg till stora korset. Damkören After Work. Karin Hjalmarsson och Christina Petersson, musiker. Präst: Fredrik Hollertz SLOTTSKAPELLET 18 Andakt med musik. ÖSTRA KAPELLET 17 Andakt. ÖSTRA KYRKOGÅRDEN 14– 18 Servering i Ekonomibyggnaden, Hermansvägen.

4 november BYMARKSKYRKAN 10 Gudstjänst. Präst: Martin Ahlqvist DALVIKSKYRKAN 18 Musik i allhelgonatid. Sång och gitarr: Lena Smeds. Präst: Claes Dahlquist DUNKEHALLA KYRKOGÅRD 12- 19 Kapellet öppet. Möjlighet till ljuständning. Servering. Präst/diakon/ medmänniska tillgänglig församtal. 16 Andakt. Präst: Ahlqvist. Körsång. EKHAGSKYRKAN 18 Minnesgudstjänst med ljuständning och namnuppläsning. Håkan Sparf & Lena Bok. Peter Hjalmarsson, sång/saxofon. GRÄSHAGSKYRKAN 10 Högmässa Präst: Fredrik Hollertz. Manskören SB.

Oktober 2017

JÄRSTORPS KAPELL 12– 16 Öppet för ljuständning. 16 Minnesgudstjänst med namnuppläsning. Präst: Claes Dahlquist. Solosång: Nina Åkerblom. KRISTINE KYRKA 11 Högmässa, Präst: Pär Sjöstrand. 17 Ett ljus i mörkret– musikgudstjänst.Präst: Pär Sjöstrand LJUNGARUMS KYRKA 12- 19 Ljuständning. Servering. Präst/diakon/medmänniska tillgänglig för samtal. 18 Minnesgudstjänst med namnuppläsning. Julia Sandwall, fio och Maria S. Anefur- piano, orgel. Präst: Cecilia Sjöberg SKOGSKYRKOGÅRDEN 12– 19 Öppet i kapell. Ljuständning och stillhet i kapellet. Präst/diakon tillgänglig för samtal. Servering. 15- 18 Musik på kyrkogården. Per-Åke Wennerberg och blåskvintett vid minneslunden. 14 Andakt i kapellet. Miriam och Karin Hjalmarsson, violin. Diakon: Ildiko Rudmyr. 17 Musikgudstjänst Miriam och Karin Hjalmarsson, violin. Präst: Hollertz SLOTTSKYRKOGÅRDEN 12– 19 Diakon/medmänniska. Möjlighet till ljuständning i kapellet. Servering. 14 och 16 Andakt med musik. SOFIAKYRKAN 11 Högmässa. Präst: Emma Janerheim. Körgrupp ur Mottetkören. 19 :30 Musik till tröst och glädje. Mozarts Requiem framförs av Jönköpings Kammarkör, Gislaveds Kammarkör och Jönköpings orkesterförening. Solister: Karolina Andersson, sopran, Annica Sjöstrand, alt, Ricky Burton, tenor och Ove Gotting, bas. Gästdirigent: Rebecka Gustafsson. Kollekt.

ÖSTRA KYRKOGÅRDEN 12- 19 Kapellet öppet. Ljuständning och stillhet. Präst/diakon tillgängliga för samtal. Servering i både kapell och Ekonomibyggnaden, Hermansvägen. 16 Musikandakt. Håkan Sparf och Peter Hjalmarsson, sång/saxofon. Diakon: Lena Bok.

5 november DALVIKSKYRKAN 10 Högmässa. Präst: Sven-Evan Svanberg EKHAGSKYRKAN 09 :30 Mässa Präst: Miguel Gomez. GRÄSHAGSKYRKAN 16 Minnesgudstjänst, Gräshagens kyrkokör. Präst: Janerheim. LJUNGARUMS KYRKA 16 Ro för själen. Präst: Cecilia Sjöberg. Barnkören Lux. JÄRSTORPS KAPELL 12– 16 Öppet för ljuständning JÄRSTORPS KYRKA 11 Gudstjänst. Präst: Martin Ahlqvist. Kyrkokören. KRISTINE KYRKA 11 Högmässa Präst: Richard Thörn. Kyrkokören. RÅSLÄTTS KYRKA 11 Minnesmässa med ljuständning. Kör för alla och Miriam Hjalmarsson, violin och ljuständning. Präst: Hollertz. SLOTTSKAPELLET 8– 16 Öppet för ljuständning 16 Minnesgudstjänst. Präst: Kjell Danfors. SOFIAKYRKAN 11 Musikhögmässa. Präster: Emma Janerheim & Kjell Danfors. Sofia kyrkokör med solister och instrumentalister ÖSTERÄNGSKYRKAN 16 Gudstjänst med ljuständning och namnuppläsning. Präst: Miguel Gomez. Ingemar Badman, flöj .

Krönika Gabriella Fäldt

Att möta sorgen en vanlig tisdag FOTO: KRISTIAN KABELACS

DET ÄR TISDAGSKVÄLL när du dör. När en

del av mig dör. Spegeln visar samma ansikte men från den stunden blir jag aldrig den samma igen. Jag blir inte samma person som vaknar den morgonen med halsbränna och söker en bekväm somna-om-ställning för att magen är i vägen. Inte samma person som inleder dagen med att vika pyttesmå kläder och para ihop små sockor. Inte samma person som bakar chokladbollar för att sötsuget inte går att bemästra. Inte samma person som känner i kroppen att något har förändrats. Jag blir inte samma person som ringer sjukhuset, som blir lugnad av sköterskans vänliga röst. Inte samma person som packar väskan i all hast, sätter sig i bilen, går ur vid förlossningen och tänker att nu, nu är det dags. Inte samma person som lovar blivande storebror att han ska få byta blöjor när vi kommer hem. Jag blir inte samma person som läser föräldratidningar i väntrummet, blir inkallad i undersökningssalen, lägger mig på britsen och ser ultraljudsskärmen. Och ser den bli svart. Svart som döden.

omgivning fortsätter vidare – själv är jag på stand by. Jag ser dem springa förbi och tänker att jag aldrig kommer hinna ikapp, att jag aldrig kommer orka springa igen. Men ändå går tiden. Och det blir ännu en vår. Någon bjuder på kaffe i solen, jag får en kram på stan, jag omvandlar mina känslor till skrivna ord. Ett barnrum blir ett gästrum, den intensiva smärtan övergår i evig saknad. Min son sticker handen i min och leder mig sakta framåt. Jag blundar och går – utan kompass, men framåt. DET ÄR EN TISDAG i januari när du dör. När

DET ÄR TISDAGSKVÄLL när du dör. En van-

lig kväll i början av året. Kallt och grått ute. Duggregn. Det börjar skymma ute och jag faller, länge, ner i ett svart hål. Jag hoppas att jag ska slå i botten, slå ihjäl mig om jag har tur, men hålet har ingen ände. Jag faller genom tusentals år. Ser mig själv utifrån, ser någon som ligger där på en sjukhussäng och gråter och inser att det är jag. Jag gråter slut på tårar, hyperventilerar så att bröstet kreverar. Somnar utmattad med en sista förhoppning om att allt bara varit en mardröm. Men jag vaknar i samma mörker. Vaknar med en ny livskamrat. Inte självvald, men för evigt trogen. Sorgen.

kogården på alla helgons afton för att lägga blommor på morfars grav. Jag har fått pepparkakor och glögg av personalen på griftegården. Jag har kastat sten i minneslundar i smyg och jag har sett människor sörja sig sönder och samman på tv. Men det som precis har hänt finns inte ens i min föreställningsvärld. Jag står utan handbok, utan skydd, krockkudde eller stötdämpare. Allt gör ont och jag har ingen aning om hur jag ska få det att göra mindre ont.

DET ÄR TISDAGSKVÄLL när du dör. När jag

DET ÄR tisdagskväll när du dör. Det känns

och sorgen vaknar har det hunnit bli onsdagsmorgon. Jag är 30 år och har ingen aning om vad jag ska göra med den. Hur jag ska reagera på den, relatera till den, reglera den, hantera den. Jag har förlorat några äldre släktingar, varit på ett fåtal begravningar och de flesta jag känner har upplevt någon form av sorg. Sedan barnsben har jag besökt kyr-

”I stället känns sorgen större, tyngre att bära, svårare att förklara. Människor i min omgivning fortsätter vidare — själv är jag på stand by.”

en del av mig dör. Men en annan del av mig lever vidare, och genom den gör du också det. Jag blir aldrig mig själv igen och sorgen kommer aldrig lämna mig. Men jag har börjat vänja mig. Lärt mig leva med den. Över minneslunden faller regn, frömjöl, snö, höstlöv, äppleblom och tårar. Det blir tisdag igen. GABRIELLA FÄLDT

som det är början på en outhärdlig evighet. Det finns ett sorgeår, får jag lära mig. Ett sorgeår som innebär att jag ska sörja mig genom varje årstid för att avsluta processen. Men det blir sommar, höst, vinter och vår och jag är alls inte färdigsörjd. I stället känns sorgen större, tyngre att bära, svårare att förklara. Människor i min

Oktober 2017