Helsingborg Amos

Helsingborg OKT 2018

Att möta sorgen en vanlig tisdag

Ljus och mörker under allhelgona

Tema: Förlust När någon vi älskat går bort hanterar vi förlusten på olika sätt. På ett plan fortsätter relationen för alltid. För den som förstår det blir det lättare att hjälpa andra klara sig igenom det svåra.

En tuff match för ”Masse”

Entrepenören Clara Lidström

Från helt underbar till totalt utmattad ODR SAMHÄLLSINFORMATION Oktober 2018

18am322122_hbg_forsta_16871.indd 1

1

2018-10-10 14:35

Ledare Kristian Lillö

Recycling kan vara svaret Vi hör ofta ordet ”förlust” i ekonomiska sammanhang. Men vet att förlust av vänskap, livsdröm och arbete hör till de värsta förlusterna. Något vi hade eller var glider ifrån oss.

Och när det är livet som väntat eller hastigt glider bort genom sjukdom, olyckor, eller hög ålder, så blir det både saknad och sorg. Jag är övertygad om att det som kristen tro säger om det yttersta, den biologiska döden då alla relationer upphör också gäller för det som hotas i livet. Jag tänker på sociala relationer som vänskap och meningsskapande arbete och ideellt engagemang för en mer solidarisk och hållbar värld.

BÅTEN SOM länge legat vid stranden är på väg

i sorgen – på planlös drift bort från dem vi älskar, med minnen och känslor som bleknar och avtar. Och oundvikligen på drift mot det hemska slutet, då havet tar slut, och vi ska falla ned i mörkret.

Ja, några av oss har väl kvar bilderna i vårt inre av koppar-sticks-tavlorna av skeppen med skrikande människor utan återvändo som trillar över kanten. Listan över fartygskatastrofer i freds- och krigstid etsar sig också fast. Men även utan sådana gamla ödesbilder och digitala listor med fartygsnamn, datum, olycksplats och antalet omkomna kan vi se det framför oss, den förfärliga oundvikliga döden.

ut på havet. Den förs sakta ut av tiden. I båten sitter människan som sörjer, med sitt ansikte gömt i sina egna trötta händer som är kalla av orörlighet. Tiden distanserar varje sörjande bort från den älskade. Och därför hänvisas vi som sörjer till att kämpa med att hålla kvar känslan av hur det var på land, när livet lektes. När allt var bra, familjen, barn och föräldrar, syskon, vänner, bekanta, engagemang och arbetsvänskap. Vi håller kvar allt detta i sorgens medvetande, i sorgens rum, inom oss. Och i delandet av minnena med dem som också var med, och också med andra. Med alla som vill lyssna och förstår, att sorgen är ett eko av kärleken, när dagen också är natt.

KRISTIAN LILLÖ

jorden var platt, och att havet slutade på en kant. Och alla ”visste” att kom folk dit så föll de rakt ned i ingenstans. Ibland känns det så

En del kyrkfönstren i koret i Augustinerkyrkan i Erfurt, Tyskland. Här satt en ung Martin Luther som munk i en tid då det vackraste att fästa blicken på var cirklarna som genomkorsas av fyrkanter och trianglar.

Att hitta ljuset nu när det blir mörkare.

Ett nummer som handlar om förlust och sorg, samtidigt som det blir mörkare och kallare ute. Det är nu ljuset behövs som mest, och det

hoppas vi att du ska kunna hitta i detta nummer av Helsingborg Amos.

Vi hoppas också att du har möjlighet att ta dig ut till någon av våra vackra kyrkobyggnader

FÖRR TRODDE både vetenskapen och folk att

2

18am322122_hbg_forsta_16871.indd 2

I VÅR TID VET både vetenskaperna och människor att jorden inte är platt, och att havet inte slutar i ett stup. Vi vet att jorden är rund. Det är därför lättare för oss att hoppas att livets hav istället slutar där det började.

Att livets hav slutar på en strand, i gemenskap, i kärlek.

Och stranden är Jesus Kristus, som tänt en eld i sanden, och som låter glöden glöda evigt, och som lovar oss: – Jag är Alfa och Omega, början och slutet.

Det är jag som sluter cirkeln en gång, och det gör jag först när allt och alla har kommit i land, alltså först när du också är med.

FOTO: KRISTIAN LILLÖ

BÅTEN ÄR på väg ut på havet – vi kan inte komma tillbaka till det solljusa landet. Betydelsen av ”aldrig mer igen” gör att vi tappar andan: Tiden driver båten ut, men inte bara tiden. Också alla nya intryck, alla bestyr i vardagen, allt praktiskt och alla dessa ord driver båten ut. Kort sagt: Vardagen driver oss bort från det som en gång var.

Och samtidigt, är det en sann erfarenhet som jag tror att många av oss delar: Sorgen skiftar karaktär ju längre ut från land vi kommer. För vi ser ju alltmer av stranden när vi kommer längre ut. Vi börja känna och inse sammanhang och helheter som vi när vi var helt nära och inpå varken såg eller kunde förstå. Därför kan sorgen hjälpa oss till en helare förståelse av livet, av oss själva, och av dem vi älskar. Detta är sorgens dubbelhet.

”Jag är Alfa och Omega, början och slutet. Det är jag som sluter cirkeln en gång, och det gör jag först när allt och alla har kommit i land, alltså först när du också är med.”

och begravningsplatser nu i allhelgonatid, för att kanske tända ett ljus, minnas någon du saknar eller få en stunds vila.

Nästa nummer kommer ut den 30 november.

Oktober 2018

2018-10-10 14:35

Innehåll 5/18

4

På gång i Helsingborg Vad är det bästa med hösten?

Längtar du till julen?

Allhelgonahelgen i Helsingborg

6

En riktig tuff match för ”Masse”

10 Tema: Förlust

De som gått bort finns

kvar hos oss

Porträtt:

Clara Lidström

Minns de som saknas 26 Att möta sorgen

en vanlig tisdag

28 Att prata om sorg 30 Ljus och mörker

under allhelgona

6

31 Korsord

32 Betraktaren: Linda Raimosson

Redaktion

Oktober 2018

18am322122_hbg_forsta_16871.indd 3

Produktion: Verbum AB Tryck: Stibo Complete, 2018.

Ansvarig utgivare: Sara Grant sara.grant@verbum.se Annonser: Display i Umeå AB, 090-71 15 00, info@display-umea.se

N VA

ENMÄRK

E

T

Redaktionen: Kontraktsprost Kristian Lillö, Linda Gustafsson och Josefine Sjöqvist.

Hemsida: svenskakyrkan.se/helsingborg E-post: amos.hbg@svenskakyrkan.se Foto omslag: Marcus Gustafson, Verbum.

10 S

28

En del av AMOS Trycksak 5041 0004

3

2018-10-10 14:35

På gång i Helsingborg

4

PÅ STAN Vad

är det bästa med hösten?

Sasipa Jönsson:

Tom:

– Jag tycker att det är så vackert när löven byter färg och trillar ner på marken. Jag gillar att det börjar bli lite kyligare och att folk klär sig varmare.

– Jag älskar när det regnar.

Dessutom är hösten den enda årstiden då du kan använda jacka utan att varken svettas eller frysa.

Ingegerd Wiberg: – Färgerna. De är så otroligt vackra. Jag tänkte aldrig på det när jag jobbade men nu när jag blivit pensionär kan jag verkligen njuta av naturen. Och så är det mysigt när man kan börja tända ljus hemma.

Dante Håkansson med hunden Leo: –Jag tycker om alla färgerna - och kylan. Jag gillar inte sommaren så mycket, när det blir sådär jobbigt varmt. Hösten bidrar dessutom till fle och roligare klädval, mysiga koftor och tröjor.

Längtar du till julen?

DET ÄR det nog många som gör. Inte minst många barn.

Under förra julen tog vi i Svenska kyrkan Helsingborg emot julgåvor via swish som vi förmedlade vidare som presentkort till barn och familjer med små eller inga möjligheter att köpa julklappar och julmat. Över 100 barn fick – tack vare Swish for a Wish – ta emot ett Helsingborg Citypresentkort. Och snart är det dags igen. Vid advent drar vi igång vår insamling, och vill du redan nu vara med går det naturligtvis bra. Swisha till nummer 123 568 1705 eller scanna koden. Märk din gåva med Julgåva.

TACK!

4

18am322122_hbg_forsta_16871.indd 4

Oktober 2018

2018-10-10 14:35

Allhelgonahelgen i Svenska kyrkan Helsingborg Allhelgona är den helg på året då vi tillsammans med människor i Sverige och världen uppmärksammar och minns dem som lämnat det här livet. Förutom aktiviteter med ljuständning, ljusinstallationer och personal som bjuder på glögg och kaffe på våra begravningsplatser och kyrkogårdar (se mer sid 29) händer en hel del i våra kyrkor och kapell också. Välkommen att fira allhelgona med oss!

Requiem av Kim Arnesen - minnesgudstjänst Söndag 4/11 kl. 17:00 i Adolfsbergskyrkan Helsingborgs Motettkör S:t Laurentii Kammarkör

Hela vårt program finns på vår webb:

svenskakyrkan.se/helsingborg

Mer under allhelgonahelgen

Sofie Kowalczyk Thore, mezzosopran Ulrica Oscarsson, sopran Ilze Stala Stegö, körledare Robert Bennesh, körledare Lunds Kammarsolister - LuKaS

Tröstevisor Stilla musik, möjlighet att tända ljus.

3/11 kl. 13:00, 14:00 & 17:00 Råå kapell Musik i allhelgonatid Musikgudstjänst med ljuständning.

3/11 kl. 15:00 Allhelgonakyrkan 3/11 kl. 18:00 Elinebergskyrkan Andakt vid minneslunden Andakt med ljuständning.

3/11 kl. 15:00 Raus kyrkogård Minnesmässa på finska Gudstjänst med ljuständning.

Pssst.....

Du vet väl att vi snart öppnar upp Gustav Adolfs kyrka igen?

Den 1 advent 2/12 firar vi festhögmässa i kyrkan.

Efter det är det julmarknad på Svenska kyrkan Söder, och klockan 16.00 har vi gospelkonsert i kyrkan.

Välkomna hit igen!

3/11 kl. 16:00 S:ta Anna kyrka Duruflés Requiem - musik sju över sju Maria Oratoriekör framför Maurice Duruflés Requiem.

4/11 kl. 19:07 S:ta Maria kyrka Oktober 2018

18am322122_hbg_forsta_16871.indd 5

5

2018-10-10 14:35

Vändpunkten

Från fotbollsproffs till uteliggare

En riktig tuff ma ch för ”Masse” 6

18am322122_hbg_forsta_16871.indd 6

Oktober 2018

2018-10-10 14:35

Man ser det i ögonen. Rösten bär inte. Men ögonen – själens spegel - avslöjar allt. Skammen. Det ofattbara. Glädjen. Miraklet. Det nya livet. Från hyllad fotbollsspelare med världen som arbetsfält, till utblottad skuldsatt alkis – och hemlös. Vi har träffat Mats ”Masse” Magnusson som berättar sin historia, om framtidsplanerna och om Gud som gav honom en andra son.

HAN BEHÖVER egentligen inte någon när-

mare presentation. Åtminstone inte för det stora flertalet. Men det är kanske ändå inte alla som vet vem han är.

Mats ”Masse” Magnusson, fotbollsspelaren med storhetstiden från mitten av 80-talet till mitten av 90-talet, med Helsingborg i hjärtat, men samtidigt med en brinnande kärlek för Malmö. Legendaren, alkisen, svikaren – föräldern. Den som tagit revansch på livet och samtidigt sträckt ett stort fett långfinger rakt i ansiktet på Döden.

– Jag är övertygad att om det hade gått två dagar till så hade jag legat på kyrkogården på Råå. Garanterat.

DET ÄR Mats egna ord när han beskriver

vad alkoholismen höll på att göra med honom. Det var inte det kraschade äktenskapet med första frun som gjorde att han hamnade där han gjorde. Åtminstone är det inte så han ser det. Istället beskriver han ett förhållande där två människor växte isär.

Drog på vars ett håll. Blev vuxna i olika takt och hittade sina egna vägar i livet.

I stället finns det en rad andra faktorer som gjorde att ”Masse” fastnade i ett alkoholberoende. Jobbet blev tuffare. Pengarna kom inte in i samma takt som tidigare. Räkningar samlades på hög. Flertalet förblev oöppnade. Flaskan gjorde livet ”skönare”.

Blev till en tröst när mörka moln började torna upp sig på himlen. Några räkningar blev försenade, sen några till och sen ytterligare några till ... påminnelser, inkasso,

Oktober 2018

18am322122_hbg_forsta_16871.indd 7

kronofogden, vräkning, hemlöshet. I allt det mörka fanns ständigt flaskan där som en tröst. En väg ut. En evigt kravlös kompis. Mats alkoholmissbruk blev grövre och grövre.

FRÅN ATT ha druckit lite ”då och då”, kun-

de han nu korka upp en 75cl flaska whiskey och kasta bort korken – den skulle ändå vara slut inom en kvart... när det var som värst hade Mats tappat kontakten med många vänner, och ingen – inte ens hans arbetsgivare – visste var han höll hus.

Lägenheten hade han redan vräkts från och vissa nätter var en parkbänk i stan hans enda trygga punkt.

– Jag hade sedan min tid som tränare och förvaltare på fotbollsklubben nyckel till deras klubbhus, när ingen var där sov och bodde jag där och trodde att ingen visste vad jag höll på med. Hade de möte så höll jag mig undan och gick långa promenader tills det var lugnt att återvända.

MEN DET var inte hela sanningen. Alla vis-

ste. Mats beskriver själv hur han hela tiden haft ett litet nätverk av riktigt nära vänner som gjort sitt yttersta för att få honom bort från alkoholismen och missbruket. Så även hans före detta fru och deras två gemensamma barn – tills den dag då sonen hade en match i hockey och ”Masse” dök upp full på läktaren.

– Jag kommer ihåg att han tog mig till sidan och sa att han aldrig ville se mig igen på en match när jag hade druckit. Nu i efterhand förstår jag att det var en oerhörd skam för honom hur jag betedde mig. Jag var totalt respektlös mot dem jag höll av och älskade. Att ta emot hjälp fanns inte på kartan – Jag levde i förnekelse och lögn.

7

2018-10-10 14:35

Vändpunkten

Jag ljög för dem jag älskade, men också för mig själv. Få hjälp med vadå? Jag hade ju inga problem!

SÅ FORTSATTE livet för det tidigare Benfica-proffset som vid det här laget supit bort allt som gick att supa bort. Familj, relationer, jobb, pengar – rubbet! Och det gick i sådan takt att Mats själv började inse att det gick utför. Fort utför. Att han kanske inte skulle överleva länge till om det fortsatte som nu.

Då kom vändningen. En gammal fotbollsvän som länge legat på, fick Mats att slutligen följa med på ett möte med en ”gemensam bekant” som ville hjälpa och kanske kunde skaffa honom ett jobb och en lägenhet.

– Vändningen som gjorde att jag överlevde var när Håkan Lindman (Red: Mats tidigare lagkamrat) övertygade mig att följa med och träffa Erling Pålsson, en företagare som i många år suttit i Malmö FF:s styrelse.

– Han sa: ”Jag kan hjälpa dig, Masse. Jag kan ordna ett jobb och en lägenhet till dig, det är inga problem. Men jag har ett krav – de är att du skriver in dig för behandling på Nämndemansgården”. Det var först då jag förstod allvaret. Förnekelsen slutade. Lögnerna slutade. Jag tog chansen.

MEN DET blev en tuff kamp. Väl inskriven på Nämndemansgården började en av de tuffaste matcher Mats någonsin gått. Det gällde att kapitulera inför missbruket. Att sluta hata sig själv. Släppa skammen. Lätta på skuldkänslorna.

– Det var först efter tre veckor hos dem som jag gav upp. Då fick jag rita en flagga som hissats högst upp i en flaggstång. En symbol för att jag hade kapitulerat. Sedan den dagen är jag nykter alkoholist, säger Mats och fortsätter;

8

18am322122_hbg_forsta_16871.indd 8

– Det blev min räddning. Det blev vändpunkten i mitt liv. Ett stadigt jobb, en bostad och skuldsanering hos Kronofogden. I dag är jag skuldfri och tacksam. Tacksam över att jag fått en andra chans i livet.

EXFRUN OCH barnen var glada att han tagit

tag i sitt liv. Kontakter återskapades och vänner grattade. Resan på returen från Helvetet hade tagit sin början. De mörka molnen började skingras och övergå i allt ljusare nyanser. Mats åkte direkt efter utskrivningen från Nämndemansgården på en tre veckors semester till Thailand.

Kom, mot mångas tvivel, hem nykter och fortsatte hålla sig nykter utan återfall. Han träffade en ny partner. Och trots att han bara hade en etta med bäddsoffa och tjock-tv och ett tomt bankkonto att erbjuda, blev de ett par. Sedan blev hon hans nya livskamrat och fru. Waldenice, som är från Brasilien har Mats mycket att tacka för.

När han pratar om henne är det som att han pratar om en ny tid. En tid före och en tid efter alkoholen. Efter något år gifte de sig. I sviterna efter en operation i underlivet hade Waldenice fått beskedet av läkarna att hon inte kunde bli gravid, äggledarna fungerade inte. Hette det. Men ödet ville annorlunda.

Eller Gud ...

– Det känns som ett mirakel, Benjamin skulle ju egentligen inte kunna bli till, säger Mats och fortsätter; – Wal är katolik. Hon säger att det är Gud som gjort att Benjamin kommit till och så är det.

I dag är Mats Magnusson en vanlig knegare med jobb från åtta till fem. Ett industrijobb i Malmös ytterkant. Lönen är ”okej”.

Miljonskulderna är sanerade. Och otippat blev han för några år sedan förälder till en

”Det var först efter tre veckor hos dem som jag gav upp. Då fi k jag rita en fl gga som hissats högst upp i en fl ggstång. En symbol för att jag hade kapitulerat.” andra son. En son skänkt av Gud. För även om resan varit tuff, lång och kämpig på vägen från helvetet – så är det något Mats fått med sig från när det var som svårast – att Gud finns alltid där och hjälper.

INOM NÅGOT år hoppas Mats kunna ta med sig sin familj från Sverige och bosätta sig i Portugal. Tillbaka ”hem”. För under tiden som proffs blev Mats Magnusson inte bara känd, han blev närmast helgonförklarad – och ännu idag pratas det om ”Masse” hos de fotbollstokiga Portugiserna. Drömmen? Att en dag se sonen Benjamin springa ut på en fotbollsplan och axla arvet efter sin pappa.

TEXT OCH FOTO: MIKAEL CARLSSON/DINBILD.COM

Fotnot: Mats Magnusson har för en tid sedan kommit ut med boken ”Masse – Helvetet tur & retur” där han med hjälp av Marcus Birro skriver om sin tid som alkoholist. Vad sjukdomen gjort med honom och hur han med Guds hjälp kommit vidare på sin andra chans i livet.

Oktober 2018

2018-10-10 14:35

Stöd de tsunamidrabbade i

Indonesien

CMYK COLOURS C: 100 M: 57 Y: 0 K: 40 C: 5 M: 100 Y: 71 K: 22 C: 0 M: 1 Y: 0 K: 51

Swisha din gåva 9008913 Märk: Indonesien

www.maf.se MAF Sweden • tel: 013-35 39 60 • e-post: office@maf.se • bankgiro 900-8913

Resor med FOCUS TRAVEL Israel i lugnt tempo 9-16 april 2019

Jokkmokks marknad och Ishotellet Jukkasjärvi 6-11 febr. 2019

Holland i tulpanernas blomningstid 10-15 april 2019

Pilgrimsvandring Camino de Santiago 4-12 maj 2019

Vi säljer flyg och paket för privata resor och har du en grupp som vill resa, ring eller e-posta din fråga till oss!

Jönköping • Tel. 036-30 26 50, telefontid mån-fre 10-18 info@focustravel.se • www.focustravel.se

18am325_annons_16529.indd 9

2018-10-10 14:21:33

Tema Förlust

De som gått b finns var h Många av oss umgås med de döda. För det mesta talar vi inte om det, vi är rädda för att framstå som helt fnoskiga. För forskaren Annika Jonsson är det dock helt klart: När någon vi känt och älskat går bort kan vi inte bara stänga av relationen.

ANNIKA JONSSONS forskning är personlig.

Hon har djupa samtal med människor som ibland för första gången berättar om hur de fortfarande relaterar till de kära som saknas dem. Lyhördhet är hennes arbetsredskap.

– Jag ställer inte människors erfarenheter mot någon slags normalitet. Jag har varit ganska nära mina informanter i intervjuerna, jag är nyfiken på deras erfarenheter.

Redan som liten märkte hon att människor agerade väldigt olika när någon dog. Vissa

10

18am325_tema_forlust_16530.indd 10

döda pratades det inte alls om. De bara försvann. Andra fanns fortfarande med i samtalen långt efter sin död.

– Jag minns att jag grunnade mycket på det. Jag var förundrad, undrade om de fanns på riktigt eller inte. Det var klurigt.

EN ÖPPEN atmosfär är allt som krävs för

att konturerna ska bli så mycket tydligare, närvaron så mycket påtagligare. Och man kan undra vad som skulle hända om vi

vågade mer, om vi talade oftare. Om vi hade ett bra språk för det.

HON LETAR själv ord när hon ska berätta om varför vissa människor glöms, varför anhöriga inte aktivt vårdar relationen i samtal eller minns genom tända ljus eller minnessaker.

Ibland är alltför mycket smärta är förknippad med den döde. Då glömmer man inte nödvändigtvis, men smärtan kommer fram vid varje minne och relationen blir svår att upp-

Oktober 2018

2018-10-10 14:29

FÖRLUSTEN

rätthålla. Vi har inget ord för detta hinder för tröst och närvaro.

– Kulturellt har vi inte ett så utvecklat språk för att beskriva våra upplevelser i relation till våra döda. Människor kan få kämpa hårt i intervjuerna för att sätta ord på vad de känner. Men vissa klarar det bra, de kan ha utarbetat ett språk i familjen för samtal om dem som dött.

Där det finns så mycket förtroende att man kan prata fritt, utan rädsla för att kallas irrationell eller konstig, så händer något. En gemensam begreppsram blir möjlig. Det går att säga att farmor finns i den gamla kökssleven som fortfarande används, och alla förstår.

MEN DÅET och nuet flyter bitvis ihop. Annika Jonssons erfarenhet är att de som bejakar sina relationer till de döda ganska ofta talar om dem i presens. Ibland är de så självklart inkluderade i vardagen att det under inter-

”Vi är inte så sekulariserade som vi tror.

Större undersökningar visar att ungefär hälften av alla svenskar tror på något efter döden.” vjun har varit svårt att lista ut vem i släkten som lever och vem som inte längre gör det.

Annika Jonsson hoppas att hennes forskning ska ge oss ett nytt sätt att se på sorg.

– I djup sorg, när man verk-

FOTO: GETTY

t bort r hos oss

av en kär släkting eller nära vän är permanent på ett plan, men på ett annat finns de vi älskar och saknar alltid kvar med oss. Den kunskapen hjälper oss när vi sörjer, eller möter andra som går igenom det svåra.

ligen skulle behöva få prata på ett ocensurerat sätt om sina upplevelser, har jag sett att människor kommer i kläm. Människor har svårt att beskriva närhet till den som har dött utan att också ta avstånd från fnoskighet. De känner att de måste värja sig mot anklagelser som kan komma – att de skulle vara förvirrade, lite tokiga, eller kanske troende. ÄR DET sekulariseringen som har ställt till

det så illa? Både ja och nej, menar Annika Jonsson.

– Vi är inte så sekulariserade som vi tror. Större undersökningar visar att ungefär hälften av alla svenskar tror på något efter döden. Och upplevelsen av att döda personer är närvarande leder in på frågan om ett liv efter döden.

MARIKA SIVERTSSON

FORTSÄTTNING Oktober 2018

18am325_tema_forlust_16530.indd 11

11

2018-10-10 14:29

Tema Förlust

”Jag tror människor kan se att jag förstår” Steve Sjöquist har sett sina vänner dö. Han har förlorat sin man och själv varit nära döden.

I dag är han sjukhusdiakon och hjälper andra människor att hitta mening och krafti tillvaron.

”Tyst kunskap handlar om vad du utstrålar.

Jag kan säga att det här känner jag igen, och jag behöver inte berätta mer.”

STILLHETEN I atmosfären är påtaglig. Bara

diakonen Steve Sjöquist är på plats i Sjukhuskyrkan på S:t Görans sjukhus i Stockholm.

Nybryggt kaffe hälls upp. Det kan bli många koppar på en dag, det är en välbekant ritual som ger trygghet även då ett helt liv har slagits i spillror.

Steve Sjöquist är bra på trygghet; att tillsammans med den drabbade stå kvar i övergången från det självklara livet till något nytt och okänt, ofta skrämmande. I hans eget liv är gränssituationerna definierande. Så han litar till sin erfarenhet och kliver in, ibland orädd, ibland livrädd.

– När jag kallas akut vet jag aldrig vad som möter mig.

Det är en träningssak. Att inte smita, att våga gå in i det och lita på att erfarenheterna bär. Att ha tillit till att vi får de verktyg vi behöver.

STEVE SJÖQUIST har haft hiv i 30 år. Den tillvaro han och hans olyckskamrater har levt och dött i är inte möjlig att föreställa sig för dem som levt utan diagnos. Det var en tid när skammen ibland var värre än sjukdomen.

Han ser hur skammens tagg också sitter i människor på avdelningarna för missbruk på sjukhuset. Där hänger han gärna. Där har han hopp att ge.

– Skam kan äta upp dig inifrån. Det är viktigt att hjälpa den som drabbats av det till insikt. Skammen krymper dig som människa, den har du aldrig någon nytta av.

NÄR HAN själv fick sitt besked var han 31 år, frisk och stark. Året var 1987. Steve Sjöquist var nyss hemkommen från utlandsjobb i Saudi­arabien och USA. Han landade rakt i den hiv-hysteri som rådde i Sverige.

Då fanns inga mediciner. Många lät bli att

12

18am325_tema_forlust_16530.indd 12

ningar, jag kunde inte krympa mitt liv och sitta som en passiv åskådare medan det tog slut. ÅR 1996 låg Steve Sjöquist på SÖS nästan ett

Steve Sjöquist är diakon på S:t Görans sjukhus i Stockholm.

testa sig, för vad skulle de med en dödsdom till? Själv behövde han få veta. Trots chocken fanns en lättnad i beskedet. När han insåg att tiden var utmätt ville han ge den värde. Han blev volontär och jobbade med andra drabbade, skrev böcker och artiklar, hjälpte, debatterade och levde.

HAN UTSATTE sig, känslomässigt. Inte bara

förlorade han många vänner. Han fick ännu fler sjuka vänner i sitt engagemang som volontär. Vänner som dog. Vänner som tog sitt eget liv – de som kände att det redan var förlorat, taget.

– Det var många, många förluster under de åren. Jag ville stå innanför. Jag engagerade mig av rädsla och för att få kontroll, för att ta kommandot över mitt liv. Konsekvensen blev att jag såg människor insjukna och dö. Öppenheten och det intensiva arbetet var en överlevnadsstrategi.

– Jag har fått jobba med skammen. Jag valde att vara öppen mot mina föräldrar och även mina vänner. Jag behövde andra människor om jag skulle klara det som låg framför mig. Och jag behövde mål och utma-

helt år. Medelåldern på den avdelningen var inte hög.

– Vi satt där med våra droppställningar och vår middag, och så hände det att någon sa ”nu orkar jag inte mer”. Sen dog de. Det var väldigt smärtsamt.

Vi kan styra vår livskraft, det har Steve Sjöquist sett på nära håll. Men när det är slut, då är det slut. Han själv väntade in döden när bromsmedicinerna kom, men han ville inte dö utan lät han sig experimenteras på. Och nästan över en natt kom livet tillbaka.

Tankarna att bli diakon fanns redan, men det blev han först 2012. Nästa svåra slag låg några år framåt i tiden. Steve Sjöquists sambo, Bengt, tog sitt liv.

– MITT SÄTT ATT överleva har varit att res-

pektera att han inte såg något annat val. Det är en stor sorg och förlust att vara den som står närmast och inte kunna stötta. Men även om vi lever nära någon är vi ensamma, på ett sätt. Den ensamheten kan bli en avgrund.

Man får aldrig isolera sig, upphöra att kommunicera.

Tilliten han har när han tillsammans med en svårt drabbad människa ställer sig i det mörka och låter det vara mörkt, den har stärkts i alla hans förluster. Att använda de svåra livserfarenheterna för att hjälpa människor, det är att ge dem mening.

– Tyst kunskap handlar om vad du utstrålar. Jag kan säga att det här känner jag igen, och jag behöver inte berätta mer. Jag tror att människor kan se och känna att jag förstår. l

Oktober 2018

2018-10-10 14:29

Tema Förlust

Minns de som

saknas

Obon

JAPAN Obon är en traditionell buddhistisk festival som fi as främst i Japan under augusti månad. Folk reser hem till sina födelsestäder för att samlas och minnas de som gått bort. Tusentals papperslyktor tänds och får segla iväg på vattendrag eller pryda templen. I Kyoto tänder man stora brasor, vars ljus ska hjälpa de döda in i dödsriket.

Diá des Muertos MEXIKO Den mexikanska helgen för att minnas de döda är en blandning av kristen tro och uråldriga traditioner, och de traditionella färgstarka dekorationerna har blivit populära i hela västvärlden. Genom parader, fester, god mat och färgstarka dekorationer fi as de bortgångna släktingarnas liv. De glatt målade dödskallarna har sina rötter bland aztekerna.

Pchum Ben

Gai Jatra

NEPAL En av Nepals mest poplära högtider är Gai Jatra, kofestivalen, då alla familjer som förlorat en anhörig under året som gått leder en ko genom byn i en parad. Har man ingen ko går det bra att klä ut ett barn till kossa istället.

Festivalen har hinduiska rötter, och kon ses som särskilt helig och en vägvisare för de avlidna in i dödsriket.

KAMBODJA Någon gång i september eller oktober varje år fi ar khmererna i Kambodja Pchum Ben. Under 15 dagar anses gränsen mellan de döda och de levandes värld vara som allra tunnast, och de döda sägs vilja söka upp sina levande anhöriga för att gottgöra sådant de gjorde fel i livet. Mat, dryck, ljus och rökelse off as till de dödas själar för att visa att de är förlåtna.

KINA I Kinas fi as i början av april Qing ming-festen, då man städar avlidna släktingars gravar och bär dit gåvor i form av mat och låtsaspengar. Maten äter man upp själv efteråt, men låtsaspengarna bränner man för att de ska nå de döda. På senare år har det blivit populärt att bränna andra gåvor i papper – miniatyrer av märkesskor, fin alkohol, hushållsapparater och dyra klockor.

Qing Ming-festen Oktober 2018

18am325_tema_forlust_16530.indd 13

13

2018-10-10 14:29

Porträtt Clara Lidström

Hon hade precis allt. Sedan sa det pang!

Clara Lidströms resa från att bara vara helt underbar till att bli totalt utmattad har varit minst sagt svajig och omskakande. Men nu ljusnar det. Nu ser hon framåt igen. Och i mars kommer hennes tredje barn.

TEXT: GÖRAN TONSTRÖM FOTO: MARCUS GUSTAFSSON

”Att bli utbrä n kändes skam l 14

18am325_portrett_clara_lidstrom_16531.indd 14

2018-10-10 14:21:20

ä nd m ligt”

Clara Lidström. Ålder: 32 år.

Sysselsättning: Bloggare på underbaraclaras.se, författare, krönikör, föreläsare, fotograf.

Bor: I en by utanför Umeå med 300 invånare.

Familj: Maken Jakob och sönerna Bertil och Folke som i mars får ett syskon.

Hunden Melker tillhör också hushållet.

Aktuell: Med boken Hjälp jag är utbränd som hon skrivit tillsammans med Erica Dahlgren, som hon också gör podden En underbar podd med.

15

18am325_portrett_clara_lidstrom_16531.indd 15

2018-10-10 14:21:27

De första tecknen kom strax efter att andre sonen Folke hade fötts. Clara hade svårt att acceptera att något kunde vara fel.

H

on var ju så ung när allting började. På många sätt bara en flicka, lite naiv och inte särskilt upptagen av tankar kring jobb, försörjning och sånt. Men hon hade alltid gillat att berätta för andra om sig själv. Om vad hon tyckte om och vad hon inte gillade. Om sina tankar kring tro och feminism, om relationer och inredning.

Så föddes Underbara Clara, bloggen som blivit en framgångssaga. Men med ett namn som kan upplevas som rätt provocerande.

– Jo, namnet har jag ångrat många gånger, men jag satt hemma och letade helt enkelt efter nåt som rimmade. Det fanns faktiskt ingen annan tanke än det, konstaterar hon.

Vi sitter på Umeås sista café av den där riktigt gammaldags sorten med plyschtyger i stolsdynorna, spegelväggar och en disk där det läckra brödet exponeras. Mellan oss på bordet står ett par rejäla kaffebaljor och ett lätt sorl och slammer fyller rummet.

– Sedan kan det förstås vara rätt pinsamt att ringa upp nån och säga: Hej, det är Clara Lidström och få svaret Clara vem? Underbara Clara, hör jag mig viska då.

SAMTIDIGT HAR namnet fastnat och allt

negativt vägs upp av det positiva. För på bloggen har hon fått göra saker hon tidigare bara drömt om. Ge ut böcker, föreläsa, resa. Så mest känner hon en stor tacksamhet.

Det var i september 2006 som Clara Lidström började blogga under namnet Underbara Clara – the kristet, fashionistiska, feministiska alternativ du älskar.

– Det var inte så stort i media att skriva om bloggar då, och även om den blev stor var det ingen som direkt lyfte fram den. Mamma dog 2008 då jag bloggat i två år. Bloggen tog fart när jag flyttade ut på landet strax därefter. Jag var någonting nytt och spännande och det gav mig mycket uppmärksamhet.

Skulle du ha startat på samma sätt idag?

– Det tror jag för jag har alltid tyckt om att dokumentera mitt liv, skrivit dagbok och så.

Men jag hade nog börjat lite senare i livet och det hade knappast blivit lika stort.

När Clara började undrade folk: Hur kan du så öppet berätta och visa vem du är och vad du heter? I dag har alla Instagram där de i detalj fotograferar och beskriver sina liv.

Vad är det i detta som tillfredsställer oss?

– Ibland hör man att bloggare saknar riktiga vänner och har ett överdrivet bekräftelsebehov, men när jag började var det många vanliga kvinnor som slog igenom. Som kanske bodde i en liten håla på landet, var förskol-

16

18am325_portrett_clara_lidstrom_16531.indd 16

”Visst trampar man snett ibland men oftast lär man sig. För vem är bäst på att cykla? Den som gör det två gånger om året eller den som gör det varenda dag?” lärare och hade ett bra liv. Men de saknade väninnor som såg vad de sysslade med. Så föddes tanken att lägga ut det på internet och där fick de plötsligt beröm och hörde hur duktiga de var. Vad den närmsta omgivningen inte förmådde ge, fick de på nätet och sånt växer man av. Mest pratas det om det negativa, men det finns något väldigt positivt i det också.

Men någonstans finns det väl gränser?

– Visst trampar man snett ibland men oftast lär man sig. För vem är bäst på att cykla? Den som gör det två gånger om året eller den som gör det varenda dag?

CLARA HAR alltid skrivit om det privata, men hon har låtit det gå en tid och inte berört det som gör ont i realtid. Skriva kan man göra men inte publicera det för då är det så skört att få kritik tycker hon.

– När jag blev utmattad väntade jag i ett halvår innan jag berättade på bloggen. Jag orkade inte dela med mig och höra vad läsarna tyckte. Och så har jag gjort ibland, väntat ett tag och därefter berättat. På så vis kan man försäkra sig om att inte skriva något man sen får ångra. Som kändes för intimt att berätta när man mådde som sämst.

Men nu går det bra att berätta om utmattningen och det har Clara gjort med vännen och kollegan Erica Dahlgren i boken Hjälp jag är utmattad (Norstedts). Erica, visade det sig, hade också drabbats, så plötsligt var de två som delade samma erfarenhet.

– Jag är så glad att jag hade Erica i detta för man tror att man håller på att bli galen.

När man inte längre kommer ihåg hur man öppnar ytterdörren utan bara står och krafsar på den kan man verkligen börja fundera över hur det är ställt. Så det var en väldig tröst att ha någon att dela den här resan med.

DET VAR på våren 2015 och Clara hade fått sin yngre son Folke ett halvår tidigare. Hon slutade amma, kände sig trött och håglös men tänkte att det var hormonerna som skulle ur kroppen. Fast eländet bara fortsatte.

– Så kraschade det på alla fronter och det var det sammantagna, ingen enskild dramatisk händelse som utlöste allting, säger hon.

På hösten började hon inse att det något var fel på riktigt. Nån bristsjukdom kanske?

Med ångest och hjärtklappning som följd.

– Jag hade inte haft panikångest sedan min mamma var som sjukast och hade inte en tanke på att jag var utarbetad.

Hon gick till en psykolog och bad om snabba lösningar för att kunna börja jobba som vanligt igen. Men psykologen sa att Clara var utmattad och deprimerad,och ville sjukskriva henne på heltid.

– Glöm det, sa jag och gick hem för att ta det lite lugnt och se om det blev bättre. Men det blev inte bättre. Till sist måste jag erkänna att hon hade rätt. Då blev jag jättedålig.

Hur var det att se sig i spegeln som

Oktober 2018

2018-10-10 16:07

Porträtt Clara Lidström

fullskriven kalender. Ända tills man kraschar.

Då säger de: Men herregud, vilka höga krav du har på dig själv och vänder det emot en.

Varför har du inte sagt ifrån, satt gränser?

Vilka politiker med visioner finns idag då allt handlar om ekonomi och bruttonationalprodukt? Vi har fått ett ytligt samhälle där vi inte är särskilt andliga.

CLARA LIDSTRÖM är själv kristen,

men hade inte någon kristen uppväxt utan hittade sin tro vid arton års ålder vilket hon heminredning, loppisar, mat, tycker är skönt eftersom det bak och odling – Clara har givit givit henne frihet från krav ut ett stort antal böcker för på hur hon ska vara som trobåde stora och små. Det tänker ende. hon fortsätta med, men – För mig är tron att flytta numera sätter hon gränser för fokus till något mycket viktisig själv. gare än det som jag står mitt i. Att inse min egen futtighet har varit väldigt skönt, säger hon.

Clara hade tre tjejkompisar på gymnasiet som var pastorsdöttrar. De var väldigt karismatiska och trygga och hon tyckte att det fanns ett sken runt omkring dem som hon var avundsjuk på. De verkade må så bra och känna sig älskade och trygga och de drog med henne på Alpha-kurser och bibelstudier där hon var väldigt kritisk och sa emot.

– Men det fanns vettiga vuxna som kunde Är du en duktig flic a? svara på mina frågor. Sedan bidrog det säkert – Jo, och det har jag nog mycket från mig att min mamma var sjuk för allting blev så själv. Samtidigt har jag alltid varit lite stolt allvarligt. När alla andra kände att de gick ut i över att minsann inte vara en sådan som livet då de tog studenten tyckte jag att allting städar utan jag dricker mitt kaffe först, äter tog slut. Min trygga plats var borta. Att ha kakor och har det skönt. Därefter gör jag det kyrkan och ett sammanhang hjälpte mig där. tråkiga. Men man kan inte ha en mall för hur man ska leva och tänka att den ska jag följa.

Livet förändras och då måste man förändra.

NÄR BLOGGEN drog igång 2006 var det många som reagerade på att den både var Vad har du lärt dig av allt som hänt? feministisk och kristen. Det kunde man väl – Jag hade gärna sluppit upplevelsen av inte vara heller? sjukdomen men inte velat vara utan erfaren– Jag gillade att provocera och sättet jag heten. Jag har lärt mig att vara rädd om andra kunde göra det på här i Umeå, där alla är vänmänniskor. Samtidigt har jag lärt mig att när ster, veganer och feminister, var att bli krisman är en person som andra går till för att få ten. Att säga Jesus högt så att folk hörde det. hjälp så är det lätt att börja tänka att man gör Även mamma och pappa, som var ateister, det för att man är så snäll. Men jag gör det ju tyckte det var förfärligt att jag blivit kristen för att föda mitt ego. Jag får kickar av att vara och skulle vuxendöpas. Men det var ett sätt en person som löser saker åt andra. att göra tonårsuppror på mot min familj.

Men ska man bli frisk orkar man inte vara Men upprorens tid är över nu. Och sjukdoden där personen längre utan måste bli en mens, hoppas Clara som tycker att det blivit som säger nej. Clara gillar folk som har det roligt att leva igen, både i nuet och framåt. lite skitigt hemma, som bär på några trivselDet känns viktigt att leva det liv som man kan kilon och sitter i solen med en folköl i handen stå för. I mars föds hennes tredje barn. Och och magen bar. Och hon tycker att de som jo, hon har anställd en assistent som hjälper förmår njuta av livet är bra personer. henne med att planera. Så det blir kanske en – Vi lever i ett samhälle som premierar rejäl mammaledighet den här gången? att folk jobbar ihjäl sig. Det är fint att ha en

MODE,

Underbara Clara just då?

– Det kändes väldigt skamligt. Jag hade ju skrivit så mycket om downshifting där värde mäts i tid snarare än i pengar och det materiella. Prisat det fantastiska livet på landet och berättat om hur bra jag hade löst allting. Så det var en riktig käftsmäll.

Under några månader gjorde hon i princip ingenting annat än överlevde. Hon fixade något inlägg om dagen på bloggen där hennes läsare inte visste hur hon mådde. Flera klagade över att hon var tråkig och tyckte att det hon skrev var dåligt. Hon steg upp på morgonen och såg till att hennes barn fick kläder på sig och sen skjutsade hennes man iväg dem.

Sen gick hon och la sig igen, drog täcket över huvudet och sov till eftermiddagen.

Den akutfasen varade i tre månader och det var då som Erica Dahlgren hörde av sig och mådde precis lika dåligt. Tillsammans insåg de motvilligt att de var utmattade och började försöka göra något åt det. Hur de bar sig åt kan läsa om i deras bok.

Hur långt tillbaka sträcker sig dina rötter till depressionen tror du?

– Jag är helt övertygad om att det hänger ihop med min mammas död. Sorg blir ju som en ärrvävnad så vissa delar av en stängs av men är för alltid lite tilltufsade. Vilket också gör en skörare. De tio åren av mitt liv, de fem från att mamma blev sjuk till de fem efter hennes död, var jättekonstiga. Speciella och hemska på alla vis. Sen började det flyta på med jobbet och bloggen och jag kände att jag fixade det, att jag kunde leverera. Jag hade inre resurser att klara av det vilket ledde till någon sorts inre eufori av att vara den jag varit innan mamma blev sjuk.

Oktober 2018

18am325_portrett_clara_lidstrom_16531.indd 17

”Vi lever i ett samhälle som premierar att folk jobbar ihjäl sig. Det är fint att ha en fullskriven kalender. Ända tills man kraschar.”

17

2018-10-10 14:21:30

Spaning Förlorade möten

Utan möten går tilliten förlorad När vi hukar bakom datorskärmen eller stirrar i mobilen och surfar på sociala medier avtrubbas vår nyfi enhet och empati. Vi utmanas aldrig om vi matas med sådant vi redan vet och blockar dem som inte är som vi. Utan möten öga mot öga försvinner helt enkelt vår tillit. ­NÄTTROLL, FAKE news och allmänt ohyfsad ton. De sociala mediernas baksida har blivit alltmer tydlig. Att inte se eller kanske någonsin ha träffat dem vi resonerar med gör oss mindre empatiska.

Det får också många att tveka till att ge sig in i diskussioner, en del att lämna mediet. En av dem är författaren och poeten Henry Bronett, som valt att kraftigt ransonera Facebook. Det har bara lett till positiva saker, tycker han. ”När man vistas mindre på Facebook eller ute på kommentarsslagfält och läser mindre hysterirubriker som beskriver allehanda hemskheter i både ord och handling, då dövas man mindre. Hjärna och hjärta hörs bättre och då framträder en annan sida av vårt land och livet. En där människor vill genuint väl och är kapabla att förändra något till det bättre, att göra något vackert”, skrev han i ett inlägg där han kort utvärderade beslutet.

Han utvecklar resonemanget när vi möts öga mot öga.

– Samtalet är allt. Det är där vi blir till, ”i ett sant möte kan vi ana Gud”, skriver

18

18am325_moten_16532.indd 18

Martin Buber. Hur ska vi bli till på sociala medier? Där kan man häva ur sig vad som helst, sociala medier främjar larmet som bara dövar oss. Ur stillhet kommer allvaret.

Facebook främjar mer narcissismen och förhindrar verkliga möten, anser Henry Bronett.

– Dataskärmen blir en spegel. Vi talar till oss själva, eller snarare till bilden av oss själva.

TILLITEN TILL andra människor och samhäl-

let är unikt hög i Sverige och övriga nordiska länder. Men under 2010-talet har den minskat, framför allt på grund av ökad sociala och ekonomiska klyftor. Det finns även andra faktorer som bidrar. Ett råare nätklimat kan tyckas vara en mindre del i sammanhanget, men ändå påverkar det oss.

Att tillbringa mycket tid på sociala medier gör oss till sämre människor, anser den

amerikanske internetpionjären Jaron Lanier.

Det är ett av hans argument i en ny bok för att lämna Facebook. Mediet främjar dem som skriker högst och förstärker våra sämsta egenskaper, minskar vårt förtroende för omgivningen, anser han.

DET HAR stöd i forskningen. Något viktigt går

förlorat när vi inte möts.

– När vi saknar ögonkontakt och inte ser kroppsspråket blir vi sämre på att förutsäga avsikter. Det blir svårare att förstå hur det känns för den andra. Vi kan inte känna av andra människors känslor, vad de uttrycker omedvetet, säger psykologen Bo Hejlskov Elvén. Öga mot öga använder vi inte lika hårda ord och det blir lättare att klara ut missförstånd.

Oktober 2018

2018-10-10 14:21:18

”Dataskärmen blir en spegel.

Vi talar till oss själva, eller snarare till bilden av oss själva.”

– Använder vi inte vår empatiska förmåga tillräckligt ofta blir den nog inte så lätt att aktivera, vi blir avtrubbade. Nätsamtal där misstro är en bärande del gör kanske att vi tror att andra är mer opålitliga, vilket vi kan anta minskar vår tendens att använda empatin, säger han.

ATT SAMTALA handlar om att lyssna, i möjli-

gaste mån utan att tolka eller värdera vad den andra säger, me Henry Bronett. Han rekommenderar att verkligen lyssna på en annan människas ord och låta dem vara sanna. Samtalet är en övning i nyfikenhet och öppenhet.

Vill man ha bara rätt blir samtalet sämre.

– Vi mår bättre när vi arbetar tillsammans.

Det skapar en vänlighet i stället för rädsla.

Samarbete skapar tillit, visar också forskningen. Den är störst i områden med få utrikes födda, och minst i områden med en stor andel. En slutsats är att integrationen fungerar sämre utan verkliga möten, enligt professor Lars Trägårdh, som leder forskning kring civilsamhället i olika aspekter vid Ersta Sköndal Bräcke högskola.

Oktober 2018

18am325_moten_16532.indd 19

– Det viktiga är att få kontakt i sammanhang där det finns gemensamma projekt, som jobbet eller ett fotbollslag. Det måste finnas ett gemensamt ”vi”. Poängen är inte mångfald i sig, utan att människor svetsas samman genom att lösa en uppgift ihop, säger han.

– I våra analyser ser vi att tilliten till lokalsamhället är större där det finns mycket kontakt mellan grannar.

LARS TRÄGÅRDH har även deltagit som

forskare i den statliga Tillitsdelegationen, som tillsattes med målet att offentliga myndigheter ska vinna medborgarnas förtroende genom ett mänskligare bemötande och inte bara se ekonomi och formalia.

Förankringen på arbetsmarknaden påverkar tilliten mycket. Långtidssjukskrivna, arbetslösa och studenter har lägre tillit.

Människor i storstäder har lägre tillit, och inom dem lägre i förorten än i centrala delar.

Låg utbildning och inkomst kopplas också till lägre tillit.

Men det som påverkar mest är vår grundsyn på människans natur, hur vi växt upp.

– Om vi som barn får höra från våra föräldrar att man inte ska lita på folk får vi lägre förtroende för gemensamma institutioner.

Om människors upplevda otrygghet ökar och förtroendet för att samhället kan lösa problem fortsätter minska, kan det påverka den generella tilliten, säger Lars Trägårdh.

BO HEJLSKOV Elvén och hans forskarlag studerar just föräldrarnas roll.

– Vi tittar på hur de uttrycker välviljan, hur de i samspel tenderar att använda empati. Som föräldrar kan vi bli stressade av vårt ansvar och ha svårt att uttrycka full empati. Far- och morföräldrar tror oftare att barnbarnen gör sitt bästa än vad föräldrar tror om sina barn, säger han.

– Det är svårt att studera relationer på nätet, svårt att mäta, och därför saknas det forskning kring hur vi påverkas. Men på nätet är polariseringen större och chansen mindre att positiva cirklar skapas.

MATS KARLSSON

19

2018-10-10 14:21:27

En stödförening för dig som utsatts för sexuella övergrepp/är anhörig till utsatta barn eller vill lära dig mer om ämnet.

Vi erbjuder: Föreläsningar, filmvisning, stödsamtal enskild eller i grupp.

OBS! Vi är stödpersoner, inte terapeuter.

Bli stödmedlem för 100 kr/år Bg 359-5709 eller Swish 1234991840 Lämna din e-postadress, så får du nyhetsbrev om våra aktiviteter.

schysst

fruk st och schyssta villkor i världshandeln

det börjar med

fairtrade!

Vi finns på Viktoriagatan 6 i Helsingborg även i sommar.

Se: www.atsuskane.se

Ren näsa, helt enkelt!

Näskannan RHINO HORN™

Däck & Fälgcenter

Kampanjpriser

• fri andning • hälsosamma bihålor • tar bort pollen och damm • tar bort slem • miljövänlig

Finns även för barn 4-12 år

på vinterdäck och fälgar!

Kvalité till lägsta pris

www.100200.se DÄCK & FÄLGCENTER AB Skruvgatan 1, Jönköping 036-100 200 info@036100200.se

18am325_annons_16728.indd 20

Beställ via butik.yogacentrum.com eller på apotea.se

www.yogacentrum.com

2018-10-10 14:21:37

En tilltufsad polis

FOTO: JOI GRINDE

Som polis i yttre tjänst vet Jenny aldrig vad som väntar en vanlig dag på jobbet, men numera är hon trygg i sig själv.

Starka kvinnor blev ju inte misshandlade Jenny Svenningsson är polis.

Hon är också en av alla de kvinnor som blivit misshandlade av sin partner, en erfarenhet hon alltid bär med sig under uniformen.

Både i sitt liv och på sitt populära Instagramkonto ställer hon sig frågan: Vem är stark och vem är svag? Egentligen.

DET HAR varit en intensiv dag i Laholm. En

våldsam kille som behövde tas om hand, en bilolycka och en husrannsakan på jakt efter vapen och personen skriven på adressen. Tre utryckningar för Jenny Svenningsson och hennes kollega. Som polis i yttre tjänst vet du aldrig vad som väntar.

Det visste heller inte Jenny den där kvällen för flera år sedan. Även om hennes dåvarande sambo ofta hade varit aggressiv, skrikit och slängt prylar genom rummet, var hon inte det minsta förberedd på knytnävslagen i ansiktet.

Inte andra gången heller, när hon puttades nerför källartrappan. Ena benet hamnade i en konstig vinkel under hennes kropp. Hon

skrek ut sin smärta. Mannens svar var att sätta sig över henne och vaggande trycka med sin tyngd tills det smällde till i hennes knä.

– Jag försökte putta undan honom, men han var så mycket starkare än jag. När han gick och lämnade mig där på det kalla källargolvet, tittade han på mig som att: ”Jaha, det gör ont, det är precis min mening.”

JENNY SVENNINGSSON svänger in på gårds-

planen vid det vackra, gamla tegelhuset och parkerar bredvid sin vinröda Suzuki. Hon låter ytterdörren stå öppen i brittsommarvärmen och drar på sig linne och mjuka byxor.

Hon är uppvuxen på landet och älskar lugnet FORTSÄTTNING

Oktober 2018

18am325_poliskvinnan_16533.indd 21

21

2018-10-10 14:21:31

En tilltufsad polis

”Ingen annan fi k få reda på det, tänkte jag.

Jag var ju polis! Och det konstiga är att ingen heller sa något, trots blåmärkena jag hade där under.” och tystnaden, friheten i att bo en grusväg bort från andras blickar.

– Det här är mitt paradis, säger hon och lyfter upp katten Doris som buffar med pannan mot hennes tatuerade arm.

JENNY ÄR rättfram, vältränad och rör sig med bestämda kliv. Men blicken är lika varm som musklerna är starka och ett skratt tycks ständigt lura i mungiporna. Hon är 46 och inne på sitt elfte år som polis, yrket hon drömde om redan som barn. De första åren var hon lite osäker: Kunde hon vara lika spontan, pratsam och rolig när uniformen var på?

– Det kunde jag, insåg jag så småningom.

Jag kan skämta och bjuda på mig själv och ändå vara professionell. I dag skulle jag säga att jag till 90 procent är samma människa när jag jobbar som jag är privat.

Att vara öppen med sitt liv, sitt jobb och sina tankar, är viktigt för Jenny. Även om hon är polis, eller kanske just därför. Det är en av anledningarna till att hon för några år sedan bytte namn på sitt Instagramkonto till Tilltufsade polisen. I dag är det en av en handfull populära konton som drivs privat av poliser runt om i landet. Jennys följare ökar ständigt och är just nu uppe i 14 600.

– Jag skriver både om mitt jobb och privatliv. För mig är det en sorts dagbok, ett sätt att bearbeta saker. Men även om jag är väldigt öppen är jag absolut inte gränslös. Men många upplever nog att de känner mig, och till stor del gör de ju också det.

I VINTRAS tog hon ett djärvt steg. Hon

bestämde sig för att blotta ett djupt, personligt sår.

– ”Vem kan kallas stark? Vem kan kallas svag? Vilka parametrar går man på då? Jag har en hemlighet inte många vet om… bara några få … Bara svaga kvinnor eller kvinnor med missbruk blir misshandlade…. Så trodde jag fram tills en föreläsning av en kvinnlig polis på polisskolan som berättade om hur hon blev misshandlad under många år av sin man. Va? Hon? Stark, tuff polis.”

Så inleder hon inlägget där hon beskriver

22

18am325_poliskvinnan_16533.indd 22

Instagramkontot ”Den tilltufsade polisen” hade hon haft i några år innan hon valde att gå ut och öppet berätta om misshandeln. Nu får hon bara fler och fler följare.

exsambons aggressioner, knuffar och slag.

– Jag var en av alla dem som alltid tänkt att misshandel bara drabbar kvinnor utan dådkraft, som inte kan sätta ned foten. Och sådan var ju inte jag. Därför var föreläsningen så bra.

PRECIS SOM så många andra utsatta kvinnor

försökte Jenny sminka över skadorna och påstod att hon själv trillat ner för källartrappan. Det var bara de närmsta vännerna som fick veta och så småningom också döttrarna som, understryker hon, inte är den här mannens barn.

– Ingen annan fick få reda på det, tänkte jag. Jag var ju polis! Och det konstiga är att ingen heller sa något, trots blåmärkena jag hade där under.

Att lägga märke till det som borde vara uppenbart har ett pris, konstaterar hon. Det kräver bemötande och agerande. Lättare då att glida undan och kanske inte ens för sig själv erkänna sina farhågor för kollegan,

vännen eller grannen.

Själv viker Jenny inte undan, inte när det gäller sina medmänniskor. Jobbet har också gett henne gedigen erfarenhet av att möta människor i de svåraste av stunder.

– Jag vet hur det är att bli misshandlad, både fysiskt och psykiskt. Jag vet också hur ful, äcklig och värdelös du känner dig och jag tror att det här gör mig till en bra polis.

Det är såklart olika i olika relationer, men jag kan ändå, i vissa jobbsituationer, säga till den drabbade att jag själv också har varit utsatt.

HON ÄR också väl medveten om att kvinnor i alla samhällsklasser kan drabbas, inklusive poliser – tränade att agera, bedöma risker, försvara sig och, när det krävs, använda våld och vapen.

– Är det verkligen kvinnorna som är de svaga? Tänk bara på dem som utsätts dagligen, år efter år. Som har barn och måste gå upp varje morgon och orka vidare. Är de svaga?

Oktober 2018

2018-10-10 14:21:33

Jobbet och livet har gett henne erfarenhet att möta människor i alla situationer, både de positiva och de allra svåraste.

Jenny vet hur mycket som krävs för att våga ta beslutet att lämna mannen, särskilt som hotet om hur han då ska straffa kvinnan många gånger är reellt.

– Men jag säger alltid till dem att de måste anmäla. Anmäl, anmäl, anmäl. Det är så viktigt. Som polis gör jag mitt yttersta för att hjälpa kvinnorna.

Hon pausar, vilar blicken på trädet utanför fönstret.

– Det riktigt jobbiga är att jag själv aldrig anmälde. Jag älskade honom och tänkte att om jag anmälde skulle jag vara tvungen att lämna honom.

MEN KÄRLEKEN tog snart slut. Jenny stålsatte sig och lyckades bryta sig loss.

– I dag skulle jag inte ta en sekund av vare sig aggressivitet eller kontrollbeteende från en man.

Responsen på Jennys inlägg blev större än hon hade anat. Många tackade för hennes mod och öppenhet. Det var också kvinnor

Oktober 2018

18am325_poliskvinnan_16533.indd 23

som skrev och berättade om sin egen utsatta situation.

– Det jag kunde göra var att vara ett känslomässigt stöd. Ge råd och, förstås, be dem anmäla.

IBLAND FÅR hon höra att det finns en risk att bli cynisk som polis. Eller att tappa hoppet.

– Särskilt när det är barn som far illa är det jobbigt. Men hopp har jag alltid. Jag fokuserar på min bit, min roll, för att hjälpa barnen i de fall jag är inblandad i. På så sätt kan jag och mina kolleger i alla fall göra världen lite bättre.

För en tid sedan var Jenny bjuden på 18-årskalas. Två år tidigare hade födelsedagsbarnet varit ett hopp från att ta sitt eget liv.

Jenny kallades till platsen eftersom hon hade varit med och kört den unga killen till BUP några månader tidigare. Nu stod han i ett träd med en snara runt halsen.

Hade det här hänt i en större stad hade det funnits en utbildad medlare inom polisen,

tränad för situationer som denna. Nu var det upp till Jenny Svenningsson.

– Jag försökte berätta att livet kommer att bli bättre och hur ledsen hans mamma och syskon skulle bli. Utan att det lät som klyschor. För att göra det, för att nå fram, måste du ge av dig själv och där tror jag att jag hade hjälp av att jag själv har haft en depression, efter misshandeln när mitt knä small.

JENNY HAR lätt för att gråta, men minst lika nära till skrattet. Att skämta mycket är också ett sätt att balansera upp det tunga i livet, liksom att gå långa rundor med hunden, svettas på gymmet, lyssna på hög musik och träffa vännerna.

– Jag älskar mitt jobb och är en glad person. Så länge jag tränar och ungarna har det fint mår jag bra.

Och, tillägger hon med leende ögon: – Så länge jag inte har en karl som är dum i huvudet.

HANNA WELIN

23

2018-10-10 14:21:36

Personliga möten Personliga möten med omtanke med omtanke

AKTUELLT FRÅN VOTUM FÖRLAG

159:-

290:-

www.begravningstjanst.com tel 036-71 02 50 Peter Gerdehag

Landet som inte längre är Peter Gerdehag har följt livet på gården Kroxhult 1:4 med sin kamera i 35 år.

Ingen har någonsin dokumenterat en gård under så lång tid i Sverige.

Här har tiden stått stilla, om några år är den här livsstilen borta.

Boken är en stillsam hyllning till vårt kulturarv och till de småbönder, som vi alla härstammar från. Vi som kallar oss moderna har mycket att tacka dem för.

Demokrati, kultur och ett rikt landskap, bland mycket annat. inbunden, 240x250 mm, 208 sidor

Erik Kohlström

Det Vilda Alfabetet Det vilda alfabetet handlar om djur, men är också en klassisk ABC-bok med verser på rim till varje bokstav.

För varje bokstav som presenteras, möter du också ett djur som finns i den svenska naturen. Vissa är välkända, andra är kanske nya bekantskaper, men alla är spännande på sitt sätt.

I Erik Kohlströms tidlösa akvarellmålningar visas djuren i ögonblicket lodjuret som hoppar över stenblock, uttern som åker kana i snön och näbbmusen som slåss med en spindel. inbunden, 210x280 mm, 64 sidor

www.casellsbegravningsbyra.se

www.casellsbegravningsbyra.se tel 036-100 600

www.lindstromsbegravningsbyra.se

www.begravningstjanst.com

www.lindstromsbegravningsbyra.se 036-71 02 50 tel 036-13 70 11

Beställ på order@votumforlag.se eller 054-15 16 18 Se alla böcker på www.votumforlag.se Frakt 39:-/beställning.

En del av Klarahill

Sisters Julpåsar

VACKRA SJALAR TILL DIG & KÖREN Sveriges största sortiment av kvalitetssjalar!

Under december månad 2018 delar Sisters International ut Julpåsar till kvinnor som lever i missbruk, prostitution, är i fängelse och i hemlöshet.

Sjalar & Scarves i regnbågens alla färger av siden & ull till både föreningar & privatpersoner

Innehållet i Sisters Julpåse är vackra och värdefulla julklappar samt en specialgjord tidning. För många kvinnor har ”Julpåsen” inneburit den uppmuntran som förvandlat ensamheten och som skapat en strimma av ljus mitt i mörkret.

Besök vår webbutik Snabba leveranser!

Du kan göra skillnad. Tillsammans kan vi ge en enorm glädje och hopp till de kvinnor som lever i ett utanförskap. Din gåva förmedlas effektivt och når fram.

Ge en gåva: Via Swish 123 394 32 30 Plusgiro 47 08 00 – 4

Loving People - Giving Hope

sisters.nu

18am325_annons_16729.indd 24

© prudkov

Märk inbetalningen ”Sisters Julpåse”

www.sjalbutiken.se 0739-53 34 38

2018-10-10 14:21:12

Krönika Gabriella Fäldt

Att möta sorgen en vanlig tisdag FOTO: KRISTIAN KABELACS

DET ÄR TISDAGSKVÄLL när du dör. När en

del av mig dör. Spegeln visar samma ansikte men från den stunden blir jag aldrig den samma igen. Jag blir inte samma person som vaknar den morgonen med halsbränna och söker en bekväm somna-om-ställning för att magen är i vägen. Inte samma person som inleder dagen med att vika pyttesmå kläder och para ihop små sockor. Inte samma person som bakar chokladbollar för att sötsuget inte går att bemästra. Inte samma person som känner i kroppen att något har förändrats.

Jag blir inte samma person som ringer sjukhuset, som blir lugnad av sköterskans vänliga röst. Inte samma person som packar väskan i all hast, sätter sig i bilen, går ur vid förlossningen och tänker att nu, nu är det dags. Inte samma person som lovar blivande storebror att han ska få byta blöjor när vi kommer hem.

Jag blir inte samma person som läser föräldratidningar i väntrummet, blir inkallad i undersökningssalen, lägger mig på britsen och ser ultraljudsskärmen. Och ser den bli svart. Svart som döden.

att jag aldrig kommer hinna ikapp, att jag aldrig kommer orka springa igen. Men ändå går tiden. Och det blir ännu en vår. Någon bjuder på kaffe i solen, jag får en kram på stan, jag omvandlar mina känslor till skrivna ord.

Ett barnrum blir ett gästrum, den intensiva smärtan övergår i evig saknad. Min son sticker handen i min och leder mig sakta framåt.

Jag blundar och går – utan kompass, men framåt.

DET ÄR EN TISDAG i januari när du dör. När

DET ÄR TISDAGSKVÄLL när du dör. En van-

lig kväll i början av året. Kallt och grått ute.

Dugg­regn. Det börjar skymma ute och jag faller, länge, ner i ett svart hål. Jag hoppas att jag ska slå i botten, slå ihjäl mig om jag har tur, men hålet har ingen ände. Jag faller genom tusentals år. Ser mig själv utifrån, ser någon som ligger där på en sjukhussäng och gråter och inser att det är jag.

Jag gråter slut på tårar, hyperventilerar så att bröstet kreverar. Somnar utmattad med en sista förhoppning om att allt bara varit en mardröm. Men jag vaknar i samma mörker.

Vaknar med en ny livskamrat. Inte självvald, men för evigt trogen. Sorgen.

pepparkakor och glögg av personalen på griftegården.

Jag har kastat sten i minneslundar i smyg och jag har sett människor sörja sig sönder och samman på tv. Men det som precis har hänt finns inte ens i min föreställningsvärld.

Jag står utan handbok, utan skydd, krockkudde eller stötdämpare. Allt gör ont och jag har ingen aning om hur jag ska få det att göra mindre ont.

DET ÄR TISDAGSKVÄLL när du dör. När jag

DET ÄR tisdagskväll när du dör. Det känns

och sorgen vaknar har det hunnit bli onsdagsmorgon. Jag är 30 år och har ingen aning om vad jag ska göra med den. Hur jag ska reagera på den, relatera till den, reglera den, hantera den. Jag har förlorat några äldre släktingar, varit på ett fåtal begravningar och de flesta jag känner har upplevt någon form av sorg. Sedan barnsben har jag besökt kyrkogården på alla helgons afton för att lägga blommor på morfars grav. Jag har fått Oktober 2018

18am322122_hbg_sista_16872.indd 25

”I stället känns sorgen större, tyngre att bära, svårare att förklara.

Människor i min omgivning fortsätter vidare — själv är jag på stand by.”

en del av mig dör. Men en annan del av mig lever vidare, och genom den gör du också det. Jag blir aldrig mig själv igen och sorgen kommer aldrig lämna mig. Men jag har börjat vänja mig. Lärt mig leva med den. Över minneslunden faller regn, frömjöl, snö, höstlöv, äppleblom och tårar. Det blir tisdag igen.

GABRIELLA FÄLDT

som det är början på en outhärdlig evighet.

Det finns ett sorgeår, får jag lära mig. Ett sorgeår som innebär att jag ska sörja mig genom varje årstid för att avsluta processen. Men det blir sommar, höst, vinter och vår och jag är alls inte färdigsörjd.

I stället känns sorgen större, tyngre att bära, svårare att förklara. Människor i min omgivning fortsätter vidare – själv är jag på stand by. Jag ser dem springa förbi och tänker 25

2018-10-10 14:36

Barns sorg kan beskrivas som ”randig”. Ömsom är det sorg, omsorg är det skratt och lek.

Att prata om sorg – SORG och förlust kan vara så många olika känslor och situationer. Och ja, det är viktigt att prata om det.

Det kan vara svart, tungt och mörkt – men också ljust, vackert och vilsamt. Vi pratar om sorgen tillsammans med några av våra diakoner och medarbetare i Svenska kyrkan Helsingborg. Att finnas där för människor som har haft en förlust är självklart.

– Vi begraver människor, då måste vi också finnas där för att ta hand om sorgen, säger Carina Sandman Andersson, en av diakonerna i Gustav Adolfs församling.

Ganska ofta när sorg, död och förlust kommer på tal ställs frågan; hur pratar jag med barnen om död och sorg? Lis Hamark, diakon i Raus församlingen beskriver barns sorg ofta som ”randig”.

– Det kan vara att man ömsom tänker, känner och uttrycker sin sorg, och ömsom ”glömmer bort” eller låter sig glömma bort sorgen för att göra något roligt och skratta och hämta kraft. Jag tror att många vuxna kan lära sig av detta också.

NÄR VI från Svenska kyrkan finns

18am322122_hbg_sista_16872.indd 26

EN SORG ger många ringar på vattnet, det

kan väcka andra sorger till liv, dåligt samvete för saker man burit på innan, skuldkänslor och existentiella tankar. Att prata med andra och också få tid att ta hand om sin egen sorg är ett viktigt arbete i de stödgrupper där Svenska kyrkan finns med. Lena Davidsson Sandberg är fritidsledare i Raus församling, och hon finns med i familjehusets stödgrupper.

– Barnen behöver få dela sina tankar med andra och varandra, men också få verktyg att klara av sin sorg i vardagen. Och för många handlar grupperna också om att få ett socialt sammanhang.

Lis Hamark är en av våra diakoner i Svenska kyrkan Helsingborg.

med som gruppledare eller samtalsledare i olika sorgegrupper med barn och unga handlar det om att vara tydlig och våga prata om vad som faktiskt har hänt.

– Det måste vara naturligt att prata om döden, inga omskrivningar eller undanflykter, de behöver få höra med riktiga ord vad 26

som hänt, berättar Carina.

Att lyssna på barnet, höra vad de har hört och vad andra har sagt, och vad de själva tänker är viktigt.

– Inte förrän i 9-10 års ålder kan ett barn riktigt förstå vad död är, det kan vara för abstrakt för ett litet barn, och det måste man också ta hänsyn till i samtalet med barn, fortsätter Lis.

FÖR BARNEN i grupperna BIV och BIS,

Barn i väntan och Barn i start, handlar mycket just om det sociala sammanhanget. De behöver hjälp och självförtroende till att ta sig in i samhället.

– Många av de barn som kommer hit förväntas vara glada och tacksamma för att de fått en ny möjlighet, men kan bära på så mycket sorg och förlust så att det kan vara

”Det fin s de som säger att sorgen går över. De vet inte vad de talar om.

Sorgen förvandlas – men den går aldrig öve r …

Ingenting går över. Det blir någonting annat. Det är vad sorgen handlar om. Att bli någon annan.”

LARS BJÖRKLUND, SJUKHUSPRÄST OCH FÖRFATTARE

svårt att känna sig glad, berättar Michaela Tehagen, diakon i Maria församling.

Mycket i samtalen kan förstås vara tungt och mörkt, men i sorgen måste också få finnas plats för minnen och ljusa tankar kring den eller det man saknar.. Människor behöver få tillåta sig att själv leva vidare och få vara glada för det.

Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är Vart jag mig i världen vänder, står min lycka i Guds händer Lyckan kommer, lyckan går, du förbliver Fader vår.

Amen.

Oktober 2018

2018-10-10 14:36

Vart vänder jag mig med min sorg?

ATT FINNAS där för människor i livets alla skeden, och kanske särskilt när livet sviker och är tungt är en grundläggande uppgift för det diakonala arbetet i Helsingborg.

I diakonipastoralen i Helsingborg, en slags handlingsplan för det diakonala arbetet,

görs en omvärldsanalys för att se vad Svenska kyrkan ska göra som ingen annan redan gör. Och det finns behov av Svenska kyrkan som resurs och medspelare i många olika sammanhang.

Bland annat, och kanske ibland i synner-

Barn i väntan och Barn i start

BIS/BIV har fungerat som ett samarbete mellan IM (Individuell människohjälp), AMF (Arbetsmarknadsförvaltningen) och Svenska kyrkan. Ingången har varit genom AMF. Vill du ha mer information kan du kontakta diakon Michaela Tehagen, 042- 18 90 63.

Mer finns att läsa på http://www.biv.nu/

SORG OCH förlust behöver inte nödvän-

digtvis handla om död. BIS och BIV – Barn i start och Barn i väntan – är en funktion för psykosocialt stöd till barn som varit med om krig och flykt. Här finns människor med stora trauman och sorg, människor som inte bara förlorat anhöriga utan även vänner, sammanhang, sitt land och hem.

Metoden bygger på CAP – Children are people too – en metod som använts ursprungligen för barn som lever i drogmissbruk. Även här handlar metoden om att dela erfarenheter på olika sätt. Till exempel används Expressiv Art, att berätta och uttrycka sig genom konst, dikter, dans,

DU KAN förutom via de grupper som finns

drama, målning. Metoden ska ge deltagarna förståelse för sina känslor, ökad självkänsla och på så sätt framtidshopp.

Gruppen träffas vid 14 tillfällen, och om man märker att det finns väldigt traumatiserade ungdomar hjälper ledarna dem vidare till samtalsterapi eller annan hjälp.

Läger för familjer i sorg FÖR FÖRSTA GÅNGEN i år anordnade Svenska kyrkan i Lunds stift ett läger för familjer i sorg som mist en förälder eller ett barn/syskon. Under fyra dygn träffades ett antal familjer för att prata och bearbeta sina tankar och känslor tillsammans. På lägret delas familjerna in i åldersgrupper för samtal kring olika teman; känslor, minnen, begravning, sjukdom.

Diakoner, pedagoger och präster från Svenska kyrkan är samtalsledare och fungerar som katalysatorer för att familjerna ska nå varandra, få samhörighet och gemenskap.

Och att i den uppgiften vara tydlig kring vad döden är och låta deltagarna få prata om vad de varit med om. Som efterlevande förälder kan det vara tungt att både få ta hand om barnens sorg och sin egen. Genom de åldersindelade grupperna skapas möjligheter för var och en i en familj att få prata om och få tid för sin egen sorg.

Familjelägret kommer förhoppningsvis att kunna genomföras även under nästa år, om man har intresse att vara med kan man vända sig till Lena Nilsson på Åkersberg stiftsgård i Höör.

Resurser på familjehuset GENOM KOMMUNENS stödgrupper på famil-

jehuset kan barn och unga få stöd i sin sorg. Syftet med grupperna är att barn och unga med likartade upplevelser får träffa jämnåriga, utbyta erfarenheter och lära nytt. Grupperna träffas en gång per vecka vid ungefär 12 tillfällen.

Gruppledarna hämtas från många olika resurser som skolan, psykiatrin eller från kyrkan.

Samtliga gruppledare går en utbildning i stöd-

Oktober 2018

18am322122_hbg_sista_16872.indd 27

het, där det handlar om att ta hand om sorg.

Och uppdraget gäller oavsett tro, tillhörighet eller otillhörighet. Stödet handlar om att finnas för varandra - människa till människa.

Det ligger bortom religion. Det handlar om medmänsklighet.

gruppsledning innan.

Resurser från Svenska kyrkan finns med även i de andra grupperna på familjehuset som berör till exempel missbruk, vårdnadstvister, våld, psykisk ohälsa.

För att komma i kontakt med stödgrupperna finns det olika vägar att gå, men de fl sta når grupperna via socialförvaltningen eller skolan. familjehusethelsingborg.se

också kontakta en diakon eller präst i din församling för samtal. Det är kostnadsfritt och du når dem via pastorsexpeditionen: 042-18 90 00 På kvällar och helger går det bra att ringa till sjukhuskyrkan där det finns präst, pastor eller diakon på plats kl. 8.00-22.00 För akuta händelser går det att nå jourhavande präst på akutnumret 112.

Leva vidaregrupper FÖR DE SOM MIST en livskamrat nyligen

går det från församlingarna en inbjudan att finnas med i en Leva-vidare-grupp. Änkor och änkemän träffas vid fem tillfällen för att prata tillsammans med andra. En präst och diakon finns med vid varje tillfälle som samtalsledare.

Grupperna startar 2 gånger om året och följer en samtalsmodell med olika tema varje gång. Även för unga vuxna finns en sorgegrupp i Helsingborg för de som har mist en närstående.

För att komma i kontakt med Leva vidaregrupper, kontakta din församling på: Maria församling: Anette Wiklund 042-18 90 64 Gustav Adolfs församling: Carina Sandman Andersson 042-18 90 67 Filborna församling: Thomas Bengtsson 042-18 90 71 Raus församling: Margareta Holmström 042-18 90 69 För att komma i kontakt med Sorgegruppen för unga vuxna, kontakta vår Campuspräst Jessica G. Nordqvist 042-18 90 45

27

2018-10-10 14:36

Våra kyrkogårdar

Allhelgona

den mörka baksidan av ljusen ALLHELGONAHELGEN NÄRMAR sig, en tid då många väljer att besöka nära och käras gravar.

Kanske för att sätta en blomma och tända ett ljus. Allhelgona är en fin och uppskattad helg i en tid då mörker och kyla gör sig allt mer påmint. I det här fallet har det vackra och stämningsfulla också några problematiska baksidor. Gravljusen sprider inte bara ljus och värme, de släpper även ut gifter, bidrar till skövling av regnskog och skapar sopberg.

Tursamt nog finns det lösningar på problemen, för traditionen med ljus och gravbesök vid allhelgona bör absolut finnas kvar och utvecklas.

PROBLEMEN

Vad är det vi sätter på våra gravar? Vad består ljusmassan av och vad lämnas kvar? Några av 28

18am322122_hbg_sista_16872.indd 28

de största miljöbovarna i allhelgonasammanhang är följande: Paraffin. Majoriteten av de gravljus som finns på marknaden idag har en ljusmassa som består av paraffin. Då paraffin är en fossil oljeprodukt är den inte förnybar, den bidrar till koldioxidutsläpp, den innehåller hälsoskadliga och cancerogena ämnen och den bidrar till växthuseffekten.

Palmolja. Det finns gravljus där ljusmassan består av stearin, men då är som regel stearinen tillverkad av palmolja. Palmoljan är både dålig för miljön och ett människorättsproblem. Vid produktion av palmolja skövlas regnskog och giftiga bekämpningsmedel används, vilket drabbar den fattiga lokalbefolkning som arbetar med avverkning.

Naturskyddsföreningen har en bra artikel på sin hemsida som förklarar problematiken med palmoljan och vad du som konsument kan göra: www.naturskyddsforeningen.se/ palmolja Plast och metall. Både gravljus och värmeljus säljs i plast- och metallförpackningar som finns kvar när ljusen brunnit ner. Gravljus har ofta både plast och metall i sitt hölje.

Det blir enorma mängder tomma ljushållare efter allhelgonahelgen.

El-ljus. Solcellsbelysning och batteriljus är en dålig lösning på paraffin- och palmoljeproblematiken. Förr eller senare tar batteriet slut och om det inte är uppladdningsbart kastas det – i bästa fall i batteriinsamling. Många

Oktober 2018

2018-10-10 14:36

butiken där du brukar handla. Sätt press på handlare och producenter! Att köpa KRAV-märkta ljus kostar förvisso lite mer, men det är det värt i det långa loppet.

Om du köper solcells- eller batteridriven belysning – se till att den klarar att vara utomhus. Även här kan det vara bra att efterfråga kvalité och då också betala lite mer. Matematiken är enkel: om ett batterdrivet ljus som kostar 30 kronor håller i två månader och ett dito som kostar 100 kronor håller i tre säsonger (4 månader = 12 månader) så lönar det sig att betala 100 kronor. Men som konsumenter tenderar vi att tänka kortsiktigt.

Samma fenomen och resonemang gäller för traditionella gravljus. Vi räknar inte med den kostnad som uppstår vid sophämtning, miljöförstöring, förkortande av andras liv, med mera. För det drabbat inte oss där och då i butiken eller i minneslunden när vi tänder ljuset.

Så vi känner oss nöjda och belåtna med att köpa två gravljus för 15 kronor. Rena fyndet! Eller?

Snittblommor är vackra, men kanske inte det bästa valet under vintersäsong.

Plocka en vinterbukett från trädgården eller vänta till med blommor till sommarsäsongen. Välj en krans utan plast och metall i. batteridrivna ljuskällor rostar och blir fula utomhus. I båda fallen kastas de. Det är just den sortens konsumtion och ”slit-och-släng” som vi bör undvika för att minska miljöbelastningen. En kort livslängd ger ökad miljöbelastning.

Blommor och kransar. Många blommor som inhandlas levereras med cellofan runt om och plast är som bekant inte bra. Färska, fina och nyskördade blommor i slutet av oktober? Är de producerade lokalt? Knappast. Snittblommor importeras som regel från länder i Afrika där arbetsvillkor och löner ligger långt ifrån svensk standard. Transporter från Afrika och hit är en belastning för miljön.

Gravdekorationer i form av kransar är ofta mer närproducerade och har för årstiden mer lämpligt växtmaterial, men tenderar även de att innehålla både plast och metall.

Då kan vi inte kompostera dem.

LÖSNINGARNA

Börja med att kolla vad ljusmassan är tillverkad av. Fråga efter KRAV-märkta gravljus i Oktober 2018

18am322122_hbg_sista_16872.indd 29

Välkommen till våra begravningsplatser under allhelgona Personalen svarar på frågor, övervakar ljus och är beredda med både ljuständare och brandsläckare FREDAG 5/11 Finns det personal på plats på samtliga begravningsplatser kl 07.00-15.30 och i Södra minneslunden vid Krematoriet samt minneslunden på Nya kyrkogården fram till 18.00.

LÖRDAG 6/11f inns personal på följande platser: Råå kapell och minneslund, Raus minneslund, Nya kyrkogårdens minneslund och kapell, Pålsjö kapell, Krematoriet inklusive Södra minneslunden och Skogsminneslunden samt Ceremonihallen Pålsjö västra.

Glögg/kaffe serveras vid Kapellet på Nya Kyrkogården och i Ceremonihallen på Pålsjö Västra under lördagen.

Ljusinstallationer finns på Nya kyrkogården och på Krematoriet under fredag och lördag ca kl. 16.00-19.00.

För uppdaterat och detaljerat program se kyrkogårdsförvaltningens hemsida: www.svenskakyrkan.se/helsingborg/ kyrkogardsforvaltningen

DET HÄR GÖR KYRKOGÅRDSFÖRVALTNINGEN

Kyrkogårdsförvaltningen har sedan några år uppmärksammat miljöbovar i olika former och har även påbörjat ett arbete för att på olika sätt möta dagens problematik och framtida krav. Några inledande steg är att återanvända slocknade ljus. Kyrkogårdsförvaltningen källsorterar gravljus, och Självklart är hundar välkomna till begravnings de gravdekorationer vi köper in är till platser och kyrkogårdar, men tänk på att 98 procent komposterbara.

1. hundar ska vara kopplade Långsiktigt försöker vi hitta sam2. gravar är inte hundtoalett. arbeten med producenter som kan Om din hund råkar bajsa inne på begravningsplatsen ta fram elektroniska och digitala så gäller samma regler som i övriga delar av staden: system för belysning. För både plocka upp efter hunden! Vår personal tvingas dagallmänna och enskilda ljus hoppas ligen ta hand om hundbajs och i bästa fall upptäcks vi snart hitta nya lösningar där det högen innan de slår med trimmer eller till och med ska gå att fjärrtända kör med gräsklippare. (Lämnar fritt ljus via mobiltelefon. Årets ljusinför läsaren att måla upp vad som stallationer på Nya och Krematoriet då händer.) är både ett försök att skapa trevlig stämning för besökarna, men också ett steg mot mer miljövänlig ljusspridning.

Inte en skitsak

Kom gärna och besök oss under allhelgonahelgen!

29

2018-10-10 14:36

Allting vände där jag stod, regn blev sol och regn igen Jag såg en båge från hav till land, ett färgfullt men stillsamt band Vad finns du nu, min kära vän Där vi gick den sista morgonen finns det spår som aldrig bleknar Och alla orden som sitter kvar, men inga ekon, inga svar Var finns du nu, min kära vän Jag har hört att kärleken är en cirkel Den går vidare i all evighet Och att livet är den väg vi får gå

Inga steg är förgäves, eller för små Men var finns du nu, min kära vän Och jag vet att dagarna vi fått är bara tid Men för Honom ett evigt liv Allt som finns och fanns kommer att vara I hjärtat ryms allt som jag vill spara Där är du nu, min kära vän

Musik till tröst Det här är en spellista som finn på Svenska kyrkans spotify, och som handlar om sorg och saknad, hopp och tröst.

Regnbågen fortsätter där den tar slut Jag visste det innan, och vet det än.

Men jag saknar dig, min kära vän.

Mer musik på Spotify

Första hjälpen vid sorg Ingen människa ska behöva vara ensam i sin sorg. Därför har Svenska kyrkan samlat tankar och konkreta tips som gör det lite lättare för oss som medmänniskor att finnas där för någon som sörjer.

Sorg kan inte botas, men genom att dela den kan sorgen göras mer uthärdlig.

På svenskakyrkan.se/forstahjalpenvidsorg hittar du konkreta tips. Tipsen finns också på finska, meänkieli, samiska, romani, arabiska och engelska samt teckenspråk.

30

18am322122_hbg_sista_16872.indd 30

illustration: stina löfgren

Det finns många bra spellistor på Svenska kyrkans spotify. Leta upp kontot och klicka Följ.

I himmelen, i himmelen – Jan Åberg A window to the past – John Williams A Sound of Silence – Simon & Garfunkel Guds röst – Tomas Andersson Wij Gammal fäbopsalm från Dalarna – Oskar Lindberg, Ralph Gustafsson Allting har sin tid – Börje Ring Tears in Heaven – Eric Clapton Spiegel im Spiegel – Arvo Pärt, Vadim Gluzman…

Himlen – Ratata Cantata, BWV 147 – Johann Sebastian Bach Viskar en bön – Peter Hallström An Wasserflüs en Babylon – Franz Tunder, The Netherlands…

Som liljan på sin äng – Lina Adolphson Follow the lights – Jill Johnson, Kristian Gidlund Adagio for Strings, Op 11: Molto adagio – Samuel Barber, Jean-Christophe Spinosi Under ytan – Uno Svenningsson Gud, för dig är allting klart – Georg Christoph Strattber…

Bliv kvar hos mig – Anders Widmark Trio Ich ruf zu dir, Herr Jesu Christ BWV 639 – Johann Sebastian Bach, Grigory Sokolov A Case of you – Prince Life & Death – Winhill/Losehill Var inte rädd – Lase Englund, Toni Holgersson Gustav Adolf II, Op. 49 – Hugo Alfvén, Kungliga filharmoni erna Ensamhetens Hav – Göran Fristorp

Oktober 2018

2018-10-10 14:36

Korsord

Korsordsdags Stort tack för alla vackra vykort och brev och mejl vi får till redaktionen med ris och ros och rätta lösningar för vår ordflä a. Buren i skaparens famn var den korrekta meningen, och de som har turen med sig och får biobiljetter i brevlådan är MajLis och Lone, Grattis till er! Facit finns på vår webbsida svenskakyrkan.se/helsingborg/amos.

Tävla om biobiljetter

BILD: PIXABAY.COM

Sista datum för att vara med i utlottningen av biobiljetter för det här numrets ordflä a är den 15 november. Glöm inte att ange er postadress för att vi ska kunna skicka ett eventuellt pris. Svaret på ordflä an mejlar ni till helsingborg.redaktionen@svenskakyrkan.se eller skicka via vanlig post till Helsingborg Amos, Box 1453, 251 15 Helsingborg.

PS 116:7 DJURHÅR KOM TILL HÖRS .. MIN FRÅN SJÄL GRINIG

KOMPROMISSLÖSA

I ADDITION MOTORLJUD

SLUTET UTRYMME

AVLÅNGT KÄRL

VÄDERSTRECK HÅLLA LÅDA

FAKTUM KAN MAN KAMMA HÖRS FRÅN KÖR

KARAKTÄRSDRAG

REKLAMGAS

OBETYDLIGA SNABB SÄNKNING

ATOMMILA ÄR ETT KÄNT TORN

GER UTSLAG ÖVERLÅTA

I LEDNING

FÖRMÅR

MENADE PÅ BAHAMAS OBERÖRD

GÖR MISSTAG HAR VARIT GIFT

FÖREKOMMANDE

I PALLKRAGE

KARPFISK

KÄRNAS

SÄTTA FART

TOB 4 :14 GRUMLIG GE PÅ DIG SJÄLV

...

MITT I VISA

FÅNGA SKANSENPROFIL NUMERÄR

SAMMANFOGA

BAGGER

ROTATION

FIN FÅNGST MED NÄBBAR VÅGAR KANSKE INTE RÄDD

INTERNETADRESS

VIDRÖR GE SIG PÅ

OVILJA

KÄGLA SAKNAR UTBLOTTAD

TONSILLER INFATTNING

FRANSK GATA

UPPTAKT FYLLS VID SHOPPING EN GRÄVD RÄNNA

GENOMLI DER

I BORSJTJ

FÖR NÄRVARANDE

FYRA SES YTTERDEL KVARTAL FIXARE

TILLSLUTA

TVEHÅGSNA

SPECERIER

SPANSKT UTROP

VÄXA TILL SIG HOPPAS PÅ

LJUS

KORSORDSINGREDIENS VÅLLA

FRAMBRINGA SCHABLON ANDLIG SÅNG

UTAN VINST

SES MED ANDE OCH ÅR

PARTIKEL

PUDER PÅ SAMMA SIDA

SMAKSÄTTARE FORTFARANDE

EBBADE UT SOM MEST FÅRLÅT HAR BORD OCH BYXA

KÄNNA PÅ SIG

Oktober 2018

18am322122_hbg_sista_16872.indd 31

HAR SEG KONSISTENS

ÖPPEN PLATS

GRUNDTANKE

RÅDA ÖVER

SES VÄNLIGT SINNAD

SLIPPRIG VAR LASAROS

31

2018-10-10 14:36

Betraktaren Linda Raimosson

Tid att minnas

U

NDER ALLHELGONAHELGEN samlas

många kring sina älskade och saknade anhörigas gravar för att minnas och glädjas över den tid de haft tillsammans. Vi minns på ett särskilt sätt våra närstående som lämnat det här livet. Vi smyckar deras gravar och tänder ljus som lyser upp i höstmörkret. Det skapar tydligt en känsla av tillbakablick, saknad och tacksamhet. Tacksamhet över att få ha delat år av vårt liv med fina människor och tacksamhet över alla fina minnen de lämnat kvar hos oss.

När man förlorar någon närstående stannar man upp och tar sig tid att bearbeta det som hänt. Allt som tidigare var viktigt omvärderas och det faller sig ofta naturligt att reflektera över sitt eget liv, de relationer man har och de val och prioriteringar man gör. Vi borde alla i större utsträckning än vi gör ta oss tid att reflektera i vardagen. I ett samhälle där de flesta människor lever i ett högt tempo behövs det tid att stanna upp, skapa utrymme för eftertanke och fundera på var vi befinner oss i livet och vart vi är på väg. Att stanna upp och bara finnas i nuet och vara tacksamma för det vi har.

TACKSAMHET INNEBÄR att vi ser på livet i ett större perspek-

tiv och vi blir uppmärksamma och uppskattar det livet sänder i vår väg. För att fullt ut kunna göra detta måste vi acceptera.

Acceptera händelser och tillstånd. Försonas med det som varit och släppa oron för det som ska komma. Ibland kan det finnas stunder då tillvaron känns mörk och svår, men även då finns små glimtar av ljus och glädje. Tacksamhet innebär att se livet som en gåva.

Det gör ont att förlora någon närstående och när de lämnat oss finns för alltid ett tomrum kvar. Alla vi som mist någon älskad, kanske en livskamrat, förälder eller nära vän vet. I den omedelbara sorgen gör det ont, ofattbart ont, och vi sörjer ensamma eller tillsammans med andra. Kyrkogården spelar ofta en stor roll under sorgeprocessen när vi lägger blommor, tänder ljus och smyckar vid graven.

HUR HÅLLER vi då minnet av våra nära vid liv? Ett sätt är att spara minnessaker.

När vi lämnar livet lämnar vi kvar saker. Obetydliga i andras ögon men värdefulla i våra anhörigas ögon, saker fulla av affektionsvärde. En helt vanlig sak kan få en ny betydelse när människan som ägde den är borta för alltid.

Det kan vara ett smycke, en tavla, en prydnadssak eller en bok. Något som påminner oss om dem varje gång vi ser eller använder det.

32

18am322122_hbg_sista_16872.indd 32

”I ett samhälle där de flesta människor lever i ett högt tempo behövs det tid att stanna upp, skapa utrymme för eftertanke och fundera på var vi befinn r oss i livet och vart vi är på väg.”

Vi vet inte i förväg vilka föremål som vi sedan ska förknippa med våra närstående. När jag minns min farmor tänker jag på hennes kök där vi tillbringat mycket tid tillsammans och hennes vackra trädgård, full av perennplanteringar och stora krukor med fuchsia runt uteplatsen. Jag minns när jag som barn sydde mjukisdjur tillsammans med min farmor och alla utflykter vi gjorde tillsammans. Jag berättar ofta för mina barn och andra om mina närstående som lämnat det här livet, för att vårda minnet av dem och inte riskera att minnena bleknar bort.

ATT LÅNGSAMT vandra i skymningen längs gångarna på en kyrkogård upplyst av tusentals gravljus är en stilla och vacker upplevelse. Jag välkomnar er varmt att besöka våra kyrkogårdar och begravningsplatser under Allhelgonahelgen.

LINDA RAIMOSSON FÖRVALTNINGSCHEF FÖR HELSINGBORGS KYRKOGÅRDSFÖRVALTNING

Oktober 2018

2018-10-10 14:36