17 minute read
Påskens drama – som
INTENSITET
Påskens drama är som en riktig Hollywoodfilm
Anslag, upptrappning, klimax och avrundning – med en riktig cliffhanger ut i framtiden. Påskens dramaturgi går från djupaste moll till triumferande dur, i en historia om svek och död men även hopp och liv. AV SARA GRANT
Presentation Palmsöndagen l Jesus rider in Jerusalem där förberedelserna för det judiska firandet av pesach pågår för fullt. Han rider på en åsna, och folket breder
ut palmblad på hans väg och hyllar honom som den som ska befria dem från förtrycket.
För Jesus själv är det en allvarligare ton över dagen. Han vet att hans svåra uppdrag nu är inlett, det finns ingen åter vändo längre.
Skärtorsdagens kväll l Lärjungarna och Jesus har samlats till kvälls mat. Men Jesus uppför sig märkligt. Han börjar med att tvätta lärjungarnas fötter, något som egentligen är
en uppgift för en tjänare, inte för någon som är ledare för en grupp. Sedan bryter
han brödet
och häller upp vin och talar om hur lärjungarna ska fortsätta dela vin och bröd för att min nas honom. l Allra sist händer det märk ligaste. ”En av er ska förråda mig”, säger han. Alla stirrar bestört på varandra, men för en av dem, Judas, brister det helt. Han känner sig utpekad och rusar därifrån.
Fördjupning Skärtorsdagens natt l När gruppen går ut efter kvällsvarden och vandrar till Olivberget händer det. En grupp människor kommer emot dem, ledda av Judas, som kliver fram och ger sin mästare en kyss. Det är teck net. Han har pekat ut Jesus, som grips.
Långfredagen l Jesus ställs inför rätta inför Pontius Pilatus. Han döms till döden, torteras av soldater och tvingas själv bära sitt kors till Golgata där han ska dö. In i det sista väntar lärjungarna på en mirakulös vändning – när ska Guds hand komma ner från himlen och stoppa det här? Men inget händer, och i den nionde timmen dör deras mästare på korset.
Konfliktupptrappning
FOTO: ZVONIMIR ATLETIC /MOSTPHOTOS
Påskafton l Förtvivlan är total bland de som följt och älskat Jesus. Vart ska de ta vägen nu när deras mästare inte finns längre? Då var han alltså inte Guds son, för inte skulle en sådan kun na bli dödad som en simpel brottsling? Dessutom måste de nu gömma sig, för soldater är överallt i staden, beredda att gripa de som varit med och spridit Jesus lära. För Petrus blir det riktigt svårt, när han pekas ut som en av Jesus lär jungar. Han förnekar sin mästare flera gånger, och skäms sedan något oerhört för det.
Påskdagen l Några sörjande kvinnor är på väg till graven för att se till den. Men något är mycket märkligt. Den stora stenen är undanrul lad från gravens öppning och utanför sitter en väldig ljusge stalt som hävdar att Jesus inte är där. De tittar inne i graven och mycket riktigt – här ligger bara delar av svepningen kvar. Ljusgestalten säger åt dem att Jesus har uppstått från de döda, och att de ska gå och berätta detta för lärjungarna.
l När de börjar springa mot staden möter de också Jesus som låter dem känna på honom för att de verkligen ska kunna vara säkra på att han lever. Senare visar sig Jesus även för lärjungarna. Döden har övervunnits, och ljuset har segrat över mörkret. En riktigt bra finalscen i en film!
Klimax Kristi Himmelfärd l Efter 40 dagar som återuppstånden på jorden meddelar Jesus att det är dags att ge sig av igen – och i en spek takulär scen stiger han upp till himlen.
Lärjungarna fylls av helig ande och börjar tala världens alla språk.
Pingsten avslutar påskti den, men historien är inte slut här heller. Som en cliffhanger ända in i vår tid får vi nu se lärjungarna gå ut i världen, för att berätta om Jesus och spri da hans lära. Det uppdraget pågår än i dag.
Avtoning
FOTO: VLADGANS/ GETTY IMAGES
”Vi behöver en ny syn på arbetet” Forkarna Charlotte Petersson och Lisbeth Rydén:
Har du jobbet på hjärnan? Det är normalt. Kraven i arbetslivet ökar snabbt och vi springer allt fortare för att klara vad vi ska. Många av oss tänker på arbetet i princip dygnet runt. Forskarna Charlotte Petersson och Lisbeth Rydén anser att vi behöver prata om förutsättningarna för arbetet, och de normer som styr hur vi hanterar våra arbetsliv.
På kontoret glor väggarna stumt, åtta långa timmar om dagen. Här går inte att tänka. Dags att ta en paus på en halvtimme och promenera fram lite idéer.
Men vänta nu – är det en paus, om jag går ut i parken och löser jobbproblem? Och jobbar jag egentligen om jag sitter och tomglor på en skärm? Hur ska jag göra med arbetstiden om jag tänker bättre på min fritid än på jobbet?
Vi måste börja prata om normerna i arbetslivet, anser Charlotte Petersson, doktorand inom urbana studier på Malmö Universitet, och Lisbeth Rydén, doktorand i företagsekonomi på KTH. Deras respektive forskning har öppnat för både stora och inte så väl utforskade frågor om normer, identitet, mening och organisation.
NÅGOT CHARLOTTE Petersson har slagits av är att många av oss tycks jobba mer än vi är medvetna om. Enligt den tidsbaserade norm för ersättning för arbete som gäller för många, så är ”arbete” per definition det som görs på arbetstid. –Jag misstänker att vi jobbar mycket mer än vi själva tror. Jag blir mer och mer övertygad om det när jag analyserar mitt forskningsmaterial, säger Charlotte Pettersson. Hennes forskningsprojekt ”Stick ut” har
vänt upp och ned på hur deltagarna ser på hur de arbetar, inte minst på idén om när arbetet utförs. Ett antal tjänstemän i Malmö Stad deltog i studien, som gick ut på att de skulle sticka ut och arbeta i naturen istället för på kontoret.
Men i projektet diskuterades också normer mycket grundligt. Inledningsvis fick deltagarna reflektera över vad de gjorde på jobbet, vilka aktiviteter, var de utförde dem och hur det fungerade. För flera innebar det en stor aha-upplevelse. Om de har diskuterat arbetet en hel fikarast, har man haft rast då? –En stor del av ”Stick ut” handlar om förutsättningarna för att arbeta utomhus: Vad kan hindra det, vad kan vi behöva för att göra det? Det visade sig att det största hindret för att arbeta ute var känslan av att smita från jobbet, berättar Charlotte Petersson. DELTAGARNA VITTNAR i studien om att de jobbar bättre ute, men att de ändå känner sig skyldiga när de gör det. Normerna om var arbete ska utföras – och kanske också om hur härligt man får ha när man utför det – sitter djupt. Det är till men för effektiviteten såväl som för återhämtningen. –Vi är dåliga på att stötta tankearbetet på våra arbetsplatser, trots att så många fler av oss än tidigare har kunskapsintensiva jobb. Flera forskningsstudier visar att vi är mer kreativa när vi rör på oss, utslaget är som störst när vi gör det i naturmiljöer. Då får vi dessutom mycket effektiv återhämtning. Och ändå är det inte riktigt okej att göra så.
Och om själva arbetsplatsen är illa lämpad för tankearbete, kanske en del av förklaringen kan ligga i att själva tänkandet förutsätts redan vara gjort. –”Tänket” förväntas finnas på plats redan. Lite tillspetsat kan man säga att arbetstiden främst tycks vara till för produkten av tänkandet: ett beslut kan fattas, ett problem lösas eller en rapport skrivas. Om det är så vi ser på det måste vi göra själva tänkandet på bussen, under gympasset eller i duschen, om vi ska klara jobbet. VI HAR enligt Charlotte Petersson inte tillräckligt diskuterat allt som krävs av oss under arbetsdagen, givet hur samhället och arbetslivet förändras. –Helt plötsligt kan vi ta reda på vad som helst, bara en sådan sak. För några år sedan var jag tvungen att fysiskt ta mig till ett universitetsbibliotek… Men nu finns inga ursäkter, allt finns på internet. Har jag inte fått fatt i en uppgift så är det bara jag som inte gjort tillräckligt, eller som inte kan tillräckligt.
Lisbeth Rydén instämmer. Hon kan lätt se anledningar till att så många av oss ägnar hela livet åt arbetet: det är som hon ser det en del i ett identitetsarbete som under den snabba samhällsutvecklingen har blivit alltmer intensivt. Särskilt olyckligt är det när organisationer inte ger förutsättningar för anställda att göra vad som enligt den egna yrkeshedern är ett bra arbete. –Om arbetet är en viktig del av ens idenCharlotte Peterssons och Lisbeth Rydéns forskning har öppnat för en diskussion om hur vi ser på arbetet. FOTO: MARIKA SIVERTSSON
Charlotte Petersson
Flera forskningsstudier visar att vi är mer kreativa när vi rör på oss. Utslaget är som störst när vi gör det i naturmiljöer. Kanske dags att utmana normerna om var arbete ska utföras? FOTO: ROBERT DALY/GETTY IMAGES
titet blir ju frågan ”gör jag ett bra arbete?” egentligen en fråga om ”duger jag?”. Det är en existentiell fråga. Inte undra på att vi springer benen av oss för att känna att vi gör ett tillräckligt bra jobb.
Charlotte Petersson ser det knappt som ett alternativ att inte känna mening i arbetet i dag: –I dag blir det nästan som ett krav att göra det, vi klarar inte av jobbet annars i den komplexitet som råder. Och för många kan det också finnas någonting väldigt positivt i att arbetet kan bidra till en stor del av identiteten. Men vi måste reflektera över både hur vi ser på arbetet och hur det går till i praktiken.
BÅDA FORSKARNA är själva bekanta med situationen att ha en kurs att undervisa och minimalt med timmar för att genomföra undervisningen. Men, som Lisbeth Rydén påpekar: ingen av dem skulle drömma om att gå in till studenterna och säga ”i dag blir det bara en halvtaskig föreläsning eftersom jag inte fått tillräckligt betalt för att hinna göra den bra.” –Samtidigt har system för att mäta resultat och styra kvalitet tillkommit. Tiden vi får på arbetstid att ägna oss åt vad vi egentligen ska göra blir allt mindre. Det är ett av huvudproblemen, säger Charlotte Pettersson.
Hon gör en djupandning. Varje dag arbetar hon med sin del av lösningarna på de problem utvecklingen i arbetslivet har skapat. Men hon diskuterar inte forskning och resultat, just nu, utan de tankar som hennes och andras forskning har väckt. Om hur livet skulle kunna vara. –Jag kan inte förstå att vi har en värld där vi har rätt till arbete. För mig är det helt upp och ned. Ska man ha rätt till något borde det vara till återhämtning och vila. Och till mat, värme och trygghet. Till sammanhang och mening. Kan man ha rätt till mening? Man kan önska att det vore så.
MARIKA SIVERTSSON
Arnold driver Kannibalmuseum i Önneby.
Arnold Wernersson, 62, har vigt sitt liv åt att resa. Han har träffat kannibaler, blivit arresterad av säkerhetspolis och liftat genom Afrika med en säck och en dunk vatten. Och lärt sig en och annan livsvisdom längs vägen. –Det viktigaste är att vara vänlig mot människor.
AV JACOB HÄRNQVIST FOTO: JOI GRINDE
DET ÄR kallt i luften när vi träffar Arnold Wernersson på hans gård i Önneköp utanför Hörby. Gårdsbyggnaden från 1800-talet utstrålar lugn och ro liksom Arnold själv. Stress och rastlöshet verkar vara okända begrepp här. Men allt är inte stilla. Under den lugna ytan finns en nyfikenhet och äventyrslust som tagit Arnold på otaliga äventyr jorden runt. Vid 62 års ålder kan han konstatera att han han varit på resande fot halva livet. Han har besökt 171 länder, blivit förhörd i fuktiga källare, träffat medicinmän, kannibaler, mambor och giftspindlar och lurat döden med en hårsmån ett otal gånger. Uppväxten var dock allt annat än äventyrlig. Snarare trygg och ombonad. –Jag växte upp på den här gården där jag fortfarande bor med min fru Anne-Britt. Jag hade ett väldigt naturnära liv som barn. Vi var en småbrukarfamilj med ardennerhästar. Man tog sig fram genom att cykla, rida, gå eller ta bussen. Pappa dog alldeles för tidigt så jag skötte gården tillsammans med min mamma Carla. Hon lever fortfarande och är 101 år gammal nu. Det naturnära livet har betytt mycket för Arnold. –Som barn var jag ofta ute i skogen och hjälpte till. Jag tog hand om djuren och hämtade korna på morgonen inför mjölkningen. Självklart var det inte helt frivilligt alltid. Men det var en sund uppväxt.
En uppväxt som tidigt hade ett stråk av sökande. Till en början var det dock inte äventyr och exotiska platser som lockade. –Som barn brukade jag följa med mamma till kyrkan. Jag grät när jag inte fick följa med. Och i femårsåldern brukade jag ställa mig på en stol i köket och predika för mina systrar. Och så tog jag kollekt. De tröttnade rätt fort på det.
MÖJLIGEN BLEV systrarna lättade den där dagen då Arnold upptäckte något mer spännande än improviserade predikningar och envis kollekt. –Jag var fem år när jag hörde upptäcktsresanden Sten Bergman på radion. Han berättade att han blivit adopterad av kannibaler. Det gjorde ett enormt intryck på mig. När man är född på landet låter det ju helt fantastiskt att gå runt i djungeln och träffa urbefolkningen. Så jag började fantisera om det. I samma veva blev jag intresserad av folkliv och geografi. Jag läste snabbt ut alla böcker om främmande länder och upptäcktsresanden i vårt lilla bibliotek i Önneköp.
Som fjortonåring var det äntligen dags. Då gjorde Arnold sin första riktiga äventyrsresa. Den gick till Österrike och Italien. –Jag tog en bussresa på egen hand. Några år senare började jag arbeta på sjön och i flottan och sedan gjorde jag FN-tjänst som sambandsbefäl i Sinaiöknen. Sedan bodde jag ett tag vid Röda havet i ett hippiekollektiv och bestämde mig för att resa för alla pengar jag tjänade i mitt liv.
Det tog inte lång tid förrän planerna sattes i verket. Arnold gjorde sin första riktiga långresa som tjugoåring. Han och två vänner var på resande fot i nästan ett och ett halvt år. –Vi var tre grabbar som bestämde oss för att resa jorden runt. Vi tog oss genom hela USA
Arnold Wernersson har hunnit med det mesta under sina många år på resande fot. Simma bland hajar är en av sakerna han kan checka av.
med bil och tältade längs vägen. Sedan tog vi oss genom Sydamerika och så småningom runt hela klotet. Efter det visste jag att det var det jag ville göra för resten av livet. Jag var fast.
UNDER SINA många resor har Arnold sett mycket som vidgat hans perspektiv. Och han har gjort många ovanliga bekantskaper. Bland annat med ett antal schamaner och medicin män som gjort stort intryck. Och tydligen var det ömsesidigt i minst ett av fallen. –En medicinman i norra Panama ville att jag skulle stanna i några år. Han hade ingen som kunde bevara hans kunskap och ville att jag skulle göra det. Han tyckte att jag verkade lämplig. Jag hade nog stannat om jag inte haft familj.
Ordet medicinman låter kanske som något ur en Tintin-berättelse. Men naturligtvis är begreppet mer komplicerat och nyanserat än så. –Medicinmän kan vara själasörjare som botar sjukdomar via dina förfäder. De kan ock så bota akuta och fysiska sjukdomar med ört
Arnold Wernersson
Ålder: 62 år. Gör: Äventyrare, samt driver Arnolds Kannibalmuseum i Önneköp. Familj: Frun Anne-Britt och barnen Odin, Victor och Shanti. Bor: I Önneköp utanför Hörby. mediciner. De kan även vara väldigt duktiga på att bota psykiska problem. En läkare i Sydafri ka som inte kan hjälpa dig med dina neuroser kan utan vidare skicka dig till en medicinman. Det är helt öppet och normalt där.
Men alla människor är förstås inte konstruktivt lagda. Arnold har träffat personer som jobbar på motsatta sättet också.
– Jag har mött ett antal jujumän, eller folk som jobbar med svartkonst mot betalning. Vill man någon illa kan man gå till dem och förklara vad man vill ska hända personen man vill hämnas på. Ofta får man betala stora pengar för det, ibland en hel årslön. Häxdoktorn använder sedan sina kontakter för att förstöra någons karriär eller rykte eller vad det nu kan vara. Ibland räcker det med att folk får veta att den här personen har fått en förbannelse på sig för att det ska gå illa. Folk börjar ju undvika den här personen då. Hen blir isolerad och det hela blir en självuppfyllande profetia. Ingen vill ju jobba med någon
I Arnolds kannibalmuseum i Önneköp utanför Hörby finns minnen från alla hans resor.
som fått onda ögat på sig av en häxdoktor.
Och ibland är detta kopplat till kannibalism. –Man sluter pakten genom att äta en hjärna eller lever från någon människa som försvunnit. Det är inte helt ovanligt i vissa afrikanska länder.
ETT LIV av resande har förstås en hel del strapatser och obehagliga upplevelser. Men också ett stort antal varma möten. Som med urbefolkningen i Madagaskar. –Jag tog mig fram genom ett sumpmarksområde med kanaler och vandrade genom gyttja och regn. När jag nådde byn var jag fruktansvärt nerkyld och våt och riktigt miserabel. Hela byn var uppbyggd runt ett torg och allting var gyttja och husen stod på pålar. Till saken hör att Arnold var i stort behov av att gå på toaletten. Och att det inte fanns någonstans att göra det privat. –Jag skulle just sätta mig bakom ett träd när 50 barn ställde sig runtomkring och tittade. Alla skrek och skrattade.
Det var inte mycket att göra än att bjuda på sig själv. –Jag hade en dosa luktsnus i fickan och jag bjöd allihop efteråt. Hövdingen också. Alla provade och vi fick riktigt bra kontakt. Sedan kom natten och det var fullmåne och regnet slutade äntligen falla. Det var stjärnklart och trolskt. Och plötsligt hörde jag folk sjunga utanför mitt hus. Jag gick ut och såg dem gå
I Ecuador fick Arnold köpa ett krympt människohuvud, för att magin i det ”ändå hade tagit slut”.
där i rader längs torget. Hövdingen förklarade att de sjöng välkomstsånger för mig.
Varpå alla stannade upp och tittade på Arnold. –Och jag förstod att det var min tur att sjunga. Jag blev helt tyst och kom inte på nånting alls. Det enda som dök upp i skallen var ”Helan går”. Så jag sjöng så högt jag kunde, om och om igen. Så småningom började hela byn sjunga med. Det var helt surrealistiskt. När jag åkte båt nästa dag för att ta mig därifrån stod hundra personer på flodstranden och vinkade av mig medan de sjöng ”Helan går” för full hals.
SÅ HÄR långt har Arnold varit i nästan samtliga länder på jorden. Han saknar bara sex länder i Afrika och två i Sydamerika och ett i Europa samt några söderhavsländer och några arabstater.
Kommer han någonsin att kunna bocka för världens samtliga länder? –Jag vet inte om jag klarar av att se alla länder i världen. Det är inte så viktigt.
Det är resan i sig som är poängen. Jag är mer intresserad av att träffa folk och prata. Det som berört mig under mina resor är mina möten med människor. Det är den direkta kontakten som är fin. Något som kan kännas som en bristvara i vårt uppkopplade och prestationsinriktade samhälle. –Alla stressar och försöker förverkliga sig själva genom att jobba dygnet runt och ingen hinner nånting. Det finns inte tid till barnen eller ens till att laga riktig mat. Många är fast i en cirkel som är väldigt ond. De lever på heloch halvfabrikat som är sockrat och förgiftat och hinner inte ge varandra den där tiden som alla behöver. Och vi är inte ute i naturen mycket heller.
Den tidiga fascinationen över att upptäcka och se världen har kanske gradvis omvandlas till en vilja till mening här och nu. –När jag var ung ville jag hitta paradiset. Nu har jag insett att paradiset är där du själv befinner dig. Det är där du måste skapa det.
