Kyrkfönstret Boden 3-2020

DIN TIDNING FRÅN SVENSKA KYRKAN | BODEN | HÖSTEN 2020

PETRA MEDE: ”Nu när jag blivit äldre kan göra vad jag vill”

I Harads vävs VÄNSKAP för livet

5

ANNA-KARI ­EKLUND, ­ MEDLEM I KÖREN EXODUS:

”Vi har funnits där för varandra i tunga tider”

BÖCKER OM LIVET OCH DÖDEN

TEMA

GRÄNSLAND

Livet och uppbrottet som ingen slipper ODR SAMHÄLLSINFORMATION 2

SOMMAREN 2020

01_Omslag_BODEN_HÖSTEN 2020 NY.indd 1

2020-09-10 13:08

REDAKTÖREN HAR ORDET

Nu går vi mot en ­annorlunda höst E i längtar alla så efter att få V återgå till det normala, men vad är egentligen normalt?

NY FORM! »» Välkommen

MEN TROTS DET finns det mycket positivt att ta del av i höst. I september går exempelvis startskottet för kören Exodus jubileumsfirande. Skribent Joakim Nordlund har träffat körledare Lena Engvall och några av körmedlemmarna för en öppenhjärtig intervju.

I artikeln ”Gemenskap byggd på sång och musik” får vi en liten inblick i de 20 år som har passerat sedan kören bildades år 2000, och hur den pågående pandemin har påverkat körens möjligheter att fortsätta träffas och sjunga.

Kyrkstugorna i Boden i höstskrud.

till din försam­ lings­tidining i ny skrud! Vi hoppas att du ska uppskatta den nya for­ men, men ändå känna igen dig.

Trevlig läsning!

2

Hösten brukar även markera inledningen på årets konfirmandarbete. I mitten på augusti konfirmerades fjolårets kull i tre specialanpassade konfirmationsmässor utifrån de riktlinjer som Folkhälsomyndigheten har satt upp. Men redan nu är vi också igång med nästa års kull. En grupp har till och med redan varit på läger i Kvikkjokk. På sidorna 28-29 hittar du ett uppslag med fokus på just konfirmation – kanske har du en ungdom där hemma som är nyfiken på att hänga med?

MAN KAN OCKSÅ reflektera över vad som faktiskt är

annorlunda eller onormalt numera. I sin text ”På spaning efter normalitet” funderar kyrkoherde Hans ­Johansson på om kanske en del av de förändringar i vårt levnadssätt som coronapandemin har fört med sig borde vara vårt normala sätt att leva och förhålla oss till vår omvärld på. Vi längtar alla så efter att få återgå till det normala, men vad är egentligen normalt? Och vem avgör i så fall det? Det tål att tänka på.

Detta och mycket annat som jag hoppas kommer att intressera dig hittar du i detta höstnummer av Kyrkfönstret – trevlig läsning!

Camilla Arvidsson

Kommunikatör 0921–775 32 camilla.arvidsson@svenskakyrkan.se Foto: ­MARIA GROTH/­MOSTPHOTOS

” !

n annorlunda vår och sommar övergår nu i en annorlunda höst. Covid-19 sprids fortfarande i flera delar av Sverige och Folkhälsomyndigheten uppmanar oss därför att fortsätta hålla avstånd och ha få nära kontakter för att minska smittspridningen. Det finns nämligen stor risk för en ny spridning under hösten om våra kontakter ökar. Det här påverkar så klart Svenska kyrkan i Bodens verksamhet även framöver, framför allt för de personer som tillhör en riskgrupp.

HÖSTEN 2020

02-03_Ledare och innehåll BODEN_HÖSTEN 2020.indd 2

2020-09-10 12:51

INNEHÅLL Din församling 4 Vuxenkörer ­Exodus fyller 20 år 6 Hantverk i Harads Stolor och vänskap 25 Serie Yrken i Svenska kyrkan 28 Konfirmation Något för mig?

32 Krönika Ett ­komma i historien

Porträttet 18 Petra Mede, ­programledare

EN DEL AV

swisha en gåva till Act Svenska kyr­ kan: 900 1223.

”

göras för att minimera smittspridning, stödja insatser för att hantera sjuka och för att kunna fortsätta det långsiktiga utvecklingssamarbetet under olika restriktioner.

Tillsammans kan vi sprida medmänsklighet och hopp!

Act Svenska kyrkan uppmanar nu till gåvor för insatser som: »» Dela ut tvål och rengöringsmedel till skolor i Sydsudan. »» Stödja barn och ungdomar som drabbas av stängda skolor i flykting­ läger i Kenya. »» Sprida information om viruset på ­olika språk i flyktingläger i Myanmar. »» Dela ut matpaket till palestinska familjer som förlorat sin inkomst i ­Betlehem.

annerligen, vad ni har gjort för någon av S dessa minsta som är mina bröder, det har ni Matteusevangeliet 25:40 gjort för mig.

GUDSTJÄNST I DET FRIA »» För andra året i

”I Sverige tror vi att vi avskaffat ­döden”, ­säger Philip de Croy, thanatolog.

rad arrangerade Mikaelskyrkans vänner i somras en friluftsgudstjänst på Nygårn i Heden.

Foto: MARCUS GUSTAFSSON

N VA

ENMÄRK

Trycksak 5041 0004

E T

Övrigt 22 Spaning Naturens roll i kristider

»» ... du kan

»En » global pandemi kräver globala lösningar. I en kris som drabbar oss alla i olika utsträckning blir det tydligare än någonsin att vi lever under samma himmel, men att våra villkor för att bekämpa pandemin ser väldigt olika ut.

Coronaviruset skapar kaos i stora delar av världen och människor som lever i utsatthet drabbas hårdast. Smittspridningen i samhällen med få resurser och dåligt rustad sjukvård kommer att få katastrofala följder.

De senaste månaderna har Act Svenska kyrkan i nära samråd med partner sett över hur de verksamheter vi stödjer påverkas av coronaepidemin. Tillsammans har vi gått igenom vad som kan

Foto: PAUL ­JEFFREY/ IKON

Foto: MARGIT DYRANDER

Tema gränsland 10 Uppbrottet som ingen slipper 15 Philip de Croy, ­thanatolog

VISSTE DU ATT...

S

10

?

Kriser hanteras bäst gemensamt

REDAKTION Redaktör: Camilla Arvidsson Adress: Kyrkfönstret, Strandplan 25, 961 34 Boden Mejladress till redaktören: camilla.arvidsson@svenskakyrkan.se Telefon: 0921–77 532 Upplaga: 13 300 exemplar

Omslagsfoto: Joakim Nordlund Webbplats: svenskakyrkan.se/boden Ansvarig utgivare: Sara Grant sara.grant@verbum.se Produktion: Verbum AB Distribution: PostNord Tryck: Stibo Complete Katrineholm HÖSTEN 2020

02-03_Ledare och innehåll BODEN_HÖSTEN 2020.indd 3

3

2020-09-10 12:51

VUXENKÖRER VAD? Kören Exodus firar 20 år i höst

Gemenskap byggd på sång och musik Text & foto: Joakim Nordlund

”

»I» höst är det exakt 20 år sedan Exodus bildades. Lena Engvall som har lett kören sedan starten talar om en stark gemenskap. ­– Vi är lite som en familj, säger hon.

Hon tar plats vid den stora vita flygeln i församlingsgården, rättar till några notblad och sedan fylls rummet med musik. I 20 års tid har Lena Engvall lett den kör som hon också var med om att starta i september 2000. Och hon talar med värme om de år som har gått.

an måste ju tänka M i nya banor när läget är som det är.

Lena Engvall, körledare

4

– Det är en glädje att få göra det här. Genom åren har vi också svetsats samman så i dag är körmedlemmarna även mina väninnor. Jag kan slappna av och vara mig själv och det är väldigt skönt, säger hon.

Mellan sångerna hinner de

småprata lite innan det är dags för nästa stycke. Anna-Kari Eklund har varit med i hela 17 år och hon säger att musiken och sången är viktig för henne. Vänskapen, skratten och samvaron är ändå det som hon främst anger som anledning till varför hon har varit samma kör trogen under så lång tid.

– Vi har också gått igenom tunga tider. Människor som vi har lärt känna i kören som har drabbats av sorg, och också medlemmar som har avlidit. Då har den här gemenskapen varit viktig. Vi har funnits här för varandra, säger hon.

NÄR KÖREN STARTADE var det en

blandad kör med både män och kvinnor. De senaste femton åren har det däremot varit en renodlad damkör.

– Det föll sig naturligt eftersom flera av männen slutade. Och så har det också fortsatt. Nu sjunger vi två- eller trestämmigt istället, säger Lena Engvall.

Tanken när Exodus startade var att sjunga modern musik där gospeln samtidigt fick ha en central plats. Så har det också fort-

satt. Genom åren har det blivit en rad uppträdanden med artister som Roger Pontare, Magnus Carlsson, Tommy Nilsson och Py Bäckman.

– Det är så svårt att lyfta fram något speciellt minne. De är så många. Den här kören har gett och ger mig så mycket, säger Anna-­ Lena Johansson som har varit med i 18 år.

Anna-Kari Eklund nickar instämmande: – Jamen så är det. Vi har så många minnen tillsammans.

I egenskap av musikalisk ledare är det Lena som presenterar nya sånger för gruppen. Hon har lärt sig vad som funkar – och vad som inte funkar.

HÖSTEN 2020

04-05_Reportage Exodus BODEN_HÖSTEN 2020.indd 4

2020-09-10 13:02

Anna-Lena ­Johansson (mitten) har sjungit med Exo­dus i hela 18 år. Till hösten kan hon och de ­andra i kören fira 20-års­ jubiléum.

Foto: JOAKIM ­NORDLUND

?

VISSTE DU ATT...

»» ... kören – Lena är jätteduktig på att välja, intygar Anna-Kari Eklund. Är det något som de verkligen inte gillar så är det så pass högt i tak att körmedlemmarna säger det. ­– Man får ju en känsla för det här, att välja musik. Det är ändå inte allt som jag lägger fram som vi går vidare med. Det är också skönt att vi är så trygga med varandra att vi kan säga om det är något som vi inte gillar, säger Lena Engvall.

SAMTIDIGT HAR VÅREN och som-

maren varit en märklig tid också för Exodus. Pandemin, som har tagit så många liv och samtidigt lamslagit delar av ekonomin, har även tvingat kören att förändra sättet att mötas och umgås på. Det

har givetvis påverkat all körverksamhet i Svenska kyrkan i Boden, men Exodus har ändå fortsatt att träffas och öva tillsammans. ­Eftersom medlemmarna i kören är mellan 20 och 65 år, så ingår de inte direkt i riskgruppen för covid-19. Det är därför den enda kyrkokören här i Boden som är verksam under coronapandemin, berättar Lena.

Istället för konserter inför stora folksamlingar har de hittat andra vägar att nå ut till församlings­ borna. ­– Man måste ju tänka i nya banor när läget är som det är. Här använder vi den moderna tekniken för att så många som möjligt ska kunna lyssna, fortsätter hon.

De livesänder ofta nu, och konserterna går att följa via Svenska kyrkan i Bodens Facebooksida eller länkar på hemsidan.

Till höstens jubileumsfirande är planen att anordna två musik­ kaféer, där de inleder i Mariakyrkan den 24 september för att sedan fortsätta i Matteuskyrkan den 5 november.

– Vi vill ju kunna besöka så många platser som möjligt.

Det finns planer på att även åka till Gunnarsbyn och Harads, berättar Exodus körledare.

Sedan fylls församlingsgårdens stora sal åter med musik.

­ xodus uppE trätt med artister som Roger ­Pontare, Magnus Carlsson, Tommy Nilsson och Py Bäckman?

Foto: LARS ­RINDESKOG

HÖSTEN 2020

04-05_Reportage Exodus BODEN_HÖSTEN 2020.indd 5

5

2020-09-10 13:02

HANTVERK I HARADS

Här vävs stolor och ny vänskap Text & foto: Anna Bergström

Prästen Kata­ rina ­Lindgren bar den special­­gjorda stolan från ­Harads vid prästvigningen i Stockholms storkyrka.

Foto: PRIVAT

»Ann » Bark Lindgren lockades till Edeforsbygden av barn och barn­ barn. Som nyinflyttad pensionär i en ny by gick Anns väg till nya intressen via den lokala vävstugan.

Där har hon och Maya Brünner under ett års tid vävt en stola till en prästvigning i Stockholm.

Alla vägar bär till Harads, det är ett uttryck som vi hör titt som tätt.

Det kan även Ann Bark Lindgren skriva under på. När hennes dotter med familj flyttade hit från södra Sverige, flyttade ganska snart även Ann och hennes make Lennart efter för tre år sedan. Att de finns nära barn och barnbarn i vardagen betyder mycket för familjens alla gene­ rationer. Dessutom trivs de i en vacker bygd där de snabbt blev engagerade i byns förenings­ liv. En bekant tog med Ann till Hembygdsföreningens vävstuga.

– Jag hade aldrig vävt i hela mitt liv men de visade mig och jag tyckte det var så roligt. Nästan lite som meditation, säger Ann. VÄVSTUGAN BLEV EN viktig mötes­

plats där hon lärde känna både människor och bygden. Hem­ bygdsföreningen har 19 vävstolar och även ett snickeri i sina lokaler.

Två dagar i veckan träffades upp till 17 damer där för att väva och fika tillsammans, övrig tid har alla tillgång till att vara där när de vill.

6

– Stämningen här i vävstugan är otroligt positiv. Det är sådan gemenskap, högt till tak och alla hjälper alla, säger Ann. Här fick hon snabbt nya vänner.

En av dem kom att bli en extra vik­ tig kontakt när Ann fick en mycket speciell förfrågan.

– En släkting och nära vän till oss höll på att läsa till präst. När hon hörde att jag väver undrade hon om inte jag kunde väva en stola till hennes prästvigning.

Stolan är det långa band som präster och diakoner bär över ax­ larna i kyrkan. Stolan symboli­serar Kristi ok och ska påminna prästen om den tunga uppgift han eller hon har. Den ska även symbolisera det hopp och förtroende som försam­ lingen har lagt på prästens axlar.

– Jag visste ju inget om mönster eller vad jag hade sagt ja till, jag visste inte ens vad en stola var, skrattar Ann. MEN HON TOG sig an uppdraget och

insåg att det kunde vara klokt, för att inte säga nödvändigt, att ta nå­ gon av sina vävkompisar till hjälp.

Att bara sätta upp en väv kräver minst två personer. Att dessutom få till en stola kräver både förmåga och tålamod. Valet föll på Maya Brünner.

– Alla här är duktiga, men jag såg att hon var väldigt duktig. Så jag sa ”Maya, kan du bli min mentor”, förklarar Ann. Maya är också inflyttad i trakten, från Nederländerna till lilla Mört­ berg utanför Harads. Även hon hade funnit gemenskapen i vävstu­ gan. Maya nappade på erbjudandet

HÖSTEN 2020

06-07_Vävstuga_BODEN_HÖSTEN 2020.indd 6

2020-09-10 13:07

Foto: TANAJOY/ GETTY IMAGES

”

och under det år som de arbetade tillsammans med stolan växte en fin vänskap fram som har fortsatt även sedan stolan blev klar.

Den blivande prästen Katarina Lindgren önskade färger.

– Stolan ska följa kyrkoårets färger och fungera lite som en livs­ väv. På prästvigningen ska stolan vara vit. Men jag ville ha en stola som jag kan använda så mycket som möjligt. Så jag önskade en vit botten med trådar av guld, blått/ lila, rött och grönt. Den blev väl­ digt fin, säger Katarina Lindgren, nu pastorsadjunkt i Adolf Fredriks församling.

ag visste inte vad jag J hade sagt ja till, jag visste inte ens vad en stola var.

Ann Bark Lindgren tog sig an upp­ draget att un­ der ett års tid väva en stola med vävkom­ pisen Maya Brünners hjälp.

Sida vid sida löste Ann och Maya de frågor som dök upp under arbetets gång. De har provat, mätt och testat tillsammans. Efter att vävmomentet var i hamn skulle det också sys. Det föll på Mayas lott.

– Utan henne hade jag inte kla­ rat det, säger Ann. I SOMRAS VAR planen att stolan skulle överlämnas personligen av Ann inför prästvigningen i Storkyrkan i Stockholm där hon också skulle närvara. Tyvärr satte coronatiderna stopp för resplaner­ na och Ann fick motvilligt skicka den med posten och själv stanna hemma i Norrbotten.

– Men det känns väldigt roligt och hedrande att ha fått göra det här, konstaterar Ann. Katarina Lindgren å sin sida är väldigt nöjd med sin handgjorda stola som skapades utifrån hennes egna önskemål.

– Jag är väldigt imponerad av deras arbete och tacksam över att de gjorde det här, säger hon.

HÖSTEN 2020

06-07_Vävstuga_BODEN_HÖSTEN 2020.indd 7

7

2020-09-10 13:07

KYRKOHERDEN HAR ORDET

På spaning efter normalitet

O

j, vad vi längtar efter det normala. Jag, och många med mig, vill ju ha det så där som vi alltid tycker oss ha haft det. Inte minst nu när vi har levt annorlunda sedan pandemin drabbade världen i början på året.

Men vad är det som är normalt?

Har sommaren varit normal eller är det normalt på arbetet nu när hösten kommit och semestrarna är slut? Är det normalt i kyrkan och på konfirmandlägren som äntligen blev av?

För tänk om… Tänk om det normala är det vi upplever nu och det som tidigare fyllde våra liv är det som är onormalt? Ta detta med resor. Vi svenskar är ett resande folk. Men är det normalt att bara spontant åka till Stockholm över helgen för mindre pengar än vad det kostar att åka buss till Umeå? Är det normalt att ha en eller två semesterveckor under året för att kunna åka på charter till Sydeuropa eller Asien? Som barn minns jag att det där med resor inte var något man tog lätt på. En sommarresa till släkten i södra Sverige var inget spontant, utan välplanerat och väl inpassat i semestern. I år har vi också rest, men många med mig har rest i närområdet, och sett och upplevt områden som vi för ett år sedan inte skulle ha brytt oss om. Vi har kanske rest i fantasin genom böcker och andra berättelser litet mer än normalt, men oj, vilka upptäckter vi därmed har gjort.

OCH SEDAN DETTA med att hjälpa varandra, med hand-

ling och skötsel av gräsmattor och blommor. Vi har vant oss vid att det normala är att det är något var och en får sköta själv. Och orkar man inte så får man väl köpa tjänsten eller flytta närmare centrum, bort från villan med gräsmatta. Under våren och sommaren har det normala varit att vi som är yngre har haft möjlighet att hjälpa våra äldre. Vi har handlat, hört av oss oftare, hjälp till med trädgården och helt enkelt tagit oss tid. Normalt sett hade vi ju inte haft den tiden.

Den hade istället varit uppbokad med annat som vi normalt hade varit tvungna att göra före allt det som vi borde ha gjort redan före pandemin.

Detsamma gäller matlagningen och samvaron kring matbordet. Om jag blickar tillbaka på det senaste halvåret så har vi i vår familj förändrat hur och vad vi handlar. Det känns viktigt att vi har en produktion av livsmedel inom vårt lands gränser. Det känns normalt att välja närodlat, svenskt, och normalt att

8

Många med mig har rest i närområdet, och sett och upplevt områden som vi för ett år sedan inte skulle ha brytt oss om.

Foto: PIQSELS

”

det faktiskt inte alltid finns allt det där man skulle vilja ha. Jag har lagt ner mer tid på att laga mat från grunden, kanske inte långkok, men i vart fall med rena råvaror. Det har tagit mer tid än normalt, men just nu är det normala att jag har lite extra tid att lägga på tillagningen av det vi ställer fram på bordet.

Faktum är att vi även har suttit lite längre tillsammans som familj när vi ätit. Förhoppningsvis för att det har varit trevligt, men också för att tiden har funnits när många andra aktiviteter har varit inställda.

Med facit i hand är svaret på frågan om vad som är normalt och vad som hör till det onormala kanske inte så självklart. Kanske är det dessutom så att vi har makt att själva definiera vad som borde vara normalt i våra liv och därmed även välja den normaliteten framför en annan.

SÅ, TÄNK OM vi för första gången på länge har fått upp-

leva en alldeles normal sommar och en helt normal semester? Att vi för första gången på lång tid har haft tid med det som är verkligt viktigt i livet? Tänk om vi har fått uppleva saker som kommer att påverka oss och våra barns värderingar kring vad som är normalt framöver? En sträng av igenkänning slogs an i mig kring vad som är riktigt viktigt. Och om hur man kan uppleva det normalt att mestadels vara hemikring och hjälpa dem man älskar och håller av, och att få dela mat och dryck tillsammans med dem.

änk om vi för första gången på T länge har fått uppleva en alldeles normal sommar?

Men så längtar jag också efter att slippa ha en fiende mitt ibland oss. Ett virus och en sjukdom, som tvingar oss att sitta långt ifrån varandra. En fiende som gör att vi inte får ta i hand eller krama om varandra. Jag längtar efter normalitet inom idrotten med tävlingar och evenemang där tusentals kan samlas och glädjas tillsammans.

Oj, vad vi längtar efter det normala – vad det nu kan betyda att ha det normalt.

Hans Johansson

Din kyrkoherde i Boden hans.johansson@svenskakyrkan.se

HÖSTEN 2020

08_Kyrkoherden har ordet BODEN_HÖSTEN 2020.indd 8

2020-09-10 13:10

PROFILEN KORT OM...

Lotta ­Lundgren Ålder: 49 år.

Yrke: Författare, programledare och matskribent.

Bor: I Stockholm.

Familj: Partnern Erik Haag, barn och bonusbarn.

Aktuell: Nya projekt under hösten för bland annat TV4 och Coop.

”Mat är liv – bildligt och bokstavligen”, ­säger Lotta Lundgren.

Foto: TALARFORUM

LOTTA LUNDGREN Matprofilen saknar måltidskultur för ensamma

»Måltiderna » ger dagen värdighet, säger Lotta Lundgren, som gärna lägger ner både tid och kärlek i sin matlagning. Om det finns någon att bjuda på mat, vill säga. Är hon ensam är ätandet inte intressant.

Hon lagar aldrig mat om hon inte har någon att laga den till.

Oväntat att höra från en sådan matprofil som Lotta Lundgren, men det är helt sant, försäkrar hon.

– Det är meningslöst för mig att laga mat om det bara är jag. Då värmer jag upp lite kikärter eller äter yoghurt. Å andra sidan gör jag desto mer när jag väl lagar mat för andra.

När hela familjen är hemma direktmer, blir måltiderna extra viktiga.

– Vi är en stor familj, och att laga och äta maten ger struktur och dramaturgi åt dagarna, de här dygnen när det inte händer så mycket annat. Att laga mat och låta det ta tid ger dagen dess glans och värdighet. Det blir en tröst är

09_Profilen Lotta Lundgren_Hösten 2020.indd 9

så många andra nöjen har ryckt ifrån oss.

LOTTA LUNDGREN HAR tänkt mycket

på de som inte har någon att laga maten för eller äta den med. Vad sker i alla singelhushåll när många undviker restauranger och man avråds från fester och middagar?

– Hur ska man orka ställa sig och laga mat när man är helt ensam, vare sig man är äldre eller yngre?

Jag tror det går rätt dåligt. Det är en matkultur vi aldrig hör något om. Det är den hemliga maten. Och jag tror inte den är så rolig.

Ibland drivs det friskt med trenden att visa upp måltider i sociala medier, även om är en enkel middag hemma vid köksbordet.

– Men då delar du ändå din

”

matupplevelse med någon, på något vis. Då tror jag man äter bättre, det är lättare att skrapa ihop energin att laga en måltid då.

VÅRDEN ÄR VÄLBEKANT med bristande matlust hos äldre som lever ensamma. Lotta Lundgren tror att det snarare är brist på livslust som drabbar dem när de inte får mat de kan njuta av.

– Om maten är en symbol för liv, så är kanske det som de får i vården inte bilden av ett rikt liv, direkt.

Lotta Lundgren ser inga problem med att använda maten som belöning och tröst när livet är jobbigt.

– Inte alls! Det är fullständigt naturligt, det enklaste bonnatricket man kan tänka sig!

m maten är en symbol för liv, så är kanske O det som de äldre får i vården inte bilden av ett rikt liv, direkt.

HÖSTEN 2020

9

2020-09-10 09:31

DÖDEN Uppbrottet som ingen slipper

Det är gränsen vi alla måste gå över en gång. Men i minnen och tankar finns de kvar, de som gått bort. I det gränslandet kan vi både sörja döden och fira livet.

Text: Göran Tonström Illustration: Robert Hilmersson

10

HÖSTEN 2020

10-17_Tema döden_Hösten 2020.indd 10

2020-09-10 10:28

Hร STEN 2020

10-17_Tema dรถden_Hรถsten 2020.indd 11

11

2020-09-10 10:28

d TEMA GRÄNSLAND

et är den ultimata jämlik­heten och det mest oundvikliga i hela vår tillvaro. Ändå är döden så svår att prata om.

Vi som är vana att kunna styra och ställa i våra liv blir nästan förnärmade när döden uppenbarligen inte bryr sig om vad vi vill. Men kanske kan virushotet ha öppnat dörrar för oss att börja våga tala om det svåraste.

Plötsligt gjorde döden entré i våra liv. Slog följe med oss, blev till en skugga av livet, ett ressällskap.

Dag för dag nämndes det tal och siffror, allt högre och högre. Det som brukar sägas, att döden pratar vi inte om, stämde plötsligt inte alls. Om det nu någonsin gjort det.

För om döden pratar vi, vi, och om döden är vi synnerligen med­vetna.

”

F

ör mig svepte dödsinsikten in som en isvind trots att inget särskilt hände. Den blåste genom sommaren 1956 och fortsatte långt in på hösten. Jag var sex år och har ingen aning om varför döden plötsligt ville presentera sig för mig.

öden är den optimala jämlik­ D heten eftersom vi alla ska dö, rik som fattig.

12

Men campingsemestern på Öland blev ett helvete.

Då solen sjönk i Kalmarsund fräste den DÖD, DÖD, DÖD medan den försvann i havet. Och låten som tonade i valstakt från bilradion i den duvblåa PV:n,

var sorglig och löjlig på samma gång.

Jag grät som det barn jag var och jag borrade in mitt huvud i mammas mage. Livet var förändrat. Och förgängligt. Plötsligt visste jag att döden var reell och skulle drabba också mig.

Döden är den optimala jämlikheten eftersom vi alla ska dö, rik som fattig. Sedan spelar det ingen roll om vår aska sprids för vinden eller om stoftet grävs ner i ett mausoleum, stort som ett Attefallshus. Döda blir vi alla en gång.

Så vi har ett enda val: att lära oss leva med döden.

Ett livslångt åtagande som kan vara nog så knepigt att förlika sig med.

M

an kunde tänka sig att pandemin gjorde tanken på döden lättare. Vi delar den ju med så många och delad skräck kan, precis som delad glädje, göra tillvaron mindre hotfull.

I själva verket har det blivit tvärtom: delad skräck är dubbel skräck.

Den moderna människan som är van att styra och ställa i sitt liv, planera och bestämma, har i skuggan av döden blivit förolämpad av det som sker. Vad är detta? Så här var det inte tänkt? Vi hade andra planer!

Samtidigt har vi kommit varandra närmare, trots uppmaningar om social distansering. För ingenting kan sammanföra människor som en stor katastrof.

Det är enbart döden som är tillräckligt stor för att förena oss. Genom ett statsministermord, en naturkatastrof eller ett större terrordåd.

För några år sen for jag till Paris och träffade dramatikern Lars Norén för en intervju. Ämnet för vårt samtal var just Döden.

– Döden är det som ger mitt liv värde, slog han fast den där septemberdagen, som var den elfte, ett ödesmättat datum.

– Jag har kommit en bra bit in i sista akten, sa han, och vet att döden närmar sig. Jag ser den tydligare och tydligare. Jag hoppas få höra slutackordet och

HÖSTEN 2020

10-17_Tema döden_Hösten 2020.indd 12

2020-09-10 10:28

ha det klingande så att jag kan forma avklingandet, inte bara bli ett offer för det.

För döden är bra för mig. Den tvingar mig att ifrågasätta allt jag gör, att diskutera mina moraliska motiv och se konsekvenserna. Det hade jag knappast gjort om inte döden varit så återkommande i mina tankar.

Lars Norén har levt med döden, som människa och som författare. Och det finns många som har döden som jobb. Riitta Kauppila är rättsläkare och när jag träffade henne undrade jag förstås om hennes eget förhållande till döden.

– Jag funderar ofta, sa hon. Undrar över om jag är rädd eller ej och hur jag själv skulle vilja dö. Tidigare tänkte jag som många andra att jag skulle föredra den där plötsliga varianten när man bara ramlar ihop.

Men jag har sett vad det gör med anhöriga. Det är inte lätt för dem att acceptera och förstå. Jag skulle vilja bli så sjuk att jag är trött och bara vill somna. Det vore skönt. Tillsammans med anhöriga att hålla i handen.

Efter alla år är det den lösningen jag kommit fram till.

Inte ens för den som har döden som jobb är frågorna enkla.

D

Finns det något som väntar efter döden?

– Nej, jag tror inte på det. Fast vem vet, ingen har ju kommit tillbaka och berättat.

O

Per-Anders Lindfeldt

ckså för proffs kan döden vara omskakande och förändra livet. Brandmannen Per-Anders Lindfeldt var en av de första på plats vid den stora diskoteksbranden i Göteborg 1998 där 63 ungdomar miste livet.

– De flesta av oss har säkert insett att vi ska dö, sa han när vi träffades några år efteråt. Jag kanske tidigare än många andra eftersom jag så ofta kommer i kontakt med döden i jobbet. Det gör det extra viktigt för mig att leva. Vi har en begränsad tid och jag försöker omsätta döden till livet, göra så mycket som möjligt av det enkla.

– Känner man inte sorg kan man inte heller känna glädje. För att kunna leva måste man vara medveten om att man ska dö. Döden får aldrig bli rutin.

Men medvetenheten om vår dödlighet kan vara förlamande, även om oron inte är någon psykisk sjukdom utan en helt normal reaktion på insikten om att livet är ändligt.

Läkaren Ulla Zachrisson, som arbetar med palliativ vård, berättar i Claes Brittons bok Min mamma är död att i stort sett alla lider av dödsångest: – De patienter som inte känner dödsångest är lätt räknade – de som är så klara att de kan möta lidandet och döden med lugn. Jag skulle säga att det rör sig om en på hundra eller ännu mindre, kanske en halv på hundra, säger hon. et går inte att bota dödsångest, men man kan bearbeta den. Ett sätt är att intala sig att själva livet har en fortsättning och går vidare utan mig och min medverkan. Att livet inte är min exklusiva angelägenhet med full äganderätt.

I boken Min mamma är död säger Claes Brittons dödssjuka mamma, just när hon har det som svårast, att vad är väl tre månaders lidande mot 800 månaders bra liv?

När jag läser det inser jag att det är på mig och oss som tillhör den minoritet som faktiskt lever, som ansvaret vilar.

Filosofen Torbjörn Tännsjö berättar för Anna Lindman i hennes bok Den där jävla döden, att han försonat sig med döden.

– En minskad koncentration på den egna personen kan ge plats för en omtanke om andra, hävdar han.

Om man fokuserar på att det finns andra individer som tar över efter mig så känns det bättre med den egna döden… Jag vill att vi ska göra oss lite mindre HÖSTEN 2020

10-17_Tema döden_Hösten 2020.indd 13

» 13

2020-09-10 10:28

TEMA GRÄNSLAND

”

ag tror att det är en gåva att J någon gång få vara nära att dö.

Göran Skytte, journalist

rädda för att vi därmed ska kunna leva lite bättre.

Eller med psykiatrikern Åsa Nilsonnes ord ur samma bok: Att för en kort tid få hålla stafettpinnen och sedan ge den vidare gör det lättare att acceptera döden som en del av livet.

M VISSTE DU ATT...

»» ... traditionen

att ta porträtt av avlidna familje­ medlemmar blomstrade kring sekel­ skiftet 1900.

Seden över­ levde inte in i det moderna Sverige, men vittnar om att en människas död och begrav­ ning sågs som minnen värda att bevara.

14

ånga har under senaste halvåret varit svårt sjuka i covid och svävat mellan liv och död.

Hur kan den närheten ha påverkat inställningen till vår dödlighet? För journalisten Göran Skytte blev dödsmedvetenhet en livsmedvetenhet.

– Jag tror att det är en gåva att någon gång få vara nära att dö. I bästa fall ökar det känslan av värdet i att leva. Det självklara är inte längre självklart, skriver han i boken Förvandlingar – från död till liv.

Och jag tror att han har rätt. Själv har jag varit död i tre kvart. Så lång tid tog det att byta ut blodådror från mitt hjärta mot liknande från min vad. Under tiden doktorerna klippte och sydde skötte en maskin om mitt blodomlopp. ”Jag känner av intimiteten i att mänskliga händer varit inne och rört vid min hjärtmuskel. Att någon stängt av och kopplat bort och anslutit det till en maskin som hållit mig vid liv. Att jag tekniskt sett har varit död”, skrev jag strax efter operationen. ”Hjärtat är en del av kroppen som brukar hållas skild från själen. Åtminstone i resonemang som rör själsliga angelägenheter. Fast jag blir alltmer övertygad om att de är intimt sammanfogade. Att det ena är den andras förutsättning och vice versa. Tillvaron rinner på men hinnan mellan liv och död är tunn. Jag lägger örat mot dörren för att försöka höra om någon rör sig bakom den, om där finns något. Men det är tyst.”

S

ociologen Norbert Elias har lagt märke till vår förlägenhet inför döden. Vi vet inte riktigt vad vi ska säga, ordförrådet blir torftigt och en känsla av pinsamhet hejdar våra ord. Och det beror på att civilisationen har höjt skamtröskeln, tror Elias. Att vi känner avsky för sånt vi sagt oss inte finns och därför anser det omöjligt att tala om. Sådant som döden.

För egentligen tror vi inte att den finns.

Inte på riktigt och i varje fall inte för mig.l

HÖSTEN 2020

10-17_Tema döden_Hösten 2020.indd 14

2020-09-10 10:28

VEM? Philip de Croy, thanatolog, som skrivit en bok för alla som någon gång ska dö:

Vi förlorade något när vi städade bort döden från folkhemmet Philip de Croy är thanatolog och har förmodligen studerat mer kring döden och döendet än de flesta. Nu kommer hans bok om döden, en bok för alla som en gång ska dö. Men någon expert vill han inte säga att han är.

– Nej, vi får treva oss fram tillsammans här.

Boken för dig som en dag ska dö Philip de Croy Verbum

Begreppet thanatologi föddes ur en vanlig fråga: Vad är döden?

Det var mitt emellan två förödande världskrig, där döden skördat otroligt många människor och ingen var oberörd. Döden drabbade alla, hög som låg i alla länder. Och man behövde svar på alla svåra frågor, de som egentligen saknade svar.

En thanatolog är expert på frågor som rör döden, så vilken plats är mer passande för vårt möte med Sveriges enda thanatolog Philip de Croy, än en kyrkogård?

Galärkyrkogården bakom Vasa­ museet på Djurgården i Stockholm är en av landets vackraste. Och här kommer han strosande mellan gravstenarna med sitt långa, svarta hår gungande i den ljumma sommarvinden.

PHILIP DE CROY ägnar sina dagar åt religionsvetenskap i allmänhet och läran om döden i synnerhet.

Han ansvarar för religion- och livsåskådning på Historiska museet och han far land och rike runt

10-17_Tema döden_Hösten 2020.indd 15

”I Sverige tror vi att vi avskaffat döden”, säger Philip de Croy.

Foto: MARCUS ­GUSTAFSSON

och förläser för gamla och unga om döden. Och nu har han skrivit en bok om den också. Boken för dig som en dag ska dö (Verbum), heter den.

En bok för alla med andra ord.

– Den hette först Handbok för dig som en dag ska dö, men vi ändrade det eftersom handbok lät så instrumentellt, som en instruktionsbok, vilket det ju inte är, säger han.

Nej, hans bok innehåller i stället berättelser om döden genom tid och rum, handlar om våra riter

och är full av tips och råd. Både handfasta och reflekterande. Och den blandar den allmänna döden genom historien med den konkreta i Philips eget liv.

Där var han först lite osäker: Skulle han verkligen berätta om sina personliga erfarenheter?

Kunde det inte bli för smetigt?

– Så kände jag att vi ska treva oss fram tillsammans här, säger han. För här finns kunskap, studier och ett sökande där jag pratar med läsaren och då måste jag blottlägga

»

HÖSTEN 2020

15

2020-09-10 10:28

TEMA GRÄNSLAND

”

avsett trosuppfattning och vad man O tänker sig ska hända med kroppen dör vi likt förbaskat och vi måste hantera det.

och dela mina egna reflektioner kring vad döden har varit för mig.

När den varit som värst och när den var som bäst.

Philip berättar om sin farfars död som ett exempel på hur det kan vara när döden är som den ”ska” vara.

– Man är gammal och mätt på livet och somnar lugnt in, man känner sig färdig.

Det är förstås sorgligt men samtidigt fint och döden är egentligen mest ett problem för de efterlevande.

Det andra exemplet handlar om hans far.

– Där var det svårare och jag kan ärligt säga till alla, att jag vet hur det är. Jag var en av er.

Min far dog för tidigt i en sjukdom och jag var inte med när det hände.

Så mycket handlar om dåligt sam­ vete, om ilska och sorg. Och jag kan konstatera att det finns inget bäst före-datum för sorgen.

DEN TREDJE AV Philips erfarenheter är kanske också den svåraste.

Den handlar om en människa och vän som stod honom nära, Zaida Catalán, som mördades under ett uppdrag som FN-jurist i Demokratiska republiken Kongo.

– Zaida blev bara 36 år, skriver Philip i boken. Egentligen skulle Kongo ha blivit hennes sista insats på ett tag. Svenskan, chilenskan och världsmedborgaren var på väg hem. Hem från övergrepp, massgravar, hetta och Pukka-te.

Hem till yoga och jordgubbar på Öland. Hem till mamma Maria och lillasyster Elizabeth. Hem till vännerna som längtade och till en helt annan vardag.

Men så blev det inte. Kongolesisk milis mördade Zaida och hennes kollega Michael. Dessutom filmade de det ofattbara med sina mobilkameror. Så småningom hittades kropparna i en grav nära byn Moyo Musuila.

– När vi tog farväl av Zaida i Kal16

”Det finns inget bäst ­före-datum för sorgen”, ­säger Philip de Croy som förlorade sin vän Zaida Cata­lán på ett brutalt sätt.

Foto: PRIVAT

mars vackra barockkatedral kunde sorgen bara mätas i den stolthet vi alla kände över en dotter, syster, vän och kollega som i varje andetag försökt lappa och laga en trasig värld, avrundar Philip de Croy i sin bok.

Vi sitter tysta ett tag där under den blå himlen på bänken på Galärkyrkogården.

– Den händelsen är förstås extrem, konstaterar Philip till sist. Men den är en konstrastyta.

Så här kan det också vara och många av våra migranter som har flytt från krig och förföljelse kan säkert känna igen sig i den våldsamma döden.

FÖR DÖDEN HAR många ansikten på olika håll i världen.

– I Sverige tror vi att vi avskaffat den, konstaterar Philip. Vi har flyttat den, vi har botat vissa sjukdomar, vi har lindrat andra. Vi har ökat livslängden, vi har världens lägsta barnadödlighet – vi är ett superfolk när det gäller välfärdsbygge med en sjukvård tillgänglig för alla. Och visst, det har vi gjort bra. Men vi har förlorat något på vägen: vår närhet till döden.

– Döden har berört människor i alla tider. Oavsett trosuppfattning och vad man tänker sig ska hända med kroppen dör gör vi likt förbaskat och vi måste hantera det. Ta tag i vår ångest, vår rädsla, vår längtan och våra tankar kring det. Vad vi tror kommer att hända sedan och vad tror vi hände innan.

Så hur hanterar du din egen dödsångest?

– Oavsett om man kallar det ångest eller stark rädsla inför det förgängliga, så berör det mig också. Ibland när man kallar mig ”vår enda expert på döden” brukar jag tänka: Vadå expert? Jag kan ju ingenting. För så är det ju.

– Jag vet lika lite som någon annan om vad som faktiskt händer efteråt. Man kan tro, hoppas och

Philip de Croy brukar kallas ”vår enda expert på döden”, ett attribut han tycker är knepigt. ”Jag vet lika lite som ­någon annan om vad som faktiskt händer ­efteråt”, säger han.

Foto: MARCUS GUSTAFSSON

HÖSTEN 2020

10-17_Tema döden_Hösten 2020.indd 16

2020-09-10 10:28

vilja men vetandet ligger bortom vår förmåga. Vi trevar oss framåt i ett gemensamt vi-sökande, söker efter något vi inte förstår, inte vet.

Vi försöker sätta ord på det och skapa riter för tröst. Vi kan flytta fram döden, minska och pressa tillbaka den, men inte avskaffa den. Inte än så länge i alla fall. Vetandet ligger bortom vår förmåga.

Och ändå har du nu skrivit en bok om döden?

– Tanken var den att runt omkring oss finns råd och tips om precis allt.

Utom om döden. Döden som är det mest självklara som finns och som förenar oss alla, oavsett kön, läggning, hudfärg, klass, ålder. För förr eller senare kommer vi alla att dö.

Så det där vi behöver greppa varandras händer och undersöka den.

Där finns så många frågor och man vet inte riktigt vem man ska ställa dem till. Så var finns svaren samlade? Var kan man slå upp, vad ska jag göra?

– Jag har jag tagit hjälp av experter, samtalat med läkare, jurister och psykologer för att få svar på de frågorna. Jag har kanske inte svar på allt, men ingångar som kan fungera som en brygga och öppna dörrar. Och så kan jag förstås ställa de lite obekväma frågorna.

Detta är verkligen en bok för alla.

En samlingsbok för den som är i döden, som ska stötta någon i döden.

– Jag hoppas täcka så mycket som bara går. Och det som återstår skulle kunna leda till samtal.

DÖDEN HAR BLIVIT väldigt närva-

rande under det här året i skuggan av den pågående pandemin.

Kyrkorna har vanligtvis ett språk för döden, men har ibland saknat redskap och beredskap för den död vi upplever nu. Den är unik och pandemin har chockat alla, inklusive kyrkorna.

– Döden har kommit närmre och vi måste lära oss att stå inför den tillsammans. Det är viktigt eftersom det kanske hämtar tillbaka något av allt som vi en gång tappade bort när vi städade undan döden från folkhemmet.l

Ringen är special­gjord för Philip. Den innehåller gravstenar – en ­liten kyrkogård i klackrings­ format.

Foto: GÖRAN TONSTRÖM

KORT OM...

Philip de Croy Ålder: 36 år.

Yrke: Religions­ vetare med inriktning thana­tologi (läran om döden).

Bor: Söder­ malm i Stock­ holm.

Familj: Maken Max och hun­ den Prins Hatt.

Aktuell: Med Boken för dig som en dag ska dö och programkvällar på Historiska museet, där Philip jobbar.

HÖSTEN 2020

10-17_Tema döden_Hösten 2020.indd 17

17

2020-09-10 10:28

PORTRÄTTET

Petra Mede, programledare:

Att bli mamma blev min räddning Hon var 39 när hon slog igenom. Då hade hon en karriär som ­balett­dansös, en guideutbildning och en skadad rygg i bagaget.

Sedan dess har Petra Mede synts överallt, även i predikstolen.

Men Gud letar hon fortfarande efter.

Text: Anna-Maria Stawreberg Foto: Maria Östlin

”

»Att » det skulle bli en bok var inte alldeles självklart. Ändå sitter vi nu här på anrika bokförlaget Norstedts. Framför oss på det långa bordet ligger den: Petra Medes debutbok Skam och högmod i Säve­ dalen.

Boken, som är så nytryckt att man nästan kan känna doften av trycksvärta, samsas med ett fruktfat, några klädombyten och en salladsbytta.

Vi har redan kommit överens om att Petra ska äta samtidigt som vi pratar, men hon ber ändå först artigt om ursäkt för det.

I dag tycker jag fortfarande att jag hade mina bästa år mellan fem och tolv.

18

– Nej, att skriva bok var inte självklart. Jag är ganska rädd för att skriva och har respekt för litteraturen, även om jag som person har gott självförtroende, säger Petra.

Att det blev en bok har flera orsaker: Petra är nyfiken som person och efter att ha varit sommarvärd i P1 år 2018 märkte hon att lusten att skriva mer bubblade inom henne.

– Det har varit ett hårt arbete. Den här boken har tagit ett helt år att skriva, konstaterar hon nöjt.

Boken handlar om henne själv. Men hon vill absolut inte kalla det memoarer.

Som läsare får man följa med på vindlande färder i hennes barndom. Hon är en lillgammal flicka.

Samtidigt är hon en flicka som inte vill bli stor. En flicka som vill vara barn så länge som möjligt. En late bloomer, som man säger.

– Jag kommer fortfarande ihåg vilken sorg det var när de andra kompisarna plötsligt ville sluta leka – när de tyckte att de var för stora! I dag tycker jag fortfarande att jag hade mina bästa år mellan fem och tolv, säger Petra ivrigt och lutar sig fram över bordet, så långt så att vår sociala distans nästan rubbas.

BOKEN TAR OCKSÅ upp en dag i hennes vuxna liv. Mötet

mellan barnet Petra Mede och den vuxna Petra Mede ger en förståelse i varifrån hennes självkänsla och arbetsdisciplin kommer. Tidigt började hon dansa balett, och snart blev dansen hela hennes liv. Det var inom baletten hon hade sin framtid och hon var talangfull.

Hon fick uppdrag både i Sverige och utomlands och framtiden såg ljus ut. Tills det en dag, när Petra var 20 år, knäckte till i ryggen.

Petra tvingades flytta hem till föräldrarna och blev mer eller mindre sängliggande med svåra smärtor i tio år.

– Jag hade kronisk värk och åt starka smärtstillande mediciner. Var sjukskriven och började tappa

»

HÖSTEN 2020

18-21_Porträttet Petra Mede_Hösten 2020.indd 18

2020-09-10 10:29

Petra Mede har fyllt 50 och funderar som bäst på vad hon nu ska bli. ”Jag skulle kunna tänka mig att jobba på fritids”, säger hon.

HÖSTEN 2020

18-21_Porträttet Petra Mede_Hösten 2020.indd 19

19

2020-09-10 10:29

PORTRÄTTET hoppet om att någonsin kunna leva ett normalt liv.

Tack vare en ABF-kurs för långtidssjukskrivna kvinnor fick Petra ork att börja fundera på vad hon var bra på mer än dansen. Hon talade ju franska flytande och gillade historia. Utbildade sig till guide.

Började känna att hon var värd något igen. Hittade tillbaka till glädjen.

Hemifrån hade hon en rejäl dos humor, och nu ­fattade hon mod och anmälde sig till en amatör­ tävling i ståuppkomik och så småningom även till en kurs i ståuppkomik.

Resten är historia, som man säger.

I DAG ÄR hon ett känt ansikte i tv-rutan och har setts

både i rollen som Katja i Bonusfamiljen och som programledare i Helt sjukt. Hon leder med rutinerad hand stora galor, och har varit konferencier ett oräkneligt antal gånger för Guldbaggegalan, lett Mello och Eurovision Song Contest både 2013 och 2016, där hon också har dansat och sjungit på scen tillsammans med Måns Zelmerlöw inför miljoner människor.

Dessutom har hon, tillsammans med Graham Norton från BBC, varit konferencier när Eurovision Song Contest fyllde 60 år. För att bara nämna några av de uppdrag hon haft sedan hon slog igenom på allvar som 39-åring.

Nu har hon fyllt 50, och är lite orolig för boken som ligger framför oss på bordet.

– Å andra sidan, min ryggskada har gjort mig modigare. Jag har redan fått ändra riktning i livet och vet att jag kan göra det igen.

Hur har du det hemma, finns glasbordet med guldkant kvar?

– I dag pendlar det mellan kitsch och det gedigna hantverk som min mamma står för…

Måns Zelmerlöw och Petra Mede ledde Eurovision Song ­Contest när tävlingen hölls i ­Sverige 2016.

Måns hade året innan kammat hem segern med ”­Heroes”.

Foto: EBU

”

fter att ha tillbringat en tid E i kloster kände jag att det livet verkade ha sina ljuspunkter.

Självförtroendet har hon med sig hemifrån. Hon växte upp med två föräldrar som trodde på henne och stöttade henne. Då, som barn, hade hon gärna levt ett mer excelarksordnat och förutsägbart liv, och inte fullt så bohemiskt som det var hemma hos familjen Mede. Hon ville ha det som grannarna, med finrum där vitrinskåpen var fulla av vackra porslinsfigurer.

Hemma i Sävedalen fanns det visserligen inget finrum men det var högt i tak och gedigna material. I dag har Petra vett att uppskatta det hon fick med sig.

– Men just då, när jag var barn, tänkte jag att ”Gud, vad fint de andra har det”. Då ville jag väldigt gärna bo i ett sånt där välordnat och välstädat hem som mina klasskamrater hade. Hemma hade vi ett helt rum där vi slängde in skräp och vi hade hundfåtöljer som var så fulla av päls att det inte gick att sitta i dem, säger Petra och skrattar.

När Petra flyttade hemifrån var ett glasbord med guldkant och ett vitrinskåp de första möblerna hon köpte.

Nu lever hon varannanveckasliv med dottern och är nybliven husägare.

20

KORT OM...

Petra Mede Ålder: 50 år.

Yrke: Komiker, skådespelare och programledare.

Bor: Bromma i Stockholm.

Familj: Varannanveckasliv med dottern Adeline, 8.

Aktuell: Med debutboken Skam och högmod i Sävedalen.

DÄR HEMMA I Sävedalen fanns också en kyrka och dit gick flera av grannarna regelbundet. Det var tidigt en miljö Petra längtade efter, men eftersom föräldrarna var icke-troende, blev det inte särskilt många kyrkobesök under uppväxten.

– Sävedalen kryllade av missionsförbundare och jag försökte gå på så många av kyrkans aktiviteter som möjligt, minns Petra.

I vuxen ålder hade Petra en period av existentiella funderingar. På en bekants bröllop började hon prata med prästen och hennes grubblerier kom upp.

– Den här prästen tipsade mig om Alpha-kursen och några dagar senare anmälde jag mig, berättar Petra.

På kursen, som enklast kan beskrivas som en introduktionskurs i kristen tro, kom Petra i kontakt med Allhelgonakyrkan och sinnesrogudstjänsterna.

På sinnesrogudstjänsterna används tolvstegsmodellen och gudstjänsterna är lite friare och ger deltagarna möjlighet till större delaktighet än traditionella gudstjänster.

Det passade Petra bra. Hon började hänga allt ­oftare i Allhelgonakyrkan på Söder i Stockholm och det hände till och med att hon höll gudstjänst ibland.

– Jag trivdes bra. Det var en stark sammanhållning och det blev lite av en community. Samtidigt är jag en stor individualist som trivs med att göra saker själv.

Därför kände jag att det här med en församling kan bli lite kvävande, säger Petra.

TROTS ATT PETRA kunde känna sig lite instängd i för-

samlingen fortsatte hennes religiösa sökande. Under en period var hon hos Mariasystrarna och levde klosterliv.

– Det finns något tilltalande med klosterlivet. Nunnorna har alla sin uppgift, och efter att ha tillbringat en tid där kände jag att det livet verkade ha sina ljuspunkter, konstaterar Petra.

Samtidigt är hon en rastlös själ. Och även om hon letade tyckte hon inte att hon hittade Jesus.

– Jag skulle väldigt gärna vilja kalla mig själv troende. Vem vill inte det? Men tyvärr, jag kan inte räkna mig själv som troende i dag.

Petra säger att, trots att hon ägnat år åt att leta efter Gud, är det närmaste en religiös upplevelse hon någonsin haft när hon blev mamma för åtta år sedan.

– Att bli mamma blev min räddning. Det har haft en enorm effekt på mig. Jag blev förvånad över hur jag reagerade när jag fick barn. Jag blev biologistisk,

HÖSTEN 2020

18-21_Porträttet Petra Mede_Hösten 2020.indd 20

2020-09-10 10:29

”Det känns som om vad som helst kan hända nu”, säger Petra Mede.

kände så starkt att jag ville vara nära min dotter, och så känner jag fortfarande. Det var känslor som jag inte kunde föreställa mig, säger Petra allvarligt.

Hon beskriver sig som en individualist. Säger att hon odlar ett utanförskap, och att hon är en person som frivilligt ställer sig utanför olika sammanhang.

Samtidigt tär coronasituationen även på henne, eftersom den begränsar allas möjligheter till socialt umgänge. Det där umgänget vi själva väljer och som ger oss ny energi och nya influenser.

– Jag har både ett enormt behov av sociala kontakter och ett starkt behov av att få vara ensam. Visst har jag några nära vänner som jag känt sedan jag var barn, men i övrigt är det mest bekanta och vänner som byts ut med jämna mellanrum, säger Petra.

PETRA MEDE GILLAR att träffa nya människor och se-

dan hon fyllde 50 i våras har något hänt inom henne.

Det är som om tiden har blivit mer värdefull.

– Det känns som om vad som helst kan hända nu.

Kanske utbildar jag mig till något nytt? Kanske börjar jag jobba med barn? Det är en lust som växt fram de senaste åren. Jag skulle kunna tänka mig att jobba på

Skam och högmod i Sävedalen Petra Mede Norstedts

fritids, eftersom jag fortfarande känner mig så nära den åldern, funderar Petra.

Hon är fortfarande en late bloomer. Men i dag är 50 det nya 30, och när Petra tittar tillbaka på hur hennes egen mamma var när hon var mellan 50 och 60 minns hon att mamma ”gjorde massor”.

– På något sätt är det som om jag, nu när jag blivit äldre, kan göra vad jag vill. Jag kan till exempel tillbringa långa perioder i Frankrike, något som jag alltid velat göra.

När vi ses har tusentals svenskar förlorat sina jobb på grund av viruspandemin. Petra är inte ensam om att gå i nystartartankar. Visserligen har hon precis släppt en bok och visserligen har hon kontrakt på att spela in en fjärde säsong av Bonusfamiljen. Samtidigt har inspelningsstarten skjutits upp.

– Just nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra den närmaste tiden. Jag har blivit med trädgård, så nu ska jag börja lära mig lite om trädgårdsarbete.

Salladen är uppäten. Petra börjar packa ihop klädombytena i olika påsar. Det är dags att hämta dottern på fritids. Och vem vet, kanske blir det just på fritids vi får se Petra Mede i framtiden.l HÖSTEN 2020

18-21_Porträttet Petra Mede_Hösten 2020.indd 21

21

2020-09-10 10:29

SPANING

Naturens roll i kristider – hett ämne för forskare »När » alla gamla invanda sätt att umgås försvann, och många samtidigt började jobba hemifrån, blev naturen vårt vardagsrum. Det gav nya utmaningar till de som sköter våra små och stora grönytor, men sam­ tidigt hoppas många på ett större intresse för miljö och natur. Nu vill forskarna ta reda på varför naturen blir så viktig i en kris.

Det märktes redan under våren att det skulle bli en speciell tid. När många arbetsplatser och skolor ställ­ de om till distansarbete och klasser online, började svenskarna plötsligt röra sig utomhus som aldrig förr.

Att promenera i naturen blev ett sätt att umgås och koppla av, när mycket annat inte var möjligt.

TILL SLUT BLEV det nästan trångt även i skogen. Flera

”

naturreservat och nationalparker kunde rapportera en ökning av antalet besökare med upp till 75 procent.

I Tyresta nationalpark söder om Stockholm, som i vanliga fall har upp emot 400 000 besökare om året, var alla besökare inte bara en positiv upplevelse.

tt ökat tryck på naturområden E kan leda till en större påverkan än de klarar av.

Andreas Skriver Hansen, forskare i kulturgeografi

22

– Det blir otroligt mycket mer avfall och det är ofta fullt på parkeringarna. Vi försöker hänvisa till andra ingångar till parken, men det har hänt att folk parkerar på trottoarer, i bussens vändslinga och till och med i våra planteringar. Trycket på ved har också ökat. På de öppna eldplatserna försöker vi fylla på

med ved för att folk inte ska få för sig att ta ved från skogen, vilket inte är tillåtet. Vi hinner inte riktigt med, berättade nationalparkschefen Jonas Ekstrand för Natursidan.se.

I Huddinge kommun utanför Stockholm gick man till och med ut med en guide till de minst populära utflyktsmålen i kommunen – trots att här finns stora ytor naturreservat och grönområden blev det helt enkelt för trångt på de mest besöka platserna.

Men faktum är att alla faktiskt får plats, om man bara sprider ut sig och visar lite hänsyn. Och fördelar­ na med de nya friluftsvanorna är många.

Och nu vill man vid Göteborgs universitet under­ söka dels hur coronapandemin ändrade människors friluftsvanor, men även i förlängningen försöka få en bättre bild av vilken roll naturen spelar för människor i kristider. − Det finns indikationer på ett kraftigt ökande in­

HÖSTEN 2020

22-23_Spaning friluftsliv_Hösten 2020.indd 22

2020-09-10 10:33

Forskning ­visar att naturen kan vara bra för både fysisk och psykisk hälsa.

Foto: WELCOMIA/ GETTY IMAGES

tresse för natur och friluftsluftsliv, en situation vi inte befunnit oss i tidigare och som flera medier också har rapporterat om. Det är på många sätt positivt, men är samtidig en utmaning eftersom ett ökat tryck på naturområden kan leda till en större påverkan än de klarar av, säger Andreas Skriver Hansen, forskare i kulturgeografi och ansvarig för studien.

TIDIGARE FORSKNING HAR pekat på att friluftsliv kan

vara bra för såväl den fysiska som mentala hälsan. I en tid av isolering och social distans är det därför intres­ sant att se på hur naturen kan erbjuda en möjlighet att lämna hemmet för att få energi och återhämta sig. Det kan också handla om att använda naturen som ett sätt att socialisera utan att vara rädd för att bli smittad. − Resultatet från studien kommer förhoppningsvis visa på betydelsen av friluftslivet för oss alla, samt naturens roll under en kris. Dessutom kan kunskapen

75 procent

»» Så mycket

kan antalet besökare i Tyresta nationalpark ha ökat i år jämfört med i fjol, enligt preliminär besöksstatistik.

Källa: Natursidan.se

vara med till att öka förståelsen för hur förvaltning av naturområden behöver anpassas till de utmaningar som ett ökat besökstryck innebär.

Detta gäller såväl skyddade områden som natur­ reservat och nationalparker, men även offentliga gröna områden och stadsparker. Mer långsiktigt kommer resultaten från studien också att bidra till forskning för bättre planering av våra friluftsområ­ den samt transport, folkhälsa och tillgång till natur. − Det här är en situation vi inte befunnit oss i tidiga­re och det är därför extra viktigt att ha koll på nya utvecklingar, speciellt de som händer plötsligt och går fort. Kan vi dessutom peka på betydelsen av friluftslivet och naturen, då kanske båda kan kom­ ma få en större roll i framtiden, framför allt inom den kommunala fysiska planeringen, säger Andreas Skriver Hansen.

Källa: Forskning.se HÖSTEN 2020

22-23_Spaning friluftsliv_Hösten 2020.indd 23

23

2020-09-10 10:33

5

BOKTIPSET

HISTORIER OM LIVET OCH DÖDEN

Dödenboken Pia Stalfelt Rabén & Sjögren

»En » rolig och allvarlig bok som kom redan för 20 år sedan, och som sedan dess blivit avstamp till otaliga fantastiska samtal med både små och stora.

Det är djupt tänkvärt och ibland dråpligt på ­samma gång. Med fina bilder och en nyfikenhet på hur olika människor i olika kulturer och tider faktiskt kan tänka och har tänkt kring döden, möter författaren det faktum att allt som lever förr eller senare faktiskt kommer att dö med en fakta, fabulering och medkänsla. De stora frågorna tas på allvar: Vem kan dö? Vad händer när någon dött? Var hamnar man sedan?

Både unga och gamla har funderingar. En bra bok kan sätta ord på våra tankar. I de här historierna är döden inte slutet, utan början på ­något annat. Ibland om och om igen.

Text: Sara Grant

Adjö herr Muffin Ulf Nilsson & Anna-Clara Tidholm Bonnier Carlsen

Liv efter liv Kate Atkinsson Massolit förlag

»Lilla » Ursula föds en februaridag 1910. Snön ligger tjock och läkaren hinner inte i tid. Ursula dör med navelsträngen om halsen. Men hon får en chans till.

I det här livet hinner doktorn fram och hon över­ lever – bara för att kvävas av husets katt några dagar senare. Så får hon en chans till. Och lever lite längre, innan hon drunknar. Men det blir ett liv till, lite längre än det förra.

Så fortsätter det, i en vindlande historia genom 1900-talets England, där Ursula får leva liv efter liv och hinner se mer och mer för varje gång.

Den stora skilsmässan C. S. Lewis Libris förlag

»En » buss med en brokig skara resenärer är på väg från helvetet till himlen, och alla har de hamnat här i olika stadier av det jordiska livet. C.S Lewis bok kom ut första gången 1946, och på ett sätt som är typiskt för honom försöker han reda ut frågan om livet efter detta med liknelser, humor och allvar i en väldig blandning när passagerarna försöker reda upp sina frågeställningar och problem. Vem får följa med på resan? Vem vill följa med? Och vad händer när de kommer fram?

24

VISSTE DU ATT…

»» ... Adjö herr Muffin har översatts till arabiska, kore­ anska, japan­ ska, turkiska, polska och tyska – bland annat.

»Den » belönades med Augustpriset när den kom ut 2002, och den här boken måste redan räknas till en klassiker bland svenska bilderböcker. Marsvi­ net herr Muffin tänker tillbaka på sitt liv. En gång kunde han bära hur många gurkor som helst, men nu är han trött och grå. Ändå har han haft det bra, vilket han också gör en lista över. Men en onsdag får han ont i magen.

Berättelsen om hur det kan vara när ett älskat ­marsvin dör har hjälpt många barn att sätta ord på tankar kring sorg, saknad och det stora slutet.

De sju morden på Evelyn Hardcastle Stuart Turton Modernista förlag

»På » godset Blackheath har tiden hakat upp sig. Släk­ ten Hardcastle samlas till maskeradbal, men kvällen slutar med att dottern Evelyn, nyss hemkommen från Frankrike, mördas. Det är bara det att festkväl­ len upprepar sig, och Evelyn går samma våldsamma öde till mötes gång på gång. Enda sättet att bryta cirkeln är att lösa mordmysteriet. Men hur ska det lyckas, när berättaren Aiden Bishop varje dag föds in i en ny festdeltagares kropp. Vem vill hålla kvar honom i tiden?

HÖSTEN 2020

24_Boktipset_Hösten 2020.indd 24

2020-09-10 10:05

YRKEN I SVENSKA KYRKAN

KYRKOMUSIKER 3 Foto: ALEX GIACOMINI/IKON

DEL

»Inom Svenska kyrkan arbetar många präster, diakoner, kyrko­musiker och församlingspedagoger. Men vad gör en diakon e ­ gent­ligen? Och hur blir man kyrkomusiker? »I en serie artiklar kommer vi nu att få stifta närmare bekantskap med Svenska kyrkans fyra profilyrken: diakon, präst, kyrkomusiker och församlingspedagog.

HÖSTEN 2020

25-27_Yrken BODEN_HÖSTEN 2020.indd 25

25

2020-09-10 13:49

YRKEN I SVENSKA KYRKAN VEM? Julia Magnusson, ­kyrkomusiker:

Att spela orgel är som att o ­ rganisera en hel orkester Text: Johan E Skoglund Foto: Camilla Arvidsson

”

»När » vi träffas har Julia Magnusson nyligen lett en utomhusandakt på ett äldreboende. Kyrkomusiker får nämligen precis som präster och diakoner leda andakter, vilket Julia tycker är väldigt roligt. Men till skillnad från de två tidigare yrkena i vår artikelserie kan du inte se på en person att den är kyrkomusiker.

– Vi får klä oss hur vi vill, men tar givetvis hänsyn till hur folk vill ha det vid olika ceremonier, säger hon.

rgeln har fantastiska O möjligheter att spela allt från Bach till Abba.

26

Julia Magnusson, född och uppvuxen i Pajala, har fått kyrkomusiken med sig i blodet. Hennes mamma var kantor under uppväxten i staden på 1990-talet. På gymnasiet blev det estetisk linje och Julia prövade redan då att leda barnkör i kyrkan. Sedan utbildade hon sig till, och jobbade även som, undersköterska innan hon 2009 började på kantorsutbildningen på

Mellan­sels folkhögskola i mellersta Norrland.

Men annat kom emellan, som man och barn, så det dröjde till 2017 innan hon återupptog sina studier. Förra året fick hon äntligen sin kantorsexamen.

JULIA BOR IDAG i Sävast med sin familj och är kyrkomusiker i Mikaelskyrkan i Hamptjärnmoran och Edefors kyrka i Harads. Förutom alla instrument på jobbet har hon även instrument hemma, som digital orgel och piano.

– Det är skönt att kunna öva hemma om barnen till exempel blir sjuka. Det är en del helgarbete men då kan du istället ta ledigt på vardagar och umgås med familjen.

Och musikerna i de olika kyrkorna hjälps åt och täcker upp för varandra om någon behöver vara ledig.

Som inflyttad Pajalabo känner Julia att besökarna i ”hennes” två kyrkor verkligen har tagit emot henne med öppna armar.

– Min man är från Boden och här vill jag stanna och fortsätta möta alla intressanta människor.

Just mötet med olika människor som hon får sjunga och spela med tycker Julia är det bästa med sitt yrkesval.

Körsång skapar gemenskap och glädje! Att sjunga i kör är både roligt och har positiva hälsoeffekter. I dagens samhälle där stress ofta utgör en hälsofara hjälper körsång till att sänka blodtrycket och stressnivåerna i kroppen.

Utmaningen är att välja rätt repertoar med hänsyn till de olika viljor som ofta finns kring vilken musik som ska sjungas i kyrkan och dess körer. I Harads har man därför två vuxenkörer med olika inriktningar. En seniorkör som sjunger traditionellt och på svenska, medan den andra kören även sjunger lite modernare tongångar med bland annat gospel på engelska.

BÅDE I HARADS och i Hamptjärn-

moran leder Julia också barnkörer, en för 3–6-åringar, och en för 7–12-åringar. De brukar medverka vid gudstjänster och andra evenemang. Mötet med barnen är ett stort glädjeämne i arbetet. Där är

HÖSTEN 2020

25-27_Yrken BODEN_HÖSTEN 2020.indd 26

2020-09-10 13:49

FAKTA OM...

För den som gillar sång och musik är kyrkomusiker ett givet val, tycker Julia Magnusson.

det mycket prestigelös sångglädje, och man får leka fram musiken med barnen. Ytterligare kontakt med olika barngrupper får Julia när skolornas elever besöker kyrkorna, vid exempelvis påsk och jul.

En mycket uppskattad tradition.

I Harads där Migrationsverket har ett boende har både barn- och vuxenkörerna även berikats med medlemmar som har sina rötter i andra länder, vilket är väldigt roligt.

En hel del av kyrkomusiken följer kyrkoåret, och vid exempelvis jul och påsk är musikvalet ofta välkända psalmer och sånger. Inför en gudstjänst hjälps musikern och prästen och andra som ska medverka åt med musikvalet. Men vid bröllop, dop och begravningar vill de inblandade oftast själva vara med och välja musik. Det blir mer och mer vanligt med poplåtar.

– En del har jag inte hört förut, men det mesta går att ordna bara det finns lite framförhållning, säger Julia entusiastiskt.

– Att spela orgel är som att organisera en hel orkester ensam, och

den har fantastiska möjligheter att spela det mesta, allt från Bach till Abba!

JULIA OCH DE övriga kyrkomusi-

kerna i Svenska kyrkan Boden träffas regelbundet för att dryfta gemensamma frågor. Samma sak gäller för arbetslagen i de olika kyrkorna. Om det finns behov kan man få hjälp med själavård. Och vill man vidareutbilda sig finns det fortsättningskurser att gå. Julia har exempelvis läst fristående kurser på musikhögskolan i Piteå.

En annan viktig del av yrket är instrumentvård. Rörverket i orgeln måste stämmas och fläkten till motorn smörjas. Akustiska pianon ska också stämmas och ses efter, men då bokar kyrkomusikern in en utbildad pianostämmare som ser över instrumentet.

På frågan om livet som kyrkomusiker blev som hon hade tänkt sig svarar Julia ett tvärsäkert nej: – Det blev mycket roligare än vad jag någonsin hade kunnat tänka mig! Så gillar du sång och musik är kyrkomusiker ett givet val.

... kantors­ utbildningen på Mellan­sels folkhögskola i mellersta Norrland: »» De studerande kan läsa antingen 2,5 år på heltid eller 5 år på halvfart. »» Innan antagningen görs inträdesprov på orgel, piano, körledning, sång och musikteori.

Sedan läser de musikstuderande dessa ämnen, samt en pastoralteologisk utbildning. »» På Mellansel finns två inriktningar på kantorsutbildningen, afro och klassisk.

Vill du istället bli organist måste du läsa en akademisk utbildning.

Foto: GETTY ­IMAGES

Ett yrke med musikalisk spännvidd »Lockas » du av musikens många uttryck i gudstjänster, konserter, instrument eller sång? Vill du vara ledare i Svenska kyrkans största frivilligverksamhet – körer för stora och små? Är du intresserad av pedagogik och möten med människor i både glädje och sorg?

Gillar du att spela orgel?

Att vara kyrkomusiker är ett spännande yrke med stor musikalisk spännvidd. Det ger möjlighet att undervisa, utforma konserter och musikgudstjänster, och att arbeta med körer och instrumentalmusik.

Som kyrkomusiker förvaltar man ett rikt kulturarv tillsammans med modern, nyskapande musik. Orgeln är kyrkomusikerns främsta uttrycksmedel, men det finns utrymme för en mångfald av musikaliska uttryck.

Att spela i gudstjänster av alla de slag är själva rytmen i en kyrkomusikers uppgifter. Dop, vigslar och begravningar går från dur till moll och innefattar olika musikgenrer. Kontakter med människor i livets alla tänkbara skeden är en del av vardagen.

Kyrkomusiker möter människor i alla åldrar. Som dirigent och körledare kan man arbeta med både de små barnen och med professionella körmedlemmar.

I konfirmandarbetet finns ofta kyrkomusikern med − ungdomskultur och musik hör ihop. Det ger kyrkomusikern ett ansvar och en möjlighet att vara pedagog och ledare samtidigt som man samarbetar med kyrkans anställda och Källa: svenskakyrkan.se frivilliga.

SÅ BLIR DU KYRKOMUSIKER »» För att bli kyrkomusiker

behöver du avlägga Svenska kyrkans kyrkomusikerexamen. Den består av tre delar: fackutbildning i kyrkomusik, stiftsförlagda utbildningsmoment och

pastoralteologisk utbildning för kyrkomusiker.

Läs mer: www.svenskakyrkan.se/ utbildningsinstitutet/ att-bli-kyrkomusiker HÖSTEN 2020

25-27_Yrken BODEN_HÖSTEN 2020.indd 27

27

2020-09-10 13:50

KONFIRMATION PSALMEN Du vet väl om att du är värdefull. Att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull. För ingen annan är som du.

Svensk psalm 791

Varför ska jag konfirmera mig?

Ett minne för livet, menar vissa. Något man inte bör missa, säger andra. Varje år väljer över 30 000 tonåringar att konfirmera sig i Svenska kyrkan.

?

dumma eller konstiga. Du kan fråga om vad du vill.

KONFIRMATIONSGUDSTJÄNSTEN är avslutningen på konfirmandtiden och det är då den faktiska konfirmationen sker. I gudstjänsten bekräftas dopets löfte om att Gud går med dig som är konfirmand vidare genom livet.

Vid konfirmationsgudstjänsten bärs en vit kåpa som du får låna av kyrkan. Kåpan är en symbol för den långa dopklänningen, som nu har blivit lagom lång.

ÅRETS KONFA-ALTERNATIV I BODEN

VILL DU VETA MER?

1

3

tions finns på vår hemsida: svenskakyrkan. se/boden/­ konfirmation

2

4

»» Mer informa-

28

»Ordet » konfirmation betyder bekräftelse och i kyrkan står det för att du hör ihop med Gud genom dopet och att just du är värdefull och viktig. Men du behöver inte vara döpt för att börja i en konfirmandgrupp. Många konfirmander döps under sin konfirmandtid, med föräldrarnas samtycke.

Konfirmationstiden leds av präster, diakoner, pedagoger, musiker och unga ledare från kyrkan, och de är nyfikna på dig och vad du funderar på. Inga frågor eller funderingar om tro eller livet är

Äventyrskonfa. Gillar du äventyr? Fjällvandra, paddla kanot, åka skoter, fiska, testa linbana och andra strapatser? Då är äventyrskonfa något för dig!

Sommarkonfa. På Strömsundshemmet lär vi känna varandra och Gud, vi badar, leker och firar gudstjänst tillsammans i en underbar miljö.

Aktivitetskonfa. Vill du kombinera ditt intresse för gaming, musik, motorer eller sport med konfirmation?

Då ska du välja aktivitetskonfa!

Konfirmation i liten grupp. Passar dig som känner dig hemma i en mindre grupp med regelbundna träffar som anpassas utifrån dina och övriga gruppmedlemmars behov.

HÖSTEN 2020

28-29_Klotterplank_BODEN_HÖSTEN 2020.indd 28

2020-09-10 13:51

visst Måste jag vara på ett efirm kon få att för t sät

ras?

– Nej, vi har alla rätt att vara precis som vi är och d våra komma till kyrkan me ar ing der fun , egna tankar a egn a vår och , gor frå och är. d Gu bilder av vem

Mikael, präst

DIKTEN I en annan tid i en annan värld, inte långt från den här, den öppnar sig inom mig när jag anar vem du är.

Olle Ideström

Varför blev du konfirmandledare?

– Från det första ögonblicket insåg jag att den kyrkliga verksamheten och att vara konfirmandledare var något genuint och äkta. Det fanns ingen oklarhet för mig om att jag skulle bli ledare, och det är ett beslut jag aldrig kommer ångra. Att få ta del av något större än sig själv i en organisation där gemenskap och sammanhållning värderas högt är ovärderligt.

Johan, 3-årsledare

Ska du konfi rmera dig?

– Jag tror det.

Jag vill veta hur de (k ristna) får ihop det. Jag ska ifrågasätta allt de säge r. Emil, 14 år

ktig on en så vi konfirmati mhet? sa rk ve Varför är s a kyrkan sk n och ve a S p v ö a d del ska sagt att vi nfirko r fö – Jesus har är iden errmationst själva und lära. Konfi öjlighet att m en an a n rk mander on och ky vad Gud, tr ar med söka och se i som jobb V . liv as er d i a eras d yd kan bet lja dem på derna får fö , och an er ad rm fi ån n ko ra m g under någ stora s et liv i livsvandrin lp hjä öd och en ationstiden vara ett st blir konfirm ra åg n r ed sig Fö frågor. m de bär m ch något so herde o o g ti rk y ik k sv liv Hans, . et liv av resten

Illustrationer: GETTY IMAGES

firmera Varför valde du att kon en? vux som dig nu nen – För mig var konfirmatio ett och et dop av e tels räf en bek kris är jag att tydliggörande av låta att t sen för rig ald är t ten. De n känner konfirmera sig om ma nas. sak som ot någ är att det andra jag rar nde Därför rekomme föra det. om gen att er åld en i vux Christer, 58 år

Vad har konfirma tionen b för dig? etytt – Konfirm ationen v ar för mig startskott et på en re sa jag fort rande gö far, och på relatione jag fortfa r som rande ha r. Ja känna m ig själv dju g fick lära pare, jag känna vä lärde nner som jag fortfa umgås m rande ed, samt fi ck på ett vis skapa tydligt en perso nlig relati Gud vilke on till t jag inte h a de gjort in konfirma tionen. nan E

rik, 28 år

Foto: ALEX GIACOMINI/IKON HÖSTEN 2020

28-29_Klotterplank_BODEN_HÖSTEN 2020.indd 29

29

2020-09-10 13:51

KYRKOGÅRDAR Varje år genomför de kyrkogårdsansvariga tillsammans med för­ troendevalda i kyrko­ rådet gravsyn på alla kyrko­gårdar.

Foto: JENNY SIGEMAN/IKON

»Årlig » gravsyn

Årlig gravsyn i augusti SÅ GÅR DET TILL

»» Gravrätts­

Foto: ANNA BERGSTRÖM

innehavare till gravar som tydligt inte har skötts på flera år kontaktas brevledes efter gravsynen och tidigare påtalat behov av åtgärd följs upp.

För mer ­information om gravskötsel och gravsyn: Kontakta församlings­ expeditionen på 0921–77 500.

30

Varje år görs en genomgång av alla gravar, en så kallad gravsyn, på Sveriges alla kyrkogårdar.

I Boden utförs gravsynen i augusti. Här kan du läsa mer om vad det är, och varför det görs.

innebär att Svenska kyrkan måste se över samtliga gravar regelbundet, meddela gravrättsinnehavare om åtgärder måste göras, och följa upp att de sedan har gjorts.

»Det » finns många åsikter om gravar. En del ringer till församlingsexpeditionen och klagar på att det ser illa ut på andras gravar. Andra tycker att graven är en privat angelägenhet som ingen annan ska lägga sig i hur den sköts. En del vill ha stilrent och strikt. Andra vill ha mycket prydnader. Vissa tycker att det är för jobbigt känslomässigt att besöka graven. Andra bearbetar sin sorg med att tillbringa mycket tid vid graven.

För att reda ut begreppen för vad som gäller gravskötsel rent lag- och faktamässigt så är huvudmannen för begravningsverksamheten, det vill säga Svenska kyrkan, enligt begravningslagen skyldig att se till begravningsplatsernas skick. Men det är sedan gravrättsinnehavaren som är ansvarig för att sköta graven. Det

GRAVSYNEN UTFÖRS AV kyrkogårds-

ansvariga och förtroendevalda från kyrkorådet. Arbetet med att titta över pastoratets alla sju tusen gravar tar flera dagar, ibland veckor.

Gravsynen består av ett antal punkter som dokumenteras med noteringar, och vid behov foton, som sparas för att kunna följa upp nästa år. Detta för att det inte ska bygga på allmänt tyckande, utan faktiska kriterier som är desamma för alla som har ansvar över en grav.

För att klassas som en mis�skött grav krävs dock flera år utan tillsyn, och att det tydligt syns att ingen har gjort något på graven på väldigt länge.

De gravrättsinnehavare vars gravar anses behöva ses över får en första vänlig uppmaning via brev. Om ingen förändring sker kommer en tydligare påminnelse.

Ett sista skede är att graven kan återtas av kyrkan. ÄVEN GRAVSTENEN ÄR gravrättsin-

nehavarens ansvar att sköta, men kyrkans ansvar är att se till att platsen är säker. Efter en tragisk olycka där ett barn omkom efter att ha fått en gravsten över sig på en kyrkogård i södra Sverige skärptes tillsynen på lutande och lösa gravstenar. På Bodens, Gunnarsbyns och Harads kyrkogårdar kontrolleras gravstenarna regelbundet, och de stenar som anses medföra risk för att falla läggs ner för att ingen ska kunna skadas. Även i dessa fall meddelas gravrättsinnehavaren som är skyldig att se till att stenen dubbas och förankras enligt gällande krav.

VIA BÅDE KYRKAN och privata

aktörer kan du som gravrättsinnehavare få hjälp med plantering och vattning av graven. Gällande gravstenar och dubbning finns stenhuggerier att anlita.

Anna Bergström

HÖSTEN 2020

30-31_Kyrkogårdar/korsord_BODEN_HÖSTEN 2020.indd 30

2020-09-10 13:52

KORSORD UPPKLÄDD UPPPASSARE

DÄR

BLAD- FINNS EN SLINGA BERÖMD RUNSTEN

PROFET

SLAKTMÅNAD

FÖRMAN

TILLRETT

ESKALERAS GER SKANDAL LINDRAD KÖR TILL

ALTERNATIVT

GÅ STELBENT

KUNG I VILL VI HELA JUDA INTE BLI UTSAT- BUNTEN RIKE TA FÖR

EN AV PATRIARKERNA

BRÖDER OCH SYSTRAR

SIN SAKNAR UNIK

JAG OBJEKTIVT SETT

TRAGISK REGENT

!

SKYDD SEDAN 1953 EN ALLMÄN HELGDAG

SOM EN GORILLA

SKARV

SEDELKVINNA

HAR UPPDRAGET ATT BEDRIVA LÖNSAM PERSONTRAFIK

VÄNDER SIG TILL GUD

GRATTIS!

OTÄCKT

KUNDE ZORN

KLUBBA GER DEN SOM SER

SCHAMANER KAPELLMÄSTARGÖRA

TECKEN FÖR SILVER

KÄLLPLATS SKRAPA

FUNGERADE INTE

TECKENSYSTEM

VISAR

HÖSTBLOMMA

DRIVA PÅ

VÄDERSTRECK

Vi gratulerar vinnarna i det senaste korsordet: »» Rune Bergs­ trand i Ubbyn »» Åse Engström på Åkargränd »» Ingrid Bon­ desson Sahlin i Ubbyn

JOULE UNITED STATES TA LÄNGRE KRUBBAT

SLÄPAT SÖDERÖVER

DISKMEDEL

P SA L MEN

"Låt gulna varje blad på kvist, låt falna varje strå; Guds rika nåd, det vet jag visst, den aaaaaaa aa aaaa ."

GJORDE KANSKE KORTOXEN FIRAS I OKTOBER BALJOR

BOK 2003

GÖR SÅ HÄR Sänd in lösningen till: Församlings­expeditionen Strandplan 25 961 34 Boden Vi vill ha ditt svar senast den 26 oktober.

»» De tre först öppnade rätta

lösningarna vinner en present­ check till en kyrklunch. »» Vinnarna får besked per post, och sina namn publicerade i nästa nummer av Kyrkfönstret.

Namn: Adress: Postadress: HÖSTEN 2020

30-31_Kyrkogårdar/korsord_BODEN_HÖSTEN 2020.indd 31

31

2020-09-10 13:52

KRÖNIKA Foto: TAMA66/PIXNIO

Ett komma i historien

O

m jag skulle likna Johannes döparen vid något skrifttecken så skulle jag likna honom vid ett komma. Han var efterlängtad av sina föräldrar, som kommat i en allt för lång mening. Precis som kommat är en del av det som kommer före och efter i meningen, så var han både en del av den gamla profettraditionen och den som banade väg för det nya budskapet.

Han stack även ut så som ett komma gör bland alla bokstäver, men var inte den som skulle vara i fokus, utan det skulle den som kom efter honom vara. Vilket han nöjde sig med, han nöjde sig med att fylla sin roll och leva på sitt vis.

MEN TROTS ATT Johannes döparen mest kan liknas vid ett komma, och inte ett stort A som står i centrum, så har vi i kyrkan firat hans födelsedag i hundratals år.

På sätt och vis känns detta som något som är typiskt kristet, att vända upp och ner på saker och ting. Att inte lyfta fram och fira en profet som kan liknas vid ett

32

”

stort A, utan i stället lyfta fram och fira den profet som kan liknas vid det lilla kommat. Att lyfta fram den profet som annars så lätt skulle kunna tryckas åt sidan.

ohannes d J ­ öparen stack ut så som ett komma gör bland alla bokstäver.

Foto: MIREXA/­ GETTY IMAGES

HÄR ÄR DET en nåd för oss alla att komma ihåg

i en värld, som ständigt säger att vi ska vara något annat – så som smalare, vackrare eller mer framgångsrik. Påtryckningar vilka kan få oss att känna oss själva som små komman, som oviktiga. Att om vi troget vågar vara oss själva, likt kommat Johannes döparen, så är vi nog sådana förebilder som vår Herre skulle lyfta fram som värda att fira.

Erik Ziewersson

HÖSTEN 2020

32_Krönika_BODEN_HÖSTEN 2020.indd 32

2020-09-10 14:01