Issuu

Kyrkfönstret DIN TIDNING FRÅN SVENSKA KYRKAN BODEN NR 2 2020

Samtalet är viktigare än någonsin Tema: Skatter

Kommer vi att vara desamma efter coronakrisen?

Porträttet: Siavosh Derakhti

”Jag var fascinerad av allt jag fick lära mig om den romska och judiska kulturen och historien”

De skatter vi moderna människor samlar på oss tar ofta formen av upplevelser. Inte minst resor. Vad blir den nya statusprylen när vi inte längre kan flyga jorden runt på grund av coronaviruset?

Kommunalråd Claes Nordmark:

Besluten klarnar när jag tränar

ODR SAMHÄLLSINFORMATION

20am3223_omslag_23270.indd 1

2020-05-29 09:35:59

Redaktören har ordet

Joakim Nordlund stämde träff med Victoria Svärd Wärme som i sin roll som häktespräst träffar människor som sitter instängda i stort sett hela dygnet. Victoria ser likheter med det många i riskgrupperna idag tvingas genom leva och ger oss lite råd om hur vi kan hantera den nya vardagen. DET SOM händer nu är emellertid inget nytt. Epidemier och sjukdomar har sedan årtusenden tillbaka format våra samhällen och fört med sig förändringar. Så, vad kommer egentligen att komma ut av covid-19? Kyrkoherde Hans Johansson delar i sin text ”Kommer vi att vara desamma när det här är över?” med sig av sina tankar och förhoppningar inför framtiden och livet efter coronapandemin. Kanske kan det rentav bli bättre i framtiden än i den tid som ligger bakom oss? Allt hänger nog på dig och mig och vad vi gör med de erfarenheter vi bär med oss från den här tiden. Med önskan om en trevlig sommar!

FÖR MÅNGA har utbrottet av covid-19 inne-

CAMILLA ARVIDSSON kommunikatör 0921-775 32 camilla.arvidsson@svenskakyrkan.se

burit en stor omställning. En hel generation av vuxna har tvingats leva isolerade i sina hem på grund av virusets snabba spridning. I nuläget vet ingen heller hur långvarigt det kommer att bli. För en del kommer den här ofrivilliga isoleringen att bli mycket påfrestande. Vad gör det med oss när vi tvingas leva avskilda från de mänskliga kontakter som annars är så viktiga för oss människor?

”Epidemier och sjukdomar har sedan årtusenden tillbaka format våra samhällen och fört med sig förändringar.”

Redaktör: Camilla Arvidsson Adress: KYRKFÖNSTRET, Strandplan 25, 961 34 BODEN Mejladress till redaktören: camilla.arvidsson@svenskakyrkan.se Telefon: 0921-77 532. Upplaga: 13 300 exemplar Foto, förstasida: Mats Engfors/Fotgraphic Webbplats: Svenska kyrkan i Boden: svenskakyrkan.se/boden Ansvarig utgivare: Sara Grant, sara.grant@verbum.se Produktion: Verbum AB Distribution: PostNord Tryck: Stibo Complete 2020

20am3223_ledare_23280.indd 2

Innehåll 3 Intervju: Claes Nordmark 6 Häktesprästen: Samtal viktigare än någonsin 8 Korsord 9 Existens: Pandemin som förändrade allt 12 Tema: Skatter 16 Porträttet: Siavosh Derakhti 20 Ting som bär minnen 22 Frihetsförmedlingen 25 Serie: Yrken i Svenska kyrkan Diakonen 28 Skatterna i din kyrka 30 Livet efter pandemin 32 Lupptäcksfärd – en form av pilgrimsvandrng N VA

ENMÄRK

Trycksak 5041 0004

E T

Kyrkfönstret

ust nu befinner vi oss i en historisk tid och våren 2020 kommer med all säkerhet att för alltid skrivas in i historieböckerna. Så gott som hela världen har ställts på ände och vi påverkas alla, i större eller mindre omfattning, av de konsekvenser som det pågående coronautbrottet har fört med sig, både för den enskilde individen som för samhället i stort. Man brukar ibland säga att i tider av kris prövas ledarskapet. Om det stämmer är en av dem som nu prövas hos oss lokalt Bodens kommunalråd Claes Nordmark. Skribent Anna Bergström har träffat Claes för en öppenhjärtig intervju om hans syn på livet, Boden och så klart – corona. – Jag kände ganska tidigt att det här är allvar och kan bli stort, men jag kände aldrig uppgivenhet eller rädsla, utan en stark kämpaglöd att vi tillsammans ska ta oss igenom det här, säger Claes. Och det är nog faktiskt precis vad befolkningen i Boden, och även Sverige, behöver som allra mest just nu – kämpaglöd, styrka och sammanhållning.

FOTO: RUSLANDASHINSKY/GETTY IMAGES

Nu behöver vi kämpaglöd

EN DEL AV

Juni 2020

2020-05-29 09:36:00

FOTO: PRIVAT

Kommunalråd Claes Nordmark

LAGLEDARE i nöd och lust

Han klev in som kommunalråd i ett Boden med blomstrande näringar och framtidstro. Idag är han en av profilerna som leder oss genom vår lokala del av den globala coronakrisen. Möt kommunalrådet och urbodensaren Claes Nordmark och hans syn på livet, Boden och corona. AV ANNA BERGSTRÖM

Juni 2020

20am3223_lagledar_ei_nod_och_lust_23281.indd 3

”Vi ska vara kloka men inte rädda. På kort sikt måste vi nu anpassa oss till en ny sorts normalitet”, säger kommunalrådet som numera stannar hemma även om han bara är lite förkyld.

2020-05-29 09:36:07

Kommunalråd Claes Nordmark

”Jag kände ganska tidigt att det här är allvar och kan bli stort, men jag kände aldrig uppgivenhet eller rädsla, utan en stark kämpaglöd att vi tillsammans ska ta oss igenom det här.” Kommunalråd Claes Nordmark om coronakrisen

EFTER NÄSTAN halva sitt liv på annat håll i Sverige och världen har Claes Nordmark återvänt till Boden där han, och minst tio generationer Nordmarks före honom, har vuxit upp. Med sig i bagaget hem till Boden tog han erfarenheter både från internatio nella politiska uppdrag i Vitryssland, Irak, Turkiet och Sydamerika, och från arbete i regeringskansliet där han arbetat med flera ministrar. Idrottsbakgrunden och hans tid som kompanibefäl på A8, är andra ingredien ser som vävs samman i den kappsäck av erfarenheter som har format vårt kommunal råd till den ledare han har blivit. Som den idrottare han alltid har varit drar han klara paralleller mellan lagsport och ledarskap. – Jag har alltid hållit på med idrott – fot boll, hockey, innebandy, basket och distans löpning – och lärt mig av min pappa som var idrottslärare att man mår bra av att träna. Många beslut idag klarnar när jag tränar. På ett löpband eller när jag springer i skogen börjar hjärnan tänka i nya perspektiv. Och att leda handlar om lagspel. Det är svårt att vara förtroendevald och få laget att växa och hålla samman om du inte har laget med dig, konstaterar han.

Finna sig själv

Bakom fasaden på det energiska kommunal rådet som tycks hinna vara med nästan över allt, tar snabba och modiga beslut och samti digt tränar flitigt, finns en djupare sida som inte alltid har haft vägen helt klart utstakad. Efter två års universitetsstudier i molekylär biologi vid Uppsala universitet gjorde han halt och omprövade sina val. – Jag fick nog en form av livskris och bör jade fundera på om jag, som hela tiden fått höra och trott att jag var en naturvetare, verkligen ville det. Vad är jag, vem är jag? Jag tror att det är väldigt vanligt att man där efter 20 någon gång på riktigt börja ställa de frågorna. Claes valde att stanna hjulen, genom att först åka till Norge och Nordens största laxfabrik för att jobba. Därefter till Nya Zeeland, Australien och Thailand som back packer. Ensam. – Jag filosoferade både på egen hand och med hjälp av andra och definierade mig själv, tänkte och redde ut mig själv helt enkelt. Det 4

20am3223_lagledar_ei_nod_och_lust_23281.indd 4

gjorde jag både innan, under och efter resan. Väl hemma i Sverige igen och åter i Uppsa la kände han att det var samhällsfrågor som var hans kall. Efter två lektioner i statsvetenskap visste jag att det var rätt.

Politisk karriär

Han blev aktiv i Socialdemokraternas stu dentförbund och i Utrikespolitiska fören ingen. Han arbetade sedan bland annat med internationella frågor vid Socialdemokrater nas partistyrelse och har i den rollen rest och utbildat många runt om i världen. Karriären fortsatte så småningom till regeringskansliet och näringsdepartementet. – Men jag har alltid känt att jag skulle komma hem till Boden igen. Även om jag bodde borta i många år så kändes det som att jag bara arbetspendlade till Stockholm. Under alla åren jag var borta har jag bara missat en enda påsk här hemma och då var jag på resa i Australien. Under ett av besöken som hemvändare i Boden korsades hans väg av en annan utflyt tad bodensare, Sofie, på M/S Bränna. Hon från Norra Svartbyn, han från Södra Svart byn, båda boende i Stockholm. Idag är det sju år sedan de blev ett par. Båda trivdes i Stockholm men saknade sina familjer, livsstilen, naturen, fjällen och kusten i Norrbotten. När frågan från partiet om att kandidera till kommunalrådsposten i Boden kom, blev det puffen de behövde för att flytta hem igen. Idag har de villa på San den och trivs med naturen nära. – Stockholm är fantastiskt på många sätt och det var väldigt kul och intensivt att jobba i regeringskansliet, lära känna den miljön, det politiska spelet och den spännande värl den där. Men det är väldigt skönt att vara hemma igen.

Utmanande tid

Claes tillträdde som kommunalråd i ett Boden med flera starka näringar på fram marsch och stor framtidstro. Och så kom coronakrisen som lamslog hela världen inom loppet av några veckor. I en tid som kommer att gå till världshistorien vilar ett helt annat ansvar på hans axlar än han någonsin kunnat ana.

– Jag kände ganska tidigt att det här är allvar och kan bli stort, men jag kände aldrig uppgivenhet eller rädsla, utan en stark käm paglöd att vi tillsammans ska ta oss igenom det här. Bodens kommun var först i länet med att gå in i stabsläge. Flera kommuner i landet följde efter Boden med att ge alla kommun anställda presentkort för att gynna den loka la handeln. Medan snön fortfarande låg kvar meddelade kommunen att uteserveringarna kan öppna utan avgift. För företagarna ska pades stödpaket och snabb hjälp att få. För att nämna några exempel. – Ska man få folk att hålla samman och få dem med sig måste det backas upp med konkreta handlingar. På längre sikt tänker jag såklart på hur vi ska bli av med viruset, genom flockimmunitet eller vaccin. Jag upp lever en enorm styrka och sammanhållning här i Boden. Bodensarna är av segt virke och klarade vi det dystra 90-talet med sjukhus flytt och nedläggningar av regementen så tar vi oss igenom det här. Vi i Boden är i spetsen

Juni 2020

2020-05-29 09:36:08

FOTO: PRIVAT

”Att leda handlar också om att kunna kommunicera. Lite som i kyrkan - en bra predikan kan vara en upplevelse och en bra predikan sker inte av en slump”, säger Claes Nordmark.

FOTO: PRIVAT

inom många tillväxtområden, det satsas och byggs, men självklart är det en tuff tid just nu. Han pekar på kommunmedborgarnas hälsa och företagens ekonomi, som kräver både eftertanke och kloka beslut från kommunledningen. Men också insatser på mänsklig nivå.

Kyrkans roll

”Bodensarna är av segt virke och klarade vi det dystra 90-talet så tar vi oss igenom det här.” Juni 2020

20am3223_lagledar_ei_nod_och_lust_23281.indd 5

– Det kan bli väldigt ensamt för många nu och där spelar organisationer som kyrkan en väldigt viktig roll och gör många bra saker. Han tillägger att han har gjort ett medvetet val att vara medlem i Svenska kyrkan och haft många givande samtal med kyrkan genom åren. – De bästa samtal jag har haft är med präster. Jag har en egen tro och för mig är världen så mycket mer än fysiska ting. Under flera års tid har han skrivit på en ”halvklar roman”, en thriller, där just en präst har varit en av hans källor till fakta och inspiration till hans fiktiva konspirationshistoria om hur Sveriges försvarsmakt genom

fysiska ingrepp i hjärnan försöker hindra posttraumatisk stress från att kunna uppstå hos svenska soldater som vistas i konfliktområden och krig. – Min morfar var finsk krigsveteran. Han var trasig inombords efter andra världskriget och det har fått mig att fundera mycket. Jag fascineras av det själsliga och vad som formar oss. Varför min morfar mådde som han gjorde, vilket givetvis också har påverkat familjen. Jag kan också uppleva att en del ibland i vårt fantastiska Sverige där vi har det så bra kan känna en meningslöshet och förlora förmågan till tacksamhet när man tar allt för givet. Kanske kan den tuffa tiden som vi går igenom nu med coronaviruset få oss att känna mer tacksamhet för det vi faktiskt har? Jag tycker mig den senaste tiden se en gryende och större omtanke om varandra och jag hoppas att vi kan hålla kvar vid den omtanken och tacksamheten även när coronavirusets tid är förbi. För i slutändan så är allt vi har varandra. 5

2020-05-29 09:36:11

FOTO: PIQSELS.COM

20am3223_hektespresten_23282.indd 6

Juni 2020

2020-05-29 09:47:33

Isolering

Häktesprästen Victoria Svärd Wärme:

” Nu kan ett samtal vara viktigare än någonsin” I sin roll som häktespräst träffar Victoria Svärd Wärme människor som måste sitta inlåsta 23 av dygnets 24 timmar. Vad gör det med oss människor när vi tvingas leva i ofrivillig isolering från varandra? VICTORIA SVÄRD Wärme har varit försam lingspräst i Mariakyrkan i Sävast i två år. Parallellt med det har hon under samma peri od också varit häktespräst på Porsön i Luleå. Det innebär att hon under en halv dag varje vecka träffar de människor som sitter frihets berövade i väntan på rättegång och dom. – Det är en väldigt speciell miljö att vistas i. Bara att komma dit och mötas av stora grin dar, taggtråd och stängsel, säger hon. Hon började som häktespräst något år efter sin prästvigning 2009. När hon lämnade sin tjänst i Luleå för sin nuvarande i Boden fanns ett önskemål från hennes sida om att kunna få fortsätta vara på häktet. – Det är så viktigt att någon får komma in där och vara en lyssnande medmänniska. De samtal som förs där inne faller under den absoluta tystnadsplikten vilken är den strängaste formen av tystnadsplikt som exis terar i Sverige, berättar hon. Sedan fortsätter hon: – Allt som sägs där inne stannar mellan mig, den personen och Gud. Det är en möjlig het för dem att tala om vad som har hänt och hur de mår. Det blir ett sätt att bryta deras isolering och deras ensamhet. Det är den häktades fria val men alla har rätt att träffa en präst ifall de vill det. Sam talen brukar ofta handla om relationer. – Det är så mycket som ställs på sin spets om man frihetsberövas, säger hon.

Vad gör det med en människa att sitta instängd, avskild från de mänskliga kontakter som annars är så viktiga för oss människor?

Juni 2020

20am3223_hektespresten_23282.indd 7

samtalet kunde många gånger vara den enda mänskliga kontakten som den personen hade med någon annan på hela dagen. Då gör ett enda samtal skillnad. I dag har vi många, framförallt äldre, som känner sig extra ensamma på grund av läget i samhället. Ser du några likheter mellan den avskildhet som människorna på ett häkte eller fängelse ställs inför och den isolering som många tvingas till påBildtext grund av pandemin?

– Likheten är ju att det är en ofrivillig isolering som vi bara har ställts inför. Den stora skillnaden är ju att de som sitter hemma i karantän fortfarande kan meddela sig med omvärlden. Den som är frihetsberövad får ju varken ringa eller använda sociala medier. Men det är ju samma på det sättet att man inte kan se och möta andra människor rent fysiskt.

Som häktespräst träffar Victoria Svärd Wärme ofta människor som mår dåligt till följd av ofrivillig isolering.

– Det är lätt att bli nedbruten psykiskt. Jag säger inte citat att alla blir det ”Citat FOTO: JOAKIM NORDLUND för vi är olika rustade för citat.” att klara av det. Men i läng den är det tärande att vara isolerad. Människor är skapade att leva i relation till andra människor, och om den kontakten blir avskuren, så mår vi dåligt. Jag möter otroligt mycket ångest. Vad bör man tänka på som präst och medmänniska när så många nu lever isolerade i sina hem på grund av restriktioner kopplade till viruspandemin?

– Det är viktigt att vi håller liv i våra mänskliga kontakter även om vi inte kan mötas rent fysiskt. Det gäller egentligen alla. Att tänka på vem som sitter helt själv. Nu kan ett samtal och jämna kontakter vara viktigare än någonsin. Många äldre som tillhör risk grupperna har kanske en livskamrat som de nu inte ens får hälsa på. Här kan vi vara en god medmänniska och lyfta telefonluren och höra av oss. Du menar att enda samtal faktiskt kan göra skillnad?

– Ja. Men det behöver inte handla om att träffa någon som sitter frihetsberövad. Jag har ju även varit jourhavande präst. Det

Fyller sociala medier en större och viktigare funktion i dag med tanke på att så många sitter isolerade?

– Det tror jag absolut att det gör. Vi har ett behov av att hålla oss uppdaterade om vad som händer i andra människors liv. Det är bara ytterligare ett sätt att kommunicera på och det är bra. När vi åter kan mötas och träf fas på ett normalt sätt är det däremot viktigt att man inte låter mötena på sociala medier ersätta de vanliga mötena där man träffar en person på riktigt. Vilka råd har du som häktespräst att ge till de människor som lever avskilt som en följd av viruspandemin och som upplever en tristess och kanske också en uppgivenhet?

– Jag skulle vilja ge samma råd som jag ger till de som är frihetsberövade. Att ta varje möjlighet att lämna rummet eller lämna hem met. Även om vi sitter i karantän kan vi ta en promenad. Fysisk aktivitet är bra. Det får oss att må bättre. Det är viktigt att inte bli passiv. JOAKIM NORDLUND

2020-05-29 09:47:36

Korsord

DRÖM

STÄLLT ÅT SIDAN

ÄR JU JUNI

FÖRT OVÄSEN

FALLA PÅ LÄPPEN

AVKOK VÄN FORDON

KAN FOGDE TA I KONFESSION KNAPPNÅLSBLOMMA FÖRR

EN AV VÄRLDENS ÄLDSTA STÄDER

MIRIAMS BROR

BLIR DEN ÄR NÅGOT KAN HAN SOM STÖRRE ÄN GJORDE SOMMARKRICKAN SOLEN FINKAN MÅL MER AKTUELL EN AV MÄNNEN I JUL ÄN I JULI I BOSAMSEGERLAGET VÄLDE TECKEN

HENNES DAG INFALLER I JULI

SLANG FÖR TUSENLAPPAR LYSTRAR VI TILL

HASP UTVALT FOLK

RENRAD TAR SIG TON GÖR KARL OGIFT

KAJA

HÖRS ROSA I HAGEN ELAK

VET VÄL VAR SKÅPET SKA STÅ? PARTIBOKSTAV

LILJEVÄXT

FLÖDE

DECKARMARIA

TING

PORTER

NUNNESLÖJA VISDOMENS GUD I MESOPOTAMIEN ANGE- NYHETSNÄM BYRÅ

DEN SUGER SÄGS DET

FRANK FRANK SES MED AD

P SA L MEN "Skogens grenar glittrar, och aaa aaaaaaaa aaa fåglarna, som kvittrar, sjunger: Gud är god, Gud är god."

RUTIMITT I NERAD OPINION HELGAD

KNUTPUNKT

DEN HÖRDE PETRUS GALA

BÖN KNIPA

KALLADES JONA RESA TILL

BOK 2002

Sänd in lösningen till: FÖRSAMLINGSEXPEDITIONEN, Strandplan 25, 961 34 BODEN senast den 2 augusti. De tre först öppnade rätta lösningarna vinner en presentcheck till en kyrklunch. Vinnarna får besked per post, och sina namn publicerade i nästa nummer av Kyrkfönstret. Namn................................................................................................................................................................................................................................................................. Adress............................................................................................................................................................................................................................................................... Postadress ....................................................................................................................................................................................................................................................... Vi gratulerar vinnarna i det senaste korsordet: Per Andersson på Hermelinsgatan, Aino Lifbom på Antilopvägen och Dan Söderström på Alvägen.

20am3223_korsord_23354.indd 8

2020-05-29 09:35:59

PANDEMIN som förändrade allt Våra händer blir allt narigare och vårt inre uttorkat på mänsklig närkontakt. Coronaviruset har inte bara trängt sig in i drabbade lungor utan smittat av sig på hela samhället. På tankar, känslor och hela existensen. Farsoten har satt ljuset på vår skörhet och rädsla för ovisshet – och omsorg om varandra. AV HANNA WELIN FOTO: GETTY IMAGES

Juni 2020

20am322_corona_och_var_existens_23110.indd 9

2020-05-29 10:22:56

Existens Att leva i ovisshet

”Covid-19 är vare sig ett tredje världskrig eller klimatförändringarnas crescendo. Det är bara ett virus. Och just detta bara och till synes helt meningslösa, är djupt skrämmande för oss.”

åren lyser och grönskan är skir. Sällan har ljuset och kraften i knoppar som brister varit lika hänförande som nu. Tillvaron har legat i coronaskugga sedan i mars, men naturen har haft sin gång. Det känns nästan overkligt. Världen har bommat igen och hela befolkningar satts i karantän. Rymdklädd sjukvårdspersonal kämpar dygnet runt för att rädda liv. Länder slåss om respiratorer och skyddsmasker. Flygplatserna ligger öde. Uppskjutna bröllop och inställda studentfester. Begravningar som måste följas via länk. Konkurser och massuppsägningar. Börsmiljarder försvunna i intet. Det är diagrammens och dödsstatistikens vår. Jämförandet av staplar och tabeller. Tidens gång har slutat att traska på. I stället följer den en kurva som till varje pris inte får bli för brant. När vi får fast vardagsmark under fötterna igen vet vi inte. Vi svävar i ovisshet. Och det är svårt. – Hur vi påverkas av allt som händer vet vi ännu inte. Det här är något helt unikt som inte går att jämföra med något annat. Väldigt många har fått sin tillvaro förändrad och bara det i sig är nog för att väcka stress och oro, säger Elisabet Wasteson, lektor i klinisk psykologi vid Mittuniversitetet. Hon och några kollegor har inlett en studie om hur svenskarnas psykiska hälsa påverkas av epidemin och dess följder. Det är de inte ensamma om. Forskare i hela världen är intresserade av coronatidens verkningar. Redan nu har Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin i Region Stockholm konstaterat att epidemin kan påverka den psykiska hälsan hos många, och att intensivvårdspatienter och vårdpersonal löper risk för posttraumatiskt stressyndrom. – Dessutom vet vi att ekonomiska kriser, att bli av med jobbet eller stressen över att inte kunna betala hyran, inte är bra för det psykiska måendet, säger Elisabet Wasteson. – Men än så länge är mycket höljt i dunkel. FIENDEN ÄR osynlig, men gör sig påmind överallt. Inte minst

i de två meter av tomrum som påbjuds denna luftkramarnas och digitala hjärtanas vår. Social distansering går på tvärs mot mänskliga instinkter och behov. Ändå är det just vad som krävs av oss. Och detta är något alldeles nytt. I kriser ska vi gå samman, kavla upp ärmarna och kämpa sida vid sida, men i stället är det passiv isolering som gäller. Att avstå umgänge är att visa solidaritet. För de flesta är det ingen liten prövning. De sociala relationernas avgörande roll för människans välmående är välkända. Vad gör den frivilligt påtvingade ensamheten med oss? – Många drabbas av social ensamhet när de rent fysiskt inte kan träffa kollegor, skolkamrater, vänner eller släktingar. Det är jobbigt, men samtidigt något som förhållandevis enkelt går att lindra, säger Helena Larsson, sjuksköterska och lärare vid högskolan i Kristianstad, som just disputerat med en avhandling om existentiell ensamhet inom vården.

20am322_corona_och_var_existens_23110.indd 10

Röst- och videosamtal har aldrig betytt så mycket som nu, inte minst för riskgrupper som inte ens bör träffa sina närmaste. För en del äldre tror Helena Larsson att den digitala, sociala livlinan till och med har gjort att det känts mindre ensamt än förut. Barnbarn har insett hur viktigt det är att slå morfar en signal eller bjuda in faster till en spelrunda över Skype. Grannar tar kontakt för att hjälpa till med matinköp och förskolebarn håller konsert på gräsmattan utanför äldreboendet. – Att andra visar omsorg om de äldre, inte bara de egna barnen eller syskonen, betyder väldigt mycket för måendet. Den typen av omsorg ser vi nu runt om i landet, säger Helena Larsson. MED DEN EXISTENTIELLA

och mer djupgående ensamheten och inre oron, är det svårare, menar hon. Den som det är svårt att sätta ord på och sällan pratas högt om. – Vi vet att den existentiella ensamheten ökar under kriser och dramatiska händelser, och när vi inte känner att vi har kontroll, säger Helena Larsson. Vi matas med dödstal och skrämmande berättelser. Och det finns inget vi kan göra. – Svenskar är generellt ett praktiskt folk, men nu är vi i en situation som vi inte kan lösa genom att agera. Vi måste gå från ett görande tillstånd till ett varande. Många av de gamla är redan där, i varandet, så kanske är de bättre rustade än vi yngre. Vi uppmanas vara passiva, och vilka är vi då? Pandemin har ställt saker på sin spets. Varför är vi beredda att skjuta till hundratals miljarder för att rädda människor från covid-19, men låter barn dö i kolera och flyktingar drunkna i Medelhavet? Hur kan det vara en självklarhet att nu offra tillväxt och sänka BNP, när det ansetts omöjligt att göra det för att hindra en klimatkatastrof ? På våra sjukhus ställs vårdpersonal – och vi som samhälle – inför plågsamt svåra val när prioriteringarna hårdnar.

Fienden är osynlig, och det gör oss rädda. Men oron har väckt en motrörelse av omsorg.

Juni 2020

2020-05-29 10:22:58

– Hur ser vi på mänskligt värde? Det är så många etiska frågor nu. Och de finns där i vår vardag och de val vi gör för att skydda varandra. En som inte kan låta bli att nästan slaviskt ta del av nyheter, presskonferenser och debatter, är författaren Maria Küchen. – Jag följer allt, uppmärksamt och hjälplöst. Jag kan ju inte påverka eller förändra det som sker. Covid-19 är vare sig ett tredje världskrig eller klimatförändringarnas crescendo. Det är bara ett virus. Och just detta bara och till synes helt meningslösa, är djupt skrämmande för oss, menar Maria Küchen. Vi vill inte bara ha kontroll över tillvaron, i västvärlden är vi också marinerade i individualism, tron på att vi är unika individer med rätt att styra och forma våra egna liv. Vi har, menar hon, fått lära oss att ett gott liv bygger på våra personliga val, att ålder bara är en siffra och att vi kan träna oss friska. Plötsligt dyker det upp en osynlig liten livsform och reducerar oss till organismer i en biologisk population. – Det här blev särskilt tydligt när 70-plusarna protesterade mot att de skulle behöva hålla sig hemma. De var ju så friska, pigga och alerta. Men viruset tar inte hänsyn till att 70 är det nya 50. Våra kroppar är de åldrande organismer de är. I någon mån går vi kanske alla igenom en sorts identitetskris, menar Maria Küchen. Pandemin har visat hur tillvaron kan förändras i ett nafs, något som de flesta som är födda här i landet förskonats från att erfara. – Jag tror också att det slumpartade har varit svårt att hantera. Att några råkade vara på den där festen och blev smittade eller hade sportlov en vecka senare när smittan kommit igång i Italien. Att det inte finns någon att skylla på. Det bara är som det är. Vissa drabbas, andra inte. Livet är orättvist. Men även om slumpen spelar roll för vem som smittas och Juni 2020

20am322_corona_och_var_existens_23110.indd 11

insjuknar, löper vissa högre risk. Riskgrupper, vårdpersonal med bristande skyddsutrustning och, som så ofta, de mindre priviligierade. Alla kan inte jobba hemifrån eller undvika kollektivtrafik. Statistiskt sett har den fattigaste delen av befolkningen redan sämre fysisk och psykisk hälsa. Och de som har osäkra anställningsvillkor är de första att förlora jobbet. Vi sitter måhända i samma båt, men med olika bagage och utrustning. SAMTIDIGT HAR coronapandemin visat att vi är beredda att

göra stora uppoffringar för att skydda de äldre och sköra – att rädda liv är viktigare än vinstmaximering. Många har fått tid att reflektera över världen så som den var i februari, vart den nu är på väg och vad som egentligen är av värde. – Är verkligen välfärdssektorn tärande? Är konsumtionssamhället nödvändigt? En rad existentiella frågor har dykt upp och jag tror att det finns en möjlighet i det här. Att vi får andra perspektiv. Det säger Margareta Kristensson, professor emeritus vid institutionen för hälsa, vård och omsorg vid Linköpings universitet, som ingår i en forskargrupp som ska studera pandemins verkningar på allt från hälsa till brottslighet. – Vi ser en motrörelse i samhället av omsorg, engagemang och tillit. Det skapas grupper som syr virusskydd och handlar åt de äldre. Det skickas blommor och roliga filmer. Människor går samman och visar att de bryr sig om varandra. Det är fantastiskt. Hon tvekar en kort sekund. – Det kan låta naivt, men jag hoppas och tror att vi börjar reflektera över andra sätt att leva. För vissa grupper i samhället krävs mer än någonsin. Men för många andra har tempot gått ner. Det är ett undantagstillstånd utan slutdatum, fyllt av osäkerhet. Men det kan också ses som ett andrum. Den polska författaren och Nobelpristagaren Olga Tokarczuk reflekterade i en text i DN i april: ”Är det möjligen inte så att vi har återvänt till livets normala rytm? Att det inte är viruset som är en störning av normen, utan precis tvärtom – att den där hektiska världen före viruset var onormal?” Oavsett om vi håller med eller inte, är det här en vår då fler har tid att fundera över saken. – När vi inte lever i det vardagliga bruset kan det vara lättare att ta vara på våra andra existentiella dimensioner, som inte handlar om att göra utan om att vara. Lyssna på musik och gå ut i naturen, precis som vi har sett att människor också gör, säger Helena Larsson. – Det, liksom att ha en tro, hjälper och lindrar den existentiella ensamheten. Maria Küchen berättar att hon försöker finna ett slags sinnesro i ovissheten. – Det finns något mycket skrämmande i att inte veta och inte kunna påverka, men om man försonas med ovissheten ger den också vila. Det blir som det blir. Jag kan släppa det. 11

2020-05-29 10:22:59

TEMA: SKATTER De skatter vi moderna människor samlar på oss tar ofta formen av upplevelser. Inte minst resor. Vad blir den nya statusprylen när vi inte längre kan flyga jorden runt? Kanske kommer coronaviruset lära oss att det verkligt värdefulla finns i relationerna till varandra.

Flest prylar när den dör vinner, sägs det ibland om den som söker materiell status. Nu jagar vi också upplevelser – efter listor med allt vi vill hinna innan vi dör. Vi fortsätter samla skatter på jorden, bara formerna förändras.

Prestation ger statuspoäng AV MATS KARLSSON ILLUSTRATION: ANNA GUNNESTRÖM DET KALLAS ”bucketlist”, en lista över sådant som man ska

göra innan man trillar av pinn – eller ”kick the bucket” på engelska. De är vanligast på sociala medier, där det ibland kommer inlägg som ”Yes, nu har jag klarat en punkt till på min bucketlist!” intill en bild med personen på toppen av Kebnekaise. Det har också blivit en genre i bokbranschen, en störtflod utlöst av boken 101 saker du ska göra innan du dör från 2005. Den har fått efterföljare som 1001 golfhål du måste spela innan du dör. Tidningsrubriken ”30 saker du måste ha på din bucketlist inför sommarlovet” innehåller också ett av de

20am322_tema_skatter_22266.indd 12

magiska orden ”ska” och ”måste”. En bucketlist kan uppfattas som att man gör livet till ett dataspel, som Pokemon Go – man måste besöka vissa platser, utföra bedrifter och samla så mycket poäng som möjligt. Men en sådan lista behöver inte enbart vara till ondo, anser psykologen Fredrik Sandin. – Det beror på vad man jagar, det kan finnas många fördelar med att sätta upp mål. Det kan hjälpa dig att ta steg på vägen mot något du vill uppnå, som hjälper dig att leva ett bättre liv. Men jagar man bara materiella statusmarkörer finns det en risk att det blir ytterligare en stressfaktor än att du utvecklas som person, säger han. Den generation som växte upp efter andra världskriget har fått uppleva ett ekonomiskt uppsving utan motstycke i svensk

Juni 2020

2020-05-29 10:23:06

historia. För många av dem blev det viktigt att deras barn skulle ”bli något”, det vill säga läkare, ingenjör eller ekonom. Många ville visa sitt välstånd med en fin villa och ny bil varje år. I dag är det upplevelser som visas upp – vid sidan av ett oklanderligt hem, som fortfarande är viktigt. Det är status att visa upp bilder från resmål. Inte från fjärran stränder som föräldrarna for till för att koppla av, utan från berg som bestigits, forsar som har ränts eller långlopp som sprungits. I stället för att skaffa sig ett statusyrke, presterar man genom att klara självförverkligande utmaningar. Ju större utmaning, desto högre poäng i sociala medier. Men nu som då finns ett aber: Oavsett hur stora skatter vi samlar blir vi sällan nöjda. Juni 2020

20am322_tema_skatter_22266.indd 13

– Lyckoforskningen visar att en ny bil eller en större lägenhet ger en ganska kortvarig boost av välbefinnandet. Ganska snart är man tillbaka på samma grundnivå igen. Därmed inte sagt att det är fel att skaffa ny bil eller nytt boende, men det är ganska ytligt att tro att det är vägen till lycka, säger Fredrik Sandin. SKILLNADEN MELLAN i dag och förr är att sociala medier ger oss närmast oändliga möjligheter att jämföra oss med varann. Många följer influencers som talar om vilka saker och upplevelser som vi ”måste” skaffa oss. – Det är viktigt att skilja på interna och externa motivationsfaktorer. De externa är sådant vi kan ta på, köpa. De interna kan vara att bli en bättre förälder, att våga be chefen

FORTS.

2020-05-29 10:23:08

Tema Skatter

”Forskning visar att hjärnans lyckocentrum stimuleras mer när man ställer upp för andra än om man gör något för sig själv.”

om högre lön, att prata inför en grupp, att bli mer känslomäs sigt öppen. Sådana mål kan man också sätta, tipsar Fredrik Sandin. Han hjälper bland annat människor som har prestations inriktade jobb, och ibland försöker prestera lika mycket på sin fritid, att sakta ned. Ett sätt är att visa sig själv medkänsla, att ge sig själv råd man skulle ge en stressad vän: ”Strunt i det, sätt dig och ta en kopp te”. Att acceptera sig själv och fokusera på det som är viktigt i livet. DEN SOM fortsätter överprestera riskerar att till sist gå in

i väggen. Då blir listorna annorlunda. Journalisten Tanja Dyreland drabbades av stroke efter år av stress. Hon saktade ned, blev mindfulnesscoach och gjorde en ny ”bucketlist”. En av punkterna var att tomglo, att stanna upp och bara glo på ingenting några minuter. Att för en stund släppa fokus. Att tillbringa mer tid med sina barn och sin familj skulle också kunna vara en punkt på en bucketlist. Inte så flashigt att visa upp i sociala medier, men bättre för både det egna och omgivningens välbefinnande. Just det är en av de vanligaste sakerna människor ångrar på sin dödsbädd: att de inte tillbringade mer tid med sina barn och närmaste. Detta enligt boken Top five regrets of the dying från 2012, av sjuksköterskan Bronnie Ware som jobbade inom palliativ vård. Många ångrar också att de jobbat för mycket och att de inte varit tillräckligt sanna mot sig själva. Att man inte tjänat mer pengar, skaffat mer prylar eller varit med om tillräckligt häfti ga upplevelser tillhör däremot inte topp fem. Upplevelser är inte av ondo, så länge de inte går ut över vik tigare saker. I stället för att jaga spektakulära upplevelser att pricka av på en lista kan målet vara att tillbringa mer tid med barnen, och på köpet uppleva saker tillsammans.

bok Lyckans verktyg. Skälet är att vi vänjer oss vid nya omständigheter och faller tillbaka till en grundnivå. Hela 50 procent av vår upplevda lycka beror på generna, bara 10 procent på omständigheter kring oss. Resterande 40 procent beror på medvetna hand lingar och val vi gör. Något vi kan välja enligt Lyubomirsky är att göra fler goda gärningar (det räcker inte att vara snäll i största allmänhet), vilket ger oss energi och på sikt förändrar vår självuppskatt ning. Att vårda nära relationer ger en robustare lycka, inte snabba kickar som vi vänjer oss vid och tröttnar på. Att lära sig förlåta och ta hand om kropp och själ, är två andra råd hon ger. Och att sätta upp rimliga mål, som är ens egna och meningsfulla. Aktiva mål bör inte fokusera på en prestation, utan sådant som sätter igång en process: att gå med i en för ening, att börja ge blod, att lära sig mer om konst. Det innebär nya utmaningar men ger oss också positiva erfarenheter som stimulerar oss att gå vidare.

Prylar, pengar och prestationer ger ett kort rus, men allt känns snabbt som vanligt igen. FOTO: NASTCO/ GETTY IMAGES

PSYKOLOGEN OCH författaren Alf B Svensson, som föreläser om familjeliv och relationer, jämför den moderna lyckoforsk ningens rön med kristen etik: – Det viktigaste är att man vårdar sina relationer, särskilt dem inom familjen. Att älska sin nästa som sig själv, det är något man får jobba med hela livet. Forskning visar DET HAR sagts i minst två tusen år, och det är att hjärnans lyckocentrum stimuleras mer när fortfarande rykande aktuellt: ”Samla inte man ställer upp för andra än om man gör skatter här på jorden, där mal och mask något för sig själv. I stället för att sätta upp en bucketlist förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. kan man tänka på vad man skulle vilja Samla skatter i himlen, där varken mal bli hågkommen för efter sin död, av sin eller mask förstör och inga tjuvar bry äkta hälft, sina barn och sina arbets ter sig in”, säger Jesus i Matteusevan ... som ger varaktig lycka: kamrater, tipsar han. Har man för geliet. Relationer – att ta hand om våra nära verkligat sina drömmar men försakat Prylar, pengar och prestationer ger ger robust glädje familjen har man inte prioriterat rätt. kickar, men de är i allmänhet kort Goda gärningar – att göra något – Man kan visst ha en lista, bara man variga och vi triggas att hela tiden att konkret för andra sätter upp mål som är meningsfulla, söka mer. Ingen blir i det långa loppet Mål som kan nås – utmaningar inte bara sådant som är roligt. Man kan lyckligare av att förändra sina levnads som peppar och stimulerar inte söka lyckan, den uppstår som en bief omständigheter, visar ”ett imponerande fekt av att man reflekterar över sitt liv och stort forskningsmaterial”, skriver den ame gör något meningsfullt, säger Alf B Svensson. rikanska psykologen Sonja Lyubomirsky i sin

TRE SAKER

20am322_tema_skatter_22266.indd 14

Juni 2020

2020-05-29 10:23:09

FOTO: GETTY IMAGES

Skattletarnas otroliga fynd Böcker och filmer är fulla av dem – hemliga skatter som gömts av pirater eller människor på flykt. Skeppsvrak på havets botten med skattkistor i lasten, eller sjörövarskatter på pyttesmå öar dit bara en mystisk karta visar vägen. Men de finns på riktigt också. Än i dag händer det att människor snubblar över rikedomar som varit försvunna i hundratals år. AV SARA GRANT

FOTO: MOSTPHOTOS

FOTO: GETTY IMAGES

Moskén i hamnstaden Caesarea i Israel.

Metalldetektor – god hjälp vid skattletande.

Lämningar av Sandby borg på Öland.

Mynt i hamnen

Gemensamt offer

Kvarglömd slant

År 2015 hittades ett par tusen guldmynt, minst tusen år gamla, i den gamla hamnen Caesarea mellan Haifa och Tel Aviv i Israel. Sportdykarna som hittade skatten trodde det var leksaker först, men experter kunde konstatera att de var från Fatimidynastin, som styrde i Mellanöstern åren 909–1117. Förmodligen kommer de från ett fartyg som var på väg hem efter att ha tagit upp skatt i riket.

England är fullt av amatörskattletare, och ibland gör de verkliga fynd. Dave Crisp sökte av ett fält i Somerset med metalldetektor år 2010 när den plötsligt gav utslag. Han grävde och fick syn på en lerkruka och under den ett litet mynt. Arkeologer fick gräva vidare och fick fram 52 000 mynt från 200-talet, som vägde 160 kilo tillsammans. Forskarna tror att krukan och mynten är ett offer till gudarna som ett helt samhälle gått ihop om.

För 1 600 år sedan inträffade en massaker på Sandby borg på Öland. Gärningsmännen stal allt de kunde komma över, men missade uppenbarligen en del. Sommaren 2014 hittades ett guldmynt nere i ett stolphål, en så kallad solidus, som var den lön som romerska staten betalade ut till de som tjänstgjorde som legosoldater på 400- och 500-talen.

FOTO: GETTY IMAGES

Shree Padmanabhaswamy-templet i Indien.

Guldtackor kan ha olika vikt och storlek.

Vikingaskatten hittades utanför Harrogate.

Heliga diamanter

Guld på toaletten

Silver från vikingar

Shree Padmanabhaswamy-templet i Trivandrum, Indien, byggdes på 1500-talet. År 2011 bestämde sig myndigheterna i staden för att inventera vad som fanns i de många hemliga kamrarna i den stora byggnaden. I ett rum hittades en skatt värd flera miljarder: guldhalsband, guldrep, antikviteter i silver och hela säckar fulla med diamanter.

De indiska städarna trodde knappt sina ögon när de öppnade säckarna som lämnats kvar på toaletten på ett plan som landat i Kolkata år 2013 – där låg 24 guldtackor. De vägde omkring ett kilo styck och värdet var närmare 8 miljoner kronor. Hur guldet hamnat på toan har ingen helt rett ut.

David Whelan och sonen Andrew är två andra engelska skattletare som faktiskt hittat en gömd förmögenhet. Sommaren 2007 hittade de en hel vikingaskatt i silver – 617 silvermynt och 65 andra föremål. Skatten har daterats till 900-talet, och innehållet kommer från England, Frankrike, Tyskland och även Asien.

Juni 2020

20am322_paheng_skatter_22269.indd 15

2020-05-29 10:23:14

De två bästa vännerna under uppväxten var en judisk och en romsk kille. Siavosh fascinerades djupt av båda kulturerna.

20am322_portrett_siavosh_derakhti_22267.indd 16

2020-05-29 10:22:58

Porträttet Siavosh Derakhti

Siavosh Derakhti, social entreprenör:

Det var unikt att engagera sig för en annan folkgrupp Han är stolt över allt han åstadkommit, men framgången har haft sitt pris. Siavosh Derakhti var killen som sågs som omöjlig i skolan, men lyckades vända allt. Drivkraften har varit att få unga att se allas lika värde, tvärs över olikheter och gränser. Det arbetet tar aldrig slut. AV HANNA WELIN FOTO: JOI GRINDE HAN ÄR hyllad och mångfaldigt prisad, men har också fått ta emot hat och hot. I snart tio år har den unga malmöiten Siavosh Derakhti kämpat mot antisemitism, antiziganism, islamofobi och intolerans i alla dess former. – Det är så mycket vi mot dem i dag. Inte bara svenskar och invandrare utan turkar mot kurder, sunni mot shia, muslimer mot homosexuella. Och all antisemitism och allt hat mot svarta. Det säger Siavosh Derakhti, som 2010 startade föreningen Unga mot antisemitism och främlingsfientlighet, UMFA, fast då under namnet Unga muslimer mot antisemitism. Vägen dit var inte självklar. Siavosh, killen som tidigare hade varit nära att sumpa skolan, som varit aggressiv och ansetts omöjlig, arrangerade en klassresa till Auschwitz under sitt sista år på gymnasiet. Efter att ha sett hur judar hotats och trakasserats hemma i Malmö, bestämde han sig för att se till att

Juni 2020

20am322_portrett_siavosh_derakhti_22267.indd 17

”Jag var fascinerad av allt jag fick lära mig om den romska och judiska kulturen och historien. Så när jag hörde hatiska kommentarer om judar visste jag vad det handlade om.” fler ungdomar fick göra samma resa. – Jag var den första unga personen som engagerade mig för en annan folkgrupp. Det låter ego, men då var det unikt. Nu står han mitt i ett hav av kartonger. Föreningen ska flytta till en mindre lokal i Västra

hamnen. I lådorna trängs papper och kontorsprylar med en lång rad priser, diplom och tidningsartiklar, Siavosh har ett imponerande antal. Han har tilldelats Raul Wallenbergpriset och utsetts till en av världens trettio mest inflytelserika personer under trettio av Forbes. 2013, när USA:s dåvarande president Barack Obama var på Sverigebesök, bad han om ett personligt möte med en enda person: Siavosh Derakhti. Han är stolt, men engagemanget och uppmärksamheten har också haft ett pris. – I flera år var det mycket glitter och glamour. Men jag var ung och allt gick så snabbt att jag tappade bort mig själv på vägen. Jag har växt upp i en machokultur där du inte får visa dig svag. Det fanns så mycket i mig som jag inte visade utåt och ibland vaknade jag upp på natten och bara grät. I dag, efter säkert femtio terapitimmar, mår jag bättre. FORTS.

2020-05-29 10:22:59

Porträttet Siavosh Derakhti

Siavosh fick ta emot det första Raoul Wallenberg-priset 2013, för att ha grundat Unga mot antisemitism och främlingsfientlighet.

Samtidigt som han stod i strålkastarljuset möttes han också av hat, särskilt på hemma plan. Gamla kompisar vände sig emot honom. Han tar fram telefonen och visar upp inlägg där han kallas för en smutsig råtta och ”äcklig sionist”. Ett av dem är ett direkt dödshot. – Vissa har jag konfronterat direkt på stan när jag mött dem. Men det är klart att det varit jobbigt, det är ju människor jag delat tallrik med. STARTPUNKTEN FÖR Siavoshs egen resa var

egentligen varken besöket i Auschwitz eller antisemitismen han blev vittne till. Den bör jade med vänskap. Muslimen ”Sia” växte upp med två kompisar – den ena jude, den andra rom – och de tre var som bröder. – Jag identifierade mig med dem och var fascinerad av allt jag fick lära mig om den romska och judiska kulturen och historien. Så när jag hörde hatiska kommentarer om judar visste jag vad det handlade om. Det är det långt ifrån alla ungdomar som gör. Antisemitismen, men även antiziganis men, är i dag spridd, menar han, inte minst i högerextrema grupper och bland personer med rötter i Mellanöstern. – De kommer från diktaturer och länder med många islamister där du ska hata Israel och USA. De blir matade med myter och kon

20am322_portrett_siavosh_derakhti_22267.indd 18

En resa till Auschwitz förändrade allt. Men egentligen hade Siavosh egen resa börjat långt tidigare.

– Alla som har flytt från ett helvete har ju kommit hit för att Sverige är en demokrati. Precis som mina föräldrar KOMPISEN FRÅN upp som var helt traumatise ..., unga mot antisemitism växten, han som är jude, rade. Då måste vi också & främlingsfientlighet, jobbar aktivt är stolt över Siavoshs respektera varandra. genom skolbesök, föreläsningar En av föreningens vik arbete. Men själv vågar och utbildningar av unga. De som tigaste åtaganden är att han inte vara öppen med rekryteras som ambassadörer varje år utbilda ett stort sin tillhörighet. Det är hör ofta själva till utsatta gäng ungdomar, som däref han inte ensam om. grupper. – Många judar i Malmö ter blir ambassadörer för för eningen och dess budskap. De och Sverige känner sig otrygga rekryterar medvetet unga från helt och judiska församlingen har stora olika områden i stan, som naturligt inte problem med hot, trakasserier och ska degörelse. möts, med olika bakgrund, läggning, religi I en globaliserad värld, med krig och sto on, kultur och politisk åskådning. Under ett ra flyktingströmmar, är också konflikterna år får de stötas och blötas mot varandra. De gränsöverskridande. Den som flytt till Sverige utbildas i historia och konflikthantering, lär kan hamna i samma trappuppgång som någon sig samarbeta och diskutera, får besök av från motståndarsidan. Konfliktytor, intole talare och gör studieresor. Den längsta går rans och rasism måste därför både fångas upp till ett av nazisternas koncentrationsläger hos befolkningen i stort och hos dem som eller, som förra året, till Srebrenica i Bosnien kommer nya till landet, menar han. där de bland annat träffade mödrar till några spirationsteorier och ser dess utom alla judar som ansvari ga för Israels politik.

UMAF...

”Mest av allt är jag trött på den politiska sandlådenivån. Visst behövs det hårdare lagar, men det är bara en del av lösningen. Det riktiga arbetet måste byggas underifrån.” Juni 2020

2020-05-29 10:23:01

Siavosh är tacksam för alla priser och utmärkelser, men medger att det gick för fort ett tag.

av dem som mördades i de jugoslaviska folk morden. – Att grannar kunde ge sig på varandra på grund av etnicitet, och så nära i tiden, fick dem att tänka att det skulle kunna hända igen, om vi inte jobbar aktivt emot. DEN SENASTE tiden har det varit tufft att

vara Malmöbo, säger han. Det råa våldet, avrättningarna på öppen gata, skrämmer långt ned i själen. Samtidigt är han, liksom så många andra i stan, trött på slentrianbilden av Malmö som den livsfarliga gangster staden. – Men mest av allt är jag trött på den poli tiska sandlådenivån. Visst behövs det hårdare lagar, men det är bara en del av lösningen. Det riktiga arbetet måste byggas underifrån. För det krävs långsiktiga resurser och före byggande insatser. – Barn och ungdomar måste bli sedda och supportade. Han tar sig själv som exempel. Det var först när han fick en lärare som uppmärksam made honom på allt det där som fanns bakom hans jargong och bråkiga attityd, som Siavosh började tro på sig själv och sin förmåga. I dag håller han långsamt på att minska sin egen betydelse i föreningen UMAF. En av anledningarna är att han inte längre orkar Juni 2020

20am322_portrett_siavosh_derakhti_22267.indd 19

Arbetet mot antisemitism är viktigt, men nu vill Siavosh att även romerna bli sedda.

Siavosh Derakhti Ålder: 28 Bor: Malmö Familj: Flickvän, de är förlovade. Föräldrar, syskon och två hundar. Gör: Social entreprenör och föreläsare. Driver den politiskt och religiöst obundna föreningen Unga mot antisemitism och främlingsfientlighet.

fara land och rike runt och föreläsa. Med en blinkning, men samtidigt ett allvar i rösten, förklarar han att han är utled på att vara den lyckade invandrarkillen som ska komma med inspiration och snabba lösningar. – Alla klappar mig på axeln. Men jag vill inte ha den rollen längre. Siavosh är en social entreprenör med ett stort kontaktnät och en lång rad framtida idéer att förverkliga. Men i minst tre år till har han lovat att fortsätta arbetet i Malmö. För att det behövs. Men till skillnad från 2010 görs det åtminstone en hel del i dag, konsta terar han. Malmö stad ska just dra igång en stor satsning mot antisemitism tillsammans med Judiska församlingen och sedan flera år driver rabbinen och en av stadens imamer dialogprojektet Amanah. – Nu hoppas jag att även romerna ska få mer stöd. Det får de knappt i dag. Kunskapen om den nationella minoritets gruppen är alldeles för låg, menar han. – Vi måste börja på gräsrotsnivå, alltså i skolorna, med undervisning om romernas historia i Sverige och en fördjupning om allt som Europas romer tvingats gå igenom före, under och efter andra världskriget. För nyckeln till förändring är, som alltid, kunskap, understryker han. Och mänskliga möten. 19

2020-05-29 10:23:03

Bok Föremålen berättar

”Sakerna är viktiga för våra identiteter” De miste allt, deras värld utplånades under kriget. Varje sak som påminner dem om förlusten är därför laddad av saknad men också varma minnen. Minsta ting från tiden kan bära en skatt för Dina och Jovan Rajs. EN PAPPERSLAPP. Något vi har i fickan och

kastar bort när vi inte längre behöver den för minnet. En golvplatta. Som vi trampar på utan att ägna den minsta uppmärksamhet. Men de kan också bära minnen av människor, platser, händelser – skärvor av en utplånad värld. Dina och Jovan Rajs överlevde båda Förintelsen. Jovan miste hela sin familj och Dina förlorade sin barndom då hon levde med falska id-handlingar i ett främmande land. Det är upplevelser som bara kan förstås av dem som varit med, minnen som etsats fast, saknad som alltid finns kvar. – Vår svenska svärson träffar sin släkt en gång om året – över hundra personer! Vi har ingen. De vi har lever bara i oss. Vi älskar våra släktingar som inte längre finns, säger Dina Rajs. Historier bleknar, människor glider med tiden in i den stora glömskan. Men finns minsta lilla sak att fästa minnen på kan även de som för länge sedan försvunnit bevaras. Därför har Dina och Jovan blivit samlare. – Kastar jag bort saker, så kastar jag också bort tiden, säger Jovan.

BÅDA FÖDDES i norra Jugoslavien före andra

världskriget, Jovan i staden Petrovgrad och Dina i staden Ruma. 1941 invaderade Nazityskland med allierade landet och började genast avrätta och deportera judar. Jovan var åtta år när hela hans familj fördes bort: pappa Hugo, mamma Enci, brodern Djurica, morfar, mormor och hennes systrar, Jovans mostrar

20am322_ting_som_ber_minnen_22270.indd 20

och fastrar, farfar och farbröder. Alla. Jovan hade av sin mamma lämnats över till en moster i Belgrad som var gift med en kristen man och därmed hade ett visst skydd. Men de vågade inte hålla Jovan i den naziockuperade staden utan skickade honom till Szeged i Ungern. Två år senare intogs staden och judarna fördes iväg, i Jovans fall till slavarbete och sedan koncentrationslägren Bergen-Belsen och Theresienstadt, där han fritogs vid krigsslutet. Dinas närmaste familj hade turen att klara sig med livet i behåll, men splittrades. Pappa Miša togs till fånga och sattes som jugoslavisk reservofficer i krigsfångeläger i stället för utrotningsläger. Mamma Lea, farmor, farfar och treåriga Dina varnades av en tysk officer om att stadens judar skulle dödas och hann fly till ungerskockuperade Novi Sad. Där togs Dina om hand av en moster medan mamma och farföräldrarna for till Budapest för att se om det fanns bättre chanser där. Dina, mostern och morbrodern klarade sig med nöd och näppe undan razzior och Dina återförenades med mamma i Budapest. Där stannade de till krigsslutet, och kunde återvända till Novi Sad som befriats av Röda armén. Dit kom också pappa, märkt av sin fångenskap – men vid liv. MINNENA LÄMNAR aldrig Dina och Jovan.

Ändå är tingen viktiga, de saker som de fått med sig på flykt under krigsåren eller återvänt för att hitta. De gifte sig 1958 och bosatte

Ting som bär våra minnen – en berättelse om överlevnad Dina och Jovan Rajs

Bonnier Fakta, 2020

sig i Belgrad, för att tio år senare flytta till Sverige. Nu finns alla skärvor i deras hem, de föremål som utgör deras fysiska påminnelser om allt. – Sakerna är viktiga för våra identiteter. Ju fler vi hittar, desto fler luckor fylls i våra liv. Jag är lycklig för golvplattan från mitt barndomshem, jag tittar på den varje dag. I den staden hade jag kunnat leva, och sen studerat i Belgrad. Jovan också, säger Dina. Den trekantiga biten i tegelröd sten hämtade Dina till Sverige när hon 2003 för första gången efter kriget besökte hemstaden Ruma. Familjens hus fanns kvar, men var tomt och förfallet. Altangolvet var sprucket, och Dina plockade upp en bit som hon tog med sig. Det är nu allt som finns kvar av barndomshemmet. På Jovans papperslapp stod namn och adress till en man som skulle hjälpa hans tant Irma att fly, och som Jovan skulle söka upp. Men moster Irma fick inte hjälp utan fördes bort för att aldrig återvända. Trots sveket och tragedin har Jovan sparat lappen, som minner om att hon har existerat och vem hon var. Om dessa och 27 andra föremål berättar paret i den i vintras utkomna boken Ting som bär våra minnen. Var för sig har de tidigare skrivit flera böcker, men denna skrev de tillsammans. Den är resultatet av frågor de fått av elever i samband med föreläsningar i skolor: ”Dina, har du din docka kvar?” eller ”Jovan, har du sparat din gamla ryggsäck?” Allt sedan de blev pensionärer har Dina och Jovan Rajs rest runt och berättar om sina minnen i skolor. Det viktiga är inte bara att vittna om Förintelsen, utan även att berättelserna om flykt och förföljelse är allmängiltiga. Under skolträffarna och den frågestund de avslutar med brukar de tala om ryggsäckar, i form av minnen och trauman som människor bär på. Genom att få berätta, lämna över sin historia till andra och bli lyssnad på kan den som bär tunga trauman få hjälp att läka.

Juni 2020

2020-05-29 10:23:05

Sedan de blev pensionärer reser Jovan och Dina Rajs runt i skolor och berättar om sina erfarenheter av Förintelsen. ”Vi berättar inte det här för att någon ska tycka synd om oss, utan för att ge perspektiv.”

Alla har ryggsäckar, men vissa är tyngre än andras. Många bärs av dem som kommer till Sverige i dag, 50 år efter Jovan och Dina Rajs, på flykt undan krig och förföljelse. Judar har inte ensamrätt på lidande, betonar Dina: – Efter en skolträff kom två afghanska pojkar springande efter oss och lämnade över sina brev, som de hade skrivit med stor möda. De var 16 år och bästisar, en av dem skulle få stanna i Sverige och den andre skulle skickas tillbaka. De visade sina familjefoton från hemlandet. Jag grät hela tiden. Vad de barnen har tunga ryggsäckar! Under skolträffarna och pratstunderna har ibland lärare bett barn att skriva dikter eller rita teckningar av det som griper dem under Dinas och Jovans berättelser. Under åtta år har de samlat ihop över 800 teckningar. – Två, tre hundra har visats i utställningen Barns blick på Förintelsen på Forum för levande historia, resten har vi hemma. Vi ska Juni 2020

20am322_ting_som_ber_minnen_22270.indd 21

”Jag är lycklig för golvplattan från mitt barndomshem, jag tittar på den varje dag.” skänka dem alla till Barnteckningsmuseet i Eskilstuna, säger Dina. DET VAR långt ifrån självklart att börja berätta. Jovan Rajs fokuserade på sitt arbete som rättsläkare och Dina på sitt som arkitekt. Deras barn fick inget veta, de skulle få en normal uppväxt och leva sina liv på sitt eget sätt, resonerade paret. Först när äldsta dottern var 40 år fick hon läsa alla de minnen som de tecknat ned.

– Hon sträckläste. ”Jag visste allt”, sade hon sen. Redan när hon var fyra sade hon: ”Pappa, det är kriget på tv!” Hon hade förstått att det var något som inte stämde, berättar Jovan. Två barnbarn fick var sin av två ringar som Dina hade kvar. Ett av barnbarnen, nu poet och konstnär, är mycket intresserad och skriver dikter om bland annat Jovan, Dina och deras upplevelser. Det tänker de fortsätta att berätta om i skolor och för andra så länge de kan. Minnen de lever med och som inte får förvinna med dem, i en tid med krafter som förnekar att det hänt. I en tid då flyktingar åter söker sig till Sverige och den rika världen, med trauman som många av oss inte kan föreställa sig. Det sammanhanget är Dina och Jovan Rajs noga med att förklara: – Vi berättar inte det här för att någon ska tycka synd om oss, utan för att ge perspektiv. MATS KARLSSON

2020-05-29 10:23:08

Arbete och fritid

Här förmedlas frihet

Vi går till jobbet varje dag. Vi går dit oavsett det känns meningsfullt eller ej. Men tänk om vi fick bygga om hela systemet med frihet som grund? Tänk om Arbetsförmedlingen ersattes av Frihetsförmedlingen? Konstnärerna Lars Noväng och John Huntington har drivit den senare i fem år, som ett vänligt arbetskritiskt utforskande. AV MARIKA SIVERTSSON FOTO: FRIHETSFÖRMEDLINGEN FRIHETSFÖRMEDLINGENS hemsida dyker upp mitt i en googling, under ett trist och ändlöst arbetspass framför datorn. För en tröttögd informationsknegare ser den precis ut som Arbetsförmedlingens sida. Och med samma myndiga stämma som Af förmedlar arbete, förmedlar Frihetsförmedlingen frihet. ”Möt Sveriges största förmedlare av frihet. Vi finns där behoven finns.” ”Ny som sökande? Att öka sin frihet är inte alltid enkelt. Läs mer om hur du kommer igång”. Klart jag vill spränga mina bojor. Några dagar senare sitter jag i ateljén i Göteborg där de båda konstnärerna bakom Frihetsförmedlingen har sitt epicentrum. Lars Noväng och John Huntington har sedan 2014 drivit Frihetsförmedlingens hemsida som en permanent installation, och under åren har de ska-

20am322_arbete_frihetsformedlingen_22268.indd 22

pat en serie performances med anknytning till den. Ibland poppar kontor upp på olika platser i landet för frihetssökare och frihetsgivare, exempelvis. Och så finns möjlighet till frihetsövningar. Parafrasen på Arbetsförmedlingen är ett sätt att åstadkomma en utifrånblick på arbetssamhället. Det är lite av ett trick. Frihetsförmedlingen speglar förhållningssättet till arbete: frihet måste tillhandahållas till varje pris, utan någon reflektion över varför det ska vara så. – Frihetsförmedlingens budskap går igenom på grund av vårt förhållande till byråkratier. Hela ritualen med blanketter och webbformulär, och hemsidan med utformning som Arbetsförmedlingens, inger människor respekt. Konstnärligt är det spän-

nande att utforska den typen av maktutövning, den påverkar oss mycket, berättar Lars Noväng. Så samma typsnitt och byråkratiska språk som annars uppmanar mig att söka arbete, uppmanar mig i deras tappning att söka frihet. Och åtminstone min reflex är att omedelbart vilja langa in en ansökan. Men sen då? Till vad syftar allt detta? – För oss handlar det om att ställa frågan om politiska processer och förändringsarbete på samhällsnivå, säger Lars Noväng. Han påpekar att politiska förändringar de senaste typ 200 åren har varit maktskiften, medan inte mycket som är grundläggande i samhällets konstruktion har förändrats. Vi är i stort och smått marinerade i övertygelsen om att lönearbetet måste vara centralt:

Juni 2020

2020-05-29 10:57:18

t att u tforska Vad händer om vi spegelvänder synen på arbete och frihet? En provocerande fråga när många har blivit av med jobben i den ekonomiska krisens spår, men Frihetsförmedlingen vill få oss att tänka.

– Mot den bakgrunden, hur ska vi bära oss åt för att problematisera lönearbetet? Hur sjutton gör vi för att tänka och tala i de sammanhangen? Med Frihetsförmedlingen utforskar vi de frågorna, ibland lekfullt och ibland allvarligt. NYCKELORDEN ÄR utforskande och frihet. Inte frihet att göra vad man vill, utan snarare frihet att ta ansvar. Hur kan vi ta ansvar för samhället tillsammans, hur kan vi bygga nya strukturer tillsammans, hur kan vi ge varandra förutsättningar till frihet? Alldeles i början fick KRIS, Kriminellas revansch i samhället, hjälpa till. – Vi ville undersöka frihetsbegreppet tillsammans med tidigare kriminella, som vi antog haft stor anledning att reflektera på djupet om frihet. Tanken var att de på grund av inlåsningen kunde lära ut sin expertis i att handskas med ofrihet, säger John Huntington. I samtalen kom överraskningar. Att sitta inlåst i fängelse var inte lika dramatiskt som att vara instängd i missbruk, exempelvis. Och de kriminellas erfarenhet av att frigöra sig från missbruk visade sig stämma fint överens med Frihetsförmedlingens uppfattning om frihetsbegreppet: de klarade det via gemensamt ansvarstagande och avstående från livsstilen som missbrukande kriminell.

Juni 2020

20am322_arbete_frihetsformedlingen_22268.indd 23

John Huntington och Lars Noväng.

”Vi ville undersöka frihetsbegreppet tillsammans med tidigare kriminella, som vi antog haft stor anledning att reflektera på djupet om frihet.” – Den livsstilen påminner mycket om idealet i arbets- och konsumtionssamhället – den är egoistisk, och innefattar massor av konsumtion. Det pekar på en medberoendeproblematik på samhällsnivå, säger Lars Noväng.

Han talar i ungefär samma termer när det gäller klimatförändringarna. Vi har skapat ett försörjningssystem som hotar vår egen överlevnad. Men vill vi ens leva våra liv så här? Eller är vi inlåsta i det? – Vår grundkritik är frågan om huruvida arbete är rätt sätt att fördela resurserna, börjar John Huntington. Sedan tar Lars Noväng vid (de tycks vara överens om att ständigt ta ordet från varandra): – Det är alltså den tankemodell som används. Men i realiteten är det ägande som ger ekonomiskt utfall nu, precis som det var på 1800-talet. Här finns en mytologisk aspekt som är väldigt intressant. Och så mycket i arbetssamhället är taget för givet på det viset, det är osynligt för oss. Det ifrågasätts inte och det blir därför ideologiskt väldigt kraftfullt. IFRÅGA OM ideologier bråkar Frihetsförmedlingen med dem alla, eftersom de uppfattar de ideologier som manifesterar sig i våra politiska sammanhang som del av problemet. De bidrar till maktskiften men inte systemförändring. Arbetslinjen ligger alltså fast genom alla dessa maktskiften. – Men den innebär dålig resursallokering. För att det ska fungera måste människor ägna enormt mycket tid åt att resa, sitta instängda

FORTS.

2020-05-29 10:57:20

Arbete och fritid Frågan om konsumtion och lönearbete har blivit än mer aktuell de senaste månaderna.

över jobbet, behöva två bilar för logistiken och knappt hinna träffa barnen: – Vi vill inte detta som människor, men där är vi. Det är på det viset man blir uppskattad, tar sig vidare. Den formen av retorik styr oss; man jobbar mycket och ställer upp för sin arbetsplats. Och alla är överens om Arbetskritiken är fortfarande grundläggande, att så här måste det vara. Men många jobb men de vill också förändra inifrån. – De byråkrater som har anslutit sig till nätbehöver kanske inte ens finnas. Tittar man verket har ofta hudnära erfarenheter av att bli från utsidan så känns det ju som … ”jamen instängda i NPM, New Public Management, varför då?” Ju fler som ser utifrån, desto större alltså i ett administrativt helvete som möjlighet till förändring. Med Fritvingar dem bort från vad de kan och hetsförmedlingen tycker sig Lars bör ägna sig åt i sin yrkesverksamhet. Noväng och John Huntington ha Det här fenomenet tycks ostoppbart, hittat en fungerande strategi. Och det har drabbat människor på bred förmedlingen använder sig av självfront, förklarar Lars Noväng: – Vi är inlåsta i en produktion som rekrytering. Vem som vill kan anmäla verkar väldigt avlägsen våra grundsig som frihetssökande. Eller frihetsCecilia läggande behov i samhället. Som ett givare. Jonasson teaterstycke, skulle man kunna säga. – I den traditionella moderna for– Sveriges men av konst är det konstnären som Konstnärerna exemplifierar med friaste byråforskning om kreativa yrken i den autonomt subjekt som gör den här krat. digitala sektorn: Idén om att värdet på positionsförflyttningen… men vi vill arbetet har med tidsåtgång att göra fördemokratisera positionen, säger Lars mår de anställda att sitta länge på konNoväng. toret för att motivera sina ofta mycket höga Han är inte lite stolt och skulle nog gärna löner. De har visat sig jobba extremt mycket ha fortsatt prata, men avbryts. John Huntingtid. Om de hade jobbat extremt mycket resulton har just fått ett sms från en frihetsgivare tat hade de ofta kunnat utföra samma arbete som rapporterar att hon sätter upp ett pop på ett par timmar i hemmet. up-kontor igen. Hon har gjort det tidigare, hemma hos sig själv. FRÅGAN SOM borde ställas, påpekar John Lars Noväng lyssnar uppmärksamt. Båda Huntington, är följande: Vad behöver vi som konstnärerna gläds. Självbemyndigande är samhälle, vad borde vi göra när vi arbetar? ett annat nyckelord, vid sidan av utforskande Uppenbart vill vi inte vara sönderstressade och frihet.

”Vi är inlåsta i en produktion som verkar väldigt avlägsen våra grundläggande behov i samhället. Som ett teaterstycke, skulle man kunna säga.” på kontor, kanske hålla på med metaproduktion istället för att uppfinna, odla, ta hand om gamla, ägna oss åt konst – vad det nu kan vara vi vill och behöver, fortsätter Lars Noväng. I utforskandet använder Frihetsförmedlingen mycket konkreta metoder. Vid frihetsövningarna finns en tid och en plats, men inget program. Ingenting händer, i alla fall inget som syns utifrån. I själva verket är händelsen en modernitetskritik: idén om framåtriktning och problemlösning genom aktivitet genomsyrar hela det moderna tänkandet. Att under tjugo minuter göra absolut ingenting, att avstå från görande, kan så sett innebära att göra plats för något helt nytt. Lars Noväng påminner om ett väl använt citat från Einstein: ”Det går inte att lösa problem med samma tänkande som har skapat problemet.” I EN MER beständig performance anställdes förra året Cecilia Jonasson som Sveriges friaste byråkrat, med uppgift att under ett år erbjuda frihet till landets övriga byråkrater. Hennes verksamhet har fått en fortsättning i nätverket ”Sveriges fria byråkrater”. Insikterna under anställningen och den input som kom från nätverket väckte frågan om meningsförlust i arbetslivet, vilket har lett till att Frihetsförmedlingen numera gör inspektioner på arbetsplatser, inbjudna eller ej.

20am322_arbete_frihetsformedlingen_22268.indd 24

Juni 2020

2020-05-29 10:57:21

Yrken i Svenska kyrkan

FOTO: ALEX GIACOMINI/IKON

DIAKONEN Inom Svenska kyrkan arbetar många präster, diakoner, kyrkomusiker och församlingspedagoger. Men vad gör en Del 2 diakon egentligen? Och hur blir man kyrkomusiker? Att arbeta I en serie artiklar kommer vi nu att få stifta närmare som diakon bekantskap med Svenska kyrkans fyra profilyrken: diakon, FORTS. präst, kyrkomusiker och församlingspedagog. Juni 2020

20am3223_yrken_23290.indd 25

2020-05-29 09:51:12

m t

Yrken i Svenska kyrkan

Diakonen Åsa Jarblad:

”Jag har alltid idéer på gång” ÅSA JARBLAD är född och uppvuxen i Boden. Hon kommer från en riktig idrottsfamilj som inte var speciellt religiös. När hon som fjortonåring började i konfirmationsundervisningen hände något. – Inom idrotten var det en ständig tävlan om att vara bäst. Här i kyrkan fick alla - oavsett bakgrund eller förutsättningar - vara med på lika villkor och bli sedda för den som de var, berättar Åsa. Där mötte jag kyrkans olika yrkesgrupper, bland annat en diakon, och såg hur människor speglades i henne. Något som inspirerade. Efter konfirmationen fortsatte Åsa att vara med i kyrkans ungdomsgrupp och blev så småningom ungdomsledare. På gymnasiet valde hon sedan social linje. – Jag visste redan då att jag ville jobba med människor, säger hon. Efter studenten blev det så direkt socionomstudier på Socialhögskolan i Umeå. På den tiden fick man av någon outgrundlig anledning inte göra sin socionompraktik inom Svenska kyrkan så Åsa gjorde den på socialförvaltningen i Luleå. Där träffade hon en man som jobbade med uppsökande verksamhet. Det visade sig att han även var missionspastor och med honom kunde Åsa bolla sina tankegångar. – Jag vill jobba med människor som frivilligt söker sig till oss. Inte som inom socialtjänsten där de måste träffa oss under myndighetsutövning. ÅSA TOG en kandidatexamen i sociologi. Sedan följde ett år på Svenska kyrkans diakonutbildning i Vadstena. Där fick hon möta män och kvinnor i olika åldrar från hela vårt avlånga land. För att bli diakon ska man vara socionom eller sjuksköterska i botten. Totalt rörde det sig om fem och ett halvt års studier. Många var äldre men det fanns även de som likt Åsa gått raka vägen utan arbetslivs erfarenhet. Inom diakonin finns plats för alla typer av människor, både yngre och äldre. Åsa har själv handlett blivande diakoner,

20am3223_yrken_23290.indd 26

något hon ser som en mycket givande uppgift. För att bli antagen till diakonutbildningen får man genomgå en antagningsprocess och det är inte säkert att alla som söker blir antagna. Efter utbildningen väntade så vigningsgudstjänsten. – Då fick jag min diakonskjorta, även om jag inte alltid använder den i tjänsten. Diakonsmycket däremot, det bär hon alltid. Smycket går i arv och när en diakon dör läggs det på kistan och en annan diakon får ta över det. Så Åsas smycke har någon annan haft tidigare. Men det går också att beställa ett nytt. – Om till exempel ens barn har lagt det i ett tvättmedelspaket så man tror det är försvunnet, skrattar Åsa. Åsa tycker att diakonyrket är världens bästa jobb. Hon har jobbat med barn och ungdo-

”Om ens barn har lagt diakonsmycket i ett tvättmedelspaket så man tror det är försvunnet – då kan man beställa ett nytt.”

När en diakon dör läggs diakonsmycket på kistan, och sedan får en annan diakon ta över det. FOTO: CAMILLA ARVIDSSON

mar i Mikaelskyrkan och övriga Boden i 20 år, bortsett från tre års avbrott för administrativa arbetsuppgifter på församlingsexpeditionen inne i stan. Bland hennes kollegor finns diakoner som arbetar mer med äldre, flyktingar eller socialt utsatta. – Det som förenar oss som diakoner är viljan att kunna göra det bättre för andra människor, säger hon. Varje måndag träffas alla diakoner i Svenska kyrkan Boden för ett veckomöte med nyttigt erfarenhetsutbyte och verksamhetsplanering. Även samarbetet i arbetslaget med andra yrkesgrupper som församlingsvärdinnor, präster och församlingspedagoger gör att man som diakon aldrig känner sig ensam. Och skulle man behöva samtalsstöd så får man det. Diakoner har inte som präster absolut tystnadsplikt utan stöter man på ett missförhållande har man anmälningsplikt. – Som diakon leder vi ofta andakter i våra olika verksamhetsgrupper och det tycker jag om. Men när det gäller att leda gudstjänst och predika som vi ibland gör föredrar jag att hålla i en bönevandring, säger Åsa. VID KRISER får diakoner ofta rycka in, men de har annars en fast schemalagd månadsarbetstid på 160 timmar. En utmaning är att kunna finna på lösningar på nya problem som uppstår, vilket Åsa gillar. – Jag har alltid många idéer på gång och klarar inte av att sitta stilla och rulla tummarna. Om en aktivitet blir inställd får man hitta på något annat. Sysslolöshet är inget som varken Åsa eller andra diakoner lider av. Det finns flera forum på nätet för erfarenhetsutbyte, där man kan inspireras av andras goda exempel. Man kan också gå kurser i Svenska kyrkans regi för att vidareutbilda sig. Någon gång per år brukar också alla diakoner i stiftet träffas. Föreläsningsprogrammen i all ära, men det är samtalen diakonkollegor emellan under kaffepauser och luncher som är den stora behållningen, tycker Åsa. För den som är intresserad av att jobba med människor och känner en kallelse från Gud är diakonyrket något som Åsa Jarblad verkligen kan rekommendera. Ett intressant, roligt och varierande yrke där du själv får ge och ta energi i mötet med många olika slags människor. Äldre och yngre med olika bakgrunder. Precis som hos diakonerna själva. Alla olika typer av människor behövs i vår Herres hage. JOHAN E. SKOGLUND

Juni 2020

2020-05-29 09:51:14

En trevlig arbetsuppgift är att åka ut med en välkomstgåva till nyfödda bebisar i församlingen. FOTO: CAMILLA ARVIDSSON

Verkar för att alla ska ha goda livsvillkor BRINNER DU för alla människors lika värde?

Är du en god lyssnare? Vill du bidra till bättre möjligheter för dem som befinner sig i kris eller i en problematisk livssituation? Vill du dela din tro och ditt sociala engagemang med andra? Då kan diakonyrket vara något för dig. Svenska kyrkan är en aktör i samhället som vill ge plats för de röster som har svårt att höras. Tillsammans med människor i utsatta situationer och i samverkan med kolleger, förtroendevalda och ideella, verkar diakonen för att alla ska ha del av goda livsvillkor i samhället. Alla människor ska få stöd i svåra situationer samt ha tillgång till gemenskap och sociala nätverk.

Människan i centrum

Diakonen arbetar mitt i församlingen och har ansvaret för kyrkans sociala arbete. Diakonen stödjer människor i att finna sig själva och en plats i tillvaron. Det kan handla om att samtala och ge stöd, uppmärksamma brister i samhället och bedriva ett påverkansarbete. Till uppgifterna hör att leda ideella eller andra grupper i församlingen, ordna hembesök eller sjukbesök, arbeta med barn och unga, personer med missbruksproblem eller asylsökande. Det handlar också om att föra de utsattas talan och formulera de dilemman som välfärdssamhället skapat.

Utåtriktat, socialt yrke

Diakonen är en naturlig länk mellan kyrka och samhälle och har ofta ett stort kontaktnät. Kontakter med socialtjänst, kommun, sjukhus, arbetsförmedling, försäkringskassa och ideella organisationer är vanliga. Till yrkesrollen hör att stödja dem som hamnat mellan olika offentliga instansers ansvarsområden och att ibland ge stöd i juridiska processer.

Gudstjänsten en källa till kraft

Församlingens diakoni hämtar kraft ur gudstjänsten och människors utsatthet har en naturlig plats där. Att leda andakter och medverka i gudstjänster kan ibland ingå i diakonens uppgifter.

Så blir du diakon

För att bli diakon ska du ha en fackutbildning från högskola eller universitet samt vara antagen som diakonkandidat i ett stift. Därefter studerar du pastoralteologi vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Läs mer: www.svenskakyrkan.se/ utbildningsinstitutet/att-bli-diakon

Juni 2020

20am3223_yrken_23290.indd 27

2020-05-29 09:51:16

Bodens församlingskyrkor Svenska kyrkan Boden består av fyra församlingar: Överluleå, Sävasts, Edefors och Gunnarsbyns församlingar. Därmed finns det också fyra församlingskyrkor. Känner du igen din kyrka?

Här är i din kyrka

Mariakyrkan

Gunnarsbyns kyrka

Mariakyrkan är uppförd 1994 efter ritningar av arkitekt Olle Meethz, och invigd 28 augusti samma år. Arkitekten har utgått från den norrbottniska landsbygdens arkitektur. Norrbottensgårdens röda färgsättning och fönsterinfattningar, och ladugårdarnas kalkade ytor präglar därför kyrkan. Kyrktaket kröns med ett förgyllt kors. Utanför kyrkan finns en fristående klockstapel vars form är inspirerad av tidigare klockstapel vid Nederluleå kyrka. I stapeln hänger två kyrkklockor gjutna av Bergholtz klockgjuteri i Sigtuna.

Gunnarsbyns kyrka uppfördes efter ritningar av Torben Grut och invigdes den 9 december 1928. Byggnaden har en stomme av trä och vilar på en låg sockel av huggen sten. Fasaderna är klädda med vitmålad, stående träpanel. Det branta sadeltaket var ursprungligen täckt med spån som senare byttes ut till skivplåt. Kyrkan består av ett långhus med sydvästlig-nordöstlig orientering. Vid sydvästra kortsidan finns ett lägre och smalare vapenhus och vid nordöstra kortsidan finns ett lägre och smalare kor. Vid korets nordvästra sida finns en vidbyggd sakristia.

Sten från S:t Peterskyrkan i Rom finns inmurad i Mariakyrkan.

INVENTARIER I KORTHET:

Mariaikonen är utförd av Uno Öhlund. Kristusikonen är utförd av Monica Pohjanen. Altartavlan i äggoljetempera är målad av Bertil Linné. Orgeln byggd av Grönlunds i Gammelstad tillkom 1998.

Vid kyrkorummets vänstra sida står en åttkantig predikstol med ett tunt ljudtak. Altartavlan är utförd av Gunnar Torhamn och föreställer Kristi himmelsfärd. I sakristian finns en temperamålning ”Prästens arbetsuppgifter” utförd av syster Marianne Nordström i Alsike kloster. Nuvarande orgel tillkom år 1978.

VISSTE DU?

Under altarbordet finns en sten från S:t Peterskyrkan i Rom inmurad i golvet!

20am3223_bodens_forsamlingar_23292.indd 28

Temperamålningen ”Prästens arbetsuppgifter” finns i sakristian i Gunnarsbyns kyrka.

VISSTE DU?

Mellan 1968–1991 var kyrkans fasad målad helt i rosa!

Juni 2020

2020-05-29 09:50:57

Koret i Överluleå kyrka efter den fullständiga ombyggnationen 1931.

Edefors kyrka Edefors kyrka uppfördes 1927-1928 av byggmästare Uno Lindgren efter ritningar av John Åkerlund. Den invigdes midsommardagen 1928 av biskop Olof Bergqvist. Det är en bred och låg långkyrka med ett sidoställt lågt torn, som kröns av en smal spira. Byggnaden är uppförd med stomme av bilat, liggande timmer. Fasaderna är klädda med stående lockpanel. De var ursprungligen målade i rödbrunt, men är sedan 1940-talet vitmålade. Taket är spånklätt och avvalmat mot kortsidorna med två takfall. Takstolen vilar dels på väggen och dels på stolpar en bit utanför ytterväggen. Ingången ligger på tornets södra sida. Långhuset har rektangulära fönster. Kyrkorummet är klätt med träpanel. Det klöverbladsvälvda taket har målade dekorationer utförda av Erik Jerkhe från Stockholm. Altaret är placerat i en rektangulär nisch. Sakristia och brudkammare inreddes 1969 under läktaren.

Överluleå kyrka Överluleå kyrka ritades av arkitekten Jacob Wilhelm Gerss, och uppfördes av byggmästare Olof Gustav Alm från Hedens by och Israel Rönnberg från Altersbruk i Piteå. Byggnationen skedde 1827–1831 och under arbetets gång uträttades hela 18.775 dagsverken. Byggkostnaderna landade på 62 653 Riksdaler Banco. Kyrkan invigdes den 17 juli 1831. 1931, alltså 100 år efter kyrkans invigning, genomfördes en fullständig ombyggnad efter ritningar av arkitekten Torben Grut, och det var då koret fick sin nuvarande placering längs kyrkans östra vägg. På den gamla placeringen av koret, mitt i kyrkan, ligger idag det så kallade Mariakoret, som är omgivet av ljusträd. På kyrkans baksida, mittemot tornet, finns en utbyggnad, som sedan 1953 används som columbarium. Invid kyrkan ligger ett tjugotal kyrkstugor som numera hyrs ut till turister och för andra ändamål. Ursprungligen var detta en kyrkby som upprättades år 1833 med omkring 325 stycken kyrkstugor som mest. År 1919 fanns det 128 stycken kvar, men sedan dess har cirka hundra av dessa plockats bort.

Juni 2020

20am3223_bodens_forsamlingar_23292.indd 29

INVENTARIER I KORTHET:

På läktaren står en orgel på 53 stämmor tillverkad 1983 av Grönlunds Orgelbyggeri. Orgelfasaden är från 1894. Predikstolen är från 1831 då kyrkan invigdes. Ljudtaket är från 1951. Duvan är skuren av konstnären Hjalmar Rönnbäck. Det ljusa och färgrika altarskåpet är målat av konstnären Pär Andersson 1980. De tolv apostlarna står i två grupper på ömse sidor om altaret. Figurerna ingick ursprungligen i 1931-års kor, men fick ny placering vid renoveringen 1951. Storklockan och lillklockan i kyrkans klocktorn är båda gjutna i Sundsvall i slutet av 1850-talet. Krucifixet, skuret av Tore Strindberg, inskaffades 1932 men fick sin nuvarande placering 1951. VISSTE DU?

Den gamla altartavlan av Harald Lindberg finns bevarad i kyrkans lilla vindsmuseum!

INVENTARIER I KORTHET:

Takkronorna, liksom altartavlan och dopfunten i trä, är snidade av den lokale bildhuggaren Waldemar Granlund. Det ovala korfönstret i blyinfattat färgat glas är komponerat av teckningslärare Gösta Rönnbäck från Boden. År 1928 byggde Elis Alm, Nordsjö, en piporgel till den nya kyrkan med tretton orgelstämmor uppdelade på två manualer och pedal. År 1968 byggde Grönlunds en ny mekanisk orgel med ny fasad. Kororgeln är byggd av Grönlunds orgelbyggeri 1953. VISSTE DU?

I klocktornet hänger ett porträtt av 1930 års fredspristagare Nathan Söderblom!

2020-05-29 09:50:59

Efter pandemin

Kommer vi att vara desamma när det här är över?

oronapandemin som drabbat vår värld har medfört ett antal konsekvenser för oss. Vi har fått lära oss nya ord; självkarantän, coronaglest och social distansering. Vi har fått instruktioner om att skydda en särskilt utsatt grupp som fått namnet äldre-äldre. Men vad gör den pågående pandemin med oss? Hur påverkar den oss och på vilket sätt reagerar vi? Några säger sig inte vara påverkade alls, men sanningen är nog den att de allra flesta av oss påverkas i en utsträckning som vi inte varit med om förr. Frågan är om vi kommer att vara desamma som vi var innan pandemin bröt ut? Covid-19 smittan har skapat frågor i alla åldrar. Och kanske är ovissheten det som är allra svårast att hantera. För när jag skriver detta vet vi inte hur länge alla anpassningar som vi har gjort behöver vara kvar. Kan vi leva som förut om en månad, efter sommaren, eller dröjer det ännu längre? Kommer vi någonsin att kunna leva som tidigare, eller blir livet annorlunda från och med nu? Rädslan är också något som påverkar oss och vårt beteende. Rädslan över att bli smittad av någon som bär på viruset. Fasan över hur sjuk man kommer att bli om det händer. Oron finns också när det gäller andra, att barn, unga eller äldre blir smittade och sjuka. Och ytterst finns den stora skräcken för döden, för egen del eller för dem man älskar och håller av. Den oro, ovisshet och rädsla som följer på pandemin skapar stress i oss och i hela vårt samhälle. Stressen är en av de starkaste krafterna som förändrar oss. Vi brukar tala om att vår kropp och hjärna reagerar med flykt eller strid. Vi gör oss redo för att ta kampen eller springa för livet och genom det skydda oss. Nu strider vi mot en fiende som vi inte kan se, som vi inte kan höra eller ana. Fienden finns bara där och är redo att angripa

20am3223_efter_corona_23291.indd 30

oss. Några så lindrigt att det inte märks, andra så att det leder till döden. Covid-19 smittan kommer att vara kvar. Som enskilda kan vi inte övervinna smittan. Vår enda chans är att ta oss igenom detta tillsammans och då hjälper varken våra instinkter att fly eller att slåss. Den energi som stressen av pandemin medför kan vi däremot kanalisera på vår framtid. För ett är säkert, när vi människor beslutar oss för något, så är vi mer målmedvetna än någon annan varelse på vår jord. Den beslutsamheten kan vi använda oss av för att aktivt påverka och förändra vår framtid. DEN NYSS bortgångne författaren P-O

Enquist skrev orden: ”En dag ska vi dö. Alla andra dagar ska vi leva”. Kanske kan de orden hjälpa oss att se möjligheterna som vi har just nu. Det finns de som säger att den som har upplevt en svält- eller hungersperiod bär med sig det hela livet. Kanske är det så med oss också. Att vi som nu för en tid tvingas förändra vårt beteende tar med oss våra nyvunna erfarenheter för att hantera framtida utmaningar. Om vi tänker efter vad vi verkligen längtar efter just nu och skriver upp det på en lista så kan det vara en hjälp för att se vad vi vill förverkliga när vi kommer ur alla begränsningar och den påverkan smittan av covid-19 har på oss. Om jag ser på min egen lista står där många saker. Att få umgås, att få möta vem jag vill utan oro, rädsla och regler om distans och avstånd. Det är bra att fortsätta upprätthålla kontakter på samma sätt som vi gör nu, med video och telefon. Det handlar om att fortsätta bry sig om varandra och hur man mår även om man inte riskerar att bli sjuk i en viss sjukdom. Men på listan står det om möten i det verkliga livet. Samtal med den dynamik som uppstår när man delar samma rum och ser på

varandra. Möten som ibland leder in på det oviktiga, men som plötsligt även blir en plats där man kan dela hur man verkligen har det. Jag tänker mig att många av oss, efter pandemin, kommer att vara bättre förberedda på det oväntade. Vi har några fler konserver i skafferiet, några extra toalettrullar och kanske också en bättre mental tilltro till oss själva i mötet med det svåra. Om jag återgår till min lista så hamnar den egenproducerade maten, det närodlade och den fortsätta inhandlingen lokalt högt upp. Att odla egna grönsaker, om man har möjlighet, skapar en koppling mellan jord och bord. Vi har fått se hur viktigt det är att stötta det lokala. Det vi vill ha i kris behöver vi vårda även utanför krisen. EFTER DEN utmaning som vi nu står inför

kommer tyvärr några av oss inte lägre att ha sina jobb och arbeten kvar. Det blir för många en traumatisk tid fylld av en annan slags oro

Juni 2020

2020-05-29 09:51:03

än den över risken att drabbas av sjukdom. Arbetslöshet, att tvingas flytta och byta yrkesbana är några konsekvenser vi kan få. Här tror jag att vi som kyrka tillsammans med vårt samhälle har en stor utmaning som kanske kommer att ta åratal att komma till rätta med. Min förhoppning är att vi ska ta med oss den hjälpsamhet och omsorg som vi sett under pandemins första månader till tiden efteråt. För visst har vi på många sätt fått en varmare atmosfär i samhället. Hjälpsamheten har ökat, vi handlar åt varandra, vi kollar upp varandra så att vi mår bra. Vi har börjat prata med dem som vi inte har samtalat med tidigare och vi visar hänsyn i köer och på affärer. Så är vi då desamma som vi var före utbrottet av covid-19? På ett sätt – ja. Vi är desamma med samma behov och samma längtan. Vi söker lika mycket svar på de livsavgörande frågorna; vad är meningen, vilken är min uppgift och vad vill Gud? Men på ett annat sätt är vi inte längre desamma, eftersom vi har fått uppleva något som vi inte upplevt tidigare som enskilda eller som samhälle. Förhoppningen jag bär på är att vi har kanaliserat kraft och energi på att gemensamt skapa en bättre värld. Att vi har åstadkommit något nytt av allt det som påverkat oss. Att flera av våra nya vanor och all den längtan efter det vi har varit förhindrade att göra är något vi tar med oss in i framtiden. Erfarenheten från det vi nu är med om gör i sig att vi faktiskt redan har förändrats. Jag ser fram mot en tid efter pandemin och covid-19 där vi värdesätter varandra på ett högre sätt. En tid då vi vårdar våra relationer och är rädda om kontakten mellan generationerna. Jag ser en tid då medmänskligheten blir viktigare och där vi tillsammans tar ansvar för vår framtid. FOTO: ALEX GIACOMINI

”Hjälpsamheten har ökat, vi handlar åt varandra, vi kollar upp varandra så att vi mår bra. Vi har börjat prata med dem som vi inte har samtalat med tidigare och vi visar hänsyn i köer och på affärer.” FOTO: KRISTIN LIDELL

Juni 2020

20am3223_efter_corona_23291.indd 31

JA, TÄNK om tiden efter denna utmaning blir

en tid då vi utforskar vårt närområde, hittar lokala och hållbara lösningar, ökar vår nära handel, stöttar näringslivet där vi bor och utökar det närodlade och ser till att vi bygger upp en framtida beredskap inför kommande utmaningar. Kanske är det så att vi just nu behöver hitta nya sätt att vara lediga under sommarens ledigheter? Låt oss i så fall börja det sökandet, och vem vet, kanske blir det bättre i framtiden än i den tid som ligger bakom oss. Lägg din kraft och energi på att hitta det omistliga i ditt liv, och på att finna nya, framkomliga och livskraftiga vägar för hur du vill vara, vad du vill värdesätta, och vad du kan och vill avstå ifrån från och med nu. Med önskningar om en trevlig sommar med hopp att åter få ses, träffas och umgås inte bara över video och telefon, utan också i verkliga livet! HANS JOHANSSON Din kyrkoherde i Boden hans.johansson@svenskakyrkan.se

2020-05-29 09:51:05

FOTO: KARL GUSTAV RÅSMARK, KYOSHINO/GETTY IMAGES

en form av pilgrimsvandring

ör mig kan pilgrimsvandring inne bära att göra en på-äng-promenad, sakta, med alla sinnen öppna. Se, lyssna, känn och smaka! Att gå på lupptäcktsfärd är att upptäcka det stora i det lilla, att med luppen och försto ringsglasets hjälp se saker som man annars oftast missar och går förbi. Utgångspunkten är att Gud kommunicerar med oss i skapelsen. Naturen kan ses som ett gränssnitt (interface) – en översättning som vi kan förstå och genom den lära oss något om Livets Gud. Det är i honom som vi lever, rör oss och är till. Lupptäcksfärden har mycket gemensamt

20am3223_sista_23527.indd 32

med så kallade skapelsevandringar, men fokus ligger mer på det lilla och det vi upp täcker får tala för sig själv. VI LUPPTÄCKER:

hushumlan med sin orange-svart-vita ”streckkod”. Hur den värmer upp en tidig morgon för att kunna ge sig ut tidigare än de flesta andra insekter. ormbunksbladens fantastiska fraktalmöns ter. att nässelhåren på undersidan av en brän nässla är vackra i motljus. tordyvelns metallic-undersida. månlandskapet hos en skorplav.

att gräset blommar och att blommans detal jer är oerhört vackra och funktionella. att ett enkelt björklöv har mycket att säga: Ett björklöv i min kupade hand En grön oblat för mig utgiven VI LÄGGER oss på rygg en stund i gräset och tänker på hur Livet manifesteras på så många sätt runt omkring oss. Och kanske blir ängen en ”thin place”, en plats där det, enligt keltisk tradition, är närmare till himlen. KARL GUSTAV RÅSMARK

Juni 2020

2020-05-29 09:51:14