Hållbar längtan

Stanna upp och lyssna på din längtan

Bilderna är blå när jag bläddrar genom dem i mobilen. Längtans blå. Havet som sträcker sig mot horisonten. Den ljusblå himlen, blåsippor, scilla och de blå ögonen hos en vän. Blå bilder från livet.

Jag sitter i foajén på Alne församlingsgård. Ensam med tända ljus och en kopp kaffe. Dörren har slagi igen efter Sven Edsfors och Andreas Nilsson, de som sjöng om tiggaren från Luossa av Dan Andersson vid gudstjänsten. ”Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången …” En sång om längtan. Tankarna dröjer sig kvar.

Det finns en kraft i längtan. Längtan leder vidare Önskan och vilja men med ett positivt vemod. Längtan tillbaka, längtan framåt, längtan bort, längtan hem. Kanske längtan efter att allt ska bli ”som vanligt” igen, efter denna långa tid av restriktioner och försök att skydda sig mot detta virus som vi inte kan se, men inte kan undvika att se verkningarna av. DET KAN VARA svårt med längtan också. Stundtals smärtsamt, lite oroande och att den drar iväg med oss utan att det blir något konstruktivt. Eller att längtan blir en flyt undan livet här och nu. Vi längtar efter något som vi inte riktigt vet vad det är. Vi känner kanske att vi är på fel ställe och längtar efter ”något annat.”

Jag tänker på den goda längtan. Den där innersta längtan som är något mer än längtan efter sommaren eller kaffe och glas. Själva livets längtan. Den som finns där ven i de stunder när det mesta faktiskt är helt okej. Den som det är svårt att sätta ord på men som drar och styr ens strävan. Den som kan hjälpa en att bli sitt bästa.

Man behöver vara medveten om vad man längtar efter om det ska bli något mer än längtan. Vet man inte det är det lätt att komma vilse, om man ens kommer någonstans. Man ska ta sin längtan på allvar. Stanna upp och lyssna på den. Pröva den och lära känna den. Leder den mig närmare det som är bra, det som ger inre frid och glädje? Hur skulle det vara om det blev verkligt? Hur kan jag komma närmare det jag längtar efter? Ibland kan det också vara bra att dela sin längtan med någon som kan hjälpa en att se och förstå.

I vår längtan som människor finnsockså en längtan efter något som gör livet begripligt, meningsfullt och hanterbart, som Antonovsky formulerade det. En längtan efter ett sammanhang, efter något eller någon ”större” och annorlunda, efter Gud som känner och älskar oss, som vill oss väl och kan hjälpa. Och i den längtan möter vår längtan Guds längtan efter oss människor.

Den kan vi ana i det vi upplever på olika sätt och kanske som en kärleksfull röst i vårt inre i blå tankar i ensamhet efter en sång om liv och längtan.

”Det är nu som livet är mitt. Jag har fått en stund här på jorden. Och min längtan har fört mig hit. Det jag saknat och det jag fått”

Gabriellas sång, text av Py Bäckman

Kristina Widmark

präst