Amos Helsingborg nr 2 2016

Helsingborg MARS 2016

SPECIAL: Symbolerna som skapar konflikt

CajsaStina om stjärnor och rosor

NYA LOKALER PÅ SÖDERGATAN

Gocart

en stunds avkoppling

Planerade boken i tjugo år!

Han

NIKLAS RÅDSTRÖM är tillbaka med ny roman

trotsar

döden

TACK OCH RESPONS TACK FÖR ALLA goda idéer

Svårt födsloarbete – men nu är den äntligen här!

ELEFANTER HAR nästan två års graviditet – 620 dagar. Lika länge har vi burit på fram­ födandet av Församlingsinstruktionen och lika glad är jag – som elefantmamman är över sin unge! Jag får associationer till Disneys Djungel­boken och den lyckliga lilla elefanten på sluttampen som inte rättar in sig i ledet, trots överste Hattis kommando. Det finns nämligen likheter… Det har tagit lång tid att föda fram denna instruktion. Den är försenad. Den rättar inte riktigt in sig i ledet när det gäller omfång – och den väljer här och där lite egna lösningar.

Men jag hoppas att den kan framkalla glädje, känsla av tillhörighet, stolthet och gott mod. Att den till och med, precis som i Djungelboken, kan locka med sig en och annan ny intressent i vandringen.

Nog med vilda associationer: en Församlings­ instruktion ska enligt Kyrkoordningen utformas av alla församlingar, i Helsingborgs fall av det gemensamma pastoratet. Dels handlar det om ett uttryck för att vi hör samman i något större, Lunds stift och Svenska kyrkan. Dels ska den kun­ na utgöra ett ”övergripande styrdokument” för hur vi tolkar den grundläggande uppgiften i vår stad. Den ska kunna vara ett stöd när bud­geten läggs och när verksamheten planeras. Den ska fungera igenkännande för oss alla. Det är ett stort maskineri som ska fungera. Jämförelsen med en elefantflock är inte helt fel, känner jag. Bara jag slipper identifieras med överste Hatti! Min ambi­ tion är att materialet också ska kunna komprime­ ras till en populärversion i snyggt format som ni alla ska kunna få ta del av.

mycket att uppdraget att vara och leva kyrka verkligen ter sig omväxlande, utmanande och ställer krav på nya tankar och mod – utan att förlora det centrala: närheten till Jesus Kristus och allt det han betyder för människor. Under 2016 har jag tänkt berätta vidare i Amos om de sju utmaningar som känns särskilt angelägna nu och några år framöver. Ord och tankar som att mötas över gränser, hitta tro och tillit, ta ansvar i vardagsvärlden och dela hopp och framtidstro lär återkomma. Viktigt också att befria varandra från ett ”vi och dom”- tänkande. Vi är alla del av samma verklighet, skapade av Gud, och vi är alla på väg.

”Det är ett stort maskineri som ska fungera. Jämförelsen med en elefant­flock är inte helt fel, känner jag. Bara jag slipper identifieras med överste Hatti!”

Dessa rader borde kanske egentligen handlat om årets viktigaste högtid, påsken. Jag föreslår att ni i stället prövar att uppleva den själva: i härliga, befriande sånger och texter i kyrkorna och i den tidiga vårens avväpnande, lyckliga pånyttfödelse i naturen. Några glada elefant­ ungar lär vi förstås inte stöta på, däremot en och annan lärka som drillar högt i skyn för våren ju är evigt ny och jordens högtid börjar gry – så sprids fröjd åt alla!” Detta är också påsk!

ni förser oss med genom att rosa ochTack för alla goda idéer ni förser oss med genom att rosa och risa tidningen. I det här numret har vi skrivit om Cajsa-Stina Åkerström som kommer till GA kyrkan i mars. Fortsätt gärna att höra av er till oss. Ni hittar vår mailadress i spalten på nästa sida.

Tidningen delas ut till alla hushåll 6ggr/år och är samhällsinformation. Därför får alla tidningen, oavsett om man är medlem i kyrkan eller inte.

Tack till er som skickat in tips på musiklåtar vi kan ha med på spotifylista. Särskilt tack till Ulf Åkerberg som föreslagit en låt. Sök efter Hbg Redaktion.

Som ni märkt har tidningen bytt form till ett magasin. Vi hoppas ni uppskattar det nya formatet.

Vi skickar två stycken biobiljetter till Fatima och Janet som tack för att ni delade med er av era alla hjärtan dags upplevelser. Biljetterna kommer på posten.

NÄSTA NUMMER kommer ut 20 maj

INLEDNINGEN AV FIN (praktiskt förkortning

av Församlingsinstruktion) utgörs av en omvärldsbeskrivning, där en lång rad utma­ ningar identifieras. Vi vandrar genom Helsing­ borg med start och slutmål i Mariakyrkan, för det var någonstans i hennes närhet som allt, enligt legenden, började med två missionärer från brittiska öarna, Mangnus och Brandanus. (ni kan se dem avbildade på väggen i korom­ gången). I tusen år har det som de berättade om, levt i vår stad, inspirerat och burit männ­ iskor i glädje, vardag och sorg. Det är ganska fantastiskt…

I den fortsatta rundvandringen har vi natur­ ligtvis inte lyckats få med allt. Men ändå så pass

2

GUDRUN ERLANSON KONTRAKTSPROST

AMOS # 2 2016

amos

Ansvarig utgivare: Ewa Wirén I redaktionen: Kontraktsprost Gudrun Erlanson Kent Kvist, Josefine Sjöqvist, Jacob Sunnliden Hemsida: svenskakyrkan.se/helsingborg e-post: amos.hbg@svenskakyrkan.se Produktion: Verbum AB Tryck: Sörmlands Printing Solutions 2016.

Helsingborg 7

Förväxlad ärkebiskop

8

Go go gocart

26

16

2/16

Den förre ärkebiskopen i Finland heter John Vikström. Det har John Vikström från Sverige fått erfara när han fått brev hem till sig adresserade den finländske ärkebiskopen. Sagan slutade dock lyckligt och nu är de båda brevkompisar.

Ali vet vad det innebär att fly och vill därför hjälpa asylboende att få en stunds avkoppling. Genom Svenska kyrkan ordnades det gocart körning.

Nu kan fler komma in Svenska kyrkan har fått nya lokaler på Södergatan 39.

Nu ökas tillgänglig­heten för dig och personalen märker redan hur spontanbesöken har ökat.

Författaren Niklas Rådström är motsaternas mästare.

4

PÅ STAN

Vad flydde du senast ifrån?

Sami Lushaj, 31, Helsingborg – Från kriget på Balkan, Kosovo.

Det var 1998. Jag kom hit till Hel-

singborg som 14-åring med familjen. Det var inte lätt att lämna allt i sitt hemland.

AMOS # 2 2016

Risto Karvinen, 70, HBG – Från Karlshamn och hit. Till en bättre stad. Det var för cirka 20 år sedan.

Birgitta Pamp, 69, Helsingborg – Nä, jag har aldrig flytt från någonting. Det känns riktigt bra faktiskt.

Neveen Awwad, 25, Helsingborg – Från kriget i Syrien. Jag flydde hit till Sverige och Helsingborg och kom hit den 1 januari 2015. Jag kom hit helt själv, flydde via Tur-

kiet, det var väldigt tufft och svårt.

3

På gång i Helsingborg

Julkampanjen slog rekord RESULTATET FÖR JULKAMPANJEN ”Låt fler få fylla fem” blev

FOTO: ISTOCK

45 miljoner kronor. Det är nytt rekord, tre miljoner över målet och en ökning med sex miljoner sedan förra året. Tack!

– Vi hurrar I dag över det fan­ tastiska resultatet! Framgången ligger i att så många människor hjälpt till att sprida budskapet ”Låt fler få fylla fem”, säger Susanna Olivin, projektledare för julkampanjen.

Svenska kyrkans julkampanj pågick mellan första advent och trettondagen. Kampanjen bjöd in till att vara med och bekämpa

barnadödlighet med en gåva.

Att få uppleva sin fem års dag ökar chanserna markant till ett bättre liv. Målet var att samla in 42 miljoner kronor till interna­ tionella insatser som leder till ett tryggare liv för barn. Pengarna används till att stötta kyrkor och organisationer i utsatta delar av världen och till att påverka makthavare att ta beslut som säkrar barns hälsa. Svenska kyr­ kan arbetar bredare än att ”bara ge pengar”. Att påverka sam­ hällsstrukturer och makthavare är minst lika viktigt för att kunna få till stånd ett hållbart samhälle.

Clementine och hennes fem barn har flytt från östra Kongo och bor nu i flyktinglägret Kakuma i norra Kenya.

FOTO: SIMON STANFORD /IKON

Svenska kyrkans internationella arbete kan med hjälp av dessa gåvor nå de barn som står utan skyddsnät och som behöver oss som mest.

– Barns hälsa och välmående hänger ihop med mammors hälsa, kunskap och välmående

och kvinnors möjligheter att bestämma över sina egna liv.

Vi arbetar på alla dessa fronter samtidigt. Det skulle aldrig ha gått utan människors gåvor och engagemang, säger Gunilla Hal­ lonsten, internationell chef för Svenska kyrkan. ■

Radiogudstjänst Att lyssna på radiogudstjänst kan vara ett sätt att ta del av en gudstjänst.

Stilla veckan

DET KALLAS DEN VECKAN som är den sista i fastan. Snart är fastan över och vi går in i påsktiden.

Det är inte alldeles lätt att hålla reda på alla dagar och dess betydelse. Som blåmåndag och vittisdag till exempel. Förr var det måndagen efter fastlagssöndagen (det vill säga den 8:e februari i år) och vittisdagen därefter.

Men av någon anledning har de hamnat i Stilla veckan. Skärtorsdagen, långfredagen och påskdagen har tydliga kyrkliga förankringar och på många ställen i Helsingborg firas det gudstjänster. Titta gärna in på vår hemsida. Där står alla gudstjänster under stilla veckan och i påsktiden. ■

4

Nu finns chansen att ta del av en gudstjänst från GA kyrkan.

Den 14 februari, på alla hjärtans

Blåmåndag Från tyskans ”Blauer Montag”. En tradition att klä kyrkorna i blått.

Vita tisdagen – Har förvirrat sig till stilla veckan och blivit dagen då man också äter semlor.

Dymmelonsdagen – Då klädde man kläppen på kyrkklockan så att den skulle slå dovt.

Skärtorsdagen – Den dagen då man enligt tradition biktar sig. Jesus instiftade också nattvarden på denna dag.

Långfredagen – Dagen då Jesus misshandlades och korsfästes.

Påskafton – Kyrkligt sett en mindre betydelsefull dag. Men vår förkärlek till påskafton, gör att vi firar påskdagen lite i förväg.

Påskdagen – Dagen då Jesus uppstod. En stor festdag runtom i vår värld.

dag, sändes gudstjänsten i Sveriges Radio P1. Den finns på deras hemsida och i appen. ■

Äggens och godisets högtid?!

Kring påsk äter vi i Sverige ca 2000 ton ägg, enligt Svenska dagbladet. Liksom mycket annat kring påsk har det sitt ursprung från kristendomen. Det hårda skalet är graven som försökte hålla Jesus instängd. Men livet är starkare och skalet kan inte hålla livet instängt. Ett strutsägg kan väga upp till två kilo och motsvara ungefär 30 stycken ”vanliga” ägg. Dess­ utom är Sverige det land i världen som äter mest lösgodis per person och år, enligt Svensk Handel. Hela 18 kilo lösgodis. Under påsken fördubblar vi dessutom vår konsumtion. Vad firar du?

AMOS # 2 2016

Påven till Lund

I FÖRRA NUMRET lottade vi ut

biskopens egna praliner. När biskopen får besök är känslan av ett gott välkomnande vik­ tigt. Och när biskopen har varit någonstans är ett uppskattat tack lika viktigt. Detta tog vår biskop i Lunds stift, Johan Tyrberg, fasta på. Hans förra sekreterare kom på idén med att göra egna praliner. En per­ fekt gåva att ge bort och en lika bra mumsbit att hälsa välkom­ men med. Idén dryftades med den anrika konfektyrhandeln Ahlgrens i Lund som blev eld och lågor. Så lagom till advent förra året började tillverkning­ en och försäljningen. Vi säger grattis till Cecilia som vunnit en ask av biskopens alldeles egna praliner. ■

Påven Franciskus kommer till Lund den sista oktober. Ärkebiskop Jackelén är mycket glad över besöket.

mas stort i lutherska kyrkor världen över under 2017. Mötet markerar också att det 2017 är 50 år sedan den ekumeniska dialogen mellan lutheraner och katoliker började. ■

FOTO: JAN NORDEN

Grattis Cecilia

påven Franciskus till Lund. Det historiska besöket görs med anledning av att katoliker och lutheraner tillsammans upp­ märksammar 500-årsminnet av reformationen. Det är det första påvebesöket i Sverige sedan Johannes Paulus II var här 1989.

– Jag är mycket glad över att påven kommer till Lund och att Romersk katolska kyrkan tillsammans med Lutherska världsförbundet inbjuder till detta exceptionella möte. Det är ett framsteg i kyrkornas arbete. I en tid av stora globala utmaningar har vi ett gemen­ samt uppdrag att förkunna evangelium i ord och handling, säger Svenska kyrkans ärke­ biskop Antje Jackelén.

Datumet den 31 oktober är reformationsdagen: enligt tra­ ditionen spikade Martin Luther upp sina 95 teser på porten till Slottskyrkan i Wittenberg den dagen år 1517. Mötet i Lund anknyter därmed till 500årsminnet av reformationen, som kommer att uppmärksam­

FOTO: WIKIPEDIA

DEN 31 OKTOBER 2016 kommer

Berättelserna får liv

MIKLÓS GEYER från den evangelisk-lutherska kyrkan har

utvecklat en app för barn. Appen lär på ett enkelt sätt de vanligaste historierna om Jesu liv och Bibeln. Idén star­ tade när Miklós såg ett interaktivt julkort på Facebook.

Där kunde man arrangera sin egen krubba genom att flytta figurerna kring krubban precis som man ville. Tan­ ken väcktes att försöka utveckla detta och på ett enkelt och lekfullt sätt lära barnen om de olika berättelserna i Bibeln. Inte bara om Jesu födelse utan Daniel i lejongro­ pen, Noaks ark osv. Appen innehåller 12 berättelser från Bibeln. Varje berättelse kan man få uppläst för sig sam­ tidigt som man arrangerar scenen och flyttar figurer och saker över skärmen.

– Det bästa vore om inte endast barnen lekte med appen och lyssnade på historierna utan även deras föräldrar.

Kanske kan det leda till samtal kring Bibeln, säger Miklós Geyer. ■

AMOS # 2 2016

Genom att själv få regissera olika scener ut Bibeln lär sig barnen snabbt historien”.

Ladda ned spelet till din mobiltelefon.

Scanna in koden eller sök på ”Bibelspel”

5

FOTO: FLICKR, CC

På gång i Helsingborg

”innan ni begår självmord” DET BÖRJADE MED en liten annons i Öresunds-

Posten den 7 februari 1956: prästen Erik Bernspångs uppmaning att ringa ett visst telefonnummer ”innan ni begår självmord”.

I år firar Jourhavande präst 60 år. Tjänsten, som nås via telefon, chatt eller digitalt brev, är tillgänglig dygnet runt och i dagsläget är det närmare 250 personer som söker kontakt varje dygn, varav cirka 220 via telefon. I dag är Jourhavande präst en akut själavård som erbjuds som ett komplement till den själa­ vård som finns i församlingarna. Prästerna som arbetar i jouren, kvinnor och män i alla åldrar, hör hemma i församlingar runt om i Sverige.

Lars Christiansen, präst och samordnare för Jourhavande präst i Stockholms stift,

ser att behovet av att prata med en präst fort­farande ökar. Under den period som det finns samlad statistik för: 2008-2015 ökade antalet besvarade samtal med 69 procent.

får hjälp att andas genom att höra en annan människas andetag. Ibland förekommer aggressiva och drastiska samtal, men många vill bara att prästen ber en bön eller läser ett bibelord.

LARS CHRISTIANSEN tror att ökningen dels

har med samhällsutvecklingen att göra, där fattigdom, utsatthet eller utförsäkringar ökat, och tillgången till psykiatrisk vård och annan hjälp förändrats. Anledningen till att de vänder sig till jourhavande präst är att både präster och Svenska kyrkan har ett stort förtroendekapital, och rykte om sig att vara socialt ansvarstagande.

– Ibland behöver man bara höra att det finns någon i andra änden, säger Lars Chris­ tiansen. Det kan vara så enkelt som att man

SVÅRA SAMTAL om självmordstankar eller

människor som står i begrepp att begå själv­ mord förekommer i stort sett varje natt.

Jourhavande präst kan inte vidta andra åtgärder än att stödja den som ringer – och erfarenheten visar att ett sådant samtal kan göra skillnad mellan död och liv.

– Prästen kan berätta vart de kan vända sig för akut hjälp, och i övrigt möta den oro som finns just då, i samtalet. Det är oerhört bety­ delsefullt, säger Lars Christiansen. ■

FOTO: SF

Trevligt folk VÅREN 2013 ANMÄLDES Somalia till Bandy VM i Sibirien. Det fanns bara en liten hake.

Spelarna bor inte i Somalia utan i Borlänge, och ingen av dem hade åkt skridskor. Än mindre spelat bandy. Det hela började som ett integrationsprojekt i Borlänge men blev något så mycket större. Något som gav ringar på vattnet i Borlänge, i landet och medialt över hela världen.

Det låter som en omöjlig idé och Patrik Andersson, projektledaren, och Per Foss­ haug, förbundskapten och förflutet som elit­ spelare, hade nog sina tvivel. Men tron på människor räcker långt. Ibland ända vägen till Irkutsk, Ryssland.

6

AMOS # 2 2016

Ett brev betyder så mycket – även när det hamnar fel.

Förväxling ledde till brevväxling ETT ”BISKOPSBREV” är vanligtvis

en skrift från eller flera biskopar i ett angeläget ämne. Men ett brev från biskopen är något helt annat. Förväxlad post gjorde att John Vikström, privatperson i Sverige, fick kontakt med ärke­ biskop emeritus John Vikström i Finland.

Den kyrkliga finländska tid­ ningen Kotimaa mejlade i höstas till ärkebiskop John Vikström, men svaret kom på engelska från en John Vikström i Sverige.

Av formuleringen förstod tid­ ningen att svensken var van vid att bli förväxlad med sin namne på andra sidan Bottenhavet.

Kotimaa bjöd in de båda John Vikströmmarna att skriva om

sin kontakt och fick som svar två fina berättelser.

Hälsningar från Stockholm! ”Jag får ett par mejl varje månad till fel John Vikström.

Genom åren har jag fått inbjudningar till gudstjänster, frågor om psalmval, blivit ombedd att vara talare och fått hälsningar till olika personer. (Situationen roar mina vänner och de uppmanar mig att tacka ja till erbjudandena, men jag är rädd att många skulle bli rejält besvikna om det var jag som dök upp istället för ärkebiskopen.) Så eftersom jag inser att

Duon Filip och Fredrik hörde talas om idén och ville göra en film om projektet.

Sagt och gjort, under förra året hade filmen ”Trevligt folk” premiär. En dokumentär som följer spelarnas träning, personliga öden och inte minst människorna i Borlänges reaktio­ ner och tankar.

DET BLIR TYDLIGT allteftersom filmminuterna

tickar att detta projekt växer och tillslut blir något annat. Det börjar som en kul grej då 17 unga killar samlas för att de hört om en idé att börja spela bandy. Glada i hågen prövar de inlines för första gången, sedan is. Och när beskedet kommer att de som Somalias landslag i bandy får åka till VM i Ryssland vet glädjen inga gränser. Men när Ryssarna råkar spela fel nationallåt i första matchen mot Moldavien är besvikelsen enorm.

– Det här är inget projekt längre utan det här är en nation, säger en av spelarna och går AMOS # 2 2016

varje mejl är viktigt gör jag mitt bästa för att sända dem vidare till rätt mottagare.

Om jag fick fråga honom något vore det intressant att höra hans tankar kring det som händer i Europa just nu. Har det någon konsekvens för hans tro, vilken i så fall? Hur som helst önskar jag honom hälsan att fortsätta att inspirera människor runt honom att göra det goda.

JOHN R. VIKSTRÖM I SVERIGE

”Hej John Vikström i Sverige!”

Tack för hälsningarna! Än en gång vill jag beklaga att du fort-

djupt besviken tillbaka till hotellet. Och det blir inte bättre av att Moldavien ger bort ett gratis mål och sedan kräver fem bandyklubbor i gengäld.

REAKTIONERNA i Borlänge inför avresan till Ryssland var dock blandade. Flera av de samtal Filip och Fredrik har under filmen av­slöjar djupa motsättningar. Någon tycker det är bra att somalierna spelar bandy efter­ som de då inte har tid att stjäla cyklar. En annan säger att det blivit på tok för svart.

Men många är de som också tycker det är ett bra initiativ. Några vill vara med och hjälpa till och filmen som sådan lämnar ingen annan känsla efter sig än att det var gott.

Vad ringarna på vattnet blivit av vet man nog inte riktig ännu fullt ut. Men bandylaget fortsätter spela, har deltagit i fler mäster­ skap, och flera spelare hjälper till att lära andra åka skridskor i ishallen i Borlänge. En

sättningsvis måste läsa en del av min e-post. Du frågar hur det som nu sker påverkar min tro. Dessa dagar påminns jag om att flyktingfrågan inte är främmande för kristendomen. I Bibeln uppmanas vi att älska invandrarna, och så här nära julen får vi minnas att också Jesus var tvungen att fly tillsammans med sina föräldrar.

Det andra som jag påminns om just nu är hur farlig fanatismen är för all sund religion.

Med dessa tankar vill jag önska dig välsignelse i livet och en riktigt god jul.

JOHN VIKSTRÖM I FINLAND

KÄLLA: KYRKANSTIDNING

av grabbarna kunde efter mästerskapet resa hem till sin mamma i Somalia. Hem till det land han en gång flydde ifrån. Hem till plat­ sen där de Etiopiska soldaterna trängde sig in och dödade hans släktningar. Återseendet blev känslosamt, så klart, men att få veta dessa killars bakgrund skapar en självklar förståelse för deras flykt och en lika självklar öppen famn från Sverige.

Steget från den här filmen till reportage på sidan 8 är inte långt. ■

Fakta ● Laget gjorde sitt första mål i matchen mot Tyskland. Som slutade 1-22. ● Filmen ”Trevligt folk” går att se på bland annat SF anytime. ● Världspremiär på Göteborgs filmfestival 2015 ● Spelat in över 10 miljoner kronor

7

Reportage: Motorglädje

Motorerna rusade. Avgaserna sprutade. Adrenalinet pumpade. Glädjen var total när ett tiotal killar mellan moppeålder och nästan vuxna träffades en kväll i januari för att köra Gocart i inomhushallen i Helsingborg.

Gocart

F

rån att ha flytt krig och elände, till ett flyk­ tingboende för ensamkommande med en vardagstristess och osäkerhet om fram­tiden – till att få ratta en bil som Schumacher.

Kontrasten är total. Inte att undra på att det var smått barnsliga leenden över allas läppar! För flera av killarna var det första gången man satt bakom en ratt. Tur då att det var automatväxlade lådor, på bana, med hjälm och under kontrollerade former.

De två skickliga instruktörerna gick igenom förhåll­ ningsreglerna inför starten på banan med hjälp av tolk.

Och man ska nog inte skylla tolken för att vara mindre duktig – utan i stället de unga killarna för att vara lite väl heta på gröten. Ibland gick det lite si och så med att ratta

8

en stunds avkoppling från asylboendet

AMOS # 2 2016

Ali vet vad det innebär att fly och vill därför hjälpa asylboende att få en stunds avkoppling. Genom Svenska kyrkan ordnades det gocart körning.

xxx

AMOS # 2 2016

9

Reportage: Motorglädje

lagom snabbt och köra efter sin egen förmåga. De flesta hade nämligen kvällen till ära fått de tunga skorna på sig och det skrek i gummina i näst intill varje kurva. Och var det inte däcken som skrek av hastiga accelerationer, så var det skrik till följd av tvärnitar. Men så ska det väl vara. För hur som helst så handlar det ju om att få släppa vardagens grå lunk till förmån för något helt annat – att bara få ”leka”.

Vara kille. Busa.

INNAN BILARNA hade startats upp hade de båda

tjejerna som höll i introduktionen fått lite ifråga­ sättande blickar. Även om orden aldrig uttalades (tror jag då språkkunskapen i Afghanistanska är bristfällig) så såg man att killarna var lite tveksama inför om instruktörerna visste vad de pratade om.

Uppvaknandet blev totalt när en av tjejerna gick ut på banan för att hämta in en fastkörd cart. Innan hårnåls­kurvorna nitades gasen – plattan i mattan –

10

för att sedan pareras med en perfekt inbromsning så att carten kom perfekt glidandes genom kurvan och ut perfekt på nästa raka. Varvräknaren pressades till sitt yttersta och de fyra svarta gummina fick jobba hårt. Killarna log brett åt varandra när mållinjen kor­ sades. Om det funnits tvivel på förmåga hittills så var den som bortblåst nu. Respekt.

Mobin Teimury från Afghanistan kom till Sverige för tre månader sedan. Han krängde av sig hjälmen efter sitt första av totalt två heat för att snabbt samlas kring instruktören med resultatlistan. Tiden måste jämföras med (läs mot) kompisarnas tider. Det gäl­ ler ju att vara kung på banan! Gurglandes av glädje får han fram några ord på knagglig engelska. Orden bildar knappt meningar, men det går inte att ta miste på vad han känner: – First time I drive. Very funny! I like it very much!!

”Det blev bättre än jag hade tänkt mig – allt gick perfekt! De blev så mycket gladare än jag hade trott.”

Ali Gultekin

AMOS # 2 2016

– En gång berättade han hur han blivit jagad av militären i Turkiet. Han hade snubblat i ett träsk och militärerna hade i mörkret inte sett honom utan trampat på honom och sprungit vidare i jakten på den kille han hade flytt tillsammans med.

– En annan gång berättar han att när han kom till Norge mitt i vintern, med bara ett par byxor och en t-shirt, utan både skor och jacka frös han så mycket så han inte visste om han skulle överleva natten. Män­ niskorna som gick förbi honom på gatan såg honom inte ens. Han sa att han först tagit av sig tröjan för att linda om sina fötter, men då frös han om ryggen. När han tog på sig tröjan igen frös han om sina fötter...

ALI BERÄTTAR hur killens story hade berört honom djupt och att han då började fundera på hur han skulle kunna hjälpa honom.

– Jag vet hur det är att fly, mina föräldrar flydde som kurder från Turkiet. De har berättat en del om hur tufft det var, att de bott i olika läger innan de kom hit till Sverige.

De båda samtalade mycket kring att hjälpa andra och på den vägen kom det sig. Kyrkan kände att Ali hade ett hjärta av guld. Att han ville hjälpa andra.

Men pengarna saknades. Så det blev en sponsring till aktivitetetn som Ali helt och hållet planerat på egen hand för gruppen.

– Jag ville gärna göra en kul aktivitet för dem, helst något som de kanske inte gör så ofta, säger Ali och fortsätter: – Så då blev det gokart. Något som jag tror alla kan tycka är roligt. Det blev bättre än jag hade tänkt mig – allt gick perfekt! De blev så mycket gladare än jag hade trott.

ATT KILLARNA överhuvudtaget hamnade på gokart­ banan kom sig av ett personligt möte. Ett möte mel­ lan en av kyrkans representanter i Helsingborg och en ung kille vid namn Ali Gultekin. Nittonårige Ali hade hoppat in och jobbat lite extra på pizzerian i Helsingborg då hans äldre bror hade skadat sig och inte kunde jobba. För hemma har han lärt sig att man hjälps åt. Flera luncher senare hade en djupare rela­ tion skapats mellan Ali och kyrkans man. Historier hade utbytts, där Ali hade kommit att berättat en historia. Historien om hur han lärt känna en ung kille, två år yngre än honom själv, som börjat prakti­ sera hos brodern i pizzerian. En ung pojke som flytt kriget i Afghanistan, hur han jagats genom europa på sin väg till tryggheten. En resa som tog honom ett helt år att slutföra och gick genom Turkiet, Grek­ land, Schweiz, Norge och slutligen Sverige.

– Han var jättetrevlig och vi blev mer än vänner, berättar Ali och fortsätter:

AMOS # 2 2016

Anna Kaaling, präst i Gustav Adolfs församling.

” Att se någon göra positiva saker för andra utan baktanke, en kille på 19 år, det berör mig.”

DÅ KAN MAN UNDRA om Alis törst att hjälpa tagit stopp där? Knappast! Redan i februari ska blir han god man, för vem återstår att se. Det handlar om att finnas där som ett stöd. Allt ifrån att hjälpa till med skolan, läkarbesök och att betala räkningar.

– Men du är så...ung?

– Ja, men det är inget problem. Jag tror jag har lät­ tare att förstå unga människor eftersom jag vet hur det är och hur de har det. Ännu vet jag inte vem jag ska få ta hand om, men det spelar ingen roll. Det vik­ tigaste för mig är att jag känner att jag kan hjälpa till.

Bredvid på gokartbanan står Anna Kaaling, präst i Gustav Adolfs församling. Hon ler när hon hör Ali. – Att se någon göra positiva saker för andra utan bak­ tanke – en kille på 19 år – det berör mig. Därför känns det som en förmån att få vara med och stötta det. Det känns som Ali är framtiden – något att bygga på – en kille som vill ge tillbaka lite av det goda han själv fått.

TEXT OCH FOTO: MIKAEL CARLSSON/DINBILD.COM

11

Profilen: CajsaStina Åkerström

CajsaStina om stjärnor och dansen på rosor

Vi frågade stjärnorna om när – och fick svaret – den 20 mars.

Då kommer CajsaStina Åkerström nämligen till Helsingborg för att sjunga i GA kyrka på söder. Mycket har hänt under de 20 år som passerat sedan ”Fråga stjärnorna”, som kom att bli hennes stora genombrott. Öppet, rakt och ärligt svarar CajsaStina på våra frågor inför besöket i stan, sin scenskräck och om sin tro på Gud. TEXT/FOTO: MIKAEL CARLSSON/DINBILD.COM

CajsaStina Åkerström Född: 16 aug, 1967.

Familj: Dotter till den välkände trubaduren och skådespelaren Fred Åkerström.

Bor: Södermalm, Stockholm.

Yrke: Artist, låtskrivare, författare.

Aktuell: Kommer till GA kyrkan 20 mars

12

– Jag har faktiskt varit ett par somrar i rad och upp­ trätt i Helsingborg, ena gången var det ”Kultur på söder” och andra gången när det hölls ”Kul i juli”, säger CajsaStina och fortsätter: – Jag ska faktiskt dit i sommar igen. Jag älskar Helsingborg!

Men hur kommer det sig att du kommer till just GA kyrka i Helsingborg?

– Det var min käre konsertbokare som valde plat­ serna. Och absolut inte mig emot som du förstår.

Helsingborg är alltid trevligt, speciellt som det finns en duktig kyrkokör som man kan samverka med – det är extra roligt och spännande!

– Då kommer jag köra lite blandat, en hel del blir

från min nya skiva ”Vreden och stormen” som släpp­ tes i höstas. Men man kan egentligen säga att det blir lite blandat från hela min tjugoåriga karriär, med utgångspunkt från den senaste plattan.

CajsaStina beskriver själv hur hon känner att hen­ nes musik har kommit att ändras under sin dryga två decennier långa karriär. Från att först ha varit ren popartist med synthpop, så har musiken de senare åren kommit att mogna till en mer gitarrbaserad pop.

– Under 2000-talet var det mycket visor, men det har sedan blivit både piano och kontrabas.

Hon minns resan fram till sitt första album, hur den var väldigt tuff och frustrerande, så när hon väl nådde dit och var i det läget, då var det en helt fantastisk känsla!

AMOS # 2 2016

”

AMOS # 2 2016

Den barnsliga glädjen har kommit tillbaka men allt har inte varit en dans på rosor.

13

Profilen: CajsaStina Åkertröm

”

Det var en resa jag gjorde bara att bli vän med mig själv igen.

Nu är det nya spår, nya takter och en ny känsla.

– Med den senaste skivan känner jag hur cirkeln har slutits. Den glädje jag kände som barn, den barnsliga glädjen, den har kommit tillbaka. Jag hoppas att det ska fortsätta så, och det ska det väl göra...

MEN ALLTING har inte alltid varit en dans på rosor.

CajsaStina vet vad hon pratar om. Efter succén med ”Fråga stjärnorna” fick hon sitt stora genombrott och karusellen började snurra allt fortare. Så fort att det snart ledde till att CajsaStina kom att drabbas av scenskräck. Något som kom att hålla i sig under nära tio års tid. En inte helt lyckad kombo när man för­ sörjer sig som artist.

– Det var en resa jag gjorde bara att bli vän med mig själv igen. Jag har bearbetat det på olika sätt. I takt med att jag blev vän med mig själv blev det också lättare att gå upp på scen. Det är något jag är extremt tacksam över i dag.

Samtidigt berättar CajsaStina att det hon varit med om skulle hon inte ha klarat själv. Mitt i den svåra tiden, när allt såg som mörkast ut. Då hittade hon hjälpen i sin tro på Gud. Och även om Cajsa Stina i ena stunden säger att hon ”inte är extremt kyrklig” – så bejakar hon sin tro på Gud och Jesus som hans son.

– Jag är kristen. För mig är Jesus vägen, sanningen och livet, säger CajsaStina och fortsätter: – Det finns mycket inom kristendomen som är besläktat med sådant jag som barn fick höra av min pappa inom kommunismen. Men det går inte att bortse från den andliga delen av verkligheten. För mig går det inte att vara utan kristendomen. Den andliga sidan är ofrånkomlig. Jesus stod för för­ låtelse och nåd – det är kärnan för mig.

OCH ATT TRON har satt sina spår även i hennes musik

skriver hon under på. Även om det kanske inte alltid varit med meningen.

– Den glimtar fram lite här och var. Kanske inte precis i alla låtar, men det finns tydliga hänvisningar här och var. Jag tror det är så att det kommer in omedvetet även om det inte varit tänkt så från bör­ jan, förklarar CajsaStina och fortsätter: – Kristendomen följer mig i vardagen. Jag ber flera gånger om dagen för att hålla ”kanalen ren”. Mörkret finns där ständigt – det gäller att hålla det borta. För mig fungerar det så i alla fall, där bönerna handlar om affirmativt tänkande. Betvinga ljuset. Tränga undan det mörka svarta, något som kan komma om man är depressivt lagd som jag är. Men att utgå från ”Fader vår” fungerar ...

Sofie Kowalczyk-Thore:

Sofie Kowalczyk-Thore, organist i GA.

14

”När erbjudandet om att få göra en konsert med CajsaStina dök upp svarade jag snabbt ja och kören var så positiv. Cajsa Stina står stadigt i den svenska vistraditionen både genetiskt och musikaliskt! Hon har en otrolig förmåga att betona, belysa ord och formuleringar så att betydelsen djupnar eller framträder på nya sätt. En oberäknelig stil att inte alltid sjunga som man förväntar sig, lite dröjande eller snudd på orytmiskt ger både hennes egna sånger och tolkningar av andras melodier helt säreget uttryck. Hennes särpräglade röst ska bli spännande att matcha med körens klang. Texterna är förtrollande – de förmedlar ett vemod men lämnar en ändå med tacksamhet för livet, för det lilla och för vardagen. CajsaStina är verkligen en skald i vår tid. Jag önskar att publiken ska få en stor dos av vackra melodier och trösterika ord den 20/3 kl. 18.00 i GA kyrkan.”

AMOS # 2 2016

– Jag är kristen. För mig är Jesus vägen, sanningen och livet.

Sedan några år tillbaka känner sig CajsaStina bra igen. Hon är vän med sig själv. Hennes inställning till arbete har blivit sundare. Och scenskräcken är borta.

Ett tydligt bevis på detta var det bidrag till ”Mellon” som hon skickade in 2013 som ansökan för att kanske få medverka i nästkommande års tävling.

TIDIGARE DELTAGANDE har alltid ratats för att det varit

någon annans bidrag som skulle framföras. Men den här gången var det annorlunda. CajsaStina valde att ställa upp med ett eget bidrag – och kom med – så i deltävling nummer tre 2014 stod hon på scen och framförde sin egna låt ”En enkel sång”.

– Hela den här låten andas vispop-rock. Tänk John­ ny Cash. Det blev ett sound som lät riktigt skönt tycker jag. Och lite drag åt det här hållet hör man även på den senaste skivan, förklarar CajsaStina och fortsätter: AMOS # 2 2016

FOTO: PÄR WICKHOLM

– Så nog har jag förändrats, även om min publik känner igen mig – det är ändå jag liksom...

RESULTATET blev varken flipp eller flopp, en heder­

sam 7:e plats. Smäller kanske inte högst, men kan ju ge mersmak. Så frågan är om CajsaStina kommer till­ baks till ”mellon” igen – och svaret blir inte helt givet och inleds med ett lång och utdraget ” – Jaaaaaaeeeeeääääää.......”

– Man ska inte sticka under stol med att det är en riktigt bra reklampelare, ett bra forum, förklarar den folkkära artisten och fortsätter: – Men det viktigaste är att man får göra något man trivs med. Skulle jag vara med igen skulle det var annorlunda. Det får man ta den dagen – om det nu blir... Däremot hade jag gärna gjort en låt som någon annan hade kunnat framföra! ■

15

Porträttet: Niklas Rådström

Motsatsernas

mästare

Vad gör vi med vår handfallenhet? Niklas Rådström har skrivit en roman om ondska. Idén har han burit på i tjugo år. Ändå är det godheten han vill fånga.

TEXT: GÖRAN TONSTRÖM/AMOS MAGASIN FOTO: THRON ULLBERG

hamn att angöra. Antingen i det stora, som efter en färd på flykt över livsfarliga vatten. Eller också i det lilla, femton minuter med Saltsjöbanan från Slussen.

Nedsjunken i en bekväm fåtölj med ett lurvigt terrierhuvud i knät och med en av våra främsta författare mitt emot sig, känns det självklart att det blivit den första vårdagen för året just i dag. Med dagsmeja och glada solöar i rummet. Men även ljuset rymmer mörker.

Niklas Rådström berättar historien om Nizeyimana, den unga pojke som hans nya bok, En Marialegend, är tillägnad.

– Det var 1994 och vår yngste son hade just börjat skolan.

Vi tänkte att vi skulle skapa förståelse för hur andra männi­ skor ute i världen har det och vi ville göra det på ett synligt sätt. Så vi tog ett fadderbarn, en pojke som hette Nizeyimana.

Det kom ett fotografi och en liten berättelse om hans liv och

16

familj, jag har fortfarande brevet kvar någonstans.

Nizeyimana bodde i Rwanda och bara några veckor efter att hans brev kommit började medierna berätta om det fruktan­ svärda folkmord som utspelade sig där. Efter ytterligare några veckor kom ett nytt brev där det stod att man inte visste vart Nizeyimana hade tagit vägen. Att han hade försvunnit.

– Men vi hade fortfarande kvar fotot av honom, minns Niklas lite sorgset. Denna för oss helt okända lilla person som kom som ett namn, ett foto och en glimt av ett liv, för att så för­ svinna in i den förfärande ondskans skugga. Man blir väldigt tagen av sånt. Det kommer så nära, som bilden på den lilla pojken Alan i somras, drunknad där på stranden.

IDÉN MED att skriva en bok som skulle heta En Marialegend och

ha flera moment har Niklas Rådström burit på i åtminstone tjugo år. Han kunde inte släppa tanken på Nizeyimana.

– Det är precis samma sak som vi ser i dag. Med IS och Boko Haram, med kartellerna i Latinamerika och olika slags statsterrorism. Samtidigt står vi här med vår handfallenhet.

Fast det är kanske inte så konstigt, varför skulle vi egentligen AMOS # 2 2016

▼

i

EN OROLIG värld är det gott med en trygg

Niklas Rådström är en av Sveriges namnkunnigaste för­ fattare. Ständigt återkommer han till de existensiella frågorna.

Niklas Rådström Född: 1953 Yrke: Författare, poet och dramatiker.

Familj: Gift med Catharina Günther-Rådström, konstnär.

De har två söner och två barnbarn samt hunden Kasper.

Bor: I Saltsjö Duvnäs utanför Stockholm.

Tidigare verk: Niklas Rådström har skrivit essäer, dramatik och romaner, sammanlagt ett fyrtiotal böcker varav den senaste är Boken från 2013. Han är bland annat ledamot i Samfundet De Nio och professor i berättande för scen, film och media vid Stockholms Dramatiska Högskola.

Aktuell med: En Marialegend (Albert Bonniers förlag). Han arbetar också med en dramatisering av Homeros Odyssén.

AMOS # 2 2016

17

”Det är vad all konst sysslar med; att se bakom masken. Men den återspeglar också vad som finns framför, livets dubbelhet.”

18

AMOS # 2 2016

Porträttet: Niklas Rådström behöva en beredskap inför den sortens ofattbara ondska?

Romanen tvinnar samman tre berättelser med tre tidsplan.

Men trots att den heter En Marialegend handlar den inte om jungfru Maria; namnet finns inte ens nämnt någonstans i texten.

– Mariagestalten finns i konsten på två sätt. Den ena är som bärare av livet, hon som bokstavligen föder det in i världen.

En omhändertagande gestalt vi möter i en lång rad målningar som ett slags urbilder.

Den andra är pietàn, Jesu mor som håller sin döde son. Hon står för misslyckandet, att inte ha kunnat skydda.

– Det är två bilder av samma sak och samtidigt varandras motsats. En bild av livet självt som mynnar ut i att vi trots en massa ambitioner faktiskt dör.

Båda kvinnotolkningarna är närvarande i den nya romanen.

den återspeglar också vad som finns framför, livets dubbelhet.

Ta Shakespeares gestalter, de är alltid dubbla. För en stund kan man ha medkänsla med den grymmaste gestalt, för att så upp­ täcka att även de goda drivs av egennytta.

Niklas tar det gångna årets flyktingsituation som ett exem­ pel. Före sommaren var den mest ett diffust problem. Så kom bilden av den lilla drunknade pojken, och under några månader hjälpte den alla att återerövra självbilden av oss som ansvarsfulla och goda. Sen så tröttnade vi och det slog åter över till motsatsen.

– Hur långt sträcker sig vår idealitet när den kommer nära?

Självklart ska vi rädda folk från att drunkna i Medelhavet, men vad händer när flyktingarna bor för trångt i en förlägg­ ning nånstans och börjar bli missnöjda med sina liv?

n

IKLAS RÅDSTRÖM har under lång tid

varit de stora projektens författare och dramatiker. Dantes gudomliga komedi, de bibliska böckerna, Don Quijote, Mästaren och Margharita har han dramatise­ rat och nu har han nått fram till Homeros Odyssén. ¬ Det var inte riktigt meningen från början, men att få gå in i Homeros och hela den antika världen är en fantastisk möjlig­ het att bilda sig.

Och Homeros har en del att säga oss i dag, inte minst om gästfrihet och att öppna sin famn.

– Xenia, kallade man det för snart tre tusen år sedan. Främ­ lingsvänskap var det stora framträdande moralbegreppet under antiken och helt centralt för Homeros.

Xenia innebär en plikt att ta emot en skyddssökande och ge skydd. Men också gästen har en skyldighet att inte ligga vär­ den till otillbörlig börda.

EN MARIALEGEND börjar med att en ung kvinna lämnas att dö

av en hord barnsoldater efter en brutal gruppvåldtäkt i okänt land. Utan att det skrivs ut bär det tydliga tecken av Rwanda.

Berättelsen fortsätter i New York där en intendent på ett museum får uppdraget att ta över sin döda kollegas arbete och finner att hon blir allt mer indragen i dennas liv.

Den tredje delen handlar om den tyske 1500-talsmålaren Lucas Cranach som får uppdraget att rädda sin furste undan Karl den femtes belägring av Wittenberg samtidigt som han ska försöka hindra förstörelsen av en samling konstskatter.

Alla tre historierna slutar till sist i samma punkt med samma ord. Vilka ska inte avslöjas här, men ingen av dem ger något rosenskimrande hopp.

TROTS DET är det livets grund att återskapa sig självt i nya

AMOS # 2 2016

▼

Niklas Rådström besvarade den redan i den självbiografiska En handfull regn som kom för nio år sen. ”För att bedra, gäcka och besvärja döden. Andras död och min egen”, tyckte han då.

Och så kan man kanske se det säger han, men tillägger att

FOTO: STEFAN LINDBLOM / TT

Niklas vara bara 10 år när hans pappa Per Rådström, dog: ”Någon läkande sorgeprocess blev det aldrig”.

FÖRFATTARE BRUKAR alltid få frågan varför de skriver.

FOTO: BONNIERARKIVET/TT

former, genom barn och förändringar i naturen i en ständig återkomst.

– Som naturen ser ut är det inte konstigt att den kristna tanken på återuppståndelse finns. Eller kretsloppstanken och återfödandet i andra trossystem. Det pågår en ständig växling mellan liv och död.

Niklas Rådström återkommer ofta till motsatser i det han skriver.

– Det är vad all konst sysslar med; att se bakom masken. Men

Som regiassistent under filminspelningen av ”Den enfaldige mördaren” 1981.

19

Porträtt: Niklas Rådström DET NOG ändå inte är hela sanningen.

– Allt vi skapar, oavsett om vi bygger, målar eller sätter barn till världen, sker utifrån en önskan att lämna något efter oss.

Det vill alla. Den absoluta majoriteten av allt skrivande hand­ lar om att vi ska komma ihåg det som är på väg in i glömskan och att vi ska återerövra det från döden.

Niklas pappa, Pär Rådström, var en på sin tid mycket känd och populär författare som dog ung, bara 38 år gammal när sonen var tio. Hur mycket har han och sökandet efter en far betytt?

– Väldigt mycket. Våra föräldrar och vårt ursprung har en enorm betydelse för oss. Pappa försvann från familjen när jag var fyra så jag har i stort sett inga minnen av en far som bott hemma, att jag och han bott i samma familj. Jag träffade honom några veckor på loven och på det sista sportlovet, vilket jag har starka och intensiva minnen av. Men det är allt, någon läkande sorgeprocess blev det aldrig utan han fortsatte som ett spöke.

Han var ju en väldigt offentlig person?

– Ja, det var väldigt tydligt under min uppväxt och det händer fortfarande att jag möter människor som vet oändligt mycket och som kände min pappa mycket mer än vad jag själv nånsin gjort. Samtidigt har det funnits föreställningar om mig som min pappas son vilket skapat en konstig dubbelhet under min uppväxt. Jag fick ju dela honom med många, inte så mycket som en människa utan som en persona.

n

Har du lyckats kränga av dig den rocken nu?

– Ja, jag är snart 63 år gammal, han blev 38 och dog på sin födelsedag. Jag minns när jag själv fyllde det, att det kändes som att stiga förbi i ledet. Livet är egentligen inte ordnat så att man ska överleva sina barn.

IKLAS ÄR övertygad om att upplevel­

serna har påverkat honom själv som far.

– Med tanke på att jag hade en väldigt frånvarande pappa. Ändå är det inte så enkelt. En för­ älders frånvaro behöver ju inte i alla

delar vara självvald.

Man kan lösa sina erfarenheter på två sätt enligt doktor Freud: man upprepar dem eller trotsar dem.

– Jag tror att jag varit närvarande, ibland lite för närvarande kanske, i mina barns liv. Jag har två pojkar, nu utflugna, och den äldsta har två egna barn. Så nu är jag farfar vilket sätter en på plats. Inte minst åldersmässigt.

MEN HAN ser varken särskilt gammal eller tilltufsad ut när han reser sig ur soffan för att gå och släppa ut Kasper i trädgården.

Mitt knä kallnar dock snabbt i frånvaron av det varma hund­ huvudet. Och ute på himlen har solen knegat sig upp ytterli­ gare några snäpp. Det finns hopp.

Res med oss till Israel, Egypten, Albanien, Jordanien, Armenien, Georgien, Etiopien, Italien, I Luthers fotspår.

Sol och bad vid Röda Havet, Jordanien.

Vi ordnar din gruppresa!

www.kingtours.se info@kingtours.se 0431-830 89 • 070-23 83 089

Den perfekta platsen för läger,för konferens semester. eller sem Den perfekta platsen läger,eller konferens Barnvänlig badstrand och härlig miljö.Vandrarhem eller Barnvänlig badstrand ochhelpension härlig miljö.

Vandrarhem bed & breakfast, självhushåll eller – du väljer själv. Öppet året runt. 80 bäddar i 2- och flerbäddsrum. bed & breakfast, självhushåll eller helpension – du Anläggningen ägs av nykterhetsrörelsen och är därför fri själv. Öppet året runt. 80 bäddar i 2- och flerbädds från alkohol och andra droger.

Anläggningen ägs av nykterhetsrörelsen och är dä från alkohol och andraVarbergsvägen droger. 1894, 439 55 Åsa Tel: 0340-65 12 85 E-mail: kuggavik@tele2.se Varbergsvägen www.kuggavik.se 439 55 Åsa

189

Tel: 0340-65 12 85 E-mail: kuggavik@t www.kuggavik.se

Förstå. Förklara. Förbättra.

Läs religionsvetenskap och teologi vid Lunds universitet!

www.ctr.lu.se

Denna byggnad vårt projekt tillsammans med Dig???

Renovering, start av förskola, ”take me to schoolprojekt” samt yrkesutbildning för vuxna.

Tack för Ditt stöd!

Svenska diakoner från Svenska Kyrkan, Equmenia, Pingstkyrkan och Frälsningsarmén samverkar för romerna på Balkan!

Hjälpa tiggarna? Oftast romer från Balkan...?

Vårt svar är:

Javisst...

Javisst...

Javisst...

– en slant till dagens bröd – för den som tigger och familjen – lägg en slant i pappersmuggen – ett leende och glatt hjärta!

– en långsiktig hjälp till boende, mat och skolgång – utbildning och Hjälp till självhjälp – i sitt hemland!

– arbete och inkomst i vårt land – ”vita jobb” och hjälp med papper och ansökningar – integration

Balkanhjälpen (f d Segerpil) arbetar sedan 1969 på Balkan - Välkommen med Din gåva!

BANKGIRO 5560-9853 • SWISH 1235112206 www.balkanhjälpen.se

Special: Symbolerna & vi

FOTO: ALESSANDRO BIANCHI/TT

22

TE AMOS # 2 2016

FOTO: MARKUS SCHREIBERI/TT

Symbolerna är människans äldsta språk. Frågan är hur länge vi kan läsa det.

Tidens

CKEN AMOS # 2 2016

▼

TEXT: KRISTINA LINDH/AMOS MAGASIN

23

Special: Symbolerna & vi FOTO: FREDRIK SANDBERI/TT

Pekboken, Rolling Stones-tungan och Nikeswoschen. Symbolerna finns överallt. Hjärnan tränas tidigt i att tolka tecken och bilder.

D

ET ÄR SOM fotboll, säger han. Som när fot­

boll är som bäst: – Alla förstår. Alla kan delta.

Henrik Nygren sitter på sitt kontor i Stockholm. Han är en av Sveriges mest namnkunniga grafiska designers.

Bland skrivborden råder bedrägligt lugn. Egentligen är stressgraden hög på grund av ett uppdrag på upploppet, av ännu en ny­­sydd kostym till en kund som vill visa världen vad man står för.

I ett par decennier har han följt symbolernas status och resa. Tecknen som når jorden runt. Han radar upp dem slump­ vis – Michelingubben, hällristningarna, stopptecknet, Eiffel­ tornet, Rolling Stones tunga …

Alla bär på ett budskap. Alla är ett budskap.

– Ta Nike-swooshen, världens kanske mest kända sportlogo­ type. Det står ingenting, det är bara en form. Men när vinnarna vid en friidrottsgala ställer sig på prispallen, iklädda symbolen, säger den ”Vi är bäst, vi är snabbast och vi hoppar högst”.

När samma symbol några månader senare pryder en golf­ klubba, och denna golfklubba sitter i Elin Nordegrens hand då hon jagar sin dåvarande man Tiger Woods efter en av hans otrohetsaffärer – ja, då säger den något helt annat.

– Det går inte att tänka sig en värld utan symboler. All mänsklig kommunikation bygger på tecken som vi tolkar och fyller med ny innebörd.

Omtolkningen kan ske över en natt, som när Volkswagen nyligen avslöjades med att ha ljugit om bränsleåtgången i sina bilar. Den kan ske under några månader, som i fallet med EU-flaggan, där höstens flyktingströmmar fått medlemsländerna att agera på ett sätt som hotar hela det en gång så visionära projektet om rörlighet och gemenskap.

Henrik Nygren.

24

Det kan också verka som om det aldrig sker, som om symbo­ len var höjd över tidens gång.

– Vissa symboler är omgivna av särskild respekt. Trots att Sverige är sekulariserat har korset en unik ställning. Kraften ligger i att det funnits länge och att man vet att det inte finns för att någon ska tjäna pengar. Det har blivit en allmän symbol för godhet.

MOT DET DÄR sista kan man förstås invända. Henrik Nygren

är själv den förste att göra det. Ett kors i de IS-kontrollerade delarna av Irak är knappast en garant för skydd utan innebär tvärtom akut livsfara. I Frankrike är korset förbjudet på skolor och bland offentliganställda. Och i Sverige får tv:s nyhets­uppläsare inte bära smycken med religiösa symboler i sändning.

– Spänningen kring symboler ökar. Ju mer människor möts desto mer konfronteras vi också med varandras olika tecken.

Plötsligt förstår inte alla. Plötsligt kan inte alla delta. ”Jag är rädd för symbolanalfabeterna!” utbrast författaren Lotta Lundberg nyligen i en krönika i Svenska Dagbladet.

Många delade texten som satte ord på känslan av att allt fler verkar läsa världen bokstavligt. Fattar inte folk att symboler är bilder?! Hur kan någon tro att Jungfru Maria aldrig haft sex eller att Muhammed stod i rondellen, undrade hon och syfta­ de på konstnären Lars Vilks numera världsberömda teckning av Muhammed som en rondellhund.

De utpekade jämfördes med treåringar.

LIKNELSEN LIGGER nära till hands. Det som kännetecknar hjär­

nans mognad är bland annat förmågan att tänka abstrakt. Att förstå att en bil och en bild av en bil inte är samma sak, utan att det finns ett avstånd mellan symbolen och det som den sym­ boliserar.

Det hindrar inte att även många vuxna, som inte alls är tre AMOS # 2 2016

FOTO: CORNELIA NORDSTRÖM/ TT

En bild av kärlek eller av eller av två individer som just bytt några gram guld med varann? Symbolen pekar alltid vidare mot något.

Därför väcker den ibland starka känslor, som när Gudrun Schyman för några år sedan brände pengar för att uppmärksamma löneskillnader mellan män och kvinnor.

REDAN GENOM att säga att ”det är bara en symbol” har vi gjort

ett uttalande om hur vi anser att verkligheten är uppbyggd, menar Patrik Hagman. Så skulle till exempel aldrig Aristote­ les ha sagt. Eller vem som helst fram till för några hundra år sedan.

Då var det mainstream att tänka att den symboliska verk­ ligheten, den som bestod av idéer, var verkli­ gare än den här. Idag är det tvärtom. Att säga att något är en symbol har blivit detsamma som att säga att det inte är verkligt.

Synar man den hållningen upptäcker man snabbt att väldigt få lever efter den.

I Svenska kyrkan är till exempel natt­ vardens bröd och vin symboler. Men just i Patrik Hagman.

AMOS # 2 2016

egenskap av symboler förbinder de deltagarna med en djupare verklighet där man tar del av Gud. Det där behöver man inte vara troende för att förstå. Det räcker med att ha en vigselring på fingret. Smycket är inte bara ett antal gram 18-karatigt guld utan förbinder mig också med erfarenheten av att det finns något som kallas kärlek.

– Synen på symboler blir en fråga om vilken syn man har på världen. Består den av orsakssamband och molekyler? Eller finns det också en djupare verklighet med kärlek och mening?

Vilka symboler är heliga i vår del av världen?

– Den mest avgörande symbolen i vårt samhälle är pengar.

Sedlar och mynt symboliserar ett värde. Pengar förutsätter symbolens kraft för att alls kunna existera. Folk inser förstås det när man berättar, men det är ingenting vi går och tänker på till vardags.

För en tid sedan åkte Patrik Hagman taxi med en man som hade ett syriskt kors hängande i backspegeln. ”Är du syrian?” frågade Hagman. ”Ja, men jag är ju inte religiös” svarade chauffören. Han hade förstått att det är viktigt för svensken att tycka så.

Hela västvärlden befinner sig i en omförhandlingsfas, säger Hagman.

– På 50-talet delade alla samma symboler, vi utgick från att de gällde alla. Så började folk från andra länder komma hit och vi upptäckte att det är de inte. Vi lever i samma samhälle men i olika symbolvärldar. Ska vi då säga att alla symboler är lika viktiga eller ska vi säga att vissa är viktigare än andra? Det är den politiskt laddade frågan.

VILKEN SYMBOL har idag störst sprängkraft? Många skulle

svara: Slöjan. Den står för frihet och den står för förtryck. Den reser också frågan om den som bär en symbol måste ta ansvar för de känslor som symbolen väcker.

– Att tro att mina symboler är min privatsak är som att för­

▼

år, behandlar symbolerna som om de i sig är heliga.

I en värld där tecken och signaler krockar som aldrig förr är det just dessa olika sätt att se på symboler som skapar spänning.

Så här: Någon bränner en flagga eller tecknar en bild.

Känslorna svallar hos den som känner sig träffad. ”Det är ju en symbol!” ropar båda parter. Men de menar två helt skilda saker. För den ene betyder detta att symbolen enbart är en bild. För den andre att bilden också är vad den föreställer.

Och för den förstnämnda, som ofta växt upp i en sekulari­ serad del av världen, är det lätt att slå sig för bröstet och tro att hon har en mognare och mer avspänd syn på symboler.

Det är dock att göra det alldeles för enkelt för sig. Det menar Patrik Hagman, teolog vid Åbo akademi i Finland.

– Det kan visserligen vara så att männi­skor misstar en sym­ bol för verkligheten, även jag kan tänka att de som blir kränkta av att man bränner en flagga missuppfattar hela saken. Men att säga att något bara är en symbol är att sluta tänka. En sym­ bol pekar alltid vidare mot något verkligt och är aldrig obero­ ende av kultur och av vilka vi är.

25

Special: Symbolerna & vi

”Vilken symbol har i dag störst sprängkraft? Många skulle svara: Slöjan. Den står för frihet och den står för förtryck.”

26

AMOS # 2 2016

neka att samhället finns. Ingen har ensamrätt till en symbol eller hur den ska tolkas, varken bäraren eller betraktaren. Om vi tänker så måste vi framtvinga likhet, och då gör vi det också omöjligt att leva i fred.

Låt oss återvända till det där om människans hjärna. Till vetenskapens teorier om det lilla barnet som först tror att bilen och bilden av bilen är samma sak, men som sedan växer och förstår att det finns en skillnad.

Man skulle kunna tro att det är slutstationen. Men det är det inte. Vid den punkten väntar nämligen en upptäckt.

Sagt om symboler: ”Jag kände mig som i paradiset. Det var lottor som delade ut smörgåsar och chokladmjölk och den är än i dag en symbol för Sverige, för lycka.”

Förintelseöverlevaren Hédi Fried berättar för DN om hur det var att komma från koncentrationsläger till Sverige.

DEN BESTÅR av tre steg:

1) Man har fattat att alla symboler är tillfälliga.

2) Man har lärt sig att livet inte bara kan fångas i rationella termer.

3) Man inser därför att symbolerna är meningsfulla redskap för att förstå och tolka världen.

Här har både den bokstavstroende och den som dömer ut en bild som ”bara symbolisk” något att lära.

Det menar Antoon Geels, professor i reli­ gionspsykologi. Han har studerat hinduiska och buddhistiska riter i Asien, och ser med oro hur vår del av världen blir allt sämre på att förstå symboler.

– När tiderna är osäkra önskar människor klara och enkla besked. Bokstavstänkandet Anton Geels. ökar bland både religiösa och icke-troende.

Det är en oerhörd utarmning för individen och samhället om vi inte kan hålla symbolfunktionen vid liv.

Symbolerna är nödvändiga för att vi ska kunna förstå och uttrycka hur komplex världen är, menar han, och lyfter fram barnets fantasi. Vi måste bli bättre på att värna den samtidigt som vi tränar vår förmåga att tänka abstrakt.

– Som barn är vi jättebra på att associera fritt och kreativt. I takt med att vi växer lär vi oss av skola och samhälle att det är förnuftet och sakligheten som premieras. Men förmågan att förstå symboler kräver att vi får lära oss att läsa dikt, se konst, ta till oss sagor och bilder!

Han uppmanar alla att bejaka det symboliska tänkandet inom sig.

– Vi bär alla en fundamentalist inom oss, vi tror på sanning­ ar som är okränkbara och som vi inte kan tumma på. Samtidigt är varje livsåskådning hela tiden i rörelse, oavsett om den är religiös eller inte. Symbolerna hjälper oss att ompröva och utvecklas.

PÅ HENRIK NYGRENS designkontor på Södermalm har det bör­

jar skymma. Mörkret sänker sig över de stilrena rummen som i sig är en bild av branschen han tillhör. De är också en sval kontrast till den överhettade stämning som kan råda när människors vitt skilda sätt att tolka symboler krockar. Ibland är den framprovocerad och väntad. Men lika ofta kommer reaktionerna som en chock: Hur kunde den här lilla bilden/ händelsen väcka så starka känslor?

Henrik Nygren har många favoritsymboler. Till exempel Moderna Museets, som han var med om att ta fram 2004 och som då skulle ringa in allt som konstinstitutionen stått för sedan 1956. Det blev en handskriven logotyp. Budskap: Bakom varje konstverk står en människa. Ändå är det varken hans egna eller några av designvärldens klassiker som betyder mest. Högst på listan finns en personlig symbol laddad med affektionsvärde: – När mina föräldrar var nygifta reste de till Paris via Köpenhamn. På Tivoli satt en man som klippte siluetter i svart kartong. Han gjorde ett av mamma och ett av pappa. På bak­ sidan har de själva skrivit namn, plats och datum. De bilderna kommer alltid vara heliga för mig. De är symboler för något av det viktigaste mitt liv.

Påskens symboler

KORS. Avrättnings­ redskapet som blev ett av världens mest kända varumärke.

Status: Laddad.

Innebär livsfara i delar av Mellanöstern.

AMOS # 2 2016

HARE. Står för fruktsamhet och fortplantning.

Status: Ohotad.

Så länge det finns barn kommer påsken kräva sin skuttande tomte.

TUPP. Metafor för svek, från berättelsen om tuppen som gol då Petrus förnekat Jesus.

Status: Vag. Pryder många påskkort trots att få vet varför.

ELD. Avskräckande ritual för att driva häxor på flykt.

Status: Låg.

Förekommer dock fortfarande i Västsverige.

ÄGG. Symbol för återfödelse och liv.

Status: Het. Tiden som dödskalle­ märkt kolesterolbomb är förbi, i dag högt rankad proteinkälla.

RIS. Påminner om palmbladen vid Jesu intåg i Jerusalem.

Status: Ljummen.

Dock efterlängtat objekt för alla pysselfantaster.

27

Reportage: Borgen

Nya lokaler – fler besökare ”Borgen” har den kallats. Lokalerna som tidigare inhyste Gustav Adolf´s församlingshem. Sedan i september har flyttlådor packats för att sedan packats upp igen i nya lokaler.

Numera sitter kyrkans personal i fräscha och ljusa lokaler med stora glaspartier ut mot gatan mitt i smeten bara ett stenkast ifrån GA kyrka på söder. Den nya boplatsen är Södergatan 39. Där ny lokal också har skapat nya behov.

TEXT: MIKAEL CARLSSON/DINBILD.COM

Nu finns Svenska kyrkan på Södergatan.

Mitt i gatuflödet.

28

AMOS # 2 2016

– nytt tänk!

– VI MÄRKER ATT vi har fått många fler spon­ tanbesökare nu än vad vi hade förut, säger diakonen Carina Sandman Andersson och fortsätter: – Här finns inga trappor upp eller en dörr som ser stängd ut, utan här ligger vi i markplan i linje med andra vattenhål som Migrationsverket, Arbetsförmedlingen och Charles Dickens. Vi är mitt i ett gatuflöde.

– Här är vi både närmare kyrkan, men också närmare den rörliga församlingen, fyl­ ler kollegan Jan Ahlström i och fortsätter: – Förut kom ofta besökarna för att de hade ett specifikt ärende, här upplever vi att det kommer många fler spontanbesökare som bara ”droppar in”.

Sedan en tid tillbaka driver församlingen ”Café Andrum” i de nya lokalerna. Närmare bestämt på måndagar mellan klockan 10 och 16.

– Café Andrum har flyttat hit från GA kyrkan, just på måndagar. Tisdag till fredag finns den fortsatt i GA kyrkan, säger Jan Ahl­ ström. Kollegan Carina fortsätter: – Men det handlar inte om att vara ett café i mängden, utan en träffpunkt där det finns möjlighet till fika och en lättare lunch. Detta serveras med – ”dagens tanke” – där någon från oss delar några bibelord, läser en dikt eller bara reflekterar över något som händer i vår omvärld. Det gör oss till en mötesplats.

MÅNDAGAR är det alltså full aktivitet och

foajén blir till en myllrande mötesplats under några timmar. Det serveras lunch, som sedan byter skepnad till att bli ett kul­ turcafé där alla som vill kan bidra med sång, diktläsning, eller musik under en timmes tid. Men även de övriga dagarna i veckan har lokalerna sedan flytten varit välbesökta.

Så pass att personalen märkt att det tagit tid från deras andra arbetsuppgifter. Men för att inte släppa det viktiga mötet med den enskilde – samtidigt som man ändå hinner med sina andra uppgifter, har man hittat ett nytt grepp. Församlingen har skaffat sig foa­ jévärdar!

– Det är en tanke som kommit ur ett behov som framkommit med att vi nu är i våra nya lokaler. Vi har sett att det har blivit ett större tryck utifrån. Här är det betydligt fler som hittar in – och då är det vår uppgift att möta dem, förklarar Carina Sandman Andersson och fortsätter: – Församlingens tidigare lokaler var inte alls lika publika. Huset var mer slutet, som en ”borg”, låg inte centralt och det var svå­ rare att komma in. Nu är vi i markplan, med stora glasfönster och loggor, det är absolut mer exponerat.

AMOS # 2 2016

”Här ligger vi i markplan i linje med andra vattenhål som Migrationsverket, Arbetsförmedlingen och Charles Dickens.”

– Människor känner sig sedda när de kom­ mer in. Kanske är det inte alltid vi kan hjälpa dem på plats, men åtminstone kan vi lotsa vidare så man får träffa den man behöver, säger Jan Ahlström och fortsätter: – Det kan vara allt ifrån att bara lyssna, till att låna ut en telefon, förmedla en kontakt, eller skicka besökaren vidare till kyrkan rakt över gatan.

BÅDA DIAKONIARBETARNA är mycket nöjda med den nya satsningen. Det ger tid åt personalen att hinna med andra uppgifter som de faktiskt måste lösa. Samtidigt som det finns en tydlig strategi för att möta de många människor som vill ha ett möte, kän­ na sig sedda eller bara tittar in av ren nyfi­ kenhet. Men fast att den nya foajévärden finns på plats så är det uppgifter som inte alltid hinns med. Därför har man en tanke från församlingen om att involvera ideella medarbetare.

– Vi försöker hitta nya former för foajé­ värden. Både för att frigöra ytterligare lite mer av vår tid, men samtidigt för att öppna upp möjligheten för nya krafter att komma med och göra en insats i Svenska kyrkan, säger Carina Sandman Andersson.

– Man ska aldrig behöva vändas i dörren med ett ”det vet vi inte”. För många kan det vara ett stort steg bara att gå in genom dör­ ren. Då är det minsta man förtjänar att bli bemött på ett bra sätt, avslutar Jan Ahlström.

29

Twitter, Instagram och Spotify

Att nätvandra är en diakonal handling Att nätvandra innebär att finnas som en vettig vuxen där ungdomar rör sig på internet.

Britt Klintvik, fritidsledare i Svenska kyrkan Helsingborg, nätvandrar i Svenska kyrkans regi.

VARJE TORSDAGEFTERMIDDAG

Britt Klintvik nätvandrar sedan i höstas på ungdomssajten Kamrat.se. Hon tycker att det är en del av kyrkans uppdrag att nätvandra.

– Det är en diakonal handling, säger hon.

loggar Britt Klintvik in på den populära ungdomssajten Kam­ rat.se. Där väntar meddelanden från ungdomar som vill ha kon­ takt. Det kan bli så många som 20-25 stycken på en vecka.

– Jag har jobbat med ungdo­ mar i 25 år och märker att de mår sämre I dag. Det är en tuff värld de lever i, med höga krav på betyg, utseende och aktivi­ teter. Många ungdomar söker sig till nätet. Det är där de vågar öppna sig och berätta hur de mår. Sociala medier är en så stor del av ungdomarnas liv i dag.

Vi som kyrka behöver finnas på ungdomarnas arenor för att ska­

pa kontakt, möte och relationer, säger Britt Klintvik.

Att ha kontakt med ungdomar via sociala medier, som exempel­ vis Facebook, har varit självklart för Britt i flera år, men det var under ett seminarium i Lund som hon fick upp ögonen för möjligheten att nätvandra offici­ ellt. Hon genomgick Skolkyrkan i Göteborgs utbildning i nät­ vandring våren 2015 och sedan i höstas lägger hon fem timmar av sin arbetstid på att nätvandra på Kamrat.se.

– Jag får göra detta som en del av min tjänst, vilket är jätte­ viktigt. Det kan bli långa samtal med en del ungdomar ibland så det fungerar inte att logga in 20 minuter då och då när man har tid över. Man kan behöva sitta och chatta länge, säger Britt Klintvik.

Det är klassiska existentiella ämnen som tas upp under chat­

tarna. Frågor och tankar som ungdomar haft i alla tider. ”Kan någon tycka om mig?” ”Jag kän­ ner mig rädd när jag går och läg­ ger mig.” ”Mitt liv är ett helvete, vad ska jag göra?” Också frågor om Gud kommer upp. ”Varför syns han inte i mitt liv?” Dock finns det en gräns för hur myck­ et en nätvandrare kan hjälpa.

Om samtalet blir för allvarligt rekommenderar Britt ungdo­ marna att söka vidare hjälp hos exempelvis en psykolog eller bup.

– Vill de då fortsätta prata med mig också kan vi naturligt­ vis göra det. Det är viktigt att tänka på att man inte skrämmer bort ungdomarna när de öppnar sig och att man visar att man lyssnar på dem, säger hon.

Hon är dock tydlig med att det är på torsdagseftermiddagarna hon finns på plats. I början ville hon vara inloggad oftare och det kunde vara svårt att släppa samtalen.

– Jag har blivit mer discipli­ nerad och ungdomarna vet att jag är på plats på bestämda tider.

Men det är klart, får jag ett akut meddelande på mejl eller Face­ book så tar jag ju hand om det så fort jag kan, säger hon.

TEXT OCH FOTO: JOSEFINE SJÖQVIST

Fakta

● Nätvandring är ett begrepp som myntades av Fryshuset i Stockholm. Du kan läsa mer om nätvandring i Svenska kyrkan på svenskakyrkan.se/ goteborg/natvandrare.

30

AMOS # 2 2016

Twitter, Instagram och Spotify

Vad vill du lyssna på?

#Svenskakyrkan

Till varje nummer bjuder vi på en spotifylista. Ni kan adda oss där på Hbg_redaktion.

Gör som Ulf och tipsa oss om låter du vill ha med. Fundera medans du njuter av någon timmes skön musik. Listan innehåller givetvis en del låtar från CajsaStina Åkerström som kommer till GA kyrkan den 20/3.

På twitter haglar åsikterna tätt, men det har sin charm. Men det är också ett forum för att dryfta aktuella samhällsfrågor. På taggen #svenskakyrkan kan man bland annat läsa följande tweets.

En ljusgrön sommarhatt – Good Times Band Gravsång – Sven-Bertil Taube Sad – Maroon 5 Lost – Coldplay Forgive Them Father – Ms. Lauryn Hill Please Forgive Me – Bryan Adams Coming Home – Eric Saade Runaway – The Corrs Forgive Me – Group1Crew Happy – Pharrell Williams Another One Bites The Dust Queen Fråga stjärnorna – CajsaStina Åkerström En enkel sang – CajsaStina Åkerström Jag ger dig min morgon – Cajsa­ Stina Åkerström Änglarna håller hov ikväll – Cajsa­ Stina Åkerström Mirakel – CajsaStina Åkerström

@nilswarmland Mogren vigdes till biskop på sin födelsedag. Biskopen i Karlstad vigs på min födelsedag. Är det för sent att kandidera? #svenskakyrkan

Mural

@JSkredsvik Medlem i kyrkoråd: ”Vill inte tillstå att jag är troende.”

Tydligt exempel på maktmissbruket inom #svenskakyrkan

@BiskopJohan Ikonmålaren Lars Gerdmar berättar om den Kristusikon som ska välkomna till stiftskansliet i Lund. #svenskakyrkan @wistikent Ok, vi kör väl det där Lutherjubileét då. Men då vill jag absolut ha ett Lex Luthorjubileum sen. #svenskakyrkan @Limhamnskyrka Hoppas på ny bibelöversättning med ett könsinkluderat tilltal. Blir det ett ramaskri om det skriker vi högre. #teologdag #svenskakyrkan

”Oroa Edher Ickhe, Skiöna Jungfru! Hwarken Ni Eller Edher Get Hafwer Någhot att Fruchta från Min Tama Dinosaurie!”

@Amy_wannabe #Svenskakyrkan utger sig fortfarande för att vara kristna konstaterar jag. Jo, tjena. Någon som går på det? #svpol @ivalfiskensbuk Efter mkt bön och självrannsakan, har jag bestämt mig för att vara med i #SvenskaKyrkan ett tag till i alla fall. @JohanEvensson Spontansång med kollegorna!

Jag älskar att jobba med dem! #svenskakyrkan #medlemföratt

@GodeeMans Tänk om jag kunde få vara ung igen och hoppa på ett utbytesprogram med Svenska kyrkan i Utlandet. #svenskakyrkan #menändå @svky_knivsta Stora & små - lek och pyssel #svenskakyrkan #barn #musik #lek

FOTO: IDHA LINDHAG

OM

diakonismen STOCKHOLM CENTRALSTATION. Tåget var försenat. Jag är trött, går med min treåriga son på perrongen. Han är hungrig och bångstyrig. Så mycket väskor. Den stressade kallsvetten under jackan och en enda tanke i mitt huvud ”jag orkar inte längre….”

På perrongen står även en massa poliser. De frågar leende vad min son heter och ger honom en badge. ”när jag blir stor ska jag bli polis.” Bredvid står ett trettiotal flyktingar som nyss gått av tåget. Tunna jackor. Cigaretter. Ögon. Ingen har mer bagage än en plastpåse med sig.

När vi kommer ner i tunneln rader av volontärer.

Volontärernas blickar är riktade mot trappen där flyktingarna snart kommer att gå ner. Blickar svåra att tyda, är de förväntansfulla, eller är de nervösa, rent av rädda? De har ju ingen aning om vem som kommer att komma nerför trappen, bara att de ska följa med hem.

Och jag, som bara åkt med ett försenat tåg från Kalmar, är så trött så trött. Jag som bara är på väg mellan min stuga och mitt hem, har mer packning än någon av flyktingarna har. Krigs­ flyktingar vars väg till just den där perrongen, är en väg jag inte kan föreställa mig.

MEN SORGEN som synen av flyktingarna slog upp i mig, möttes

av en helt annan känsla. En känsla jag inte kan sätta ord på .

Och att det kanske är just så, att de som stod i tunneln gör alla ord överflödiga. Att det inte är ord som behövs. Utan att det är människor som behövs. Människor som vissa dagar inte åker hem till sina soffor, sina tv-apparater, sina dejtingappar eller instagramkonton. Att de istället står där, som värmeljus av kött i en värld som ibland är så hård.

Obegripligt hård för hur kan den värld människor byggt åt sig blivit så hård, när människan i sig själv är så mjuk och sårbar?

behövdes. Deras rädda ögon. Deras bäddade soffor. Deras beja­ kade impuls att finas där för någon annan. Finnas för främlingar.

FÖR MÅNGA ÄR 2015 ett sorgens år. SVT:S årskrönika badade i katastrofer. Den var värre än Dart Vaider.

Men det jag mest minns är att det på tågstationer över hela landet reste sig en våg av empati. Kanske kan man kalla det en våg av diakonsim. Det var en viktig tid, när godheten blev så tydlig att till och med journalisterna upptäckte den.

Kanske har vågen stillat sig nu. I alla fall i nyhetsflödet.

Men ni diakoner är kvar förstås. I dag och i morgon. Kvar med era ögon. Kvar med era händer. Och det är just det som

”Det jag mest minns är att det på tåg­stationer över hela landet reste sig en våg av empati. Kanske kan man kalla det en våg av diakonsim.” är så vackert: att även om ni vet hur små era händer är, hur mycket mindre de är än världen, så fortsätter ni räcka ut dem mot den andra människans avgrund.

Kanske är ni änglar.

Kanske är ni mest små krakar med gaser i magen och ludd mellan tårna som hasar upp ur helt vanliga sängar för att mjuk­ göra världen? Inte vet jag. Men jag vet att ni aldrig kommer lyckas utrota lidandet, men inte heller kommer använda det som ursäkt för att låta bli.

Och det är vackert.

Det är vackrare än alla ord i hela världen.

DEN DAGEN var det inte orden som behövdes. Varken dikternas

eller rubrikernas. Inte ens teologernas. Det var människorna som

32

BOB HANSSON

AMOS # 2 2016