Amos Boden nr 2 2016

Kyrkfönstret NR 2/2016

När livet förändras

Kyrkokörens starka tillskott

Vill du läsa Amos? Vänd på tidningen!

t t

I slutet av en resa

Redaktören har ordet NÄR JAG JOBBADE i förskolan brukade vi leka med Play-Doh. Det är en sorts modellera för barn som man kan köpa eller tillverka själv.

Leran går att få i regnbågens alla färger och är väldigt mjuk och spänstig att arbeta med.

Ibland tänker jag att människan och hennes tillvaro är som en klump Play-Doh. En del har fått en mjuk, smidig klump i en klar nyans. Medan andra har fått en torr, smulig bit i en obestämbar färg. Vi har olika egenskaper. Några har, liksom kyrkokörens tillskott Ibrahim Nasrullayev som Johan Skoglund träffat, en fantastisk sångröst, medan andra har andra häpnadsväckande talanger.

Vi har också olika förutsättningar att forma våra klumpar. Ibland vet vi vad vi vill uppnå. Det gjorde Johannes Lindsund, som i Anna Bergströms reportage berättar om sin resa mot prästyrket och mot sin identitet. Ibland vet vi däremot inte vad vi ska göra av degen, så vi knådar lite planlöst och har plötsligt åstadkommit en makalös kreation.

Johannes Lindsund är teolog och prästkandidat för Luleå stift. Han gör nu sin sista praktik i Boden där han främst arbetar med barn och ungdomar. Hans mål är att med sin bakgrund tillföra nya perspektiv i Svenska kyrkans ungdomsarbete och gudstjänstliv.

EMELLANÅT KNUFFAR NÅGON oss när vi

JOHANNES LINDSUND ÄR född och uppvux-

knådar, varpå leran inte längre låter sig formas såsom vi hade tänkt. Det hände Jeanette Wårgren. I artikeln ”När livet förändras” av Joakim Nordlund, beskriver hon hur tillvaron knuffades omkull av en stroke. Andra gånger får vi råd och hjälp att forma vår klump av dem som står oss nära eller kanske har mer erfarenhet.

Allt detta sammantaget resulterar i att ingen kreation blir den andra lik. En del klumpar får mjuka böljande former, andra ihåligheter och hemliga rum. Någon sprakar av färg och en annan lämnar avtryck. Ingen blir helt perfekt, men alla blir unika. Och liksom barnen älskar sina skapelser, är även våra klumpar älskade. Birgitta Ryås liknar Gud vid en blomma i en orensad rabatt: Gud väntar inte tills vi är perfekta, utan vill förmedla sin kärlek och dela vår tillvaro precis som den är.

Och i det, kan du och jag vila.

CAMILLA ARVIDSSON, KOMMUNIKATÖR 0921-775 32 CAMILLA.ARVIDSSON@SVENSKAKYRKAN.SE

Kyrkfönstret

I slutet av en resa

en i Kiruna. Under en uppväxt med ett brinnande intresse för hästar i allmänhet och problemhästar i synnerhet, var det plötsliga yrkesvalet till präst lite förvånande både för honom själv och för omgivningen.

– Jag hade tänkt jobba som ridlärare, uppfödare eller något annat professionellt med hästar. Men så råkade jag hamna i kyrkan med en klasskompis som sa att där fick man gratis fika, säger Johannes skrattande.

Lite motvilligt följde han med och valde att bli konfirmand.

– Jag vet egentligen inte vad som hände.

Jag kan än idag inte riktigt förstå det, för jag kommer inte från något kristet hem, jag har inget förflutet alls inom kyrkan, jag visste inte ens vem gubben på korset var. Men tre veckor senare ville jag bli präst.

ETT SPECIFIKT ÖGONBLICK som han minns

som avgörande var när konfirmandledarna berättade vilken typ av yrken som finns inom kyrkan. ­– Då kände jag bara att präst, det ska jag bli! Så här i efterhand kan jag med en vuxens ögon se att det nog handlade om att bli tagen i anspråk, känna sig behövd och bli sedd. Jag måste ha haft en väldigt bra konfirmandpräst, ler han.

Under gymnasietiden med inriktning mot ridning fanns prästdrömmen kvar

och direkt efter gymnasiet sökte han sig till Svenska kyrkans grundkurs i Vadstena.

Han har byggt på med en kandidatexamen i Nya Testamentets exegetik om Paulus syn på mänsklighetens vånda, en magisteruppsats om Martin Luthers nattvardslära och en masteruppsats om Arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelses uppfattning om nattvard och bikt/bot.

Under alla år har hästintresset följt med. ­– Jag har ridit sen jag var barn, under sju års tid skötte jag en arabvalack och jag har även utbildat bångstyriga ungponnyer som kräver att man är 110 procent bestämd. Det är nog inte så värst långt ifrån att läsa av och fostra ett gäng konfirmander till vettiga individer eller att leda en församling, säger han.

MODERN FORSKNING VISAR att tjejer som

har varit mycket i stallet och jobbat med hästar som barn och tonåringar ofta får chefsbefattningar och blir bra ledare.

Faktum är att Johannes var just en häst-

” … jag har inget förflutet alls inom kyrkan, jag visste inte ens vem gubben på korset var …”

nr 2 • maj 2016

Redaktör: Camilla Arvidsson Ansvarig utgivare: Ewa Wirén, Hans Johansson Adress: KYRKFÖNSTRET, Strandplan 25, 961 34 BODEN Mejladress till redaktören: camilla.arvidsson@svenskakyrkan.se Telefon: 0921-77 532. Fax: 0921-77 548 Upplaga: 13 300 exemplar Grafisk form och repro: Verbum AB Tryck: Sörmlands Printing Solutions AB 2016. Distribution: Posten Foto, förstasida: Anna Bergström Webbplats: Kyrkfönstret och Amos: amosmagasin.se/boden Webbplats: Svenska kyrkan i Boden: svenskakyrkan.se/boden

2

Kyrkfönstret nr 2 • 2016

Reportage: Johannes Lindsund FOTO: PRIVAT

Utan hästarna hade jag inte levt idag, säger Johannes Lindsund, som under de svåra åren sökte sin tröst och sitt hopp hos hästarna. Han har en förmåga att tygla ystra ungponnyar och liknar det lite vid att lyssna in och leda en grupp bångstyriga konfirmander.

tjej under uppväxten. Johannes är nämligen född som kvinna och påbörjade även sina präststudier som det. Det planerade halvåret i Vadstena blev istället dryga sex års sökande efter svaret på frågan: ”Vem är jag?” ­– Slutligen vågade jag erkänna både för mig själv och för min omgivning att jag är en man, född i en kvinnas kropp, berättar Johannes.

Det ledde så småningom till det livsavgörande beslutet att genomgå ett könsbyte. Den processen har tagit flera år, både medicinskt och juridiskt. ­– Det jag har gått igenom önskar jag inte

min värsta ovän. Allra värst är alla strider man får ta med olika myndigheter.

Efter bytet av personnummer är han till exempel inte längre juridiskt sett sina biologiska föräldrars barn. Arvsrätt, bankkonton, försäkringar, examina och skolbetyg – allt tillhör den person han föddes som, och måste nu annulleras ur systemet när personnumret byts ut. Vilket dessutom är nödvändigt om man byter kön eftersom näst

Med både kandidat-, magisteroch masterexamen och många års teologistudier bakom sig är Johannes Lindsund väl rustad för en framtid i Svenska kyrkans tjänst.

En stor källa att ösa ur är också hans erfarenheter och bakgrund som även har gett honom ofrivillig träning i kämparanda, envishet och tålamod.

sista siffran i personnumret visar om man är kvinna eller man. ­– Under flera års tid ägnade jag i princip halva dagen åt studier och andra halvan åt att Fortsättning nästa sida Kyrkfönstret nr 2 • 2016

3

”Jag bodde i stallet och hästarna var mitt liv och min livlina.” bråka med myndigheter och sjukvård. Många transpersoner väljer att istället ta sitt liv och självmordsfrekvensen är väldigt hög.

JOHANNES RÄDDNING OCH trygghet både under den här tiden och under uppväxten har varit hästarna.

– Jag bodde i stallet och hästarna var mitt liv och min livlina. Där var jag accepterad, och för hästarna är ingen udda.

Precis så som man önskar att det borde vara bland oss människor också, att man accepteras för den person man är och för vad man kan ge.

Erfarenheterna som Johannes har med sig är unika i sitt slag. Dels är han förmodligen den enda hittills i Sverige som har påbörjat sina studier som blivande kvinnlig präst, med allt vad det innebär i form av kvinnoprästmotstånd som fortfarande finns på sina håll, och går ut i yrket som manlig präst.

Han har en fingertoppskänsla för att se och fånga upp människor som mår dåligt, oavsett varför, och kan också förstå och vägleda grubblande ungdomar.

– Jag har nog haft väldig tur. Jag har alltid mötts med positiva ögon och tagits emot väl i kyrkan. Svenska kyrkan är väl rustad att ta upp sådana här frågor. Fördomar finns såklart här också, men min erfarenhet är att

Johannes Lindsund bjuder in till öppenhet i svåra frågor och jobbar gärna med ungdomar och församlingsutveckling i framtiden.

kyrkan är öppen och transparant för HBTQfrågor.

JOHANNES HAR EFTER könsbytet varit öppen med sin bakgrund. Den vanligaste frågan han får från kyrkans håll är hur man gör i ungdomsgrupper, praktiska lösningar på logistik, boende och läger och hur man ska bemöta ungdomar med könsdysfori, som det kallas. ­– Prata om det! Det är oerhört viktigt både i arbetslag och med konfirmanderna.

Måla inte ut det som ett problem. Ungdomar har oftast lättare att förstå och vara ärliga än vuxna.

Mattias Johnselius, Kalix:

Vad ska du göra i sommar?

4

Kyrkfönstret nr 2 • 2016

– I sommar ska jag, för första gången tillsammans med min familj, hälsa på mina släktingar på Gotland.

Carina Almkvist, Björkelund:

– I sommar ska jag bara njuta av att vara – vara i nuet ute i Norrbottens underbara natur.

Gå i bergen, foto-

I sin framtida tjänst vill han både föreläsa om transfrågor i ungdomsgrupper och i arbetslag och arbeta med gudstjänstfrågor och gudstjänstutveckling som han också är mycket intresserad av. Hans förhoppning är också att kunna bistå Svenska kyrkans arbete med att ta fram handlingsplaner och riktlinjer för att hantera HBTQ-frågor.

Johannes återvänder i slutet av augusti till Lund för att gå slutåret på Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Prästvigningen är planerad till juni 2017 i Luleå domkyrka.

TEXT OCH FOTO: ANNA BERGSTRÖM NORDSKRIBENTEN@GMAIL.COM

grafera det lilla i det stora, vandra bland stock och sten, och sedan laga middag med min murrikka på en bergstopp. Ta några kvällsdopp i någon sjö tillsammans med barnen – och myggen.

Sven-Olof Snellman, Sävast:

– Umgås så mycket som möjligt med våra ögonstenar de fyra barnbarnen, spela golf med min älskade fru och njuta av de intryck naturen ger av vår skapare Gud.

FOTO: MAGNUS ARONSON

Kyrkans olika ansikten NÄR JAG VAR yngre tänkte jag mig kyrkan

som en enda. En kyrka som såg ut och fungerade på samma sätt oavsett om den var i Boden, Uppsala, Jokkmokk eller Umeå. När vi firar gudstjänst så känner vi onekligen igen oss, liturgin är nästan densamma, psalmerna och sångerna likaså – men ju längre tiden går, desto mer av kyrkans olikheter ser jag.

För vad förknippar du med kyrkan eller församlingen om du själv får välja? Vilken av våra kyrkor känner du dig hemma i? Är det i Överluleå kyrka, Gunnarsbyns kyrka eller i någon av de övriga kyrkorna? Är kyrkan som mest påtaglig för dig när du firar gudstjänst, eller är det vid livets högtider och avsked, vid dop, vigslar och begravningar?

FÖR NÅGON ÄR kyrkan främst musik och sång, när man går på musikgudstjänster eller konsert med någon av församlingens musiker eller körer. För andra är kyrkan mer än annat diakoni och stöd till de som är utsatta på ett eller annat sätt. För många skolelever är kyrkan församlingspedagogerna som de möter i skolan och när kyrkan bjuder in till samlingar – för att inte tala om mötet som sker på de sena ungdomskvällarna i Församlingsgården.

För många är kyrkogårdarna bland det viktigaste som kyrkan har - gräsmattorna, blommorna, stillheten som man kan uppleva vid graven.

Kyrkan som finns på sjukhuset är också en närvarande kyrka för många, där en diakon eller präst kan bli den hand man får hålla i hand när livet ställs på ända och man står inför en ny livssituation.

FÖR ANDRA ÄR kyrkan den plats man går till för att tända ett ljus och få en stunds stillhet när man behöver det i sin vardag.

Med tiden har en kyrka som möter sin omvärlds och sina medlemmars behov framträtt för mig. Kyrkans verksamhet ser olika ut på olika platser och under olika tider, och så måste det få vara. Faktum är, att i kyrkan behövs mer olikhet än likhet när vi ser till våra mänskliga kvaliteter. Vi är inte kallade att bara möta en viss människa eller vissa människor, vi är kallade att möta alla.

Från bibeln hämtar vi bilden av kyrkan där vi själva är stenar i en och samma byggnad, eller olika delar av en och samma kropp. Och så är det verkligen – olika människor som gör olika saker på olika sätt gör att helheten blir

större – vår kyrka och vår värld behöver att vi är bra på olika saker.

Ska vi kunna möta varandra och bli mötta där vi är, så fordras det att vi är olika. Jag tror att det är Guds försyn att vi är olika till det yttre, till sättet och vad vi är bra på. Men vi får därmed inte glömma att vi på ett annat sätt är lika. Vi är Guds älskade avbilder, skapade till gemenskap med Gud och med varandra.

Gemenskapen med andra gör att vi kompletterar varandra så att helheten blir större än summan av delarna.

DET ÄR MÅNGA av oss som ger av oss själva till kyrkan, för att andra ska få del av det som de behöver. Vi ger av vårt engagemang, vår närvaro, så att vi tillsammans blir bärare av Kristus till en värld av människor som behöver få möta den uppståndne Herren.

Ingen klarar allt, men tillsammans är ingenting omöjligt!

HANS JOHANSSON DIN KYRKOHERDE I SVENSKA KYRKAN I BODEN 0921-775 43 HANS.JOHANSSON@SVENSKAKYRKAN.SE Kyrkfönstret nr 2 • 2016

5

komma till kyrkan för att de trivs, då känns det fint, berättar hon.

Men nu är det fyllt med andra uppgifter istället. Och det fanns inte heller någon annan utväg för henne, ”Jag minns min eftersom sviterna efter hjärninfarkten medförde familj och jag att hon inte är lika stresstålig som tidigare. kommer ihåg ­­– Jag har egentligen inte vad jag gjorde brytt mig tidigare. Det har vara fullt med folk och innan stroken.” fått miljoner grejer på gång samtidigt. Det har aldrig stört mig, men efter stroken blev jag både ljudkänslig och fick en låg stresströskel. Då blev det väldigt svårt att vara bland barnen, säger hon.

Sedan tillägger hon: – Så fort de börjar röra sig för mycket och det blir för mycket ljud, packar huvudet ihop.

Under det sista året har hon kommit till insikt om att hon inte längre klarar samma arbetsbelastning som tidigare. ­­– Det kan komma två saker som jag håller i huvudet, men kommer det en tredje så kan en trilla ut. Och då är det inte det där naturliga ”vad var det jag skulle göra”, utan då finns det bara inte där, säger hon.

FOTO: JOAKIM NORDLUND

Märks symtomen efter sjukdomen på andra sätt?

När livet förändras Hennes tillvaro vändes upp och ner i samband med en stroke för fem år sedan och energin som hon tagit för given fanns inte längre där. I dag kan Jeanette Yttling Wårgren berätta hur hennes liv förändrades i ett enda slag.

JEANETTE YTTLING WÅRGREN är en av

Svenska kyrkan i Bodens riktiga trotjänare.

Hon började som 18-årig praktikant 1979, och anställdes som församlingspedagog redan 1981. För fem år sedan drabbades hon av en stroke och livet förändrades på många olika sätt. I dag är hon tillbaka i arbete – men med helt andra arbetsuppgifter.

Hon gör bland annat församlingens

6

Kyrkfönstret nr 2 • 2016

annonser, trycksaker och affischer och det råder inget tvivel om att hon har en tydlig konstnärlig talang. ­– Det är jättekul om andra gillar affischerna. Jag ser ju en fördel med att ha arbetat ute i verksamheten. Jag har nytta av mina teologiska och mina pedagogiska kunskaper, eftersom jag vet vad jag vill förmedla i både text och i bild, säger hon.

Efter så många år som pedagog känner hon också människorna ute i församlingen. ­­– Jag har ju arbetat med kyrkans barnoch familjeverksamhet, så jag har jobbat med allt från småttingar på någon vecka till pensionärer, säger hon och skrattar.

Hon kan också sakna just det arbetet. ­­– När man märker att föräldrar kommer tillbaka för tredje eller fjärde gången till Liten och stor när de är föräldralediga, eller när de söker sig en annan anledning att

­– Jag har haft turen att inte få någon depression. Jag har haft så goda förutsättningar på så många sätt. Jag minns min familj och jag kommer ihåg vad jag gjorde innan stroken.

Det svåra är nu att lära sig nya saker, men allt gammalt är kvar. Men det är klart, det är ingen som vet hur man mår efter en arbetsdag när det har varit mycket att hålla reda på.

Hur mår man då?

­– ­Jag har ont i huvudet. Det kan bli så att jag måste lägga mig och sova för att inte kräkas. Jag har fått lära mig eftersom, att veta hur mycket jag kan anstränga mig för att det inte sedan ska ta två dagar att hämta igen det.

Finns det miljöer i vardagen som du undviker?

­­– Ja, det finns det. Jag åker till exempel inte och handlar. Det är för mycket ljud, för mycket ljus och för stora ytor. Men jag tycker ändå att jag har ett fungerande nätverk med familj och vänner. Och en arbetsgivare som ställer upp och ordnar för att få allt till det bästa. Och det är inte heller självklart. Det finns ju de som kommer tillbaka, och plötsligt inte har ett jobb när de inte längre kan göra det de har gjort innan.

Vad har din gudstro betytt för dig?

­­– Nu tycker jag så ofta att jag ser, i smått och stort, att när jag behöver Gud så är han där. Jag tänker att min egen tro gör att jag ser det på ett annat sätt. Jag vet också att jag har funnits med i många människors förböner.

Många har bett för mig och på så sätt burit mig under den sämsta tiden. Jag tror att det har haft stor betydelse.

TEXT & FOTO: JOAKIM NORDLUND JOAKIM@PRESSPRO.SE

Baka Elsas goda midsommartårta FOTO: BENGT SVEDER

Våra församlingsvärdar Namn: Elsa Sveder, 52 år Bor: Tillammans med min man Bengt och 2 hundar, endast ett kvarter bort från Matteuskyrkan.

Arbetar: Sedan -91 i Matteuskyrkan, Södra Svartbyn, som församlingsvärd och trivs fantastiskt bra med mitt arbete. Jag får träffa många människor i alla åldrar och det är en rolig utmaning att tillsammans med resten av arbetslaget försöka göra Matteuskyrkan till en kyrka som man gärna kommer tillbaka till.

Fritid: Då får barnbarnen och hundarna mycket av min tid, annars är det körsången som är mitt största intresse. Även om jag är trött och stressad före en körövning så får jag alltid ny energi och glädje av sången och dess innehåll. När tid finns är det alltid avkopplande att få läsa en bra bok.

Botten: 3 äggvitor 2 ½ dl strösocker Lägg bakplåtspapper i en ungsäker form 30x30 cm.

Vispa äggvitor och socker till hårt skum.

Häll smeten i den ugnsäkra formen och grädda 50 minuter, 150 grader.

Kräm: 3 äggulor ¾ dl strösocker 1 ½ dl vispgrädde Häll ingredienserna i en kastrull och värm upp dem på mycket svag värme, rör hela tiden tills krämen tjocknat.

Dra av kastrullen från plattan och rör i

50 gram margarin, låt stå och kallna.

Dela marängbotten och lägg skivade bananer på den ena maränghalvan.

Bred den avsvalnade krämen över bananerna och lägg sedan på den andra maränghalvan.

Bred över grädde och garnera med jord­ gubbar och strössel.

Boktipset av diakon Annika ”Hoppsan, jag är död!”.

Författare: Arto Paasilinna Förlag: Brombergs.

JAG HAR TIDIGARE läst några av Artos böcker och tycker att de är lättlästa, finurliga med en ”rakt på sak humor” som väcker tankens nyfikenhet. Så är det även i det här fallet med hans bok ”Hoppsan, jag är död!”.

Den inleds med huvudpersonens ord: ”Min död kom som en fullständig överraskning för mig”.

Precis som de flesta olyckor så kom denna händelse just från ingenstans: ”Kanske betraktade jag gatulivet lite väl intensivt. Jag gick ett stycke ute i körbanan för att komma runt trängseln och kunna titta närmare på ett par kvinnoben som jag spanat in. De välformade vaderna pendlade läckert. Jag skyndade på stegen för att få en skymt av kvinnans ansikte. Jag är lagd åt det grundliga hållet, en man som inte

nöjer sig med att beskåda endast benen på en kvinna utan också uppsyn. Det är helheten som avgör. Jag hann aldrig se den här kvinnans ansikte medan jag var kvar i livet, för plötsligt blev jag påkörd så att det small om det”.

VI FÅR FÖLJA huvudpersonens upptäcktsresa i livet efter detta. Han gör upp med sitt gamla liv och träffar nya bekantskaper i andra intressanta själar.

Jag menar, vem skulle inte vilja samspråka med en före detta påve, en tidig stenåldersmänniska och varför inte Jesus? Kristendomen får sig en känga men det kan jag i min tro ta, för tankeleken med vad som händer i ”livet efter detta” gör mig nyfiken.

Arto skriver, i mitt tycke, på ett manligt vis. Kanske för att det inte direkt är känslor som läsaren får fördjupa sig i, utan mer en beskrivning av hur det ser ut i händelseförloppen. Språkets enkelhet kan ibland irritera mig och det känns lite enformigt mot slutet. Boken är kanske inte den bästa av författarens böcker, men jag lägger ifrån mig den med funderingar på människoöden, vem jag skulle vilja möta om jag fick möjlighet, vad som egentligen händer efter döden och ett lätt leende på läpparna.

ANNIKA BERGLUND ANNIKA.BERGLUND@SVENSKAKYRKAN.SE

Kyrkfönstret nr 2 • 2016

7

Kyrkokörens starka tillskott Det blåser en isande kall vind på kvällen torsdagen före påskveckan när Kyrkfönstret beger sig till Församlingsgården. Så skönt då med det värmande mötet med Ibrahim Nasrullayev och Lena Stenlund. 17-åringen från Azerbajdzjan och organisten och körledaren berättar om sitt samarbete.

Får jag vara med i kören?

Lena Stenlund hade inte hunnit vara länge på sin nya tjänst som organist i Överluleå församling när hon fick ett besök i Församlingsgården. Det var Ibrahim Nasrullayev, som ville komma med och sjunga i Överluleå kyrkokör, som Lena leder.

– Och visst fick han det, säger hon glatt.

Han erbjöd sig att provsjunga och på den första körövningen där Ibrahim var med ställde han sig upp och sjöng ett solo för hela kören.

Hans röst berörde verkligen Lena Stenlund och körens medlemmar, så sedan dess både sjunger han med kören och solo i Överluleå kyrka. Han har varit 8 månader i Sverige, först i Edefors och sedan i Boden. Vårt samtal sker på en blandning av svenska och engelska och Lena hjälper till med att förenkla och förklara.

8

Kyrkfönstret nr 2 • 2016

FOTO: CAMILLA ARVIDSSON

NÄR KYRKFÖNSTRET ÄR på besök ska kören öva direkt efter vår pratstund. Närmast väntar långfredagsgudstjänsten där de ska framföra delar ur John Stainers The crucifixion.

Då kommer inte Ibrahim att sjunga solo, utan vara med som en av rösterna i kören. Men solist har han, som tidigare nämnts, redan varit vid flera tillfällen.

Bland annat har han framfört O helga natt, Halleluja, You raise me up och Stad i ljus. Just Tommy Körberg är en röstmässig förebild för Ibrahim. Han deltog även i välgörenhetskonserten Alla tillsammans på Sagateatern, där han sjöng både acapella och till bakgrunder han hade på ett USB-minne.

Den som söker hans namn på videosajten YouTube kan hitta flera filmer där Ibrahim Nasrullayev sjunger, bland annat i Överluleå kyrka. Han sjunger både på svenska, engel-

Ibrahim Nasrullayev från Azerbajdzjan sjunge I Överluleå kyrkokör och är ett välkommet tillskott.

ska, italienska och azeriska.

Ibrahim Nasrullayev är trots sin unga ålder en van sångare. Han började sjunga redan som 3-åring och hemma finns 29 diplom och sju medaljer från olika tävlingar han har deltagit i. År 2012 deltog han i en stor sångfestival i Estland och han har även tävlat i World championship of performing arts i USA, där

han tog hem 4 medaljer i genrerna opera, pop, jazz och folkmusik. Hans syster har spelat piano, men i övrigt så är familjen inte speciellt musikalisk.

Till vardags lär sig Ibrahim svenska på Björknäsgymnasiet, och där får han även sånglektioner av sångpedagogen Carina Stenberg. Han ska även börja ta pianolektioner hos kantor Kjell Lindström i Mariakyrkan.

Lena berättar att samarbetet mellan henne

och Ibrahim ibland har blivit till en rejäl utmaning både för henne och för honom.

Han kommer med förslag på nya sånger som han vill sjunga och som Lena ska ackompanjera. Men det är inte alltid det går att få tag i noter. Och på tal om noter.

Ibrahim läser inte noter – än. Detta borde egentligen diskvalificera honom från medverkan i kyrkokören.

– Men en del av koristerna kan faktiskt inte noter, och har man som Ibrahim en sådan unik utstrålning och är så snabb och van att lära sig på gehör funkar det ändå, säger Lena Stenlund. För att vara med i kyrkokören behöver man tidigare körvana.

På frågan om vilket röstläge Ibrahim har, kommer han och Lena överens om att det är en baryton åt tenorhållet. Under den korta tid som Lena hört Ibrahim sjunga, har hon märkt hur han håller på att kunna ta fler och fler ljusa toner.

Förutom fler konserter med kyrkokören ser Ibrahim Nasrullayev och Lena Stenlund fram emot den sommarkonsert de båda ska

”Ibrahim Nasrullayev började sjunga redan som 3-åring och hemma finns 29 diplom och sju medaljer från olika tävlingar.” bjuda på i Överluleå kyrka. Där kommer Ibrahim att sjunga personliga favoriter från sin breda repertoar med Lena bakom pianot.

De planerar även att ta med någon instrumental solist så att Ibrahims röst får tillfälle att vila mitt i konserten.

EFTER ATT VÅRT samtal avslutats börjar körsångare från Överluleå kyrkokör att komma in i Församlingsgården för sin förestående körövning. När de får klart för sig att jag intervjuar Ibrahim Nasrullayev för Kyrkfönstret, har de bara gott att säga om honom. Han är så läcker, är en kommentar som fint sammanfattar hur glada de är över sin nya körkollega. Att de flesta i kören är betydligt äldre än Ibrahim, verkar varken bekymra honom eller dem. Musik är ett universellt språk som varken bryr sig om nations- eller generationsgränser.

I Överluleå kyrkokör sjunger idag ca 35 sångare men som i alla körer blir man gärna fler. Det kostar ingenting att delta och kyrkan står för både kåpor och noter. Så vill du också, likt Ibrahim Nasrullayev, bli en del av denna trevliga sångargemenskap? Kontakt då körledare Lena Stenlund på 0921-775 44, eller lena.stenlund@svenskakyrkan.se.

TEXT: JOHAN E. SKOGLUND JOHAN.SKOGLUND@AMSAB.ORG

Kalender

Sommarens toner

Skimrande toner av jazz, visa och folkton Söndag 12 juni kl 16 i Överluleå kyrka Medverkande: Maria Ruottinkoski – sång Thomas Bergeskans – piano I denna ljuva sommartid Onsdag 22 juni kl 19 i Rörvikskyrkan Medverkande: Annika Wikström - sång Emmeli Wikström – sång Katarina Molander-Sandberg – sång Virve Lantto – trombon Kjell Sandberg – orgel och piano Cafékväll Onsdag 6 juli kl 19 i Rörvikskyrkan Vi sjunger våra älskade psalmer och sånger.

Medverkande: Ivar Sundström - sjunger och berättar Kjell Sandberg - musik Musik i sommarkväll Torsdag 7 juli kl 19 i Överluleå kyrka Medverkande: Oscar Rutberg med vänner Musik i sommarkväll Torsdag 14 juli kl 19 i Överluleå kyrka Medverkande: Katarina Molander-Sandberg – sång Virve Lantto - trombon Kjell Sandberg - orgel och piano

Musik i sommarkväll Torsdag 21 juli kl 19 i Överluleå kyrka Medverkande: Ibrahim Nasrullayev - sång Lena Stenlund – piano Musik i sommarkväll Torsdag 28 juli kl 19 i Överluleå kyrka Medverkande: Nina Sandell – violin och piano Daniel Furugren – cello Lena Stenlund – piano I damernas musikaliska värld Söndag 14 augusti kl 18 i Gunnarsbyns kyrka Medverkande: Annette Strandljung – sång Monika Jonasson – cello Lena Stenlund – piano I denna ljuva sommartid Söndag 14 augusti kl 18.30 i Mariakyrkan Medverkande: Sommarkören Ledare: Kjell Lindström Körsång, duettsång och solosång.

Samtliga arrangemang i samarbete med

Kyrkfönstret nr 2 • 2016

9

Denna bild på Överluleå kyrka var med i ”Från bygd och vildmark Luleå stifts årsbok 1940”. Den är därför fotograferad senast år 1939.

Bilden är tagen någon gång före år 1931, då koret i kyrkan fortfarande var placerat mitt på den norra långväggen.

10

Kyrkfönstret nr 2 • 2016

Bilden är tagen någon gång mellan år 1932, då krucifixet anskaffades, och renoveringen år 1951, då krucifixet fick sin nuvarande placering i kyrkan.

Överluleå kyrka jubilerar 185 år 17 juli 1831–2016 STRÅLANDE SOLSKEN FRÅN en klarblå

himmel. Tyvärr ingen klocka som kallar till gudstjänst, då det kommer att dröja ytterligare ett år innan vi får oss en kyrkklocka, och inne i kyrkan gapar även orgelläktaren över den södra porten tom. Men istället har såväl traktering som mässingsmusik anordnats av landskamrerskan Elisabeth Selling.

Ja, hon är svägerska till vår komminister Johan Palmgren och syster till hans hustru Magdalena.

Då, inne i kyrkan, möts vi av koret som är placerat mitt på den norra långväggen. Att lägga koret i norr var genialiskt. När man står på exakt rätt punkt inne i absiden, så bär rösten ut i hela kyrksalen. Tar man ett halvt steg åt endera hållet så hörs ingenting alls. Denna kunskap hade munkarna med sig när de kom traskande upp mot den höga nord. Men kor ska ligga i öster! Visst, och det gör det. Ty, oavsett i vilket kompass-väderstreck koret är placerat, så räknas det såsom öster när man väl är inne i kyrkan.

Anledningen till korets centrala placering är att Ordet, det vill säga predikan, ska stå i centrum. Människorna ska komma till kyrkan för att lyssna till Guds ord. I samklang därmed så är kyrkorummets färgsättning vacker intill stramhet, allt enligt tidens anda, med bara tre färger, nämligen vitt, grått och lite guld. Den enda utsmyckningen är textslingan som löper ovan absiden. Orden är hämtade från Jeremias 22 kapitel, 29 vers: O, Land, land, land, hör herrens ord!

Där, på Kläppen, står fortfarande vår vackra vita kyrka. Otaliga vackra ord har sagts om henne och i sommar fyller hon 185 år. Hon

Överluleå kyrka i dag.

bär åren med värdighet. Många olika restaureringar och renoveringar har hon genomgått. Ändå kunde det blivit så att hon bara blivit lite drygt 90 år. Det smiddes nämligen planer på en kyrkkupp – jo, jag ska förklara.

RUNT ÅR 1920 ansågs Bodens garnison vara

färdigbyggd. Då bildade man en liten kommitté. Den bestod, givetvis, enkom av män i varierande åldrar. Man tyckte att det behövdes en ny kyrka i Boden, och dess namn skulle vara Bodens kyrka. Visserligen var det inte något fel på den vita Överluleå kyrka uppe på Kläppen, men hon låg lite avsides.

Man hade inte tänkt riva den vita, utan hon skulle få bli museum över den tid som flytt. Utanför, på norrsidan mot träsket, skulle man plantera många nya björkar för att få till en lummighet. Kyrkogården skulle omvandlas till en så kallad amerikansk park.

Gravarna var inget att spara på. Man skulle plöja upp alltsammans; välta så marken blev

plan, plantera olika sorters träd och buskar och därefter anlägga slingrande grusgångar.

Utöver gångarna skulle man ha vackra gräsmattor och lite här och var, skulle det bli vilobänkar, små fontäner och naturligtvis även klätterställningar.

Kommittén ville låta bygga en kyrka ungefär där dagens Sturegata korsar Kyrkgatan.

Platsen var vald med omsorg; centralt men ändå nära till Lundagårds begravningsplats samt Bodens garnison. Man ordnade tillstånd och ritningar och annat som behövdes för att bygga en kyrka. Allt gick enligt planerna ända till en lite äldre man frågade VAD kalaset skulle kosta. Nu var det ju staten som skulle stå för medlen så kommittén ansåg att de kunde ta på spenderbyxorna. Men mannen ska ha varit mycket noga med såväl andras pengar som med sina egna. De fick helt enkelt ta reda på hur dyrt bygget skulle bli och efter den informationen skrinlades alltsammans. Under 1924 beslutade Bodens garnison att Överluleå kyrka skulle betraktas såsom varande deras garnisonskyrka.

NUMERA MÖTS VI av Mariakoret när vi

träder in via vapenhuset. Jag kan inte låta bli att undra, vad de som besökte kyrkan på invigningsdagen den 17 juli 1831, skulle tycka och tänka om kyrkans inre förvandling.Dock är predikstolen kvar, liksom delar av de två stora läktarna. Och vapenhuset må inte förglömmas – det är också nog så likt. Bänkarna lär likna de ursprungliga – utom att de gamla inte hade någon mjuk sittdyna.

TEXT: LOTTIE RASMUSSON URS11ULA@GMAIL.COM

Sommarkyrkan – mer än ett sommarjobb Under tre veckor i juli tar Svenska kyrkan i Boden emot ungefär 10 nya medarbetare. Det är ungdomar i åldern 16-17 år som kommer att ha feriearbete i Sommarkyrkan.

Sommarkyrkans uppgifter är bland annat att medverka i gudstjänster i kyrkorna i Boden samt i närliggande byar, hålla i andakter och sångstunder på äldreboenden, anordna aktiviteter för barn och ungdomar och vara kyrkans ansikte utåt under sommaren. Även om man inte känner sig så säker på att prata inför människor, sjunga eller möta äldre, så får man chansen att växa i dessa uppgifter

under de tre veckor som sommarjobbet pågår och många av ferieungdomarna tycker att de får bättre självförtroende och vågar mer efter att sommarjobbet är slut.

Sommarkyrkan är mer än bara ett sommarjobb, det finns även tid för tankar och frågor, och det är en plats att växa i sin egen tro. Sommarkyrkan är även väldigt värdefull för Svenska kyrkan i Boden och för de människor som de möter under sommaren.

Sommarkyrkan ser fram emot att få möta dig i sommar!

Kyrkfönstret nr 2 • 2016

11

Artikelserie: Det goda livet

I denna serie beskriver Maare Tamm olika aspekter av det goda livet. Serien består av fem delar, varav den nuvarande är den sista. I förra numret av Kyrkfönstret avhandlades Del 4: Inre harmoni. I detta nummer kommer fokus att ligga på människan och naturen, om vårt behov att vistas i naturens sköte för att livet ska uppfattas som gott.

Del 5: Människan och naturen

Människan och naturen

I ALLA TIDER har människor ansett att det goda livet är ett liv i naturens sköte. Redan våra tidigaste förfäder levde i naturens famn, i vildmarkens karga natur. Denna vildmarks­ tillvaro skapade hos dem en stark och djup känsla för naturen. Den känslan har de lämnat i arv till oss.

Vi i Sverige har i generationer levt i intimt umgänge med naturen. Även i dag kan vi känna glädje och ro när vi promenerar i naturen och ser hur grödan växer; hur ljung, hasselsnår, ekar och björkar fröjdas. Det är vackert som en tavla, brukar vi säga och ser för oss skogen, sjön, fjällets topp, åkrar och ängar.

De vilda blommorna som klär sommarens vida fält kontrasterar mot skogarnas djupa gröna färg och talar om för oss hur djupt rotad vår kärlek till naturen är. Fortfarande upplevs naturen av flertalet som ett estetiskt värde, något njutningsfullt och gott, något man inte vill leva utan. Att vandra i naturen eller på småvägar utan något speciellt ärende är rofyllt och avstressande. Naturen är min katedral säger många som föredrar en promenad i skogen framför ett kyrkobesök.

VÅR KÄRLEK TILL naturen började med en

trädgård i Eden. Det är här Bibeln säger att vi har vårt ursprung, och det var också här våra förfäder för första gången mötte Gud. Adam och Eva levde ett fridfullt och rikt liv i en idyllisk trädgård. Detta underbara tillstånd hade kunnat fortsätta i all evighet om de inte fördrivits från lyckan och tvingats slita för brödfödan i sitt anletes svett. Alla våra senare föreställningar om paradiset har formats med denna urbild som fokus. I vårt kollektiva omedvetna bär vi fortfarande övertygelsen om att vi skulle kunna leva bekymmerfria, friska och konfliktfria liv om vi bara kunde återskapa livet i den förlorade Edens lustgård.

Skapelseberättelsen i Bibeln framställs mycket dramatiskt. Ur intet framkallar Gud skapelsen med alla dess rikedomar så att det bildas ett myller av liv. Det stora skeendet 12

Kyrkfönstret nr 2 • 2016

från tomhet till ett levande kosmos återberättas för oss. Först skiljs ljuset från mörkret, sedan land från hav. Havsdjur, fåglar och landdjur skapas, och solen, månen och stjärnorna sätts att vaka över det hela. Slutligen skapas människan.

I den första Mosebokens andra kapitel står det: ”Herren Gud lät alla slags träd växa upp ur marken, sådana som var ljuvliga att se på och goda att äta av”. Tvärs igenom Bibeln får vi veta hur vacker världen är, och hur mångfaldig den natur som omger människan är. Människan är i denna värld en skapad varelse som är satt för att förvalta jorden och ta ansvar för allt som finns därpå.

Men gjorde hon det? Till en början hade människan, naturen och djuren samexisterat i frid. Men mycket snart ändrades förhållandena. Helheten bröt samman. Törnen och tistlar växte upp där förr bara fruktträd och blommor hade funnits. Jorden blev stenig och ofruktbar, och odlingen av den krävde mödosamt arbete.

HUR ÄR DET I DAG? Planeten jorden är 4.6 miljarder år. Människor har funnits på jorden endast under ett par miljoner år. Under denna tid har jordens klimat för det mesta varit tämligen stabilt. Det är först under vårt eget sekel som de snabba förändringarna har skett. Vi kan konstatera att i dag är det första gången i släktets historia som mänskligheten har ändrat på det globala ekosystemet så kraftigt och i en sådan omfattning att skadliga naturförändringar har blivit följden. Global uppvärmning har ändrat jordens klimat så att snö och is kan bli en bristvara och djur och växter förlorar sina nuvarande livsmiljöer. Industriländerna har ökat utsläppen av långlivade klorerade produkter, vissa lösningsmedel och bromerade ämnen, med uttunning av ozonskiktet som följd. De världsomfattande trenderna i befolkningstillväxt och urbanisering, med ständigt mer folk i ständigt större städer, har skapat genom-

gående miljöförändringar med luftföroreningar, utsläpp av koldioxid och tilltagande vattenbrist som följd. Man kan med biologen och författaren Stefan Edmans ord konstatera att ”jorden har feber” i dag.

Redan på 1960-talet började larmklockorna klämta. Ett tiotal år senare skapades miljörörelsen. På 1980-talet myntades begreppet ekologi, läran om samspel mellan organismer och deras miljö. Människor började förstå att något var fel och att något måste göras.

Balansen mellan elementen – jord, luft, vatten och eld – som ända från antiken har fungerat som rättesnöre, har idag blivit rubbad.

Låt oss ännu en gång vända oss tillbaka till den bibliska världen. Berättelsen i Gamla testamentet om Noa och syndafloden är en lång historia om människans äventyr i en tid av stora och plötsliga klimatologiska förändringar. I berättelsen anges översvämningens orsak vara regn och vatten från ”djupa källor”.

Forskare från vår egen tid menar att Bibelns syndaflod handlar om en katastrofal översvämning som sannolikt inträffade 2 750 år f. Kr i nedre Mesopotamien. Översvämningen förorsakades troligen av en tropisk cyklon, möjligen i samverkan med en jordbävning.

Säkerligen varade själva översvämningen mer än en vecka, vilket är fullt tillräckligt för att dränka merparten av alla levande varelser som uppehöll sig inom detta område.

OAVSETT DE FAKTISKA förhållandena vid

denna stora översvämning blev berättelsen en vändpunkt i bibliska människors föreställningar om sin existens och sitt förhållande till naturen. Det sägs att efter floden blev människan köttätare och fick rätt att döda och att äta djur. Djuren var visserligen inte lika fogliga som tidigare, men de var tvungna att visa människan sin lydnad. Skogar, träd och växter uppfattades inte längre som något gott i sig utan hade numera endast ett syfte att förbättra det mänskliga livet.

Enligt dessa linjer fortsatte människor

att använda sig av naturen. Från medeltiden härstammar synen att allt i världen är skapat för människan och att hon är satt som härskare över naturen. Naturens hierarki var självklar för den medeltida människan.

Lägst på skalan fanns växterna, därpå djuren och slutligen människan som höjer sig över dem alla genom sitt förstånd. Man tänkte sig också att djuren hade var sin bestämda geografiska plats allt efter deras egenskaper och människans behov. Kamelerna hade tilldelats Arabien där det inte fanns något vatten, rovdjuren hade skickats till öknen där de inte skulle vålla någon större skada. Sångfåglarna var till för att fröjda människan och fiskarna skulle ge henne mat. Människan själv stod högst i denna hierarki.

MEN ÄVEN OM människan ansåg att hon hade rätt att härska över naturen fann hon den gåtfull och ibland även skrämmande.

Naturen var ännu inte helt domesticerad.

För att komma tillrätta med denna gåtfullhet och med sin ängslan inför den fanns hos den medeltida människa ett tankesätt som var genomsyrat av vidskepelse och folktro. Övernaturliga väsen antogs befolka hela naturen. I skogarna fanns farliga och mäktiga väsen som kunde hota människan, men som

FOTO: GUSTAF HELLSING

”Vi i Sverige har i generationer levt i intimt umgänge med naturen. ”

rätt behandlade kunde skänka människan magisk framgång. På självaste gården fanns gårdstomten. Somliga av denna folktrons väsen var alltid onda, men andra var sådana mot människan som hon var mot dem.

I varje tidsålder finns en vändpunkt, ett nytt sätt att se världens sammanhang.

Naturvetenskapen sprängde den medeltida människans världsbild och slungade in henne i en allt snabbare virvel av framsteg.

Fortfarande frågade en och annan efter Guds vilja, men i och med allt det nya som skedde blev också Gud gåtfull och svår att förstå.

De vetenskapliga teorierna om evolutionen ändrade människans förhållande till naturen och gav henne rätten att experimentera med naturen. Som en konsekvens av det börjande naturen utarmas.

Man började avverka stora skogar vilket medförde klimatförhållanden med översvämningar som följd. När skogarna försvann följde djurarterna efter. Ungefär hälften av de arter som lever på land finns i de tropiska skogarna. Angreppet på dessa skogar har orsakat många arters utplåning.

Under 1800-talet industrialiserades städer, jordar utarmades, landskapet omformades. Städernas framväxt medförde luftföroreningar utomhus. Luftföroreningarna i

städerna varierade med städernas storlek och folktäthet, med deras industriella verksamhet och bränsleförbrukning.

Och på ett sådant sätt har miljöförstöringen fortsatt. Utvecklingens kalla vind har sopat bort den grundordning som Gud har satt för skapelsen.

GENOM HELA VÄRLDSHISTORIEN går dröm-

men om ”det förlorade paradiset”, drömmen om riket, drömmen om hemmet, drömmen om fullkomligheten. Visst har drömmen ofta gått snett och blivit förvanskad. Längtan efter paradiset har bitvis räddats och blivit en längtan till jorden, till stranden, till ängen.

Drömmen om den ostörda naturen har aldrig lämnat människan.

Att leva naturligt och söka det naturliga blev på modet redan så tidigt som på 1700talet. Naturen var ett mönster som människan skulle lära sig att tolka. Om civilisationen hade gått vilse fanns naturen där för att rätta till det, ansåg man då. Den främste bäraren av en romantisk tendens från denna tid var den schweizisk-franske författaren och politiske filosofen Jean Jacques Rousseau (1712-1778).

Rousseaus naturdyrkan tog sig många uttryck. Han var inte endast en teoretiker Fortsättning nästa sida Kyrkfönstret nr 2 • 2016

13

Artikelserie: Det goda livet, forts

utan började själv leva efter sina läror. Ensam i ”den naturliga grönskan”, äntligen befriad från den parisiska storstadens livsluft, kunde han ägna sig åt ett uppgående i naturen som han såg som tillvarons högsta lycka. Även i dag kan vi se samma tendens. Allt fler människor flyttar ut till landet för att leva på ett enkelt och naturvänligt sätt. Men för många blir det bara en dröm. Att bo på landet innebär inte automatiskt att man lever ett bättre liv i naturens sköte. Många gånger kan det bli ett krångligare liv, med fler stressmoment än tidigare. Vill man fortsätta att arbeta, kanske på samma arbetsplats, innebär det resor man i början kanske inte hade tänkt sig. Att leva som Rousseau innebär att man har lika mycket pengar som han hade.

FORTFARANDE TYCKER VI att naturen är viktig för oss för att vårt liv ska vara gott.

Men för att bevara vår natur måste vi kanske återvända till begynnelsen. Den tidiga människan levde i samklang med naturen. Den Gud hon trodde på lät dagar växla med nätter, och årstider följa på varandra, lät regn falla och befrukta jorden, lät floderna flöda,

”I naturen kan vi under korta stunder befrias från vår dagliga möda och uppleva oss hela.” träd grönska och åkrar mogna. Och han satte människan att vårda allt detta. Det är mot denna riktning, dvs. att åter bli vårdare, vi måste arbeta med naturen i vår värld.

Tidigare i historien kände människan samhörighet med något större i kyrkorummet. Idag i ett sekulariserat samhälle kan naturen fylla samma funktion. För många har naturen i någon mening ersatt kyrkorummet och naturupplevelsen har fått en religiös dimension. Det är i naturen som vi finner stillhet och ro och det är till naturen vi söker oss när vi är i kris – till skogen, fälten, havet, det storslagna och eviga.

Det finns kraft och styrka i naturen som vi kan ta till oss. I naturen kan vi under korta stunder befrias från vår dagliga möda och uppleva oss hela, i en djup känsla av lugn och lycka. Sedan är känslan borta igen, men vi försöker återskapa den gång på gång. Det är trösterikt och ger mening att känna starka band till naturen. I den självvalda ensamheten i naturens sköte känner vi oss inneslutna i något ofantligt mycket större än oss själva, en upplevelse som kan fylla oss med vördnad och respekt.

TEXT: MAARE TAMM MAARE.TAMM@TELIA.COM 14

Kyrkfönstret nr 2 • 2016

Våra kyrkogårdar

Hur individuell får en gravsten vara?

EFTER STORT RABALDER om en rosamålad gravsten i en annan svensk församling ställer vi nu frågan till Svenska kyrkan i Boden – Hur speciell får en gravsten vara här hos oss?

Friheten kring gravstenarnas utseende är förhållandevis stort. Bedömningen grundar sig på sunt förnuft, etik och moral. Det bjuder dock in till en gråzon med personligt tyckande som kan överklagas och prövas i högre instans. Det har emellertid aldrig hänt hittills i Svenska kyrkan i Boden.

De regler som finns är att en urngrav får ha en sten med en totalyta på max 0,3 kvadratmeter och en kistgrav en sten på max 0,5 kvadratmeter. Den får inte vara rasistisk eller stötande. Men vad exakt som är stötande kan ligga i betraktarens öga, att döma av diskussionen som blossade upp runt den rosamålade gravstenen, som även pryddes med volvomärken, på en annan ort i Sverige.

Fallet slutade med att graven, efter överklagan till Länsstyrelsen, flyttades till ett annat gravfält där den skulle passa in bättre. Hur rätt eller fel det är att flytta en grav, med allt vad det innebär i form av griftefrid, är en annan fråga.

SÅ GÖR SVENSKA KYRKAN I BODEN

Det är kyrkogårdsföreståndare Ingvar Öberg som i första hand beviljar kyrkogårdens nya gravstenar. Om någon är missnöjd med hans bedömning kan det överklagas till kyrkogårdsnämnden och slutligen till länsstyrelsen.

Förutom att stenen håller måtten ungefär och att det inte är rasistiskt eller stötande i övrigt, brukar vi ha som riktmärke hur stenarna runtomkring ser ut. Är det mindre äldre stenar närmast intill kanske det inte är så lämpligt med en stor modern sten mitt i, konstaterar Ingvar Öberg, och tillägger att han förmodligen inte heller skulle ha godkänt den rosamålade stenen med bilmärken på.

Hans råd är att om man som anhörig vet att önskemålet är att ha en sten som är lite udda i sitt slag, är det bra att nämna det redan när man väljer gravplats, för att kunna anpassa val av plats till var den passar bäst.

Det går också trender i hur gravstenarna utsmyckas. Kyrkogårdspersonalen berättar att det har blivit vanligt med foton ingrave-

rade på gravstenarna. I takt med att titlar försvinner på stenarna är det istället desto vanligare med symboler för fritidsintressen.

Golfklubbor, fotbollar, hästar och annat är vanligt förekommande idag. Det har också börjat komma gravstenar av glas.

FYNDA VACKRA GAMLA STENAR

Gravstenen är en privat ägodel till gravrättsinnehavaren. När en grav återlämnas till kyrkan har innehavaren givetvis rätt att ta med stenen därifrån, vilket dock är ytterst ovanligt. De allra flesta stenar stannar istället i kyrkans ägo. Den som så önskar får återanvända en gammal sten utan kostnad, och behöver då endast ordna med blästring och ny gravyr. Väljer du en sådan, hämtar stenhuggeriet den till ombearbetning direkt på kyrkogården. Är du intresserad, kontakta kyrkogårdspersonalen så visar de gärna vad som finns. Det finns många fina gamla stenar att ta vara på.

TEXT: ANNA BERGSTRÖM NORDSKRIBENTEN@GMAIL.COM

På gång på kyrkogårdarna i sommar UNDER FÖRSOMMAREN GENOMFÖRS

markarbeten på Skogskyrkogården i Boden.

Under en period påverkar det biltrafiken och parkeringen.

Vi hoppas att våra kyrkogårdsbesökare

har överseende med det eventuella besvär det kan medföra.

När det är färdigt kommer vi ha nyasfalterade körvägar, kantsten med mera på kyrkogården.

FRAGILA HESITERA

KRISTUSMONOGRAM

FICK JAKOB HETA FYLLS FORMU- KOBBE LÄR

AVSLUTAR TESTAMENTE

PERSONFRÅGA

KRYP I KORV GÖRS DET DYRT OCH HELIGT

FUKTIGA OCH KYLIGA

DANSADE FÖR ETT HUVUD FÖRÄDLING OTÅLIGA

PROFET I GT DRIVA TILL HAVS

SES PÅ ÄNG OCH BRYGGA

FINFÖRDELA

NIGA PARTI

ÄGA RUM

KORTARE FÖR VÅRMÅNAD

NÄR KÄR

SKÄRINGER LAGRAD

SPEDITÖR

PERSONLIG TRÄNARE

FIRAS I JUNI

KAN VARA ÄDEL ÄR VÅPEN

DE ÄR SMALA

EGEN HORN I SIDAN SES I ZOO

POTPURRI FALLIT IHOP

DE BÖR HA GÅTT UPP NU

PRATA STRUNT

EN SORTS TÄTTINGAR

I KYRKA OCH TÄLT MOTSTRÄVIG PROFET

STATERNA DÄR

SVERIGE I LUFTEN KATTDJUR

P SA L MEN NÄR JAG HÖR TRASTENS GLADA SÅNG, NÄR LÄRKAN JUBLAR DAGEN LÅNG HÖGT OVAN FÄLT OCH BACKAR, DÅ KAN JAG ICKE TIGA STILL.

KALKOMPIS DEN STÖRSTA ÖKNEN

LÅG I LEK

JOK F62

Sänd in lösningen till: FÖRSAMLINGSEXPEDITIONEN, Strandplan 25, 961 34 BODEN senast 17 juni. De tre först öppnade rätta lösningarna vinner presentcheckar till kyrkluncher. Vinnarna får besked per post – förutom att namnen publiceras i Kyrkfönstret, vilket väl är en ära i sig – eller hur?

Namn................................................................................................................................................................................................................................................................

Adress................................................................................................................Postadress..........................................................................................................................

Vi gratulerar vinnarna i det senaste korsordet: Eivor Sundbaum på Orrgatan, Lisbeth Östberg på Prinsgatan och Zigrid Bäckström på Margaretagatan.

Kyrkfönstret nr 2 • 2016

15

Till sist

Gud – en blomma i en orensad rabatt VARJE ÅR VID den här tiden förundras jag över hur nytt liv blir till, växer och slår ut, trots att mycket av det gamla finns kvar. I trädgårdslandet, i rabatterna, i dikena finns nya friska skott och knoppar, små blommor och gröna blad mitt bland vissna löv, torkade kvistar, smutsiga karamellpapper, plåtburkar och annat skräp. Det finns en sådan sprängkraft i det nya att det inte kan vänta tills det är rensat och krattat, städat och fint. Nej, det är till och med så att gamla löv kan ge skydd mot kyla och frost och ge näring åt det nya.

På något vis tycker jag att den här blandningen av gammalt och nytt är typiskt för våra liv. Det finns mycket både omkring oss och inom oss som är fint och vackert, skräpigt och smutsigt, nytt och fräscht och slitet och trasig … Och så får det vara, det hör till livet.

GUD KAN VARA som en blomma i en orensad rabatt. Gud väntar inte tills vi är perfekta, glada, snälla och duktiga – utan mitt i bråten, bland allt vissnat och mögligt, skräpigt och fult, nytt och skört – vill Gud förmedla sin kärlek, ge oss hopp och liv.

Naturligtvis behöver vi rensa och kratta ibland, städa och laga det som är trasigt – men vi får tillhöra Gud under tiden som vi håller på. Vi behöver inte vänta tills vi har ordnat upp allting. Gud vill vara med också i de områden i livet som vi skäms över och tycker är fula. Gud vill dela vår tillvaro precis som den är.

Alltför ofta tänker vi: Bara jag blir färdig, har städat, blir klar med den här arbetsuppgiften, tentan, när jag blir pensionär eller när jag har gått klart min utbildning då… Då ska jag… Men vi blir ju aldrig färdiga! Det kommer ständigt nya saker.

Tänk att fågelsång, sommarljus, grönska, frukt och bär kommer enträget år efter år, även när vi inte har gjort fint. Så vill också Gud komma till oss denna sommar. Mitt i allt som är.

GUD SÄGER I en av bibelns böcker: ”Se, jag

gör nytt ibland er, märker ni det inte?”

Tack Gud, för blommor och fåglar, för ljus och solvärme, och för livet som föds på nytt och på nytt. Gud, du Skapare av allt liv, fyll också oss med nyskapande krafter. Amen TEXT: BIRGITTA RYÅS, 0921-775 64 BIRGITTA.RYAS@SVENSKAKYRKAN.SE

16

Kyrkfönstret nr 2 • 2016

Gud säger i en av bibelns böcker: ”Se, jag gör nytt ibland er, märker ni det inte?”