! Så kan du göra för att lära dig lyssna på Gud
MARIA RYMELL EN TRYGG RÖST FÖR LYSSNARNA I P4 JÖNKÖPING
JOHAN ÅDAHL: ”Musiken når djupare lager i människan än vad orden ofta förmår”
På jakt efter tystnaden som låter oss lyssna
Det finns en jaktform som jag själv uppskattar och fascineras av, det är toppfågeljakt, där jag åker ut på skidor helt utan spår, rakt ut i skogen hemma i Norrland, för att söka efter tjäder eller orre. Men det är inte jakten i sig som är det intressanta, utan tystnaden som infinner sig när snön ligger tjock på marken och i träden. Det enda jag hör är mitt eget hjärtas slag. Tystnaden är så intensiv att ljuden jag hör kommer från min insida och inte via mina öron. Jag hör det ingen annan hör.
Enligt senaste hörselkontrollen har jag en godkänd hörsel för min ålder. Trots det finns det personer i min närhet som anser att jag inte hör särskilt bra, eller åtminstone inte hör det jag borde höra, enligt dem. Det är också ett märkligt fenomen, att jag kan sitta och lyssna på en person utan att höra vad de säger eftersom mina tankar är någon helt annanstans, exempelvis vid tjädrarna vid Grytsjöns myrmark utanför Örnsköldsvik.
I Bibeln uppmanas människan att lyssna cirka 1 600 gånger. Det innebär att om man slår upp Bibeln på måfå så kommer man snart att läsa ordet lyssna, eller ordet höra. Exempel på detta är: ”var och en skall vara snar att höra, sen att tala” eller ”hör, du som har öron”. Människan är skapad med två öron och en mun och kanske är det skapelsens svar på Bibelns uppmaning till oss att lyssna ofta.
DET INTRESSANTA ÄR att ordet höra och ordet lyda är två ord i svenskan som är integrerade med varandra i Bibeln. Att höra innebär att man lyder, att lyssna innebär att man gör. Det är nu som problematiken infinner sig. Tänk vad enkelt det hade varit i en relation mellan föräldrar och barn, eller en relation mellan två personer om man alltid gjorde som den andre sa. Som förälder säger jag till barnet: ”städa rummet” och
”Ljudmassan är så enorm i vårt samhälle att vi som människor numera till och med betalar och åker på semestrar för att uppleva tystnad. ”
Myrmarkerna utanför Örnsköldsvik.
barnet svarar: ”jag hör dig” och sedan städar barnet rummet. Eller en partner som säger: ”Kan du gå ut med soporna” och den andre går ut med soporna. Då hade vi aldrig haft konflikter i denna värld, eller?
PROBLEMET ÄR ATT överallt där jag går, finns ljud som stör: olika personer som försöker få min uppmärksamhet genom ljud, telefonen plingar, sociala medier markerar via mobilen, musik spelas, tv:n låter, radion ljuder och den första måndagen i månaden klockan tre vrålar Hesa Fredrik ut sitt testljud över Jönköping. Ljudmassan är så enorm i vårt samhälle att vi som människor numera till och med betalar och åker på semestrar för att uppleva tystnad. I kyrkans värld kallas dessa tysta semesterresor för retreater där vi som människor får möjlighet hjälp att lyssna till oss själva och till Gud. För kanske är en av de största utmaningarna i vårt samhälle att vi aldrig får eller tar oss möjligheten att lyssna till varken oss själva eller till Gud.
När jag går in i Rogberga kyrka och sätter mig ensam så infinner sig nästan den tystnaden som jag kan uppleva vid myrmarken i Norrland. En tystnad som gör att jag kan få möjligheten att lyssna efter Guds röst och ibland höra mitt eget hjärta slå.
Greger Larsson Kyrkoherde
Foto:
6 Reflektion
Historiens ordning
8 Krönika Lyssna med själ och sinne
26 Intervju Johan
Ådahl, musiker
30 Shema Om
modet att ta det osynliga på allvar
Tema lyssna
9 Vad händer när vi verkligen lyssnar?
Mötet
14 Moa Herngren
Journalist och manusförfattare
Övrigt
18 Nyfiken på tro Hur lyssnar man egentligen på Gud?
”Jag försöker att inte lyssna för mycket på min inre kritiker”, säger Moa Herngren, journalist och manusförfattare.
Händer på kyrkogårdarna 2026
NYTT FÖR ER SOM HAR GRAVSKÖTSEL
◗ Vi håller på att gräva ner planteringslådor på alla gravar med skötselavtal, troligtvis kommer arbetet fortsätta under hela året och även en bit in på nästa. Detta sker för att skapa en bättre arbetsmiljö och lösgöra mer tid för vaktmästarna, men även för att skapa bättre förutsättning för en större blomsterprakt i gravrabatterna. Ändringen till planteringslådor sker även för att skötselpriserna ska bli mer rättvisa. I dagsläget kan antalet blommor skilja sig åt allt för mycket mellan personer med samma avtal.
Planteringslådorna kommer att finnas i tre olika storlekar: 40, 60 och 80 centimeter. Vi har anpassat dessa mått så gott det går efter befintliga stenar. Inga extra kostnader kommer i nuläget att läggas på er som har skötselavtal. Skulle man däremot önska bredare blomrabatter, så är det möjligt genom att man får bekosta ytterligare en låda plus en extra skötselavgift.
Blomramarna kommer inte att finnas kvar men vi kommer att lägga undan stenramar för er som vill hämta och ta vara på dessa.
Under nästa år, när alla planteringslådor är på plats, kommer vi titta över alla priser på respektive skötselavtal där vi kommer att ta hänsyn till planteringens storlek och olika kombinationer av skötsel (vårplantering, sommarplantering och vintersmyckning).
REDAKTION
Redaktionen: Greger Larsson, Sophie Torrealba, och Anna-Karin Hedén.
Kontakta oss
Expeditionen: 036 39 06 80. Kyrkoherde Greger Larsson: 073 037 47 80 eller 036 39 06 82 Kyrkogårdsföreståndare
Dan Lundstedt: 070 649 25 63 eller 036 39 05 92
E-post: tenhult@svenskakyrkan.se
Adress: Rogberga-Öggestorps församling, Myrstadavägen 19, 561 60 Tenhult
Vi kommer även se över de övriga tjänsterna som vi kan erbjuda er.
ANNAT SOM ÄR PÅ GÅNG
◗ De två ljusbärarna som idag står vid askgravplatsen i Rogberga ska flyttas till minneslundarna i Rogberga och Öggestorp. Det kommer också att sättas upp nya ljusbärare vid båda kyrkogårdarna. Murarna i Öggestorp som ligger åt norr och öst kommer att få ett ansiktslyft. Norra muren kommer att repareras ca 10 meter där den rasat och den östra muren kommer att läggas om till stora delar.
Dan, Karin och Fredrik
Följ oss
Webb: svenskakyrkan.se/tenhult
Instagram: svenska_kyrkan_tenhult
Facebook: Svenskakyrkan Tenhult
Produktion: Verbum AB
Ansvarig utgivare: Martina Croner
martina.croner@verbum.se
Tryck: Printagon, Helsingborg, 2026
Distribution: Postnord
Foto om inget annat anges: Sophie Torrealba
Omslagsbild: Anna-Karin Hedén
Muren i Öggestorp ska repareras.
MARIA RYMELL, journalist från
Tenhult, har tiotusentals lyssnare varje dag.
”Jag vill berätta det senaste med lugn och trygghet”
◗ Varje dag lyssnar tiotusentals människor till hennes röst. Maria Rymell från Tenhult har presenterat lokala nyheter i radio i mer än 35 år och hon älskar fortfarande sitt jobb.
kort om
Namn: Maria Rymell.
Arbete: Journalist och nyhetspresentatör, P4 Jönköping.
Familj: Man, en vuxen dotter och hund.
Bor: I villa i Tenhult. Lyssnar helst på: P4 Jönköping och poddar, mest P3 Historia.
När Maria Rymell utbildade sig till journalist i slutet av 1980-talet uppmärksammade läraren henne på att hon hade en mycket bra radioröst och en talang för att tala i radio. Hon valde att tro på honom och sedan dess har arbetet med lokala radionyheter varit självklart för Maria.
– Radio är ett enkelt medium, det är snabbt och jag tycker om att använda språket för att förmedla bilder till lyssnaren, säger hon. 1990 började Maria Rymell jobba på Sveriges Radio. Tidigt blev hennes främsta uppgift att presentera nyheter. Hon har även varit programledare och under perioder varit utlånad till riksredaktionen Ekot i Stockholm, men det är med de lokala nyheterna hon trivs bäst.
– Jag vill berätta om det som verkligen berör de som lyssnar, saker som händer nära dem.
”Mikrofonen blir ett slags filter och även om jag kan ha känslor kring det som har hänt ska det inte märkas i sändningen.”
Oavsett vad som hänt är Marias ambition att låta trygg och förtroendefull. Rösten kan användas för att ge extra nyans i nyheten, för att beskriva allvaret i det som hänt, eller när något glatt eller roligt inträffat. Genom åren har hon regelbundet fått samtal och mejl från lyssnare.
– Det är fantastiskt. Jag blir lika glad varje gång som lyssnare hör av sig och säger att det känns tryggt eller bra när de hör mig. Det betyder mycket, säger hon.
VARJE DAG INNEBÄR nya nyheter. Vissa dagar glömmer Maria Rymell aldrig. Som den morgonen hon blev en av de första att presentera nyheten om Estonia-katastrofen. Omfattningen av katastrofen klarnade efterhand och det var omtumlande för redaktionen, inte minst eftersom många av de drabbade hade en koppling till Jönköpingstrakten. Men som nyhetspresentatör är det viktigt att hålla sig lugn och stabil oavsett vad som händer, säger Maria.
– Det handlar om att jag går in i en roll. Mikrofonen blir ett slags filter och även om jag kan ha känslor kring det som har hänt ska det inte märkas i sändningen, menar hon.
Under en dag kan det vara uppemot 100 000 människor i Jönköpings län som lyssnar på P4 Jönköpings sändningar en kortare
”Jag blir lika glad varje gång som lyssnare hör av sig”, säger Maria Rymell, journalist och nyhetspresentatör på P4 Jönköping.
eller längre stund. Men det är sällan som Maria Rymell blir nervös. – Visst har det hänt att jag sagt fel eller att tekniken har strulat, men jag tycker ändå att det är mycket mer nervöst att ställa sig framför 100 människor i en föreläsningssal än att presentera nyheter för många tusen.
TEMPOT PÅ NYHETSREDAKTIONEN kan vara högt och nyheterna är inte alltid glada nyheter. Maria säger att hon generellt tycker att det är för lite positiva nyheter som lyfts fram, men samtidigt menar hon att det inte går att låtsas vara i en lyckobubbla när samhället ser ut som det gör på många håll. Men hon vill gärna bjuda på ett leende emellanåt och försöker hitta något glatt att berätta om med jämna mellanrum också. Och hon menar att det framförallt är viktigt att presentera nyheter på ett sätt som gör att människor vill höra mer, att de vill fortsätta lyssna.
Hur är människor idag, är vi bra på att lyssna?
– Ja jag vet inte. Ibland känns det som vi har blivit sämre på det. Allt ska vara så kort och snabbt som om vi inte orkar lyssna. Men jag vet inte, kanske underskattar vi människors förmåga att lyssna, funderar Maria.
Hennes eget råd till unga eller nya journalister är just att lyssna. För att ställa bra frågor måste man lyssna noga på vad den man intervjuar säger.
För att koppla av och varva ner från nyhetsflödet är familjen och hemmet i Tenhult viktigt för Maria Rymell. Hon tillbringar tiden med sina nära eller i trädgården där hon odlar lite växter och blommor. Hon säger att hon är glad att bo i ett samhälle där många känner varandra.
– Det är en stor trygghet och främst något positivt med det. En motvikt till radioljuden är skogen och ofta blir det promenader med hunden i naturen för återhämtning.
Lyssnar hunden på dig?
– Ha, ha, nej hon är ganska dålig på att lyssna faktiskt, skrattar Maria.
Att lyssna till historiens ordning i Öggestorp
Vad Responsiones Vadstenenses säger om tystnad – och hur klostrets livsform nådde ut i bygderna.
◗ När man i dag hör ordet klosterregel tänker många på stränga regler och hård disciplin. Men de texter som styrde livet i Vadstena kloster under 1400-talet visar något mer genomtänkt. Där handlade ordning inte främst om kontroll, utan om att skapa förutsättningar för att kunna lyssna. Ett av de viktigaste dokumenten för detta är Responsiones Vadstenenses från år 1427. Det är en samling frågor och svar om hur Birgittinordens regel skulle förstås och följas i vardagen.
Texten skrevs när representanter från birgittinkloster i England besökte Vadstena kloster och behövde få klart för sig hur livet där faktiskt var ordnat.
I DOKUMENTET BEHANDLAS både gudstjänstliv och vardagliga frågor. Särskilt tydligt är hur tal och tystnad regleras. Det framgår att
man såg tystnaden som något viktigt, inte som ett straff utan som en hjälp. För mycket prat, menade man, splittrar uppmärksamheten och leder bort från det som är väsentligt.
Tystnaden däremot skapar utrymme för eftertanke, bön och lyssnande. I Responsiones Vadstenenses är därför talet noggrant ordnat. Alla får inte tala när som helst. Det finns tider för samtal och tider för tystnad. Tanken är enkel: om människan ständigt talar, hör hon till slut ingenting. Tystnaden skyddar det inre livet och gör det möjligt att ta emot Guds ord.
Denna syn på ordning och tystnad hör hemma i en lång klostertradition, men i Vadstena fick den en tydlig form. Man tänkte att ordning i det yttre livet – fasta tider, tydliga roller, lugn rytm – hjälper människan att få ordning i sitt
Tystnaden skapar utrymme för eftertanke, bön och lyssnande.
Foto: MIKAEL GUSTAVSSON/ MOSTPHOTOS
inre. Tystnaden är därför inte tom, utan fylld av uppmärksamhet.
TEXTEN VISAR OCKSÅ att man var försiktig med snabba impulser. Handling skulle föregås av eftertanke. Ord skulle vägas innan de sades. I stället för att fråga vad man själv ville uttrycka, skulle man först lyssna. Lyssnandet kom före talet.
Detta sätt att leva påverkade inte bara dem som bodde innanför klostermurarna. Vadstena var
klostret, och därmed blev klostrets sätt att tänka en del av det samhälleliga sammanhanget.
RESPONSIONES VADSTENENSES är därför mer än ett internt regelverk. Texten visar en livssyn där tystnad inte ses som brist, utan som nödvändig. Där ord inte slösas bort, utan används med ansvar. Där lyssnande är grunden för både tro och gemenskap.
Om människan ständigt talar, hör hon till slut ingenting. Tystnaden skyddar det inre livet och gör det möjligt att ta emot Guds ord.
under senmedeltiden ett viktigt centrum, både religiöst och ekonomiskt. Klostret ägde jord i flera delar av landet, bland annat i Småland.
I BYGDER SOM Öggestorp hade klostret gårdar under 1400- och
tidigt 1500-tal. Det betyder inte att människor i Öggestorp levde som munkar eller nunnor. Men det betyder att bygden hade nära kontakt med en institution där ordning, ansvar och eftertanke sågs som grundläggande värden. Arrenden och förvaltning gick via
I dag lever vi i ett samhälle där mycket går i motsatt riktning. Snabba reaktioner och starka åsikter får stort utrymme. Tystnad kan upplevas som obekväm. Mot detta står Vadstenas gamla ordning som en stillsam påminnelse: utan struktur och eftertanke riskerar vi att förlora förmågan att lyssna. Och utan lyssnande blir både relationer och samhälle fattigare.
Greger Larsson
RESPONSIONES
VADSTENENSES
Elin Andersson Stockholm University
I Vadstena kloster handlade ordning inte främst om kontroll, utan om att skapa förutsättningar för att kunna lyssna.
Lyssna med själ och sinne
Har du tänkt på att vi inte bara lyssnar med öronen. Den som är medfött döv lär sig lyssna på andra sätt. Genom att se och genom att känna. Sinnena faller in i varandra och kompenserar för varandra. Det är ganska fantastiskt när man tänker efter. Även som hörande lyssnar man genom att iaktta. Man ser folks ögon, minspel, kroppshållning. Man läser av intresse, ointresse, engagemang. Man kan se glädje och sorg, besvikelse, sarkasm. Munnen kan uttrycka något och kroppsspråket ett annat. Man kan känna handsvetten och se darrningarna hos den orolige; även lukten kan avslöja stress. Alltsammans är sätt att lyssna av eller läsa av det som sker runt oss.
Som synskadad/blind är man än mer hänvisad till nyanserna i det sagda. Inte bara det sagda förresten, man kan höra andhämtning, avstånd, hur fullt glaset håller på att bli när man häller, markerings/teknik/ vitkäppens slag mot olika underlag. Man blir så kallat lyhörd. För synfunktionshindrade används givetvis även andra sinnen till fullo.
LYHÖRDHET ÄR EN gåva att ta vara på. Den är så viktig men kräver både omsorg och tid. I en tidsålder när allt ska gå fort är det lätt att tappa bort både genuint lyssnande och lyhördhet.
”I en tidsålder när allt ska gå fort är det lätt att tappa bort både genuint lyssnande och lyhördhet.”
Här vill jag gärna visa på ett exempel: Vårdarbetare kan vara av olika slag, där finns både lyhörda och lomhörda. Men jag kan av egen erfarenhet säga att lyhördhet inför patientens presenterade besvär och vad de egentligen bär inom sig av oro och funderingar kan vara av stor betydelse för val av utredning och behandling. En stund extra samtal och djuplodande vid själva besöket kan förenkla och förkorta vårdkedjan avsevärt. Något att betänka när
vården ibland hamnar i industritänk. Vi bör kanske även träna oss på att ”lyssna mellan raderna” såväl som vi bör ”läsa mellan raderna”.
Det är lätt att få känslan av att tidsstressen gör att vårdare inte får sitta ner och prata med och lyssna till våra åldrade och sjuka; där gäller det bara att leverera vård till så många som möjligt på så kort tid som möjligt. Är det så vi vill ha det?
Vi lever i en tid av ganska mycket JAG-uppfyllande, någon gång VI men på ett sätt som ofta poängterar och utesluter DE ANDRA.
Att lyssna och försöka förstå, att närma sig varandra, tappas lätt bort.
De mjuka värdena måste vi börja värna!
LYSSNANDET BÖR BÖRJA i det lilla, i familjen, Hur viktigt är det inte att man lyssnar på varandra i en familj. Vi försöker förtvivlat förstå vad ett spädbarns gråt betyder. Tappar vi bort förmågan att lyssna till varandra, med alla sinnen, efter många år tillsammans?
Kanske är det egentligen den förmågan som är kittet i familjen. Gör vi inte det är risken stor att allt faller isär såväl mellan par som mellan generationer.
I Bibeln manas vi att lyssna till Vår Herres ord och maningar. Men vi ber också Herren lyssna till våra böner.
Lyssnandet är alltså en handling som förväntas vara ömsesidig, att lyssna till VARANDRA. Försöka förstå är nästa del i lyssnandet.
Och ibland blir man lite trött på allt pratande och behöver lyssna till tystnaden och hitta lugnet. Fågelsång, trädsus är inte heller fel. Såhär framåt vårkanten är det ett underbart och billigt sätt att ladda energi.
I lugnet kan man också hitta förmågan att lyssna till sig själv, sina tankar, och att hitta Herrens röst i bruset, kanske mer som en lugnande och förtröstansfull tanke än en regelrätt röst. Det är det jag själv kallar att lyssna till sin själ.
Birgitta Sunnqvist Församlingsbo
TEXT OCH ILLUSTRATION: Sophie Ekman
tema
I en värld där samtalen ofta går för fort kan ett genuint lyssnande bli ett andrum. När någon verkligen hör oss händer något både i mötet och i oss själva.
har du försökt berätta något viktigt men märkt att den du pratar med verkar försvunnit bort i tankarna? Kanske känner du dig, just i den stunden, inte så viktig. Eller, handen på hjärtat, har du själv nickat och hummat när någon pratar, samtidigt som du i huvudet planerat morgondagens möten, funderat på middagen eller sneglat på mobilen som blinkar på bordet?
Vi lever i en tid där så mycket pockar på vår uppmärksamhet – mejl, notiser, vardagslogistik. Att vara helt närvarande i ett samtal kan kännas som en omöjlighet. Ändå är det kanske just det vi längtar mest efter, att någon verkligen hör oss.
”För mig är lyssnande både en övning och en kärlekshandling.”
Annika Telléus, författare
För Annika Telléus, författare till Konsten att lyssna, är lyssnandet långt mer än en social färdighet. – För mig är lyssnande både en övning och en kärlekshandling. Det är ett sätt att visa att jag ser dig och vill förstå dig, säger hon.
Att vara närvarande i ett samtal är inte alltid enkelt. När någon berättar något är vi ofta snabba att svara med våra egna erfarenheter: ”Ja, det där känner jag igen!” Vi vill visa att vi förstår, men istället riskerar vi att krympa den andres utrymme. Fokus glider från personen framför oss till oss själva. Annika beskriver det hon kallar för lyssnarskalan. I ena änden finns icke-lyssnande, i den andra finns läkande lyssnande. Vi rör oss hela tiden längs skalan. I vissa relationer räcker det att bara finnas, men ibland behöver vi vara fullt närvarande, öppna och empatiska.
– Att bli medveten om var man befinner sig är ett första steg. Man kan komma på sig själv mitt i samtalet: Oj, nu tog jag över. Det är helt okej att säga det högt. Det visar självinsikt och öppnar rummet för den andre igen.
Och om man själv blir avbruten?
– Då kan man vänligt men tydligt säga: Jag vill gärna berätta klart. Det kan kännas ovant, men det är ett sätt att värna sin berättelse.
Annika berättar att det inte handlar om att den andre inte är
– Jag säger det för att jag vill kunna vara helt närvarande när vi väl pratar.
Varför är det då så svårt att lyssna i vår tid?
– För att vi inte tränar på det, menar Annika och förklarar:
– Vi lever i ett tempo som hyllar snabbhet. Hela samhället premierar att ha många bollar i luften, men lyssnande kräver motsatsen: stillhet och fokus.
Hon använder ibland en enkel symbol när hon föreläser, den så kallade lyssnarmössan.
– Jag har till och med stickat riktiga lyssnarmössor som jag brukar ha med mig, säger hon glatt och tar fram ett par mössor från sin väska.
– Mössan är en påminnelse om att vara medveten. När är min mössa på? Och när är den av? Om jag är stressad, hungrig eller tänker på min deadline är den av. Det är mänskligt. Men då kan jag säga: Jag vill gärna lyssna på dig, men jag kan inte just nu. Kan vi ta det klockan tre?
Annika inleder ibland samtal och poddinspelningar med några samlande ord:
”Låt mig vara öppen, äkta och nära. Låt samtalet bli varmt, utforskande och fullt av tillit. Låt oss ta fram det bästa i varandra och välkomna det som sker.”
Att erkänna när man inte kan lyssna är också en del av lyssnandets etik.
– Det finns något väldigt mänskligt i att våga säga: Jag vill, men jag orkar inte just nu. Det är mycket mer kärleksfullt än att låtsas.
Mobiler, smartklockor och ständiga notiser är några av vår tids största lyssnarfiender.
– När din klocka burrar eller mobilen blinkar bryts inte bara ditt fokus. Den som pratar känner sig också mindre viktig. Vår vilja att vara tillgängliga hela tiden gör att vi inte är närvarande någonstans, och därför inte tillgängliga alls.
För att hitta tillbaka till närvaron använder Annika kroppen.
– Kroppen vet ofta före tanken när vi är på väg bort. Jag brukar sätta mig lite längre fram på stolen, luta mig framåt, söka ögonkontakt. Bara det hjälper mig att bli närvarande igen. Och om tankarna vandrar
Annika Telléus:
Varje människa är en skattkista. Men för att upptäcka det måste vi vara nyfikna.
”Att ge någon annan plats är inte att förlora sin röst. När vi lyssnar på riktigt händer något mellan oss. Vi blir sedda, hörda och kanske lite mer mänskliga.”
Albin Tanke, präst och psykoterapeut
iväg, för det gör de ibland, då kan jag le åt det och hämta hem mig själv.
Hon berättar om en vän som hamnade mellan två pratsamma män på en middag.
– De pratade oavbrutet om basket och ledarskap. Hon ställde massor av frågor,t men fick inga tillbaka. Efter flera timmar sa en av männen plötsligt: Du ställer så initierade frågor, varför då? Då visade det sig att hon själv spelat basket på landslagsnivå och
Albin Tanke: Det är i mötet, i att någon lyssnar, som våra berättelser får kontur. Det kan vara oerhört läkande.
satt i företagsledning. Först då såg de henne.
Annika ler åt minnet.
– Det är en så talande bild. När vi inte öppnar upp för den andre går vi miste om människor, om hela världar. Varje människa är en skattkista. Men för att upptäcka det måste vi vara nyfikna.
För Annika är närvaro också en motståndshandling.
– I ett samhälle som rusar fram blir lyssnande nästan revolutionärt. Att lägga undan mobilen, stilla tankarna och säga: Nu är du viktigare än allt annat, det är en kärlekshandling.
Hon berättar om den tidigare amerikanske hälsoministern Vivek Murthy som, efter en turné runt om i USA, upptäckte att ensamhet låg bakom många av vår tids stora problem såsom psykisk ohälsa, missbruk och våld.
– Han sa: Att lyssna är ett av de mest kraftfulla sätt
Så övar du dig i att lyssna på riktigt
◗ Lägg undan mobilen Din närvaro är den största gåvan.
◗ Våga vara ärlig Säg när du inte orkar lyssna just nu.
◗ Sätt på ”lyssnarmössan” Fråga dig själv: Är jag verkligen här nu?
◗ Var tyst lite längre än det känns bekvämt Ofta kommer något mer.
◗ Ställ följdfrågor ”Berätta mer”, i stället för ”Jag har också …”.
◗ Använd kroppen Luta dig fram, sök ögonkontakt, visa med hela dig att du är med.
Foto: MARCUS GUSTAFSSON Foto: JOHAN BÄVMAN
vi kan hjälpa människor att känna sig mindre ensamma. Och det är så sant. Lyssnande säger: Du finns, du betyder något.
Lyssna inåt, till din kropp, din längtan och rösterna omkring dig.
– Men det finns också en annan sorts tystnad, den som är fylld av oro eller rädsla. Då behöver man hjälpa till att bryta den varsamt, kanske genom att ställa en enkel fråga: Hur känns det just nu? eller bara visa att man finns kvar. Det handlar inte om att ge svar utan om att skapa trygghet nog för att orden ska kunna
Han berättar hur mycket som kan ske i ett rum där någon får tala utan att bli avbruten.
– Vi talar fram oss själva. Det är i mötet, i att någon lyssnar, som våra berättelser får kontur. Det kan vara
Precis som Annika betonar Albin vikten av att vara ärlig när man inte kan eller orkar vara närvarande.
– Jag försöker alltid välja ärlighetens väg. Jag kan säga: Jag hinner inte nu, men jag vill verkligen höra dig. Kan vi prata senare?
Det är mycket bättre än att låtsas lyssna medan jag tittar på klockan.
– Att lyssna kräver mod, säger han. Modet att ge plats åt någon annan, att stå kvar i det svåra och att låta sig beröras. Jag har varit präst i över tjugo år, och jag behöver fortfarande öva varje dag.
ör Albin handlar det också om demokrati och människovärde.
– Om människor slutar våga tala därför att de inte blir lyssnade på, då tystnar vi som samhälle. Det är en fara. Lyssnande är ett sätt att värna människovärdet och varandra.
Han menar att grunden i denna hållning är just detta: att se och bekräfta den andra.
– Vi läker i relationer. Och vi lyssnar fram oss själva genom andra. När jag möter en människa med empati och tid händer något med båda. Lyssnandet säger: Du
I en tid där så mycket handlar om att höras mest, blir det motsatta en stillsam motkraft.
Att ge någon annan plats är inte att förlora sin röst. När vi lyssnar på riktigt händer något mellan oss. Vi blir sedda, hörda och kanske lite mer mänskliga.
MOA HERNGREN
JOURNALIST OCH MANUSFÖRFATTARE
Alltid på lyssnarplats
Relationer och perspektiv har alltid drivit Moa Herngren. Hon lyssnar tills hon hittar kärnan i det som skaver – och det som binder oss samman.
TEXT: Linda Newnham FOTO: Theresia Kölin
kort om
Moa Herngren
Ålder: 56 år.
Familj: Maken
Tomas, vuxna sonen Max och barnbarnet Harry, bonusbarnen
Wille, Nelly och Leia och bonusbarnbarnen
Axel, Signe och Ivar.
Bor: Gröndal, Stockholm.
Gör: Författare och manusförfattare.
Aktuell med: Boken Syskonfejden och huvudförfattare till tvserien
Halva Malmö består av killar som dumpat mig tillsammans med Tove Eriksen Hillbom.
◗ Hon är manusförfattare till tv-serier som Bonusfamiljen och har elva böcker i ryggen, som succéromanerna Skilsmässan och Syskonfejden. Ändå, när hon sitter där vid datorn och skriver på sin nya bok, så kan den lilla elaka rösten inom henne säga saker som:
Dåligt! Är du helt säker på att du kan skriva?
Försäljningssuccé, ja tjena, du kanske bara har haft tur.
Har du ens något att säga? Vem vill läsa det där, liksom?
Bluff!
– Jag har alltid burit med mig en inre kritiker som är rätt högljudd. Det är en av mina värsta fiender i arbetet, ja, i livet överlag. Just den här gången har den inre kritikern varit extra högljudd. Ibland kan den sporra, jag vill överbevisa den, men på senaste tiden har den bara varit hindrande.
Så hur hanterar du den inre kritikern?
– Jag försöker att inte lyssna för mycket på den, utan bara fortsätta framåt. Samtidigt vill jag ju lyssna när den har något viktigt att säga, och våga göra stora omskrivningar.
Ja, det är ett konststycke att veta när man ska lyssna, både på andra och på den där inre rösten, och när man i stället behöver stå stadigt i sig själv. Moa säger att så länge som hon själv försöker bilda sig
”Jag har alltid burit med mig en inre kritiker som är rätt högljudd.”
en uppfattning kan hon vara ganska lättpåverkad åt olika håll.
– En person kanske säger något klokt och bra, sedan kommer nästa och säger något diametralt motsatt som också låter smart. Då kan jag svänga i mina åsikter.
Hur gör du för att vaska fram vad som är rätt beslut för dig?
– I skrivprocessen försöker jag ibland skärma av mig. Jag åker iväg och skriver, för jag är en introvert person som lätt blir invaderad av andras åsikter.
– I övrigt försöker jag lyssna till människor i min omgivning, samla på mig klokskap och synpunkter. I den processen kan jag svaja. Men sedan låter jag allt detta landa tills jag känner att jag bottnar i något.
Och om du ändå känner dig osäker?
– Då brukar jag återgå till ett råd jag fick av en god vän om att sitta lugnt i båten. Ibland, i svåra livssituationer, behöver man göra det för att så småningom ta sig fram till en punkt där man är redo. Jag säger inte att det är lätt, men med åren har jag blivit bättre på det.
VI SES ÖVER en kopp te i den sneda, rödmålade lilla skrivstugan i Vitabergsparken på Södermalm i Stockholm där hon har sitt kontor. Hon säger att även om hennes vanligaste arbetsställning är att ligga ner och skriva så sitter hon gärna vid skrivbordet här, för det är så vilsamt att titta ut på det gröna.
Moa fick kreativiteten med sig hemifrån. Uppvuxen
”Jag älskar att höra om människors olika livsöden och världar. Ja, jag är patologiskt nyfiken på andra.”, säger Moa Herngren.
» på Östermalm med en mamma och pappa som gjorde revolt mot sin bakgrund genom att låta barnen åka rullskridskor inomhus och måla på väggarna. De var också uttalade ateister.
– Jag har ingen uttalad gudstro, men redan som barn uppsökte jag på eget initiativ kyrkan, det är en så fridfull plats. Och jag har alltid funnit stor tröst i bönen. Jag tycker mycket om såväl sinnesrobönen som Franciskusbönen, och det finns mycket att hämta i flera religioner, tankar om respekt, förståelse och omtanke.
Som lillasyster till två kvicka storebröder, Felix och Måns, blev hon tidigt betraktaren.
– Vi åker på syskonresa då och då, och nu senast insåg jag en kväll hur mina bröder babblade på och jag blev den där tysta betraktaren igen, skrattar hon.
– Men som journalist har jag haft stor glädje av den sidan. Jag älskar att höra om människors livsöden och världar. Ja, jag är patologiskt nyfiken på andra.
JOURNALISTIKEN JA. VIA Jan Stenbeck-ägda TV1000 hamnade hon i mediabranschen, där hon efter att ha producerat program för TV3 och TV4 blev headhuntad som chefredaktör till tidningen Elle.
– Där vaknade mina skrivdrömmar från barndomen till liv igen.
I sitt skrivande har hon ofta hämtat stoff ur det som ligger henne nära. Så blev det också med intresset för bonusfamiljen, som väcktes när hon 2009 träffade sin man Tomas, som precis som hon hade barn sedan tidigare. Hon ett och han tre.
– Vi blev pangkära och kastade oss in i bonusfamiljen med en otrolig energi. Och som ensamstående mamma på heltid hade jag en dröm om att få den där sammansvetsade familjen.
Hon trodde att en bonusfamilj skulle påminna om kärnfamiljen hon själv växte upp i, visserligen inte problemfri, men…
... från Moa hur man kan lyssna för att förstå:
1 Släpp dina förutfattade meningar
Vi har ofta redan bestämt oss för vad någon ska säga innan de ens öppnat munnen.
Försök i stället att låtsas att ni aldrig har träffats. Var nyfiken och ställ öppna frågor..
2 Spegla den du lyssnar på Säg tillbaka vad du tror att personen menar och fråga om det stämmer. Det är en övning ni med fördel kan turas om att göra.
3
Snälltolka Utgå ifrån att den som pratar vill dig väl – inte illa. Den inställningen kan förändra hela samtalet.
”Olyckskorparna sa att det var början på slutet, och jag fick jobba en del med bilden av vad som är en ’riktig familj’.”
– Familjen Herngren var som en liten bubbla som gjorde allt tillsammans, så jag hade en ganska rosaskimrande bild av hur det skulle bli, men kom in i något som var större och mer svårnavigerat. Och när man försöker trycka in bonusfamiljen i en kärnfamiljsbox blir det skitdåligt.
Hon insåg att hon måste försöka förstå för att lösa, vilket hon delvis gjorde genom att påbörja arbetet med Bonusfamiljen och boken Fältguide för bonusfamiljen.
– Det var mycket spänningar och jag hamnade i en diplomatroll som innebar ständig medling.
Efter fyra år bestämde sig paret för att flytta isär men fortsätta vara gifta.
– Olyckskorparna sa att det var början på slutet, och jag fick jobba en del med bilden av vad som är en ”riktig familj”. Men det räddade vår relation, säger Moa, som sedan något år tillbaka bor ihop med Tomas igen.
– Men nu är det bara en 19-åring kvar, så frågor kring uppfostran och liknande är inte längre lika aktuella. Det är inte samma spänningar.
ERFARENHETERNA FRÅN BONUSLIVET satte spår, inte bara i skrivandet, utan också i hennes sätt att möta andra. Med åren lärde hon sig vikten av att lyssna på andra för att försöka förstå varifrån den personen kommer.
– I en bonusfamilj, där man kanske kommer från vitt skilda familjekulturer, gäller det att försöka förstå den andras perspektiv, varifrån du kommer, varför du känner som du gör och vill det här. Kan man förstå varandra, även om man inte håller med, så blir man inte lika irriterad och arg.
Det här med att ha olika perspektiv på samma situation har lett till böckerna Svärmodern, Skilsmässan och Syskonfejden. Och nu skriver hon alltså på en fjärde bok i vad hon kallar ”perspektivsviten”, där hon berättar historien ur flera personers synvinkel.
– Jag är fascinerad av fenomenet, hur människor kan ha så olika upplevelser av en relation eller händelse. Jag intervjuar många människor inför varje bok och har exempelvis träffat syskon där den ena tycker sig ha haft en harmonisk barndom med en härligt spontan mamma, medan den andra uppfattar uppväxten som traumatisk och mamman som en gränslös osäkrad pistol.
Varför är det så?
– Dels tror jag att vi föds med olika personligheter, dels har vi erfarenheter med oss som gör att vi tolkar situationer på vårt sätt. Men det leder inte sällan till missförstånd och konflikter.
Vi pratar om en nyckel till goda relationer: förmågan att snälltolka varandra.
– I stället för att direkt anta det värsta är det bra att försöka tänka ”okej, vad menade personen egentligen?” Att utgå ifrån att den andra menar väl även om ord inte uppfattades så. För det som du upplevde som ett påhopp kanske bara var ett välvilligt tips. Snälltolkandet kan förändra hela dynamiken i relationen.
Moa föredrar liggläge när hon ska skriva.
”Jag har ingen uttalad gudstro, men redan som barn uppsökte jag på eget initiativ kyrkan, det är en så fridfull plats. Och jag har alltid funnit stor tröst i bönen”, säger Moa Herngren.
”Att gå tillbaka till ett liv där allt inte kretsar kring barnens vardag känns spännande.”
Hon säger att skriva de här böckerna, där hon behövt sätta sig in i flera olika ”sanningar”, har varit lite som att gå i terapi.
– Böckerna handlar om psykologiskt utforskande hos människor, och enda sättet att göra det är att parallellt titta inåt själv. När man gör det kan man upptäcka mindre trevliga sidor hos sig själv, säger hon och ler snett.
Som vad?
– När jag skrev Skilsmässan började jag fundera på vissa av mina osköna beteenden därhemma, och hur de kan uppfattas som kontrollerande och dominerande. Exempelvis är det alltid jag som styr upp semestern, tar tag i, bokar och fixar. Jag har ofta tänkt ”att jag alltid ska behöva…”, men om jag ska vara helt ärlig finns det ett egensyfte i det också, jag får ju som jag vill.
Moa säger att försöka förstå en annan person också handlar om att försöka förstå sig själv.
– Att försöka se sig själv ur den andras filter kan vara nyttigt.
Moas och Tomas liv och relation är på väg att förändras igen, när yngsta barnet inom en snar framtid flyttar hemifrån.
– När min son Max flyttade tyckte jag att det var jättejobbigt, men jag har också varit väldigt mycket förälder i mitt liv. Det är 30 år sedan jag själv fick barn. Att gå tillbaka till ett liv där allt inte kretsar kring barnens vardag känns spännande. Bara en sådan sak som att inte behöva förhålla sig till varannan vecka-livet eller ha svar på frågan ”vad blir det till middag?” känns befriande även om man såklart kommer att sakna att ha barn hemma, säger hon.
Så vad bär framtiden med sig?
– Jag vet inte säkert. Men livet känns mer öppet än på länge. Känslan av att ”allt” är möjligt är tillbaka, vilket känns kluvet, lustfyllt och omtumlande på en och samma gång.
”Längtan efter en påse bilar, det är nog inte Gud.”
Johan Garde, präst.
Hur lyssnar man på egentligen? Gud
Det är en fråga många bär, men kanske få vågar uttala högt. Här är prästen Johan Gardes bästa tips för den som vill börja lyssna.
TEXT: Sophie Ekman FOTO: Zandra Erikshede
Hur vet man att det är Gud man lyssnar på, och inte bara sina egna tankar?
– Vi måste börja med att erkänna att det är svårt, säger Johan.
– Vi tänker ofta att Gud ska tala som en röst i rummet, men så fungerar det nästan aldrig. Det är väldigt få gånger i kyrkohistorien där någon faktiskt hört Gud säga något.
– Nej, jag tror Gud oftare talar i det som rör sig inom oss: i längtan, samvetet eller en intuition. Längtan efter gemenskap, kärlek och mening ligger nära Guds röst. Men längtan efter en påse bilar… då är det nog inte Gud, säger han med ett skratt.
Kan man lyssna på Gud även om man inte är säker på att man tror?
– Ja! Bön kräver ingen färdig tro. Man kan börja i det mänskliga: i tystnaden, i sin längtan, i det som känns viktigt. Och om Gud finns – vilket jag tror – då kan Gud använda just de platserna för att nå oss. Det räcker att säga: ”Jag vet inte om du finns, men om du gör det så är jag här.” Det är en helt tillräcklig början.
Varför behövs tystnad?
– Vi fyller ständigt på med intryck, lever med poddar, musik, eller någon annans röst omkring oss. Men Gud talar ofta i det tysta. I Bibeln berättas det att Elia hörde Gud i ”den lilla viskningen”. Och för att höra viskningar måste man vara tyst. Vi tror att vi har tystnad i vardagen, men ofta är det noll minuter.
Är lyssnande samma sak som bön?
– Det överlappar. Men bön är inte bara att ”säga saker till Gud”. De flesta ber genom att prata, prata, prata. Om en fika med en vän varar i en timme och jag pratar i 59 minuter, då lyssnar jag inte.
– Lyssnande i bön handlar om att ge plats. Kanske låta tystnaden vara en del av samtalet. Inte för att det
ska kännas ”andligt”, utan för att Gud också måste få ordet ibland.
– Men tystnaden löser inte allt. Om jag bara gnäller i bönen kanske jag inte behöver mer tystnad, utan mer tacksamhet. ”Det är pissigt väder, men jag har tak över huvudet. Jag är trött, men jag har två ben som bär mig.” Den typen av perspektiv skapar också lyssnande.
Om man aldrig har bett, hur börjar man?
– Börja med ärlighet. Sitt eller gå en stund och fråga dig: vad längtar jag efter? Där talar Gud ofta. Man måste inte göra det ensam, tillägger han.
– Prata med någon. Det behöver inte vara en präst, bara ingen elak vän, som jag brukar säga, skrattar han. Att dela sina tankar hjälper oss att urskilja vad som är viktigt och vad som bara är brus.
”Det är väldigt få gånger i kyrkohistorien där någon faktiskt hört Gud säga något.”
Är naturen ett sätt att lyssna på Gud?
– Absolut. Naturen hjälper oss att bli tysta, så vi hör den där viskningen inom oss. Gud använder det vardagliga. En blomma vid vägkanten, fågelsång i mars… Allt som öppnar oss inåt. Om naturen får dig att stanna upp, känna tacksamhet eller få syn på din längtan.
Vilka tecken missar vi i vardagen som kan vara Guds närvaro?
– Det är nästan omöjligt att se Gud när man är mitt i allt. Därför kan det vara hjälpsamt att ge sig själv tid för en återblick. Mot slutet av dagen, fråga dig: ”Var fanns något gott i dag?” Ett leende, en kopp kaffe, något vackert. Gud finns ofta där, vi märker det när vi blickar tillbaka.
HUR TAR VI TILL OSS ORGELSPEL OCH PSALMER?
Musik har alltid haft en självklar plats i kyrkan. Men kan en gammal psalm tala till oss i dag? Kan orgeln beröra även den som är ovan?
TEXT: Anna Jonasson FOTO: Mikael M Johansson
Robert Bennesh, organist och körledare i Uppsala domkyrka:
”Orgeln är kyrkorummets starkaste röst”
◗ Redan som pojke i Lunds domkyrkas gosskör fascinerades Robert Bennesh av att stå i det enorma kyrkorummet och höra kyrkorgeln brusa.
– Kyrkan var, och är, en plats där man verkligen kan växa musikaliskt. Jag hade ledare som lät mig sjunga och testa olika instrument, berättar Robert.
Orgeln är hjärtat i Roberts arbete, och han beskriver den som en av kyrkorummets starkaste röster.
– Orgeln ramar in gudstjänsten. Den kan vara festlig, tröstande eller dramatisk och ange tonen för hela dagen.
Många tycker det är svårt att sjunga när orgeln låter mycket. Hur ska man tänka?
– Våga sjunga ut! Orgeln är inte där för att dränka, utan för att bära. Samtidigt är det organistens ansvar att registrera klokt, så att samspelet fungerar. Jag sjunger alltid själv när jag spelar, det hjälper både mig och församlingen att hitta en gemensam puls.
Hur vill du att människor ska känna när de hör orgeln i kyrkan?
– Upplyfta, berörda, fria att andas. På en begravning vill jag skapa en atmosfär som öppnar ett rum inåt. På en festdag vill jag att orgeln ska understryka
det pampiga och majestätiska. Orgeln kan gestalta och förstärka varje känsla.
Har du något tips för den som vill lyssna mer på orgelmusik?
– Gå på orgelkonsert! Många kyrkor erbjuder kortare konserter varje vecka. Där får orgeln vara helt fri och färgsätta musiken som en hel orkester. Många fastnar också för minimalistisk musik, så som Arvo Pärt, Philip Glass eller musiken från Interstellar. Den är repetitiv, lugnande och lätt att ta till sig. Men vill man upptäcka instrumentets fulla kraft tycker jag man lyssna på romantisk orgelmusik. Där hör man hela spektrat: tydliga melodier, solostämmor och stora klanger som växer fram och transformeras. Det är en perfekt ingång till hur mäktig orgeln faktiskt kan vara.
Vad tänker du att kyrkomusiken kan ge människor i dag?
– Ett sätt att landa. Musik gör något med oss som orden sällan kan. Folk som bara tänkt titta in en minut sätter sig ofta ner när de hör en ton. Musik öppnar upp för mötet både med oss själva och med något större.
När Roberts pappa dog när han var tolv fick han låna nyckeln till sin kyrka i Bjärred. Efter skolan satt han där och spelade allt möjligt. ”Det var som om rummet och klangen höll ihop mig. Det blev en del av min sorgebearbetning”, säger Robert.
Susanne Wiggort tar gärna en löptur, och inte sällan nynnar hon på en passande psalm.
Susanne Wigorts Yngvesson, psalmförfattare:
”Psalmerna rymmer hela livets rikedom”
◗ Av en slump började Susanne Wigorts Yngvesson skriva psalmer när hon för tio år sedan tilldelades ett stipendium för Anders Frostensons stiftelse Psalm och sång. Sedan dess har psalmpassionen följt henne i både forskning och arbete med Svenska kyrkans psalmbok.
Vad är det som gör att vissa psalmer överlever genom seklerna?
– Det är kombinationen av melodin som går in i hjärtat och en poesi som bär över tid. De psalmer som lever kvar uttrycker något grundläggande mänskligt, samtidigt som de rymmer de stora teologiska frågorna.
Många tycker att vissa psalmtexter kan kännas gamla. Hur kan man närma sig dem?
– Det är en fråga varje generation brottats med. Man ska bevara det poetiska och teologiska, men språket får inte bli obegripligt. Samtidigt behöver vi inte förstå varje ord, ibland får vi växa in i psalmerna. Därför behöver vi både de gamla och de nya.
Är det viktigt att sjunga med, även om man är osäker?
– Ja, det tycker jag. Psalmen är inte en föreställning
utan en gemensam bön. Det handlar inte om skönsång, utan om att låta våra röster få plats i liturgin. Även en svag eller trevande röst bär något viktigt.
Har du någon psalm som betyder extra mycket för dig?
– Just nu är det När mina dagar är slut ur psalmbokstillägget. Det var min svärmors favorit, och den sjöngs vid hennes begravning. Och även när jag löptränar dyker psalmer upp i huvudet. Du signade dag är en utmärkt löparpsalm, den funkar både i långsamt tempo och i nerförsbacke, säger Susanne och ler.
Vilken psalm kan vara bra för någon som vill börja sjunga?
– Guds kärlek är som stranden och som gräset av Anders Frostenson. Den är varm, lätt att ta till sig och ändå existentiellt djup. En fin ingång i psalmsången.
Vad önskar du att människor upptäcker när de lyssnar till psalmer?
– Livets rikedom. Psalmerna rymmer allt. Sorg, glädje, kärlek, tvivel, hopp. Det finns ingen fråga som psalmerna inte berör. Människor i alla tider har speglat sina liv i dem. Det kan vi fortfarande göra.
Att lyssna till naturen ger hopp
hallå där
... Pella Thiel, ekolog och utbildare i ekopsykologi, som lyfter lyssnandet på naturen som en väg tillbaka till det levande sammanhang vi alltid tillhört.
Varifrån kommer ditt engagemang för naturen?
– Jag växte upp på en liten gård i Stockholms skärgård, nära djur och landskap. Det präglade mig tidigt. Med åren har jag också sett konsekvenserna av vårt samhälles dövhet för naturen, som om den vore något utanför oss.
Du arbetar med ekopsykologi. Vad handlar det om?
– Ekopsykologin ser psyket som en väv av relationer vi deltar i, snarare än något vi bär inom oss. Vårt inre liv formas av de relationerna, eller bristen på dem. När vi ser oss som en del av en större helhet förändras både vår självbild och hur vi vill leva.
Vad betyder det att lyssna på naturen?
– Många av oss märker ju att vi mår bra när vi är ute, och forskning bekräftar det. Lyssnandet handlar också om att använda fler delar av oss än tanken, ett mer sinnligt och känslomässigt förhållningssätt. Då kan vi bli mer mottagliga för det som händer omkring oss, men också inom oss. Det är ett sätt att lära känna sig själv.
Vilka signaler hör du starkast just nu?
– Jag bor vid Östersjön, som ropar högt. Den mår inte bra, och det känns när man tar in det. Samma sak händer på många håll. Nyligen kom nyheten att fjällugglan är utrotad från Sverige, exempelvis.
– Det är inte alltid bekvämt att lyssna. Om vi låter sådant hända utan att låta det beröra oss, vilka är vi då?
– Samtidigt upplever jag något fint, nästan som att naturen saknar oss och vill att vi ska komma tillbaka, att relationen faktiskt går åt båda håll.
Vad kan en vanlig människa göra?
– Tillbringa mer tid ute och lägg märke till det levande omkring dig. Hitta gärna en plats nära hemmet och återvänd regelbundet. Tacka för maten du äter och tänk på var den kommer ifrån, vem som producerat den. Det är också viktigt att våga känna det som känns, även maktlöshet. Det behöver inte genast bli handling, men det påverkar vem vi är, och därifrån kan förändring växa.
Vad ger dig hopp?
– Människors längtan. Jag möter så många som vill något annat, som söker en djupare relation till naturen. Den längtan tror jag kommer att föra oss vidare, även om vi inte ser resultatet direkt.
Sophie Ekman
”Jag upplever det nästan som att naturen saknar oss och vill att vi ska komma tillbaka”, säger Pella Thiel, ekolog och utbildare i ekopsykologi.
Foto: MIKAEL M JOHANSSON
tips
... från Pella Thiel för att lyssna på naturen:
1 Ta en kort stund ute varje dag och lägg märke till det levande omkring dig.
2 Låt sinnena få plats: ljud, dofter, hur platsen känns i kroppen.
3 Våga bli berörd av det som känns, därifrån växer förändring.
4 Tacka för maten och fundera över landskapet som burit den.
5 Föreställ dig hur ett friskt ekosystem skulle kunna se ut. Fantasin hjälper oss att hitta riktning. 5
3 sätt att lyssna
HUR LÅTER
DJUREN?
Clara
Dackenberg
Natur & Kultur
◗ Vem vet hur grodan, blåsfisken eller den jättestora tigern låter? I denna färgstarka och fnissiga bilderbok bjuds läsaren in att lyssna, gissa och förundras över djurens oväntade läten.
En rolig högläsningsfavorit som tränar både fantasi och lyhördhet. En bok som verkligen påminner om att stanna upp och lyssna.
hur mår din hörsel?
◗ Hörseln följer oss hela livet och förtjänar samma uppmärksamhet som resten av kroppen. I dag finns teknik, som moderna hörlurar och appar, som gör det möjligt att göra enkla hörseltester hemma och samtidigt skydda öronen mot höga ljud, till exempel på konsert eller i bullrig miljö. Att kolla hörseln då och då kan vara ett enkelt sätt att ta hand om ett sinne som ofta tas för givet.
Styrka handlar om mer än om muskler, menar Petra Malm.
Foto: MARCUS GUSTAFSSON
”När vi är i balans är det lättare att hantera kriser”
Moderna hörlurar och appar, som gör det möjligt att göra enkla hörseltester hemma.
Foto: UGUR KARAKOC/GETTY
Petra Malm
Max Ström
◗ I boken Stark vill Petra Malm visa att styrka handlar om mer än muskler. Med träning, stillhet och reflektion som utgångspunkt uppmuntrar hon till att lyssna inåt, hitta balans och ta hand om både kropp och psyke. – Genom att vara mer medveten och närvarande, kan vi få mer kvalitet, säger Petra.
Du skriver om att lyssna mer på sig själv i en tid full av brus. Vad betyder det för dig?
– Det handlar om att reflektera och vara i kontakt med sig själv. Mobilen och alla intryck konkurrerar med vårt inre, och vi följer ofta andra i stället för oss själva. När vi stannar upp och reflekterar blir det lättare att se energitjuvar och vad som behöver förändras för att livet ska bli mer hållbart.
Hur märker man om man behöver bättre balans i livet?
– Jag brukar se hälsa som ett bord med fyra ben: rörelse, kost, vila/sömn och mental hälsa. När
alla ben är stabila står bordet stadigt. Om ett ben sviktar, till exempel om du sover för lite, kan balansen ändå fungera. Men ju fler ben som försvagas, desto större är risken att allt faller. När något skaver brukar jag därför se över vilka ben som är starka och vilka som är svaga. Det visar var jag behöver börja lägga min tid och energi.
Du har levt i extrema miljöer men också sett vardaglig styrka. Vad har du lärt dig om mod när livet inte går enligt plan?
– Mod hänger ofta ihop med hur vi mår. När vi är i balans är det lättare att hantera kriser och sådant vi inte kan påverka. Är vi i obalans ligger känslorna mer på utsidan, och livets svårigheter blir svårare att bära.
Om du fick ge läsarna en sak att börja med redan i dag – något litet som kan göra stor skillnad –vad skulle det vara?
– Prioritera sömnen. Sätt en påminnelse på kvällen som hjälper dig att varva ner, avsluta skärmtid och annat som stör sömnen. Lämna telefonen utanför sovrummet och se till att du får de timmar du behöver varje natt.
STARK
... Lena, Elise, Birgitta och Molly:
Vad får dig att lyssna när du är i kyrkan?
Lena Wahlström
◗ – Jag lyssnar gärna på predikan om den är intressant! Men också musiken. Det är fint att få både lyssna och sjunga med i psalmerna.
Birgitta Gundenäs
◗ – Jag lyssnar till sådant som jag kan ta med mig och reflektera över i till exempel predikan och förbön. Musiken betyder också mycket för mig.
Elise Sendel
◗ – När alla får vara med och prata och berätta, och när det sägs spännande saker.
Molly Jageteg
◗ – Jag tycker om att lyssna till musiken, mest när någon spelar på pianot. Då känner jag mig varm i kroppen. Musiken blir extra fin i kyrkan för att kyrkan är så fin.
hallå där
JOHAN ÅDAHL, svensk musiker som våren 2026 åker på turné med låtarna från bandet Edin-Ådahl.
Frank Ådahl var med och grundade bandet EdinÅdahl 1978.
Foto: PRIVAT
”Musik kan öppna en dörr som språket inte alltid förmår öppna”
TEXT: Greger Larssone FOTO: Stephan Nord
◗ Frank Johan Ådahl är en svensk musiker som är född 1960 i Kronoby i Österbotten i Finland. Under många år var han medlem i bandet Edin-Ådahl, som han grundade tillsammans med sin äldre bror Simon samt bröderna Bertil och Lasse Edin. Gruppen grundades 1978, och spelade in åtta skivor fram till sin upplösning 1992. Edin-Ådahl vann Melodifestivalen 1990 med låten ”Som en vind”. Frank Ådahl ställde även upp ensam 1996 med låten ”Tårar från himlen”. Amos fick en intervju med
Ofta vill vi människor framstå som bättre och präktigare än vi egentligen är, men musiken löser upp knutarna i vårt inre och når vårt känsloliv.
Frank inför att han våren 2026 åker ut på turné med sin bror Simon Ådahl och spelar EdinÅdahl-låtar.
Varför ska man lyssna på musik?
– Musik är en gåva från Gud. Den är något Gud har gett oss – ett redskap som både kan förmedla budskap och ge tröst, glädje, uppmuntran och ibland också förmaning. Tonerna bär något gudomligt. Alla toner kommer från Gud, och all musik har sitt ursprung hos honom. Samtidigt kan musiken användas på olika sätt.
– Musik fungerar som ett vapen. Musiken kan förmedla ilska, sorg och bitterhet, men också hopp och tröst. En låt som uttrycker sorg kan bli till uppmuntran och till tröst. Ur ett kristet perspektiv kan musiken bära hopp. Det hopp vi tror på är gestaltat i Kristus. Musiken kan då bli ett redskap
för hopp, i stället för ilska, förtal eller destruktivitet. Men den är fortfarande ett vapen – och vapen kan användas på olika sätt. Men all musik är från Gud, även black metal och death metal. Det avgörande är hur vi väljer att använda den. – I dagens musik kan man också höra att en låt rymmer tusen låtar –som inom Japansk J-pop och K-pop – men i grunden handlar musiken om något som alla människor kan ta del av oavsett språk.
Hur ser du på musiken i kyrkan? – Kyrkan har ofta haft en polerad yta, där vi framstår som hela, duktiga och upplevs bättre än andra. I kyrkan förväntas vi visa att vi har ordning på livet. Men egentligen är det tvärtom. Det är vi i kyrkan som behöver hjälp och det är när vi vågar berätta att vi behöver hjälp som en ärlighet kan uppstå. Där har musiken ett språk
som kan uttrycka ärlighet. Men musiken kan även vara ytlig. Exempelvis har kyrkan idag lovsång som riskerar bli ytlig. När man inte beskriver sin verkliga relation med Gud blir lovsången falsk. Vi har ett uppdrag att förmedla hela människans perspektiv, inte bara en tillrättalagd bild.
Kan musiken hjälpa oss att upptäcka Gud?
– Musik kan öppna en dörr som språket inte alltid förmår öppna. Inom varje människa finns ett litet rum, ett inre utrymme, där vi kan välja vad vi släpper in. Det kan vara Gud, men det kan också vara annat. I grunden är livet orättvist, men hos alla människor finns tomrummet där. Om vi släpper in skam, bitterhet eller skuld påverkar det oss och binder oss. Men om vi släpper in Jesus i tomrummet börjar en process av upprättelse.
”All musik är från Gud, även black metal och death metal. Det avgörande är hur vi väljer att använda den”, säger Frank Ådahl.
+visste du att
◗ ... man kan höra Frank Ådahl i dubbade tecknade filmer. Bland annat har han gjort rösten till vuxna lejonet Simba i Lejonkungen och elefanten Mumfie.
musik kan vi bli arga, börja gråta, skratta eller känna en längtan att röra oss. Den sätter igång reaktioner som vi inte alltid når med ord. Musiken talar till oss och går bortom det talade språket. Den når djupare lager i människan än vad orden ofta förmår. När någon pratar så kan vi förstå med vår hjärna, men musiken låser upp våra hjärtan.
Vad skulle du rekommendera Rogberga-Öggestorps församling?
– Som präst och församling behöver man vara ärlig och inte låtsas vara något man inte är.
Det handlar om att släppa in den som ger liv till vår inre människa, och där börjar städningen – en städning som pågår hela livet, ända tills den dag vi kommer till himlen. Som bibeln säger: ”Ty i honom skapades allt i himlen och på jorden” (Kolosserbrevet kapitel 1 vers 16).
Vad gör musiken med oss när vi lyssnar?
– Det är en väldigt bra fråga. Musik öppnar de inre rummen inom oss och sänker vårt försvar. Ofta vill vi människor framstå som bättre och präktigare än vi egentligen är, men musiken löser upp knutarna i vårt inre och når vårt känsloliv.
– Verkligheten påverkar våra känslor. Vi kan bli glada, arga, ledsna, besvikna, förväntansfulla och musiken kan öppna upp känslorna för oss. När vi lyssnar på
◗ ... Frank Ådahl har startat Musikmakarna, en låtskrivarutbildning som idag har utbildat över 1 000 låtskrivare. Utbildningen har fått många priser. Den startades 1998 av Ulla Sjöström i samarbete med Frank Ådahl och Joakim Bergman. Skolan erbjuder en tvåårig utbildning inom praktiskt musikskrivande och producerande i direkt samarbete med olika musikförlag och skivbolag, som ofta beställer låtar för professionell lansering. År 2013 inleddes även ett nära samarbete med återkommande gästläraren Anders Bagge, som etablerade sin egen kompletterande musikskaparutbildning, Dreamhill Music Academy.
– I trasigheten finns ett hopp, och det hoppet är en gåva. Jag brukar likna Den helige Ande vid en mamma med en sopkvast som städar i våra inre rum. Det tar tid, och det finns mycket skräp där inne. Att ge sitt liv till Gud handlar om att få det liv som var tänkt för mig, så att jag sedan kan ge det tillbaka till Gud.
– Ofta tror vi att vi måste visa upp en bättre sida av oss själva än den som är sann. Det är inte att vara på riktigt. Skam och skuld gör att vi skäms över våra liv och känner att vi inte räcker till och därför pratar man inte med sin präst och inte heller med sin församling. Men det borde vara precis tvärtom. Att våga visa livets trasighet är nödvändigt för att kunna nå fram till hoppet.
– I 40 år har jag sjungit låten ”Att lämna allt och följa dig”. Det är en låt som många skulle behöva stanna upp och lyssna på.
Att lämna allt av Frank Ådahl
Jag hörde inga röster, allt blev lugnt och tyst
När han såg på mig och sa, Jag är ljus och glädje, Jag är kamp och strid
Tänk på vad jag säger dig, Att lämna allt och följa mig
Kan kosta dig ditt liv, Men jag ger dig mycket mera Att gå min väg och lyda mig, är ändå värt sitt pris För jag står på din sida.
JAKOBSBREVETS ORD Varför de behövs i ett samhälle där alla talar samtidigt.
Lyssna först, tala sedan – och låt vreden vänta
◗ Det är fullt möjligt att höra någon utan att lyssna. I dagens samhälle sker det hela tiden. Samtal förs, ord uttalas, åsikter uttrycks – men känslan av att bli förstådd är ofta frånvarande. Många upplever att de talar, men inte blir mottagna. Skillnaden mellan att höra och att lyssna har blivit en av vår tids stora bristvaror.
Att höra är en teknisk förmåga. Att lyssna är något annat. Det kräver uppmärksamhet, återhållsamhet och en vilja att låta den andre få betydelse. Forskning visar att verkligt lyssnande hänger samman med empati – förmågan att ta in både ord och känslor. När empatin försvagas, försvinner också lyssnandet, även om samtalet fortsätter på ytan.
I MÅNGA SAMMANHANG idag märks ett mönster: människor är snabba att tala, snabba att reagera och snabba att försvara sig. Samtalet blir en tävling om utrymme snarare än ett möte. Den som berättar om något svårt riskerar att bli avbruten, förminskad eller mött med ett snabbt motargument. Orden hörs – men de får inga följder.
I vissa fall handlar detta om ett starkt fokus på det egna perspektivet. Det som inte bekräftar den egna bilden sorteras bort. I andra fall handlar det om känslomässig distans: man kan förstå vad någon säger, men utan att själv beröras. Då blir lyssnandet tomt. Informationen tas in, men leder inte till ansvar, omsorg eller förändring.
Mot denna utveckling står Bibelorden i Jakobsbrevet 1:19:
Jakobsbrevet ger ingen snabb lösning, men en tydlig prioritering.
Foto: GUSTAF HELLSING/IKON
”Var och en ska vara snar att höra, sen att tala och sen till vrede.”
Det är en kort mening, men den säger mycket om hur mänskliga relationer är tänkta att fungera. Lyssnandet kommer först. Inte reaktionen. Inte svaret. Inte ilskan.
Att vara ”snar att höra” betyder inte att snabbt uppfatta ljud, utan att ge den andre företräde. Att vara ”sen att tala” innebär att hålla tillbaka impulsen att genast formulera sin egen poäng. Och att vara ”sen till vrede” handlar om att inte låta affekt styra innan man
verkligen förstått vad som sagts. I ett samhällsklimat där tempot är högt och samtalen ofta förs i offentlighetens strålkastare blir detta särskilt utmanande. Sociala medier, debattprogram och kommentarsfält belönar snabbhet, tydlighet och starka reaktioner. Lyssnande ger inga snabba poänger. Det syns inte. Det går långsamt. Just därför är det så sällsynt. Konsekvenserna är påtagliga. Där människor inte blir lyssnade på växer frustration och misstro. Relationer tunnas ut. Arbetsplatser blir hårdare. Samtalsklimatet förlorar sin mänskliga botten. Jakobsbrevets ord pekar på en annan riktning – inte som fromma råd, utan som en nödvändig motrörelse.
SKILLNADEN MELLAN ATT höra och att lyssna är i grunden en fråga om ansvar. Den som lyssnar tar den andre på allvar. Den som bara hör kan alltid gå vidare oberörd. I en tid där många röster trängs är det kanske just detta som är mest bristfälligt: viljan att stanna kvar, ta in och låta sig påverkas. Jakobsbrevet ger ingen snabb lösning, men en tydlig prioritering. Lyssna först. Tala sedan. Och låt vreden vänta. Det är ett budskap som går rakt emot vår tids reflexer – och just därför är det mer aktuellt än någonsin.
Frågan är om människor uppfattar Tenhult, Rogberga och Öggestorp som ett samhälle som präglas av att man lyssnar eller ett samhälle där människor inte lyssnar på varandra?
Greger Larsson
Hon orkade lyssna, varje skoldag, varje lektion
IKyrkans hus, på den tiden jag som barn erinrar mig, ett svartmålat hus med klocktorn av svart stålplåt och huvudentré ut mot Hagavägen, gick jag mina första skolår 1–3, med Ulla Lilja som lärarinna.
Det vi sjuåringar lärde oss var att i skolsalen skulle respekt för vår lärarinna gälla, det var hon som bestämde och såg till att timmarna i bänkarna som var avsedda för skolarbete och skulle utnyttjas för detta ändamål.
DET VAR FRÖKEN som bestämde, det var hennes ordning som skulle gälla, inte vår. Vi unga skulle lyssna på frökens anvisningar, hur
svårt det än kunde kännas ibland, men att lyssna var inte alltid lätt i det sorl som rådde, vår fröken var en hjältinna som klarade av att höra oss och samtidigt utöva ett så viktigt arbete som att ge oss kunskaper.
Hon orkade lyssna, varje skoldag, varje lektion och även varje rast när ljudnivån steg till obeskrivlig nivå.
Att lyssna är att visa respekt och aktning, visst kan det ibland ”tära på tålamodet” när det man hör förväntas intressera, men i stället medverkar till att försänka ens medvetenhet till djup inaktivitet, närmare sömn än vakenhet. Är därtill det talade på ett språk man
”Att vi elever, genom hennes orubbliga ambition, fick lära oss lyssna blev en bas för hur vi skulle bete oss senare i livet.”
har svårt att förstå eller uppfatta blir svårigheten att lyssna ett problem och ett hot mot normalt uppförande.
Att vi elever, genom hennes orubbliga ambition, ändå fick lära oss lyssna blev en bas för hur vi skulle bete oss senare i livet i tillfällen då vi själva skulle medverka i sammanhang där vi förde talan inför människor vi förväntade oss skulle vara just lyssnare.
ATT STANNA TILL i en lund, i prunkande grönska, och ge sig själv tid att njuta av naturens ljud: fågelsång, vindens stilla brus, prassel i späda lövverk och bäckens porlande, är ett privilegium oss alla förunnat så länge vi har gåvorna kvar att lukta, känna och lyssna!
Ingemar Ström Församlingsbo
shema
Om tro, hörande och modet att ta det osynliga på allvar
◗ I en tid där nästan allt som räknas ska kunna mätas, visas eller bevisas, framstår tanken på att lyssna till Gud som främmande. Ändå är det just där Bibeln börjar när den talar om tro. Inte med bevis, inte med bilder, utan med ett ord: lyssna.
”Shema Israel”, står det i Femte Moseboken: ”Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en.” Det hebreiska ordet shema betyder inte bara att uppfatta ljud. Det betyder att lyssna, ta in, låta sig formas och handla därefter. Lyssnandet är inte ett tillägg till tron – det är trons kärna.
DETTA ÄR UTMANANDE också för vår tid. För vi är vana vid att tro först när vi ser. Diagram, statistik, skärmar och bevis. Det som inte syns riskerar att betraktas som overkligt. Men Bibeln vänder på perspektivet. Tron börjar inte med det synliga, utan med det hörda. Med en röst som inte kan fotograferas, men som kan tas på allvar. Aposteln Paulus uttrycker detta rakt på sak: ”Tron kommer av det
handlar snarare om mottaglighet: att våga ställa sig frågan om livet rymmer mer än det som kan ses och vägas. Om det finns en mening som inte går att bevisa, men som ändå bär.
Det kräver mod. För den som lyssnar öppnar sig för att bli berörd, ifrågasatt och kanske förändrad. Det är enklare att hålla sig till det synliga, det mätbara och det kontrollerbara. Men Bibelns grundtanke är att det viktigaste i livet inte alltid låter sig reduceras till det.
Bibeln förutsätter inte att Gud är ett ljudfenomen.
Lyssnandet handlar snarare om mottaglighet.
man hör.” Inte av det man kontrollerar, inte av det man bevisar, utan av det man lyssnar till. Tron beskrivs här inte som ett intellektuellt ställningstagande, utan som en relation – ett svar på ett tilltal. Det väcker en obekväm fråga i ett samhälle där uppmärksamheten ständigt dras åt andra håll: är vi överhuvudtaget i ett tillstånd där vi kan lyssna? Tempot är högt, flödet av information konstant. Alla talar. Få lyssnar. Och ännu färre stannar upp inför tanken att Gud skulle kunna tala – inte med hörbara ord, utan genom samvete, bibeltext, tystnad eller en inre övertygelse.
ATT LYSSNA PÅ Gud är inte detsamma som att höra en röst i rummet. Bibeln förutsätter inte att Gud är ett ljudfenomen. Lyssnandet
Shema Israel är därför inte bara ett religiöst slagord. Det är en livshållning. Ett folk uppmanas att leva med öppna öron – inte mot världen i första hand, utan mot Gud. Paulus fortsätter i samma spår och hävdar att tro inte uppstår genom ansträngning, utan genom att något tas emot.
KANSKE ÄR DET just detta vår tid behöver återupptäcka: att allt inte börjar med att vi talar, förklarar eller bevisar, utan med att vi lyssnar. Att tro inte nödvändigtvis är att blunda för verkligheten, utan att våga ta det osynliga på allvar.
Frågan är inte om Gud kan tala. Frågan är om vi kan lyssna – och om vi vågar tro på något som inte syns, men som ändå kan ge riktning åt livet.
Västra muren och Klippdomen i Jerusalem.
TEXT OCH FOTO: Greger Larsson
Utsikt genom fönster
i Jesu tårars kyrka på Olivberget i Jerusalem.
◗ ... du är välkommen att fira gudstjänst VARJE söndag klockan 16.00 i Rogberga kyrka, året runt!
BEHÖVER DU KYRKSKJUTS?
◗ Ring 036 39 06 80 eller 073 037 47 80, helst senast fredagen före gudstjänst.
Välkommen till din kyrka
Palmsöndagen
Söndagen 29 mars
Rogberga kyrka
16.00 Gudstjänst Barnkörerna medverkar
Skärtorsdagen
Torsdagen 2 april
Rogberga kyrka
18.30 Ekumenisk skärtorsdagsmässa
Långfredagen
Fredagen 3 april
Rogberga kyrka
15.00 Gudstjänst
Obs! tiden! Samma klockslag som Jesus dog på.
Påskafton
Lördag 4 april
Öggestorps kyrka
22.00 Påsknattsmässa
Påskdagen
Söndag 5 april
Rogberga kyrka
16.00 Gudstjänst med dopförnyelse
Annandag påsk
Måndag 6 april
Rogberga kyrka
16.00 Gudstjänst
För mer information, se svenskakyrkan.se visste du att
i påsk
Är du medlem
i Svenska kyrkan?
Då är du med och gör det möjligt att människor får stöd – precis när de behöver det som mest.