Infanteriet anfaller!

PÅ SLAGFÄLTET

E X K L U S I V

S A M L A R U T G Å V A

! r e l l a f n a

16SIDO4R PÅ SLAGFÄLTET – INFANTERIET ANFALLER!

FRONTERNA UNDER

VÄRLDSKRIGEN

DE OÖVERVINNERLIGA

SPARTANERNA

ROTISMMKTELGENI IN TAK ERWETT

.se

MARKTRUPPERNAS

BLODIGA HISTORIA

bokasin.se

från legionärer till ökenrävar

H TYSKLAND H INDIEN H ROMARRIKET H FRANKRIKE H GREKLAND H STORBRITANNIEN H POLEN Omslag_Infanteriet_SE_224x297.indd 1

02.07.2018 02.10.2018 13:47 08:52

Infanteriet anfaller!

2018 © Orage AS / Ares Forlag

Svensk redaktion Ansvarig utgivare: Rebecca Englund Översättning: Anna Rosenqvist Korrektur: Eva Sahlström Ämnesexpert: Per Erik Olsen Grafiker: Sindre Grading, Hedda Grading

Försäljningsansvarig Øystein Berg +47 909 61 959 berg@orage.no

2018 © Orage AS äger alla rättigheter till innehållet i denna bok. Det är inte tillåtet att reproducera eller kopiera innehållet. Det är inte tillåtet att lägga ut hela, eller delar av, boken på internet eller att på annat sätt reproducera innehållet elektroniskt. Tillstånd kan endast ges via redaktionen på Orage AS.

Utgiven av Orage AS Jarlsøveien 50 3124 Tønsberg +47 47 46 60 00 post@orage.no www.orage.no

Tryckeri Tryckt i Lettland av Artko AS. Alla Orages produkter trycks av Svanenmärkta tryckerier.

Artiklarna är tidigare publicerade i olika utgåvor av Militærhistorie, som utges av Ares Forlag.

HG _Omslag Infanteriet SE utkast-kopi.indd 2 Omslag_Infanteriet_SE_224x297.indd 2

02.10.2018 08:52

PÅ SLAGFÄLTET

anfaller!

Ares Forlag AS

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 3

19.06.2018 13.49

★★

INNEHÅLL

★★

28

SLAGET

VID

GETTYSBURG

6 SPARTANERNA OCH SLAGET VID THERMOPYLE OKUS: 22 FSLAGET VID WATERLOO ROFIL: 24 PROMERSK LEGIONÄR 28 SLAGET VID GETTYSBURG Kung Leonidas och hans 300 soldater höll stånd i flera dagar mot perserkungen Xerxes enorma styrkor.

INFANTERIET GENOM TIDERNA

Efter två år av våldsamma strider möttes inbördeskrigets huvudarméer på fälten vid den sömniga småstaden Gettysburg i Pennsylvania.

62 FDETOKUS:AMERIKANSKA INBÖRDESKRIGET ROFIL: 64 PBRITTISK INFANTERIST 68 D-DAGEN – EN DAG I HELVETET

År 1944 stod det klart för de flesta att Tyskland skulle förlora kriget och alla gick nu och väntade på den allierade invasionen av det ockuperade Västeuropa.

OKUS: 82 FBOERKRIGET 84 ERÖVRINGEN AV BENGALEN

F öre 1757 konkurrerade flera europeiska stormakter om makt och inflytande i Indien.

Ett av slagen stod vid Plassey.

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 4

19.06.2018 13.50

SLAGET OM LORRAINE

118

När första världskriget började var återerövringen av Lorraine ett av Frankrikes största krigsmål.

84 PLASSEY SLAGET OM

ROFIL: INFANTERIST 92 PFRANSK 96 TOLMINOFFENSIVEN

nder striderna vid Tolmin på Isonzofronten stred U Erwin Rommel som ung infanterilöjtnant och uppmärksammades för sin hjältemodiga insats.

OKUS: 116 FTUNGT BEVÄPNAD 118 SLAGET OM LORRAINE

Bittra fransmän ville återerövra Lorraine som förlorats till tyskarna under kriget 1870–1871.

Så uppstod det första stora slaget på Västfronten under första världskriget.

6 OCH STRIDEN MOT PERSERNA SPARTA

ROFIL: 138 PPOLSK INFANTERIST OKUS: 142 FSEGERN I BERLIN 144 SLAGET OM MONTE CASSINO

Berget som låg i närheten av staden Cassino var en del av den så kallade Gustavslinjen, en av de tyska huvudförsvarslinjerna söder om Rom.

D -DAGEN

OKUS: 160 FFALKLANDSKRIGET

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 5

Havsstyrkan som lämnade de engelska hamnarna var enorm: närmare 7 000 fartyg av alla möjliga slag.

68

19.06.2018 13.50

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET ANFALLER!

Spartan Spartanerne

Sparta och spartanerna är ett av det antika Greklands mest mytomspunna folk.

Deras militära organisation inspirerade Alexander den store och senare också Romarriket. Ett av Spartas stoltaste ögonblick var slaget vid Thermopyle, där en grekisk allians ledd av 300 spartaner höll stånd i flera dagar mot perserkungen Xerxes enorma styrkor.

"MÅNGA HISTORIEINTRESSERADE HAR FÖRUNDRATS ÖVER ATT SPARTA ALDRIG BEDREV EN MER OFFENSIV EXPANSIONSPOLITIK, DÅ DET KNAPPT FANNS NÅGRA STATER I GREKLAND SOM KUNDE STÅ EMOT DEM."

6

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 6

19.06.2018 13.50

SLAGET VID THERMOPYLE

anerna och slaget vid

Thermopyle INGAR EFTEDAL HØGSTEDT

Soldaterna från Sparta var välbyggda och starka män som var fruktade på slagfältet.

Illustration: Sigve Solberg

7

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 7

19.06.2018 13.50

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET ANFALLER!

Soldater från Sparta på Lykurgos tid. Här ser vi skillnaden på utrustningen de använde.

Illustration: Richard Hook

8

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 8

19.06.2018 13.50

SLAGET VID THERMOPYLE

S

parta var inte en polis (stad) på samma sätt som Aten eller Thebe. Namnet Sparta kom från den titel som de fria männen med fullt medborgarskap hade, nämligen spartaner.

Det vi idag kallar Sparta kallade grekerna, och spartanerna själva för den delen, Lakedaimon. Staden låg centralt på Peloponnesos, i området Lakonien.

Lakedaimon hade ett bra läge i en dal, skyddad av dalsidorna och med god tillgång till dricksvatten. Det var en perfekt plats för en militärförläggning. Runt Lakedaimon bodde olika folk som spartanerna erövrat och lagt under sig. Några av dem som bodde närmast staden hade behållit sin frihet, men saknade medborgarskap och var inte spartaner. De kallades perioiker ("de som bor runt omkring"). De hade behållit självstyret i sina egna områden, men de hade ingen kontroll över den egna utrikespolitiken. De var ålagda att ställa upp med förnödenheter och eventuellt soldater åt Sparta om behovet skulle uppstå. Den här formen av herravälde stod som modell för romarna när deras expansionspolitik slog ut i full blom på 200-talet f. Kr. Människor som var underlagda Sparta men inte var perioiker kallades heílôtes (heloter, slavar). Heloterna var helt under­ställda Spartas vilja. De hade ingen rätt till varken sin egendom eller kropp. Spartas manliga befolkning var uteslutande soldater, och det fanns inga spartanska bönder, krukmakare eller herdar. För att det ska vara möjligt att ha en armé bestående av hela den manliga befolkningen behöver man någon som kan skaffa fram mat och sköta det nödvändiga underhållet. Sparta löste problemet genom att erövra ett folk och göra alla till slavar.

Heloterna erövrades mellan 800 och 700 f. Kr. och förblev slavar i nästan 400 år.

Heloterna utförde allt det praktiska arbetet i Sparta och samhället var helt beroende av deras gratis arbetskraft för att fungera.

Spartanska arméer drog sällan långt ifrån hemstaden. Deras aktivitet var ofta defensiv, som att slå ner uppror bland perioikerna och heloterna, eller konflikter med de starkaste grannfolken på Peloponnesos.

Många historieintresserade har förundrats över att Sparta aldrig bedrev en mer offensiv expansionspolitik, då det knappt fanns några stater i Grekland som kunde stå emot dem.

9

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 9

19.06.2018 13.50

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET ANFALLER!

"VID SIDAN AV KUNGARNA VAR EFORERNA DE MÄKTIGASTE I DEN SPARTANSKA STATEN. EFORERNA VALDES UT BLAND VETERANERNA OCH KOM NÄSTAN UTESLUTANDE FRÅN ADELN. PÅ SLAGFÄLTET VAR DET KUNGENS ORD SOM VAR LAG, MEN I POLITISKA FRÅGOR HADE KUNGEN BARA EN RÖST I RÅDET."

Spartasoldater från det andra messeniska kriget.

Illustration: Richard Hook

De flesta menar nu att det var faran för uppror bland heloterna som var anledningen till att armén höll sig nära staden.

Lykurgos

Många av Spartas traditioner och normer kom från det som historiker kallar de mörka århundradena i grekisk historia (cirka 1200–750 f. Kr.), en tid som inte lämnade många skriftliga källor och märkvärdigt få arkeologiska fynd efter sig. Många av de säregna spartanska traditionerna ska ha instiftats av statsmannen Lykurgos. Vi vet inte mer om honom än det som finns bevarat i spartanska legender. Diskussionen om huruvida Lykurgos verkligen uträttade allt det han påstås ha gjort eller inte, och om han överhuvudtaget har levt, har länge rasat i forskarvärlden. Lykurgos ska bland annat ha instiftat den statliga undervisningen, ett folkråd kallat gerusia och valordningen till eforerna (uppsyningsmän). Vid sidan av

kungarna var eforerna de mäktigaste i den spartanska staten. Eforerna valdes ut bland veteranerna och kom nästan uteslutande från adeln. På slagfältet var det kungens ord som var lag, men i politiska frågor hade kungen bara en röst i rådet. I gerusiarådet hade kungarna en fast plats, vid sidan av eforerna. De resterande medlemmarna valdes årligen. Rådet leddes av eforerna, som hade makt att häva rådsmöten och därmed avsluta en diskussion innan alla hade fått uttala sig. Eforerna var också ansvariga för att kontrollera kungarna och ställa dem inför rätta om de bröt mot god spartansk sed.

En aspekt av Sparta, som skilde sig starkt från andra grekiska städer, var dubbelmonarkin. Det fanns alltid två kungar i Sparta. Kungamakten gick i arv inom två familjer. De här familjerna kunde härleda sina släktlinjer tillbaka till hjälten Herakles, hos oss kanske bättre känd under sitt latinska namn Herkules. De två tronerna var uppkallade

10

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 10

19.06.2018 13.50

SLAGET VID THERMOPYLE

Grekland under persiska krigen 500–479 före år noll: Joniska upproret Huvudslag Grekiska motståndare till perserna Grekiska neutrala stater Perserriket Persiska vasallstater Joniska upproret (498 före år noll) Mardonios (492 före år noll) Artafernes/Datis (490 före år noll) Xerxes/Mardonios (480 före år noll)

efter de två första spartanska kungarna som ska ha varit efterkommande till Herakles, och kallades eurypontid- och agistronen. I det femte och det fjärde århundradet före Kristus, medan Grekland översvämmades av demokrat­iska tankar och idéer, höll Sparta hårt på sin monarki. De gick så långt att de förklarade krig mot de av sina allierade stater som införde demokrati eller vagt folkstyre.

När Sparta förklarade krig utanför sina egna gränser var det eforerna som bestämde vilken av de två kungarna som skulle leda hären. Den tredelade maktstrukturen höll sig relativt stabil fram till 200-talet f. Kr.

Den spartanske soldaten

Spartanerna använde, i likhet med andra greker, hopliter och falanger i sin krigföring.

En hoplitsoldat var utrustad med ett långt spjut, hjälm, benskydd och en stor sköld (hoplon). Det var skölden som gav dem namnet hopliter, som helt enkelt betyder man med hoplon (sköld). De stod i tät formation, varje soldats sköld skyddade ägarens kropp och grannens högra sida. Spjuten användes som stickvapen över sköldkanten. Spjuten var så långa att soldaterna i andra ledet stack sina spjut över skuldrorna på första ledet. I välfungerande hoplitarméer var forma­tionen

så tät att även tredje ledets, och i extrema fall fjärde leds, spjut nådde fienden.

Spartanerna var hoplitsoldater par excellence. De tränade varje dag och vigde sina liv åt militären. De var samkörda på ett sätt som andra hoplitarméer bara kunde drömma om. En så tätpackad formation som en hoplitfalang hade i stort sett bara en riktning och det var framåt. Reträtt i formation var närmast omöjligt utan att soldaterna snubblade eller knuffade till varandra och därmed förlorade balansen. Spartanerna övade på olika danssteg för att förbättra kroppskontrollen, rytmen och samarbetet.

Det var en viktig förklaring till deras styrka i strid. Inga andra arméer hade möjlighet att träna på manövrar och samarbete eftersom de hade fullt upp med att arbeta.

Spartanerna var yrkessoldater och kunde därmed finslipa komplicerade manövrar.

Deras formation framstod som en rörlig mur när den fungerade som den skulle. Vilka speciella rörelser spartanerna kunde utföra, som andra inte kunde, specificeras aldrig i källorna. Det mest troliga är att spartanerna kunde vrida formationen, ändra riktning, möta en utflankering eller ett bakhåll. Det skulle i så fall ha gett enorma taktiska fördelar mot de andra, relativt enspåriga, hopliterna.

Karta över Egeiska havet och nuvarande Grekland, som det såg ut under de persiska krigen år 500 till 479 f.Kr.

11

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 11

19.06.2018 13.50

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET ANFALLER! Falangen var mer effektiv i strid mot andra falanger och hopliter än mot andra stilarter.

I strid mot formationer med en lösare organisation blev hopliterna lätt utflankerade och nedhuggna på sin oskyddade högra sida eller bakifrån. Det råder dock enighet om att det var ytterst sällan som två falanger faktiskt möttes i krig. Striden avgjordes ofta genom att en av sidorna miste modet och flydde innan arméerna kom inom räckhåll.

De gånger de möttes var förlustantalen mycket låga och härarna stod och knuffade på varandra tills en av arméerna miste modet eller inte kunde stå emot pressen.

Dödsantalen började stiga först då en sida började springa.

Agogen

Agogen var något så sällsynt i den antika världen som en statligt betald utbildning. Alla pojkar i Sparta måste genomgå utbildningen, med ett viktigt undantag: tronarvingarna slapp agogen, och fick en specialanpassad utbildning istället. De behövde inte veta hur man rörde sig som en enhet, utan måste veta hur man kontrollerade en enhet. Deras utbildning var mildare, men den var ändå helt koncentrerad på de militära uppgifter som skulle tillfalla dem senare i livet.

Redan vid födseln kontrollerade eforerna barnen för att hitta missbildningar och svagheter. Om något skulle vara fel sattes barnen ut till vargarna, för i Sparta fanns det inte plats för svaga. De pojkar som godkändes gavs tillbaka till sina mödrar, där de fick stanna till sin sjunde sommar. Vid den tidpunkten rycktes de hårt och brutalt bort från hemmets trygghet och kastades in i agogens hårda vardag.

I agogen skulle pojkarna lära sig bli soldater och hopliter, närmare bestämt spartaner. Det pedagogiska upplägget baserades på fysisk bestraffning, mobbning, förödmjukelse och hård fysisk fostran. De yngsta pojkarna parades ihop med en äldre pojke så snart de började i agogen. Den äldre pojken var en slags fadder för nykomlingarna.

Faddern ansvarade för att pojken gjorde som han skulle och att han fick det straff han skulle ha. Den äldste pojken kallades ”amor” (älskare), och sexualitet inom fadderordningen uppmuntrades. Det lärde den yngste att tåla den största förödmjukelse och smärta, och det skulle skapa ett närmare förhållande till faddern.

Pojkarna fick mat på statens bekostnad, men bara tillräckligt för att överleva – inte så att de blev mätta. Det skulle lära dem att hantera svält, något som snart nog kunde bli aktuellt under långvariga fälttåg. För att stilla svälten uppmanades pojkarna att stjäla och jaga. I likhet med det mesta i agogen hade också det ett pedagogiskt syfte. Jakt var en nyttig kunskap att ha, både till vardags och under fälttåg. Tjuveriet skulle lära pojkarna att vara listiga och hålla sig utom synhåll.

Straffet för upptäckt var offentlig piskning.

En historia om en pojke som hade fångat en gnagare strax innan en inspektion visar både hur svultna och disciplinerade eleverna i agogen var: pojken hade gömt gnagaren i sina kläder, hellre det än att riskera att få dela den med andra eller, ännu värre, mista

bytet. Djuret fick panik och började gnaga på pojkens mage. Den gnagde sig igenom huden och in till inälvorna. Pojken å sin sida blinkade inte ens under inspektionen, men dog senare av skadorna som gnagaren orsakat.

När pojkarna var 17 år gamla gick de ut agogen. De sågs nu som vuxna, fria män och hade fulla medborgerliga rättigheter, men utbildningen var inte färdig. Nästa steg var att bli upptagen i något av mässtälten.

Den spartanska hären var uppdelad i olika avdelningar, efter vilket mässtält man var en del av. Alla spartaner, alltså fria medborgare, som hade fullgjort agogen intog sina måltider där och alla bidrog med mat, producerad av heloterna. Varje spartan tilldelades ett stycke jord och en helotfamilj som skulle bruka den.

De som åt tillsammans både sov och stred ihop. De bodde i egna kaserner tills de blev ungefär 30 år gamla. Då fick de möjlighet att flytta till sina familjer och kunde överlåta platsen till en ung soldat. Det var från den åldern de räknades som veteraner och kunde koncentrera sig på politik och liknande, eller bli kvar i armén.

De som utmärkte sig i agogen invigdes i Spartas hemliga polis, kallad krypteia.

De levde gömda i skogarna i närheten av heloterna. De hade fria tyglar att döda heloter som hotade Spartas säkerhet, inte jobbade eller var på fel plats vid fel tidpunkt.

Det var varje spartansk mans plikt att gifta sig och få söner, alltså rekryter till hären, och döttrar att producera ännu fler pojkar. De allra flesta gifte sig i slutet av tonåren. Problemet var att de unga männen inte fick vara med sina fruar, trots att det var en plikt att få söner. Det är ännu ett exempel på spartansk pedagogik. Brudgummen förväntades kunna smyga sig till sin brud och göra henne gravid.

Den som upptäcktes fick samma straff som den som upptäcktes med att stjäla.

Slaget vid Thermopyle

Även om det här slaget slutade i ett blodigt nederlag för spartanerna var det ett av stadens största ögonblick. Historierna om kung Leonidas och hans 300 spartaner har blivit legender om hjältemod, maskulinitet och lojalitet. De här människorna inkarnerade allt en spartan skulle vara, och deras förlust blev en moralisk seger för alla greker. Året var 480 f. Kr. och Fastlandsgrekland hotades av invasion från den mäktige perserkungen Xerxes. Hotet erkändes av de flesta greker, och det bestämdes att man skulle göra motstånd om invasionen kom.

Den mest naturliga rutt Xerxes kunde ta till fastlandet gick genom ett bergspass kallat Thermopyle (de varma portarna). Totalt var det cirka 4 000 greker som samlats vid passets smalaste punkt. I ett krigsråd bestämdes att Leonidas skulle vara det överordnade befälet, medan varje folk skulle ledas internt av sina egna officerare. Att valet föll på Leonidas var inte överraskande. Han var en erfaren soldat och officer samt, inte minst, spartan. Bara det kvalificerade honom framför andra ledare och kungar.

Varför ställde Sparta upp med så få soldater? Den frågan har ofta ställts i samband med slaget vid Thermopyle. Särskilt när man vet att Sparta hade den till antalet

12

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 12

19.06.2018 13.50

SLAGET VID THERMOPYLE

Persiska soldater på en keramikvas på Berlins museum.

13

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 13

19.06.2018 13.51

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET ANFALLER!

Slaget vid Thermopyle och Leonidas fall. Leonidas ses lite till vänster i mitten av målningen med mörkt hår.

Målning: Steve Noon

14

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 14

19.06.2018 13.51

SLAGET VID THERMOPYLE

15

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 15

19.06.2018 13.51

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET ANFALLER!

SCYTHIANS SCYTHIANS

v t haav e ke h iska spis Kasp Ka

S Sv av ra trat ehhaavveett THRACE THRACE

Lesbos Lesbos

Byzantion Byzantion

Herakleia Herakleia Sinope Sinope

APAHPLHALGAOGNOIANIA Kalpe Kalpe P P

MYSIA MYSIA PHRYGIA PHRYGIA

ARMENIEN ARMENIA

IA IONIA ION

DODKOIECNIA KACPAPPAPA YLYIALIA CARIA CARIA PAPMAPMHPH CILICIA CILICIA Sardis Sardis 546 546

Barka Barka

LIBYEN LIBYA

E ED D I I E AN Ecbatana Ecbatana

Cunaxa Cunaxa Bisitun Bisitun 401 401 Opis Opis ELEALA MM 539 Babylon Babylon 539 Sousa Sousa

EGYPTEN EG YPT ARABISKA ARABI A H ALVÖN

Nile Nile

MM Y SYIA S IA

Lesbos Lesbos Kyme Kyme

es es

MM

KISKIS SIASIA

Anshan Anshan

PERSIS PERSIS

Abydos Abydos

t t sposnpon Troy Troy HellHeelle

Thebes Thebes

PHRY PHRY GIGI AA

I A O N I A I O N I

PP e re r Persep Pers s is i s ks k a e Islands Islands of v i g Exiles k eu l Exiles nf

vet ha et de av Rødah Rö

Sardis Sardis Klasdomenai Klasdomenai LYLY DIA DIA Ephesos Ephesos Samos Samos Mykale Mykale Herakleia Herakleia Miletos Miletos

C ACRAIRAI A

Halikarnassos Halikarnassos Knidos Knidos

BABA BYBY L L p h p h ONOI NI r a tr a t A A

Naucratis Naucratis Memphis Memphis

ese ese rsonrson CheChe Sestos Sestos

Erythrai Erythrai

Kition Amathous AmathousKition Byblos Byblos Sidon Sidon Tyre Tyre Pelusium Pelusium 525 525 Askalon Jerusalem Askalon Jerusalem Gaza Gaza

NIANIA KRAKA R HYHYPARTHIA PARTH

Nineveh Nineveh (ruins) (ruins) ris Tigris Tig

Cyrene Cyrene

EurEur ymedon ymedon 466 466 CYPRUS CYPRUS

Rhodes Rhodes

ASSYRIA ASSYRIA

Eu Eu

MMe i KRETE KRETE dded e l h al h v ae vt e tha vet

PHO PHOENI SENICCIA S Y IAR Y R I A I A

LYDIA LYDIA

NN

LYLY C ICAI A Rhodes Rhodes Xanthos Xanthos

största och bäst tränade armén av alla de grekiska stadsstaterna finns det anledning att fråga sig varför de skickade så få.

Flera faktorer har pekats ut. Enligt de antika källorna var det på grund av firandet av Karneia, en religiös festival till ära för Apollon.

Att skicka bort armén var inte aktuellt – det skulle vara en förnärmelse mot Apollon.

Det fanns flera andra poleis som använde sig av en liknande ursäkt, bara med en icke namngiven olympisk festival. En annan aspekt som ofta pekas ut är att Xerxes

invasion kom längst i norr på det grekiska fastlandet. Sparta låg som bekant ganska långt söderut på Peloponnesos och man ville vänta och se hur långt Xerxes var villig att gå innan man engagerade hela hären, och hellre möta honom på näset mellan Peloponnesos och fastlandet om han kom den vägen.

I en annan version av historien ville eforerna skicka hela armén men hejdades av Leonidas.

Han hade fått en profetia: ”En spartansk kung och alla hans män måste dö för persiska vapen för att inte Sparta ska förgås.”

Kartan visar det enorma persiska riket under perioden 546–401 före vår tideräkning.

Karta: Osprey Publishing

16

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 16

19.06.2018 13.51

SLAGET VID THERMOPYLE

MASSAGETAI MASSAGETAI Ia xIaarxtae r te s s

Cyropolis Cyropolis Ox Ox us us

SOGDIANA SOGDIANA

BACTRIA BACTRIA NIANIA KRAKA R HYHYPARTHIA PARTHIA

AREIA AREIA

N

Ind us Ind us

ARACHOSIA ARACHOSIA

CARMANIA CARMANIA

nshan Anshan

PERSIS PERSIS

"XERXES ARMÉ VAR SAMMANSATT AV EN RAD OLIKA FOLKSLAG. ETT AV PERSERNAS KRAV PÅ SINA UNDERSÅTAR VAR ATT DE NÄR SOM HELST STÄLLDE UPP MED DE SOLDATER KUNGEN HADE BEHOV AV. XERXES ARMÉ HADE DÄRMED EN MÄNGD OLIKA STRIDSSTILAR, VAPEN OCH FORMATIONER."

Dag 1

Persepolis Persepolis

GEDROSIA GEDROSIA Islands of of g Islands Exiles k eu l Exiles nf

Gränserna till det persiska riket under Dareios Huvudslag

NN

Även om riket var väl etablerat hade det till nyligen styrts av en folkgrupp som hette akemenider. Xerxes följde sin fars, Dareios, aggressiva expansionspolitik och erövrade flera områden längs Svarta havets södra kustlinje. Dareios hade också en personlig konflikt med Aten, som kommit jonerna till undsättning i det som är känt som joniska upproret (se Herodotos Historier, bok V för mer information). Xerxes använde konflikten som ursäkt för en invasion av Grekland.

Storleken på hans armé blev legendarisk.

Historikern Diodoros hävdade att den var på gott och väl över en miljon soldater, plus alla sjömän, köpmän och andra som följde en stor armé. Med tanke på vilka logistiska komplikationer det skulle medföra att leda en så stor armé och vilka möjligheter den tidens teknik gav är det inte särskilt troligt att armén kan ha varit så stor. Antalet är uppenbart uppblåst för att göra hjältarna från Thermopyle om möjligt ännu mer heroiska.

Moderna forskare har räknat sig fram till en styrka på ungefär 180 000 man och 730 krigsfartyg, något som ändå måste anses vara en formidabel styrka. Citatet från Diodoros om hären är passande: ”Det sades att de (den persiska armén) drack floderna torra och att havet var skymt av segel.”

Xerxes armé bestod av en rad olika folkslag. Ett av persernas krav på sina undersåtar var att de när som helst ställde upp med de soldater kungen hade behov av. Xerxes armé hade därmed flera olika stridsstilar, vapen och formationer.

0 0

500500 kmkm

Antalet 300 var ingen tillfällighet, det var antalet i kungens livvakt. Oavsett vart kungen gick, hade han sin livvakt med sig.

Den bestod av 300 särskilt utvalda män. Att bli utvald var en stor ära, den baserade sig på uppvisat mod, styrka och skicklighet med vapen. Det enda absoluta kravet var att de måste ha producerat söner.

Xerxes

Xerxes var den tredje persiske gudakonungen.

Xerxes spanare upptäckte att några få greker hade slagit läger vid Thermopylepasset och rapporterade det till Xerxes. I jämförelse med den persiska hären skulle alla grekiska arméer se små ut, men spanarna såg bara dem som höll vakt framför en vägg byggd på passets smalaste punkt och gav Xerxes en felaktig bild av den grekiska styrkan. Xerxes, i sin arrogans, skickade ambassadörer för att berätta för grekerna att de skulle få behålla livet om de underkastade sig honom och överlämnade alla vapen. Leonidas gav honom ett svar så fullt av fientlighet att Xerxes blev helt förbluffad och inte minst arg. Ingen satte sig upp mot kungen, eller gud som han själv hävdade. Han skickade sönerna till dem som blivit besegrade i det joniska upproret, meniderna, för att samla ihop de fräcka grekerna och leda dem till honom.

Leonidas hade ställt upp sina hopliter framför väggen i det smala passet. De persiska meniderna hade inte väntat sig något större motstånd och togs helt på sängen av välorganiserade spartaner, och efter en lång och hård strid skickades de tillbaka till Xerxes med svansen mellan benen. Diodoros berättar om en andra våg av cissiner och saccaner. Han förklarar att deras utrustning med sköld och mycket mobil taktik var effektiv i öppen terräng men inte mätte sig med grekiska hopliter i det smala passet.

Perserna angrep i våg efter våg men grekerna stod ståndaktigt emot. Leonidas passade på att rotera soldaterna så snart han fick tillfälle. Det gav friska ben, och den kontinuerliga framgången gav god motivation,

17

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 17

19.06.2018 13.51

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET ANFALLER!

Leonidas av Sparta målad i romantisk stil.

Målning: Jacques-Louis David.

18

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 18

19.06.2018 13.51

SLAGET VID THERMOPYLE

även till de greker som inte var kända som särskilt goda soldater. Det var alltså inte bara spartanerna som kämpade mot extrema odds i det trånga bergspasset.

När kvällen kom var Xerxes rasande och han skickade nu en av sina mest sägenomspunna avdelningar, de odödliga.

De här soldaterna var fruktade över hela det östra Medelhavsområdet. Dessvärre finns det få beskrivningar av dem, bortsett från att de använde korta spjut i strid. De slogs också tillbaka. Natten kom och den första dagen i ett tre dagar långt krig var över.

Dag 2

Xerxes var nu övertygad om att grekerna skulle vara försvagade av skador och den fysiska påkänningen från dagen innan. Han plockade ut de folk i armén som inte var perser, men som han ändå såg som stora krigarfolk. Han lovade dem belöningar så stora att de nästan inte kunde föreställa sig det om de besegrade grekerna.

Tack vare Leonidas rotation hade inte den fysiska påverkan blivit särskild stor på varje enskild soldat och den taktiska användningen av väggen och fördelen med hoplitutrustningen i det smala passet hade också lett till att bara ett litet antal soldater var sårade och ännu färre döda. Grekerna lyckades åter stå emot allt Xerxes skickade mot dem.

Efter att striderna varat en bra stund uppsöktes Xerxes av en man kallad Efialtes.

Hans namn blev senare i grekisk historia förknippat med landsförräderi. Efialtes var inte spartan, som påståtts i flera filmer och historiska romaner. Han kom från en polis kallad Trakis, som låg några få mil väster om Thermopyle. Efialtes berättade för Xerxes om en liten stig som gick över bergen, så att man slapp använda passet. Leonidas visste redan om stigen och hade satt soldaterna från Fokis att passa den. Leonidas hoppades att Xerxes inte skulle hitta den, för om de skulle ha en chans var grekerna beroende av fördelen de smala portarna gav.

Efialtes hade föreställt sig att han skulle bli rikligt belönad av Xerxes för informationen han kom med. Istället avvisades han kallt av den persiske kungen, som inte hade användning för svikare i sitt hov. Efialtes tillbringade resten av livet på flykt från rasande greker. Han blev enligt legenden dödad av en man vid namn Atenades ”någonstans i Thessalien”. Atenades hedrades som en hjälte i Sparta. Xerxes skickade sin officer Hydarnas med resten av de odödliga runtom stigen vid mörkrets inbrott. Perserna marscherade hela natten utan att stöta på problem.

Dag 3

I gryningen den tredje och sista dagen mötte perserna på fokierna. Den här vaktposten var bara 100 man stor och de var inte villiga att strida mot de odödliga. De flesta fokier rymde till sin hemstad, som inte låg långt från Thermopyle, hellre än att ge besked till sina allierade om att perserna hade hittat vägen runt berget. De få som inte svek den grekiska saken fattade posto på en liten bergstopp och var redo att möta döden.

19

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 19

19.06.2018 13.51

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET ANFALLER!

Bilden visar området vid Thermopyle där slaget stod som det ser ut idag.

Då Hydarnas uppmärksammats på att hans motståndare inte var spartaner, utan fokier, brydde han sig helt enkelt inte längre om dem utan fortsatte sin marsch framåt.

Leonidas och hans män gjorde sig redo för dagens oundvikliga strid då en spåman berättade för honom att perserna idag skulle hugga honom i ryggen. Leonidas fruktade det värsta, men ställde ändå upp sina män som han gjort i två dagar. Strax därpå kom några desertörer från Xerxes armé och berättade historien om Efialtes. Då budbärare från fokierna kom med besked om att perserna hade passerat dem kallade Leonidas till krigsråd. Grekerna insåg att slaget i stort sett var förlorat. Leonidas lät varje nations ledare avgöra om de skulle stanna och möta sitt öde med äran i behåll eller resa tillbaka till sina hemstäder för att möta sina familjer och strida på egna murar. Leonidas tal hade ingen större effekt, bara de från Lakonien (de från Sparta och Thebe under Leonidas direkta

20

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 20

19.06.2018 13.51

SLAGET VID THERMOPYLE

ledning) och de från den lilla polisen Thespiai stannade. Av tradition var Thespiai och Thebe bittra fiender, men i den här situationen höll de ihop mot en gemensam fiende.

Härifrån och till slagets slut spretar våra två viktigaste källor, Herodotos Historier och Diodorus Siculus Historiebibliotek, när det gäller händelseförloppet. Herodotos anses ofta vara den mest trovärdiga.

Herodotos

För att ge Hydarnas tid att komma i position väntade Xerxes till långt fram på dagen innan han skickade sina styrkor. Grekerna å sin sida insåg till fullo att de inte skulle få se en ny soluppgång och tog sig längre ut i passet än vanligt. Den här frestelsen blev för stor för Xerxes. Han struntade i Hydarnas och skickade fram den första vågen. Spartanerna stred hårt och dödade många, som under de två dagarna innan, men nu led de själva stora förluster. När de upptäckte att Hydarnas och de odödliga kom ner från stigen drog sig grekerna tillbaka till den smala delen av passet och stred till sista man.

Diodorus Siculus

Efter att rådet hävts lämnade alla, bortsett

från spartanerna och thespierna, platsen.

Leonidas bad de kvarvarande soldaterna att äta en god frukost, för ”ikväll dinerar vi i Hades”. Tidigt på morgonen, medan det fortfarande var mörkt, smög sig grekerna ner mot persernas läger. Grekerna hade fått order av Leonidas om att gå efter Xerxes. När de stod utanför kungens tält blev de upptäckta och kaos bröt ut i hela det persiska lägret. Xerxes själv flydde och räddade därmed sig själv. Förvirringen var så stor att fler perser dog för sina kollegors vapen än för grekiska. När dagsljuset äntligen kom omringades spartanerna snabbt och blev ihjälskjutna av persiska pilar.

Thermopyles epitet

Thermopyle förblev ett legendariskt slag och många kända citat har påståtts komma från de modiga soldaterna i slaget. Ett av de mest kända ska ha kommit innan striderna inleddes den första dagen. En av soldaterna från Thrakis hade hört att när Xerxes avfyrat sina bågar täcktes solen av det stora antalet pilar. Dicenes, en spartansk soldat, ska då ha vänt sig till folkmassan och utbrutit: ”Våra vänner från Thrakis kommer med goda nyheter, för om meniderna gömmer solen kan

vi slåss i skuggan och slippa det stekande solljuset.”

Thermopyle blev för Sparta ett bevis på vilket mod och vilka färdigheter hennes soldater hade. Leonidas blev ihågkommen som hjälte i hemstaden och som en legend i sitt land. År 440 f. Kr. hämtades hans kropp hem till Sparta från Thermopyle. Hans lämningar gravlades i hjärtat av Sparta och det restes en pelare med namnen på alla de 300 soldater som stridit mot Xerxes under de tre dagarna.

Xerxes fortsatte sin marsch in i Grekland och intog senare Aten och fick sin hämnd.

Han gav sig däremot inte utan fortsatte sitt erövringståg i Grekland, ända till det fatala sjöslaget vid Salamis. Efter den förlusten drog han ut sin här ur Grekland och vände blicken mot ett uppror i Babylon.

ARTIKELFÖRFATTAREN

Ingar Eftedal Høgstedt har en masterexamen i latin och en kandidatexamen i antikens historia från universitetet i Bergen. Han har antikens militärhistoria som sitt specialområde, med betoning på den romerska republikanska armén.

21

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 21

19.06.2018 13.51

22

HG_InnehĂĽll SE Infanteriet.indd 22

19.06.2018 13.51

SLAGET VID WATERLOO Under det legendariska slaget vid Waterloo stred Napoleon mot en allierad styrka ledd av britterna. Den här bilden visar Napoleons franska kavalleri som med våldsam kraft anföll skotska infanterister.

Målning: Felix Philippoteaux

23

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 23

19.06.2018 13.51

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET ANFALLER!

Illustration: Sigve Solberg

24

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 24

19.06.2018 13.51

PROFIL: ROMERSK LEGIONÄR

PROFIL

ROMERSK LEGIONÄR

Romarriket var en supermakt under flera århundraden. Mycket av deras makt skapades och kunde behållas tack vare den romerska infanteristen. Vi har en bild och en föreställning av en här som var välorganiserad med professionella och disciplinerade soldater.

HEINE WANG

25

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 25

19.06.2018 13.51

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET ANFALLER!

"DEN ROMERSKE LEGIONÄREN PÅ TOPPEN AV ROMS MAKT VAR EN MYCKET VÄLTRÄNAD SOLDAT BÅDE FYSISKT OCH TAKTISKT, MEN TRÄNINGEN SKULLE BARA GÖRA HONOM TILL EN VÄLFUNGERANDE DEL I ETT MYCKET UTVECKLAT MASKINERI."

R

om erövrade länder i Europa, Nordafrika och Mellanöstern. Det fanns inga andra länder eller stater som kunde stoppa de romerska legionärerna i strid. Den här bilden är riktig under vissa tider i den romerska historien, men armén och riket ändrades över tid. Den här texten beskriver en romersk infanterist under det sista århundradet innan vår tideräkning.

Soldaterna var ett viktigt verktyg för Caesars erövringar av bland annat Gallien.

Den romerska härens historia kan delas in i tre perioder. Under den första tiden, tredje och andra århundradet, var soldaten i stort sett en bonde som tog till vapen när Rom var i krig. Soldaterna var organiserade och underkastade en sträng disciplin, men blev civila igen när kriget var över. För sådana soldater var armén inte en karriär utan en plikt. De här soldaterna slog ändå Kartago i de tre puniska krigen och etablerade Rom som en stormakt i Medelhavet.

Nästa period var det sista århundradet före Kristus till början av det tredje århundradet efter Kristus. Nu skapade Rom en yrkesarmé.

Behovet av att befästa det stora imperiet krävde nya och fler soldater som inte skulle permitteras så snart kriget eller hotet var över. Soldaterna var ofta fattiga medborgare som såg armén som en karriärmöjlighet.

Armén blev också mer självständig från staten och det ledde till att soldaterna också stred i flera inbördeskrig. Lojaliteten låg naturligt nog hos generalen eller de som betalade lönen. Under den här perioden var de romerska soldaterna som bäst.

Den sista perioden från tredje till femte århundradet efter Kristus var soldaterna fortfarande en del av en yrkesarmé. De var dock försvagade på grund av inbördeskrig och många strider mot yttre fiender. Nya enheter med varierande utrustning uppstod.

Till slut erövrades imperiet.

Starten för den professionella romerska armén tidsbestäms av många till år 107 före år noll. Gaius Marius skapade permanenta legioner som behöll nummer och namn under hela sin existens. Marius gav legionerna en silverörn som symbol (standar). Det var staten som skaffade soldaterna vapen och utrustning. Soldaterna organiserades i ”centuria” som bestod av 80 man. Sex ”centuria” utgjorde en ”kohort” och tio av dem blev en legion. Alla soldater i en legion var utrustade och utbildade på samma sätt.

26

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 26

19.06.2018 13.51

PROFIL: ROMERSK LEGIONÄR

Romerska legionärer.

Målning: Peter Connolly

Legionärerna hade rustning (bröst) och hjälm av metall. Tunikan var vanligtvis röd, gjord i ylle för vintern och lin för sommaren.

Skölden var gjord av trä och läder. Skölden var böjd så att den täckte mer av kroppen.

Färgen var röd, brun eller beige. Sandalerna som användes hela året var gjorda av läder med järnspikar för att förstärka skon.

Soldaten var beväpnad med kastspjut (pilum) och ett kort sticksvärd (gladius). Det romerska svärdet var inspirerat av spanska modeller. Bladet på svärdet under det första århundradet före Kristus varierade från 400 till 520 millimeter, med en bredd på 54 till 74 millimeter. Svärdet bars på höger sida, för att lättare kunna dras i de täta formationerna som användes. Under de sista åren före Kristus togs ett nytt svärd i bruk (Pompejimodellen) som var mellan 420 och 500 millimeter långt med rakt blad.

Kastspjut fanns i två versioner, ett lätt och ett tungt. Det lätta kastades först, på ett avstånd av cirka 30 meter. Det tunga därefter, på cirka 15 meters håll. Spjutregnet skulle få motståndarens sköldmur att ge vika. Därefter gick legionärerna in i närstrid med gladiusen. Den generella stridstekniken för den enskilde legionären var att trycka skölden mot fiendens kropp eller ansikte och sedan köra in svärdet i magen på honom när han tappat balansen. En annan teknik var att lita på att skölden (scutum) och rustningen (lorica), samt mannen på vänster sida, skulle beskydda legionären mot fienden rakt framför honom. Själv koncentrerade legionären sig på att döda motståndaren som stod framför soldaten till höger. När motståndaren lyfte armen för att hugga med svärdet eller stöta med spjutet var han ett lätt mål för en

välplacerad svärdsstöt från höger.

I yrkesarmén tjänstgjorde soldaterna i 25 år – ofta i samma legion. Officerarna var också yrkessoldater, med undantag av de översta ledarna. Romerska senatorer hade ofta en kortare militär karriär innan de återvände till det civila livet och politiken.

De romerska soldaterna rekryterades bland Roms medborgare. Soldaterna måste genomgå omfattande träning med tonvikt på psykisk och fysisk styrka. De måste underkasta sig en sträng disciplin och träna på att marschera och strida i formation.

Marschträning var viktigt eftersom det romerska infanteriet måste vara mobilt och kunna tillryggalägga stora avstånd.

Soldaterna förlades i en av de många garnisonerna/forten. Soldatlivet bestod till stor del av tid i barackerna. Som i de flesta stående arméer hade man fullt upp med att sysselsätta soldaterna. De hade många plikter och måste delta i religiösa ceremonier och parader. Efter tjänstgöringen bosatte sig många tidigare soldater nära förläggningen och gifte sig med lokala kvinnor.

En romersk fältarmé bestod sällan av mer än 40 000 man. De mötte ofta betydligt större arméer även om de antika källorna ofta överdrev storleken på de romerska motståndarna.

Den romerske legionären på toppen av Roms makt var en mycket vältränad soldat både fysiskt och taktiskt, men träningen skulle bara göra honom till en välfungerande del i ett mycket utvecklat maskineri. Den romerska legionen var konstruerad för en sak, att döda, och var utan tvivel den mest effektiva och hänsynslösa mördarmaskin världen dittills skådat.

27

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 27

19.06.2018 13.51

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET DET AMERIKANSKA ANFALLER! INBÖRDESKRIGET

GETTY­­ S 28

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 28

19.06.2018 13.52

VID GETTYSBURG SLAGET SLAGET VID

Y­­ SBURG 1863 KARL JAKOB SKARSTEIN

Picketts anfall den 3 juli. General Lewis Armistead (med hatten på sabeln) leder sina män över stengärdsgården på Cemetery Ridge mot det som skulle bli känt som sydstaternas ”högvattenmärke”.

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 29

29

19.06.2018 13.52

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET DET AMERIKANSKA ANFALLER! INBÖRDESKRIGET

USA var splittrat. Sydstaternas försök att bryta sig ur unionen hade lett till fullskaligt krig mot nordstaterna.

Efter två år av våldsamma strider möttes huvudhärarna på fälten runt den sömniga småstaden Gettysburg i Pennsylvania. Här skulle det avgöras om USA skulle bestå som en nation eller om utbrytarstaterna i syd skulle få sin självständighet.

H

H H

H

H H

H H

H

H H

H H

H H

H

H

H H

H H

H H

H H

H

H

H H

H

H

H

H H

H

H

H

H

H

H

H H

H

H H

H

H H

H H

H H

H H

E

n lång kolonn av män marscherade norrut längs leriga landsvägar. De långa gevären de bar på skuldrorna visade att de var soldater, annars påminde de mest om ett gäng luggslitna bönder. De var klädda i alla möjliga nyanser av grått och brunt och många hade färg­ granna ihoprullade filtar slängda över skuldrorna. De vanligaste huvudbonaderna var svarta eller bruna bredbrättade filt­ hattar i olika modeller. Över kolonnen vajade röda flaggor med blå kryss, prydda med 13 vita stjärnor.

Det här var soldaterna i general Robert E. Lees legendariska ”Norra Virginias armé”. Råbarkade veteraner som försvarat Virginia med stor framgång och vunnit en rad strålande segrar mot antalsmässigt överlägsna och bättre utrustade fiende­ härar. Nu var de på väg norrut för att

Det här är vägen som leder upp till Gettysburg.

30

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 30

19.06.2018 13.52

VID GETTYSBURG SLAGET SLAGET VID

invadera fiendens territorium och vinna självständighet för Amerikas konfedererade stater, även kallade sydstaterna.

Krig i industriell skala

Det var i slutet av juni 1863 och det amerikanska inbördeskriget hade rasat i över två år. Kriget var ett resultat av en långvarig splittring mellan de norra och södra delstaterna i USA. Splittringen hade många orsaker. Medan nordstaterna var på god väg in i den industriella tidsåldern var sydstaterna ett mer enhetligt jordbrukssamhälle. I norr ägde en enorm ekonomisk tillväxt rum samtidigt som befolkningen ökade dramatiskt, delvis på grund av invandring från Europa.

Sydstaterna sackade efter i utvecklingen.

1860 var befolkningen i syd bara 9 miljoner, mot 22 miljoner i nord. Sådana skillnader ledde till allt starkare intressekonflikter mellan nord och syd, bland annat om tullsatser och andra viktiga ekonomiska frågor.

Men den kanske viktigaste orsaken till inbördeskriget var att 4 miljoner av sydstaternas invånare var slavar av afrikanskt ursprung. I nordstaterna hade slaveri förbjudits och här växte det fram en stark och frispråkig antislaverirörelse. För sydstaterna var slaveriet en grundpelare i samhällsstrukturen och de ogillade starkt att slaverimotståndarna i norr blandade sig i vad de betraktade som sina inre angelägenheter. Slaverifrågan ledde till många allvarliga politiska konflikter.

Sydstat­erna kände sig allt

mer pressade av staterna i norr. När den kände slaverimotståndaren Abraham Lincoln valdes till USA:s president 1860 började sydstaterna, en efter en, begära utträde ur unionen och bildade allt eftersom ett eget förbund: Amerikas konfedererade stater.

President Lincoln var fast besluten att bevara unionen som enhet och förklarade att utträdandena var det samma som uppror mot nationens lagligt valda regering.

De första skotten föll den 12 april 1861 när sydstatstrupper öppnade eld mot nordstats­­fästningen Fort Sumter i hamnbassängen utanför Charleston i South Carolina. Lincoln kallade strax in frivilliga för att tvinga in sydstaterna i unionen igen och inbördeskriget var ett faktum.

31

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 31

19.06.2018 13.52

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET DET AMERIKANSKA ANFALLER! INBÖRDESKRIGET

"BAKOM LEES HÖVLIGA OCH RESERVERADE FASAD DOLDE SIG EN OSEDVANLIGT AGGRESSIV HÄRFÖRARE. LEES VARUMÄRKE VAR ATT ANFALLA MED STOR KRAFT MOT SVAGA PUNKTER I FIENDENS POSITIONER." Båda parter räknade med att det skulle bli ett kort krig, men de tog fel. Det visade sig bli mycket svårt att uppnå någon avgörande seger på slagfältet. Det fanns flera orsaker till detta. Både i nord och syd var organisation och taktik starkt inspirerade av Napoleonkrigen, vilket många av befälen lärt sig om på militärskolan West Point. Men krigföringen hade ändrat sig mycket sedan Napoleons dagar. Vapnen var nu mycket mer precisa och långtgående.

Det vanligaste geväret var nu muskötgevär med en effektiv räckvidd på 300–600 meter, omkring tre gånger så lång räckvidd som Napoleonkrigarnas musköter. Det gav en taktisk fördel för den defensiva parten som kunde stå stilla och skjuta och ledde till att frontalangrepp hade mindre chans att lyckas. Ändå fortsatte generalerna att ge order om storstilade frontalangrepp enligt Napoleons mönster, vilket i stort sett bara ledde till förfärliga förluster för anfallarna. Även härarnas storlek och fronternas geografiska utsträckning gjorde det svårt att få något avgörande övertag. Båda parter mobiliserade tidigt många hundratusentals frivilliga och när det inte räckte infördes en form av allmän värnplikt. Totalt deltog runt tre miljoner amerikaner i kriget.

Därmed fanns det oftast tillräckligt med rekryter för att ersätta dem som föll på slagfältet, i vart fall i nordstaterna. Den breda mobiliseringen gjorde också att parterna kunde skicka flera arméer i fält, så de kunde strida samtidigt på flera olika frontavsnitt. Industriella framsteg, i första hand järnvägen, gjorde det möjligt att utrusta och försörja de stora härarna vid fronten. Det här var krig i industriell skala.

H

H H

H

H H

H H

H

H

H

H

H

H H H H

H H

H

H

H

H

H H

H

H

H

H

H H

H

H H

H H

H

H

H

H H

H H

H H

Den perfekte gentlemannen

Robert E. Lee var 56 år gammal 1863. En engelsk officer på besök beskrev honom som: ”Lång, bredaxlad, välbyggd, […] hans framtoning är hövlig och mycket värdig. Han är på alla sätt den perfekte gentlemannen […]

Han har vanligtvis på sig en lång grå rock, en hög svart filthatt och blå byxor nedstuckna i de höga Wellingtonstövlarna. Jag såg honom aldrig bära vapen och det enda synliga tecknet på hans militära rang var tre stjärnor på kragen”.

Sydstatsgeneralen George Pickett.

När inbördeskriget bröt ut var Lee kanske den mest respekterade officeren i hela USA:s här. Han hade bland annat utmärkt sig som en intelligent och plikttrogen stabsofficer under USA:s krig mot Mexiko 1846–48. Det var naturligt att Lincolns krigsminister erbjöd honom ställningen som

32

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 32

19.06.2018 13.52

VID GETTYSBURG SLAGET SLAGET VID

Sydstatshärens befäl vid Gettysburg: General Robert E. Lee.

överbefälhavare över nordstatshären. Men Lee kom från sydstaten Virginia och ville inte strida mot sina egna. Han sökte avsked och anmälde sig för tjänst i hemstaten. Här blev han först befälhavare i bergen i västra Virginia. Fälttåget där slutade i nederlag för Lee och sydstaterna. Många ifrågasatte Lees förmåga som general.

Lees chans till revansch kom i slutet av juni 1862 när en stor nordstatshär stod utanför sydstaternas huvudstad Richmond. Även om hans här var betydligt mindre än fiendens satte Lee igång en dristig offensiv som skrämde nordstaternas generaler till reträtt. Han framstod nu som Richmonds räddare. Men Lee var inte den som vilade på sina lagrar. Snart ledde han sina trupper mot norr och vann en ny stor seger alldeles utanför Washington. Så korsade han floden Potomac­och invaderade nordstaten Maryland. Invasionen blev kortvarig, för Lee måste vända tillbaka till Virginia efter att ha lidit nederlag i det blodiga slaget vid Antietam, där nordstatshären var nästan dubbelt så stor som hans egen. Ändå var det få som tvivlade på Lee som general nu.

I december 1862 vann Lee en ny stor seger vid Fredericksburg i Virginia. Han följde upp det i maj 1863 med sin dittills mest imponerande triumf då han med 60 000 man fullständigt utmanövrerade och besegrade 120 000 nordstatssoldater i slaget vid Chancellorsville.

Lee tyckte nu att tiden var mogen för att försöka invadera nordstaterna på nytt. Han kunde se flera fördelar med en sådan strategi. Landsbygden i Virginia var fullständigt utarmad efter att soldater från båda sidor under två år genomsökt gårdarna efter allt ätbart. Lee ville ge Virginias bönder lite fred genom att flytta kriget norrut till nordstaterna Maryland och Pennsylvania. I de staterna var gårdarna i mycket mindre grad berörda av kriget och Lees soldater kunde räkna med att hitta rikligt med mat där.

Lee hoppades också att en seger i nord­staterna skulle kunna leda till att europeiska stormakter som Frankrike och Storbritannien skulle erkänna sydstats­ konfederationen som en suverän nation och ge militär hjälp.

Men Lees huvudmål var efter allt att döma att få slut på hela kriget genom att förorsaka nordstaterna ett förkrossande nederlag på deras eget territorium och på så sätt tvinga Lincolns regering att sluta fred. Lee ville satsa allt på ett enda stort slag som Napoleon gjort.

Bakom Lees hövliga och reserverade fasad dolde sig en osedvanligt aggressiv härförare. Lees varumärke var att anfalla med stor kraft mot svaga punkter i fiendens positioner. Ofta ledde de här anfallen till fruktansvärda förluster bland hans egna trupper. Ingen annan armé hade lika stora procentuella förluster på slagfältet som Lees ”Norra Virginias armé”. Men Lee kände att en sådan aggressiv taktik var nödvändig för att kompensera för fiendens antalsmässiga överlägsenhet och hans starka pliktkänsla drev honom till att göra allt han kunde för att vinna kriget.

33

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 33

19.06.2018 13.52

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET DET AMERIKANSKA ANFALLER! INBÖRDESKRIGET

"SKULLE SYDSTATSGENERALEN FORTSÄTTA ÖSTERUT MOT DELSTATS­ HUVUDSTADEN HARRISBURG ELLER SKULLE HAN SVÄNGA SÖDERUT I RIKTNING MOT BALTIMORE OCH WASHINGTON? MEADE MÅSTE VARA FÖRBEREDD PÅ ALLA EVENTUALITETER OCH SPRIDDE DÄRFÖR SINA KÅRER ÖVER EN BRED FRONT." H

H H

H

H H

H H

H

H

H

H H

H

H

H

H

H

H

H

H H H

H

H

H

H H

H H

H H

H H

H H

H

H H

H

H

H

H

H

H

H

H

H

H H

H

H

H

H

H

H

H H

H

H

H

H

H H

H

H

H

H

H H

H H

Blårockarna

H

H

H H

H

H

H

H

H

H

H H

H

H

H

H

H H

H H

H

H

H

H

Samtidigt kände han ett enormt ansvar för sina män och det tyngde honom att han förorsakade dem så mycket lidande och död. Det var delvis hoppet om att bespara sina män mer lidande genom att tvinga fram ett snabbt avgörande som fick honom att sätta kurs norrut i juni 1863.

H H

H

H H

H

H

H

H

H

H H

Nordstaternas huvudarmé, ”Potomacarmén”, var inbördeskrigets bäst utrustade och kanske också bäst tränade armé. Ändå hade den lidit det ena svidande nederlaget efter det andra. Den mest uppenbara orsaken till detta var att dess generaler så långt hade utklassats av general Lee. Nordstatsgeneralerna hade varit försiktiga, tvekande och omständliga i sina manövrar, vilket de blev hårt straffade för när Lee slog till med sina plötsliga offensiver.

En efter en fick Potomacarméns befäl sparken efter att ha misslyckats med att besegra Lees sydstatshär. Den siste av dem var Joseph Hooker som måste avgå medan Lee var på marsch norrut.

Hookers ersättare var George Gordon Meade, en 47 år gammal karriärsoldat från Pennsylvania. Meade var en typ som gjorde litet väsen av sig och han var förhållandevis okänd bland soldaterna i Potomacarmén, bortsett från dem som tillhörde avdelningar han själv varit befäl för. Han hade stigit jämnt och stadigt i graderna genom att visa ett solitt ledarskap i strid men det var många som ifrågasatte om han hade det som krävdes för att kunna göra upp med Lee. Han var lång och mager, gråhårig och höll på att bli skallig. Han använde små stålinfattade glasögon som inte kunde dölja de mörka påsarna under ögonen.

Hans sätt var vanligtvis stillsamt och tillbakadraget men han kunde också vara sträng, bister och ganska irritabel. Hans raserianfall var beryktade.

När Meade övertog som Potomacarméns överbefälhavare var fälttåget i full gång.

Det första han måste göra var att sätta sig in i var hans olika avdelningar befann sig och försöka få en överblick över den strategiska situationen. Han hade inte mycket tid, för sydstatstrupperna var

redan långt inne i hans egen hemstat Pennsylvania medan Potomacarmén fortfarande befann sig i södra Maryland, runt staden Frederick.

Lees trupper hade korsat gränsfloden Potomac ungefär 13 mil nordväst om Washington och fortsatt rakt norrut genom Maryland och in i Pennsylvania, väl skydd­ ade av bergskedjan South Mountain. I Pennsylvania spridde Lee ut sina 75 000 man över ett stort område medan de samlade in förnödenheter i denna rika och bördiga nordstat. Lees plan var att samla sina styrkor så snart han fick besked om att Potomacarmén närmade sig och sedan hitta en god anledning till att utkämpa ett slag.

Meade hade 90 000 man under sitt befäl men trodde att han var antalsmässigt underlägsen, för underrättelserapporterna överdrev Lees styrka och uppskattade att han hade över 110 000 man. Ändå lät inte Meade sig skrämmas. Han var fast besluten att ta upp kampen med sydstatshären i Pennsylvania. I ett brev till sin fru skrev Meade: ”Jag ska gå rakt emot dem och se till att detta blir avgjort på det ena eller andra sättet”.

Snart var långa kolonner med blå­ klädda nordstatssoldater på marsch norrut mot Pennsylvania. I motsats till sina motståndare var de för det mesta ganska enhetligt uniformerade med mörkblå rockar och ljusblå byxor. På huvudet hade de flesta blå kepsar – en slags skärmmössor – med svart skärm.

De hade också fått standardiserade ryggsäckar utdelade. Deras vapen var mynningsladdade gevär och bajonetter av samma typ som sydstatssoldaterna använde. Över kolonnerna vajade USA:s ”stars and stripes” sida vid sida med delstatsflaggorna, som oftast var delstatens vapensköld mot mörkblå bakgrund. ”Det var extremt varmt och vägarna var dammiga. När vi gjorde halt var männen så utslitna att de kastade sig ner på sina filtar utan att orka koka kaffe eller äta annat än några bitar kex och rå skinka”, berättade andrelöjtnant William Lochren från Minnesotas 1:a infanteriregemente.

34

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 34

19.06.2018 13.52

VID GETTYSBURG SLAGET SLAGET VID

Lochren, som var född i Luxemburg, var en av många europeiska invandrare i nordstatshären. I Minnesotas 1:a fanns både tyskar, fransmän, schweizare, irländare, svenskar, danskar och norrmän.

Näst efter tyskarna (runt 100 stycken) utgjorde svenskarna och norrmännen de största invandrarinslagen i regementet.

Runt 30 norska invandrare tjänstgjorde i Minnesotas 1:a under kriget. Ungefär hälften av dem var med regementet under marschen mot Pennsylvania. Även flera andra nordstatsregementen hade norska inslag, i första hand de från Wisconsin.

Både nordstaterna och sydstaterna delade in sina soldater i regementen.

Regementena värvades av delstats­ myndigheterna och fick nummer enligt den följd de upprättades. De fick då namn som Michigans 24:e eller New Yorks 147:e.

På pappret skulle ett regemente bestå av över 1 000 man men i verkligheten ledde sjukdom, förluster på slagfältet och desertering till att de sällan kunde mönstra mer än 500. Det hände ofta att regementen gick i strid med knappt 200 soldater under fanorna.

I stora drag följde båda parter ett organisa­tions­mönster inspirerat av Napoleons armé. Vanligtvis samlades mellan tre och sex regementen i en brigad, två till fyra brigader utgjorde en division och två eller flera divisioner en armékår.

Potomacarmén bestod av sju armékårer.

På kvällen den 30 juni var Meades trupper på väg in i Pennsylvania. Utifrån rapporter hade Meade skaffat sig ett intryck av i vilket område Lees här befann sig men han visste inte säkert var huvudstyrkan var eller vart Lee hade tänkt sig. Skulle sydstatsgeneralen fortsätta österut mot delstatshuvudstaden Harrisburg eller skulle han svänga söderut i riktning mot Baltimore och Washington?

Meade måste vara förberedd på alla eventualiteter och spridde därför ut sina kårer över en bred front.

Skorna i Gettysburg

General Lee var bekymrad. Hans här var sårbar när den var utspridd över stora delar av Pennsylvania. Dessutom saknade han information om var fiendens här befann sig.

General Stuart, befäl över Lees kavalleri, var vanligtvis en mästare på att hålla Lee orienterad om fiendens rörelser, men Stuart hade inte kommit tillbaka från sitt uppdrag.

När fälttåget startade hade Lee skickat iväg Stuart och stora delar av kavalleriet bakom fiendens linjer. Båda hade räknat med att Stuart skulle vända tillbaka i tid för att utföra sina viktiga rekognosceringsuppdrag under invasionen av Pennsylvania. Men Stuart lät sig troligtvis rivas med av drömmar

Nordstatshärens befäl vid Gettysburg: General George G. Meade.

35

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 35

19.06.2018 13.52

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET DET AMERIKANSKA ANFALLER! INBÖRDESKRIGET

36

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 36

N NORDST AT S A R M É

LE

ES

SY

DS

TA TS

AR

MÉ

Sydstatsarmén Nordstatsarmén

General Lees invasion av nordstaterna juni–juli 1863. Författarens karta.

19.06.2018 13.52

VID GETTYSBURG SLAGET SLAGET VID

om gloriösa bragder och kom för långt bort från resten av Lees armé. När han skulle vända tillbaka var vägen spärrad av Potomacarméns marschkolonner. Stuart valde då att rida norr- och österut i ett försök att komma runt fiendens här helt. Men det tog tid och under tiden hade han ingen kontakt med Lee. I Stuarts frånvaro var Lee ovetande om att Potomacarmén i full fart var på väg norrut under sin nya överbefälhavare. Det fick han först reda på när en spion anmälde sig i hans högkvarter natten till den 29 juni.

Spionen kunde berätta att han hade sett Potomacarmén runt Frederick i Maryland, bara några få dagsmarscher bort. Lee insåg strax att det var dags att samla hären och förbereda sig på slag. Han skickade ut en rad order som satte sydstatstrupperna i rörelse i riktning mot den lilla staden Gettysburg.

Men det skulle ta ännu ett par dagar innan alla nådde fram. Under tiden var de olika avdelningarna mycket sårbara om de skulle träffa på en samlad Potomacarmé.

Gettysburg låg precis norr om gränsen mellan Maryland och Pennsylvania. Vid en första anblick var det inte mycket som skilde den från andra amerikanska småstäder.

Den hade 2 500 invånare, ett college, en prästskola, ett par banker, några värdshus och lite småindustri som i första hand producerade vagnar och skor. Runt staden låg öppna ängar, åkrar, fruktodlingar och några låga, delvis skogsklädda, höjder. Inte mycket tydde på att detta fredliga samhälle skulle få någon särskild militär betydelse.

Men ändå fanns det flera faktorer som skulle bidra till att Gettysburg blev skådeplats för det mest berömda slaget i Amerikas historia. För det första var det en viktig vägknutpunkt, inte mindre än tio vägar möttes här. För det andra kunde de låga höjderna utgöra goda försvarsställningar. Dessutom skulle även skorna som tillverkades här visa sig få militär betydelse.

Många av soldaterna i general Henry Heths sydstatsdivision hade slitit ut sina skor och

måste marschera i stort sett barfota. När Heth fick höra att det fanns skor i Gettysburg ville han marschera dit för att skaffa skor till de barfotade. Han fick tillåtelse från sin överordnade men om han träffade på större fiendestyrkor i Gettysburg skulle han dra sig tillbaka, för Lee önskade inte dras in i några större slag innan hela hären var samlad.

Tidigt om morgonen den 1 juli marsch­ erade Heths soldater mot Gettysburg från väst. De var ungefär 7 500 man fördelade på 4 brigader. Det regnade lätt under morgon­ timmarna men vädret klarnade upp allt eftersom och det skulle komma att bli en varm sommardag.

Nordstatsläger före slaget.

Foto: Library of Congress

H H H

H H

H H

H

H

H

H

H H

H

H

H

H

H

H H

H H

H H

H H

H H

H

H H

H

H H

H

H

H

H

H H

H

H

H

H H

H

H

Ett slag som inte var planerat

Tre kilometer utanför Gettysburg fick Heths sydstatssoldater syn på en grupp ryttare ett stycke framför sig. Regnet begränsade sikten och gjorde det svårt att avgöra om ryttarna tillhörde fienden men den skarpa smällen från ett gevär skingrade snabbt alla tvivel. Heths män började strax bilda skyttelinjer och göra sig redo för strid.

H

H H

H H

H H

Heth trodde inte att han stod framför infante­rister från Potomacarmén, utan antingen kavalleri eller lokal milis, som vanligtvis var sämre utrustade och mindre ståndaktiga än erfarna infanterister. Han räknade därför med att snabbt kunna få dem åt sidan och leda sina män in i Gettysburg.

Heth hade rätt i att det var kavallerister han stött på men han tog fel när han trodde det skulle bli lätt att jaga bort dem.

Nordstatskavalleristerna tillhörde general John Bufords division och Buford hade inte tänkt ge sig utan strid. Han hade rekognoscerat Gettysburgområdet och tyckte att nordstatshären borde utnyttja de goda försvarsställningarna på höjderna runt staden. Därför ville han försöka fördröja Heths frammarsch så länge som möjligt för att ge Potomacarmén tid att nå Gettysburg före Lees divisioner.

Nordstatskavalleristerna var beväpnade med karbiner, ett slags gevär som var kortare

37

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 37

19.06.2018 13.52

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET DET AMERIKANSKA ANFALLER! INBÖRDESKRIGET

Sergeant, menig och trumpojke från sydstatshären 1863.

Illustration: Osprey Publishing

och lättare än sydstatsinfanteristernas musköter. De hade kortare räckvidd och sämre träffsäkerhet men hade fördelar som väl vägde upp. Karbinerna var bakladdade, vilket gjorde att det gick fortare att ladda dem än musköterna som var mynningsladdade. Med en bakladdad karbin kunde man avfyra 5 till 8 skott i minuten, mot 2 till 3 med en musköt. En karbin var dessutom lätt att ladda när man låg i betäckning. För att ladda en musköt måste man bita av en pappershylsa som innehöll både krut och kula. Så hällde man ner krutet i loppet och tryckte därefter kulan på plats med laddstaken. Den här omständliga proceduren borde helst utföras stående. Till sist måste man lägga

en tändhatt under hanen som tändsats.

Bufords män spred ut sig i tunna skytte­ linjer för att täcka en bred front. De var ungefär 1 200 man mot 3 500 sydstats­ infanterister i de två första av Heths brigader. Och resten av Heths division var inte långt borta.

Nordstatskavalleristerna stred till fots.

Var fjärde man lämnades kvar som häst­ vakt, vilket innebar att bara 900 man var tillgäng­liga i frontlinjen. Buford var fullständigt klar över att hans kavallerister inte skulle kunna stå emot Heths division särskilt länge men han visste också att om han klarade att vinna ett par timmar kunde det vara nog för att Potomacarméns första kår skulle hinna fram till slagfältet i tid för

att stoppa Heth utanför Gettysburg.

Bufords kavallerister tog skydd bakom träd, gärdsgårdar och stenar och fyrade av.

Karbinskotten knattrade oupphörligt från ängar och skogar. Även om mycket få skott träffade, eftersom det för det mesta sköts på långt håll, var den kraftiga eldgivningen nog för att Heths män skulle rycka fram med stor försiktighet. Ändå pressades nordstatskavalleristernas främre skytte­ linje snart bakåt. Buford skickade förstärk­ ningar för att hålla en höjd kallad Herr’s Ridge, 3 kilometer väster om Gettysburg.

Här hårdnade kavalleristernas motstånd och Heth såg sig tvingad att ge order om att bilda slaglinjer för att ge framryckningen extra tyngd. Det här var en tidskrävande

38

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 38

19.06.2018 13.52

VID GETTYSBURG SLAGET SLAGET VID

H

H H

H

H H

H H

H

H

H

H

H

H H

H H

H H

H H

H H

H

H

H

H

H

H

H

H

H

H H

H

H

H

H

H H

H

H H

H H

H

H

H

H H

H H

H H

manöver – precis vad Buford hoppats uppnå.

När Heths slaglinjer var klara fortsatte framryckningen. Nordstatskavalleristerna fördrevs lätt från Herr’s Ridge och drog sig tillbaka neröver den svaga sluttningen mot en liten flod kallad Willoughby Run. Heths artilleri, 20 kanoner, rullades nu fram på åskammen och började fyra av mot Bufords ställningar på nästa höjd, McPherson’s Ridge, 2 kilometer från Gettysburg. Buford hade bara 6 kanoner att svara med men hans artillerister kämpade tappert mot övermakten.

Det våldsamma dånet från kanonerna blandade sig med knattret från gevären.

Tjocka moln av vit krutrök välde upp medan

morgonsolen bröt sig igenom skyarna.

Kanonernas djupa dån kunde höras många kilometer bort och berättade för tusentals soldater, på väg mot Gettysburg, att ett slag pågick. De kom från alla håll, långa kolonner av män med gevär på skuldrorna, blårockarna i Potomacarmén från syd och ost, Lees sydstatssoldater från väst och nord.

I utgångsskedet hade varken Lee eller Meade planerat att utkämpa ett slag vid Gettysburg den här dagen. Beslutet att inleda striderna togs av deras något övertända underordnade: Heth, som inte stannade i tid när han mötte motstånd väster om Gettysburg, hans motståndare Buford, som var fast besluten att ge

En andre löjtnant, en sergeant och en menig från nordstats­hären 1863. Illustration: Osprey Publishing

39

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 39

19.06.2018 13.52

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET DET AMERIKANSKA ANFALLER! INBÖRDESKRIGET

"EN LÅNG, MÖRK SLAGLINJE SOM GNISTRADE AV BLANKA BAJONETTER. SYDSTATSSOLDATERNA AVFYRADE STRAX EN GEVÄRSSALVA. PÅ DET KORTA AVSTÅNDET HADE DET EN GRUVLIG VERKAN. BORTEMOT EN FJÄRDEDEL AV NORDSTATSREGEMENTETS MÄN TRÄFFADES OCH LÄNGRE BAK TRÄFFADE EN AV KULORNA GENERAL REYNOLDS I NACKEN DÅ HAN VÄNDE PÅ HUVUDET FÖR ATT SPEJA EFTER FÖRSTÄRKNINGAR." H

H H

H

H H

H H

H

H

H

H

H

H H

H H

H H

H H

H H

H

H

H

H

H

H

H

H

H

H H

H

H

H

H

H H

H

H H

H H

H

H

H

H H

H H

H H

Heth motstånd så länge som möjligt och general John F. Reynolds, befäl över Poto­ mac­arméns första kår, som beslutade sig för att stötta Buford och hålla Gettys­burg till varje pris.

Och när striderna var igång blev allt fler avdelningar indragna, antingen som en följd av förfrågningar om förstärkningar eller för att de hörde ljuden av kanonerna och förstod att det fanns behov för dem.

Vägnätet som samlades i Gettysburg sörjde också för att avdelningarna lätt slussades in i den lilla staden.

Järnbrigadens strid

De första nordstatsinfanteristerna som anlände på slagfältet var en division på lite under 4 000 man från general Reynolds första kår. Den ena divisionens två brigader var känt som ”The Iron Brigade”, ett smek­ namn de fått efter en enastående tapper insats i ett tidigare slag. Tre av Järn­brigadens fem regementen kom från Wisconsin och hade några få norska invand­rare i leden, antagligen mellan 20 och 30 totalt.

Järnbrigaden närmade sig Bufords försvarslinje på höjden McPherson’s Ridge i sista minuten. Kavalleristernas motstånd höll på att bryta ihop under pressen från Heths sydstatsbrigader.

Soldaterna i Järnbrigaden kastade ifrån sig ryggsäckar och andra saker som kunde hindra dem i strid. Några laddade gevären i full fart men många hann inte ladda innan de fick order om att rycka fram i språngmarsch och måste därför inleda striden med tomma gevär. Men de fick åtminstone på bajonetter. Så stormade de över fälten mot en liten skog som täckte höjden precis söder om husen på McPhersons gård. General Reynolds satt på sin stora svarta häst i skogsbrynet och såg Järnbrigadens män passera in mellan träden. ”Framåt män! Framåt, för Guds skull och driv ut de där människorna ur skogen!” ropade han efter dem.

Heths män höll på att fördriva de sista kavalleristerna ur skogen när det första av Järnbrigadens regementen syntes över åskammen, knappt 40 meter bort.

En lång, mörk slaglinje som gnistrade av blanka bajonetter. Sydstatssoldaterna

avfyrade strax en gevärssalva. På det korta avståndet hade det en gruvlig verkan.

Bortemot en fjärdedel av nordstats­ regementets män träffades och längre bak träffade en av kulorna general Reynolds i nacken då han vände på huvudet för att speja efter förstärkningar. Generalen gled ner från hästen och blev liggande livlös i gräset. Den högst rankade nordstatsgeneralen på slagfältet var död.

Men veteranerna i Järnbrigaden vek inte tillbaka. De blev stående mellan träden på åskammen och laddade och sköt i full fart.

Så snart de andra Järnbrigadsregementena var i position gick de till angrepp över åskammen och nerför sluttningen mot Willoughby Run. De möttes av skottsalvor som fällde många av dem men de stannade inte. Sydstatssoldaterna pressades ihop i dalgången där många tvingades överlämna sig, däribland en general. Resten flydde.

Järnbrigaden hade vunnit en ny stor triumf men det hade kostat. Hundratals dödade eller sårade blårockar låg strödda där brigaden ryckt fram.

Samtidigt rasade striderna också på de öppna fälten norr om McPhersons gård. Här lyckades Heths sydstatstrupper jaga bort tre nordstatsregementen från New York och Pennsylvania och hotade övermanna hela nordstatsställningen på McPhersons Ridge. Då gick två andra New York-regementen till motanfall tillsam­ mans med ett Wisconsinregemente från Järnbrigaden. Motanfallet kom så plötsligt att det överrumplade de segervissa sydstats­soldaterna och ett par hundra av dem skars av och togs till fånga. De andra drog sig tillbaka i all hast.

Nu blev det en paus i striderna längs McPhersons Ridge. Heth omgrupperade sina brigader och övervägde nästa drag.

Under tiden kom resten av Potomacarméns första kår och intog position på höjderna väster om Gettysburg.

Barlows höjd

Blårockarna hade skaffat sig ett andrum på McPhersons Ridge men nu närmade sig ett nytt hot från norr: En division på 7 800 man från general Ewells sydstatskår. Att den här divisionen händelsevis kom från norr gav den

40

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 40

19.06.2018 13.52

VID GETTYSBURG SLAGET SLAGET VID

Sydstatshären Nordstatshären Slaget vid Gettysburg. Striderna den 1 juli. Författarens karta.

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 41

41

19.06.2018 13.52

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET DET AMERIKANSKA ANFALLER! INBÖRDESKRIGET

42

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 42

19.06.2018 13.52

VID GETTYSBURG SLAGET SLAGET VID

"BRED OCH RAKRYGGAD I SADELN RED HAN RUNT PÅ ÅSEN OCH ELDADE UPP SOLDATERNA MED SIN KRAFTIGA STÄMMA. DE SOM SLÄNTRAT UNDAN ELLER INTE LYDDE ORDER ÖGONBLICKLIGEN FICK FART PÅ SIG EFTER ATT HA FÅTT EN DOS AV HANS IMPONERANDE REGISTER AV SVORDOMAR."

43

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 43

19.06.2018 13.52

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET DET AMERIKANSKA ANFALLER! INBÖRDESKRIGET

en gyllene möjlighet att anfalla försvararna av McPhersons Ridge i flanken och bakifrån.

Men Ewell sölade och blårockarna fick tid att förbereda sig.

När Ewells brigader slutligen anföll var deras framryckning fumlig och dåligt koordinerad. Nordstatsregementena dolde sig bakom några stengärdsgårdar i kanten av en skog och avfyrande överraskande salvor på nära håll. Ett par av Ewells brigader upplöstes praktiskt taget efter att ha mist hundratals män inom loppet av några få minuter framför stengärdsgårdarna. Ännu en sydstatsoffensiv var stoppad men flera sydstatsdivisioner var på väg.

General Earlys division med Ewells kår kom från nordost. Här var landskapet för det mesta platt och öppet utan långa höjder eller skogar som kunde utgöra naturliga

försvarsställningar. Early hade därmed nästan öppet spår mot Gettysburg. Om Early kunde inta staden skulle det innebära katastrof för Potomacarméns första kår, som skulle vara praktiskt taget omringad med Heth framför och Early bakom sig.

Men innan Early var nära nog för att anfalla marscherade en ny nordstatskår in i Gettysburg söderifrån. Det här var general Howards 11:e kår, lite över 9 000 man, ungefär hälften av dem var tyska invandrare. Tyskarna hade fått ett oförtjänt rykte om sig att vara fega och opålitliga soldater efter att ha drivits på flykt i slaget vid Chancellorsville två månader tidigare.

I själva verket var det inte de tyskfödda soldaternas disciplin eller stridsvilja som var problemet utan bristande skicklighet hos deras generaler, i första hand kårchefen, den amerikanskfödde Howard,

som hade placerat dem i en hopplös situation vid Chancellorsville.

Nu skickade Howard två av sina små divisioner – bara 6 000 man – för att hålla en två kilometer lång försvarslinje på de platta markerna norr om Gettysburg. Sin tredje division placerade Howard i reserv på en ås kallad Cemetery Hill, söder om staden.

Till att börja med mötte 11:e kåren litet motstånd. Bara en av Ewells brigader försökte halvhjärtat hindra Howards män från att inta sina positioner. Längst västerut i Howards försvarslinje intog Illinois 82:a regemente position för att stötta ett batteri med kanoner. Det här regementet bestod i huvudsak av tyskar men hade också ett kompani med skandinaver från Chicago, de flesta av dem norrmän. Skandinaverna leddes av löjtnant

44

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 44

19.06.2018 13.52

VID GETTYSBURG SLAGET SLAGET VID

H

H H

H

H H

H H

H

H H

H H

H H

H

H

H H

H

H H

H H

H H

H H

H

H

H

H H

H

H

H H

H

H

H

H H

H

H H

H

H H

H H

H H

H H

Sydstatskavalleri stannar längs vägen under sin framryckning in i nordstaterna.

Foto: Library of Congress

Christian Erentz Eriksen från Bergen. Den svenske officeren Måns Olsson Lindbergh som tjänstgjorde vid ett annat kompani i samma regemente beskrev hur striden började: ”Utkomna på norra siden af staden utbredde sig genast wår korps på öppna fältet […] fiendens bomber och kular surrade kring öronen. […] Rebellerna [sydstatssoldaterna] som trodde sig hafwa att göra med nya [oerfarna] trupper, marscherade med högburet hufwud emot oss, hoppandes att med en eller twenne salfwor jaga oss på flykten. […] På temligen långt afstånd gåfwo de oss första salwan, de derigenom uppkomna luckorna i wåra leder fylldes ögonblickligen och de sårade bortfördes genast, allt under ordning och lugn. Wi rycktet närmare och först nu igenkände rebellerna sina gamla bekanta från Virginia […] Deras första linie upprefwo wi fullkomligt; de som icke räddade sig genom flykten blefwo nedgjorde eller tillfångatagna.”

Striden svensken beskrev var troligtvis en mindre drabbning mellan förtrupperna, för Illinois 82:a deltog inte i några större strider i den här fasen av slaget. 11:e kåren fick det relativt sett lätt medan den positionerade sig på fälten norr om staden.

Och till att börja med hade Howards män få problem med att hålla ställningen.

Men allt eftersom började Howards linje tyna bort. En av Howards divisionsbefäl, amerikanskfödde Francis Barlow, hade på eget initiativ ryckt fram för att inta ställning på en liten höjd som han menade var en

"GENERAL BARLOWS 2 500 MAN BLEV STÅENDE MYCKET UTSATTA I SIN FRAMSKJUTNA POSITION, NÄSTAN UTAN STÖD PÅ FLANKERNA. OCH NU GICK GENERAL EARLYS STORA SYDSTATSDIVISION – ÖVER 5 000 MAN – TILL ANFALL FRÅN NORDOST, RAKT MOT BARLOWS POSITION." bra försvarsposition. Problemet var bara att den här oauktoriserade framryckningen sträckte ut 11:e kårens redan alltför tunna linje ännu längre. General Barlows 2 500 man blev stående mycket utsatta i sin framskjutna position, nästan utan stöd på flankerna. Och nu gick general Earlys stora sydstatsdivision – över 5 000 man – till anfall från nordost, rakt mot Barlows position.

Earlys veteraner anföll över en bred front. En brigad med fem regementen från Georgia ledde an. Först korsade Georgiasoldaterna en veteåker, sedan vadade de över en liten flod vid foten av höjden, banade sig väg genom skog och snår längs flodbanken, jagade Barlows främre skyttelinje och fortsatte upp mot sluttningen mot toppen av åsen där Barlow stationerat fyra kanoner.

45

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 45

19.06.2018 13.52

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET DET AMERIKANSKA ANFALLER! INBÖRDESKRIGET

"INNE I STADEN RÅDDE FULLT KAOS. RUNT 10 000 SOLDATER FRÅN FÖRSTA OCH ELFTE KÅREN FÖRSÖKTE PRESSA SIG IGENOM DE TRÅNGA STADSGATORNA SAMTIDIGT. DISCIPLINEN HÖLL PÅ ATT FULLSTÄNDIGT BRYTA SAMMAN, DE FLESTA NORDSTATSSOLDATER TÄNKTE NU BARA PÅ ATT RÄDDA SITT EGET SKINN."

Christian Erentz Eriksen från Bergen var befäl för ett skandinaviskt kompani i nordstats­ regementet Illinois 82:a i slaget vid Gettysburg.

H

H H

H

H H

H H

H

H

H

H

H

H

H

H H

H H

H H

H H

H

H H

H

H

H

H

H H

H

H

H

H

H

H

H H

H

H

H H

H

H

H

H

H H

H H

H H

Pennsylvanias 153:e regemente försökte stoppa Georgiasoldaterna, men fångades i en förfärlig korseld när Georgiasoldaterna överlappade deras front på båda flanker.

Blårockarna från Pennsylvania sköts ner i stora antal och de överlevande började dra sig tillbaka. Även under reträtten träff­­ ades många av Georgiasoldaternas kulor.

Pennsylvaniaregementet hade börjat med lite under 500 man. Av dessa dödades 33, 101 skadades och 80 tillfångatogs.

Med infanteristödet i full reträtt fann artilleristerna det bäst att rädda sina kanoner medan det fanns tid. De tunga pjäserna häktades för hästarna och drogs bort i all hast.

General Barlow red in bland sina soldater och försökte hejda reträtten men till ingen nytta. Han hade placerat sin division i en ställning som den omöjligt kunde hålla. Med ens träffades den unge generalen av en kula i sidan. Han steg av hästen och försökte komma i säkerhet men segnade snart ner på grund av chock och blodförlust. Hjälplös blev han liggande på marken medan hans män flydde förbi.

Ett par nordstatsregementen försökte gå till motangrepp när Earlys Georgiasoldater höll på att nå toppen av höjden. Men även de hamnade i en gruvlig korseld och deras anfall stoppades snabbt. Det ena – Connecticuts 17:e – flydde precis när huvudet på deras regementsbefäl splittrades av en artilleriprojektil.

Väster om höjden kämpade tre andra av Barlows regementen desperat mot övermakten. En av nordstatssoldaterna berättade att de frenetiskt bet av pappers­

hylsorna och laddade gevären medan sydstats­soldaterna närmade sig snabbt från alla håll. Han kom också ihåg det öronbedövande larmet, den tjocka krutröken och de skarpa lukterna. Han kunde knappt se männen vid sidan av sig. Och hela tiden föll allt fler blåklädda ner på marken.

Barlows division bröt samman och strömmade tillbaka mot Gettysburg. Den andra av Howards divisioner på stadens norra sida gjorde några förtvivlade försök att stoppa Earlys anfall men uppnådde inte mycket mer än att öka förlustsiffrorna.

Enligt flera medlemmar av Illinois 82:a var det här regementet ett av de sista att lämna slagfältet norr om Gettysburg. Bergensaren Eriksen och hans skandinaviska kompani ska ha utmärkt sig med ett stabilt och disciplinerat uppförande. Men inte heller Eriksens kompani klarade sig utan förluster. 20 år gamle Iver Evensen från Stavanger blev dödligt sårad. Bland kompaniets övriga skadade var sergeant Ole K. Halvorsen från Bergen och en annan norrman vid namn Gottschalk Olson. Halvor H. Olson (med föräldrar från Tinn i Telemark) och Syver Rasmussen från Christiania (Oslo) togs till fånga.

Lee tar kommandot

Medan Early gjorde sig klar för att anfalla Howards linjer norr om Gettysburg anlände general Lee till slagfältet väster om McPhersons Ridge. Inledningsvis var Lee missnöjd med att Heth och Ewell hade dragits in i ett slag även om han hade gett dem tydlig order om att vänta tills hären var samlad. Men allt eftersom insåg Lee att tillfälligheterna hade gett honom en strålande möjlighet. Heth hade nu fått stöd av en annan sydstatsdivision från väst och Ewell hade flera brigader klara för anfall norrifrån. Tillsammans kunde de krossa nordstatsstyrkorna i Gettysburg. Lee gav sina divisioner order om att anfalla längs hela linjen. Totalt hade han nu runt 24 000 man på slagfältet mot mindre än 19 000 nordstatssoldater från 1:a och 11:e kåren.

Tidigt på eftermiddagen, under stekande sol, ryckte Heths division fram på nytt,

46

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 46

19.06.2018 13.52

VID GETTYSBURG SLAGET SLAGET VID

anförda av två brigader som ännu inte varit i strid. På McPherson’s Ridge väntade Järnbrigaden och andra avdelningar från nordstatshärens första kår. Det blev en hård och seg strid med stora förluster på båda sidor. I sydstatsregementet North Carolinas 26:e – det största i Lees armé med över 800 man – dödades minst 80 och 500 skadades under striden med Järnbrigaden i skogen söder om McPhersons gård. Andra regementen hade liknande förlustsiffror.

Striden i skogen var ett värmedallrande inferno, för inne mellan träden förstärktes sommarvärmen av den stinna luften och

kroppsvärmen från alla de stridande. En sydstatssoldat berättade att det blev svårt att ladda gevären eftersom svetten som strilade från deras händer gjorde laddstakarna av järn glatta och hala.

1:a kåren hade haft bättre med tid än 11:e kåren för att förbereda sina ställ­ ningar. Dessutom var höjderna väster om Gettysburg lättare att försvara än de öppna fälten norr om staden. Därför blev striden jämnare här och de anfallande sydstatstrupperna led oerhörda förluster.

Med god hjälp från en av Ewells sydstatsbrigader som anföll från norr kunde Heths män till slut driva bort

General Meades högkvarter under slaget. Foto: Library of Congress

47

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 47

19.06.2018 13.52

P od ersik lin oge n

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET DET AMERIKANSKA ANFALLER! INBÖRDESKRIGET

Veteåkern

Sydstatsarmén Nordstatsarmén 48

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 48

Sydstatshärens anfall den 2 juli. Författarens karta.

19.06.2018 13.52

VID GETTYSBURG SLAGET SLAGET VID

"NÅGRA AV STADENS INVÅNARE HADE SÖKT TILLFLYKT I SINA KÄLLARE. GENOM KÄLLARFÖNSTREN FICK DE VETTSKRÄMDA ÅSE HUR KRIGET PLÖTSLIGT UTKÄMPADES RAKT UTANFÖR DERAS DÖRR. DE HÖRDE GEVÄRSSALVOR PÅ NÄRA HÅLL OCH SÅG KULOR SMÄLLA IN I HUSVÄGGAR SÅ FLISOR OCH MURBRUK SPRUTADE."

Sergeant Charles A. Steen, Minnesotas 1:a regemente, en av sex bröder från Groruddalen som deltog i inbördes­ kriget. Charles var den enda av bröd­erna som stred vid Gettysburg, där han skadades i benet och måste få det amputerat.

Foto: Vesterheim Norwegian-American Museum

Järnbrigaden och andra nordstats­avdel­ ningar från McPherson’s Ridge. Men nordstatssoldaterna fortsatte striden på nästa höjd, Seminary Ridge, bara några hundra meter längre österut.

Heths skadskjutna division kom ingen vart mot ställningarna på Seminary Ridge och en annan sydstatsdivision måste överta anfallet från väst. Den här divisionen blev också hårt åtgången i den våldsamma eldgivningen från blårockarna på Seminary Ridge och för en stund gick anfallet i stå.

En officer i Järnbrigaden rapporterade att gevärssalvorna från hans regemente fällde sydstatssoldaterna ”som lie genom gräs”.

Men försvaret av höjden skulle inte vara mycket längre. Den norra änden av linjen anfölls från tre håll av Ewells brigader och höll på att bryta samman. Samtidigt började andra sydstatsstyrkor komma runt ställningens södra sida. Och bakom sig kunde männen från 1:a kåren se 11:e kåren i full reträtt genom Gettysburg med Earlys trupper hack i häl. Inom kort skulle

1:a kåren vara omringad. En snabb reträtt var det enda som kunde rädda kåren från att bli tillintetgjord.

Snart strömmade blårockarna nerför sluttningen från Seminary Ridge och in mot Gettysburg. Några regementen försökte hålla sig samlade och få till ett någorlunda kontrollerat tillbakatåg medan andra hade upplösts i lösa flockar av män som flydde för livet. Sydstatssoldaterna pressade på från alla kanter och försökte skära av reträttmöjligheterna. Flera gånger utsattes de flyende blårockarna för en dödlig korseld. Järnbrigaden var en av avdelningarna som led stora förluster under reträtten genom Gettysburg.

Inne i staden rådde fullt kaos. Runt 10 000 soldater från 1:a och 11:e kåren försökte pressa sig igenom de trånga stadsgatorna samtidigt. Disciplinen höll på att fullständigt bryta samman, de flesta nordstatssoldater tänkte nu bara på att rädda sitt eget skinn. Sydstatstrupperna hade redan börjat tränga in i staden och fyrade av mot de sammanpressade massorna av flyende blårockar.

Några av stadens invånare hade sökt tillflykt i sina källare. Genom källarfönstren fick de vettskrämda åse hur kriget plötsligt utkämpades rakt utanför deras dörr. De hörde gevärssalvor på nära håll och såg kulor smälla in i husväggar så flisor och murbruk sprutade. Av och till detonerade artillerigranater mot hustaken med våldsamma brak och taksten och takrännor flög i alla riktningar.

En tonårspojke berättade att han såg en nordstatssoldat springa nerför gatan med några sydstatssoldater bakom sig. Den flyende soldaten hade uppenbarligen inga planer på att strida mer, men han ville inte överlämna sig. Han försökte bara komma undan. En av förföljarna ropade: ”Skjut honom! Skjut honom!” Ett gevärs­skott small och nordstatssoldaten föll död ner rakt utanför huset där tonåringen bodde.

Trots förvirringen och skottsalvorna från förföljarna klarade merparten av nord­stats­­ soldaterna att ta sig levande genom gatorna och upp på åsen Cemetery Hill precis söder om staden. Här försökte nordstats­ generalerna etablera en försvarsställning.

Många av regementena som samlat sig på åsen var sorgligt reducerade efter dagens strider. Järnbrigaden kunde till exempel bara mönstra runt 600 av

H

H H

H

H H

H H

H

H H

H H

H

H

H

H H

H

H

H

H H

H

H H

H H

H H

H H

H H

H H

H

H

H H

H

H

H

H H

H

H

H

H

H

H

H H

H

H H

H

H

H

H

H H

H

H

H

H

H H

H

H

H H

H

H

H

H

H

H H

H

H

H

H

H H

H H

H H

H H

H H

H H

H H

H H

49

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 49

19.06.2018 13.52

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET DET AMERIKANSKA ANFALLER! INBÖRDESKRIGET

En modern bild av Little Round Top sett från Devil’s Den. Slagfältet är väl bevarat, och väl värt ett besök. Foto: Karl Jakob Skarstein

50

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 50

19.06.2018 13.52

VID GETTYSBURG SLAGET SLAGET VID

51

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 51

19.06.2018 13.52

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET DET AMERIKANSKA ANFALLER! INBÖRDESKRIGET de över 1 800 som varit på plats i leden när slaget inleddes. Bland Järnbrigadens fallna fanns den norske invandraren Peter M. Oleson. Flera andra norrmän var skadade: Samuel Elliot (Svend Hellicksen (Ellingsen?) från Hallingdal), Ole Strand (från Valdres), Peter A. Everson (bara 17 år gammal) och Ole Gunderson. En bergens­ are som var registrerad under det underliga namnet Louis Tamson togs till fånga.

Blårockarna på åsen

Så långt hade Lees sydstatssoldater segrat vid Gettysburg. Blårockarna var drivna på flykt längs hela frontlinjen. Lees segersvit fortsatte och den slutliga segern, den som skulle avgöra kriget och ge sydstaterna deras självständighet, tycktes nära.

Men slaget var inte över. På Cemetery Hill var nordstatsgeneralerna mycket upptagna med att positionera sina trupper och gjuta nytt mod i de slagna trupperna.

Arbetet leddes av general Winfield Scott Hancock som nyligen anlänt till slagfältet för att överta befälet enligt en order från general Meade. 39 år gamle Hancock var som skapt för uppgiften. Han var lång, bredbyggd och formligen osade av självtillit och naturlig auktoritet. Bred och rakryggad i sadeln red han runt på åsen och eldade upp soldaterna med sin kraftiga stämma.

De som släntrat undan eller inte lydde order ögonblickligen fick fart på sig efter att ha fått en dos av hans imponerande register av svordomar.

Samtidigt, på den andra sidan av Gettysburg, insåg Lee att Cemetery Hill borde erövras för att hans seger skulle fullkomnas. Det var fortfarande ett par timmar till av dagsljus. Problemet var bara att veta vilka trupper han skulle använda.

Ewells divisioner höll på att ockupera Gettysburg och var närmast Cemetery Hill men Ewell ville inte anfalla åsen. Han ansåg att hans soldater var för slitna efter dagens strapatser. Läget var ännu värre med Heths division och de andra trupperna som mist tusentals män i striderna mot 1:a kåren väster om staden. Andra divisioner var tillgängliga men det tog tid att få dem i position och Lee valde att behålla en av dem i reserv.

Värdefull tid gick till spillo medan Lee och hans generaler utvärderade olika planer. Lee underlät att styra, det enda han gjorde var att skicka följande order till Ewell: ”Anfall, om förhållandena är de rätta”. Ordern borde kanske varit klarare formulerad för Ewell tvekade och anfallet blev aldrig av. Sedan den gången har många historiker hävdat att Ewell här kastade bort en gyllene möjlighet att ge nordstatshären nådastöten men nyare forskning antyder att Lee måste bära den större delen av skulden för att anfallet på Cemetery Hill inte genomfördes.

Det är dessutom långt ifrån säkert att sydstatstrupperna skulle ha klarat att storma en så stark ställning sent på eftermiddagen den 1 juli.

Mot kvällen började flera nordstats­ trupper anlända till Cemetery Hill, däribland två hela armékårer och fler var på väg. Sent

på natten red general Meade personligen upp på åsen och tog befäl över sina styrkor.

Han konfererade med sina generaler och bestämde att ställningen skulle hållas till nästa dag. USA:s framtid skulle avgöras här.

I ljuset från en klar fullmåne marsch­erade långa kolonner mot slagfältet. Båda parter mottog stora förstärkningar och under nästa dag skulle härarna vara samlade vid Gettysburg: runt 65 000 sydstatssoldater mot 86 000 nordstatssoldater.

H

H H

H

H H

H H

H

H

H

H

H

H

H H

H H

H H

H H

H

H H

H

H

H

H

H

H H

H H

En akvarell av slaget en kort tid därefter.

Målningen är gjord i nordstaterna och visar tydligt den framgångsrika nordstatshären i anfall.

Okänd målare.

H H

52

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 52

19.06.2018 13.52

VID GETTYSBURG SLAGET SLAGET VID

Veteåkern och Persikoodlingen På morgonen den 2 juli gjorde härarna sig klara för att fortsätta slaget men förberedelserna tog tid och solen steg högt på himlen utan att några större sammanstötningar inträffade.

Meade placerade sina kårer i en kompakt försvarsposition längs höjderna söder om Gettysburg. Linjen hade form av en enorm fiskekrok där spetsen var fäst vid en stenig skogsklädd ås kallad Culp’s Hill,

bågen gick runt Cemetery Hill och skaftet var draget söderut längs den låga åsryggen Cemetery Ridge. Vid linjens södra ände, Meades vänstra flank, låg två skogsklädda åsar kallade Little Round Top och Big Round Top. Meade hade inga planer på att anfalla. Han ville hålla ställningen och vänta på fiendens angrepp.

Efter framgången dagen innan var Lee fast besluten att fortsätta anfallen.

Potomacarmén skulle krossas en gång

för alla. Men Lee hade stora problem med att sätta igång sina anfallsplaner.

General Stuart och merparten av kavalleriet hade fortfarande inte dykt upp och utan dem var det svårt att genomföra en ordentlig rekognoscering av terrängen och fiendens ställningar. Dessutom höll Lees mest betrodda general, James Longstreet, inte med om Lees offensiva taktik. Longstreet ville helst marschera söderut, runt Potomacarmén, och inta en försvarsposition mellan den och Washington för att på så sätt tvinga Meade att anfalla sydstatshären. När Lee avvisade detta blev Longstreet mycket missnöjd och uppträdde passivt och oinspirerat.

Lees plan var att Longstreets kår, som inte varit i elden dagen innan, skulle marschera i en sväng mot söder och anfalla Meades vänstra flank precis norr om Little Round Top. Efter att Longstreets anfall dragit till sig Meades reserver skulle Ewell anfalla från motsatt sida, mot Culp’s Hill och Cemetery Hill. Om anfallen lyckades skulle de krossa Potomacarmén i en kniptångsmanöver.

Longstreet använde lång tid på att komma i position. Det berodde delvis på problem med att hitta en marschrutt som inte kunde ses av fiendens utkikspost på Little Round Top. Longstreets bristande entusiasm för Lees anfallsplan bidrog inte heller till att få upp farten.

När Longstreets divisioner närmade sig de planerade utgångspositionerna för anfallet fick de sig en obehaglig överrask­ ning. En hel nordstatskår hade ryckt fram från Cemetery Ridge och intagit ställning på en höjd med en persikoodling. Det ledde till att Longstreets män måste marschera en omväg och ändra anfalls­planen.

Nordstatskåren i och runt persiko­ odlingen var Potomacarméns 3:e kår, under general Dan Sickles befäl. Han var en så kallad ”politisk general”, en politiker utan militär utbildning eller erfarenhet som hade uppnått hög militär rang på grund av sitt politiska inflytande. Sickles var mycket självsvåldig och enligt egen uppfattning en mycket duktig general.

När Meade gav honom order om att placera 3:e kåren längs Cemetery Ridge tyckte inte Sickles om positionen. I det här området plattades Cemetery Ridge ut och försvann nästan helt nära foten av Little Round Top. Framför sin ställning såg Sickles höjden med persikoodlingen ungefär en kilometer västerut. Han menade att det såg ut som en långt bättre ställning för hans kanoner och utan att ge besked till Meade flyttade han fram hela sin kår och intog position på båda sidor om persikoodlingen. Den här oauktoriserade framryckningen skapade en sårbar utbuktning i nordstatslinjen och sträckte ut Sickles linjer så att han inte längre hade trupper för att täcka Little Round Top. Klockan fyra på eftermiddagen var Long­ streets sydstatsdivisioner slutligen klara för anfall. De vällde fram med våldsam kraft över en två kilometer bred front och i några av krigets hårdaste strider drev de Sickles kår tillbaka mot Cemetery Ridge.

53

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 53

19.06.2018 13.52

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET DET AMERIKANSKA ANFALLER! INBÖRDESKRIGET

Små stycken av jordbruksmark och utmark som tidigare bara hade haft betydelse för de lokala bönderna blev efter den här dagen berömda nationellt på grund av alla män som dog här: The Peach Orchard (Persikoodlingen), The Wheatfield (Veteåkern) och en hög med stora sten­ block kallat Devil’s Den (Djävulens håla).

Sydstatssoldaterna stormade Devil’s Den efter blodiga närstrider och var nära att ta den obevakade åsen Little Round Top där deras kanoner skulle kunna beskjuta nordstatslinjerna på Cemetery Ridge sidledes och göra Meades ställning ohållbar. Men till sist intog en nordstatsbrigad ställning på åsen och klarade precis att hålla stånd mot sydstatstruppernas våldsamma anfall.

Längre norrut böljade striden fram och tillbaka genom Veteåkern. Parterna byttes av i att ha övertaget allt eftersom de skickade in förstärkningar. Hundratals föll mellan veteaxen och tusentals skadades.

Så skickade Longstreet en brigad Mississippiregementen rakt mot Sickles utsatta position i Persikoodlingen. Männen från Mississippi utstötte ”The Rebel Yell” – sydstatssoldaternas gälla stridsrop – medan de stormade mot Persikoodlingen med fällda bajonetter. Nordstatssoldaterna kunde inte stå emot den här plötsliga stormningen och snart strömmade Long­ streets män triumferande in bland persiko­ träden. Blårockarna flydde hals över huvud.

Döda soldater ligger strödda överallt där striderna rasat. På grund av värmen svällde liken snabbt upp och det hängde en gruvlig likstank över slagfältet.

Foto: Library of Congress

H

H

Bigelows batteri

Sickles position var knäckt på mitten och med detta rätades hans linjer ut fullständigt.

Nordstatstrupperna i Veteåkern anfölls från flera håll och drevs på flykt. Under tiden fortsatte Mississippibrigaden sin framryckning från Persikoodlingen. Överallt pressade Longstreets män sina motståndare bakåt. Men blårockarna bet bra ifrån sig under reträtten.

Flera kanonbatterier gjorde en

H H H H

H

H

H

H

H

H

H

H H H

H

H

H

H H

H H

H

H H

H

H

H

H H

H

H H

H

H H

H

H H

H

H H

H

H H

H H

H

H

54

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 54

19.06.2018 13.52

VID GETTYSBURG SLAGET SLAGET VID

"DRUVHAGLET VAR TUNNA METALLHYLSOR FYLLDA MED SMÅ RUNDA JÄRNKULOR. NÄR LADDNINGEN AVFYRADES RÄMNADE HYLSAN SÅ ATT JÄRNKULORNA OCH SPLITTRET FRÅN HYLSAN SPREDS SOM EN ENORM HAGELLADDNING.

hjältemodig insats för att försena sydstats­ soldaternas frammarsch. Ett av dessa var kapten Bigelows Massachusetts 9:e lätta batteri med sina sex 12-punds-brons­ kanoner. Två av kanonerna stod under befäl av löjtnant Christopher Erickson (Erichsen), som ursprungligen kom från gården Dalåker på Rennesøy i Rogaland.

28 år gamle Erickson hade träffats av granatsplitter i bröstet men ville inte lämna slagfältet, trots att lungan var skadad och det droppade blod från munnen.

Till att börja med hade Bigelows batteri varit stationerat precis öster om Persikoodlingen. Med skräckinjagande effekt hade det fyrat av mot de framryckande massorna med sydstatssoldater. När nordstatsställningen kollapsade drog batteriet sig tillbaka mot gårdstunet som hörde till en familj vid namn Trostle.

Under reträtten gjorde batteriet ständigt halt och avfyrade druvhagelladdningar för att hålla fienden på avstånd. Druvhaglet

var tunna metallhylsor fyllda med små runda järnkulor. När laddningen avfyrades rämnade hylsan så att järnkulorna och splittret från hylsan spreds som en enorm hagelladdning. Druvhagel var särskilt effektivt mot täta formationer av fientliga soldater.

Precis vid Trostles gårdstun kom en artillerimajor ridande och gav order om att Bigelows batteri skulle stoppa reträtten och hålla ställningen vid Trostlegården ”in i det sista” för att vinna tid, så en ny

55

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 55

19.06.2018 13.52

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET DET AMERIKANSKA ANFALLER! INBÖRDESKRIGET

försvarslinje kunde etableras på Cemetery Ridge några hundra meter längre bak. I praktiken betydde det att batteriet skulle offras för att rädda nordstatshären från ett eventuellt nederlag.

Bigelow placerade sina sex kanoner i en halv­cirkel så att de kunde skjuta både mot söder och väster. Ericksons två kanon­er stod i mitten. Det var en dålig kanon­ställning, för den var omgiven av en liten höjd som begränsade skottfältet till knappt hundra meter. Dessutom fanns inga infanteri­ avdelningar som kunde stötta batteriet och hålla fiendens gevärsskyttar på avstånd.

Artilleriet måste klara sig självt.

Bigelow gjorde det bästa av en dålig situation. Han fick sina män att ladda kanonerna med dubbla druvhagell­ addningar och väntade tills en slaglinje med sydstatssoldater syntes över höjden framför dem. Så gav han ordern: ”Fyra av!”

Med ett öronbedövande brak sprutade kanonerna ut sina metallskurar.

Artilleristerna inledde strax den noggrant inövade proceduren för att ladda kanonerna på nytt. De laddade och sköt så fort de kunde medan krutröken tätnade och anfallarnas gevärskulor pep runt deras huvuden. Även om han var skadad satt Erickson till häst precis bakom sina två kanoner. Ett ögonvittne berättade att han svajade i sadeln och att blodet skummade runt hans mun. Sydstatssoldaterna kom allt närmare. Enligt Bigelow stormade de rakt mot mynningarna på Ericksons kanoner innan de ”blåstes bort” av druvhagelladdningarna. Men det dröjde inte länge innan de ryckte fram på nytt.

Anfallarnas gevärseld blev allt intensivare.

Fler och fler av hästarna som skulle dra kanonerna träffades. Utan dem var chanserna små att kunna rädda undan kanonerna innan sydstatssoldaterna stormade ställningen. Även artilleristerna träffades. ”Mina sergeanter sköts ner en efter en, [träffade] hästar sparkade och låg överallt”, berättade Bigelow.

Erickson sporrade hästen för att rida bort till en av de andra officerarna. Nästan med detsamma träffades han av flera kulor och dråsade i backen. Hans häst sprang in i fiendens linjer. Erickson var död.

Sydstatssoldaterna började nu tränga in i kanonställningen. En av dem var en fanbärare som sprang upp på en ammuni­tions­låda och vevade triumferande med sin fana. Bigelow gav nu order om reträtt men det fanns bara hästar till två av kanonerna. Dessa klarades med nöd och näppe. De fyra andra föll i fiendens händer. Bigelow själv blev allvarligt skadad och måste hjälpas i säkerhet.

Massachusettsbatteriet hade fått betala dyrt för sitt tappra försvar av ställningen vid Trostlegården men under tiden hade andra nordstatsbatterier hunnit bilda en ny ställning på Cemetery Ridge.

Minnesotas 1:as anfall

Även om Bigelows batteri och andra nordstatsavdelningar gjort en tapper insats för att försena Longstreets framryckning var situationen fortfarande kritisk för Meades armé. Sickles kår var krossad och den nya

nordstatslinjen på Cemetery Ridge bestod bara av en tunn linje kanoner nästan utan infanteristöd. Förstärkningar från andra delar av nordstatsställningarna var på väg men det skulle ta tid innan de nådde fram. Och nu fick Longstreet hjälp från ännu en sydstatsdivision som anföll norr om Persikoodlingen, rakt mot Cemetery Ridge.

Sydstatsregementenas röda fanor fladdrade i kvällssolens svaga ljus när de ryckte fram mot den låga åskammen.

Sydstaternas dröm om seger och självständighet tycktes närmare uppfyllelse än någonsin.

När Sickles lett sin kår mot Persiko­ odlingen hade det uppstått en öppning mellan hans linjer och general Hancocks 2:a kår på Cemetery Ridge. Nu störtade fem Alabamaregementen från general Wilcox sydstatsbrigad rakt mot öppningen.

General Hancock såg vad som höll på att ske. Kvällen innan hade han stabiliserat situationen på Cemetery Hill och gjutit nytt mod i de slagna nordstatstrupperna. Nu var generalen med den rungande rösten åter rätt man på rätt plats i rätt tid. Han såg att den anfallande sydstatsbrigaden måste stoppas men han saknade trupper. Den enda avdelning han hade till hands var åtta kompanier från Minnesotas 1:a regemente, runt 290 man mot Wilcox 1 600. Det var en desperat situation och Hancock tog snart ett desperat beslut: Han skulle offra Minnesotaregementet för att vinna tid för att hämta förstärkningar.

Hancock red bort till regementets överste och pekade mot en fana mitt i Wilcox slaglinje. ”Ser du den fanan?” frågade Hancock. Översten nickade. ”Bra. Ta den!” ”Varenda man förstod strax vad den ordern betydde”, berättade löjtnant Lochren. ”Vi skulle alla bli dödade eller skadade.

Regementet skulle offras för att vinna några minuter och rädda ställningen.”

Moln av krutrök från striderna runt Trostle­gården drev över markerna i det bleka skymningsljuset när Minnesotas 1:a marscherade nerför den svaga sluttningen från Cemetery Ridge, rakt mot fienden.

Männen från Minnesota var hårdbarkade veteraner med en ärofylld meritlista från flera av inbördeskrigets största slag. Runt 15 av dem var norska invandrare. En av dem var den 26-årige sergeanten Charles A. Steen, en av sex bröder från Groruddalen som alla stridit i det amerikanska inbördeskriget.

Minnesotas 1:a stormade mot fienden i språngmarsch med fällda bajonetter. Till att börja med vek sydstatssoldaterna tillbaka för det plötsliga anfallet men Wilcox män samlade sig snart och från tre håll fyrade de av mot Minnesotaregementet. Det blev en gruvlig slakt, få regementen i inbördeskriget utsattes någon gång för något liknande.

Medan Minnesotas 1:a sköts i stycken fick Hancock den tid han behövde för att hämta förstärkningar och Wilcox drevs till slut tillbaka. Nordstatsställningarna på Cemetery Ridge var åter trygga. Det lilla regementets desperata anfall hade uppfyllt sitt mål men till ett förfärligt pris. Runt 170 var döda eller skadade.

Charles A. Steen blev skjuten i låret och

56

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 56

19.06.2018 13.52

VID GETTYSBURG SLAGET SLAGET VID

Persikoodlingen Veteåkern

Sydstatsarmén Nordstatsarmén Sydstatsarméns anfall den 3 juli. Författarens karta.

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 57

57

19.06.2018 13.52

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET DET AMERIKANSKA ANFALLER! INBÖRDESKRIGET måste senare amputera benet. Peter Eversen (Iversen) från Bergen fick underkäken skjuten i stycken och led av skadorna resten av livet. John H. Docken från Sandsvær i Buskerud fick lättare skador i armen.

Uppför Cemetery Hill

Longstreets anfall avtog i skymningen.

Hans män hade drivit tillbaka blårockarna och orsakat dem stora förluster men sydstatssoldaterna kunde inte få till ett avgörande. Det är möjligt att Longstreet skulle ha haft större framgång om Ewell hade anfallit Meades andra flank, ställningarna på höjden Culp’s Hill och Cemetery Hill, som Lee planerat. Flera av nordstatsavdelningarna som stoppat Longstreet kunde då ha tvingats att strida mot Ewell istället. Men Ewell tvekade, precis som dagen innan.

Först i kvällningen, medan Longstreets anfall var i färd med att ebba ut, skick­ade Ewell sina trupper i anfall. Två sydstats­ brigader marscherade uppför den steniga

sluttningen mot kyrkogården som gav namn åt Cemetery Hill. Den ena av brigaderna var general Hays Louisianabrigad, där det fanns minst två, och kanske fler, norska invandrare i leden, några av de få norrmän som tagit värvning i sydstatshären.

Trots häftig eldgivning från en rad nord­stats­kanoner placerade mellan gravstenarna och från infanteri i betäck­ ning bakom en stengärdsgård kunde sydstatssoldaterna storma ställningarna på toppen av åsen och erövra flera kanoner.

Men längre kom de inte. De två brigaderna saknade stöd, resten av Ewells trupper var långt bak och i det tilltagande mörkret gick antalsmässigt överlägsna nordstatsstyrkor till motanfall. Sydstatssoldaterna måste släppa kanonerna och drevs tillbaka nerför sluttningen. En av sydstatssoldaterna som skadades i anfallet var norrmannen Ole C. Røndokken från Louisianabrigaden.

En annan del av Ewells kår anföll den skogsklädda åsen Culp’s Hill. Här hade sydstatstrupperna inte mycket framgång,

för nattmörkret satte stopp för striderna.

Dag två av slaget vid Gettysburg var över. Lees plan för att krossa Potomac­ armén med Longstreet och Ewell hade miss­lyckats. Ändå vägrade Lee ge upp.

Han kände att hans anfall hade skakat om blå­rockarna och hoppades att ett nytt stort anfall nästa dag skulle få Potomacarmén att bryta samman.

Lee hade rätt i att nordstatshären förlorat mycket i striderna den 2 juli.

Bortemot 9 000 blårockar hade dödats eller skadats men sydstatshärens förluster var lika stora. Och Meade var fast besluten att fortsätta hålla ställningen nästa dag.

Under ett krigsråd den kvällen gav de främsta nordstatssoldaterna sitt stöd för Meades beslut. Lee hade besegrat dem många gånger men den här gången vägrade de ge sig.

Picketts anfall

Lees plan för slagets tredje dag var att försöka bryta sig igenom centrum i Meades

58

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 58

19.06.2018 13.52

VID GETTYSBURG SLAGET SLAGET VID

Döda nord- och sydstatssoldater ligger sida vid sida på slagfältet.

Foto: Library of Congress

H

H H

H

H H

H H

H

H H

H H

H H

H

H H

H H

H H

H

H

H

H

H

H

H H

H

H

H

H

H

H

H

H

H

H

H H

H

H

H

H

H H

H H

H H

H H

försvarsställning med ett massivt frontalanfall mot Cemetery Ridge. General Picketts division, den enda divisionen i Lees armé som ännu inte deltagit i slaget, fick uppgiften att leda frontalanfallet. Två andra divisioner skulle stötta Pickett så att anfallsstyrkan totalt bestod av lite under 13 000 man.

Förberedelserna tog tid, först klockan ett på eftermiddagen den 3 juli inledde sydstats­ artilleriet ett våldsamt bombarde­mang som skulle bana väg för Picketts anfall. Bombarde­ manget medförde ett skräckinjagande larm men hade liten verkan på nordstats­ställningarna.

Efter ungefär två timmar tystnade kanonerna och de långa leden av sydstats­soldater marsch­ erade fram över de öppna fälten mot Cemetery Ridge. Detta skulle bli inbördeskrigets mest berömda anfall, hågkommet som ”Pickett’s Charge”.

Ute på fälten blev anfallarnas täta formationer utmärkta måltavlor för nordstatskanonerna på Cemetery Ridge och granatexplosionerna rev stora hål i raderna av sydstatssoldater. ”Effekten [av kanonelden] var förfärlig”, berättade en sydstatsofficer. ”Några gånger dödades så

många som tio man av en enda granat.” Allt eftersom Picketts män närmade sig åskammen blev deras linjer kortare och ett spår av döda och skadade låg kvar bakom dem. Men de stannade inte.

Blårockarna låg i betäckning bakom en stengärdsgård och väntade tills Picketts män var på bra skotthåll, så reste de sig upp och avfyrade sina gevär. Picketts formationer upplöstes, många av soldaterna hade fått nog och flydde tillbaka samma väg som de kommit. Ändå fortsatte anfallet. Framdrivna av sina officerare stormade små grupper av sydstatssoldater fram de sista meterna mot stengärdsgården. Här och där kunde de bryta igenom. En sydstatsgeneral ledde ungefär 150 man över gärdsgården nära några höga träd. I vilda närstrider pressades blårockarna bakåt. Picketts män hade brutit fiendens linjer med det var alltför få av dem kvar.

Nordstatsavdelningarna stormade fram från alla håll för att driva tillbaka sydstatssoldaterna.

Resterna av Minnesotas 1:a regemente deltog i motanfallet. Det streds på nära håll. Män spetsades av bajonetter och slogs ner med gevärskolvar. De brölade och skrek.

59

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 59

19.06.2018 13.52

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET DET AMERIKANSKA ANFALLER! INBÖRDESKRIGET

Inom loppet av några minuter var det över.

Nästan alla sydstatssoldater som korsat stengärdsgården var döda, skadade eller tillfångatagna. De övriga flydde. Lees stora frontalanfall hade misslyckats. Mindre än hälften av soldaterna i Picketts division kom helskinnade tillbaka. Samtliga av divisionens 15 regementsbefäl dödades eller skadades.

Av de knappa 13 000 som deltog i anfallet dödades 1 200, medan 3 350 togs till fånga (många av dem skadade). Ytterligare 1 800 skadade tog sig tillbaka till sina egna linjer.

Lee insåg att slaget var förlorat. Han red in bland sina flyende soldater och gjorde sitt bästa för att få dem att inta försvars­ ställningar längs Seminary Ridge. Till en av de få generalerna som kom helskinnade tillbaka efter att ha deltagit i anfallet sa Lee: ”Alltsamman är mitt fel. Det är jag som har förlorat den här striden och du måste hjälpa mig ur den så gott du kan”.

Lee var rädd att Meade skulle utnyttja situationen för ett motanfall men Meade var nöjd med att ha vunnit och ville inte chansa.

Högvattenmärket

Nästa dag inledde den slagna sydstatshären sitt tillbakatåg. Nordstatshären följde efter på respektfullt avstånd. Tio dagar senare korsade sydstatssoldaterna Potomacfloden och kom tryggt tillbaka till Virginia.

Även om reträtten var lyckad hade Lee förlorat sitt viktigaste slag vid Gettysburg.

Sydstaterna skulle aldrig mer komma så nära att vinna självständighet genom en avgörande triumf på slagfältet. Plats­en där Picketts män stormade över stengärds­gården på Cemetery Ridge blev känt som ”the High Water Mark of the Confederacy” – Sydstatskonfederationens högvattenmärke.

Hädanefter måste sydstaterna först och främst satsa på att hålla kriget igång i hopp om att krigströttheten bland befolkningen i nord till slut skulle tvinga president Lincoln att be om fred. Men det var en svag förhoppning, för nordstaternas överlägsenhet i antal män och materiel blev allt mer tydlig.

I två år till bjöd sydstaterna hårt motstånd mot nordstaterna som marsch­erade fram på alla fronter men den 9 april 1865 tvingades general Lee överlämna sig med de sorgliga resterna av sin här vid Appomattox i Virginia. Strax därefter tog kriget slut. USA var återigen samlat till en nation och slaveri förbjöds i alla stater.

ARTIKELFÖRFATTAREN

Karl Jakob Skarstein (f. 1970) har en examen i historia från universitetet i Bergen. Har tidigare gett ut ”Krigen mot Siouxene” (Spartacus 2005), ”Under Fremmede Flagg– Nordmenn i utenlandsk krigstjeneste 1800-1900” (Forsvarsmuseet 2002) och ”Til Våpen for det nye land – Norske innvandrere i den amerikanske borgerkrig” (Cappelen 2001).

H

H H

H

H H

H H

H

H

H

H

H H H H

H H

H

H

H H

H H

H

H H

H

H

H

H H

H H

H H

60

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 60

19.06.2018 13.52

VID GETTYSBURG SLAGET SLAGET VID

61

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 61

19.06.2018 13.52

TRYCK TILLBAKA DEM TILL WASHINGTON! Stonewall Jackson i spetsen för sina män från Virginia under det första slaget vid Bull Run. Slaget var det första i det amerikanska inbördeskriget och blev en seger för sydstaterna. Orsaken sades i hög grad vara att just Stonewall Jackson var så aggressiv i sin taktik.

Målning: Don Troiani

62

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 62

19.06.2018 13.52

63

HG_InnehĂĽll SE Infanteriet.indd 63

19.06.2018 13.52

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET ANFALLER!

Illustration: Sigve Solberg

64

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 64

19.06.2018 13.52

PROFIL: BRITTISK INFANTERIST

PROFIL

BRITTISK INFANTERIST UNDER NAPOLEONKRIGEN Britterna erövrade ett imperium, inte minst tack vare den brittiska flottan och skickliga amiraler som Nelson.

Historien har mindre uppmärksammat den andra stora deltagaren i byggandet av det brittiska imperiet – den brittiska hären, symboliserad av ”rödjackorna”. Fram till det andra krigsåret av första världskriget bestod den av en liten yrkesarmé. Rekryteringen under Napoleon­tiden samlade inte de främsta praktexemplaren av brittisk ungdom, men disciplin och träning skapade ändå en av historiens bästa militära avdelningar, som Napoleon aldrig lyckades slå.

HEINE WANG

65

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 65

19.06.2018 13.52

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET ANFALLER!

B

rittiska soldater slogs mot de franska styrkorna under Napoleon­­kriget på Iberiska halvön från 1808 till 1814, och inte minst under slaget vid Waterloo i Belgien 1815.

Den brittiska hären genom­förde ofta defen­­siva strider, där soldat­erna stod i två led för att utnyttja sin främsta styrka – snabb eldgivning. De franska soldaterna var ofta uppställda i tre led för att slå igenom fiendens linjer med en mer offensiv hållning. De framryckande franska infanteristerna mötte därför som regel ett brittiskt försvar där flera kunde skjuta samtidigt.

Under kriget måste britterna snabbt bygga upp flera avdelningar för att kunna stoppa en allt mer ambitiös fransk kejsare. Det var alltid brist på frivilliga och det blev vanligt att utbetala en stor summa pengar för att locka folk till att ta värvning (år 1805 var summan 18 guineas). Många soldater rekryterades också från milisen. Den brittiska hären kunde mobilisera cirka 300 000 man, mot cirka 50 000 i fredstid. Officerarna rekryterades i huvudsak från lågadeln.

Träning med betoning på drill och hård disciplin med stränga straff för avvikelser var receptet för att skapa en professionell här. Soldaterna utrustades med den oprecisa flintlåsmusköten, Brown Bess, som sitt huvudvapen.

Precisionen var därför dålig och den brittiska taktiken var att kunna skjuta salvorna samtidigt och snabbt. Varje

soldat kunde skjuta upp till tre gånger i minuten. Det gav en samlad eldkraft på cirka 1 500 salvor i minuten per bataljon.

Soldaterna hade mycket stor lojalitet till sitt regemente, och inte minst till fanan.

De brittiska soldaterna var också kunga­ trogna och kände en stark anknytning till sitt land. Fienden beskrev ofta de brittiska soldaterna som mycket lugna och disciplinerade under strid.

Soldaterna var organiserade i en bataljon bestående av stab, åtta komp­ a­nier och två flankkompanier bestå­­ende av ett grenadjär­kompani och ett lätt infanteri­­kompani. Varje kompani bestod av 1 kapten, 2 löjtnanter, 2 sergeanter, 3 korpraler, 1 trum­slagare och 85–100 meniga. I staben fanns både officerare, fältläkare med assistenter, administratörer och en pionjärkorpral

66

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 66

19.06.2018 13.52

PROFIL: BRITTISK INFANTERIST

De brittiska infant­ erist­­erna såg ut ungefär så här under Napoleon­krigen.

med tio pionjärsoldater. I praktiken var avdelningarna sällan fullt bemannade.

Uniformsjackan var röd och gav soldat­erna smeknamnet ”rödjackor”.

Den starka färgen skulle både göra det lättare att se formationerna i strid vid kraftig rökutveckling och skrämma fienden. Under kriget på Iberiska halvön byttes de traditionella vita knäbyxorna ut mot en grå variant. Byxorna var

gjorda av tjock ylle och var varma om sommaren. Soldaterna hade svarta damasker eftersom de inte var utrustade med stövlar. Skorna var ofta av dålig kvalitet och helt raka, så att de kunde användas växelvis på båda fötterna för att reducera slitaget. På huvudet hade de en skorstensformad tschakå.

Ryggsäcken som användes var svart och hade regementsnumret på ryggen.

Vattenflaskan var gjord av trä och rymde cirka 2,5 liter vatten. En soldat kunde ha en packning på cirka 25 kilo och hade gärna lagt 25 kilometer bakom sig innan de slog läger för kvällen. Dålig kosthållning och dåliga övernatt­nings­ möjligheter ledde till stora förluster som följd av sjukdom eller ren utmattning.

Tält togs i bruk först mot slutet av Napoleonkrigen.

När soldaterna utsattes för kavalleri­ anfall bildade de en karré, det vill säga en fyrkantsformation. Den här formationen hade infanteriet använt sig av för att stoppa kavalleriets dominans sedan 1500-talet. Den här taktiken var helt avgörande under slaget vid Waterloo, när fransmännen släppte loss sitt fruktade kavalleri. Svagheten med formationen var sårbarheten vid artilleribeskjutning.

Rödjackorna blev tillsammans med flottan själva symbolen för det brittiska imperiet. Redan under amerikanska frihetskriget upplevde de rödklädda soldaterna att de också kunde vara utsatta måltavlor. Ändå behöll britterna rödjackorna som huvuduniform ända fram till slutet av 1800-talet. Kaki­ uniformen togs i bruk först under Sudanfälttåget 1885.

67

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 67

19.06.2018 13.52

D-

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET ANFALLER!

MICHAEL TAMELANDER

DAG

Hur kunde allting ha gått så fel? Harold Baumgarten, menig soldat i amerikanska 116. infanteriregementet, såg sig omkring i förödelsen. Kulor visslade ovanför huvudet på honom och granater exploderade så nära intill att sand och småsten föll över honom där han låg. Han hade fått sin överkäke förstörd av splitter. Vänstra kinden var uppfläkt, med överläppen kirurgiskt skuren i två delar. Munnen var full av blod och resterna efter utslagna tänder. Han hade även träffats av två kulor, men hjälmen och bältet med ammunition hade räddat hans liv.

68

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 68

19.06.2018 13.52

D-DAGEN 1944

9 NI 1 6 JU

N E G A

EN DAG I

HELVETET!

44

Bilden visar de tätt sammanpackade amerikanska soldat­erna i en LCVP på väg in mot Omaha Beach tidigt på morgonen den 6 juni 1944. Vi kan tydligt se att striderna pågår inne på stranden och att amerikanska soldater försöker komma upp ur vattnet.

Målning: Howard Gerrard

69

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 69

19.06.2018 13.52

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET ANFALLER!

N

är han såg tillbaka mot den strandremsa, över vilken han halvt ålat, halvt krupit, såg han två av de understödjande stridsvagnarna utslagna nära strandbrynet. Runt omkring honom fanns döda eller sårade män, flera med armar eller ben bortskjutna. En kamrat hade träffats i bröstet och låg döende på rygg medan han ropade efter sin mamma som ett vilset barn.

De som fortfarande levde hade lagt sig ner i vattnet eller sökt skydd i små grupper bakom strandhindren. Ute till havs närmade sig nya landstigningsfarkoster med vattenkaskader från granatnedslag runtom. Baumgarten svor inombords över de tyska försvararna, och han svor över de allierade planerarna som sagt att försvaret redan skulle vara neutraliserat när soldaterna gick iland. Det var sektor Dog Green, Omaha Beach, den 6 juni 1944.

Operation Overlord – den allierade invasionen av Västeuropa – hade just börjat.

Under krigets första år kunde det tyckas som att ingenting stod att stoppa tyskarna.

Efter Polen ockuperades Norge och Danmark, sedan Nederländerna, Belgien och Frankrike.

De tyska arméerna stötte söderut, genom Jugoslavien och Grekland. Snart stred man i Medelhavet och i Nordafrika. År 1941 invaderades Sovjetunionen och de tyska framgångarna fortsatte. Pansartrupperna skar som en varm kniv i smör genom det sovjetiska försvaret. För en tid verkade segern vara inom Hitlers räckhåll. Så började missräkning­ arna. De tyska trupperna bromsades av höstregn och lera, sedan av bitter köld. Till slut hejdades de av en sovjetisk armé som växte med förbluffande hastighet. USA kom med i kriget. Under 1942 var tyskarna fort­ farande på frammarsch, men den ursprungliga kraften hade försvunnit. En tysk armé gick under vid Stalingrad. Nordafrika måste evakueras. Långsamt tvingades Tyskland tillbaka på alla fronter, vildsint kämpande för varje meter. År 1944 stod det klart för de flesta att Tyskland skulle förlora kriget och alla väntade på den allierade invasionen av det ockuperade Västeuropa.

Att invadera Europa skulle emellertid bli ett gigantiskt företag. Under krigets inledningsskede hade tyskarna gjort flera invasioner från havet eller luften, men då hade man angripit en försvarare som överraskades eller redan var demoraliserad av den snabba händelseutvecklingen. Detta var annorlunda.

Tyskland var inte någon liten nation med en fredstida armé som plötsligt hamnade i frontlinjen och tyskarna hade haft flera år på sig att förbereda försvaret av den atlantiska kustlinjen. För att vara säkra på att få fotfäste var de allierade därför tvungna att sätta iland en mycket stor styrka i första stöten och de måste också kunna förstärka denna med hög hastighet. Till detta behövdes enorma mängder förråd som måste skeppas över från England eller USA sjövägen.

70

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 70

19.06.2018 13.52

D-DAGEN 1944

En nästan likadan bild som målningen på sidan innan. De amerikanska soldaterna gör sig redo för att gå i land.

Foto: NARA

71

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 71

19.06.2018 13.52

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET ANFALLER!

570

N

Assault battalion objectives Follow-up regiment objectives German resistance nest German strong point 100mm coastal battery 155mm coastal battery Beachhead maintenance line D-Day phase line

5 Rn(+)

R

oc

mp randca de G s Grandcamphe

4

Pointe du Hoc

les-Bains

St Pierre-du-Mont

C

6 91 Maisy

91

Gruchy Englesquevillela-Percée

Cricquevilleen-Bessin

Viervillesur-Mer

Jucoville

3

Candonville

116

Deux Jumeaux

La Cambe St Germaindu-Pert

Longueville

AB

0

EA

CH

2

0

1 2 16

3

St Laurentsur-Mer

Montigny

Formigny

2

Le Grand Hameau

16

Ecrammeville

916

Port-en-Bessin

Collevillesur-Mer

Huppain

726

3

16

Bellefontaine

xxxx

26

18

3

26

Rubercy

1

Ste Anne

26

Vaux-sur-Aure

Sully

D

18 1

Blay

e

2

Touren-Bessin

Vouilly Bricqueville

Aur

Mosles 18

rome

3

2

xx

Mandeville

Fosse Soucy

xx

Colombières

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 72

2nd Br

Etreham

1st US 18

La Madeleine

xxxx

Escures

Engranville

Trévières

La Forêt

Longues

16

Surrain

Douet

Neuilly-la Forêt

4 km

116

Mont les Moulins

Vacqueville

1

A u re

72

2 miles

Commes Canchy

Isigny

16

116

2

115

AH

3

Louvières

GéfosseFontenay

1 2 Rn

116

OM

Pointe et Raz de la Percée

xx x xx

x

xx

2 Rn(-)

3

26

Bayeux

Vaucelles

Haley 19.06.2018 13.53

s

m

s

Br

D-DAGEN 1944

"FÖR ATT VARA SÄKRA PÅ ATT FÅ FOTFÄSTE VAR DE ALLIERADE DÄRFÖR TVUNGNA ATT SÄTTA ILAND EN MYCKET STOR STYRKA I FÖRSTA STÖTEN, OCH DE MÅSTE OCKSÅ KUNNA FÖRSTÄRKA DENNA MED HÖG HASTIGHET."

ÖVER:

De amerikanska soldaterna har slutligen kommit ur landstigningsbåtarna och är på väg upp på stranden. Det kan se lugnt ut, men de är utsatta för konstant beskjutning från de tyska ställningarna.

Foto: NARA

TILL VÄNSTER:

Omaha Beach och området innanför. På kartan ser du också planen för den första dagen. De gröna pilarna visar hur de amerikanska styrkorna skulle rycka in och inta så stora delar av området innanför stranden som möjligt. Det tog flera dagar innan målen uppnåddes.

Karta: Osprey Publishing

x

En av de första frågorna var givetvis var man skulle gå iland. Den mest naturliga punkten tycktes vara området runt Pas-de-Calais. Den erbjöd den kortaste över­skeppnings­sträckan och låg bäst inom räckhåll för det allierade jaktflyget. Man bestämde sig emellertid för Normandie.

Detta berodde dels på att kusten här lämpade sig väl för landstig­ningar, dels på att tyskarna i mindre grad skulle förvänta sig ett anfall på denna punkt. För att i det längsta behålla överrasknings­momentet genomfördes många vilseled­ande åtgärder, bland annat operation Fortitude South – en fiktiv armé under general George Patton som sattes upp i östra Sussex och Kent. Samtidigt samlades de verkliga invasionsstyrkorna i sydvästra England. Snart räknade de allierade styrkorna flera miljoner man, medan de tyska försvararna i Frankrike låg på runt 500 000.

På kontinenten var det fältmarskalk Gerd von Rundstedt som förde befäl. Han var av åsikten att de allierade inte kunde besegras vid landstigningspunkterna, utan istället skulle drivas tillbaka i vattnet genom ett större motanfall. Trupperna borde därför placeras en bit in i landet för att skydda dem från flyganfall. Den som hade ansvar för själva kustförsvaret, fältmarskalk Erwin Rommel, var av annan åsikt. ”Endast på stränderna kan invasionen besegras”, sade han. ”Sedan är det för sent.” Resultatet blev

att man gjorde en kompromiss. Trupperna stod nära stränderna, men reserverna befann sig ett eller ett par dygns marsch därifrån. ”Oavsett hur det går när invasionen börjar kommer det för alla inblandade att bli den längsta dagen”, sa Rommel.

Medan Rommel byggde upp ett långt bälte av försvarsinstallationer längs de nederländska, belgiska och franska kusterna – komplett med betongbunkrar, skyttepost­ eringar samt strand- och undervattenshinder – arbetade de allierade med planerna på invasionen. En av de åtgärder de måste göra innan den kunde bli av var att begränsa tyskarnas möjligheter att gå till motanfall.

Därför flög man dagligen över Frankrike under de sista månaderna före invasionen och förstörde järnvägar, broar och vägknutpunkter. Utöver att begränsa den tyska rörelse­­friheten medförde dessa flyg­offensiver att tyska flygförband som var stationerade i väst decimerades i otaliga flygstrider, tills de inte längre var en faktor att räkna med.

Det var också viktigt att man snabbt kunde bryta igenom strandförsvaret, så en mängd specialutrustning togs fram, bland annat ”simmande” stridsvagnar som kunde sjösättas utanför kusten och sedan segla in mot stränderna som båtar. Man utarbetade också eldscheman för fartygsartilleriet och bombflyget, så att det tyska strandförsvaret skulle mjukas upp innan trupperna steg iland.

I slutet av maj 1944 var allting klart för invasionen och allt man väntade på var start­ordern. Operationen i sin helhet gick under namnet Overlord, och själva landstigningsfasen kallades Neptune. Speciella kodord hade även tilldelats de olika strandremsorna där soldaterna skulle gå iland. Den östra strandremsan delades upp i Sword Beach, Juno Beach och Gold Beach.

Där skulle britterna och kanadensarna gå iland. Deras mål var att säkra den vänstra flanken och förhoppningen var att staden Caen skulle intas redan första invasionsdygnet. Amerikan­erna skulle landstiga längre västerut, vid Omaha Beach och vid Utah Beach. Den sista låg på halvön Cotentin där även den stora hamnen vid Cherbourg var belägen. Det var de allierades önskan att denna stad kunde erövras i ett tidigt skede, även om man självfallet förstod att det skulle ta längre tid än att inta Caen. Det var också därför som amerikan­erna skulle landsättas på denna sida av anfallsområdet, för att djupgående fartyg sedan skulle kunna gå

73

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 73

19.06.2018 13.53

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET ANFALLER!

WN6 3

Colle ville

WN6 0 WN6 1

WN6 2

OMAHA BEACH WN6 4

FRÅN 0 7:30 WN6 5

Minfält Pionjär WN6

4

Tyska ställningar Tyska strandhinder

Landsättningar: Stridsvagnar Infanteri

Huvudlandstigningsområde för amerikanska infanterister

"DEN SJÖSTYRKA SOM STOD I BEGREPP ATT LÄMNA HAMNARNA I ENGLAND VAR ENORM: NÄRMARE 7 000 FARTYG AV ALLA UPPTÄNKLIGA SORTER. MÄNGDEN SOLDATER SOM SKULLE GÅ ILAND PÅ STRÄNDERNA ELLER LUFTLANDSÄTTAS LÄNGRE INÅT LAND VAR INTE MINDRE IMPONERANDE." direkt till Cherbourg från USA utan att behöva mellanlanda för omlastning i England.

Den sjöstyrka som stod i begrepp att lämna hamnarna i England var enorm: närmare 7 000 fartyg av alla upptänkliga sorter. Mängden soldater som skulle gå iland på stränderna eller luftlandsättas längre inåt land var inte mindre imponerande. Det handlade om över 150 000 britter, kanadens­are och amerikaner. Bland dessa fanns även förband från Frankrike och andra nationer som ockuperats av tyskarna, men nu stred på de allierades sida. Den 5 juni gav general Dwight Eisenhower, chef för denna väldiga styrka, slutligen klartecken. ”Låt oss komma iväg.”

De första allierade soldaterna som satte sin fot i Normandie var de stigfinnare som landsattes med fallskärm och i mörkret placerade ut signalfyrar för de efterföljande luftburna styrkorna. Under natten mot den 6 juni flög sedan stora armador med transportflyg-

plan in över kusten. Syftet med luftlandsätt­ ningarna var att säkra invasionsområdets flanker och att förstöra artilleri­positioner och andra mål.

Anfallen präglades av förvirring och kaos.

På sina håll lyckades soldaterna med sina uppdrag, men i de flesta fall landade de fel, fann inte sina mål eller upptäckte att dessa endast existerat i de allierade planerarnas fantasi. Värst gick det för de amerikanska soldater som hoppade över Cotentinhalvön.

Transportpiloterna var orutinerade och luftvärnet fick många av dem att gripas av panik. Resultatet var att många soldater hoppade på för låg höjd och landade innan deras skärmar vecklat ut sig. Andra hamnade i de områden som tyskarna lagt under vatten.

Många drunknade, ibland i bara meterdjupt vatten. Trots allt detta fyllde luftland­ sättningen sitt syfte, för tyskarna blev så förvirrade av alla rapporter att deras försvarsåtgärder blev svåra att samordna.

74

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 74

19.06.2018 13.53

D-DAGEN 1944

TILL HÖGER:

Två bilder tagna under intensiv eldgivning i kaoset på stranden.

Foto: NARA

WN6 6 WN6 8

TILL HÖGER:

En av de mest kända bilderna från Operation Overlord.

General Dwight Eisenhower talar med en grupp fallskärmsjägare strax innan de ska lyfta för att släppas ner i Frankrike.

Foto: NARA NERE TILL HÖGER:

De värsta striderna har lagt sig och sanitetssoldaterna tar hand om de sårade soldaterna.

Foto: NARA Medan natten fortfarande dröjde sig kvar över Normandie flög de första bomb­ förbanden in. Det var 114 av RAF:s Lancaster­bombare som angrep tyska batterier i närheten av Ouistreham på den brittiska sektorn. ”Tystnaden vägde tungt över oss och spänningen steg”, skrev Franz Gockel, en av de tyska försvararna vid Omahastranden som väntade på vad som nu skulle hända. ”Snart kunde vi höra ljudet från bombstyrkorna, vilket först steg i volym och sedan åter dog ut i fjärran. […] Det var tyst under en kort stund och med gryningen kom fler bombplan. Sedan kunde vi skönja mörka skuggor vid horisont­en, som vi först tog för tyska patrullbåtar.

Men snart hade skuggorna växt så pass och blivit så många att allt hopp lämnade oss.

Kölsvallen från fartygen blev allt fler.”

Snart mullrade bombexplosionerna över kusten. Med gryningen kom än större formationer och för de män som betraktade dramat

75

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 75

19.06.2018 13.53

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET ANFALLER!

"DE STRANDHINDER SOM SKULLE SPRÄNGAS AV INGENJÖRERNA HAMNADE UNDER VATTEN NÄR TIDVATTNET STEG. NÄRMARE EN TREDJEDEL AV LANDSTIGNINGS­FARKOSTERNA FÖRSTÖRDES INNAN DE NÅDDE STRANDEN, MÅNGA AV DEM MOT DE HINDER SOM SKULLE HA SPRÄNGTS."

från fartygen som närmade sig över Engelska kanalen verkade det omöjligt att någon försvarare skulle överleva denna trumeld.

Dessvärre överraskades bombflygarna av större sjok av moln ovanför stränderna och av rädsla för att träffa fartygen under sig väntade många med bombfällningen.

Detta gjorde att en stor del av bomberna föll alldeles för långt inåt land.

En stund senare ökade crescendot runt den normandiska kusten ytterligare, när även den allierade fartygsarmadan öppnade eld mot kusten. De amerikanska slagskeppen Nevada, Texas och Arkansas lät sina sammanlagt 32 stycken 12- och 14-tumspjäser tala, följda så gott som omedelbart av elden från kryssare och mindre fartygstyper. Nästan alla tyska

stödjepunkter längs kusten från Barfleur till Porten-Bessin, besköts.

"De stora örlogsfartygen bakom oss lobbade granater över våra huvuden som sedan slog ner längs kusten", mindes Melvin Farell, som var ombord på en av landstig­ ningsbåtarna. "Det verkade omöjligt att någon skulle överleva sådan beskjutning."

På den östra sidan bjöd de brittiska slag­ skeppen Ramillies, Nelson och Warspite på en liknande uppvisning. Varje slagskepp hade en last på närmare 1 000 ton granater och över hela den åtta mil långa sträckan skakade den normandiska kusten under bombardemanget. Samtidigt firades land­ stigningsbåtarna ner i sjön. Amerikanerna gjorde detta utom skotthåll från alla utom de allra grövsta tyska kustbatterierna, medan

britterna gick längre in och därför hamnade under eld även från medeltunga tyska pjäser.

Det skulle visa sig att britternas metod var den bästa. Många amerikanska land­ stignings­farkoster kapsejsade i den grova sjön längre ut i Seinebukten och flertalet av de amfibiestridsvagnar som skulle ta sig in till stränderna för egen maskin gick förlor­ade. Även förflyttningen från fartygen ner i landstigningsfarkosterna var farlig. Sjögången var så grov att stormbåtarna hävdes upp och ner i vattnet. Tyngda av sin omfattande utrustning tvingades männen som hängde i änterrepen att hoppa ner i båtarna, vilka i ena ögonblicket kunde befinna sig endast några decimeter under deras fötter för att i nästa öka avståndet till över fem meter. Många soldater som missbedömde avståndet till

76

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 76

19.06.2018 13.53

D-DAGEN 1944

TILL VÄNSTER:

När tidsvattnet drog sig tillbaka avslöjades hemskheterna. Här ligger en död soldat vid ett av strandhindren. Foto: NARA

TILL HÖGER:

En amerikansk soldat i en av de senare anfalls­ vågorna vadar i land.

Foto: NARA

de hårda metalldäcken bröt benen när de landade. Andra föll mot sin död eller kross­ ades mellan fartyget och stormbåten.

Landstigningarna på de brittiska och kanadensiska stränderna gick relativt bra. Vid Swordstranden gick brittiska soldater iland.

De kunde snabbt nedkämpa försvaret i sin sektor och framrycka för att söka kontakt med de fallskärmsjägare som erövrat broarna över floden Orne och Caenkanalen. Vid Juno hade kanadensarna problem. Deras anfall fördröjdes och tidsschemat sprack. De strandhinder som skulle sprängas av ingenjörerna hamnade under vatten när tidvattnet steg. Närmare en tredjedel av landstignings­ farkosterna förstördes innan de nådde stranden, många av dem mot de hinder som skulle ha sprängts. De kanadensiska soldat­ erna lyckades dock nedkämpa det tyska försvaret och kunde snart stöta inåt land.

För de britter som landsteg vid Gold blev den inledande situationen besvärlig. Flera förband naglades fast på stränderna och många officerare stupade. Samordningen med amfibiestridsvagnarna bröt ihop och många av dessa sköts sönder. Manskapet i en tysk Ostbataljon (sovjetiska soldater tvingade till tysk tjänst) deserterade emeller­tid och lämnade en del av stranden relativt oförsvarad. Detta bildade luckor i försvaret och snart hade man kringgått de starkaste stödjepunkterna. Under eftermiddagen inleddes en försiktig framryckning söderut.

I den amerikanska sektorn gick landstigningen vid Utahstranden bra, mycket på grund av att anfallet av misstag sattes in mot fel strandavsnitt där försvaret visade sig vara glest. Den officer som hade befälet på stranden beslutade att framryckningen inåt land skulle utgå från den sträcka man tagit. ”Låt oss starta kriget härifrån”, sade han och snart var amerikanska soldater på väg för att undsätta de fallskärmsjägare som erövrat vägknuten vid Sainte-Mère-Église.

Vid Omahastranden gick ingenting som man tänkt sig. Istället för att endast försvaras av svagare styrkor låg här en hel division som den allierade underrättelsetjänsten inte lyckats lokalisera – mer än tiofaldigt fler soldater än förväntat. På detta avsnitt skulle de amerikanska soldaterna först tvingas ta sig förbi strandhindren, sedan hade de en öppen sträcka på ungefär 200 meter framför sig innan de nådde en mur av varierande höjd. Bortom denna låg en strandpromenad, sedan ett kort, sumpliknande parti, följt av en skarp klipphöjd där de tyska försvararna låg.

När ramperna på de första landstignings­ båtarna fälldes sköts många amerikanska soldater ihjäl innan de ens hann komma ur farkosterna. En fruktansvärd slakt inleddes. ”De första, tätt packade fienderna lämnade båtarna, somliga i knähögt vatten”, mindes Franz Gockel. ”Jag sköt korta skurar med min kulspruta och de första anfallsvågorna föll utan att ha hunnit mer än några tiotal meter.”

Blottade i det öppna försökte de amerikan­ska soldaterna finna skydd i vattnet eller bland de många strandhindren, men de var lätta mål för de tyska skyttarna. Ray Nance var en av de första att lämna landstigningsfarkosten. Han vadade genom vattnet och rusade sedan i skydd ett tjugotal meter uppför stranden. ”Jag vände mig om och såg efter de andra, men det var ingen där. Ingen i sikte, ingen bakom mig. Då såg jag kropparna. De svängde hit och dit i bränning­arna, slog ihop med varandra, tätt packade.” ”Här befann jag mig på Omahastranden”, mindes Robert Walker. ”Inte som en våldsam, vältränad och stridande infanterist, utan som en obeväpnad, utmattad överlevande från ett skeppsbrott.”

77

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 77

19.06.2018 13.53

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET ANFALLER!

Blodbadet, skräcken och fasorna på Omahastranden – där värdet av människoliv räknades i sekunder – trotsar all beskrivning.

Under flera timmar pågick denna slakt, medan de amerikanska soldaterna fick ta emot utan att ha någon större möjlighet att svara.

Menige John Hooper, 115:e regementet, är en annan som kommer ihåg fasorna: ”Sårade och döda låg överallt. Gode Gud, tänkte jag, och upptäckte att jag kröp på alla fyra över stenar som var täckta av blod. En man till höger om mig hade sprängts i två delar, men kroppsdelarna hölls fortfarande samman av kläderna. Jag slet bort det skydd­ ande plasthöljet från min karbin och fick av mig flytvästen, vilket gjorde att jag kunde trycka mig lite närmare marken. Jag såg explosionerna från en artilleripjäs komma allt närmare från höger med en intervall av cirka fem sekunder. Hukande beslutade jag att det var bäst att byta position, och hade hunnit en fem, sex meter när en granat detonerade bakom mig. När jag vände mig om såg jag att den träffat rampen på den farkost jag just lämnat. Den totala förvirringen omkring mig bara ökade rädslan, och den skrämmande insikten att inte komma ifrån denna strand levande ökade min egen förvirring.”

Harold Baumgarten hade krupit ner till strandbrynet efter att ha sårats. Där sköljde han bort blodet ur ansiktet med havsvatten.

Han lyckades hålla sig från att svimma och kunde också få av sig mycket av sin utrustning. Vapnet hade skjutits ur händerna på honom och förstörts. För tillfället låg han i skydd bakom några strandhinder, men tidvattnet steg snabbt runt honom. Krypande på alla fyra började han därför att förflytta sig mellan hindren upp mot en 5 meter hög strandvall som låg 200 meter bort. Efter en stund nådde han fastare mark och medan kulsprutekulor fick små sandfontäner att stänka omkring honom, kröp han den sista sträckan fram mot vallen. Här var han äntligen säker från direktskjutande vapen och han sällade sig till männen som klumpade sig nedanför branterna.

Man lyckades landsätta åtta stridsvagnar direkt från landstigningsfarkoster och dessa kunde nu ge de fastnaglade ett visst understöd. Framryckningen hade dock hejdats ett par hundra meter från vattenbrynet och när första anfallsvågen stoppades fick det allvarliga följdverkningar. Enligt planerna skulle delar av de strandhinder som ännu inte nåtts av tidvattnet sprängas av ingenjörerna.

Detta var för att andra vågens landstigningsfarkoster, som på grund av tidvattnet hade längre väg upp mot stranden, skulle kunna ta sig fram. Kaoset försvårade dock för arméns ingenjörer och flottans demoleringsgrupper. Klungor av skräckslagna soldater som vägrade att fortsätta upp mot stranden samlades bakom de hinder som skulle sprängas, och skadade stormbåtar som drev i strömmen hotade att krossa de män som så förtjänstfullt försökte utföra sina uppgifter.

Innan ens en bråkdel av hindren demolerats steg tidvattnet så pass att sprängteknikernas arbete blev omöjligt att utföra.

Gradvis började striden dock att väga över

Under dagarna som kom strömmade det in enorma mängder krigsmateriel och förnödenheter via Omaha Beach. Foto: NARA

till amerikanernas fördel. Allteftersom fler båtar nådde land lyckades grupper av män undgå elden och springande förflytta sig över stranden. Somliga stannade i skydd bakom strandmuren, men andra fortsatte framåt.

De tyska försvararna tvingades då att välja mellan att skjuta mot landstignings­båtarna och strand­brynet eller de fiender som närmade sig foten av den klippa på vilken de själva befann sig. Elden splittrades därför mellan flera mål.

Fler anfallsvågor nådde stränderna och några gator sprängdes bland strand­ hindren. Ute i bukten gick några jagare så nära stranden som tusen meter och besköt försvarspositionerna över öppna sikten.

Med speciella sprängladdningar som kunde placeras genom att man sköt dem mot målet medelst långa, sammanskruvade rör (så kallade bangalores) lyckades de amerikanska soldaterna spränga upp bräscher i den taggtråd som omgav flera av stödjepunkterna.

Snart hade mindre grupper av amerikaner lyckats infiltrera de tyska ställningarna och började gradvis att arbeta sig uppför klipp­ orna. Position efter position föll och snart

började hela det tyska försvaret vid Omaha att knaka i fogarna. Vid middagstid rapport­ erades att man nu nått högre liggande terräng och den tyska artillerielden började mattas av. Striden vid Omahastranden var vunnen, men till ett högt pris. Mer än 2 000 amerikanska soldater låg döda eller sårade mellan strandlinjen och klipporna.

Utan att de allierade soldaterna visste om det hade de blivit hjälpta av förvirringen i den tyska ledningen. Tyskarna hade tre pansar­ förband runt Normandie, varav ett inom några timmars marsch från stränderna. Dessa hade stoppats. Endast Hitler hade rätt att auktorisera deras användning – men Führern sov och ingen vågade väcka honom.

När han slutligen vaknat och blivit informerad om vad som hänt blev han villrådig.

Var det som pågick den verkliga invasionen eller rörde det sig om en skenmanöver?

Skulle den riktiga invasionen komma vid Pas-de-Calais? von Rundstedt ansåg att detta var den verkliga invasionen. Hitler och Rommel trodde annorlunda.

Endast en tysk pansardivision sattes in i strid i Normandie den 6 juni. Då var det redan

78

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 78

19.06.2018 13.53

D-DAGEN 1944

för sent. När kvällen föll stod det klart att de allierade hade fått fotfäste på kontinenten.

Deras föresats att erövra Caen under det första invasionsdygnet gick emellertid om intet. Det skulle dröja en hel månad innan detta mål uppfyllts.

Det har nu gått 65 år sedan invasionen i Normandie. Man kan tycka att händelsen har satts i sitt rätta perspektiv och att inga större historiska felaktigheter existerar. Är det så? Delvis, ja. En mer nyanserad tolkning börjar tona fram, men i gemene mans ögon lider den dominerande bilden fortfarande av flera missuppfattningar. Många av oss som var unga under 1950- och 1960-talen byggde militära modeller i plast, läste serier och såg filmer om kriget. De allierade soldaterna framstod alltid som hjältarna. De hade moralen på sin sida och var bäst på att slåss. Denna bild av skickliga allierade krigare reviderades sällan. Tyskland skulle straffas för sina dåd, och få historiker hade intresse av att ge tyskarna upprättelse för sina militära bedrifter.

Samma bild hade vi därför undermedvetet med oss i bagaget in i vuxenvärlden. När

vi i dag ser filmer som Saving Private Ryan (Rädda menige Ryan) och TV-serien Band of Brothers bekräftas denna bild återigen. Inte för att dessa filmer, som bitvis är mycket välgjorda och vars scener från D-dagens luftlandsättningar och landstigningar återges på ett otäckt realistiskt sätt, nödvändigtvis förfalskar innehållet i de episoder som visas – utan på grund av de händelser som de inte visar. Den 6 juni 1944 var en seger för de allierade, om detta råder inget tvivel. Men med tanke på de allierades rent förkrossande numerära överlägsenhet, deras möjlighet att sätta in stöten på en punkt som de och inte fienden bestämde och att de hade år av planering bakom sig medan tyskarna tvingades fatta beslut och reagera inom timmar, var det närmast orimligt att anta att invasionen skulle misslyckas.

När de allierade kommit iland började emellertid bakslagen. Det stod snart klart att de allierade soldaterna lämnade mycket övrigt att önska när de jämfördes med de tyska. Framryckningen stannade nästan omedelbart upp och de brittiska, kanadensiska och amerikanska soldaterna kunde –

trots sitt numerära övertag – endast gradvis rycka fram på grund av det hårda tyska motståndet.

Många orsaker har framförts för att förklara varför det gick på det viset. En av dem är att styrkeförhållandet i Normandie var ganska jämlikt. Denna missuppfattning vilar främst på att man helt enkelt räknat antalet divisioner i respektive styrkor. Man har därmed kommit fram till en balans mellan tyskarna och de allierade, och helt bortsett från att de allierade förbanden utanför divisionerna var långt fler och att de tyska divisionerna var svårt underbemannade. Som exempel kan nämnas att tyskarna i början av juli hade knappt 300 000 man i Normandie mot de allierades 900 000. Till detta hade de allierade totalt luftherravälde med cirka 13 000 stridsflygplan.

En annan villfarelse gäller ett speciellt terränginslag i Normandie, den så kallade la Bocage. Dess höga häckar – planterade för att mildra effekterna av de periodvis hårda vindar som sveper in från Atlanten – har ofta framhållits som starkt gynnande de försvarande tyskarna. Företrädarna för denna tolkning glömmer dock att tyskarna, vid de få tillfällen när de gjorde lokala motanfall, snabbt kunde erövra tämligen stora områden trots att de till och med anföll ur numerärt underläge. Sanningen är att den allierade soldatens taktiska kompetens inte var lika hög som hos den tyska och att de allierade stridsdoktrinerna låg den tyska slagfälts­ filosofin långt efter.

På det högre planet finns även föreställningen att invasionen i Normandie i hög grad bidrog till segern mot Tyskland. Även detta är en sanning med modifikation. Av de tyska soldater som skulle stupa eller såras under andra världskriget hade tre av fyra redan fallit när de allierade stormade iland på de franska stränderna. Merparten av dessa förluster hade uppkommit i strid mot Sovjetunionen.

Endast var sjätte tysk soldat som stupade eller sårades under kriget gjorde detta på grund av västallierade vapen.

I juni 1944 var Tysklands öde i kriget redan beseglat. Invasionen endast påskyndade detta resultat. Den för efterkrigstiden viktigaste effekten av Overlord låg därför inte i dess bidrag till befrielsen av det ockuperade Europa, utan paradoxalt nog i att man fick en möjlighet att stoppa Sovjetunionen från att rycka ännu längre västerut. Om invasionen inte blivit av 1944 skulle många av de länder som varit fria sedan andra världskriget haft en helt annan, betydligt bittrare historia att berätta för oss.

ARTIKELFÖRFATTAREN

Michael Tamelander bor i Uppsala. Till vardags är han säljare, men han har samtidigt skrivit en rad böcker, främst om andra världskriget. Bland titlarna finns bland annat D-dagen, Slaget om Västeuropa, Bismarck, Tirpitz och Den nionde april: Nazitysklands invasion av Norge.

79

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 79

19.06.2018 13.53

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET ANFALLER!

Strandområdet förvandlades till ett enormt hamnområde under juni. Allt eftersom byggdes det bättre och säkrare hamnar längre norrut längs kusten.

Foto: NARA

80

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 80

19.06.2018 13.53

D-DAGEN 1944

81

HG_InnehĂĽll SE Infanteriet.indd 81

19.06.2018 13.53

82

HG_InnehĂĽll SE Infanteriet.indd 82

19.06.2018 13.53

SLAGET OM LADYSMITH En stor brittisk styrka med bas i staden Ladysmith fick problem när boerna – Sydafrikas invånare – omringade dem den 30 oktober 1899. Britterna måste dra sig tillbaka och förskansa sig i staden. Efter 118 dagar gav boerna upp anfallet.

Foto: Getty Images

83

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 83

19.06.2018 13.53

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET ANFALLER!

1757 Bengalen ERÖVRINGEN AV

FRODE LINDGJERDET

Innan 1757 konkurrerade flera europeiska stormakter om makt och inflytande i Indien. Vid Plassey lyckades en liten styrka från brittiska Ostindiska kompaniet att slå nawaben av Bengalen och hans franska beskyddare. Segern banade väg för ett brittiskt överherravälde som varade fram till 1948.

84

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 84

19.06.2018 13.53

ERÖVRINGEN AV BENGALEN

Robert Clive och Mir Jafar efter slaget vid Plassey 1757.

Målning: Francis Hayman

85

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 85

19.06.2018 13.53

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET ANFALLER!

N

ya fartygstyper och navigationsmetoder öppnade för direkt handel sjövägen mellan Europa och Asien på 1500-talet.

De europeiska makterna etablerade stödpunkter för sin handel, först spanjorer och portugiser, sedan följde nederländare, britter och frans­ män under 1600-talet. De brittiska, franska och nederländska intressena representer­ ades inte av statsmakten som sådan, utan av privata monopol (kompanier) som fått ensamrätt till att handla i speciella områden.

De hade sina egna väpnade styrkor, domstolar och fängelser, och de blev snart indragna i maktstrider mellan varandra och med lokala härskare.

Förutom sina europeiska kärntrupper rekryterade de europeiska kompanierna lokalt. Den förste som fick ihop en sådan styrka av något värde var fransmannen Joseph Dupleix. Det brittiska Ostindiska kompaniet (bildat 1608) följde snart efter med sina berömda sepoyer tack vare Robert Clive, som inte bara visat sig ha talang som härförare utan också som diplomat. Clive hade ursprungligen varit kontorist, men förflyttades till kompaniets väpnade styrkor efter att ha satt sig i skuld och försökt skjuta sig själv. Här steg han snabbt i graderna och blev utnämnd till kapten 1751. Clive vann berömmelse samma år efter att först ha planerat erövringen av staden Arcot och sedan försvarat staden med bara 200 man mot en anfallande styrka på 10 000. År 1756 byggde Ostindiska kompaniet ut Fort William i Calcutta av rädsla för franska anfall. Nawaben av Bengalen, Siraj-utDaulah, trodde att britternas verkliga mål var att erövra hans rike. Nawaben gav därför order om att förstöra befästningarna. Det var ett brott mot avtalen mellan kompaniet och Sirajs företrädare och det sista i en lång rad dispyter mellan Siraj och Ostindiska kompaniet. Dessutom var det känt att han hade hemliga kontakter med fransmännen.

Den brittiske guvernören vägrade att uppfylla kravet, och den 20 juni 1756 anfölls Calcutta och den lilla garnisonen övermannades. De överlevande fängslades i det berömda Black Hole of Calcutta och bara 23 av 146 ska ha överlevt förhållandena i fängelsehålan.

I augusti nådde nyheten om Calcuttas fall fram till Ostindiska kompaniets huvudbas i Madras på Indiens västkust. En styrka på 900 engelska soldater och 1 500 sepoyer under överste­löjtnant Robert Clive fraktades runt sjövägen av en marinstyrka under amiral Charles Watsons befäl. Den 2 januari 1757 lyckades de återerövra staden, som försvarades av 3 000 av nawabens män.

Själv blev han tvungen att betala ersättning och återupprätta kompaniets handels­ privilegier i Bengalen. Nawaben försökte inta Calcutta igen den 5 februari, men hans trupper överraskades och krossades i ett brittiskt motanfall. Det resulterade i Alinagartraktatet, men det hindrade inte den bengaliske härskaren från att försöka på nytt.

Under tiden hade sjuårskriget (1756–1763) brutit ut både i Europa och Nordamerika, och det ledde också till drabbningar mellan

Siraj-ut-Daulah.

86

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 86

19.06.2018 13.53

ERÖVRINGEN AV BENGALEN

Ahmad Shah Durrani.

franska och brittiska styrkor i Indien. Trots avtal mellan kompaniet och nawaben ökade Frankrikes inflytande och handel i Bengalen.

Den franske generalguvernören i Indien, Joseph François Dupleix, var ändå en flitig gäst vid hovet. Den 14 mars anföll och över­ mannade Clive den 300 man starka franska garnisonen i Chandannagar. Naturligt nog försökte fransmännen och nawaben i ett gemen­samt försök driva bort britterna helt från Bengalen.

Britterna å sin sida bestämde sig för att få bort Siraj från makten. Han var en despotisk tyrann och det saknades inte lokala rivaler som delade britternas ambitioner. Nu bad de om hjälp för att bli kvitt Siraj. Dessutom hade Siraj precis lidit nederlag inför den afghanske krigsherren Ahmad Shah Durrani, som plundrat Dehli året innan. I spetsen för den här hemliga oppositionen stod den

populäre bukhsheen Mir Jafar Ali Khan, en slags generalinspektör för de bengaliska trupperna. Han lovades tronen om britternas aktion lyckades. I gengäld skulle de hålla fransmännen ute ur Bengalen samt betala 500 000 pund till Ostindiska kompaniet och 250 000 pund till européer i Calcutta som ersättning för skador de lidit under Siraj.

Förstärkta med ytterligare 500 sepoyer lämnade Clives styrka Chandannagar den 13 mars med kurs mot nawabens säte i Murshidabad. Fem dagar senare nådde de fortet i Cutwa och på kvällen den 22 mars nådde de floden Bhagirathi, 150 kilometer norr om Calcutta. Runt klockan ett på natten hade de kommit över och slog läger under mangoträden vid byn Palashi.

I Clives rapporter blev Palashi till Palassey, något som därefter gett namn åt slaget som skulle stå nästa morgon.

Amiral Charles Watson 1748.

87

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 87

19.06.2018 13.53

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET ANFALLER!

"FRÅN EN NÄSTAN BLÅ HIMMEL SKIFTADE VÄDRET PLÖTSLIGT TILL ÖSREGN. BRITTERNA BREDDE SEGELDUKSPRESENNINGAR ÖVER SINA FÖRNÖDENHETER MEDAN BENGALERNAS KRUT BLEV DRÄNKT AV VATTEN OCH ELDEN FRÅN DERAS ARTILLERI UPPHÖRDE." Slaget vid Plassey

I gryningen vaknade britterna av att Siraj närmade sig lägren i snabb marsch norrifrån med en styrka på 15 000 kavallerister, 35 000 infanterister och runt 40 kanoner.

Dessutom fick de bistånd av en mindre fransk styrka på runt 40 man under monsieur Sinfray med ytterligare fyra fältkanoner.

De utgrupperade sig i en halvmåne runt ställningarna vid mangolunden. Artilleriet spreds runt linjen för att minska risken för att de skulle slås ut av moteld från brittiska batterier. Undantaget var de franska kanonerna, som placerades i en bastion i första linjen. På förhand visste Clive att befälhavarnas trohet till nawaben var tveksam. Mir Muddin var den enda som säkert skulle vara lojal och genom att försöka slå ut hans styrkor kunde britterna räkna med att resten av linjen skulle bryta samman.

Slaget startade runt klockan sex med att de franska kanonerna öppnade eld. De sattes dock snart ur spel av britterna, vars kanoner hade längre räckvidd. Så inledde nawaben bombardemanget från sina egna tunga kanoner. Britterna kröp ihop bakom jordvallarna som omgav mangolunden och trots att bombardemanget pågick i flera timmar var styrkan oskadd. Från sina ställningar bakom vallarna kunde det brittiska artilleriet gå loss på de bengaliska styrkornas kanoner, som var uppställda i öppen terräng.

Britternas ställning var fortfarande kritisk.

Så skedde miraklet. Från en nästan blå himmel skiftade vädret plötsligt till ösregn.

Britterna bredde segeldukspresenningar över sina förnödenheter medan bengalernas krut blev dränkt av vatten och elden från deras artilleri upphörde. Bengalerna trodde att det brittiska artilleriet hade samma problem. Mir Mudden beslutade därför att storma de brittiska ställningarna, men hans män slaktades ner av disciplinerad musköteld och druvhagelladdningar. Mudden själv blev dödligt sårad av en kanonkula.

De överlevande tog strax till flykten. Mir Jafar å sin sida lät bli att följa order från nawaben om att också anfalla de brittiska

ställningarna. Vissa historiker har dessutom hävdat att bengaliska soldater också blev mutade till att överlämna sig, till och med att rikta vapen mot sina egna.

Omkring middagstid drog sig bengalerna tillbaka till lägren. Vid den här tidpunkten hade Siraj fullständigt mist överblicken och frågade den förrädiske Mir Jafar om råd.

Jafar, som hade befälet över ungefär hälften av nawabens kavalleri vid Plassey, lät inte chansen gå sig förbi utan berättade för sin härskare att britterna var slagna och att han borde ta sig tillbaka till Murshidabad samtidigt som han erbjöd sig att genomföra upprensningsaktionerna. När Clive insåg att Siraj var på väg bort beordrade han fram en del av styrkan. Den hade med sig två

88

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 88

19.06.2018 13.53

ERÖVRINGEN AV BENGALEN

Slaget vid Plassey 1757. Målning: Okänd

fältkanoner och intog ställning på en höjd nära fiendens läger, cirka 300 meter från utgångsställningen där de franska kanonerna hade haft sina positioner den morgonen. Det framprovocerade inte mer än halvhjärtade motanfall från bengalerna. Clives män fortsatte framryckningen och tog ytterligare två höjder, något som förde dem till höjden med nawabens läger. Bengalerna försökte nu få kanoner i ställning för att träffa fienden, men de slogs ut av britternas eget artilleri.

Bengalerna kastade också in kavalleri mot de nya brittiska ställningarna, men även de slogs tillbaka och hästarna dödades. Clive märkte att efter att fyra eller fem av deras mest framstående officerare dödats bröt moralen helt samman. Clives män stormade

bengalernas läger och runt klockan 17 gick slaget över i flykt och förföljelse.

I våra dagar är det lätt att förklara några få europeiska styrkors seger över icke-européer med teknisk överlägsenhet. Men ända fram till slutet av 1700-talet hade arméer från till exempel Indien och Kina ofta lika avancerade vapen som västs arméer. Ostindiska kompaniets seger vid Plassey berodde nog i högre grad på bättre träning, organisation, disciplin och taktik. De bengaliska styrkorna kunde mutas och flydde vid motgång. Siraj miste också snart överblicken och kontrollen över sina styrkor medan britterna beslutade att strida trots det dåliga utgångsläget, och inget tyder på att Clive inte hade full kontroll över sina män från början till slut.

89

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 89

19.06.2018 13.53

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET ANFALLER!

Nawabens kanoner stod på rörliga plattformar. Illustration:

The Stapleton Collection

Infanteri med musköter var också beroende av sträng disciplin för att vara effektivt i strid.

Vapnen hade så dålig träffsäkerhet att de måste avfyras samlat och på led för att ha en dödlig verkan över en given del av slagfältet. Övning i att ladda hade också stor betydelse för vilken eldkraft en avdelning hade totalt.

En vältränad och väl koordinerad avdelning kunde därför vara värd mer än tio otränade.

Efter slaget

Över 40 kanoner och en stor träng togs från Sirajs män, och han miste runt 500 man.

Enligt Clives egna rapporter miste Ostindiska

kompaniet bara 22 döda och 50 sårade – de flesta sepoyer. Britterna nådde Murshidabad den 29 juni där Clive enligt kompaniets löften utnämnde Jafar till ny nawab över Bengalen.

Nawaben själv togs till fånga den 2 juli av Jafars son och dödades senare.

Jafar kunde dock inte acceptera det brittiska överherraväldet. Han bad om assistans från det nederländska Ostindiska kompaniet, som skickade 7 fartyg med 700 man. Men de slogs ner av en brittisk styrka vid Chinsurah den 25 november 1759.

Jafar avsattes sedan och ersattes med sin svärson, Mir Kasim Ali Khan. Men även

90

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 90

19.06.2018 13.54

ERÖVRINGEN AV BENGALEN

Samtida karta som visar slaget vid Plassey.

han försökte göra uppror mot det brittiska Ostindiska kompaniet och blev slagen i slaget vid Buxar 1764. Jafar återinsattes, men all politisk makt i Bengalen låg nu definitivt i händerna på kompaniet.

Ostindiska kompaniet kunde hämta ut stora rikedomar från Bengalen, totalt beräknat till 2,5 miljoner pund. Det tillät en betydande ökning av kompaniets egna militära styrkor och området skulle bli en viktig försörjningsbas för vidare expansion i hela Asien. Stora delar av medlen investerades också i den gryende industrialiseringen som verkligen skulle göra

Storbritannien till en världsmakt under åren som följde. Clive själv kunde tillskansa sig tillgångar på 234 000 pund från nawabens skattkammare. Dessutom överlämnades landområden runt Fort William till Clive på livstid, varpå kompaniet betalade 63 000 pund i årshyra. För sina bedrifter betecknades Clive som en ”gudasänd general” av premiärminister William Pitt den äldre. Dessutom utnämndes han till baron av Plassey 1762 och guvernör i Bengalen 1765. Robert Clive utvecklade med tiden ett opiummissbruk och begick självmord 1774. Den engelska kronan övertog dock Ostindiska kompaniets politiska och militära position efter att sepoyupproret bröt ut 1857 och det blev nödvändigt att kalla in kungens egna trupper.

Black Hole of Calcutta blev senare flitigt använt för att rättfärdiga ökad brittisk kontroll i Bengalen. Berättelser från de överlevande i litteratur och vittnesmål inför en parlamentskommitté skapade stor uppståndelse i samtiden och har senare setts som ett motiv för den brittiska motaktionen och slaget vid Plassey. Den omänskliga behandlingen av fångarna blev dock känd först i efterhand.

Den franske general­guvernören Joseph François Dupleix.

ARTIKELFÖRFATTAREN

Frode Lindgjerdet har en Candidatus Philologi-examen från Norges teknisk-naturvetenskapliga universitet (NTNU) med examensuppgiften Det kalla kriget i norska läroböcker. Han har bidragit till flera uppslagsverk om bland annat säkerhetspolitik och militärhistoria och skrivit artiklar inom samma ämnen i norska tidskrifter.

91

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 91

19.06.2018 13.54

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET ANFALLER!

Illustration: Sigve Solberg

92

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 92

19.06.2018 13.54

PROFIL: FRANSK INFANTERIST

PROFIL

FRANSK INFANTERIST 1916 Den franska armén under första världskriget var organiserad i divisioner, uppbyggda med regementen som normalt tillhörde samma enhet under längre perioder. Den franska armén byggde som de flesta andra europeiska, med undantag av den engelska, på värnplikt. Den franska värnplikten var resultatet av ett system som skulle göra alla fransmän till tränade soldater. I fredstid avtjänade alla manliga medborgare tre års värnplikt (förlängt från två till tre år 1913) och efter värnplikten stod de i reserv i ytterligare sju år.

HEINE WANG

93

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 93

19.06.2018 13.54

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET ANFALLER!

"ANFALL MED INFANTERI MOT EN NEDGRÄVD MOTSTÅNDARE MED MASKINGEVÄR OCH ARTILLERI VÅLLADE DE FRANSKA SOLDATERNA ORIMLIGT STORA FÖRLUSTER. SVARET BLEV DÄRFÖR ATT GRÄVA NER SIG I FÖRSVAR."

N

är första världskriget bröt ut 1914 skickade Frankrike ut över tre miljoner soldater från de värnpliktiga och reserverna.

Soldaterna var dåligt utrustade och iförda traditionella färgglada uniformer med bland annat röda byxor och en käppi (fältmössa) på huvudet. Till skillnad från britterna hade inte fransmännen lärt sig av tidigare krig och gjort uniformerna mindre iögonfallande.

Vid slaget vid Marne utanför Paris hösten 1914 stoppade de franska soldaterna tyskarna, men de fick betala ett högt pris.

Efter några få månaders krig var över en miljon soldater sårade eller döda. Kriget övergick i skyttegravsfasen.

Den franska armén ändrade sina uniformer för att bli mindre synliga. Den gamla uniformen, som nästan inte ändrats sedan det andra kejsardömet, blev nu ljusblå (himmelsblå) och i februari 1915 infördes hjälmen. Den karakteristiska franska hjälmen, kallad Adrianhjälmen, producer­ades i stål. Över tre miljoner hjälmar producerades fram till december 1915. Hjälmarna var också ljusblå, men i början var de så blanka att soldaterna fick ett kakifärgat överdrag utdelat. I efterhand tycks det lite konstigt att fransmännen valde en ljusblå färg, eftersom trupperna från de franska kolonierna redan var utrustade med kakiuniformer.

Första gången de franska soldaterna utsattes för gasanfall var den 22 april 1915 i Belgien, då tyskarna för första gången använde klorgas. Till att börja med togs sammanpressade gasbindor som impregnerats med hyposylfit och sodakarbonat i bruk som skydd, men 1916 kom den nya gasmasken M², som bars i en grågrön ask.

Den franska arméns standardvapen var Lebel m/1886, som modifierats 1893.

Magasinet hade åtta patroner och en patron låg i vapnet. Ändå måste varje patron matas in för hand i ett tubmagasin under gevärspipan. Resultatet blev ett framtungt vapen där tyngdpunkten ändrade sig för varje skott.

Frankrike förlorade kriget mot Preussen 1870 – många menade att de förlorade eftersom de miste initiativet. För att förhindra ett nytt nederlag skulle den franska hären i framtiden anfalla på alla fronter. Strategin för att vinna var därför offensiv, baserat på anfall och inte försvar, något som till exempel medförde att artilleriet var lätt och att de saknade tyngre artilleri. Anfall med infanteri mot en nedgrävd motståndare med maskingevär och artilleri vållade de franska soldaterna orimligt stora förluster. Svaret blev därför att gräva ner sig i försvar.

De franska skyttegravarna byggdes i början av kriget som de tyska och

de övriga allierades. Särskilt de tyska skyttegravarna byggdes ut under kriget, något som var till fördel för den enskilde soldaten. Fransmännen utvecklade dock inte sina skyttegravar förrän vid krigsslutet, och till att börja med var soldaternas tid i skyttegravarna inte tidsbestämda.

Avdelningen avlöstes när de hade mist en betydande del av manskapen, normalt cirka en tredjedel. Det var dåligt med permissioner och maten var under all kritik.

Den franske soldaten stod ändå emot, som i februari 1916 då tyskarna inledde sin stora offensiv vid Verdun. En massiv artillerield skulle knäcka de franska soldaterna, men de höll stånd och släppte inte förbi tyskarna.

De stora förlusterna och senare kostsamma anfall under 1917 gjorde att stora avdel­ ningar begick myteri och vägrade utföra order. Något motsvarande skedde inte hos de engelska styrkorna. Förhållandena för de franska soldaterna förbättrades som en följd av myteriet. De fick permission lättare, bättre transporter, mat och viloperioder. Det gav resultatet att de bästa enheterna deltog i slutoffensiven 1918. Frankrike vann kriget efter över fyra blodiga år av krig.

Av de runt 8,3 miljoner franska soldater som deltog i kriget dödades nästan 1,4.

Aldrig mer liknande förluster blev slutsatsen efter kriget – därför grävde fransmännen ner sig till nästa krig – och förlorade.

94

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 94

19.06.2018 13.54

PROFIL: FRANSK INFANTERIST

Franska infanterister i sina nya 1916uniformer.

95

HG_InnehĂĽll SE Infanteriet.indd 95

19.06.2018 13.54

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET ANFALLER!

Erwin Rommel som fältmarskalk under andra världskriget.

Rommel var en populär man i Tyskland, och han ansågs vara en av Hitlers skickligaste och djärvaste generaler.

Arkivfoto: Ares forlag

96

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 96

19.06.2018 13.54

TOLMINOFFENSIVEN

Infanteriet anfaller!

Erwin Rommel hade rykte om sig att vara en skicklig pansargeneral under andra världskriget, men det var under striderna vid Tolmin på Isonzofronten han stred som ung infanterilöjtnant. Han tilldelades Pour le Merité för sin hjältemodiga insats.

DET HÄR ÄR ERWIN ROMMELS EGNA MINNEN

97

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 97

19.06.2018 13.54

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET ANFALLER!

TOLMIN­OFFENSIVENS FÖRSTA DAG R I. AVMARSCH OCH FÖRBEREDELSE INFÖ ZO ISON DET TOLFTE SLAGET OM avdelning. Vi befann oss Tidigt i oktober tog jag åter kommandot över min via Makedonien. Förlust­ i det vackra Kärnten, dit bataljonen var förflyttad a. Dessutom var vi nu erna vi ådrog oss i slagen om Cosnaberget var ersatt till att öka kompaniets g utrustade med lätta maskingevär, något som bidro de vi till att bekanta oss slagkraft. Den korta tid vi tillbringade i lägren använ ordentligt med de nya vapnen. skicka oss. Till Isonzo­ Vi visste fortfarande inte vart arméledningen ville

fronten? dmålet för deras opera­ Efter Italiens inträde i kriget i maj 1915 hade huvu nedre området av Isonzo tioner varit erövringen av Trieste. Tio slag längs det rikiska styrkorna hade sakta hade utkämpats de två senaste åren och de öster italienarna lyckats få fotfäste men säkert pressats bakåt. I det sjätte slaget hade it staden. på den östra kanten av floden nära Gorizia och intag o efter en modell från Cadorna organiserade det elfte slaget om Isonz 000 kanoner, anföll genom västfronten. 50 infanteridivisioner, stöttade av 5 tappra österrikiska soldat­ den trånga fronten mellan Gorizia och havet. De under slagets andra halva erna motstod det italienska utgångsanfallet, men Isonzo och intog den höga kors­ade italienarna den mellersta förgreningen av framstöten genom att sätta platån vid Bainsizza, där våra allierade stoppade e till början av september, in alla krafter. Det här våldsamma anfallet varad e sig klar inför det tolfte därefter lugnade sig situationen och Cadorna gjord om Isonzos mellersta anfallet vid Isonzo. Det nyvunna territoriet öster inför nästa slag och målet, områden gav italienarna större förhoppningar kände sig inte jämbördiga Trieste, var äntligen inom räckhåll. Österrikarna hjälp. Trots den enorma med motståndaren utan tvingades be tyskarna om och Verdun) skickade styrke­förbrukningen under slagen i väst (Flandern ende av sju stridserfarna den översta tyska arméledningen en armé bestå tysk-österrikisk räddnings­ divisioner. Det förväntades att en gemensam ge resultat. Målet var att expedition i den övre delen av Isonzofronten skulle gt, över Tagliamento. driva italienarna över riksgränsen och, om möjli

"TROTS DEN ENORMA STYRKEFÖRBRUKNINGEN UNDER SLAGEN I VÄST (FLANDERN OCH VERDUN) SKICKADE DEN HÖGSTA TYSKA ARMÉLEDNINGEN EN ARMÉ BESTÅENDE AV SJU STRIDSERFARNA DIVISIONER. DET FÖRVÄNTADES ATT EN GEMENSAM TYSKÖSTERRIKISK RÄDDNINGSEXPEDITION I DEN ÖVRE DELEN AV ISONZOFRONTEN SKULLE GE RESULTAT." 98

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 98

19.06.2018 13.54

TOLMINOFFENSIVEN

Württembergs bergsbataljon gick in i den nybildade 14:e armén och knöts till alpkåren. Den 18 oktober startade vi vår inmarsch mot fronten från uppsamlingsområdet i närheten av Kranj (tyska: Krainburg). Under beck­ svarta nätter, ofta i ösregn, stakade major Sproessers grupp (Württembergs bergsbataljon och Württembergs bergshaubitsavdelning) vägen runt Skofja Loka (tyska: Bischoflak), Salilog och Podbrdo till Kneza, dit vi kom fram den 21 oktober. På grund av fiendens spaningsflyg måste alla marschdelmål nås innan gryningen, för då måste alla män och djur söka skydd i de mest obekväma och otillräckliga inkvarteringar som kan tänkas. De här nattliga marscherna krävde enormt mycket av de svältfödda trupperna.

Min avdelning bestod av tre bergskompanier och ett maskingevärs­ kompani. Jag marscherade vanligtvis till fots med min stab i spetsen för den långa kolonnen. Kneza låg ungefär 8 kilometer öster om frontlinjen, i närhete n av Tolmin. På eftermiddagen den 21 oktober sonderade major Sproesser och hans avdelningsbefäl det utpekade uppsamlingsområdet för anfallet. Områd et låg i sluttningen norr om Buzenikaberget (509), 1,5 kilometer söder om Tolmin. Själva sluttningen stupade brant ner mot Isonzo.

Stark och livlig störande eld från flera italienska batterier i högre liggand e och gynnsamma ställningar slog ner hårt bakom vår front. Italienarna tycktes ha gott om ammunition. För oss blev det svårt att gruppera hela bataljon en

99

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 99

19.06.2018 13.54

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET ANFALLER!

mrådet. Själva området var i stort (elva kompanier) i det angivna uppsamlingso a oss i kanterna av en stenras och i sett oframkomligt, och vi måste förbered mot Isonzo. Det var oroväckande några få fördjupningar i brant terräng ner en av Mrzli (1 360), nordväst om att fienden från sin högre placering på topp ningen av Buzenikaberget. Dess­ Tolmin, hade utsikt över hela den norra slutt leribombardemang i sluttningen. utom måste vi räkna med stenras efter artil ingen. Hur skulle det gå? Över 30 timmar skulle bataljonen ligga i ställn förhållandena. Det fanns inga Vi måste bara finna oss i de ofördelaktiga skulle samlas var för stor för andra möjligheter, mängden trupper som störningseld, särskilt från St. LuziaTolminreservoaren. Under hård italiensk ka till bataljonen. Om operations­ och Baza de Modrejapassen, vände vi tillba iske förrädaren som samma dag planerna visste vi lite jämfört med den tjeck kartsamling och instruktioner för deserterade och tog med sig en komplett Tolminoperationen till fienden. n in i det sista samlings­området.

Natten mot den 23 oktober ryckte bataljone rna på höjderna i Kolovrat och Jeza Stora strålkastare i de italienska ställninga lyste upp vår väg.

Den italienske generalen Luigi Cadorna.

och det kraftiga och bländande Ofta slog tung artillerield ner bland oss, ligga orörliga på marken i flera ljuset från strålkastarna pressade oss att skyndade vi oss genom det utsatta minuter åt gången. Så fort de dragit förbi

"VI BÖRJADE FUNDERA PÅ OM FIENDEN HADE UPPFATTAT VÅRA FÖRBEREDELSER OCH STÄLLDE IN SIKTET. TUNG ARTILLERIELD I DEN HÄR LUTNINGEN, BRANT SOM DET BRANTASTE HUSTAK, SKULLE FÅ EN FÖRÖDANDE VERKAN!" 100

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 100

19.06.2018 13.54

TOLMINOFFENSIVEN

En tysk bergsjägare som stridit vid Tolminfronten.

Foto: Ramiro Bujeiro

området. Under den här framryckningen fick vi alla ett intryck av att ha kommit inom räckhåll för en mycket aggressiv och välutrustad fiende. Packdjuren måste vi lämna kvar på den östra sluttningen av Buzenikaberget. Strax efter midnatt nådde min avdelning, under tunga bördor av maskingevär och ammun ition, fram till uppsamlingsområdet vid stentalusen. Det hade varit en ansträn gande klättring. Vi släppte packningen på marken och jublade över att ha kommit fram oskadda. Det gick inte att vila, för resten av natten måste vi gräva och finna skydd. Jag visade kompanierna till sina avsnitt. Staben och två gevärskompani er förskansade sig i den västra kanten av den 20 till 40 meter breda stentalu sen, på båda sidor om en smal stig, avskärmade mot nordväst. De två andra kompan i­erna tog skydd i en smal fåra i marken, 100 meter mot öst. Officerare och manska p jobbade febrilt. När det blev ljust låg sluttningen där utan tecken på liv.

Soldat­ erna försökte att ta igen förlorad sömn i små gropar, täckta av grenar och blad.

Den här fridsamma stillheten varade inte länge. Det tunga italienska artille­ riet slog ner framför oss och stenar föll tungt på väg ner mot floden. Mer sömn blev det inte och vi började fundera på om fienden hade uppfattat våra förbere d­ elser och ställde in siktet. Tung artillerield i den här lutningen, brant som det brantaste hustak, skulle få en förödande verkan!

Elden varade några få minuter, för att komma tillbaka på en annan plats en kvart senare. Därefter kom en lugn stund.

Det italienska artilleriet drog aktiviteten mot Isonzodalen. Under dagen kunde vi se vad grovt kalibrerade kanoner gjort mot anläggningar och infarts­ leder nära Tolmin. I motsats till det italienska avfyrade vårt artilleri ganska sällan. Jag var mycket orolig för mina mäns väl och ve, och dagen gick långsam t.

Från vårt uppsamlingsområde hade vi god överblick över fiendens frontlin je i dalen. Den korsade Isonzo 2,5 kilometer väster om Tolmin och löpte sedan vidare söder om Isonzo till den östra änden av Volče, rakt öster om St. Daniel.

Ställningarna, särskilt taggtrådsbarrikaderna, såg ut att vara välbyggda.

Det eländiga vädret hindrade oss från att se de andra ställningarna.

Den andra italienska linjen korsade antagligen Isonzo i området vid Selišče – nio kilometer nordväst om Tolmin – och sträckte sig söder om floden över Hevnik mot Jeza. Den tredje, och troligtvis starkaste italienska ställnin gen, var anlagd på höjderna söder om Isonzo i linjen Matajur (1 643), Mrzlito ppen (1 356), Golobi Kuk (1 243), Höjd 1192, Höjd 1114, genom Clabuzzaro mot Hum. Den här sista ställningen var bevisad av flygfotografier. Det sades att enskilda stödpunkter fanns placerade i terrängen mellan ställningarna.

Utgångsställning för styrkorna i 14:e armén: Krausgruppen redan på plats vid Flitsch (22:a kejserliga och kungliga infan­ teridivisionen, Edelweissdivisionen, 55:e kejserliga och kungliga division en och den tyska jägardivisionen) med utfallspunkt ovanför Saga på Stol.

101

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 101

19.06.2018 13.55

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET ANFALLER!

skjutna ställningen söder om Steingruppen nära Tolmin och i den fram , 117:e infanteridivisionen) skulle Tolmin (12:e infanteridivisionen, alpkåren ionen skulle bryta igenom till Capo­ sätta igång huvudanfallet. Den 12:e divis r av Isonzo. Alpkåren skulle erövra retto (tyska: Karfreit) i dalen på båda sido framför allt Höjd 1114, Kuk och ställningarna på höjderna söder om Isonzo, Matajur.

(200:e och 26:e infanteridivision­ I anslutning söderut sattes Berrergruppen San Martino. erna) i ställning mot Cividale över Jeza och (1:a kejserliga och kungliga Ännu längre söderut skulle Scottigruppen inta ställning söder om Jeza, och divisionen och 5:e infanteridivisionen) därefter Globočak och Hum. norr om Isonzo hade bayerska I alpkårens avsnitt i brohuvudpositionen avlöst österrikarna i frontlinjen. infanterilivgardet och 1:a jägarregementet fram till Golobi, Luico och Matajur Anfallsmålet för livgardet: vägen som lett vratkammen. över Kovak, Hevnik, Höjd 1114 och Kolo höjderna väster om Volče (tyska: tet: Anfallsmål för 1:a jägarregemen äst.

Woltschach), Höjd 732, Höjd 1114 från sydv ift att försvara livgardets högra uppg i hade ljon sbata Württembergs berg Foni och följa livgardet till Matajur. flank, erövra fiendebatterier i närheten av igt och disigt. Trängtruppen Mot kvällen den 23 oktober blev vädret moln t hungern stillad och såg oss om anlände efter mörkrets inbrott. Vi fick snar sömn med tanke på de förestående efter ett gömsle där vi kunde lagra lite fint regn in, så vi måste dra tält­ anfallsdagarna. Efter middagen satte ett dukarna över huvudena. Anfallsväder! elserna inför anfallet vid Tolmin Betraktelser: Under inmarschen och förbered . Under mödosamma nattmarscher, krävdes det oerhört mycket av trupperna vankerna, en distans på 100 kilo­ vanligtvis medan det öste ner, korsades Kara erna dolda för fiendeflyg i trånga meter fågelvägen. Under dagen låg trupp a, men trots allt var moralen hög. logier. Ransonerna var knappa och enformig ut genom alla strapatser och inte Under tre års tid hade trupperna lärt sig hålla låta sig knäckas. et, natten den 22 oktober, Under marschen mot uppsamlingsområd ter från bergskompaniet reserv­ bar maskingevärskompanierna och enhe visat hur svårt det var med ammunition. Striden om Cosnaberget hade ammunitions­tillförsel i bergen. ng från fienden i upp­samlings­ Eftersom vi måste räkna med kraftig beskjutni natten och dolde de nya ställning­ området, förskansade sig trupperna om omöjligt att förpläga trupperna i arna grundligt innan gryningen. Det blev fördes fram efter mörkrets inbrott. uppsamlingsområdet dagtid, så varm mat

Tysk kulsprutegrupp redo för strid.

Arkivfoto: Ares forlag

102

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 102

19.06.2018 13.55

TOLMINOFFENSIVEN

103

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 103

19.06.2018 13.55

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET ANFALLER!

: HEVNIK OCH HÖJD 1114 II. DET FÖRSTA ANFALLET

02:00 den dde sina förberedelser klockan Vårt hittills tysta artilleri inle te ordet viss vi an rk och regnig natt, och inn 24 oktober 1917. Det var en mö . Från min onmynningar på båda sidor av Tol av flammade det från tusen kan bergen, hängande buller och brak mellan fiendens område ljöd ett samman an på det er. Vi såg och hörde med förundr lika kraftigt som det värsta åskväd s tränga äve förg e enska strålkastarna försökt våldsamma som skedde. De itali Tolmin t förstörelseelden från fienden run igenom regnet. Den förväntade n. Det var batterier besvarade den tyska elde uteblev. Bara några få fientliga rådet och de vände vi tillbaka till skyddsom mycket betryggande. Halvsovan artillerield. lyssnade till vår egen allt svagare

Erwin Rommel i skyttegravarna på Västfronten innan han skickades till fronten vid Rumänien och Italien.

Arkivfoto: Ares forlag

Daniel, i igång igen. Nedanför, vid St. I gryningen satte vårt eget artiller vi inte de kun lningar och barrikader. Tidvis krossade de tunga granaterna stäl og i styrka. all rök. Vår egen artillerield tillt se de fientliga ställningarna för .

Fiendens svar tycktes snarare blek e kurs mbergs bergsbataljon iväg och satt rtte Strax efter gryningen kom Wü sers oes Spr på rade sikten avsevärt. I hälarna framåt i störtregnet som reduce arn persten a e avdelning Rommel nedför klap grupp, som for i spetsen, klättrad a infanteri­ flyttade vi oss bakom det bayersk mot Isonzo. Så fort vi var nere r Isonzos branta bredd. livgardets högra vinge, rakt ovanfö t utan a sidor om det långa kolonnlede Några få granater slog ner på båd frös och gjorde halt nära frontlinjen. Vi att vålla någon skada. Kolonnen ljuda. Men es att anfallssignalen snart skulle var genomvåta och alla hoppad minut­erna sniglade sig fram. av explo­ ökade elden kolossalt. En virvel Den sista kvarten innan anfallet dra meter tliga ställningarna några få hun derande granater höljde de fien

"DEN SISTA KVARTEN INNAN ANFALLET ÖKADE ELDEN KOLOSSALT. EN VIRVEL AV EXPLODERANDE GRANATER HÖLJDE DE FIENTLIGA STÄLLNINGARNA NÅGRA FÅ HUNDRA METER FRAMFÖR OSS I RÖK OCH DAMM." 104

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 104

19.06.2018 13.55

TOLMINOFFENSIVEN

framför oss i rök oc h damm. Låga regn moln täckte bergsto Kolovrat. pparna Hevnik och Strax innan klockan 8 lämnade stormtru ppen framför oss stä satte kurs mot fiend llningen och en. Försvararna såg in te fienden i allt virrvar inte sätta sig till m r och kunde otvärn. Vi använde oss av det nyvunna förbereda anfallet. området för att Klockan var åtta! Ar tilleri- och granatkas tarelden rörde sig i fienden. Framför os riktning mot s satte livgardet av.

Vi fö ljd e efter tätt bakom de flank, över till höge ras högra r front och tillskan sade oss fiendens stä Daniel. Resten av be llningar runt St. sättningen kom ut frå n ruinerna och skyn med armarna över dade sig mot oss huvudet och ansikten a förvridna av ånge vidare över den bred st. Vi skyndade a slätten som fortfar ande skilde oss från sluttning. Visserlige Hevniks norra n hämmades vi av och till av masking östra sidan, men an evärseld från den fallet över den öppn a terrängen fortsatte.

Medan livgardet fly ttade sig mot Hevnik s östra sluttning var ningen i nordost. M vårt mål slutt­ ajor Sproesser och ha ns stab ilade i förväg. So med sina tunga pa ldaterna slet ckningar med maski ngevär och ammun hålla samma fart. ition, och kunde Efter att ha nått fram till Höjd 179 skydda de den skogsklädda vid Hevnik vår väns sluttningen tra flank mot elden ovanifrån.

Italienska bergsjägare, 1916/1917.

Illustration: Raffaele Ruggeri

105

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 105

19.06.2018 13.55

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET ANFALLER!

Italienska bergsjägare på väg upp mot fronten.

Arkivfoto: Ares forlag

er från i säkerhet på sluttningen. På ord Hela avdelning Rommel var nu rupp fört som i Fon uppåt längs stigen mot major Sproesser flyttade den sig 1:a av ar Del i området norr om Hevnik. till Württembergs bergsbataljon med r efte t Seitzer, ledde an. Resten följde kompaniet, under teknisk sergean ompa­ ärsk gev kin mas 1:a na. En trupp från 150 meters avstånd mellan enheter och iet pan kom 2:a ngsstaben, 1:a kompaniet, niet följde spetsen, sedan avdelni r, iche Stre t paniet. Tillsammans med löjtnan resten av 1:a maskingevärskom tsen. kolonnen några meter bakom spe min nye adjutant, fick jag plats i visade få och kar bus av t smal, igenväx Stigen vi följde uppåt mot Foni var en var stig av r sido den. Sluttningen på båda tecken till att ha använts av fien Vi såg en. tlöven hängde fortfarande på träd mycket brant och tätbevuxen. Hös fick sällan i den täta undervegetationen och bara några få meter framför oss zo. Dova pa fåror i landskapet ledde till Ison en skymt av dalen. Några få dju också och n dale n rna kunde höras uppifrå smällar från de tunga tyska granate de vi kun n g att livgardet fanns. I bergsskoge bakifrån från vänster, där vi anto vi var lämnade åt oss själva. inte vänta oss hjälp från artilleriet, nen fram, stannade ofta, spetsade öro I spetsen ryckte de mycket varsamt åt fram sig de e rörd gen framför dem. Sedan och lyssnade efter ljud från sko . håll bak i låg var till ingen nytta, för fienden igen. Men den här försiktigheten på är kingev blev vi plötsligt beskjutna av mas 1 kilometer öster om Höjd 824 gar bakom lnin stäl da soli i nden framför oss nära håll. Jag fick beskedet: ”Fie i första linjen är sårade”. taggtrådsavspärrningar. Fem man s den ll på båda sidor om stigen, läng Utan artilleristöd tycktes ett anfa t en mo er undervegetation och över barriär branta sluttningen, genom tät genomföras fiende hopplöst och kunde bara uppmärksam och väl förskansad annat sätt. mig därför för att gå fram på ett med stora förluster. Jag bestämde an grupp ann fienden. Jag beordrade en Den första linjen höll kontakt med tningen mot ny front och klättra uppför slut från 1:a kompaniet att bilda en tällningen. efär 200 meter framför fiendes söder, genom en stentalus ung besked till från vänster och ovanför. Jag gav Avsikten var att kringgå fienden major Sproesser. jag följde krävande. Löjtnant Streicher och Stigningen visade sig bli mycket pet från en Alldeles bakom oss kom manska 40 meter efter den nya fronten. . rna erade gevär över skuldro kulsprutetrupp med sina demont r mot oss. kilos stenblock rullande nedöve I samma ögonblick kom ett 50ma undan, meter bred. Det var svårt att kom Den trånga klyftan var bara tre s av jätteinsåg genast att den som träffade det fanns inga rymningsvägar. Vi i sicksack e sig mot bergsväggen. Stenen for stenen skulle krossas. Alla pressad man. aste end att så mycket som rispa en mellan oss och nedöver berget utan stenar pt inte var italienarna som släp Som tur var visade det sig att det soldaterna i täten. nedöver, stenarna hade lossnat av

106

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 106

19.06.2018 13.55

TOLMINOFFENSIVEN

Längre uppför slänten rev en rullande sten av hälremmen på min högra stövel. Stenen träffade foten så hårt att jag måste få hjälp av två man för att fortsätta den nästa halvtimman för jag hade så stora smärtor.

Slutligen låg det branta partiet bakom oss. I hällregn, våta in på skinnet, klättrade vi vidare uppåt genom tät undervegetation, höll utkik och lyssnade.

Skogen framför oss blev tunnare. Kartan visade att vi var 800 meter öster om Höjd 824. Vi tog oss försiktigt fram till skogsbrynet, där vi upptäckte en kamouflerad stig som ledde nerför sluttningen mot öst. Bortanför den, på det öppna området högre upp, kunde vi konstatera en sammanhängande, väl förskansad ställning uppe i berget, i riktning mot Leihzetoppen. Ställningen tycktes obemannad och ingen tysk artillerield var riktad mot den. Mitt beslut stod fast: ett överraskningsanfall efter kort maskingevärsförberedande eld med vår vänstra flank längs skogsbrynet. Situationen var i hög grad lik situa­ tionen innan anfallet mot Cosnaberget från den 12 till 19 augusti 1917.

Beskyddade av en kulsprutetrupp i täckning bakom buskarna förberedde jag avdelningen på anfallet i en liten sänka i skogen 60 meter framför fien­ dens barriärer. Tack vare bergstruppernas utmärkta stridsdisciplin förlöpte manöv­ern i ösregnet utan ett ljud. Långt borta ljöd larmet från slaget i Isonzo­ dalen och något närmare, till vänster på höjden, syntes livgardet strida hårt.

Runt oss och på ängen ovanför härskade lugnet.

Ibland kunde vi se några få män röra sig i och bakom fiendeställningen – ett tecken på att fienden framför oss inte hade en misstanke om vår närvaro. 600 meter bakom till vänster om oss slog nu några tyska granater ner. Så som den var inrättad måste den fientliga ställningen framför oss vara förbunden med ställningen på båda sidor om stigen till Foni, som vi stött på för 45 minuter sedan. Det rörde sig antagligen om en del av den andra italienska ställningen.

Att närma sig ljudlöst i den täta undervegetationen var omöjligt. Avdelningen var klar och jag måste bestämma mig för att anfalla eller låta bli. 60 meter av undervegetation skilde oss från fiendens taggtråd och om de var uppmärk­ samma kunde jag inte räkna med någon enkel seger.

Den väl kamouflerade stigen längs skogsbrynet gav mig en idé. Stigen hade hittills troligen varit infarten för den italienska förtruppen i närheten av St. Daniel, antingen till besättningen i det östra området från Hevnik eller till artilleriobservationsförposterna där. Efter att vi kom hade den inte använts av italienarna. Stigen slingrade sig och kamouflaget på sydsidan dolde den så pass väl mot sluttningen uppåt och i riktning mot de italienska ställningarna att det skulle bli svårt att skilja vän från fiende på vägen. Om italienarna inte hindrade oss kunde vi rycka fram på stigen och vara i fiendeställningen på en halv minut. Om vi var snabba kunde vi kanske övermanna besättningen utan att avlossa ett skott. En uppgift för den djärve! Om fienden upptäckte oss kunde jag inleda anfallet under skyddande eld från maskingevärskompaniet.

"DET VAR SVÅRT ATT KOMMA UNDAN, DET FANNS INGA RYMNINGSVÄGAR. VI INSÅG GENAST ATT DEN SOM TRÄFFADES AV JÄTTESTENEN SKULLE KROSSAS. ALLA PRESSADE SIG MOT BERGSVÄGGEN." 107

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 107

19.06.2018 13.55

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET ANFALLER!

Tysk bergsjägare vid Tolminfronten.

Illustration: Raffaele Ruggeri

er från 2:a kompaniet, För att utföra uppdraget valde jag vicekorpral Kiefn de ta sig uppför skulle ns en jätte till karl. Han fick välja åtta man. Tillsamma bryta sig in i en, från front stigen som om de vore italienare på väg tillbaka sidor om stigen. Uppdraget fiendeställningen och erövra garnisonen på båda och handgranatskastning. skulle utföras med minsta möjliga skottlossning lovade eldskydd och stöd de Om det skulle utveckla sig till en drabbning blev raget och valde ut sina män. från hela avdelningen. Kiefner uppfattade uppd llen på den kamouflerade Några få minuter därefter ledde Kiefner iväg patru e vänta i spänning. Vi lyss­ stigen. De taktfasta stegen dog bort och vi måst salvor. Ett enda skott skulle nade intensivt, redo att anfalla eller fyra av några ter gick. Vi hörde ingen­ skicka tre kompanier till anfall. Långa, nervösa minu Så närmade sig steg och en ting, bortsett från det oavlåtliga regnet i skogen. ll har erövrat de fientliga soldat gav med låg stämma besked: ”Kiefers patru ett maskingevär som byte. befästningarna, tagit 17 italienare till fånga och tagit Besättningen i ställningen anar ingenting”. och 1:a kompaniet och Därefter ledde jag hela avdelning Rommel (2:a den fiendeställningen. Avdel­ 1:a maskingevärskompaniet) på stigen och in i ingevärskompaniet), som ning Schiellein (3:e och 6:e kompaniet och 2:a mask lyckade genombrott, följde anslutit sig till vår avdelning strax innan Kiefers så vi hade 50 meter på var efter. Stormtrupper utvidgade spetsen utan ett ljud, skydd för regnet i skydds­ sida om stigen. Flera dussin italienare, som sökt

108

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 108

19.06.2018 13.56

TOLMINOFFENSIVEN erna. Fienden längre upp rummen, togs till fånga av de skickliga bergstrupp gar på grund av det solida märkte inte av de sex kompaniernas förflyttnin kamouflaget. anfalla fiendens ställ­ Jag måste därefter bestämma mig för om jag skulle det sista. Så fort vi valde Jag ning eller bryta igenom mot toppen av Hevnik. de italienska ställningarna. Ju intagit toppunkten skulle det bli enkelt att krossa mindre förberedda var besätt­ längre in i de italienska zonerna vi trängde, desto att besegra dem. Jag oroade ningen på vår ankomst och desto lättare blev det vänster. Sex kompanier från mig inte över bristen på förbindelse till höger eller egna flanker. Så ljöd också Württem­bergs bergsbataljon kunde skydda sina väst så länge och långt som anfalls­ordern: ”Fortsätt framryckningen mot m oss”. möjligt, vi har starka reserver i närheten och bako e fram. Om det blev strid 1:a maskingevärskompaniet ställdes i linje längr som bar en last på 50 kilo skulle jag ha stark eldkraft tillgänglig. Krypskyttarna ft det var kan bara uppskattas bestämde hastigheten uppåt. Vilken enorm bedri nde packning och under av någon som har klättrat i höga berg med likna liknande väderförhållanden. i det strilande regnet, från Den kilometerlånga kolonnen drev vidare framåt och intog den ena ställningen buske till buske, osedda genom sänkor och hålor och vi kom som regel efter den andra. Motståndaren var inte organiserad askningsanfall, flydde överr bak­ifrån. De som inte överlämnade sig efter vårt ade vapnen. Vi sköt inte efter hals över huvud in i skogen nedanför och lämn i ställningar högre upp. den flyende fienden av rädsla för att varna garnisoner r försatta i fara av vår egen Under framryckningen blev vi upprepade gånge r för att få elden att dra kraftiga artillerield. Vi kunde inte skicka ljussignale att uppmärksamma oss. En sig framåt, det skulle ha fått de fiendegarnisonerna at av en kraftig tysk granat. man i avdelningen skadades av en sten som lossn mm-batteri som utsatts Krigsbytet omfattade bland annat ett italienskt 210 berg av ammunition Hela t. för gasanfall. Manskapet var spårlöst försvunne dsrummen och ammunitions­ fanns staplat vid den gigantiska kanonen. Skyd fått en skråma. Knappt 100 förrådet, som var insprängda i berget, hade inte ri där kanonerna var lagrade meter längre upp kom vi över ett mellanstort batte utrustade med små kikhål. i absolut bombsäkra kasematter i berget, som var Även här hade manskapet gått upp i rök. från toppen av Hevnik Klockan 11.00 nådde vi bergskammen som löpte 3:e bataljonen i livgardet och mot öster. Där fick vi kontakt med enheter från n av Hevnik, som nu låg slog följe med dem en bit längs höjden mot toppe n och väntade på att artille­ under tysk eld. Medan livgardet tog en paus i backe iks norra sluttning med mina riet skulle vända elden, drog jag mig mot Hevn tånd. Flera italienare på villo­ kompanier. Vi nådde toppen utan att möta mots till fånga. vägar dök upp här och där och en del av dem togs

"JU LÄNGRE IN I DE ITALIENSKA ZONERNA VI TRÄNGDE, DESTO MINDRE FÖRBEREDDA VAR BESÄTTNINGEN PÅ VÅR ANKOMST OCH DESTO LÄTTARE BLEV DET ATT BESEGRA DEM. JAG OROADE MIG INTE ÖVER BRISTEN PÅ FÖRBINDELSE TILL HÖGER ELLER VÄNSTER."

109

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 109

19.06.2018 13.56

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET ANFALLER!

"GENOM KIKAREN KUNDE JAG I DETALJ STUDERA FIENDENS STÄLLNINGAR, ÄVEN OM ETT MASKINGEVÄR I POSITION NÅGONSTANS PÅ HÖJD 1114 OFTA STÖRDE MINA OBSERVATIONER OCH TVINGADE MIG TA TÄCKNING."

110

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 110

19.06.2018 13.56

TOLMINOFFENSIVEN

sig hängde lågt över oss, började röra Det hade slutat regna. Skyarna, som en, varifrån av Höjd 1114 och Kolovratkamm så att vi titt som tätt fick en glimt italienska av ta nik. Vi var troligtvis upptäck tung artillerield riktades mot Hev flyttade jag För att slippa onödiga förluster observatörer framför Höjd 1114. t med det utsatta området och, i enlighe båda avdelningarna norrut, ut från nik och fientliga artillerinästen mellan Hev vårt uppdrag, lät dem rensa upp , som sen adå Nar Hevniks södra sluttning och Foni. Spaningspatruller säkrade gsten Fån a. . Vi märkte våra byten med krit låg 300 meter sydväst om toppen er och en erade kanoner. Italienska konserv utgjorde bland annat 12 tungkalibr enorma hunger. måltid från fältköket stillade vår löt jag Naradåsen runt klockan 15:30 ans Då delar av livgardet anlände till de 3:e örja elningar. En halvtimma senare påb mig till dem med båda mina avd e huvudstig­ ärskompanier) den kamouflerad bataljonen från livgardet (tre gev att beskydda 1066. Eftersom vårt uppdrag var ningen till Höjd 1114 över Höjd ier. Avdel­ pan dem med mina sex bergskom livgardets högra flank följde jag följde efter. ning Rommel ledde an, Schelleins ret erade i spetsen för kolonnen. Väd Löjtnant Streicher och jag marsch Höjd d 1114 och höjden som löpte från hade klarnat. Kolovratåsen, Höj vår de dra hin Nu var det inga fiender som 1114 till Jeza avtecknade sig skarpt. t anie mp 0 besköts spetsen av livgardeko uppstigning. Ungefär klockan 17:0 er dd und och två av kompanierna sökte sky när det närmade sig Höjd 1066, klipporna öster om spåret. er att gå vidare under skydd till hög Jag beordrade avdelning Rommel e, linj ra 3.e bataljonskompaniets and om spåret tills de var i höjd med en icher rekognoserade jag terräng och tillsammans med löjtnant Stre i et ard livg 12:e ade vi på delar av i närheten av Höjd 1066. Här träff , den höj lningar över varandra på eldstrid med en stark fiende i stäl 4, och på själva toppunkten. De 500 meter nordväst om Höjd 111 ­ en och tycktes väl befästa av tagg här ställningarna ruvade i terräng om er hög till e också ställningar trådsavspärrningar. Italienarna had högra flank. Jag flyttade snabbt iets stigen som gick förbi 12:e kompan rdrade löjtnant Triebig, framåt och beo 1:a kompaniet, under ledning av i området a ställningar till höger om stigen, kompaniet att rensa alla fientlig effektivt. Vi iet utförde uppdraget snabbt och sydväst om Höjd 1066. Kompan meniga 150 och re uster och tog 7 officera lyckades ta ställningarna utan förl till fånga. enligt och 1:a maskingevärskompaniet, Under tiden hade 2:a kompaniet ationsposte­ rna, skyddsrummen och observ order, rensat upp i skyttegrava ställde sig och nde Avdelning Schiellein anlä ringarna väster om Höjd 1066. en vi amm Höjd 1066, rakt nedanför bergsk i reserv 100 meter nordväst om precis rensat upp.

Tysk bergsjägare på Tolminfronten.

Illustration: Raffaele Ruggeri

111

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 111

19.06.2018 13.56

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET ANFALLER!

re band 4 närmare, och för att knyta täta För att kunna undersöka Höjd 111 arde­ livg 12:e till r nant Streicher och jag öve till 3:e livgardekompaniet, gick löjt från er met de fram till frontlinjen, knappt 50 kompaniets högra flygel. Vi nåd ade mot en cerare från 2:a bataljonen som pek Höjd 1066. Där mötte vi flera offi lningen fram till den närmaste fientliga stäl spaningspatrull som försökte ta sig 4 och 111 d Höj lan som ledde till sadeln mel genom att röra sig genom sänkan inte var kter st om Höjd 1114. Patrullens utsi höjden sexhundra meter nordvä na framför de ostört över de kala sluttningar särskilt goda, för fienden härska här vara på maskingevären. Fienden tycktes taggtråden med nya salvor från ora mer terräng. tårna och inte inställda på att förl jag var livgardet, löjtnant Streicher och Officerarna från bataljonen i 3:e 600 meter lningarna på Höjd 1114 och berget ense om att de dominerande stäl de erövras k och beslutsam fiende, bara kun mot nordväst skyddade av en star under eld satt it hade inget av bergen bliv i samarbete med artilleriet. Hittills lningar, stäl s de jag i detalj studera fienden från artilleriet. Genom kikaren kun de mina n någonstans på Höjd 1114 ofta stör även om ett maskingevär i positio ta täckning. observationer och tvingade mig att till­ alla försök från 1:a kompaniet för Långsamt sänkte sig mörkret och st om dvä nor ingen på höjden 500 meter kämpa sig flera delar av fiendeställn gjorde sig från Württembergs bergsbataljon Höjd 1114 slog fel. Mina enheter aning iet fick i uppdrag att bedriva stridssp klara för natten. 1:a och 2:a kompan om bak ost nsp atio italiensk artilleriobserv under de följande timmarna. En nt tna Löj . mel mandoplats för avdelning Rom 1:a kompaniet tjänade som kom er plan livgardebataljonen och jag tog fram Streicher, flera officerare från 3:e var 10:e ovratåsen. Vid den här tidpunkten för anfallet mot Höjd 1114 och Kol arde­ livg 12:e till insatta och vi kände inte och 11:e livgardekompaniet inte 1114. kompaniets framgång mot Höjd doplats till 3:e livgardebataljonens komman in jag s ade Klockan 19.00 kall nt. Hans ets befälhavare, som precis anlä av major greve Bothmer, livgard . Jag gav rum ungefär 100 meter från min kommandoplats fanns i ett skydds enheter a min ing. Han krävde därefter att besked om vår truppsammansättn a order t mig att invända att jag fick min skulle underställas hans. Jag tillä ardets befäl­ gt vad jag visste, stod över livg från major Sproesser som, enli till min att major Sproesser skulle anlända havare i rang. Jag förväntade mig

Tyska infanterister i ett klassiskt stormanfall.

Arkivfoto: Ares forlag

112

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 112

19.06.2018 13.56

TOLMINOFFENSIVEN kommando­plats när som helst. Greve Bothmer reagerade med att förvägra mig att flytta min avdelning västerut eller mot Höjd 1114; det var enbart livgardets uppgift. Enheter från Württembergs bergsbataljon var välkomna att följa livgardet den 25 oktober och inta och säkra höjden, för att därefter följa honom i andra linjen. Jag sade att jag skulle lämna beskedet till min befäl­ havare. Därefter gick jag.

Inte särskilt tillfreds vände jag tillbaka till kommandoplatsen. Att strida i andra linjen föll inte i bergssoldaternas smak överhuvudtaget och jag funde­ rade på hur jag skulle uppnå full handelsfrihet för min styrka. Jag beslutade att vänta på major Sproesser.

Klockan 21.00 anlände löjtnant Autenrieth, bataljonens kvartermästare, till vår kommandoplats. Han hade skickats från 12:e livgardekompaniet, genom 3:e livgardebataljonens kommandoplats, där han varit närvarande vid en genomgång av anfallsplanerna för den 25 oktober. Anfallet skulle utföras på Kolovratåsen och innefattade artilleristöd. Han berättade vidare för mig att major Sproesser hade fortsatt framstöten på Foni med Wahrenbergers avdel­ ning och hade brutit igenom strax innan det blev mörkt. Löjtnant Autenrieth kunde också berätta att 12:e infanteridivisionen hade gjort stora framsteg i Isonzodalen. Jag beskrev situationen vid Höjd 1114 och förhållandet till livgardet och bad honom enträget att rapportera detta till major Sproesser så snart som möjligt och be honom komma till Höjd 1066 innan gryningen, med eller utan Wahrenbergers avdelning, för att återupprätta min avdelnings rörel­ sefrihet. Löjtnant Autenrieth tog med glädje emot uppdraget, som skulle bli mycket svårt i den beckmörka natten, i terräng som inte helt och hållet var fri från fienden, och gav sig av till gruppens kommandoplats.

Genomvåta kläder och en kall vind gjorde natten mycket obehaglig för Württembergs bergsbataljon på Höjd 1066. Nattpatrullerna från frontlinje­ kompanierna kom in med flera dussin italienare som tillfångatagits framför fiendens barrikader. Likväl lyckades inga patruller tränga igenom barrikad­ erna, in i den främsta fiendeställningen. De italienska vaktposterna var på tårna och tvekade inte att använda handgranater och maskingevär.

Sent på kvällen informerade livgardets 3:e bataljon oss om att reserv­ kompanierna placerade norr om Höjd 1066 hade satts in till vänster om den nordöstra sluttningen men att de hade misslyckats med att etablera förbindelse med 1:a jägarregementet som anföll över Höjd 732. Vi fick inte veta att löjtnant Schoerners kompani (12:e livgardekompaniet) hade erövrat Höjd 1114.

Halvsovande på den hårda britsen funderade jag över anfallets vidare gång.

Ett frontalanfall? Ett sådant anfall krävde artilleristöd och sådant stöd blev inte

"NATTPATRULLERNA FRÅN FRONLINJEKOMPANIERNA KOM IN MED FLERA DUSSIN ITALIENARE SOM TILLFÅNGATAGITS FRAMFÖR FIENDENS BARRIKADER. LIKVÄL LYCKADES INGA PATRULLER TRÄNGA IGENOM BARRIKADERNA, IN I DEN FRÄMSTA FIENDESTÄLLNINGEN."

113

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 113

19.06.2018 13.56

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET ANFALLER!

inte n den 25 oktober. Dessutom önskade tillgängligt förrän tidigast i gryninge från ttembergs bergsbataljon i ett anfall livgardet något deltagande från Wür till v nati alter Ett t. ka Kolovratförsvare vår nyerövrade position mot det star inte lls ditti mot italienarna i en del som anfall med artilleristöd var att slå till a n operation var den tredje italiensk anfallits. Området jag valde för en såda eller sydost om Höjd 1114. Väster om ställningen, som låg en kilometer ost på en den trånga, terrasliknande toppen Höjd 1114 omslöt den här ställning d Höj om er . Ett lyckat genombrott väst Kolovratåsen, som steg upp till Kuk lig­ arna nedanför. Här fanns goda möj 1114 skulle få betydelse för ställning sba­ och manskapet i Württembergs berg heter för de anfallsvilliga officerarna ott mbr geno Ett st. s ställningar mot sydo taljon. Höjd 1114 dominerade fienden tal på inte nen vid Höjd 1114 och kom där skulle få liten påverkan på situatio som låg till höger om livgardet, men för Württembergs bergsbataljon, som major greve Bothmer. Natten förlöpte nekats all operationell verksamhet av natsutväxling. stilla, bara avbruten av en kort handgra ullerna som skickades ut i de tidiga patr Det gick inte bättre för spanings kna ullerna. De slogs tillbaka av yrva morgontimmarna, än för nattpatr håll­ bataljon hade inte varnat för att för­ italienska vaktposter. Livgardets 3:e r esse Spro or maj då fortfarande kolsvart andena ändrats under natten. Det var (4:e n aljo sbat en av Württembergs berg kom till min kommandoplats. Rest de iet) följde direkt därefter. Jag förklara kompaniet, 3:e maskingevärskompan aner, det till livgardet och mina anfallspl situationen på Höjd 1114, förhållan ier. pan skom evär rs- och två masking där jag bad om att få använda fyra gevä nsplan mot den tredje italienska ratio Major Sproesser biföll min ope två gevärskompanier och ett maskin­ ställningen, men gav mig dock bara an re stöd om operationen gick bra. Med gevärskompani med löfte om ytterliga r esse Spro or maj es nya formation enad jag förberedde avmarschen med min lats. nn sig på min kommandop med livgardets befälhavare, som infa ningen vid St. Daniel bestod av en Betraktelser: Den första italienska ställ ­ en, med flera skyddsrum och solida tagg sammanhängande skyttegrav i frontlinj gda anla var evärsnästen och stödpunkter trådsavspärrningar. Enskilda masking en. Frontlinjen var dåligt kamouflerad i zonen mellan första och andra ställning och andra linjen knappt var synliga. medan anläggningarna mellan första sade frontlinjen och utraderade De tyska artilleriförberedelserna kros av kingevärsnästen som inte ödelades nästan hela besättningen. De få mas t. fron t anfallet som iscensattes på bred förberedelseelden lyckades inte stå emo ra kingevärsnästen mellan första och and Om italienarna hade haft en rad mas leri­ artil a Stor . pats a anfallet ha stop ställningen skulle antagligen det tysk modern försvarsställning med stort en a föreberedelser krävs för att ödelägg djup. i fronten när de stötte på den andra Avdelning Rommel miste fem man . längs en brant och igenvuxen sluttning italienska ställningen på ett smalt spår n änie Rum I na. le ha reducerat förluster Ett större avstånd mellan männen skul man ånd på mer än 200 meter mellan var red kosackerna i spetsen med ett avst a ot skedde med den främsta, klev näst då de rörde sig i öppen terräng. Om någ se göra likadant och befälhavaren måste fram. En förtrupp i infanteriet måste till att inte truppen klumpar ihop sig.

114

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 114

19.06.2018 13.56

TOLMINOFFENSIVEN

Om den italienska besättningen i andra ställningen, vid vägen mot Foni, visade sig vara på sin vakt, kan inte detsamma sägas om truppstyrkan i samma ställning 800 meter åt sydost. Det är inte tillräckligt att ha vaksamma poster i huvud­positionen: Den främsta stridszonen måste konstant övervakas av patruller, särskilt i dåligt väder och i kuperad och oöverskådlig terräng.

Slagordningen i gryningen den 25 oktober: Krausgruppen som skulle anfalla Flitschreservoaren nådde fram till Saga nere i dalen på kvällen den 24 oktober. De inledde anfallet mot den 1 668 meter höga Stol på morgonen den 25.

I Isonzodalen hade 12:e divisionen ryckt fram den 24 oktober – med god hjälp av det regntunga och molniga vädret som försvagade fiendens eldgivning från bergen mot dalen – genom Idersko och Caporetto till Natisonedalen, i närheten av Creda och Robič. Eichholzgruppen (två bataljoner, en artilleritrupp) förgrenade sig i rikt­ ning mot Luicopasset. På morgonen den 25 oktober klättrade svaga enheter från 12:e divisionen (Schniebers kompani) uppför de norra bergsutloppen av Matajurmassivet och Eichholz grupp drogs in i hårda strider mot en överlägsen italiensk styrka.

I alpkåren stred livgardets bayerska infanteri och Württembergs bergsbataljon vid den tredje italienska ställningens faktiska fundament på Höjd 1114. Schoerners kompani (12:e livgardet) höll den egentliga toppunkten, men italienarna härskade över ställningarna runt om och försökte återta den förlorade ställningen genom motanfall. 1:a jägarregementet från 200:e divisionen stred fortfarande om den andra italienska ställningen i området runt Höjd 732.

3:e jägarregementet från 200:e divisionen hade erövrat Jeza och 4:e jägar­ regementet stred om den andra italienska ställningen väster om Höjd 497.

Scottigruppen hade, tillsammans med 1:a kejserliga och kungliga divisionen, intagit den första och andra italienska ställningen och nått fram till linjen OstryKras-Pusno-Srednje-Avska.

Sammanfattning: Den italienska ställningen på den mäktiga höjden söder om Isonzo (Matajur, Mrzli-toppen, Golobi, Kuk, Höjd 1192, Höjd 1114, La Cime, Humberget) var fortfarande, med undantag av mindre delar av Höjd 1114, i italienska händer.

Truppstyrkan var färsk och saknade inte reserver. Ställningen hade inte lidit under den tyska artillerielden.

Italienska krigsfångar i kölvattnet av operationen.

115

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 115

19.06.2018 13.57

116

HG_InnehĂĽll SE Infanteriet.indd 116

19.06.2018 13.57

TUNGT BEVÄPNADE En tysk infanterigrupp med en vattenkyld kulspruta rycker fram från skyttegraven. Vapnet är tungt och det krävs tre man för att hantera det. När det väl var monterat och bra placerat på slagfältet hade det en förödande effekt på anfallande infanteri.

Arkivfoto: Ares forlag

117

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 117

19.06.2018 13.57

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET ANFALLER!

Det hade varit en svidande förödmjukelse för Frankrike att tvingas ge ifrån sig Lorraine till tyskarna efter nederlaget i kriget 1870–1871. Gränsprovinsen i nordöst hade varit fransk sedan solkungen Ludvig XIV:s dagar. När första världskriget startade var därför återerövringen av Lorraine ett av Frankrikes främsta krigsmål. Så snart de franska styrkorna var mobiliserade marscherade två arméer mot Lorraine. Två tyska arméer stod redo att möta dem. Resultatet blev det första stora slaget på västfronten under första världskriget.

LORR 118

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 118

19.06.2018 13.57

SLAGET OM LORRAINE

Idealiserad framställning av franska trupper i anfall.

1914

RRAINE KARL JAKOB SKARSTEIN

119

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 119

19.06.2018 13.57

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET ANFALLER!

Kronprins Rupprecht med sin fru, Antonia av Luxemburg, 1921.

Foto: Library of Congress

"BÅDE I TYSKLAND OCH FRANKRIKE HADE DET VARIT EN HUVUDPRIORITERING ATT PLANERA FÖR ETT NYTT KRIG MELLAN DE TVÅ LÄNDERNA."

U

nder de varma sensommar­ dagarna i början av augusti 1914 startade det största kriget Europa dittills upplevt.

Första världskriget var igång.

Tyskland och Österrike-Ungern var i krig med Ryssland, Frankrike, Storbritannien, Belgien och Serbien. Tusentals tåg fulla av soldater ångade mot gränserna i en gigantisk kapplöpning för att anfalla först.

Aldrig förr hade de europeiska länderna varit så genomorganiserade för krigföring.

Järnvägar och vägnät var planerade och konstruerade för att underlätta transporten av soldater, kanoner och annat krigsmateriel till fronten. Grundligt utarbetade mobiliseringsplaner fastslog ned i minsta

detalj hur miljoner män snabbt skulle inkallas, utrustas och skickas ut i strid.

Stabsofficerare hade arbetat i åratal med att planera fälttåg för att vara förberedda på olika krigsscenarier. Både i Tyskland och Frankrike hade det varit en huvudprioritet att planera för ett nytt krig mellan de två länderna. Båda parter räknade med att det först och främst var på den tysk-franska fronten ett europeiskt storkrig skulle avgöras.

Redan i slutet av 1800-talet började den tyska generalstaben i all hemlighet planera tidernas största flankanfall. Istället för ett frontalanfall mot de starka franska befästningarna längs den tysk-franska gränsen skulle tyskarna rikta ett massivt anfall genom Belgien och Luxemburg för att komma runt fransmännens norra flank och

invadera Frankrike över den belgiska gränsen där det fanns få befästa ställningar. Därefter skulle de tyska arméerna svänga söderut mot Paris för att ta den franska huvudstaden och pressa de franska arméerna åt sydost tills de blev stående med ryggen mot den tyska gränsen och Alperna, där de skulle bli tvingade att kapitulera. Planen var den tyska generalstabschefen Alfred von Schlieffens verk och omtalades därför som Schlieffenplanen.

Att ett oprovocerat anfall mot det neutrala Belgien troligtvis skulle leda till att Stor­ britannien anslöt sig till Tysklands fiender betraktade Schlieffen som en olycklig men oundviklig sidoeffekt av sin plan. Schlieffen menade att anfallet genom Belgien var Tysklands enda chans att vinna en snabb

120

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 120

19.06.2018 13.57

SLAGET OM LORRAINE

seger på västfronten innan de stora ryska härstyrkorna hann anfalla från öst. Ur Schlieffens synvinkel överskuggade det konsekvens­erna av att bryta Belgiens neutralitet och provocera Storbritannien.

Schlieffen dog 1913, men huvuddragen i tyskarnas fälttågsplan 1914 var fortfarande baserade på hans åsikter. Även om Joseph Césaire Joffre, den franske arméchefen, kände till många indikationer på att tyskarna planerade ett anfall genom Belgien valde han att basera sina planer på att tyskarna skulle genomföra sin huvudoffensiv strax söder om Luxemburg från området runt fästningsstaden Metz.

Joffre skulle möta ett sådant tyskt anfall med två stora motoffensiver, först i Lorraine och sedan genom de skogsklädda höjderna

i Ardennerna, i riktning mot Luxemburg.

De här motoffensiverna skulle hota den tyska anfallsstyrkans flanker och försvaga tyskarnas framstöt. På så sätt skulle Joffre vinna tid tills ryssarna anföll tyskarna österifrån. Under hård press från både öst och väst skulle tyskarna förhoppningsvis tvingas be om fred.

Den centrala delen i fransmännens planer var tron på de franska soldaternas offensiva kraft. Enligt den franska militärdoktrinen skulle fienden tvingas på defensiven av beslutsamma franska anfall. Trots att stora vapentekniska framsteg gav skjutvapnen en eldkraft många gånger starkare än i tidigare krig skulle den franska arméledningen fortfarande satsa på att övermanna fienden genom bajonettanfall. Det hävdades att en

sådan taktik var det som bäst passade de franska soldaternas lynne och det skulle stärka stridsmoralen så att fransmännen fick ett psykologiskt övertag på slagfältet.

Betoningen på den taktiska offensiven speglades i de franska arméernas utrustning.

De franska divisionerna tilldelades ett stort antal lätta 75 mm-fältkanoner. Det var framstående kanoner med hög skottakt och stor träffsäkerhet, lämpliga för direkt stöd av mobila operationer, men med sin plana skottbana passade de dåligt för att bomba befästa ställningar. Fransmännen såg ingen anledning till att utrusta sina avdelningar med någon större mängd tungt artilleri eftersom tunga kanoner var för immobila för att hänga med i de snabba och aggressiva manövrar de franska generalerna planerat.

121

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 121

19.06.2018 13.57

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET ANFALLER!

Fransk officer och franska infanterister 1914.

Illustration: Osprey Publishing

Arméer på marsch

Bortemot en och en halv miljon tyska soldater började marschera västerut mot Belgien och Frankrike under första halvan av augusti 1914. Efter att det tunga tyska artilleriet hade pulveriserat fästningsverken runt den belgiska staden Liège fortsatte den tyska huvudanfallsstyrkan västerut. Styrkan bestod av Alexander von Klucks 320 000 man starka första armé och Karl von Bülows andra armé på 260 000 man. Längre söderut gjorde fem mindre tyska arméer sig redo för strid längs en 300 kilometer lång front som sträckte sig från norr om Ardennerna till den schweiziska gränsen. De här arméerna skulle hålla de franska arméerna i schack medan Kluck och Bülow svängde runt deras norra flank.

Joffre fick tidigt besked om att tyska styrkor var på marsch genom Belgien, men han utgick fortfarande ifrån att tyskarnas huvudoffensiv skulle komma rakt söder

om Luxemburg, från området runt Metz.

Den 11 augusti började Joffre förbereda sin planerade motoffensiv. Fyra armékårer, kanske 160 000 man totalt, från general Auguste Dubails första armé, skulle rycka fram mot Sarrebourg (Saarburg) och den norra ändan av bergskedjan Les Vosges, medan tre armékårer, runt 120 000 man från general Édouard de Castelnaus andra armé, skulle anfalla i riktning mot Morhange (Mörchingen). Joffre baserade sin anfallsplan på att tyskarna hade mindre styrkor i det här området, eftersom han antog att deras huvud­koncentration ägde rum ett stycke längre norrut och västerut, runt Metz. Enligt Joffres beräkningar hade tyskarna max sex armékårer tillgängliga på det frontavsnitt där hans egna sju kårer skulle anfalla.

Därmed skulle fransmännen få ett lokalt antalsmässigt övertag.

Oturligt nog för Joffre var beräkningarna fel.

122

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 122

19.06.2018 13.57

SLAGET OM LORRAINE

I själva verket hade tyskarna åtta armékårer i ställning längs fronten i Lorraine och hade därmed det antalsmässiga övertaget. De tyska kårerna tillhörde den i huvudsak bayerska sjätte armén, under befäl av kronprins Rupprecht av Bayern, och sjunde armén, under Josias von Heeringens befäl.

Förutom att kommendera sin egen armé hade den 45 år gamle bayerske kronprinsen också fått befogenhet att ge order till Heeringen för att samordna de två arméernas operationer.

Rupprecht och hans bayerska trupper hade tilldelats en förhållandevis passiv roll i den stora tyska fälttågsplanen.

Det var meningen att bayrarna skulle dra sig tillbaka när fransmännen genomförde sitt förväntade anfall i Lorraine. På så sätt skulle Rupprecht locka fransmännen med sig åt nordost mot Rhen för att ge huvudanfallsstyrkan tid att rycka fram genom Belgien och in i Nordfrankrike.

Rupprecht och hans energiske stabschef, Krafft von Dellmensingen, var inte nöjda med den passiva roll deras trupper blivit tilldelade. De ansåg att om de drog sig tillbaka och lät fransmännen ockupera tyskt territorium skulle det få en negativ påverkan på bayrarnas stridsmoral. Dessutom hade de som argument att de kunde binda upp fler franska avdelningar genom en offensiv än genom ett passivt försvar. Men den tyska arméledningen avslog Rupprechts anmodan om att få genomföra ett stort anfall.

In i Lorraine

På morgonen den 14 augusti inleddes Joffres offensiv i Lorraine. De franska trupperna lämnade sina utgångsställningar längs floden Meurthe mellan Nancy och Saint-Dié och marscherade åt nordost mot gränsen.

Det var en ansträngande marsch i den stekande sensommarhettan för soldaterna i tunga ljusblå uniformsrockar. De bar 25 kilo packning på ryggen och fyra kilo tunga Lebelgevär på axlarna. Ändå var entusiasmen stor då de första trupperna korsade gränsen och rev ner de randiga gränsstolparna för att markera att Lorraine åter skulle bli franskt. Några avdelningar sjöng den franska nationalsången Marseljäsen medan de passerade gränsen. Sedan fortsatte de norrut längs breda landsvägar flankerade av ändlösa alléer med höga träd mellan böljande marker av grön alfalfa, gyllene korn eller långa rader av höstackar. De franska fotsoldaternas röda byxor och blå käppier, skärmmössor med röda ovansidor, bidrog till nyansrikedomen. Uppe under den blå himlen flög små propeller­plan på spaningsuppdrag.

Luftkriget var fortfarande i sin barndom.

På flera ställen mötte fransmännen hårt motstånd redan innan de korsat gränsen.

Skärande ljud från 75 mm-kanonerna ekade mellan de mjuka kullarna ackompanjerat av det hårda knattret från gevär och maskin­ gevär. Tyskarna svarade med både 77 mmfältkanoner och tyngre 105 mm- och 150 mm-kanoner i väl dolda ställningar.

123

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 123

19.06.2018 13.57

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET ANFALLER!

Franska 75 mmkanoner i ställning.

Franskt infanteri på marsch.

Franska soldater gör sig redo för strid.

Joffre och Foch (till höger) ser en marsch­ kolonn passera.

Foto: Library of Congress

124

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 124

19.06.2018 13.57

SLAGET OM LORRAINE

6:e bayerska infanteri­regementet i augusti 1914.

General Ferdinand Fochs XX:e kår från Castelnaus andra armé utgjorde de franska anfallsstyrkornas vänstra flygel och ryckte fram längst västerut, från Lunéville i riktning mot Château-Salins. Fochs trupper kom under kraftig tysk artillerield, men klarade ändå att ta tyskarnas främre ställningar på höjderna längs gränsen runt Arracourt.

Redan nu började fransmännen att märka de allvarliga konsekvenserna av arméledningens bristande tro på tungt artilleri. När granaterna från de tunga tyska kanonerna började slå ner hade det franska artilleriet inga kanoner med tillräcklig räckvidd för att skjuta tillbaka mot de tyska kanonställningarna. Flera av Fochs avdelningar led stora förluster. 1:a bataljonen från 26:e regementet miste till exempel 150 man, varav 14 dog.

Till höger om Foch mötte Louis Espinasses XV:e kår hårt motstånd, särskilt vid den lilla gränsstaden Moncourt. Granaterna från det tunga tyska artilleriet och häftig beskjutning med gevär och maskingevär från infanteri i skyttegravar vållade de franska anfallarna allvarliga förluster och försenade deras framryckning.

Nästa kår i den franska frontlinjen var Louis Tavernas XVI:e kår som skulle rycka fram mot ett område med stora insjöar väster om Sarrebourg och upprätthålla förbindelsen med Dubails första armé. Tavernas män korsade gränsen utan att möta något större motstånd.

Dubails första armé marscherade också norrut under morgontimmarna. Längst till vänster lyckades general Joseph de Castellis VII:e kår inta höjderna vid Domèvre trots tidvis hårt motstånd från bayerska eftertrupper.

César Alix XIII:e kår anföll samtidigt lite längre österut. Kårens högra flygel ryckte snabbt fram mot Cirey vid floden Vezouse.

Sent på eftermiddagen manövrerade tre franska bataljoner för att storma tyska ställningar utanför Cirey.

Arméchefen Dubail var senare mycket kritisk till hur hans underordnade utförde anfallet: ”Anfallet inleddes hastigt mer än 2 000 meter från fienden … Signal­ trumpeterna ljöd (vem som tog initiativ till det är omöjligt att veta), och trupperna skickades i anfall på ett klantigt sätt. Med ett sådant avstånd att tillryggalägga härjade (fiendens) eldgivning hårt. Förlusterna

"SIGNALEN LJÖD OCH TRUPPERNA SKICKADES I ANFALL PÅ ETT KLANTIGT SÄTT. MED ETT SÅDANT AVSTÅND ATT TILLRYGGALÄGGA HÄRJADE FIENDENS ELDGIVNING HÅRT. FÖRLUSTERNA VAR MYCKET STORA." var mycket stora. Anfallet miste sin kraft innan sammandrabbningen och divisionen slogs tillbaka, mycket påverkade och i en viss oordning, på grund av det tilltagande mörkret.” Döda och sårade fransmän låg strödda över fälten i skymningen.

Dubail tillrättavisade Alix skoningslöst. Det hade inte varit nödvändigt att inta Cirey den dagen. ”Dessutom”, skrev Dubail senare, ”man inleder inte ett anfall vid slutet av dagen, på en så viktig position som inte är tillräckligt rekognoscerad.”

På Dubails högra flygel hade trupper från general Legrand-Girardes XXI:a kår intagit Mont Danon, det nordligaste berget i Les Vosges, och utkämpade en hård strid i bergspassagerna längre söderut vid SaintBlaise. Den här striden slutade med en klar seger för fransmännen som tog över 500 fångar plus 12 kanoner och 8 maskingevär, och bäst av allt: en tysk bataljons fana.

Längre söderut i Les Vosges intog XIV:e kåren andra viktiga bergspass för att säkra Dubails flank och rygg.

Genom regn och lera

Lördagen den 15 augusti, den franska offensivens andra dag, började regnet att ösa ner och förvandla Lorraines lerjord till trög lera. Fochs kår blev stående i positionerna de nått dagen innan för att inte komma för långt framför resten av Castelnaus armé.

Espinasses kår började rycka fram först på eftermiddagen och avancerade bara några få kilometer. Tavernas kår hade inte heller någon större framgång.

För Dubail startade dagen dåligt. Han fick besked om att Castelnaus armé inte skulle ge hans vänstra flygel något ordentligt stöd. Dubail gjorde ändå det han kunde för att upprätthålla framskridandet i sin egen offensiv. Han besökte sina underordnades högkvarter för att hålla sig uppdaterad om deras framgångar och ge order på plats.

Vid en tidpunkt övertog han ledningen av XIII:e kåren, eftersom general Alix inte var i högkvarteret. Dubail noterade nöjt att den tyska ställningen vid Cirey, som kostat fransmännen så mycket blod dagen innan, föll som ”ett moget päron” efter manövrerna han själv iscensatt. Både XIII:e kåren och Castellis VIII:e kår fick sin front förskjuten några kilometer norrut den här dagen.

På tysk sida tvekade kronprins Rupprecht med att ge sin armé order om att dra sig tillbaka. Överbefälhavaren hade gett honom besked om att fransmännen skulle anfalla med överlägsna styrkor i Lorraine och att han därför skulle tvingas dra sig tillbaka för att vinna tid. Men den tama starten på den franska offensiven fick Rupprecht och hans stabschef Krafft att tvivla på att en större tillbakadragning var nödvändig. Enligt beskeden de mottagit från fronten var den franska anfallsstyrkan långt mindre än vad överbefälhavaren antog. Dessutom tyder mycket på att de två bayerska ledarna betraktade det som en allvarlig prestigeförlust att låta fransmännen ockupera tyskt område utan att ge dem ordentligt motstånd. Överbefälhavaren fortsatte ändå insistera på att fransmännen var antalsmässigt överlägsna och att den bayerske kronprinsen därför måste dra sin armé tillbaka. Rupprecht böjde sig för pressen. På eftermiddagen den 15 augusti skickade han motvilligt ut order om en tillbakadragning till floden Sarre (Saar).

Under dagarna som följde fortsatte de

125

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 125

19.06.2018 13.57

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET ANFALLER!

två franska arméerna framryckningen mot Morhange och Sarrebourg medan tyskarna genomförde en kontrollerad reträtt. Det inträffade spridda strider mellan franska förtrupper och tyska eftertrupper, men inga större sammanstötningar. Fochs kår intog Château-Salins den 17 augusti. Dagen därpå marscherade Dubails trupper in i Sarrebourg. Fransmännens musikkår spelade Marseljäsen medan de blå- och rödklädda soldaterna marscherade triumferande genom gatorna. Återerövringen av Lorraine var igång.

Tyska infanterister och artillerister 1914.

Illustration: Osprey Publishing

Problem för fransmännen

Men allt gick inte enligt plan för fransmännen.

Den 18 augusti blev en svår dag för Tavernas kår som ryckte fram mellan Morhange och Sarrebourg. När Tavernas män närmade sig Mittersheim, 15 kilometer nordväst om Sarrebourg, möttes de av ett kraftigt tyskt motanfall och drevs flera kilometer tillbaka efter att ha lidit stora förluster. Även på flera andra platser längs fronten började det tyska motståndet att hårdna.

Tyskarna hade nu fördel av att ha byggt många starka försvarsställningar med skyttegravar, betongskansar och taggtråd mellan Morhange och Sarrebourg.

Dessutom hade händelserna på andra frontavsnitt börjat påverka den franska offensiven i Lorraine. Det kom allt mer oroväckande besked om en storstilad tysk framryckning genom Belgien mot Nordfrankrike och Joffre bestämde sig för att ta merparten av två armékårer, som egentligen skulle utgöra en reserv för Castelnaus armé, och skicka dem norrut.

Det innebar att Castelnaus möjligheter att förstärka sina frontstyrkor försvagades rejält. Ändå var de franska generalerna fast beslutna att fortsätta anfallet i Lorraine.

Dubail hoppades uppnå ett genombrott norr om Sarrebourg och hade en kavallerikår redo för att inleda förföljelsen om tyskarnas försvarslinje bröts. Castelnau skickade ut en skrivelse till sina underordnade den 18 augusti där han förklarade att fienden var på vikande front och måste förföljas med ”största snabbhet och beslutsamhet”.

"Slå till, och må Gud vara med er!"

Rupprecht och Krafft tyckte att de hade dragit sig tillräckligt långt tillbaka och argumenterade häftigt med det tyska överkommandot för att få tillåtelse att gå till motanfall. Officerarna i överkommandot var undfallande och otydliga i sina svar. De ville inte ge direkta order till den kungliga armébefälhavaren, men indikerade att de helst såg att Rupprechts trupper förhöll sig passiva medan den tyska huvud­anfalls­ styrkan plöjde genom Belgien och in i Nordfrankrike.

Den 17 augusti mottog Rupprecht och Krafft besked om att ett spaningsflygplan hade observerat stora franska styrkor på marsch bort från fronten. De tolkade det

126

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 126

19.06.2018 13.57

SLAGET OM LORRAINE

som ett tydligt tecken på att fransmännen skickade trupper från Lorraine mot norr för att möta det tyska huvudanfallet. Efter det de sett var det därför helt nödvändigt att anfalla så snart som möjligt, för att förhindra en större fransk styrkeförflyttning mot norr, något som kunde välta hela den tyska fälttågsplanen. Åter var överkommandot undvikande och lät bli att ge Rupprecht tydliga order. På eftermiddagen den 18 augusti miste Krafft tålamodet och ringde överbefälhavaren för att kräva ett svar på om kronprinsen kunde anfalla i Lorraine eller inte. Svaret han fick var att överbefälhavaren inte önskade ge något direkt förbud mot ett anfall, men att Krafft och kronprinsen ”måste ta det fulla ansvaret och fatta det beslut de anser vara riktigt”.

Krafft svarade: ”Beslutet är fattat. Vi anfaller.” ”Slå till, och må Gud vara med er!” svarade officeren från överkommandot.

I utgångsskedet hade kronprinsen och Krafft tänkt genomföra motoffensiven redan nästa dag, men de ville ha med sig von Heeringens sjunde armé och von Heeringens tre kårer behövde ännu en dag för att nå sina utgångspositioner. Anfallet sköts därför upp till den 20 augusti.

General Dubail, befälhavare över den franska första armén.

Mot Morhange

På morgonen den 19 augusti stod Fochs främsta linje strax norr om Château-Salins.

Vädret hade klarnat upp och det såg ut att bli en ny het sensommardag. Både tyska och franska spaningsflyg flög över slagfältet. I enlighet med Castelnaus instruktioner hade Foch gett sina divisioner order om att anfalla norrut mot Morhange, en liten garnisonsstad på sydsidan av en höjd som sträckte sig västerut mot Oron. Längs den här höjden hade tyskarna en rad starka förskansningar och kanonställningar.

Fochs förtrupper möttes av kraftigt bombarde­mang när de närmade sig höjderna väster om Morhange. Det franska artilleriet svarade så gott det kunde, men bortsett från de lätta 75 mm-kanonerna hade Fochs artillerister bara 12 korta Rimailho 155 mmkanoner. Det var alltför lite mot tyskarnas många 105- och 150 mm-kanoner.

Granaterna från de tyska kanonerna vållade stora franska förluster, men Fochs män fortsatte ändå fram­ryckningen och drev de bayerska förtrupperna tillbaka mot toppen av höjderna. Det ut­kämp­ades bittra strider på vinåkrarna i sluttningarna.

I kvällningen var Fochs förtrupper mindre än en kilometer från Morhange och hade på flera ställen nått toppen av åsryggen väster om staden. Foch var fast besluten att fortsätta anfallet nästa morgon.

Samtidigt som Foch anföll mot Morhange hade 68:e franska reservdivisionen ockuperat Delme, 18 kilometer sydväst om Morhange, för att beskjuta Fochs vänstra flank mot de tyska styrkorna runt fästningsstaden Metz.

General Maud’huy kommenderade den franska 16:e divisionen i Sarrebourg.

General Castelnau, befälhavare över den franska andra armén.

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 127

127

19.06.2018 13.57

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET ANFALLER!

Öster om Morhange hade resten av Castel­ naus armé problem. Efter nederlaget för Tavernas kår vid Mittersheim dagen innan ville Castelnau att Espinasses XV:e kår skulle anfalla i riktning mot Bénestroff för att lätta på pressen på Tavernas män men det skulle inte bli någon lätt uppgift.

Innan gryningen korsade Espinasses förtrupper floden Seille och intog Dieuze, innan de svängde åt nordost mot byarna Vergaville och Bénestroff. Här öppnade sig en stor öppen slätt där det tyska artilleriet hade övningsskjutit innan kriget. Avstånd och landmärken var noga registrerade, så när det ljusnade och de tyska artilleriobservatörerna såg de framryckande fransmännen var det ett drömscenario för de tyska artilleristerna.

Från flera håll sköt tyskarna med både fält­kanoner och tunga haubitsar. Det fick en fruktansvärd verkan. En fransk alpjägar­ löjtnant från 29:e divisionen berättade: ”Grupperade i sektioner försöker vi avancera i korta språng. Vi kastar oss ner med ansiktena mot marken när granaterna kommer. Efter 800 till 1 000 meter kommer vi inte längre. Bombardemanget fortsätter utan uppehåll. Marken plöjs upp av granater som slår ner på alla håll; till höger, till vänster, framför och bakom oss … Några gånger slår en granat ner nära vår sektion och jord och kulor sprutar över oss …

Frampå eftermiddagen kryper jag bort till en höstack där jag finner min kapten. Han röker en cigarett … Jag har aldrig sett honom så lugn … Jag lägger mig ner vid sidan av

honom för att rådslå. Vad ska vi göra? ’Vänta tills det blir natt’, svarar kaptenen. ’För ögonblicket skulle varje rörelse leda till en säker död.’

Då får sergeantmajoren några av männen från sin sektion att resa sig för att ta täckning bakom höstackarna. Vi ropar: ’Rör er inte!’

För sent. När röken lättar är sektionen sprängd i bitar. Några sårade män är fortfarande i stånd att resa sig. Ett nytt granatnedslag tillintetgör dem.”

Det här var modern krigföring i all sin hemskhet. Hundratals av Espinasses soldater dödades eller sårades på den stora slätten utan att se skymten av en tysk.

Anfallet upphörde. Espinasses fåtaliga tunga artilleri, ett par batterier med långa 120 mmkanoner, försökte skjuta tillbaka mot de tyska batterierna, men med liten effekt.

Tyska spaningsflygplan upptäckte de franska kanonställningarna så att de ständigt måste flyttas för att inte bli sönderbombade av det tyska artilleriet.

Kanondån längs Sarre

Vid Sarrebourg fortsatte Dubails armé att pressa tyskarna bakåt, men motståndet blev allt hårdare. Dubail hade mottagit oroväckande besked om att stora tyska styrkor var observerade öster om Sarrebourg, runt Arzviller, något som innebar ett allvarligt hot mot hans högra flygel.

Dubail beslutade därför att låta sin vänstra flygel fortsätta anfallen norr och nordost

om Sarrebourg i hopp om att förekomma ett tyskt anfall och tvinga tyskarna att omgruppera sina styrkor.

På morgonen den 19 augusti ryckte fransmännen fram i långa skyttekedjor norr och öster om Sarrebourg. De fåtaliga tyska förposterna drevs tillbaka över floden Sarre, men behöll ett brohuvud i Gosselming. Det franska artilleriet försökte följa upp genom att bomba de tyska ställningarna på Sarres östra strand, men ett intensivt motbombardemang från det överlägsna tyska artilleriet tvingade de franska artilleristerna att genomföra en hastig reträtt. Framryckningen för Dubails infanteri stoppade nu också upp under den våldsamma artilleribeskjutningen. Tyska flygplan och observatörer på höjderna öster om floden gav artilleristerna mycket exakta besked om var de skulle skjuta. Elden var så träffsäker att fransmännen var övertygade om att tyska spioner måste vara igång.

Till och med den franske armékårschefen general Castellis högkvarter träffades av tyska granater, men generalen slapp undan oskadd.

Trots det tyska artilleriets överlägsenhet fortsatte Dubail att planera anfall. Han insåg att mycket tydde på att tyskarna snart skulle genomföra ett stort motanfall, men ett passivt försvar stred emot den franska arméns offensiva filosofi. Genom att fortsätta anfalla hoppades Dubail få behålla initiativet och göra det svårt för tyskarna att genomföra sina anfallsplaner.

128

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 128

19.06.2018 13.57

SLAGET OM LORRAINE

"Vår tid är kommen!"

Natten mot torsdagen den 20 augusti gjorde tyskarna sig redo att anfalla längs hela fronten, från strax öster om Metz till Les Vosges norra ände. Fyra bayerska och tre andra tyska armékårer, bortemot 300 000 man, stod redo att gå loss på fransmännen.

Kronprins Rupprecht eldade på: ”Soldater från sjätte armén! Överordnade hänsyn har tvingat mig att tygla er stridsvilja och låta er genomgå en svår tid av väntan och tillbakadragningar. Den tiden är nu över. Vår tid är kommen! Vi måste och ska segra!”

Hundratals tyska kanoner hade siktat in sig på fransmännens positioner och anfallsorderna var utskickade. Gömda i skogar och bakom åskammar väntade de tyska infanteristerna.

Fransmännen hade bara sex armékårer i frontlinjen där tyskarna skulle anfalla, för Dubails XIV:e kår var upptagen med att hålla bergspassagerna i norra Les Vosges.

I enlighet med sina offensiva ideal hade fransmännen gjort få förberedelser för att försvara sig mot ett tyskt anfall. Deras plan var att fortsätta sina egna framstötar. Efter motgångarna öster om Morhange dagen innan ville Castelnau ändå vara försiktig. Foch fick order om att hålla sina trupper lugna utanför Morhange för att inte komma för långt framför resten av Castelnaus armé och bli isolerade. Castelnaus övriga två kårer skulle fortsätta sina anfall i riktning mot Bénestroff och Mittersheim.

General Foch kommenderade den franska XX:e kåren vid Morhange.

General Josias von Heeringen kommenderade tyskarnas sjunde armé vid Sarrebourg.

General Joffre, överbefälhavare för de franska arméerna.

General Oskar von Xylander kommenderade 1:a bayerska armékåren vid Sarrebourg.

General Fritz von Below kommenderade den tyska XXI:a armékåren. Alla foton: Library of Congress

General Krafft von Dellmensingen, prins Rupprechts egensinnige stabschef.

Åsryggen vid Achain

Morgonen på torsdagen den 20 augusti var fuktig, dimma låg tät. Den dåliga sikten hindrade flygspaning, något som fick den försiktige Castelnau att skjuta upp de planerade anfallen från Espinasses och Tavernas kårer. Men Fochs trupper var redan i rörelse, trots Castelnaus order om lugn.

Orsaken till Fochs olydnad är oklar. Han hävdade senare att han aldrig mottagit ordern om att bli stående. När Castelnau i gryningen fick reda på att Foch utdelat anfallsorder till sina divisioner skickade han snart en stabsofficer för att insistera på att Foch måste hålla sina positioner. Strax därpå upprepade Castelnau ordern via telefon, men det var för sent. Anfallet hade redan startat.

I gryningen började Fochs trupper att gruppera sig i skyttelinjer för att rycka fram genom dimman. General Balfouriers 11:e division, känd som ”Järndivisionen”, skulle avancera åt nordost i riktning mot Bénestroff för att stötta Espinasses XV:e kår, medan 39:e divisionen, ”Ståldivisionen”, satte kurs mot Morhange och höjderna väster om staden.

Fochs anfall blev ett av krigshistoriens kortaste, för hans män hade knappt hunnit nå sina utgångspositioner innan de träffades av en veritabel storm av eld och metall. Längs hela fronten ljöd de tyska kanonerna. Marken vibrerade av otaliga granatnedslag. Den tyska motoffensiven var igång.

Solen höll på att få dimman att lätta.

Bakom de tyska linjerna tyckte Rupprecht

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 129

129

19.06.2018 13.57

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET ANFALLER!

"LIGGANDE PLATT BAKOM DEN LILLA JORDVALLEN SKÖT VÅRA MÄN SÄKERT, MASKINGEVÄREN MEJADE NER TYSKARNA."

Tyska reservister – infanterister och artillerister.

Illustration: Osprey Publishing

och Krafft att det påminde om den berömda solen vid Austerlitz som trängde igenom dimman då Napoleon vann sin största seger.

Ut ur skogarna och över åsarna nordväst om Morhange kom långa, täta skyttekedjor i grågröna uniformer fram. Det var trupper från 3:e bayerska divisionen under general von Breitkopf. Tyska maskingevär öppnade eld på långt håll för att täcka framryckningen, samtidigt som artilleribombardemanget fortsatte. Franska artillerister med sina lätta 75 mm-kanoner försökte svara på den intensiva tyska kanonelden men med liten effekt. Några franska batterier utsattes för så kraftig granateld att artilleristerna lämnade sina kanoner.

Breitkopfs bayerska skyttekedjor korsade den träskliknande dalen och fortsatte uppför sluttningarna mot de franska positionerna på åsryggen norr om Achain. Fransmännen var dåligt förberedda på att möta anfallet men deras gevär hade ändå stor verkan. Det bayerska krigsarkivets historieverk berättade att ”överivriga” bayerska officerare lät trupperna rycka fram så tätt att de franska kulorna inte kunde undgå att träffa och att bayrarna led ”smärtsamma förluster”.

Framryckningen fortsatte ändå och efter en ”hårdnackad strid” med ”blanka vapen” fördrevs fransmännen från den nordligaste delen av åsryggen.

Men fransmännen vägrade att ge upp.

Ett av de franska regementena, 153:e infanteriet, leddes av överste Loyzeau de Grandmaison, som innan kriget framstått som självaste översteprästen av den franska offensivkulten med sina föreläsningar på stabsskolan. Enligt Grandmaison var initiativet den övergripande nyckeln till framgång på slagfältet. ”Anfall till varje pris”, var Grandmaisons motto. Och nu följde han upp sina ord med handling.

När Grandmaison såg sina män fly från det tyska anfallet var hans första respons att få igång ett motanfall. Nere vid foten av sluttningen vid Achain såg underlöjtnant Laffarge översten stå med bandagerat huvud och ett gevär i handen medan han skällde ut och slog en skräckslagen soldat som låg på marken och skrek. Laffarge fann det bäst att leva upp till sin överstes ideal och ropade till männen i sin sektion: ”Bilda skyttekedja!

Fäst bajonetter!” Han drog sabeln och sprang framåt. Hans män följde efter.

När han närmade sig toppen av åsryggen mötte Laffarge en skrikande soldat. ”Han huvud var inget annat än ett enda stort rött sår. En annan följde, sedan ännu en, med

130

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 130

19.06.2018 13.57

SLAGET OM LORRAINE

krossat ansikte.” Laffarge förstod att de var skjutna på nära håll och att hans män skulle mejas ner om de fortsatte. Han fick dem att söka skydd medan han rekognoserade. När han vände tillbaka upptäckte han att hans män hade ändrat front och fyrade av mot väst. I sin kikare kunde Laffarge se rader av grågröna fläckar längs den höjd fransmännen hållit kvällen innan. Tyskarna! Laffarge noterade stolt att hans män sköt lugnt och kontrollerat. I kikaren såg han flera tyskar falla efter att ha träffats av franska kulor.

Men det var inte något varaktigt. Laffarges män var redan under kraftig gevärseld och när som helst kunde tyskarna komma stormande över åskammen rakt mot deras blottade flank. Laffarge beordrade reträtt, och han och hans män störtade nedför sluttningen medan kulorna ven runt dem.

Den franska frontlinjen höll på att bryta samman. Överste Grandmaison var sårad på nytt och måste hjälpas bort. Två batterier med 75 mm-kanoner erövrades av tyskarna.

Döda fransmän, iögonfallande i sina blå och röda uniformer, låg strödda över markerna.

Laffarge tyckte de påminde om blåbär och vallmo. Även längre österut, runt Oron och Delme, var det franska försvaret på gränsen till sammanbrott.

Chasseurerna vid Morhange

Utanför Morhange höll fransmännen fort­ farande stånd mot de tyska anfallen. Här kämpade elittrupperna från 4:e franska chasseurregementet (jägarregemente) en hård strid. I enlighet med Fochs order hade de anfallit i gryningen och stormat den tyska förpostlinjen men måste dra sig tillbaka när det våldsamma artilleribombardemanget startade.

En av chasseurerna berättade: ”På några minuter grävde vi oss en grund skyttegrav i en upphöjd åker. Två batterier med 75:or fyrade av bakom oss och hejdade den bayerska divisionen framför oss. Men kanonerna sköts snart sönder av fiendens artilleri och vårt regemente stod ensamt mot fiendens infanteri och artilleri. Liggande platt bakom den lilla jordvallen sköt våra män säkert, maskingevären mejade ner [tyskarna] och under fyra timmar lyckades vi hålla ’les Boches’ (öknamn på tyskarna) på dryga 1 000 meters avstånd.”

På Fochs vänstra flygel hade Balfouriers Järndivision drivits ut ur Conthil och Lidrezig under morgontimmarna, men därefter hårdnade det franska försvaret runt Haut-deKoeking. Även om de led stora förluster under hopplösa motanfall lyckades Balfouriers soldater hålla stånd under förmiddagen i den stekande solen.

Situationen var ändå kritisk för Fochs kår, eftersom den vänstra flygeln från Achain till Delme var nära att kollapsa. Dessutom kom det oroväckande besked österifrån, där också de två andra kårerna i Castelnaus armé träffats av våldsamma tyska anfall.

Vacker, men skrämmande

Espinasses XV:e kår hade startat sitt planerade anfall norrut tidigt på morgonen,

131

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 131

19.06.2018 13.57

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET ANFALLER!

"I DEN TÄTA SKOGEN BRÖT DET UT EN NY VÅLDSAM SKOTTVÄXLING MELLAN BAYERSKA AVDELNINGAR SOM FÖRVÄXLAT VARANDRA MED FIENDEN." men i likhet med Fochs män stoppades XV:e kåren snabbt av ett våldsamt tyskt artilleri­bombardemang. Snart fick Espinasses soldater syn på sina fiender.

Alpjägarlöjtnanten från 29:e divisionen i Vergaville såg dem komma. ”När solen började stiga fick vi se något som är svårt att beskriva i ord. Ungefär 800 meter framför oss fanns en låg åskam. Över kammen kom fiendens avdelningar fram … de gråaktiga [tyska] infanteristerna spred sig i springmarsch mot höger och vänster … medan de avancerade rakt emot oss. Deras regelmässiga utgruppering var på ett sätt både vacker och skrämmande på en gång …

Det var något tragiskt och obönhörligt över det hela … Mina män, i täckning bakom en mur, sköt utan uppehåll in i den här veritabla floden av män.” Men efter ungefär en timme kom order om tillbakadragning. Tyskarna höll på att tränga in bland husen i Vergaville.

Tyskarna från Fritz von Belows XXI:e kår hade trängt igenom Koeking- och Monack­ skogarna där det fanns en öppning mellan Fochs och Espinasses kårer, och härifrån hotade de Espinasses vänstra flank och rygg. Därmed dröjde det inte länge innan Espinasses divisioner måste dra sig tillbaka.

Men fransmännen bet kraftigt ifrån under tillbakadragningen. Det officiella tyska historieverket Der Weltkrieg uppger att fransmännen drog sig bakåt ”steg för steg” och förorsakade ”stora förluster” bland de anfallande trupperna från 31:a tyska divisionen. Tyskarna nådde inte Dieuze förrän på eftermiddagen.

Kaotisk strid i skogen

Längre österut var situationen värre för fransmännen. Tavernas XVI:e kår hade precis börjat rycka fram genom morgondimman när det ljusnade, men stoppades brutalt av tyskarnas kanoneld. Så medan dimman lättade kunde de franska förposterna se de tyska skyttekedjorna från I:a bayerska reservkåren komma emot sig.

Strax söder och väster om Loudrefing uppehölls bayrarna en stund av franska försvarare i Fénétrangskogens (av tyskarna kallad Forst Albesdor) norra ände och på höjd 255 söder om Cutting. Men det dröjde inte länge innan bayrarna började tränga in i skogen, och en våldsam och kaotisk strid bröt ut mellan träden. I den oöverskådliga situationen bombarderade det tyska artilleriet både sina egna och fiendens trupper.

Dessutom förväxlade trupper från 13:e och 10:e bayerska reservregementena varandra med fienden och började skjuta på varandra.

13:e regementet måste dra sig tillbaka för att omorganisera sig innan anfallet kunde fortsätta.

Men bayrarna lät sig inte stoppas. Vid tiotiden på förmiddagen stormade 10:e bayerska reservregementet höjd 255.

Fransmännen drog sig tillbaka i sista ögonblicket efter att ha vållat anfallarna ”inte obetydliga förluster”. Förlusterna var särskilt stora bland officerarna.

Lite längre österut lyckades också 7:e bayerska reservregementet tränga in i skogen. En löjtnant från regementet beskrev anfallet från tysk sida: ”Vårt anfall gick raskt framåt i långa språng … det var en fröjd att se våra skyttars obönhörliga framryckning mot skogskanten … När [våra män] närmade sig trädlinjen blev den fientliga eldgivningen allt svagare. Man fick känslan av att fransmännen redan hade dragit sig tillbaka.”

Men så drabbades också det här regementet av ett våldsamt bombardemang från sitt eget artilleri. De bayerska reservisterna försökte desperat signalera genom att vinka med sina pickelhuvor, signalflaggor och näsdukar, till och med bataljonsfanan, men tyska shrapnelgranater fortsatte att spruta sina dödsbringande kulor över 7:e regementet. ”Det här [bombardemanget] kostade oss större förluster än fiendens infanteribeskjutning”, berättade löjtnanten.

Först när en officer till häst red till kanon­ ställningarna med en skriftlig order upphörde det felriktade bombardemanget.

Men 7:e regementets problem var inte över. När de bayerska reservisterna fortsatte in i skogen möttes de av intensiv fransk gevärs- och maskingevärsbeskjutning. ”I skogsförsvar var fransmännen mästare.

De förstod sig bättre på den här lömska stridstypen än vi”, skrev löjtnanten. På några platser började bayrarna ge vika. Löjtnanten berättade att regementsstaben, som han själv tillhörde, måste fram i frontlinjen för att leda och uppmuntra soldaterna direkt. Små franska ställningar med skyttegravar täckta av nedhuggna träd skapade stora problem för anfallarna. Ändå fick bayrarna gradvis övertaget och tog den ena franska positionen efter den andra.

Så slog olyckan till igen. I den täta skogen bröt det ut en ny våldsam skottväxling mellan bayerska avdelningar som förväxlat varandra med fienden. Till slut måste de dra sig en bit tillbaka för att få en överblick över situationen och få ordning i leden.

Tidigt på eftermiddagen ryckte bayrarna fram på nytt. Även fransmännen hade kommit i oordning under skogsstriderna.

Bayrarna i 7:e regementet avancerade tre

kilometer genom skogen utan att möta allvarligt motstånd. Först när de nådde skogskanten norr om Angweiler vid tretiden på eftermiddagen måste de åter göra halt.

Fransmännen väntade på dem i en stark skyttegravsställning med bra öppna skottfält på markerna på båda sidor om byn. Officerarna i 7:e regementet fann det därför bäst att vänta på artilleristöd och att andra tyska regementen skulle hota fiendens flanker. Det tog tid. Först klockan halv sex

132

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 132

19.06.2018 13.57

SLAGET OM LORRAINE

började de tyska kanonerna att bomba Angweiler. Strax därpå började byn brinna.

Klockan var sex på kvällen när 7:e rege­ mentet lämnade trädlinjen och stormade fram mot byn från norr och nordost. Samtidigt anföll ett annat regemente västerifrån.

Frans­männen insåg att de inte kunde hålla stånd mot en sådan övermakt och drog sig snabbt tillbaka, men alla kom inte undan i tid.

Löjtnanten i 7:e regementet berättade att ”ett stort antal rödbyxor togs till fånga”.

Andra armén slår till reträtt

Tavernas kår pressades bakåt längs hela sin frontlinje. Värst var det längst österut där tyska framstötar mellan vattnen och skogarna söder om Mittersheim drev en hård kil mellan Tavernas och Dubails armé vid Sarrebourg, så att de två franska arméerna höll på att bli avskurna från varandra och inte skulle kunna ge varandra effektivt stöd.

Redan tidigt på förmiddagen såg Castelnau mörkt på situationen för sin andra armé.

Samtliga av de tre kårerna i frontlinjen hade stora svårigheter. Fochs vänstra flank vid Delme och Achain höll på att kollapsa.

Fochs högra flank var också hotad, eftersom Espinasses män drevs bakåt mot Dieuze.

Och det kom illavarslande besked från Tavernas avdelningar i skogarna i öst.

Castelnau menade att han inte hade något annat val än att ge order om reträtt. I första omgången skulle armén dra sig tillbaka åtta– tolv kilometer för att bilda en ny front längs gränsen. Det skulle vara en metodisk, stegvis tillbakadragning med starka eftertrupper för att hålla fienden på avstånd.

De franska eftertrupperna gjorde en formidabel insats och höll sina positioner i flera timmar under den stekande augusti­ solen, men ändå gick inte den franska reträtten fullt så smidigt som generalerna hoppats. Det uppstod förvirring och början till panik i flera avdelningar och många vapen och mycket utrustning lämnades kvar.

Drama längs Sarre

Franska chasseurer och dragoner.

Illustration: Osprey Publishing

Dubails offensiv norr om Sarrebourg hade startat klockan fyra på morgonen. 15:e divisionen ryckte fram åt nordost för att inta byarna Oberstinzel, Gosselming och Saint-Jean-de-Bassel längs floden Sarre.

Frans­männen fick en bra start. I skydd av morgondimman stormades Gosselming med ett bajonettanfall.

Men så började problemen för 15:e divisionen. En framstöt norrut mot Saint-Jeande-Bassel medan dimman lättade stoppades av fiendens gevär, maskingevär och kanoner.

Andra avdelningar från 15:e divisionen passerade Dolving och fortsatte mot Sarre­ dalen mellan Oberstinzel och Sarraltroff (Saaraltdorf), men när de nådde skogskanten överst på dalsidan möttes de av intensiv eld från maskingevär och artilleri på höjderna på dalens östra sida. Det franska anfallet kom inte längre. Kraftig tysk artilleribeskjutning satte Gosselming i brand och vid nio på morgonen drevs fransmännen ut av ett bayerskt motanfall. Under reträtten över träskmarkerna och de öppna fälten sydväst om byn blev fransmännen hårt beskjutna med granater och maskingevär, samtidigt som ett bayerskt regemente ryckte söderut från Saint-Jean-de-Bassel och hotade deras flank. Fransmännen led stora förluster innan de nådde Bergwaldskogen, väster om Dolving.

Infanteristriderna minskade i styrka under förmiddagen. På den här fronten hade befäl­havaren över tyskarnas sjunde armé, Josias von Heeringen, skjutit upp den stora motoffensiven till klockan elva för att ge sina styrkor mer tid att nå sina utgångspositioner.

Under tiden utkämpades en serie ojämna artilleridueller mellan några batterier med korta franska 155 mm-Rimailhokanoner och en del av de tyska batterierna med tungt artilleri på motsatt sida av floden.

Fransmännens kanonställningar upptäcktes gång på gång och bombades av tyskarna, så att de franska artilleristerna hela tiden måste flytta sitt artilleri för att inte bli skjutna sönder och samman. Därmed blev fransmännens artilleri inte så effektivt.

Klockan elva brakade det loss längs hela fronten vid Sarre. Hundratals tyska kanoner

133

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 133

19.06.2018 13.57

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET ANFALLER!

"PÅ 300 METERS HÅLL KASTADE SIG TYSKARNA NER. DE BLEV BESKJUTNA PÅ NÄRA HÅLL. VÅRT ANTAL REDUCERADES MINUT FÖR MINUT, MEDAN FIENDENS ANTAL HELA TIDEN ÖKADE." och haubitsar fyrade av med full kraft mot de franska positionerna. Sedan började långa skyttekedjor med soldater i pickelhuvor och ”fältgrå” uniformer röra sig framåt.

Vid Oberstinzel, sju kilometer norr om Sarrebourg, krossades den främsta franska linjen i skogskanten nära floden av de tyska granaterna och kulorna från maskingevären.

Det bayerska krigsarkivets historieverk berättar att när de bayerska trupperna korsat den intakta bron söder om Oberstinzel och ryckt in i skogen fann de mängder av döda och sårade franska soldater. Bayrarna mötte bara svagt motstånd när de fortsatte uppåt till höjd 304. Strax därpå intog de Doving.

Hela den franska fronten norr om Sarre­ bourg höll redan på att slakna. Tyska observatörer på höjderna öster om floden kunde se franska soldater dra sig tillbaka i oordning över de öppna markerna väster om skogen Sarrewald. Och bayrarna pressade på för att utnyttja sitt övertag. Tidigt på eftermiddagen korsade de Sarre vid byn Sarraltroff (Saaraltdorf).

Sedan fortsatte de uppför sluttningen och fördrev de sista fransmännen från skogarna överst i dalen.

Längre norrut ryckte bayrarna fram från Dolving mot Haut-Clocher. Löjtnant Feuchtinger (antagligen från 15:e bayerska infanteriregementet) berättade: ”Vårt uppdrag är nu att rycka fram längs vägen mot Zittersdorf [Haut-Clocher], inta platsen och säkra höjderna på sydsidan.

Med detsamma vi lämnar byn hamnar vi under artillerield, som efter de nedhukade huvudena att döma förorsakar en del bekymmer, men som tur var leder det inte till några förluster. Snart blir vi också beskjutna av infanteri, som ligger på en höjd längs vägen mellan Zittersdorf och Saarburg. Nu börjar vårt arbete. Jag är åter i första linje med min trupp och rycker fram längs vägen [från Dolving]. Terrängen är oöverskådlig, buskar och slånbärshäckar spärrar sikten … Kulorna kommer pipande från den andra sidan, flera gånger viner döden förbi mig.

Jag ilar från man till man, från häck till häck, pekar mot målet, kontrollerar, uppmuntrar … Mina män skjuter, det är deras första skottstrid och de är lite nervösa. Jag måste hela tiden ropa, eller snarare skrika, att de måste skjuta långsamt och sikta väl.

Fransmännen skjuter för det mesta för högt. Jag har bara några få sårade i min lilla trupp. Några av våra grupper är till vänster om vägen där det är öppna ängar, och utgör

därför mycket bättre mål för fienden än vi bakom häckarna, och lider större förluster.

Jag griper en sårad soldats gevär, torkar svetten från pannan och ögonen, och fyrar av jag också. Vårt artilleri skjuter igen med stor effektivitet. Efter ungefär en timme börjar våra motståndare att utrymma sin ställning längs vägen [mot Sarrebourg]. Det är en fröjd!

Hurra, rödbyxorna drar sig tillbaka! Nu mina män! Upp! Upp! Gå mot den vikande fienden!

Med båda flankerna hotade av framryck­ ande tyska avdelningar måste fransmännen snart dra sig ur Haut-Clocher/Zittersdorf och fortsätta reträtten åt sydväst.

Samtidigt rasade det häftiga strider på

134

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 134

19.06.2018 13.57

SLAGET OM LORRAINE

2:a bayerska reserv­ infanteriregementet i Mittersheim den 18 augusti.

Sarrebourgs östra sida. Bayerska avdelningar hade avancerat ner från höjderna för att storma staden men mötte hårt franskt motstånd. Här lyckades det franska artilleriet vålla bayrarna betydande förluster. General Rauchenberger fanns bland de sårade.

Bayrarna lyckades storma två byar kallade stora och lilla Eich men när de fortsatte mot kasernbyggnaderna i stadens östra sida stoppades de av intensiv fransk skottlossning från gevär och maskingevär.

Sarrebourg försvarades av 95:e regementet från 16:e divisionen. Divisionsbefälhavaren, Louis Ernest de Maud’huy, kom själv från Lorraine och var fast besluten att hans

män skulle hålla stånd så länge som möjligt. En av Maud’huys soldater, Jacques Péricard, beskrev senare striderna: ”På 300 meters håll kastade sig tyskarna ner.

De blev beskjutna på nära håll. Vårt antal reducerades minut för minut, medan fiendens antal hela tiden ökade … [Bombardemanget från] fiendens artilleri ökade i styrka. Många hus fattade eld. Elden från maskingevären var … våldsam … Tyskarna infiltrerade utkanten av staden på flera ställen, försvar­ arna besköts inte bara framifrån, utan från höger och vänster. De led enorma förluster.”

1 067 av regementets män blev liggande kvar i Sarrebourg.

135

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 135

19.06.2018 13.57

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET ANFALLER!

ARTIKELFÖRFATTAREN

Karl Jakob Skarstein (f. 1970) har en examen i historia från universitetet i Bergen. Har tidigare gett ut ”Store Slag” (Spartacus2009), ”Krigen mot Siouxene” (Spartacus 2005), ”Under Fremmede Flagg – Nordmenn i utenlandsk krigstjeneste 1800-1900” (Forsvarsmuseet 2002) och ”Til Våpen for det nye land – Norske innvandrere i den amerikanske borger­krig” (Cappelen 2001).

De bayerska trupperna runt Sarrebourg tillhörde general Oskar von Xylanders 1:a bayerska kår. Xylander observerade striderna från en höjd strax öster om Sarraltroff. Det bayerska krigsarkivets historieverk beskrev utsikten: ”Våra egna och fiendens trupper var nästan omöjliga att se där de låg täckta i sänkorna och andra gömslen, men luften skalv av dånet från kanonerna, knallarna från gevären och larmet från maskingevären.

Shrapnel- och spränggranater [detonerade] överallt. Över [skogarna] Saarwald och Unterwald låg tjock rök. Här och där stod hus i full brand. Även Sarrebourg brann allt mer. En tjock röksky steg upp från proviantmagasinet.”

Kvart i tre på eftermiddagen, när det stod

klart att anfallet höll på att lyckas, skickade Xylander order till sina två divisioner om att framgången skulle följas upp med en vidare framryckning mot sydväst.

Dubails armé pressades bakåt. Efter att fransmännen fördrivits från höjderna norr om staden måste Sarrebourgs försvarare dra sig tillbaka för att inte bli avskurna. Det var bittert för de franska soldaterna att behöva lämna staden de nyss erövrat men general Maud’huy demonstrerade sin orubbliga stridsvilja genom att befalla sina musikanter att spela melodin ”Marche Lorraine” medan hans trupper marscherade ut. Själv stod han med pipan i mungipan och hälsade sina män då de passerade. Maud’huy ska ha varit en av de sista fransmännen att lämna staden.

Bayersk triumf – erövrade franska kanoner visas upp i München efter slaget.

136

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 136

19.06.2018 13.57

SLAGET OM LORRAINE

"HÖGST TROLIGTVIS MÅSTE DE FRANSKA FÖRLUSTERNA HA VARIT PÅ ÖVER 20 000. TYSKARNAS FÖRLUSTER SER UT ATT HA VARIT NÅGOT LÄGRE MEN ÄNDÅ ALLVARLIGA. NÅGRA AVDELNINGAR VAR SÄRSKILT HÅRT DRABBADE. 18:E BAYERSKA REGEMENTET, SOM STRED VID MORHANGE, SKA HA MIST 45 PROCENT AV SINA SOLDATER." Dubail planerade att fortsätta slaget nästa dag, men så kom besked om att Castelnaus armé var i full reträtt. Det första stora slaget om Lorraine var förlorat.

Fransk reträtt

Det skulle gå över fyra långa år innan fria franska trupper åter satte foten i Sarrebourg.

För att lätta på pressen för sina övriga avdelningar gav Dubail order om att XIII:e kåren skulle genomföra ett motanfall söder om Sarrebourg i kvällningen. Anfallet stoppades brutalt av bayrarnas gevär, maskingevär och kanoner, men Dubail kallade det ändå en ”perfekt succé” eftersom det enligt hans uppfattning underlättat reträtten för Maud’huys 16:e division. Även om bayerska avdelningar sent på kvällen nått positioner nästan tio kilometer sydväst om Sarrebourg vägrade Dubail att godta att hans armé var slagen. På hans högra flygel nära Mont Donon hade inte tyskarna haft någon större framgång och

Castelneu hade en dålig dag. Flera av hans avdelningar var nära att lösas upp under reträtten från Morhange och mitt i allt kom beskedet om att hans egen son, som var löjtnant i 4:e chasseurregementet, hade fallit under striderna nära Morhange. I kvällningen beslutade Castelneu sig för att fortsätta reträtten genom natten för att återvända till de befästa positionerna runt Nancy, där fransmännen startat sin offensiv. Castelneu övervägde också en vidare tillbakadragning ända till floden Moselle men han fick tydligt besked från Joffre om att det inte var aktuellt.

Ställningarna vid Nancy skulle hållas.

Dubail skrev senare att det var med starka invändningar han följde en order från Joffre om att dra sig tillbaka. Ur Dubails synvinkel var den här tillbakadragningen bara nödvändig eftersom Castelnaus armé blivit tillbakadriven och därmed blottat Dubails vänstra flank. Men Dubail valde att bortse från att nederlaget för hans egna divisioner norr om Sarrebourg också bidragit till att de två franska arméerna hade mist kontakten med varandra. Båda de franska arméerna hade lidit förluster den 20 augusti.

Förlustantalen för slagen vid Morhange och Sarrebourg är osäkra men var uppenbarligen stora. Genom att lägga ihop de angivna förlustantalen för regementena i Fochs kår kommer det fram att över 8 000 dog, sårades eller togs till fånga. Även de andra kårerna i Castelnaus armé led stora förluster.

Enligt en modern fransk historiker var det totala antalet döda och tillfångatagna i den här armén 12 000. De sårade nämns inte. Dubails förluster var antagligen av motsvarande storlek. Det är därmed tydligt att de franska förlusterna vida översteg både de 5 000 de själva medgav och uppskattningen på 10 000 från senare historiker. Högst troligtvis måste de franska förlusterna ha varit på över 20 000.

Tyskarnas förluster ser ut att ha varit något lägre men ändå allvarliga. Några avdelningar var särskilt hårt drabbade. 18:e bayerska regementet, som stred vid Morhange, ska ha mist 45 procent av sina soldater. Även många andra tyska regementen gav besked om fruktansvärda förluster.

Trouée de Charmes

Som tur var för fransmännen var den tyska förföljelsen långsam och försiktig. Därmed fick de slagna franska arméerna tid att omorganisera sig och förbereda nästa strid i Lorraine. När tyskarna den 25 augusti slutligen närmade sig de starkt befästa franska ställningarna runt Nancy möttes de av ett våldsamt franskt motanfall och drevs tillbaka under blodiga strider. Det som kallades slaget i Trouée de Charmes var en begränsad fransk seger. De följande dagarna började fronten stabiliseras. Kronprins Rupprechts segermarsch var stoppad.

Under tiden hade krigets centrum flyttat sig västerut, där Kluck och Bülows stora tyska arméer plöjde igenom Belgien in i Nordfrankrike och vidare söderut i riktning mot Paris och floden Marne.

Slaget om Lorraine hade tydligt visat den franska offensivdoktrinens svagheter, men även tyska svagheter exponerades, bland annat svårigheterna med att följa upp lyckade anfall och att undvika att långdistansartilleriet besköt sina egna.

Men framför allt visade slaget den moderna krigföringens hemska verklighet.

Dagen därpå red kronprins Rupprecht över slagfältet mot sitt nya högkvarter i Dieuze. Överallt på fälten såg han massgravar för män eller hästar, byggnader som var nedbrunna eller raserade av granater och kor med sprickfärdiga juver som råmade av smärta, eftersom ingen kunnat mjölka dem på flera dagar. Många lik var fortfarande inte begravda. Kronprinsen såg döda fransmän ligga utströdda i sina iögonfallande röda byxor. ”De låg sida vid sida. Några höll fortfarande i sina gevär. På grund av den intensiva hettan var de flesta ansiktena redan blåsvarta.”

137

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 137

19.06.2018 13.57

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET ANFALLER!

Illustration: Sigve Solberg

138

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 138

19.06.2018 13.57

PROFIL: POLSK INFANTERIST

PROFIL

POLSK INFANTERIST 1939

När Polen vann sin frihet efter första världskriget måste landet snabbt bygga upp ett försvar. De hamnade tidigt i krig med det nya Sovjet och under 1930-talet började det växa fram ett nytt hot från Tyskland under nazisternas ledning. Etableringen av den nya staten Polen och dess gränser mot Tyskland hade skapat en grogrund för en kommande konflikt.

HEINE WANG

139

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 139

19.06.2018 13.57

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET ANFALLER!

D

en polska hären som byggdes upp efter 1918 var utrustad med mycket gammal utrustning. Det var först 1937 som polackerna satte igång med en modernisering av armén. Arbetet gick långsamt och när kriget kom i september 1939 var den polska armén fortfarande mycket omodern och inte rustad att möta ett tyskt anfall. Även om de polska soldaterna saknade moderna vapen och utrustning stred de med stort mod.

Den polska regeringen startade en delvis modernisering av försvaret i mars och augusti 1939, och den 30 augusti beordrade regeringen full mobilisering av landets väpnade styrkor. I gryningen den 1 september startade det tyska anfallet mot Polen och andra världskriget var igång.

Polackerna försvarade sig och stred en desperat strid trots gammeldags taktik, dåliga vapen och brist på annan utrustning som var nödvändig för att strida i ett modernt krig. Den polska armén led stora förluster med över 66 000 döda, 130 000 sårade och över 400 000 krigsfångar. Den polska armén under formell ledning av presidenten bestod av cirka 1,5 miljoner soldater, med cirka 1 miljon utplacerade längs fronten.

Armén var organiserad i 39 infanteridivisioner (inklusive nio i reserv), 11 kavalleribrigader, två motoriserade brigader och en rad infanteribrigader med olika funktioner och beväpning. En infanteridivision bestod av tre infanteriregementen och ett regemente med lätt artilleri, stabs- och stödenheter.

Några få divisioner var utrustade med tungt artilleri. Ett infanteriregemente bestod av tre bataljoner med infanteri, regementsstab, ett administrationskompani, en pionjärtrupp och en sambandstrupp (signal). Regementet hade totalt sett en styrka på 1 900 officerare och soldater. Soldaterna var huvud­sakligen utrustade med Mauser M29gevär. Stödvapen var 90 lätta maskingevär (Browning M28), 36 tyngre maskingevär (Browning M30), 27 lätta granatkastare,

140

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 140

19.06.2018 13.57

PROFIL: POLSK INFANTERIST

"DET VAR FÖRST 1937 SOM POLACKERNA SATTE IGÅNG MED EN MODERNISERING AV ARMÉN. ARBETET GICK LÅNGSAMT OCH NÄR KRIGET KOM I SEPTEMBER 1939 VAR DEN POLSKA ARMÉN FORTFARANDE MYCKET OMODERN OCH INTE RUSTAD ATT MÖTA ETT TYSKT ANFALL."

2 fältkanoner och 9 pansarvärnskanoner.

Den polska armén hade några stridsvagnar (bland annat 170 11 tons-7TP lätt stridsvagn, 50 Vickers 6 tons-vagnar och 67 Renault FT lätt stridsvagn från första världskriget) men ingen erfarenhet av att använda resursen.

Polen förstod att de med tiden inte kunde stå emot ett tyskt anfall. Hjälp från de allierade var en förutsättning för att kunna försvara landet. Den polska planeringen gick därför ut på ett uppehållande försvar. Gradvis skulle armén falla tillbaka i riktning mot det sydöstra hörnet av Polen. När Tyskland anfölls av de allierade skulle polackerna starta sin offensiv.

Dåligt samband, tyskarnas fart och till slut det ryska anfallet i ryggen knäckte dock det polska försvaret. Den polska uniformen infördes 1919 förbättrades gradvis och standardiserades under 20-talet. Den sista uppdateringen var 1935 och det var den utgåvan de polska soldaterna hade 1939.

Uniformen var standardiserad i fem utgåvor för officerare, infanteri, kavalleri, bergstrupper och pansarvapnet. Infanteriet hade stålhjälm och kakiuniform med blå krage för infanteriet.

Utrustningen i övrigt liknade den tyska men med ett billigare och enklare stridsbälte.

En viktig del av den polska krigshistorien är Sovjets massakrer på polacker. Sovjetiska myndigheter beordrade 1940 dödandet av mellan 14 000 och 22 000 personer, varav cirka 8 000 var tillfångatagna polska officerare.

Ett stort antal polska soldater och officerare lyckades dock rymma till Frankrike.

Med de här soldaterna byggdes flera polska armédivisioner upp. Polska soldater gjorde sig gällande från Narvik 1940 till striderna i Italien 1943–1945. Även Röda armén byggde upp flera polska avdelningar som var med i de stora ryska offensiverna på östfronten, som till slut avslutades i själva Tyskland.

141

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 141

19.06.2018 13.57

142

HG_InnehĂĽll SE Infanteriet.indd 142

19.06.2018 13.57

SEGERN I BERLIN Sovjetiskt infanteri firar segern i Berlin i maj 1945 tillsammans med ett stridsvagnsmanskap. Infanteristerna var de som banade väg in i Berlin – gata för gata och hus för hus, och ofta också rum för rum.

Förlusterna var enorma och det är inte konstigt att de här soldaterna är glada för att de hela är över – och att de har överlevt slutet på världens största fälttåg.

Arkivfoto: Ares forlag

143

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 143

19.06.2018 13.57

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET ANFALLER!

slaget om

Monte

Efter en långsam framryckning upp genom södra Italien de allierade styrkorna i Italien, stående framför tyskarnas

144

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 144

19.06.2018 13.57

n s

SLAGET OM MONTE CASSINO

11-17 maj 1944

cassino ARTHUR SZULC

hösten 1943 blev 5:e amerikanska och 8:e brittiska armén, Gustavlinje i början av 1944.

145

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 145

02.07.2018 13:44

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET ANFALLER!

B

erget Monte Cassino, beläget alldeles nära staden Cassino, var en del i den så kallade Gustavlinjen, en av de tyska huvud­försvars­linjerna söder om Rom. Gustavlinjens betongbunkrar, minfält, kulsprutenästen och taggtrådshinder skar tvärs över den italienska halvön, från Minutorno till Ortona. I detta nätverk av försvarsanläggningar intog Monte Cassino en nyckelroll, eftersom berget och de intilliggande höjderna dominer­ade den omgivande terrängen. Från Monte Cassino kontrollerade tyskarna bland annat motorvägen Via Cassilina (väg 6), som löpte genom den viktiga Liridalen och förband Italiens huvudstad med landets södra delar.

Medvetna om bergmassivets betydelse hade tyskarna vidtagit omfattande försvarsåtgärder och skapat effektiva motståndsnästen i både betong och sten. Till detta tillkom utmaningen att erövra själva berget med dess branta bergsstigar, raviner och förrädiska sluttningar.

Ett första försök att bryta genom tyskarnas försvarsställningar inleddes den 17 januari mot Gustavlinjens centrala punkt, Monte Cassino. Operationen koordinerades med en djärv landstigning vid Anzio (söder om Rom) fem dagar senare. Båda offensiverna körde fast och misslyckades. I Anziofickan landsattes tre divisioner som inledningsvis mötte ringa motstånd. General Clark, 5:e amerikanska arméns befälhavare, tvekade dock och lät inte trupperna avancera förrän brohuvudet vid Anzio hade konsoliderats. Då var det försent. Den tyska ledningen agerade snabbt och snart stod delar av nio tyska divisioner mot brohuvudet.

Samtidigt fortsatte anfallen vid Monte Cassino med små positiva resultat för de allierade. Den 15 februari inleddes operation

Avenger, vars främsta bidrag till historien blev utplånandet av det gamla klostret på toppen av Monte Cassino, där tyskarna inte ens hade grupperat trupper. En fullständigt onödig operation som tillintetgjorde ovärderliga kulturskatter.

Den 15–23 mars aktiverades de allierade styrkorna igen. Nya förband tillfördes, men samtliga offensiver slogs tillbaka av tyskarna.

Flera allierade officerare började ifrågasätta värdet av de blodiga striderna. De gav ingen framgång, renderade höga förluster och de flesta insåg att en allierad invasion av Västeuropa stod för dörren våren eller sommaren 1944. Invändningarna till trots planerades en sista offensiv mot Gustavlinjen och dess nyckelposition Monte Cassino.

2:a polska kåren får uppgiften

Den 24 mars kallades general Władysław Anders, befälhavare för 2:a polska kåren, till ett möte med general Lees, 8:e arméns befälhavare. Han informerade Anders om läget kring Monte Cassino och tidigare hårda strider. Lees berättade vidare att planläggandet av en fjärde operation mot Gustavlinjen, operation Diadem, hade påbörjats. Han föreslog att 2:a polska kåren skulle tilldelas uppgiften att erövra Monte Cassinos höjder och därefter slå mot Piedmonte. Anders fick tio minuters betänketid.

Anders förstod uppdragets svåra karaktär.

Han räknade med att striderna skulle kräva många polska liv, men mycket stod på spel.

I förlängningen hoppas han att ett polskt deltagande i bataljen om Monte Cassino skulle stärka Polens sak och ingjuta nytt mod i landets motståndsrörelse. Därför accepter­ade han uppdraget.

Operation Diadems huvudmål var att bryta igenom Gustavlinjen med 8:e armén och återuppta avancemanget mot Rom. För att uppnå detta mål krävdes att hotet mot Liridalen och

En amerikansk B-17 över Monte Cassino efter att det har bombat klostret.

146

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 146

19.06.2018 13.57

SLAGET OM MONTE CASSINO

"NYA FÖRBAND TILLFÖRDES, MEN SAMTLIGA OFFENSIVER SLOGS TILLBAKA AV TYSKARNA. FLERA ALLIERADE OFFICERARE BÖRJADE IFRÅGASÄTTA VÄRDET AV DE BLODIGA STRIDERNA."

147

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 147

19.06.2018 13.58

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET ANFALLER!

ÖVER:

TILL VÄNSTER:

väg 6 från Monte Cassino eliminerades.

Omedelbart efter mötet med Lees flytt­ade Anders kårens stab närmare Monte Cassino till en plats varifrån ruinerna efter benediktiner­ordens gamla moderkloster kunde beskådas. Stabs- och förbands­ officerare skred till verket utan dröjsmål.

Fotografier och topografiska kartor granskades. Terrängen observerades och studerades. Anders besökte allierade befälhavare och insöp deras erfarenheter från tidigare anfall. Bristen på förhandsuppgifter om anfalls­terrängen oroade Anders, men att skicka ut rekognoceringspatruller kom inte på fråga. Den polska staben såg det som viktigast att ingenting fick förvarna om det förestående angreppet.

I början av maj låg den polska anfallsplanen färdig. Fyra höjder fastställdes som huvudmål: 516 (klostret), 601 (Colle San Angelo), 593 (ovanför Albaneta) och 575 (mellan Albaneta och San Angelo). Offensiven riktade sig mot höjderna som de allierade kallade Snakeshead Ridge och Phantom Ridge. De var belägna norr om klostret och anfallen blev således en repris av föregående attacker. 3:e Karpacka­divisionen skulle erövra höjd 593, staden Albaneta och sedan gå mot klostret, medan 5:e Kresowadivisionen dirigerades mot höjderna kring San

möjliga utsträckning. Det var inte bråttom och de allierade hade enorma artilleriresurser att understödja den polska kåren med. D-dagen på den italienska fronten fastställdes till den 11 maj.

Tyska soldater som marscherar mot fronten i Italien. På grund av brist på transport måste soldaterna ofta marschera långa sträckor, något som tärde på stridsförmågan.

General Anders, befälhavare över de polska styrkorna vid Monte Cassino.

Det första angreppet: 11–12 maj

Angelo.Terrängen begränsade användandet av stridsvagnar, men tack vare en enorm insats av polska ingenjörer, som breddade vissa stigar och vägar, kunde varje division åtföljda av ett par stridsvagnar till en viss nivå.

Samtliga initiala terrängpunkter skulle anfallas samtidigt med divisionernas fulla styrka. Att hålla på krutet ansåg Anders meningslöst eftersom den polska kåren ändå inte förfogade över några nämnvärda reserver. Omvänt kan man anse att om man saknar reserver bör det vara en än större anledning att spara på manskapet i största

Markoffensiven mot Monte Cassino och intilliggande avsnitt inleddes med en massiv artilleriförberedelse klockan 23:00 den 11 maj 1944. Över 1 500 fältkanoner öppnade eld mot Gustavlinjen. Spärrelden varade i 40 minuter, men elden mot Monte Cassino pågick en stund till. Strax efter midnatt den 12 maj gick 2:a polska kårens divisioner till anfall.

Längst västerut anföll 5:e Kresowa­ divisionen mot punkt 601, som försvarades av 1:a tyska fallskärmsjägarregementet. Först ut i angreppet mot Phantom Ridge var två bataljoner. En bataljon skulle erövra rygg­ åsens södra delar och sedan punkt 575.

Tjugo minuter senare skulle ytterligare en bataljon anfalla och ta sig an San Angelo.

Tanken var att så snart bataljonerna i första omgången passerat ryggåsen skulle fler förband sättas in.

Offensiven började dåligt. I samma ögonblick som bataljonerna i första omgången lämnade sina utgångsställningar överöstes

148

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 148

19.06.2018 13.58

SLAGET OM MONTE CASSINO

September 1943: Landings by8:e British Eighth landsätts Army A.A3 3september 1943: Brittiska armén September 1943: Landings byVBritish V Corps B.B9 9september 1943: Brittiska korps landsätts C.C9 9september 1943: US 5:e armén September 1943: Landings

by US F landsätts ifth Army D.D2222januari VI korps Januar 1944: y 1944: US Landings

by USlandsätts VI Corps

Venezia

Bolognia

A d

L

I E N

k

T A

s ti

I

Leghorn

a ri

Firenze

a h a v

xxxx

e t

14

xxx

x

Pescara Ortona

Civitavecchia

xxxx

Roma

KORSIKA

Termoli

10

8 Brit

xxx

x

Cassino Minturno

D

xxxx

xxxx 5 US

Gaeta Napoli

xxx

SARDINI EN

B

Salerno

VI US

Taranto

C xxx

xxxx

V Brit

5 US

N A

xxxx

Gustavslinjen

S I C I L I E N 0

8 Brit

100 km

149

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 149

19.06.2018 13.58

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET ANFALLER!

Illustrationen visar tyska fallskärmsjägare från 3:e fallskärms­ jägarregementet som försvarar Cassino från ruinerna av hotellet. En Panzer IV backades in i hotellreceptionen och granatkastare och maskingevär placerades ut för att täcka alla ingångar. Fallskärmsjägarna bemannar ett MG 34-maskingevär medan en underofficer hittar målet med sin kikare. Alla bär hoppoveraller med den andra utgåvan av kamouflagemönstret, med Luftwaffes silverörn på bröstet.

150

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 150

19.06.2018 13.58

SLAGET OM MONTE CASSINO

151

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 151

19.06.2018 13.58

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET ANFALLER!

"KOMPANIERNA TOG STORA FÖRLUSTER I MINHINDREN OCH UTAN STRIDSVAGNSUNDERSTÖD FASTNADE DE I TERRÄNGEN. INGENJÖRERNA FÖRSÖKTE RÖJA MINORNA, MEN DE FÖRSÅTSMINERADE TAGGTRÅDSHINDREN KRÄVDE MÅNGA OFFER." de av artilleri- och granatkastareld. Bara att nå anfallsmålen krävde tjugoprocentiga förluster. Mörkret underlättade heller inte kompaniernas anfallsrörelser i den bergiga terrängen. De främsta kompanierna lyckades dock att ta sig upp på ryggåsen, men hölls nere av tysk eld. Hårda strider utkämpades mot tyska bunkrar. Två kompanier förmådde smita genom de tyska försvarsställningarna och nå en punkt strax nedanför ryggkammen.

I detta läge trodde en polsk bataljonschef, som observerat anfallen från sin utkiksplats, att Phantom Ridge var i polska händer och ryckte fram med sina kompanier. Inget gott kom av detta. Hans bataljon kunde visserligen ansluta sig till kampen mot tyska bunkrar, men dess närvaro innebar också att koncentrationen av polska enheter uppe på ryggåsen ökade, vilket inte direkt höll nere förlusterna. Tidig morgon den 12 maj utförde

tyskarna ett motanfall som dock slogs tillbaka. Istället bearbetades de polska bataljonerna av artilleri och massiv kulspruteeld.

Samtidigt med 5:e Kresowadivisionens anfall mot Phantom Ridge skred 3:e Karpacka­divisionen till verket. Två bataljoner gick mot punkterna 593 och 569. Deras anfall föregicks av artilleribeskjutning mot tyska ställningar på Albanetas sluttningar, men granaterna åsamkade inte tyskarna några förluster då de tog skydd i grottor.

Snakeheads Ridge var starkt minerad och belagd med omfattande taggtrådshinder.

Bataljonen, som skulle ta punkt 593:s norra delar och fortsätta mot Albaneta, befann sig snart i en prekär situation. Kompanierna tog stora förluster i minhindren och utan stridsvagns­understöd fastnade de i terrängen. Ingen­jörerna försökte röja minorna, men de försåts­minerade taggtråds-

hindren krävde många offer. Av 20 minröjare stupade eller sårades 18. Först efter en omgång av artilleri­beskjutning och tillförandet av nya stridsvagnar lyckades soldaterna komma över ryggkammen och fortsätta mot Albaneta. Men där möttes de av intensiv tysk eldgivning och föll tillbaka. Av tre insatta stridsvagnar slogs två ut, en av pansarvärnseld och en gick på en mina. Den tredje vagnen körde fast på en klippa.

Under tiden kämpade en bataljon med att hålla positionerna framför punkterna 593 och 569. Även den led stora förluster på grund av minfälten och flankerande tysk eld från klostret. Kompanierna var nära att erövra punkten 593 när tyskarna svarade med motanfall. Totalt genomförde tyskarna sex motangrepp mot polska ställningar. Vid middagstid hade polackerna lidit ofattbara förluster och motades bort från punkt 569.

Endast utkanterna av 593 kunde hållas till kvällen.

På eftermiddagen beordrade Anders att divisionerna drog sig tillbaka. Tidigare under dagen hade han planerat nya anfall, men general Lees avrådde honom. Enligt britten hade 2:a polska kåren bundit tyska styrkor som annars hade kunnat användas mot 13:e kåren som anföll nere i Liridalen och därigenom hade polackerna utfört sin uppgift.

2:a polska kåren skulle inte företa nya anfall förrän ett genombrott hade nåtts i dalen.

152

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 152

19.06.2018 13.58

SLAGET OM MONTE CASSINO

RAKT OVANFÖR:

De tyska befälhavarna generalmajor Richard Heidrich och generalöverste Heinrich von VietinghoffScheel diskuterar strategi över ett kartbord i närheten av fronten vid Monte Cassino. ÖVER TILL VÄNSTER:

Polska soldater rycker fram mot klostret.

TILL HÖGER:

Ruinerna av klostret efter de otaliga artilleri­ bombningarna och bombanfallen.

153

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 153

19.06.2018 13.58

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET ANFALLER!

154

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 154

19.06.2018 13.58

SLAGET OM MONTE CASSINO Den här illustrationen visar en tysk bivack i en olivlund i bergsområdena i Appeninerna, där en grupp Fallschirmjäger som har frivakt inväntar order.

Det är bara ett temporärt läger, vilket vi kan se på att männen bara har satt ihop sina Zeltbahn-tält med tältdukarna. Det här gjordes enbart när de inte hade möjlighet att etablera sig för en längre tid.

155

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 155

19.06.2018 13.58

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET ANFALLER!

Detta gav Anders tid att analysera de misslyckade och förlustbringande framryckningarna samt planera en kommande offensiv.

Anders insåg att det var lättare att erövra än att hålla terräng uppe på berget. Trupperna hade mötts av eldgivning från alla håll och det egna artilleriet gjorde lite skada på tyskarna, som försvarade sig i dolda grottor och betongbunkrar. När kårens bataljoner anföll hoppade tyskarna fram ur gömställena och bekämpade polackerna. Efter att ha analyserat terrängen utifrån bataljonernas förstahandsuppgifter beslutade Anders att det andra storskaliga anfallet skulle riktas mot samma mål, men med en tyngdpunkt mot Phantom Ridge. Därför förstärktes 5:e Kresowadivisionen med bland ett kompani kommandosoldater, en spaningsskvadron och en pansarskvadron. Divisionens uppgift blev att erövra Colle San Angelo och punkt 575 samt förena sig med förband ur 13:e kåren. 3:e Karpackadivisionens mål blev höjderna 593 och 569. Divisionen tilldelades ett kompani stridsvagnar och ett kompani stormpionjärer. Klostret skulle intas först när läget tillät en sådan manöver.

"TIDIGARE UNDER MORGONEN HADE BATALJONERNA UPPE PÅ SAN ANGELO BÖRJAT RENSA TERRÄNGEN, MEN SJÄLVA PUNKTEN 575 LYCKADES MAN INTE ATT TA. TYSKARNA BJÖD ETT FÖRTVIVLAT MOTSTÅND."

RAKT OVANFÖR:

En brittisk granat­kastargrupp ger eldstöd till polackerna som intar klostret på Monte Cassino. ÖVERST TILL VÄNSTER:

En allierad 240 mmartillerikanon fyrar av sina enorma granater mot de tyska ställningarna.

TILL VÄNSTER:

Polska soldater driver de tyska fallskärmsjägarna tillbaka.

Det andra anfallet: 16–18 maj

Den 16 maj kom beslutet att 2:a polska kåren skulle anfalla Monte Cassino följande morgon klockan 07:00. 13:e kårens anfall i Liridalen och över floden Rapido hade börjat ge utdelning. Tyskarna föll bakåt.

Polackerna startade dock anfallet mot Phantom Ridge före utsatt tid. Klockan 20:30 den 16 maj skickades ett kompani upp till ryggåsen för att känna tyskarna på pulsen. De ryckte fram under beskjutning, men den var inte alls lika intensiv som tidigare och enheten nådde bergsryggens sydöstra sluttningar.

Aktionens lilla framgång ledde till att ytterligare ett kompani skickades upp och två timmar senare var de östra delarna av Phantom Ridge i polska händer. Efterföljande morgon sattes fler bataljoner in och snart utkämpades bittra strider om Colle Sant Angelo. Men tyskarna klarade inte av att kasta polackerna tillbaka nedför berget. Situationen nere i Liridalen hade krävt att tyskarna minskade styrkan uppe på

156

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 156

19.06.2018 13.58

SLAGET OM MONTE CASSINO

157

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 157

19.06.2018 13.58

PÅ SLAGFÄLTET INFANTERIET ANFALLER! Den allierade krigskyrkogården vid Monte Cassino.

Monte Cassino. Bergets försvarare riskerade också att bli avskurna som följd av britternas offensiv längs med väg 6. Polackerna klarade dock inte av ett erövra Colle San Angelo den 17 maj, men ett starkt försvar hade byggts upp. Soldaterna tänkte inte ge upp ryggåsen.

Klockan 06:00 ryckte polska kompanier fram mot höjd 593:s sluttningar och Albaneta.

Medföljande stridsvagnar öppnade eld mot tyska ställningar, men genombrottet ville inte riktigt infinna sig och anfallande kompanier utsattes för eldgivning från punkt 575.

Anfallet mot själva höjden 593 utgick klockan 9:23. Det första angreppet slogs tillbaka och följdes av tre till, samtliga avvärjdes.

De polska förlusterna steg och i stort sett varenda officer som lett anfallen var antingen döda eller sårade. På eftermiddagen kontrollerade polackerna sluttningarna norr, öster och till viss del, söder om höjd 593.

I gryningen den 18 maj förnyade Kresowadivisionens bataljoner anfallen mot höjd 593, som intogs klockan 07:00. Därefter erövrade trupperna punkt 569, nästan utan strid. Tyskarna hade retirerat. I detta läge beslut­ade man att fortsätta mot klostret med en patrull.

Tidigare under morgonen hade bataljonerna uppe på San Angelo börjat rensa terrängen, men själva punkten 575 lyckades man inte att ta. Tyskarna bjöd ett förtvivlat motstånd.

Klockan 10:15 besattes klostret utan att ett enda skott avlossades och ett trettiotal, främst sårade, tyskar tillfångatogs. Ett par minuter dessförinnan hängdes en improviserad variant av en polsk regementsfana upp.

En timme senare placerades även Union Jack bredvid.

Intagandet av klostret markerade dock inte slutet på opera­tionen. Upprensningsaktioner pågick hela den 18 maj och först följ­ande dag nedkämpades tyskarna på höjd 575.

Avdel­ade polska grupper skickades också mot Piedimonte och Monte Cairo. Polack­erna utkämpade en del häftiga strider om dessa två mål, som till slut erövrades den 25 maj.

I striderna om Monte Cassino, Piedmonte och Monte Cairo förlorade 2:a polska kåren 860 i stupade, 2 822 i sårade och 97 saknades. De absolut tyngsta förlusterna hade tagits uppe på Monte Cassino.

Förlusterna var betydande, och det är därför intressant att se vilken betydelse 2:a polska kårens blodiga strider om Monte Cassino hade. Kårens aktioner uppe på berget kröntes inte med framgång förrän tyska förband lämnade sina ställningar, vilket de gjorde på grund av hotet från 13:e kåren nere i Liridalen. Genombrottet i dalen underlättades i sin tur av att 2:a polska kåren band tyska förband som annars hade satts in mot 13:e kåren. I övrigt var den

polska kåren varken bättre eller sämre än allierade förband som tidigare försökt erövra berget. De tyska försvararna bet sig fast och utnyttjade terrängen skickligt i sin försvarsstrid. Det var en allierad utnötningskampanj som slutligen tvingade bort fallskärmssoldat­ erna. När de polska förbanden trädde in på scenen hade bergets tyska försvarare redan försvagats. Terrängens beskaffenhet underlättade deras försvar och Anders hade inte kunnat planera kårens framryckningar på något annat sätt. Berget begränsade hur ett anfall kunde genomföras. Endast genom en självuppoffrande kamp klarade hans soldater av att bidra till en avgörande tysk reträtt som öppnade vägen för en allierad framryckning mot Rom. Den italienska huvudstaden förklarades sedan som öppen stad av tyska militärmyndighetea och befriades oskadd av amerikanska förband den 4 juni 1944.

ARTIKELFÖRFATTAREN

Artur Szulc bor i Skövde och jobbar till vardags inom det svenska försvaret. 2005 gav han ut sin första bok: Röster som aldrig tystnar: tredje rikets offer berättar. 2008 kom han ut med Med förtvivlans mod: kampen för Polen 1939–1945 – skriven tillsammans med Mathias Forsberg.

2010 gav han ut en bok om den sovjetiska ockupationen av östra Polen 1939–1941. Boken heter I Stalins våld.

158

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 158

19.06.2018 13.58

SLAGET OM MONTE CASSINO

Striden är över och klostret är intaget. Bilden ger ett visst intryck av den förstörelse striderna medförde på klostret och området runt omkring.

159

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 159

19.06.2018 13.58

160

HG_InnehĂĽll SE Infanteriet.indd 160

19.06.2018 13.58

FALKLANDSKRIGET Soldater från 3:e Para går i land från landstigningsfartygen vid San Carlos. Det faktum att argentinarna inte hade lyckats slå tillbaka landstigningen vittnar om deras dåligt förberedda försvar på ett strategiskt plan, och att britterna var mycket väl förberedda och skickliga i den här typen av operationer.

Foto: IWM

161

HG_Innehåll SE Infanteriet.indd 161

19.06.2018 13.58

MISSA INTE! I butik

25/9

HG_InnehĂĽll SE Infanteriet.indd 162

21.06.2018 09.26

Allt på ett ställe www.bokasin.se

Upptäck vårt digitala innehåll på bokasin.se.

Läs artiklar och temaböcker från bland annat BBC, TopGear, Lonely Planet och Men’s Health.

Registrera dig nu och få första månaden gratis!

Stilla havet SE innehåll.indd 162

07.05.2018 17.29

Gillade du vad du läste?

Skaffa full tillgång på www.bokasin.se På bokasin.se hittar du många spännande tematidningar (bokasin). På hemsidan kan du läsa utvalda artiklar ur bokasinen. För 49:- per månad får du tillgång till alla bokasinen digitalt, samt tre valfri tryckta utgåvor per år. Du kan testa tjänsten gratis i en månad.

Läs mer om tjänsten och erbjudandet på bokasin.se.

På www.bokasin.se hittar du bokasin från bland annat BBC, TopGear, Lonely Planet, Men’s Health, Animal Planet, National Geographic och många fler – på svenska.

Några av våra populära serier:

Vetenskap och historia:

Militärhistoria och krim:

TESTA IN.SE OKAS AD B .

W N WW N MÅ E I S I GRAT

ÄR! H A K KLIC

Läs mera på www.bokasin.se

Sport och träning:

Underhållning, hobby och guider:

Barn och unga:

Olika ämnen:

Läs mera på www.bokasin.se

PÅ SLAGFÄLTET

anfaller!

INBÖRDESKRIGETS BLODIGA KLIMAX

✪

MAKT OCH INFLYTANDE I INDIEN

✪

✪

PÅ SLAGFÄLTET – INFANTERIET ANFALLER!

✪

VÄNDPUNKTEN I NORMANDIE

DE ALLIERADES INTÅG I ITALIEN

Ares Forlag AS

TIDSAM 4883-11 / PRIS: 129:11

7 388488 312901

Returvecka 39

HG _Omslag Infanteriet SE utkast-kopi.indd 1 Omslag_Infanteriet_SE_224x297.indd 4

02.10.2018 08:53

.se

.se

Spännande temaböcker. Prova gratis i en månad.