Lonely Planet - Drömresor 2019

AKTIV FRITID SPECIAL

DRÖMRESOR

2019

SERENGETI l SÃO TOMÉ & PRÍNCIPE SVALBARD l JAPANSKA ALPERNA

AUSTRALIEN l THAILAND l JORDANIEN PATAGONIEN l MISSISSIPPI l MEXICO

Forsande vattenfall i nationalparken Erawan i Thailand.

Ansvarig utgivare Rebecca Englund Svensk utgåva av Rebecca Englund Melinda Sutus

Marknadsföring

DRÖMRESOR

2019

Øystein Berg Thomas Bjällhag Redaktörer Peter Grunert Amanda Canning Alice Braham Rory Goulding

Grafisk design Hayley Ward Jeanette Hanvik

Tack till Caroline Costello, Gregor Shepherd

Publishingdirektör Piers Pickard Tidningschef Sue Coffin

I Lonely Planets Drömresor 2019 utforskar vi bland annat Mexicos västra halvö, de frodiga öarna São Tomé och Príncipe samt Svalbards vildmark. Vi gästar också en shintoisk eldcermoni i Japanska alperna, följer Australiens dramatiska (och kulinariska) stillahavskust och bevittnar hjordarnas dramatiska vandringar i Serengeti.

Jordanienleden löper genom några av Mellanösterns mest hänförande landskap.

Baja California

4

Från Valle de Guadalupe till La Paz.

São Tomé och Príncipe

18

Idylliska stränder, unikt djur- och växtliv.

Svalbard

Den arktiska vildmarken i sin renaste form.

Utgiven av: Orage AS Jarlsøveien 50 3124 Tønsberg Norge post@orage.no www.orage.no

Japan

48

Is och eld i Japanska alperna.

New South Wales

En roadtrip längs Australiens stillahavskust.

Lonely Planet Dream Trips 2019 is published by Orage AS under licence from Lonely Planet Global Limited (part of the Lonely Planet Group). The words ”Lonely Planet” and the Lonely Planet symbol are trademarks of Lonely Planet Global Limited. © Lonely Planet Global Limited. All rights reserved. Reproduction in whole or part prohibited without permission.

Tryckt av Artko AS

Thailand

Patagonien

90

Äventyrslandet i södra Chile.

Den stora migrationens dramatik.

Jordanien

62 76

Från Bangkok till djungeln på Ko Chang.

Serengeti

32

106 120

Förlorade städer, profeter och torra wadis.

Alla Orages publikationer trycks av Svanenmärkta tryckerier.

Mississippi

Toner från floden som format Amerika.

134 3

Halvspäckhuggare är inte nära släkt med späckhuggare, men de har en imponerande uppsättning tänder.

4

DRÖMRESOR Baja California

Baja California Börja ditt mexikanska äventyr bland vinodlingarna i Valle de Guadalupe och fortsätt därefter till cowboyland. Nästa stopp blir ”världens akvarium”, Bahía de los Ángeles, och sedan följer upptäcktsfärder i gamla kolonial­städer.

Avsluta med ett dopp i det azurblå vattnet vid La Paz, på södra delen av halvön.

TEXT: KEVIN EG PERRY

@kevinegperry l FOTO: JUSTIN FOULKES

@justinfoulkes

5

Planera resan 1

2

Åk till San Quintín och Sierra San Pedro Mártirs sluttningar för att prova på livet som cowboy­(s. 10).

3

Se sjölejon, valhajar och mantarockor i Bahía de los Ángeles, en skyddad vik omgiven av berg (s. 12).

4

Lär dig mer om Baja Californias spännande historia via jesuit­ernas missions­kyrkor i San Ignacio och Loreto (s. 14.)

5

La Paz är känt för vita stränder, klart vatten och fantastisk snorkling. Ett avkopplande ­av­slut på resan (s. 16).

KARTILLUSTRATIONER: ALEX VERHILLLE. PHOTOGRAPHS: JUSTIN FOULKES, TRINETTE READ/BLEND IMAGES/ALAMY, FRAZER HARRISON/GETTY, OMAR VEGA/LATIN CONTENT/GETTY

Njut av goda viner och ett över­flöd av skal­djur och lokala delika­ tesser i Valle de Guada­lupe (s. 8).

6

DRÖMRESOR Baja California

LÄNGS VÄGEN

Ät TA DIG DIT Aeroméxico flyger till både Tijuana och La Paz via Mexico City från flera europeiska storstäder, som Madrid och Amsterdam (från 8 000 kr, aeromexico.com). Svenska medborgare behöver inte visum till Mexiko, men måste fylla i ett turistkort ombord på flyget dit.

Turistkortet måste behållas under hela vistelsen i Mexiko och visas upp vid utresa. Turistkortet är gratis, men om du skulle tappa bort det kostar ett nytt cirka 150 kr.

TA DIG RUNT Kollektivtrafiken är mycket begränsad i Baja California och för att upptäcka lite mer avskilda platser är det bäst att hyra egen bil (en vecka kostar från omkring 1 200 kr beroende på bil och distans, europcar.com). Pemexbensinstationer finns i de flesta städer, men det kommer även långa vägsträckor där det inte finns någon möjlighet att tanka. Passa på att fylla upp när det finns möjlighet. Det finns flera militära kontroller där du kan bli ombedd att visa ditt pass och turistkort. Det kan också vara bra att skaffa ett internationellt körkort hemma i Sverige före avresan.

HUR LÄNGE? Denna resrutt kan upplevas på två veckor, men om du har mer tid finns det flera spännande stopp att göra längs vägen söderut från halvöns norra del. Lägg till några dagar om du vill tillbringa några dagar på ön Espíritu Santo eller hänga kvar en stund i La Paz.

VAD KOSTAR DET? Bensin är billigt i hela Baja California (från cirka 9 kr per liter), särskilt söder om Ensenada. Det är billigt att äta ute.

Vid olika tacostånd längs vägarna kan du få tag på tacos och burritos för 10 kronor per måltid. Boende är den dyraste utgiftsposten. Priserna varierar från 250 kr per natt för budget­hotell och upp till över 4 000 kr per natt för förstklassiga lyxhotell.

Det finns även möjlighet att campa lite lyxigare, men glamping kostar ofta lite mer än budgethotell.

BÄST TID ATT ÅKA

Lokala skaldjur. Det är inte konstigt att det finns utsökt fisk och skaldjur här när Stilla havet och Californiaviken omsluter hela halvön. La Guerrerense är en foodtruck i Ensenada som serverar tostadas med fisk, sjöborre och musslor.

Vintern är en utmärkt årstid för ett besök i Baja California. Du slipper sommarhettan och har chans att se gråvalarna som kommer till California­viken för att föda varje år.

Valarna börjar dyka upp i november och stannar vanligtvis till mars. Den genomsnittliga dagstemperaturen ligger runt 30 grader mellan juni och november. I februari kan tempera­ turen sjunka till 21 grader och i maj kan det bli upp till 37 grader.

RESEARRANGÖR Många företag organiserar vin­ utflykter runt Valle de Guadalupe, bland annat Baja Vino Tours, Baja Wine Tours och Baja Winery Tours.

Baja Diving Adventures hyr ut dykutrustning för både guidade och privata turer (från 700 kr för två syrgastuber, bajadivingadventures. com). Journey Latin America har ett stort utbud av självguidade utflykter runt halvön, med fokus på aktiviteter och valskådning (11 dagar från cirka 23 500 kr per person, journey­ latinamerica.co.uk).

MER INFO I Lonely Planets guidebok Mexico (240 kr) hittar du mer detaljerad information om att resa runt i hela landet. Enskilda kapitel, inklusive Baja California, kan laddas ner på lonelyplanet.com (40 kr). Mer information om regionen finns på discoverbajacalifornia.com.

Läs

John Steinbecks Logg­bok från Cortez hav handlar om en marin­­expedition med hans vän, bio­logen­Ed Ricketts. Det är både en även­tyrs­­historia och en intro­duktion till den akvatiska mång­­falden längs kusten.

Drick

Margaritas. Cocktailen tros ha uppfunnits 1941 på Hussong’s Cantina i Ensenada när bartendern Don Carlos Orozco gjorde den till Margarita Henkel, den tyska ambassadörens dotter. Hussong’s är stadens äldsta cantina och mysigt autentisk.

Se

Dust To Glory, en dokumentär om ökända Baja 1000. I det årliga offroadracet tävlar olika motor­ cyklar, buggies och lastbilar i att köra från Ensenada till La Paz. Steve McQueen och Paul Newman har båda deltagit i tävlingen.

Lyssna på

Corrido Norteño som betyder ”nordlig ballad” och är regionens traditionella folkmusik.

Ett känt band som framför musikstilen är Los Tucanes de Tijuana.

De har varit aktiva i 30 år och leds av sångaren Mario Quintero Lara (bilden).

7

DRÖMRESOR Baja California

1. Valle de Guadalupe

Ät, drick och njut bland gröna kullar och vinodlingar i Baja California.

Vinrankor sträcker sig mot Valle de Guadalupes norra sluttningar längs vägen till Decantos Vínícola.

S

OLEN GÅR NER BAKOM DE höga tallarna och kastar långa skuggor över vingården Mogor-Badan. Paulina Deckman tänker tillbaka på första gången hon åt här. Det var för sex år sedan och middagen var så god att hon gifte sig med kocken.

Hennes Michelin-belönade make Drew hade just öppnat Deckmans en el Mogor.

Restaurangen skulle vara en mötesplats ute i det fria där ranchens bästa färska kött, frukt och grönsaker skulle serveras tillsammans med de delikata skaldjuren från den närliggande hamnen i Ensenada. ”För mig och min man är detta ingredi­ ens­ernas Disneyland”, säger Paulina. ”Från köket i vår restaurang serverar vi det bästa av Bajas skatter.”

Valle de Guadalupe i Baja California är en speciell plats för mat och vin. Området kyls ner av Stilla havet och mikroklimatet här liknar Medelhavets. Klimatet gör det lätt att odla, temperaturerna är rätt och bergen är frodigt gröna. Om man kisar lite mot solen kan man nästan tro att man är i Toscana, och om man dricker för mycket lokalt vin kan man lika lätt tro att man plötsligt förflyttats till Napa Valley.

Dessutom finns det gott om skaldjur. I båsen på Mercado de Mariscos inne i Ensenada staplas fångsten av ostron, räkor, spjutfisk, krabba, tonfisk och mycket annat från havet varje morgon. Paulina serverar en tallrik strödd med pärlvita kammusslor och säger: ”Det här är en specialitet från Baja California. Musslorna låg i vattnet i morse, så färska är de.”

Alice Waters Chez Panisse banade väg för filosofin ”från jord till bord” i Berkeley i 8

Kalifornien på 70-talet. Den filosofin tar Deckmans ett steg längre. Istället för att ta råvaror från gården till matgästerna tar de matgästerna från restaurangen till gården.

Här äter alla utomhus i skuggan av tallarna, ackompanjerade av doften från kökets vedugnar. ”Ibland klagar folk på flugorna, men vi är på en gård och vi måste förstå omgivningen”, säger Paulina och viftar bort en fluga från en ostronbricka. ”Vi serverar elegant mat, men gården är en enkel plats.”

Och det gäller inte bara på Deckmans.

Andra restauranger i dalen följer i deras fotspår. Även närliggande TrasLomita har sin egen gård och grönsaksodling, och de odlar sina ingredienser på systervingården Finca La Carrodilla. Kocken Sheyla Alvarados specialitet tostadas de ceviche verde består av tärnad jícama (mexikansk kålrot), hamachi från fiskmarknaden och hennes egenodlade koriander. Nyöppnade Fauna ligger i boutiquehotellet Bruma, där kocken David Castro Hussong lagar en egen, modernare, tolkning av klassisk mexikansk husmanskost.

Klimatet i dalen gör den till en särskilt bra plats att producera vin på. Valle de Guadalupes potential upptäcktes tidigt och konkvistadoren Hernán Cortés efterfrågade vin från Spanien redan år 1521, men det är först under det senaste årtiondet vingård­ arna har börjat växa fram i området. Det innebär att det finns gott om utrymme för innovation. Alonso Granados driver Decantos Vínícola – världens första vingård utan en enda elektronisk pump. Alonso tror att man förstör smaken på vinet genom att behandla det för mycket. Hans system bygger istället på en dekanteringsprocess.

Alonso brinner för sin innovativa

producering, men han har en annan uppgift också: att avmystifiera vinproduktionen för den växande gruppen mexikaner som vill ha en flaska rött tillsammans med sin cerveza, tequila och mezcal. ”Vi sysslar inte bara med vintillverkning här”, säger Alonso. ”Vi vill att folk ska komma hit och ha roligt. Förr i tiden var vin bara för kungar. Nu är vin något för alla.”

Ta Highway 3 till Ensenada och fortsätt sedan söderut på Highway 1 i tre timmar. Ta sedan vänster mot San Pedro Mártir National Park.

Tips!

Cabañas Cuatro Cuatros har 14 cabañas på vingården. Bomullstälten har luftkondi­ tioner­ing, minibar och walkie-talkie för att kontakta receptionen (från 1 900 kr, cabanascuatrocuatros.com.mx).

Deckmans en el Mogor ligger mellan En­se­nada och Tecate (rätter från 120 kr, deckmans.com).

Decantos Vínícola, Rancho San Miguel Fraccion, i norra änden av Guadalupe’s Calle 7 (vin från 150 kr, decantosvinicola.com).

Vingården Adobe Guadalupe i haciendastil.

Vänster: Ceviche och närodlade grönsaker på Deckmans en el Mogor.

Höger: Kocken Sheyla Alvarado på TrasLomita.

Paulina Deckman njuter av ett glas vin från vingården hon äger med sin man, kocken Drew.

Höger: Tostadas med grön ceviche på TrasLomita i Valle de Guadalupe.

9

2. San Quintín & San Pedro Mártir

Utforska halvöns orörda hjärta, där kondorer svävar i skyn och cowboyer rider omkring.

M

ARCIAL RUBEN ARCE Villavicencio var åtta år när han satt upp på en häst för första gången.

Hästen kastade av honom, men Marcial klev upp i sadeln igen.

46 år senare rider han fortfarande. Han har varit cowboy hela sitt liv, precis som sin far och sin farfar.

Marcials ranch Rancho Las Hilachas ligger strax söder om San Quintín. Här har de 250 kor som vandrar fritt över 2 700 hektar. Det tar tre månader för Marcial och hans cowboyer att samla ihop korna, och under tiden campar de och äter under stjärnorna. Här, i det dammiga hjärtat av Baja California, gör man fortfarande mycket på gammal­dags vis. Cowboyer måste lära sig att hantera rep redan i tidig ålder. ”Vi fångar vilda djur med ett lasso”, säger Marcial. ”Att kasta lasso är något av det

svåraste att lära sig. Det är dessutom svårt att ta hand om såhär många djur, det är lite som att passa hundratals barn.”

Marcial kan alltid lita på sin trofasta häst Algodón (som betyder bomull), en rödbrun criollo. Algodón stannar hos honom långt efter att korna exporterats över gränsen till USA, där de är värda minst 7 500 kronor vardera. Marcial slår fast att hans kor är värda varje öre. ”Det här jobbet är tillfreds­ställande, men att ta hand om en ko är också ett stort ansvar”, säger han. ”Man måste ge dem ett bra liv, låta dem vandra omkring och vara lyckliga. När man äter biffen kan man känna på smaken om man har gjort ett bra jobb.”

Marcial oroar sig inte för att mer kostnads­ effektiva kommersiella jordbruk en dag ska konkurrera ut hans gamla livsstil. ”Vi är inte rädda för konkurrens från de gårdarna, för vi tror att människor värderar vårt sätt mer.”

Marcial Ruben Arce Villavicencio sitter på sin häst Algódon och blickar ut över sin ranch.

Marcial vallar sina kor över sluttningarna och i horisonten bakom honom reser sig Sierra de San Pedro Mártir. Bergskedjan är hem till en 170 000 hektar stor nationalpark som är en fristad för tjockhornsfår, svart­ svans­hjortar, rödlo och prärievargar. De tjocka tallskogarna med klippiga stenar är en perfekt miljö för vandrare och ryttare.

Längst upp i parken står flera rymd­ teleskop, som utgör Observatorio Astro­ nómico Nacional. Platsen valdes för att den ofta är molnfri på natten och för att luften här knappt är förorenad, vilket innebär att professionella astronomer och amatör­ stjärnskådare obehindrat kan beundra den enorma Vintergatan.

Det är inte den enda imponerande synen ovan. Nära parkens ingång finns en klippa där kaliforniska kondorer samlas. På de flesta platser kan man bara se de graciösa fåglarna cirkulera högt upp i luften, men här svävar de lågt. Man hör deras stora vingar slå när de glider ner mot marken.

Tillbaka på ranchen ser Marcial efter sina djur. När dagens sista solstrålar frösvinner sätter han sig på en gammal soffa utomhus, och dricker några öl med sin son och sin svåger. ”Jag kan inte tänka mig att flytta någon annanstans”, säger han. ”Vi gör inte det här för att locka turister. Det är så här vi lever. Om man vill lära sig om rancher och om hur cowboyer lever är det hit man ska komma. Vi låtsas inte, det är just det som är så speciellt med denna plats.” Återvänd till Highway 1 och kör söderut i fyra timmar, tills du kan svänga vänster mot Bahía de los Ángeles, en timme bort.

Tips!

Rancho Meling är ett pensionat vid foten av Sierra de San Pedro Mártir. Det har nio rum i två hus och bjuder på cowboyliv med Marcial, en pool och tillgång till cykelleder (från 650 kr, ranchomeling.com).

Inträdet till Parque Nacional Sierra de San Pedro Mártir är 40 kr, inklusive campingavgift.

Det finns även fyra stugor vid ingången till parken. Ta med egen sovsäck (från 375 kr för en stuga för fyra personer, 00 52 646 172 3000).

10

DRÖMRESOR Baja California

Marcial och hans son visar hur man svingar ett lasso när de samlar in boskap på Rancho Las Hilachas.

11

3. Bahía de los Ángeles

Fördjupa dig i naturen genom att simma med valhajar och sjölejon i Californiaviken.

F

ÖRST ÄR DET BARA EN skugga som rör sig i vattnet.

Den verkar väldigt stor – åtta, kanske nio meter. Om du dyker ner under ytan kan du hamna ansikte mot ansikte med 20 ton muskler och brosk med fenor. Den breda munnen suger i sig plankton medan jätten simsvävar upp mot ljuset. Sugfiskar klamrar sig fast på den vitprickiga kroppen och den stora svansfenan rör sig graciöst glidande genom vattnet. Farten är långsam, omkring 5 km/h, och du kan simma jämte den en stund om du tar fart med sim­ fötterna för att hänga med. Bjässen i vattnet är inte bara en stor fisk, det är den största av dem alla – valhajen.

Det är en majestätisk syn på en plats full av majestätiska sevärdheter. California­ viken är en 16 mil lång vattenväg mellan Baja California och det mexikanska fastlandet. Platsen var oceanografen Jacques Cousteaus favorit, och han kallade den för världens akvarium. I vattnet finns

12

en mängd havsdjur. Cirka 900 fiskarter och 32 sorters marina däggdjur bor, äter och fortplantar sig här. Havssköldpaddor, mantarockor, och till och med gråvalar är en vanlig syn. Du kan bada med sjölejon som skäller och bråkar som en flock vatten­hundar, och sportfiskare kommer hit på jakt efter hamachi, röd snapper och havsabborre. Fisket är så bra att även fåglarna vill vara med. Bruna pelikaner och blåfotade sulor svävar genom luften.

Plötsligt dyker de och faller fritt från himlen för att nappa åt sig sitt byte.

Det var dessa upplevelser som fick Ricardo Arce att starta sitt dykföretag i hemstaden Bahía de los Ángeles. ”Jag växte upp här och har dykt i 21 år. Jag ville att folk skulle få uppleva samma saker som jag”, säger han.

Bahía de los Ángeles är en liten fiskeby med endast 800 invånare vid bergen Sierra San Borja. Det avskilda läget gör det till en perfekt plats om man vill komma nära alla underverken i California­viken. När du

återvänder med båten efter en dag till sjöss är staden knappt synlig vid kusten. ”Under en vanlig dag här stiger jag upp tidigt för att hålla i en utflykt och sedan tar jag det lugnt”, säger Ricardo med en axelryckning. ”Det är en avkopplande plats.”

Och det är ingen tillfällighet. Samhället i Bahía de los Ángeles har hela tiden hållit ihop för att bekämpa planer om att göra platsen till en kommersiell resort­stad. ”Vi är oroliga över utveck­lingen”, säger Ricardo. ”Vi tycker att området har bevarats bra och vill inte att det ska växa så mycket mer. Många projekt har försökt komma in här, men vårt samhälle ville inte ha dem. Vi är väldigt selektiva med vilken typ av turism vi vill locka hit. Vi vill inte ha skolfria ungdomar på springbreak eller fest­prissar. Vi vill bara ha människor som verkligen är intresserade av att lära känna naturen här.

Platser som Bahía de los Ángeles är viktiga eftersom valhajen är en utrotnings­ hotad art. Ricardo är medlem i den lokala

DRÖMRESOR Baja California En valhaj vid vattenytan i Californiaviken.

Förra sidan, från vänster: Dyk­special­ isten Ricardo Arce, sjölejon solar i Bahía de los Ángeles, bruna pelikaner tar en paus från fisket.

naturskyddsgruppen Pejesapo, som grundades 2008. Gruppen arbetar för att bevara valhajens livsmiljö och försöker räkna antalet valhajar i bukten. Det är störst chans att se valhajarna mellan juni och december. Under högsäsong har Ricardo sett så många som 55 stycken på en dag. ”Detta är ett bra födoområde” förklarar han. ”Vi trodde att de bara åt plankton, men genom att filma dem har vi upptäckt att de också äter större fiskar.”

I staden finns bara några små hotell, vilket innebär att det under större delen av året sannolikt kommer att finnas fler valhajar än turister här. Ricardo hoppas att det fortsätter vara så. ”Vi försöker att föregå med gott exempel för att nästa generation ska ta hand om naturen”, säger han. ”Vi vill lära dem att värna om miljön.” Återvänd till Highway 1 och fortsätt söderut. Du når San Ignacio efter fyra timmar och Loreto efter ytterligare tre och en halv timme.

Tips!

Guillermo’s Hotel har åtta enkla rum och en strandnära restaurang med utsökta skaldjur.

De tar endast emot kontanter. Det finns inga bankomater i Bahía de los Ángeles, så ta med dig gott om pesos (875 kr för ett tvåbäddsrum, 00 52 200 124 9104).

Ricardo’s Diving Tours kör avslappnande dagsutflykter för att se valhajar och sjölejon. De lånar ut cyklop, snorkel och simfötter så att du också kan simma med djuren (500 kr per person, inklusive tillstånd, scubadivingbaja.com).

Kvällsutsikt över Bahía de los Ángeles skyddade vatten mot ön Ángel de la Guarda.

13

4. San Ignacio & Loreto

Lär dig mer om Baja Californias historia via kyrkorna som byggdes av jesuitmissionärer på 1700- och 1800-talet.

M

ORGONSOLEN SKINER på Misión San Ignacios vita fasad när den knarr­ande dörren öppnas. Kyrkans väktare, Francisco Zúñiga, kliver in och gestikulerar mot det gamla träet i porten: ”Det här är original från 1728.”

Det gör dörren äldre än många städer här i Baja California. Tijuana, den största staden på halvön, grundades 1889. Den lokala historien går långt tillbaka i tiden. Det finns grott­målningar av cochimí-folket som tros vara så gamla som 7 500 år. De moderna bosättning­arnas historia börjar dock först när jesuitmissionärer tog sig ut på halvön 1683. År 1697 grundades den första spanska staden på halvön, Loreto – 3,5 timmes bilresa söder om San Ignacio.

Missionärerna anlände med båt från Sinaloa och visste inte om de närmade sig en ö eller en halvö. De gick först i land vid dagens La Paz, men drevs norrut av de infödda folken pericúes och guaycura. De hamnade slutligen nära Loreto. Sitt första försök att bygga en kyrka, Misión San Bruno, fick de ge upp 1685 på grund av mat- och vattenbrist. År 1697 anlände en annan jesuitgrupp till Loreto, ledd av den italienska prästen Juan María de Salvatierra. Även de ville bygga en kyrka och deras mission blev mer lyckad: Misión de Nuestra Señora de Loreto Conchó. Platsen blev det första spanska territoriet på halvön och en bas varifrån missionär­ernas utökade sitt evangeliska arbete i hela regionen. Kyrkan står i Loreto än idag, bredvid ett museum tillägnat jesuiternas historia.

Museets vaktmästare Hernán Murillo berättar att missionärerna som tog sig så långt norrut som till San Ignacio fick se sin grupp bli mindre på grund av en oförutsedd fara, som fanns på hela kontinenten. ”Vi har ett uttryck här som lyder ’Klockorna som kallar på vinden’. San Ignacio-missionen påbörjades av jesuiterna och avslutades av franciskanerna. Efter att de fullbordat missionen fick de uppleva konsekvens­erna av att väster­­länningarna som kom hit bar på sjukdomar. Lokal­ befolk­­ningen hade ingen immunitet mot smittorna och när missionen var färdig

14

fanns det inte många människor kvar som kunde komma till kyrkan. Därför säger vi att klockorna bara kallade på vinden.”

Idag bor bara 700 invånare i byn runt Misión San Ignacio. Loreto är en större stad med en befolkning på cirka 15 000 personer.

Fram till år 1777 styrde Loreto hela delstaten, som på den tiden sträckte sig hela vägen upp till dagens USA. Det koloniala arvet åter­speglas fortfarande i mycket av stadens arkitektur.

Loreto är lätt att upptäcka till fots och staden utgår från det centrala torget Plaza Juárez. Kyrkan ligger bara en kort promenad längs trädkantade Avenida Salvatierra från torget. Kyrkan har renoverats flera gånger under århundraden av jordbävningsskador.

Ovanför dörren finns en inskription bevarad som intygar hur viktig kyrkan en gång var.

Texten lyder: ”Huvud- och moderkyrkan för missionärerna i övre och nedre Kalifornien.”

Bakom altaret inne i kyrkan står en omsorgs­ fullt dekorerad altaruppsats i barockstil. Det var inte billigt att transporter­a hit den hela vägen från Mexico City.

Trots att Loreto har en så rik historia är staden en lugn plats idag. När solen går ner över Plaza Juárez sitter några par utanför en restaurang vid namn 1697 och smuttar på öl medan en gitarrist spelar i bakgrunden. De blickar ut över torget på det imponerande stadshuset i spansk kolonialstil. Under ordet ”Loreto” finns en text i sten som ger staden namnet ”Capital Histórica de las Californias”.

Men liksom öldrickarna blir staden nu lämnad ifred med sina minnen.

DRÖMRESOR Baja California

medurs från vänster: Misión de Nuestra Señora de Loreto Conchó, altarupp­ satsen i barockstil i kyrkan Misión de San Ignacio, en staty av Jungfru Maria i kyrkan San Ignacio, det koloniala stadshuset i Loreto.

Ta Highway 1 söderut från Loreto till La Paz. Resan till La Paz tar strax över fyra timmar.

Tips!

Posada del Cortes är ett boutiquehotel på Pipila 4 Sur i centrum av Loreto. Här finns rena, bekväma rum runt en mysig innergård och fontän (från 700 kr, posadadelcortes.com).

Misión San Ignacio ligger i staden San Ignacio. Förutom kyrkan finns flera informa­ tions­­tavlor i trädgården utanför som berättar missionärernas historia. Gratis inträde.

Museo de las Misiones Jesuítas ligger på Calle Salvatierra 16, bredvid kyrkan (25 kr).

15

5. La Paz

Simma, paddla kajak eller ta en paddleboard längs vita sandstränder och klippiga kustlinjer.

S

OLEN STÅR LÅGT PÅ HIMLEN över Balandra Beach, tre mil norr om La Paz. Vänner och familjer som dukat upp söndags­middagen vid havet är fast beslutna om att utnyttja dagen till fullo. När tidvattnet kommer in lyfter två män upp ett picknick­bord av plast ur det ankeldjupa vattnet. De bär upp bordet till stranden och balanserar för­siktigt en halvdrucken flaska rom ovanpå.

Längre upp på stranden turas en grupp tonårsakrobater från Tijuana om att kasta upp varandra i luften och göra piruetter. Så småningom missar de att fånga en av sina kamrater, kanske har de druckit för många cervezas. Den tappade gymnasten skrattar och rullar runt i den mjuka vita sanden. I bakgrunden dunkar amerikansk popmusik från en stereo någonstans. Gröna och

Balandra Beach på halvön Baja Sur i La Paz med den lilla ön Espíritu Santo i fjärran.

16

orangea kajaker återvänder till bukten.

De syns bra i det turkosa havet. När sol­nedgång­en stundar sprider sig en mirakulös nyans av rött över himlen. Till och med molnen förvandlas till rosa fluff, som sockervadd. Familjer turas om att traska till buktens bortre ände för att ta de obliga­toriska selfierna framför Balandras ikoniska svamp­formade sten.

Människorna klättrar upp för de dammiga bruna sluttningarna fulla med krusbärs­pelar­­kaktusar för att komma tillbaka till sina bilar. Det lätt att förstå varför denna plats med vit sand och varmt azurblått vatten lockar människor från hela Mexiko. En sprucken skylt i närheten av några rege­rings­­byggda solskydd kunngör att de är ”Hecho con Solidaridad”, tillverkade i solidaritet. Stranden välkomnar alla med öppna armar.

Längre ut i havet finns det däremot något mer exklusiva stränder. Espíritu Santo är en 80 kvadrat­kilometer stor ö omgiven av mangrove och vulkaniska berg­forma­tioner i California­viken. Platsen utsågs till ett Unesco-skyddat biosfär­reservat 1995 och besökar­antalet är begränsat. Officiellt är ön obebodd, men vissa perioder under året kan man över­natta på Camp Cecil. Lägret består av safari­tält uppställda på långa La Bonanza Beach och tälten är inredda med ordentliga sängar och möbler. Kockarna Giovanni och Ivan serverar utsökt baja med, mexikansk mat influerad av smaker från Medelhavet och Asien, och de kan organisera allt från kajak­paddling och snorkling till fågel­skådning och vandring.

Espíritu Santo ligger en timme från La Paz med motorbåt och delfiner som leker i båtens kölvatten är en vanlig syn. De mer

DRÖMRESOR Baja California

Tips! äventyrs­lystna kan ta sig till ön med kajak eller SUP (paddleboard). Nästa dag befinner vi oss i La Paz, på den långa stranden framför strandpromenaden Malecón. Sergio García från Harker Board Co. är instruktör i paddle­boarding och håller entusiastiskt lektioner för nybörjare.

Han kommer från Chihuahua och är före detta professionell basketspelare. Det avslappnade strandlivet lockade även Sergio och han flyttade till La Paz för sju år sedan. ”Jag var bara 16 år första gången jag besökte La Paz”, säger han samtidigt som han håller ett vakande öga på sina elever i viken. ”Jag visste att det var en vacker plats och tänkte alltid att jag skulle vilja komma tillbaka och skapa mig ett liv här. Det är en liten stad som växer snabbt. Livskvaliteten är bra här, bättre än i Mexikos andra

delstater. Det är en fridfull, harmonisk och lugn plats.”

Sergio lärde sig paddla SUP när han flyttade hit och nu har sporten tagit över hans liv. ”När jag är ledig paddlar jag också SUP”, säger han med ett skratt. ”La Paz är en perfekt plats för att paddla SUP på eftersom vattnet alltid är varmt. Ibland blåser det och då kan det bli vågigt, så vattnet passar både nybörjare och erfarna.

Jag kan visa dig …”

Sergio kastar sin bräda i vattnet och klättrar ombord. Han paddlar snabbt ut med långa årtag i en harmonisk miljö där öken möter hav.

Kevin E G Perry red för första gången i San Quintín och satt stabilt. Marcial kallade honom för ”en riktig cowboy”.

Kortaste vistelsen på Camp Cecil på Espíritu Santo island är två nätter (2 600 kr per person och natt, cortezclub.com/camp-cecil). I La Paz kan du bo på Hotel Perla på stranden med pool och solterrass (från 600 kr, hotelperlabaja.com).

The Cortez Club organiserar rundturer på Espíritu Santo (från 1 000 kr per person med lunch, cortezclub.com). Harker Board Co. har kurser i att paddla SUP (100 kr/h, harkerboardco.com).

17

18

DRÖMRESOR São Tomé & Príncipe

UTAN MOTSTYCKE? Med skeppsbrutna stränder och utsökt choklad kan den av­lägsna afrikanska önationen São Tomé och Príncipe mäta sig med världens bästa platser.

TEXT: JO KEELING

@SlowJoKeeling FOTO: JUSTIN FOULKES

@justinfoulkes

Det nålformade vulkanberget Pico Cão Grande reser sig högt över regnskogen på södra delen av ön São Tomé.

19

DRÖMRESOR São Tomé & Príncipe

STRÄNDERNA ÄR LIKA IDYLLISKA SOM PÅ SEYCHELLERNA Ön Príncipe består till 90 procent av regn­skog. Det gröna sträcker sig över de vulkaniska topparna och längs vikarna på den norra kusten. Där skogen möter havet sticker palmerna ut i opportunistiska vinklar, som om de hälsar de tomma stränderna med ett otyglat ”ta-da!”.

Bland öns många stränder finns det både de som är härligt avlägsna och de som är livliga fiskecentrum. På Praia de Santa Rita driver snorklare över ett litet rev och kikar efter papegojfisk, barra­cuda och snapper.

På Praia de Coco i väst är det bara lata hundar som gör fotavtrycken från ensamma vandrare sällskap. Och bortsett från några enorma tropikfåglar är Praia Banana, som en gång var med i en Bacardi-reklam, över­ given. Turkost vatten rinner över basaltblock och en kokosnöt tumlar runt i vågorna. Det hela blir lite för mycket för en ensam palm som verkar ha kollapsat av ren lycka. Österut, på Praia dos Burros, spelar tonåringar kort på upp-och-neråtvända båtar. Unga pojkar gör bakåtvolter i det grunda vattnet, de skriker av skratt och kommer upp helt sandiga. Framför fallfärdiga stylthus torkar flygfiskar

Stranden vid Bom Bom på Príncipe.

Bryggan leder över vattnet till en öresort med samma namn (s. 31).

20

upplagda på repbäddar. En fiskare ropar ”Bondja ô!” och hans leende är så brett att två hörntänder kan skymtas i hans mun.

Fiskaren kommer fram och säger några ord på det lokala språket forro. Det officiella språket på öarna är portugisiska, men 85 procent av befolkningen talar ett av tre kreolspråk. ”Bon-jow-ooh” sjunger han och drar ut på vokalerna i sin morgonhälsning. Han skrattar och bevisar att ett varmt välkom­nande är lika tilltalande som en dag på den soliga stranden. l Alla stränder är allmänna, förutom de som finns

på Bom Bom Island Resort (200 kr, bombom­ principe.com) och Praia Banana, nås via Roça Belo Monte (belomontehotel.com).

Skribenten Jo Keeling vid en kyrka från 1400-talet. Kyrkan ligger i slutet av en av sex nya van­­drings­­­ leder på Príncipe.

VANDRINGSLEDERNA ÄR LIKA MYSTISKA SOM I PERU Det är sen eftermiddag och de färgglada nyanserna på Príncipes nordväst­kust ser ännu mer levande ut. I detta tropiska ljus ser palm­ernas krokiga trädstammar nästan bärnstens­färgade ut och mandel­­trädens vågiga blad får en skimrande grön färg.

Ett sätt att långsamt njuta av dessa skiftande färger på är via en av sex nya vandringsleder på ön. Jag ger mig ut på den tre kilometer långa vägen från Praia Bom Bom till Ribeira Izé, en guppig led omgiven av vissna palmblad och mandelskal. Längs vägen ligger brödfrukter som fallit från träden – frukten är mjuk, trådig och full av myror. Spåret leder mig vidare till en raserad kyrka som är resterna av den första bebygg­ elsen på ön, konstruerad av portugisiska sjömän år 1471.

De flesta öarna i havet var befolkade, men sjömännen snubblade över pionjärernas heliga graal – en obebodd skärgård.

Nybyggarna planterade kakao och sockerrör i denna orörda, förlorade värld och befolkade ön med slavar från Angola, Kap Verde och Moçambique. Femhundra år senare slukar regnskogen långsamt dessa första mänskliga fotavtryck. Tre enorma träd växer ur kyrkans mitt, epifyter slingrar runt

trädgrenarna och vita rötter växer fram över de fallfärdiga, korallfärgade väggarna.

Längs kusten ligger låga moln över tvill­ing­ topparna João Dias Pai och João Dias Filho (far och son) och ger intrycket att något mycket större gömmer sig där. Príncipes tjocka skogar är fulla med fonolitsten – från falliska toppar till platta ­skivor. Estrela Matilde är projekt­ ledare för öns Unesco bio­sfär­­reservat. Jag följer med henne på en vandring till toppen av en av de högsta sten­formationerna – Pico Papagaio (680 meter).

Efter fyra timmars klättring närmar vi oss toppen och vägen blir plötsligt brant. Mina händer griper efter röda rep mellan träden och jag drar mig uppför branta klippor. Till sist kommer vi fram med leriga knän och triumferande leenden. Medan vi försöker ta in omgivningen på toppen försvinner ”far och son” mittemot oss i dimman. ”Utan underhåll kan en vandringsled som den här förändras helt på bara några veckor”, säger Estrela. Som för att bevisa hennes poäng öppnar sig himlen och dränker leden med en regnskur av bibliska proportioner. l Lokala vandringsturer kan arrangeras via

biosfärreservatet – fråga på ditt hotell.

”Far och son” João Dias Pai och João Dias Filho i dimman. Nedan: En vägmarkering på vandringsleden.

DRÖMRESOR São Tomé & Príncipe

SLOW FOOD ÄR LIKA BRA HÄR SOM I ITALIEN

Landets motto, ”léve, léve” (lätt, lätt) återspeglas i allt önationens befolkning gör – och efter några dagar av charmiga samtal och lugna måltider är det svårt att inte ta efter. Varför stressa i en värld av överflöd, där fisken bokstavligen hoppar ur havet och man nästan kan se plantorna växa i det fuktiga, varma klimatet?

Kocken João Carlos Silva tycker att denna kultur av långsamma, enkla nöjen återspeglas i nationens kök. Inte konstigt att lokala rätter kännetecknas av tids­ krävande specialiteter. Det tar sex timmar att tillaga nationalrätten calulu – torkad rökt fisk kokas i en soppa med brödfrukt, palmolja, örter och okra. ”På São Tomé förvandlar lyckan allt vi gör, även hur vår mat smakar”, säger João Carlos medan han omsorgsfullt lagar banana recheada – baconfylld frukt knuten i ett fint citrongräs­paket. ”Visste du att de mäter bruttonationallycka i Bhutan? Det gör vi också, lycka är vår bästa inkomst.”

Det är lunchtid på hans restaurang Roça São João på São Tomés östkust. João Carlos avsmakningsmeny har lockat till sig lunch­gäster som fyller varje bord. Klirret från besticken ekar på den stora balkongen med utsikt över Santa Cruz Bay, och ett dussin kockar håller koll på vedeldade ugnar och skivar små limefrukter till ceviche av röd grouper. Längst bort på balkongen njuter mätta gäster av ”léve, léve” genom att slappa i hängmattor och bläddra i böcker från någon av bokhyllorna. l En sjurätters avsmakningsmeny med lokala

rätter kostar 160 kr (facebook.com/rocasaojoao).

Slow-food kocken João Carlos Silva på sin restaurang Roça São João. Höger: Stekt fisk med aubergine, sötpotatis, oliver, apelsin och kassavamjöl.

22

Den lilla huvudstaden Santo António grundades på 1500-talen och har idag 1 200 invånare.

En trupp trumpetare på traktor i Santo António.

Vänster och höger: Portugisisk arkitektur längs gatorna.

DE GAMLA STÄDERNA ÄR LIKA KARISMATISKA SOM PÅ KUBA Det är söndagmorgon i Príncipes största stad Santo António. Tiden går så sakta att den nästan stannar. Om ”léve, léve” är lugnt är Príncipes motsvarighet ”móli-móli” nästan slumrande. En pojke rullar ett däck längs den långsamma floden Papagaio.

Herrelösa hundar flåsar i skuggan och förbipasserande hälsar på varandra med vänliga leenden. Sömniga bebisar hänger på ryggar i färg­glada sjalar. Det enda som hörs är ett medley av angolansk kizomba från

batteridrivna högtalare, tills en traktor rullar förbi med ett gäng trumpetspelare.

Denna triangel med ihåliga, obelagda gator är liten, men det området saknar i storlek kompenserar Santo António med skönhet i fickformat. Pastellfärgade förfallna hus som byggdes när staden var båda öarnas huvudstad står längs stranden – en gråblå skola, ett rosa stadshus och ett gult post­kontor. Runt det centrala torget med härdade väggmålningar och tomma

bänkar finns stiliga portugisiska keramik­ plattor. De resandes träd med paddel­ formade blad är över fyra meter höga och ger skugga till regeringsbyggnaden.

I utkanten av staden hänger speglar över dörrar på färgglada stylthus, för att dålig energi ska hållas borta. Detta är ett tecken på lokal kultur som blandar kristendom med vidskeplighet och många lokala ritualer – offer­gåvor och växtbaserade drycker är lika viktiga som gospelkörer och dop på stranden.

23

Banana Beach på Príncipe, vars vita sand kantas av kokospalmer, är den mest populära stranden. Formen har gett stranden sitt namn och den blev känd i en Bacardi-reklam.

24

DRÖMRESOR São Tomé & Príncipe

25

DRÖMRESOR São Tomé & Príncipe

CHOKLADEN SOM PRODUCERAS ÄR LIKA UTSÖKT SOM I SCHWEIZ

Sape-sape-trädets taggiga gröna frukt.

FRUKTEN ÄR LIKA EXOTISK SOM I KARIBIEN

Matabala, jaca, cajá-manga, sape-sape, izaquente, fruta-pão, maquêqueê, micócó – frukten på São Tomé och Príncipe liknar inte något du hittar i din lokala mataffärs lådor för exotiska frukter. Till frukost­ bufféerna här krävs nästan en egen guide.

Jaca är jackfrukt, en knottrig frukt med klibbigt kött. Sape-sape har taggigt skal och vit mjuk insida, och på annat håll kallas frukten guanabana eller mullatha som betyder taggig sockerannona.

I utkanten av São Tomé står kvinnor bakom bås vid vägkanten. De tömmer jack­frukten på fruktkött och packar in skogs­hallon i löv­ trattar. Mer bekanta frukter står staplade bredvid – papaya, ananas, mango och sju sorters bananer. Lokala restauranger tillagar bananerna på en rad olika sätt – mogna, råa, stekta, kokta, torkade och grillade. ”Kakaoöarnas” historia finns i dessa snabbväxande frukter. De importerades först som mat till slavarna som skickades hit på 1400-talet för att sköta om sockerrör och sedan exportgrödorna kakao och kaffe.

Viktigast var den mjuka växten fruta-pão, eller brödfrukt. Den härstammar från södra Stilla havet och kan stekas, kokas, rostas eller malas till mjöl. Frukten är rik på kol­hydrater, protein och vitaminer. En boll har så mycket näringsämnen att den räcker till en familj på fem. Idag steker man plättar av den söta eller salta stapelfödan. Man kan doppa plättarna i fisksås eller laga klibbig pudding av dem.

26

År 1908 var São Tomé världens största kakao­­tillverkare med sina 800 plant­ager, men fälten förföll när portugis­erna lämnade ön 1975. Idag är de 150 ”rocas” som finns kvar skuggor av sin forna prakt. Vissa har återtagits av regnskogen, medan andra har blivit bostäder där barn ivrigt kanar nerför trapp­räcken, fladdermöss sover ovanför dörrposter, mossa växer på väggarna och små getter skuttar glatt över förvittrade trappsteg.

Claudio Corallos fläckfria laboratorium i utkanten av huvudstaden är raka motsatsen.

Prydliga rader av chokladkakor i kartonger står på hyllorna. Bredvid står metallvågar och burkar med kanderad ingefära, apelsin­ skal och russin dränkt i sprit. Under en glaskupol finns ett fat med choklad som bubblar svagt. Claudio väger noggrant skivor med 75 procent kakao, rör ner dem i ång­ande vatten och häller upp en kopp som är fyllig och väldoftande utan att vara bitter.

Claudio är en äldre italienare som tycks

vara född med mustasch. Han har ett hjärtligt skratt och en energisk uppfinnares blick. Han har kallats för världens bästa chokladtillverkare – men tycker faktiskt inte själv om choklad. ”Jag är bonde, inte chokladtillverkare”, säger han. ”Jag arbetar på plantage, inte i köket.” Claudio är en motvillig kändis, men också landets enda odlare, tillverkare och exportör av fin choklad. Hans prisbelönta choklad­kakor säljs på lyxvaruhus och används av kräsna kockar i hela världen.

Han liknar chokladtillverkning vid snickeri. ”Hemlig­heten ligger inte i träslaget eller verktygen. Den ligger i snickarens arbete, erfarenhet och noggrannhet.” l Claudio Corallos labb är öppet för rundturer och

provsmakningar (45 kr, claudiocorallo.com). Omali Lodges "East Coast Experience" är en guidad tur på åtta timmar som omfattar besök på kakaoplantage (1 000 kr inklusive lunch, omalilodge.com).

Gamla sanzalas (kvarter) vid plantagen Roça Água-Izé.

Kakaobönor klara för export.

Vänster: Bönorna bearbetas.

Claudio Corallos högkvalitativa choklad.

Koppar med Claudios kakao. Vänster: de resandes träd utanför Roça Água-Izé.

DJURLIVET ÄR LIKA UNIKT SOM PÅ GALÁPAGOS Efter några dagar blir möten med djurlivet på ön vardag, nästan nonchalant. Gråjakon kvittrar i träden, ormar hänger i grenar, flyghundar svävar trött ovanför, vävare bygger bon längs vägen och små kungsfiskare med långa näbbar vinglar omkring på trädrötterna. Öarna har aldrig suttit ihop med Afrikas fastland, så det är inte konstigt att de har många endemiska arter – sett till öarnas storlek är det jämförbart med Galápagosöarna och Hawaii.

Vissa arters ursprung är ett mysterium – vetenskapen kan inte svara på hur de åtta grodarterna med snabb metabolism och intolerans mot havsvatten hamnade här. Öarna ligger i Guineabukten, som också är rik på marinbiologisk mångfald.

Knölvalar hoppar omkring utanför kusten och flygfisk stryker över vågorna. I det djupa vattnet gömmer sig jättarna – blå marlin som väger över 750 kilo och metallic­blå segelfisk som är tre meter lång och har magnifika ”segel” längs ryggen.

Fyra arter havssköld­ paddor bor på öarna: havslädersköld­ padda, grön havssköld­

padda, karettsköldpadda och sydlig bastard­ sköld­padda. Oäkta karettsköldpadda har setts runt öarna, men har ännu inte gått i land.

Det är häckningssäsong på São Tomé och jag går en nattvandring längs Praia Grande för att komma närmare. Det visar sig vara en häpnads­ väckande men mardrömslik upplevelse.

Tusen­tals landkrabbor ilar in och ut ur det röda ljuset från pannlamporna. Några är stora som frisbees, de lutar sig bakåt och fäktar med sina enorma högerklor när vi närmar oss. En grön havssköldpadda ligger utmattad i slutet av ett traktorspår. Under den senaste timmen har hon tagit sig till högvattenlinjen, grävt en grop och lagt 120 ägg. ”Först är de hårda som pingis­ bollar, sedan blir de mjuka”, viskar natur­ vårdaren Vanessa Schmett. Hon mäter sköld­ paddans skal och fäster en markering under simfenan. Sköld­paddan ignorerar henne, andas ut djupt och kastar sand över sin kull. ”De får en tuff start på livet, men ungarna är uthålliga”, säger hon och böjer sig ner för att lösgöra en simfena som fastnat i ett palmblad.

Så småning­om tar sig sköldpaddan tillbaka till havet, till synes oberörd av den suddiga Vintergatan som vilar ovanför oss. l Valar kan ses mellan juli och oktober. Sköldpaddor

lägger ägg i november och de kläcks i december.

Fågelskådningen är bra året om.

Denna orm är en underart till lamprophis. Den kallas cobra jita och finns bara på São Tomé. Infälld: Kungs­fiskaren på Príncipe är också endemisk.

27

Pico Cão Grande är en imponerande (och ständig) påminnelse om öns vulkaniska ursprung.

28

DRÖMRESOR São Tomé & Príncipe

Vägen som går längs São Tomés östkust.

DET FINNS LIKA DRISTIGA SKYSKRAPOR SOM I DUBAI Bilresan ner till São Tomés avlägsna öst­­kust går förbi flera fiskebyar och svarta sand­stränder. Kvinnor torkar nytvättade lakan på solblekt drivved. Tonåringar visar upp sina färdigheter på surfingbrädor, och skolbarn vinkar och skriker ”ola” och ”amiga” till förbipasser­ande skåpbilar. Två unga kvinnor går i mitten av vägen. De bär på machetes och balanserar tygpåsar fyllda med frukt på huvudet. Den ena ler och frågar på engelska: ”Tycker ni om naturen på São Tomé? Välkomna.”

Med varma mottaganden och samtal som dessa är det omöjligt att inte stanna till på vägen, men dagsljuset börjar avta och vi har ett mål i sikte. Jag vill verkligen komma närmare den vulkaniska skyskrapan som

tornar över ön. Den är nästan alltid omsluten av dimma. Pico Cão Grande (stor hundtopp på portugisiska) är ett 668 meter högt stentorn av fonolit som reser sig ur regnskogen på São Tomés södra inland.

Detta är öns ultimata skyskrapa, den mest fantastiska av de många vulkan­iska topparna i övärlden och den bildades när magma stelnade inuti en vulkan­öppning.

Pico Cão Grande dyler plötsligt upp på många olika platser på São Tomé – den reser sig plötsligt stor­slaget i slutet av en rak väg, den ramas in av en monoton palmoljeplantage och den dyker upp genom det täta lövverket likt något från Tolkiens Midgård.

När jag når den perfekta utsiktsplatsen

på ett brant hörn av vägen försvinner dimman oväntat. Pico översköljs av ett guldskimrande ljus som ger lövverket runt oss en bländande grön färg. En tystnad uppstår, förutom det oregelbundna kvittrandet från en vävare hör vi inget annat än det mjuka stegen från ett par flip-flops. En man lunkar hemåt längs vägen. ”Tudo bem?” säger han undrande.

Mår jag bra? Jag svarar ”Léve, léve” – och han ler.

Jo Keeling är redaktör och grundare av Ernest Journal och medförfattare till The Odditorium. Hon är också frilansskribent, redaktör och festivalplanerare med en förkärlek till lågt tempo, långa promenader och att simma i havet.

29

DRÖMRESOR São Tomé & Príncipe

FÖRVERKLIGA DET

SÃO TOMÉ OCH PRÍNCIPE TIPS! TA DIG DIT Det går inga direktflyg från Sverige.

TAP Portugal från Portugal till São Tomé är ett bra alternativ (från cirka 11 000 kr, flytap.com).

TA DIG RUNT Att hyra bil på São Tomé kostar omkring 500 kr per dag. Med tanke på gropiga vägar, strömavbrott och potentiella språk­barriärer kan det vara ett bättre alternativ att hyra en bil med chaufför för cirka 200 kr per dag. Ditt hotell kan hjälpa dig med bilhyra, chaufför och guide. Du kan hyra bil med eller utan chaufför på Hanna & Silva Lda Rent a Car (facebook.com/hannaesilvarentacar, 00 239 222 6282). Lokalbefolk­ ningen tar sig runt genom att samåka i gula taxibilar. Resan mellan São Tomé och Principe tar 40 minuter i ett propellerplan som går fem gånger i veckan (från 2 000 kr, stpairways.st). Om du åker till Príncipe ska du sitta på vänster sida för att se den lilla skogbeklädda ön uppenbara sig ur dimman.

Förseningar är vanliga, så ha en extra dag mellan avresa från Príncipe och hemresan utifall att.

RESEARRANGÖRER Med brittiska Rainbow Tours (rainbow­tours.co.uk) kostar en 11-dagarsresa till São Tomé och Príncipe från cirka 32 000 med halvpension. Resan omfattar tre nätter på Omali Lodge på São Tomé för att utforska öns kaffeoch kakaoodlingar. Du kan också spana efter sällsynta fåglar, som sãotoméibisen och stenknäcks­ siskan. Resten av tiden spenderar du på Príncipe, där du kan paddla kajak, åka på valsafari och vandra genom regnskogen för att bada i gömda vikar. Priset inkluderar flyg från Lissabon med TAP Portugal.

I Sverige kan till exempel Kilroy skräddarsy resor, men inte arrangera rundturer.

MER INFO I Lonely Planets guidebok Africa (290 kr) finns det ett kapitel om São Tomé och Príncipe. Kapitlet kan laddas ner som pdf på shop. lonelyplanet.com (40 kr). As Roças de São Tomé e Príncipe är en coffee table-bok om öarnas fallfärdiga plantager (350 kr, asrocasde saotome.com).

30

Bakom kulisserna

I Roça Água-Izé har två slitna sjukhus blivit bostäder. Barnen mötte oss när vi kom, ledde oss uppför trappan, åkte nerför trappräcken och flätade mitt hår. Deras glädje var så smitt­sam att vi alla bröt ut i fnitter. Jo Keeling

PÅ KARTAN Claudio Corallos laboratorium Pico Cão Grande Pico Papagaio Praia Banana Praia Grande (São Tomé) Roça São João Santo António

HOTELL Bom Bom Island Resort Mucumbli Omali Lodge Pensão Residencial Palhota

SÃO TOMÉ

BOENDE Efter en lång flygning är Omali Lodge en vacker syn med pool och vattenfall omgivet av höga palmer och strålande bartendrar. I hotell­ restau­rangen serveras portugisiska rätter på lokalt sätt. 95 procent av ingredienserna är lokala: fisk­burgare av mahi-mahi med bröd av bläckfisk­ bläck, lokal sockerrörsprit och bras de grouper – en traditionell portu­gisisk maträtt med torsk och potatis men som här görs med havsabborre och riven kassava.

Rummen är enkla och fina med tegel­verk, stora badrum och balkong eller innergård med pool­utsikt (rum från 1 700 kr, huvudrätt från 100 kr, omalilodge.com).

PRÍNCIPE

BOENDE På Bom Bom Island Resort kan du välja mellan 19 röda stylt­­bunga­lower, antingen på stranden eller bland trädtopparna. Rummen är snarare ljusa och bekväma än lyxiga, och erbjuder den övernattande himmel­sängar med muslin, mjuka läder­ soffor och lampskärmar av vävda palmblad. Det finns två långa stränder och Praia Santa Rita på östra sidan är bäst för snorkling. Det mest minnesvärda under vistelsen är de dagliga pro­me­naderna till restaurangen via en gångväg på styltor över vattnet (till vänster), som taget ur filmen Skeppsbrott i Söderhavet. På natten är vägen ännu mer magisk med restau­rangens tända ljus och ljudet av tidvattnet under dig (rum från 4 000 kr, bombomprincipe.com).

Pensao Residencial Palhota är ett blygsamt, familjedrivet pensionat i

Mucumbli är uppkallat efter ett magiskt träd och har sex trästugor med havsutsikt.

Den mörka sandstranden ligger tio minuter bort till fots. Du kan också följa med på en organiserad cykeltur på ön. De italienska ägarna serverar mättande pastarätter (rum från 750 kr, mucumbli.wordpress.com).

RESTAURANGER På Casa Museu Almada Negreiros kan du sitta på verandan med utsikt över regnskogen. För 130 kr kan du prova en avsmakningsmeny med lokala rätter som stekt svärd­fisk med okra och aubergine, och ris med örter (facebook.com/ casamuseu­almada Negreiros). I huvud­staden är Papa Figo en populär snackbar med ett otroligt fiskutbud (huvudrätt från 40 kr, Avenida Kwame Nkrumah).

centrala Santo António med tio enkla rum, en gemensam lounge och bambu­restaurangen Falkiri (rum från 800 kr, pensaopalhota@cstome.net, 00 239 225 1060).

RESTAURANGER Bom Boms ägare har renoverat Roça Sundy, ett gammalt plantagehus på öns norra del. Ät middag gjord på lokala råvaror i en bamburestaurang på Praia Sundy eller grilla vid poolen. Ett rum på Roça kostar cirka 1 000 kr per natt (hotelrocasundy.com).

Rosa Pão i Santo António ligger mellan en restaurang och värdinnan Rositas vardagsrum. Smaka traditionella rätter som molho no fogo (fisk- och grönsaksgryta), peixe limão (citronfisk), pintado de coco (fisk tillagad i kokosmjölk) och obobo (en bön- och lökrätt). Huvudrätter från 40 kr.

31

Arktis kallar Gör som äventyrare och lyckosökare gjort i över tre hundra år – res till Svalbard och upplev den arktiska vildmarken i dess renaste form.

TEXT: AMANDA CANNING FOTO: JONATHAN GREGSON

32

@amandacanning

@jonathangregsonphotography

DRÖMRESOR Svalbard

Stormfåglar svävar ovanför vågorna under en båtresa från Longyearbyen till Pyramiden.

Förra sidan: Cirka 10 000 svalbardrenar bor i det norska öriket – de är nästan fem gånger fler än människorna här.

33

DRÖMRESOR Svalbard Svalbards slädhundar matas oftast med torkat säl­kött, här utanför Trapper’s Station öster om Longyearbyen.

34

”Nej, Arktis avslöjar inte sina hemligheter till priset för en båtbiljett. Du måste genomleva den långa natten, stormen och hur mänsklig stolthet bryts ner. Du måste ha sett dödligheten för att förstå livet. I det återvändande ljuset, i isens magi, i de vilda djurens livscykler, i naturens lagar – i allt som blottas i sin helhet här vilar Arktis hemlighet och dess överväldigande skönhet.”

Christiane Ritter, A Woman in the Polar Night (1938)

35

En lykta inne på pälsjägarnas station. Vänster: Piotr Damski och andra hundskötare hugger in på våfflor.

Nästa sida: Hundkojor utanför Trapper’s Station.

”Lämna allt som det är och kom efter mig till Arktis.”

Hermann Ritter, i ett brev till sin hustru

En varm dag i juli 1934 tog Christiane Ritter, klädd i skid­dräkt och spikskor, farväl av sin familj och sina tjänare. I Hamburgs hamn gick hon ombord på ett skepp på väg till jordens norra pol, där hon skulle möta sin make.

Hermann Ritter hade under de senaste tre åren levt som pälsjägare på Svalbard, en norsk ögrupp som ligger mycket närmare nordpolen än parets bekväma hem i Wien. Christianes resa till Hermann skulle ta flera veckor, men väl framme väntade en hemtrevlig stuga. Där skulle hon spendera dagarna tryggt hopkurad vid brasan, och läsa, skriva och måla.

Samma resa är idag är något mindre utmanande, men den första anblicken av Svalbard är fortfarande oförändrad. Efter tre timmars flygresa från Oslo är utsikten från flygplanet oändligt vit, med trekantiga vita toppar som reser sig över breda vita dalar hela vägen in i horisonten. Från fönstret finns inga tecken på mänskligt liv, inte ens en landmassa där människor skulle kunna försörja sig själva. Ändå kom människor hit. Modiga och entusiastiska européer lockades hit när de kände den berusande lukten av pengar. Willem Barents upptäckte övärlden i sitt sökande efter en nordlig sjöväg till Kina på 1500-talet.

Efter det återvände sjömän hem med berättelser om ett arktiskt Eden fullt med isbjörnar, fjällrävar och renar. En plats där man bara behövde sticka ner armen i havet för att dra upp en säl eller en valross. Det ledde till en ökning 36

av jaktexpeditioner så framgångsrika att havet tömdes på grönlandsval på bara några årtionden.

När Christiane steg i land i King’s Bay på ön Spits­ bergen hade Svalbards attraktionskraft förändrats. Målet var inte längre bara päls till salonger i Paris, Berlin och London, men också äventyr längs vägen. ”Ja, men jag kommer inte att låta mig fångas av ön som ni alla har”, svarar jag trotsigt. ”Åh, du kommer också att fängslas”, säger norr­ mannen mjukt men övertygat.

Christiane Ritter, A Woman in the Polar Night (1938)

”Jag planerade inte att flytta till Svalbard”, säger Piotr Damski när han stänger dörren om vinden. Hans stövlar lämnar snöspår efter sig på stugans grova golvbrädor. ”Jag skulle egentligen åka till Panama och dyka, men jag blev erbjuden ett jobb här och ändrade mig.” Polska Piotr arbetar som hundskötare och slädguide på Trapper’s Station, tio kilometer utanför huvudstaden Longyearbyen.

Han drevs på av samma kall som Christiane Ritter – Arktis otvivelaktiga lockelse. Stationen är en kopia av en original­stuga, byggd av drivved och tätad med filt. Det är en gemytlig plats med skinnfällar på bänkarna och lyktor i fönstren. På det rangliga bordet står ofta tallrikar med rengryta och våfflor, och dessa festmåltider gör den värsta vintern mer uthärdlig.

För pälsjägarna var det inte riktigt lika gemytligt.

Många dog av skörbjugg, svalt på grund av misslyckad

DRÖMRESOR Svalbard

jakt, försvann genom sprickor i isen eller attackerades av isbjörnar. Andra bröts ner av den oändliga kylan, ensam­heten och mörkret. De gav efter för ”ishavets kall” – en oemotståndlig lust att promenera rakt ut i havet och sjunka ner i vågorna. Christiane bodde i en kall och otätad stuga, många dagars resa från andra människor.

Hon kände ofta närvaron av en fantom som ljudlöst reste sig från bukten bakom stugan och försökte dra henne mot stranden. De tolv månader hon tillbringade på Svalbard, brottandes med polarnatten och långvarig hunger, var inte riktigt vad hon hade föreställt sig när hon packade väskan i Wien. ”Det är tufft. Det är en ständig kamp”, säger Piotr och häller upp kaffe till oss. Hans andetag bildar moln i luften trots att han står nära stationens öppna spis. ”Men jag gillar att oavsett vad som händer här så måste jag förlita mig på mig själv. Den bästa erfarenheten är att testa sina gränser, att vara ute i vildmarken och i naturen.”

Utanför lägger sig snön i högar mot fönstren och blåser runt gården. Tre sälkroppar dinglar från ett ställ likt en slags makaber Vilda västern-varning till andra sälar som skulle kunna passera. När de torkar delas de upp mellan 100 hundar som bor och arbetar på stationen. Hundarna tar med besökare på korta slädturer i de omkringliggande bergen och på expeditioner som varar i flera dagar.

När Piotr leder en bastant grönlandshund till en släde och sätter på honom en sele bryter helvetet ut runt oss.

Hundar drar i sina kedjor, hoppar upp på sina hundkojor för att se vad som händer och de börjar yla, gläfsa och skälla. De vill verkligen med ut. Piotr kontrollerar den

sista hundens tyglar. ”Under pälsjägarnas dagar betydde hundarna allt – hundarna var deras enda vänner, deras transport och ett varningssystem för isbjörnar. Det är samma sak nu, man litar fullt ut på att hundarna tar hem en igen när man är ute med dem.

Snöstormen tilltar och utanför gårdsgrindarna finns inget att vila ögonen på, endast en stor, bländande tomhet av himmel och jord som smälter samman. ”Titta, det känns som att det inte var meningen att människan skulle vara här”, säger Piotr glatt. Han släpper bromsen.

Släden vinglar till och rasslar när Piotr och hundarna sätter fart mot dalen. ”Och sedan: öde landskap. Hela dagen, berg, glaciärer, blå stenar, vit is.”

Christiane Ritter, A Woman in the Polar Night (1938)

Nils Ingvar Egeland kommer från södra Norge. Han har blekblå ögon och rött skägg. Han är lång, och klädd i en brun ulltröja och skidbyxor med hängslen. Hans hand­slag är rejält och skulle kunna bryta ben i handen.

Nils har varit både fiskare och pälsjägare på Grönland, och han är en person man vill ha framför sig under en 23 mil lång resa genom Arktis på snöskoter.

Stormen har lagt sig. Nu skiner solen, en sol de vinter­­trötta invånarna i Longyearbyen inte har sett på fem månader. Svalbard avslöjar sig plötsligt, guldkantat och bländ­ande. Vi far genom en bred glaciärbassäng med bergs­topp­ar som skrapar den illblå himlen på båda sidor.

37

DRÖMRESOR Svalbard

38

”Jag har varit här i två år, så jag är fast nu.

Jag kan inte tänka mig att flytta tillbaka till fastlandet.”

Snöskoterguiden Nils Ingvar Egeland tar en paus vid den historiska stugan som tillhörde pälsjägaren Hilmar Nøis.

Mittemot: Heterokromi (olikfärgade ögon) är vanligt bland huskyarter, som denna hund vid Trapper’s Station.

39

DRÖMRESOR Svalbard

”Svalbard avslöjar sig plötsligt En öde dal under en utflykt med snöskoter till Mohnbuktaviken.

40

På toppen av en bergskedja breder ytterligare en omöjligt bred dal ut sig framför oss och bortom den ännu fler berg, ännu fler dalar.

Vi guppar över åsar och hål i ett fruset floddelta. Vi är på väg mot små prickar som visar sig vara svalbardrenar, en märklig variant av fastlandsarten, fast med kortare ben. De ser ut att vara en mix mellan en mupp och ett riktigt djur.

Renarna tassar i snön och knaprar på bruna grästuvor. De ser knappt åt vårt håll. ”De är ganska tama”, säger Nils och saktar in för att stanna till. ”De har ännu inte lärt sig att människor kan vara farliga. De är maratonlöpare och isbjörnar är sprinters, så björnarna stör inte heller dem.”

På väg till toppen av glaciären Rabotbreen klättrar vi genom en morän. Vi trippar över isen som fått en rosa och gul färg av solen och runt turkosa isblock stora som hus med ytor lena som marmor. I isen finns små stenar och luftbubblor instängda – souvenirer från den senaste istiden. Vid det frusna havet Mohnbukta är glaciärens blå kant sex våningar hög och dess yta har svartvita ränder. ”Denna plats var populär bland pälsjägarna”, säger Nils. Han har ett gevär på axeln, medveten om att en isbjörn kan gömma sig bakom en stenbumling och se oss som lunch. ”Björnarna verkar trivas här.” Idag ser det inte som som att vi möter någon hungrig björn, och tur är väl det med tanke på det distraherande landskapet som trollbinder en. Christiane skrev om ”Spitsbergenmani” i sina dag­böcker – öarnas förtrollande förmåga att hålla fast dig tills du inte längre är kapabel att lämna dem. På dagar som denna blir manin starkare för varje kilometer. Liksom Christiane är Nils också fängslad. ”Jag har varit här i två år, så jag är fast nu. Jag kan inte tänka mig att flytta tillbaka till fastlandet”, säger han när han drar på sig hjälmen och ger sig ut över isen igen.

På andra sidan ön, tre timmar bort med snöskoter, ligger en pälsjägares gamla stuga. Pälsjägaren hade så allvarlig Spitsbergenmani att han tillbringade 38 vintrar i stugan.

Hilmar Nøis byggde sin första stuga 1912 och kort därefter kom hans fru Ellen Dorthe hit från Norge. ”Han kanske förskönade levnadsvillkoren. Han beskrev stugan som en villa för henne”, säger Nils.

Stugan är inte mer än ett skjul vid en bred fjord. Här födde Ellen deras barn, ensam i mörkret mitt i vintern.

Hilmar hade gett sig av till Longyearbyen på skidor för att hämta en läkare som kunde hjälpa Ellen med förloss­ ningen. ”På grund av det dåliga vädret tog det tre veckor för honom att ta sig tillbaka” berättar Nils. Så snart isen hade lättat och en båt kunde ta sig fram åkte Ellen tillbaka till fastlandet i Norge. Hon kom aldrig tillbaka. ”Om några århundraden kanske människan åker till Arktis som när man i bibliska tider sökte sig till öknen för att finna sanningen.”

Christiane Ritter, A Woman in the Polar Night (1938)

När Hilmar och Christiane så småningom lämnade Svalbard var pälsjägarnas guldålder nästan över. De dristiga äventyrarnas era skulle gå in i en ny fas. En ny våg pionjärer anlände för att ta över och deras intresse för Svalbard låg begravet djupt inne i bergen.

Den ryska gruvstaden Pyramiden befolkades ett år efter att Christiane seglade tillbaka till Tyskland. Idag fraktar en kraftig gammal trålare folk dit från Longyearbyen.

Båten kränger på Isfjordens stormiga hav innan den tuffar in i Billefjordens spöklikt lugna vattnet. Storm­fåglar och sillgrisslor följer båten, liksom en valross samt storsälar som hoppar ner i vattnet från isflak när vi närmar oss. De observerar oss med sina runda huvuden när vi passerar.

Efter flera timmar kan vi äntligen skymta Pyramiden.

Transportbanden som förr fraktade utrustning och arbetare upp till gruvan och kol ner från den reser sig bakom en stad med tegelhus och fabriker.

– guldkantat och bländande.”

41

DRÖMRESOR Svalbard

Nils kör sin snöskoter över Mohnbuktas frusna vatten med glaciäris bakom sig.

Fartyget rycker till och stannar mot packisen. ”Välkommen till Ryssland!”, skriker en guide som står nedanför. Stegar sänks ner och passagerare klättrar överbord för att ta sig ner till honom.

Ryssarna levde här i över 60 år innan de plötsligt packade ihop och lämnade platsen en dag i oktober 1998. ”Det är en övergiven stad, en sovjetisk spökstad”, säger Kristin Jæger Wexsahl medan vi vadar genom gator där snön når oss upp till låren. Kristin, som är klädd i getskinns­byxor, har guidat utflykter här sedan 2009. Hon är ännu en person som kom till Svalbard för vad som skulle bli en kort vistelse, men inte kunde lämna platsen.

Under sina glansdagar var Pyramiden hem för 1 800 personer från Sovjetunionen. ”Det var lätt att lägga vantarna på delar av Svalbard på den tiden och ryssarna ville få Pyramiden att framstå som den perfekta livsstilen för västvärlden”, berättar Kristin. De byggde bibliotek, förskola, idrottsanläggning, hotell, lekplats och matsal.

De tog med sig grisar, kor, kycklingar och bördig jord från Ukraina. En sovjetisk utopi applicerad på Arktis. ”Det var svårare för en pälsjägare att försörja sig själv under vintern än för denna stad att försörja sina medborgare”, säger Kristin.

Nu finns det inga invånare här, förutom fjällräv och isbjörn samt rissa som bygger bo på fönsterbrädorna utanför de gamla arbetsbostäderna. Tiden står stilla. På huvudgatan blickar världens nordligaste Leninstaty fortfarande ner över hamnen. Barnens teckningar hänger ännu i kulturhuset bredvid affischer av triumferande soldater med höjda gevär redo att skjuta en osynlig fiende.

Ett stort piano står på scenen i konsertsalen. Det är fortfarande stämt, och tonerna är i harmoni och ljuder för tomma stolar i hörsalen. Basketbollar ligger på en 42

övergiven plan och väntar på en match som aldrig kommer att börja. ”Gruvarbetare som kom till Svalbard fick en bra lön, bättre än i Ryssland”, säger Kristin och låser dörrarna till kulturhuset med ett hänglås. ”Och allt var gratis. Man kan inte föreställa sig att en stad i Sibirien med en uppvärmd pool och balettlektioner för barnen. De som bodde här levde ett bra liv.”

På vägen tillbaka till båten pekar Kristin mot bergen, på en stuga som fortfarande är bebodd av en pälsjägare.

Svalbards mest långvariga pälsjägare Harald Solheim har tillbringat de senaste 40 vintrarna där, i skuggan av denna underliga ryska metropol.

Jag föreställer mig honom ensam i sin stuga, med endast ett stearinljus som håller natten borta. Bara några kilometer bort fanns en gång ett samhälle med män, kvinnor och barn som hade elektricitet, obegränsad tillgång till vodka vid måltiderna och gratis bio på kvällarna.

När vi återvänder till Longyearbyen står vi på däck och ser spökstaden återuppstå. Vi passerar reliker som påminner om äventyr som utspelats på denna ö långt hemifrån – resterna av en sedan länge övergiven träbåt på stranden och en stuga på en sluttning som varit obebodd i tiotals år. Här finns också Hansine Furfjords sista viloplats. Hon blev sjuk och dog under julen för över 100 år sedan och begravdes i den isiga marken av sin man. Det svarta korset som markerar hennes grav syns en stund när vi passerar, men försvinner snart i ny snöstorm.

Amanda Canning är både ledsen och lättad över att hon inte mötte någon isbjörn sin resa.

Pyra­midenguiden Kristin Jæger Wex­sahls gevär.

Höger: Byggnad i Pyra­miden.

Längst till höger: Kristin håller utkik efter isbjörnar.

Leninstatyn håller ett öga på den övergivna staden Pyramiden.

Längst till vänster: En storsäl vilar på drivis.

Vänster: Pyramiden ligger på latitud 79° norr och var en gång jordens nordligaste bebyggelse.

Pyramidens välkomstskylt.

Höger: Stadens övergivna basketplan.

Längst till höger: Båten från Longyearbyen ankommer till den närmaste platsen den kan lägga till på för att komma till Pyramiden.

43

FÖRVERKLIGA DET

Svalbard TIPS! TA DIG DIT Norwegian och SAS flyger till Longyear­ byen från Stockholm via Oslo (från 3 300 kr, norwegian.se). Ibland krävs en över­ nattning i Oslo. Radisson Blu Hotel på flygplatsen har tysta, bekväma och mörka rum och frukost ingår (från 2 000 kr, radissonblu.com). Från Oslo tar flygresan till Longyearbyen tre timmar.

Longyearbyen är en liten plats som är lättnavigerad till fots. Observera att vägar kan stängas av på grund av dåligt väder och lavinrisk. Fråga på ditt hotell innan du ger dig ut. Snöskotrar är det vanligaste transportmedlet utanför staden. Du får köra om du har körkort för bil eller motorcykel, och det är lätt att få in tekniken efter en genomgång. Om du åker på utflykt följer en beväpnad guide med som säkerhet om ni möter isbjörnar.

På sysselmannen.no finns en omfattande säkerhetsbroschyr med officiella råd kring resor in och ut från staden.

MER INFO Ladda ner kapitlet Svalbard från boken Norway (40 kr, shop.lonelyplanet.com) och se visitnorway.com.

Cristiane Ritters A Woman in the Polar Night finns som ebok på exempelvis Adlibris (155 kr, adlibris.se).

SVALBARDS INVÅNARE Rummen på Basecamp Hotel är inredda i tradi­tionell päljsjägarstil.

ANTAL HUNDAR

770

ANTAL ISBJÖRNAR

975

ANTAL MÄNNISKOR

2 600

LONGYEARBYEN

BOENDE

Din bas kommer förmodligen att vara Longyearbyen. Härifrån kan du göra dagsutflykter med en utflykts­ arrangör i det kringliggande land­ skapet. Basecamp Hotel är mysigt och inrett som en gräns­stuga med träväggar, synliga rör och renskinn.

Historiska artefakter som bilder, kartor och lyktor tillför en gammal atmosfär. Personalen kan ge tips om och boka alla slags aktiviteter.

RESTAURANGER Inredningen på gemytliga Kroa liknar intilliggande Basecamp Hotel och har dekorer från Pyramiden, som ett Leninhuvud av keramik ovanför baren. Här serveras rätter som älgburgare och röding (från 200 kr, kroa-svalbard.no). En av Norges bästa restauranger ligger strax utanför huvudorten (ta taxi dit). Huset serverar avsmaknings­ menyer bestående av fem eller åtta rätter som består av ren, havskräfta och glass av jordärtskocka.

Restaurangen har Skandinaviens största vinkällare med cirka 20 000 flaskor (från 1 800 kr/1 000 kr med/ utan vin, huset.com).

UTFLYKTER

ANTAL RENAR

10 000 44

Vädret gör att planer kan ändras i sista minuten, så var beredd på att din rutt kan ändras när som helst.

Det finns många rese­arrangörer, och de erbjuder aktiviteter som snöskoter, hund­spann och snösko­ vandringar i gryningen.

Basecamp Explorer, som äger Basecamp Hotel, har varit verksamma på Svalbard i nästan 20 år och de kör en mängd olika turer. De har också boende utanför Longyearbyen, vilket möjliggör längre resor, som till exempel hundspannturer med övernattning (från 14 000 kr) och en skid­ expedition på åtta dagar (från 38 500 kr). Bland de kortare utflykterna finns middag på Trapper’s Station (1 300 kr) och en 3,5 timmes nattlig resa till norrskenet (800 kr). Båten till Pyramiden går när isen är tillräckligt tunn för att fartyget ska kunna ta sig igenom, vanligtvis från april. Utflykten med Henningsen Transport and Guiding tar en hel dag, inklusive två timmar i staden med guidad tur och lunch (från 2 400 kr, htg.svalbard.no).

PACKNING Din utflyktsarrangör tillhandahåller ofta snödräkt, snöstövlar, glasögon och tjocka handskar, utöver det är det upp till dig att välja kläder efter väder. Ta med många lager, inklusive ordentliga termobyxor, fleece- och ulltröjor samt vattentät jacka och byxor. Armadillo säljer arktiska bas- och termokläder som klarar många vinterresor (lång­ ärmad topp från 500 kr, armadillo­ merino.com). Det finns många butiker med kläder och utrustning i Longyearbyen, men priserna är extremt höga.

FOTO: JONATHAN GREGSON. ILLUSTRATIONER: OLD WOLF/SHUTTERSTOCK, FANCY TAPIS/SHUTTERSTOCK, LEREMY/GETTY, ALONZODESIGN/GETTY

TA DIG RUNT

DRÖMRESOR Svalbard

BAKOM KULISSERNA

Skjulet vid Sassenfjord där Hilmar Nøis hustru Ellen födde deras barn kan besökas under en dags­ utflykt från Longyearbyen.

På Svalbard lär du dig snabbt att vädret bestämmer, inte du. Vår guide Nils, fotografen Jonathan och jag tog snöskoter från Longyearbyen och reste till ett avlägset läger för natten.

Jag gav snabbt upp försöket att anteckna, för bläcket i mina pennor frös och min mobil dog direkt när jag tog upp den ur fickan. Jonathan fick kämpa för att kamerorna inte skulle frysa. Efter att ha kört i timmar upptäckte vi att lägret hade förstörts av tidigare nätters stormar och vi var tvungna att göra den långa resan tillbaka till stan. Men vi hade inte velat göra något annorlunda – vi körde över glaciärer, åt lunch på ett fruset hav och tittade på solen från en bergstopp (på bilden) innan vi åkte tillbaka till Longyearbyen i mörkret.

Amanda Canning

Möt en modern Cristiane Ritter Linda Bakken från Longyearbyen tillbringade ett år i en avlägsen stuga på Svalbards huvudö Spitsbergen 2008.

Hon levde samma självförsörjande liv som en traditionell pälsjägare. Det här är hennes historia.

VAD LOCKADE MED LIVET SOM PÄLSJÄGARE? När jag var ung träffade jag några äventyrare som berättade om när de åkte till Yukon och byggde en stuga i vildmarken. Jag tänkte att det skulle vara häftigt att göra något liknande någon gång i livet. Över 10 år senare flyttade jag till Spitsbergen. Under min första påsk åkte jag på en snöskoterutflykt med några vänner. Efter två dagars resande stannade vi på en pälsjägar­ station som hette Mushamna. I samma ögon­ blick visste jag var jag skulle uppfylla min dröm.

Min pojkvän och jag fick tillstånd att bo i stugan under ett år. Förhållandet tog slut medan jag var där uppe och jag bodde ensam större delen av året. Jag antar att det handlar om att verkligen få en paus från omvärlden. Det blir för mycket ibland – vardagsrutiner, Facebook, tråkiga nyheter från hela världen, krig, terror och kriser.

Jag tror att vi drunknar av alla intryck ibland. Jag hade en önskan om att bo nära naturen.

HUR VAR ÅRET I VILDMARKEN? Det var lite overkligt, men samtidigt det mest ”verkliga” året någonsin. Jag upplevde mitt livs bästa och värsta stunder där. Det var galet att gå igenom ett uppbrott när jag var hundratals kilometer från någon att prata med, utan mobiltäckning och internet. Det enda som fanns var en satellittelefon som kostade tio kronor per minut. Jag saknade mina vänner och min familj ofta. Jag önskade att det fanns en dörr som jag kunde ta mig hem genom för några timmar eller bjuda över min mamma på middag. Men det var bara korta pauser jag ville ha, jag älskade verkligen livet där uppe.

Något av det värsta var en vår med knappt några besökare. Snö- och isförhållandena var verkligen svåra det året. Jag väntade på många vänner som hade tänkt hälsa på mig med snöskoter, men i stället var jag ensam. Jag väntade ofta på besökare som aldrig kom för att de inte kunde ta sig hela vägen fram.

Däremot gjorde ensamheten att de få besök jag faktiskt fick desto mer minnesvärda. Och vårens förvandling var otrolig – landskapet gick från mörkt och tyst till ljust dygnet runt och luften fylldes av fåglar.

Isbjörnarna var en daglig fara. Jag kunde aldrig gå någonstans utan mitt vapen. När jag gick ut hade jag alltid geväret på axeln. Toaletten låg 20 meter från stugan och jag var alltid tvungen att ta med mig geväret. På nätterna hade jag ett hagelgevär bredvid mig i sängen.

Jag såg över 400 isbjörnar under året och jag fick jaga dem cirka 260 gånger. Ändå var det bara vid två tillfällen som jag kände mig hotad, och isbjörnarna var inte den största faran. Jag var mer rädd för att gå vilse i mörkret, särskilt i dåligt väder. Jag var också rädd för att trampa genom havsisen eller dras med i en lavin.

Utan mina hundar hade jag aldrig klarat året i stugan. De var mitt stöd, mina kompisar och min tröst.

45

KOM I

JULSTÄMNING I BUTIK NU!

Visste du att många av våra jultraditioner har utvecklat sig från gamla, hedniska riter?

Riter som var vanliga långt innan Kristus blev känd i Sverige, långt innan julen blev en kristen högtid. Riter från då julen var en tid av djur- och människooffringar.

Många av de gamla svenska jultraditionerna har levt vidare och blivit en del av vårt kristna firande. Det handlar om dryck, tomten, julbocken och mycket, mycket mer. Med märkliga, mystiska och magiska historier kommer du att få lära känna vår kulturhistoria förr och nu.

Berättelserna handlar om traditioner, myter och folktro som präglat december ända sedan tidig vikingatid. Bilderna väcker minnen och kommer få dig att dra på smilbanden.

Kanske känner du saknad eller förundring, och kanske får det dig att tänka på en tid eller person som inte finns med oss längre? För det är precis vad historier kan göra.

Där is eld möts

&

Upptäck en plats djupt in i de japanska alperna där naturen och uråldriga traditioner härskar än idag.

TEXT: GABRIELLE JAFFE @gjaffe FOTO: LEE HARVEY @philip_lee_harvey_photographer

48

DRÖMRESOR Japanska alperna

Yukiko Saisu äger pensionatet Ryokan Biyunoyado i Yudanaka, här promenerar hon genom snön. Förra sidan: Träd nedtyngda av snö i Shirakawa-gō.

49

P

lötsligt bryts tystnaden av ett kolossalt brak när en meter hög snö rasar från ett tak. Som tur var står ingen under mini­lavinen. Husägaren dyker upp för att skotta sin snöiga tröskel. Han har en gul regnjacka och en konformad strå­hatt på sig som skydd mot snöfallet, och han knuffar en plog stor som en skottkärra framför sig.

Byn Shirakawa-gō får cirka tio meter snö varje år och är därmed en av jordens mest snöiga bebodda platser. Från november till april ligger snön högre än människor och invånarna kämpar ständigt med att skotta trottoarer och vägar. Byn definieras av sin geografi. Den ligger i ett område som kallas Snölandet, ett konglomerat av provinser nordväst om Japanska alperna.

Några bergstoppar är över 3 000 meter höga, och bergen skapar en jättebarriär som delar Japans huvudö Honshū i två mycket olika delar. Den östra sidan får knappt någon snö, och där har städer som Tokyo vuxit till stora städer. På andra sidan bergen för fuktiga vindar från Sibirien med sig kylig nederbörd. Detta extrema väder har gjort att byarna och städerna i regionen är relativt isolerade. Idag kan man nå Snölandet på några timmar via motorväg och snabbtåg från Tokyo, men den historiskt avskilda regionen är fortfarande ett traditions­ rikt område. Detta är en plats där man kan uppleva japansk kultur och festivaler på samma sätt som för flera hundra år sedan.

När jag anländer till Shirakawa-gō möts jag av en miljö där tiden tycks ha stått stilla. Stumparna från förra årets risskörd sticker upp på snötäckta åkrar. Mellan åkrarna står ett par dussin flera hundra år gamla A-formade hus.

50

VIKTIGA SÄSONGER På samma sätt som svenskar är besatta av vädret påverkar de fyra årstiderna även den japanska mentaliteten.

Kanske är det förenat med det japanska mono no aware (medveten­ heten om alltings förgänglighet).

Naturens växlingar och förändringar, från körsbärsblom till höstlöv, hyllas i allt från konst till KitKat-smaker. En haikudikt anses ofullständig om den inte innehåller ett ”kigo” (ett säsong­­sord).

Istappar hänger likt genomskinliga fingrar från halm­ täckta tak av pampasgräs. Husen är byggda utan spikar och endast med naturligt material, och de tycks ha vuxit upp ur marken precis som den täta cypresskogen runt dem. Många hus är pensionat och restauranger. Vid ingångarna hänger menyer som målats på vertikala träbrädor. Maten lagas på lokala ingredienser – inlagda vintergrönsaker, svamp från bergen och Hida-biff som tillagas på en het platta. När den bleka solen går ner bakom kullarna får Shirakawa-gōs snölandskap en blå nyans, men från fönstren kommer varma ljussken. På Magoemon, ett av pensionaten, tänder Fumie Suzuguchi den öppna spisen. Det är här hon kommer att servera sina gäster. Ovanför henne glimrar träbjälkarna som lack efter årtionden av rök. Pensionatet ser enkelt ut från utsidan, men insidan är som en bentolåda, med flera skjutdörrar som delar av rummet i flera rum. Suzuguchi går över tatamimattan på golvet och öppnar en av ytterdörrarna för att släppa in lite luft. ”Jag blir glad av att titta ut”, säger hon. ”Jag ser bergen och floden, och kommer på mig själv med att lyfta mina händer för en bön.”

Under långa vinterkvällar här har man spelat kort och druckit runt brasan, med få avbrott från omvärlden. Det har skapat starka band mellan byborna. Grannar hjälper varandra att reparera halmtaken på våren. När någon dör sitter hela samhället hos familjen och gör dekorationer till begravningen. ”För mig känns det onaturligt att bara se främmande ansikten under en hel dag”, säger Suzu­ guchi om sitt tillfälliga besök i en avlägsen storstad där hennes dotter bor. ”Jag kan bara slappna av när jag återvänder till Shirakawa-gō.”

Gästerna tar på sig de traditionella yukatarockarna som finns på deras rum. De går till matsalen och under en kväll får de känna sig som en del av familjen här i byn.

De sätter sig på knä framför brickor med ett dussin smårätter, som tofu rostad i miso och grillad flodfisk.

Tunna strimlor enokisvamp kokar ovanför i en lerkruka. Ångan som kommer från grytan får kylan utanför att kännas avlägsen.

Till och med städerna i Snölandet känns som över­ dimensionerade byar. Tunga snöplogar och inbyggda varmvattenspridare håller vägarna till Matsumoto öppna under vintern, men livet flyter ändå på i lugnt tempo.

Staden är omgiven av bergstoppar och dess 240 000 invånare lever på låg höjd. Det sex våningar höga 1500-talsslottet i centrum är det äldsta i sitt slag i Japan och en av Matsumotos högsta byggnader. Den snötäckta och gråkaklade takkanten sträcker sig mot himlen som toppen på en samurajhjälm. Jag tillbringar timmar med att klättra upp och ner för slottets trätrappor som går i alla riktningar för att förvirra angripare. Det är lätt att föreställa sig tungt bepansrade krigare som springer längs korridorerna och skjuter projektiler genom de smala fönstren. Genom springorna kan jag se två svanar glida förbi i vallgraven nedanför och en trana som flyger precis ovanför vattnet.

Jag vandrar genom Matsumotos lugna gator, förbi antik­­affärer, stenbrunnar och den klara floden som är full av karp. Jag kommer fram till Yohashira Shrine, som är tillägnad Japans inhemska religion, shintoismen. På väg hem från jobbet stannar lokalbefolkningen här för att hämta papper med spådomar. Några närmar sig vördnads­ fullt huvudbyggnaden och ringer i de enorma

KITKAT-BILD: RICHARD WATKINS/ALAMY. BILD AV KVINNOR I SNÖN: YUKI-ONNA FROM THE HYAKKAI – ZUKAN BY SAWAKI SUUSHI

En vit värld döljs av dimmiga moln, solen är lika svag som månen. Träd tyngda av snö syns knappt framför bergen, de mörka siluetterna ser ut som en målning. Det mono­kroma störs bara av enstaka färgprickar – orangea sharon­frukter klamrar sig fast i träd­gren­arna och broar och bambustänger för snö­ höjds­mått lyser i cinnober. Alla sinnen är försvagade. Kylan bedövar känseln, luktsinnet rubbas av den friska luften och allt som går att höra är det vita suset från fallande snöflingor.

DRÖMRESOR Japanska alperna De A-formade husen i Shirakawa-gō är byggda för att klara kraftiga snöfall.

Vänster: Fumie Suzuguchi förbereder en måltid till gästerna på Magoemon inn.

Besökare i Shirakawa-gō korsar Deai Bridge. Det är trafikförbud i byn och detta är huvud­ingången.

Höger: Två flickor i Shirakawa-go söker skydd från snön.

51

DRÖMRESOR Japanska alperna Ett tjockt snötäcke ligger över den historiska och Unesco-listade byn Shirakawa-gō i prefekturen Gifu.

SNOW COUNTRY ”Tåget körde ur den långa tunneln och in i Snölandet.

Marken låg vit under natthimlen.”

Mening­en i Yas­u­nari Kawa­ batas roman Snow Country är lika känd i Japan som ”Han kom som ett yrväder en april­­afton” är i Sverige. Den spännande romanen bidrog till att för­­fatt­aren vann Nobelpriset i li­tt­era­tur 1968.

52

mässingsklockorna vid ingången för att skicka en hälsning till helgedomen. Djupt inne i templets mörker är en präst i vit kappa och mörkröd kjol knappt synlig när han går förbi.

Shintoism är inte den enda religionen med en fristad i Japans bergiga inre. Nagano ligger fem mil bort och det är också en stad omgiven av bergstoppar. Här ligger Zenkō-ji, ett av landets äldsta buddhistiska tempel, som dateras till 600-talet. I templet gömmer sig Japans första avbild av Buddha – en 1 500 år gammal staty som betraktas som så helig att den aldrig visas för allmän­ heten. Ändå lockas tusentals pilgrimer från hela världen hit av löftet att vara nära det gudomliga. De tillresta axel mot axel med lokalbefolkningen, som är klädda i sina finaste kimonor. Jag utforskar komplexet, en rad grön­ aktiga och slitna buddhor är krönta med nyfallen snö.

Vatten från en skulptur av en mytisk lejonhund ångar i den svala luften och dyrkare med paraplyer försöker ta skydd från det vita snöfallet.

Prästen Takashi Wakaomi står vid porten till en av templets bostäder, oberörd av snöflingorna som faller på hans svarta kappa. Han tar av sig sina traditionella träskor innan han går in. Han ställer sig på knä på en tatami­matta, serverar te och förklarar varför han tror att Zenkō-ji byggdes här, långt från historiskt viktiga städer. ”Bergen är en plats för meditation, långt från störnings­ momenten på slätterna nedanför.” Han talar i lång­ samma, medvetna fraser och hans vita skägg rör sig när han pratar. Wakaomi säger att det är lättare att känna

andlighet när man är omgiven av naturen. ”Man förstår reinkarnation när man ser årstiderna skifta. Det finns knoppar som väntar på att blomma även under snön.”

Människor har dragits till Snölandet i flera hundra år, inte bara för andlig förnyelse utan också för fysisk behandling. Japanska alperna är inte vanliga berg, de har vulkaniskt ursprung, ett eldigt inre och termalvatten vid sluttning­arna. ”Samurajerna kom hit för att bada och läka sina sår”, säger Yukiko Saisu, som äger Ryokan Biyuno­ yado, ett av många pensionat i Yudanaka-Shibu Onsen.

Byn har förvandlat sina naturliga varma källor till dussintals badhus.

Idag är Yudanaka mer känd som början på skidorten Shiga Kōgen och för närliggande parken Jigokudani, där vilda makaker som badar i varma källor har blivit några av världens mest fotograferade primater. Men trots de senaste årtiondens förändringar kvarstår sedvänjorna från samurajernas tid fortfarande i Yudanaka. Det vulkaniska vattnet betraktas som en gåva från gudarna, och tempel och helgedomar som byggts till deras ära är fortfarande välbesökta.

Miljön här skulle kunna vara från en annan tidsålder.

Människor i träsandaler vacklar längs huvudgatan och försöker att inte snubbla i snön. När de når sitt badhus går de in genom dörrarna, tar av sig sina traditionella rockar, och låter sin nakna hud sjunka ner i det varma vattnet. ”Japanska resenärer trivs här, men även lokalbefolkningen föredrar det offentliga badet framför badet hemma”, säger Saisu, innan hon avviker för att möta upp gästerna. Hennes

”Man förstår rein­ karnation när man ser årstiderna skifta. Det finns knoppar som väntar på att blomma även under snön.”

En besökare badar i en varm källa i Nozawa Onsen.

Vänster: Översteprästen Takashi Wakaomi i templet Zenkō-ji. Ovan: Nagano, tempelstaden som är omgiven av berg.

kimono skapar en tidlös siluett mot rutmönstret på pappers­­dörrarna som öppnas.

Nozawa Onsen ligger cirka tre mil från Yudanaka och är också en by med varma källor där nya skidbackar i världsklass inte har hindrat platsen från att bevara sitt rika kulturarv. Staden är omgiven av rykande vatten, de labyrintliknande gatorna är dimmiga av ånga och badhus av trä finns i nästan varje hörn. I mitten av januari förenas ångan och snön med ytterligare ett element – eld.

Under årets första månad firar Nozawas 3 500 bybor i Nozawa Onsen den årliga eldfestivalen. Tillställningen pågår i tre dagar och kulminerar i en brinnande kamp som verkar tagen direkt ur Game of Thrones.

Morio Tomii är chef för festivalkommittén. Dagen före huvudceremonin övervakar han när statyer av Dōsojin, skyddshelgonet inom Shinto vars namn festivalen hålls i, karvas och målas. ”Vi gör detta för att visa respekt för naturens andar”, säger han. ”De varma källorna är en gåva från bergen. Om vi inte visar vår tacksamhet kan vi förlora dem.” Tomii ser inte ut att vara 81 år.

53

Ost, tempos volorem volorit, tes audae ditem.

Ullabor aditia conece perspe essin num imodiscil eici quist pel in non Ett tjockt täcke av snö ligger över byn Shirakawa-gō.

54

DRÖMRESOR Japanska alperna

55

DRÖMRESOR Japanska alperna

”Symboliska daruma­ dockor av papiermaché, tallgrenar och kartonger fulla av gamla nyårsdekora­ tioner samlas i en hög och väntar på att brännas upp i den flammande finalen.”

Invånarna i byn Nozawa bygger en enorm helgedom inför eldfestivalen i Nozawa Onsen, en årlig tillställning som arrangeras för att visa shintogudarna tacksamhet.

”Siffrorna 25 och 42 betraktas som otursnummer, och männen i dessa åldrar får i uppgift att bygga den jätte­lika helgedomen som ska bli festivalens brasa.”

Scener från eldfestivalen. Byns invånare springer mot helgedomen av trä med brinnande facklor innan hela bygget bränns ner i en dramatisk avslutning.

57

”Under de kommande två timmarna rusar bybor mot helgedomen och försöker sätta den i brand.”

Han har allt sitt vita hår kvar på huvudet, spikrak hållning och få rynkor. Han berättar stolt att han varit på fler än 70 av festivalerna – en per år sedan han var en liten pojke, förutom under andra världskriget då festivalerna ställdes in. ”Vi för traditionen vidare från generation till gene­ration. ”Hela byn har en betydande roll i festivalen”, säger han.

Stadens invånare börjar komma till festivalområdet med offergåvor. Symboliska daruma-dockor av papiermaché, tallgrenar och kartonger fulla med gamla nyårs­dekorationer samlas i en hög och väntar på att brännas upp i den flammiga finalen. Alla invånare är involverade i förberedelserna, men vissa personer har särskilda roller. Siffrorna 25 och 42 betraktas som otursnummer, och männen i dessa åldrar får i uppgift att bygga den jättelika helgedomen som ska bli festivalens brasa. Under flera dagar hugger de ner heliga bokträd och cedrar i bergens skogar, släpar ner stockarna och placerar stammarna på festivalområdet. När bygget av helge­domen blir färdig under sista kvällen tar de på sig rollen som offerlamm och vaktar konstruktionen medan resten av byborna turas om att springa mot dem med brinnande facklor.

42-åriga Gō Sugiyamas namn betyder ”starkt cederberg”. Hans väldiga fysik stämmer väl överens med namnet och han är ett praktexempel på stoicism inför den stundande faran. Gō tar en paus i byggandet och förklarar att 42-åringarna måste klättra upp på den två våningar höga konstruktionen, men det är 25-åringarna som har den svåraste uppgiften. De yngre männen måste omringa helgedomen på marken och avvärja de eldkastande angriparna. ”När jag var 25 år kom de så nära att eldsflammorna brände bort mina näshår”, minns Gō. ”Men sakén vi dricker gör oss modiga.”

I solnedgången är det dags för sanningens ögonblick för Gō, med en oroväckande brandfarlig halmhatt, kappa och stövlar. Han klättrar upp på helgedomen med de andra 42-åringarna. Trummor och fyrverkerier varslar om striden. Under de kommande två timmarna rusar vågor av bybor, inklusive Gōs 10-åriga son, mot helgedomen och försöker sätta den i brand. Från toppen av den heliga traven kan Gō bara bevittna anfallet nedanför och hoppas att skyddsringen av 25-åringar gör sitt jobb. Denna ritual har utförts harmlöst i över ett århundrade, men för en utomstående betraktare tycks attackerna nästan bränna männen levande.

När alla har anfallit är prövningen slutligen över. Det verkar som att gudarna är nöjda. Gō och de andra klättrar ner från helgedomen innan den tänds på och blir till ett enormt eldklot mot himlen. I gryningen återstår bara rester och skolbarn grillar riskakor ovanför den glödande högen.

På eftermiddagen kommer askan vara täckt av ett nytt, tjockt lager snö. Allt kommer snart att vara vitt igen.

Gabrielle Jaffe skriver för Lonely Planet regel­bundet. Hon var tvungen att skippa sushi, saké och varma källor eftersom hon var gravid.

58

EN FASANSFULL SNÖKVINNA Yuki-Onna, ”Snö­kvinnan”, är en återkommande karaktär i japansk folklore, litteratur och film. Hon är ett människoliknande väsen som ibland avbildas som en vacker jungfru och ibland som en gammal kvinna.

Hon har långt svart hår, genomskinlig hy och vit kimono.

Yuki-Onna sägs jaga resenärer som gått vilse i snön i Japanska alperna och hon suger livet ur sina byten med en kall kyss.

DRÖMRESOR Japanska alperna

Åskådare ser på när helgedomen brinner upp i slutet av den tre dagar långa eldfestivalen i Nozawa Onsen.

59

FÖRVERKLIGA DET

Japanska alperna

TIPS! TA DIG DIT

BÄST TID ATT ÅKA

Närmaste flygplats är Toyama.

Lufthansa och ANA flyger från Stockholm med mellan­land­ ning i München respektive Frankfurt, samt i Tokyo (från 8 500 kr, ana.co.jp).

För att se regionen snötäckt ska du åka mellan december och början av mars. Skid­säsongen i Shiga Kōgen (nära Yudanaka) och Nozawa Onsen pågår från slutet av november till början av maj.

Nozawa Onsen Fire Festival äger rum 13–15 januari varje år.

Under nyår (31 decem­ber–3 januari) och myndig­hets­dagen Seiji no Hi (andra måndagen i januari) kan man också se tradition­ella ritualer och festligheter runt om i regionen.

Många japaner klär sig i kimono och besöker helge­domar vid högtider som dessa.

TA DIG RUNT Alla resmål i artikeln kan nås med buss eller tåg.

Tid­­tabeller och priser finns på hyperdia.com. För en mer flexibel resa kan du hyra en Nissan via Japan Experience (från 450 kr per dag, japan-experience.com).

Vintervädret kan vara extremt, så vinterdäck och erfarenhet att köra i dåligt väglag är ett måste.

RESEARRANGÖR InsideJapan specialiserar sig på utflykter i hela landet.

Deras tio dagar långa japanska alpäventyr går till Tokyo, Nagano (med en natt i templet Zenkō-ji), Yudanaka, Nozawa Onsen, Matsumoto, Takayama och Shirakawa-gō (från 25 000 kr, insidejapan­ tours.com). I priset ingår transport mellan resmålen, boende, vissa måltider och guider en del dagar.

60

MER INFO Lonely Planets guidebok Japan (240 kr) har detaljerade råd om reseplanering i hela landet. Kapitlet Japan Alps & Central Honshū kan laddas ner på lonelyplanet.com (40 kr). Besök även seejapan. co.uk, travel.kankou-gifu.jp och go-nagano.net.

PLANERA RESAN

1

SHIRAKAWA-GŌ Tillbringa en dag med att promenera runt byn och landsbygden.

Shiroyama Observation Point är värt vandringen och på Michinoeki Museum kan du se hur de traditionella trähusen är konstruerade (michinoeki-shirakawago. com). Boka in dig på Magoemon för en mysig upplevelse. I det 300 år gamla huset får gästerna rockar, sover på futoner och äter gemensamma måltider bestående av flera rätter (från 950 kr per person inklusive frukost och middag, japaneseguesthouses.com). Om du föredrar västerländska sängar och eget badrum ska du välja Toyota Shirakawagō Eco-Institute. De har varma källor både inomhus och utomhus, och arrangerar aktiviteter dagligen (från 1 500 kr, toyota.eco-inst.jp). Bland restaurangerna i byn är Irori ett bra val.

Restaurangen är uppkallad efter den traditionella öppna spisen som måltid­ erna serveras runt och speciali­serar sig på regionala delikatesser (måltider från 75 kr, 00 81 057 696 1737).

2

MATSUMOTO Från Shirakawa-gō tar bilresan till Matsumoto 2,5 timmar. Här ligger Matsumoto-gō, ett av Japans äldsta träslott (50 kr, 00 81 026 332 9202).

Goodwill Guide Group har gratis rund­turer (00 81 026 332 7140). Nawatedōri är en gata med hantverksbutiker bredvid floden och en fin plats att strosa omkring på. I närliggande Yohashira Shrine kan du se shintoism utövas i icke-turistisk miljö. Japan Ukiyo-e Museum ligger en kort biltur från stadens centrum eller 15 minuters promenad från stationen Matsumoto Ōniwa. På museet finns en av landets största samlingar av träsnittmålningar, med verk av konstnärerna Hokusai och Hiroshige. Hotel Kagetsu ligger bra nära slottet och blandar lokala antikviteter med minimalistisk, modern inredning.

Gäster kan låna cyklar, njuta av hotellets badhus och äta i den utmärkta restau­ rang­en där kocken kombinerar franska metoder med lokala ingredienser (från 1 000 kr, matsumotohotel-kagetsu.com).

3

NAGANO CITY Ta tåget 1,5 timme eller kör en timme på motorvägen till Nagano City. Huvudattraktionen i denna berömda stad är det stora tempel­ komplexet Zenkō-ji (zenkoji.jp).

Inträdet är gratis, men det kostar 50 kr att gå in i den inre kammaren där besökare kan se templets huvudaltare, gå genom en mörk tunnel och försöka känna sig fram till ett metalliskt föremål som sägs vara ”nyckeln till paradiset”.

Restaurang Marusei ligger nära templets ingång och är ett bra ställe att äta nudel­soppa på (från 50 kr, 00 81 026 232 5776). InsideJapan Tours kan ordna möte med prästerna och övernattning i templet. Alternativt kan du bo på Shimizuya Ryokan, ett familjeägt pensionat i mörkt trä, fem minuters promenad från Zenkō-ji (från 650 kr, chuoukan-shimizuya.com).

4

YUDANAKA-SHIBU ONSEN Yudanaka-Shibu Onsen ligger 45 minuters tåg- eller bilresa från Nagano. Den lilla byn har nästan lika många tempel, pensionat och offentliga badhus som invånare. De hundraåriga byggnaderna här var den estetiska inspirationen till den klassiska

animefilmen Spirited Away. En åtta våningar hög Buddhastaty står vakt på berget bredvid och liftarna till skidorten Shiga Kōgen ligger i närheten (liftkort från 450 kr per dag, en.shigakogen-ski. com). I snöparken Jigokudani , 10 min­ut­ers bilresa från byn, kommer vilda makaker ner från bergen för att bada i varma källor (70 kr, jigokudaniyaenkoen.co.jp). Ryokan Biyunoyado är en utmärkt bas i byn med gratisbuss till parken och ett systerhotell i backarna.

Hotellet har bubbelbad på takterrassen och arrangerar kulturella aktiviteter som teceremonier och matlagningskurser (från 2 100 kr, yudanakaview.co.jp).

5

NOZAWA ONSEN 45 minuter bort ligger byn Nozawa Onsen. Här finns 13 offentliga och gratis badhus, några utomhus och några omgivna av träbyggen. Skidliftar i utkanten av staden transporterar skidåkare upp till backarna (liftkort 450 kr, nozawaski.com). Kenmei Temple och platsen där eldfestivalen äger rum – Ryokan Jonnobi – ligger en kort promenad från skidliftarna. De har sina egna privata bad och rum som kombi­ nerar västerländska sängar med japansk tatamimatta (från 1 200 kr, jonnobi.jp).

FÖR MYCKET SNÖ!

Till vår japanartikel hoppades vi få se de berömda ”snöaporna” i Jigokudani. Vi anlände förväntansfullt till besöks­ centret, men fick veta att det inte gick att promenera i spåret som tar 30 minuter upp till de varma källorna som makakerna badar i.

Ironiskt nog var det för mycket snö! Parken är van vid att hantera mycket nederbörd, men natten innan vårt besök kom det verkligen extrema mängder snö. Mer än 3 meter snö föll på mindre än 12 timmar. Trots att ett dussin män med snöplogar arbetade skulle vägen inte kunna plogas klart den dagen.

Det var också osannolikt att aporna kunde ta sig till källorna under dessa förhållanden. Snövallarna var nästan dubbelt så stora som primaterna och en utmaning att korsa. Lite besvikna vände vi om för att åka hem. När vi skulle sätta oss i bilen såg vi den här ensamma makaken (till höger). Han hade trotsat vädret och tagit sig till träden vid besökscentret.

Vi fick i alla fall se en apa.

Byn Shirakawa-gō är känd för sina traditionella gasshō-zukuri-hus.

Några av dem är över 250 år gamla.

61

New South Wales När sommaren närmar sig Australiens stillahavskust är det perfekt läge för en roadtrip. Här hittar du sevärdheter och upplevelser som väcker hela den fängslande regionen till liv. Börja i Sydneys kreativa förorter och fortsätt söderut för god mat och utomhusäventyr. @coleywole FOTO: JONATHAN STOKES

@jonstokes1

KARTILLUSTRATIONER: KATE SUTTON

TEXT: JESSICA COLE

62

DRÖMRESOR New South Wales

PLAN E R A R E SA N

RESRUTT

Kostnaden för en hyrbil från Sydney Kingsford Smith Airport börjar på cirka 250 kr per dag (eastcoast­carrentals.com.au).

Större delen av rutten vi kör i reportaget går via eller nära Highway 1, som skyltas M1 eller A1 beroende på om aktuell vägsträcka klassas som motor­väg eller inte. Motor­ vägen går längs hela New South Wales (och faktiskt hela Australiens) kust, men det finns sträckor där vägen viker av inåt landet. Längs sådana sträckor går det ofta att välja en mer

natur­skön kustväg. Rutten i artikeln är 56 mil lång från Sydney till den sydligaste destinationen Pambula. När vi räknar med några omvägar är det totalt över nio timmars körning som krävs. Den snabb­aste rutten från Sydney till Pambula, via M1/A1, tar ungefär sex timmar.

När du är redo att ge dig av söderut från Sydney tar du först M1:an till Royal National Park.

Där kan du lämna huvudvägen och köra Grand Pacific Drive, som går närmare havet och över den något spektakulära Sea Cliff Bridge. Resan från Sydney till Wollongong tar cirka två timmar den här vägen. Kör inåt landet söder om Wollongong för att utforska Southern Highlands.

När du når slutet av Grand Pacific Drive i Nowra svänger du upp på A1:an igen. Därifrån kan

Bakom Operahuset syns de små siluetterna av klättrare på Sydney Harbour Bridge.

du ta en omväg österut för att först besöka vackra Jervis Bay och sedan den lite mer vilda Pebbly Beach. Denna väg tar dig hela vägen till Pambula och vidare. Du kan antingen fortsätta din resa till Victoria mot Melbourne (sju timmar eller mer), eller återvända till Sydney (sex timmar om du kör raka vägen). Du kan även välja att flyga härifrån till Sydney.

Från Merimbula flygplats, tre kilometer från Pambula, går det avgångar dagligen.

BÄST TID ATT ÅKA

Vår och höst (september till november och mars till maj) är bra tid på året. Det är varmt och mindre turister än under sommar­månaderna och högsäsongen som är under december till februari.

Valar migrerar längs kusten mellan april och november.

är relativt höga, ungefär som i Sverige. En huvudrätt på en mellanklass­restaurang kostar cirka 150–220 kr och ett glas lokal öl kostar cirka 50 kr.

Bensin är billigare (cirka 9–10 kr per liter).

MER INFO

Lonely Planets guidebok East Coast Australia (200 kr) innehåller denna rutt samt andra delar av New South Wales.

VAD KOSTAR DET?

Levnadskostnaderna i Australien

VAD VI LÄRDE OSS LÄNGS VÄGEN ¶I Australien är inte hotel nöd­ vändigtvis ett ställe att övernatta på.

Ordet betyder bar eller pub också. ¶”Smashed avo on toast” är en

favoriträtt i Australien och finns på alla brunchställen värda sitt namn. På våra favoriter fanns det även fetaost och dukkah för extra knaprighet.

¶Bilförare, tänk på att skaffa ett internationellt körkort före avfärd.

Vissa biluthyrningsfirmor accepterar inte svenska körkort och det kan vara snopet att upptäcka på plats.

ILLUSTRATIONER: KATE SUTTON. FOTO: JONATHAN STOKES

TA DIG DIT

Resan från Sverige till Sydney kräver minst en mellan­­landning.

Den snabbaste rutten tar omkring 24 timmar, inklusive mellanlandning. Till exempel Qatar Airways flyger till Sidney med en mellan­landning i Doha (från 8 500 kr, qatarairways.com).

63

Upptäck charmiga kvarter i Sydney och njut av stadens aptit på det goda livet.

I

ETT BRONSAKTIGT LJUS SOM SKAPAR långa skuggor dricker ett myller av människor öl på Opera Bar bredvid Sydneys mest kända byggnad. Här är man så nära att det syns att operahusets segel är kaklat i ett sicksackmönster, som styrfjädern på en pil. På vänster sida står Sydney Harbour Bridges järnbalkar stabilt och bortom bron går den skinande solen ner i horisonten.

Detta är stadens mest kända sevärdheter, men det är inte här man tar pulsen på Sydney – det gör man i innerstadens kvarter. I Surry Hills står stora viktorianska radhus med smidesjärndetaljer bredvid ombyggda lagerhus på smala gator där regnbågs­flaggor hänger från balkongerna. På Reservoir Street ligger kaféet Single O med fönster mot trottoaren. Kaféet är helt fullt och kön ringlar ut genom dörren. En ung kvinna i träningskläder sitter uppflugen på en stol med en iskaffe i handen och mobilen mot örat. På gatan väntar en man på sin morgonkaffe med den hämtade kemtvätten över armen. Personalen hälsar honom leende, det verkar vara en bekant morgonritual.

Och ritual är det rätta ordet – Sydney är en stad där livsstil är en religion. I en gång oroliga stadsdelar finns nu populära restauranger, marknader och bagerier.

Uppstoppade djur på Seasonal Concepts i Redfern.

Höger: En köks­handduk på Chee Soon & Fitzgerald.

Längst till höger: En perfekt flat white på Single O.

En av världens mest karakteristiska byggnader, Operahuset i Sydney skiner i morgon­ljuset. Inringat: Med Shelby’s Sidecar Tours kan du se staden på ett ovanligt sätt.

DRÖMRESOR New South Wales

”Det är mycket rivalitet mellan bikers – de som kör Harley och de som kör Triumph gillar inte varandra. Men så är det inte med sido­vagnar. Vi är lika neutrala som Schweiz. Alla vinkar till oss.”

Marc Jaackson, grundare av Shelby’s Sidecar Tours. Utflykterna kan skräddarsys för att inkludera stadens höjdpunkter eller picknick på stranden (från 1 300 kr, shelbyssidecartours.com).

65

Dörren till konst­nären Blak Douglas studio har samma färger som abori­gi­ner­nas flagga.

Höger: One Central Park i Chippendale Sophia de Mestre, vandringsturguide för Culture Scouts.

Vänster: Ett kafé i förorten Eveleigh.

Sydväst om Surry Hills försöker stadsdelen Redfern också tvätta bort sitt lite solkiga rykte. ”När vi flyttade hit brukade det vara skottlossningar utanför affären”, säger Brian Fitzgerald. Han arbetar på Chee Soon & Fitzgerald, en konst- och textilbutik som säljer djärva tyger med tryck från Finland, geometriska mönster från östra Afrika och eleganta japanska blom­mönster.

Det är annorlunda nu, butikerna lockar en ny våg av boende och besökare. Det är inte bara den här butiken som lockar, utan också närliggande Seasonal Concepts – en Aladdingrotta fylld till bredden med gamla ­varor, bland annat silkeslena fjädrar och en upp­stoppad zebra i verklig storlek. ”Det finns en speciell energi på dessa gator” säger Sophia de Mestre. Hon är kreatör och bildkonstnär, och hon leder vandringsturer för det lokala företaget Culture Scouts. ”Gatorna känns som mitt andliga hem.”

Gatorna är också det andliga hemmet för Sydneys ursprungsbefolkning. Vi vandrar längs Redferns jasmindoftande sidogator. Mycket av gatukonsten som Sophie pekar ut visar den aboriginska närvaron här, särskilt färgerna från den aboriginska flaggan: rött för jorden, svart för huden, gult för solen. I närheten finns ett konstverk av den aboriginska konstnären Daniel Boyd. Tusentals spegelcirklar på en svart vägg förvränger världen. ”För mig handlar det om själv­ reflektion”, säger Sophia och tittar uppskattande på konsten.

Självreflektion, om än av olika slag, lever och frodas i utkanten av Sydneys östra delar vid Stilla havet. På helgen vimlar Bondi Beach av tuffingar tonåringar från stan, paddlare, livräddare och barn som leker dragkamp. Surfare slöar i vattnet i väntan på vågor.

Fnittrande flickor plaskar ihop i det grunda vattnet. I allt finns en påtaglig känsla av ett bekymmerslöst liv.

Och det är inte så konstigt. I Sydney är trots allt himlen blå, vågorna stora och kaffet gott.

BOENDE

Old Clare Hotel var förr ett slitet bryggeri och pub. Idag är det ett boutiquehotell med 62 rum i hjärtat av stadsdelen Chippendale i Sydney. Inredningen återspeglar traktens industriella vardagsliv, från tandläkarstolar i lobbyn till gamla bandaffischer i den gamla baren.

Rummen är bekväma och är inredda med gamla återvunna möbler, och flera rum har fristående badkar.

Det finns en inbjudande pool på taket, en bar och två utmärkta restauranger – varav en leds av den Michelinbelönade brittiska kocken Jason Atherton (dubbelrum från 2 500 kr, theoldclarehotel.com.au).

Frossa i wontons, kokoscurry och chilimusslor på Spice Alley, en asiatisk matmarknad i Chippendale. Här är det kontant­ fritt och det säljs inte alkohol.

Det är okej att ta med en egen flaska (spice-alley.com.au).

Soon & Fitzgerald (kuddar från 500 kr, cheesoonfitzgerald.com) ¶Seasonal Concepts (seasonalconcepts.com.au) ¶Chee Culture Scouts (vandringar från 450 kr per person, culturescouts.com.au) ¶ 66

BILDER FRÅN BLAKDOUGLAS.COM.AU

GATUMAT

DRÖMRESOR New South Wales Salt­vattenbassäng­e­r­na Bondi Baths är karvade ur klipporna och har varit ett kännetecken för Bondi Beachs i över 100 år.

Fitzroy Falls störtar 80 meter ner i dalen.

Höger: James Viles i ört­trädgården på sin restaurang Biota.

Längst till höger: Vägen över trädtopp­ ar­na i Illawarra Fly.

Kör söderut längs kust­­­väg­en från Sydney. Sväng av inåt land för att komma till vattenfallen och skog­arna i Southern Highlands.

E

N FÅGEL KVITTRAR SOM EN GÄLL FIOL någonstans djupt inne bland träden. Mossiga trädstammar lurar runt omkring och doften av eukalyptus fyller skogen. En skarp vissling ljuder genom luften, nästan som en bonde som kallar på sin fårhund. Ett tredje fågelkvitter ansluter till kakofonin, den låter som en skottlossning i en serietidning: pang-pang-pang.

Runt ett hörn visar sig ljudkällan – en lyrfågelhane.

Han släpar sin bruna svansfjäder bakom sig när han söker efter maskar i marken och vrider huvudet åt höger och vänster. Dessa varelser är kända för att härma andra fåglars kvitter, skogsläten och artificiella ljud.

Här i Morton National Park har han gott om inspirations­källor. Kookaburror med vilda skratt och gulstjärtad sotkakadua finns bland de många fågel­ arter som bor här. Wombats snörvlar omkring och näbbdjur plaskar i vattnet. Trots detta är parken anmärkningsvärt tyst. På marken blommar några enstaka envisa blommor i snårigt gräs. En svart och orange fjäril flaxar som toppen på en dirigentpinne.

Vandringsstigen leder ut till en utsiktsplats där skogen blir till en ravin där blåaktig grönska breder ut sig mot horisonten likt en förlorad värld.

I ravinen rinner Fitzroy Falls. Det har knappt regnat under säsongen, så istället för en mullrande kaskad 68

BOENDE

Southern Highlands är kanske inte Australiens mest kända vinregion, men det har inte avskräckt Raj och Sophie Ray på Silos Estate. De driver en hyllad koldioxid­neutral vingård utanför staden Berry. På deras gård finns fyra fristående sviter, som alla har soliga verandor med utsikt över vinrankorna (sviter från 1 600 kr, silosestate.com).

DRÖMRESOR New South Wales

Vägen över trädtopparna i Illawarra går 30 meter ovanför marken.

smyger vattenfallet sig blygsamt ut från lövverket och strilar stadigt.

Träd är en obligatorisk turistattraktion i Southern Highlands. I närliggande Illawarra Fly visar sig träd­­kronorna under en 1 500 meter lång gångväg som knarrar och gungar för varje steg man tar. Från den centrala utsiktsplatsen Knights Tower liknar panora­ma­utsikten över betesmarkerna nästan något från den nordiska landsbygden.

Denna täta regnskog ligger bara elva mil söder om Sydney. Bilresan hit avslöjar inte landskapet som komma skall, kustvägen bjuder dock på en egen spektakulär utsikt över Australiens östkust längs Grand Pacific Drive. Här finns bland annat Sea Cliff Bridge, en sträcka som klamrar sig fast vid kusten i form av ett elegant S. James Viles är kock och äger restaurang Biota. För honom är det viktigt att hålla stadslivet på lite avstånd. ”Det går inte att uppnå vår moderna rustika stil i en stad”, säger han och vandrar genom köks­ trädgården i jakt på ingredienserna till kvällens meny. ”Vi strävar alltid efter det lokala. Vi håller det enkelt och avskalat.” Han plockar röllika från rabatten och rycker loss ett sallatshuvud. ”Det här blir bra”, mumlar han för sig själv.

Tillbaka i köket kolgrillar han salladen och på några sekunder har han serverat den med fiskrom toppade med blad. Fiskromen smakar perfekt med jordigheten från salladsbladen.

På Biota är 80 procent av ingredienserna vilda, även fiskromen. ”Vi tillbringar mycket tid i skogen. Vi jagar djur, fångar fisk och letar efter föda. Vi vistas utomhus hälften av tiden. Det trivs vi med.”

Sea Cliff Bridge binder ihop kust­­städerna Coalcliff och Clifton.

¶ ¶

Morton National Park (25 kr per fordon, nationalparks.nsw.gov.au) Biota (huvudrätter från 150 kr, biotadining.com) 69

Jervis Bays kristallklara vatten är en Australiens bästa platser för delfinskådning.

Alla delfiner har ett unikt sätt att vissla på för att kommuni­cera med sin flock.

DRÖMRESOR New South Wales

Från Greenwell Point till Mollymook kan du utforska lugna vattenvägar, rikt havsliv och stränder i Jervis Bay.

V

”

ÄDRET ÄR INTE BRA IDAG”, säger Sam Cardow och inspekterar himlen. Han står utanför Pelican Rocks, hans fish and chips-kafé i fiskebyn Greenwell Point. Förutom några tunna moln är hela himlen djupblå och solen skiner.

Här på Shoalhaven­kusten i New South Wales verkar förväntningarna vara lite högre än på andra ställen.

Tre mil söderut ligger Jervis Bay, regionens glittrande attraktion. Här finns några av världens finaste och vitaste sandstränder, och under sommaren trängs både solbadare och campare längs kusten. En skuggig stig går mellan stränderna, vilket gör det lätt att hitta en lugn plats i sanden. Greenfield Beach ligger vid stigens södra ände. Allt utom strandkanten är avskärmat av eukalyptusträd. Vinden är nästan helt stilla och den fina sanden gnisslar under varje fotsteg.

En familj på tre står i vattnet och tittar ut över havet, kanske spanar de efter en vänlig fena.

Cirka hundra flasknosdelfiner bor i Jervis Bay. Man kan ofta se flockar av dem från stranden. Båtföretaget

Jervis Bay Wild kör delfinutflykter för att komma dem nära. Från vattnet är det lättare att beundra den enorma himlen, det föränderliga havet – och mellan himmel och hav: den perfekta vita och gröna konturen av strand och träd. Båten lägger ut, det ljusblå vattnet blir safirfärgat, alla passagerare vrider på nacken och söker hoppfullt av vattenytan. Mellan slutet av maj och november migrerar 30 000 valar längs dessa stränder, men idag är delfinerna i centrum. När den första fenan skymtas hörs ett rop och båtens motor reduceras till en tyst brummande. ”Där är en unge”, visar kaptenen. ”Ser du? Och där är mamman.”

Två delfingrupper verkar tävla med varandra på väg mot båtens förstäv innan de bryter vattenytan i ett glatt stänk. Under vattnet snurrar en delfin och tittar upp mot himlen. Den möts av leende ansikten från båten. Delfinen verkar njuta av all uppmärksamhet.

Jervis Bay är stolt över sitt natursköna landskap, men regionen har mer vattenburna skatter än bara bländande vita stränder. Greenwell Point är en av

VÄRT EN OMVÄG

BOENDE

Om Mollymooks breda stränder och vågor inte är tillräckligt frestande kan kanske Rick Steins skaldjurs­restaurang i världs­klass övertyga.

Den ligger på boutique­­hotellet Bannisters By the Sea. Här, eller på Bannisters Pavilion en liten bit bort, kan gäster njuta av en elegant vistelse med strandtema, komplett med vita korgstolar, panelväggar och en bar vid poolen (dubbelrum från 2 500 kr, bannisters .com.au).

Cupitt är en gård, restaurang, vingård, bryggeri och ostfabrik (cupitt.com.au).

Familje­företaget drivs med matriarken Rosie Cupitt i spetsen. ”Hon är lite av en dynamo, min mamma”, medger Wally Cupitt som är vingårdschef och bryggare.

Vin­­gården var Rosies idé. Sauvignonen är utsökt med smak av citrus och cit­ron­gräs.

Restaurangen serverar god lokalproducerad mat, men det är rund­­turerna i vinkällaren som lockar besökare, som välkomnas av pointern Louis. ”Han jagar bort fåglar från vinrankorna”, säger Wally och klappar hunden kärleks­fullt. ”Han är vår bästa medarbetare. Utan honom skulle det inte finnas något vin.”

71

regionens ledande skaldjurshamnar. Här ligger Sams anspråksfulla kafé, som till hans glädje blivit framröstat till New South Wales bästa fish and chips-ställe. ”Vi håller det bara enkelt”, säger han lite förundrat.

Vid Mollymook längre bort längs kusten finns ännu fler stränder, men också vackra, orörda floder och vattendrag. I den lugna viken Narrawallee leder lokala vattensport­experterna Walking on Water kajak­ utflykter. Här finns inga havsströmmar att slåss mot, men tillräckligt mycket vatten för att locka ut de mer skygga invånarna. En liten rocka driver förbi när vi skvalpar omkring. I grundvattnet, skyddad av mangroveträd, avslöjas en nästan kamouflerad bläckfisk av sina blanka, runda ögon. Den vecklar långsamt ut en tentakel och sträcker sig efter en närliggande snäcka. Vi tittar på det i några minuter och paddlar sedan tillbaka med solen i ryggen.

¶ ¶ ¶

Pelican Rocks (fish and chips från 90 kr, 117 Greenwell Point Rd, se deras Facebook-sida) Jervis Bay Wild (båtutflykter från 250 kr, jervisbaywild.com.au) Walking on Water (kajakhyra två timmar från 450 kr, wow-watersports.com.au)

Greenfield Beach i Jervis National Park ligger bakom en skog med eukalyptusträd.

Inklippt: En känguru kliar sig på Pebbly Beach. Känguruer kommer ofta ner till havet för ett dopp under varma sommardagar.

DRÖMRESOR New South Wales

Mellan dessa träd slingrar White Sands Walk och lockar med glimtar över stranden nedanför.

VÄRT EN OMVÄG

På Pebbly Beach, 50 minuters bilresa söder om Mollymook, kan man ofta se känguruer beta vid stranden. Synen är märkligt beroendeframkallande – stora ryckande öron, plötslig surkartliknande hållningar, och med lite tur kan man se rörelsen i pungen – ett säkert tecken på att en unge snart tittar ut.

73

Kör längs New South Wales ostronväg och stanna för öl, fina middagar och de berömda ostronen.

BOENDE

Att bo nära naturen kan inte bli bekvämare än på Tanja Lagoon Camp, där fyra safaritält står längs en kustlagun kantad av eukalyptusskog. Lägret är en fristad för vilda djur, bland annat en grupp nonchalanta känguruer. I varje tält finns dubbelsäng, skrivbord och soffa.

På timmerdäcken finns ett fullt utrustat kök och badrum. Kvällsskenet kommer från en eldtrumma (från 2 700 kr, tanjalagooncamp.com.au).

E

N MAN SOM KALLAS SPONGE STÅR I midje­djupt vatten mitt i Pambula River och inspekterar en påse fylld med sträva ostron.

Han heter egentligen Brett Weingarth, men hans smeknamn har hängt med – till och med båtturerna han kör heter Captain Sponge’s Magical Oyster Tours.

Längs denna kuststräcka odlas några av världens bästa ostron i flodmynningar och inlopp. Kungen är Sydney rock oysters (Saccostrea cuccullata), som har funnits här i tiotusentals år. Sponge pekar ut uråldriga aboriginska kökkenmöddingar (avfalls­ högar) på flod­bankarna i sin ostrongård när vi åker uppströms i vår eka. Han har varit bonde i hela sitt liv. ”Jag var fåruppfödare förut, men ostronodling är sättet jag vill leva på – utan gödningsmedel och sprutor. Ostronen sparkar inte sönder vattenrännor eller förstör grannens paddock.”

Han öppnar ett ostron han drog upp ur vattnet för bara några sekunder sedan och lösgör försiktigt köttet med sin kniv. ”Smaka, du kommer aldrig att hitta något färskare.” Det första som träffar smak­ lökarna är smaken av salt, sedan kommer en djup krämighet. Ostronet är köttigt, som en fin filé. Det smakar utsökt.

Ostron är en stor del av livet här, och inte bara för bönderna. ”Vi parar vårt öl med ostron”, säger Rob Barber på Longstocking Brewery i Pambula. Han brygger skarp ginger beer på ett litet område och experi­men­terar med hembrygder och öl lagrad i

SÄLTUR

Montague Island naturreservat ligger en mil utanför Naroomas kust. Ön är hem till hundratals pälssälar som latar sig på den klippiga kustremsan, ploppar runt i vattnet och flyter omkring med en simfot i luften för att fånga solens strålar. Kaptenen Wazza driver Montague Island Discovery Tours som tar med små grupper för att snorkla och möta de lekfulla varelserna på nära håll.

Sälarna närmar sig ofta nyfiket innan de skyndar iväg för att visa upp sina snygga simkunskaper (från 500 kr, montagueislandtours.com.au).

74

tunnor för att matcha de lokala ostronsmakerna.

Receptet är enkel­het. ”Vi gör allt själva. Vi fyller och skruvar på locket på varje flaska. Vi sätter till och med på etiketterna själva.”

Sex timmar från Sydney är tillräckligt för att det mesta ska hållas småskaligt, men städerna breder ut sig allt mer. Nära hamnstaden Bermagui sträcker sig ändå en idyllisk utsikt från sida till sida, och de vackra vyerna är en viktig ambassa­dör för New South Wales mångsidiga sydkust, som är full av bördiga kullar, gröna skogsmarker och charmiga kust­städer.

På toppen av allt tronar den pudriga sanden och det kraft­fulla havet, ett hav som sträcker sig ut mot horisonten och långt bortom den.

Jessica Cole är redaktör på Lonely Planet. Hon fattade inte grejen med ostron förrän hon smakade färska ostron från New South Wales vatten.

DRÖMRESOR New South Wales Ostronodlaren Brett Weingarth inspekterar sina guldklimpar.

Under till höger Ostron redo att ätas.

BOTTEN UPP

EN SCHOONER LONGSTOCKING'S FATTY ARBUCKLE STOUT, PLUS ETT DUSSIN LOKALA OSTRON: 160 KR.

Longstocking Brewery, Pambula (facebook.com/ longstockingbrewery)

”Han öppnar ett ostron han drog upp ur vattnet för bara några sekunder sedan och lösgör försiktigt köttet med sin kniv.”

Captain Sponge’s Magical Oyster Tours (från 380 kr, magical oystertours.com.au) ¶Longstocking Brewery (3546 Princes ¶ Highway, Pambula; se även Facebook) 75

Centrala Thailand

Det bästa av Thailand finns i närheten av huvudstaden. Börja på Bangkoks matmarknader, fortsätt till Kanchanaburi i andra världskrigets historiska spår och hitta lugnet bland templen i Ayutthaya. Sedan är det dags för öluff. Gör dig redo för himmelska stränder på Ko Kut och djungelliv på Ko Chang. @olivertomberry FOTO: JUSTIN FOULKES

@justinfoulkes

KARTILLUSTRATION: KATE SUTTON

TEXT: OLIVER BERRY

76

DRÖMRESOR Centrala Thailand

PL A N E R A R E SA N TA DIG DIT

Thai Airways och SAS flyger direkt från Stockholm (från 6 500 kr, thaiairways.com). Flygtiden är cirka 11 timmar. Det blir billigare om du reser via Kina eller Mellanöstern.

att flyga från Bangkok till Trat (cirka 1 100 kr, bangkokairways. com). Därifrån kan du ta taxi eller minibuss till piren. Explore Koh Chang säljer biljetter till ön (explorekohchang.com). Båtarna går mellan fastlandet och öarna året runt, men mer sällan under monsun­säsongen.

BÄST TID ATT ÅKA?

Vädret är bäst mellan november och mars, då är klimatet varmt och torrt, och landskapet frodigt. Runt jul är det mycket turister och högre priser. April och maj är vanligtvis varma och torra månader (men havsbrisen DIN RUTT blåser skönt). Monsun­ Från utgångspunkten i Bangkok säsongen börjar i är det 15 mil till Kanchanaburi slutet (3,5 timmar med buss eller 2,5 timmar med bil. Hyrbil kostar från av juni.

200 kr per dag, rentalcars.com).

Därifrån är det ytterligare 2,5 VAD timmar till Ayutthaya. Om du KOSTAR reser med kollektivtrafiken kan DET? du återvända till Bangkok – Thailand är ett därifrån är det lätt att göra en relativt billigt resmål, särskilt dagsutflykt till Ayutthaya. För att utanför de största turist­ komma till Ko Chang är det bäst resmålen. Lokala restau­ranger är

superbilliga – en huvudrätt kostar omkring 20–75 kr och en flaska öl av märket Singha eller Chang ofta under 20 kr.

Restauranger och hotell med västerländsk målgrupp är dyrare.

Ett rum på ett vandrar­hem kostar så lite som 150–200 kr per natt, ett mellanklasshotell kostar cirka 500–750 kr. Observera att många sevärd­heter och attraktioner tar ut en extra avgift för ”faranger” (utlänningar).

MER INFO

Vår resehandbok Thailand (175 kr) täcker in den här resplanen i kapitlen om Bangkok och området runt huvudstaden. Det RESE­ARRANGÖR går dessutom att ladda ner Hayes & Jarvis har varit kapitlen om centrala Thailand verksamma i 60 år, och deras specialister kan hjälpa dig samt Ko Chang och den östra kusten om du inte vill köpa hela att skräddarsy din boken (40 kr styck, lonely­resa efter budget och intressen. Deras 12 planet.com). Bang­kok finns med i dagar långa resa i centrala vår app ”Guides by Lonely Planet” Thailand följer en liknande (appen är gratis resväg som i denna artikel. där du hämtar Under hela resan ingår dina appar, i till först­klassigt boende – tre exempel App nätter på Shanghai Mansion i Store och Bangkok, två nätter under en Google River Kwai Float House Tour och Play). sju nätter på strand­hotellet

TEMPELETIKETT

Klä dig propert när du ska besöka tempel. Tumregeln är att täcka axlar och knän (definitivt ingen bikini eller bar överkropp).

Kom ihåg att ta av skorna innan du går in. Var respektfull mot andra och klättra aldrig på buddhastatyer.

ILLUSTRATIONER: KATE SUTTON. FOTO: JONATHAN STOKES

Santhiya Tree Koh Chang. I resan ingår också en dags­utflykt på Ko Chang samt alla flyg och transporter till och från flygplatsen (från 25 000 kr, hayesandjarvis.co.uk).

VAD VI LÄRDE OSS LÄNGS VÄGEN ¶Många restauranger drar ner på

kryddorna för västerländska smak­ lökar. Om du föredrar kryddig mat kan du säga ”pet pet” eller be att få maten ”Thai spicy”.

¶Det är vanligt att beställa flera smårätter till middag. Ta lite av varje (att ta för mycket på en gång anses oartigt) och ät med sked, inte gaffel. Ät med höger hand om du kan, vänster anses mindre ren. ¶Ta inte någon på huvudet och peka inte på någon med fötterna. Det anses mycket oförskämt i Thailand.

77

DRÖMRESOR Centrala Thailand

Kryddig kyckling­ burgare på The Commons.

Vänster: Nattmarknaden Rot Fai Ratchada.

Kycklingspett på grillen innan de kombineras med sataysås.

Höger: Tam på Roots gör en perfekt kaffe till någon inne på The Commons.

Smaka två sidor av thailändsk gatumat BOENDE i Bangkok.

D

ET ÄR LUNCHTID I BANGKOK OCH ALLA funderar över dagens viktigaste beslut – var de ska äta. Några kommer att äta pad thai från ett nudelstånd på en bakgata, andra beger sig till ett gammaldags shophouse för att äta fläskgrytan khao sojy eller kanske en kôw pât – stekt ris på thailändsk vis. Matgästerna sitter på plaststolar längs trottoaren medan tuk-tuks och taxibilar susar förbi.

På The Commons kan man välja mellan mer internationella rätter bland det stora matutbudet innanför de stiliga betongväggarna. Här finns också en yogastudio, ett lekrum och en takterrass med gräs­ matta. The Commons grundades 2016 av Bangkok­ födda syskonparet Vicharee och Varatt VichitVadakan. Inrättningen ligger i Thong Lor, ett kvarter känt för sina trendiga barer och höghus. ”Tanken bakom The Commons var att skapa utrymme för restaurangägare och odlare som annars skulle ha svårt att ha råd med stadens stigande hyror”, säger Witsawawit Chantaweesom­ boon, som kallas Tam. Han arbetar som barista på Roots Coffee, The Commons egen espressobar. ”Vi är som en stor familj här.”

På nattmarknaden Rot Fai Ratchada finns mer traditionell gatumat. Varje kväll fylls den gamla tågstationen med rangliga bås och gatuförsäljarna lagar grytor med nudelsoppa, fyller wokpannor med ris, grön chili och räkor, och staplar tallrikar med knivmusslor, hjärtmusslor och krabbor. Vid ett bås äter besökarna kycklingspett i kryddig jordnötssås.

I båset bredvid rör kocken om i ett fat med friterade fiskbollar. Hans fru friterar hussyrsor, bambumaskar och jättesimskalbaggar, och kastar i salt och kryddor.

Marknaden är högljudd, kaotiskt och fylld med kontors­arbetare, tonåringar, turister, familjer och hungriga thailändare – alla är lika ivriga att smaka på kvällens mumsiga utbud.

I sitt currybås lagar Kanokwan Teplert recept som hon har ärvt av sin mamma och mormor – rätter som khua kling, en väldoftande curry på torkat kött, och gaeng phed gaang, en kryddig röd curry med kokos­ mjölk. ”Folk kommer hit från hela Bangkok för att äta våra curryrätter”, säger hon. ”Vi ger dem den hem­ lagade smaken de minns från sin barndom.”

På kvällen börjar neonljus blinka ovanför våra huvuden och middagsgästerna flyttar söderut till Yaowarat Road, en vältrafikerad genomfart i China­ town. Här är gatuköken specialiserade på thailändskkinesisk mat som grillad anka med krispigt skinn, kryddiga curryrätter och ångade fläskdumplings.

Matosen sprider sig under markiserna och den varma luften är tjock av aromen från grillat kött, het olja och kryddor. När gryningen kommer har besökarna ätit, gatorna tömts och gatuköken stängt sina fönsterluckor – men imorgon kväll börjar festen igen.

Eleganta Shanghai Mansion House byggdes 1892 och ligger omgivet av gatustånd och neonljus längs Yaowarat Road i hjärtat av Chinatown.

Hotellet erbjuder zonterapi, guidade turer i Chinatown och eftermiddags­te med dim sum (dubbelrum från 850 kr, shanghaimansion.com).

Shanghai Mansion House har varit ett kinesiskt operahus, börs och varuhus.

Skaldjur på Rot Fai Ratchada Night Market. Vänster: Kanokwan Teplert lagar sin familjs recept.

ETT SMÅKRYPS LIV PÅSE MED EN BLANDNING AV STEKTA INSEKTER 20 BAHT (45P)

Varje bås använder sin egen speciella sås och krydd­blandning. Vi kom fram till att bambumaskar, silkeslarver och syrsor var mest lättsmälta – de är krispiga, knapriga och inte så illa med en kall öl.

(thecommonsbkk.com) ¶Roots Coffee (kaffe från 25 kr, rootsbkk.com)¶Nattmarknaden ¶RotTheFaiCommons Ratchada (rätter från 13 kr, tors–sön, Ratchadaphisek Rd) ¶Yaowarat Rd (rätter från 13 kr, öppet varje kväll) 79

”Kweh”

På thailändska heter floden Kwai ”Kweh”. Det rimmar med ett besviket ”Meh”. Säger du ”Kvaj” på svenska vet nog få vad du menar.

Den återuppbyggda stålbron över floden Kwai.

Korsa floden Kwai och följ Burma­ järnvägen i Kanchanaburi.

K

LOCKAN 07:45 VARJE MORGON TUFFAR ett tåg ut från Bangkoks järnvägsstation och rasslar genom de utbredda förorterna, förbi landsbyar och vattenfyllda risfält. Tre timmar senare saktar det in och närmar sig Kanchanaburi, där folk­­massor av turister med kamerorna redo väntar på tåget. Tutan ljuder högt när tåget sakta kör över en rostig järnbro, passagerare hänger ut genom fönstren och fotograferar den breda, bruna floden där under. På andra sidan bron ökar tåget farten igen och rullar vidare i åtta mil till Nam Tok, tre mil öster om gränsen till Myanmar.

Det som gör det här tåget speciellt är inte motorn som driver det eller vagnarna passagerarna färdas i, inte heller landskapet som tåget passerar genom. Det är floden den korsar – Kwai. För 75 år sedan körde ökända Burmajärnvägen, ofta kallad ”Dödens järnväg”, över denna flod och dess bifloder. Japanska fångvaktare tvingade tusentals allierade fångar att konstruera den 42 mil långa järnvägen från Bangkok till Rangoon. Mellan 1942 och 1943 var 60 000 fångar och 180 000 asiatiska arbetare involverade i bygg­ andet av järnvägen. Vid krigets slut hade en tredjedel av fångarna och hälften av arbetarna dött av sjukdom, svält, utmattning eller avrättning.

Bron över floden Kwai i Kanchanaburi blev odödlig genom David Leans Oscarbelönade film från 1957.

Bron har blivit en plats för pilgrimsfärder och ett minnesmärke, men det är inte mycket som finns kvar av den ursprungliga bron som bombades av de allierade 1945. Den nuvarande stålbron är resultatet av en ombyggnation efter vapenvilan. Mycket av 80

filmens handling är påhittad, men händelserna som den baseras på är alltför verkliga. Nedströms från bron ligger krigskyrkogården Don-Rak, där 6 982 soldater från Samväldet och Nederländerna ligger begravda i raka rader bland tropiska blommor och prydligt klippta gräsmattor. Det är den största krigs­kyrko­ gården i Kanchanaburi, en tyst oas utanför stadens högljudda marknader och ylande trafik.

Men den mest rörande platsen ligger sju mil åt nord­väst. Konyu Cutting kallas Hellfire Pass och ligger djupt inne djungeln, halvt dold av bambu och palmer.

Denna 25 meter djupa bergspassage byggdes för att tåget skulle kunna ta sig genom en stor klippa.

Fångarna karvade ut passagen för hand med hjälp av hackor, borrar och gelignit. Passagen glömdes bort efter kriget och återupptäcktes av Tom Morris, en australisk före detta krigsfånge, 1983. Idag är den ett minnesmärke för de unga soldaterna som levde, slet och dog här. Platsen är täckt med trasiga flaggor, vallmo­kransar och svartvita fotografier av de stupade.

Mick Clarke är chef för Hellfire Pass Memorial Museum, en elegant vit byggnad som finansieras av den australiska regeringen. Museet svävar över den täta djungeln ovanför passagen och innehåller utställningar, artefakter och en rörande ljudguide som läses upp av en före detta krigsfånge. ”Här finns en atmosfär från det förflutna som är svår att beskriva”, säger Mick och blickar ut från museets utsiktsplats ovanför trädtopparna. ”Du kan nästan känna männens närvaro, som om de står bredvid dig. Krig är alltid ett helvete, men här på Hellfire Pass var det djävligare än vad någon kan föreställa sig.”

Konyu Cutting, eller Hellfire Pass, hackades för hand av fångar och fick sitt namn från den infernaliska synen av män som arbetade på natten i skenet av facklor.

DRÖMRESOR Centrala Thailand

EN FIN OMVÄG

Nationalparken Erawan är uppkallad efter en trehövdad vit elefant i hinduisk myto­logi. Parken är känd för sina vattenfall i sju nivåer. Flera har skugg­iga pooler perfekta för en simtur.

Krigsfångar tvingades hacka sig genom det 25 meter djupa berget med enkla verktyg.

Boende

Home Phutoey Resort ligger ovanför en pittoresk krök i floden Kwai, med vittrande bergskullar i bakgrunden. Timmerstugorna är utspridda längs slingrande stigar i skuggan av djungelträd. De bästa stugorna har storslagen utsikt över floden, särskilt spektakulärt i soluppgången. Det finns även en liten sjö, en zip-wire och en uppvärmd pool (stugor från 550 kr, homephutoeyriverkwai.com).

¶

Don-Rak War Cemetery (gratis inträde, 284/66 Sangchuto Rd) Hellfire Pass (gratis inträde, hellfirepass.in.th)

¶

81

Res tillbaka i tid bland tempel och pagoder i Ayutthaya.

E

N PROCESSION AV VITKLÄDDA NUNNOR är på väg till morgonbönen i den heliga staden Ayutthaya vid floden Chao Phraya. De går in till innergården på Wat Mae Young, sätter sig på det dammiga stengolvet med benen i kors, blundar och börjar meditera. Solljuset kryper fram över golvet, men kvinnorna förblir stilla som statyer. Vissa stannar i några minuter, andra i en halvtimme eller mer. ”Det är så lugnt här”, säger Sawitree Phumai när hon avslutar sin meditation i skuggan av ett bodh­i­ träd. Hon föddes i närheten av Ayutthaya och hon kommer hit för att meditera varje år. ”Här kan jag glömma vardags­problemen och fokusera på viktigare saker. Det enda sättet att finna lycka är att hitta det i sitt eget inre.”

Det finns en anledning till att Sawitree och de andra nunnorna väljer Ayutthaya för sin religiösa reträtt.

Ayutthaya grundades år 1350 och var Thailands politiska och religiösa centrum i 400 år samt hem till 33 gene­ra­tioner thailändska kungar. På de 740 hektaren innanför de röda tegelmurarna lät kungarna bygga tempel, kloster, religiösa salar, kyrkogårdar, statyer och chedis – strukturer där man förvarade religiösa reliker. År 1767 svepte den burmesiska armén in genom staden och tände eld på alla tempel, och Ayutthaya blev till rykande ruiner. Därefter etablerades en ny huvudstad i Thonburi, dagens Bangkok, åtta mil nedströms. Om historien hade

”Här kan jag glömma vardags­ problemen och fokusera på viktigare saker.”

Vitklädda nunnor på väg till sin morgonbön.

Dessa tre chedis på Wat Phra Si Sanphet byggdes för att förvara kungarnas aska.

Inklippt: Ett bodhiträd har nästan helt omslutit buddhan på Wat Mahathat.

82

DRÖMRESOR Centrala Thailand

De stora byggnad­erna i Ayutthaya visar hur rik och utvecklad ­staden var på sin tid.

83

Huvudet på den liggande buddhan i Wat Lokaya Sutha.

Nedan: Rökelse och orkidéer används som offergåvor.

GYLLENE BUDDHA

För att få en glimt Ayutthayas ursprungliga tempel åkte vi till Wat Na Phra Meru, ett av få tempel som klarade sig när stadens förstördes. I templet finns Ayutthayas enda gyllene buddha – Phra Buddha Nimitr Vichit Maramoli Sishanpeth Borom­ trailokanat. Den imponerande statyn är 5,9 meter hög och 4,4 meter bred.

sett annorlunda ut skulle Ayutthaya konkurrera med Bagan och Angkor Wat idag när det gäller arkitektonisk skönhet. Även i sitt halvförstörda tillstånd har labyrinten av förfallna tempel en aura av magi och mystik. På Wat Mahathat reser sig prang (torn) på en innergård övervuxen med klätterväxter och trädrötter. Framför dem vilar en buddha­staty i skräddar­ställning, som rofyllt och gåtfullt funderar över mysteriet kring vår existens. På andra sidan innergården har en annan buddha­ staty slukats av ett bodhiträd. Statyns ansikte kikar ut mellan de trassliga rötterna – ett bevis på hur obeständigt allt är.

I närheten av Wat Lokaya Sutha finns ännu en buddha. Den ligger utsträckt på sidan, klädd i en orange rock från topp till tå, med huvudet vilande på lotusknoppar. Med sina 40 meter är den Ayutthayas största buddhastaty och pilgrimer 84

står i kö för att lämna offergåvor. De väntar tålmodigt på att tända rökelse, lämna lotusblommor och orkidéer på podiet samt att placera ett guldblad på buddhan för att be om hälsa, rikedom och lycka.

När skymningen lägger sig över staden samlas pil­grimer för att titta på solned­ gången vid Wat Phra Si Sanphet, där tre chedis av sten liknar häxhattar med en spira av sten på toppen.

Solen färgar floden röd när den går ner bakom kupolerna. Munkar i orangea rockar smyger tyst in på gården, knäböjer och börjar sin kvällsbön – en tradition som är 700 år gammal här.

¶Wat Mae Young (inträde 13 kr, Han Tra) Wat Mahathat (inträde 13 kr, Th Chee Kun) ¶Wat ¶ Lokayasutharam (gratis inträde, off Th Khlong Thaw) ¶Wat Phra Si Sanphet (inträde 13 kr, Khlong Tho Rd)

DRÖMRESOR Centrala Thailand

Fly till den orörda ön Ko Kut och dess idylliska vita stränder.

M

OTORERNAS BRUMMANDE ANNONSERAR att fiskarna på Ko Kut (som också kallas Koh Kood) är på väg in till hemmahamnen igen.

Fiskarna har varit ute till havs hela natten och kommer tillbaka in till land strax efter gryningen för att lasta av sin fångst. Från båtarna framträder gradvis konturerna av en ö i horisonten – dess siluett är hög, robust, täckt av skog och reser sig ur ett turkost hav. Snart kan vita halvmåne­ formade stränder skymtas framför den tropiska djungeln.

Vissa av stränderna är frikostigt breda och skarpt kurvade, medan andra är små och försiktigt smala. Fiskarna bryr sig dock inte alls om stränderna, de fokuserar helt på att lasta av nattens fångst. De flesta andra som kommer till Ko Kut gör det däremot för just strändernas skull.

Stranden Ao Phrao på Ko Kuts västkust.

85

Fiskebåtar i Ao Yai på Ko Kut. Till höger, övre raden från vänster: Aumboon med en hästskokrabba, cocktails på Shantaa Resort.

86

DRÖMRESOR Centrala Thailand

Även i ett land så strösslat av vackra stränder som Thailand är Ko Kuts vikar något speciellt. Ko Kut är den sydligaste och näst största av öarna i en liten skärgård. Ön ligger 75 minuters båtresa söder om Trat och benämns ofta som en av Thailands mest orörda öar. Det mesta på ön ägs av lokala familjer och ön är långt ifrån lika turist­anpassad som närliggande Ko Mak och Ko Chang. Dessutom är större delen av kusten helt outvecklad.

De flesta orterna på ön ligger kring Ao Ta Pao och Klong Chao, två gyllene vikar på öns västra sida. Här ror kajakpaddlare i det blå vattnet, barn snorklar i grunt vatten och solbadare smuttar på kokos­ smoothies och cocktails på strandbarer täckta av halmtak. Men för att nå Ko Kuts mest avskilda stränder krävs det lite mer ansträngning – och helst en skoter.

En slingrande och guppig väg går längs västkusten, genom byar där ölivet pågår utan stress eller bekymmer från den omgivande världen. Från min skoter ser jag gatustånd med staplade kokosnötter, mango, bananer och papaya längs vägen där jag tuffar fram. Bönderna arbetar med sina gummiträd och tappar barken på latex. Det ryker från brasor i träd­gårdar och apor hoppar, tjattrar och hoar gällt bland palmerna. Ibland kan jag skymta en vik eller en vit strand genom träden – små bitar av paradiset som förenas med ett grönblått hav.

Ao Phrao på Ko Kuts sydkust är en av de paradisiska delarna av ön. Stranden kan nås via en upptrampad sandstig och den är nästan helt öde, så när som på några strand­bungalows. Detta är öbornas favoritplats för strandfester och kvällgrillar.

Detta är också Aumboons lokala strand. Hon bor i fiskebyn Ao Yai, några kilometer österut, där hon arbetar på sin familjs skaldjursrestaurang. ”Ön är vårt hem, så det är lätt att ta allt här för givet”, säger hon och dinglar med benen från byns pir medan hon tittar på fiskarna som simmar runt pålarna. ”Ibland lämnar jag Ko Kut, men när jag sätter mina fötter i sanden här igen känner jag direkt att jag har kommit hem.”

Längs piren turas barn från byn om att hoppa bomben i vattnet. När de landar skvätter de ner fiskarna som lastar av sin fångst.

Aumboon går och tar reda på vad de har att sälja idag. Hon promenerar längs den myllrande strand­ promenaden och bakom henne brummar longtailbåtar i bukten.

boende

Ao Ta Pao ligger på en av västkustens bästa stränder och är en bra bas för att utforska Koh Kood.

De A-formade stugorna är små, bekväma och nås via en träbrygga (stugor från 1 500 kr, kohkoodparadise beach.com).

På Paradise Beach Resort finns gym, restaurang, palm­­träd­gård och en stor pool med orange kakel.

¶

Skoterhyra (från 75 kr per dag)

Maten kan inte bli färskare än på Aumboons familje­ restaurang i Ao Yai som drivs av hennes moster Noochy – all fisk och skaldjur på menyn kommer direkt från fiskebåtarna. Vi älskade jätteräkorna i röd currysås (huvud­rätter 60 kr, 00 66 86 113 3379).

IMAGE BY PERMISSION OF BLAKDOUGLAS.COM.AU

NOOCHY

Lämna folk­ massorna för en vandring i djungeln på Ko Chang.

Djungelfeber.

Vandrings­ guiden Laem står bredvid ett enormt träd.

S

”

E UPP MED VAR DU GÅR”, SÄGER Suttiwat ”Laem” Chomtiwang från Jungle Fever Trekking när han vandrar längs en klippig ravin som sicksackar sig upp genom regn­­skogen. I trädtopparna ovanför oss kvittrar djungel­­fåglar och ljudet av en porlande flod ekar i kanjonen. Lika smidig som en bergsget hoppar han över stenblock och skuttar längs kanter tills han når målet – en djup, klar pool som fylls av ett vattenfall som tumlar ner från bergssidan. ”Det här är Klong Plu”, säger han och sätter sig på en sten för att äta lunch. ”Det är min favoritbadplats, så länge man inte har något emot att fiskarna nafsar på fötterna.”

Han smaskar på en mango och tittar upp genom regnskogens trädkronor. Ett grönt täcke sträcker sig mot himlen, på sluttningarna och hela vägen upp till de ojämna bergstopparna under molntäcket. ”Endast en av tusen personer som besöker Ko Chang upplever den här sidan av ön”, fortsätter Laem. Han doppar fötterna i poolen, vilket lockar ett fiskstim att samlas runt hans tår. ”För det mesta har jag platsen för mig själv – och ärligt talat hoppas jag att det förblir så.”

Ko Chang är Thailands näst största ö, efter Phuket, och ett favoritresmål för strandälskare och back­ packare som söker efter en lättillgänglig ösemester.

Under de senaste åren har östkusten utvecklats snabbt och nu finns här en rad resorter, restauranger och strandbarer. Men inåt land förblir den bergiga mitten vild och oupptäckt. Djungeln är bara tillgänglig för ett fåtgal guider som kan navigera bland de otydliga djungelstigarna. Vattenfall som Than Mayom, Klong Nonsi och Klong Neung är populära vandringsmål, som ger svalka i slutet av en varm och svettig djungel­ vandring. De tuffaste vandrarna ger sig på Ko Changs svåraste utmaning – en åtta timmar lång vandring till öns högsta punkt, Salak Phet. Det är tuffa 744 höjd­ meter, men leden bjuder på Ko Changs mest orörda regnskog och dess sällsynta vilda djur – från björn­ makaker och lemurer till näshornsfåglar, solfåglar, bulbyler och kungs­fiskare.

Vandringen måste göras med en guide eftersom stigarna genom djungeln är svåra att följa och inte

”Det är lätt att gå vilse. Jag har vandrat här i tio år och känner alla stigar, ändå måste jag stanna upp och fundera på var jag är ibland.

Skogen förändras hela tiden.”

88

DRÖMRESOR Centrala Thailand

Salak Phet, Ko Changs högsta topp.

Djungeln här bjuder på en upplevelse långt ifrån alla semesterfirare men får bara besökas med en guide.

ELEFANTTEMPEL

Ko Changs smeknamn Elefantön sägs komma från att ön sett från havet är lik huvudet på en sovande elefant samt från de vilda elefanter som en gång bodde här.

Chao Por Elephant Shrine är dekorerat med utsmyckade snidade elefanter. Templet ligger på kullen ovanför den stora färje­­­­terminalen på öns norra del. Utbudet av tjockhudingar sträcker sig från imponerande statyer till små prydnads­­föremål.

Vi blev även imponerade av trappräcket upp till templet.

Det liknade en draksvans.

boende

Santhiya Tree Resort ligger en bit från huvudvägen på öns västkust och är ett utmärkt boende på Ko Chang. De lyxiga stugorna står i en härlig trädgård med palmer och det finns en bra restaurang med utsikt över stranden.

Stugorna har teak­golv, himmel­ sängar och badrum med trädgårdskänsla (från 2 000 kr, santhiya.com).

upptrampade. ”Det är lätt att gå vilse”, betonar Laem. ”Jag har vandrat här i tio år och känner alla stigar, ändå måste jag stanna upp och fundera på var jag är ibland. Skogen förändras hela tiden. Ett spår som är lätt att följa en dag kan vara helt övervuxet och se annorlunda ut veckan efter.”

Laem stannar vid en tjock trädstam. Han rör med händerna längs rötterna som växer runt stammen som strävpelare. ”Vi måste behandla naturen med respekt”, säger han. ”Vi är bara besökare och bör alltid lämna skogen i samma skick som vi hittade den.”

Laem börjar gå bland träden och härmar fåglarna medan han banar väg genom under­vegeta­tionen. Det dröjer inte länge innan han slukas helt av djungeln.

Där han försvann syns nu inte ett spår av att någon någonsin gått där.

¶

Jungle Fever Trekking (halvdagstur 200 kr, junglefever.in.th) Raht Trekking (heldags­ vandring uppför Salak Phet 250 kr, rahtkoh­ changtrekking.blogspot.co.uk)

¶

Oliver Berry skriver för Lonely Planet regelbundet.

Hans ätbara favoritinsekt är bambularven, men han rekommenderar inte skorpioner och vattenbaggar.

89

90

DRÖMRESOR Patagonien

Genom Patagonien I hundratals år har orädda resenärer tagit sig till Patagonien i södra Chile.

Gör samma strapats, och upptäck en vild (och ullig) plats där äventyret aldrig är långt borta.

TEXT: AMANDA CANNING @amandacanning FOTO: JONATHAN GREGSON @jonathangregsonphotography

91

DRÖMRESOR Patagonien

F

ör att vara ett avlägset landområde undangömt långt söderut på jordklotet väcker Patagonien stor uppmärk­samhet.

Genom åren har alla upptäckts­resare, excentriker och vagabonder värda sina namn dykt upp i horisonten för att nå land, just där den enorma kontinenten Sydamerika tycks slokna, förlora sin tjusning och kroka i Antarktis.

Först kom världsomseglarna. Under 1500-talet seglade Magellan och Drake den här vägen. Den förstnämnde åter­vände till Europa med berättelser om jättestora män och deras kärlek till sång, dans och nakenhet. Sedan kom forskarna. Kapten Fitzroy på upptäckt­s­ resa med sin båt HMS Beagle seglade den här vägen och återvände sedan med en viss Charles Darwin ombord.

Dino­sauriejägarna var dem hack i häl.

Bland dem fanns tyska Hermann Eberhard, som kom över en riktig jätte i en grotta – resterna av den utdöda mylodonen, eller megatherium. Sedan flydde banditerna hit i ett försök att komma undan den amerikanska lagens långa arm. Butch Cassidy och Sundance Kid lekte med tanken på ett reformerat liv efter tiden som chilenska boskaps­ uppfödare. Och slutligen kom dröm­

marna. Reseskildringen I Patagonien av Bruce Chatwin ledde till att otaliga äventyrare packade sina väskor och gav sig av söderut.

Bland dessa äventyrare finns en som nu nästan är glömd i sitt hemland: lady Florence Dixie – skotska, krigskorre­ spondent, och president för laget British Ladies Football Club. Dixie gav sig av mot Patagoniens södra spets år 1878 av den bästa av anledningar – för att hennes vänner inte tyckte att hon borde. ”Jag valde Patagonien just för att det var en främmande plats och långt borta”, skrev hon i sina memoarer Across Patagonia. I sex månader färdades hon mellan Argentina och Chile på sin häst.

Hon galopperade över slätter, travade uppför berg, campade i vildmarken, flydde från bränder och påstådda kannibaler. Hon upptäckte okända delar av regionen och hyllades som den första europeiska turisten i Patagonien. Hon var ganska berömd när hon åter­vände till Skottland. (Med sig hade hon också en jaguar som hon döpte till Affums och hade som husdjur på sin gård.)

Å

”

På väg mot nationalparken Torres del Paine.

Uppe till höger: Kondorer svävar ovanför provinsen ”Sista hoppet”.

92

h, alla här känner till Florence, säger guiden Gonzalo Koo när han tar en paus och lutar sig på sina vandringsstavar. ”Som den första turisten här blev hon Patagoniens Jungfru Maria.” Vi har tillbringat morgonen med att gå genom bokskogar i den chilenska provinsen Última Esperanza (”Sista hoppet”). Vi har gått förbi grottan där Eberhard hittade sin jättesengångare och klättrat upp mot bergstoppar med skinande nysnö. Magellanparakiter och chilespetter har stört sig på vår närvaro och visat det genom att med gälla skrik flaxa upp från sina bon när vi gick förbi.

Efter några timmar kommer vi fram till bergens utlöpare och ut på en bred

”Jag valde Patagonien just för att det var en främmande plats och långt bort.”

En kopp maté-te gjord på yerba maté-blad. Drycken är populär bland gauchos i Patagonien.

93

DRÖMRESOR Patagonien

platå. ”Florence var kanske inte på exakt den här platsen, men hon gick igenom den här dalen”, säger Gonzalo.

Han gestikulerar mot landskapet 900 meter under oss. Hösten har precis kommit till södra halvklotet och Patagonien ser ut att stå i lågor.

Gräsmarkerna skiner i en rödbrun färg, skogarna glänser i rött och bärn­sten.

Floderna som rinner genom dalen är så långt under oss att de ser ut som ensamma bomullstrådar. Det är ett fantasiland som hjältinnan måste korsa för att göra anspråk på sin belöning.

Gonzalo upptäcker något som rör sig och vi får vår egen belöning för dagens ansträngningar – kondorer. Långt nedanför oss svävar två stycken längs Lago Sofias glittrande tunga på väg mot Anderna. Fler kondorer dyker upp från både höger och vänster. ”Det är som en motorväg av vind”, säger Gonzalo medan han ligger på mage och kikar över klippans kant. ”De letar efter en termikblåsa så de kan flyga tillbaka till sina bon.”

När vi vänder oss om för att vandra nerför berget blir vi distraherade av ett ljud bakom oss – ett högt flaxande från en kondor som svävar bara några meter ovanför oss. Jag känner på samma sätt som Florence beskrev sitt första möte med en kondor: ”Luften skakade när den passerade, den rörde mig nästan med sin mäktiga vingspets.” Ögon­ blicket var så skrämmande för Florences sällskap att hennes make snabbt drog fram ett gevär och sköt ner fågeln. Kondoren tittar rakt på mig och jag ser rakt upp på den, sedan beger vi oss åt var sitt håll.

94

P

atagoniens huvudattraktion, nationalparken Torres del Paine, ligger flera timmars bilresa genom provinsen ”Sista hoppet”. Låga, mörka moln svävar ovanför mossfärgade kullar och en mjuk vind korrugerar vattenytan på sjöarna. Landskapet är rogivande, och det kan mycket väl ha påmint Florence om Skottland.

Det finns dock en liten skillnad.

Ibland skingras molnen likt ridån på en extravagant scen och ger en glimt av bergen som lockar så många besökare hit. Bergskedjan Cordillera reser sig ovanför kullarna. Topparna är spetsiga och mystiska, och klyftorna skuggiga.

Det är alltid en förbluffande överrask­ ning när de visar sig. Under dessa få ögonblick riktar alla i parken sin uppmärk­samhet mot bergen. Vandrare tar en paus på leden och vrider huvudet uppåt. Ryttare stannar till på sina djur och gapar. Besökare som slappar på hotellrummen kastar sig direkt ut med sina kameror. Sedan kommer molnen tillbaka och alla fort­sätter med vad de höll på med.

För Juan Toro är den aktiviteten att driva Torres del Paine. Han kom hit år 1977 och var parkens första skogvaktare.

Han skulle egentligen pensionera sig i fjol, men han vill inte sluta. Jag avbryter honom när han ska äta smörgåsar med choklad­k räm i sin stuga som ligger i parkens norra del. Genom hans köksfönster har han utsikt över Dixie Island, mitt i Laguna Azuls turkosa vatten. På en molnfri dag har han också fantastiska utsikt över Kleopatras nålar, tre spetsiga toppar som Florence namngav när hon passerade här för 140 år sedan.

Under sin första tid här hade Juan mer än bara vyerna gemensamt med

Bergskedjan Cordillera del Paines höga toppar i nationalparken Torres del Paine speglas vackert i sjön Lago Pehoés stilla vatten.

95

Florence. Precis som Florence levde han för dagen. ”Det var en intressant tid att vara skogvaktare då”, säger han och slänger sig i soffan. ”Jag var tvungen att gräva ut stigar för hand och spräcka isen på frusna floder för att få tag på dricks­vatten.” Han minns gladlynt när en människa blev anfallen av en puma.

När Juan kom fram hade puman avlägsnat människans skalp och ätit upp bålen. ”Den här platsen är ändå en gåva från naturen, de vilda djuren är det bästa här.”

På ett så stort område med så få människor finns dessa vilda djur överallt. Stora harar skingras på äng­a rna vid minsta ljud. Enorma tofs­karakaror sitter på staket och spanar efter byten. Knubbiga pampasrävar tassar genom det torra gräset och letar efter möss och insekter. Nanduer vaggar över slätten och vid första antydan på fara börjar de springa likt den tecknade figuren Hjulben.

Och guanacer finns överallt. De lama-liknande varelserna står vakt på dimmiga kullar eller samlas i grupper för att tugga på gräset och stirrar dystert på oss när vi passerar. (Kanske gräver de upp ett förflutet minne av vår

”Patagonien ser ut att stå i lågor ...

Skogarna glänser i rött och bärnsten.”

96

Vänster: Höst på södra halvklotet innebär vackert färgade löv i regionens bok­ skogar. Nästa sida: Negra Romera, guide i nationalparken.

föregångare Florence, som drog slut­­satsen att ”den bästa buljongen tillagas av guanaco-huvud, ris, torkade grönsaker, chili, etcetera.”) ”De håller alltid utkik efter fara”, säger Negra Romera. Vi har lämnat Juan och kör söderut på en grusväg som går genom parken. Negra är designstudent från Chiles huvudstad Santiago och har arbetat som guide i Torres del Paine i några år. Hon misstänker att hon aldrig kommer att återvända till storstaden. Vi stannar vid sidan av vägen för att titta på en flock guanacer som samlats på en ås. De verkar oroliga, det rycker i näsborrarna. Negra söker av landskapet och letar efter källan till deras oro. ”Åh”, utbrister hon och pekar på en närliggande calafatebuske. ”Jag tror att det finns en räv där inne.” En mörk siluett dyker upp och rör sig smidigt uppför sluttningen.

Det är absolut ingen räv. Det är en puma. Guanacerna tjuter och börjar springa uppför kullarna. Deras skrin hörs långt efter att de har försvunnit.

Spelet är slut för puman, de såg honom för tidigt. Han kastar en lång blick i vår riktning och tassar iväg. Det finns uppskattningsvis bara 60 pumor i parken som är nästan 2 600 kvadrat­ kilo­meter stor och vi vill gärna få en till titt. Beslutet att följa efter puman till fots är inget vi tvekar att fatta.

Vi håller oss på säkert avstånd, men det gör att vi snart tappar bort honom.

Vi ställer oss vid Lago Sarmiento och tittar mot kullarna med våra kikare i tron om att puman är försvunnen. Men plötsligt är han där, han står på stranden och är mycket närmare än vad vi hade förväntat oss. Han stelnar till, böjer sig ner mot marken och börjar gå mot oss med sina orange ögon fixerade vid våra uppskrämda. Just som jag funderar på hur snabbt jag kan ta mig tillbaka till bilen (kan jag åtminstone springa snabbare än Negra?), slappnar puman av och stannar. Han traskar iväg och vänder om för att titta på oss ibland.

Vi följer honom med kikaren tills han bara är en liten prick. ”Det är aldrig tråkigt i Torres del Paine”, viskar Negra med ett nervöst skratt. ”Varje dag bjuder på överraskningar.”

DRÖMRESOR Patagonien

97

”Att vara en äkta gaucho handlar inte bara om hästarna. Det handlar om hur vi lever.”

98

D

”

et, en puma. Och det var en puma. Där borta – också en puma.” Victor Sharp går över ett fält med pampasgräs och pekar ut blodiga, av­skal­ade fårskelett.

Vissa är ned­t rampade i marken, andra hänger i låga trädgrenar – alla har fallit offer för ett kattdjur, en mamma som sannolikt använder fårflocken till att lära sina ungar hur man jagar. ”Puman är inte böndernas vän”, säger Victor med en bister uppsyn.

Victor och hans far, Victor den äldre, tillbringar de flesta dagar på sin familjegård Estancia La Criollita. Den ligger i skuggan av bergskedjan Sierra Baguales, precis vid argentinska gränsen. Med patagoniska mått mätt är det ett småjordbruk – bara 6 000 hektar. ”Jämfört med en ordentlig ranch är vår bara en liten skrutt”, säger Victor.

Men gården är inte alls liten. Från den röda korrugerade bondgården sträcker sig hans mark åt alla håll. I väst ser topparna på Torres del Paine ut som små prickar i horisonten. I öst finns slätter, kanjoner och berg, och sedan ännu fler slätter, kanjoner och berg – allt tillhör Estancia. ”Närmaste mobilsignal finns tre kilometer bort”, säger Victor och viftar med handen genom täta gräsmarker som knastrar av tidig frost. ”Min närmaste granne bor en timme bort med häst.”

DRÖMRESOR Patagonien

Victor och Victor den äldre har 1 500 får, 60 hästar och 40 hundar. Idag ska de samla fåren från gården och valla in dem i fållan. Fåren ska undersökas och klippas inför vintern. Detta är ett av få tillfällen under året de samlar fåren, för det mesta får djuren vandra fritt.

H

ästarna är sadlade, hundarna känner att det är äventyr på gång och de är som galna av förväntan i sina kojor.

Victor hinner precis röka en sista cigarett och dricka en skål med bittert maté-te innan dagens arbete börjar. Han nickar mot dalen som försvinner bakom oss. ”När jag läste Florence Dixies bok föreställde jag mig henne i ett landskap precis som detta.”

Victor tror att hon kan ha kommit denna väg från Torres del Paine och passerat genom hans ranch. ”Det hon gjorde, som kvinna på den tiden och från andra sidan jordklotet, är imponerande”, säger han. ”Men jag var egentligen mer intresserad av hur hon hanterade sina hästar.”

Victor var sju år första gången han satt på en häst och sedan dess har han aldrig tillbringat en dag utan dem. Hans skicklighet tyder på att han kan vara en gaucho, men han avfärdar det blygsamt.

Sydamerikanska gauchos är så berömda för sin ryttarskicklighet att Florence anlitade några stycken under sin expedition. Victor liknar i alla fall

Victor Sharp samlar ihop några av sina tusentals får på Estancia La Criollita. I bakgrunden syns Sierra Baguales toppar i Argentina.

99

DRÖMRESOR Patagonien

originalen med vida byxor, brett bälte, hatt och läderstövlar. ”Att vara en äkta gaucho handlar inte bara om hästarna”, säger han. ”Det handlar om hur vi lever, hur vi gör saker och om hur vi hjälper varandra.”

Victor viskar något i örat på sin favorithäst, en glänsande vit springare vid namn Pichi. Han kliver upp på hästen och styr den ut ur hagen.

Framför honom traskar tio hästar och flera upprymda hundar på väg mot bergen. Snart är han utom synhåll.

Victor den äldre och jag följer efter till fots. När fåren kommer in på fälten närmast gården är det vårt jobb att stänga grindarna bakom dem. Fram till dess väntar vi.

Solen har knappt gått upp ovanför Sierra Baguales när vi hör den första visslingen. Vi kisar och ser en vit linje som vaggar mellan bergen. Victors rop som argt manar på flocken når oss på andra sidan dalen. ”Jag ska inte upp­repa vad han säger”, ler pappan.

På nolltid är hundratals får framme hos oss. Victor cirklar med leriga Pichi

och kallar på hundarna som springer runt flocken, dyker in bland djuren, och backar igen i väntan på instruk­tioner.

Det tar flera timmar innan hela flocken är inne i fållan för natten och alla portar har stängts, hästarna borstats och hundarna matas. ”Så här är det att ha djur”, säger Victor som också är hungrig. ”Du tar hand om dem och de tar hand om dig.”

En doft av grillat lamm sprider sig från köket. Vi sätter oss utanför gården och ser solen försvinna bakom Torres del Paine. En skunk vaggar glatt förbi fårhagen och skrämmer en sovande katt. Victor den äldre ropar att maten är klar precis när solen försvinner för natten. Det enda ljuset som syns kommer från stjärnorna ovanför. Det är inte mycket i denna miljö som har förändrats sedan Florence lockades hit från andra sidan jordklotet. ”Det är alltid detsamma här”, säger Victor. ”Det är skönt att vara så långt bort från allt.”

Han släcker sin cigarett, tar av sig stövlarna och går in för att äta middag.

Amanda Canning kom hem från Patagonien med smak för chilenskt Carmenère-rödvin och böngryta.

100

Victor i traditionella gauchokläder med ett läderskärp han gjort själv. Förra sidan: En av bara 60 stycken pumor som finns i Torres del Paine.

101

TIPS! TA DIG DIT Närmaste flygplats är Punta Arenas. British Airways flyger från Stockholm via London och Chiles huvudstad Santiago (från 10 000 kr, ba.com). Restiden är cirka 26 timmar enkel väg.

LATAM och Iberia flyger till Santiago från Madrid.

TA DIG RUNT Från Punta Arenas tar det nästan tre timmar att köra till Puerto Natales, början på Torres del Paine. Många hotell erbjuder hämtning mot avgift. Du kan också hyra bil på flygplatsen (cirka 3 000 kr per vecka, europcar.com).

RESEARRANGÖR AndBeyond är specialister på lyxig ekoturism och kan skräddar­sy din resa till Patagonien. De kan lägga till resmål utanför regionen om du vill förlänga ditt besök i Chile. I deras resa Patagonia Untamed ingår två nätter på B&B i Santiago och fem nätter på Explora Patagonia i national­ parken Torres del Paine, inklusive helpension, alla aktiviteter, guidning och en utflykt till Victors ranch. Internationella flyg, inrikesflyg och parkavgifter ingår också (från 80 000 kr, andbeyond.com). ÖVERNATTNING På grund av flygtiderna måste du kanske tillbringa en natt nära flygplatsen i Santiago innan du åker vidare mot Punta Arenas eller tillbaka till Sverige. Holiday Inn Santiago Airport är det närmaste du kan komma flygplatsen. Hotellet har tysta och bekväma rum som ligger en kort promenad från incheck­ ningen. En god frukost serveras från 05:00 (från 1 500 kr, holidayinn.com).

MER INFO Lonely Planets guide Chile & Easter Island (200 kr) har info om chilenska Patagonien.

Florence Dixies Across Patagonia finns på Bokus från cirka 150 kr (bokus.se).

102

FÖRVERKLIGA DET

Patagonien PÅ KARTAN Estancia La Criollita Explora Patagonia Lago Sofia Puerto Natales Punta Arenas Torres del Paine National Park

DRÖMRESOR Patagonien

RESRUTTEN

1

Kör eller beställ transfer från Punta Arenas till Puerto Natales, tre timmar bort. Spana efter nanduer och chileflamingor längs vägen.

2

Remota ligger en kort promenad från staden och är en utmärkt plats att återhämta sig på efter den långa flygresan.

Inredningen är lite modernistiskt med häftiga vinklar, högt i tak, massor av trä, öppna spisar och stora fönster som framhäver fjordutsikten.

Hotellet anordnar många aktiviteter, från mountainbike till ridning. Restaurangen är utmärkt, börja med en Calafate Sour cocktail innan du hugger in på en god lokal biff eller guanaco-carpaccio (från 2 500 kr, all-inclusive går att köpa till, remotahotel.com).

3

Du kan handla vandringsutrustning i butikerna i Puerto Natales innan du kör mot nationalparken Torres del Paine, cirka 90 minuter bort. Inträdet kostar 160 kr per person i lågsäsong (maj till september) och 300 kr resten av året (parquetorresdelpaine.cl, torresdelpaine.com).

4

Explora Patagonia har kanske den bästa utsikten av alla hotell i världen – över Lago Pehoé och Cordillera del Paines skrynkliga toppar. Hotellet lutar lite som ett strandat skepp. Träinteriören gör hotellet mysigt att slappna av på i slutet av dagen, men fokus ligger på att få ut dig i parken. Föreläsare och guider finns för att tipsa om utflykter som passar din nivå och dina intressen – från en lätt fotsafari till utmanande bergsklättringar.

Mat och vin i restaurangen är av toppklass (tre nätter från 12 000, inklusive alla transfers, parkavgifter, aktiviteter, mat och dryck, explora.com).

5

Du kan mejla Victor Sharp på estancialacriollita@gmail.com för att arrangera en resa till Estancia La Criollita med ridning och lammfester. Observera att han inte har tillgång till sin mejl ofta, så börja planera i god tid. Ranchen finns också på Instagram under @estancialacriollita.

6

Från ranchen tar bilresan till flygplatsen i Punta Arenas cirka fem timmar.

PACKA DETTA

Klä dig rätt för vandring

•

Byxor från Jack Wolfskin Activate XT-sortimentet för män och kvinnor är vind- och vattentätt med extra stretch. Fickorna med dragkedjor är tillräckligt djupa för en smartphone (dam 950 kr, herr 1 000, jack-wolfskin.co.uk).

•

Kängor från North Face I North Faces Hedgehog-sortiment finns flera skor och kängor som är vattentäta och kan andas. Var noga med att gå in dem hemma för att undvika blåsor och skav (från 1 400 kr, thenorthface.co.uk).

•

Jacka från Salomon Bär en ljus, vind- och vattentät jacka när du vandrar. Salomons La Cote-sortiment har flera modeller i både ljusa och diskreta färger för dam och herr (från 1 500 kr, salomon.com).

Guanaco är tama lamors vildare kusin. Förra sidan: Victor Sharp på Estancia La Criollita.

103

OÄNDLIG RESLUST?

Få inspiration om fler spännande resmål i andra bokasin från Lonely Planet på bokasin.se.

J A K T E N Zebrornas och gnuernas årliga stora migration över Östafrikas slätter kallas ofta världens bästa djurskådespel. Vi reser till Tanzania för att försöka hinna ikapp hjordarna.

Text: AMANDA CANNING Foto: JONATHAN GREGSON

106

@amandacanning

@jonathangregsonphotography

Thomsongaseller håller ett vakande öga på en Landcruiser som rullar genom Serengetis akaciekantade grässlätter i norra Tanzania.

107

Praktglansstaren finns i hela Östafrika. VÄNSTER: En ung leopardhona vilar i ett träd efter att ha jagat en gasell.

Noel Akyoos arbete har tagit honom från expeditioner på Kilimanjaro (som han bestigit 32 gånger) till guidning i Serengeti.

HÖGER: Masaigiraffen är störst av girafferna och den kan bli upp till sex meter hög.

108

DRÖMRESOR Serengeti I Serengeti kallas gnuer för ”reservdelsdjur” eftersom de har ett ansikte som en gräshoppa, rygg som en hyena, horn som en buffel samt man och svans som en häst.

DAG 1:

EN LÅNGNUSAM DAG ROVDJUREN PÅ SERENGETI HAR HAFT EN UTMÄRKT NATT.

Solen går upp över horisonten, det bleka ljuset skiner över slätten full med akaciaträd. En plats där en nattlig massaker ägt rum avtäcks när mörkret ger vika. Det ligger skelettdelar överallt. Vita ben som har slickats skinande rena, smutsiga ben med bitar av oident­i­fierbart kött som sitter kvar, ben som fortfarande har samma form som djuret de härstammar från.

Ovanför vakar gamarna. Vissa svävar i skyn, andra sitter på grenarna i akaciaträden. Ibland landar de på marken för att inspektera ett kadaver, och de ser precis lika ondske­fulla ut som sina skurkaktiga avbilder i tecknad film. Några av nattens härjare är fortfarande ute, de njuter av de sista munsbitarna innan hemgång och sömn.

Vi har precis lämnat vårt läger Namiri Plains när min guide Noel Akyoo får syn på något som rör sig i fjärran och styr Landcruisern i dess riktning. En hyena traskar förbi, mellan käkarna dinglar en Thomson­­gasells bakben.

Bakom honom samlas cirka 20 hyenor runt en snabbt

söndertrasad gnukropp. Några av hyenorna har blod upp till manken. De börjar bråka med varandra om ett kött­stycke och fortsätter ta för sig i ett tumultartat tjatter.

Ett par sjakaler väntar förväntansfullt i närheten; inte tillräckligt modiga för att ge sig in, men för hungriga för att gå vidare. I ett träd bakom pickar en gul­brun örn på ett revben som han håller med sina gula klor.

Serengetis rovdjur har det inte alltid så här bra. Jag har planerat mitt besök så att det sammanfaller med den stora migrationen. Varje år förflyttar sig 1,5 miljoner gnuer och 250 000 zebror 200 mil mellan Tanzania och Kenya i jakt på grönare betesmarker. Säsongen är en fest för alla varelser som äter gnuer och zebror till middag.

För lejon, geparder, leoparder, hyenor och vildhundar kräver jakten under den här tiden på året lika lite ansträngning som att plocka sushitallrikar från ett rullband. Jag förmodar att det bör vara lika lätt för en människa att spåra migranterna. Jag har fel. Det finns gott om bevis på döda gnuer och små levande sådana.

109

De latar sig eller traskar över slätten mot ett osynligt mål – men jag trodde att jag skulle överväldigas av tusentals djur som dundrar förbi i ett dammoln.

Noel svänger med Landcruisern och vi rullar längs ett inkört spår. ”Vi försöker hitta hjordarna, men migra­ tionen var tidig i år. Den är redan på väg söderut, mot födan i skogen”, säger Noel. ”Det är skön­heten med Serengeti, du vet aldrig vad du stöter på”, ler han.

Det vi ser under vår första dag är extraordinärt – magnifika vilda djur som inte finns på många människors checklistor. Brunbukiga glansstarar kommer för att undersöka vilka vi är, en långhorning äter långsamt den gula barken på ett träd inifrån och ut, och en ökenlo gömmer sig i gräset och avslöjas av sina spetsiga öron. Och så har vi giganterna. Namiri Plains är känt för sina geparder. I ett försök att öka antalet har besökare inte fått se dem på 20 år. Vi upptäcker flera stycken under dagen. Deras långa, tunna kroppar ligger utsträckta i dammet eller står upprätt på termithögar och spanar efter byten. Vi ser även några lejon, som kopplar av i gräset eller svalkar sig på klipporna. Små lejonungar tumlar runt som lurviga fyllon och hanarna i flocken befäster sin ställning som savannens rockstjärnor, upp­l­­ysta av solen och med manarna fladdrande i vinden. Vi har också det sällsynta privilegiet att få se en

110

leopard. En elegant hona sitter uppkrupen i ett träd och trummar med svansen mot stammen.

När jag återvänder till lägret gnager dock den otack­ samma tanken att denna resa är min enda chans i livet att uppleva ett av världens största vilddjurspektakel – och det pågår någon annanstans. Noel är lugn. ”Alla dagar är olika”, säger han och klättrar ur fordonet. ”Det finns alltid en morgondag.”

DAG 2:

GNU ELLER ALDRIG Dagen börjar under en miljard stjärnor. Jag står utanför tältet och ser två falla på den bläcksvarta himlen. Ett dovt lejonvrål ekar i mörkret. Djuret är förmod­ligen längre bort, nere vid floden som gränsar till lägret, men ljudet har en så primitiv klang att det slår an i hela min kropp.

När gryningen närmar sig är lejonens jakt över, det är min tur att gå på dagskiftet. Idag byter vi taktik – om vi inte kan hitta migrationen från marken kanske vi har mer tur från luften.

De sista stjärnorna bleknar när vår luftballong stiger mot himlen. Under de första minuterna söker vi av marken, förbi traskande vårtsvin och strövande strutsar.

Plötsligt är vi hundra meter ovanför marken och under

DRÖMRESOR Serengeti

” F E S T E N

B Ö R J A R

S E R E N G E T I S

F Ö R

R O V D J U R . ”

En lejonhona vilar med sina ungar på en stenbumling, eller ”kopje”. På natten lämnar hon och de andra vuxna lejonen ungarna för att jaga.

111

DRÖMRESOR Serengeti

Gnuer på väg till Seronerafloden.

Dessa är en liten grupp som hör till 1,5 miljoner migrerande djur.

HÖGER: På väg upp med Serengeti Balloon Safaris.

112

113

En luftballongtur i gryningen.

HÖGER: Guiden Charles Joseph från Ubuntu Camp. Lägret följer migrationen över slätterna.

UNDER: Två hyenaungar på väg ut från sin grotta.

oss breder hela Serengeti ut sig. Det är ett stort, beigetonat område, prickat med akaciaträd och klippformationer av granit. Seronerafloden slingrar genom parken och en glänsande flodhäst kan skymtas i det grunda vattnet.

Kapten Mohamed Masud eldar på med brännaren och studerar marken under oss. ”Du ser hur fullt det här området är under migrationen”, säger han. ”Det är så många spår efter djuren.” Marken ser repad ut, med otaliga bleka linjer som har rispats in i jorden av miljon­ tals hovar som gått denna väg i en miljon år. Men det finns knappt några tecken på flockar denna morgon. ”Vi vet inte riktigt var de är nu”, fortsätter Mohamed. ”Det har inte regnat, så hjordarna är verkligen utspridda. De kanske kommer om det börjar regna.”

Av betesdjuren som lever i denna del av Serengeti året om finns det dock många. Giraffer guppar över savannen på gängliga ben och galopperar efter skydd när vi seglar över dem. Ibisar och morgonduvor annonserar deras oväntade ankomst till skogen med skrämda skrin. När jag tittar efter girafferna får jag syn på djur som står stilla vid träden – gnuer! Inte tusentals som dundrar förbi i ett moln av damm, men ändå gnuer.

Tillbaka på marken åker vi mot skogen och hinner nästan omedelbart ikapp vårt mål. En lång rad med flera hundra gnuer lunkar mot floden. De måste korsa en väg för att ansluta till gruppen jag såg från ballongen, men ingen verkar villig att gå först. ”Gnuer har ingen ledare”, säger Noel. ”Om den som går först i ledet byter riktning följer alla efter.” Vi ser på när de gör långsamma framsteg mot sitt mål. Om en springer, springer alla och om en stannar, stannar alla. En börjar gå tillbaka samma väg som

114

DRÖMRESOR Serengeti den kom och inom några minuter har hela flocken vänt om. Det krävs hela två timmar av förvirrat myllrande innan de äntligen samlar mod för att korsa vägen.

På vägen tillbaka är vi lyckliga över den första lilla synen av migrationen. Jag vänder mig om för att ta en sista titt på flocken. Bakom dem börjar tjocka, mörka moln bubbla i horisonten – regnet kommer.

DAG 3:

GNU GÄLLER DET Om migrationen går söderut gör vi också det. Vi gör resan till nästa läger i södra Serengeti med ett lätt flygplan. Från luften är det tydligt att vi hinner ikapp gnuerna, långt nedanför oss är otaliga svarta prickar på väg i samma riktning som vi.

Från landningsbanan tar min guide Charles Joseph oss direkt till en flock som han har följt i några dagar.

Tusen­tals gnuer, och bland dem några enstaka zebror, plöjer över slätten i ett enormt böljande dammoln. Ledet är så lång att vi varken kan se början eller slutet. ”Den här gruppen har gått fram och tillbaka i nästan en vecka”, säger Charles. ”De letar efter vatten.”

Vi är inte de enda som betraktar dem. Överallt lurar rovdjur i väntan på natten. Det finns en varelse som inte behöver mörkrets skydd för att anfalla. Charles får syn på en gepard och hennes unge som gömmer sig bakom ett akaciaträd på andra sidan slätten. Mamman är rastlös och hungrig. ”Geparder är under rovdjuren i hier­­arkin”, säger Charles medan stora regndroppar slår ner på dammet runt oss. ”De kan inte konkurrera med lejon eller vildhundar, så deras enda fördel är att jaga på dagtid.”

De kommande timmarna följer vi mamman när hon siktar in sig på sitt byte och gör sig redo att anfalla, men hon blir upptäckt och hennes plan försvåras. Snart är savannen ett stort slaskigt fält och geparden kan kamou­ flera sig perfekt. Ändå verkar alla gnuer vara medvetna om hennes närmanden. Hon har färdats flera kilometer innan hon får sin chans. Hon sitter nerböjd i högt gräs och väntar på två gnuer som närmar sig. De går förbi henne helt omedvetna, hon står blickstilla. Precis när jag tror att hon har missat sin chans exploderar hon och sätter fart.

Gnuerna är nere för räkning inom 20 sekunder. Mamman och ungen turas om att äta och håller hela tiden utkik efter asätare. ”Man kan inte koppla av en sekund här ute”, säger Charles när tre gamar landar i närheten. ”Hyenorna

Jakten har börjat. En gepard springer efter en ung Thomson­ gasell. Geparder kan springa i upp till 120 km/h.

115

kommer också snart. De har sett gamarna och följer efter dem.” Men de har tur, de enda djuren som ansluter till festen är dyngbaggarna.

Krypen surrar in från alla håll och kalasar på gnuns tarmar. Det enda geparderna lämnar kvar är huvudet och urinblåsan. ”Hyenorna kommer att äta det, de bryr sig inte om vad de äter”, säger Charles.

Geparderna lägger sig i gräset, mätta och belåtna. Jag är så fängslad att det är först då jag blir medveten om den överfulla slätten – tusentals gnuer har dykt upp bakom, framför och bredvid oss, på väg mot oändligheten.

DAG 4:

GODA GNUHETER Under natten förvandlas vårt läger till migrationens motorväg. Jag hade kunnat tillbringa dagen i sängen och se djuren passera bara några meter framför mig, men vi bestämmer oss för att åka söderut, där det har regnat mer, för att försöka se resten av flocken.

Vi kör i några timmar, fortsättet uppför Maru Hills – och där, framför oss, är betesdjurens förlovade land.

Varenda centimeter av marken är full av djur. Gnuer och zebror står och grymtar, vilar i skuggan av träden eller plaskar i floderna. Babianer sitter och plockar i varandras päls, elefanter lunkar omkring och sköljer av sig med vatten från sina snablar. Gräset är grönt och högt, träden är fulla av mogen frukt. Om jag var en gnu skulle jag också vandra tusentals mil för detta.

På väg hem i solnedgångens varma sken och tillfreds­ställda av ett lyckat uppdrag dras vi till ett

116

uppror nära lägret. Tusentals gnuer stampar omkring och vi ser snart varför – vildhundar. Ett gäng vallar djuren i grupper och bedömer vilka de ska rikta in sig på. Förvirring råder. Dammet yr, djurben sparkar, byten morrar, rov­djur skäller och hovar dundrar som trumslag. Sedan utför Serengeti världens häftigaste trolleritrick och hela scenen försvinner. Vi sitter tysta i dunklet när dammet långsamt lägger sig runt oss. Vi hör ett skall från vänster och ger oss av. När vi kommer ifatt jakten har vildhundarna valt ut sitt byte, en ung gnu tvingas bort från sin flock. ”De är superjägare, ett av världens bästa rovdjur”, säger Charles. ”När de bestämmer sig för att jaga slutar de inte förrän de har sitt byte.”

Det är kört för gnun. En hund får tag på benet och fäller den. Hela gänget anfaller ursinnigt, uppmärksamma på att ett lejon kan dyka upp och ta bytet ifrån dem. Det tar plågsamt lång tid för gnun att dö. Den lever fortfarande och försöker ta sig upp när en vildhund springer iväg med levern och en annan med tarmarna.

Jag återvänder till lägret, illamående, och ser att gnuer och zebror fortfarande passerar. Det är en lugnande syn, äventyrets tidlöshet sätts i perspektiv efter den senaste timmens makabra händelser. Djuren marscherar ståtligt i motsatt riktning än vad de gjorde i morse. De vet kanske vart de ska, men de kommer inte att komma dit inom en snar framtid.

amanda canning blev vegetarian under en tid efter att hon såg en flock vild­hundar jaga och slita en gnu i stycken.

DRÖMRESOR Serengeti

” T U S E N T A L S D U N D R A R I

E T T

D J U R

F Ö R B I

D A M M O L N . ”

Gnuflocken springer fram och tillbaka när de försöker ta sig fram till betesmarkerna i södra Serengeti. En hjord kan bestå av flera tusen gnuer.

117

FÖRVERKLIGA DET

S E R E N G E T I TIPS!

PÅ KARTAN Marafloden Namiri Plains Seroneralandnings­bana Norra Ubuntu Södra Ubuntu Västra Ubuntu

TA DIG DIT

Qatar Airways och KLM flyger från Stockholm till Kilimanjaro Inter­national Airport i Tanzania med en mellanlandning i Doha respektive Amsterdam (från 6 000 kr qatar­ airways.com). I Tanzania tar du mindre flygplan till några av de lokala landningsbanorna. Ditt läger kan tipsa om vilken som blir bäst (från 2 700 kr, coastal.co.tz).

TA DIG RUNT

Små flygplan fungerar som bussar i Serengeti. De plockar upp människor i en del av parken och släpper av dem i en annan, och ofta stannar flyget längs vägen och hämtar upp fler passa­gerare. Lägren arrangerar hämtning från landningsbanan.

MER INFO

Mer utfyllande rese­ information finns i Lonely Planets guide Tanzania (200 kr).

RESEARRANGÖR

Audley Travel har arrangerat skräddar­sydda utflykter i över 20 år.

De kan hjälpa dig att planera och boka hela din resa. Deras främsta styrka är deras stora kunskap om resmålet. Via dem får du tillgång till specialister som kan svara på eventuella frågor innan avresa, tipsa om vilka läger som är bäst för att se vilda djur vid en viss tid på året och hålla dig uppdaterad om migra­tion­ ens färdväg. Att förutse djurens rörelser är inte någon enkel uppgift.

Om du har bokat in dig på ett läger som migrationen redan har passerat eller ännu inte kommer att nå försöker Audley Travel alltid flytta dig till en bättre plats.

En resa med sex övernattningar, med två nätter på Namiri Plains respektive Ubuntu Camp, inklusive alla flygresor, en luftballongsafari och privat bil kostar från 75 000 kr per person. Många väljer att tillbringa några dagar på stranden efter safarin. Om du vill lägga till tre dagar på Baraza Resort på ön Zanzibar kostar hela resan från 87 000 kr (audleytravel.com).

118

BOENDE

NAMIRI PLAINS har bara åtta tält och ligger avlägset i södra Serengeti, vilket gör att

det känns personligt och gemytligt. Faciliteterna är av toppklass – badrum i tälten, trerätters middagar varje kväll och expertguider redo att spåra de djur du vill se. Att börja dagen med en utomhusdusch i soluppgången och avsluta den med en drink vid brasan är riktigt härligt, liksom att ligga i sängen i mörkret och lyssna på lejon och hyenor som finns någonstans utanför tältet.

Från 4 500 kr per person per natt, inklusive park- och naturskyddsavgifter, lokal flyg­­transfer, safari, alla måltider och icke-premiumdrycker samt ett bidrag till lokala samhällsprojekt, asiliaafrica.com.

UBUNTU flyttar tre gånger om året för att följa migrationen. Lägret drivs av samma personer som Namiri och har liknande standard och guidning. Eftersom fokus ligger på att följa migrationen behöver du knappt lämna tältet för att se den – djurflockarna kommer sannolikt att vara precis utanför hela tiden. Asilia Afrika har fyra andra läger i Serengeti, om migrationen inte har kommit till det du har bokat kan de eventuellt flytta dig till ett annat läger.

Från 3 900 kr per person per natt, inklusive samma som ovan, asiliaafrica.com

DRÖMRESOR Serengeti

G R U N D K U R S I M I G R A T I O N När?

Djuren följer samma väg varje år och går fram och tillbaka mellan Serengeti i Tanzania och Masai Mara i Kenya.

Migrationen följer dock inget strikt schema, en exakt plats under en viss månad kan inte garanteras. Faktorer som tidig eller sen regnsäsong påverkar när de 1,5 miljoner gnuerna och 250 000 zebrorna börjar röra på sig. Om du bokar i god tid är det klokt att välja researrangör eller läger som kan ändra din resa beroende på flocken.

Nedan följer en ungefärlig guide.

Januari till mars: Djuren betar och kalvar i södra Serengeti.

April till maj: Flockarna börjar gå norrut och passerar genom centrala Serengeti.

Juni till augusti: På väg mot Masai Mara och korsar Marafloden, som är full av krokodiler och flodhästar.

September till oktober: Betar i Masai Mara.

November till december: Återvänder söderut och allt börjar om.

Bra att veta

Du behöver vara vaccinerad mot gula febern för att resa in i Tanzania. Ta med ditt bevis, det måste visas vid ankomst på flygplatsen. u Du behöver antimalariamedel som räcker hela vistelsen samt myggmedel. Om du inte gillar DEET-baserade eller kemiska medel är de naturliga citronella-varianterna effektiva (och stinker betydligt mindre). u Slätterna kan vara dammiga, särskilt när det blåser. Ta med en ljus sjal att täcka ansiktet med. Ta även med en tröja eller jacka för svalare morgonsafarier. u Din guide har med sig kikare som du kan låna, men det är värt att ta med en egen.

Kikare med 8x eller 10x förstoring är bra. u Ta inte med färgglada eller mönstrade kläder, de gör dig synlig för alla djur inom en kilometers radie. Enkla grå, gröna eller beigea kläder är att föredra.

DRÖMRESOR Jordanien

Följ i profeters och herdars fotspår på Jordanienleden – en ny vandringsled som passerar förlorade städer, torra wadis och några av Mellanösterns mest ödsliga platser.

Text: OLIVER SMITH

120

@OliSmithTravel Foto: JUSTIN FOULKES

@justinfoulkes

Leden går förbi klippformationer i beduinområdet norr om Petra.

121

DRÖMRESOR Jordanien

KUSTEN ÄR KLAR

Jordanien har en av världens kortaste kustlinjer – 26 kilometer längs Röda havet.

Från början var den bara 8 kilometer lång, men ett byte med Saudiarabien 1965 gjorde att Jordanien fick några kilometer mer av kusten i utbyte mot ett stort ökenområde.

INGEN DEL AV VÄRLDEN ÄR SÄMRE LÄMPAD FÖR

vandring än Mellan­östern. Ger du dig ut på promenad med rygg­säck och matsäck möter du sannolikt kontroll­stationer, taggtråd och uniformerad personal som strängt säger åt dig att vända om. Om Abraham skulle resa till Kanaan år 2018 skulle han behöva korsa två krigszoner och tre områden där hans rese­försäkring inte gäller. Skulle Moses leda uttåget ur Egypten nu skulle Andra Moseboken handla om hur han rullar tummarna i kö efter kö till flera hög­säker­hets­kontroller ihop med 600 000 israeler.

Detta gör Jordanienleden till ett mirakel. Det är en lång vandringsled som går genom Mellanösterns lugnaste land. Den sträcker sig 65 mil från de gröna fruktträdgårdarna i norr till den röda sanden och Röda havet i söder. Leden bjuder på en sällsynt vandring i ett land med helig vandringshistoria – både Gamla testamentets profeter med krokiga stavar och barfota pilgrimer på väg till Mecka har gått här.

Likaså Mohammed Al Homran, min guide. Han skrev historia när han var med i den första gruppen som gick hela Jordanienleden. Han går aldrig hemifrån utan en tekanna och en flöjt i ryggsäcken. ”Vandring är mitt liv”, säger han och skuttar över stenarna i Wadi Dana i morgonsolen. ”Vissa säger till och med att mina fötter rör sig när jag sover.”

Mohammed är klädd i ett par neongula tränings­ skor och palestinasjal. Han kommer att guida mig åtta mil längs Jordanienleden, från bergsbyn Dana och söderut mot den uråldriga staden Petra.

Mohammed växte upp i Madaba, som ligger nära berget Nebo där Moses såg Det förlovade landet i Femte Moseboken. Sedan föll han död ner, 120 år gammal. Fram till nyligen var Mohammed herde.

Han ledde sin flock mellan kullarna runt Döda havet och på natten sjöng han för dem så de skulle känna sig säkra. Han hörde om nya Jordanienleden 2016 och sökte jobb. Nu tycker han att vandrare är lättare att hantera än getter – för det mesta i alla fall.

Wadi Dana är en av de vackraste sträckorna på leden. Vi går genom gröna kanjoner där mistlar spirar och pistage- och fikonträd växer runt gömda källor.

Högst upp i dalen finns byar som begravs av en meter djup snö under kalla vintrar. Längst ner i dalen ligger den stekheta öknen Wadi Araba, norra änden av Great Rift Valley där flugor surrar kring taggiga akaciaträd. Även de som är bekanta med regionen skulle förvånas över vildmarken i Wadi Dana.

Land­skapet har sett likadant ut sedan bibliska tider.

Enligt en lokal sägen brukade Jesus vila under ekarna i Wadi Dana under sina promenader. Just nu är det dock parkvakten Salem Ali Al-Naanah som sitter i skuggan och röker en cigarett. ”Detta är Mellan­ österns sista vildmark”, säger Salem medan han tittar på en liten berguv på en klippa genom en kikare.

122

Vandringsguiden Mohammed Al Homran lagar en kanna te – en nödvändig och pålitlig kompanjon längs Jordanien­ leden. Ovan: En liten uggla kikar fram i Wadi Dana.

Stenstaden Dana från 1400-talet ligger högt ovanför en dal med utsikt mot fjärran.

123

På väg mot Wadi Feid från ökenlandskapet i Wadi Feynan.

124

DRÖMRESOR Jordanien ”Här vill jag leva fritt som en fågel. Jag vill sova vid berget och inte bära på mer än en burk sardiner.”

Salem är före detta löjtnant i den jordanska armén och växte upp i Wadi Dana. Hans familj export­erade hemmagjord olivolja till Jerusalem på åsnor för länge sedan, där den användes för att tända gatlamporna i den heliga staden. Idag tar han hand om Dana Biosphere Reserve. Han hjälper till att skydda den utrotningshotade nubiska stenbocken, vars hovar knackar mot klipporna, och gåsgamarna som svävar i termiken ovanför oss.

Salem vet också mycket om djinner, andar, som det finns många av i Wadi Dana. En lokalinvånare klagade nyligen över en djinn som kastade stenar på honom när han höll på med sin mobil (den slutade när han började recitera verser från Koranen). Salem pekar ut en närliggande grotta. Där bor en farlig djinn som kan döda inkräktare. Dessa två djinner är emeller­tid inte ett representativt urval. ”Djinner är som människor, det finns goda och onda djinner”, säger han. ”Givetvis tror ingen här på spöken. Men alla tror på djinner.”

DEN GYLLENE REGELN

Kung Hussein av Jordanien var en av Mellanösterna mest beundrade regenter. Hans diplomatiska skicklighet sträckte sig över både lands­ gränser och galaxer. Han var en stor sci-fifantast och hade en statistroll utan repliker i Star Trek: Voyager.

Beduinherden Abu Mohammed från stammen Beni Atieh. OVAN: Ett awassifår i Wadi Dana.

TE ÄR DEN VIKTIGASTE KOMPONENTEN LÄNGS JORDANIEN­

leden. Det serveras till frukost, lunch och middag, och mellan måltiderna. En kanna sött te är belöningen för att ha klättrat uppför ett svårt berg, och tröstpriset för att man gav upp strax före toppen. Te är energi för de trötta, medicin för de sjuka. Det mesta man behöver för att göra te finns längs leden – enbärs­stänger för energi och kvistar av söta örter för extra smak.

Te är också ett sätt att orientera sig genom vildmarken i Wadi Feid. Det finns inga andra vandrare i sikte. Detta är den vildaste sträckan av vår vandring, branta berg och torra åsar. Sotet från brasor som tänts under tepauser bekräftar att vi följer samma stigar som herdarna gjort i årtusenden.

På förmiddagen klättrar vi genom en ravin och försöker hålla fast oss i sandstenen. Vi når toppen vid lunchtid och äter tunnbrödssmörgåsar på Mellan­ österns tak medan vi tittar ner på rovfåglar på jakt efter byte. På eftermiddagen är vi tillbaka i den svala ravinen och går genom bambulundar, helt ensamma.

Eller nästan ensamma. Wadi Feid är ett av Jordaniens sista traditionella beduinsamhällen. De nomadiska araberna brukade vandra över Arabien och Levanten, från Indiska oceanens stränder till Anatoliens utlöpare. På senare tid har många flyttat till städer och byar, deras frihet blev begränsad när man började använda pass.

Under vår vandring dyker beduinherdar upp i fjärran. Ibland ser vi dammoln efter en flock utom synhåll eller en glödande läger­eld efter en herde som nyligen avvikit. Snart kommer vi till ett beduinläger där Abu Mohammed från stammen Beni Atieh välkomnar oss in i sitt tält av getskinn. Utanför mumsar hans 40 getter nöjt på hundkex.

125

”Herdelivet är ensamt”, säger han. ”Man är beroende av sina får, sina getter och sin gud.” Över en kanna te berättar Abu Mohammed att han och hans familj var nomader fram till för 30 år sedan. De tillbringade vintrarna i Wadi Arabas öken och höll utkik efter vargar som förföljde flocken. På somrarna slog de läger vid murarna på ett korsfarar­ slott i bergsbyn Shobak. Nu är deras läger här perma­nent, så att hans barnbarn kan gå på en närligg­a nde skola. Abu Mohammed saknar sina långa vandringar. ”Jag är en gammal man nu, mina knän gör ont och jag kan inte gå långt”, säger han. ”När jag var ung och ogift kunde jag gå i 10 dagar eller mer med min flock.

Jag tänkte på framtiden och det förflutna, med Allah som enda sällskap.”

Solnedgångarna är långa och spektakulära i Wadi Feid. Solens gyllene strålar skiner över Negevöknen i Israel och Sinaiöknen i Egypten. Ljusa partier klamrar sig fast på bergstopparna innan de slukas av kvällsskuggor. Nattens boende är en madrass på marken. Vi grillar kyckling och tittar på lägereldar som sprakar på avlägsna kullar. I bakgrunden hörs tonerna från herdarnas flöjter. ”Ett hotell känns främmande för mig”, säger Mohammed och lägger ved på elden. ”Jag känner mig alltid hemma under stjärnhimlens täcke.”

Solnedgång över Wadi Araba, gränsen mellan Jordanien och Israel.

126

Efter middagen får jag lyssna på berättelser. Det finns en om vandraren på Jordanienleden som vaknade skrikande mitt i natten och fann en bit av sin rumpa och en ökenråtta i sin sovsäck. Och berättelsen om Wadi Feids berömda leopard. Han dyker upp framför jägarna för att de ska få slut på sin ammunition och jagar sedan jägarna själv. Leoparder har inte setts i Wadi Feid på 50 år.

Bergens konturer växer under stjärnorna.

Fullmånen visar sig innan läggdags. Det är som en andra gryning, ett ljusblått sken snuddar den sandiga Wadis och ger öknen ett havsbotten­ liknande utseende. Allt är tyst, det enda som hörs är böneutropen från en avlägsen by. Öknen har en rå andlig kraft som inte finns i något annat landskap. Det var i öknen som Jesus vandrade i 40 dagar och 40 nätter. Där profeten Mohammed hörde ärkeängeln Gabriels uppmaning i en grotta. Där Luke Skywalker hittade Obi-Wan Kenobi i en öde ravin.

Människans historia har formats av dödliga som mötte sina gudar och demoner på väg genom Mellanösternens öppna landskap. Och även för de icke-troende krävs det bara en kort vandring i öknen för att känna på uppenbarelser. Att gå i timtals i den stekheta solen och vara evigt tacksam för skuggan från ett ensamt träd.

DRÖMRESOR Jordanien

127

Skribenten Oliver tacklar Wadi Feids dammiga djup, hem till några av Jordaniens sista beduin­­samhällen.

HÖGER: Det finns över 700 växtarter i Dana Biosphere Reserve.

Att vandra genom kilometervis av damm och höra ljudet av porlande vatten likt obekant och vacker musik. Och framförallt – att vara på ett ställe där bristen på levande ting gör att allt liv längs vägen verkar mirakulöst.

DEN MEST KÄNDA RESENÄR SOM VANDRAT I DENNA DEL

TV-KÄNDIS

Jordaniens landskap är en rutinerad film­ stjärna. Petra var med i Indiana Jones och det sista korståget och Transformers. Öknen i Wadi Rum agerade Mars i The Martian och andra främ­mande planeter i Prometheus samt Star Wars: Rogue One. I Lawrence av Arabien fick land­ skapet spela sig självt.

128

av Jordanien är den schweiz­iska upp­täckts­­resaren Johann Ludwig Burckhardt. År 1812 hörde han talas om en förlorad stad på berget Jabal an-Nabi Haroun, nära profeten Aarons grav. Burck­hardt klädde sig som en arab på pil­grims­färd och reste. Där möttes han av en metropol som västvärlden glömt i nästan 1 500 år.

Petra var nabatéernas över 2 000 år gamla huvud­­stad. De var handelsmän från Arabien som blev rika på att beskatta passerade karavaner.

Burckhardt gick in genom portarna utan att veta vad som väntade honom innanför. I ravinen fanns stora gravar runt varje hörn. Hans guider blev misstänk­samma över hans motiv när han för­bluffat stirrade på templen.

I dag är huvudentrén till Petra full av souvenir­ stånd och turister. Men att komma till Petra norrifrån till fots ger en hint om hur det var för Burckhardt att snubbla över en stad han inte visste fanns.

Mohammed leder vägen, han går längs klyftor och trappor karvade ur sandsten.

DRÖMRESOR Jordanien

Under nätterna på Jordanienleden campar man ofta ute i öknen, som här i Wadi Feid.

129

Moses bror Aarons sista viloplats är en liten vitkalkad grav.

UNDER: En skylt i Petra. NÄSTA SIDA: Petras kloster från 200-talet f.Kr.

Vi passerar genom Petras lugna utkanter, där beduiner fortfarande slår läger i nabatenska gravar och får betar på de heliga platserna. Vissa gravar är perfekt bevarade, medan andra är vaga och eroderade, som om berget är på väg att glömma dem.

Miljontals människor besöker Petra varje år, men Burck­hardts ursprungliga mål, profeten Arons grav, är mycket lugnare. Det är en helig plats för judar, muslimer och kristna. Vi klättrar upp till toppen av berget där vi hittar en liten vit­kalkad grav med ett hänglås och endast en pil­grim. Guillaume Duserre är en kristen man från Paris, där han kör pendeltåg från stationen Paris-Montparnasse. Han drömmer om att köra Eurostar till London St. Pancras. ”Denna plats har en spirituell atmosfär”, säger han. ”Det ser ut som landskapet man föreställer sig när man läser Bibeln.”

Vi sätter oss på gravens tak, delar på en mandarin och beundrar utsikten. I öst skymtar klostret i Petra.

Stadens högsta byggnad ser liten ut bland de mäktiga klipporna. I norr slingrar leden sig över bergen till Wadi Feid och Wadi Dana. I väst ligger den stora sprickdalen. Häri­f rån sträcker sig land­skapet vidare söderut, över Röda havet, förbi Etiopiens högland, gräsmarkerna i Kenya, Kili­man­jaros fot, hela vägen till platsen där mänsklig­hetens historia började.

Starten på den första långa vandringen.

oliver smith gjorde sin andra resa till Jordanien. Hans första var 2009 under sitt första uppdrag för magasinet Lonely Planet.

130

SKATTJAKT

Det var inte bara Indiana Jones som åkte för att plundra Petra.

Håll utkik efter kulhålen i urn­ graven högst upp i skatt­kamm­aren.

Dessa hundra år gamla spår kommer från beduinerna som trodde att det fanns skatter gömda i urn (det fanns inga) och försökte komma åt dem med hjälp av sina gevär.

DRÖMRESOR Jordanien

131

DRÖMRESOR Jordanien

F Ö R V E R K L I GA

Ta dig dit Turkish Airlines och Air France flyger från Stockholm till Amman Queen Alia Airport (från 4 000 kr, ba.com) med en mellan­ landning i Istanbul respektive Paris. Svenska medborgare behöver visum för att resa till Jordanien. Det kan köpas vid ankomst på flygplatserna Queen Alia och Marka (500 kr).

Ta dig runt Jordanien är ett litet land som lätt kan upptäckas med kollektiv­ trafik. Bussnätverket är bra och förbinder huvudstaden Amman med Aqaba i söder, liksom Wadi Musa, porten till Petra (Amman– Petra från 150 kr, jett.com.jo). För att komma till platser som Dana behöver du ta lokalbuss, taxi eller hyrbil. Biluthyrning finns på Ammans flygplats (från 350 kr per dag, europcar.co.uk).

Säkerhetsläget Jordanien är ett säkert land att besöka. Var dock uppmärksam på UD:s avrådan gällande resor inom en mil från gränserna till Syrien och Irak.

Mer info Lär dig mer om landet med hjälp av Lonely Planets guide Jordanien (200 kr). Du kan också läsa mer på Jordaniens turistbyrås informativa hemsida (visitjordan. com).

132

Om Jordanienleden Jordanienleden sträcker sig 65 mil från norr till söder och är en rejäl utmaning – hela vandringen tar 36 dagar. Leden passerar 52 byar och städer, plus några av landets största sevärdheter, som öknen Wadi Rum, den romerska staden Jerash och Petra. Jordan Trail Association organiserar en årlig vandring längs hela leden (2 mars till 14 april, 40 500 kr). Du kan även välja alternativ på tre till fem dagar (från 2 800 kr, inklusive guidning, måltider och camping, jordantrail.org).

Erfarna vandrare kan ladda ner GPX-rutter från hemsidan, som också listar kontaktuppgifter till lokalguider som kan hjälpa till med bagagetransfer och camping­­utrustning. Vissa sträckor (som från Petra till Wadi Rum) är för svåra utan ordentlig logistisk hjälp. Besök vandringsledens hemsida för rekommen­derade researrangörer.

Månaderna september till mars är bäst för vandring, men det kan vara snöigt på vissa bergsträckor under vintern. Leden är spektakulär, men fortfarande ny. Många stigar är inte markerade särskilt tydligt.

Eftersom infra­strukturen är begränsad är camping i vildmarken ofta nödvändigt.

Packa minst fyra liter vatten per person och dag. Butiker och färskvattenkällor är sällsynta.

D E T

VANDRA FRÅN DANA TILL PETRA I FYRA STEG

1. Den fallfärdiga byn Dana från den ottomanska eran är en bra viloplats inför din vandring. Byn ligger vid utkanten av Dana Biosphere Reserve, landets kanske vackraste nationalpark, cirka tre timmars bilresa sydväst om Amman. Reservatets myndigheter driver också utmärkta Dana Guesthouse, som har rymliga rum med balkonger som bjuder på utsikt över kanjonerna (från 900 kr, wildjordan.com). Vandringsleden ner från Dana till Feynan Eco Lodge (15 kilometer) är lätt att följa och populär bland dagsvandrare.

2. Feynan Eco Lodge (bild ovan) ligger på Danas västra sida och är ett av Jordaniens mest karakteristiska hotell – miljömedvetet med stearinljus som lyser upp rummen. Hotellet arrangerar många utflykter (vissa ingår i priset), till exempel vandringar till närliggande romerska koppargruvor. På kvällarna kan gästerna delta i stjärnskådning med hotellets stora teleskop på takterrassen (från 2 200 kr, inklusive måltider, ecohotels.me).

3. Sträckan från Feynan till Little Petra är den mest utmanande på Jordanienleden med två heldagar vandring och en natt camping i

vildmarken i Ras Al Feid. Endast erfarna vandrare klarar sig utan guide (se Jordanien­ ledens hemsida för lokala företag som kan guida). Under den första dagen klättrar vandrarna uppför Great Rift Valleys sluttningar från Wadi Malaga till Ras Al Feid (15 kilometer). Den andra dagen är lång, med slingrande stigar längs böljande kullar och en kraftig nedstigning till Little Petra, en stad utanför den större staden (23 kilometer).

I Little Petra erbjuder Seven Wonders Bedouin Camp (bilden ovan) enkelt boende i beduintält (från 550 kr, sevenwonders­ bedouincamp.com).

4. Vandringen från Little Petra till Petra (13 kilometer) är ett behagligt sätt att avsluta resan på. Istället för att gå mot huvudentrén Siq går spåret till klostret via bergsstigar.

Härifrån går man genom Petras centrum och skattkammaren på väg mot Wadi Musa, staden där de flesta som besöker Petra bor.

Du måste köpa biljett i förväg för att komma in till Petra från norr (inträde 650 kr, visitpetra.jo).

Sharah Mountains Hotel har prisvärda rum på kullen i Wadi Musa (från 400 kr, sharahmountains.com).

Bakom kulisserna Under vår vandring längs Jordanienleden tog vi en omväg till de gamla romerska koppargruvorna i Wadi Feynan. Vi kröp in i ett gruvschakt iklädda lysande pannlampor och hummade Indiana Jones signatur­ melodi. Två minuter senare hittade vi ett långt och fnasigt ormskinn och sprang förskräckt tillbaka ut i solljuset. Oliver Smith.

Blev du vandrings­sugen? I Lonely Planets bok Epic Hikes finns totalt 50 leder i 30 länder. Kan köpas på lonelyplanet. com (320 kr).

133

TONER FRÅN FLODEN Låt Mississippifloden guida dig längs dess stränder under en roadtrip på jakt efter musiken och litteraturen som har format Amerika.

Text: KEVIN EG PERRY @kevinegperry Foto: RUSH JAGOE @rushjagoe

134

Sun Studio i Memphis där Sam Phillips spelade in några av världens största hits.

DRÖMRESOR Mississippi runt

D

ET FINNS INGEN I HELA världen som känner Miss­i­s­sippi­floden bättre än kapten Clarke ”Doc” Hawley. En gång hade den 82-åriga pension­ ären en kaptenlicens som sträckte sig över 200 mil av floden och dess bifloder. För att bli beviljad licensen var han tvungen att rita hela sträckan utantill för hand. Mark Twain, själv en före detta flodbåtskapten, skrev i sina memoarer Life on the Mississippi: ”För att bli kapten var man tvungen att lära sig mer än vad som var möjligt för en människa.” ”Jag skulle inte bara rita floden, sand­ bankarna och broarna, men också vad som fanns under floden”, förklarar kapten Hawley som står på bryggan på Steamboat Natchezs. Vi är dockade vid Toulouse Street Wharf i New Orleans och utanför fönstret passerar tysta pråmar lastade med korn på Mississippifloden. ”Det är det viktigaste, man måste veta var man inte får ankra eftersom man kan haka i en oljeledning.

Efter att jag ritade vägen hit från Cincinnati i Ohio tänkte jag att jag kunde få jobb som kartritare på förlaget Rand McNally.”

Kapten Hawley började inte arbeta som kartograf. Istället tillbringade han 60 år med att guida ångbåtar upp och ner längs den mäktiga Mississippifloden. Floden har sin källa vid Itasca i norra Minnesota och rinner sedan 373 mil söderut innan den förenas med havet i Mexikanska golfen.

Floden är en handelsväg än idag – 60 procent av USA:s spannmålstransporter, 22 procent av olje- och gastransporterna samt 20 procent av kol­transporterna skeppas på floden. Ännu viktigare är att den praktiska floden har haft en stor kulturell påverkan på Amerika. Flod­bankarna var hem till de infödda miss­issippi­erna som byggde vallarna, långt innan Hernando de Soto som första europé fick upp ögonen för floden år 1541. På 20-talet föddes blues, jazz, gospel, r’n’b, soul och rock’n’roll alla inom skvättavstånd från Mississippi. Det måste vara något i vattnet.

Från sin plats ombord hade kapten Hawley en unik blick över hur kulturen som växte runt Mississippi formade Amerika. ”Jazz tog sig uppför floden via båt”, säger han. ”Louis Armstrongs första jobb var på en flodbåt. Jag kan garantera att den första jazzen som spelades i St Paul i Minnesota var på en båt med ett band från New Orleans. Jag kommer ihåg att jag var ombord på båtarna när rock fick sitt genom­brott. Det var elektriskt! En ny rytm som tog över Amerika.”

För kapten Hawley lovade livet på ångbåten äventyr och spänning, precis som för Mark Twain ett århundrade tidigare.

Floden gav författaren, född Samuel 136

˝För att bli kapten var man tvungen att lära sig mer än vad som var möjligt för en människa.˝

Clemens, en möjlighet att fly småstadens slitgöra. Han hävdade att båten till och med gav honom hans pseudonym. ”På flodspråk betyder hans namn 12 fot”, förklarar kapten Hawley. ”Mark Twain betyder två famnar, som var ett säkert djup. Till denna dag garanterar Corps of Engineers ett djup på 12 fot bara i vatten norr om Baton Rouge.”

MARK TWAINS OCH JOHNNY CASHs HEMSTÄDER

Min egen resa till New Orleans började nästan 130 mil uppströms, i Hannibal i Missouri. Det var här Twain, eller snarare Clemens, växte upp. Hans vit­kalkade barndoms­hem har renoverats och gjorts till museum. Jag hittar musei­direktören Henry Sweets stående på tröskeln där han pekar ut närheten till floden. Idag är den knappt trafikerad, en skugga av sitt forna jag. ”På Twains tid låg flodbanken ännu närmare”, säger Henry. ”Man kan föreställa sig att flodens mystik påverkade honom när han såg alla slags människor, både rika och slavar, komma in med båt. Vad fanns där ute? I hans böcker Tom Sawyer, Huckle­berry Finn och senare Pudd’nhead Wilson är det tydligt att floden var en inspirationskälla.”

Nästan ett sekel senare inspirerade floden och dess omgivning en annan skapare

Mississippifloden omsluter Turtle Island i Hannibal, Mark Twains hemstad. VÄNSTER: Ångbåten Natchezs enorma skovelhjul.

Bryggan på Steamboat Natchez där kapten Clarke ”Doc” Hawley (till vänster) arbetade i många år.

137

Detta historiska hotell byggdes 1905 och är en hyllning till staden Hannibals favoritson. HÖGER: Bomullsfälten där fattiga amerikaner arbetade.

Bredvid Highway 61 nära Natchez, Mississippi, står en leende 8,5 meter lång kvinna. I hennes kjol av tegelstenar ligger kaféet Mammy’s Cupboard. Hon är ett exempel på både Amerikas kärlek för nymodig­ heter, arkitektur längs vägkanten och föränderlig rasdynamik. När hon byggdes skulle hon likna den svarta karaktären Aunt Jemima, men hennes hud målades vit under medborgarrättsrörelsen på 1960-talet.

138

DRÖMRESOR Mississippi runt

– Johnny Cash. Jag kör söderut från Hannibal genom stora landområden som formades och frodades av Mississippi­ flodens tjocka slamavlagringar. Området är fullt av små landsbyar. Jag stannar inte förrän jag kommer till Dyess i Arkansas. Det var här Johnny Cash växte upp och plockade bomull från fem års ålder. Fälten brukade svämma över, som han sjöng i sin låt Five Feet High and Rising.

Hans yngsta syster Joanne, som har en kolsvart slinga i sitt vita hår och sin brors fyrkantiga käke, minns att musik alltid var en del av familjelivet. ”Musiken kom från vårt sätt att leva”, säger hon och hälsar mig välkommen från det renoverade husets veranda. ”De flesta av låtarna som Johnny skrev om området här handlar om upplevelser i det här huset och på den här plätten. Det var ett liv med hårt arbete, mycket kärlek och daglig allsång. Johnny skrev alltid låtar och sjöng sanningen.”

BLUESENS HUVUDSTAD

Musiker från deltat växte ofta upp i fallfärdiga hus som detta i Clarksdale. VÄNSTER: Joanne Cash, Johnnys syster utanför familjens renoverade hus.

År 1954 var Cash redo att spela in sina låtar och åkte till Sun Studio i Memphis, en timmes bilresa nedströms från Dyess.

Studion drog redan till sig de största musik­­talangerna runt floddeltat. Bluesen föddes på platser som Dockery Plantation, där Charley Patton – som ansågs vara Delta-bluesens gudfader – bodde och arbetade. Alan Lomax turnerade i området 1941 för att dokumentera musik­­kulturen.

Då filmade han en okänd Muddy Waters i hans hem på Stovall Planta­tion. De introducerade ett sound som snart skulle höras i hela världen. Ett årtionde senare på Sun skrev Ike Turner Rocket 88 till Jackie Brenston.

Låten anses vara rock’n’rollens födelse.

Memphis rör sig fortfarande i takt till musik. På Beale Street ekar ljudet från olika band från varje bar. Jag ser Blind Mississippi Morris spela mun­spel på Blues City Cafe under ”Liquor” i rödlysande neon. När Morris spelar One Way Out placerar en kvinna sin partners händer på sina höfter och börjar dansa. Bluesen får människor att röra på sig. När bandet tar en paus tänker Morris tillbaka på sin ungdom. Han växte upp på plantage­fälten utanför Clarksdale, samma plats som Ike Turner, John Lee Hooker och Sam Cooke föddes på.

˝Det var ett liv med hårt arbete, mycket kärlek och daglig allsång.˝

139

DRÖMRESOR Mississippi runt

DÄR ALLT FÖRENAs

Många av dessa rytmer kom med slavarna som anlände till Amerika i New Orleans hamn, nära Mississippi. Jag avslutar min resa längs floden i staden där också Twains ångbåtsrutt hade sitt slut. När författaren var ung brukade förslavade män och kvinnor samlas för att trumma och sjunga på söndagar, för att hålla sina väst­afri­kan­ ska traditioner levande. Enligt Code Noir, som reglerade slavägandet i franska Louisiana, skulle slavarna få ledigt på söndagar eftersom de förväntades konvertera till katolicismen. ”Congo Square var en unik plats i USA”, säger Dianne Honore, som kallas Gumbo Marie och är utflyktsguide i New Orleans.

Hon står på torget där slavarna samlades.

Ett parasoll skyddar henne från efter­ middags­solens värme. Honore förklarar hur viktig denna plats var för människor som hennes sjätte generationens gammel­ mormor Catiche Destrehan. Catiche föddes 140

Blinda Mississippi Morris sjunger blues på barer som Blues City Cafe i Memphis (till höger).

˝Jag försöker berätta en historia med min musik och få dem känna exakt det jag kände.˝

På Peabody Hotel i Memphis finns fem änder och en märklig tradition. Klockan 11:00 och 17:00 varje dag hämtas de med hiss från sin takvåning och marscherar till fontänen i lobbyn för att plaska omkring. Traditionen började i början av 1900-talet och lockar publik än idag.

som slav i staden år 1738. ”Slavar kom hit för att fira och öva sin egen dans och sin egen musik.”

Kulturen med ringdans och trummor från Västafrika spred sig från Congo Square till New Orleans jazziga begravnings­tradi­tio­ ner. ”Vi hedrar och firar våra avlidna”, förklarar Honore. ”Det är såklart sorgligt och vi är ledsna, men vi vill fira den dödes ande och energi som finns kvar runt oss.”

Jazz­begravningar visade sig vara så trevliga att människor inte ville vänta tills någon dog för att uppleva dem. Från ceremonierna föddes veckovisa blås­ orkester­parader, som kallas Second Line.

Varje söndag samlas folk utanför en plats som Treme Center. De vill träffa bandet som kallas First Line. Det är karnevalsstämning när de dansar förbi färgglada hem och väggmål­ningar som hyllar lokala ikoner som Louis Armstrong och Dr John. Second Line strömmar längs gatorna, lika kraftfull och oemotståndlig som Mississippifloden.

Folkmassan får fart med varje ny våg av människor som kommer ut från sina hem för att ansluta till festen. Snart är alla tagna av musikens rytm, en stark form av glädje som vibrerar i själen.

kevin eg perry hoppas en dag äga en bil så cool som Isaac Hayes gyllene Cad­illac Eldorado med pälsklädnad.

PHOTOGRAPH: THE PEABODY HOTEL

”Bluesen föddes ur fattigdom”, säger han.

Hans djupa stämma skär genom tjattret på den fullsatta baren. ”Allt började på bomulls­­fälten. Där sjöng de a cappella och försökte få dagen att gå. Allt det där finns i musiken – allt man såg, människor som blev hängda. Det var fruktansvärt.”

För Morris är bluesen kommunikation, ett sätt att få kontakt med människor. ”Jag försöker få dem att känna det jag kände när jag vaknade varje morgon utan att veta vad jag skulle äta”, sa han. ”Alla pengar från fälten gick till att betala skulder.”

Vissa tjänade mycket pengar på blues och rock’n’roll. På andra sidan staden ligger Graceland. Jag promenerar genom de heliga korridorerna på Elvis Presleys herrgård.

Huset är bevarat precis som kungen lämnade det – med ett djungelrum med ryamatta och kitschiga prydnadsföremål, som hans kära porslinsapa. Hans rikedom och berömmelse gav honom hans kungliga smeknamn, men Memphis-soundet definie­rades av Stax Records. Studion är nu ett museum. Besökare kan njuta av energin som finns kvar i rummet där Sam & Dave, Isaac Hayes och The Staple Singers spelade in sina r’n’b- och soulhits.

På min väg söderut från Memphis, genom Mississippideltat, kör jag förbi otaliga fält med bomull och majs. Marken är helt platt och ger utrymme för den stora himlen, inget är högre än ett pekanträd eller ett kyrktorn. Det var här den europeiska och afrikanska kulturen möttes på amerikansk mark. Från slaveriets förödande plågor, från kyrkoförsamlingarnas andliga törst, och från den sexuella värmen på dansgolven kom den mäktigaste musiken i världen.

Johnny Cashs klassiker I Walk The Line spelades in på Sun Studio år 1956.

En Ford Thunderbird från 55 utanför Sun Studio i Memphis. UNDER: Varje söndag går Second Line i en parad genom New Orleans.

FÖRVERKLIGA DET

MISSISSIPI TIPS!

PÅ KARTAN

Hannibal St Louis Dyess Memphis Clarksdale Vicksburg Natchez New Orleans

TA DIG DIT

SAS och Norwegian Airlines flyger från flera orter i Sverige till flera orter i USA. Från USA kan du flyga vidare med American Airlines eller Delta till Saint Louis Lambert International Airport eller Armstrong New Orleans International Airport.

Flygtiden är cirka 14 timmar enkel väg (från 7 500, sas.se, delta.com).

TA DIG RUNT

Hyr en bil som kan hämtas i St Louis och återlämnas i New Orleans.

Hertz är en av bilfirmorna som har kontor på flygplatsen i Saint Louis (från 7 000 kr per vecka och lämning i New Orleans, hertz.com).

MER INFO

Lonely Planets USA-guide (240 kr) innehåller ett kapitel om södern, som också kan laddas ner separat (40 kr, shop.lonelyplanet.com). Mark Twains Life on the Mississippi är fortfarande en fascinerande dokumentation av flodens kulturella betydelse.

BAKOM KULISSERNA

När fotografen Rush Jagoe och jag svängde av Highway 55 mot Dyess, Arkansas, visste vi inte att vi skulle träffa Joanne Cash. Vi ville se hemmet hennes bror Johnny växte vuxit upp i, men vi fick så mycket mer.

Joanne var klädd i helsvart och vi såg direkt att hon hörde till Cashklanen. Hon hade återvänt till som huset hon föddes i för att filma en musikvideo. När hon hörde om artikeln vi arbetade med var hon generös, varm och vänlig, och berättade om uppväxten med Johnny på verandan till huset där allt hände. Det var en påminnelse om en viktig sanning om resandet – du vet aldrig vem du kommer att möta när du ger dig av. Kevin EG Perry

2

1

Börja din resa i Hannibal i Missouri, där Mark Twain först inspirerades av Mississippifloden.

Från Saint Louis Lambert International Airport är det mindre än två timmar med bil till Mark Twain Boyhood Home & Museum i staden (110 kr, marktwainmuseum.org).

142

Åk tillbaka till Saint Louis och njut av utsikten över Mississippi från toppen av Gateway Arch (från 130 kr, gatewayarch.com) och besök Chuck Berrys hemmaarena Blue­berry Hill (blueberryhill.com). Övernatta på Drury Inn Saint Louis vid Union Station, som ligger mellan midtown och downtown. De bjuder sina gäster på drinkar och tilltugg klockan 17:30 varje dag (från 1 300 kr, druryhotels.com).

3

Från Saint Louis tar det fyra timmar att fortsätta resan söderut till Memphis i Tennessee.

Stanna till i Dyess i Arkansas för ett besök i Johnny Cashs bardomshem (100 kr, dyesscash.astate.edu). Vi lovar dock inte att du kommer att få träffa någon av hans släktingar, även om vi var så tursamma.

4

Ägna några dagar åt att utforska Memphis. Höjd­ punkterna är Stax Records Museum (125 kr, staxmuseum.com), National Civil Rights Museum på Lorraine Motel (150 kr, civilrights­museum.org) och Graceland (på bilden) med Elvis prylar (från 500 kr, graceland. com). Övernatta på intilliggande Guest­ house at Graceland (från 1 500 kr, guesthousegraceland.com).

DRÖMRESOR Mississippi runt STREAMA MISSISSIPPI

Tre relevanta filmer

Walk the Line (2005) Joaquin Phoenix spelar Johnny Cash i denna dramadokumentär om musikerns barndom i Dyess, Arkansas, flytten till Memphis och hans audition för Sam Phillips på Sun Studio.

Beasts of the Southern Wild (2012) Benh Zeitlins debutfilm utspelar sig under orkanen Katrina och är en drömlik skildring av faran med översväm­ningar som många kan råka ut för i södra Louisiana.

12 Years a Slave (2013) Regissören Steve McQueen gjorde Solomon Northups slavmemoarer från 1853 till film. Solomon kidnappades i Washington D.C., såldes på en marknad i New Orleans och tvingades arbeta på en plantage i Louisiana.

Alla är välkomna att ansluta till söndagsparaden i New Orleans.

5

Clarksdale i Mississippi och Delta Blues Museum (100 kr, deltabluesmuseum.org) ligger 1,5 timme med bil från Memphis. Kolla eventuellt in Mississippi Blues Trail innan du fortsätter söderut. Sajten hjälper dig att hitta viktiga historiska platser av musikaliskt intresse, till exempel Dockery Plantation (msbluestrail.org).

7

6

Om du kör 2,5 timmar söderut från Clarksdale kommer du anlända till Vicksburg i Mississippi.

Där kan du övernatta på Anchuca, ett charmigt hus från förkrigstiden som byggdes cirka år 1830 (från 1 400 kr, anchuca.com).

Följ floden söderut i 1,5 timme för att komma till Natchez.

Under en rundtur på Frogmore Plantation (på bilden) får du lära dig om slaveriet i den amerikanska södern (150 kr, frogmoreplantation. com). Övernatta på Dunleith Historic Inn, en vacker byggnad från 1856 som är ett national­ historiskt landmärke (från 1 700 kr, dunleith.com).

Lyssna på låtarna som Mississippi inspirerade.

Sök efter Lonely Planets profil på Spotify och välj ”‘Mississippi Road Trip” bland våra publika spellistor.

8

Bilresan till New Orleans tar tre timmar. Väl framme behöver du minst ett par dagar för att utforska staden. Guiden Dianne Honore (på bilden) kan visa dig runt i French Quarter (gumbo­marie.com). Ta sedan en Harbor Jazz Cruise på Steam­ boat Natchez (300 kr, steamboat­ natchez.com). Övernatta på International House Hotel (från 1 400 kr, ihhotel.com).

143

SÃ… FUNKAR VI I BUTIK 27/11

Människokroppen är ett fascinerande mästerverk, världens mest komplexa system.

I det här bokasinet får du lära känna kroppen ur fyra olika perspektiv: medicin, anatomi, kost och hälsa samt kroppen i arbete. Vi undersöker kroppens imponerande processer och funktioner som ser till att allt fungerar. Vi tittar också på vad som kan gå fel, vad som kan leda till sjukdomar och hur långt dagens medicinska forskning har kommit i att bota dem.

Det viktigaste i livet är god hälsa och här lär du dig även vad du kan göra för att hålla dig frisk och hur du hittar motivationen till att uppnå det. Det finns inga garantier, men vetenskapen har kommit långt. Idag vet vi mycket om hur man förebygger sjukdom, hur mat kan användas som medicin och varför sömn är så viktigt.

Förhoppningsvis ser du snart dig själv i ett helt nytt ljus.

• Köpråd och guider med de bästa produkterna på marknaden just nu.

• De senaste nyheterna, ryktena och lanseringarna inom teknologi.

• Första tester och djupgående recensioner av alla populära märken.

techradar.com

Vilt, blĂĽtt vatten i chilenska Patagonien.

Unika reseupplevelser

I Lonely Planets Drömresor 2019 utforskar vi Mexicos västra halvö Baja California, de frodiga öarna São Tomé och Príncipe, Svalbards vildmark och livet längs Mississippifloden. Vi gästar en shintoisk eldcermoni i Japanska alperna, följer Australiens dramatiska (och kulinariska) stillahavskust och bevittnar hjordarnas dramatiska förflyttningar i Serengeti. Dessutom vandrar vi i Jordanien, vi reser från Bangkoks intensiva myller till Ko Changs djupa djungel och vi kastar oss ut i det äventyrliga Patagonien.

2018-09 / 129:-

TIDSAM 4919-09 09

7 388491 912907 Returvecka 05