When you find the right rock, Mary Lyn Ray & Felicita Sala. Chronicle Books 2024
Bazar Masarin är en nättidskrift för barn- och ungdomslitteratur och illustrationer/ bildkonst. För fördjupning och spridning av kunskaper, erfarenheter och analyser av barn- och ungdomslitteratur och bildkonst.
För att öppna upp för diskussioner och debatter och vara en mötesplats där disparata röster och samtal ges utrymme. Vi vill titta på barn- och ungdomslitteratur utifrån skilda perspektiv och med olika skärpa.
Bazar Masarin är inte ansvarig för de åsikter och tankar som förmedlas i texter/ bilder – de är författarnas/illustratörernas.
Publikationen får inte reproduceras utan tillstånd från ansvarig utgivare.
Logga: Kenneth Andersson Kenneth Andersson är illustratör, grafisk designer och bilderboksmakare
Bazarmasarin@gmail.com www.facebook.se
Redaktör & ansvarig utgivare: Susanne Sandström
Redaktör: Jenny Edvardsson
Redaktör: Carola Forslund
Jag är tacksam varje gång det blir ett nummer Bazar masarin efter att vi har bestämt oss för att fortsätta och sätter igång med att planera för ett nytt nummer av Bazar Masarin. För det är inte alldeles självklart. Det är ett arbete, en insats som helt bygger på ideella krafter och på förlagens, författarnas, illustratörernas och skribenters goda vilja. Jag som utgivare, redaktör sätter samman tidskriften (layout/ grafisk utformning om än ganska enkel) och står för alla kostnader. Det här gör utgivningen sårbar, men, naturligtvis, också fri och självständig. Jag är tacksam för att alla som orkar orkar.
Och När jag nu har läst alla våra skribenters läsningar vill jag göra en shout-out till dem alla! Jag säger bara wow vad de är bra! Jag tänker att vi som bidrar med vår ideella lust och drivkraft ju delar det genuina intresset för barn- och ungdomslitteratur och dess estetiska uttryck - och att vi tycker att det är roligt och givande OCH ser bazar Masarin som ett sätt att (indirekt) förmedla litteratur och konst till barn (de läsande, lyssnande) och deras vuxna och andra förmedlare. Och att vi TROR på barnen och på en framtid.
Mac Barnett, vars Make Believe (LEAP 2026) jag läste för ett tag sedan, uppmärksammar en viktig sak om att skriva/illustrera böcker för barn - barn växer upp, de blir vuxna och man kan aldrig veta vad de får med sig (vilka böcker som stannar kvar, vad de betyder för barnet som vuxen) till vuxenskapet. Han liknar författaren/illustratören vid en violinist på en tågstation där hen spelar för förbipasserande resande på väg någon annanstans. Några passerar utan att lägga märke till din musik. Andra lyssnar medan de väntar; de njuter av melodin, ditt spelande och fortsätter sedan. Men några av dem kommer aldrig att glömma det de hörde. Långt efter att de stigit på tåget, och även när de slutligen anlänt till sin resas mål kommer de att komma på sig själva med att nynna melodin. Vad är det för melodi? Var känner jag igen den ifrån? Violinisten står kvar på stationen och spelar för de människor som passerar förbi.
Vi tar med oss viktiga grejer från barndomen helt enkelt, de följer oss och danar oss på ett eller annat sätt (med det sagt önskar jag inte pedagogiska, tillrättalagda moraliska böcker för barn - jag tror inte heller att de stannar kvar).
I det här numret har Jenny Edvarsson, och lite jag, frågat några författare om att skriva dystopiska ( de tycks vara många nu) respektive historiska böcker (och ingen är ju renodlat det ena eller det andra).
Vi får veta lite mer om några illustratörer: Alfredo Soderguit, Kjell Thorsson (som har bildgestaltat en av de snyggaste faktaböckerna! Coola klassiker), Josephine Ekdahl och Felicita Sala. Och sen kommer alla fantastiska läsningar av alla fantastiska skribenter - när jag läser hur någon annan har läst öppnas boken ytterligare eller visar andra sidor, ja sånt jag inte själv sett (för vi bär med oss olika erfarenheter, kunskaper etc). Just därför är ju alla författare och illustratörer fantastiska för att, likt violinisten på stationen, de kan fylla ett verk med så mycket värld (realistiskt eller fantastik), nog öppen för att ge olika till olika läsare. Och sedan kan vi läsare dela.
Avslutningsvis, innan jag cyklar ut i sommaren, säger jag som Margaretha Ullström i sin text om demokratiska värden i de böcker hon har läst: demokratiska landvinningar kan inte tas för givna, de måste hela tiden försvaras och inte minst av varje ny uppväxande generation.
/Susanne Sandström
INNEHÅLL
Jenny
Jenny
Jenny
Jenny
Jenny
Åsa
Jenny
för toddlare
Margaretha Ullström
kalas & Roj är sjuk
Linnea
Susanne
spindel & Lasses
värna demokratin
Margaretha Ullström
& den mystiska sjön
Jennie Claesson
Maria Jourdanis
vi blir djur
Jennie Claesson
Emma Ström
Camilla
Brijdeep
Jenny
Susanne
Johanna
Hanna
Sofia
Jennie
Sanna
Margaretha
Margaretha
Lina
Jenny
Sofia Norberg
Sofia Sköld
Sofia
Camilla Nyberg Mollung
Anna Carlén
Sara
Jennie
Johanna
sorts läsare skapar boken
Camilla Nyberg Mollung
Johanna
Sara
Lina
Linda
på Trädgårdsvägen
Linda
Samtal med Isa Schöier
• Jenny Edvardsson
Vad var det som fick dig att börja skriva den här boken– Nattfolket?
Det började som en pjäs. Som föddes ur tanken: hur skulle det vara om det kom ett annat barn och sov i en flickas säng på dagarna medan flickan var i skolan, för att staden de bodde i var alldeles för trångbodd? Hur skulle det kännas? Och ifall det inte alls var rättvist; om hon som kom och sov i sängen på dagarna inte hade några rättigheter och ifall man uppmanades att inte prata om henne?
Pjäsen spelades av Byteatern i Kalmar för mellanstadiet. Sen hade jag svårt att släppa berättelsen, så jag började fantisera om en prosaversion samtidigt som teatrarna fick stänga under pandemin.
Om du skulle sammanfatta din bok, vad handlar den om?
Den där tiden i livet när man förstår att de vuxna inte vet allt och inte har berättat allt om världen för en. När man börjar se med egna ögon på samhället. Sonya som är dagflicka lär känna Aki som inte går i skolan som hon själv, utan tillhör det så kallade nattfolket. Det är meningen att de två flickorna ska dela på en säng utan att ha nån kontakt med varann. Nattfolket ska arbeta men inte synas, delandet var aldrig tänkt att vara rättvist. Men mot reglerna börjar flickorna utbyta meddelanden med varann och ur det växer en relation fram, som ställs på sin spets när Aki blir sjuk av det smutsiga arbete hon utför på nätterna.
Vilken karaktär i boken har du själv starkast band till och varför?
Åh. Svårt. Sonyas liv är väl det som liknar mitt eget mest och jag tycker mycket om hennes utveckling i boken, hon börjar i feghet och ensamhet och gör stora erövringar. Men mitt band till Aki är lika starkt, hennes känslor och drömmar om en stad som har plats för alla ligger också nära mitt eget trettonårsjag.
Jag arbetade längst med scenerna mot slutet. De utspelar sig på en plats som kallas schaktet och så länge berättelsen var en pjäs fungerade det utmärkt att tre personer befann sig på en och samma plats i tjugo minuter och bara pratade med varann om viktiga och laddade saker. Men när samma episod skulle få sin prosaform så fungerade det inte längre.
Jag behövde förstå mycket mer om platsen. Jag uppfann, eller upptäckte kanske jag ska säga, flera andra karaktärer för att befolka den. Och jag behövde låta karaktärerna röra sig mer, göra mer. Vara mer kropp. Det är paradoxalt för teater är ju väldigt kroppsligt men just därför behöver man inte skriva in allt det i texten, det sköter skådespelarna om. I en roman är det bara jag och läsarens fantasi. Bara det vi skapar tillsammans. Ingen skådespelare som hjälper till att skapa rörelse. Så jag som författare fick ta ett större ansvar för det.
Hur gick research- och skrivprocessen till?
När jag skulle bygga världen allra första gången var det bråttom. Teatern ville ha ett förslag från mig på kort tid och jag ville ju skapa ett samhälle som till ytan var olikt vårt eget. Så jag drog in mina halvvuxna söner som researchers och vi hjälptes åt att hitta bilder på överbefolkade städer, och fantiserade fram Sonyas talande docka tillsammans.
När jag långt senare ville göra en mellanåldersroman av Sonyas och Akis historia så hade jag redan ett misslyckat försök att skriva prosa bakom mig. När jag skriver pjäser är jag extremt intuitiv, associerar, skriver fragment, och bygger sakta en värld av kringflygande repliker. Karaktärerna kommer först, sen talar dom och sist av allt brukar jag slita mitt hår över intrigen och vad som ska hända. Hur nånting ser ut bryr jag mig inte ens om. Det är scenografens uppgift – själv har jag bara inre kraftfulla bilder som inte har nånting med hur det ska se ut på scen att göra. Det intuitiva skrivsättet ledde till tvärstopp när jag första gången gav mig på att skriva prosa, då med en annan idé. Jag visste för lite. Kunde inte hitta tonfallet.
Men när jag kom på att jag skulle skriva Nattfolket som bok så hade jag någon annan som hade gjort hela planeringen åt mig. Nämligen jag själv några år tidigare. Och tonfallet fanns redan. Så scen för scen, kapitel för kapitel byggde jag ut historien, hittade
nya detaljer, löste problem och redde ut oklarheter. Det var en sån lyx att få utrymme att gå djupare och längre in i varje situation.
Vilka är utmaningarna när man skriver dystopiska berättelser?
Världsbygget kanske. Vi har ju en massa idéer från både film och verklighet om hur det kan gå åt skogen med tillvaron och en del av dem känns lite överanvända. Men jag skulle helt fegt vilja svara att jag inte vet eftersom jag inte är helt säker på att Nattfolket är en genuin dystopi. Den utspelar sig i en värld som präglas av överbefolkning och en delvis förgiftad värld. Men den handlar inte om det. Den handlar om flickornas relation, om ensamhet och mod och vardag. De dystopiska inslagen driver inte handlingen. Orättvisan i samhället gör det. Och flickornas eget agerande.
Vilka författare eller böcker har inspirerat dig mest i ditt eget skrivande?
När jag arbetade med Nattfolket lyssnade jag på The Island at the Edge of Night av Lucy Strange och älskade hennes driv och lysande cliff hangers. Jag tänkte att jag ville inspireras men upptäckte att min redaktör hade rätt, att min bok var sin egen sort, och arbetade mer med att väcka tankar än med att skapa ”spänningsframåtrörelse”. Jag får se om jag kan inspireras av henne i ett framtida projekt i stället, jag tycker mycket om hennes sätt att måla upp intensiva känslovärldar för sina karaktärer. Jag läser massor, barnböcker inte bara för att jag skriver för barnpublik, utan för att jag är en barnslig läsare och gärna kryper ihop i en fåtölj med Comedy Queen eller somnar till Min morbror trollkarlen. Och djupt inne i mitt språkhjärta bär jag alltid sen jag var riktigt liten på Astrid Lindgrens allvarssagor, Junker Nils av Eka och Spelar min lind, sjunger min näktergal och de andra berättelserna från fattigssverige. Jag kan höra hennes röst inom mig om jag lyssnar lite extra. Jag är inte människa att avgöra om hon har påverkat mitt skrivande, men som person har jag i alla fall tagit djupt intryck.
Om du fick kliva in i valfri fiktiv värld för en dag, vilken skulle det vara?
Någon där det finns drakar. Så Ursula K. LeGuins övärld blir bra, särskilt de senare böckerna i serien där författarinnan utforskar kvinnokaraktärerna på
ett djupare sätt. Men jag vet inte om jag skulle våga mig ända fram till en drake. Kanske blir jag stående en bit ifrån och längtar efter att flyga.
Vilken är den största utmaningen med att vara författare idag?
Jag är så ny som prosaförfattare. Men jag skulle säga att min egen förmåga att fokusera är lite trasig, det är ju en livsstilsfråga, ett dilemma som de flesta av oss delar. På samma sätt blir det ju svårt om våra läsare får svårare och svårare att ta sig an längre skrivna texter. Vi blir paradoxalt nog begränsade av vår obegränsade tillgång till intryck och stimulans via internet.
Vilka är dina tre bästa tips till de som vill skriva dystopier för barn och unga?
Fokusera, trots vikten av världsbygget, på relationer mellan karaktärerna? Det är svårt för mig att ge råd, jag tänker att jag ändå trots min ålder är en debutant. Det vore spännande tycker jag med dystopier som tänker fritt och vilt om vilka problem vi som mänsklighet skulle kunna ställas inför. Det är egentligen inte så intressant för mig att måla upp en hotfull framtid. Inte för en ung publik som ska leva i den.
Utan det intressanta för mig blev i Nattfolket att undersöka varifrån människor kan få styrkan att hantera sin värld. Leva i den. Bevara sitt hopp och sin mänsklighet.
OM:
Född 1962 i Uppsala. Bor sedan 2005 i Bagarmossen. Frilansande dramatiker som också arbetar som frilansande skrivarpedagog samt som dramaturg på ATR förlag. Skriver för både barn och vuxna, representeras av Colombine teaterförlag.
Från: https://isaschoier.se
Det vore spännande tycker jag med dystopier som tänker fritt och vilt om vilka problem vi som mänsklighet skulle kunna ställas inför.
Det
är egentligen inte så intressant för mig att måla upp en hotfull framtid. Inte för en ung publik som ska leva i den.
Vad var det som fick dig att börja skriva den här boken - Stormbarn?
I likhet med många andra känner jag en stark oro över klimatet. Som mormor och farmor funderar jag mycket kring vilken värld vi kommer att lämna efter oss till kommande generationer. Idén till Stormbarn föddes ur sådana tankar. Jag försökte föreställa mig ett scenario, inte alltför avlägset i tiden, där klimatförändringarna accelererat och kommit att påverka människors vardag på ett mer genomgripande sätt. Hur skulle det kunna se ut? Vad skulle det få för konsekvenser? Och inte minst – hur skulle det påverka relationerna mellan oss människor?
Om du skulle sammanfatta boken, vad handlar den om?
Boken handlar om tolvåriga Elli, vars föräldrar försvunnit i samband med ett kraftigt oväder. Ella och familjens hund Harry ger sig iväg för att leta efter dem, vilket blir början på en lång och farofylld resa.
Längs vägen stöter de på andra barn som också förlorat sina föräldrar, och skaffar sig efterhand både vänner och fiender.
Vilken karaktär, eller vilka karaktärer, i boken har du själv starkast band till och varför?
Mitt hjärta klappar alldeles extra för bokens huvudperson Elli och hennes bästa vän Harry. Den kärlek som kan uppstå mellan människa och djur berör mig starkt, och bandet mellan Elli och Harry påminner om det mellan min vuxna dotter och hennes älskade hund Vigdis. Vigdis adopterades från ett hundhem på Irland, och är en helt förtjusande lurcher.
Tyvärr utvecklade hon med åren en ljudrädsla som till sist blev så stark att min dotter tvingades omplacera henne. Ett otroligt smärtsamt beslut som fattades efter stor vånda. Vigdis har fått ett nytt, tryggt hem på landet, men saknaden efter henne är stor.
Utvecklingen går rasande snabbt, en svensk språkmodell är på ingång, och det lär bara vara en tidsfråga innan marknaden svämmar över av AI-genererade böcker, långt mer ”välskrivna” än den dynga som är möjlig idag.
Vem vet, kanske kommer man att kunna köpa böcker promptade i ”Cecilia
Lidbeck-stil”? Kanske kommer verk skrivna av riktiga, levande författare att reduceras till något sällsynt och utrotningshotat – en exklusiv raritet för de rika och bildade?
Vilken scen var den svåraste att skriva? Varför?
Svårast vet jag inte, men mest känslomässigt drabbande var kapitlet där Elli äntligen återfinner Harry som blivit bortförd av några äldre ungdomar. Elli och hennes vän Billie har letat i dagar, och glädjen och lättnaden när de till sist hittar varandra är enorm.
Jag kan villigt erkänna att ögonen tårades när jag skrev scenen.
Vilka är utmaningarna när man skriver dystopiska berättelser, eller framtidsskildringar?
Jag har egentligen bara skrivit två böcker som kan räknas som dystopier – Stormbarn och En odödlig vänskap. Själv är jag rätt ointresserad av konkret teknologi i sig, och mer fokuserad på relationer och psykologiska processer. Utmaningen för min del har därför varit att lyckas måla upp en framtidsbild som känns trovärdig i de enskilda detaljerna, men utan att låta det tekniska ta alltför mycket plats
Om du fick kliva in i en valfri fiktiv värld för en dag, vilken skulle det vara?
Svår fråga. I dessa allmänt dystra tider skulle jag nog vilja besöka något utopiskt samhälle, präglat av humanism och eftertanke. En värld där klassklyftorna minskat, de stora techbolagens makt tyglats, en värld där man värnar om de utsatta och svaga och behandlar varandra och planeten väl. Risken är väl förstås att jag skulle bli helt deppig när jag sedan återvände. Eller skulle jag kanske snarare få förnyad kämpaglöd? Nytt hopp?
Vilken är den största utmaningen med att vara författare idag?
Det är nog det paradoxala i att jobba med något som ”alla” – inte minst våra politiker – säger sig värna om (läsning! läsning! läsning!), samtidigt som försörjningsmöjligheterna för oss som författarkollektiv hela tiden försämras. Ibland känns det som att alla ska tjäna pengar på författandet utom författarna själva.
Blickar vi framåt så ser jag AI som ett oerhört hot. Utvecklingen går rasande snabbt, en svensk språkmodell är på ingång, och det lär bara vara en tidsfråga innan marknaden svämmar över av AI-genererade böcker, långt mer ”välskrivna” än den dynga som är möjlig idag. Vem vet, kanske kommer man att kunna köpa böcker promptade i ”Cecilia Lidbeck-stil”? Kanske kommer verk skrivna av riktiga, levande författare att reduceras till något sällsynt och utrotningshotat – en exklusiv raritet för de rika och bildade? Se där en dystopi som heter duga.
OM:
Cecilia Lidbeck är född 1962 i Lund. Hon har tidigare jobbat som journalist, innan hon 1995 vann Rabén & Sjögrens bilderbokstävling och gjorde debut som författare. Sedan dess har Cecilia Lidbeck skrivit flera populära barn- och ungdomsböcker, bland annat böckerna om Vilma.
För barnromanen En odödlig vänskap tilldelades hon Barnradions bokpris 2025.
På Lilla Piratförlaget har Cecilia Lidbeck gett ut den lättlästa serien ”Hemliga Fyran” – spännande minideckare, perfekta för att fängsla nybörjarläsaren, och mellanåldersböckerna Barnhemmet, De försvunna, Familjen, H som i Harriet, Extra allt!, En odödlig vänskap och Stormbarn. Hon har också skrivit den lättlästa serien om Fantastiska F, illustrerad av Lina Schnaufer och kapitelboken Matilda och den förfärlige Florian, illustrerad av Siri Lidbeck.
Hösten 2026 är Cecilia Lidbeck aktuell med Minnet av Nino, en gastkramande bok om att växa upp utan att veta vem man är, vad som är sanning och vem man kan lita på.
Text hämtad från : Lilla Piratförlaget
Samtal med Adam O.
• Susanne Sandström
Vad var det som fick dig att börja skriva böckerna – Den rustne verden?
For mig er skriveprocessen altid en opdagelsesrejse ind i det ukendte. Jeg kender aldrig slutningen, når jeg begynder på en fortælling. Og jeg finder altid svar, når jeg skriver. Jeg plejer at sige, at en bog er klogere end dens forfatter. Og i Den Rustne Verden søgte jeg svar på, hvad der skal blive af vores verden, hvis vi fortsætter vores hovedløse stormløb mod en afgrund skabt af ulighed, kendiskultur og knæfald for multinationale selskaber.
Om du skulle sammanfatta din bokserie –vad handlar den om?
Bøgerne handler om en søskendeflok, der på egen hånd må navigere gennem en verden, der er gået til grunde. På deres rejse møder de den rustne verdens skabninger: fra dem, som er blevet forflyttet og ødelagt, til de mennesker, hvis valg og livsanskuelser har bragt verden til fald.
Vilken karaktär i boken har du själv starkast band till och varför?
De fire hovedpersoner, står mit hjerte nærmest. Men den stædige, halvskøre bedstefar er nok den karakter, der minder mest om mig selv. Jeg har en ven, som plejer at sige, at hun altid kan finde en karakter i mine bøger, som er mig. "Som om du skriver dig selv derind for at se på bogen indefra. Som en håndværker, der lige skal tjekke, hvordan huset han har bygget ser ud på indersiden."
Vilken scen var den svåraste att skriva?
Der var dele som jeg frygtede at skrive, fordi jeg vitterligt ikke vidste, selv efter mange hundrede sider, hvad der skulle ske. For eksempel, da Sekretær Gul, bogens antagonist, skulle forklare sine bevæggrunde. Jeg var bange for, at han ville vise sig at være en kliché, at han bare var en endimensionel pap-skurk. Men da jeg først begyndte at skrive hans afsluttende monolog, viste det sig, at hans bevæggrunde for at ødelægge verden var meget menneskelige, meget troværdige og dermed meget, meget uhyggelige.
Bøgerne tog fire år at skrive. I starten var jeg meget usikker i skriften, da det var første gang jeg arbejdede med et værk hvor skriften, ikke illustrationerne, var den bærende del. Det første bind er skrevet igennem et utal af gange, og mine illustrationer blev en slags redningskrans i det ukendte hav som skriftdelen var. Så i starten af arbejdsprocessen var det illustrationerne, der holdt historien levende for mig, men langsomt, langsomt, voksede skriftdelen sig stærkere og mere sammenhængende. Researchdelen bestod mestendel i at have kloge mennesker med forskellig faglig ekspertise til at læse teksten igennem.
Vilka är utmaningarna när man skriver dystopiska berättelser?
Hvis fokus kun er på alt det forfærdelige der venter menneskeheden, kan det blive kedsommeligt at læse (og skrive) dystopier og fremtidsskildringer.
Ur: Flugten fra Danmark, Adam O.Høst & Søn 2019
Men nogle problemer træder klarere frem, når de bliver sat på et bagtæppe af skrækscenarier. Men for mig er der en vis ro, noget smukt i tanken om, at planeten vil overleve os. Når vi engang er væk, om vi så langsomt uddør, eller får gjort en ende på vores civilisation med bomber og granater, så vil denne blå planet overleve os, og det er en beroligende tanke.
Vilka författare eller böcker har inspirerat dig mest i ditt eget skrivande?
Der er mange. Men Astrid Lindgren, Ursua K. Le Guin og Kurt Vonneguts forfatterskaber er fyrtårne for mig, og jeg vender ofte tilbage til deres bøger.
Vilken är den största utmaningen med att vara författare idag?
En udfordring for børnebogsforfattere i dag, særligt nye forfattere, er Ikke at blive revet med af tidsstrømmen og begynde at skrive let fordøjeligt bras. Boghandlernes hylder og børnebibliotekernes reoler i Danmark fyldes for tiden med bøger hvor forfatterne bruger Snapchat, Minecraft og Youtube i titlen, som en metode til at sælge deres bøger - og metoden virker desværre. Foruden udkommer en tsunami af bøger af youtubere og influencere (skrevet sammen med diverse mere eller mindre desperate ghostwriters). I bedste fald er det tomme kalorier, i værste fald kaster mand vores børn ned i farlige, digitale malstrømme. Som min far plejede at sige: "Folk vil have bras, lad være med at give dem det."
Vilka är dina tre bästa tips till de som vill skriva dystopier för barn och unga?
Jeg vil blot give et, for det er langt vigtigere end alt andet. Der findes en påstand om, at børnebøger skal indgyde børn håb, men børnene bærer allerede håbet i sig, stort, lysende og kraftfuldt nok til at ændre denne verden til det bedre. Det er vores pligt som voksne (og børnebogsforfattere) ikke at tage det håb fra dem.
Men for mig er der en vis ro, noget smukt i tanken om, at planeten vil overleve os. Når vi engang er væk, om vi så langsomt uddør, eller får gjort en ende på vores civilisation med bomber og granater, så vil denne blå planet overleve os, og det er en beroligende tanke.
Vad var det som fick dig att börja skriva den här boken?
Kriget i Ukraina var en utlösande faktor, men också återkommande rapporter om olika typer av påverkansoperationer mot Sverige från främmande makt. Det var allt från drönare vid flygplatser, uppklippta stängsel vid vattenverk till olika former av cyberattacker. Den då omöjliga och skrämmande tanken att det faktiskt kan bli krig i Sverige gjorde mig vettskrämd. Inte vettskrämd för egen del utan mer för vad ett riktigt krig skulle innebära för barn och unga i vårt land.
Rent skrivmässigt tyckte jag det kändes både intressant och spännande att få undersöka de problem, frågor, hemskheter som barn och unga skulle kunna tänkas ställas inför i händelse av krig: Ska jag fly eller stanna kvar? Ska jag lita på det som sägs i radio och tv? Hur reagerar jag när bomber faller över mitt hem, när folk skadas eller dör mitt framför ögonen på mig eller när det inte längre finns några vuxna att rådfråga?
Dessutom ville jag skriva om Stockholm! Efter att jag i många år skrivit böcker om ungdomar i påhittade samhällen med namn som Sävaträsk, Svartforsa och Västängen längtade jag efter att få skriva om mina gator på Södermalm i Stockholm.
Om du skulle sammanfatta din bok, Grå zon vad handlar den om?
Grå zon handlar om femtonåriga Hedda. Hon har precis gått ut nian med toppbetyg och är kär i sin klasskompis Jack. Hela sommarlovet ligger framför henne. Men över en natt förändras allt. Det börjar med att internet slås ut i en cyberattack, sedan försvinner elen och snart hörs drönare ovanför hustaken, drönare laddade med bomber. Heddas mamma är finansborgarråd i Stockholm och med tanke på hennes utsatta position har hon lärt både Hedda och Heddas lillebror Ville hur de ska hantera ett krisläge. Heddas och Villes mamma är inte hemma när kriget bryter ut och de tvingas därför att agera dels utifrån inlärda direktiv, dels efter sin egen inre kompass. Den stora frågan är om de kan stanna kvar i Stockholm eller om de måste fly?
Vilken karaktär i boken har du själv starkast band till och varför?
Hedda är så klart den person som jag känner starkast band till. Det är ur hennes perspektiv läsaren får följa dramat. För mig har det varit spännande att få skriva fram hur hon hanterar de faror som hon utsätts för. Hon har en stark överlevnadsinstinkt, handlingskraft och omsorg om sin lillebror, men hon bär också på tvivel, rädslor och vanmakt.
Och mitt i detta kaos, som följer av att befinna sig
på flykt i ett krigsdrabbat land, är hon upp över öronen förälskad i Jack.
Vilken scen var den svåraste att skriva? Varför?
Jag vet inte om någon scen var just särskilt svår, men den scen som jag tycker ringar in vad jag ville med boken är den scen där Hedda och Ville flyr från lägenheten. De lämnar sin trygga plats på jorden för att möta en oviss värld, en oviss framtid. Kommer de nånsin komma tillbaka? Kommer huset stå kvar? Vad tar man med sig? Vad måste man lämna kvar? Vilka saker, som förut känts som de viktigaste sakerna i livet, är nu helt plötsligt oviktiga? Vilka andra saker framstår som livsnödvändiga?
Hur gick research- och skrivprocessen till?
Jag läste in mig på material från Försvarsmakten. I det researcharbetet fick jag titeln till första delen i boken, Grå zon. I militärkretsar är det namnet på när ett land inte befinner sig i krig, men heller inte har fred. Jag läste också om John Marsdens bokserie
I morgon när kriget kom och Janne Tellers fina bok Om det blir krig i Norden. Utöver det läste jag en massa nyhetsartiklar om Rysslands krigsföring i Ukraina och ukrainarnas motstånd. Jag läste ett par fackböcker, bland annat Oscar Jonssons Försvaret i Sverige och David Bergmans Vem är du när kriget kommer? Under skrivandet använde jag mig också av några vänner, bland annat en som är aktiv i hemvärnet och en som är jurist och arbetar med folkrättsfrågor.
Vilka är utmaningarna när man skriver dystopiska berättelser?
Att det måste finnas hopp i det nattsvarta. Det är inga problem att skriva mörka dystopier, men i en ungdomsbok måste det finnas inslag av förtröstan och ljusa utsikter. Det andra är att hitta en bra balans mellan makro och mikro. Jag ville skriva om kriget på mikronivå, det vill säga, helt och hållet ur Heddas perspektiv. Men för att det skulle bli begripligt måste jag även ta in makronivån och förklara hur anfallet mot Sverige går till och hur den militära och politiska nivån agerar i en kris. Jag löste det bland annat i
OM:
Pär Sahlin, född 1970[1], är en svensk författare. Han debuterade som barnboksförfattare 2014 med romanen Solhjärtats hemlighet. 2020 utkom boken I väntan på mitt ovanliga liv som nominerades till Barnradions bokpris 2020. På Hegas förlag har han gett ut flera lättlästa böcker och han skriver även läromedel. 2016 tilldelades Pär Lärkanpriset för årets läromedelsförfattare i kategorin Mellanstadiet. Text hämtad från wikipedia.
korta radioreferat, för att delge läsarna makronivån. Jag tycker att det blev en bra balans där mikro överväger makro.
Vilka författare eller böcker har inspirerat dig mest i ditt eget skrivande?
Till just den här bokserien (Det ska bli tre delar; Grå zon, Kod röd och Blå eld) har jag inspirerats av John Marsdens bokserie I morgon när kriget kom och Jane Tellers Om det var krig i Norden. Men överlag har jag alltid gillat att läsa dystopier, så det är väl ett helt livs läsande av dystopiska romaner som utgör grund och inspiration till serien.
Om du fick kliva in i valfri fiktiv värld för en dag, vilken skulle det vara?
Då skulle jag inte vilja vara i den värld som Grå zon utspelar sig i. Jag var som ung man väldigt förtjust och förundrad över det Stockholm som beskrivs i Klas Östergrens roman Gentlemen. Jag skulle vilja hänga där en dag, i den lugubra våningen på Hornsgatan 29 tillsammans med Klas och Henry Morgan.
Vilken är den största utmaningen med att vara författare idag?
Att kunna leva på sitt författarskap. Idag kan väldigt få författare leva på enbart bokförsäljning.
Vilka är dina tre bästa tips till de som vill skriva dystopier för barn och unga?
Våga ta i med det dystopiska Hitta en fin balans mellan mikro och makro
Låt det finnas hopp – låt gärna barn och unga i boken stå för det hoppet
Samtal med Lisa Linder
• Jenny Edvardsson
Vad var det som fick dig att börja skriva den här bokserien – Presidentens dotter?
Jag har känt till klimatförändringarna ända sen jag var ung, men det var när mina barn var små som jag blev riktigt orolig. Jag hade svårt att se en dräglig framtid för dem och deras eventuella barn. Det ville jag försöka skriva något om, utan att det blev för tydligt och skriva-på-näsan-aktigt. Så när jag började fundera på den här serien hade jag bestämt mig för att det inte skulle bli en regelrätt dystopi, utan en beskrivning av en värld som det gick att leva i. Men en lycklig historia utan dramatik och motstånd blir ingen bra bok. Jag behövde hitta rätt typ av motstånd. När jag började tänka så insåg jag att klimatdebatten är väldigt polariserad och att män och kvinnor ofta ställer sig på olika sidor när det gäller att anpassa sig och minska utsläpp. Samtidigt får kvinnor mer och mer ekonomisk och politisk makt i delar av världen, och det är kvinnor som utbildar sig i högre grad. Jag drog de tankarna till sin spets och landade i en värld där kvinnorna styr och har byggt upp världen igen efter en klimatrelaterad kollaps.
Skrivandet var som en sorts terapi för mig själv, eftersom det kändes som om jag ”gjorde” något –liksom formulerade en sorts varning, eller åtminstone försökte sätta fokus på något jag tycker att vi borde prata mer om. Men samtidigt fungerar allt det här mest som en bakgrund mot vilken berättelsen kan utspela sig.
Om du skulle sammanfatta din bokserie, vad handlar den om?
Den utspelar sig alltså i en framtid efter en kollaps som ytterst beror på klimatkrisen, men också på AI-revolutionen. Men samhället har byggts upp igen och även om det är kvinnorna som har makten sägs allting vara i princip jämställt. Här finns en kvinnlig president och hennes dotter, Veronica. De befinner sig längst upp i samhället. Maxim, 18, upplever sig som en underdog. Han stammar och är huvudlöst förälskad i Veronica, som går i samma skola. Första boken handlar om Maxims resa från att känna sig nertryckt i dyn till att bli en person som står upp för sig själv och dem han älskar.
Men boken handlar också om människors dragning till våld och vad det är som gör att våldet hela tiden bubblar upp, trots samhällets ansträngningar att eliminera det.
Andra boken handlar mer om Veronica och vad som händer när en kvinnofientlig mansgrupp genomför en statskupp. Veronica måste plötsligt försöka förstå vem hennes mamma är och har varit som president, och hur hon själv är och vill vara – hur hanterar hon makten när hon plötsligt får den? Är hon lika manipulativ som sin mamma? Även i den här delen finns frågorna om våld – kan våld ibland vara försvarbart eller är det alltid fel?
Böckerna handlar också om hur svårt det kan vara att ha makt: Hur bygger man ett samhälle där alla får plats? Hur ska man göra för att inte korrumperas, missbruka makten och börja förakta de svagaste?
Vilken karaktär i serien har du själv starkast band till och varför?
Den första boken är skriven i jagform med Maxim som huvudperson, och när jag höll på med den kände jag mig närmast honom. Men i bok nummer två handlar det om Veronica, och då behövde jag ju gå in i hennes psyke. Om jag ändå ska välja mellan Maxim och Veronica blir det nog Maxim, som var den jag ”lärde känna” först. Och han är nog lättare att tycka om överlag.
Vilken scen var den svåraste att skriva? Varför?
Det är knepigt att välja ut en specifik scen. Alla scener är svåra på sitt eget sätt. En dramatisk scen kan ibland vara lättare att skriva, för där finns oftast en drivande spänning. En vardaglig scen som ska förmedla information kan vara svårare. Den måste också ha vändpunkter och överraskningar, även om det sker inne i huvudet på någon av personerna.
Hur gick research- och skrivprocessen till?
Mycket av researchen bestod helt enkelt i att läsa tidningar och se på nyheter för att kunna utgå från de problem vi har idag. Utöver det läste jag också mycket om hur man tror att klimatkrisen kommer att drabba världen. I det mest pessimistiska scenariot kommer många länder att bli obeboliga på grund av havsnivåhöjningen och för höga temperaturer mm, så jag försökte utgå lite från det när jag tänkte
ut min värld, även om jag inte skriver så mycket om länderna utanför Skandinavien. Jag har också länge varit intresserad av manligt/kvinnligt och vad som formar könsroller i ett samhälle, så jag läste på om t ex incelrörelsen och hur våld kan ge unga män en gemenskap.
Skrivprocessen tog ungefär tre år. Först skrev jag ner en massa olika tankar och scenarier, och sen började jag sätta ihop historien ordentligt. Efter ett tag lät jag mina (unga vuxna) söner läsa, och utifrån deras feedback skrev jag om.
Vilka är utmaningarna när man skriver dystopiska berättelser?
Att bygga en värld som känns trovärdig och igenkännbar trots att den inte är ”vår”. Att göra personerna man berättar om till hela, riktiga personer fast de lever i en värld som är annorlunda. Att det dystopiska inte blir för deppigt och tungt att läsa, särskilt när det är en framtidsvision.
Vilka författare eller böcker har inspirerat dig mest i ditt eget skrivande?
Jag läste oerhört mycket som barn och ung, gillade särskilt böcker där huvudpersonerna gick in i en annan värld - självklart Bröderna Lejonhjärta men också Narniaböckerna och Huset Ardens gåta av Edith Nesbit. Läste vissa böcker om och om igen, t ex Anne på Grönkulla, Inger Edelfeldts Juliane och jag, Ursula K. Le Guins Övärlden-trilogi, Maria Gripes böcker.
Böckerna om hur att ha man får plats? Hur ska inte korrumperas, bruka förakta
Som vuxen läste jag mycket för mina barn och blev inspirerad av t ex Harry Potter, Vargbröder, Hunger Games-trilogin, Cirkeln, Mördarens apa. Och många, många fler!
Om du fick kliva in i valfri fiktiv värld för en dag, vilken skulle det vara?
Rolig och svår fråga! De flesta fiktiva världar verkar ju ganska jobbiga att befinna sig i med tydligt onda karaktärer som gör livet surt för andra. Men jag har alltid tilltalats av de fiktiva brittiska världarna i Huset Ardens gåta, Narnia och Harry Potter. Där hade jag velat kliva in när jag var liten, i alla fall!
Vilken är den största utmaningen med att vara författare idag?
Att fysiska böcker konkurrerar med så mycket annan underhållning – streamade serier och filmer, ljudböcker, sociala medier. Det är svårt att nå fram i bruset. Oron för AI och hur det kommer att förändra i princip allt. Och att det är så svårt att leva på skrivandet (men det har det väl alltid varit).
Vilka är dina tre bästa tips till de som vill skriva dystopier för barn och unga?
1. Tänk igenom världen ordentligt. Gärna detaljerat, men sen behöver man inte avslöja allt – det viktiga är att man vet det själv.
2. Ta avstamp i dagens problem, dra ut trendlinjer och förstärk konflikter så att boken blir samhällskritisk.
3. Hitta något hoppfullt i det dystopiska, något för läsaren att hålla fast i.
Böckerna handlar också hur svårt det kan vara ha makt: Hur bygger ett samhälle där alla plats? ska man göra för att korrumperas, missbruka makten och börja förakta de svagaste?
Om Lisa Linder: Jag föddes i oktober 1969 och växte upp i Vasastan i Stockholm.
Jag har läst engelska, litteraturvetenskap och litterär översättning på universitetet, gått teaterverkstad och studerat dramatikskrivande på Biskops-Arnö och filmmanus på Broby Grafiska/Alma manusutbildning.
1999 startade jag och regissören Martin Geijer en teatergrupp som vi kallade Dramalabbet. Vi ville skapa en plats för ny svensk dramatik skriven av debutanter. 2004 överlämnades Dramalabbet till en ny konstnärlig ledning.
Sedan dess har jag ägnat mig åt text på olika sätt, framför allt som författare och översättare.
Vad var det som fick dig att börja skriva den här boken – Februari 86?
Som med alla mina böcker så har jag även denna gång skrivit något jag själv vill läsa. Ju mer jag tänkte på det, desto fler paralleller såg jag till den tid vi nu lever i: rasismen, den politiska polariseringen och hotet mot vår existens. Då var det kalla kriget och risken för ett kärnvapenkrig, idag är det klimathotet. Dessutom är det en historisk händelse som inte tidigare skildrats skönlitterärt för en ung publik. I samband med att 40-årsdagen av mordet närmade sig, tänkte jag att det är nu eller aldrig.
Om du skulle sammanfatta din bok, vad handlar den om?
Februari 86 är i grunden en vänskapshistoria mot bakgrund av en av de största händelserna i svensk historia, mordet på statsminister Olof Palme. Isa tillbringar sportlovet 1986 i Stockholm hos sin farmor som hon knappt känner. Farmodern bor på Malmskillnadsgatan med utsikt över det som, innan
veckan är slut, kommer att vara mordplatsen. Av en slump träffar hon Hinke. Själva berättelsen utspelar sig i huvudsak veckan innan mordet i ett 80-tals Sverige och Stockholm som är präglat av en framväxande rasism och kalla kriget.
Vilken karaktär i boken har du själv starkast band till och varför?
Huvudkaraktären Isa är en fiktiv version av den bild jag har av mig själv vid tiden för mordet. Jag var ungefär i samma ålder som Isa när det hände och jag minns det som om världen stannade upp. Jag har grävt en del i mina egna minnen från den tiden, plockat och lagt till, så Isa är inte jag men hon har mest av mig i sig.
Vilken scen var den svåraste att skriva? Varför?
Vissa scener är både de lättaste och de svåraste på samma gång. Sekunderna precis efter skottögonblicket är en sådan. Isa står i fönstret och ser ned
mot mordplatsen utan att förstå exakt vad som händer, men sakta sjunker det in. Att bli vittne till ett allvarligt brott är en fruktansvärd upplevelse och det var viktigt för mig att skildra det på ett sätt som inte kändes spekulativt.
Hur gick research- och skrivprocessen till?
Researchen sträcker sig årtionden tillbaka på ett vis. Palmemordet har alltid intresserat mig. Inför skrivande har jag tittat på filmer inspelade kring tiden, för att få en tydligare bild av 80-talets Stockholm. När det gäller fakta i fallet har jag i första hand koncentrerat mig på Granskningskommissionens rapport från sent 90-tal. En saklig genomgång av de olika spåren så långt man vid den tiden kommit. Jag har fördjupat mig i de vittnesförhör och polisrapporter, som numera finns tillgängliga på nätet. En stor del av researcharbetet gick åt till att fastställa saker som: fanns Fanta Citron 1986? Vilka meals hade de på McDonalds? Hur såg det ut inne på en illegal spelklubb? Researcharbetet pågick parallellt med mitt skrivande, vilket påverkade texten. Vera Asptjärn, som gjort illustrationerna, hittade en beskrivning av inredningen på caféet Mon Cheri i en tidningsartikel på KB. Det resulterade i att jag skrev om en scen från grunden. Men jag tror det är viktigt att hitta en balans så att texten inte översvämmas av detaljer och beskrivningar. Jag visste hur min berättelse skulle börja och att man inte skulle få något svar på frågan: Vem gjorde det? Utmaningen var att hitta en form där det ändå blir spännande.
Vilka är utmaningarna när man skriver historiska berättelser?
Min historia utspelar sig under en tid jag själv upplevt, mitt barndoms 80-tal. Då är det är lätt att bli nostalgisk och romantisera. En mer generell utmaning, oavsett vilken tidsepok man skriver om, är att skapa en berättelse som är begriplig och spännande även för den som inte besitter någon förkunskap över huvud taget. Rent berättartekniskt är svårigheten att forma sin fiktiva berättelse så att den fungerar utan att ändra på avgörande fakta.
Sedan handlar det om att hitta det som gör just den här händelsen eller tiden relevant och intressant för unga människor idag och lyfta det utan att bli övertydlig.
Vilka författare eller böcker har inspirerat dig mest i ditt eget skrivande?
De författare som inspirerat mig mest är de som gett mig de mest lustfyllda läsupplevelserna under mina tidiga år: Sue Townsends böcker om Adrian Mole som jag började läsa när jag var 13 år och som jag sedan fortsatte att läsa fram till den sista när han var 34 och jag var ungefär lika gammal. Townsend blandar friskt politisk satir med en tonårings vardagsbekymmer och båda delarna fungerar. Jag läste mycket Viveca Lärn som barn och uppskattar hennes förmåga att lyfta humorn i vardagliga. Katherine Patersons bok Se bergen älskade jag. Det var den första bok där jag medvetet reflekterade över ett vackert språk och jag skrev ned långa citat från den i min dagbok.
Om du fick kliva in i valfri fiktiv värld för en dag, vilken skulle det vara?
Först tänkte jag att det skulle vara trevligt att tillbringa en dag i Edith Whartons New York. Men vid närmare eftertanke så lutar det åt en dag ombord rymdskeppet Hjärtat av Guld i Douglas Adams Liftarens guide till galaxen. Den deprimerade roboten Marvin ger nya perspektiv i den pågående AI-debatten om riskerna med medveten artificiell intelligens.
Vilken är den största utmaningen med att vara författare idag?
Att komma på de där historierna som verkligen fångar de unga läsarna. Det är allt, men det har kanske aldrig varit svårare. Och kräver i sin tur engagerade lärare, skolbibliotek och bibliotekarier som kan förmedla litteratur till de läsare man vill nå. När någon plockar bok fram en bok med orden ”den här tror jag att du skulle gilla” då känner man sig sedd. Att alla barn och unga ska erbjudas möjligheten till åtminstone ett par läsupplevelser som kan väcka ett intresse för läsning. Och jag tror att det mest effektiva sättet att ge dem det är i hemmet, skolan och på biblioteken, inte genom jippon och kampanjer.
Vilka är dina tre bästa tips till de som vill skriva historiska berättelser för barn?
Utgå från en tidsperiod eller händelse som intresserar dig. Det betyder inte att du måste kunna en
massa i förväg, men du ska ha lust och ork att ta dig igenom böcker, avhandlingar och artiklar i ämnet.
Lägg ned mycket tid på researcharbetet, MEN du behöver inte ha med all spännande fakta du hittat. Kill your darlings. Sålla och plocka guldkornen. Det är så lätt att en miljöbeskrivning blir för detaljerad, lätt att tvinga in ett lustigt citat som ingen utomstående kommer att förstå eller nämna namn som inte har någon betydelse i slutänden.
Tänk på att du inte skriver en lärobok eller ger en lektion i historia. Du skriver en spännande, gripande, rolig berättelse om karaktärer som råkar leva i en viss tid, under ett specifikt skeende. Slarva inte med karaktärerna, de måste vara lika komplexa som i vilken annan historia som helst. Det hjälper inte att det byggs pyramider eller att Titanic går under om man inte bryr sig om karaktärerna. Hitta/skapa en historia i historien som barn och unga idag kan relatera till. Var inte rädd för att låta den delen ta plats.
Om: Åsa Asptjärn, född 1972 i Boden uppvuxen i Kristianstad, är en svensk satiriker och författare. Hon har studerat filosofi, idé- och lärdomshistoria och svenska på Lunds universitet. Tillsammans med Gertrud Larsson utgör Asptjärn sedan 1996 satirgruppen Åsa & Gertrud. De är också författare till Månsaråttan, som var Sveriges Radios julkalender 2015.
Åsa Asptjärn debuterade som skönlitterär författare 2014 med ungdomsboken Konsten att ha sjukt låga förväntningar, en första bok i en serie om tonåringen Emmanuel Kent.
Tänk på att du inte skriver en lärobok eller ger en lektion i historia. Du skriver en spännande, gripande, rolig berättelse om karaktärer som råkar leva i en viss tid, under ett specifikt skeende. Slarva inte med karaktärerna, de måste vara lika komplexa som i vilken annan historia som helst. Det hjälper inte att det byggs pyramider eller att Titanic går under om man inte bryr sig om karaktärerna.
Samtal med Christina Wahldén
• Jenny Edvardsson
Vad var det som fick dig att börja skriva den här bokserien – Sickans och Kurts agentbyrå?
Jag hade tidigare skrivit en trilogi för 9-12 år i fulltext (Tulpanpojken, Spionen i äppelträdet och Mitt käraste gyllene barn) och en trilogi för vuxna (Sedlighetsbyrån, Förbjuden ingång och Krigets gentlemän) som utspelar sig under andra världskriget. Så jag hade tidsperioden hyfsat färsk för mig. Sedan bad bokförlaget Easy Peasy Publishing mig om just böcker om andra världskriget och vi kom fram till att en agentbyrå vore en bra motor för sådana berättelser.
Om du skulle sammanfatta serien, vad handlar den om?
Verkliga händelser (bomber över Stockholm, judiska flyktingar över Sundet från Danmark och baltiska flyktingar i Slite på Gotland) utgör grunden. Det som binder samman händelserna är de fiktiva syskonen Sickan och Kurt. De bor i Stockholm men har släktingar på andra ställen i landet och råkar befinna sig på olika platser när något händer. Och de har en agentbyrå tillsammans.
Vilken karaktär i bokserien har du själv starkast band till och varför?
Lika starkt till båda barnen, men på olika sätt. Till Sickan för att hon är flicka, och till Kurt för att han är mer försiktig av sig, som jag. Sickan är modigare och mer pådrivande.
Vilken scen har varit den svåraste att skriva?
I Flykten över Sundet är det (spoilervarning) när Sickan och Kurt gömmer sig ombord på den svenska fiskebåt som åker över till Danmark för att ta med judiska flyktingar tillbaka till Sverige. I Försvunna båtar på Östersjön var det scenen med den förtvivlade baltiska mamman som söker sitt barn som hamnat i en annan båt. Ska det bli en bra text måste jag i någon mån befinna mig i den situation jag skildrar, och det är tungt.
Hur gick research-och skrivprocessen till?
Då jag hade skrivit sex fulltextböcker om andra världskriget tidigare hade jag en del överstående material därifrån.
Bara för att man har behov av att läsa lättlästa texter betyder inte att det att de måste vara barnsligare eller undvika svåra frågor. För mig är lättläst också en fråga om demokrati, att kunna delta i allmänna samtal om världen på lika villkor som alla andra.
Det gäller särskilt Försvunna båtar på Östersjön, där jag skildrat de baltiska flyktingarnas dramatiska ankomst till Slite i vuxendeckaren Förbjuden ingång. Jag hade sedan tidigare använt mig av faktaböcker, tidningsartiklar från andra världskriget och intervjuer med personer som var barn då. Skrivprocessen skiljer sig inte från mina andra böcker: efter research gör jag ett synopsis som jag håller mig till mer eller mindre.
Vilka är utmaningarna när man skriver berättelser som utspelar sig i historisk tid?
Tilltalet mellan människor. Man sa inte du hur som helst under andra världskriget. Berättelserna utspelar sig till stor del inom släkten, så jag behöver dock inte bry mig så mycket om det. En annan klurig sak är att ta reda på vilken mat som var ransonerad och när. Jag har aktivt valt att inte försöka parafrasera hur man talade under andra världskriget, men de pratar inte heller med moderna ord. Jag har försökt att hålla språket neutralt tidlöst.
Denna bokserie är lättläst. Finns det andra utmaningar när man skriver lättläst jämfört med när man skriver andra böcker?
Det är de vanliga reglerna: kronologisk ordning, få personer, inga synonymer. Jag som är journalist i botten tycker att det är en rolig utmaning, men det är klart att det också är begränsande. Jag måste hitta berättelser, eller sätt att berätta, som fungerar så. Men ämnesmässigt är det ingen skillnad i vad jag väljer att berätta om. Bara för att man har behov av att läsa lättlästa texter betyder inte att det att de måste vara barnsligare eller undvika svåra frågor. För mig är lättläst också en fråga om demokrati, att kunna delta i allmänna samtal om världen på lika villkor som alla andra.
Vilka författare eller böcker har inspirerat dig mest i ditt eget skrivande?
Mest av allt Astrid Lindgren, i alla kategorier och i sitt tilltal och sin tilltro till unga läsare. Sedan också deckarförfattare som Agatha Christie och spionromaner av John le Carré. Jag gillar intelligent spänning. En bok som utspelar sig under andra världskriget och som jag tycker mycket om är Boktjuven av den australiska författaren Mark Zusak.
Om du fick kliva in i valfri fiktiv värld för en dag, vilken skulle det vara?
En väldigt svår fråga! Kanske hos Madicken och Lisabet eller hos Emil och Lilla Ida. Att hälsa på hos Nalle Puh och Nasse hade också varit fint.
Vilken är den största utmaningen med att vara författare idag?
Att få ekonomi i verksamheten och kunna leva på att skriva. Upplagorna sjunker och ersättningen med dem. Det gör att man måste vara produktiv och skriva snabbare än tidigare, vilket förstås kan bidra till sämre kvalitet. Det är en utmaning att försöka bibehålla kvaliteten och samtidigt utveckla sitt skrivande. AI är ett annat påtagligt och växande hot, men mer mot illustratörer och översättare än mot författare än så länge. Jag vill tro att den mänskliga hjärnan är långt mer överlägsen till att hitta på saker än AI.
Vilka är dina tre bästa tips till de som vill skriva historiska berättelser för barn?
Ta reda på så mycket som möjligt om det du vill berätta. Släpp sedan sargen och ta bara med de detaljer som verkligen behövs för din berättelse. Stryk resten, eller skriv en bok till om det.
Skriv på, precis som vanligt. Om det finns äldre människor nu som levde när din bok utspelar sig, be dem läsa din text. Samtidigt ska man vara medveten om att minnet är en bedräglig källa, det är inte alltid som personer minns rätt.
Om du inte är väldigt bra på att skriva pastisch över hur folk pratade förr i tiden, gör inte det. Men använd inte heller urskillningslöst moderna ord som ”kolla” eller ”tjejer”. Håll ditt språk neutralt så blir det mer trovärdigt och håller längre.
Vad var det som fick dig att börja skriva den här boken – En flickas krigsdagbok?
Jag har ofta tänkt på att vi, i Sverige, saknar historieberättelsen kring hur det var att leva i Sverige under krigsåren (andra världskrigets krigsår). Som svensk lär man sig att vi var neutrala och att det höll oss utanför kriget och där slutar alla berättelser. Jag tror att det finns mer att berätta och att det är bra för vår nationella identitet att känna till hur det var. Att leva under krigshot, ransonering, inkallelser och svåra nyheter från omvärlden påverkade alla på olika vis, men präglade icke desto mindre allas vardag. Det är en viktig berättelse att ha med sig, tror jag. Jag lever efter devisen att insikt och förståelse kring vår historia är en förutsättning för en empatisk och förstående inställning till vår nutid.
Om du skulle sammanfatta din bok, vad handlar den om?
Vera är 7 år och har just börjat första klass när andra världskriget bryter ut. Boken berättar om
hennes vardag under krigsåren. Det är Veras berättelse, men också en skildring av Sverige under åren 1939-1945. Vera är judinna och berättar på ett barns vis om den oro som präglar familjen under denna tid, men också om vardagens stora och små besvär så som de kan ta sig för en flicka i 7-12 års ålder.
Vilken karaktär i boken har du själv starkast band till och varför?
Det är Vera, men jag har stark känsla för hennes bror Jan också. Vera finns på riktigt och jag har intervjuat henne för att kunna skriva den här boken (som är fiktiv). Under arbetet med boken har jag lärt känna henne och levt mig in i hennes minnen. De är en del av mig nu.
Vilken scen var den svåraste att skriva?
Det som var svårast med att skriva den här boken var att behålla barnperspektivet i alla scener och komma ihåg att vi vet en massa saker nu, som man inte visste då, i synnerhet om man var barn. Jag fick tänka till kring vad som var möjligt att uppfatta och förstå om man var 7 eller 9 år.
Hur gick research- och skrivprocessen till?
En stor del av researchen gjorde jag genom samtal och intervjuer med Vera, men mycket tid la jag också på att läsa böcker och läsa dagstidningar från tiden jag skrev om. Astrid Lindgrens Krigsdagböcker och Henrik Berggrens Landet utanför - Sverige och kriget 1939-1945 (Norstedts) var viktiga källor för mig. Skrivandet handlar också alltid om att faktiskt sitta still på rumpan och skriva. Det är svårt att ta sig dit, men kul när man väl är där.
Vilka är utmaningarna när man skriver historiska berättelser?
Det finns några stycken, en av dem är att bestämma sig för hur nära verkligheten man ska (och kan) ligga. En flickas krigsdagbok är inspirerad av Veras berättelser om sin barndom, men är en fiktiv berättelse. Jag vill gärna att allt ska vara rimligt och riktigt och då gäller det ju att ha ganska bra koll på tiden man skriver om. Men mellan rimligt och riktigt och autentiskt är det ett stort avstånd, det kan vara bra att påminna om ibland. Berättelsen om Vera är ett exempel på hur det KAN ha varit, men om det VAR just så, det kan jag inte säga för här kommer mina berättelser i vägen och ibland också Veras minne som ju kan vara rättvisande, men inte helt säkert. Jag ser också en utmaning med att jag gärna vill att mina berättelser ska ge lite kunskap och i bästa fall någon insikt på vägen. Men jag tror inte på pekpinnar. Jag försöker ha med mig Lennart Helsings ord om att all pedagogisk konst är dålig konst– och all god konst är pedagogisk. Men att drista mig till att kalla det jag gör konst, det är att ta i.
Vilka författare eller böcker har inspirerat dig mest i ditt eget skrivande?
Det är några stycken och på olika vis. Agneta Pleijel är en stor inspiration, hon är en fantastiskt skicklig stilist och en stor njutning att läsa. Annika Thors serie om systrarna Steffi och Nelli har varit viktiga för mig och inspirerande för att hitta tonen och tilltalet liksom Viveca Lärns En ettas dagbok. Rose Lagercrantz har jag läst mycket av också. Barn och ungdomsböcker borde alla läsa mer av för övrigt.
Om du fick kliva in i valfri fiktiv värld för en dag, vilken skulle det vara?
För en dag hade jag velat vara i Stockholm på 1890-talet, en tid när allt händer samtidigt, staden växer explosionsartat, klassgränserna utmanas,
kvinnorörelsen tar sina första stapplande steg och tanken på demokrati och människans rättigheter börjar slå rot på allvar. Att leva på den här tiden i Stockholm var också ett enormt elände för många och att vara barn på den tiden var nog inte så lätt. Inte konstigt att Strindberg skrev att det var synd om människorna ungefär vid den här tiden. Men, intressant är den!
Vilken är den största utmaningen med att vara författare idag?
Att hitta tid. Men det handlar mest om att ta den. Och såklart att nå ut, men det kräver tid det med.
Vilka är dina tre bästa tips till de som vill skriva historiska berättelser för barn?
Usch, tips är svårt, det är så individuellt vad som funkar. Men, jag är intresserad av barnets blick och det är inspirerande för mig, jag tror att jag har glädje av det när jag skriver. Jag tycker om att läsa barnoch ungdomslitteratur, det tror jag är en fördel. Och så gäller det att gilla att vara i tiden man skriver om. Jag brukar säga att jag lever 90% av min vakna tid i en annan tid. Det är underbart.
Jag vill gärna att allt ska vara rimligt och riktigt och då gäller det ju att ha ganska bra koll på tiden man skriver om. Men mellan rimligt och riktigt och autentiskt är det ett stort avstånd, det kan vara bra att påminna om ibland. Berättelsen om Vera är ett exempel på hur det KAN ha varit, men om det VAR just så, det kan jag inte säga för här kommer mina berättelser i vägen och ibland också Veras minne som ju kan vara rättvisande, men inte helt säkert.
Samtal med Åsa Storck
• Jenny Edvardsson
Vad var det som fick dig att börja skriva den här boken – Hildas flykt?
Jag har alltid gillat att läsa böcker som handlar om förr i tiden, och har skrivit ganska många sådana berättelser. Att söka sina rötter, få reda på vem man egentligen är, är något som fascinerar både barn och vuxna. Vad händer om man, som Hilda i boken, plötsligt får reda på att man är ett hittebarn och ställs inför en helt ny verklighet?
Om du skulle sammanfatta din bok, vad handlar den om?
Den handlar om Hilda, en flicka som lever i 1700-talets Småland. En dag får hon reda på att hon är ett hittebarn. Någon ska komma och hämta henne och hon tvingas fly. Varje dag under flykten blir en kamp för överlevnad. Under sin flykt träffar hon på Jack och Anders, som lever på att resa runt och sälja saker. Hon slår följe med dem, och upptäcker att de precis som hon själv bär på hemligheter. Det är en berättelse om mod, vad man klarar om man måste, hemligheter och överlevnad
Vilken karaktär i boken har du själv starkast band till och varför?
Kanske till Ulrika, Hildas biologiska mamma, som tvingats lämna bort Hilda och inte ger sig förrän hon letat upp Hilda igen. När Ulrika blir änka så blir hon också fri och får möjlighet att försörja sig själv och Hilda utan att vara beroende av en man. Tredje boken i serien kommer handla mycket om Ulrika.
Vilken scen var den svåraste att skriva?
Kanske när Hilda får reda på att hon är ett hittebarn, och att de hon trodde var hennes biologiska föräldrar tröttnat på henne. Hur tänker man då? Blir man ledsen, ställer man de man trodde var ens föräldrar till svars eller blir man arg och sticker iväg? I berättelsen så flyr Hilda. Man behöver ju vara ganska modig för att göra så.
Hur gick research- och skrivprocessen till?
Jag funderade på historien ett bra tag, läste på om 1700-talet och sedan började jag skriva. När jag gör research inför att skriva historiskt så brukar jag läsa
Om man som jag skriver lättlästa ibland vara knepigt med ålderdomliga kanske vill ha med för att det kan vara svåra att förstå för att förenkla eller klargöra med Det är ju också de utmaningarna roligt att skriva lättläst!
skönlitteratur och faktaböcker om tiden, både för barn och vuxna. Jag läser och läser och sedan lägger jag undan alltihop när det är dags att börja skriva. När jag väl börjar skriva så brukar det gå ganska fort att få berättelsen klar. Mina böcker är ju inte så långa.
Vilka är utmaningarna när man skriver historiska berättelser? Och vilka är de när man skriver lättlästa historiska berättelser?
En utmaning kan vara att det är så roligt att göra research att man aldrig kommer igång med att skriva sin berättelse! Det kan också vara så att man blir hämmad av att det ska vara historiskt korrekt, så man fastnar i långa trista beskrivningar av hur det egentligen var. Det är därför jag först läser på och sedan släpper jag fantasin fri när jag skriver. Om man som jag skriver lättlästa böcker så kan det ibland vara knepigt med ålderdomliga termer som man kanske vill ha med för att det speglar tiden, men som kan vara svåra att förstå för läsaren. Fast det brukar gå att förenkla eller klargöra med hjälp av sammanhanget. Det är ju också de utmaningarna som gör det extra roligt att skriva lättläst!
Vilka författare eller böcker har inspirerat dig mest i ditt eget skrivande?
Maj Bylocks Drakskeppet och Per Nilssons böcker. Ibland när jag vill komma i rätt stämning för att skriva så kan jag läsa lite av Maria Gripe, Glasblåsarns barn till exempel, för att kalibrera mig.
lättlästa böcker så kan det ålderdomliga termer som man det speglar tiden, men som för läsaren. Fast det brukar gå med hjälp av sammanhanget. utmaningarna som gör det extra
Om du fick kliva in i valfri fiktiv värld för en dag, vilken skulle det vara?
Då skulle jag gärna resa till 1300-talets Stora Zimbabwe. Jag har skrivit en bok som heter Itai och örnen som utspelar sig där. Jag visste knappt någonting om stora Zimbabwe innan jag skrev den berättelsen. Ju mer jag läste på desto mer fascinerad blev jag av platsen och tiden.
Vilken är den största utmaningen med att vara författare idag?
För min del har det ofta varit att få tid och ork att skriva samtidigt som jag jobbat heltid med ett annat jobb. Det är ju inte så många författare som kan försörja sig helt på sitt skrivande. Vissa perioder har det varit svårt att hinna med, men sedan ett par år tillbaka är jag författare på heltid, det känns så bra och lyxigt!
Vilka är dina tre bästa tips till de som vill skriva historiska berättelser för barn?
Att inte fastna i researchen för att det är så roligt, att du aldrig börjar skriva. Att inte hålla på och kolla allt medan du skriver (hade de gafflar på 1600-talet, åt de verkligen stekt svanhals osv osv). Det kan du kolla när du skrivit färdigt. Var rädd om ditt skrivflow! Att inte vilja berätta (=undervisa) för mycket. Barn vill främst ha en spännande historia att läsa, det man lär sig kommer med på köpet.
Om: Åsa Storck växte upp först i Västerås och sedan i Bromölla i Skåne. Hon läste mycket och hennes favoritböcker som barn var Pelle Svanslös, Den fula ankungen och Barnen ifrån Frostmofjället men hon läste snart också böcker av Pearl Buck och Nevil Shute som båda fanns i bokhyllan där hemma. Hon tyckte också om att fantisera och fundera ut berättelser. Detta till trots tänkte hon först bli tandläkare, men vantrivdes och hoppade av utbildningen i Göteborg efter två och ett halvt år. Sedan utbildade hon sig istället till bibliotekarie på Bibliotekshögskolan i Borås och hon har sedan dess arbetat på flera olika sorters bibliotek: skolbibliotek, bokbuss, sjukhusbibliotek och folkbibliotek. Text från Alex författarlexikon
Åsa Storcks första bok kom ut 1991 och hon har sedan dess skrivit ett flertal böcker inom olika genrer. Åsa tycker att det är viktigt att lättläst litteratur inte känns anpassad utan är som en riktig roman med bra kvalitet och en bra berättelse. Hon värnar också om barns och ungdomars rätt att ha ett privatliv och hemligheter. Sedan ett par år arbetar Åsa bara med skrivande och författarbesök på skolor och bibliotek. Text från Nypon/Vilja förlag.
He is a 53-year-old artist who was born and raised in a small town in eastern Uruguay, near the Atlantic Ocean and the border with Brazil. At the age of 19, he moved to live in the capital of Uruguay, Montevideo, and to study at the Universidad de la República. He still lives in this beautiful city, enjoying his work and life with his family.
How did it all began…how and why did you start making art/illustrations/animations?
The most accurate thing to say is that it all began when an artist from my city saw a 3-year-old boy drawing cars on the sand of a park with great enthusiasm. The artist noticed that the boy did not lift his finger from the ground to make the shapes and he liked that, so he recommended to the boy’s mother that she make sure he never lacked basic drawing materials. It is obvious that this boy was me.
When I was 9 years old, I made a huge drawing instead of writing an essay about a school field trip. I turned it in with doubts, but the teacher displayed it on a classroom wall so the whole class could see it for the rest of the year. The same artist who suggested to my mother that she give me drawing materials was my drawing teacher during high school. In his classes, he asked us to make ”live drawings” or ”still lifes”; I would add monsters and fantastic creatures among the fruit baskets and bottles. The teacher gave me the highest grade, but on the condition that I allowed him to show my work to other classes. Upon finishing high school, at age 18, I formed a team to make a short animated cartoon film. Once again, I was doing it to avoid writing an essay about the texts we had been working on in the literature course, but the teacher passed all the members of that team with the highest grade. I believe all these teachers contributed to making me feel that art is a safe place for me, a place of enjoyment, and a powerful way to say everything I want to say.
What does your (creative) working process look like? What techniques and tools are important for the process/ which do you use most often (and why)?
I think the most important thing for me is being able to think, generate ideas, compare, discard, analyze every detail as an element of language, and play. I am quite messy, and I believe that art is a form of exploration through which I find things within that mess.
Where do you get your inspiration, or input, from?
Everything I use comes from observing and reflecting on the world around me; conversations, readings, news. I am interested in the relationship between emotion and daily experiences, justice, desires and needs, human relationships, and the epic nature of everyday life.
Challenges? On an individual and Market level - Which are they?
My path and my projects are not governed by individual challenges. Perhaps making the next book, making the next movie, staying honest with my work, staying healthy, nurturing my bonds, my friends, my family.
The challenges of humanity are so great in these times that they make any individual or professional challenge feel insignificant.
Which books from childhood do you remember? Why do you think these specific books remain?
There weren’t many books in my childhood, but the few there were became important. During my childhood, Uruguay was under a military dictatorship, and furthermore, there wasn’t much money in my house. The few books we had arrived via salesmen who traveled the city knocking on house doors. An illustrated Sopena dictionary and a Charlie Brown
Ur: Los Carpinchos, Alfredo Soderguit. Ediciones Ekaré 2020
Ur: Los Carpinchos, Alfredo Soderguit. Ediciones Ekaré 2020
Ur: Shortfilmn Los Carpinchos, Alfredo Soderguit. 2024
question-and-answer book with scientific information were enough. Not only did we read them hundreds of times, but my brother and I squeezed everything we could out of those books; information, places, weather phenomena, illustrations, characters, and we turned them into stories that we moved to much larger universes built with cut-out paper and that we used to play with on the dining room table.
Do you have a favourite illustrator/artist?
Many.
The best and the worst when it comes to being an artist/illustrator?
I do a job that allows me to think and share with others, which is something I value very much. Being an artist/illustrator has been a choice and an almost natural path for me. I wouldn’t know what ”the worst” part is.
Can you tell us something about your book Capybaras, or about any/some of your other books?
Ur: Soy un animal, Alfredo Soderguit. Libros del Zorro Rojo 2018
Capybaras (Los Carpinchos) originates from a childhood memory. In my hometown, the word Carpinchos was used to refer to very poor people. I started by drawing children with capybara heads to exorcise a certain sense of guilt that accompanied that memory. Later, it took the form of a fable that tells the story of an encounter between different species that share essential needs.
The Fence (La Cerca) is my latest book, and it deals with the friendship between two girls from very different socioeconomic backgrounds: the daughter of the landowners and the daughter of the employee.
Ur: La Cerca, Alfredo Soderguit. Ediciones Ekaré 2023
I believe that topics like social justice—or social injustice—prejudices, needs, and opportunities, are things that have always troubled me.
What are your thoughts about illustrating/ working with an author’s text as you did with Laura Santullo in Un Globo de Cantoya?
Working with texts by other authors is an opportunity to dialogue and to take some ownership of their artistic and reflective universes. I believe it is a privilege and an advantage. I think I have learned a lot thanks to the work I have done with different writers.
What would you say is characteristic of modern children’s literature/picture books?
I don’t think there is a single characteristic. When something is repeated a lot – whether it’s an aesthetic resource, a way of storytelling, or a thematic approach – that can become a characteristic. I think it is important to recognize those trends and repetitions to be able to choose carefully, because what is trending tends to lower the quality. I like books that are grounded in realities – be they social, human, political, or philosophical – those that play with those realities, those that tell a story by showing, and those that do not intend to educate.
What message would you like to forward to the child reader?
Hur kom du in på illustration och att göra bilderböcker?
Tanken och drömmen om att jobba med illustrationer och att göra böcker för barn har funnits med mig sedan jag var liten. Jag visste nog bara inte vilka vägar jag skulle gå för att nå dit. Men så utbildade jag mig till teknikillustratör och några år efter det började jag frilansa och ta illustrationsuppdrag för olika tidningar. När jag fick chansen tog jag ut svängarna och nötte in min stil. Så jag vill tacka Svenskt näringsliv och deras tidning Entreprenör och ett gäng fackförenings- och datortidningar. Utan dem hade barnen kanske aldrig fått uppleva mina böcker. Haha.
Till slut skrev jag och ritade en berättelse om ett havsmonster och skickade in till olika förlag. Jag fick napp och sedan dess har det rullat på med bokuppdrag, både böcker som jag skrivit och ritat själv och böcker som jag illustrerat åt andra.
Hur ser din kreativa arbetsprocess ut?
Jag gör faktaillustrationerna för hand eller direkt i en dator. Ofta skissar jag först och kollar med någon som kan ämnet innan jag gör klart bilden.
När jag gör bilderböckerna så skissar jag först hela boken med penna på liggande A4-papper, där varje papper motsvarar ett uppslag i den färdiga boken. Sedan skissar jag boken ett antal gånger till på större papper. Illustrationerna blir för varje version lite mer klara. Efter det lägger jag in bilderna i min dator och jobbar vidare därifrån.
När jag skriver texterna för bilderböckerna så nöjer jag mig först med att i stora drag skriva vad som ska hända på varje uppslag. Den slutliga texten skriver jag när alla bilder är klara och monterade i layoutprogrammet.
Jag har även skrivit en kapitelbok för mellanstadiebarn. Där hade jag en annan arbetsprocess: skriv om, skriv om, skriv om. Ett knep som funkade bra för mig var att skriva in huvudpersonen i ett hörn. Jag lät huvudpersonen, och jag själv, ställas i urknepiga situationer som jag inte hade en aning om hur vi skulle ta oss ur. Det triggade hjärnan. Tack vare att jag hade en klar bild om berättelsens struktur och hur den skulle sluta, så löste jag det och berättelsen fick liv. Boken som heter Gastens öde vann Spårhunden, Svenska deckarakademins pris för årets bästa deckare för barn och ungdomar. Så det var nog ett bra arbetssätt för den boken.
Jag läser då och då böcker som, så att säga, inte tar sig ur sitt eget Excel-ark. Allt finns där: dramaturgi, struktur och annat. Men det finns inget liv i berättelsen och då får jag ingen lust att läsa vidare. I det fallet kan det vara bra att testa Skriv-in-dig-i-etthörn-metoden. Det funkade i alla fall för mig, just då.
Var hämtar du inspiration till ditt arbete? Vad påverkas du av?
Jag kan gå på konstutställningar eller titta på andra kreatörers bilderböcker. Det är väldigt givande. Men risken finns att jag blir så bländad av deras briljans, att det låser sig och att jag inte kan göra någonting själv. Jag vill ju bli inspirerad, men jag vill ju också jobba vidare med mitt eget uttryck och gå min egen väg.
Det har blivit många böcker om fakta och teknik för mig. I det fallet inspireras jag av teknik som ligger i tiden. Den senaste bilderboken som jag ritade och skrev själv handlar om elbilar, som ju är ett aktuellt ämne. Men jag skruvar till det. Berättelserna i mina teknik-äventyrsböcker spårar ofta ur. Gör jag en bok om robotar så vänder sig roboten mot sin skapare. Och om två barn bestämmer sig för att rädda en gigantisk val med skräp i magen genom att lyfta upp den med ett hemmabyggt luftskepp, så brister såklart repen och valen rullar handlöst genom staden och landar i stadsparkens fontän (ur Havsmonster i knipa). Sådant händer i mina egna böcker, inte i de andra faktaböckerna som jag illustrerar.
Ur: Coola klassiker : Snabba, snygga & snillrika
Vilka utmaningar möter du? I förlagsbranschen och/eller på det personliga konstnärliga planet?
Jag har haft förmånen att jobba med flera olika förlag i landet. Alla förläggare och redaktörer som jag jobbat med är otroligt kompetenta, noggranna och framför allt trevliga. Det är kul att göra böcker för barn – och det märks när jag pratar med förlagen. Jag har lärt mig väldigt mycket om bilderboksskapande, framför allt skrivande, genom dessa kontakter. Det är verkligen ett livslångt lärande. Jag blir aldrig fullärd och det är kanske det som gör att jag fortsätter.
Något som var tydligt när jag slutade göra illustrationer på beställning och började göra egna bokprojekt
var att få, eller ingen, petar i mitt manér nu. Förlagen kan ha synpunkter på struktur och innehåll, men inte på själva illustrationerna (förutom kanske ansiktsuttryck och sådana detaljer). De söker kreatörer med ett eget uttryck och då vill de inte lägga sig i. Det passar bra för mig.
Men om vi ska prata om utmaningar så skulle jag säga att det ibland är långa svarstider hos de större förlagen. Att bolla (även enkla) frågor via mejl kan vara segt som sirap. Jag vet att de har flera böcker igång samtidigt, men kom igen …
Vilka böcker/bilder har du med dig från din barndoms läsning/högläsning? Varför har de stannat kvar tror du?
snillrika bilar, Carl Legelius & K. Thorsson. Berghs 2025
Mina föräldrar lästa Häxan Hilda för mig när jag var liten. Om jag minns rätt så handlade boken om en flicka som skulle lära sig att vara skötsam och göra som hennes föräldrar sa. Motsatsen till Pippi Långstrump alltså, som vi också läste. Böckerna har gjort mig till en splittrad människa och till en person som hela tiden ser på saker ur olika perspektiv. Jag skojar. Jag hittade Häxan Hilda i en kartong för en tid sedan och kom att tänka på den nu.
Om jag ska vara allvarlig så vet jag att mina föräldrar läste för mig när jag var riktigt liten, men jag minns inte så många titlar, förutom Häxan Hilda och Pippi då. När jag blev lite äldre så var det serietidningar som gällde, Knasen och Fantomen och mycket annat. Jag har fortfarande kartonger kvar på vinden. Det är ingen tvekan om att mitt sätt att teckna är inspirerat av mina gamla serietidningar.
Drömjobbet (som konstnär/illustratör) –hur skulle det se ut?
Jag kan tänka mig att vara resande tecknare under en period. Jag vill åka med en forskningsexpedition till någon spännande avkrok på jorden och samtidigt göra en faktainspirerad och kul äventyrsbilderbok. Även den berättelsen kommer antagligen spåra ur, på samma sätt som mina andra böcker. Men på ett positivt sätt såklart.
När jag tänker efter så vill jag skriva mer, och skippa alla illustrationer. Men sedan vill jag fortsätta illustrera. Jag gör gärna böcker om känslor, eller annat som inte handlar om teknik. Till förlagen vill jag säga: skicka gärna manus, överraska mig.
Har du någon favorit bland andra illustratörer/ bilderboksmakare?
Oj, det finns många favoriter. Sven Hemmels Ture Sventon är fantastisk, och H.A. Rey och Margret Reys Nicke nyfiken är också bra.
Läser du recensioner/kritik av dina böcker?
Ibland skickar förlagen recensioner från Bibliotekstjänst och då brukar jag läsa dem. Jag tror inte att mina böcker recenseras på så många andra ställen. Det beror nog på att jag arbetar mycket med illustrationer till faktaböcker för barn och den typen av böcker recenseras inte så mycket, vad jag vet. Ur: Coola klassiker : Snabba, snygga & snillrika bilar , Carl Legelius & K. Thorsson. Berghs 2025
Ur: En bättre värld, Peter Ekberg & K. Thorsson. Berghs 2021
Hur förhåller du dig till berättandet i relation till fakta och information i en bok för barn?
De faktaböcker som jag illustrerar saknar ofta en traditionell berättelse med huvudpersoner och en intrig. Syftet med böckerna är att texten och illustrationerna på ett korrekt och kul sätt ska förklara de olika ämnena. Jag var till exempel en av illustratörerna till de stora Så funkar det-böckerna som kom ut för några år sedan (en ny variant av de klassiska böckerna från 1970-talet, för de som minns).
Mats Wänblad skrev en bra text som var faktainriktad, lekfull och lättsam. Där fanns visserligen en illustrerad figur som följde med genom boken, men där fanns inget genomgående äventyr, eller intrig. Upplägget passade bra för den bokserien.
I den första versionen av manuset till bilderboken En bättre värld!, som också är en typ av faktabok, resonerade Peter Ekberg fint och filosofiskt kring ämnet hållbar utveckling. Det var en bra text men jag såg inte vad jag skulle rita och vad jag skulle hitta på bildmässigt för att fånga barnens uppmärksamhet.
Lösningen blev att vi delade upp boken i en första del (en panoramaillustration som var sju uppslag bred) där läsaren fick lära sig att jorden är fantastisk men att det finns problem, nämligen miljöförstöring. Därefter berättar boken om att vi kan göra världen bättre. Här introducerade Peter och jag några huvudpersoner (ett gäng barn) som kliver in i en tidsmaskinmaskin. När barnen kliver ur maskinen i framtiden så får läsarna veta att världen kan bli bättre. På så sätt kunde vi berätta om miljöförstöring på ett positivt sätt utan att skrämma slag på barnen. Boken fick en berättelse och en tydligare struktur.
Det enda Peter behövde göra med ursprungsmanuset var att lägga till några meningar och kasta om styckena en aning, så att de passade med illustrationerna. Jag hade en jättebra dialog med Peter och förlaget. Boken fick ett fint mottagande och den används nu flitigt i projektarbeten i ämnet Hållbar utveckling i förskolor runtom i landet. En bättre värld! har tryckts i flera upplagor och även kommit ut i Tyskland.
Jag har även gjort Illustrationer till flera Lätta fakta-böcker om bland annat naturfenomen, robotar och månen. Där fanns bra foton så jag gjorde i stället lättsamma illustrationer som inte var direkt faktarelaterade, exempelvis en robotdammsugare som är kär i en robotgräsklippare (omöjlig kärlek?). Det funkade bra till målgruppen och till just de här böckerna.
Ur: Det stora bilracet, Kjell Thorsson. Berghs 2025
När det gäller de böcker som jag både ritar och skriver, som ofta har tekniktema och även innehåller en berättelse, så har jag en friare hållning ur ett informations- och faktaperspektiv. I de böckerna är vi ju i fantasins värld och om de fiktiva karaktärerna bygger en fantastisk elbil, så skickar jag inte korrektur till någon elbilsexpert för att kolla konstruktionen.
Bilen rullar ju bevisligen i boken. Däremot skulle jag kunna lägga in ett informationsuppslag i slutet av boken med ”riktig” information. ”Elbilar genom tiderna”, typ. Det skulle funka, men det brukar jag inte ha med i mina egna böcker.
Jag tycker personligen att Coola klassiker: snabba snygga & snillrika bilar kan vara det snyggaste faktaboken 2025 – hur kom den till?
Åh tack! Det var förlaget som frågade om jag ville göra illustrationerna. Det fanns fina fotografier och min uppgift blev att rita det som var inne i och runtomkring bilarna. Jag skulle sätta in bilarna i ett sammanhang helt enkelt. Det blev mycket pusslande eftersom jag ritar med penna, för hand. Jag skrev ut fotografier av bilarna i rätt storlek och tejpade fast dem under mitt ritpapper. Sen ritade jag på ett ljusbord, tog bort bilfotona, skannade in, monterade in bilfotona i bilden igen och ritade vidare digitalt. Jag pyntade även med småbilder av till exempel kattdjuret jaguar, som ju inte bara är ett klassiskt bilmärke. Jag ritade även artisten E-type rockande på en scen. Men där gick gränsen. Haha, den bilden kom inte med i boken (E-type är som bekant både en bilmodell och en artist).
Vad arbetar du med just nu?
Jag och Peter Ekberg håller på med en uppföljare till boken En bättre värld!, tillsammans med förlaget. Arbetsnamnet är En ny värld! Håll utkik.
Dessutom håller jag på med illustrationer till en bok om tre barn som lagar en hiss. Den kommer bli superbra. Jag har lärt mig hur ett hisskontrollrum ser ut. Bara en sån sak …
Ur:Djungelpiraterna, Kjell Thorsson. Berghs 2017
Bazar Masarin
Ur: Havsmonster i knipa , Kjell Thorsson. Berghs 2017
Ur: En ny värld!, Peter Ekberg & Kjell Thorsson. Berghs 2026
Ur: Hissen sitter fast, Ada Wester, Sara Ohlsson & K. Thorsson. Lilla Piratförlaget 2026
Jag är en 33-årig illustratör från Stockholm som blev kvar i Göteborg för kärleken efter studier på HDK. Det bästa jag vet är att få skapa, i vilket medium som helst men min största passion har blivit bilderböcker. Jag älskar att hämta kraft och inspiration i naturen, gärna vid havet. Hade jag inte blivit illustratör hade jag nog helst velat bli biolog av något slag!
Hur kom du in på illustration och att göra bilderbok?
Jag har alltid tecknat, och barndomens bilderböcker har aldrig slutat hänföra mig. Jag hade någon gång i högstadiet en ganska tydlig bild av att jag i framtiden ville jobba som illustratör. Sen tog det flera år av tvivel innan jag vågade börja på folkhögskola och sedan var jag fast. Som examensarbete på HDK-Valand gjorde jag en tyst bilderbok, den ledde till synlighet i och med examensutställningen och därigenom kom jag i kontakt med författaren Anna Lindholm och fick illustrera hennes bok Det går åt ganska mycket tejp.
Hur ser din (kreativa) arbetsprocess ut?
När jag jobbar på bilder till en ny bok upplever jag den inledande skissprocessen som den mest spännande och lustfyllda etappen. Det finns en speciell nerv där som känns både kraftfull och ömtålig, allt kan fortfarande hända och det kan vara lite smärtsamt att övergå till att avgränsa och ringa in temat. Jag arbetar till största del analogt och brukar göra grova skisser på kopieringspapper innan jag tar fram akvarellpapper och målar upp hela scener där. Ibland funkar det inte att måla hela bilden i ett svep, då gör jag en bakgrund och jobbar sedan med karaktärer/detaljer som klippdockor som kan placeras runt fritt. Där kommer slutligen det digitala arbetet in, jag skannar in bilderna och finputsar dem eller ändrar detaljer. Vid det laget har jag umgåtts nära med bilderna så länge, då gäller det att hålla i och inte låta självkritiken ta över! När sedan arbetet är klart är det en fin och mäktig känsla att hålla boken i handen!
Var hämtar du inspiration till ditt arbete? Vad påverkas du av?
Det är lite olika beroende på vilken typ av arbete jag gör, men naturen är alltid en central inspirationskälla, både för färger och former. När jag jobbar på egna projekt blir det ofta att egna minnen av exempelvis platser, händelser eller musikupplevelser får sätta tonen för arbetet.
Vilka utmaningar möter du? I förlagsbranschen och på det personliga konstnärliga planet?
Att etablera sig som illustratör efter år av studier är tufft, det finns liksom ingen självklar väg in. Jag har haft turen att bli kontaktad av flera talangfulla författare som har tyckt om mitt uttryck, och är så tacksam för dessa roliga samarbeten. Det är en egen konst att kunna marknadsföra sig själv och våga vara framåt för att knyta kontakter, och det jobbar jag fortfarande för att bli bättre på.
Vilka böcker/bilder har du med dig från din barndoms läsning/högläsning? Varför har de stannat kvar tror du?
Sven Nordqvist var en tidig favorit och även Jens Ahlboms bilder ur Mulle Meck, den gemensamma nämnaren är nog skildringen av natur och landsbygd. Den sistnämnda gjorde särskilt starkt intryck på mig, och fortfarande återbesöker jag Mulle Meck-spelen för nostalgin. Som barn (och vuxen) drömde jag mig ofta ut på landet eller till havet.
Drömjobbet (som illustratör) – hur skulle det se ut?
Det är otroligt spännande att få bildsätta en annan författares manus, men så småningom skulle jag gärna varva det med att skriva och illustrera själv. Jag skulle också verkligen vilja lära mig mer om animation och även scenografi för att någon gång kanske få sätta upp en bilderbok i teaterform – det vore en dröm!
Ur: Reglerna, Louise Ragnartz & J.Ekdahl. Pulpo Publishing 2024
Ur: Reglerna, Louise Ragnartz & J.Ekdahl. Pulpo Publishing 2024
Ur: När vi blir djur, Louise Ragnartz & J.Ekdahl. Pulpo Publishing 2026
Ur: När vi blir djur, Louise Ragnartz & J.Ekdahl. Pulpo Publishing 2026
Har du någon favorit bland andra illustratörer/bilderboksmakare?
Jag har många idoler, men Tove Jansson, Sara Lundberg, Kitty Crowther och Clara Dackenberg är ju exempel på bildmakare med helt otroliga, unika bildspråk.
Läser du recensioner av dina böcker? Hur förhåller du dig till recensenternas läsningar?
Jag läser med ena ögat öppet, det är spännande och overkligt!
Jag är nyfiken på hur samarbetet med textförfattare ser ut – kan du berätta något om det? Hur skiljer det sig från när du är ensam till upphov?
Som i samarbetet med Reglerna och När vi blir djur kontaktade Louise Ragnartz mig med sina manus vilka jag fick känna in och göra provillustrationer till, därefter satte det verkliga skissarbetet i gång. Det har blivit många videomöten för att bolla idéer och visioner, något jag verkligen uppskattar då arbetet annars är så ensamt. Efter månader av skissande och målande går boken till tryck och då
fortsätter kontakten kanske gällande marknadsföring eller bara för att återkoppla efter den intensiva perioden. Det är fint att man alltid kommer att ha boken gemensamt!
Berätta gärna lite om boken När vi blir djur, och samarbetet med Louise Ragnartz.
Det har varit så roligt att få jobba med Louise och med två böcker där trots och uppror är en central del av berättelsen, även om det är i en lekfull kontext. I När vi blir djur är huvudpersonen Ester mycket tveksam till leken ”snurra flaskan” och att behöva
presentera sig själv med ett djur på samma bokstav. Medan hon kämpar med att hitta något att säga blir övriga barn tilldelade ”djur”, och alla är inte helt nöjda. Jag tycker att berättelsen väcker tankar kring identitet och tillhörighet, dynamiken mellan vuxen och barn och att vissa regler kanske är till för att brytas (extra tydligt tema i boken Reglerna). Jag ville i bilderna fokusera mycket på karaktärerna och hur de mer eller mindre transformeras till de djur de valt eller blivit tilldelade. Jag såg också mycket färg, energi och rörelse framför mig när jag började jobba på uppslagen.
Vad arbetar du med just nu?
Just nu är jag i tidiga stadier med arbetet av en ny bilderbok tillsammans med en duktig författare, i övrigt jobbar jag på nya motiv för prints, samt egna bilderboksprojekt.
Ur: När vi blir djur , Louise Ragnartz & J.Ekdahl. Pulpo Publishing 2026
I am an illustrator and author of picture books. I am Italian and Australian. I live in Rome with my family.
How did it all begin…how and why did you start making art/illustrations/animations?
I discovered illustration after graduating in Philosophy from the university of western Australia. I had been travelling for 2-3 years and met some illustrators in Rome one day, and discovered that in Europe there was a whole world of picture books that I didn’t know about, that was hidden to me growing up in Perth. I fell in love with this world and for a few years tried very hard to become an illustrator and get work. It was very hard at the beginning. My partner at the time was working in stop motion claymation, and I happened to also work with him on some paper cut animations, but it’s not what I normally do.
What does your working process look like? What techniques and tools are important for your processes?
I am not sure what it looks like. I have ideas, but most of them are not great, they need working on, discussing, revisiting. I need a quiet space to think and draw, I am not good in places with lots of people. I have never been a good cafe sketcher. I love playing with abstract forms on paper or canvas, drawing with a paintbrush on my sketchbook to loosen my stiff hand. I like scribbling and drawing nothing. I need to take regular breaks from my desk because I can get overwhelmed and a bit fragmented, working on multiple things at once.
Where do you get your inspiration, or input, from?
From children, my own child and my nephews and nieces, friends’ children. But also from people I observe on the bus, people I read about in books or watch in movies. People are always the greatest inspiration.
Challenges? On an individual and Market level - Which are they?
Trying to keep a quiet productive state of mind, staying away from social media which is very distracting and soul destroying. I am terrible at marketing and selling my books. I don’t want to do it, I just want to draw. But it needs to be done, to help the publisher I often need to do online promotion. The market is huge and competitive and I am not at all a competitive person.
Which books from childhood do you remember? Why do you think these specific books remain?
Illustrated fairy tales, The books of Richard Scarry, illustrated bible stories. These remain in my memory not because they were particularly incredible, although some were, but because they were my first approach with art and stories, and a child lives in a time of magical thinking for those few years, and those stories stick with the child forever.
Do you have a favourite illustrator/artist?
I love picture books from the 50s to the 70s, the golden age of illustration. Alice and Martin Provensen, J.P.Miller, The folk art coming from Eastern europe in those years, particularly the work of Miroslav Sasek, Josef Palecek and all the work of Štěpán Zavřel. The paintings of Picasso and Marc Chagall, Bizantine Iconography, contemporary Swedish illustration and picture books generally. I love the work of Emma and Lisen Adbåge, Kitty Crowther, JooHee Yoon, Laura Carlin, Leo Lionni, Tomi Ungerer, Shinsuke Yoshitake. My biggest influence in writing is Roald Dahl, Gianni Rodari and Astrid Lindgren for their incredible ability to understand and respond to their inner child.
The best and the worst when it comes to being an artist/illustrator/animator?
The best is just what I do every day: write and illustrate books. My favourite part is the sketchbook work, the exploration of characters and stories. My least favourite thing to do is the paperwork, invoicing, things like that.
Ur: Bored, Felicita Sala. Neal Porter Books 2026
Ur: Green
I have a terrible organisational mind and leave everything to the last minute.
Dream assignment – what would it look like?
Illustrating a book by Astrid Lindgren. But then maybe also getting to meet Astrid Lindgren and having a conversation with her in perfect Swedish. Since this is a dream.
Can you also tell us something about your picture books? I believe Au 10, Rue des Jardins is the first one being translated to Swedish - delighted to read it!
I’ve made over 20 picture books. Au 10, Rue des Jardins (in english: Lunch at 10 Pomegranate Street) was the first book I also wrote. It is very dear to me. I have since written and illustrated 4 other books, and I never thought I would be able to write my own books, but it’s really rewarding because of the flexibility with changing the text when I need to. I also really get to draw exactly what I want.
What would you say is characteristic of modern children's literature/picture books? I know you were born in Rome but grew up in Australia...is there a difference between them when it comes to children's literature
I think that question largely depends of the country where those books are made. Overall there is a tendency in English speaking countries to make books that are very safe, not scary or too weird, easily marketable, or for example in the USA many books deal with topics of diversity and diverse experiences, but I find that often those topics are dealt with in a boring way, too didactic or informational, they don’t transform those stories into proper tales or myths, they tend to stick closely to the real lived experience. These books all tend to have happy endings, to want to teach a message. In Europe, there is a more ancient tradition of fables and folk takes that is still appreciated.
Green on Green, Dianne White & F. Sala. Beach Lane Books, 2020
Ur: All from a Walnut, AMmi Joan Paquette & F. Sala. Abrams Books for Young Readers 2022
Bazar Masarin
Ur: If You Run Out of Words, Felicita Sala. Abrams Books for Young Readers 2024
In contemporary books, particularly in countries like France and Sweden, there is much more flexibility with what is allowed, children are allowed to see books that show some darkness, a bit of nudity, an ending that is unconventional. The child is seen differently, more capable of handling weird topics and the absurd.
There is a great production of picture books in this age, more than any other age. There is a great amount of books that is to me all the same, with similar topics that are trending, made only for an easy sale. But then there are some genuine pearls, works of genius in every country. If you look at the bookshop shelves in Italy and Australia, there are the bestsellers in common, those books that never go out of fashion, the classics. But everything else is completely different, the style of illustration, the type of stories. But that’s perfectly normal and interesting. I appreciate something of every country’s tradition and have learnt from it.
What message would you like to forward to the child reader?
I would say to them to not be afraid of the world. To find pleasure in stories, quiet spaces to contemplate books and pictures, alone or with someone you love. I would say that I am very envious of them for inhabiting this time of childhood, which is a special time of magic and dreaming.
What are you currently working on?
I am working on a story about the life of a worm, and another one about a girl called Rita who has a terrible birthday party.
Ur: When you find the right rock, Mary Lyn Ray & Felicita Sala. Chronicle
Bazar Masarin
Ur: My dog and I, Luca Tortolini & Felicita Sala. Comme des Geants 2023
Ur: Dark on light, Dianne White & Felicita Sala. Beach Lane Books 2022
Småbarnsberättelser med en fot i vardagen och en i fantasin är på stark frammarsch. De småbarnsberättelser jag läste för mina egna barn under åttiotalet är annorlunda. Då fanns Gunilla Woldes didaktiska berättelser om Emmas och Tottes vardagar. De utspelade sig i en kontext som var viktig i en tid när till exempel daghem var något ganska nytt för många barn och föräldrar. Barbro Lindgren bröt å sin sida mot språkliga konventioner och lät barnets språk ta plats i böckerna om Max. Under våren låter Lilla Piratförlaget dagens bilderböcker passera revy i detta vårt nu via en rik och omväxlande utgivning av böcker för de yngsta – toddlarna. På mitt skrivbord ligger inte mindre än nio kvadratiska bilderböcker, alla med kraftiga, styva sidor, i en behändig storlek för små barn.
Lagom till tillkännagivandet av Almaprisvinnaren har förlaget publicerat fyra årstidsböcker för nyfikna toddlare – med text av Mac Barnett och bild av ingen mindre än den kanadensiske illustratören Jon Klassen. I samband med 2026 års Almapris har Jon Klassen uppmärksammats i hela Sverige och världen.
TODDLARE
Däremot är nog författaren till de fyra småbarnsbilderböckerna inte lika välkänd här i Sverige. Max Barnett är amerikansk barnboksförfattare som för närvarande (2025–2026) utnämnts till nationell läsambassadör i USA. Han har publicerat ett sjuttiotal bilderböcker och utformade redan 2011 en ”bilderboksproklamation” som sedan 21 amerikanska bilderboksskapare undertecknade. Där heter det bland annat att bilderboken ska ”vara fräsch, ärlig, pirrande och skön”. Jon Klassen var en av de 21 undertecknarna. De två upphovspersonerna har gjort flera barnböcker tillsammans, och Lilla Piratförlaget ger nu ut en serie Titta jag ser följt av benämningen på den aktuella årstiden; Vår, Sommar, Höst och Vinter. Till skillnad från många andra småbarnsberättelser är den inte färgglad utan årstiderna presenteras i stället i en mjuk vit-beigebrun-mossgrön färgskala, med inslag av något litet rött. Bilderna återfinns på den vänstra sidan och den fåordiga texten återges på den högra sidan, med undantag för det sista uppslaget där text och bild löper över båda sidorna. Böckerna hänger ihop och kan läggas bredvid varandra på en lodrät rad med
Titta jag ser Mac Barnett & Jon Klassen Lilla Piratförlaget, 2026
ett och samma uppslag från de fyra delarna, som till exempel det med ”rabatten” för att jämföra och upptäcka hur rabatten förändras med årstidernas gång. Varje årstid inleds redan på den inre pärmsidan med en bild på ”huset” och mitt på den vita högersidan ges bilden benämningen ”huset”. Det är smart, sofistikerat och skenbart enkelt. Det lilla barnet möter i fyra delar benämningen ”huset” fast bilden återger huset tillsammans med årstidernas skiftande färgskala. Den nyfikne upptäckaren möter efter huset, trädet, rabatten, jaget, några fåglar, något gott (som smakar sött), bondgården, himlen, den kloka gamla katten, något rött, den rätta hatten. Boken avslutas med att berättaren vinkar adjö till läsaren/lyssnaren och konstaterar: ”det är min allra bästa årstid”.
Läsaren/Lyssnaren möter på omslagsbilden ett par uppspärrade ögon som nyfiket kikar fram under en bit av ”den rätta hatten”. Det finns en uppmaning i de där ögonen, och kanske en viss förvåning. Även den vuxne utmanas i sin läsning och måste ge sig tid till att studera de underfundiga bilderna.
De andra fem småbarnsberättelserna är däremot färgglada och vardagsnära.
Frida Naemi Perssons och Sara Grimbergssons samarbete i På balkongen är ett exempel på en vardagsnära berättelse som utmanar gränser. På nio styva hållbara sidor utvecklas en innehållsrik, mångsidig historia i bilder med många glada färger och små detaljer. När vi först möter berättelsens huvudperson – barnet – står hen med ryggen mot betraktaren och tittar ut genom balkongdörren på två små fåglar. I handen håller hen ett gosedjur, kanske är det en katt. I närheten av balkongdörren står ett par röda sandaler. De är vända åt varsitt håll. På uppslagets högra sida möter läsaren/lyssnaren mamman. Hon rör sig i riktning mot barnet och någon av dem ställer frågan Vad ska vi göra? Förslaget blir ”Sitta balkongen. Ja! Fixa fint, höra fågelsång.” De går på andra uppslaget ut tillsammans på balkongen. Det finns en glädje i barnets blick. Texten ”Öppna dörren, titta träden! Blåa himlen, vindens sus” återfinns på högersidan. Balkongen som de kliver ut på sträcker sig en liten bit in på högersida, och skjuter därigenom liksom ut från husväggen. På balkongen finns bord, stolar och lite växter, en vattenkanna och en leksak. Nästa uppslag visar mamman och barnet fullt sysselsatta med att ta hand om växterna på balkongen, de vattnar och barnet gräver med en spade i en kruka med jord. Den harmoniska, behagliga tillvaron bryts på det
kommande uppslaget med texten på vänstra sidan:
Plocka bladen!
Klättra pallen, kasta spaden?
Nej, nej NEJ!
Genom det högt markerade nejet infinner sig en dramatisk höjdpunkt. Mammans förskräckta ansikte återges på uppslagets högersida. Berättelsens styrka blir tydlig på nästa uppslags vänstra sida.
Läsaren/Lyssnaren möter en positiv förälder. Där sitter mamman på huk med sitt lilla barn i knä:
”Var försiktig, lilla busfrö!
Jag blev rädd – du skrämde mig.”
Moderns hantering av situationen ger den vuxne en tankeställare; hur lätt hade det inte varit att rycka ner barnet och irriterat banna och kanske lämna balkongen och låsa balkongdörren.
Härifrån sker en oväntad utveckling där betraktaren måste vrida på boken. Det är ju i ett hyreshus på andra våningen de bor och det är en bit ned till
På balkongen
Frida Naemi Persson & Sara Gimbergsson
Lilla Piratförlaget, 2026
gatan. Perspektivet förändras. Läsaren betraktar huset ”utifrån” där, på en balkong barnet och mamman står och vinkar till grannen på trottoaren på gatan. Han har den röda spaden i handen. En buss kör förbi på gatan med övergångsstället.
Nästa uppslag visar grannen som kommer med spaden ut på balkongen. Tillsammans sitter de på balkongen och njuter av kaffe, saft och kex i solen.
Vi har span, mitt i stan.
På balkongen hela dan.
Mera kaffe, saft och te?
Ur: På balkongen , F. N. Persson & S. Gimbergsson. Lilla Piratförlaget 2026
Vi tar påtår alla tre!
Frida Naemi Perssons rytmiska text förstärker berättelsens humoristiska poänger.
Lyfta locket av Ingrid Olsson och Sara Grimbergsson är en uttrycksfull historia med stark igenkänningsfaktor och ett konsekvent barnperspektiv. Det lilla barnet sitter på golvet i ett rum med en ask framför sig. En nyfiken katt med stora ögon och spetsade öron studerar det som händer. Barnet lyfter på locket till asken, Oj, där finns visst vackra fina saker. Ett hårdiadem som glittrar. Det lockar verkligen. I ena kanten ser läsaren en fot och en del av ett jeansbeklätt ben. På väg in i rummet. På nästa bild råder en rörelse och viss rädsla. Katten springer iväg. Det är storasyster som kommer. En arg storasyster. Hennes överläge markeras genom storlek och en uttrycksfull kropp med båda händerna i sidorna. Därefter vidtar en dragkamp. De båda barnen trillar åt var sitt håll när diademet går av på mitten, och storasystern skriker ut sin ilska. Pappan rusar in i rummet och lovar lugnande – Jag kan laga. Men vem vill ha ett lagat diadem? Inte storasyster i alla fall. Hennes tårar fortsätter medan hon konstaterar att diademet är förstört. Det lilla syskonet försöker gottgöra genom att hämta sina egna tröstesaker, filten, kaninen, nappen. Storasystern konstaterar lite lugnare nu ”Du är jobbig”. Under tiden jobbar pappan med att klistra ihop diademet, som tur var med ett gott resultat. Lugnet återfinner sig. Och på sista uppslaget konstaterar storasystern trots allt att lillebror är gullig och låter honom prova det lagade diademet, och katten får låna lillebrors filt. Locket till asken är dock stängt. Färgsättningen är i huvudsak i lugnande gröna färger som kontrasteras mot ljust beige när stämningen inte är så fridfull. Situationen är nog välbekant i alla hem med barn i olika åldrar. Det är både lätt och svårt att hålla sig för skratt när jag som förälder minns tillbaka och det är lätt att skratta när man ser den lilla banala händelsen växa till att bli både smärtsam och ödesdiger. En anekdot om vardagslivet i barnfamiljen som lyfts till högre höjder och berikas genom uttrycksfulla bilder som berättar mer om vardagen än vad som kanske framkommer av texten, som till exempel att ärva kläder från storasyster. Lillebror kan vara både jobbig och gullig.
I Moa Erikssons och Erik Sandbergs sinnrika be-
Lyfta på locket
Ingrid Olsson & Sara Gimbergsson
Lilla Piratförlaget, 2026
Klia mig!
Moa Eriksson Sandberg & Erik Sandberg
Lilla Piratförlaget, 2026
rättelse Klia mig! möter läsaren/lyssnaren en hund med stora ögon på de högra sidorna och på vänstersidorna återfinns en stor och tydlig text. Det gör det möjligt för en nybörjarläsare att läsa berättelsen högt för ett yngre barn.
Berättaren är hunden och hunden använder sig av ett du–tilltal till läsaren/lyssnaren. Hunden ber om hjälp. Det kliar på honom, på ryggen, nosen, magen och till slut överallt. Vi ser aldrig någon klia honom för hans bön om hjälp är riktad till läsaren/lyssnaren. Hunden tror att kliandet kanske beror på att en loppa retar honom och frågar: Ser du den? Kan du peka? Det gäller för lyssnaren att studera bilden noga för att se var loppan har satt sig. Givetvis är det loppan som gör att det kliar och då ber hunden att läsaren/lyssnaren ska blåsa bort den. Den interaktiva berättelsen avslutas med att hunden konstaterar att när loppan är bortblåst har kliandet försvunnit. Nu äntligen vill hunden bli klappad. De flesta uppslag har en gulfärgad bakgrund med en brun hund och en matskål med små runda matkulor. Ju längre berättelsen framskrider desto fler av kulorna har rullat ur matskålen ut på golvet. Den gula bakgrundsfärgen bryts vid två tillfällen. Vid dessa tillfällen handlar berättelsen inte längre om
att klia hunden utan första gången om att upptäcka loppan och andra gången om att bli klappad.
Det är en fyndigt konstruerad historia med stora möjligheter att under en period i barns liv bli en ständigt återkommande älskad berättelse.
Henrik Wallnäs och Clara Dackenberg har i Allt som försvann låtit fantasin ta krumsprång runt vad som händer när saker helt enkelt bara försvinner – som strumporna in i tvättmaskinen. De två första uppslagen utspelar sig i hemmet, liksom de två sista. De övriga uppslagen utspelar sig på stranden i en gult sandfärgad färgskala. En bild avviker, det grönblå vattnet där barnet och hunden leker. Och i solnedgången cyklar mamman, hunden och barnet hemåt efter en rolig dag.
Barnet och den jättestora hunden är ett lag som hjälps åt att se till att maten exempelvis försvinner när barnet inte vill äta upp, eller när hunden leker med bollen och biter sönder den. Då ersätts glädjen i leken av gråten i mammas famn. När glasskulorna trillar ur struten är hundens tunga där och äter upp. När barnet somnat mellan hundens tassar vaknar det när tassen försvinner och hunden är på väg mot nya äventyr. Dagen vid stranden med bad och lek försvinner när solen går ner och det är dags att packa ihop och åka hem. Här är skratten i kärran på vägen hem. Näst sista uppslaget visar barnet och hunden och sakerna som försvann – och lite mer. Sista uppslaget har en helt annan färgton. Det
är mörkt. Hunden ligger på golvet, rullgardinen är neddragen för fönstret men sänglampan lyser på pojken som håller ett finger för munnen och visar läsaren att nu måste allt vara tyst.
Sam kan göra många saker av Mårten Melin och Hanna Albrektsson bjuder in läsaren i Sams trygga värld. I naturen springer Sam barfota på ängen med blommor, med skogen runtomkring. I sin
Ur: Allt som försvann, M. Melin & C. Dackenberg. Lilla Piratförlaget
fantasivärld kan Sam flyga högt över blommorna och långt. Den gula bakgrunden är som en stor sol. Där är det fullt möjligt för Sam att loopa och se världen upp och nervänd. Och självklart är det möjligt att i den paradisiska världen landa bekvämt på den gröna ängen och hitta en liten skalbagge. I drömmens värld kan Sam rida på skalbaggen men då är han nära att fastna i spindelnätet. Sam är dock stor och stark och kan ta sig loss. Och så blir han stor igen och börjar
Allt som försvann
Henrik Wallnäs & Clara Dackenberg
Lilla Piratförlaget, 2026
Sam kan Mårten Melin & Hanna Albrektsson
Lilla Piratförlaget, 2026
Rojs kalas & Roj är sjuk
Ur: Rojs kalas, E. Karlsson & L. Adbåge. Natur & Kultur 2026
Rojs kalas
Roj är sjuk
Ellen Karlsson & Lisen Adbåge Natur & Kultur 2026
År 2021 kom de två första böckerna om Roj och hans pappa. Ellen Karlsson och Lisen Adbåge lovordades i både Dagens Nyheter och Sydsvenskan (som då fortfarande recenserade barnböcker) för sina skildringar av ”de obligatoriska vardagsrutinerna”. Den lilla familjens vardagsbestyr var temat även i uppföljarna Roj i affären och Godmorgon Roj! som kom två år senare. Hemma hos oss har böckerna haft sin självklara plats i storbarnets bokhylla. Eftersom hans lillebror precis fyllt ett år, var det kul att se att två nya Roj-böcker var på väg. När jag öppnar de nya böckerna känner jag igen mig direkt. För lampan på omslaget till Roj är sjuk är samma lampa som lyser på Roj när han äter frukost framför teven i Godmorgon Roj! Jag gissar att Rojs pappa har köpt den på Svenskt Tenn. Kanske är det en pastisch från IKEA, men något med Rojs pappas backslick får mig att tro att han inte nöjer sig med en billig kopia. När jag slår upp de första sidorna i Rojs kalas är lampan där igen. Och är det inte en termoskanna från Stelton på kaffebrickan? Rojs pappa kan sina designklassiker!
Det ringer på dörren och Roj springer för att öppna. ”Vilka kommer? Allihop!” skriver Karlsson, vilket Adbåge förstärker genom att låta släktingarna närmast välla ut ur den överfulla dörröppningen och över på vänstersidan, in i den tomma hall där Roj väntar. Det behövs målfoto för att avgöra om det är den ivriga mellankusinen eller den energiska farmodern som kliver in först. Bakom dem skymtar den coola äldsta kusinen som har all tid i världen.
• Linnea Lundborg
Det är kul att känna igen pappans ansiktsdrag i de andra släktingarna på kalaset. En snygg detalj är att Adbåge har gett honom och hans syster snarlik frisyr. Minst lika snyggt är att kusinerna har en annan hudfärg än Roj, men ändå självklart är familj. Rojs pappa har klätt sin son i klassisk kalas-outfit, med hängslen och fluga och skjorta knäppt ända upp i halsen. Är det till och med lackskor Roj har på fötterna?
Kalaset myllrar vidare. De vuxna får inte alltid plats på sidorna, pappret slutar innan deras ansikten gör det, så pannor och hårfästen och ibland även ögon hamnar utanför boken. Så tecknar en erfaren och säker illustratör, som kan fånga barnets blick. De vuxna är där, men för Roj är de långt ifrån lika intressanta som kusiner, paket eller tårta. Därför hör de också hemma i periferin. Genomgående för Roj-böckerna är att berättelsen börjar och slutar hos Roj och pappan tillsammans, men under tiden zoomas perspektivet in på Roj medan pappan försvinner på vissa av uppslagen (av naturliga skäl är han inte med på förskolan). Det gör att läsningens blir barnets, att äventyren blir Rojs egna medan pappan kommer i andra hand. Så ska det vara i en bra småbarnsbok – och det är min stora invändning mot Roj är sjuk. För även om det alltid funnits blinkningar till den vuxna läsaren i böckerna om Roj, som den tänkta målgruppen 0-3 år inte kan läsa på egen hand, så är pappan med på nästan varje uppslag i Roj är sjuk. Min helhetsupplevelse blir att den snarare handlar om hur det är att vårda ett sjukt barn, än att som barn vara sjuk. Det är i illustrationerna det sker. Pappan är hela tiden där och stör med sin påträngande röda morgonrock och oroliga uppsyn. Jag kommer inte nära Roj, varken bildligt och bokstavligt. Pappan och hans morgonrock tar så stor plats på sidorna att Roj nästan försvinner. Det är såklart en rolig detalj för den vuxna läsaren att Rojs pappa tar med sin laptop ner i sjuksängen och jobbar hemifrån medan Roj vilar bredvid, men inte bryr sig ett barn? Slutknorren i den sista bilden, där Roj är frisk igen medan snoret rinner ur pappans röda näsa, kan säkert både barn och vuxna uppskatta – men överlag tycker jag inte att Roj är sjuk lyckas hitta den balans som jag förknippar med de andra böckerna.
PS. Ingen Roj-bok är komplett utan Rojs leksakselefant. Även i de nya böckerna är den med på varje sida, härmar Rojs rörelser och förstärker hans sinnesstämning. Om någon vet fackspråkstermen för att gosedjur speglar huvudpersonen, så får den gärna höra av sig till mig!
Ur: Roj är sjuk, E. Karlsson & L. Adbåge. Natur & Kultur 2026
• Susanne Sandström
FHavet en dag
rån ett begränsat och avgränsat bildperspektiv, det som ligger nära (barn)betraktaren, det du ser och förnimmer under en sommardag som ska tillbringas vid havet – från morgon till kväll får läsaren följa med i Sara Villius och Henning Trollbäcks Havet.
Som så ofta i de små knubbiga, grepp- och vändvänliga, kartongböckerna för de yngsta visas ett barns vardagsvärld med hemmet och familjen i fokus, det är föremål och relationer och händelser som det lilla barnet kan relatera till.
En del författare och illustratörer har inte bara förmågan att visa på det fysiska varat, som barnet kan peka ut, utan lyckas även ingjuta en känsla, en påtaglig stämning i all tinglighet. Ja, också i ett sånt här litet formatet med fåtal sidor. Som det görs så påtagligt här, i Sara Villius och Henning Trollbäcks första gemensamma bok.
Bokens omslag med de knubbiga! fötterna och dito vader i ett vattenbryn – så fint! där simmar en fisk, där flyter lätt en fjäder! Färger i olika nyanser av blött blått, stenigt, sandigt sandgult, korall och pärlemo, tång i viridian och så solen som ljusflimrar i vattnet.
Havets och strandens lukter, solen som värmer, ljuset/gasset och så när det behövs, den lätta brisen - allt känns i Villius och Trollbäcks bok.
Ett regn inleder boken och dagen, som snart spricker upp i skinande sol, efter frukost beger man
sig till havet. Det är familjen med barnet, hunden och picknickkorgen.
En vidsträckt strandremsa längs klarblått hav; här utforskar och upptäcker barnet, badar och smörjs med solkräm, äter päron, blir trött och vilar i skuggan och så sänker sig solen och dagen går mot sitt slut. Hemfärd och det faller ett regn. Svensk sommar i ett nötskal.
Text och bild förmedlar tid som förflyter, och olika familjemedlemmars perspektiv. Jag frågar mig vem som ”berättar”, vems (bild)horisont utgår vi ifrån`(förutom läsarens). Familjemedlemmar som betraktar och inte är i bild, eller är det barnet - kanske växlar det mellan barn och en förälder?
Villius text, som fint använder sig av både assonans och alliteration, har en repetetitiv och rytmisk ordföljd; den inleds med indikerande substantiv, så substantiv med adjektiv, därefter verb som följs av den poetiska gestaltande sekvensen:
I skuggan, en rot, pinnen i jorden
En fyr långt borta. Och dimma.
Havet blir för mig nostalgisk och sentimentalt känsloladdad – så flyktiga är barndomens ögonblick, barnets dagar en sommar. Som bilden av hunden när den går genom boken ut ur bilden, blott dens tasspår i sanden.
Solvejs spindel och Lasses Larv är två tillskott till Lotta Geffenblads serie Småkryp. Sedan tidigare har vi fått möta Helmers humla och Mirjams myra. Böckerna börjar på samma sätt med att berätta att huvudkaraktären har ett husdjur följt av frågan om det är en kanin eller ett marsvin... På så sätt fångas den unga läsaren/lyssnaren direkt och blir delaktig i berättelsen. Redan på omslaget har vi fått ledtrådar i både titel och bild vilket djur det faktiskt rör sig om. Även slutet i böckerna är lika då berättelsen summeras med att husdjuret älskar sin människa.
Bilder, färger och text skapar tillsammans en helhet med härliga miljöer som ger en skön rytm i berättandet. Kombinationen av igenkänning och fantasi skapar både trygghet och förväntningar. Med spänning får vi följa hur spindeln firar ner Solvej ur det höga trädet för att hämta upp både matsäckskorgen och storebror. Storebror som inte släpper mobilskärmen ens under syskonens promenad får några oförglömliga selfies.
Lasses larv får en egen raggsocks-sovsäck under den kalla vintern. Den uppmärksamme läsaren kan i bilderna se hur sovsäcken blir till. När våren kommer och larven kommer ur sin sovsäck har den förvandlats till en vacker fjäril!
Geffenblad har lyckats med småkrypsserien, på
samma sätt som med serien om Prick och Fläck för de något äldre barnen, att skapa böcker som vill bli lästa om och om igen. Miljöerna är lätta att känna igen sig i och i innehåller i sin enkelhet mycket att upptäcka. Att inleda och avsluta böckerna på samma sätt ger en fin inramning och lockar till att läsa om alla seriens smådjur.
I slutet av böckerna får vi även lära oss lite fakta om djuren. Läsaren inspireras till att själv utforska och leta små vänner i naturen. Om vi ser ätna blad i trädgården kan vi ana vem som varit framme. Och vem vet, kanske hittar vi just den larven eller Solvejs spindel?! Allitterationen i titlarna inbjuder till att fundera över vilket husdjur vi själva skulle kunna ha. Mias mygga kanske? Hoppas verkligen att vi får möta fler husdjur i serien!
Förutom den rena läsglädjen och fantasin kan böckerna ses ur fler perspektiv. Husdjuren i böckerna kan ses som alternativ till traditionella husdjur som en del barn kanske aldrig kan få ha. De kan också representera vänskap i ensamheten. Att hitta en vän, någon att ta hand om och som älskar en. Avsluten med att husdjuret älskar huvudkaraktären lämnar en varm känsla efter sig. En känsla av att ha fått dela en fin stund, en stund av äventyr och kärlek. För visst är det så att alla, stora som små, behöver pysslas om!
ett tematiskt inslag i vår tids barn- och ungdomslitteartur
• Margaretha Ullström
I samband med Svenska Barnboksinstitutets bokprovning våren 2026 – vilken innebär en genomlysning av 2025 års barn- och ungdomsutgivning – konstaterades att demokratifrågor var ett tydligt inslag i 2025 års utgivning. Det väckte min nyfikenhet. Därför har jag samlat en rad titlar även från 2026 års utgivning för att undersöka hur barn- och ungdomslitteratur av idag behandlar begreppet demokrati, vad det är som betonas och hur demokrati framställs. Begreppet demokrati innebär som bekant så mycket mer än enbart hur ett land styrs. Ett betydelsefullt underliggande axiom är förstås frågan om alla människors lika värde, liksom förhållandet till antirasism och jämlikhet. Det handlar egentligen om en syn på samhället som helhet. Genom att ge akt på vad dessa frågor belyser, formas en bild av barn-och ungdomslitteratur från våren 2026.
Förlaget Karneval har en sparsmakad utgivning av översatt litteratur från kulturområden och språk som oftast befinner sig utanför den gängse angloamerikanska sfären. Det publicerade våren 2026 den italienska berättelsen Musen och berget av den politiske filosofen Antonio Gramsci. Han satt ända fram till sin död 1937 i Benito Mussolinis fängelse och under den tiden skrev han sedelärande historier i brevform för sina två söner Delio och Giuliano. Breven skickades till hans ryska fru Giulia.
Sagan Musen och berget skrevs redan 1931, men är allmängiltig och aktuell än idag. 2012 illustrerades berättelsen av Marco Lorenzetti. De stämningsmättade bilderna täcker boksidorna med värme och framtidshopp. Översättningen står Margareta Zetterström för. Hur får vi en avskogad värld att leva igen är den fråga som berättelsen om musen och berget och pojken bearbetar från början till slut.
Ur:Musen & berget, A. Gramsci & M. Lorenzett. Karneval 2026
Ur:Musen & berget, A. Gramsci & M. Lorenzett. Karneval 2026
Musen och berget
Antonio Gramsci & Marco Lorenzetti
Karneval förlag 2026
Musen har druckit upp den lilla pojkens mjölk. Det är ont om mjölk, pojken och hans mamma skriker ut sin förtvivlan högt och så hjärtskärande att musen får samvetskval. Han försöker gottgöra sitt misstag. Och läsaren får därigenom reda på hur livet tillsammans i ett samhälle hänger ihop: Musen springer till geten för att få mjölk, men geten behöver gräs för att leverera mjölk. Musen springer då till de uttorkade fälten som behöver vatten för att grödor ska växa men upptäcker att kriget förstört brunnen. Murarmästaren behöver sten för att kunna laga brunnen och därför beger sig musen till berget. Berget, kalhugget av giriga spekulanter är som ett naket hav av stenar. Musen lovar att när pojken blir stor ska han plantera nya träd … Berget delar därför med sig av sina stenar, pojken dricker mjölk, växer och planterar träd och livet återvänder till området. Sådan är sagan om hur beroende människan är av naturen för att leva mätta och belåtna i samklang med varandra. Berättelsen bottnar i en för barn- och ungdomslitteratur nödvändig framtidsoptimism. Framtidsoptimismen bär på en radikal fantasi, en insikt om att det går att förändra livet och världen till det bättre.
I denna insikt finns den grundläggande demokratiska idéen om att vi tillsammans är starka. Det är en insikt som också återkommer i bildberättelsen Kapbybarorna utgiven på Goobars förlag. Där behandlar bilderboksmakaren tillika svenskättling, Alfredo Söderguit ämnen som trygghet flykt och rädsla för det okända. Det är de svartvita tecknade bilder med inslag av rött och brunt som dominerar berättelsen. Första uppslaget visar ett hus med snett tak, fyra fönster placerade högt, nära taket. På taket finns en vindflöjel med en tupp. Runt omkring vilar vatten och säv. Det är stilla. En vuxen betraktare kan lätt få uppfattningen att det är en ganska öde plats. Texten berättar att ”[d]et var en trygg och trevlig plats”. Det andra uppslaget tar med läsaren in i det lilla huset och visar att det är ett snyggt och prydligt ordnat hönshus. I de små hönsburarna är alla utom en av hönorna utflugna, men kvar ligger äggen. ”Livet var bekvämt och alla visste vad de skulle göra” konstaterar den korthuggna texten. Det tredje uppslaget antyder en viss oro, även om texten berättar något annat: ”Det fanns mat till alla och det hände aldrig något ovanligt”. Den högra sidan av uppslaget däremot är oroande: Där ser vi en människokropp – utom huvudet – i ena handen håller personen en korg med ägg, i den andra en höna som hänger upp och ned. Där bakom sörplar en hund bakom ett stängsel i sig mat. Resten av hönorna befinner sig på uppslagets vänstra sida med huvudena riktade åt olika håll. Det är först på det fjärde uppslaget som de okända, främmande varelserna dyker upp ur vattnet. De är bruna och kraftiga, med runda ögon och små små öron. Det är kapyborna som anländer till platsen. På det sjätte uppslagets vänstra sida har kapyborna tagit sig upp ur vattnet. ”De var många, De var håriga, de var blöta, de var för stora”, förklarar texten. På uppslagets högra sida konstaterar hönorna: ”Nej! Det fanns inte plats för dem.” Det sjunde uppslaget fördjupar berättelsen genom att förklara varför kapyborna måste stanna, även om de inte välkomna. Det är nämligen så att jaktsäsongen har börjat. Två jägare sitter i en båt i närheten med stora kikare för hela ansiktet och söker efter dem. Längre bort ses lägereldar och bilar. Med mycket små medel lyckas bildskaparen frammana en känsla av starkt obehag och rädsla. Även hönorna verkar känna av det för på nästa uppslag hålls det ett rådslag mellan kapyborna och hönorna, där regler för att kapyborna ska få stanna bestäms.
Det är fyra enkla regler men svåra att efterleva: 1. Inte föra oväsen. 2. Inte gå upp ur vattnet. 3. Inte komma nära maten. 4. Inte klaga på reglerna.” Barn har väl i alla tider utmanat regler och varit nyfikna på vad som händer om man överträder givna regler och vill gärna pröva vilka konsekvenserna blir. Så sker även här. Den lilla kapybaraungen och den lilla kycklingen står på var sin sida av det nionde uppslaget och stirrar på varandra. Det tionde uppslaget består av tre bildrutor på varje sida där de båda småttingarna närmar sig varandra för att till sist leka tillsammans med varandra i vattnet. På den sista bildrutan har en höna upptäckt vad som händer och utstöter i ett får man förmoda, högt kakaka!!! Dramatiken tilltar på nästa uppslag med ytterligare tre bildrutor på varje sida, och här återkommer hunden. Nu är den ilsken – eller kanske sugen på en liten kyckling. Han jagar kycklingen som hoppar till sin vän kapybaraungen. Tillsammans försvinner de ut i vattnet, där de gömmer sig bakom de större kapybarorna. Hunden hejdar sig, för kapybarorna kan ju vara farliga. Den lilla kycklingen är räddad och en vänskap mellan kapybarorna och hönorna utvecklas. Det är en vänskap som utmanar människans framfart, men mer ska jag inte avslöja. Även här finns en tematisk riktning om att förändra vardagslivets passivitet till något bättre, att motarbeta främlingsfientlighet och försvara allas lika värde. I denna estetiskt sofistikerade bilderbok vilar innehållet på ämnen som makt och förtryck, som frihet och frigörelse utan att någonsin uttrycka ett enda ord om det. De bara finns där. Detta är en berättelse att återvända till många gånger, för samtalen den leder till är många och skiftande. Och varje gång tycks ytterligare en aha-upplevelse eller insikt infinna sig.
Från Rabén & Sjögrens förlag har två bilderböcker med helt olika ingångar till frågor om allas lika värde och demokrati väckt mitt intresse.
I Jag vet allt om världen vänder Lotta Olsson och Emma Adbåge på perspektivet på världen genom att låta olika sorters djur berätta om sin värld. Från det lilla krypinnet till det stora vida havet. Baksidestexten ställer två frågor till läsaren att reflektera över: Vad är världen? Hur ser den ut?
Svaret på frågorna lyder som följer: ”Det beror på vem du frågar.” På första uppslaget anges anslaget som löper genom hela berättelsen: Världen? Jag vet allt om världen! Och först ut att berätta är en mask: ”Massa mull. Munnen full. Världen? Japp här är den.” Och på bilden ser vi maskens gångar mitt i jorden. Och från de minsta krypens värld växer världen till en lägenhet där katten bor:
Fyra rum och åtta stolar (och en stol som vattenspolar), mjuka soffan, höga bord, krukorna med grönt och jord.
Här är igenkänningsgraden för det lilla barnet hög. Från inomhuskatten tar bilderboksmakarna läsaren och lyssnaren från hemmets fyra väggar ut i den närliggande omgivningen med hjälp av hunden. Världen är så stor så stor och genom sjöfågelns ovanifrån perspektiv förflyttas betraktaren genom mittuppslagets panoramabild med utvikbara sidor över stad och land, över sjöar och berg till trädet långt borta där fågeln har ett rede med ägg att sköta om. Och läsaren förflyttas på kommande uppslag till det djupa havets botten där fisken talar om att den vet allt om världen: Vatten, vatten överallt, lagom strömt och lagom kallt.
På havets botten är det:
[f]ullt med liv av tusen slag, plankton, räkor, valar, jag … Världen? Japp! Här är den!
Steget från att samtala om de olika djurens upplevelser av världen fram till läsaren/lyssnarens värld ter sig inte långt. Här finns oändligt många möjlig-
heter att visa på olikhetens och mångfaldens betydelse, som till exempel att de olika djurens, liksom människans, uppfattningar om världen begränsas av deras skilda erfarenheter, men att de alla har rätt till att leva sitt liv. Och även att vi växer genom att lära oss om dessa olikheter och dess olika betydelser. Den estetiska njutningen i leken med proportioner, miljöer, och i leken med ord och rim gör berättelsen till en pärla bland årets svenska bilderböcker.
Ur: Jag vet allt om världen, L. Olsson & E. Adbåge. Rabén & Sjögren 2026
Bazar Masarin
Ur: Jag vet allt om världen, L. Olsson & E. Adbåge. Rabén & Sjögren 2026
I Jenny Holmqvists och Per Gustavssons vardagsnära bilderbok Dom andra berättas historien rakt upp och ned, utan öppna didaktiska pekpinnar. Pärmens insida, både fram och bak är täckt med runda ringar i rött och grönt. I de röda ringarna finns en enhörning, i de gröna ett ansikte med en krona på huvudet. På titelsidan presenteras två lag, ett rött och ett grönt. I varje lag är det fyra barn. I det röda laget ingår Lotta, Leif, Sylvester och Gunnar. I det gröna laget träffar läsaren Nadine, Betty, Hamsa och Ruben. Barnen utgör sammantaget en brokig samling: brunhåriga, rödhåriga, ljushåriga, med mössa, keps, öronskydd eller barhuvade och slutligen mörk- eller ljushyade. De är som barn är mest. Det röda laget har röda västar på sig och de går på Enhörningsregnbågen. Det gröna laget kallades Apmästaren. Från olika håll dras barnen till kullen. Barnen från de två lagen har förutfattade meningar om varandra. De har träffats tidigare men känner inte riktigt varandra. Rädslan för de andra stegras, vilket leder till kaos, ett kaos som kanske upplöses eller kanske inte. Sakta bekantar sig barnen medvarandra. Fröknarna för de båda lagen kommer gemensamt till kullen och lägger beslag på platserna högst upp på kullen för att sola. Riktar barnen sig nu gemensamt mot fröknarna? Först kanske, men berättelsen slutar med att barnen härmar de vuxna och leker semester i solen på kullen.
I förskolan arbetas mycket med relationer. Frågor som ”hur är en bra kompis?” snurrar ofta runt i samtalen. Det läsande/lyssnande barnet uppfattar troligen att båda ”lagen” är rädda för varandra därför att de inte känner varandra. Berättelsen är därför säkert användbar i förskolans arbete med kamratskap.
Rabén & Sjögren 2026
Dom andra Jenny Holmqvist & Per Gustavsson Rabén & Sjögren 2026
Ur: Dom andra , J. Holmqvist & P. Gustavsson.
En lekfull, humoristisk och allvarlig berättelse möter läsaren av Dave Horowitz´ berättelse Fem små Gefiltes utgiven på Dos Nisele förlag och översatt av Stephan Mendel-Enk. Förlaget ger ut litteratur med anknytning till jiddisch-kulturen. Den engelska originaltiteln är Five little Gefiltes och boken utkom redan 2007 i USA, alltså för nästan 20 år sedan. Varför berättar jag detta? Därför att de tjugo åren pekar mot att boken på något vis är en tidlös berättelse, och samtidigt en berättelse med en aktualitet som nog är ännu högre idag. Detta är en berättelse med ursprung i den grupp av judar som har sitt ursprung i Central- och Östeuropa. En gemensam benämning för dem är ashkenazer och de talar jiddisch. Majoriteten av de judar som lever i Sverige idag räknas som ashkenazer. Boken har ett bildspråk som är förankrat i denna kultur och som lyfter berättelsen till svindlande höjder.
Framförallt är detta en bok att älska, att skratta med och gråta över, en berättelse som väcker frågor och funderingar och som fortsätter att leva hos läsaren/ lyssnaren efter att läsningen är avslutad.
Vad är då Gefiltes? I boken förekommer många ord på jiddisch. De finns förklarade i en ordlista i slutet av boken, men ordet Gefiltes eller som det skrivs i ordlistan Gefiltes fish, kommenteras endast med ”tja det borde du veta vid det här laget…”, och visst förklaras det redan inledningsvis med att det är ”en traditionell maträtt som är populär bland judar över hela världen”, och som förvaras i burk.
Jag uppfattar att Gefilte fish är detsamma som fiskbullar och samtidigt något mycket mer därför att de knådas och mosas samman av olika sorters fiskar. Det centrala här är att de är formade genom en mångfald. I Horowitz berättelse har de fått svarta herrhattar på hjässan, munnar och ögon.
Ur: Fem små gefiltes , Dave Horowitz. Dos Nisele 2026
Fem små gefiltes
Dave Horowitz Dos Nisele 2026
Ett fotografi förklarar att de fem Gefilte fish nog är de fem bröderna Pakulsky som redan 1920 far över havet till det stora landet i väst. Illustrationerna (där frihetsgudinnans konturer fördjupar meningen) gör klart att händelserna utspelar sig i New York, där några olika släkter från Polen med efternamnet Pakulsky etablerade sig i under 1900-talets inledande decennier. Och bland bilderna finns förutom frihetsgudinnan bland annat en gul taxibil, visserligen av gammalt datum, men en sådan gul färg på taxibilar som förknippas med New York. I likhet med andra upprepningssagor där en efter en försvinner, så förvinner de fem fiskbollarna en efter en till mammans stora sorg. Och när alla fem Gefilte fish försvunnit ut i världen blir mamman så ledsen som mammor blir, och går ut till parken för ”att kvetcha ett slag”. Det innebär att hon gråter ut sin smärta i en klagolåt, för inte något av barnen
hör av sig. När hon sörjer som mest på bänken kommer dock hennes fem barn åter, och hon ”kvellar” vilket innebär att hon nästan spricker av stolthet för att alla hennes fem barn har blivit en ”mentsh”. Och att vara en mentsh ”är att ha en hög moral”.
I Sverige pratar vi ibland om människor som är ”ryggradslösa” eller människor med ”stark ryggrad”. Alla fem barnen skänker sin mor verklig glädje då de erövrat en moralisk ryggrad och blivit en ”mentsh” – det som allt i livet i grund och botten handlar om. Demokrati handlar också om att vi alla söker vara en ”mentsch” som tar ansvar för både oss själva och alla andra.
Jag fascineras över hur Sveriges minoriteter genom språk och litteratur nationellt blir mer synliga inom det svenska kulturlivet och där är barn- och ungdomslitteratur betydelsefulla vägröjare.
i_gefiltefish_TRYCK.indd 25
Bazar Masarin
2025-04-08 15:17
Ur: Fem små gefiltes , Dave Horowitz. Dos Nisele 2026
i_gefiltefish_TRYCK.indd
Mamma
Ur: Fem små gefiltes , Dave Horowitz. Dos Nisele 2026
15:17
Mamma
Historiskt sett är Katarina Taikon som bekant en föregångsgestalt när det gäller den romska kulturen. 1969 gavs den allra första Katitziboken ut. Katarina Taikon (1932–1995) berättar i böckerna om Katitzi hur livet kunde vara för romer i Sverige under mitten av 1900-talet. Ytterligare tolv titlar om Katitzis liv och utveckling lämnade hennes hand, innan hon 1982 drabbades av hjärtstillestånd och hamnade i koma fram till sin död 1995. Berättelserna om Katitzi har kommit i flera upplagor och med några olika illustratörer. Kristin Hallberg konstaterar i sin artikel om Katitzisviten att Katarina Taikons författarskap är ”som svensk-romskt författarskap unikt såväl på det barnlitterära som det vuxenlitterära fältet”. (Hallberg, 2007 s.51)
När Katarina Taikon föds får romer i Sverige inte vara bofasta och romska barn får inte gå i skolan. Själv föddes hon i ett tält och levde i en tillvaro fylld av uppbrott och ständigt nya platser att förhålla sig till. Hon är analfabet under sin barndom och lär sig läsa och skriva i vuxen ålder. 26 år gammal börjar hon studera på Birkagårdens folkhögskola. Året var 1958. Där lärde hon sig bland annat om FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och konstaterade att Sverige bröt mot dessa när det gällde romerna. Fem år senare, 1963 debuterade hon med boken Zigenare. Hela sitt författarskap ägnar Katarina Taikon sin kraft åt att levandegöra romska livsförhållanden i Sverige. Hennes kamp för romska barns rätt till skolgång och fast boende påverkade situationen för den romska befolkningen i Sverige. De
fick rätt till fast boende och skolgång. Sen ett kvarts sekel är språket, romani chib (för övrigt i likhet med jiddisch), ett av Sveriges lagskyddade minoritetsspråk. Situationen för den romska minoriteten i Sverige är sålunda bättre idag än när Katarina Taikon växte upp, men det är fortfarande möjligt att konstatera att Sverige inte fullt ut lever upp till FN:s konvention om mänskliga rättigheter och inte heller till Barnkonventionen, som trots allt även den är lag i Sverige. Böckerna om Katitzi är därför levande klassiker som bevarar sin pockande aktualitet. Den nionde boken om Katitzi, Katitzi Z–1234 har getts ut på nytt 2025 av Natur och Kulturs förlag med illustrationer av Joanna Hellgren. Hellgren har illustrerat flera av de övriga delarna i serien om Katitzi. Boken utkom första gången 1976 och betecknas som en mellanåldersbok på bibliotek. Vårt 11-åriga barnbarn hittade boken på vårt vardagsrumsbord och slukade den raskt utan att ha läst de övriga delarna. Läsningen underlättas genom att boken inleds med en resumé över de tidigare delarna och en presentation av viktiga personer som förekommer i sviten.
I den här delen är Zoni huvudperson. Året är 1945 och platsen är Tantogatan 26. En morgon upptäcker Katitzi att Zoni sitter ensam och gråter. De inleder ett samtal där Zoni försöker förklara sin rädsla. Hon förklarar, så enkelt och naket att det känns in på bara kroppen:
”Har du sett blickarna vi får av folk vi möter på gatorna, i affärerna? När jag var och handlade
igår såg jag plötsligt hur biträdet tittade på mig med samma ögon, samma blick som den man som gjorde det här.” (s. 25) Hon visar Katitzi sin arm där lägerfångenumret ristats: Z –1234. Och så berättar Zoni om tiden i Polen och upplevelserna i koncentrationsläger. Hon var ensam i sin familj att överleva den nazistiska utrotningen av romer i Europa. Berättelsen om Zoni bygger på den romska flickan Sofias upplevelser. Hon kom till Sverige 1945 och gifte sig med en släkting till Katarina Taikon. I ett avslutande efterord till Katitizi Z-1234 berättar författaren Lawen Mohtadi kort om situationen för romer i naziockuperade länder och om den 14-åriga Sofia som långt senare i livet kunde berätta sin livshistoria. Ett viktigt vittnesmål.
En bild av en ung Katarina Taikon avslutar utgåvan tillsammans med följande Katarina Taikon citat: Jag säger inget som inte står skrivet i FN:s stadgar. Jag har inte kläckt de geniala idéerna om mänskliga rättigheter. Jaga vill bara att alla människor ska behandlas lika.
Det får tjäna som avlutning och understryka att bland de titlar jag här redovisat, formuleras demokratiperspektivet i litteraturen för yngre läsare framförallt genom att kopplas samman med uppfattningen om människors lika värde.
Floppy och den
Ur: Floppy och den mystiska sjön, Marianne Dubuc. Lilla Piratförlaget 2026
Floppy och den mystiska sjön
Marianne Dubuc
Lilla Piratförlaget 2026
den mystiska sjön
• Maria Jourdanis
Floppy och hans syskon går ofta till sjön. Syskonen badar men Floppy vågar inte. Det känns som om sjön ruvar på hemligheter.
Och Floppy kan heller inte simma så han håller sig borta från vattnet.
Men en dag tar han iallafall mod till sig och klättrar ut på de stora stenarna i vattnet. Vad döljer sig därunder ytan tro? Om han bara kunde se. I ett försök att få syn på något tappar han balansen och ramlar i sjön. Först blir han rädd men så märker han att han faktiskt kan andas under vattnet och han ger sig ut på upptäcktsfärd. Något stort och svart höjer sig över honom och han undrar om det är något farligt?
Floppy bestämmer sig för att varelsen är snäll. Han följer den svarta skepnaden och får se så mycket vackert och annorlunda där nere på bottnen. Koraller, vackra fiskar och allehanda växter i många olika färger och former. Plötsligt hittar Floppy en kul grej – en sorts arm. Men innan han vet ordet av är både han och varelsen fångna i en rosa bläckfisks många armar. Floppy ångrar sitt tilltag och tar mod till sig och ropar åt bläckfisken att släppa dem igen. Bläckfisken lossar då sitt grepp om dem och får en blomma som tack.
Varelsen ger Floppy en simlektion och det går som en dans. Men sen är Floppy så trött att han lägger sig att vila en stund på en mjuk korall. Varelsen lyfter då varsamt upp honom och återbördar honom till stenen där han suttit från början. När Floppy vaknar vet han inte om han drömt alltihop eller om det faktiskt har hänt. Han bestämmer sig för att det verkligen har hänt. Och sen den dagen törs han bada tillsammans med sina syskon varje gång de går till sjön.
En vackert illustrerad berättelse om att våga möta och bemästra sin rädsla. Samtidigt en fantasifull upptäcktsfärd under vattenytan. Saker kan verka hotfulla till en början men om man visar lite mod kan man få vara med om ett riktigt äventyr.
Bilderna är milda och inbjudande. Det finns skojiga, oväntade saker att upptäcka bland växterna för den som har ögonen med sig.
Det blir aldrig riktigt farligt utan bara spännande. En trygg liten saga med ett tryggt slut.
Rumpelstiltskin
Ur: Rumpelstiltskin, M. Barnett & C. Ellis. Lilla Piratförlaget 2026
Rumpelstiltskin
Mac Barnett & Carson Ellis
Lilla Piratförlaget 2026
Rumpelstiltskin
• Jennie Claesson
Rumpelstiltskin är en version av den klassiska sagan, fyndigt återberättad av den amerikanska barnboksförfattaren Mac Barnett och översatt från engelska av Caroline Bruce. Illustratören Carson Ellis tecknar i mörka, mättade färger och bildspråket minner om tidlösa sagor, som Tusen och en natt.
Caroline Bruce är författare, översättare och redaktör. Hon har översatt mängder av barnböcker. Bland dessa märks Mac Barnetts version av De tre bockarna Bruse, illustrerad av årets ALMA-pristagare Jon Klassen, som kan ses som en föregångare till Rumpelstiltskin. Den tyska förlagan har fått ett tillskott av framför allt dialog, med en allvetande berättares kommentarer inom parentes. Texten innehåller också åtskilliga sagotypiska upprepningar av talet tre. Det börjar med saker som mjölnarens dotter gör, vad mjölnaren hör när han möter kungen och hans följe, och de tre sätt på vilka mjölnaren skrävlar om att han är rik. Det sista, att hon kan spinna guld av halm (det kan hon givetvis inte) är lögnen som ställer till i alla versioner av sagan med många namn.
Folksagor kan vara grymma, och en del formuleringar i Mac Barnetts version följer den traditionen men med en humoristisk touch. Så här beskrivs kungens direktiv till mjölnardottern i det halmfyllda rummet han tagit henne till: ”I natt måste du spinna all halm till guld. Om du inte lyckas …”, kungen ryckte på axlarna, ” … är jag rädd att du blir av med huvudet.”
Just som flickan sätter sig ner och börjar gråta dyker det upp en liten man, som spinner all halm till guld i utbyte mot flickans halsband. Kungen blir förstås lyrisk, visar in henne i ett ännu större rum fyllt med halm och beordrar: ”Spinn detta till guld. Annars blir du ett huvud kortare.”
Den lille mannen dyker upp igen och löser uppgiften, och så klart följer en tredje gång. Om flickan lyckas spinna all denna halm till guld ska kungen göra henne till drottning över hela kungariket. Nu har hon inget mer att ge den lille mannen, som dyker upp en tredje gång, men de tar i hand på att hon ska ge honom sitt förstfödda barn i det fall hon blir drottning.
Så blir det. Flickan blir drottning, föder en son som hon ger namnet Tom efter kungen (rätt hyggligt av henne med tanke på allt som hänt) och glömmer den lille mannen. Men en vacker dag kommer han tillbaka, och drottningen börjar gråta när hon blir påmind om deras överenskommelse. ”Äh, kom igen”, säger den lille mannen och ger henne en chans till. På tre dagar måste hon gissa rätt på hans namn. Och så följer några sidor med förslag, en del igenkännbara från den klassiska versioner av sagan, andra mer Barnettska (som Mac). Illustratören har dessutom med reservoarpenna handskrivit en lång lista i bilden. Där ingår hennes eget namn (man och barn står också med).
Den humoristiska tonen ändras bara på ett uppslag. Det är när drottningen i förtvivlan går en promenad med Tom. Hon berättar för sonen om naturen och djuren, vilket avbildas på en helsida som jag hoppas görs tillgänglig som särtryck, och om platsen där hon växte upp. Kvarnen är tecknad i svart och drottningens pappa, barnets morfar, skymtar där inne men hon knackar inte på. Här finns inga lustiga formuleringar, bara naturromantik och hopplöshet.
Men redan på nästa uppslag vänder det. Där ser drottningen den lille mannen i en glänta, hoppa runt en eld och sjunga en segersång som innehåller hans namn: Rumpelstiltskin. När drottningen nästa
morgon gissar rätt blir mannen så rasande att han stampar ett hål i golvet och försvinner ner i underjorden. (Något mindre våldsamt än att han ramlar ner med ena benet, tar tag i andra foten och sliter sig själv mitt itu som i den Grimm-samling jag läste som barn.) Drottningen sätter en fin krukväxt över hålet och så lever de lyckliga från den dagen. (Och vi läsare får en kul poäng på sista sidan, men den avslöjar jag inte.)
Barnboksförfattaren Mac Barnett är medskapare till de populära serierna Kid Spy och Dubbel-Trubbel för barn i låg- respektive mellanstadieåldern. Nu i vår gav Lilla Piratförlaget också ut hans nyskapande serie småbarnsbilderböcker Titta jag ser, illustrerade av Jon Klassen. Serien består av fyra kartongböcker om årstiderna, där alla har samma text. Mac Barnett vurmar särskilt för bilderboken och har såväl formulerat ett konstmanifest som skrivit böcker, debattexter och nyhetsbrev om barnböckers betydelse.
Amerikanska Carson Ellis är författare, illustratör och konstnär känd från såväl bilderböcker som The New Yorker och The New York Times, plus att hon ställer ut egna målningar. Carson Ellis är gift med författaren och singer-songwritern Colin Meloy, vars böcker och band hon också bildsätter. På Lilla Piratförlaget finns Carson Ellis representerad, utöver med Rumpelstiltskin, i boken Bilderboksmakare Band 2 (2025).
Ur: Rumpelstiltskin , M. Barnett & C. Ellis.
Lilla
Piratförlaget
Bästa husdjuret
• Maria Jourdanis
Lejonet Manne känner en dag att han nog skulle vilja ha ett husdjur. Men var får man tag på ett sånt? Kanske i husdjursaffären?
Han är dock osäker på vad pengarna i hans spargris räcker till? En igelkott eller kanske bara en mask. Men han skulle bli glad även om det bara blir en mask tror han. Glad i hågen tar han spargrisen under armen och knatar iväg till husdjursaffären.
Men ojojoj, så fort han kommer in i butiken uppstår panik. Chefen blir livrädd när han ser att ett lejon kommit in. Manne hinner inte ens säga vad han vill ha. Tackochlov finns där en orädd vit kanin som minsann inte räds ett lejon. Raskt kommer de överens om att kaninen ska bli Mannes husdjur.
De går hem till Manne efter att de presenterat sig för varandra. Kaninen heter Stisse. Stisse blir glad så fort han kommer in i Mannes hem och säger genast att här vill han gärna bo.Han premiärhoppar med liv och lust i Mannes säng, som han hoppas ska bli hans egen.
Manne lagar mat åt sitt husdjur och sen ska det lekas. Först får Manne vara Stisses häst. Sen regnar det på hästen när leken flyttat in i badkaret. Så blir Stisse hungrig igen och leker med ketchupen så det skvätter. Manne undslipper en suck. Efter maten blir det fotboll. Men då är Manne helt slut och hamnar utslagen på golvet.
Har du blivit död ? undrar Stisse oroligt. Kanske lite, svarar Manne och erkänner att det är jobbigt att ha ett husdjur.
Stisse blir först förvånad men kommer raskt på en lösning. De byter roller helt enkelt! Manne får bli husdjur istället för Stisse . Så tar Stisse hand om Manne som blir ompysslad i lugn och ro resten av dagen.
På kvällen, när de ligger skavfötters i sängen, föreslår Manne att de ska köra ett varannnandags-system och turas om att vara husdjur. Lysande , tycker Stisse som gärna vill stanna hos Manne i alla sina dagar. En fin liten berättelse om vänskap och om att visa hänsyn och kunna kompromissa. Texten är sparsam men ändå väldigt precis. Bilderna går i milda naturfärger och inga vinklar är särskilt raka. En sorts blyerstskissande under färgerna gör bilderna än mer levande.
Stora känslor visas med mycket små medel . Ett utmattat lejon får ögon som är som kors = död. När Manne tycker att Stisse verkligen är FÖR stissig kan man nästan se honom himla med ögonen. Den ohöljda glädjen över att få hoppa i sängen.
Vägen när de vandrar från affären till Mannes hem som blir bredare ju närmare de kommer. Och den lilla finurliga vägvisaren på vilken det står HEM. Små subtila detaljer som levandegör på ett enkelt men ändå raffinerat sätt.
Det här är en bok man blir glad av och kan läsa många gånger. Där finns saker att tala om. Husdjur, hänsyn och ömsesidighet. Och vad i allsindar är en spargris?
Bästa husdjuret
Eva Jacobson
Lilla Piratförlaget 2026
Lilla Piratförlaget 2026
Ur: Bästa husdjuret , Eva Jacobson.
2026
Ur: När vi blir djur , L. Ragnartz & J. Ekdahl. Pulpo Publishing
När vi blir djur
Louise Ragnartz & Josephine Ekdahl
Pulpo Publishing 2026
När vi blir djur
• Jennie Claesson
Ibilderboken När vi blir djur får vi följa en aktivitet som många känner igen från förskola och skola. En grupp barn står i ett skogsområde med deras hemvist inom synhåll. Det är första dagen och aktiviteten startar på första uppslaget. Alla ska säga sitt namn och ett djur på samma bokstav, instruerar fröken och utnämner sig själv till Mia Manet. Ester vill springa därifrån, men blir kvar. Bara hon och Mia Manet är avbildade i färg, övriga är skuggfigurer. Fröken snurrar flaskan för att se vem av barnen som ska svara först. Ester fasar för sin tur. Hon kan inte något djur på E, känslan är terror fast bilden är ljus. Någon kommer på ett djur till sig själv, medan andra får hjälp, både av frökens ledande frågor och andra barn som ropar rakt ut. Det blir inte toppen. Både färger och omgivande illustrationer stödjer de djurnamn som delas ut. Bara Ester hör när Liam viskar lejon, och han blir istället tilldelad någon som spottar när den blir rädd. Ester kan fortfarande inte komma på ett enda djur på E. Det blir någon annan som får sätta etikett på vem, eller vad, hon är – Ester Elefant. Barnen i ringen avbildas med element från sina djur. Esters blå öronlappsmössa fladdrar på sidorna om henne. Hon har armarna i kors. Men så viskar Liam något till henne, och Ester frågar om hon kan kalla honom lejon. När de blir uppmanade ställer de sig inte på led. Det gör väl inte djur. Och fast Mia Manet både ropar, vinkar och blåser i en visselpipa springer de ur bild tillsammans. På bokens tapetsidor syns hela djurflocken i full fart åt höger, med maneten som jumbo på främre omslagets insida, och elefanten och lejonet i täten.
Ur: När vi blir djur, L. Ragnartz & J. Ekdahl. Pulpo Publishing 2026
När vi blir djur är skriven av Louise Ragnartz och illustrerad av Josephine Ekdahl. Redan på omslaget syns att aktiviteten möts med blandade känslor. En grupp barn står under några grenar och tittar på en flaska som ligger framför dem. Ett barn ler, de andra ser sura och slutna ut. På marken faller deras skuggor över flaskan och bildar en ihopsmält varelse, kanske ett monster.
Josephine Ekdahls illustrationer med färgpennor och akvarell går i ljus färgskala, där proportioner, dovare toner, skuggor och perspektiv förstärker dramat. Att barnen är olika långa med olika kläder och kännetecken speglar verkligheten på ett förtjänstfullt sätt. Flera uppslag har stora vita fält, som ett intet runtom. Det gör det än tydligare att den här scenen är barnens hela värld just nu.
I bokens titel finns ett vi, men det är Ester som berättar. Mina tankar förs ändå till historier från kollektivet, som Vi smular, vi härmar en gök av Lina Ekdahl och Vitvivan och Gullsippan av Pija Lindenbaum. Det är så mycket som ryms i det vardagsnära, och en tanklös idé kan få stora proportioner för barnen. Som vuxen ger boken en nyttig påminnelse om att de godaste avsikter kan leda fel ibland. Just namn tenderar att hänga kvar länge, då gäller det att få ett som passar. Här är det Ester och Liam som småningom bildar ett eget vi, och när de har varandra gör det inget att de andra håller på. Ester äger sin elefantidentitet till slut, och för Liam räcker det att vara det önskade lejonet i hennes ögon. När de springer iväg är det på deras villkor, de är glada och fria. Att det är maneten som är sist i rusningen talar till mig visuellt. Fröken kom lite sent till festen, men nästa gång tänker hon kanske efter före. Louise Ragnartz är författare och skrivpedagog. Hon har tidigare skrivit en bilderbok om ett annat djur som gör revolt, Biet Boel vill ha ett eget rum (2024). Boken är så klart inspirerad av Virginia Woolfs Ett eget rum, vilket även syns i Emmelie Salomonssons illustrationer. I Louise Ragnartz bilderbok Reglerna (2024) illustrerad av Josephine Ekdahl berättar barnen om olika regler, egna och andras, som gäller i leken på förskolan, för att slutligen bestämma något helt annat. Samtliga tre bilderböcker är utgivna på Louise Ragnartz eget förlag Pulpo Publishing. När vi blir djur utgör ännu ett konstverk för eftertanke och samtal med sin medläsare, inte minst inför nya uppstarter i höst.
Brottarhunden
Brottarhunden är Jenny Bergman och Lotta Geffenblads tredje gemensamma bilderbok, och precis som i de tidigare böckerna så finns även här en allvarlig klangbotten som avhandlas med värme och humor i en fantastiskt fin balans. Det handlar om Stefan, en hund med ovårdad päls som bor i ett skruttigt, kantigt och skevt hus. Stefan håller sig borta från alla, för tänk om någon skulle höra honom och – ännu värre – hitta honom? Tänk om dom som kom den där gången skulle komma igen? Men vad är det egentligen som har hänt?
Huset ligger på en i övrigt väldigt vacker plats, en plats där fåglar sjunger och en bäck porlar. De tre vännerna Freddy, Sonja och berättarjaget i boken har slagit sig ner på trappan för att vila och äta sin matsäck. De har säkert gått förbi det här huset hundra gånger utan att egentligen lägga märke till det.
Ett prassel hörs, de anar något luddigt som sveper förbi i ögonvrån. Sen smäller dörren igen med ett PANG! När de försöker få kontakt hörs ett vrål som får blodet att isa i de tre vännerna. Vem är det som bor därinne egentligen? En varulv? En tiger?
Strax därefter kommer möbler farande ut från huset. De borde kanske fly, men samtidigt har det börjat regna och Sonja hatar att bli blöt i pälsen. De har inget annat val än att kura ihop sig under taktrappan vid huset. Nu är de både livrädda och fryser så de skakar. Ska de våga ta sig in i huset för att komma undan ovädret, eller är det bäst att låta bli? Freddy är listig och erbjuder en macka mot att få komma in i det torra. Men inget händer. Sonja hoppar upp på fönsterblecket och försöker urskilja varelsen där inne. Något rufsigt är det definitivt. Då öppnas dörren på glänt, och i hallen sitter en minst sagt rufsig varelse. Rufsig och svart. Det är en hund som sitter med knäna uppdragna mot bröstet och huvudet hukandes neråt. Han har på sig ett linne och trasiga strumpor och i rummet syns spår av en enslig, kanske övergiven, tillvaro. En krossad kruka, brädor i en hög, strumpor lite överallt. Allting signalerar mer utsatthet än fara.
Hunden slukar Freddys macka i rekordfart och slickar marken ren från smulor. Han måste varit utsvulten. ”Jag heter Stefan”, säger han. ”Kanske hade jag en familj en gång, men det var längesen”.
• Emma Ström
Brottarhunden
Jenny Bergman & Lotta Geffenblad
Natur & Kultur 2026
Ur: Brottarhunden , J. Bergman & L. Geffenblad. Natur & Kultur 2026
Ur: Brottarhunden, J. Bergman & L. Geffenblad. Natur & Kultur 2026
Han skakar när han börjar berätta om en morgon när ett helt gäng vargar, myrslokar, kakaduor och ”andra oärliga personer” kom till hans hus. ”Dom kom för att ta allt ifrån mig”, förklarar han. Han beskriver hur han sprang ut och skällde och brottades med dem, tills de försvann. Sen dess har Stefan inte sett till någon. Fram tills nu.
Freddy vill trösta, sträcker ut tassen mot Stefan, en intuitiv gest. Men Stefan reagerar blixtsnabbt och starkt, ryggar tillbaka för att sen knuffa ut de tre vännerna ur huset och stänga dörren. Ett förtroende har brutits, och nu måste det byggas upp igen. När Freddy till slut når fram med hjälp av en chokladkaka, bestämmer de snabbt att de måsta ha regler. Regel nummer ett: ”Vi nuddar inte utan att be om lov”. I bild samlas de nyfunna vännerna i en ring på golvet. Berättarjaget har noterat i sin anteckningsbok den första regeln; ”inte nudda”. Sakta byggs ett förtroende upp igen, Stefan berättar om sitt liv och de tittar i gamla fotoalbum. Bilderna skvallrar om en dåtid präglad av familj, trygghet och omvårdnad. Där är bilder av en liten Stefan i samma linne som han bär idag, men på den betydligt mindre kroppen går linnet ända ner till tassarna. Det är rörande. De tre vännernas kroppsspråk är mjukt och försiktigt. ”Har du ingen som kan hjälpa dig?” frågar de. ”Vem skulle vilja hjälpa mig?” säger Stefan. ”Jag gör bara fel, är för stor och ingen vill kamma mig, de skulle få ont i armarna”. Till slut vågar Freddy nämna idén om att kanske prova lenmedel? Mot rufset. De kan köpa det tillsammans i affären, de kan följa med Stefan och skydda honom, de har tassar och klor och svans. Stefan går tveksamt med på det och tillsammans bär det av.
När de närmar sig darrar Stefan i hela kroppen och Freddy får hålla hans tass. Väl inne i affären blir Stefans reaktion starkare, han svettas och blir stående och får tillbaka minnen från gänget och det som hände. Vännerna förstår att de måste ut därifrån. Men var är kassapersonalen så att de kan betala? Under kassadisken ligger en varg hoptryckt och gömmer sig, flämtandes av skräck. ”Det är ju BROTTARHUNDEN” säger han och pekar på Stefan. ”Alla här i stan är rädda för BROTTARHUNDEN”. Nu får berättelsen sin vändning. När vargen förklarar att det var han och hans kompisar som kom den där dagen, så förstår vi (och Stefan) att deras intention aldrig var våldsam eller hotfull. De letade efter ytterligare en spelare till deras fotbollslag och tänkte chansa på att det bodde en fotbollsintresserad i det där huset. Stefan förstår missförståndet, och nu
är det han som får sträcka fram sin tass och varsamt bygga upp förtroendet. ”Jag heter Stefan”, säger han till vargen. ”Jörgen”, säger vargen.
På vägen ut ur affären, när de automatiska dörrarna glider upp, strömmar ljuset in. Stefan vänder sig om och frågar om Jörgen fortfarande behöver nån till fotbollslaget? Jörgen lovar att han ska kolla med kompisarna. Ljuset och värmen fyller hela sidan. De går ut mot det, ut i ljuset, ut mot en annan tillvaro? På vägen hem spricker hela himlen upp. ”Det blev en fin promenad hem” är det sista vi läser i text, men berättelsen fortsätter i ytterligare två uppslag och genom Lotta Geffenblads bildberättande får vi följa hur vännerna röjer i Stefans hus, dammsuger, sätter upp gardiner, Stefan bakar en paj och sedan sitter han ner på en pall så att Sonja och Freddy kan skölja hans päls med lenmedel. Omvårdnad och förtroende. Ljuset strilar in i rummet, berättarjaget hänger tvätt. Det är ett uppslag att stanna länge vid. På sista uppslaget har Stefan och hans vänner anlänt och tillsammans spelar de fotboll. Sonja och Freddy sitter till bords och dukar upp pajen de bakat, och berättarjaget står bredvid och gör anteckningar. Det här är en bok att läsa många gånger, och för en bred åldersgrupp. Att våga visa sig sårbar och ta emot hjälp, att våga berätta, våga omvärdera och möta sina fördomar. Vi vet inte allt om Stefans bakgrund, men det vi vet ger ledtrådar även till det vi inte vet. Hur Stefan mer och mer valt en isolerad tillvaro, kanske i tron om att det är bäst för alla. Det är sorgligt och tungt, men Lottas vackra bilder liksom den lite krassa och konstaterande tonen i texten (och namnvalen på karaktärerna) ger berättelsen en varmt komisk effekt och balanserar upp det underliggande svåra temat om psykisk ohälsa och utsatthet. Vilken fantastisk duo och vilken underbar läsning, jag ser fram emot allt som komma skall från Jenny Bergman och Lotta Geffenblad!
Ur: Stormen , B. Floca & S. Smith. Lilla Piratförlaget 2026
När bilden tar ordet
IStormen går det inte att skilja texten från bilderna utan att förlora något väsentligt. Brian Flocas återhållsamma text och Sydney Smiths vädermättade bildberättande arbetar sida vid sida, ibland i samklang och ibland i friktion. Det är just i den rörelsen mellan ord, bild och bokform som bokens styrka ligger.
Brian Flocas text är återhållsam. Två syskon ger sig ut mot havet medan vädret långsamt slår om. Språket försöker aldrig ta över upplevelsen, utan lämnar plats åt Sydney Smiths bilder att vara medskapande. Smith är en mästare på ljus och väder. I Jag talar som en flod, skriven av Jordan Scott och illustrerad av Smith, finns en bild av pojken vars öron genomlyses av starkt solsken som har etsat sig fast hos mig. Samma känslighet för ljusets och vädrets uttryck präglar Stormen, där naturen aldrig bara fungerar som fond utan verkligen blir hela berättelsens känsloliv.
Vi var några få som hade förmånen att höra Sydney Smith berätta om sitt arbete under ett seminarium på Litteralund, och samtalet gav en ovanligt konkret ingång till varför Stormen fungerar som den gör. Det blev tydligt att hans bilder inte växer fram som illustrationer till en färdig text. Han målar, skissar och skriver samtidigt när han arbetar med sina helt egna verk, och berättelsen byggs fram steg för steg.
Stormen
Brian Floca & Sydney Smith
Lilla Piratförlaget 2026
Ofta utgår han från något han upptäckt under arbetet med en tidigare bok och fortsätter att undersöka det i nästa. Han beskrev sitt skapande som en oändlig konversation med sig själv – ett ständigt utforskande snarare än ett genomförande av en färdig plan. Den inställningen märks tydligt i Stormen. Smith arbetar inte bara med det bilderna föreställer, utan med vad de förmedlar genom form, rytm och materialitet. Under seminariet tog han som exempel att ett uppslag fyllt av jord kan handla lika mycket om tyngd som om jord. Vädret blir på samma sätt ett sätt att spegla känslor. Han berättade att han ofta går ut i regn, blåst eller solsken för att studera hur olika väder faktiskt känns, och att han kan sitta i det faktiska snöfallet för att måla av det. Samtidigt söker han efter det universella: ett vattenblänk, till exempel, som han tror kan uppfattas som vackert oavsett kultur. Också ljuset kan hjälpa till att gestalta minnen, så som han gör i Kommer du ihåg?
Bokens kanske mest intressanta grepp kommer när barnen vänder hem. Medan läsaren fortsätter framåt genom boken rör sig barnen mot läsriktningen. Rörelsen känns nästan fysisk eftersom vi som läsare av bilderböcker är så ovana vid att den här brytningen sker.
Bild och text har successivt vuxit i intensitet fram till åskans utbrott, och när barnen vänder om måste
• Camilla Nyberg Mollung
de bokstavligen kämpa mot både vinden och bokens egen riktning. Denceffekten kan varken texten eller bilden skapa på egen hand. Den uppstår först i mötet mellan bokformen, bildkompositionen och läsarens blick.
Därför blir ordet illustration för litet. Smith illustrerar inte bara Flocas text; han berättar en egen historia bredvid den. Texten lämnar luckor, men bilderna fyller dem inte på ett enkelt sätt utan öppnar nya. Berättelsen växer fram mellan uttrycksformerna. Smith arbetar ibland med långsmala paneler som löper horisontellt över uppslagen och skapar ett tydligt tidsflöde. Ibland är bilderna så upplösta att gestalterna nästan försvinner i regnet och vinden. Den oskärpan förstärker känslan av oro och oväder.
Det gör också Flocas återhållsamhet till en konstnärlig kvalitet. Där en annan författare kanske hade förklarat känslor eller dramatiserat stormen låter
Floca bilderna bära det som orden inte behöver säga. Smith uttryckte något liknande under seminariet på Litteralund när han beskrev bilden som en resonanslåda för det senast lästa. Ju tystare texten är, desto mer kan bilden börja tala. Särskilt stark blir bilden när den inte upprepar orden, utan låter deras eko leva kvar och samtidigt öppnar för en ny upplevelse som förläggs i läsarens uppfattning av det hen ser. I min upplevelse är det precis den principen Stormen bygger på.
Den svenska titeln, Stormen, bidrar också till läsningen. Originaltiteln Island Storm placerar berättelsen geografiskt, medan den svenska titeln lyfter fram själva väderfenomenet och gör boken mer allmängiltig. Samtidigt går något förlorat: känslan av att vara instängd eller avstängd på en ö, med havet som både lockelse och hot, blir mindre tydlig när platsen försvinner ur titeln. Jag har svårt att se
Ur: Stormen, B. Floca & S. Smith. Lilla Piratförlaget 2026. Bilden är beskuren; i original liggande långpaneler
någon bättre svensk lösning, men saknar ändå den dimension som originaltiteln bär.
Stormen visar vad en riktigt stor bilderbok kan vara. Den är inte en berättelse som först skrivits och sedan illustrerats, utan ett gemensamt konstverk där berättelsen ständigt vandrar mellan ord, bild och läsarens blick. När samspelet fungerar så här väl slutar man snart att fundera över vem som berättar. Man följer bara med, medan himlen långsamt mörknar –för att till slut spricka upp igen när barnen kommer hem till en orolig förälder som väntat.
Bazar Masarin
Ur: Stormen, B. Floca & S. Smith. Lilla Piratförlaget 2026. Bilden är beskuren; i original liggande långpaneler
Bazar Masarin 2026:1
Ur: Stormen, B. Floca & S. Smith. Lilla Piratförlaget 2026.
Nattmamman
och andra fasansfulla verser
• Sara Lindalen
När jag fick syn på Per Gustavssons rysliga lilla bok så väcktes det något inom mig. Jag har gillat, eller kanske snarare fascinerats och dragits till läskiga saker sedan jag var liten. Under min uppväxt utmanades jag av mina vänner och min storebror; det var allt från att gå in i ödehus till att berätta de mest fasansfulla spökhistorierna. Vi hade övernattningar på höloft och badade på natten när dimman kom in över sjön och det var omöjligt att se vad som dolde sig under ytan.
Det är ju inte helt enkelt det där med skräck, det måste vara lite lagom. Inte för mycket och inte för lite. När jag gick på Spökhotellet Gasten så var det lite för mycket och när man sitter ensam i en stuga i den djupaste värmländska skogen och hör ett konstigt ljud så kan det bli för mycket för min smak.
Per Gustavsson har verkligen lyckats balansera skräckupplevelsen så att det blir en mysig och rysig upplevelse.
Jag tänkte att detta var en utmärkt bok att inviga mitt barnbarn till en värld av snäll skräck. En typ av skräck som man vill ha mer av och som får en att le samtidigt som man blir sådär lagom rädd. Så jag och barnbarnet satte oss bekvämt, lutade oss tillbaka och gjorde oss redo för att bli skrämda. Redan på framsidan sätts läsaren i en stämning som varar. Från första uppslaget till det sista läste vi med en känsla av att det kanske kanske är för kusligt och vi funderade på om vi vågade läsa vidare.
Illustrationerna som stundtals känns lite mardrömslika har en sådan otrolig variation i färger och det känns verkligen som om bilderna följer ens egna känslor som åker berg- och dalbana i en rasande fart. Det är inte första gången Gustavsson skapar kusliga miljöer och karaktärer; tillsammans med Lena Ollmark skapade han en riktigt ryslig fantasivärld i boken Den förskräckliga historien om lilla hon. En bok som gjorde stort intryck när jag läste den och illustrationerna finns fortfarande kvar i mig. Jag kommer aldrig glömma läraren uppe på vinden som var invirad i en ljusslinga eller kocken i skolköket.
I den här boken låter han de annars så trygga gestalterna som mammor, nallebjörnar och små barn bli till läskiga, för att inte säga fasansfulla, figurer som skulle skrämma slag på vem som helst. Det gör ju det hela så mycket läskigare för det är ju verkligen en mamma eller en nallebjörn som står för det trygga när man är liten.
Ett litet oskyldigt frö växer till en stor läskig växt som slukar hela staden och jag stannar till vid det uppslaget som liksom suger in mig i bilden. Sådant som inte borde vara skrämmande gör Gustavsson om så att det blir det.
Det är storslagen konst i ett litet format och jag menar att det visar på respekt för barnens värld. Det är en bok som tar barnens fantasier på allvar, sätter ord på dem och målar dem i fantastiska kontrastrika färger.
Och som om inte själva texten och illustrationerna vore nog, så kan man via en QR-kod få tillgång till de fasansfulla sånger som hör till och med dem i örat så blir Gustavssons värld än mer kuslig.
Jag är imponerad över hur man lyckas få ihop text, bild och musik till en sådan strålande enhet.
Det finns också något väldigt fint i att dela denna upplevelse med ett barn och få vara med i deras fantasifulla och ibland skrämmande värld.
Alla behöver vi både rys och mys i våra liv och någon att dela upplevelsen med.
Nattmamman per Gustavsson Natur & Kultur 2026
Ur: Nattmamman , Per Gustavsson. Natur & Kultur 2026
Ur: Hissen , Maya Jönsson. Natur & Kultur 2026
Hissen
Maya Jönsson Natur & Kultur 2026
Fullt i hissen på väg mot kalaset!
• Brijdeep Kaur
Det är snart dags för kalas och alla vill vara med. I Maya Jönssons bilderbok Hissen samlas ett brokigt sällskap av djur för att tillsammans ta sig upp till festligheterna. Men det visar sig snart att det inte är helt enkelt när haren, älgen, ugglan, björnen, igelkotten, kråkan, ormen och många fler försöker tränga in sig i samma hiss.
Berättelsen bygger på en enkel men genialisk idé. För varje uppslag fylls hissen på med fler och fler passagerare. Någon kommer med presenter, någon balanserar en stor ballong, någon balanserar en stor tårta med ljus och alla försöker hålla ordning mitt i trängseln. Stämningen är förväntansfull och lite kaotisk. Alla vill komma fram i tid och ingen vill bli lämnad utanför.
När hissdörrarna stängs uppstår ett nytt problem. Knapparna sitter högt och det är inte lätt att nå rätt våning. De små djuren behöver hjälp av de stora, och de stora får försöka göra plats åt de små. Samtidigt blir det allt trängre där inne. Kommer ballongen att hålla? Och vad händer om någon råkar röra sig för mycket?
Författaren låter spänningen byggas upp genom humor och igenkänning. Situationen blir alltmer absurd och läsaren kan ana att något oväntat är på väg att hända. Och plötsligt blir det helt mörkt. Fel knapp! Men trots rätt knapp rör sig hissen inte alls och djuren inser att de inte kommer längre. Besvikelsen är stor, men någon lösning måste de förstås hitta. Mitt i alltihop nyser igelkotten som får de små djuren att flyga bort, saften spills, tårtan blir förstörd och blombladen flyger åt alla håll!
Hissdörren öppnas igen och sällskapet bestämmer sig nu för att ta trapporna. Tillsammans fortsätter de mot sitt mål. Trots motgångarna lyckas de till slut komma fram, och på bokens sista uppslag väntar det efterlängtade kalaset. Där finns plats för alla, och den gemensamma ansträngningen gör kanske festen ännu roligare.
Hissen är en berättelse om förväntan, vänskap och samarbete. Med humor och värme skildrar författaren hur olika individer måste hjälpas åt när saker inte går som planerat. Samtidigt finns en tydlig tanke om gemenskap; ingen lämnas utanför och alla får vara med.
Minst lika viktiga som texten är illustrationerna. Författaren och illustratören har skapat en fantasifull värld fylld av uttrycksfulla djur och detaljer som inbjuder till upptäckter. Björnen med sitt bekymrade ansiktsuttryck, haren med den stora ballongen, myran med sin vimpelklänning, igelkotten i sin lilla kalashatt och de många små insekterna och fåglarna ger varje uppslag liv och personlighet. De varma färgerna och de lekfulla formerna gör att bilderna bär berättelsen framåt; även om texten är nästan obefintlig ger dessa färgstarka bilder läsaren mycket att återvända till.
Boken präglas av en bökig och fnissig stämning där det komiska hela tiden ligger nära. Trängseln i hissen, försöken att nå knapparna och den oväntade nysningen skapar situationer som yngre läsare lätt kan känna igen sig i och skratta åt. Samtidigt finns det ett lugn och en värme i berättelsen som gör den väl lämpad för högläsning.
Med Hissen har Maya Jönsson skapat en charmig bilderbok där det vardagliga förvandlas till ett litet äventyr. Det är en berättelse om att vägen till kalaset ibland kan vara minst lika spännande som själva kalaset; och om att det viktigaste kanske inte är att komma fram snabbt, utan att göra resan tillsammans.
Ur: Hissen, Maya Jönsson. Natur & Kultur 2026
En plats för enhörningar
• Jenny Kvick-Sandberg
När jag var barn fanns inte enhörningar. Eller jo, det är klart att de fanns. Men enhörningarna var en i mängden i den rosa glittrande sfären. Där samlades barbiedockor, luktsudd, glitter, bumbibjörnar och knubbiga rosa plastponnys. Spolar vi trettio år fram i tiden är enhörningens dominans total. Enhörningen är speciell och en supersymbol för den som fattar. Som när ett av mina barn fick sin första bästis vid tre års ålder. “Vi älskar båda enhörningar”. Det räckte så. Redan omslaget till Klara Nordin Stensös bilderbok En plats för enhörningar viskar om något magiskt, på omslaget syns tre lekande enhörningsbarn i en rosa skogsglänta, inramade av glitterstjärnor. Med riktigt glitter!
“Det finns en hemlig plats bakom skolan. Vi hittade den för tre veckor sen. Ingen annan kan se den. Men vi vet att den finns.”
Boken inleds med att mattelektionen är slut och tre kompisar ska ut och leka. Till en hemlig plats. Läsaren förstår fort att de här barnen är speciella. Skolgården är nämligen full av många andra barn. Barn som målats som svarta siluetter som stökar och skriker. Kompisgänget är däremot enhörningar med färgglada kläder och manar. När de rör sig över skolgården lämnas ett spår av rosa glitter. Väl framme vid den hemliga platsen startar leken. Varje rast. Ibland är enhörningarna fröknar och elever, trillingar eller vilda hästar. Samtidigt är platsen hotad, för tänk om barnen upptäcker den?
En morgon är en av enhörningarna sjuk och kan inte gå till skolan. När en vecka har gått är hon tillbaka bland sina enhörningskompisar men allt är inte som vanligt. Leken har förändrats och hon känner sig inte riktigt hemma längre. Allting förvärras ytterligare när kompisarna upptäcker att barnen hittat till den hemliga platsen. Allt är förstört!
De sorgsna enhörningarna beger sig till skolgården. Världen är grå och dov. Tills en av enhörningarna hittar några stenar. Visst är det föräldralösa kaninungar med akut behov av hjälp? Ju längre in i leken barnen kommer desto mer förändras den dystra skolgården till en färgglad magisk värld.
“Vi har en hemlig plats. Ingen annan kan se den. Men vi vet att den finns. Den kommer alltid vara vår. Det är en plats för enhörningar.”
Nordin Stensö har skapat en magisk bok om lekens förmåga att skapa egna rum och en förtrollande gemenskap. Hon skildrar skickligt hur detta magiska rum även är hotat. Hotet består av flera saker så som andra barn, att inte kunna delta i leken på grund av sjukdom och att hitta en balans när man leker tre. Hot som i ett barns vardag kan vara otroligt skrämmande. Genom att illustrera enhörningarnas och lekens värld som en härlig rosa drömvärld blir kontrasterna stora mellan den hemliga platsen och resten av världen. Världen utanför leken är nämligen tecknad med dov färgskala. Det är också lätt som läsare att se varför enhörningarna inte vill släppa in andra barn då de gestaltas som obehagliga skuggfigurer. Skuggfigurer som omöjligt kan förstå lekens magi. En plats för enhörningar är en bilderbok med flera lager som hyllar lekens förtrollande kraft. En bok för alla, enhörning eller ej.
En plats för enhörningar
Klara Nordin Stensö Rabén & Sjögren 2026
Ur: En plats för enhörningar, K. Nordin Stensö. Rabén & Sjögren 2026
När Bruno kom bort
• Susanne Sandström
Att ett barn kommer bort kan vara en förälders värsta mardröm. Men för ett barn? Många barn har planerat att dra, ut på äventyr eller efter någon upplevd oförrätt – sticka iväg från vuxenvärlden och då blivit lite vilse eftersom barn ännu inte har en så kalibrerad kompass.Många barn har också blivit borttappade av ouppmärksam vuxen och känt rädslan och saknaden växa. Ska jag aldrig bli hittad igen? Det är en fin gräns mellan äventyret och att vara bortkommen, mellan att känna sig stor och våghalsig och liten och ganska rädd.
Ida Björs bok När Bruno kom bort, balanserar de här känslorna fint – det läslyssnande barnet får känna suget i magen både av oro och av äventyr.
I björs bilderbok glöms ett barn bort i villervallan kring att stiga ombord på ett tåg med många barn (nio stycken), stress och bagage. När det ska räknas in barn, kommer åttan inte med. Åttan är Bruno som hamnar i skogen, möter en kattfamilj, skogens konung och får uppleva ett magiskt äventyr.
När Bruno kom bort
Ida Björs
Natur & Kultur 2026
Det finns så mycket att tycka om i Ida Björs bok När Bruno kom bort. Att Björs skapande process (som jag mer antar än faktiskt vet) är så synlig gör mycket för bokskapet. Att hon målar i gouache, eller någon vattenfärg, så att varje penseldrag syns (från de mer svepande, hastiga till de finlirande på detaljnivå, från de vattenmättade till de färgrika) är en stor njutning att se. Björs använder en färgpalett som hon ofta återkommer till, turkos, isblå, mörkblå, gråblå och rosa i olika nyanser tillsammans med ett urval av jordfärger.
Björs bildberättande är spännande och genomtänkt, varje uppslag en bildkomposition att studera, att se hur hon använder kompositioner med färgval, kontraster, olika perspektiv för att skapa/förmedla känslor och berätta om situationer.
På första uppslaget har vänstersidan en kort inledande, beskrivande text och på högersidan formerar den barnrika familjen en sammansatt pyramid, på tvärs mot sidvändandets framåtrörelse. Åttan, Bruno, ingår inte i denna form. Vi anar redan.
På uppslaget där tåget bara gör sig till känna genom ett rökmoln som försvinner i horisonten, är det folktomt och de två människor som förutom Bruno syns i bild vänder sig ifrån och är på väg bort från Bruno. Björs skapar tomrum kring Brunos gestalt och Bruno ser liten, isolerad och ensam ut (men inte rädd). Uppslaget när Bruno, åter igen med tomrum kring sin gestalt, rör sig ut i samhället/byn är aktivt; människorna är placerade och beskurna så att helheten ger en känsla av hetsighet, ha bråttom, vara på väg, vara i rörelse – och ingen tar notis om Bruno mer än läsaren.
På samtliga uppslag fram tills Bruno går ut i skogen skapar Björs kompositioner (främst hur Bruno placeras i bild) och färgval ett fokus på Brunos gestalt – det är till hans lilla gestalt som betraktarens blickar dras.
Som i många fantastiska, och magiska, äventyr stöter huvudpersonen på ett djur som är vägledare/ följeslagare/igångsättare, till en annan värld, genom äventyret och så (oftast i barnböcker) hem. Av de något äldre, och klassiska, kan nämnas Alice i underlandet, Den farliga resan, Kattresan, Tummelisa. Djur som följeslagare förekommer ofta också i barnböcker som handlar om att vara vilse (och ibland är dessa även berättelser om magiska äventyr) och ofta utspelar även de sig i en skog: Hans & Greta, Gittan och gråvargarna, Vilse (Kristina Westerlund text och Sara Gimbergsson bild), Stackars Allan –där alla Kommer bort (Barbro Lindgren text) och Vägen hem av Sven Nordqvist, och ny i år Idde rymmer av Ellen Ekman.
Det är när Bruno gör sina drömlika möten i skogen, först med kattfamiljen (med nio ungar) och sedan med skogens konung älgen som likt en Akka tar den lilla besättningen på ryggen och stegar genom den djupa skogen, som äventyret blir magiskt.
Uppslagen som tar oss genom dagen som går mot sitt slut, den blånande himlen, skoglandskap (som fint pratar med de som ”skapat” svensk skog – Beskow och Bauer) med berg i svart siluett, är gåtfulla och drömska.
Det lilla sällskapet samtalar med månen och hälsar solen välkommen upp. Det uppslaget är enastående måleriskt (jag associerar till konstnären Ken Kiff) och inger en känsla av förundran och bävan inför naturens storslagenhet och skönhet. Bruno, älgen, katterna och läsaren/betraktaren vänder sig mot solens uppstigande som för att beskåda ett skådespel. Slutet gott, allting gott så också i den här berättelsen. Den tårfyllda (och lättade) mammans famn är den skönaste, tryggaste.
Och du läsare som undrar var inte orolig för att kattfamiljen lämnas vind för våg åt sina öden ute i den stora vilda skogen (katter klarar sig inte där). Kattfamiljen är liksom Brunos familj en mamma med nio ungar - kattfamiljens äventyr speglar Brunos så på ett plan går att läsa att det som berättas är ett (verkligen magiskt) äventyr och på ett annat ett bortkommet barns fantasier i väntan på att hittas. På sista uppslaget ses två kattungar leka (i skogen), vi säger att det är Bruno och hans syskon. I trygghet och inte alls vilsna
Ur: När Bruno kom bort , Ida Björs. Natur & Kultur
2026
Igår
• Johanna Pettersson Börner
I uttrycksfulla akvarellerade uppslag med små fina detaljer växer en enkel och berörande berättelse fram. Korta meningar – lite visuellt underordnade bjuder på ingångar till ett medskapande av berättelsen. Bilderboken Igår, med text av Henrik Wallnäs och bild av Hanna Klinthage, visar på ett mjukt sätt hur vi uppfattar och minns olika och kan bli en fin öppning till samtal om livet för föräldrar och små barn. Hur det känns att vara ensam, rädd och om gemenskap. Samtal som kan leda vidare till andra berättelser utanför boken. Som kan peka bakåt och framåt och handla om dig, mig och oss. Igår och vad som hände då är så enkel och briljant. Vi lever alla i den rytmen - dag för dag och på så sätt tror jag berättelsen med sin luftiga ram kan bli en historia att återkomma till och som kan flyga högt mellan vuxen och barn.
Igår Henrik Wallnäs & Hanna Klinthage Natur & Kultur 2026
Ur: Igår, H. Wallnäs & H. Klinthage. Natur & Kultur 2026
Ur: Vi gräver, Freja Erixån. Rabén & Sjögren 2026
Vi gräver
• Hanna Melén
Ilekens allvar möts två barn, papporna är bifigurer i berättelsen, barnens fantasi och leken är i fokus, barnens fantasi kan leda till vilka äventyr som helst. Den viktiga leken, där tiden inte finns. Det är stunden, nuet, allvaret och äventyret som tar oss vidare.
På försättsbladen till bilderboken banar rosa daggmaskar utrustade med färgglada spadar vägen. Maskarna skapar stämning och förflyttar sig diagonalt över uppslaget och leder läsaren in i berättelsen. Julian är den bästa kompisen och två barn går gemensamt till bananlekplatsen, med papporna. Pappornas cyklar, i naivistiskt profilerad gestaltning, är så starka i sitt formspråk.
Rabén & Sjögren presenterar Vi gräver med hjälp av serietecknaren och konstnären Freja Erixån som delar att denna berättelse växte fram när hon med respekt iakttog sina barns lekar. Frejas konstnärliga meritlista sträcker sig långt, men med Vi gräver gör hon barnboksdebut. Att använda bilderboken som medium är det svåraste uppdrag hon tagit sig för, men detta uppdrag vill hon fortsätta med för alltid.
Vi gräver
Freja Erixån
Rabén & Sjögren 2026
Att få skriva och teckna för barn är enligt Freja en gåva. Hon hoppas på att väcka de yngsta läsarnas känslor och komma nära i leken som utvecklar och skapar empati och förståelse i lustens kreativitet. Att skapa tillsammans och att känna tillsammans.
Freja Erixån tecknar och målar mest med oljepastell, kol, akvarell och akryl på papper. Hennes bildspråk är vindlande, naivistiskt oförutsägbart men också bestämt.
I Vi gräver använder Freja collageteknik, blyerts-, krita- och akvarelltecknade figurer klipps in i klätterträdet och i enkla landskap och rum. Huvudkaraktärerna kännetecknas av de spretiga frisyrerna i gult och rött.
”Vi har galonisarna på så vet vi att det är allvar.”
Barnen på uppslaget är omgivna av skator, i Frejas myllrande bilduppslag finns många detaljer att upptäcka och följa. Jag fastande genast för scenen där spadinventeringen katalogiseras grundligt.
Ett spadverktyg för varje moment i en sandhanteringsprocess. Stora spaden, grovkrattan, extra grävskopa, luddig spade, konstig form, smal pillare, sil, smalskovel, mjukspade och en vanlig spade. Barnens val av grävplats och de bäst lämpliga verktygen, barnen leder arbetet och kommer med expertisen. Det är allvar! De grävs, stigar, vägar, genvägar och grenvägar, stenvägar, hålor och hem. De djupaste groparna till alla djur.
Barnen hör vuxenrösterna, med barnen har inte tid. Omvända perspektiv.
-Vi gräver, svarar barnen.
Teckningarna och collagen breder ut sig över hela sidorna, ibland kommer vi nära, ibland är perspektivet långt ifrån. Vi får se djurhemmen, larvmyshörna, myrtoa, getinghall och nyckelpigekök. Vem vill inte besöka snigelsalen och gå på fjärilsbibblan – jag vill jobba som fjärilsbibliotekarie! Vissa av texterna är krumeluriga och ingår i bilden.
Leken urartar, olika viljor möts. Någon vill aldrig gräva mer. Julian hatar att gräva. Med barnets fantasi och omätbara kreativitet, upptäcker Julian gråsuggor med pyttesmå tassar, de får bo i Julians ficka och i en sil. Djuren blir snart en del av leken och barnen blir vänner igen.
Papporna ropar om hemgång, men barnen ropar.
-Vi har inte tid!
-Vi gräver!
Handlingen ovan skildras i ett skickligt och spännande fågelperspektiv, Papporna står och håller i sina cyklar.
Freja Erixons tecknarteknik använder hela uppslagen, hennes naivistiska bildspråk skildrar berättelsen uppifrån, från sidan och det känns som att bilderna är rörliga. Svartvita teckningar, kontrasteras av teckningar en starkt lysande färgskala, placerade i en pastellig blå, rosa och beige bakgrundstoner. Läsaren upptäcker snart likheter med Jockum Nordströms uttrycksfulla tecknade karaktärer Sailor och Pekka, vi ser mycket av Jockums bildspråk, färgskala och blockindelade, serieinspirerade bilderbokssidor. Gråsuggorna får följa med hem, och där skapas ett eget nytt hem till djuren.
-Papporna ropar, maten är klar.
-Men vi hör inte.
-Vi bygger.
Lekens kraft är klar och stark. Den är central och viktig i berättelsen, individerna utvecklas och växer i leken, barnen upptäcker, att få vara i sin värld och de världar som skapas. Freja, jag längtar tills du tar dig an nästa bilderboksuppdrag!
Om: Malmöbaserade Freja Erixån, född 1990, kommer från Gävle och arbetar som bildkonstnär, serietecknare och illustratör - och nu också sombilderboksmakare. Hon är utbildad designer vid Högskolan för Design och Konsthantverk (HDK) i Göteborg och avslutade sin Masterexamen 2018.
Ur: Vi gräver, Freja Erixån. Rabén & Sjögren 2026
Ur: Vi gräver , Freja Erixån. Rabén & Sjögren 2026
Gosedjurstaxin
• Sofia Norberg Cedering
Idenna melankoliska berättelse möter vi Milo som inte kan hitta sin gosedjurstiger en kväll när han ska sova. Då dyker en liten farbror upp, han kör en alldeles speciell taxi. Med den plockar han upp borttappade gosedjur med målet att återförena dem med sina rätta ägare. Gosedjurstaxin har rullat i över 40 år och farbrorn är en eldsjäl som verkligen brinner för sitt jobb. När han lovat Milo att försöka hitta Tigris, kör han vidare i natten. Då flyger plötsligt en liten kanin i gul flytväst ut genom fönstret. Milo cyklar ikapp taxin som sedan låter honom följa med under en natt av sökande.
Ester Roxberg tar sig åter an barnets perspektiv på ett trovärdigt sätt och får även oss vuxna att förstå hur viktigt de små sakerna kan vara. Samtidigt låter berättelsen barnet närma sig världen en aning och det känns högst aktuellt 2026. Boken öppnar upp för vidare samtal om tillhörighet och vikten av att hjälpa sina medmänniskor.
Vi får följa med på olika platser där de letar, och man får en känsla av att världen är rätt stor och mörk.
Att det inte alltid går som man vill, samtidigt som det faktum att gosedjurstaxin finns där ute inger hopp om att man aldrig är ensam. Slutligen får kaninen följa med Milo hem och vi tänker att det också kan bli bra, trots att man tvingas hitta en ny familj och ett nytt sammanhang.
Hade det varit en berättelse för vuxna, hade det varit bra så. Tigris hade inte kommit tillbaka, men vi hade funnit en ny vän i Kaninis. Men tack och lov är det här en barnbok och den slutar, precis som även vi vuxna innerst inne önskar, gott. Tigris dyker slutligen upp med en hälsning från farbrorn i gosedjurstaxin och har nu fått en lillebror i Kaninis. Vemodet genomsyrar bilderna då natten är mörk och skuggorna är många. Samtidigt har vi hela tiden en fin gemenskap att luta oss mot i den gemytliga taxin bland ett brokigt gäng nya vänner. Var och en med sin egen karaktär och röst. Maya Jönsson gestaltar allt så väl med sin känsla för färg och form. En välgenomtänkt och finurlig bok som vi gärna läser om flera gånger. Barnen var oroliga där ett tag, men när Tigris slutligen hittar hem är alla nöjda.
Gosedjurstaxin
Ester Chiedza Roxberg & Maya Jönsson
Rabén & Sjögren 2026
Ur: Gosedjurstaxin, E. Chiedza Roxberg & M. Jönsson. Rabén & Sjögren 2026
Ur: Gosedjurstaxin, E. Chiedza Roxberg & M. Jönsson. Rabén & Sjögren 2026
Bazar Masarin
Ur: Gosedjurstaxin, E. Chiedza Roxberg & M. Jönsson. Rabén & Sjögren 2026
Ur: Här kan vi bo, Hanna Klinthage. Rabén & Sjögren 2026
Här kan vi bo
Hanna Klinthage
Rabén & Sjögren 2026
Här kan vi bo
• Jennie Claesson
Illustratören Hanna Klinthage är främst verksam inom bilderböcker, serier och animation. Hon har bildsatt många nytänkande och inkännande verk, både bilderböcker och kapitelböcker. Bland dessa finns favoriten Vitsippor och pissråttor av Oskar Kroon, som vann Augustpriset 2023.
Den nyligen utgivna bilderboken Här kan vi bo är den första med Hanna Klinthage som ensam upphovsperson, och hon debuterar därmed som författare. Äntligen! Boken berättas av ett vi, och de två subjekten är lika långa, har likadana kläder och samma morfar.
Illustrationerna är som alltid träffsäkra och levande. Barnen befinner sig någonstans som kan vara på landet, eller bara mitt i en trädgård var som helst. Här är de bekanta med det mesta, men distanserar sina iakttagelser så att det familjära blir mer spännande.
På bokens första uppslag kommer barnen störtande nerför en backe i lådbil. De har åkt i evigheter, men här kan de bo. Tur, för motorn ryker. De stannar utanför ett skjul med lodräta brädor i fasaden och en port med dubbeldörrar. Där inne finns allt. Ett perfekt ställe att bo på.
Barnen städar och skurar. Samtidigt upptäcker de alla saker där inne, som en gammal docka i tjusig klänning. De gillar antikt! På väggen sitter ett foto på en person som liknar morfar, de vet inte säkert. Men när morfar (också antik?) kommer och hälsar på skriker han ”Stök!” och ser arg ut. De som har städat!
Morfar går och tar dockan med sig. Lika bra det, tills det blir natt och barnen hör konstiga ljud. Kallt är det också. Då kommer morfar och vill bjuda på macka. Det får han. Hos morfar finns allt som hos barnen, nästan. De börjar trivas, här kan de bo. Dockan står på bordet och vrider huvudet åt deras håll. Det är bara när någon bär henne som hon är stelt dockig. På omslaget ser hon närmast ut att dansa. Huruvida det är barnen som positionerar dockan eller hon som lever ett eget liv får vara osagt. Kul!
Det fortgår en rörelse genom boken av barnens aktivitet, färger, skuggor och förväntan, att vilja utmanas och samtidigt vara oviss över vad som väntar. Här finns också gott om roliga detaljer i miljöerna, som liksom bilder av Ilon Wikland och Eva Lindström leker med perspektiv och djup.
Här kan vi bo är en njutning att läsa, och både bilder och berättelse bjuder in till många repriser. Hanna Klinthages text är finurlig och flyter fint, rakt ut från barnens medvetande och med deras frikopplade logik. Jag ser fram emot mer solo Klinthage! Tills dess kan du förlusta dig med böcker illustrerade av Hanna Klinthage som är skrivna av andra författare, till exempel Annica Hedin, Jag väntar på Bodil, Det som verkar farligt med flera, och Ia Isaksson (Eller hur att vi är kompisar nu, Groda glasstrut pinne).
Ur: Här kan vi bo, Hanna Klinthage. Rabén & Sjögren 2026
Hem att återvända till
•
Camilla Nyberg Mollung
Jag märker att jag stannar längre än jag tänkt vid de första uppslagen i Carl Johansons Hemma hos oss. Bilderna får mig att läsa långsammare, mer nyfiket än i en traditionell berättelse, eftersom det finns så mycket att upptäcka i varje uppslag. Tillsammans med Aiko, som rör sig mellan hemmen mer som en nyfiken besökare än en traditionell hjälte, vandrar jag genom hus där dörrarna står på glänt.
På varje uppslag öppnar sig nya bostäder och små världar med egna strukturer. Någon lever högt uppe i ett träd, någon under marken, någon i en gammal sko. Färgerna är klara och ljusa, och figurerna och föremålen tecknas med svart tusch mot mjuka färgfält.
Bildvärlden känns snart välbekant. De antropomorfa djuren, det vänliga myllret och de små miljöerna placerar boken i en barnbokstradition där Richard Scarry är en naturlig referens. Men Johanson använder den traditionen på sitt eget sätt. Där Scarry ofta låter blicken följa hur ett samhälle fungerar, låter Hemma hos oss hemmen själva stå i centrum. Husen berättar om dem som bor där; vardagen framträder genom möbler, gångar, utsikter och små detaljer snarare än genom arbete och organisation.
Jag snubblar ändå på detaljer som jag vet att jag som barn hade observerat. Maskarna bor först i ett äpple, sedan i jorden och senare i en smal låda. Björnarna bor först i tre olika hus innan de plötsligt tycks dela ett gemensamt. Och på bokens näst sista uppslag bor plötsligt alla djurarter tillsammans i ett enda stort hus. För små läsare, vars egen erfarenhet av världen ofta utgår från att varje familj har ett specifikt hem, blir logiken ibland svår att följa. Jag funderar först på om det är en effekt av översättningen från franskans Chez moi (Hemma hos mig), men eftersom Johanson själv står för översättningen handlar det nog snarare om en redaktionell fråga. Bostäderna hade från början kunnat särskiljas på andra sätt än genom djurarter.
Det är dock en ganska liten invändning. Aikos vandring flyttar gradvis fokus från hur världen fungerar till hur det känns att leva i den. Hemmen behöver inte förklaras; de får tala genom sina former, sina vrår och sina utsikter.
Johanson litar på att läsaren upptäcker skillnaderna själv, genom Aikos nyfikna blick snarare än genom uttalade poänger. Det är också här Hemma hos oss dröjer sig kvar hos mig.
Hemma hos oss
Carl Johanson
Rabén & Sjögren 2026
Ur: Hemma hos oss , Carl Johanson. Rabén & Sjögren 2026
Ur: Hemma hos oss, Carl Johanson. Rabén & Sjögren 2026
Boken har en värme och en nyfikenhet som återkommer i frågorna på varje uppslag. Ibland är de filosofiska, ibland praktiska, men nästan alltid kretsar de kring vad ett hem egentligen är. Ämnet skrivs aldrig fram med stora bokstäver utan växer fram i miljöerna, nästan som om boken viskade att ett hem också är berättelsen om hur man vill vara i fred och ändå höra till.
Samtidigt önskar jag ibland att bildspråket vågade överraska mer. Det välbekanta gör boken lätt att ta till sig, men håller också tillbaka något av den egensinnighet som grundidén rymmer. Ändå är det svårt att invända alltför hårt. Just tryggheten gör också de små variationerna synliga.
Johanson har skapat en fin och lågmäld bok om hem, tillhörighet och vardag. Kanske vågar han nästa gång röra sig ännu längre bort från den välbekanta bildtraditionen. Men redan här finns något vackert: en bok som påminner om att hemma inte är en färdig form, utan något man får pröva sig fram till. Det blir särskilt tydligt i den charmiga avslutningen, när Aiko vill bygga sitt eget hus och läsaren får hjälpa till att leta verktyg genom att bläddra tillbaka genom boken.
Då uppstår visserligen en ny fråga – vems hem är det egentligen som syns på titelsidan, om inte Aikos? – men den läsfrämjande gesten är svår att värja sig mot.
Om: Carl Johanson, född 1976, är uppvuxen norr om Göteborg. I sin ungdom jobbade han till sjöss innan han flyttade till London, där han gick på St Martins School of Art & Design. Han har också en magisterexamen från Konstfack, linjen för grafisk design och illustration. Carls håg stod till Frankrike och han for till Paris, studerade franska på Sorbonne och jobbade på en fransk designbyrå. Numera är han frilans, bor med sin familj i Rennes men jobbar mot Sverige när han får tillfälle – ofta för magasin och tidningar. Han undervisar också i illustration och teckning i Rennes.
Text hämtad från Rabén & Sjögrens sida.
Vad bygger han
inne?
Ur: Vad bygger han där inne? , Olivia Borg. Bonnier Carlsén 2026
Vad bygger han där inne?
Olivia Borg Bonnier Carlsén 2026
• Sanna Borell
Det bullrar och blixtrar. Det hörs slag och tjut, rispande och tickande. Den skumma grannen som aldrig syns till och aldrig får besök bygger något. Skuggor rör sig i huset och det doftar metall och bensin. Vad bygger han där inne?
För alla som lyssnade på experimentell rock för att klara sig igenom nittiotalet så låter det bekant. När läsningen är framme vid konsultföretaget i Indonesien så är alla frågetecken uträtade.
Boken är en parafras på Tom Waits mästerliga What’s he building in there?.
Det är lite av en lyx att få se ett konstverk förvandlas till något nytt i en annan konstnärs händer. Skillnaden mellan ett skramligt ljudkonstverk av Tom Waits och en färgglad bilderbok är förstås stor, och ändå är likheterna så många. Flera små detaljer får flytta från låten rakt in i boken, och det är intressant att se hur väl de passar in, om än på ett nytt sätt. Som det blåa ljuset, den stora mängden post och det redan nämnda konsultföretaget i Indonesien. I mötet med Olivia Borg blir berättelsen ändå något helt annat. Det som var en satirisk kommentar om paranoian i förortslivet har nu blivit en lustfylld beskrivning av barns nyfikenhet och fantasi.
Men man kan strunta i allt det, för det finns viktigare saker än att detaljstudera likheter och olikheter, för det som bygger hela boken är ändå frågan: Vad bygger han där inne? Vi vill veta!
Men först och främst, vilka är det som undrar? Bokens huvudpersoner är tre kapabla barn, som kanske är syskon, samt deras katt som hänger med på katters vis. Samtidigt som de funderar på vad grannen bygger, så bygger de själva sådär lite i förbifarten. Okommenterat. Och om man ändå inte kan lämna Tom Waits version av den här berättelsen bakom sig, så finns det humor i vad det är som byggs.
När en hel berättelse bygger på en fråga och en undran blir det väldigt svårt att få till ett tillfredsställande slut. Om undran är tillräckligt stor och fantasifull så kan inget svar bli bra nog. Oftast slutar det på ett av två sätt: antingen ges inget svar, vilket kan vara frustrerande för många läsare som inte nöjer sig med sin egen fantasi. Eller så får vi ett svar som inte lever upp till förväntningarna som har byggts upp mer och mer under berättelsens gång. Obesvarade frågor är som mest intressanta så länge de förblir just obesvarade.
I det här fallet får vi något mycket smart! Det är ett svar, men svaret väcker snarare fler frågor. Och nu när läsningen av boken är klar så finns det tid att tillsammans prata om vad det egentligen är som vi ser på den stora, textlösa slutbilden som breder ut sig över hela uppslaget.
Förutom berättelsen i boken är det en stor njutning att titta på bilderna. De är fulla av vilda färgkombinationer och uttrycksfulla karaktärer. Ansiktena är koncentrerade till den absoluta mitten av huvudet. I bakgrunden syns underhållande och charmiga detaljer; som hundägare med förtjusande gångstil, olika grannar med olika stiliga kroppshållningar samt en suspekt kråka som kikar fram bakom ett träd.
Vad bygger han där inne? är den första bilderboken som Olivia Borg skrivit och illustrerat. Hon har tidigare kommit ut med pekboken Vara liten, som fick fin kritik.
På nätet fortsätter Tom Waits-fansen att diskutera vad det egentligen var som han byggde där inne. Ibland är det frågorna, och inte svaren, som gör en berättelse minnesvärd.
Ur: Vad bygger han där inne?, Olivia Borg. Bonnier Carlsén 2026
God morgon/God natt
Ur: God morgon/God natt, J. Schaible. Lilla Piratförlaget 2026
Die Sonne geht auf, der Himmel wird hell.
God morgon/God natt
Johanna Schaible Lilla Piratförlaget 2026
Tänk - varje dag går solen upp! Dagens timmar tar oss alla framåt, även om det ser olika ut för människor i skilda delar av världen. Glada dagar fulla av skratt, andra i mörker. Så tar månen och kvällen vid, det blir mörkare. Några sover, andra måste stanna uppe. Hela natten passerar tills månen försvinner och solen tar vid. Adjö, kära måne!
Det är dygnets timmar som Johanna Schaible belyser i vackra bilder och kort, poetisk text. Illustrationerna är skapade genom måleri och collageteknik där hon klipper ur delar av sina egna verk för att komplettera bilden. Effektfullt och vackert är det, och jag skulle gärna sätta upp flera av dem på väggen. Framför allt bilderna flyttar oss till olika delar av världen där människor lever vardagsliv.
Schaible bor och verkar i Schweich. Jag känner inte till henne sen tidigare, men när jag på Lilla Piratförlaget läser att hennes debutbok Det var en gång och blir så mycket mer år 2021 blev utsedd till en av årets vackraste böcker av Svensk Bokkonst lånar jag den genast på biblioteket. Båda böckerna delar en filosofisk ton med sina korta texter och, som jag förstår det, vilja till reflektion och samtal. Även formspråket sticker ut på ett lekfullt och medvetet sätt.
I debutboken, som handlar om tid, blir sidorna mindre och mindre för varje uppslag, för att sedan öka i storlek igen. God morgon/God natt är istället uppbyggd som en evighetsloop med sina dubbla pärmar - när sista sidan i boken om dagen är slut och solen går ner, hamnar vi direkt i boken om nattens gång utan att bläddra tillbaka och vice versa. Det låter som magi, och det känns överraskande magiskt. Ett nytt sätt att skapa en bok.
Det är också den innovativa bokdesignen som får mina barn att kasta sig över boken när den kommer med posten. Sen tar det tyvärr stopp. Den är tråkig tycker de, och den stämpeln behåller boken när jag försöker ta fram den vid senare tillfällen och med annan ingång. Kanske är de lite för stora? För vana vid klassisk dramaturgi och äventyr som ska driva en handling framåt? Jag tror att det även i andra familjer kan kräva en del av högläsaren att fånga upp barnen och sakta ner tempot. Prata om bilderna och texten för att hjälpa till att skapa reflektionerna: Vad tror ni att de gör? Var är de på väg? Är det varmt eller kallt på den platsen tror du? Var skulle du vilja vara helst – i den eller den miljön?
Med min egen bank av erfarenheter njuter jag av varje uppslag där Schaible fångar ögonblicket i miljöerna. Jag känner dofter och värme genom hennes kompositioner och färgskalor. Femåringen å sin sida har sin egen favoritbild som hon alltid vill bläddra tillbaka till: två barn i ett (västerländskt) vardagsrum står i pyjamas på balkongen och ser solen gå upp. På golvet ligger papper och kritor slängda, som att barnen just satt där. Här är igenkänningen total för henne. Hon vänder sig mot sin storasyster och pekar på barnen:
- Där är du, och där är jag.
- Okej, vi har en utgångspunkt för samtal. Jag hoppas att boken kan växa med oss alla därifrån och framåt.
• Lina Nestor
Ein neuer Tag beginnt,
Ur: God morgon/God natt, J. Schaible. Lilla Piratförlaget 2026
und wir stehen auf.
Ur: Sam & Lou, E. Guner & S. Teleman. Rabén & Sjögren 2026
Sam & Lou
Emi Guner & Sara teleman
Rabén & Sjögren 2026
Vardagsliv i Sverige anno 2026
• Margaretha Ullström
De små tingen i vardagen som gosedjur och leksaker, nära omgivningar som skog, förskola och skola och inte minst lekplatsen är alla viktiga ingredienser i barnlitteratur, liksom personer som står oss nära som föräldrar, syskon, kompisar, lärare och tränare. Vardagsberättelsen är därför en av de vanligaste genrerna för unga läsare och förekommer förstås både i bilderböcker, läsa lätt-böcker, lästräningsböcker, slukarböcker och högläsningsböcker. Jag har läst fem mycket olika vardagsberättelser som är riktade till läsare i olika åldrar och funderat över genrens variationer och gemensamma nämnare.
Många barn lockas av böcker som kretsar kring tvillingar. I minnets gömslen dyker det ena tvillingparet efter det andra upp ur glömskan, till exempel Birgitta Bohmans (1910–1989) tvillingsvit med titlar som Tvillingarna i skolan och Tvillingarna på Loholm utgivna på Tidens förlag i början av 40-talet och nya upplagor kom ut åtminstone under sent 1950-talet. Ett tvillingpar från senare tid kan läsaren stifta bekantskap med i de oräkneliga böckerna om de amerikanska tjejerna Elisabeth och Jessica vars första del hade titeln Drömrollen.
Ett tvillingpar som läsaren kan följa från ”småtvillingarna” och framåt under skolår och universitetsstudier. Jag ska inte här fördjupa mig i varför just tvillingar i litteraturen har en sån dragningskraft utan bara konstatera att den finns där och att den utgör grundvalen för Emi Guners och Sara Telemans gemensamma bok om tvillingarna Sam och Lou, utgiven på Rabén & Sjögrens förlag. Det antyds att detta är första delen i en serie om de femåriga systrarna. Familjen består i övrigt av mamma, pappa och en storebror Bill. Katten Bellman hör också till familjen. Det är en varm, vänlig och vardagsnära berättelse.
Boken består av tretton episodiskt strukturerade korta fristående kapitel. Det gör den lämplig som högläsningsbok i grupper inom förskoleverksamhet, för även om ett barn är frånvarande en dag så kan det ändå få behållning av de kommande kapitlen. De episodiska händelserna bygger på olikheter i tycke och smak som kommer till uttryck i smärre vardagskonflikter eller dilemman. Det gäller till exempel hur man vill ha sitt hår – kort eller långt, och vilka konsekvenser det blir när man går till frisören för att klippa sig, eller om man inte vill ha ost på sin frukostmacka. Det är alltså lätt igenkännbara situationer som barn kan förhålla sig till. Sam är den mer våghalsiga av systrarna, medan Lou är försiktig, Och just tvillingarnas olikheter blir lätt lite ensidigt, för man behöver ju inte vara rädd för frisören samtidigt som man är oförmögen att fatta beslut.
Rabén & Sjögrens förlag har även publicerat Oskar Kroon och David Hensons uttrycksfulla och sparsmakade berättelse Min vän Skurken. Boken är ett guldkorn i vårens utgivning för barn från förskoleklass och uppåt. Det är en vacker, poetisk prosaberättelse om det ensamma barnet med smeknamnet Tårtan, ett barn som älskar att teckna och måla, och lever i sina drömmars värld, en sommarskärgård med glittrande vatten. Tårtan finner sig inte till rätta med andra barn i skolan utan söker en trygg plats hos skolans vaktmästare. Han försöker dock ibland få Tårtan att gå ut till de andra barnen, men det lyckas sällan. Pekpinnarna lyser nästan med sin frånvaro men ibland konstaterar Tårtan att mamman ser på henne med ett sorgset leende och hon konstaterar då att mamman sörjer över att dottern inte har jämnåriga vänner.
Hemma vid fönsterblecket sitter en dag en liten söt tufsig nötväcka och pockar på uppmärksamhet. En vänskap växer fram mellan Tårtan och nötväckan som Tårtan kallar för Skurken.
Så en dag flyttar en familj in i grannhuset och förändringens tid börjar.
Berättelsen lämpar sig både för högläsning och för barn som kommit en bit i konsten att läsa själv.
Ur: Min vän skurken , O. Kroon & D. Henson. Rabén & Sjögren 2026
Min vän skurken
Oskar Kroon & David Henson
Rabén & Sjögren 2026
Tjejer: Diskot
Maria Bermann & Frida Leksell
Rabén & Sjögren 2026
Den populära TV-serien Tjejer riktar sig till flickor från ungefär 8 år och har hittills visats under tolv säsonger. Nu ger Rabén & Sjögren ut medryckande böcker skapade av Maria Berman och Frida Leksell som bygger på seriens olika avsnitt. I första delen Diskot möter läsaren fyra 8-åriga flickor som går i samma klass, Moa, Hedda, Inez och Nomi. Moa ligger sjuk hemma när de övriga flickorna läser på en affisch att fyrorna ordnar disko för tvåorna. Alla blir eld och lågor, och Moa gör allt hon kan för att bli frisk inför diskot. Moa missförstår tyvärr karaktären på diskot och tror att det är en maskerad hon ska delta i… men till sist löser sig allt till det bästa. En bok som mitt barnbarn som just lämnat andra klass med glädje slukade en eftermiddag när hon kom på besök och kände igen den från TV-serien.
Mitt under sommaren när världen engagerar sig i VM i fotboll så läser jag andra delen i serien Fotbollsdrömmar av Frida Ejderstedt utgiven av Bonnier Carlsen. Titeln är Vägen till Gothia. Gothia Cup är världens största fotbollsturnering för ungdomar och dit kommer fotbollslag från när och fjärran. Serien Fotbollsdrömmar handlar om tjejfotboll.
Zeldas nya fotbollsklubb Brålsta BK ska delta i Gothia Cup. Zelda har bara spelat i Brålsta BK de senaste tre månader efter att hon och hennes familj flyttat till ett radhus i Brålsta. Fotbollsträningen tar stor plats Zeldas liv, samtidigt som berättelsen skildrar ett vardagsliv med familj och vänskap. Det blir mycket prat och många funderingar om utseende, killar och relationer. När klubben kommer till Göteborg så visar det sig att Zeldas gamla lag ingår i samma grupp som hennes nya, och att hon nu måste spela mot sin gamla klubb. En talangscout finns på plats och det innebär att spelarna börjar tänka mer på sig själva och mer på sina egna prestationer än på lagets. Avundsjuka, konkurrens och missämja gestaltas på ett trovärdigt sätt. Det är en härligt medryckande mellanåldersbok som har sina givna läsare bland alla fotbollsintresserade tjejer.
Anna Sallenman debuterar på Lilla Piratförlaget med boken Om krisen eller kriget kommer. Det är en stark och träffande debutroman, en modig debut som inte väjer för svåra samhällsfrågor som ungdomskriminalitet. Med den här romanen får läsare i mellanåldrarna en skildring av hur det kan vara att leva i Sverige idag. Gestaltningen av livet i storstaden Malmö är gripande och ett välbehövligt steg på vägen att skriva fram storstaden som en smältdegel och mötesplats för människors olika röster från många kulturer.
Berättelsens allvarliga underton balanseras av slagkraftig och underfundig humor. Svårigheter bemästras med hjälp av vänner och en stark gemenskap och solidaritet. Huvudpersonen Naim är sympatisk där han försöker navigera mellan föräldrar, andra vuxna och kompisar men framför allt upptas mycket av hans tid av oron för den äldre brodern Majid. Berättelsen lämnar inte läsaren när boksidorna slutar. Många tankar virvlar runt i huvudet efter läsningen. En bok med potential att öppna för givande boksamtal!
Dessa vardagsnära berättelser har en gemensam utgångspunkt: de handlar alla om att vara människa, vad det är att vara människa och om betydelsen av relationer till andra människor. Det de också påminner om, är all rikedom vi har runt omkring oss, hemma i familjen, i skola, med fester, med idrott och tävlingar, tillsammans med djur och/eller vänner.
Mårten Sandén är nybliven ordförande för ALMA-prisjuryn (Astrid Lindgrens Memorial Award), där han efterträder Boel Westin. Ett stort grattis till honom och ALMA-prisjuryn. Framförallt är Sandén en förnämlig författare av intressant barn- och ungdomslitteratur.
Därför ligger det extra spänning i luften när det äntligen, efter sju år, kommer en fjärde och avslutande del i serien om skorstensbarnens liv och leverne: Cirkusvår. Därmed är årstidscykeln komplett. De tidigare delarna Skorstensjul, Älvsommar och Sjörövarhöst, illustrerades av Lina Bodén men denna fjärde del har en ny illustratör i Bojana Dimitrovskij med ursprung från Belgrad. Numera är hon verksam i Sverige med bilder i Cirkusvår som ter sig oemotståndliga.
Denna fristående fortsättning av serien kan läsas med behållning även om man inte har läst de tidigare. Det är en mix av bilderbok och kapitelbok för högläsning i förskola eller i familjekretsen och oavsett ålder kan lyssnarna njuta med behållning av en fascinerande magisk berättelse.
Huvudpersonen Stella växte upp på ett barnhem varifrån hon rymde tillsammans med några av sina vänner, bland annat Issa, som blev hennes lillebror, då Miriam adopterade dem båda. Miriam har en antikaffär i Gamla Stan. Större delen av Cirkusvår utspelar sig i Stockholm, i kvarteren i Gamla Stan och runt slottet. Skorstensbarnen, Topsy, Lille Haj och hennes storebror Rustan är Stellas bästa vänner ända sen hon kom till Stockholm. De lever helt osynliga för människor på gatan högt upp på stadens tak. De är verkligen inte rädda för höjder, och dessutom har varje skorstensbarn en lyktfé till skydd och hjälp. Även Stella har fått en egen lyktfé vid namn Astra.
Cirkusvår
Mårten Sandén & Bojana Dimitrovskij
Rabén & Sjögren 2026
Berättelsen inleds med att barnen läser på en gammal lapp att direktör Borkum söker skeppsgossar för tre nätters arbete och ersättningen är storartad – 500 riksdaler. Det är pengar som skorstensbarnen behöver för att klara kommande vinter och därmed är äventyret i full gång. Direktör Borkum och hans kumpaner Faber och Piscator är märkliga varelser. Stella och hennes vänner får tillsammans med ett femtiotal andra skorstensbarn jobba som akrobater och lindanser vid midnattscirkusen i tre nätter. Där finns snabbväxande bönstjälkar, glittrande dräkter och trapetser samt varje natt även en allt större och alltmer entusiastisk publik. För varje natt som går blir allt desto underligare.
Vid cirkusen fanns redan i början av 1900-talet en direktör Borkum, som skapade affischer som liknar de affischer som nu gjorde reklam för cirkusföreställningarna. Stella och några av hennes vänner smyger efter direktör Borkum i Gamlas stans gränder för att ta reda på vad som händer… och vem han egentligen är.
Successivt får läsaren mer och mer detaljer, ledtrådar … och till sist kan Stella och hennes vänner i grevens tid hindra direktör Borkum från att ödelägga tillvaron för Stockholms invånare.
De varmt gula bilderna bidrar till att skapa en stämningsfull berättelse full av magi med blinkningar till uråldriga myter om minnen och önskebrunnar.
Ur: Cirkusvår, M. Sandén & B. Dimitrovskij. Rabén & Sjögren 2026
Jamal & jägarstenåldern
Ur: Jamal och jägarstenåldern, Sara Lundin. Idus förlag 2025
jägarstenåldern
Jamal och jägarstenåldern
Sara Lundin
Idus förlag 2025
• Lina Nestor
Nioåriga Jamal gillar gamla saker som dinosaurier och fossiler – men det här med jägarstenåldern, som de fått i läxa, verkar trist. Som tur är bor Ada granne med honom. Ada, som känt hans familj sen de kom till Sverige, är en pensionerad historielärare som med stor entusiasm tar sig an uppgiften att introducera honom till allt som är spännande med jägarstenåldern. Med en äkta flintasten i bokhyllan och med berättelser om urtidsoxar och fångstgropar drar hon honom med sig in i engagemanget, med lite extra hjälp av nybakade kanelbullar. Alla borde verkligen ha en vän som Ada!, tänker Jamal när det är dags att gåhem.
Jamal och jägarstenåldern är den andra delen i serien Forntidens fantastiska fakta. I den första delen, Ilse och istiden, är Ilse berättarjaget och Jamal introduceras som hennes kompis. Nu får vi följa hans berättelse.
Att författaren och illustratören Sara Lundin själv är lärare syns tydligt. Lärarhandledningen som finns tillgänglig till boken visar på en gedigen treenighet där handledningen, bokens berättelse och skolans läroplan är väl sammanvävda. En färdigpacketerad present, kanske till den stressade lågstadieläraren som söker efter nya ingångssätt att presentera historia för sin klass?
Jag tror att även bilderna tilltalar målgruppen med sina mjuka former och gulliga djur, de ligger nära rådande populärkultur och skapar en igenkänning hos barnen när ett nytt ämne introduceras.
Jag har dock lite svårt att förstå ingången till historien: Jamal har fått i läxa att läsa om jägarstenåldern, något som han tycker känns tråkigt. Jag bekymrar mig lite över hans fiktiva skolgång, hur har läraren ens presenterat ämnet för honom? Enligt min erfarenhet älskar de vetgiriga lågstadieeleverna att fantisera om den äventyrliga stenålderstiden, så varför ens börja med att presentera den som tråkig för att sen motbevisa samma påstående? Men: med det sagt är jag inte historielärare i lågstadiet i mitten av 2020-talet, så jag litar på att Lundin vet vad hon pratar om. Jamal skulle helt klart vinna på att ha en så planerad och engagerad lärare som hon istället för sin nuvarande. Tur att han har Ada till sin hjälp!
Så läser jag att Lundin beskriver hur hon under sina år som lärare främst arbetat på mångkulturella skolor, och beskriver hur många av de barn hon mött tycker om historia trots att de tycker att det är svårt. Hon förklarar att det är för just de barnen hon skriver. Jag gissar att Jamal personifierar de barnen genom sin bakgrund och sin grundinställning till historia. Kanske är det helt enkelt så att det är Lundin som är bokens Ada?!
I skrivandes stund visar Iduns förlags hemsida att en tredje bok i serien redan kommit ut:
Bodil och bondestenåldern – med största sannolikhet till lycka för många lågstadielärare och deras klasser. Kul att ett nytt barn med nytt berättarperspektiv tillkommer i “bokfamiljen”
Ur: Jamal och jägarstenåldern, Sara Lundin. Idus förlag 2025
Usch
• Jenny Kvick-Sandberg
För snart tio år sedan publicerades den första bilderboken om figurerna Dim och Lummer, skriven och illustrerad av Maria Nilsson Thore.
I Vem ser Dim? (2017) fick läsaren träffa den lilla skogsfiguren Dim som längtade efter att bli sedd av människorna som besökte skogen. Hen gjorde allt i sin makt för att märkas men ingenting hjälpte. Fast då hände något oväntat, den lilla filuren Lummer dök upp och Dim var inte ensam mer.
I uppföljaren Hur mår Dim? (2023) behöver Dim vara ifred med sina tankar och i Var är Dim? (2025) hittar inte Lummer Dim eftersom hen gått i ide under det djupa snötäcket. Alla tre böckerna berör gemenskap, längtan och vänskap på ett ypperligt sätt. Maria Nilssons akvarellbilder skildrar den svenska naturen från sin bästa sida och hennes karaktärer är söta och uttrycksfyllda.
Nu kommer den fjärde boken om figurerna Dim och Lummer, Usch. Den är trots de välbekanta karaktärerna annorlunda än de tidigare böckerna. Usch är nämligen en kapitelbok i litet format med sepiatonade illustrationer.
Usch
Maria Nilsson Thore Bonnier Carlsén 2026
Ur: Usch, M. Nilsson Thore. Bonnier Carlsén 2026
“Vintern var på väg, men än var det vacker höst. Svampar i olika bruna nyanser stack upp sina hattar här och var, och på mossans djupa kuddar låg rönnbären utspillda som små lysande pärlor.”
Inför den kommande vintern har Dim och Lummer byggt upp ett förråd med mat; tre svarta björnbär, fyra blåbär, en bukett vattenkrasse och en stor kantarell. Nöjda och stolta känner de sig redo inför vintern. Friden störs dock när en ytterligare figur blåser in från staden och kraschlandar hemma hos vännerna.
Lummer är nyfiken på den oväntade besökaren medan Dim inte alls tycker besöket är kul. Hen utbrister förfärat Usch! och ger på det sättet den nya lilla figuren dess namn. Trots Dims tveksamma inställning till Usch får figuren stanna.
Svartsjukan och misstänksamheten gentemot den nya typen växer och situationen förvärras när Usch äter upp en stor del av vinterns matförråd. Dim tycker dessutom att Usch är förfärligt lat, tills Dimmer inser att hen är ett djur som behöver gå i ide på vintern. De båda vännerna behöver då hjälpa till så att Usch kan somna tryggt.
“Vinterns första snö singlade ner över skogen, och medan stora dunlätta flingor helt ljudlöst la sig bredvid varandra byggde Dim ett bo av löv och ängsgull åt lilla Usch längst in i matförrådet. Lummer pep en vacker vaggvisa och bäddade om Usch riktigt ordentligt. Sedan smög de nöjda ut i den nyfallna snön.”
Dim och Lummer hittar tillbaka till varandra och förenas i ett gemensamt projekt där de försöker
knäcka hasselnötter. När vårens första knoppar dyker upp vaknar Usch ur sin dvala och är redo att bege sig hem. Dim som äntligen vant sig vid tanken att de kommer vara tre framöver får istället önska Usch hejdå. Det blir ett ömt avsked.
Maria Nilsson Thore har skapat en finstämd högläsningsbok för de yngre barnen om vänskap och förändring. Med små medel skildras den svartsjuka som Dim upplever gentemot Usch. Berättelsens inramning är vackert naturromantisk och beskrivningarna upplevs så levande att bokens sidor doftar skog. Illustrationerna är vacker och den dova färgpaletten skänker historien djup, även om jag till viss del saknar Nilsson Thores annars så färgsprakande palett. Usch är en stor läsupplevelse i ett litet format.
Ur:
Usch, M. Nilsson
Thore. Bonnier
Carlsén 2026
Ur: Guldguden , K. Sigunsdotter & S. Kjaer. Natur & Kultur
Guldguden
Kristina Sigunsdotter & Signe Kjær
Natur & Kultur 2026
Guldguden
• Sofia Norberg Cedering
Guldguden handlar om Jussi som hittar en speciell skalbagge i guld. Adde, en kille i klassen som är lite av en översittare, tar genast över och övertygar Jussi att Guden kräver att han både offrar gåvor och utför uppdrag som inte är särskilt snälla, eller roliga.
Han sårar sin bästa vän Betty. Samtidigt får vi veta mer om Adde, att han inte har det så lätt hemma, och han är egentligen ganska ensam.
Allt kulminerar när Jussi slutligen tvingas stjäla sin brors allra mest värdefulla ägodel, en tand från en dinosauriefossil. Efteråt känns det inte alls bra i magen. Jussi kräver därför tillbaka tanden, men Adde vägrar, säger att det är försent och att tanden är borta.
Jussi har emellertid en förstående storebror och allt slutar gott tillslut.
Guldguden är en välskriven historia som barn kan lära sig viktiga saker ifrån. Som att våga säga emot och stå upp mot översittare. Boken öppnar upp om många fina samtal kring att våga lita på magkänslan och att man alltid kan rådfråga en vuxen om man känner att en situation blir svår att navigera.
Stämningen i boken ger en magkänsla, precis som Jussis, av lätt obehag. Signe Kjærs bilder förstärker både oron och magin, de är vackra och detaljrika. De vemodiga färgerna ger precis rätt stämning till allvaret.
Det här är en bok väl värd att läsa, och vi väntar på och längtar efter fler.
Världens (näst)bästa farmor
Sofia Sköld
År 2017 släpptes den första delen i serien om Lisbet och Sambakungen på bokförlaget Bonnier Carlsen, skriven av Emma Karinsdotter, då med illustratören Hanna Gustavsson. Sedan dess har det blivit fyra böcker till utgivna i serien, men med Agnes Jakobsson som illustratör istället för Gustavsson. Den allra nyaste boken i serien, Världens näst bästa farmor, släpptes i år 2026. Liksom övriga böcker i serien är den främst avsedd för målgruppen 6-9 åringar.
Författaren Emma Karinsdotter har skrivit fler böcker utöver serien om Lisbet, bland andra kapitelboken Tusen stjärnors ö och bilderboken Den lilla spenatgumman tillsammans med Martin Widmark. Illustratören Agnes Jakobsson har förutom serien om Lisbet även illustrerat boken Jakten på chillmyntet. Boken Världens näst bästa farmor handlar om Lisbet och hennes farmor (som också går under namnet “Sambakungen”) samt Lisbets kompis Hanin. Berättelsen kretsar kring att Hanin, som inte har en egen farmor, gärna vill ha en egen farmor – gärna en som är precis som Sambakungen med godis i håret (närmare bestämt geléhallon) och en hög med svärd hemma.
Hanin och Lisbet själv är överens om att Lisbet har världens bästa farmor och eftersom att Sambakungen redan är fullt upptagen med att vara farmor
till Lisbet ger de sig ut alla tre för att hitta en farmor till Hanin; världens näst bästa farmor. Uppdraget känns till en början rätt enkelt, för visst finns det väl farmödrar lite varstans man kan få tag på? Men det visar sig vara en svårare uppgift än de först trodde, och kanske är det så att man kan finna en farmor i en person som till synes inte alls är särskilt farmor-aktig? Men att det ändå kanske kan bli världsklass?
Den här boken behandlar teman såsom vänskap som sätts på prov och att vilja ha något som någon annan har. Vi får också följa med karaktärerna genom en hel del olika känslor, bland annat känslan av att vilja ha något för sig själv, av besvikelse och känslor av glädje och stolthet. Det är en bok som lämpar sig för såväl högläsning som för egen läsning för de barn i målgruppen som läser lite mer text själva. Världens näst bästa farmor är en busig, rolig och värdefull bok som bjuder på skratt och eftertanke: för visst behöver väl begreppet familj inte alltid betyda att man är bundna av blodsband? Som en extra gåva får man i slutet av boken lära sig hur man kan brodera egna geléhallon.
Del två i serien om Flamsendalskolan, Godismysteriet på Flamsendalskolan, släpptes tidigare i år och redan i höst planeras del tre att komma ut i handeln. Första delen Halloweendiscot på Flamsendalskolan utkom i juli förra året. Samtliga böcker i serien är skrivna och illustrerade av Gabi Frödén som även tidigare har getts ut på bokförlaget Bonnier Carlsen med bland annat bilderboken Sommarvänner och kapitelboken Isen – vad döljer sig i djupet?.
På Flamsendalskolan har ett mysterium uppenbarats; det ligger en gömma i biblioteket med godispapper och läskburkar – trots att det är strängt förbjudet att äta något inne på biblioteket! Vera och hennes kompisar vet hur den stränga bibliotekarien alltid ser till att personligen konfiskera minsta lilla godisbit som kommer in på biblioteket. Och hon lägger alltid allt hon hittat i en särskild låda. Men trots det stränga förbudet ligger där alltså en dag en massa bevis på att någon, eller några, bryter mot regeln. Bevisen består av skräp efter godis, snacks och läsk – bakom en hylla i biblioteket!
Godismysteriet på Flamsendalskolan
Gabi Frödén
Bonnier Carlsén 2026
på Flamsendalskolan
Kan det vara de där sjuorna som smygäter tugggummi och dricker läsk på rasterna, eller kanske är det en av lärarna på skolan (som ju är känd som en riktig gottegris)? Vera och vännerna bestämmer sig för att försöka lösa fallet och på kuppen löser de ett annat problem som länge varit jobbigt för flera av eleverna på skolan; nämligen att många är rädda för att gå till biblioteket på grund av den stränga och “barnhatande” bibliotekarien.
Den här boken är en illustrerad kapitelbok med svartvita illustrationer som kompletterar texten. Det finns också kul inslag som att man har använt sig av ett annat typsnitt för vissa delar av bokens text där något ska betonas och/ eller läggas in som en extra kommentar. Boken passar för högläsning samt att läsa själv för de barn som har lite mer läsvana.
Det som börjar med drömmen om en koja i skogen förvandlas hos Sofia Nordin till en lågmäld och obehaglig berättelse om vänskap, ensamhet och en kylig rädsla som långsamt tar form.
När jag var barn byggde vi kojor. Inte särskilt bra kojor, sett så här i efterhand. Rentav farliga, med sina halvmurkna stockar tätade med mossa så att de kunde murkna ännu mer under sommaren. Men just mossan i väggar och tak skapade en egen värld: ett isolerat rum där tystnaden blev tystare, skogen utanför större och kanske också lite läskigare, särskilt i skymningen. Ljuden vi faktiskt hörde förvandlades i vår föreställningsvärld till sådant vi effektivt kunde skrämma upp varandra med. Det vardagliga och trygga försvann långt bort, trots att mormor stod och lagade pannkakor i stugan bara ett stenkast därifrån.
Sofia Nordin vet precis hur den känslan fungerar, och i Trädkojan börjar allt med något välbekant. Charlie har förlorat sin bästa vän Lukas till två nya klasskamrater. Som ett slags motdrag bestämmer han sig för att bygga den trädkoja han och Lukas alltid drömt om, men nu ensam. När han arbetar i den gamla eken dyker den märkliga Jenny upp: smutsig, utan jacka och omgiven av frågor som saknar självklara svar. Sakta förändras berättelsen från en skildring av sviken vänskap till något betydligt mörkare.
Det som fascinerar mig mest är inte skräckinslagen. De är effektiva, men de är inte romanens verkliga motor. Det är den lågmälda berättarton som bär Trädkojan. Vi lever i en tid då mycket barnlitteratur arbetar hårt för att hålla kvar läsarens uppmärksamhet: kapitlen blir kortare, konflikterna tydligare och vändningarna fler.
Trädkojan går åt motsatt håll. Den skyndar inte mot sina hemligheter, utan låter dem växa fram, nästan omärkligt, ur en vardag som först verkar fullständigt bekant.
Den här romanen kräver tålamod av läsaren, inte i bemärkelsen att vi ska stå ut, utan i att vi ska hålla kvar uppmärksamheten vid de små saker som inte stämmer. Läsaren förstår mer av situationen än Charlie. Det tar ett bra tag innan han inser att oron inte bara gäller relationen till bästa kompisen Lukas eller förhållandet mellan hans mamma och Anders. Då blir det en mörk och obehaglig berättelse av precis den typ man kan skrämma varandra med när man sitter i en koja. Det fungerar fint till och med i strålande sol.
Trädkojan är ingen nostalgisk berättelse om barndom. Och trädkojan som Charlie bygger med sin nya vän Jenny är inte en plats där han kan gömma sig undan världen. Tvärtom. Ju högre väggarna blir, desto svårare blir det att värja sig mot det som tränger sig på. Kojan blir en plats där ensamheten, sveket och rädslan får form. Sofia Nordin låter dessa tre känslor samverka på ett utomordentligt sätt. Hon har länge visat en särskild förmåga att skriva om barn som ställs inför existentiella frågor utan att lämna deras perspektiv. Hon skapar trovärdiga karaktärer utan att förklara sönder och utan att överdriva känslor. Nordin litar på läsarens förmåga att läsa mellan raderna. Ett utmärkt exempel är hur hon genom gestaltningen av Charlie låter oss förstå att det kanske till stor del beror på honom själv och hans beteende att vänskapen med Lukas satts ur spel. Jag hoppas att en bok av det här slaget kan locka fler barn att gå ut i skogen och bygga kojor, och att de får uppleva hur det är att skapa något med händerna av sådant man bara hittar: stockar, grenar och mossa.
Om: Sofia Nordin, född 1974, debuterade 2003 med Äventyrsveckan, och har sedan dess gett ut drygt 20 böcker – alltifrån bilderböcker till vuxenromaner. Nordin nominerades till Augustpriset för bästa barnoch ungdomsbok både 2009 (Natthimmel) och 2010 (Det händer nu). 2013 nominerades hennes En sekund i taget till Nordiska rådets pris för barn- och ungdomslitteratur.
Kanske inte i det högsta trädet de kan hitta, men åtminstone på marken under en trygg gran.
Och när kojan är klar: att de långsamt får låta fantasin skena genom att berätta skräckiga historier tillsammans. Att de får sitta där med en kompis och lyssna efter ljud som kan tolkas på mer än ett sätt. En bil som far förbi kan bli något helt annat. En kvist som bryts längre bort i skogen kan plötsligt låta som om den brister precis utanför väggen.
Och kanske är det just där, i blandningen av fara och frihet, som kojan fortfarande har något att säga oss. Våra byggen var nog inte särskilt säkra med sina murkna stockar men de var däremot platser där vi fick pröva gränser, skrämma upp varandra och vara ifred. I dag tycks det ibland som om vi vuxna har blivit rädda för allt: för skogen, för främlingar, för olyckor, för att barn ska vara utom synhåll ens en liten stund. Den enda gången jag de senaste tio åren såg ett ensamt barn i skogen kom jag på mig själv med att undra om något var fel. Hade barnet rymt från en dålig hemsituation? Borde jag ringa polisen? Som tur var lät jag bli att fråga. I stället tittade vi på grodyngel i en skogsdamm och förundrades över dem tillsammans en stund, innan vi skiljdes åt och gick hem var och en till sitt.
Trädkojan är ingen nostalgisk berättelse om barndom. Och trädkojan som Charlie bygger med sin nya vän Jenny är inte en plats där han kan gömma sig undan världen. Tvärtom. Ju högre väggarna blir, desto svårare blir det att värja sig mot det som tränger sig på. Kojan blir en plats där ensamheten, sveket och rädslan får form.
Linda Johansson jobbar mycket med motsättningar: det trygga glesbygdssamhället mot den mörka, väsenfyllda skogen, den mänskliga infrastrukturens framfart kontra naturens beständighet, den enskilda människans vittnesmål versus kollektivets gemensamma berättelser…
Bortbytt
Linda Johansson Bonnier Carlsén 2026
Bortbytt
Enligt västeuropeiska folktro var en bortbyting en icke-mänsklig varelse som hade lämnats i utbyte mot ett människobarn. I Selma Lagerlöfs novell är bortbytingen en trollunge som växer upp hos ett bondepar där han av bondkvinnan behandlas ytterst kärleksfullt och så småningom får återse sin ursprungsfamilj. Linda Johansson spinner vidare på de här berättelserna i sin senaste mellanåldersroman Bortbytt. Hos Johansson är bortbytingen däremot en så kallad strövare – ett slags naturväsen som råder över ett särskilt skogsområde dit människor sällan vågar ta sig. Vi befinner oss i den fiktiva (?) orten Rönnås och i centrum för berättelsen står 14-åriga Hella. Liksom i Linda Johanssons senaste böcker Bytet och Rök handlar det om ett mindre landsbygdssamhälle som omgärdas av något mytiskt och rysligt.
Det oemotståndliga omslaget är också denna gång skapat av Alexander Jansson och det drar mig rakt in i berättelsen med sitt knotiga, järnvägsslingrande träd. I den nya boken kanaliseras det rysliga mycket riktigt till en nedlagd järnväg, som löper genom ovan nämnda skogsområde. På spåret i skogen står ett övergivet ångtåg som bara har använts vid två tillfällen. En gång på 1800-talet och en gång på 1980-talet. Båda gångerna har utfallet varit detsamma. Tåget har stannat och små barn har oförklarligt försvunnit för att aldrig hittas igen.
Invånarna i Rönnås har sina olika teorier om vad som hänt. Somliga misstänker den tidigare anklagade skogsarbetaren “Mördar-Anders”.
Andra viskar om att det är något övernaturligt som har gett sig på de försvunna barnen och att det kommer att hända igen. När kommunledningen trots allt bestämmer sig för att rusta upp den gamla järnvägen och göra den till ett turistmål, gör Hella det till sin uppgift att stoppa planerna.
Det är en lågmäld rysare som tar form mellan sidorna i Bortbytt. Vardagen i Rönnås trampar på för Hella. Relationen till den hundtokige lillebrorsan Olle är varsamt skildrad, liksom den till de separerade föräldrarna och till kompisgänget. På skolgården smyger den snygge men undanglidande Even runt. Hella vill knappt erkänna för sig själv att hon känner sig dragen till honom, och kanske har de en del gemensamt? Even förföljs av skolans mobbargäng, men när de försöker skada honom blir de tre plågoandarna plötsligt rädda. I Evens ögon finns något mörkt och avgrundsdjupt och när han är nära Hella luktar det skog, jord och citrus.
Spänningen byggs upp långsamt. Bitvis liknar det en deckare när Hella försöker reda i historien kring de försvunna barnen och den nedlagda järnvägen. Hellas samtal med de utstötta personer hon söker svar hos, som den naturälskande Lilly vars barn har försvunnit och den alkoholiserade Mördar-Anders, nyanserar och visar människorna bortom samhällets dömande blickar.
Linda Johansson jobbar mycket med motsättningar: det trygga glesbygdssamhället mot den mörka, väsenfyllda skogen, den mänskliga infrastrukturens framfart kontra naturens beständighet, den enskilda människans vittnesmål versus kollektivets gemensamma berättelser…
Allra starkast är det när Hella vandrar längs spåret och själv får se det övergivna tåget, trots att hon blivit varnad. Då lever skogen och texten blir sinnlig. Dofter, ljud- och synintryck är kongeniala med Hellas tankar och personlighet. När hennes teckning av tåget plötsligt får eget liv höjs den krypande stämningen ytterligare ett snäpp.
I Bortbytt bor mystiken i detaljerna, replikerna och det outtalade. Även om mycket ordnar upp sig för Hella lämnas läsaren ändå med ett öppet slut. Skogen står fortfarande kvar; fuktig, mörk och lockande.
• Anna Carlén
De bortglömda barnens kyrkogård
Tänk dig en tid innan internet, en tid utan smarta telefoner som tar upp tid och tankekraft. En tid när man läste serier och böcker istället för att vara inne på Tiktok, Snapchat eller andra sociala medier.
Tänk dig att du går till fotbollsträningen och tar en genväg genom skogen och så snubblar du över något. Men du kan inte ringa eller sms:a någon. Du är ensam och det är riktigt rysligt.
Petrus Dahlin tar oss tillbaka till sjuttiotalet och till en skog där en kille vid namn Ruben snubblar över en gravsten. Det visar sig vara fler gravstenar där; så många så att det liknar en kyrkogård. Men varför står det inga efternamn på gravstenarna och varför är bara barn begravda där?
Ruben dras nu in i något mörkt som han inte vet hur han ska stoppa. Allt börjar när han återvänder till gravstenen och tar med sig en kniv som ligger där. En rad märkliga saker händer och det läskigaste av allt är att han plågas av känslan av att vilja göra sin nyfunna vän illa med den kniv han har tagit. Hur han än försöker göra sig av med kniven så går det inte. Varför går det inte och varför vill han göra någon illa? Vem var den lilla flickan som hette Estrid och varför står det inget efternamn på gravstenen?
Petrus låter oss läsare vara med när Ruben söker svar på dessa frågor och vi får också ta del av hans mardrömmar, hans syner och hans plågade sinne när det bara blir mörkare och mörkare.
Han låter oss också i all denna ryslighet få minnas hur det faktiskt kunde vara under sommarloven när den enda telefonen man hade satt fast i en vägg. När det inte gick att nå sina vänner som var på läger varken via snapchat eller messenger.
Jag översköljs av en nostalgi och kanske en längtan tillbaka, tillbaka till den tiden då man var uppmärksam på sin omgivning och närvarande.
När Ruben söker efter svar på sina frågor så måste han söka dem hos människor, gamla tidningar och böcker. De svar han får är otäcka. Barnen som ligger på den bortglömda kyrkogården var oönskade barn som man hade dödat och begravt i ovigd jord.
När jag läste det så kom jag att minnas när min mamma varnade mig för att köpa ett hus i utkanten av min hemstad för där hade en änglamakerska bott. Kvinnor som blivit gravida utom äktenskapet kom till henne och så dränkte hon barnen i den lilla tjärnen som låg intill huset. Än idag får jag rysningar när jag går förbi änglamakerskans hus.
Jag tänker ofta på alla dessa barn som aldrig fick leva bara för att de föddes i fel tid men också på de kvinnor som tvingades ta till så fruktansvärda åtgärder för att klara sig. Det går inte ens att föreställa sig hur det måste ha känts.
Att jag fängslades av denna historia och sträckläste den var nog för att Petrus så skickligt vävde samman sjuttiotalets analoga barndom med verkliga historiska tragedier. Hans berättelse har stannat kvar i mig långt efter att jag läste den. Den är som en påminnelse om de liv som aldrig fick levas och en återblick på den tid som flytt.
• Sara Lindalen
De bortglömda barnens kyrkogård Estrid
Petrus Dahlin
Rabén & Sjögren 2026
Bazar
Visa vem du är
Elle McNicoll
Lilla Piratförlaget 2026
Visa vem du är
• Jennie Claesson
Cora är tolv år och autistisk. Under hela sitt liv har hon upplevt hur det är att inte kunna möta människors förväntningar. Visa vem du är börjar med att Cora är på fest för en person hon aldrig har träffat, Adrien som är son till chefen för det stora techbolaget Pomegranate där hennes bror jobbar. De blir nära vänner, Adrien förstår henne som ingen annan och hon honom. Pomegranate håller på att utveckla en teknik som med hjälp av AI kan skapa hologram av verkliga människor. Det skulle göra det möjligt att träffa och prata med såväl kändisar som nära och kära efter att de har dött. Cora blir tillfrågad om hon vill hjälpa dem i utvecklingen av tekniken genom att svara på frågor, vilket hon gör utan att kunna ana tanken bakom. Allt medan vänskapen med Adrien växer sig starkare blir det tydligt att det finns dolda avsikter med projektet.
Under läsningen av den här boken slår det mig att Elle McNicoll beskriver etiska dilemman som troligen inte ligger så långt fram i tiden. Hon måste ha skrivit klart manuset redan innan debatten om AI började gå som högst, men ämnen som kloning och möjligheter att till exempel välja – beställa – egenskaper hos sitt barn, har debatterats länge.
Jag tycker att Elle McNicoll är tidig med att väcka denna fråga som vi i Sverige med vår rasbiologiska och institutionaliserade historia bör vara extra uppmärksamma på. Det är inte bara att vara vaksam på vilka risker som framtiden kan ha med sig, utan att se till att inte upprepa historien.
Inte minst i stater där barnafödandet begränsas. Det sorgliga i boken Visa vem du är är inte bara att samhället kan vilja bygga bort vissa egenskaper hos sin befolkning, utan att det är familjerna, personernas närmaste, som tänker sig – tror – att de bara vill bevara det ”bästa”. Vad Cora ser, som kan tyckas självklart, är att när de förmodade sämre egenskaperna tas bort är det inte samma person som blir kvar. Varför vill vi minnas någon som aldrig har funnits? Och vad skulle det göra med oss att kunna återse en person som inte lever längre när som helst, i vilken version som helst. Det fiktiva företaget Pomegranate säger att detta är vad människor vill ha, men evigt liv har än så länge inte fungerat så bra för någon i litteraturen, och skulle troligen inte göra det i verkligheten heller.
Jag tycker att Elle McNicoll är tidig med att väcka denna fråga som vi i Sverige med vår rasbiologiska och institutionaliserade historia bör vara extra uppmärksamma på. Det är inte bara att vara vaksam på vilka risker som framtiden kan ha med sig, utan att se till att inte upprepa historien.
Visa vem du är väcker massor av frågor kring identitet, människovärde och vilken värld vi vill leva i. Kanske är den största kritikern inte omvärlden, utan någon mycket närmare än så. Detta är Pomegranate inte sena att utnyttja i Visa vem du är. Vi människor behöver ha egna svar innan techbolagen ger dem åt oss.
Läs boken och ge den sedan till en ung person, eller läs den tillsammans, och ägna god tid åt att samtala kring detta.
När jag läste Visa vem du är tänkte jag återkommande på karaktären Bonnie i tv-serien Som en gnista, där Elle McNicoll finns med som manusförfattare, och alla barnskådespelare är autistiska. Den andra säsongen, som till skillnad från den första inte finns på SVT Play, kretsar mycket kring Bonnie som var Keedies barndomsvän. Hon växte också upp med det lilla samhällets kritiska blick och kollektiva utstötning, så till den grad att hon flyttade därifrån som liten. Ella Maisy Purvis, den brittiska skådespelaren som gestaltar Bonnie och som har både autism och adhd, kan vi i Sverige se på TV4 Play i rollen som Patience i tv-serien med samma namn. Serierna speglar hur omvärlden ibland ställer sig oförstående till människors olikheter. Alla autister fungerar så klart inte heller likadant. Förhoppningsvis börjar den något ökade representationen av neurodiversitet i litteratur och annan kultur att synliggöra detta. Elle McNicoll tillägnar Visa vem du är alla som ställde upp under coronapandemin, originalet gavs ut 2021, samt det neurodivergenta communityt:
”
Tack för att ni gör det här till en värld värd att kämpa för, bara genom att vara er själva.”
Elle McNicoll är en skotsk roman- och manusförfattare som bor i Northampton, norra London. Hon har gett ut ett tiotal bästsäljande romaner för barn, ungdomar och unga vuxna,varav Som en gnista (2024), dess prequel Keedie (2025) och Visa vem du är (2026) finns på Lilla Piratförlaget. Böckerna behandlar svårigheterna med att leva med autism och ibland fler diagnoser som adhd.
Elle McNicoll är själv autistisk och har dessutom den motoriska funktionsnedsättningen dyspraxi. Med sina böcker vill hon bidra till att bättre representera neurodivergenta personer i litteraturen. Elle McNicoll har vunnit många litterära priser och nominerats till ännu fler, bland annat ALMA-priset 2023 och 2024.
Visa vem du är har översatts från engelskan av Anna Thuresson. Omslagsillustrationen är gjord av Kay Wilson, som inspireras av bland annat Tove Janssons konst. Kay Wilson har adhd och hör hemma i Nottingham, England. Hon jobbar gärna med den miljövänliga japanska tekniken risotryck, som trycker en färg åt gången. Detta ger illustrationerna Kay Wilsons karaktäristiska lager på lager-uttryck i flera färger.
Författaren Nora Khalil har gehör för dialog. Berättelsen är ett flätverk av miljöer och omständigheter som bygger upp en värld runt dessa unga som jag tror på och drivs att följa. Nora Khalil har haft stor effekt på grupper som varit svåra att locka in i läsning. Jag är utomstående. Inte bara som medelålders utan också kulturellt. Min begränsade förståelse för Abouw, Yani, bismallah, InshAllah rytmiserar den unga dialogen. Det känns som att jag får vara på besök. Nu tittar jag nyfiket in i ett annat rum. Ett rum där många andra hör hemma. Skola, fotboll, lyrik och påhittighet flätas ihop kring vännerna Hamid, Liyana, Ilyas med den äldre förebilden tränaren Zaki och kontrahenten Jakob. Han får stå för motståndet, konkurrensen och hans pappa för föräldraskapets närsynta självupptagenhet när han gapar från sidlinjen på den stressade sonen. I skolans lyriktävling skriver Jakob om drömmen att pappa någon gång skall fråga om han haft roligt när han spelar.
För vem gör man saker? Sig själv, laget eller någon annan? Frågor som följer oss hela livet.
Kahlils egen historia som ortens poet skiner försiktigt igenom här som en möjlighet att tränga igenom och skapa kontakt av ett alternativt slag. Ibland når orden bättre fram än bollar. Ibland är det tvärtom.
Ett frestande erbjudande att spela för den starkare motståndaren och samtidigt hjälpa sitt lag leder Ilyas ut i ett moraliskt dilemma där han försöker dölja sitt svek. Saker är sällan svartvita och det visar den här berättelsen så fint. Insatsen gör att laget blir kvar i serien men tilliten brister. Vad krävs då? Verklig ånger som märks och känns.
Berättelsen och berättaren viker inte för det kluvna och de kluvna känslorna. Nora Khalil har i mina öron en otrolig tonträff som jag tror gäller för de unga hon skriver om och för.
Det sägs ofta att barnlitteratur ska fånga läsaren. Jag undrar om det är rätt metafor. När jag läser Laura Lähteenmäkis Räkna tyst till tio tänker jag i stället att vissa böcker inte fångar vår uppmärksamhet. De formar den.
Jag tillhör den generation som läste mellanåldersböcker under 1980-talet. Då fanns en självklar tillit till att också barn kunde läsa långsamt. Berättelserna behövde inte ständigt bevisa sitt existensberättigande genom nya konflikter. De litade på att en förändrad blick, en tystnad eller en vänskap som långsamt gled isär kunde bära en hel roman. Den tilliten möter jag igen hos Laura Lähteenmäki. Räkna tyst till tio handlar om Myy, vars värld förändras nästan omärkligt. Fantasilekarna fungerar inte längre som de gjort. Vännerna orienterar sig mot något annat. En gruppchatt blir den synliga markören för ett utanförskap som egentligen började långt tidigare.
När kompisgänget åker på läger utan henne möter Myy i stället pojken Lassi. Med honom behöver hon inte förställa sig. Samtidigt förändras livet hemma när morfadern blir sjuk.
Den smärtsamma erfarenheten att människor inte alltid växer i samma takt är ständigt närvarande och vi blir varse att flera sorters förluster kan inträffa och påverka oss mycket starkt samtidigt.
Det är också här romanens styrka ligger. Lähteenmäki skriver fram förändring som något som sällan sker i ett avgörande ögonblick.
Den sker i små förskjutningar: ett samtal som inte längre känns självklart, en lek som plötsligt upphör att fungera, en stark vuxen som egentligen är betydligt skörare än barnet tidigare förstått. Romanen utgår från att läsaren kan uppmärksamma sådana nyanser utan att de behöver förstärkas eller förklaras.
I en tid då mycket barnkultur konkurrerar om uppmärksamheten genom tempo, humor och ständiga överraskningar gör Lähteenmäki något annat. Hon tränar läsarens uppmärksamhet i stället för att exploatera den. Romanen låter oss lägga märke till hur en vänskap kan förändras nästan omärkligt utan att någon egentligen har gjort fel, och hur den sortens sorg ofta är svårare att förstå än den som har en tydlig orsak. Vi människor utvecklas i olika takt, inte minst under åren då barndomen långsamt övergår i tonårstid.
Laura Lähteenmäki skriver som om uppmärksamhet fortfarande är något vi kan öva och som om läsning fortfarande kan förändra vårt sätt att se människorna omkring oss. God konst påverkar oss genom sina sannaste ord och bilder. Det är vad Lähteenmäki lyckas med här. Lika lyhört som Myy läser av sin mammas skiftande sinnestillstånd får vi som läsare erfara hur det är att vara tio, snart elva, och ana allt som ryms i en människa just när världen håller på att förändras.
Fler vuxna borde läsa böcker om barn – inte bara för att förstå dem bättre, utan också för att minnas hur det känns att leva i ständig och samtidigt omärklig förändring.
Jag tror inte på spöken
• Johanna Petersson Börner
Med minnen av att som ung vuxen ha läst fyndiga och träffsäkra Rida på en gris och Jazz är farligt av denna författare – Bengt Ohlsson – såg jag fram emot något träffsäkert för barn.
Den här historien skaver i mig. Berättelsen om storasyster och lillebror som kanske är 14-15 respektive 10-12 år känns inte trovärdig och åldersadekvat med spöktemat som ram. Det framskymtar en familj där ett av barnen befunnit sig i skuggan av det andra med allt vad det innebär av skuld och samvete. Lillebror sätter ord på känslor av att inte bli lyssnad och tagen på allvar med ett språk och tankar som känns vuxna och har författarens ton. Föräldrarna tassar runt och problematiserar barnet som har sett något svårbegripligt. Den universella upplevelsen av att inte bli trodd och känna sig utanför sin flock slarvas bort med ett porträtt av nervösa föräldrar som beter sig som barn. Så kan det vara men illusionen håller inte för mig.
Tid och rum känns också ur led. Dörrar fulla med klistermärken och saccosäck leder tanken till 70-tal och samtidigt förekommer nutidsmarkörer i form av hantverksburgare och sociala medier.
Inledningen på boken är en långsamt stegrande spänning då lillebror ser en figur röra sig spöklikt genom trädgården. Men Ohlsson lyckas inte skapa en angelägen intrig. Föräldrarnas fumliga försök att avleda tankarna från spöksynen gör att jag tänker mig ett riktigt litet barn med behov av beskydd. Pojken känner sig förminskad av hur de talar och agerar förbi honom och det hör till bokens starkare innehåll att märka klyftan mellan familjemedlemmarna på ett yttre plan och den inre resa som lillebror gör. Boken skulle behöva mer gestaltning och mindre ordrika beskrivningar.
Jag undrar om spöken fängslar 9-12 åringar. Kanske är det så, men denna spökhistoria kör fast i inledningen och handlar egentligen mer om oförmåga mellan vuxen och barn att ta in och försöka förstå varandras världar. Man väntar på något förklarande, men det blir inga fler spökupplevelser eller för den delen klarlägganden. Man kunde tänka sig att det skulle uppstå en känsla av bevarad mystik men istället känns spöktemat som katalysator meningslöst för berättelsen.
Jag tror inte på spöken men jag är rädd för dem Bengt Ohlsson
Ur: Knytkalas på Trädgårdsvägen 10, Felicita Sala.
Natur & Kultur 2026
Knytkalas på
Trädgårdsgatan 10
Felicita Sala
Natur & Kultur 2026
Knytkalas på Trädgårdsvägen 10
• Sara Lindalen
När jag såg denna pärla bland böcker dyka upp i flödet så kände jag direkt att den måste jag läsa och skriva om.
Jag fångades av den vackra och inbjudande framsidan med de allra mjukaste och vänligaste färgerna, de olika nyanserna av blått. Men jag fångades också av huset; det vackra huset med fönstren där människor kikar ut och liksom säger: “Kom in, du är välkommen!” Jag blir nyfiken och vill genast lära känna dem alla.
Innan jag läste denna bok så kände jag inte till bokens skapare Felicita Sala, så jag tog reda på lite fakta om henne. Det visade sig att jag är långt ifrån ensam om att fascineras av hennes illustrationer. Felicita är en internationellt erkänd illustratör som har tilldelats en mängd prestigefyllda utmärkelser. År 2018 tilldelades hon New York Times Best Illustrated Children's Books – först 2018 för She Made a Monster och senast 2023 för As Night Falls. År 2020 mottog hon dessutom italienska Premio Andersen som landets bästa illustratör, och 2023 kröntes hennes framgångar med en guldmedalj från Society of Illustrators i New York.
Felicita föddes i Rom men växte upp i Perth, Australien. Hon studerade filosofi på universitetet och återvände så småningom till Italien och det var där som hon påbörjade en helt självlärd resa in i illustrationens värld. Hon har, utöver att illustrera och skriva böcker utforskat pappersklippt animation tillsammans med sin man, animatören Gianluca Maruti.
Nu tar vi oss tillbaka till Trädgårdsgatan 10, där det är knytkalas på gång. Det doftar ljuvligt från alla lägenheter och vi är inbjudna!
Vi börjar med att kika in hos Teresa som lagar en läskande tomatsoppa! Sedan går vi vidare till hennes grannar och bjuds på en resa världen runt. När vi har fått kika in i alla kök så avslutas det hela med en färgsprakande fest på gården.
Felicita låter oss ta del av recepten från världens alla hörn så allt så otroligt vackert. Vi bjuds på en färgstark, varm och rikt illustrerad fest för såväl ögonen som för magen.
Detta är en bok som kombinerar bild och text på ett skickligt sätt och som får mig som läsare att vilja läsa mer.
Hennes känsla för färg märks genomgående och när man öppnar boken så möts man av en färgpalett som är både mjuk och kontrastrik. Det är en bok full av liv.
Hennes bildspråk tilltalar mig verkligen, det väcker min kreativitet och min fantasi. Hennes känsla för detaljer är makalös. Jag fastnar i boken och varje uppslag är som ett eget konstverk.
Boken får mig att vilja laga mat som jag aldrig förr har lagat; lämna det gamla vanliga och ge mig ut på kokkonstens vida ocean.
Det är många tankar som väcks när jag läser denna bok men mest av allt tänker jag på att vi skulle vara mindre ensamma och mer tillsammans.
Det är så viktigt i tider som denna. Jag skulle vilja att vi tänker mer "VI", att vi vågar se att olika kulturer och erfarenheter är berikande. Vi kanske borde börja kika in hos varandra och bjuda upp till fest.
Många är vi som lever sida vid sida i våra lägenheter men vet vi så mycket om varandra egentligen? Något så enkelt som ett knytkalas kan ju vara det
Ur: Knytkalas på Trädgårdsvägen 10, Felicita Sala. Natur & Kultur 2026
som behövs för att komma varandra lite närmare. Mat är ju något som verkligen förenar och det finns ju så mycket mat som man inte känner till. Nuförtiden finns det mängder av klipp på sociala medier med mat som lagas, men hur kul är det när man ska laga den själv och äta den ensam? Kanske borde man istället ta det där första steget och bjuda in till gårdsfest, det kan ju bli alldeles alldeles underbart. Som Ana Gavalda så fint uttryckte det: Tillsammans är man mindre ensam.
Rekordodla
• Lina Nestor
Här är en bok för tävlingssugna! Men det är inte snabba ben och starka muskler som står i fokus – här är det den långa och ibland lite knepiga odlingsprocessen från frö till skörd som gäller. Störst är spännande men inte alltid bäst, vad sägs om rekord som den randigaste rödbetan, världens minsta tomat och den prickigaste gurkan?!
Boken kom till oss lite väl sent in på odlingssäsongen för att vi skulle hinna hänge oss åt rekordodlingen, men med en trädgård som håller på att expandera har vi tid att planera inför nästa år. Boken är inspirerande för låg- och mellanstadiebarn och innehåller förvånansvärt mycket: varje gröda introduceras med intressant och rolig fakta, sedan följer en konkret och tydlig instruktion om hur man bäst odlar och tar hand om sin växt. Texten är fint strukturerad och lätt överblickbar, och illustrationer blandas med foton i en härlig, lagom färgsprakande och genomtänkt design.
Liselotte Roll är journalist och författare och har gett ut flera faktaböcker för barn och vuxna. Catharina Edlund ger med Rekordodla ut sin första barnbok, men uttrycket känns igen från hennes konstnärskap där hon enligt egen utsago blandar den skandinaviska och japanska stilen. Omslag och grafisk form är skapad av Maria Svedberg.
Jag gillar alla små detaljer som går att upptäcka i både bild och text: en kameleont som fångar min blick från toppen av en införskaffningslista. En molnformad pratbubbla från en pigg ekorre som berättar om den kemiska reaktion som uppstår när solrosfrön kommer i kontakt med bakpulver.
Åttaåringen och elvaåringen är säkra på vad de vill lägga sitt krut nästa år: jättepumpa. Stor som en bil. Återstår att se om trädgården ger tillräckligt med utrymme tills dess…
Rekordodla
Liselotte Roll & Catharina Edlund Natur & Kultur 2026
Ur: Rekordodla, L. Roll & C. Edlund. Natur & Kultur 2026
oa Backe Åstot debuterade med Himlabrand 2021, en bok som också nominerades till Augustpriset samma år.
Hon är född i Jokkmokk och renägande same, ett perspektiv som finns i både debuten och Fjärilshjärta från 2023. Senaste boken Det är om dig jag skriver är istället en bok där vi får veta väldigt lite om huvudpersonen, vi vet faktiskt inte ens vilket kön hen har. Visst finns det ledtrådar och visst har jag som läsare en teori, men ingenting finns utskrivet.
Det är om dig jag skriver är en diktroman där Backe Åstot i en rad korta dikter berättar en historia om kärlek. Huvudpersonen går i nian och det är sista terminen innan gymnasiet väntar. Som i många andra högstadieskolor finns en tydlig hierarki och en rad oskrivna regler som få vågar bryta mot. Det är därför det är något komplicerat att huvudpersonen är kär i någon som hen inte borde vara tillsammans med. I alla fall har de inte samma status och tillhör inte heller samma gäng.
Alltså är vår huvudperson verkligen kär på avstånd, vilket beskrivs i bokens första dikt.
jag följer dig inte på instagram
är inte din vän på snapchat gillar inte din nya bild
som jag tittar på så länge om kvällen
att du följer med in i drömmen
Vi får läsa dikter om att röra sig i någons närhet, men aldrig vara riktigt nära. Hur det är att tänka att ni nog är ganska lika, men att ingen riktigt förstått det ännu. Hur en genomgång om kärlekens kemi på NO-lektionen, en lektion om buddhismen, något som sker på skolgården, eller en hand som snuddar en annan på hemkunskapen kan få en att både längta efter att få vara nära och att det ska bli höst så att ni går på olika program. Bokens största tema är kanske ändå hur svårt det kan vara på högstadiet där vissa personer syns och andra inte, där vissa räknas och andra är obetydliga.
du är bra på sånt man ska vara bra på
du är stark springer snabbt får folk att skratta
du behöver aldrig höja rösten för att någon ska höra dig
jag är bra på sånt ingen bryr sig om skrivande och piano
om jag ens är bra över huvud taget
Det är om dig jag skriver är en fin bok om den första kärleken som är så stark att den nästan får en att explodera. Om rädslan både för att alla ska märka det och för att du aldrig ska få kontakt med den som du är kär i. Jag tycker om att Backe Åstot håller allt allmänmänskligt och opersonligt på så sätt att vi varken får namn eller kön på huvudpersonen. Kanske kan det göra läsningen mer komplicerad, men mest av allt intressant. Risken finns att det här är en bok läsaren hastar igenom då dikterna som utgör den går snabbt att läsa. Istället hoppas jag att den som läser Det är om dig jag skriver låter läsningen få ta tid och verkligen smakar på varje ord. Det är den verkligen värd.
För den som vill arbeta med Det är om dig jag skriver finns många möjligheter. Dikterna i boken fungerar både självständigt och tillsammans. Med få ord beskrivs både den stora förälskelsen och spelet på en högstadieskola. De går att tolka och diskutera mycket, då väldigt lite beskrivs med ord medan mycket finns mellan raderna. Den som läser kan också uppmuntras att skriva egna, liknande dikter eller varför inte skriva dikter ur en annan karaktärs perspektiv. Det hade varit spännande att se vad huvudpersonens förälskelse tänker och känner.
Om: Moa Backe Åstot, född 1998 i Malmberget, är renägande same och bosatt i Jokkmokk. Hon har läst kreativt skrivande vid Umeå universitet och projektkursen vid Jakobsbergs folkhögskolas författarskola. Moa Backe Åstot debuterade 2021 med den prisbelönta och kritikerhyllade romanen Himlabrand som har vunnit Slangbellan, Studieförbundet Vuxenskolans författarpris samt Norrlands litteraturpris. Boken nominerades till Nils Holgersson-plaketten, Augustpriset och Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris. Boken har också nominerats till Garden State Teen Book Award, samt blivit utsedd till en av årets Printz Honor Books 2024. Uppföljaren Fjärilshjärta nominerades till Norrlands litteraturpris 2024 och var finalist till The Kirkus Prize 2025 i USA. Text hämtad från Rabén & Sjögrens sida.
Innan himlen faller
• Sara Lindalen
Katarina von Bredow har skrivit en mängd ungdomsböcker, och många är de unga som har läst hennes fantastiska skildringar av tonåringars känsloliv och vedermödor. Hon kan verkligen fånga de unga läsarna. När jag satt och läste Innan himlen faller utbrast min äldsta dotter glatt: ”Åh, Katarina von Bredow, henne gillar jag verkligen, hon vet verkligen vad unga går igenom”
En av hennes böcker som jag tror att många känner till är Flyga högt (2011). Den nominerades till, och vann Sveriges Radios och Utbildningsradions fina pris Barnens Romanpris 2012.
När jag nu har läst Innan himlen faller så slås jag av hennes sätt skildra det som är viktigt för unga med en inlevelse som känns äkta. Jag förstår verkligen varför hon når fram till de unga.
Språket är träffsäkert och vardagsnära så det får läsaren att känna sig vara mitt i handlingen. I hennes böcker finns många dilemman som känns realistiska och vardagsnära.
Katarina låter oss följa Leah väldigt nära och vi hamnar rakt i hennes liv som niondeklassare. Det är dags för prao och hon hamnar av olika anledningar på ICA ihop med Casper, en kille i klassen som hon aldrig någonsin haft en tanke på att lära känna.
Leah som hade önskat att praoa på ett helt annat ställe och ihop med en av sina nära vänner är till en början jättebesviken för att inte säga helt förkrossad.
Innan himlen faller Kristina von Bredow Natur & Kultur 2026
Det blir inte lättare av att hon ganska snabbt får känslor för Casper. Attraktionen beskrivs så väl av Katarina så att man kan känna den själv när man läser. Det är som en naturkraft, en ocean av känslor som sköljer över dem.
Hon försöker verkligen hålla honom på avstånd men hon upptäcker fler och fler fina sidor hos honom och till slut går det inte att hålla emot; de hamnar i en fantastiskt fin kärleksbubbla. Det blir en explosion av känslor som leder till en enorm inre konflikt.
Casper och hans kompisar är utsatta i skolan och Leah måste verkligen välja hur hon ska göra; förneka att hon känner honom eller faktiskt stå upp för vad hon egentligen känner.
Det är verkligen inte ett enkelt val och långt ifrån svart eller vitt. Innerst inne vet hon ju att han är den rätte för henne. Hon vill verkligen göra ALLT med honom. Till och med ha sex för första gången.
Hur ska hon kunna berätta för sina vänner att hon har gått och kärat ner sig i den person de kallar för Gollum och som hänger med töntarna i skolan som spelar rollspel?
Det är ett verkligt dilemma som hon ställs inför. Ska hon låta sig känna de starka fantastiska känslorna hon känner för honom eller försöka trycka undan dem för att passa in och vara lojal mot sitt kära kompisgäng.
Att vara ung och inte våga visa fullt ut vad man tycker är något jag kan känna igen, den där känslan av att man själv vet vad man vill men inte våga berätta för sina närmaste. Det är så viktigt i den åldern att vara en i gänget och det är så svårt att gå sin egen väg ibland, även om man innerst inne vet vad man måste välja.
Välja kanske är fel ord också för inte väljer man vem man blir kär i. Kärlek är en kraft som är svår att stå emot.
Katarina skildrar skickligt hur svårt det är att navigera i relationer, och det gäller inte bara tonåringarna. Även Leahs mamma kämpar med sina känslor när hon blir kär i en yngre kollega och Leah reagerar starkt på detta. Mamman reagerar i sin tur och utmanar Leahs tänkande genom att påpeka att det inte var någon som protesterade när pappan träffade en kvinna som var ännu yngre. Att låta detta perspektiv finnas med är bra för det belyser något som jag ofta tänker på, om en man väljer en yngre kvinna så är det mer accepterat än tvärtom.
När hon skriver om detta så tycker jag att hon på något vis ger de vuxna en rätt till sitt eget kärleksliv också, hon ger de vuxna karaktärerna liv och låter dem ta plats i handlingen. Det är fortfarande de unga som står i centrum men deras viktiga vuxna är också varsamt skildrade i sin längtan efter kärlek.
Många unga tänker kanske så som Leah, att de vill påverka vem deras närmaste vuxen blir kär i och många har nog svårt att ens se att vuxna skulle ha lust och behov.
Jag minns själv hur obekvämt jag tyckte att det var när två vuxna kysstes eller höll varandras händer. Ju äldre jag blir desto mer förstår jag hur stor kärlekens kraft är och hur lycklig man är om man hittar någon att älska. Nuförtiden blir jag bara lycklig om jag ser ett kärlekspar, oavsett hur gamla de är eller vilka de är.
Jag lämnar historien om Leah och Casper med ett varmt hjärta och en önskan om att fler vågar välja det hjärtat vill.
Om: Katarina von Bredow är född 1967 och gjorde som 23-åring sensationell debut med Syskonkärlek. Hon har sedan dess skrivit flera ungdomsromaner om omöjlig och förbjuden kärlek, alla intensivt engagerande, men också ett par spännande och roliga barnböcker. Hon är bosatt på landsbygden i Småland.
Text från Rabén & Sjögrens sida. Katarinas sida: https://www.katarinavonbredow.se
Bazar
Vi pratar om allt
• Brijdeep Kaur
Vi pratar om allt (utom det) – en smärtsam och träffsäker skildring av vänskap, förbjuden kärlek och vuxenblivande.
Det finns ungdomsböcker som skildrar den första kärleken. Det finns böcker om vänskap. Och så finns det böcker som lyckas fånga allt det där på samma gång; de förbjudna känslorna, skulden, sorgen och den svåra övergången mellan tonår och vuxenliv. Vi pratar om allt (utom det) av Johanna Hellner är en imponerande debutroman och en berättelse som stannar kvar långt efter att sista sidan är läst.
Maggi och Liv har precis avslutat sitt första år på gymnasiet. Sommarlovet ligger framför dem och allt borde vara enkelt. De ska bada, umgås med sina vänner, festa, jobba tillsammans på kyrkogården och njuta av friheten innan ett nytt läsår börjar. De har alltid varit bästa vänner och känner varandra utan och innan. Men den här sommaren förändras något mellan dem.
Vi pratar om allt (utom det)
Johanna Hellner
Rabén & Sjögren 2026
(utom
det)
Liv har träffat Rasmus och är nyförälskad. Hon vill tillbringa all sin tid med honom, vilket gör att Maggi ofta hamnar utanför. För första gången känner hon sig inte längre som den viktigaste personen i Livs liv. Den självklara vänskapen börjar långsamt glida dem ur händerna.
Till en början tycker Maggi mest att Rasmus är ganska störig. Han tar mycket plats, kör bilen på ett högljutt vis och känns inte alls som någon hon skulle falla för. Men sakta börjar hon lägga märke till hans blickar. Han tittar lite för länge på henne. Han söker hennes uppmärksamhet. När han börjar skriva till henne växer en känsla fram som hon inte vill erkänna ens för sig själv.
Författaren beskriver den här förbjudna förälskelsen med stor precision. Maggi vet hela tiden att det hon känner är fel. Hon älskar sin bästa vän och skulle aldrig vilja såra henne. Ändå längtar hon efter varje meddelande från Rasmus. Hon blir avundsjuk när Liv och Rasmus är tillsammans och skäms samtidigt över sina egna tankar.
Den återkommande bilden av en ål som vrider sig i magen blir en stark symbol för Maggis växande skuld. Ju längre sommaren går, desto större blir ålen. Den går inte att ignorera.
När Liv en dag blir sjuk förändras allt. Maggi hamnar ensam hemma hos Rasmus. Situationen är inte planerad och ingen av dem verkar riktigt förstå hur de hamnade där. En blick leder till en kyss, och plötsligt har de gått mycket längre än någon av dem tänkt. Det som först känns som ett fruktansvärt misstag blir början på en hemlig relation.
De fortsätter träffas i smyg. De skriver till varandra, längtar efter varandra och tillbringar till och med en hel helg tillsammans i Rasmus stuga. Där blir det tydligt att det inte längre handlar om ett impulsivt misstag. Det känns äkta, åtminstone från Maggis håll, men är samtidigt omöjligt.
Det är här romanen blir som allra starkast. Johanna romantiserar aldrig otroheten eller sveket. Tvärtom får läsaren följa Maggis ständiga kamp mellan kärlek och samvete. Hon vill vara med Rasmus, men varje gång hon träffar Liv blir skulden nästan outhärdlig.
Samtidigt finns en annan berättelse som löper genom romanen. Maggi kan inte släppa tankarna på Alma, en jämnårig tjej som tagit sitt liv. Medan andra verkar ha accepterat det som hänt fortsätter Maggi att fundera över varför ingen längre pratar om Alma. Hon gör fint vid hennes grav när hon jobbar på kyrkogården och skriver brev till Alma, för nu finns det ingen som hon kan dela sina skämmiga tankar med. Hennes funderingar över Almas död och kampen att försöka förstå visar hur unga människor bär på frågor som sällan får några enkla svar.
En av bokens stora styrkor är hur trovärdiga karaktärerna känns. Ingen är perfekt. Maggi gör val som sårar andra människor, men hon är inte elak. Hon är en tonåring som försöker förstå sina känslor och gång på gång misslyckas med att göra rätt. Liv är inte heller bara “den bedragna vännen”. Hon är levande, varm och samtidigt upptagen av sin egen förälskelse. Rasmus är kanske den mest komplexa personen i berättelsen. Han säger att han älskar Liv men söker sig ändå gång på gång till Maggi. Läsaren tvingas själv fundera över vad han egentligen känner och varför han gör som han gör. Språket är enkelt men uttrycksfullt. Dialogerna känns naturliga och fångar tonåringars sätt att prata utan att kännas konstruerade. Författaren lyckas skriva fram både de stora känslorna och de små ögonblicken; blickarna, tystnaden, sms:en och den nervösa väntan. Det gör berättelsen både levande och lätt att leva sig in i. Romanen handlar om betydligt mer än en kärlekstriangel. Den handlar om vänskap som förändras när livet går vidare. Om att upptäcka att människor inte alltid är de man trodde. Om att göra misstag som inte går att ta tillbaka. Men också om identitet, längtan, sorg och den smärtsamma insikten att vuxenlivet inte kommer med några enkla svar.
Träffsäker och gripande! Här fångas tonårstidens intensitet på ett sätt som känns både äkta och berörande. Läsaren får uppleva den första stora kärleken, den första riktigt svåra skulden och den första insikten om att vissa val förändrar livet för alltid. En ungdomsroman som väcker många känslor. Den är romantisk utan att bli sockersöt, dramatisk utan att kännas överdriven och realistisk på ett sätt som gör att berättelsen stannar kvar länge efter sista sidan. För läsare från 15 år och uppåt är det här en bok som både engagerar och berör, och som påminner om hur komplicerat det kan vara att bli vuxen när hjärtat vill något helt annat än förnuftet.
Om: Johanna Hellner, född 1983 i Skurup, Skåne, bor idag i Tyresö utanför Stockholm med sin man, två barn och två getter. När Johanna var nio år drömde hon om att bli Sveriges yngsta författare. Hon knappade tålmodigt in kapitel efter kapitel på pappas jobbdator och sparade ner på 1,44 megabytes disketter. Romandebuten fick dock ett snopet avbrott när hon med ett olyckligt tangenttryck råkade markera allt och radera det.
Skrivandet och berättandet fortsatte att vara ett intresse, men sattes på paus under studier, kommande yrkesliv och småbarnsår. Längtan efter att få uttrycka sig blev dock till slut för stark och efter tolv år inom marknadsföring i filmbranschen, där berättelserna hela tiden fanns så nära men ändå alltid kändes utom räckhåll, bestämde sig Johanna för att ta ett sabbatsår och prova på skrivandet igen.
Det blev två år på Skrivarlinjen på Konst -och Kulturakademin i Stockholm, och därefter följde ljudmanusskrivande och filande på det egna bokmanuset i kombination med deltidsjobb. Idag arbetar Johanna som kriminalvårdare på häkte, driver kulturscenen Klubb Utlopp på Södermalm i Stockholm, drömmer stort och skriver så mycket hon hinner –både prosa, poesi och drama, för vuxna och yngre. Text hämtad från Rabén & Sjögrens sida.
Bara en sista rusch bror
Bara en sista rush bror tar vid där Vi kommer ändå bara bli becknare slutar. Samir, Sebbe, Selma och de andra har fått sommarlov och därmed lämnat både högstadiet och läraren Leila. Sebbe väntar fortfarande på antagningsbesked till gymnasiet, han står som reserv, men för de andra är höstens aktiviteter redan bestämda. För Selma var det lätt att komma in på gymnasiet, hon hade A i alla ämnen. Samir har klarat sig bra efter att han blivit knivhuggen av några i gänget som Yasin hade en skuld till, men Yasin själv sitter fortfarande på Sis-boende. Hans bror Liban bor dock kvar. För Samir blev Leila som en andra morsa och trots att hon inte längre är deras lärare finns hon kvar i närheten av gänget.
Gänget har hängt en del på fritidsgården Tolvan och nu är det dags för en övernattning. Selmas kompis Yaz ska självklart med, men Selma själv är säker på att hennes pappa kommer att säga nej. Leila kommer till undsättning och lyckas övertala honom att låta Selma följa med och snart åker de till stugorna i skärgården.
Både Leila och Ahmed är med som ledare. En hel buss ungar åker dit och för många är det både första besöket i skärgården och första gången i en kanot. Det går inte att skriva om Rihab Garcis böcker utan att lyfta språket. Även om jag har lite svårt att ibland förstå förortsslanget älskar jag flytet i berättandet. Jag tycker också om hur Garci beskriver betydelsen av till exempel fritidsgårdar och stabila vuxna förebilder. Så här säger Samir om Tolvans betydelse:
Det är fullt hus på vår fritidsgård Tolvan idag på grund av matchen på projektorduken. Men det är tungt walla, för utan den här fritidsgården hade så många av oss bara varit på gatan och gjort knas. Dom hade styrt upp med både dricka och snacks idag, riktigt gähda. Jag hälsar på några grabbar och parkerar götten på soffan längst fram, när jag får ett sms från Sebbe om att han är på väg och ska paxa dunderplatser åt oss. Jag vet inte varför den här swedien trodde att han skulle hinna hit före mig. Han underskattar alltid hur snabb jag är, benim är samma Usain Bolt walla, fast med helt STABILT hår.
• Linda Odén
Bara en sista rush bror
Rihab garci Bonnier Carlsén 2026
Samir, Sebbe, Selma och Leila turas om att berätta om några intensiva dagar på sommarlovet och Garci ändrar språket efter deras personligheter. Det är riktigt snyggt gjort och bidrar till att berättelsen känns väldigt autentisk. Något som också är väldigt snyggt är hur varje kapitel avslutas med en kursiv mening som är framåtsyftande och ibland ger ledtrådar om vad som kommer att hända. Som Selmas mening om gänget som åker på läger och befinner sig i skogen, kanske för första gången någonsin. De har just hittat väskor med vapen och droger i ett övergivet skjul i skogen och bestämmer sig för att lämna kvar dem: “Friluftsblattarna plus en swedie går snabbt på led tillbaka till stugorna. Blattarna är inte gjorda för skogen walla ... “ Selma är dock inte säker på att det var rätt beslut att lämna. Hon vill ringa polisen och tipsa dem om fyndet, men de andra vill bara gå vidare. När alla somnat går hon tillbaka till skjulet och packar ner
drogerna i sin väska. Planen är att lämna in dem anonymt till polisen, men resultatet blir att både hon och de andra dras in i något riktigt farligt. Bara en sista rush bror är både bra och spännande. Rihab Garci lyckas beskriva ett förortsliv som både är vanligt och farligt. Hon visar hur svårt det är att undvika problem och att det inte alltid är smart att försöka göra rätt sak, när rätt sak betyder att du blir inblandad i en gängkonflikt. Att just Selma tar beslutet att lämna drogerna till polisen är inte så konstigt. Hon är en ordentlig tjej som vill lösa problem. Den här gången får det dock konsekvenser hon inte räknat med. Samtidigt är Bara en sista rush bror kanske främst en bok om vänskap och att ställa upp för varandra. Det är därför ingen borde läsa uppföljaren utan att ha lärt känna huvudpersonerna i Vi kommer ändå bara bli becknare. Båda böckerna är mycket läsvärda.
Samir, Sebbe, Selma och Leila turas om att berätta om några intensiva dagar på sommarlovet och Garci ändrar språket efter deras personligheter.
Det är riktigt snyggt gjort och bidrar till att berättelsen känns väldigt autentisk.
Om: Rihab Garci är högstadielärare, influenser och trebarnsmamma. Hon brinner för att skildra ungdomars vardag i orten på sina sociala medier och som krönikör. Hon har många år av engagemang i olika ungdomsföreningar i både Järva och Botkyrka bakom sig.
En annan Saga är Annelie Adamsdotters tredje roman för unga vuxna och de har fått enhetliga, mycket snygga omslag skapade av Emma Graves. Efter en bok om tonårsgraviditet och en om hur ett dödsfall påverkar livet bjuder Adamsdotter på en mer vardaglig berättelse om ett sommarlov och längtan efter ett nytt namn. Huvudpersonen Saga är otroligt trött på att höra skämt om sitt namn. Droppen blir när två killar skämtar om Rödluvan och vargen och Saga börjar på allvar fundera över om hennes liv kanske hade förbättrats av ett namnbyte. Bästa kompisen Mirjam lovar att hjälpa till och de gör en lista med 100 fina namn tillsammans och under sin tre veckor långa semester i Dubai skickar Mirjam varje dag ett namnförslag till Saga. Kanske hade hon passat bättre som en Maja, men då skulle hon säkert kallas Maja Gräddnos, eller Kajsa, men det är ju ännu värre än Saga då det rimmar på bajsa, eller kanske Sara, likt Saga men kanske för vaniljigt, eller Cecilia som rimmar på exakt ingenting, men samtidigt låter lite väl kyrkligt. Det är inte enkelt att hitta det perfekta namnet. Det som får Saga att känna sig som en bättre version av sig själv.
En annan Saga
Annelie Adamsdotter Bonnier Carlsén 2026
Sommaren utan en bästa vän blir ändå helt okej för Saga. Hon arbetar i en glasskiosk, hänger med andra vänner och spanar på Nils som ganska nyss börjat i klassen. Visserligen regnar det ofta och det är lättare att få kontakt med Adrian än med Nils.
Kanske hade det varit lättare om hon hetat Vivienne, för en Vivienne skulle säkert våga bjuda ut killen hon är kär i. Förutom glass, bad och Nils fylls Sagas sommar av en oro för sin mamma som inte mår bra. Det tar lång tid innan vi får veta vad som hänt och då inser vi att måendet föregås av en stor förändring. Trots allvaret är En annan Saga mindre svart än Adamsdotters tidigare böcker och det är faktiskt ganska skönt. Läsarna behöver skildringar av tonårsliv som ger hopp.
En annan Saga är en härlig skildring av ett ganska vanligt sommarlov och Adamsdotter skildrar Saga och alla runt henne på ett trovärdigt sätt. Som vanligt blandas allvar med en rejäl dos humor och kanske är det vad som gör Adamsdotter till en så väldigt skicklig författare. Speciellt de meddelanden som skickas mellan Saga och Mirjam får mig att fnissa rejält och det blir tydligt vilka bra vänner de är. Jag tycker också om musikens betydelse för Saga och därmed för innehållet. Texter av bland andra Molly Sandén används för att beskriva det Saga känner. En annan Saga vänder sig till Unga vuxna, men kan absolut läsas av betydligt yngre läsare. Det är en bok som fint beskriver den första förälskelsen och hur mycket den kan överraska en. Innehållet är också ganska “oskyldigt” och därmed passande från kanske 12 år.
Sjung sakta för mig
Sjung sakta för mig är Paulina Nymans debutbok och en vacker och välskriven sådan. Vi tas med till ett musikgymnasium där Nora är en av eleverna. Musiken har stor betydelse för henne och mest av allt tycker hon om att sjunga. Kanske är det därför som musikläraren Agnes, som leder kören, är hennes favorit. Skolan är definitivt Noras trygga plats i livet. Hennes föräldrar är skilda och pappan har en ny familj. Eftersom hennes mamma inte mår speciellt bra orkar hon inte riktigt vara den förälder Nora behöver. Vi vet inte riktigt vad som har hänt, men klart är att mamman inte alls mår bra. Den fasta punkten för Nora är istället kompisen Edith och hennes föräldrar som ofta inkluderar Nora i sina planer.
Inledningsvis är Sjung sakta för mig en ganska vanlig ungdomsbok och jag tycker om att läsa om Nora, Edith och de andra. När Nora börjar få känslor för sin lärare Agnes blir jag inledningsvis lite oroad, då just temat relationer mellan lärare och elever är något jag tycker är väldigt problematiskt. Nu tycker jag att Nyman lyckas bra med att balansera temat, för även om det är ett obehagligt tema är det med säkerhet inte helt ovanligt att elever blir förälskade i lärare. Relationen hanteras väl och tar inte över
berättelsen helt. Istället läggs fokus främst på familjerelationer, vänskap och Noras kärlek till musiken. Mest fastnar jag för Ediths föräldrar och hur de försöker stötta Nora och hennes mamma. De har rest tillsammans och skapat gemensamma traditioner. När mamman nu kämpar med sitt föräldraskap finns de där igen och det är väldigt fint. Jag tycker också om hur Nyman skildrar Noras relation till sin pappa, hans nya sambo och deras gemensamma barn. Hur Nora är en del av deras familj och samtidigt inte. Pappan har valt att bosätta sig i en annan stad och även om hans före detta fru inte är hans ansvar per se, är hans dotter utan tvekan det. På ett lågmält sätt utkräver Nyman ansvar utan att döma eller ursäkta.
Sjung sakta för mig är en väldigt fin berättelse för unga läsare. Språket är poetiskt, speciellt då det används för att beskriva musiken som Nora älskar så. Även skolskildringen är riktigt bra på många sätt och balansen mellan humor och svärta finns där. En bra debut alltså och Paulie Nyman är en författare att hålla ögonen på. Jag hoppas att även framtida böcker har ett musikaliskt perspektiv då Nyman verkligen lyckas skapa något unikt i kopplingen mellan språk och musik.
Alla människors lika värde i ett demokratiskt styrelseskick är grundbultar i det svenska samhället sedan mer än hundra år. Men vi har lärt att demokratiska landvinningar inte kan tas för givna utan tvärtom måste försvaras på nytt av varje ny uppväxande generation. Därför är det centralt att undersöka hur dessa värderingar gestaltas inom dagens barn- och ungdomslitteratur. Min fördjupning i titlar för yngre läsare visade ju att de undersökta titlarna kopplade samman demokrati med alla människors lika värde, och jag ställer mig därför i nästa led en likartad fråga till romanerna för ungdomar och unga vuxna: hur gestaltas här demokrati och dess motsats diktatur?
En hel del titlar under 2025 handlar om maktfrågor inom skolmiljön. Amanda Idbergs tematiska fördjupning ”Från klassråd till diktatur” (2026) exemplifierar frågan med hjälp av en lättläst deckare av Alexander Bygdén Demokratideckarna och det stulna klassrådsvalet. Det är en rappt berättad historia om en korrupt rektor som vill ha sin vilja igenom när det gäller en dunge invid skolan. Han åsidosätter den demokratiska elevomröstningen om den lilla dungen för han har andra planer.
Demokratideckarna
Alexander Bygdén & Caroline Hinsegård Idus förlag 2025
Demokrati handlar i den berättelsen om ”konsten” att styra genom röstningsförfarande och majoritetsbeslut. Rektorns korrupta beteende avslöjas tack vare smygtagna filmer och hot om att informera pressen. Ett elevråd inrättas – men vad händer egentligen med rektorn? Får han fortsätta sitt arbete som vanligt? Får en makthavare ljuga hur mycket som helst? Berättelsen lämnar en rad frågor obesvarade och öppna för samtal i klassrummen. Även om det är en något begränsad syn på demokrati som ”styrelseskick” som betonas i berättelsen, väcker den många frågor som kan föra samtalet i klassrummet in på ett fördjupat demokratibegrepp.
De fem titlar jag valt att fördjupa mig i är dels två serier, dels en fristående tegelstensroman. Samtliga kan föras till den populära genren romantasy, men med lite olika tonvikt på magi, dystopisk realism och vampyrer. Romantasy är en genre som kombinerar element från både romantik och fantasy. En romanserie som Hungerspelen har nämnts som inspiration till genren. Romantisk fantasy har en lång tradition bakåt i tiden med inspiration hämtad ända från den medeltida riddarromanen.
Under 2020-talet har romantasy blivit ofantligt populärt, inte minst bland kvinnliga läsare. Sannolikt har den sociala medieplattformen Booktok bidragit till detta uppsving. Kännetecknande för genren är att berättelserna utspelar sig i magiska eller fiktiva världar samtidigt som en kärlekshistoria är ett betydelsefullt element i handlingen. Ofta är det kärleksrelationen som driver berättelsen framåt.
Den första serien har i det amerikanska originalet seriebenämningen Letters of Enchantment duology, en benämning som inte återkommer i den svenska översättningen, trots att de förtrollade breven är en bärande tråd som håller samman berättelsen och de båda delarna. I svensk översättning utkom de två delarna Gudomliga rivaler respektive Obevekliga löften under 2025 på Modernistas förlag.
Handlingen utspelar sig i landet Cambria, i en obestämd historisk tid då gudarna vaknat och återkommit till jorden för att göra upp om makten. En kvinnlig gud har överlistat en manlig som nu är hämndlysten och på krigsstigen. Artonåriga Iris Winnow lever i armod tillsammans med sin drogmissbrukande mamma. Brodern har tagit värvning för att försvara sitt land. Själv kämpar hon för att försörja sig och modern genom att erhålla en fast anställning som reporter på tidningsredaktionen Gazette i småstaden Oath. Hennes rival till tjänsten är rikemanssonen Roman Kitt. Trots dennes arroganta och nonchalanta uppträdande, dras Iris till honom, även om hon kämpar emot. I sin ensamhet på kvällarna skriver hon brev till sin bror vid fronten. Inga svar kommer men hon fortsätter att skriva. En dag dyker det dock upp ett brev från en okänd avsändare, och Iris fortsätter att skriva till den anonyme brevskrivaren. Även efter att avsändaren avslöjat sin identitet fortsätter brevskrivandet. När modern hastigt avlider bestämmer sig Iris för att bli krigskorrespondent och lämnar hemstaden Oaths för fronten tillsammans med ytterligare en ung kvinnlig reporter, Attie. I den andra delen har hon och vännen Attie återvänt hem efter fruktansvärda upplevelser. De unga reportrarna återvänder dock till fronten för att fortsätta rapportera om kriget och söka efter Roman som skadades svårt och tillfångatogs av den hämndlystne guden Dacre i första delen. Åter är det de förtrollade, magiska breven som håller samman berättelsen om Iris och Kitt och som driver historien framåt.
Att författaren Rebecca Ross verkligen kan berätta har hon bevisat med dessa romaner, helt oemotståndliga bladvändare. Den första delen inleds med ett motto hämtat från en rad av den amerikanska poeten Emily Dickinson: ”Skriv till mig om hopp och kärlek och om hjärtan som uthärdar”. Mottot karakteriserar verkligen duologin i dess helhet, vars grundläggande röda tråd bekräftar mottot kärleken övervinner allt.
Samtidigt är huvudpersonerna unga kvinnliga krigskorrespondenter som sätter sina liv i fara för att rapportera om de ohyggligheter som utspelar sig i den magiska gudavärlden där allt kan hända. Det är modiga, självständiga och självförsörjande unga kvinnorna som förälskelse till trots i sig själva förblir starka och kloka. I likhet med andra böcker inom romantasy-genren förankras berättelsen i ett vardagsliv där inslag av sociala skillnader är viktiga för handlingen, till exempel den fattiga flickan som vinner den rike ynglingen. Där finns förstås motståndet mot kriget och krigshetsaren guden Dacre, men även andra tydliga ställningstaganden för ett friare, rättvisare och demokratiskt samhälle som till exempel betoningen av kulturella yttringar som musik samt litteraturens betydelse för ett samhälles gemenskap. Samtidigt, och det tror jag har betydelse för läsarna, är detta framförallt en kärlekshistoria, inte en berättelse om en demokratisk frihetskamp. Under 2026 utkom ytterligare en del om livet bland gudar i Cambria som utspelar sig före det krig som skildrats i de här presenterade titlarna.
Gudomliga rivaler
Rebecca Ross Modernista 2026
Obevekliga löften
Rebecca Ross Modernista 2026
Där finns förstås motståndet mot kriget och krigshetsaren guden Dacre, men även andra tydliga ställningstaganden för ett friare, rättvisare och demokratiskt samhälle som till exempel betoningen av kulturella yttringar som musik samt litteraturens betydelse för ett samhälles gemenskap.
Den andra serien Experiment Svea av Linnea Malmgren, utgiven av Louise Bäckelin Förlag består hittills av två delar Chippet och Spelet, där avslutningen i del två pekar mot att en fortsättning är att vänta. Om jag uppfattat rätt är detta Linnea Malmgrens debut som ungdomsförfattare. Och det är en debut som ger mersmak. Serien kan föras till romantasy-genren eftersom den drivande kraften, åtminstone inledningsvis, är en komplex kärlekshistoria mellan två av huvudaktörerna, Liv och Simon. Samtidigt är det en dystopisk framtidsskildring av rang. Läsaren möter ett Sverige som lämnat folkhemmet långt bakom sig. Numera styrs Svea rike av en meritokratisk elit som gör allt för att behålla sin makt och sitt inflytande. Det är en obehaglig framtidsvision som gestaltas, där medicinska framsteg leder till skarpa hierarkier och förtryck. Högst upp i eliten finns ett råd, där överste överläkarens inflytande är ojämförligt starkt. Samhället är indelat i färgkoder, där den smarta, intellektuella och kompetenta eliten har tilldelats färgen blå. I botten återfinns de färglösa, de som lever utanför och som inte får höra till. Färggrupperna har olika levnadsstandard, och är bosatta i segregerade, avskilda områden. Simons familj tillhör den blå gruppen med en framstående far, en rådsmedlem. Liv har vuxit upp i ”Åkern” med föräldrar som arbetar träget, men inte kan förändra sin vardag. Hennes mamma är psykiskt instabil. Liv har ett mål i livet, att lämna tillvaron i Åkern bakom sig.
Och så finns det avarter. Det är de som har psykiska eller fysiska handikapp som till exempel människor med dyslexi. Även människor som bryter mot samhällets normer och därigenom betraktas som annorlunda, som homosexuella räknas till avarterna. Makten har inrättat en hemlig polis för att försvara sig mot kritiker. Det finns en motståndsgrupp Libertas, vars medlemmar tvingas leva ett dubbelliv. För att kontrollera befolkningen har rikets råd beslutat att operera in ett chip i nästan alla ungdomar. Endast de smartaste kan undgå chippet. Chippet påverkar individen på lite olika sätt, en del kan bli verkligt skadade, medan andra helt enkelt blir invaggade i en passivitet och slutar tänka självständigt. Simon och Liv kommer av olika anledningar att vända sig mot regimen och liera sig med Libertas. Men deras egen relation är fortsatt komplicerad och söndrad. När andra delen slutar befinner sig Liv fortfarande på fri fot medan däremot Simon har råkat illa ut. Den sista raden andas obehag: ”Välkommen till Nygammen”.
Samhällskritiken är starkt artikulerad i dessa två delar och utgör en mer bärande faktor för berättelsen än själva kärlekshistorien. Jag ser med spänning fram emot hur det ska gå för Svea Rike fortsättningsvis. Den fristående tegelstensromanen som dunsade ner på mitt skrivbord har titeln Begrav våra ben i nattens jord. Den är skriven av V. E. Schwab och utgiven av Modernistas förlag 2025. Initialerna står för V som i Victoria och E som i Elizabeth. Hon publicerar böcker riktade mot yngre läsare i mellanåldrarna som Victoria Schwab, medan däremot titlar riktade mot unga vuxna eller vuxna ges ut med förkortningen V. E. före efternamnet. Hon är redan bekant för svenska läsare. Modernistas förlag har tidigare givit ut Schwabs fantasyroman Addie Larues Osynliga liv som 2020 nominerades till Locus Award som bästa fantasyroman. För mig var författaren en ny och intressant bekantskap. Hon är passionerad av vampyrer och förknippar dem med queer. I romanen vävs berättelserna om tre lesbiska vampyrer från olika länder och tidsåldrar samman. Det är en sinnrikt konstruerad roman.
Romanen inleds med berättelsen om den unga vackra bondkvinnan Maria från Santo Domingo de la Calzada som 1532 gifter sig med en förmögen viscount i ett försök att ta kontroll och förändra sitt eget liv. Hon känner verkligen inte sin nyblivne man, och inser ganska snabbt att han är oerhört dominant och att kvinnans lott i livet är att underordna sig mannen. Hennes man är på jakt efter en arvinge och lägrar omilt sin hustru. Maria undviker graviditeten med alla möjliga medel. Med hjälp av en örtkunnig änka, Sabine, som hon träffat redan i barndomen flyr hon – och kvinnan förvandlar henne till vampyr. Sabine låter Maria dricka av henne. Istället för att sluta dricka Sabines blod tömmer hon henne och dödar henne. Hon återvänder hem till mannen, som hon sätter sina tänder i och viskar att hon nu är Sabine. Därefter sätter hon eld på godset och försvinner ut i natten. Maria Sabine vandrar så runt i decennier och träffar andra vampyrer och lever samman med någon, bryter upp och träffar nya kvinnor som förvandlas till vampyrer. En av dem är Charlotte, den tidsmässigt andra kvinnan, vars historia berättas. Charlotte skickas år 1827 från sitt hem på den engelska landsbygden till London för att bo hos sin faster och hitta en make. Där möter hon änkan Sabine, som förvandlar henne till vampyr i samband med att de inleder ett förhållande. De tillbringar många lyckliga decennier tillsammans. Sabine inser dock, att hon med tiden förlorar
Experiment Svea: Chippet
Spelet
Louise Bäckelin förlag 2026
Begrav våra ben i nattens jord
V. E. Schwab
Modernista 2026
allt fler delar av sig själv och förlorar sin medmänsklighet.
Charlotte tvingas fly och tillbringar de kommande decennierna med att hålla utkik efter Sabine, dock utan att lyckas hitta henne.
När läsaren träffar den tredje unga kvinnan är året 2019. Då har Alice nyligen lämnat sin småstad i Skottland för att studera vid Harvard och befria sig från sin mer utåtriktade syster, Catty. Hon är tystlåten och blyg och följer ovilligt med sina nya rumskompisar på en fest. En mörkhårig tjej med lockigt hår vid namn Lottie förför Alice och de går hem till Alice där de har sex. När morgonen gryr vaknar Alice full av bitmärken på kroppen. När Alice inser vad som hänt bestämmer hon sig för att hitta Lottie.
Romanen är en fängslande vampyrberättelse, trots det mörker som vilar över den, dock lite väl omfångsrik. När Maria/Sabina efter ett nästan oändligt liv dödas har hon på något vis upphört att vara human. Ändå strävar författaren efter att balansera det monstruösa i vampyrtillvaron med en humanistisk tro på mänsklighet. Det är framförallt berättelsen om den unga vackra Marias strävan att förändra sin tillvaro som blir riktigt intressant och där finns det också ett tydligt inslag av kvinnlig frigörelse.
