En eldsjäl ibland oss

Slitet är väl uttrycket eldsjäl, men jag kan inte komma ifrån det när jag tänker på Anders Liljeblad. Han, som spelat en viktig roll i min barndom, finns fortfarande kvar i Vejby Idrottsförening som klubbordförande - och är lika engagerad nu som 1985.

När jag stiger in på fritids i Vejbystrand slår den mig som en knytnäve i magen. Nostalgin. Den är helt ofrånkomlig, omöjlig att värja sig mot. Varje por fylls av känslan att vara hemma, att här har jag trivts. Det går upp för mig omedelbart att åren på fritids betytt mer för mig än jag kommer ihåg.

Hans uppenbarelse får mig dock att tvivla på om det verkligen var dryga 37 år sedan han drog i gång den föreningsdrivna fritidsverksamheten på den där ängen i Vejbystrand. Det kryper fram att han var blott 24 år vid den tidpunkten. Hans vapendragare, kollega och namne Anders Petersson var i samma ålder. Senare kom också Lotta, vars spökhistorier på övernattningarna fortfarande ger mig gåshud.

—För några år sedan, när vi firade 30-årsjubileum, var jag nere vid havet för att ta ett morgondopp. Det var den 1:e augusti, så på dagen 30 år sedan vi öppnade fritids. Jag ser då Anna, det barn som steg in först av alla i byggnaden. Vilket sammanträffande! Jag var tvungen att fråga om hon kom ihåg vad hon gjorde exakt den här dagen för 30 år sedan, men det hade hon glömt, berättar Anders och skrattar.

Vi kastar oss över gamla fotoalbum, Anders och jag. Alla namn sitter som en smäck och minnena sköljer över mig som en våg. Resorna, utflykterna, övernattningarna – listan är lång. Dock återkommer jag i känslan till själva fritidsbyggnaden och trygghetskänslan jag hade där. Anders hade och har fortfarande samma humor som jag. Vi skrattar mycket åt gamla händelser. Till exempel när vi var i Köpenhamn och jag hade ett tuggummi som fastnade på handen och inte gick att få bort, eller den där döda, platta kråkan som fick mig att hulka av äckel.

Anders var den teknikintresserade studenten som var på väg till Lunds universitet för att fortsätta på den banan. På sommaren arbetade han på KVS med multihandikappade ungdomar. Tvivlet växte sig starkare inom honom, det var människor han ville arbeta med.

—Jag gick från tekniker till humanist. När jag började mina studier till fritidspedagog kände jag att jag hade hamnat helt rätt.

Anders examensarbete blev startskottet till det som idag är en stor verksamhet med flera ben. Att starta ett föreningsdrivet fritids var helt unikt och först i sitt slag i Sverige. Att föreningen var byns fotbollsförening var en skjuts i rätt riktning, då många hade en positiv bild av den. Anders har själv spelat i A-laget och har alltid brunnit för fotboll.

—Det blev många möten på Kommunen, minns Anders. Jag var till och med uppe på Regeringskansliet. Till slut fick vi bidrag ur Allmänna Arvsfonden och kunde starta i augusti 1985. Första kullen var 20 barn. Efter ett år flyttade vi upp till fritids vid skolan och 1991 ökade vi till två avdelningar med 35 barn.

Vejby IF har idag flera ben i sin verksamhet. Med 1 000 medlemmar och ett stort antal barn, ungdomar och vuxna som är engagerade inom fotbollen som såväl spelare och tränare som domare har man en stabil grund att stå på. 2022 fyllde föreningen hela

100 år. Förutom fotbollen och fritidsverksamheten driver de loppis som sysselsätter både frivilliga krafter och personer som arbetstränar. Föreningen äger även en villa med tre lägenheter som huserat nyanlända familjer under tiden de integrerats i det svenska samhället.

—Jag tror det är väldigt viktigt med ”byaandan”. Föreningslivet har en positiv inverkan på alla i byn. Jag träffar flera så kallade återvändare här i byn, som flyttar tillbaka när de skaffar familj. Det är väldigt roligt, säger Anders.

Vi har svårt att hålla tråden i den här intervjun för vi hamnar hela tiden på sidospår och kommer ihåg något roligt. Jag vet inte hur många anek- doter vi hinner plöja igenom innan det slår mig att Anders faktiskt är klubbdirektör för hela verksamheten, inte bara fritidsverksamheten.

—Ja, alltså jag arbetar ju heltid med fritids, det är ungarna som håller mig levande! Men jag tar ju hand om allt det andra också, inflikar Anders. Men jag har faktiskt blivit mycket, mycket bättre på att delegera och att jobba mer organiserat.

När passionen är så stor kan det vara svårt att sätta gränser, men det lärde sig Anders ganska tidigt i livet - en nivå som är lagom för honom. Han trivs med många bollar i luften och han återkommer till att det är barnen som är motorn i hans engagemang.

Det råder inget tvivel om den saken. Efter ett besök i vindsrummet (där doften av trä och annat golvar mig – jag slungas åter tillbaka i tiden) tar vi en titt på hans kontor. Väggarna är klädda med teckningar, brev och annat som fritidsbarnen lämnat efter sig under åren.

Och där hänger det: brevet som jag skrev en gång i tiden. Solblekt med sirliga bokstäver och innehållet skrattar vi gott åt. Det blir den trevligaste förmiddagen jag haft på länge och jag fastslår att min tanke om det slitna uttrycket eldsjäl faktiskt passar in väldigt väl på Anders Liljeblad.