Tradition

Sillen och påsken

Skillnaden mellan vår tids påsk och den historiska är allra tydligast när vi ser på just maten och påskfesterna. Vill man göra den historiska beskrivningen av påskens måltid kort och enkel, så är det i stort sett ingen festmat alls. Påskfirandet var återhållet och helt fokuserat på budskapet om Kristi uppståndelse. Långfredagen är den dag då Jesus avrättas på korset enligt kristen tradition. Namnet långfredag kommer av att det ska vara en lång dag präglad av allvar och stillhet. Fram till 1969 var t.ex. offentliga nöjestillställningar förbjudna i Sverige. Den mat man åt på långfredagen har också sitt ursprung i att det är en dag till minne av Jesus lidande på korset. Det kunde serveras till exempel salt sill eller salt laxrygg.

Den salta fisken skulle vara en påminnelse om ”Jesus törst på korset”. Längre tillbaka i tiden åt man kokt fisk i olika soppformer, eftersom långfredagen fortfarande räknades som fastedag då inget kött fick spisas.

Det var under 1800-talet som vi i Sverige började lägga in sillen i ättika och socker i och med att sockret blev överkomligare tack vare sockerbrukens billiga betsocker. Den sötsyrliga sillen blev sedan ett centralt inslag när brännvinsborden blev till smörgåsbord. En viktig teknisk faktor för sillens självklarhet på matbordet idag är att den klarade övergången från råvara till kommersiell butiksprodukt som kunde ställas direkt på matbordet i och med plåtkonservindustrins genombrott i sent 1800-tal. Sillen fick då också smak av sandelträ, dill och kryddpeppar.

Den inlagda sillen har numera sin givna plats på de tre stora högtidsmatborden (jul, påsk och midsommar) både som klara sillar t.ex. matjessill och röror som t.ex. currysill eller senapssill och har blivit en folkkär klassiker!