LIV 2 2021

liv en tidning från din församling Nummer 2/2021

tema

a k yryk &b gd

TVETA KYRKA – EN RIKTIG SKATT VEM ÄR VÄLKOMMEN I KYRKAN? PRÄSTEN MÖTER SKEPTIKERN

DET BLOMMAR SÅ VACKERT!

HULTSFRED, JÄREDA, LÖNNEBERGA, MÅLILLA-GÅRDVEDA, MÖRLUNDA-TVETA, VENA OCH VIRSERUM FÖRSAMLINGAR

Kyrktorn och sökandet efter hållpunkter

H

östen 1976, den första terminen i Uppsala. Allt var nytt och spännande. Jag minns hur vännen Mårten och jag irrade runt på Uppsalas gator i min folkvagn. Vi hamnade ofta fel. Ett riktmärke som hjälpte oss att hitta rätt var Domkyrkans torn.

Jag brukar ofta drömma hur jag går runt i storstäder, hur jag ­tappar orienteringen i folkmyllret. I drömmen letar jag efter ­kyrktorn. För mig är det inte bara ett sätt att hitta orienterings­ punkter i en främmande stad. Det blir för mig en bild av sökandet efter håll­punkter för den inre människan.

Jag växte upp på landsbygden under 1960-talet. Den sociala kontrollen var stark, men det fanns också en slags omsorg och trygg närhet.

Efter konfirmationen kom åren i Kyrkans Ungdom, Stiftsungdoms­ möten, präster som vägledde bångstyriga tonåringar. För mig blev kyrkan just den där vägvisaren, som ledde in i teologistudier.

Jag prästvigdes i juni 1983. Biskop Martin Lönnebo gav oss några ord vid morgonmässan i det kor som då kallades Andreaskoret. ”Först och främst är vi människor. Sedan är vi kristna. I tredje hand blir ni präster”. Vänd aldrig på det, var hans budskap. Biskop Martins ord träffade. Det var en programförklaring som jag bär med mig.

Det är på det mänskliga planet vi möts. Kyrkan förvaltar ett bud­ skap som vill bära mig i livet. Bära mig som just människa. Slutordet i Johannesevangeliet är att vi ska ha liv, liv i Jesu namn.

I detta nummer av får vi ta del av tankar om tro, om tvivel, om livet här och nu. Livet som är både livsglädje och möte med livets sorgkanter. Kyrkan finns där. Kyrkobyggnaden är viktig för oss.

I detta nummer av kan vi läsa om två kyrkoklenoder i Aspeland, Järeda och Tveta. De har vårdats av tidigare generationer, såväl som nu av skickliga hantverkare och vaktmästare. De är bärare av liv.

Ordet kyrka är sammanbundet med grekiskans ”kyrie” som ­betyder Herren. Kyrkan tillhör alltså Herren Jesus Kristus. Och vi ska ha liv i hans namn.

Ola Sandberg VIKARIERANDE KYRKOHERDE I ASPELANDS PASTORAT

2

2/2021

Uppsala domkyrka.

FOTO: ANDREAS SYNNING /IKON

INNEHÅLL SAMTALET 4–11 KYRKAN OCH BYGDEN

12–15

VÅRA KYRKOGÅRDAR

16–17

PORTRÄTTET

18–19

RECENSIONEN

20

LIVSFRÅGAN

21

Följ oss på sociala medier!

@svenskakyrkan.aspeland

Ungdomsverksamheten: @ungaspeland

Alla församlingar finns på instagram, sök på o ­ rtsnamnet.

Omslaget Tveta kyrka.

FOTO: MAX WAHLUND

Utgivare Svenska kyrkan, Aspelands pastorat Pastorsexpedition Vetlandavägen 58, 577 73 Målilla 0495-24 95 80 aspelands.pastorat@svenskakyrkan.se Hemsida svenskakyrkan.se/aspeland Öppettider Måndag–fredag 10–12 Redaktör och ansvarig utgivare Max Wahlund Redaktör kyrkogård Madelene K. ­Askevik Grafisk form Pernilla Stridh E-post redaktionen liv.aspeland@svenskakyrkan.se

N VA

EN M ÄR

K

T

FOTO: THEPOWERCOUPLE

delas ut som samhälls­information och innehåller ­information från f­ örsamlingarna, Hultsfred kommun och begravnings­ verksamheten.

S

ges ut fyra gånger per år.

Trycksak 3041 0298

2/2021

3

4

2/2021

Men får du utrymme att storma då?

Prästen möter skeptikern Vad är det för mening med kyrkan när det bara är få personer som säger sig tro på Gud? s Madelene K Askevik bjöd in prästen Arja Bergström och väninnan Cecilia Hultberg till ett samtal i Hultsfreds kyrka. Ett samtal om tro, icke-tro, och vad kyrkan och tidningen kan betyda idag.

2/2021

5

samtal om tro och skepsis

V

i kliver in i kyrkan och möts av öppna dörrar in till kyrko­rummet.

Den elektriska belysningen är dämpad och framme på altaret är alla levande ljus tända. För en van kyrkobesökare innebär miljön en känsla av värme och tillhörighet, att man är välkommen och hemma. Jag går till ljusbäraren och tänder ett ljus.

Min vän Cecilia dröjer sig kvar i vapenhuset.

Hon blir tyst och verkar lite osäker på vart hon ska gå, hur hon ska röra sig i rummet. Cecilia är en person som normalt inte intresserar sig för kyrkan och gudstjänstlivet, som inte är särskilt nyfiken på Gud enligt vad hon själv säger. Ändå är hon en mycket trogen läsare av vår nystartade pastoratstidning , och känner att hon får ut mycket av det vi skriver. Dess­ utom går hon i kyrkan ibland. Är inte det ­motsägelsefullt?

– Det var när jag flyttade till Vena för 14 år sedan som jag började få kontakt med kyrkan.

Allting kretsar kring kyrkan här. För att träffa andra som nyinflyttad var det öppna förskolan som blev ingången till det nya sammanhanget.

Jag var tydlig från början: ”nej, jag är inte troende! Och när ni säger Gud som haver barnen kär, så respekterar jag det men jag hoppas att ni också respekterar att jag inte är med på det!”

Cecilia skrattar.

– Sen var det ju såklart min unge, när hon blev lite äldre, som gastade ”Gud som haver barnen kär” högst av alla. Så det hade ju alla roligt åt.

”Jag var tydlig från början: nej, jag är inte troende!”

Arja frågar: Upplever du dig själv som ateist eller hur skulle du definiera dig själv?

– Nej, jag tror ju på universum, att det finns någon plan för varje människa. Men då tänker jag mig mer som att ”planeterna ska ligga i fas” för att olika saker ska ske. Sen vet jag inte om 6

2/2021

det specifikt är planeter, så det handlar inte heller om astrologi för det kan jag ingenting om. Jag tänker att ”någon” har en plan.

A: Du tror inte att det som händer är en slump?

– Nä, det tror jag inte. Jag tror att det finns en mening med allt, med alla möten. Jag förlitar mig helt på den där planen. Sen handlar det ju inte om att jag saknar ansvar för mina hand­ lingar, utan det är mer i det här stora som planen finns.

A: Vad har du för uppdrag i livet?

– Jag ska göra världen snällare. Och jag ­brinner för barnen. Barnen är mitt kall, i mitt yrke som förskolepedagog men även gene­ rellt. Jag tänker att vi har ett stort ansvar inför barnen i vilka värderingar vi förmedlar. Det är viktigt att visa omtanke om andra men också om sig själv. Samhället är ju väldigt egocentre­ rat idag. Min egen generation hade omtanken om andra med oss när vi växte upp, det är annorlunda än det man växer upp med idag.

A: Hur var det med dina föräldrar, var de troende?

– Min mormor var det, hon var väldigt kyrk­ lig. När jag går in i en kyrka så tänker jag på henne och så tänker jag att hon ser ner på mig och ler och säger ”jag visste väl att hon skulle hamna i kyrkan till slut”. Haha. Hennes önskan var att vi skulle bli präster, jag och min syster.

A: Jag tycker du är en väldigt andlig person och dessutom deltar du i kyrkan, hur kommer det sig att du inte anser dig tillhöra kyrkan?

– Jo, när jag går till kyrkan så är det till exem­ pel vid någon konsert för att jag vill stötta dem som är med. Ofta känner jag någon som är med och sjunger. I Vena har församlingen haft glass­ café och då går jag för att jag älskar glass och för att förtjänsten går till att hjälpa barn, och då kan man äta hur mycket glass som helst! Det gillar jag. Däremot har jag ju varit med någon gång när predikan var en sån riktig långkörare, med någon som bara pratade och pratade och ”tjôtade”. Den prästen fångade inte upp mig utan sänkte mig i sömn.

A: Vad behövs för att man ska kunna vara sig själv i kyrkan?

– Jag tror att på en mindre ort, som Vena till exempel, där kan kyrkan lättare bli central.

Jag är uppvuxen i Gävle som är en ganska stor

samtal om tro och skepsis

stad. Där finns ingen naturlig anknytning till kyrkan som ortsbo, det är inte självklart. Jag är inte konfirmerad och det har aldrig lockat mig.

Kyrkan kan nog fånga upp lättare på mindre orter, främst på landsbygden. Där blir kyrkan en slags samlingspunkt och det blir inte så dramatiskt. Vi går alltid till julkrubban i Vena kyrka på julafton för att det är mysigt, roligt och givande – det har blivit en viktig tradition för alla i familjen, även mina föräldrar när de kommer ner till oss på jul. Det är samhörig­ heten jag söker mig till när jag kommer till kyrkan. När det är konsert i kyrkan är det som vilken konsert som helst.

Man träffar grannar, vänner och känner gemenskap. Som ”utböling” är det ett sätt att visa att jag hör till.

A: Men känner du frid i ­kyrkan?

– Ja när jag väl tar steget och kliver in, då är det ju väldigt harmoniskt, men jag känner ju alltid att det tar emot att gå in eftersom jag inte är medlem i Svenska kyrkan. Det känns som att jag inte får gå in och som att jag då bara tar det fina och goda, som en skurk liksom.

A: Vi har ju många som går i kyrkan och sjunger i ­kyrkokörerna som inte är medlemmar. Jag får ofta frågan vad jag tycker om att någon inte är medlem och jag svarar alltid att det kan finnas mängder med anledningar till att inte vara det.

Det kan vara ekonomiska anledningar, man kanske inte delar grundtanken med kyrkan, eller man vill kanske markera mot något. Vi vill ju att så många som möjligt ska vara medlemmar så vi kan driva verksamhet, men ur ett andligt perspektiv frågar man aldrig efter medlemskortet vid himmelens port. Centralt i kristen tro är att Jesus dog för våra synder och att vi fick det eviga livet, men tänker du att det är som att släcka lampan när du dör? Samtidigt berättade du att din mormor ser dig.

– Det där är ju jättesvårt, när man blandar in Jesus i alltihopa. Jag tänker ju att personer som gått bort ur ens liv ändå är närvarande. Men det är som att de är någonstans där det inte finns telefon så vi kan inte höras, men de finns ju där hela tiden! Min faster till exempel som inte finns med oss längre, jag tänker mer på henne nu och det gör henne mer närvarande.

A: Känner du att hon lever i dig, eller utanför dig ungefär som en ande?

– Jag tänker att hon lever i mig. Jag har jätte­ många liknande egenskaper och intressen som både min faster och min mormor. Det är inte så konstigt att man är som man är. Så jag ser det ju som att de är delar av mig. Det är ju lite … flummigt.

A: Men vad kände du idag när du kom in i kyrkan, kändes det bra eller dåligt? Kände du att det skulle bli tråkigt att prata med en präst?

– Nej, det är ju bara spän­ nande! Jag har aldrig pratat med en präst såhär förut.

Jag var ju lite nervös idag, men mest över att jag inte vet hur jag ska framställas.

Det kan bli svårt när det blir så tydligt vad jag tycker och tänker. Särskilt i min roll som förskolepedagog i ­kommunen, eftersom jag jobbar med barn.

– Jag upplevde samma sak när jag var engage­ rad politiskt. Men samtidigt vill man ju kunna stå upp för sina åsikter. Många av barnen som jag jobbar med är en del av kyrkan och har en dopdroppe hemma från sitt dop till exempel, så det borde inte vara främmande för dem att jag figurerar i det här sammanhanget. De kanske istället undrar varför jag inte vill vara med i kyrkan.

C

ecilia är dopfadder till ett barn. Själv använder hon ordet gudmor, för att hon tycker det är ”lite ballare”, lite mer tyngd i.

Dopfaddern ska vägleda barnet i den kristna >>> 2/2021

7

samtal om tro och skepsis

tron, vilket blir ett svårt uppdrag för Cecilia.

Men den kristna tron kan fungera på flera sätt.

Man kan ju leva kristet fast ändå inte uppleva sig själv som kristen. Man kan ju föra vidare vissa värderingar och plikter i livet som gör att man förhåller sig kristet men inte ser det som att det är det man gör. För många är dopets symbolvärde en stor anledning till att man vill döpa sitt barn.

Cecilia valde att inte döpa sina egna barn, men deltog vid dopet när en familj valde henne som fadder till sin dotter.

– Det var väldigt intimt och fint. Samtidigt var det ganska så obekvämt för mig. I en grupp med människor som är så präglade av den kristna tron och ­kyrkan så känner jag mig lite apart. Jag vet inte hur jag ska föra mig eller hur jag ska prata. Men sen när vi kliver ut ur det kyrkliga rummet, då är vi på samma nivå igen.

A: Människan är ju skapad sådan att man vill vara en del av flocken. Långt tillbaka i tiden, om man hamnade utanför flocken så hamnade man utanför lägret, och då blev man uppäten av vargar. Så när man inte kan identifiera sig med gruppen, även om det är vänner eller familj, då skapar det oro eller ängslan. Men du känner att du kan lita på dem, att de inte dömer dig?

– Ja, eftersom vi står varandra så nära, så vet jag ju att det inte är något farligt. Känslan ligger ju helt och hållet hos mig. Jag tror att mycket handlar om att jag ska göra uppror och vara rebellen. Inför mig själv våga stå utanför. Som när man växte upp, mina föräldrar var inte

”Jag tycker det är så synd att så många bär på skuld och skam gentemot kyrkan”

8

2/2021

kristna eller kyrkliga medan mammas kusiner och mormor med hennes syskon var väldigt kyrkliga. Och det präglar mig väl fortfarande, så när jag klev in i kyrkan idag eller med min dotter på öppna förskolan måste jag tydligt markera att jag inte är troende.

A: Det är modigt av dig tycker jag, för detta samtal går ju ut till alla i hela pastoratet via . Jag har jättemycket respekt för dig, och tänker att det är viktigt för dig att vara äkta och inte låtsas.

Många åker med strömmen, fast de egentligen inte vill.

Men du tar det på allvar.

– Jag tycker det är så synd att så många bär på skuld och skam gentemot kyrkan. Som att man inte får svära inför mig för att jag är präst, eller att man tror att man ska ställas till svars för att man inte är medlem i Svenska kyrkan. Vi sätter etiketter på varandra och tänker att någon är på ett visst sätt bara för att hon är präst eller hon är inte med i kyrkan. Sådant revolterar jag emot!

– Det är viktigt för mig att tydliggöra inför andra vart jag står, så att ingen blir förd bakom ljuset – samtidigt som jag har stor respekt för alla! Jag uppskattade öppna förskolan så mycket, jag är så tacksam för de möten som sker där med personer från alla bakgrunder.

Jag känner att jag blev ännu mer accepterad av kyrkans pedagoger på grund av att jag var så tydlig och gjorde en grej av det. I förläng­ ningen så visar det att jag respekterar och värdesätter deras arbete. Jag har ju liknande ­grundvärderingar!

A: Du tror på att ”älska dig själv som du älskar din närmaste”, men det är väl vid den tredje biten ”och Gud över allt annat” som du drar gränsen.

– Ja precis, för jag har inte en relation till Gud.

samtal om tro och skepsis

A: Vad är en relation med Gud? – Jag vet inte … den är ingenting.

A: När vi kristna ber, har vi då ett samtal med Gud? – Nä men det tror jag väl inte att ni har.

A: Jag har.

Cecilia och Arja blir först tysta, sen skrattar de tillsammans.

A: När jag ber, då är det inte Gud som ber, utan det är jag som ber för mig eller för församlingen och andra människor. Det handlar ju om hur man formulerar sig. Många gånger kan det ju vara ”pladder”, men det är viktigt att säga alla de där bönerna i gudstjänsten.

Kanske inte just för mig men för någon annan. Därför behöver man gå igenom allt som man kan tänkas behöva säga. Man behöver tacka och man behöver be, ibland för större sammanhang i världen och framför allt för någon som är sjuk, ensam eller utan jobb till exempel, för det kan finnas någon närvarande som behöver den bönen med sig. Det är viktigt att man öppnar bönen för så många som möjligt.

”Jag kan ibland känna att jag har en gnista i mitt hjärta som kan börja brinna”

A

rja berättar om sin syn på bön och ­gudstjänst.

A: Jag är Kristus representant i gudstjänsten, jag representerar Gud när jag tittar på församlingen och jag representerar församlingen när jag tittar på altaret. Jag befinner mig som en medlare emellan, jag är spegeln. Jag känner ju min gudsrelation på det sättet i gudstjänsten, att jag låter mig användas av högre makt och jag kan öppna mig och låta kärleken strömma genom mig så jag i min tur kan ge det till församlingen. Och jag kan ibland känna att jag har en gnista i mitt hjärta som kan börja brinna. Och när den brinner så värmer det hela rummet och jag kan känna hela lokalen i min hand, ända bak till sista bänken. Att jag når dit. Man måste öppna sig. Det funkar inte alltid, om man är för trött eller för stressad. Man kan känna att det är ”öken” när man inte känner Guds närvaro. Men jag måste ändå fortsätta jobba och be att han ska bära mig när jag inte orkar kämpa mer. Det är min gudsrelation när det handlar om hur Gud använ-

der mig och har kallat mig att ta mig an uppdraget att leda församlingen, men sen har jag mitt eget böneliv, min egen relation mellan mig personligen och Gud. I den är jag inte präst och där får jag hela tiden vägledning på olika sätt. Jag kan höra Gud fast alltså inte med öronen, jag kan känna Gud och jag kan ha ett samtal med Gud. Jag känner att jag får svar på frågor.

– Jag kan bli avundsjuk på det där, för jag är livrädd att gå in i mig själv sådär långt.

A: Jag har ju också haft perioder när jag känt missnöje mot kyrkan. När jag haft det jobbigt i livet och tänkt att jag inte orkar längre, då har jag tagit ett aktivt beslut med mitt förnuft att söka Gud, att överlämna mig till Gud. Då började jag be att han skulle använda mig. Och jag sökte inte Gud bara inom mig själv utan även i andra människor och i naturen, i allt jag möter. Jag vill se Gud och jag har bestämt mig att jag vill se det.

– Men vad är det du ser då?

A: Kärleken.

– Så Gud är kärleken. Alltså jag fattar inte riktigt. Det är för abstrakt.

A: Egentligen inte. Orden är abstrakta men känslorna är äkta. Att jag känner att jag är så älskad.

– Det kan ju inte ha funnits så många andra vägar för dig att gå då Arja?

A: Ja alltså, vilka andra vägar jag än försökte ta så tyckte jag inte att det funkade så bra.

– Men, då tänker jag att du som präst måste känna dig väldigt trygg i dig själv. Liksom rotad och grundad. Det måste ju vara jätteskönt!

A: Ja det gör jag. Jag känner mig som klippan, åt andra. Man står fast när det stormar runt andra.

– Men får du utrymme att storma då? Då är Gud din klippa?

A: Ja, och Gud ger mig kraften att vara klippan åt de andra.

– Som präst får du ju bära mångas sorg. Blir Gud då din psykolog? För du behöver ju också avlastas.

A: Nej, han är inte min psykolog. Många undrar ju hur man orkar bära sorgen, men jag äger inte sorgen. Den är inte min. Men jag delar sorgen, jag är medvandrare i sorgen. På samma sätt som jag delar glädjen med föräldrarna vid dopet och när man viger ett par ska man absolut inte vara kär i brudgummen. Hahaha! >>> 2/2021

9

samtal om tro och skepsis

Arja och Cecilia skrattar. Arja fortsätter: A: Det är viktigt att lära sig skilja på vad jag känner och vilken känsla jag delar med någon annan.

Var öppnar jag mig för att känna vad någon annan känner. Sen kan jag naturligtvis bli ledsen när andra är ledsna, eller få katastroftankar vid någon tragisk händelse där jag ska vara klippan, men man kan inte leva sitt liv på det sättet. Då går jag till Gud och ber om kraft, jag överlämnar det till honom.

Sen umgås jag med familjen, går ut med hunden, spelar golf, bastar och så vidare för att bryta på något sätt. Men prästyrket gör att man privat vill göra mycket på egen hand, för att man annars hela tiden har människor omkring sig som behöver en. Det kan vara svårt för familjen att förstå och hantera. Har jag något som stör mig som jag behöver bearbeta, då går jag ut och vandrar, flera mil ensam.

”Plötsligt en dag när vi skulle fira mässa och jag satt i bänken kände jag hur mina ben började skaka”

E

n stor del av tron är tvivlet. Det kan låta både klyschigt och kännas lite urvattnat, men så är det väl ändå. Arja förklarar sin syn på tvivel i professionen och i livet.

A: Jag tänker nog mer att jag inte behöver tro på att solen går upp imorgon för den går upp oavsett.

Guds existens är inte beroende av min tro. Inget faller om jag slutar tro. Gud fortsätter att existera med mig eller utan mig. Det är inte tron som gör att han finns, utan han finns. Hur man nu definierar Gud. Är det kraft, är det kärlek, mening i tillvaron eller någonting större som ingen av oss kan förstå, det kan inte jag säga vilket, men jag vet att det finns någonting som är större än jag och att det finns mening. Sen har jag valt att definiera det utifrån den kristna tron för att hitta ord för det jag tror och hur jag vill bygga den relationen. Jag tror inte att jag personligen har några tvivel. Jag jobbar mycket med människor som tvivlar och det är väl inte konstigt. Det är ju en del i att vara människa.

– Varför har du inga tvivel om så många runt dig har det?

A: När jag läste till präst hade jag mycket tvivel.

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna bli präst. För

10

2/2021

det första att jag gjort så mycket som inte är heligt.

Jag kände mig inte värdig och ifrågasatte hur jag någonsin skulle kunna dela ut nattvarden. Även om jag fortsatte studera så kände jag mig hela tiden falsk mot mig själv och mot Gud. Jag pratade med studierektorn som tyckte att det var exakt sådana som jag som skulle bli präst. Plötsligt en dag när vi skulle fira mässa och jag satt i bänken kände jag hur mina ben började skaka. Jag blev orolig för det så uppenbart hände någonting med mig. Jag trodde jag skulle svimma eller höll på att insjukna. De andra började gå fram för att ta nattvarden men jag satt kvar. Och då ser jag en å. Personerna på väg fram till nattvarden skapade ett slags flöde och jag känner hur det landar som en kupol över mig och jag känner att Gud är hos mig och vill prata med mig. Jag omfamnas av en enorm kärlek och så säger Gud ”du är på den väg som jag har visat dig, du är precis på den plats dit jag lett dig”. Och jag svarade att jag inte skulle klara proven för jag var så dålig på svenska för att jag nyligen lämnat Finland, men Gud svarade att jag skulle klara tentorna för att han skulle ge mig kraft. Jag kände fortfarande mycket tvivel. Då sa Gud att för människorna när de känner kall i livet så uppenbarar det sig som små stigar i skogen, för dig bygger jag en motorväg. Då visste jag bara, att så var det. Jag kan fortfarande känna tvivel om jag är värdig, men när jag möter människor att ge kärlek och inser hur mycket kärlek det finns att ta emot, vad är det att tvivla på?

– Alltså vad jag känner igen det där i min yrkesroll!

A: Ja det är ett kall!

– Ja! Man får så mycket kärlek och kan ge så mycket kärlek. Man vet att den här vägen är rätt, man är på rätt spår. Man är trygg i sig själv, man gör sig trygg. Jag kan inte säga att det är Gud som har talat till mig på något vis, fast jag känner ju igen det du beskriver. För mig är det något som kommer inifrån. Du beskriver det som en utomkroppslig upplevelse, Arja.

A: I religionsforskning talar man om att Gud kommer utifrån hur du är, inte utifrån hur Gud är.

Han närmar sig varje människa utifrån hur man är som person. Ibland kan det vara att man ser en fjäder, en vacker blomma eller en fjäril, någonting yttre som väcker en längtan inom dig.

samtal om tro och skepsis

– Jag som har varit på botten, utbränd och mått som allra sämst, jag har aldrig sökt mig till någon högre makt.

Jag har svårt för att se det storslagna.

Det är obehagligt att gräva i sig själv. Jag är rädd för att man skulle hitta en massa sorg. Jag tror inte att jag skulle hitta så mycket glädje. Jag tror att jag får insikterna längs vägen, de ligger framåt, inte bakåt. Det ska uppenbara sig för mig vart jag ska och vad jag ska göra. Det är inte så mycket en inre kompass utan handlar mer om magkänsla och impulser. ”Det är sådana som dig man behöver i för­ samlingsrådet!” utbrister Arja.

Men ett medlemskap i Svenska kyrkan, skulle det finnas en mening för Cecilia att vara medlem?

– Det skulle vara för att stötta diakoni­arbetet.

Och stötta församlingsarbetet, typ som man stöttar den lokala fotbollsföreningen även om man inte går på matcherna. Sen finns ju chansen att rösta i kyrkovalet men det känns så långt ifrån en själv, för vad kan kyrkan göra då rent politiskt? Diakoniarbetet är jätteintressant och det vill man veta mera om. Också för att ta bort skammen när man ber om hjälp. Att man

”Jag kan inte säga att det är Gud som har talat till mig på något vis, fast jag känner ju igen det du beskriver”

skulle vara en mindre bra människa för att man ­hamnat på utkanten av samhället.

Cecilia funderar.

– Att få andras perspektiv och tankar, det är ju det som gör att man växer som människa. Jag växer ju i det här samtalet.

A: Ja jag med! Man definierar en mogen tro som uppnådd när man vågar be någon annan berätta vad den tror på och vilka platser den har besökt som har format den, för att berika sitt eget liv. Men att nå en annan människa på den nivån är inte alltid så lätt.

– Jag tror att man kan nå dit när man pratar med människor som inte tror sig sitta på san­ ningen. Eller åtminstone förstår att sanningen kan vara något annat för någon annan.

A: Det är jätteintressant men oerhört svårt. Alla är inte så trygga som du är i det här samtalet, utan vissa kan lätt känna sig kränkta och attackerade. Öppenheten i att prata såhär, det är unikt. Men det skulle behövas och det får man inte ge upp bara för att det är svårt. Utan man får försöka hitta vägar för folk att få förtroende för varandra.

– Det där är också en bild av kyrkan, att det ska vara så god stämning hela tiden för man ju är så god!

A: Jag tror inte en sekund på att någon som är kyrklig är mer god än någon som inte är kyrklig.

Godheten sitter inte i religionen utan i hjärtat. w TEXT OCH FOTO: MADELENE K ASKEVIK

2/2021

11

kyrkan och bygden

I Aspelands pastorat finns nio kyrkor, var och en med sin prägel och individuella karaktär. Några ligger i tättbebyggt område, andra ute på landsbygden. En av de riktiga pärlorna är Tveta kyrka, som är den kanske allra mest lantligt belägna, omgiven av fält och gårdar ett stycke väster om Mörlunda i pastoratets sydligaste del. begav sig ut för att träffa två av de personer som känner kyrkan bäst.

TEXT OCH FOTO: MAX WAHLUND

Tveta kyrka – en riktig pärla ”H

är under ser man grunden av ett hednatempel, som kyrkan är byggd på, säger Lars Peterson och pekar på några stenar som sticker ut vid kyrkväggen.

Claes-Göran Odengrund nickar och pekar mot en kulle i närheten.

– Detta var en viktig plats innan kristen­ domen. Det du ser där borta kan ha varit en gammal hednisk offerlund.

Lars och Claes-Göran är två av de personer som vet mest om Tveta kyrka.

Båda har varit engagerade i församlingen i decennier. Det dessa två inte vet om kyrkan är knappast värt att veta och de har upptäckt många intressanta saker under åren, ibland rent fysiskt och bok­ stavligen.

Vi går runt kyrkan och tittar på baksidan. Där berät­ tar Lars hur han fick syn på två stora skeppsristningar, föreställande koggar från medeltiden, vid en restaurering av fasaden sommaren 1993.

– Här stod gubbarna och slog loss puts med stora släggor. Jag fick syn på några märkligt parallella linjer och sade ”stopp ett tag, detta borde vi nog titta närmare på”.

Lars visar att den ena ristningen tagit lite

skada, men den andra tog man fram försiktigt.

Båda två är ändå förvånansvärt välbehållna.

Ristningarna härrör från den tid när den närbelägna Emån var segelbar ända till trak­ terna av Mörlunda. Med hänsyn till skepps­ typen kan man datera kyrkans första puts till århundradena kring 1200- och 1300-talet.

Om Lars har hittat saker i kyrkväggarna så har Claes-Görans specialitet varit att leta i arkiv. I flera enorma dokument har han samlat information i form av bland annat protokoll och tidningsartiklar från flera hundra år tillbaka. I novem­ ber 1848 blev det till exempel inbrott i kyrkan, något man kunde läsa om i Barometern: Natten mellan den 2 och 3 dennes bortstals genom inbrott i Tweta kyrkas Sakrestia följande saker nämligen; En silverkanna förgylld, vägande 88 ¼ lod; en kalk av dito 7½ lod; en oblatask av dito 18 lod; samt toffsar av silver till en mässhake; ett kalkkläde av ljusblått siden med silverspetsar av dito; 4:ra halvbrända vaxljus; 6 a 7 kannor kommunion vin, förvarat i ett halv:ankare; en ritning över tillämnad korbyggnad i Tweta upprättad av Överintendents Ämbeter, och av kungl Maj:t gillad i Oktober 1845; cirka 40 Rdr Bto i penningar, därav 2:e Östgöta

”Här stod ­gubbarna och­ slog loss puts med stora släggor”

12

2/2021

kyrkan och bygden

Nerifrån ”Odens källa” ser man den medeltida kyrkan med sina tillbyggnader från 1700-talet och klockstapeln som renoverades för bara några år sedan.

privatbanks;sedlar på 10 Rdr Bto vardera; En Smålands privatbanks dito på 10 Rdr Bto, samt resten mindre sedlar och kopparmynt. En belöning av 50 Rdr Bto är utlovad till den som kan bevisligen upptäcka tjuven och tillrättaskaffa det stulna.

Ingen artikel finns om att tjuvarna gripits eller det stulna skulle ha kommit till rätta. När vi går in i sakristian ser vi en gammal kista med ett par ordentliga hål i.

– Det är nog tjuvarna på 1800-talet som bröt sig in här, konstaterar Lars och Claes-Göran.

Vi går runt i kyrkan och ser på inredningen.

Här finns många intressanta detaljer för den som vet vad den ska titta efter.

Framme vid koret står en liten skulptur från 1700-talet med den något bistra inskriften ”Tu måste dö”. Längst ner finns en hänvisning till ett bibelställe.

På väggarna finns stora fönster som släpper in mycket ljus. Men så var det inte från början – ursprungligen hade kyrkan små, högt sit­ tande fönsteröppningar som man fort­farande kan se spåren av på utsidan. Vid en stor ombyggnad år 1726 fick kyrkan de nuvarande höga fönstren. Samtidigt byggdes det femkan­

tiga koret i timmer, som bekläddes med tjärade spån och gav kyrkan dess nuvarande karak­ täristiska utseende.

Strax intill står en väldig klockstapel.

Mellan 2013 och 2016 renoverades den, varvid samtliga långa snedsträvor byttes ut och fick ny spånbeklädnad som sedan tjärades. De tre centrala pelarna lämnades orörda.

Vi avslutar besöket med att gå en tur ner i kohagen till ”Odens källa”, ytterligare en gam­ mal hednisk plats. Längre bort intill en väldig ek finns även ”Tors källa”.

I ett av Claes-Görans dokument finns en insändare i Oskarshamns-Tidningen från den 28 februari 1888. Där kan man läsa: ”En trakt som säkerligen ligger nära nollpunkten av all civilisation är skogsbygden av Mörlunda, Tveta och Högsby socknar”. Det var nog menat som en svidande kritik, men idag ­tänker besökaren att den lantliga miljön framför allt är något vackert.

Tveta kyrka har sett mycket genom his­ torien, där det värsta kanske var danskarnas angrepp 1567. Men nu finns där framför allt lugn och frid. w

En av de små detaljerna vid predikstolen.

”Tu måste dö” – en nykter ­påminnelse till kyrkobesökarna.

2/2021

13

kyrkan och bygden

är en tidning för kyrkan men också för bygden.

Båda måste leva. Vi åkte för att grilla korv med några familjer som valt att slå sig ner i Lönneberga.

Det är här vi trivs som bäst!

TEXT OCH FOTO: MAX WAHLUND

Solen står högt på himlen, strålarna gnistrar när de slår emot vågorna på sjön Linden, eller ”Linnen” som den heter här. På en liten udde står en grupp vuxna och grillar korv.

Bänkarna intill är fulla med mat och dricka. Samtidigt rusar ett drygt tiotal barn omkring och leker. Några har klättrat upp i ett par gungor, andra springer över en liten träbro över bäcken som leder vatten från Linden. De går ner till vattnet som rinner förbi, petar med pinnar på stenarna där. Ett par små flickor kelar med katten ”Sil­ ver”, som trivs bra i sällskapet.

S

ammanlagt är det ett trettiotal vuxna och barn på plats denna söndag vid Lindens strand. Äldst är Gerd Segerström som sitter i församlingsrådet i Lönne­ berga och är den som tipsat om att träffa hela gänget med unga Lönne­bergabor.

Bygdens framtid.

– Det är väldigt roligt att så många yngre kommit till bygden under senare år, säger Gerd.

– De som bott härikring tidigare var betydligt äldre.

Inget fel på att vara äldre, men det behövs alla åldrar för att bygden ska leva.

Vi slår oss ner i solen med nygrillad korv för att samtala, och det visar sig att det inte

14

2/2021

Peter och Ida Nordin träffades på Hultsfredsfestivalen. Att flytta till­baka till hembygden i Lönneberga var en självklarhet – ett beslut de inte har ångrat. Dottern Ester är framför allt nöjd med den goda korven.

är några långväga främlingar som slagit sig ner i trakten.

Så gott som alla har vuxit upp antingen här eller nära intill, och efter studier på annan ort har man hittat tillbaka hem.

Och hem, det är Lönneberga, eller för att vara ännu mer exakt: byarna Ingelstorp, Rakenäs, Åkarp och Haddarp.

P

eter och Ida Nordin är ett bra ­exempel.

Båda är uppvuxna i närheten men kände inte till varandra under uppväxten. Sedan åkte de iväg ut till s­ tudier – Peter till Jönköping, Ida till Växjö. De träffades under Hultsfreds­ festivalen 2012.

– Ida skulle se ett av

sina favoritband, men det spö­regnade, så hon gick på en fest istället. Och på den festen, tja, där var jag …

Peter bränner av ett stort, brett leende vid minnet.

De blev snabbt ett par, och att flytta hem till hembygden tillsammans var ett självklart beslut, berättar Peter. Båda tyckte så mycket om trakten.

– Den ­första tiden när vi umgicks bodde Ida fort­farande i Växjö, och hon kom upp till Hultsfred där jag jobbade då för att hälsa på mig. Jag frågade henne om inte jag skulle komma ner till henne nån gång. Hon bara svarade: ”nej, det behövs inte. Jag kommer upp.”

”Det behövs alla åldrar för att bygden ska leva”

Det blev giftermål, tre barn, och bostad i Åkarp.

Peter och Ida och deras familj kan sägas ligga tidsmässigt i mitten av den stora föryngringsvågen i Lönneberga, som började för drygt 15 år sedan. De äldsta barnen vid grillplatsen är nu i elvaårsåldern, yngst är en nyfödd bebis.

Att så många barn finns samtidigt är förstås praktiskt.

De kan leka med varandra och de kan åka tillsammans till skolan. Livet här ute på landet är idylliskt och alla talar med är ense om att tillvaron har det mesta man kan önska sig. Finns det inga nackdelar alls?

A

rbetskamraterna Thomas och Andreas med fruarna Sofia och Sofia funderar på frågan. Nåt finns det kanske: det är ganska mörkt på vintern, det är först nu på vår och sommar som man lever upp (men då är det desto finare!). Och sen blir det ganska mycket resande om man har jobbet en bit bort, som Sofia som jobbar i Oskarshamn.

Många i gänget tycker om att motionera och sporta och det kan man göra på plats.

Ida Nordin leder vuxna och barn i en löpningsrunda och följer sedan upp med en gymnastik­session vid vattenbrynet.

kyrkan och bygden

Femårige Alvar Nordin håller uppsikt över den lilla bäcken som rinner ut ur sjön Linden.

Korvarna har ätits upp till slut och det börjar bli dags för att ge sig av. Innan dess tar s reporter fram mobi­ lens kartfunktion för att få koll på hur sjön ser ut. Peter Nordin pekar och förklarar att bakom en udde sträcker sig Linden ända in i Jönkö­ pings län.

V

i scrollar på kartan.

Västerut bortom Linden finns ytterligare en sjö, Flen.

Händer det att ni åker till Flen nån gång? Sjön alltså?

Peter tittar förvånat upp, som om någon föreslagit att han skulle åka till månen.

Eller det behövs kanske inte?

Allt ni vill ha finns kanske här?

Peter skrattar.

– Haha, just precis! Nu börjar du fatta.w

Cirka 30 personer var med och grillade korv denna dag. Av dem har nästan alla de vuxna har flyttat till Lönneberga under åren 2003–2019, utom någon som bott kvar ända sedan barndomen. Det stora ­flertalet har sina arbetsplatser i Hultsfred eller Vimmerby, i många olika yrken.

Stående från vänster: Daniel Segerström, 42 år. Axel Segerström 8 år. Olle Segerström 11 år. Matteus Edvinsson 11 år.

Peter Nordin 36 år. Ester Nordin 3 år. Hilma Hall 10 år. Christer Öberg, 43 år. Thomas Reither, 33 år.

Wera Reither 4 år. Andreas Svensson, 48 år. Hans Edvinsson, 50 år. Natanel Edvinsson, 9 år. Amanda Lönnäs, 26 år.

Simon Lönnäs, 31 år. Elna Lönnäs, 3 år. Främre raden från vänster: Lisa Nordin, 28 år. Ann-Sofi Hall, 43 år.

Irma Hall, 7 år. Hilma Nordin, 6 år. Ida Nordin, 32 år. Alvar Nordin 5 år. Sofia Reither, 33 år. Lowe 6 år.

Moa Segerström 8 år. Teresia Edvinsson, 42 år. Flera som deltog men saknas på bilden: Sofia Segerström, 40 år.

Ebbe Segerström, 6 år. Harry ­Lönnäs, 2 månader. Inez Arvidsson, 1 år.

2/2021

15

våra kyrkogårdar

Hur gjorde man egentligen förr?

D

e senaste åren har årstidsväxlingens möns­ ter under vinterhalvåret tydligt förändrats.

Frosten kommer tidigt i september. Oktober är ganska blött men stundtals somrigt. November är lervälling och mörker. December är spö­ regnets tid. Med ljuset i januari kommer tjälen och snön. Den töar och återkommer i inter­ valler. I februari är marken bar men hård, solen värmer. Mars bär med sig hopp om livet, men det blir vinter igen. Och så i mitten av april kommer värmen och vindarna på en handvänd­ ning. Det blöta torkar upp på ett dygn. I maj får man vattna och vattna och man undrar hur det ska gå egentligen.

Guds åker har blivit öken.

Kyrkogårdar är i regel stora områden av välklippta gräsmattor, formklippta häckar och glest planterade sommarblommor i blottad jord. Under svår hetta får jorden ett nästan ogenomträngligt skal. Vattnet lägger sig ovanpå jordskorpan och når aldrig ner till blommans rötter. Blomman ser ynklig ut hela säsongen samtidigt som gräset runt rabatten frodas(!), som vaktmästaren måste hålla efter med trimmern medan resterande gräs ligger gult och vasst. Det är en ständig kamp mot naturens gång.

Hur gjorde man egentligen förr? Alltså för riktigt länge sedan. Oftast lät man ängen växa.

Alla lever vi med den extrema torrsommaren 2018 färskt i minnet. Den försökte säga oss att det var dags att tänka om. Vattenspridare kan inte stå på oavbrutet när regnet uteblir för att vi ska ha gröna gräsmattor på kyrkogården.

Numera monterar vi självbevattnande blomlådor på alla gravar som har årsskötsel och vi lägger alltid droppslang när vi planterar ny häck. Men mycket arbete återstår.

Hur kan vi främja den biologiska mångfalden?

Det finns hopp om vår framtid och vägar att gå, om man vågar se det. Och vågar ta steget.

Madelene K. ­Askevik KYRKOGÅRDSFÖRESTÅNDARE OCH KOMMUNIKATÖR

16

2/2021

Unikt fynd av dekormålning Järeda kyrka är 250 år gammal. När den uppför­ des på Gustav III:s tid på 1770-talet krävdes stora arbetsinsatser från många och mycket material levererades från socknens bönder, bland annat all sten som kommit fram i dagern vid det pågående fasadarbetet. Det mest spännande fyndet man gjort är spår av tidigare okänt dekormåleri, som sitter på de innersta lagren av puts och därför bedöms vara från när kyrkan byggdes.

TEXT OCH FOTO: MADELENE K. ASKEVIK

R

esterna av dekormåleriet avslöjar att kyrkan från början hade målade hörnkedjor och kvadermålningar kring fönstren. På långhuset var fönstren från början mindre än idag, men sakristian har kvar sina gamla fönsteröppningar.

Det man hittat är alltså spår av målad dekor i form av stenar på kyrkans knutar och kring kyrkans ursprungliga fönster. ­Måleriet är utfört i svart och grått.

– Kyrkan måste ha varit väldigt ståtlig med de varmt vita putsade fasaderna, hörn och fönsteromfattningar mar­ kerade som kraftiga stenar i grått och svart och kanske till det ett rödtjärat spåntak, berättar byggnadsantikvarie på Kalmar läns museum Liselotte Jumme.

Det mest välbevarade fyndet av måleri finns kring s­ akristians östra fönster. Något liknande fynd har man aldrig tidigare gjort på någon kyrka i Kalmar län.

Kyrkan renoverades 1848 i så kallad Karl-­Johanstil. Man ville ha stort ljusinsläpp, inte allra minst i koret. Man ville bort från det mörka och mystiska som hittills präglat kyrkobyggnaderna och lät därför sätta in betydligt större båg­ formade fönster. Då försvann också dekorationsmåleriet under delvis ny puts och färg.

Södra ingången, mitt på långhusets framsida, fick samtidigt en ny entré med väggpelare i klassisk stil. ­ Alla spår efter dekormåleri har nu dokumenterats av ­byggnadsantikvarie Liselotte Jumme från Kalmar läns museum och målerikonservator Gunnel Rosenquist från Jönköpings läns museum. Vissa spår bevaras under ny puts men på ­sakristian,

våra kyrkogårdar

Den grandiosa pardörren mitt på långhuset kom dit på 1840-talet när kyrkan renoverades i Karl-Johan-stil och ersatte en mindre dörröppning.

Den bäst bevarande dekormålningen hittades runt sakristians östra fönster.

där de tydligaste resterna finns kvar, är tanken att den gamla putsen och måleriet ska konserveras på en av fasaderna. Det diskuteras också att låta rekonstruera lite mer av m ­ åleriet på sakristian. Detta kommer inte att göras på långhuset eftersom dagens stora fönster inte hör ihop tidsmässigt med ­dekormåleriet.

Långhuset kommer att bli klart som planerat, men sakris­ tian kräver mer tid med tanke på fynden som gjorts. Man önskar att utföra fasadrenoveringen på just sakristian så tra­ ditionellt som möjligt för att värna om hantverkstraditionen och främja dagens hantverkskunnande liksom att det finns ett kulturhistoriskt värde i teknikerna.

För att framställa kalkbruk bränner man ren kalksten i en ugn som eldas upp till ca 1000 grader i tre dygn. Sedan låter man ugnen långsamt slockna ner. Därefter plockar man ut stenen och släcker den genom att doppa den i ett vattenbad.

Då sker en reaktion i stenen, som pulveriseras och blir till kalk. Sedan blandas kalken med grus och vatten och man får ett kalkbruk.

– Man kan även släcka stenen genom att gräva ner den. Där

På sakristian planerar man att kalkputsa fasaden enligt traditionella tekniker för att värna om den kulturhistoriska hantverkstraditionen.

ska den ligga i minst tre år. Den kan ligga nedgrävd hur länge som helst egentligen, men så fort man plockar upp den och den kommer i kontakt med syre så hårdnar den för att sedan pulv­ riseras, berättar Thomas Gustafsson på AB Karlssons fasadrenovering Ädelfors.

Men vart man drar gränsen för den kultur­ historiska gärningen återstår att se. Man gjorde en analys på bruket från kyrkfasaden och ­upptäckte att det var mycket järn i det. Därför tror man att till exempel vattnet i bruket är taget från Järnsjön.

Eventuellt behöver man inte sträcka sig så långt att man också bränner stenen i Järeda, utan nöjer sig med att släcka stenen och tillreda bruket på plats med lokalt vatten och grus.

– Järeda kyrka har bidragit till massor av ny kunskap med de nya fynden som gjorts. Kanske finns det fler kyrkor i ­trakterna som haft samma typ av måleri en gång i tiden. Det får vi vara uppmärksamma på vid fasadarbeten framöver, säger ­Liselotte Jumme. w 2/2021

17

porträttet

Omsorgen går som en röd tråd Eva Solid är pastoratets nya präst, som pendlar från hemmet i Motala och har ett särskilt ansvar för Målilla och Mörlunda.

TEXT OCH FOTO: MAX WAHLUND

Berätta lite om dig själv!

– Jag har nyss fyllt 63 år. Jag hade tänkt att sluta jobba lite tidigare för att bland annat börja skriva om kyrk­ ligt ledarskap utifrån några bibelställen. Men jag blev uppringd av Aspeland för att det fattades präster så då hamnade jag där istället, och det är trevligt.

– Jag är gift med Stefan, har tre barn och ett litet barnbarn som nu är ett halvår. En katt har jag också som flyttade in när vi bodde på prästgården på Öland när jag tjänstgjorde där, han har nu blivit en M ­ otala-katt.

– Jag föddes i Fagersta men flyttade till Oskarshamn när jag bara var ett år och har vuxit upp i Döderhults församling där.

Hur såg vägen till prästskapet ut?

– Det har nog alltid funnits där egentligen, sedan tidiga tonåren. Kyrkan och gudstjänsten har alltid varit en viktig del av mitt liv, ända sedan jag var barn. Men även om jag en dag tänkte att jag skulle bli präst så kände jag att det inte var helt enkelt att se mig själv som kvinna från Döderhult och samtidigt präst. Så jag blev fotvårds­ specialist först och efter det har jag arbetat på psykintag och med svårt sjuka barn.

– Några år efter att jag själv fick barn och när min längtan till att börja studera infann sig så läste jag Kyr­ kans grundkurs i Vadstena. Det var bland det roligaste som jag har gjort. Från att ha varit hemma i nästan tio år med barn till att få gå kyrkans grundkurs var så kul.

Det känns som att man ser en röd tråd inom omsorg i ditt liv?

– Ja, det finns det. Det har nog att göra med att jag kom så tidigt in i kyrkan men också hemifrån då min mamma drev barnhem i Rumänien för barn med olika funktionshinder.

18

2/2021

Eva Solid hemma i kyrkan i Motala.

porträttet

Har du frikyrklig bakgrund?

– Nej, det har alltid varit svenska kyrkan. Mina föräld­ rar var inte så aktiva i kyrkan egentligen, de gick väl på julbönen och liknande. Men jag hade en fantastisk lekskole-fröken som undervisade om Jesus för oss. När jag började lekskolan var jag tre år. Jag var nog ett väldigt tråkigt barn, tyst och allvarlig. Men jag hade nog väldigt tidigt något slags rätts­ patos och tyckte att Jesus var min man. Så jag satte mina föräldrar vid köksbordet för att ha ett allvarligt samtal. Jag frågade dem varför de inte hade samtalat med mig om min vän Jesus. Eller ”Jäsus” som jag sade.

” Jag satte mina ­föräldrar vid ­köksbordet för ett allvarligt samtal”

Vilken roll tycker du kyrkan spelar på landsbygden?

– Jag är övertygad om att kyrkan spelar roll här. Men tyvärr så blir den marginaliserad i dagsläget. Det ser vi också på de sjunkande medlemssiffrorna. Jag tror att kyrkan betyder mycket för många, både i staden och på landsbygden, men frågan är hur pass mycket. Betyder den så mycket att man börjar fira gudstjänst? Att man döper sina barn? Har kyrkan betydelse för valet mellan en borgerlig vigsel och en kyrklig vigsel?

Jag tror att vi har varit dåliga på undervisningen. Vissa unga människor vet inte skillnaden mellan en namngiv­ ningsceremoni och dopet. Jag tror att vi som jobbar inom kyrkan har mycket att jobba på och det är vårt ansvar att kavla upp ärmarna.

Hur ska det här arbetet se ut rent konkret? Det är ju lite svårt under corona?

– Ja, just nu är det svårt. Vi får ju inte heller samlas enligt restriktionerna. Men jag tror att när vi öppnar upp igen så storsatsar vi nog på gudstjänsterna, och att vara på plats och hjälpa till på olika evenemang och soppluncher.

Finns det något du vill förmedla till läsarna?

– Jag skulle vilja säga ”Välkommen till kyrkan och fira gudstjänst!”. Det är den längtan som jag har. Och att värna församlingslivet, att få samlas kring våra gemen­ samma aktiviteter.

Andra fritidsintressen?

– Ni hittar mig på loppisar! Det älskar jag. Där brukar jag främst leta efter allmoge-föremål. w 2/2021

19

recension

Skakande om dom och förlåtelse I en gymnasieskola i den fina stadsdelen Djursholm ekar skotten från gevär. På golvet ligger hennes pojkvän Sebbe och hennes ”bästa vän” Amanda tillsammans med kropparna av Majas lärare och övriga klasskamrater. Det som inte får hända har hänt och Maja grips skäligen misstänkt för massakern på Djursholms gymnasieskola.

TEXT: LINUS KÄLLMAN FOTO: IDA HALLING/GUSTAF KUMLIN

RECENSION I april 2019 släppte Netflix sin tolk­ ning av Malin Persson Giolitos bok Störst av allt.

Det är en fängslande serie på sex avsnitt som på ett elegant sätt skildrar Majas rättsprocess genom häktet,

20

2/2021

rätte­gången och fram till dom. Vi får blicka in i hur hon träffade sin kärlek Sebbe och hur hennes liv tar en vändning som leder till den där dagen på Djurs­ holms gymnasieskola.

En av de första frågorna

jag ställdes inför var. Är det här trovärdigt? Kan det hända på riktigt?

Jag tror att känslan av ilska, ensamhet och meningslöshet kan få oss att göra obegripliga saker.

När jag tänker närmare på

den här historien så fun­ derar jag på om det inte är mer tur att det inte händer mer hemskheter med tanke på hur illa många far av olika anledningar.

Men den frågan jag fast­ nade mest vid var skuld­ frågan. Vid vilket ögonblick är någon egentligen dömd?

Vad är sant egentligen?

I berättelsen brottas Maja med meningen av rättsprocessen. Vad spelar det egentligen för roll när alla ändå vet att hon är skyldig? Oavsett vad hon har gjort eller inte, så är

Livs-FRÅGAN

VILKEN ÄR DIN ­FAVORITSOMMARPSALM?

hon av media och sam­ hället på förhand dömd.

Oavsett vad domstolen kommer fram till kommer ingen vilja se henne i ögo­ nen igen.

Den här frågan proble­ matiseras även från ett kristet perspektiv. Kyrkan kretsar trots allt kring för­ låtelse och att inte döma.

Men hur snabba är vi egentli­ gen på att döma när påtryck­ ningar från media och vänner påverkar oss? Vad krävs för att vi ska ta saker för sanning, innan dess att alla bevis har fått läggas fram?

Det här är en berättelse som utmanar på många sätt. Man får aldrig känna sig helt säker, men sam­ tidigt inte utelämnad.

Sakta läggs pussel­bitarna ihop i ett mörkt, och känslo­samt drama.

Så när poliserna stor­ made Djursholms gymna­ sieskola den där vårdagen, vad var det egentligen som hade hänt? w

Marie-Louise Ohlsson, Berga

– Jag gillar ”En vänlig grönskas rika dräkt”.

”När jag hade börjat titta så kunde jag inte sluta” Alexander Olsson, Berga

–Det är ”När dagen fylls av fågelsång”.

Ulla Lisedahl, Vena.

– Psalm 752 ”Över berg och dal”.

Det är en fin text som känns lite ny, om att leva här och nu.

2/2021

21

liv i församlingarna

Hurra!

DET BLOMMAR! När man passerar kyrkogården kan man äntligen se våra ansträngningar bära frukt.

Församlingsrådet möttes en gråkulen dag i september för att få ner några lökar med vårblommor.

Det var inte lätt. Jorden var stenhård och vi fick använda våra gemensamma krafter för att lyckas.

Och det lyckades!

Påskliljorna blommar nu så fint och snart kommer även de övriga blommorna att pryda kyrkbacken.

Till hösten måste vi gräva ner fler lökar.

Vi hoppas på detta sätt få en blommande vår- och försommaräng utanför kyrkan, som förhoppningsvis kan växa år efter år.

MORGAN SÄVETUN ORDFÖRANDE I FÖRSAMLINGSRÅDET, HULTSFRED

22

2/2021

Hultsfreds församlingsråd i försköningstagen.

tema etur ratquatur

Vi finns här för dig!

Pastorsexpeditionen 0495-24 95 80 måndag–fredag 10–12

ADMINISTRATION

PRÄSTER

Elenor Karlsson Pastorsexpeditionen, kanslist Direkt: 0495-24 95 90 elenor.karlsson@svenskakyrkan.se

Ola Sandberg Tf. kyrkoherde, församlingsherde ­Virserum och Järeda Direkt: 0495-301 82 ola.sandberg@svenskakyrkan.se

Eva-Lotte Skoog Kamrer Direkt: 0495-230 21 eva-lotte.skoog@svenskakyrkan.se Doris Danielsson Ekonomiassistent Direkt: 0495-24 95 96 doris.danielsson@svenskakyrkan.se Patrik Andersson HR Direkt: 0495 - 500 44 patrik.andersson2@svenskakyrkan.se Caroline Tapper Kyrkogårdsförvaltningen, kanslist Direkt: 0495-24 95 93 caroline.tapper@svenskakyrkan.se Jörgen Petersson Kyrkogårdsföreståndare Virserum och Hultsfred. Fastighetsansvarig Direkt: 0495-230 27 jorgen.b.petersson@svenskakyrkan.se Madelene K. Askevik Kyrkogårdsföreståndare Vena, Lönneberga, Målilla, Mörlunda-Tveta och Järeda. Kommunikatör Direkt: 0495- 24 95 88 madelene.k.askevik@svenskakyrkan.se

Arja Bergström Komminister, församlingsherde Vena, Lönneberga och Hultsfred Direkt: 0495-24 95 87 arja.bergström@svenskakyrkan.se Eva Solid Komminister, Målilla och Mörlunda 0495 – 24 95 82 eva.solid@svenskakyrkan.se MUSIKER Ann-Marie Daag Albrechtsson Kyrkomusiker, Hultsfred Direkt: 0495-24 95 91 ann-marie.daag.albrechtsson @svenskakyrkan.se Jeanette Frode Kyrkomusiker, Vena och Lönneberga 0495 – 609 15 jeanette.frode@svenskakyrkan.se Sofia Holmquist Kyrkomusiker, Mörlunda-Tveta Direkt: 0495-200 90 sofia.holmquist@svenskakyrkan.se Marie-Louise Ohlsson Kyrkomusiker, Målilla-Gårdveda Direkt: 0495-24 95 92 marie-louise.ohlsson@svenskakyrkan.se

Lisa Sandstedt Kyrkomusiker, Virserum och Järeda Växel: 0495-24 95 80 lisa.sandstedt@svenskakyrkan.se DIAKON Birgit Johansson Diakon Direkt: 0495-24 95 83 birgit.johansson@svenskakyrkan.se BARN OCH UNGDOM Anne-Marie Jensen Församlingspedagog Direkt: 0495-24 95 85 annemarie.jensen@svenskakyrkan.se Linus Källman Teaterpedagog Direkt: 0495-200 56 linus.källman@svenskakyrkan.se Frida Rahmic Barn- och ungdomsledare Direkt: 0495-24 95 99 frida.rahmic@svenskakyrkan.se Cecilia Stenfeldt Johansson Barn- och ungdomsledare Direkt: 0495-230 26 cecilia.stenfeldt@svenskakyrkan.se Weronica Swensson Barn- och ungdomsledare Direkt: 0495-24 95 86 weronica.swensson@svenskakyrkan.se

2/2021

23

KRYSSET ÄR MIRAKEL SJÄLVUPPOFF- SAKEN RANDE DÄR

FLACKA BÄSTISARNA IDA OCH ADA

FÖRLEGAD TILLTAL RUNDAN

ANSE INÄLVOR

EPOKEN FÖRBEREDA

BRYTER ISEN

MELODI DEN ÄR TIDIGT

GEDIGNA

MÄSTERSKAP

VINDRUVA RIKTNING

SKA HÅLLA VÄRMEN BADA OCH NOG OM DET

ÄR PÅ PLATS

OXUDDE 1156

SÖT

TRIVAS

FÖLJDAKTLIGEN

BRUKAREN

ÖVERTA

ÅSTADKOMMER

KÄNSLA

OS KORT INGENJÖR

LINDAS Ö I ÖRESUND

FÖRBANDEN

KRONVRAK FLOTTYRKOKTA KAKANS GRABBAR

ÖLSORT

GRAD

OOLONG

UPPSLAGSVERK

GÅR PUGILISTEN RUNT I

UPPLÄGGNING

PICKUP AV SENARE DATUM

Var med och tävla om Kent Wistis bok ”Svartgrundet”! För att vara med i utlottningen, ta en bild på rätt lösning av korsordet och maila till liv.aspeland@svenskakyrkan. se eller klipp ut det lösta ­korsordet och skicka till Aspelands pastorat, Kyrkans Hus, 577 73 Målilla senast 20 juni. Märk kuvertet med LIV KORSORD. Kom ihåg att lämna namn och adress! Den första dragna rätta l­ösningen vinner. Lycka till!

Stort grattis till Elisabeth Ericsson i Hultsfred som vann korsordet i förra numret!

VÄLSIGNELSEN Herren välsignar dig och beskyddar dig. ­Herren låter sitt ansikte lysa mot dig och visar dig nåd. Herren vänder sitt ansikte till dig och ger dig sin fred.

Fjärde Moseboken 6:22–27

vinn

kent wistis bok svartgrundet