Välsignade vanor

BJÖRN GUSMARK

Välsignade vanor LÄRJUNGASKAP OCH FÖRSAMLINGSLIV I PRAKTIKEN

ARGUMENT

BJÖRN GUSMARK

Välsignade vanor LÄRJUNGASKAP OCH FÖRSAMLINGSLIV I PRAKTIKEN

ARGUMENT

© 2023 Björn Gusmark och Argument Förlag Bibeltexter från Bibel 2000 – Svenska Bibelsällskapet Formgivning: Pierre Eriksson Tryck: Dardedze holografija SIA, Lettland isbn: 978-91-7315-634-9 Argument Förlag ab | Annebergsvägen 4, 432 48 Varberg Tel: 0340-69 80 00 | www.argument.se | info@argument.se

INNEHÅLL Inledningsvis........................................................................................................................................ 6 Lärjungaskap........................................................................................................................................ 8 Följ mig...............................................................................................................................................................8 Kallelse till gemenskap........................................................................................................................11 Ett tredimensionellt liv........................................................................................................................13 Förändring inifrån och ut................................................................................................................. 16 Sändning i världen....................................................................................................................................17 Tips från coachen..................................................................................................................................... 19

Församlingsliv.................................................................................................................................25 Hur visste de vad de skulle göra?............................................................................................... 25 Guds rikes ambassadörer................................................................................................................. 28 Så »hände« kyrka..................................................................................................................................... 29 Öppenhet för andlighet då och nu.............................................................................................. 30 Välsignade vanor och heliga platser........................................................................................32

Välsignade vanor............................................................................................................................35 Bibelundervisning................................................................................................................................... 38 Gemenskap och vänskap......................................................................................................................46 Brödsbrytelsen........................................................................................................................................ 52 Bön...................................................................................................................................................................... 58 Dela resurser.............................................................................................................................................64 Tjänande...........................................................................................................................................................70 Måltidsgemenskap...................................................................................................................................78 Glädje och generositet........................................................................................................................84 Gudstjänst och tillbedjan................................................................................................................90 Göra fler lärjungar.............................................................................................................................. 96

Avslutningsvis.................................................................................................................................102 Lästips......................................................................................................................................................104

Sidor borttagna ur blädderexemplaret.

FÖRSAMLINGSLIV

HUR VISSTE DE VAD DE SKULLE GÖRA?

Det är spännande när vi kommer in i berättelserna från Apostlagärningarna. Det är förstås också spännande att läsa om Jesus i evangelierna, men han är ju ändå Gud, och vi kan inte helt relatera till berättelserna, snarare fascineras av dem. Men från Apostlagärningarna och framåt är det vanliga människor som du och jag vi möter.

Visst har en del av dem varit tillsammans med Jesus under några år, men på många sätt är de nu lämnade åt sig själva. De har fått ett överväldigande stort uppdrag att gå ut i världen och göra alla folk till lärjungar.

Hur ska det gå till? I vilken ände börjar man?

Att de, liksom vi, kan få ta emot den heliga anden som en gåva är förstås en förutsättning. Men är det bara ett slags Andens uppenbarelse som leder dem att ta de steg de nu tar? Kanhända, men förmodligen finns det ett annat svar också: de fortsätter helt enkelt att göra det de gjort tillsammans med Jesus under åren med honom.

Vi har tittat på hur Jesus formade en kultur, ett DNA, i den gemenskap han skapade omkring sig. Därför behövs inga instruktioner. Det finns inga verser i Nya testamentet som börjar med orden: »Detta är vad en församling skall göra.« Vi som söker svar på hur man lever ett kristet liv och vad en församling egentligen är tänkt att gestalta får söka i texterna

25

och lägga pussel. Kanske finns det ändå en sorts programförklaring. Kort efter berättelsen om den första pingsten och Andens utgjutande finns det några verser som i korthet beskriver livet i den tidiga kyrkan. Vi får en ögonblicksbild från den första församlingen i Jerusalem. Lukas skriver: De deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna. Alla människor bävade: många under och tecken gjordes genom apostlarna. De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov. De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren lät var dag nya människor bli frälsta och förena sig med dem. (Apg 2:42–47)

Kan det i dessa rader finnas en modell för kristet liv och hur församlingar kan forma sitt liv och sin verksamhet som är giltig för alla generationer kristna? Det menar flera bibelkommentatorer. C.K. Barrett skriver: »Lukas önskade att hans läsare skulle få en bild av hur de kristnas liv såg ut i den apostoliska tiden, för att de skulle kunna imitera det och leva detta liv de också.«1 Hans kollega James Dunn är inne på liknande tankar: »Lukas beskrivning kan anses något idealiserad. Men varhelst världen upplevt levande andlig förnyelse märker vi dessa tecken: överflödande glädje, längtan till gemenskap, måltidsgemenskap, gemensam bön och ett delande av liv i överlåtelse till varandra.«2 Jag har ofta använt den här bibeltexten i undervisning för att visa på hur den första församlingen levde i de tre relationerna upp, in och ut.

C.K. Barrett, Acts 1–14, ICC, Edinburgh: T&T Clark, 2004, s. 160 (min översättning).

James D.G. Dunn, The Acts of the Apostles, Peterborough: Epworth, 1996, s. 35 (min översättning).

1

2

26

Relationen uppåt till Gud finns i apostlarnas undervisning, i bönerna och brödsbrytelsen, som de flesta bibelforskare menar handlar om nattvardsfirandet. Deras inbördes gemenskap uttrycks i den inbördes hjälpen och i deras möten i hemmet, där de umgicks och åt tillsammans. Den utåtriktade rörelsen är inte lika definierad, men vi förstår att den fanns där eftersom nya människor hela tiden kom till tro och förenade sig med dem.

Det står också att de var omtyckta av hela folket. Kristna som inte bara pratar, utan också lever ut sin kristna tro, blir ofta uppskattade. Det är ena halvan av sanningen, den andra är att de också blev förföljda. Där vi kristna möts av båda attityderna parallellt finns det goda möjligheter att vi gör något rätt. Om människors attityd till kyrkan mest är en ointresserad gäspning, behöver vi nog fundera över vad vi egentligen håller på med. Tilläggas bör att vi såklart inte bara för sakens skull ska bete oss på ett sätt som väcker motstånd. Men även om vi anstränger oss att göra det goda, kommer ändå inte alla att tycka om det. Det kan vara bra att vara medveten om det.

Andrew Roberts, präst i Storbritannien, tar den här texten ett steg vidare och lyfter ur den fram tio grundläggande välsignade vanor som församlingen ägnar sig åt. Dessa berör de tre riktningarna upp, in och ut och har på många sätt sina rötter i Jesu liv tillsammans med lärjungarna.

Dessa tio perspektiv på kristet liv kan hjälpa församlingar att också i dag hitta nycklar i det de gör eller skulle behöva göra, för att deras liv ska bli en återspegling av vad Jesus tänkte när han formade det som skulle bli kyrkan här på jorden.

Dessa tio välsignade vanor är var för sig varken nya eller revolutionerande. Det är när en församling börjar ta vara på dem, och låter flertalet av vanorna praktiseras i gemenskapen på ett sätt som underlättar för nya människor att vara en del av gemenskapen, som bra saker kan hända och livet spira.

27

GUDS RIKES AMBASSADÖRER

När man talar om vad det var Jesus ville förmedla under sina verksamma år här på jorden handlar det nästan uteslutande om en sak: Guds rike.

Det centrala i Jesu gärning är förstås hans död och uppståndelse, som öppnade vägen för människan till en gemenskap med Gud, men det han talade mest om och visade på i handlingar var Guds rike.

När Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds budskap och sade: »Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet. (Mark 1:14–15)

De här verserna i början av Markusevangeliet kan ses som en programförklaring från Jesus. Tiden är inne, nu är det dags för Guds rike att komma nära människorna igen. Den närhet och det förtroende som fanns mellan Gud och människa i paradiset blir nu åter möjliga i världen genom Sonens försonande ankomst och Andens utgjutande. Detta visar Jesus på i ord och handling.

Människorna hade etablerat sina egna »riken«; de ville vara kungar och drottningar i sina egna liv. Tillvaron utan Gud kunde innebära fantastiska innovationer och framgångar, men lika ofta förödande katastrofer och konflikter, frukterna av kunskap på gott och ont. Med Jesus finns nu Guds rike som en möjlighet igen. Genom omvändelse och tro öppnar man upp för Guds rike. Det handlar i grunden om att bjuda in Gud i centrum av livet och låta Gud förnya ens sätt att tänka och handla.

När Jesus talar om Guds rike, ofta i liknelser, och visar på dess kraft genom att se och upprätta människor bland annat genom tecken och under, får människor frihet och hopp. Människor får se glimtar av Guds rike i sin vardag, det rike som en gång ska etableras fullkomligt vid Jesu återkomst och tidens slut.

När Jesus lämnar den här världen får lärjungarna, i Andens kraft, fortsätta sprida Guds rike. Det har sedan dess förändrat enskilda människor

28

och familjer, samhällen och nationer. Inte så att allt har blivit bra, men så pass att världen ännu består och människor fortfarande kan nås av evangeliet och se glimtar av Guds rike genom dem som tror och lever i Jesu efterföljd.

SÅ »HÄNDE« KYRKA

Det var nog ingen av lärjungarna som tänkte: Nu ska vi starta kyrka, hur tänker vi att det skulle kunna se ut? Lärjungarna fortsatte helt enkelt att göra det Jesus hade gjort och det de hade lärt sig att göra tillsammans, och då hände kyrka.

Det måste ha varit överväldigande med de tusentals som kom till tro efter pingsten. Ändå läser vi inte mycket om stora massmöten, utan berättelsen är koncentrerad till en begränsad grupp av människor. Den kristna tron förmedlades och levdes framför allt i mindre gemenskaper som möttes i hemmen. Detta var normalbilden i nära 300 år. Från början fanns det inga kyrkobyggnader, man träffades där det var möjligt, ofta i någons hem.

Detta var nog inte ett provisorium i väntan på att de stora katedralerna skulle byggas, utan snarare grunden för hur kyrka är tänkt att fungera. Ibland kunde man mötas i synagogorna, men inte heller de var på Jesu tid imponerande byggnadsverk, utan enkla mötesrum som tjänade många syften, som lokal för skola, gudstjänst, byråd och juridiska tvister.

Kyrka handlade alltså inte om någon byggnad och inte heller om en given organisation. Vi märker hur lärjungarna fick börja hitta vägar att efter hand forma ett slags ordning i den växande gemenskapen. Det behövdes ett ledarskap. Det hade Jesus själv visat med utväljandet av de tolv apostlarna. Dessa fick längs vägen välja ut församlingsledare och medhjälpare av olika slag.

Vad de första kristna skulle göra verkar ha varit ganska självklart utifrån hur den kultur såg ut som de som hade följt Jesus levde i. Den skymtar fram i dessa nyckelverser i Apostlagärningarna som vi snart ska

29

dyka djupare i. Där fanns en tydlig balans mellan riktningarna upp, in och ut, och deras liv och arbete kretsade kring enkla universella behov som människor hade då, alltid har haft och kommer att ha så länge världen består. Exakt hur upp, in och ut ska se ut behöver varje generation av lärjungar med kreativitet och fantasi fundera över och arbeta med.

Det är påfallande hur lyhördheten för Andens ledning, människornas behov och de kristnas olika tankar och idéer tillsammans utgör grunden för vad de gör och hur de förverkligar missionskallelsen. Lyssnandet i alla riktningarna upp, in och ut är väsentligt. Till det får vi i vår tid lägga riktningen till den historiska världsvida kyrkan. Vad kyrkan alltid gjort och vad andra gör i dag ger oss också en hjälp att hitta rätt avvägning när vi vill låta kreativiteten föra oss in på nya stigar. Gud finns i alla dessa riktningar.

ÖPPENHET FÖR ANDLIGHET DÅ OCH NU

Den kristna kyrkan föds i en mångkulturell och politiskt mångfacetterad situation. Redan i Jerusalem finns många riktningar, men ännu mer när tron snart sprids kring Medelhavet. De första kristna har att navigera i en variation av filosofiska och religiösa uppfattningar. De angrips från olika håll, inte minst från de judiska religiösa ledarna å ena sidan och den politiska romerska makten med sina många gudar å andra sidan.

De ska också hålla rent i de egna leden från inverkan av grekisk filosofi och gnostiska föreställningar.

Samtidigt anar vi i Nya testamentet en andlig hunger hos många människor med olika bakgrund. Tidigt får kyrkan hantera att icke-judar kommer till tro. Hur ska man ta emot dem? Måste de bli judar först för att kunna bli kristna? Vi får i Apostlagärningarna, från första parkett, följa diskussioner om hur människor med annan kulturell bakgrund ska få del av det nu vidgade förbundet Gud en gång slöt med Abraham, med löfte om att det en gång skulle bli till välsignelse för alla folk (1 Mos 12:1–3).

Den tid vi lever i liknar på många sätt mer den situation de första kristna befann sig i än den situation som rådde i Sverige för bara några

30

generationer sedan. Svensk kristenhet har, framför allt genom Svenska kyrkan, länge befunnit sig i en majoritetssituation. De flesta har döpts och tillhört kyrkan, gift sig, begravts och firat åtminstone de stora högtiderna i kyrkan. Kanske var verkligen Sverige länge ett kristet land. I dag är situationen en annan. Svenska kyrkan är precis på väg att krypa under ett medlemstal om 50 procent av befolkningen. Ser vi till antalet aktiva och bekännande kristna är förstås siffrorna ännu lägre. Vårt land är mångkulturellt och staten sekulär. Människor har olika tro eller ingen alls. Samtidigt finns en ökande andlig längtan. Många har genomskådat materialismen och individualismen, de gav inte den frihet och det framtidshopp de på djupet sökte.

I den tid vi befinner oss i har vi i själva verket mer nytta av att titta på hur den tidiga kyrkan gjorde än på hur man gjorde för femtio eller hundra år sedan. Vi har också nytta av att se hur kyrkan har gjort i tider av framgång och hur kyrkor runt om i världen agerar i dag där människor nås av evangeliet och blir en del av en kristen gemenskap.

I den tidiga kyrkans tid finner man behov av att låta kyrkan ta sig uttryck på en rad olika sätt. Runt Medelhavet etableras olika sätt att fira gudstjänst, be och lovsjunga, bedriva diakoni och mission. Centrum är gemensamt: den hebreiska bibeln, evangelierna, breven, förkunnelsen, bönen, sången och nattvardsfirandet. Men det kan få lov att låta lite olika, därför att folk och kulturer är olika. Hjärta och kropp är desamma, men kläderna kan få vara olika och anpassas efter kroppen.

Att missionen behöver vara kontextuell har vi förstått när det gäller andra länder. Det kanske inte var en så bra idé att lära afrikaner sjunga svenska psalmer. De behövde få lovsjunga med sin musik och med sitt språk. Men har vi fullt ut förstått behovet av att tänka kontextuellt när det gäller missionen i vår egen närmiljö? I vårt land i dag finns som sagt en rad kulturer, inte bara bland dem som kommit hit från andra länder, utan även bland dem som har rötterna här. Det finns till exempel inte bara en kultur bland ungdomar, det finns massor.

31

I vår tid har kyrkan behov av att visa fram flera olika ansikten för att fler ska känna att det gäller även dem. Kan det vara så att kyrkan framför allt känns igen på vem man samlas kring och de centrum tron har i till exempel Ordet och sakramenten, men inte nödvändigtvis på att man gör exakt likadant och gestaltar trons liv med exakt samma uttryck?

VÄLSIGNADE VANOR OCH HELIGA PLATSER

Vad människor uppfattar som en helig plats skiljer sig åt. För en del är det ett kyrkorum, för andra en vacker plats i naturen. Vårt behov av stillhet är allmänmänskligt, men också vårt behov av en accepterande och välkomnande gemenskap. Kanske behöver vi, särskilt i vår tid, förstå att ett sätt inte passar alla. Det sätt att vara kyrka på som jag vant mig vid och känner mig hemma i kan vara fullständigt främmande och intetsägande för någon annan.

En församling jag jobbade i, som på många sätt utgjordes av en blandning av människor från Svenska kyrkan och frikyrkorna, utmanades av de olika behov och önskemål som människor hade. Genom att lyfta fram och tala om detta kunde vi hämta positiva erfarenheter ur flera traditioner. Det blev en mix av uttryck där alla kunde känna igen sig i en del och tillägna sig annat som var mer obekant.

Det viktigaste är nog att få känna sig välkommen som man är. När Jesus mötte människor började han aldrig med att problematisera deras liv, utan mötte dem som de människor de var. Så småningom kunde han genom att berätta utmanande liknelser eller genom personliga tilltal öppna upp för en förändring, men det började i ett accepterande av den andre som människa.

När vi läser den Apostoliska trosbekännelsen bekänner vi oss till »en helig allmännelig kyrka, de heligas samfund«. Kyrkan är till sitt väsen en gemenskap. Innebörden i det grekiska ordet ekklesia är att samlas, och då att samlas kring Jesus. I gemenskapen har Gud valt att vara närvarande, »där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem« (Matt

32

18:20). I det gamla förbundet var Guds närvaro på ett särskilt sätt kopplad till en särskild plats, judarnas tempel. I det nya förbundet är det den kristna gemenskapen som är det tempel där Gud på ett särskilt sätt är närvarande: »Guds tempel är heligt, och ni är det templet« (1 Kor 3:17).

Om vi tar detta på allvar, betyder det att ingen plats eller ens det finaste kyrkorum är viktigare än den kristna gemenskapen. Sedan är det förstås en fantastisk tillgång att vi har våra kyrkor, och vi är många som gläds åt dem. Men inte alla, och det är poängen. Om kyrka är gemenskap, kan den få ta form på många platser och på många sätt.

Den som hittat in i den kristna tron och den kristna gemenskapen på ett läger minns för alltid den lägergården som en helig plats. Den som hittar in via samlingar i ett församlingshem, ett café eller i någons hem kan på motsvarande sätt förknippa den platsen och de människorna med det heliga. Känslan av helighet kan vidgas till att omfatta många platser, och med tiden förstår vi att Gud egentligen bor i våra hjärtan och att Gud är med oss varhelst vi går.

Den ursprungliga kyrkan bestod, såvitt vi vet, av en mängd mindre gemenskaper som hölls ihop, inte av att de gjorde exakt likadant eller att de samlades i en specifik byggnad, utan av Jesus som de samlades kring. Han var och är huvudet för kroppen, gemenskapen (Kol 1:18).

Förmodligen måste framtidens kyrka också bygga på mindre, livsnära gemenskaper, i alla fall om fler ska hitta in. Målet kan inte vara en enda, stor, likformad gemenskap i en värld som av Gud är skapad till mångfald. Vi vet att överallt där kyrkor växer i världen, så har de små gemenskaperna en central roll. Det ställer krav på ett tydligt centrum i evangeliet och ett delegerande och utrustande ledarskap. Kyrkan är mer av en rörelse, en deg som jäser eller ett vatten som rinner fram, än en konstant och för alltid konsoliderad koloss. En organism mer än en organisation.

I dessa gemenskaper, på all dessa heliga platser, finns det ändå något gemensamt och från kyrkans födelse givet. Kanske är det just dessa

33

Sidor borttagna ur bläderexemplaret.

VÄLSIGNADE VANOR

Då ska vi se närmare på den bibeltext i Apostlagärningarna där vi hittar de tio välsignade vanorna.

Situationen när vi kommer in i texten är att Jesus har uppstått från de döda och lämnat lärjungarna med en kallelse att gå ut i världen och göra alla folk till lärjungar. Pingstdagen har precis varit, då lärjungarna har fått ta emot den heliga anden, och människor ansluter sig nu till de kristna i stora skaror.

De deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna. Alla människor bävade: många under och tecken gjordes genom apostlarna. De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov. De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren lät var dag nya människor bli frälsta och förena sig med dem. (Apg 2:42–47)

Innan vi går igenom de tio vanorna är det värt att notera en del nyckelord i texten som tillsammans ger oss en riktning när det gäller kvalitet, hängivenhet och uthållighet, några centrala värden som är viktiga att ha med sig:

35

♦ GEMENSKAP OCH VÄNSKAP De deltog troget i … den inbördes hjälpen … De troende fortsatte att samlas … De höll samman …

Det kan uppfattas som att de här fraserna är obetydliga bisatser, men i stället är de mycket avgörande. Vi har kanske alltför länge underskattat vikten av gemenskap och betydelsen av att bygga vänskap inom kyrkan.

Vi har redan berört att en av poängerna med församlingen är att bygga mänsklig gemenskap. Men möjligen har ett stort fokus på den personliga avgörelsen tenderat att göra hela tron till en privatsak. Att bli en kristen är absolut ett personligt steg, men det man kommer in i är inte personligt eller privat, det är gemenskap.

Kanske har våra kyrkliga samlingar också haft en benägenhet att bli för instrumentella, det vill säga vi samlas för att något ska förmedlas eller något ska göras. Det duger inte att bara umgås, utan vi samlas för att lyssna till någon, be för något eller arbeta med något. Även vid kyrkkaffet kan det finnas idéer om att dela ut blad med bibelställen att diskutera eller liknande. När ska vi få tid att bli vänner, att prata om våra liv och dela erfarenheter? Det andra diket finns förstås också, där vi alltför sällan låter tron och evangeliet få plats och kyrkan mest är trevliga fikastunder.

Den första församlingen som Lukas beskriver verkar ha haft en naturlig vilja att mötas och umgås. De bad och arbetade för människor, vilket vi ska titta mer på sedan, men de verkar även ha prioriterat att umgås och lära känna varandra. Att umgås bygger vänskap och förtroende och för naturligt med sig att man tar ansvar för varandra. Det grekiska ordet som används här för »den inbördes hjälpen«, koinonia, handlar om en gemenskap som baseras på att dela vardag och hjälpa varandra.

Gemenskapen och vänskapen är förutsättning för så mycket. Ur gemenskapen växer omsorgen om andra, förståelsen och uppskattningen av olikheter, empati och medmänsklighet. I gemenskapen delas erfaren-

46

heter, kunskaper och goda vanor. Tillsammans är det lättare att be och göra gott i världen. I gemenskapen talar Guds ande, och kloka idéer föds.

Visst finns risken att sluta sig inne och stänga dörrarna till omvärlden.

Just därför är det så viktigt att den kristna gemenskapen alltid har det utåtriktade perspektivet för ögonen, en balans mellan upp, in och ut, som vi berört tidigare.

Vi kan i en församling behöva uppmuntra till vardagsgemenskap. En del finner naturligt vänner och umgås med varandra, och det är förstås bra. Men vi kan också behöva uppmärksamma människor på gemenskapens betydelse och nödvändigheten av att aktivt bjuda in. Alla hittar inte vänskap alldeles av sig själva.

I dag vet vi från forskning att förekomsten av livsnära mindre gemenskaper är en av de allra viktigaste faktorerna där församlingar fungerar väl och växer. Samtidigt är arbete med smågrupper kanske något av det svåraste vi kan ägna oss åt i en församling, helt enkelt för att vi människor är besvärliga och inte alltid får till vår samvaro. Därför är det viktigt med lite styrning, tydlighet om gruppens syfte, några som tar på sig en ledarroll och att de får uppbackning av andra kloka ledare i församlingen.

Vill vi på riktigt välkomna fler kan inte våra gemenskaper bli för intima och gå för djupt. Vi kan behöva andra platser för nära kontakter, i en bönegrupp om tre–fyra personer eller tillsammans med en själavårdare.

Det händer att deltagare i en smågrupp blir så förtroliga med varandra att det upplevs problematiskt att släppa in någon ny. Det hämmar församlingens missionskallelse men kan också skapa djupa band med tunga förtroenden till fler än vad som är lämpligt. Ett annat problem är om en individs bekymmer tar över hela gruppen. Här är ledarens roll viktig. Man kan som ledare behöva säga till den personen att i stället söka själavård eller annat och mer relevant stöd, för att se till att alla gruppens medlemmar får utrymme.

Ur ett missionsperspektiv behöver vi fler mindre grupper som kan välkomna nya. Man kan egentligen samlas kring vad som helst som är

47

trevligt. Syftet är primärt att människor ska finna vänskap och känna sig välkomna. När relation och förtroende finns kan man sedan enkelt bjuda människor vidare på trons resa. Kanske genom att konkret ta en annan människa vid handen och tillsammans gå en Alphakurs eller åka med på en fördjupningshelg.

När man möter människor som lever och andas Nya sätt att vara kyrka säger de ofta: Det spelar ingen roll vilka trevliga aktiviteter församlingen ordnar i sina lokaler, det är när en person som är aktiv i församlingen bjuder hem en ny människa till sitt hem som saker verkligen börjar hända.

Att se och ta vara på nya människor kan heller inte bara vara några få människors uppgift. Jag minns ett besök jag gjorde i en kyrka där de hade särskilda »välkomnare« med fina skyltar på sig. De stod på översta trappsteget på vägen in i kyrkolokalen och spanade efter nya människor.

En av dem såg mig och rusade fram och började fråga ut mig om vem jag var. Jag var nära att vända och springa min väg. Vi behöver på många sätt odla en kultur där hela församlingen är intresserad av nya människor och gärna sätter sig med någon obekant människa vid kyrkkaffet. Ingen präst eller annan anställd kan se varje ny människa som kommer, utan det är alla församlingsaktivas uppgift. Jag brukar skoja och säga att prästens uppgift är att fylla predikstolen men församlingens uppgift att fylla kyrkan.

48

Bibelreflektioner »Vad tror ni: om en man har hundra får och ett av dem kommer bort, lämnar han då inte de nittionio kvar i bergen och ger sig ut och letar efter det som är borta? Och om han lyckas hitta det, sannerligen, då gläder han sig mer över det än över de nittionio som inte har kommit bort.

Så är det också er himmelske faders vilja att ingen av dessa små skall gå förlorad.« (Luk 18:12–14) • Jesus använder ofta bilden av sig själv som herde och av oss som hans flock. Vad säger den bilden dig om gemenskap?

• Vad säger texten dig om Guds intresse för enskilda människor?

• Vad säger texten dig om hur vår omsorg om varandra borde vara? »Jag är den sanna vinstocken, och min fader är vinodlaren. Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt ansar han, så att den bär mer frukt. Ni är redan ansade genom ordet som jag har förkunnat för er. Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra. Om ni blir kvar i mig och mina ord blir kvar i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det.« (Joh 15:1–5,7) • Vad säger liknelsen dig om hur vi hör ihop med Jesus och med varandra?

• Hur tycker du liknelsen talar om kopplingen mellan Jesus, församlingsgemenskapen och god frukt?

• Vad tänker du att ansas kan betyda i det här sammanhanget?

49

personligt staffan moberg 60 år, tandläkare Hur länge har du varit med i en »smågrupp«?

– Jag tror att vi startade gruppen för drygt tio år sen. Vi kallar den »mansgruppen«.

Hur brukar en samling se ut?

– Vi träffas hemma hos en av oss. Först är det lite hej-på-dig-prat och sen brukar vi be och därefter läser vi Bibeln. Vi har valt ut något som vi läser från första till sista vers och så analyserar vi texten. Vi försöker hålla det till två timmar, och så är det lite kaffe, te och gofika under tiden vi pratar.

Hur kom det sig att det blev just ni i gruppen?

– Vi tänkte att män kan ha lite svårt att komma ur sitt skal, men om vi skapade en grupp med enbart män som pratade om Bibeln, Gud, Jesus, vår tro och våra tvivel så kanske det blir ett annat samtal jämfört med om det är en blandad grupp. Så vi har inget emot kvinnor på något sätt, det finns en motsvarande kvinnogrupp ute hos oss. Sen mixar vi oss i andra sammanhang.

Varför är det viktigt att samlas i mindre grupper?

– Jag gillar att ha med mig Gud och min tro i min vardag, inte bara på söndagar eller när jag är med i kyrkokören. Jag har ett behov av att möta andra och ta del av deras frågeställningar, det hjälper mig en regnig, slaskig novembermåndag. Jag har ett väldigt bra verktyg där, och tycker att det hjälper mig att bättre kunna kommunicera en egen bön eller ett eget samtal med Gud.

50

Hur har gruppen påverkat din tro?

– Tron har fördjupats. Gruppen är som en flytväst på livets stormiga hav.

Jag kan få kallsupar, det kan vara besvärligt, men jag flyter alltid upp till ytan, delvis med hjälp av gruppen. Den är även ett forum att lyfta vardagliga ting, det är väldigt viktigt. Att det finns ett sammanhang där man inte bara följer en mässordning eller en lovsångsordning, utan vi dryftar mycket som är oerhört viktigt.

Hur har gemenskapen er emellan påverkats av att ni träffas i en mindre grupp?

– Det är det här med vad som är skillnaden mellan vän och bekant. Man får goda vänner, både trosbröder och vardagsvänner. Det är en väldigt trevlig bieffekt av det hela.

51

♦ ♦ ♦ ♦ ♦ Välsignade vanor utgår från några få verser i Apostlagärningarna. Där får vi en slags ögonblicksbild av den första kristna gemenskapen som rymmer ett mönster för kristet liv och församlingsliv i alla tider.

I den brittiska förnyelse­rörelsen Fresh Expressions, som i Sverige fått namnet Nya sätt att vara kyrka, har tio enkla aspekter av det kristna livet lyfts fram med utgångspunkt från dessa bibelverser. Det handlar om aktiviteter och förhållningssätt som tillsammans kan hjälpa enskilda kristna och församlingar att leva ut den kallelse som är vårt uppdrag. I Välsignade vanor presenterar Björn Gusmark dessa vanor utifrån en svensk kontext.

Här ges en introduktion tillsammans med samtalsfrågor och bibelavsnitt som med fördel kan läsas tillsammans. Tio personer berättar också om hur någon av dessa välsignade vanor tar sig uttryck i deras eget liv.

♦ ♦ ♦ ♦ ♦

www.argument.se