Tillsammans

en reportagebok om tio fรถrsamlingars integrationsarbete pierre eriksson

Tillsammans

argument

TILLSAMMANS

Tillsammans en reportagebok om tio fรถrsamlingars integrationsarbete pierre eriksson

argument

© 2016 Pierre Eriksson och Argument Förlag

Grafisk form & foto

Pierre Eriksson

Tryck

Lettland

Dardedze holografija sia

Isbn 978-91-7315-500-7

www.argument.se | info@argument.se Argument Förlag AB | Annebergsvägen 4, 432 48 Varberg | Tel: 0340-69 80 00

Innehåll 6 9 23 35 53 71 83 95 1 09 119 139

Inledning Broby Mora Norrköping Arvika Piteå Hagsätra Torsby Skara Bergsjön Kall och Järpen

Inledning sverige är sig inte riktigt likt. Visst, landskapet är fortfarande lika intagande vackert, med allt ifrån klippiga kuster och öppna slätter till täta skogar och snötoppiga fjäll. Men däremellan, på hotell, vandrarhem och campingar, har man på många ställen kunnat se en annan sorts gäster än de vanliga semesterfirarna.

2015 blev ett år som skrev in en rad mörka rekord i historieböckerna; aldrig tidigare hade så många varit på flykt i världen. Enligt fn:s flyktingorgan unhcr hade 65,3 miljoner människor tvingats lämna sina hem, nästan 6 miljoner fler än året innan. Det är så många som var 113:e människa på jorden. Även om drygt 40 miljoner var internflyktingar och en stor del av resterande flyktingar kom till länder som Turkiet, Pakistan, Libanon, Iran, Etiopien och Jordanien, märkte även vi i norr av de ökade flyktingströmmarna.

Under 2015 sökte nästan 163 000 människor asyl i Sverige. Det är det högsta antalet någonsin.

Den här boken är inte ett inlägg i asyldebatten utan ett försök att ge några exempel på alla goda krafter som gör sitt bästa för att med öppna armar ta emot dem som tagit sig ända hit. Oavsett om de bara får stanna ett litet tag på ett asylboende eller beviljas permanent uppehållstillstånd och därmed ska bli en del av det svenska samhället.

6

Jag har rest kors och tvärs över landet för att besöka tio församlingar och ta reda på hur de arbetar. Församlingarna är spridda från norr till söder, de finns i storstad och på landsbygd och de har olika typer av verksamheter. Några har haft integrationsarbete länge och några har precis tagit första steget. Men de har det gemensamt att de alla utgör intressanta exempel på hur man som kyrka kan arbeta med integrationsfrågor.

Jag har slagits av det fantastiska och osjälviska engagemang som finns ute i kyrkorna, bland anställda, men speciellt hos alla frivilliga som lägger åtskilliga timmar i veckan helt utan betalning.

Jag vill passa på att tacka alla som så villigt delat med sig av tid, erfarenheter och livsberättelser. Utan er hade det inte blivit någon bok.

Jag tror att den som läser den här boken inser att det inte finns några enkla svar; integration är komplicerat och kräver tid och engagemang. Samtidigt tycker jag ändå att hoppet lyser igenom. Det är inte omöjligt. Men vi måste göra det tillsammans.

7

52

Arvika det har hänt något i bänkraderna i Equmeniakyrkan i Arvika. Från att ha varit en traditionell svensk medelklassförsamling med ansenlig mängd silverstänk i håret hos majoriteten av medlemmarna, har en markant föryngring och internationalisering skett på senare tid. Under de senaste fem åren har församlingen välkomnat runt åttio nya medlemmar. Många av de nya har rötter som sträcker sig långt bortom de värmländska länsgränserna. Inte sällan har de flytt krig och förtryck för att hitta lugnet och tryggheten i de djupa skogarna. När jag frågar runt vad förändringen beror på verkar många eniga om åtminstone två saker: Linda Alexandersson och kyrkkaffet.

För snart fem år sedan tog Linda över som föreståndare i dåvarande Missionskyrkan och bestämde sig redan från början för att försöka göra församlingen mer mångkulturell.

– Jag tänkte att det måste finnas invandrare här. Arvika är ju en stad. Det var jättekonstigt att församlingen var helt vit medelklass, säger hon.

Det är en helt vanlig söndag och Equmeniakyrkan i Arvika samlas traditionsenligt till gudstjänst klockan elva. Träbänkarna som nötts av generationer är välfyllda och sorlet som uppstår några minuter före utsatt tid är ett tydligt tecken på att lokalen är fylld av människor som är glada att se varandra. Och till skillnad mot hur det kan se ut i många kyrkor, där olika etniska grupper tenderar att klumpa ihop sig, är det slående hur blandat det är i raderna.

53

Gudstjänsten inleds med ett videoklipp, en lovsång som framförs på farsi samtidigt som den visas med arabisk text på en stor duk längst fram i kyrksalen. Efter ett tag tar en pianist över och sången glider över på svenska. Sen tar ungdomarna vid. För det här visar sig bli något av en gudstjänst med plusmeny, lite extra-allt-känsla där många olika inslag ska hinnas med. Förutom att det är ungdomsteamet som står för lovsången är det dop, välkomnande av nya medlemmar, drama av konfirmander, intervju med två medlemmar om dopets betydelse, predikan, förbön och som grädde på moset en busslast glada församlingsmedlemmar från grannförsamlingen i Karlskoga på studiebesök.

Församlingen verkar göra sitt bästa för att inkludera så många som möjligt.

Ibland visas bibeltexten på engelska, samtidigt som den läses på svenska. När det är dags för förbönsstund vid olika stationer, tolkas Lindas instruktioner hur det hela ska genomföras till engelska, tigrinja och farsi. Åtta personer från olika delar av världen välkomnas som medlemmar.

Eftersom flera av dem är före detta muslimer ber Linda alla att lägga undan sina mobiler och poängterar att det är förbjudet att fotografera. (Jag får särskilt tillstånd och noggranna instruktioner för en bild till den här boken.)

För en konvertit kan det innebära stora problem om bilderna får spridning och hamnar hos fel personer.

Hon intervjuar de åtta lite kort för att församlingen ska få bekanta sig med de nya. Det visar sig att en av killarna varit engagerad i scouterna i Aleppo tidigare, vilket självklart gläder alla gamla missionsförbundare som kanske mer än de flesta står med vandringskängorna djupt nerkörda i vitmossan och valspråket om att alltid vara redo i ryggmärgen.

– Är inte det bra? säger Linda glatt. Då kanske vi snart får en ny scoutledare!

Sen är det dags för dop. De tre som ska stiga ner i dopgraven kommer från Iran och Afghanistan. Därför blir det en något oortodox omklädningsprocedur. I stället för att byta om i ett separat rum tar de på sig de vita dräkterna mitt på estraden, framför hela församlingen. Allt för att minimera risken att någon råkar gå förbi och ser dem på kyrktorget iklädda dopkläder.

54

Just dop bland konvertiter är en fråga som ofta debatteras i kyrkliga sammanhang. Ska man döpa eller inte? Tänk om de inte är kristna på riktigt utan bara gör det för att öka sina chanser att få stanna? I Equmeniakyrkan i Arvika har församlingen bestämt att ingen – oavsett kulturell bakgrund – får låta sig döpas utan dopundervisning. För de nyanlända är den utformad ungefär som en alphakurs och är obligatorisk även för dem som blivit kristna i hemlighet i sina hemländer.

Linda tycker att det finns en styrka i att hon och hennes pastorskollega P-O Sveder Renklint får tid med alla som vill bli medlemmar, att pastorerna kan ställa frågor om hur de nyanlända ser på olika saker och att de i sin tur får berätta om hur de kom till tro.

Dessutom är pastorerna tydliga med att ett dop inte är någon garanti för att de får stanna i Sverige. De kan ändå bli utvisade och måste då ha tänkt igenom eventuella konsekvenser av dopet.

– Men i slutändan måste det vara deras beslut, annars omyndigförklarar vi dem, säger Linda. Vårt uppdrag är att föra människor till Jesus och att döpa, inte att hjälpa Migrationsverket. Vi har drivit linjen att vi vill ha dopen i den offentliga gudstjänsten. Vi gör inga små hemliga dop med någon som kommer in från gatan. Jag tänker att det tar emot att stå framför hundra personer och säga att du vill bli kristen och döpt om du inte är seriös. Dessutom finns församlingen där i gudstjänsten för att dela glädjen och välkomna in i gemenskapen.

Alla olika inslag i gudstjänsten, dessutom på så många olika språk, skulle kunna bli en ganska rörig tillställning. Men det finns en pedagogisk underton i allt som görs, som varken skriver den vane gudstjänstbesökaren på näsan eller talar över huvudet på den ovane, som gör att omsorgen om den enskilde löper som en röd tråd och binder samman delarna till en enhet.

– Vi tänker att vi, så gott vi kan och orkar, försöker göra gudstjänsten så bra som möjligt för dem som inte förstår allt. Att man förhoppningsvis får någonting som är på ens eget språk, säger Linda och lägger till: 55

– Vi har sagt att ansvarsgrupperna som hälsar välkommen och tar upp kollekt ska prioritera så att någon med invandrarbakgrund är med varje söndag, så att det syns att man får vara delaktig. Vi gör det vi kan.

Jag tjuvlyssnar lite på två damer från Karlskoga som står och pratar när gudstjänsten är slut.

– Så fantastiskt det här var! Och att man kan få det på farsi också, säger den ena.

– Ja, det var en lite annorlunda gudstjänst, men stilen var ändå densamma.

– Det måste ju vara enkelt.

– Ja, det är väl därför de kommer.

Långborden fylls snabbt med fikasugna gudstjänstbesökare allt eftersom kyrksalen töms. Ljudnivån stiger i samma takt som koffeinintaget, och den där halvtimman blir ytterligare ett exempel på hur integration kan fungera i praktiken. För återigen är det tydligt att medlemmarna gör sitt bästa för att beblanda sig och ta hand om de olika besökarna. Equmeniakyrkan har inget språkkafé – de har faktiskt inga riktade verksamheter alls till asylsökande eller nysvenskar – utan kyrkkaffet fungerar som ett informellt språkkafé. Vill du lära dig svenska? Kom på gudstjänst, och stanna kvar på fikat för där finns massor av svenskar att prata med.

– Ibland kanske vi eritreaner hamnar tillsammans, men då kommer Linda och säger till, säger Yemane Habtemichael och skrattar.

Han har varit i Sverige i tre år, sonen Josef i sex. Det var Linda som bjöd med Josef första gången, precis som hon gjort med så många andra av nysvenskarna i församlingen.

– Hon berättade att de hade en kyrka och att jag kunde komma och umgås. De hade tonårsträffar på fredagarna och då blev det att jag hängde med, säger Josef.

Besöken ledde till frågor som krävde svar. Och så blev han kvar och numera är Josef och hans föräldrar medlemmar. De betonar just kyrkkaffet och gemenskapen som en viktig pusselbit.

56

Trivsamt prat i bänkarna före gudstjänst ▲ Linda Alexandersson döper en konvertit ▼

57

58

– Människorna är öppna och välkomnande och vill prata, och då blir det enklare att komma igång och börja prata själv. Jag tror att folk här är nyfikna och vill veta vad vi tycker, varför vi är här, säger Josef.

Bland de många kyrkobesökarna är det ett par i trettioårsåldern som snabbt utmärker sig. De verkar lite gladare, lite socialare och faktiskt lite mer världsvana. De hälsar glatt på folk till höger och vänster både före och efter gudstjänsten och verkar ha det där speciella drivet som gör det lättare att anpassa sig till nya situationer och miljöer.

Ankido Monir Ochana kom med sin fru Jina Josef Beri till Arvika för snart två år sen. Innan kriget bröt ut i Syrien hade de båda bra jobb hemma i Qamishli. Ankido jobbade som säljare och Jina var butikschef för en klädoch skoaffär. De sista två åren lämnade de jobben och satsade på att öppna en egen salong. Hår, manikyr, pedikyr och makeup. Men så kom kriget och den stora livsdrömmen bokstavligen bombades sönder.

– Grejerna som behövdes i en salong kostade jättemycket eller fanns inte att få tag på. Man kan inte säga till kunderna att i dag kostar det hundra kronor, i morgon hundrafemtio. Och så saknades det vatten. Det kanske kommer en timme per dag eller två, säger Ankido, som trots sin ganska korta tid i Sverige pratar imponerande bra svenska och till och med har börjat lägga sig till med lite värmländsk dialekt.

De två stängde till sist salongen och bestämde sig för att försöka lämna landet. Ankidos moster som redan bodde i Bredäng utanför Stockholm hjälpte till med att fixa arbetstillstånd i Sverige. Till en början funkade allt bra. Paret trivdes och försörjde sig själva, men så uppstod problem med arbetsgivaren och Ankido stod plötsligt utan jobb, vilket var var förutsättningen för att få bo och arbeta i landet. De vill inte gå in på vad det handlade om, men eftersom båda är syrier fick de stanna i Sverige trots allt. Men de var tvungna att söka asyl och flytta till ett flyktingboende. Från att ha varit chefer och egna företagare hade de nu ingenting. ▼

Linda Alexandersson

59

– Men det är okej, man måste acceptera situationen, säger Ankido. Nu är jag flykting. Jag måste bo, jag måste äta, jag måste acceptera allt. Kanske i framtiden man kan tänka att jag kan öppna en egen salong igen.

Jina delar Ankidos inställning.

– Vi är i ett nytt land, så vi måste börja från noll. Först måste man lära sig svenska, för det är nyckeln i Sverige. Vi studerade själva hemma innan vi fick permanent uppehållstillstånd, men Ankido vågar prata mycket mer än jag, säger hon och skrattar.

Paret hamnade på asylboendet i Glava, knappt tre mil utanför Arvika, och hade det bitvis tufft. Båda är kristna – Ankido var medlem i den syriskortodoxa kyrkan och Jina i den kaldeiska hemma i Syrien – men på boendet var de i minoritet och fick hela tiden tänka sig för vad de sa och gjorde. Ankido säger att det handlade om mobbning och trakasserier, där han bland annat tvingades ta av sig korset han bar om halsen.

Paret fick så småningom uppehållstillstånd och kunde flytta från boendet.

Då blev det också lättare att börja besöka en kyrka regelbundet. Ankido fick även jobb som lärarassistent och fritidspersonal och Jina började arbeta på en högstadieskola. Bland de nya kollegorna fanns medlemmar i Equmeniakyrkan som bjöd med paret till kyrkan, och de kände sig hemma redan från start.

Inte minst tack vare pastor Linda, säger de.

Hon har hela tiden haft som strategi att nysvenskarna ska bli medlemmar i församlingen och att de ska bli delaktiga i den vanliga verksamheten. I ansvarsgrupper, på ledarpositioner, att de ska synas i gudstjänsterna på olika sätt – så att nya som kommer har människor med liknande bakgrund att identifiera sig med.

Ankido, vars pappa var präst i Syrien, hade ofta hjälpt till med gudstjänsterna i sin hemförsamling. Han visade några bilder för Linda som snabbt erbjöd honom att hjälpa till även i Arvika.

Precis som många andra pratar Ankido och Jina om Equmeniakyrkan som ett hem och att de tack vare den fått nya familjer.

60

Josef och Yemane Habtemichael ▲ Jina Josef Beri och Ankido Monir Ochana ▼

61

62

63

64

– Linda la ut en bild på Facebook på oss tillsammans med två svenska par.

Vi ser ut som en familj, säger Jina.

– Vi fick en familj här i Sverige. Träffar vi på problem så hjälper de oss, säger Ankido.

Det råder inga tvivel om att församlingen i Arvika gått igenom stora förändringar på bara några år, och det verkar som om de flesta medlemmarna trots allt tycker att det är positivt. Flera av dem jag pratar med menar att det blivit en annan stämning – en annan energi – tack vare alla nya som kommit. Och att det känns mer meningsfullt att gå till kyrkan. De går inte bara dit för sin egen skull, utan även för att de behövs för att alla nya ska känna sig välkomna.

Om det så bara handlar om att sitta ner och fika med någon efter gudstjänsten.

Dessutom har många av de nya medlemmarna engagerat sig olika grupper, i allt från serveringsgrupper till lovsången. De befintliga medlemmarna som i början eventuellt var tveksamma till hur församlingen skulle orka ta hand om alla nya, har fått se hur de nya tar ansvar och vill hjälpa till på olika sätt.

Hur de bidrar i stället för att bli ytterligare en verksamhet som kräver resurser.

I dag räknar församlingen till fjorton olika nationaliteter bland sina medlemmar. När Linda anställdes som föreståndare för snart fem år sedan såg det väldigt annorlunda ut. Det fanns en familj från Zimbabwe, några holländare och tyskar. Resten var infödda svenskar. Linda som alltid haft ett stort internationellt engagemang – hon har bland annat studerat teologi i Filippinerna och kom från ett sammanhang med många invandrarvänner – letade själv upp nysvenskar till en början. Först ut var Rumaelyn Longakit från Filippinerna som Linda träffade på Ica där Rumaelyn jobbar.

– Jag har vuxit upp i kyrkan i Filippinerna, så när Linda berättade att hon studerat i Filippinerna och att hon var pastor blev jag jätteglad. Jag hade längtat efter en kyrka. Jag känner mig hemma när jag är här, säger Rumaelyn.

Hon började gå till kyrkan 2003 och tog snabbt med sig några av sina filippinska väninnor, och nu är de ett bra gäng som brukar ses i samband med ▼

Gamla och unga tillsammans

65

gudstjänsterna på söndagarna. Rumaelyn tycker att det har varit ganska lätt att komma in i församlingen. Hon säger att hon gillar äldre människor, att de är bra på att le och hälsa första gången man träffas och att det räcker långt för att man som ny ska känna sig välkommen. Men för att gemenskapen ska fördjupas krävs att man träffas även träffas utanför kyrkan, och där tycker Rumaelyn att det finns mer att jobba på.

Josef och hans familj var den första eritreanska familjen som kom till församlingen och så småningom började allt fler nysvenskar hitta till kyrkan. De tog i sin tur med sig ännu fler, och Lindas vision om en mer etniskt blandad församling blev sakta men säkert infriad.

– Om vi säger att vi är ett i Kristus med människor från hela världen, med kristna över hela världen, och att det är uppenbart att det finns invandrare i staden, måste man fundera över varför de inte finns i kyrkan. Jag tycker att vi blir trovärdigare om vi har mångkulturella församlingar. Dessutom tycker jag att det är viktigt att visa för samhället runt omkring oss att integration är möjlig, säger Linda.

Kanske känner den uppmärksamme läsaren igen hennes namn. Det kan bero på att hon dyker upp i alla möjliga sammanhang. Förutom sitt pastorskap medverkar hon i såväl Dagen som Sändaren med krönikor och betraktelser och håller föreläsningar runt om i landet. Hon har dessutom hunnit med att skriva runt tjugo böcker och spela in en barnskiva.

Man behöver inte sitta länge med henne för att förstå att hon är engagerad, målmedveten och fokuserad. Det är omsorgen om den lilla människan och kärleken till Jesus som fungerar som bränsle, och kanske är det en bidragande orsak till att hon inte stött på speciellt mycket motstånd när hon drivit igenom förändringarna. Linda själv tror att mycket handlar om att församlingsmedlemmarna längtat efter att något skulle hända, vilket har medfört att många tagit sig an de nya familjerna. Det har nästan blivit som ett slags adoption. Hon säger att församlingen medvetet arbetat med att bygga relationer och inte skapa nya verksamheter. Att de arbetat utifrån 66

tanken att det bästa de kan erbjuda är möjligheten att få fira gudstjänst och bli del av en kristen gemenskap.

– Och så tänker jag att när man får några personer i församlingen med sig så hjälper det till, säger Linda.

En av dem heter Bengt Gustafsson, är sjuttionio år och har varit medlem i fyrtiofem. Han hälsar med ett fast handslag, ett varmt leende och har en trygg värmländsk dialekt. Kanske övertolkar jag, men jag tycker att det är något speciellt med värmlänningar. De hetsar inte upp sig i onödan. Jag är visserligen partisk i min bedömning – min egen släkt på pappas sida kommer från skogarna just utanför Arvika, och är det något jag förknippar dem med så är det deras lugn. Det ordnar sig alltid. Och gör det inte det så ordnar det sig ändå. Jag inbillar mig att det är ytterligare en bidragande orsak till att förändringarna tagits emot så väl i just Arvika.

– Det är inte samma församling i dag som det var för två år sen, säger Bengt. Och det tycker jag är positivt. Det kanske inte är alla som tycker att det är jättebra, och det finns säkert de som känner sig lite vid sidan om, för det blir ju omvälvande. Men jag är väldigt glad åt det. Man behöver bara titta ut över församlingen så ser man alla nya ansikten. Alla nya språk och väldigt mycket mer engagemang hos många av de gamla församlingsmedlemmarna, säger han.

Bengt får medhåll av Susanne Liljedahl, en av församlingens två ordföranden och medlem sedan drygt tjugo år.

– Man bjuder hem och tar kontakt. Så var det inte förr när det kom nya hit, då kunde det vara många som inte ens sa hej. Men nu är det en annan medvetenhet om att välkomna nya, säger hon.

De hänvisar båda till pastorernas engagemang som en viktig pusselbit till varför det blivit som det blivit men säger också att nu när man står inför faktum, när alla nyanlända är här, måste församlingen ta hand om dem på bästa sätt. Eftersom de inte har några andra vänner eller släktingar måste 67

68

församlingen bli deras familj. Det handlar om att ha en öppen dörr och ett välkomnande sinne.

Både Bengt och Susanne ser de olika ansvarsgrupperna som en bra väg in i församlingen för alla nya, oavsett om man är infödd svensk eller nysvensk. Att det handlar lika mycket om att få ta ansvar som att lära känna nya människor.

Att det är viktigt att få känna sig behövd.

Den nyfunna vänskapen kan dock stöta på svåra utmaningar framöver. En del av de nyanlända har kommit så långt i sina asylärenden att de nu börjar få besked om de får stanna eller måste lämna landet. Bengt och Susanne är medvetna om att det kan innebära att de investerat tid och engagemang i människor som hastigt tvingas flytta, men ser samtidigt inte att de har något annat val än att välkomna alla med en öppen famn. Bengt jämför det med församlingens barn- och ungdomsverksamhet och tycker att det är ungefär samma sak. När ungdomarna tagit studenten är det vanligt att även de försvinner åt andra håll.

– Men huvudsaken är ju vad vi har planterat hos dem. Vad den här församlingen har gett dem. Förhoppningsvis får någon annan församling del av dem och de finner sig tillrätta där, säger han.

Susanne sammanfattar det som skulle kunna vara hela församlingens vision för alla asylsökande och nysvenskar: – Om vi har fått möjlighet att vara någon sorts hemvist eller trygg plats när de är här så är det värt allt. ◆

▲ Rumaelyn Longakit ▼ Bengt Gustafsson och Susanne Liljedahl

69

Aldrig tidigare har så många människor varit på flykt i världen som nu. I många församlingar runt om i landet görs fantastiska insatser för att väl­ komna de nyanlända. I den här boken får vi möta såväl församlingar som arbetat med integrations­ frågor i många år, som de som entusiastiskt prövar sig fram för första gången.

I Piteå träffar drygt sextio volontärer lika många kommunplacerade flyktingar för att språkträna varje måndagseftermiddag. I Mora driver försam­ lingen familjestödsverksamhet på ett asylboende för att stötta föräldrar och i Norrköping har diakon Maria Bard fått kommunens medalj för sitt inter­ religiösa arbete. För Svenska kyrkan i Bergsjön, Göteborg handlar i stort sett all verksamhet om integration, medan Equmeniakyrkan i Arvika har gått från att vara en vit medelklassförsamling till att bli mångkulturell på några få år – utan några riktade verksamheter överhuvudtaget.

Genom nedslag på tio orter, från norr till söder, i storstad och på landsbygd, får vi möta försam­ lingsanställda, volontärer och nysvenskar som på ett inspirerande sätt bestämt sig för att försöka hit­ ta en gemensam framtid – tillsammans.

www.argument.se