Till Tro

RED: LINDA MUHR SANDAHL

TILL

TRO REDSKAP FÖR FÖRSAMLINGSUTVECKLING

ARGUMENT

© 2015 Växjö stift, respektive skribent och Argument Förlag Bibeltexter från Bibel 2000 – Svenska Bibelsällskapet Foto: Martin Reftel (s 26 och 70), Jonas Hammarström (s 64), Kennet Ruona (s 74), Peter Sandin (s 178).

Helsidesbilder från lightstock.com och shutterstock.com. isbn: 978-91-7315-468-0 Tryck: Bulls Graphics AB

Argument Förlag ab Box 98, 432 22 Varberg Tel: 0340-69 80 00 | Fax: 0340-69 80 10 www.argument.se | info@argument.se

TILL

TRO REDSKAP FÖR FÖRSAMLINGSUTVECKLING

RED: LINDA MUHR SANDAHL

ARGUMENT

FÖRORD.......................................... 7 INTRODUKTION...........................9 Living faith i Oxford.................................................11 Färg och växtkraft......................................................14 Till tro i Värnamo pastorat................................19 Inventera och kvalitetssäkra..............................23 Längta efter förändring.........................................27 Gammal mark plöjs på nytt............................. 33

VÅRDA DET HELIGA................ 35 Dela Ordet ................................................................... 38 Heliga platser.................................................................41 Mitt liv, min sång till dig.........................................51 Mötet med ett heligt du.......................................59 Heliga berättelser......................................................62 Guds berättelse möter din och min........... 65

BYGGA LEVANDE GEMENSKAPER.......................... 71 Den stora gemenskapen......................................75 Smågrupper i församlingen.................................91 Nya gemenskaper i sociala medier............97 En växande församling........................................102

FÖRTROENDEFULLT LEDARSKAP.............................. 105 Jesus – ledarens förebild....................................109 Kyrkligt ledarskap – att lära av andra? .115 Ideella medarbetare – vår utmaning........ 121 Gåvor i gemenskapen.......................................... 128 När unga ledare får ta plats..........................131

LÄRJUNGASKAP I DAG....... 135 Med relationen som utgångspunkt............138 I vilket samhälle är vi kallade att vara lärjungar?...................................................141 Att finna att jag redan är funnen...............149 Att rusta människor för lärjungaskap .....158

GÖRA SKILLNAD I VÄRLDEN................................. 161 Kyrkan som hoppets förmedlare.................165 Mellan gränden och altaret............................ 175 Teologi tillsammans med unga.....................179 Mission stavas diakoni..........................................185

FÖR VIDARE LÄSNING........ 190

INTRODUKTION Det var för rätt så många år sedan på S:t Sigfrids folkhögskola. Som deltagare i en kurs om den då nya översättningen av Nya Testamentet skulle vi presentera oss för varandra genom att berätta om hur Bibeln och kristen tro hade kommit in i våra liv. Vi kom inte bara från olika håll i stiftet utan också i landet och dessutom från olika fromhetstraditioner. Men berättelserna om hur vi mött Bibeln och kristen tro visade sig likna varandra mycket. Det var i hemmet det mötet hade skett på ett så tidigt stadium att det alltid funnits med. Någon nämnde skolan och en fröken som hade gjort de bibliska berättelserna levande.

När jag som biskop träffar präst- och diakonkandidater och ställer samma fråga till dem blir svaret ett annat. De flesta säger att det var under konfirmandtiden. En del att de kom med i en kyrkokör eller samtalsgrupp i kyrkan. Där har de mött den kristna tron på ett avgörande sätt. Få talar om hemmet som platsen för det mötet, ingen om skolan.

Jag ställde frågan i en församling en gång om vem som ska berätta de bibliska berättelserna och förmedla kristen tro om inte vi som församling gör det.

Jag tror att frågan upplevdes retorisk.

Förr i tiden förmedlade skolan den kristna trosläran och kyrkan var förvaltare av tron. Kyrkan var myndighet och prästen förhörde sig om kunskapen om Bibeln och tron i husförhören. I hemmen lästes Bibeln och postillor. Så var det då. I dag är läget annorlunda. Därför är nu uppdraget än tydligare att

som kyrka och församling förmedla den kristna tron till nya generationer.

Om detta handlar Till tro. Med stor generositet har vårt vänstift Oxford i den engelska kyrkan låtit oss få utgå från Living Faith, det koncept för församlingsliv som deras biskop John Pritchard är skapare av och inspiratör till.

Men detta är ingen projektrapport. Det är en samling berättelser om arbetet med Till tro och reflektioner över den uppgift vi som kyrka och församling har. Boken är inte en avslutning, utan en början på arbetet med Till tro.

Det har varit en stor glädje att få vara med i och följa detta arbete, och att möta engagerade människor i församlingarna som fått ny inspiration och framtidstro. Till vår projektledare Linda Muhr Sandahl vill jag uttrycka ett varmt tack, inte bara för boken utan också för ledningen av detta arbete. Det har märkts att hon har tro på Till tro, vilket har inspirerat andra.

Ett varmt tack också till alla andra som bidragit med sina berättelser och reflektioner i boken.

Till inspirerande läsning, reflektion och samtal inbjuds du nu, och till fortsatt vandring i tro till tro. Östrabo i trefaldighetstid 2014 Jan-Olof Johansson, Biskop i Växjö stift

9

Färg och växtkraft Hur kan vi bli bättre på att vara församling? I alla tider har kyrkan brottats med den frågan, och det finns olika metoder för att komma vidare. Jag tror att modeller för församlingsutveckling kan vara till hjälp i det arbetet.

De hjälper oss att inte fastna i samma hjulspår, utan att alltid vara på väg framåt. Men det är också viktigt att inte ha för höga förväntningar på dessa modeller.

Ibland letar vi efter en modell för förändringsarbete som ska fungera ungefär som en Ikea-möbel: något som kommer med en tydlig bruksanvisning, som berättar hur vi steg för steg ska göra för att få det önskade resultatet. Men det finns ingen »quick-fix«. Långsiktighet är en grundförutsättning för att ge sig in i ett arbete med församlingsutveckling, eftersom förändringsarbete tar tid. Det tar till och med lång tid, och ju fler människor som ska vara delaktiga, desto längre tid behöver det få ta.

Ett annat misstag vi ibland gör är att enbart kopiera den praktiska delen av modellen. I Svenska kyrkan har begreppet delaktighet varit ett »inneord« under flera år och många församlingar har försökt konkretisera detta. Det finns goda exempel på församlingar som har kommit långt i detta arbete, men det finns också många församlingar som upplever sig ha gjort »enligt mallen« utan att se något resultat. Människor har fått vara delaktiga i det praktiska, och det innebär att det ser rätt ut på ytan. Med det som glömts bort är det långsiktiga arbetet – tankarna, teologin och arbe-

tet bakom det praktiska. Vi behöver låta grundarbetet få ta sin tid och inte ha för bråttom från idéupptäckande till handling.

På många sätt är Till tro både något nytt och något välbekant. Även om Till tro-strukturen är ny i Sverige, innehåller den egentligen inga nya frågor. Det handlar fortfarande om hur vi kan bli bättre på att vara församling. Ändå erbjuder Till tro ett annorlunda sätt att arbeta med församlingsutveckling. Här finns inga steg för steg-instruktioner som utlovar ett givet resultat.

Det är i stället ett öppet koncept, i den bemärkelsen att varje församling behöver göra det till sitt eget. Någon kanske ser det som en svaghet – jag ser det som en styrka eftersom våra församlingar ser så olika ut.

Biskop John Pritchard, som utvecklat Living Faith, beskriver detta med bilden av att måla. De fem fokusområdena gestaltas av fem olika färger. Varje församling behöver arbeta med dessa områden, men det måste få ske på olika sätt. Utifrån gemensamma fokusområden, gemensamma färger, får varje församling måla sitt eget konstverk. Detta är grundtanken för arbetet med Till tro.

Den svenska logotypen knyter ihop fokusområdenas olika färger med bilden av en trädgren. Våra församlingar är grenar på samma träd, och Till tro vill bidra till växtkraften.

14

• Arbetsglädje: Att behålla glädjen i arbetet är inte alltid lätt, det vet vi. Här behöver vi hjälpa varandra för att behålla den grundläggande glädjen i att få verka för Guds rike på vår ort. Jag upplever ibland att skrattet är underskattat i våra församlingar, det får liksom inte riktigt plats i det allvarliga. Men Jesus delar ju livets alla sidor med sina lärjungar, både skratt och gråt, och så får vi som församling också leva. Det är viktigt att vi ger förutsättningar för församlingen att ha roligt tillsammans. Det blir så mycket lättare att möta det jobbiga om vi tidigare har förenats i skrattet.

Förhållningssätt

Det finns förhållningssätt som är nödvändiga för all typ av förändringsarbete, både i och utanför kyrkan.

Det hjälper oss att förstå hur en förändringsprocess behöver vara för att kunna leda till bestående förändring.

I Till tro beskrivs detta förhållningssätt med fem ord: • Kontemplativt: Vart är vi på väg? Hur ser vår kallelse ut i det sammanhang vi befinner oss? Vilken är Guds längtan för vår församling? Hur kan vi lyssna efter Guds vilja genom bön, bibelläsning, gudstjänst och gemenskap?

• Kreativt: Förändringsarbete behöver kreativitet.

I en arbetsprocess behöver det finnas stora möj­ ligheter att tänka i nya banor. Jag tycker om begreppet »provtänka«. Det innebär att pröva sina tankar och idéer innan man tänkt klart. På så vis kan vi tänka vidare tillsammans och tillsammans når vi längre.

Eller som Nalle Puh säger: »Ibland, när jag säger vad jag tänker, märker jag att så tycker jag inte.« • Kontinuerligt: Samtidigt som förändringsarbete behöver kreativitet är det viktigt att stå stadigt rotad i traditionen. Församlingen står ofta i en lång tradition, både en lokal och en gemensam tradition med hela kristenheten. Det är viktigt att människor upplever sig trygga och kan känna igen sig för att också våga pröva nya saker.

• Ansvarstagande: Förändringsarbete är beroende av människor som är beredda att ta ansvar genom att ge av sin tid och sitt engagemang. Det är också nödvändigt att det finns människor, både anställda, förtroendevalda och ideella som vill och vågar ge förtroende och ansvar till andra.

Ett arbete med Till tro behöver präglas av dessa fem ord. Orden rymmer förstås mer än det jag beskrivit tidigare. Inled gärna tankar om ett förändringsarbete med att tala om orden. Vad betyder orden för dig?

När vi börjar prata om ordens innebörd upptäcker vi ganska snart att vi definierar dem olika. Det gäller förstås inte bara orden i förhållningssättet utan lika mycket namnen på de fem fokusområdena. Att inledningsvis tala sig samman om vad orden och begreppen innebär för församlingen är ett grundläggande arbete. Detta tar ofta mycket tid, men låt det göra det.

Ni kommer att ha igen det i allt arbete framöver.

En beskrivning av förhållningssättet som vuxit fram under arbetets gång är följande: »Församlingsutveckling utifrån Till tro är ett långsiktigt arbete som berör alla delar av församlingens liv. Med centrum i det heliga, kyrkans tro och min egen gudsrelation, får arbetet präglas av att våga tänka nytt och samtidigt stå i kyrkans och församlingens tradition, att ge och ta ansvar och allt detta i glädje 15

et

d rda

ga

li he

V책

16

ningar för gemenskap att uppstå? Hur skapar vi mötesplatser där människor kan hitta varandra? Finns vi där människor finns i dag – exempelvis på sociala medier?

över att tillsammans göra Jesus känd och älskad i vår församling.«

Fokusområden

Grunden för Till tro är de fem olika fokusområden som biskop John Pritchard presenterade i föregående text: Vårda det heliga, Bygga levande gemenskaper, Förtroendefullt ledarskap, Lärjungaskap i dag och Göra skillnad i världen. Fem områden att arbeta med för att skapa livskraftiga och levande församlingar.

Varje fokusområde presenteras i ett kapitel här i boken. Samtidigt är det viktigt att redan nu poängtera att fokusområdena hör samman, och i församlingsarbetet bör man vara uppmärksam på att inte dela upp områdena alltför mycket. Jag vill också poängtera att beskrivningarna av fokusområdena i den här boken är projektgruppens tolkningar. Det betyder att denna bok erbjuder ett sätt att beskriva fokusområdena, men inte det enda sättet. Använd våra tankar som en ingång. Tänk vidare och tänk nytt!

Förtroendefullt ledarskap handlar om att våga fördela ansvaret och om att ta vara på människors gåvor.

Detta gäller på kyrkans alla nivåer och inte minst i det lokala församlingsarbetet. I församlingen finns många fler medarbetare än de anställda. Hur fungerar och fördelas ledarskapet i församlingen? Hur gör vi det enkelt för den som vill vara med? Är vi möjliggörare eller omöjliggörare?

Lärjungaskap i dag handlar om hur församlingen rustar människor till att vara lärjungar. Hur rustar vi oss själva för att rusta andra? Hur ser fördjupningen ut i vår församling? Hur kan församlingen rusta människor till att vara kristna i vardagen?

Göra skillnad i världen handlar om de konsekvenser som lärjungaskapet för med sig både i det lokala och det globala perspektivet. Mission och diakoni är centrala delar. Hur märks det att det finns en församling i vår stad eller by – skulle det märkas om kyrkan stängde? Hur gör församlingen skillnad i världen?

Vårda det heliga handlar om att identifiera och värna det som är heligt i den kristna tron. Det handlar om gudstjänsten, de kyrkliga handlingarna, kyrkobyggnaden, andra heliga platser och om min egen tro. Vad är det heliga och hur vårdar församlingen det?

Bygga levande gemenskaper handlar om alla de relationer som finns i en församling. Vad är en levande gemenskap? Är vår församling en levande gemenskap?

I en församling behövs både den stora och den lilla gemenskapen. Hur arbetar vi för att ge goda förutsätt-

17

Linda Muhr Sandahl Projektledare »Till tro i församlingen« Växjö stift

18

Till tro i Värnamo pastorat Det finns många strategier för församlingsväxt. Alla har sitt recept på hur vi ska kunna bota kyrkans oförmåga att attrahera och bli meningsfull för gemene man. Vi lockar med gemenskap, med viktiga samtal, vi försöker locka genom att bejaka människors svaghet och behov eller människors behov av att vara del av ett större sammanhang. Vi lockar med framgång och betydelsefullhet.

Svenska kyrkan har sin historia i att tillsammans med folkhemmet bygga den trygga verksamhetskyrkan som ska omfatta alla från vaggan till graven.

Folkkyrka har vi kallat det – och vi har tänkt att vi ska kunna förvalta uppdraget genom en allt mer genomarbetad och avancerad demokratisk struktur.

Ibland tänker jag att vi glömmer vad vi egentligen är: förvaltare av livet. Visst behöver livet en organisation, en ryggrad och ett skelett – men livet är ändå något annat. Kristus gav oss ingen organisation – han gav oss ett förhållningssätt till livet. Han visade var källan med det livgivande vattnet är, han gav oss kärleken som tolkningsnyckel för vem Gud är, han gav oss sitt liv för att vi skulle förstå vilka vi är.

Jag bär en djup längtan efter den dag då vi funnit frid i vårt ständiga omorganiserande av vår kyrka – då vi slagit samman allt det som behöver slås samman, då vi börjar orientera oss i den värld som så snabbt förändrats för oss – och att vi då ska våga ha fokus på det viktigaste: Kristus, livet och varandra.

Det är i denna längtan jag skulle vilja att vi såg på Till tro-konceptet. Det är ingen metod för församlingstillväxt, det är ingen organisationsstruktur vi ska lägga budget efter – den har inga svar på frågan hur vi ska göra för att få ut mesta möjliga av minsta möjliga. Fokus ligger på det heliga, gemenskapen, längtan efter att få göra skillnad, att få skapa lärjungar som följer Mästaren, att leva som goda förebilder för en vilsen värld.

Erfarenheter från Värnamo

I Värnamo pastorat har vi arbetat med Till tro sedan maj 2010. Vi börjande med just dessa tankar om att det inte handlade om ytterligare en metod, utan ett förhållningssätt som vi behöver öva, fokusområden vi behöver orientera oss efter. Det var inget märkvärdigt och inget som var svårt att förstå, för det handlade om vår längtan, om vår gemensamma strävan, om vår gemensamma syn på vad vi skulle hålla ögonen på. Till tro var inget vi skulle bli färdiga med, utan något vi skulle förstå oss själva genom.

En stor glädje var det också i att vi kunde göra detta tillsammans med resten av stiftet. Det är inte oviktigt att i den lite förvirrade tid vi lever i ändå kunna skapa ett gemensamt fokus. Det återstår en del arbete om detta inte ska förfalla till en metod bland många, men än finns det hopp.

19

Tre organiska bilder

Vi har i Värnamo pastorat valt att arbeta med ett fokusområde varje år. Vi inleder med ett församlingsläger med föredrag och samtal, vi försöker återknyta detta i våra vardagliga grupper och samlingar.

En gång på våren och en gång på hösten samlas vi till en heldag med inspirationsföredrag och samtal. Vi filmar allt och lägger det på nätet så att vi också kan återvända till detta senare. Vi har delat ut små pins med Till tro-symbolerna. Det är många som bär dem – på något sätt har de också blivit identitetsbärande.

Vårt arbete med Till tro har inneburit en resa för oss, en ibland lite förvirrande resa. Vi har försökt ställa våra invanda bilder av församlingsliv på ända. Behöver verkligen en församling verksamhet för alla?

Finns vi till genom våra verksamheter och grupper – finns vi inte dem förutan? Är Kristi kropp en massa samlingar av människor som är kopplade till varandra, eller finns det andra sätt att förstå vad Kristi kropp är? Våra hus – hur är de förknippade med vår förståelse av oss själva och vad vi borde göra? Vågar vi bryta våra föreställningar om hur saker och ting ska vara för att vara riktiga i Svenska kyrkan eller kan man se det på ett annat sätt?

Vi har ritat upp tre förhållningssätt till de förändringar som vi tror är nödvändiga för att vårt församlingsliv ska utvecklas. Tre organiska bilder: • Vi ska låta det som dör dö barmhärtigt.

• Vi ska stödja det som vi ser håller på att växa fram.

• Vi ska så där vi ser att inget ännu vuxit, så att det inte växer ogräs där.

Hur mäter vi liv?

Vad har Till tro-arbetet gett för resultat? Ja, egentligen vet vi inte eftersom vi menar att resultatet inte enkelt kan mätas. Är en verksamhet bra om många samlas till den? Om den syns i tidningen? Om den upprättar en människas liv? Svårigheten i frågeställningen grundar sig egentligen i att Till tro inte handlar om verksamhet utan om liv – och hur mäter man liv? Är en familj framgångsrik eftersom den varje år åker på semester till Spanien, eller för att den håller sams, eller för att familjemedlemmarna håller kontakten med varandra när någon har det svårt? Svaret är inte enkelt och kanske inte ens intressant.

Utgångspunkten för oss har varit frågan om vi kan leva nära Källan i vår församling, om vi kan leva lärjungaliv och växa i tron, om vi får växa med våra gåvor, om vår kärlek får sitt utlopp i kärleksgärningar, om vi får tröst av varandra, om vi finner svar på vår längtan i vår gemenskap. Det är frågor som inte har ett svar – utan många.

Den svåraste delen i detta är nog att låta saker dö – och dö barmhärtigt. Eftersom församlingsgemenskapen handlar just om gemenskap och människor måste det ibland få ta tid, samtidigt som det behövs en riktning i gemenskapen. Hur många gånger försöker vi inte hålla igång sådant som sedan länge egentligen redan är dött? Ofta håller vi igång saker och ting av rädsla över att det inte kommer något nytt. Men det paradoxala är att så länge vi håller respiratoriskt liv i sådant som egentligen redan är dött hindrar vi det nya livet från att bryta fram.

20

Den näst svåraste delen är att låta sådant som vi ser växa fram få det stöd det behöver. Allt nytt hotar ju på något sätt det gamla. Frågan blir då hur vi skapar en kultur som ger förståelse för att församlingen är en organism mer än en organisation. Organismen lever i ständig förändring, så som våra kroppar gör.

De celler som du var som barn är du i princip inte längre, för de flesta har bytts ut flera gånger, och ändå är du ingen annan än du. Så är det också med kyrkan och församlingen. Ingen av dem som var med på 1700-talet är med i dag – ändå kan vi säga att vi är bröder och systrar med dem och att vi är samma kyrka. Organisation såg helt annorlunda ut då än nu, kulturen också, förståelsen av församlingens roll i samhället var annorlunda – men just eftersom vi är en organism är vi ändå en enhet. I vår organisatoriska tid är detta en svårighet för oss; den verksamhet vi hade i förrgår, den ska för alltid bestå. Det som var gott för mig när jag var liten måste vara bra för dem som växer upp nu.

Att stödja det som växer fram när vi ger livet plats är också svårt, eftersom vi som är anställda inte alltid riktigt vet hur vi ska ta hand om det. Hur låter vi människor bli självständiga, myndiga varelser i församlingen och inte bara medhjälpare till oss anställda? Och för den delen – hur gör vi för att få människor som i det »civila« livet är drivande och engagerade att ta med detta engagemang in i församlingens liv? Till tro, så som vi förstår det, hjälper oss

att se vilket fokus vi ska ha. Förtroendefullt ledarskap handlar ju inte bara om en god organisation och församlingsledning utan om att låta oss leda varandra.

Inte utifrån organisationen, utan utifrån den tjänst Kristus har kallat var och en av oss till. Ja, det är svårt och lite förvirrande – men, tror jag, nödvändigt.

Nära källan

Sammanfattningsvis måste vi påminna varandra om att det som ska utmärka det kristna livet är att det är ett liv – ett helt liv. När Kristus vill hela oss är det inte bara från sjukdom och lidande utan från splittringen i sig själv. Det finns bara ett liv, och det livet känner vi igen i Kristus. För att orientera oss i denna splittrade tid behöver vi ha ett gemensamt fokus på var vi känner igen det livet. Kristus är källan till liv som gör oss till ett i honom. När vi dricker ur den källan och allting är som det är tänkt, då har vi fokus på det heliga, då gör vi skillnad i världen, då leder vi varandra med de gåvor och förmågor vi har, då skapas lärjungaliv, och vår gemenskap gestaltas som den Kristi kropp vi faktiskt är. Så enkelt mitt i vår komplicerade värld.

Pär-Magnus Möller Kyrkoherde i Värnamo pastorat

21

22

Inventera och kvalitetssäkra Jag har tidigare betonat att Till tro inte är en färdig mall att följa, utan behöver utvecklas efter de förutsättningar som finns i den lokala församlingen. Men jag vill ändå ge ett exempel på hur ett inledande arbete kan se ut.

Ett förändringsarbete börjar ofta med att några människor längtar efter förändring och utveckling. De pratar med varandra och längtan väcks hos fler människor. Samtal i arbetslaget, i studiegrupper, bland de ideella, på församlingshelger och liknande är bra sammanhang för att tala om längtan för församlingens liv. Det är också viktigt att hitta mötesplatser där församlingsmedlemmarna träffas över gränserna.

Förtroendevalda, ideella, körsångare, anställda, gudstjänstdeltagare … alla behöver de lära känna varandra för att kunna lyssna på och förstå varandra och så småningom förhoppningsvis dela samma längtan.

Inom ramen för det projekt som lett fram till denna bok gick 6–8 personer (förtroendevalda, ideella och anställda) från varje församling kursen »Till tro i församlingen« tillsammans. Detta gav en gemensam grund att stå på och möjlighet att utvecklas tillsammans redan från start. Dessa utgjorde samtidigt en lokal Till tro-grupp på hemmaplan, som hade till uppgift att driva och inspirera arbetet i församlingen.

Det är klokt att på ett tidigt stadium låta alla som vill få bli delaktiga i arbetet. Ett sätt att göra det är att ha en församlingsfest där man inbjuder någon att kom-

ma och berätta om Till tro-konceptet. Om det finns möjlighet att bjuda in en föreläsare utifrån kan det vara till god hjälp. Det kan ju som bekant vara svårt att bli »profet i sin egen hemstad«.

Beslutet att påbörja ett utvecklingsarbete måste vara något som hela församlingen står bakom. Kyrkorådet behöver ge utrymme i tjänster och budget, de anställda behöver vara beredda på att tänka i nya banor och församlingsmedlemmarna behöver känna sig trygga i att de också får vara delaktiga i processen.

Först därefter kan arbetet börja på allvar.

Modeller för församlingsutveckling brukar erbjuda verktyg för att identifiera det som kallas minimifaktor, alltså där församlingens utmaning är störst och behöver utvecklas mest. Rekommendationen brukar vara att utvecklingsarbetet startar med att förbättra minimifaktorn, eftersom församlingen behöver ha hög kvalitet inom samtliga områden. Likadant är det i Till tro. En församling behöver hålla en hög kvalitet inom alla fem fokusområden. Det betyder att det inte räcker med att enbart vara bra på lärjungaskap, eller göra skillnad i världen. För att församlingen i stort ska växa och utvecklas behöver alla områden finnas med.

Inventera verksamheten

När arbetslaget möts kan ett sätt att påbörja arbetet vara att göra en inventering. Detta för att få en gemensam bild av all verksamhet församlingen har och 23

inom vilket fokusområde de sorterar. Varje verksamhet får då bara placeras i ett fokusområde, det område där verksamheten har sitt största fokus. Den här metoden berättar ingenting om kvaliteten på det församlingen gör. Däremot säger den något om var församlingen har sitt fokus. Ofta upptäcker församlingen att det finns något fokusområde som är lågprioriterat och det kan då motsvara minimifaktorn.

Internationell grupp • Kafé Samarbete med kommunen Kyrkliga handlingar Barngrupper Konfirmander Alpha Unga ledare

Kvalitetssäkra

Ett annat sätt att använda Till tro är att lägga fokusområdena som ett raster på allt som görs i församlingen. Det blir ett sätt att kvalitetssäkra de olika verksamheterna.

Vi kan till exempel tänka oss att församlingens konfirmandverksamhet relaterar till de fem fokusområdena på följande sätt: • Vårda det heliga: Vi arbetar för att levandegöra Bibelns berättelser och visa vad de har med vårt liv att göra. Vi har andakt vid varje träff och försöker erbjuda olika sätt att beröras av det heliga.

• Bygga levande gemenskaper: Vi arbetar medvetet med att skapa förutsättningar för gemenskap i gruppen. De unga ledarna är också viktiga för att överbrygga klyftan mellan konfirmanderna och de vuxna. Läger och konfirmandresa är värdefulla delar i detta arbete. Konfirmanderna har uppgifter i gudstjänsten för att erbjuda en väg in i den större gemenskapen. Detta behöver vi arbeta vidare med på olika sätt. Konfirmandfaddrar ur den gudstjänstfirande församlingen är en idé vi diskuterar.

• Förtroendefullt ledarskap: Konfirmanderna ges ansvar tydligast i gudstjänstens sammanhang. Vi

a

rd Vå

t de

Bönegrupp • Gudstjänst Pilgrimsvandringar Retreat

a

lig

he

Kör • Babypsalmsång Dagledigträffar • Öppet hus

Exempel på inventering av församlingens verksamhet

ser de unga ledarna växa med det ansvar som anförtros dem. Vi behöver bli modigare på att överlämna ansvar och tydligare kommunicera vilka förväntningar vi har.

• Lärjungaskap i dag: Under konfirmandtiden får ungdomarna upptäcka vad lärjungaskap kan vara. Detta sker med hjälp av Bibelns berättel­ser, men också genom att vi inbjuder olika lokalt kända kristna som får berätta hur de lever som lärjungar i dag. Vi behöver bli bättre på att ge ungdomarna konkreta redskap för hur man kan vara en lärjunge. Vi planerar att utveckla ett material som de får med sig innehållande praktiska tips på 24

Se varje individ • Tryggt sammanhang Samtal om relationer • Delta i fasteinsamling • Besök i koncentrationsläger

Slutsats: Det finns alltid saker att utveckla inom alla fokusområden, man blir aldrig färdig. Vi kommer att börja med förtroendefullt ledarskap och bygga levande gemenskaper som vi upplever ligger till grund för det andra. Detta arbete kommer vi påbörja genom samtal i medarbetarlaget där även de unga ledarna ska ha en självklar plats.

Bibelkunskap Hur är man kristen i dag?

Vi är förebilder

Ansvar i gudstjänsten Möjligheten att bli ung ledare

el

th

e ad

»Vi gör saker rätt, men gör vi rätt saker?«, brukar min tidigare kollega komminister Jan-Olof Lund så klokt säga. Alltså, vi gör ofta saker rätt, på rätt sätt med hög kvalitet. Men vi behöver ibland fundera över om vi använder resurserna på ett sätt som bidrar till att fullgöra församlingens uppdrag. När vi använder fokusområdena som ett raster kan vi komma fram till olika slutsatser. Vi kan komma fram till att den verksamhet vi har är värd att bygga vidare på, men behöver utvecklas för att alla områden ska finnas med. Vi kan likaväl komma till slutsatsen att det är dags att lägga ner en verksamhet därför att den inte längre hjälper oss att nå vår längtan. De flesta församlingar är rädda för att lägga ner en verksamhet och håller därför saker vid liv alltför länge, ibland trots att ingen egentligen är intresserad av den. När la din församling ner en verksamhet senast?

iga

rd Vå

Gudstjänst • Upptäcka bönen Lovsång • Andakt varje gång

Lek • Fika • Läger Konfirmandresa Unga ledare som länk

Exempel på kvalitetssäkring av församlingens konfirmandverksamhet

böner, filmer, musik, resmål och så vidare, som kan hjälpa dem att leva som kristna.

• Göra skillnad i världen: Tankar och samtal kring relationer är en viktig del i ungdomarnas liv och ger en självklar ingång till att tala om hur vi relaterar till och tar ansvar för varandra. Vi arbetar aktivt för att skapa en trygg miljö där ungdomarna får pröva sina tankar och åsikter. Varje år får konfirmanderna stå på stan med insamlingsbössor. De brukar uppleva det som meningsfullt att få vara med och göra skillnad på ett konkret sätt.

Konfirmandresan har fokus på Gud och det onda i och med att vi besöker ett koncentrationsläger.

Till sist

Identifiering av minimifaktorn och kvalitetssäkring är alltså två sätt att använda Till tro. Församlingen har stor nytta av att använda båda dessa perspektiv.

Linda Muhr Sandahl 25

26

Längta efter förändring Vi är många som längtar efter förändring i Svenska kyrkan. Men var tar arbetet sin början? Och vad är det egentligen att förändra?

som ännu slumrar och våga tro på människors förmåga. Förändringsarbete handlar om att upptäcka de styrkor som människor har utrustats med, så att de kommer i bruk och människor känner sig delaktiga.

Två grundfrågor

Historia och framtid

Vad är bra? Vad kan bli bättre? I all sin enkelhet är dessa två frågor konstruktiva att arbeta med. Svaren på den första frågan handlar om vad som redan är glädjande i församlingens arbete. Utgångspunkten är positiv och inriktad på att identifiera och lyfta fram sådant som det finns skäl att vara glad för. Det betyder inte att man ska undvika det som inte fungerar så bra. Det behöver nämnas och orsakerna behöver analyseras. Jag tror dock att det alltid är viktigt att anslå en positiv ton i ett förändringsarbete. Vi behöver berätta för varandra om det som gör oss glada. Det vi gör ska kännas roligt. Svaren på den andra frågan är en indikation på förändringsarbetets inriktning.

Frågan om vad som kan bli bättre är den realistiske möjlighetsivrarens fråga. Realismen behövs för att inte lura vare sig själv eller andra att allt kan förändras över en natt. Möjlighetsperspektivet behövs för att inte fastna i problemen.

För mig handlar förändring och utveckling i hög grad om att ta tillvara goda krafter som redan finns.

En förändringsprocess börjar ofta med människor som redan finns på plats. Det handlar om att se och förvalta resurser som ligger oanvända, frigöra idéer

Jag tror att det finns stora likheter om man jämför förändringsarbete i olika organisationer. Ett förhållande är dock utmärkande för kyrkan: att den har funnits länge. Kyrkan är van vid att förändringens vindar blåser. Nya projekt initieras, nya tankar formuleras – men snart är allt tillbaka vid det vanliga igen. När väckelsens vindar har blåst klart är det »business as usual«. Det ligger något klokt och erfaret i ett sådant förhållningssätt. Det liknar erfarenheten hos en människa som har levt länge, någon som har sett mycket och därför inte blir så imponerad längre.

På något sätt landar man alltid med fötterna nedåt.

Trots att det i en mening är klokt och erfaret, riskerar detta förhållningssätt att skapa en mentalitet där man inte vill pröva något nytt alls. »Det går ju ändå inte.« Vilja att skapa förändring upphör och vi vågar kanske inte ens försöka. Jag tror inte att någon av oss egentligen vill vara sådana. Om vi på nytt jämför det med att ha levt länge, så vill de flesta av oss leva hela livet med en bevarad nyfikenhet. Inte sluta vilja det nya och inte förlora modet att försöka. Djupa rötter i det förgångna kan – både för kyrkan och för den 27

enskilde – skapa en traditionstyngd mentalitet. Om vi inte ser upp kan den urarta i bitterhet.

För mig betyder detta att vi både måste vara varsamma med historien och våga bejaka det nya. På ett särskilt sätt behöver ett kyrkligt arbete ta hänsyn till traditionen, till gjorda erfarenheter och till kyrkans arv. Inte för att förmedla en hållning som handlar om att »så har vi alltid gjort«, utan för att ta på allvar att kyrkan har funnits länge. Men just därför behöver vi också i kyrkan – utifrån denna utgångspunkt – våga förnya och förändra. Långsamt, målmedvetet och trofast. Inte bara säga att vi vill förändring, utan på allvar våga göra på ett nytt sätt. Låta Guds andes friska förändringsvind få blåsa.

Och det är förringande mot dem som verkligen vill Guds andes närvaro i församlingens arbete och mot dem som sätter Jesus i centrum utan att kunna skönja någon märkbar utveckling.

För mig är tre saker lika viktiga. Det första är att be, sätta Jesus i centrum och släppa in Guds andes förändringsvind. Det andra är att göra sig av med fromma schabloner som gör andra människor illa. Det tredje är att själv vara beredd att arbeta för att åstadkomma den förändring som jag dagligen ber om.

Fötternas bekännelse

När arbetet i en församling inte fungerar, finns det en risk att vi drar oss undan. Det är mänskligt att inte vilja vara med där det inte fungerar. Kanske ligger det också i tiden att ha lätt för att snabbt byta till ett alternativ som passar bättre, i stället för att stanna kvar och kämpa för förändring. Samtidigt bygger detta inte församling. Jag tror inte att det går att förändra saker och ting när man står på avstånd.

För att kunna vara en del av ett förändringsarbete behöver vi själva vara på plats. Vi måste ta steget in, i stället för att ta steget ut. Att delta i ett församlingsarbete som inte fungerar – för att kunna konstatera både vad som är bra och vad som kan bli bättre – är första steget mot ett församlingsarbete som fungerar.

Det kan vara lättare att tänka att jag inte behövs. Det är ibland en fullt rimlig reaktion, om ingen någonsin har berättat att jag är viktig och kan göra skillnad.

Här bör det nog tilläggas, att om den enskilde tar steget in i församlingen och ger uttryck för sina åsikter, gäller det att församlingen också lyssnar. De som protesterar högljutt, ifrågasätter och gör sin mening

En viss försiktighet

Jag tror att det är viktigt med bön i ett kyrkligt förändringsarbete. Ingenting kan vara naturligare än att be. Kyrka är i grunden inget vi åstadkommer själva.

När jag i olika sammanhang har talat om förändringsarbete i Svenska kyrkan, har jag ibland mötts av hållningen att det egentligen bara handlar om bön. Några varianter av den hållningen är att det bara handlar om att låta Jesus finnas i centrum eller att låta den heliga andens kraft få verka. Även om alla dessa perspektiv är helt centrala för mig som kristen, tror jag att det är ett förenklat resonemang. Om det vore så enkelt, om det bara handlade om att be, låta Jesus vara i centrum eller låta Guds andes kraft verka, skulle de allra flesta församlingar i dag varit fyllda av liv. Det allvarligaste med dessa invändningar är dock inte att de förenklar, utan att de är cyniska. De kränker människor som dagligen ber om förändring, utan att se något hända.

28

hörd är människor som fortfarande bryr sig. De som är tysta har kanske redan gett upp.

Jag tror att anställda och förtroendevalda ska fira gudstjänst. Det är viktigt att vara på plats. Ibland tänker jag på detta som en fötternas bekännelse. Tro är inte något som bara sitter i hjärtat som hyser tillit, i hjärnan som funderar över kristen tro eller i händerna som utför kärlekens gärningar. Tro sitter också i de fötter som går iväg med mig när kyrkans klockor ringer till gudstjänst. Jag går dit för att den »bestämmande bilden« av min församling inte ska vara en plats där de flesta är döda. Jag går dit för att jag vill att kyrka i betydelse människor i gudstjänstfirande gemenskap ska finnas kvar. Jag firar gudstjänst för att jag har ett ansvar att göra det.

Jag tycker att mycket av det nyss nämnda kan betraktas som rimliga invändningar mot att fira gudstjänst. Problemet är dock, enligt min mening, att man blandar samman regel och undantag. Det tycks finnas så många skäl för att inte komma att det blir regeln. Jag tror att vi behöver bli många som tänker att utgångspunkten, regeln och det normala är att vi är med och firar gudstjänst, men att det kan finnas undantag från det normala. Inte tvärtom, att utgångspunkten är att inte vara med och fira gudstjänst, och att det finns undantag som gör att vi kommer ibland. När det gäller förändringsarbete i Svenska kyrkan tänker jag ofta att detta är det viktigaste av alltsammans.

I en församling som jag har varit i kontakt med, bestämde man sig för att satsa de tio kommande söndagarna. Då gick samtliga anställda och förtroendevalda i kyrkan, mest för att uppleva hur det kändes och se om det gjorde någon skillnad. De upplevde en stor glädje över att mötas på söndagen. Dessutom upptäckte de att det blev ganska många i kyrkan, om just alla anställda och alla förtroendevalda tillsammans med andra gudstjänstfirare var där. I en annan församling fattade anställda och förtroendevalda beslutet att alla skulle vara med och fira gudstjänst »lite oftare«. Det var ett sätt att undvika en diskussion som handlade om antingen – eller. I stället sa de att gudstjänst inte skulle firas så sällan som nu, utan oftare. Det är en positiv förändring.

Regel och undantag

Anställda och förtroendevalda kan dock, liksom andra, ha goda skäl för att inte vara med och fira gudstjänst. I föreläsningssammanhang talar jag alltid om vikten av att vara på plats. Människor som lyssnar berättar då ofta om goda anledningar till att inte vara med. De behöver sin lediga tid för att vila. De bor långt ifrån sin församling och kan inte ta sig till gudstjänsten på ett enkelt sätt. De vill träffa sina familjer.

Det kan också vara så att man har flera kyrkliga lojaliteter som de känner ansvar för. Anställda i Svenska kyrkan säger ibland att de inte kan vara med och fira gudstjänst där de arbetar, för att de då betraktas som anställda också på sin lediga tid. Förtroendevalda säger ibland att de drar sitt strå till stacken genom att vara just förtroendevalda, exempelvis i församlingens kyrkoråd.

Meningsfulla sammanhang lockar

För mig är det en viktig utgångspunkt att de människor som lämnar sin tillhörighet till Svenska kyrkan 29

vet vad de gör. På samma sätt är det en utgångspunkt att anställda och förtroendevalda som inte firar gudstjänst vet vad de gör. Jag tror att det är en signal om att gudstjänsten inte är tillräckligt bra. Den svarar inte på allvar mot den längtan efter att bli berörd, få plats och känna sig hemma som finns i var och en av oss. Vi går till de platser och sammanhang som är meningsfulla för oss. Det som inte är tillräckligt bra lägger vi inte vår tid på.

Jag tror att hela det ovanstående resonemanget leder fram till en tvådelad slutsats. Den ena delen av slutsatsen är att det är anställdas och förtroendevaldas ansvar att vara med och fira gudstjänst. Om vi inte kommer, finns det ingen anledning att vare sig tro eller förvänta sig att någon annan ska komma heller. Den andra delen av slutsatsen är att gudstjänsten måste vara sådan att den svarar mot det vi längtar efter. Den måste vara på liv och död, annars går vi inte dit. Det som komplicerar saken är att gudstjänsten inte blir så bra som jag vill att den ska vara om jag inte är på plats och deltar. Om jag inte har en egen erfarenhet av gudstjänsten, kan jag inte vara med och förändra. För att kunna bedriva ett förändringsarbete behöver människor som är inblandade ha en gemensam bas av erfarenheter, en vision av hur den stora gemenskapen ska se ut. Därför är delad sorg över sakernas tillstånd en god utgångspunkt för en utveckling som kan leda till delad glädje.

valda på kvällen. Det händer att de anställda säger att problemet i församlingen är att de förtroendevalda inte går i kyrkan. På kvällen säger de förtroendevalda att svårigheten är att de anställda syns för sällan i gudstjänsten. Att återta fokus på sig själv är en viktig del i ett förändringsarbete. Det vet vi från arbetet med oss själva och från arbetet med våra närmaste relationer. Jag måste bidra med mig själv, min tid, min kraft, min glädje, min sorg och min längtan för att något nytt ska börja hända. Det är inte den andre som ska börja göra på ett nytt sätt. Det är alltid jag själv.

Bygga inifrån

I grunden tror jag att förändring i kyrkan handlar mer om vilka vi är än om vad vi gör. Om man är osäker på sin identitet är det lätt att fråga andra vad de tycker. En frustrerad församling blir lätt en ängslig församling och på många sätt är det en rimlig reaktion. Om människor inte kommer till kyrkan, bör vi kanske fråga dem vad som skulle göra att de skulle vilja komma. Denna reaktion bottnar ofta i en god vilja och i ett hjärta för mission. Vi vill att fler ska upptäcka det vi själva har upptäckt. Trots detta tror jag att frågan till människor som inte är på plats lika väl kan vara ett resultat av en grundläggande osäkerhet på sin identitet. En medarbetare i min förra hemförsamling sa ibland: »Ängsligt undrar vi vad människor som inte kommer hade velat ha om de hade velat komma«. Det uttrycket sammanfattar för mig risken att spilla energi på att gissa vad människor som aldrig har kommit på tanken att fira gudstjänst hade velat ha om de hade kommit på tanken att vilja fira gudstjänst.

Det börjar med mig

Det går aldrig att förändra någon annan än sig själv.

På utbildningsdagar i församlingar i Svenska kyrkan träffar jag ibland anställda på dagen och förtroende30

Det finns alltid en risk att vi försöker forma vårt arbete för människor som inte är på plats. Varje förändringsarbetare vet att det är svårt. Då har man hoppat över förändringsarbetets första steg, det som jag har valt att tala om i termer av fötternas bekännelse. Ett förändringsarbete börjar med människor som är på plats.

För några år sedan skrev jag boken Längta efter liv. Den handlar om förändringsarbete i ett antal församlingar i Svenska kyrkan. Jag har en favoritmening i boken: »Min längtan måste bli vår längtan för att kunna röra vid andras längtan.« Orden uttrycker perspektivet att förändring alltid börjar hos mig.

Jag behöver berätta om vad det är jag längtar efter.

Bara då kan min längtan delas av andra. Och bara om längtan delas av andra, kan den sedan omfattas av många. Att ängsligt undra vad andra hade velat ha, om de hade velat vara på plats, är att börja i andra

änden. Förutom att berätta om min egen längtan, är lyssnandet viktigt. I ett förändringsarbete behöver vi vara på plats för att lyssna till den andre, inte för att berätta om hur förträffliga våra egna åsikter är. Jag tror att det är en förutsättning för att vi ska kunna hitta varandra.

Fredrik Modéus Församlingsherde Lunds domkyrkoförsamling

Texten är en lätt bearbetad version av kapitlet »Längta efter förändring« i Utrustad och delaktig – för en kyrka i förändring av Fredrik Modéus (Argument Förlag).

31

Till tro erbjuder ett flexibelt sätt att arbeta med församlingsutveckling. Materialet utgår från fem fokusområden: Vårda det heliga, Bygga levande gemenskaper, Förtroendefullt ledarskap, Lärjungaskap i dag och Göra skillnad i världen. Dessa områden kan användas som ett filter på församlingens verksamhet.

Inom vilka områden har församlingen sin styrka? Vilka områden behöver utvecklas? Det är också ett redskap för att resonera kring varje enskild verksamhet. Hur arbetar vi med dessa områden i konfirmandverksamheten, i Alphagruppen, i kören …

I boken delar ett tjugotal skribenter med sig av sina tankar kring fokusområdena. Detta kompletteras med texter om hur materialet kan användas.

Till tro erbjuder inget facit för hur en livskraftig församling ska se ut, och här finns inga punktlistor att bocka av för att nå resultat. I stället är det ett verktyg som varje församling kan använda på sitt eget sätt.

www.argument.se